RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39 ANDRA KAMMAREN 1966

14—29 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 14 december fm.

Sid.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.......................... 4

Onsdagen den 14 december em.

Rundradions fortsatta verksamhet in. m. (forts.).................. 90

Torsdagen den 15 december

Svar på frågor av:

herr Björkman ang. fördelningen av kommunalskatteavdraget mellan
äkta makar........................................... 135

herr Bengtson i Solna ang. begärd översyn av beräkningsgrunderna

för skatteförskott till kommunerna.......................... 136

fru Ryding ang. SIDA:s stipendieringsprinciper för utländska studenter.
.................................................. 137

herr Wiklund i Stockholm ang. statliga bidrag till resekostnader för

vissa fredskårsarbetare m. fl................................ 138

herr Gustavsson i Alvesta ang. åtgärder för att minska antalet s. k.

håltimmar i skolorna...................................... 141

herr From ang. förstärkning av skolledarinstitutionen vid större

skolenheter............................................... 143

herr Nilsson i Agnäs ang. de teologiska fakulteternas struktur och

ämnesuppsättning......................................... 145

herr Lundberg ang. skydd mot koloxidförgiftning............... 146

herr Lundberg ang. avskaffande av kravet på lämplighetsintyg för

erhållande av körkort...................................... 147

herr Nordstrandh ang. informationstjänsten inom de större kommunikationsföretagen.
..................................... 148

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr .39

Nr 39

Innehåll

Sid.

herr Hedin ang. hänsynstagande till de synskadade vid tillämpningen
av vissa trafikbestämmelser.......................... 150

herr Ohlin ang. redovisningen av investeringar och räntabilitet

inom de offentliga företagen, m. m........................... 151

Svar på interpellation av herr Lindkvist ang. publiciteten kring den

s. k. nazistaffären........................................... 152

Svar på fråga av herr Hedlund ang. information om ändrade trafikregler.
..................................................... 154

Svar på interpellationer av:

herr Persson i Heden ang. bestämmelserna om bostadsbidrag för

ensamstående vid den första värnpliktstjänstgöringen.......... 155

fröken Elmén ang. åtgärder för att förhindra nedläggning av Kars uddens

sjukhus för psykopater.............................. 157

herr Jansson ang. kompensation till barnfamiljer m. fl. för eventuell
hyreshöjning......................................... 158

herr Andersson i Örebro ang. registreringsplikt för kemiska preparat 163

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m.......... 167

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark...................... 171

Slaktdj ursavgifter, m. m........................................ 185

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga..................... 193

Höstsessionens avslutning...................................... 195

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 december fm.

Konstitutionsutskottets memorial nr 46, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden..................................... 4

Onsdagen den 14 december em.

Statsutskottets utlåtande nr 163, ang. rundradions fortsatta verksamhet
m. m.................................................. 90

Sammansatt konstitutions- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1, ang.

radiolag................................................... 90

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1, ang.

radioansvarighetslag........................................ 90

Torsdagen den 15 december

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60, ang. fortsatt giltighet av lagen om

hyresreglering m. m., m. m................................... 167

— memorial nr 62, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut ang.

Innehåll

Nr 39

Sid.

trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik
m. ................................................. 171

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, om vissa intrång i Stora Sjöfallets

nationalpark............................................... 171

— nr 29, ang. slaktdjursavgifter, m. m........................... 185

Konstitutionsutskottets memorial nr 44, ang. viss utredning rörande

registrering av partibeteckningar............................. 193

— nr 45, ang. vissa ändringar i riksdagsstadgan.................. 193

Motion nr 985, av herr Adamsson m. fl., ang. vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga...................................... 193

Bankoutskottets utlåtande nr 57, ang. anvisande av anslag för partiell

flyttning av riksdagsbiblioteket.............................. 193

— nr 58, ang. ordinariesättning av vissa tjänster vid riksbanken

m. ....................................................... 193

— memorial nr 59, ang. ordinariesättning av en tjänst vid riksdagens

förvaltningskontor......................................... 193

— nr 60, ang. ändringar i bankoreglementet, reglementet för riks gäldskontoret

och reglementet för riksdagsbiblioteket........... 193

— nr 61, ang. instruktion för bankoutskottet..................... 193

— nr 62, ang. iordningställande av ledamotsrum i riksdagshuset---- 193

— nr 63, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om arbetsrum
för riksdagens ledamöter m. m........................... 193

Statsutskottets memorial nr 164, ang. tilläggsstat I till riksstaten för

budgetåret 1966/67......................................... 194

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Onsdagen den 14 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
december.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 44 och
45 samt bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 57—63.

§ 3

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 46, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Kundradions fortsatta verksamhet m. m.

Föredrogs i ett sammanhang

statsutskottets utlåtande nr 163, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående rundradions fortsatta verksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; sammansatt

konstitutions- och tredje
lagutskotts utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till radiolag jämte i ämnet väckta
motioner; samt

sammansatt konstitutions- och första
lagutskotts utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till radioansvarighetslag, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Statsutskottets utlåtande nr 163

I propositionen nr 136 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kom -

munikationsärenden för den 21 oktober
1966, dels berett riksdagen tillfälle att
yttra sig över vad föredragande departementschefen
anfört rörande rundradioverksamhetens
organisation och
fortsatta utveckling samt licensavgifterna
för televisionen och ljudradion, dels
föreslagit riksdagen att på tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1966/67 under
televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 4 500 000 kr., dels ock
föreslagit riksdagen att medge att televerket
lämnades i statsrådsprotokollet
förordade beställningsbemyndiganden.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att ett andra
TV-program införs omkring årsskiftet
1969/70. För detta bör utbyggnaden av
ett nytt sändarnät påbörjas så snart
som möjligt. Utbyggnaden avses ske i
sådan takt att det nya TV-programmet
redan från början kan mottas av drygt
75 % av befolkningen. För det nya sändarnätet
föreslås dels investeringsmedel
för innevarande budgetår, dels bemyndiganden
för televerket att lägga ut
beställningar på den utrustning som erfordras
under de närmaste åren. Vidare
bör Sveriges Radio tilldelas licensmedel
för programförberedelserna, bl. a. för
anställning och utbildning av personal
för TV-2.

I propositionen förordas också en ny
organisation för programverksamheten,
som i sammanfattning innebär följande.
Ledningen av Sveriges Radio utövas av
styrelsen och radiochefen. Företaget
bör ha sex självständiga programenheter:
en för ljudradio, en för TV-1, en
för TV-2, en enhet för utbildningsprogram
och en för utlandsprogram. Distrikten
bör utgöra en egen organisa -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

tion. Därjämte bör finnas en självständig
teknikavdelning.

Ledningen för de olika programenheterna
bör ha ett direkt ansvar för resp.
program. Därigenom skapas förutsättningar
för rörelsefrihet och oberoende,
variation och stimulerande tävlan, när
det gäller idéer och utformning av programmen.
För att skapa avsedd självständighet
och stärka kostnadsmedvetandet
bör det för varje programenhet
fastställas en kostnadsram, inom vilken
enheten får göra sina egna dispositioner.
Kostnadsramarna bör inte endast
avse löner, gager och liknande direkta
kostnader utan också kostnaderna för
teknik, lokaler, utlagd produktion,
filminköp m. in. Rekrytering av personal
och avgöranden i andra personalfrågor
av betydelse bör i allt väsentligt
delegeras till resp. programenheter.

Speciellt intresse ägnas distriktens
ställning. Motivet för en väl utbyggd
regional organisation är att som ett positivt
värde ta till vara den särprägel
och den egenart som finns på skilda
håll samt att kunna spegla utveckling
och händelser i landets olika delar. För
distrikten förordas en organisatorisk
och ekonomisk ställning som bör skapa
förutsättningar för ett väl utvecklat
samarbete mellan distrikten ocli de
centrala programledningarna.

I propositionen förordas med hänsyn
till den utvidgade programverksamheten
en ytterligare förstärkning av Sveriges
Radios intresseförankring i samhället.
Detta bör ske på liknande sätt
som år 1956 då aktiekapitalet ökades
efter överläggningar om dess storlek
och fördelning. Därigenom bör eu ytterligare
breddning av folkrörelserepresentationen
i Sveriges Radio kunna
uppnås.

Radionämnden föreslås få en självständigare
ställning. Den efterhandsgranskning
nämnden utför har till
främsta uppgift att pröva om radiooch
TV-verksamheten bedrivs i enlighet
med de allmänna riktlinjer som giil -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

ler för programverksamheten. I propositionen
framhålls att radions och televisionens
aktiva samhällsreportage
och behandling av andra frågor som
kan vara kontroversiella i och för sig
motiverar en effektivisering av radionämndens
arbete. Nämnden kan bl. a.
med kort varsel behöva göra uttalanden
om beriktigande av felaktig sakuppgift
i radio- eller TV-program. Antalet ledamöter
i radionämnden föreslås minskat
från nuvarande 24 till 5.

I anslutning till starten av ett andra
TV-program behövs en höjning av licensavgifterna.
I fråga om licenserna
förordas dessutom en omläggning till
gemensam licens för radio och TV med
kvartalsbetalning. Erforderlig licensavgift
vid starten har beräknats till 40
kr. per kvartal, vilket jämfört med nuvarande
licensavgifter motsvarar en
höjning med 25 kr. per år. För hushåll
med enbart radiomottagare föreslås en
särskild radiolicens. Bilradiolicensen
föreslås bli slopad. Vidare förordas gemensam
fondering av licensmedel för
radio och TV.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hultell in. fl. (I: 340) och den andra
inom andra kammaren av fröken Ljungberg
in. fl. (11:414), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en allsidig och
samlande utredning rörande etermediernas
roll i barns och ungdoms hemmiljö; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Werner (1:773)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hermansson in. fl. (11:946), i
vilka hemställts att riksdagen vid sin
behandling av förevarande proposition
måtte uttala sig för följande:

alt radio-TV helt förankrades i samhället
och de folkliga organisationerna,

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

att radio-TV:s utveckling och målsättning
frikopplades från beslut om
licensavgifterna,

att lekmannainflytandet bevarades i
radionämnden och att denna finge
minst 15 ledamöter,

att försök gjordes att hålla egenproduktionen
på nuvarande relativa nivå,
att Sveriges Radio övertoge samtliga
nyhetssändningar från TT,

att utskottet vid behandlingen av propositionen
beaktade vad i motionerna
i övrigt anförts om radio-TV:s ställning
och funktion i samhället;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Andersson in. fl. (I: 774)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: 949), i vilka
yrkats att riksdagen måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att distributionsnätet vid utbyggnaden
för det andra televisionsprogrammet
även utbyggdes i syfte att möjliggöra
sändning av färgtelevision,

II. uttala att igångsättning av färgtelevisionssändningar
borde ske samtidigt
med att det andra programmet i
televisionen började sändas,

III. uttala att ett organ för kostnadskontroll
och räntabilitetsstudier inrättades
inom Sveriges Radio,

IV. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Sveriges Radios egenproduktion
begränsades till 40 procent av de
totala originalsändningarna samt att
den därigenom nödvändiga ökningen
av inköpen skedde hos s. k. fria producenter
i vårt land,

V. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att i överenskommelsen mellan svenska
staten och Sveriges Radio angående
rundradioverksamheten intoges en bestämmelse
som reglerade skyldigheten
att sända undervisningsprogram,

VI. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att en relativ omfördelning av resurserna
inom Sveriges Radio skedde med
den målsättningen att 25 procent tillfölle
distriktsorganisationen,

VII. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att radionämnden måtte bestå av
7 ledamöter;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist (I: 775) och den andra
inom andra kammaren av herr Rubin
in. fl. (II: 957), i vilka yrkats att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att inom Sveriges Radios organisation
inrättades ett programråd
bestående av tjugoen ledamöter, att
dessa ledamöter utsåges av Kungl. Maj :t,
samt att instruktion för rådets verksamhet
måtte utarbetas med beaktande av
vad i motionerna framhållits;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist (I: 776) och den andra inom
andra kammaren av herr Sjöholm in. fl.
(11:959), i vilka yrkats att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att tidpunkten för introduktionen
av färg-TV fastställdes till årsskiftet
1969/70;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlberg m. fl. (1:777) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jonasson in. fl. (II: 950), i vilka yrkats
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att
kommunerna helt befriades från skyldighet
att erlägga radio/TV-licens för
de mottagningsapparater, som nyttjades
i skolorna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hilding m. fl. (1:778) och den
andra inom andra kammaren av herr
Löfgren in. fl. (11:952), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära sådan ändring
av gällande bestämmelser att i
framtiden licensavgift kunde avkrävas
apparatinnehavare endast för radiomottagningsapparaten
och ej för till
mottagningsapparaten anslutna extra
högtalare samt att vederbörande utskott
utarbetade härför erforderlig lagtext;

Onsdagen den 14 december 1966 fin.

Nr 39

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (1:779) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:948), i vilka hemställts
att riksdagen måtte

I. avstyrka vad Kungl. Maj :t i prop.
nr 136 anfört rörande rundradioverksamhetens
organisation och fortsatta
utveckling samt licensavgifterna för
TV- och ljudradio,

II. anvisa å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1966/67 under televerkets
fond ett investeringsanslag å
4 500 000 kronor,

III. avslå av Kungl. Maj :t i prop. nr
136 begärt beställningsbemyndigande,

IV. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att 1966 års reklamutredning
måtte i tilläggsdirektiv erhålla uppdrag
att snarast utreda och framlägga förslag
till erforderlig reglering av den
reklamverksamhet som fordrades för
fristående, bl. a. av pressen ägt TV-företag,
så att verksamheten kunde påbörjas
samtidigt med att de tekniska förutsättningarna
för den andra kanalen förelåge,
varvid det i propositionen nr
136 förutsatta och av Sveriges Radio
drivna andra TV-progrannnet kunde ersättas,

V. besluta att radionämnden måtte
utses av riksdagen i stället för av Kungl.
Maj :t;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg in. fl. (I: 780) och den
andra inom andra kammaren av herr
Löfgren m. fl. (11:953);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 781) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 956), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att

1. avslå propositionen i vad den avsåge
ensamrätt för Sveriges Radio att
sända även ett andra televisionsprogram,

2. a) i skrivelse till Kungl, Maj:t an -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

hålla om skyndsam utredning och förslag
om ett från Sveriges Radio fristående
reklamfinansierat företag för program
2 i TV, organiserat enligt i motionerna
angivna riktlinjer, som tryggade
en självständig programverksamhet
utan inflytande på programmen från
ägares eller reklamköpares sida och
med samma förpliktelser i fråga om
opartiskhet och mångsidighet som de
vilka f. n. åvilade Sveriges Radio,

2. b) i den händelse förslaget i punkten
2. a) ovan avvisades borde de av
radioutredningen och Sveriges Radio
påvisade möjligheterna till ett tidigare
påbörjande av starten av TV-2 utnyttjas,
vilket borde ske senast den 1 januari
1969 och inte som departementschefen
föreslagit först ett år senare,

3. uttala att viss del av TV-produktionen
inom Sveriges Radio i förbilligande
syfte i ökad omfattning borde
utläggas i form av beställningar hos
s. k. »fria producenter»,

4. uttala att erforderliga investeringar
och förberedelser för färg-TV-sändningar
borde färdigställas senast under
år 1970, så att dylika sändningar kunde
påbörjas senast följande år, för att genom
ett sådant beslut en ur samhällsekonomisk
synpunkt rationell planering
av bl. a. den svenska TV-industriens kapacitet
och av konsumenternas köp av
färg-TV-apparater skulle bli möjlig,

5. uttala att antalet ledamöter i radionämnden
borde vara sju;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Mattson (1:782) och den andra
inom andra kammaren av herr Mellqvist
(11:954), i vilka yrkats att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att antalet ledamöter i radionämnden
fastställdes till sju jämte tre
suppleanter, att en av ledamöterna i
radionämnden, företrädesvis sekreteraren,
borde ha långvarig juridisk sakkunskap,
samt i (ivrigt beakta de i motionerna
framförda synpunkterna;

dels två likalydande motioner, väckta

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. ni.

den ena inom första kammaren av herrar
Ferdinand Nilsson ocli Blomquist
(1:783) och den andra inom andra
kammaren av herrar Nelander och Zetterberg
(II: 955), i vilka hemställts

1) att en särskild avdelning med tillräcklig
bemanning skapades för de religiösa
programmen inom radio-TV,

2) att ett programråd med representanter
för de kristna rörelserna tillsattes
för radio/TV:s religiösa program,

3) att den för programgranskning
avsedda radionämnden finge sju ledamöter
samt att föreskriften om juridisk
kompetens för nämndens ordförande
utginge,

4) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :>t i övrigt gåve till känna vad i
motionerna angivits beträffande programutformningen
på det religiösa området
— att i möjlig män beaktas vid
utformning av det kommande avtalet
mellan staten och Sveriges Radio;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (1:784) och den andra
inom andra kammaren av herr Källstad
(II: 951);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg m.fl. (1:785) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Björkman och Kellgren (11:947);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörenson (I:787) och den andra inom
andra kammaren av herr Wiklund i
Stockholm m.fl. (11:961);

dels en inom första kammaren av
herr Strandberg väckt motion (I: 786);

dels en inom andra kammaren av herrar
Sjöholm och Bubin väckt motion
(II: 958);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wiklund i Stockholm väckt motion
(II: 960), vari yrkats att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t dels uttalade
sig för införande av färg-TV i vårt
land 1971 och för ett definitivt val av
tekniskt färg-TV-system snarast möjligt,

dels hemställde, att Kungl. Maj :t utan
dröjsmål måtte för riksdagen framlägga
de förslag, som ett sådant uttalande
kunde erfordra.

Utskottet hemställde,

1. att motionen II: 958 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna 1:774 och 11:949,
såvitt de avsåge distriktsorganisationen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionerna 1:774 och 11:949,
såvitt de avsåge särskilt organ för kostnadskontroll
och räntabilitetsstudier inom
Sveriges Radio, icke måtte av riksdagen
bifallas;

4. att motionerna 1:773 och 11:946,
såvitt de avsåge att Sveriges Radio borde
överta samtliga nyhetssändningar
från TT, icke måtte av riksdagen bifallas; 5.

att motionerna 1:773 och 11:946,
såvitt de avsåge att radio-TV helt förankrades
i samhället och de folkliga
organisationerna icke måtte av riksdagen
bifallas;

6. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:773 och II: 946 samt I: 782
och 11:954 ävensom med bifall till motionerna
1:774 och 11:949, 1:781 och
II: 956 samt I: 783 och II: 955, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att antalet ledamöter i radionämnden
skulle vara sju samt att en ledamot
skulle vara erfaren jurist;

7. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:779 och 11:948, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att radionämnden skulle utses av Kungl.
Maj :t;

8. att motionerna 1:775 och 11:957
samt 1:787 och 11:961, icke måtte av
riksdagen bifallas;

9. att motionerna 1:783 och 11:955,
såvitt de avsåge särskild avdelning för
religiösa program jämte särskilt programråd
härför samt skrivelse till
Kungl. Maj:t, icke måtte av riksdagen
bifallas;

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

10. att motionerna 1:785 och 11:947
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

11. att motionerna I: 784 och II: 951,
såvitt de avsåge särskild rundradio,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

12. att motionerna I: 774 och II: 949,
såvitt de avsåge bestämmelse rörande
skyldighet för Sveriges Radio att sända
undervisningsprogram, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

13. att motionerna I: 784 och II: 951,
såvitt de inte berörts under punkten 11.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

14. att motionerna I: 773 och II: 946,
såvitt de avsåge Sveriges Radios egenproduktion,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

15. att motionerna 1:774 och 11:949
samt I: 781 och II: 956, samtliga motioner
såvitt de avsåge begränsning av
Sveriges Radios egenproduktion samt
beställningar hos s. k. fria producenter,
icke måtte av riksdagen bifallas;

16. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 774 och II: 949 samt
I: 781 och II: 956, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, samt motionerna
1:776 och 11:959 ävensom 11:960, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört om införande
av färgtelevision;

17. att motionerna I: 774 och II: 949,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande möjligheter till sändning
av färgtelevision, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

18. att motionerna 1:773 och 11:946,
såvitt de avsåge licensavgifterna, icke
måtte av riksdagen bifallas;

19. att motionerna 1:777 och 11:950
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

20. att motionerna 1:778 och 11:952
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

21. att motionerna 1:780 och 11:953

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

22. att motionen I: 786 icke måtte av
riksdagen bifallas;

23. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 340 och II: 414, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört beträffande den i
motionerna begärda utredningen;

24. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:779 och 11:948
samt I: 781 och II: 956, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
— utöver vad som följde av bifall
till utskottets hemställan under momenten
16. och 23. — anfört rörande rundradioverksamhetens
organisation och
fortsatta utveckling samt licensavgifterna
för televisionen och ljudradion;

25. att riksdagen måtte till Rundradioanläggningar
på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under televerkets fond anvisa
ett investeringsanslag av 4 500 000 kr.;

26. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 779 och II: 948, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, medge
att televerket lämnades i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 21 oktober 1966 förordade beställningsbemyndiganden.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) av herrar Kaijser, Strandberg,
Bohman och Björkman, vilka ansett att
utskottet under 7. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:779 och 11:948, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att radionämnden skulle utses av riksdagen; 2)

av herrar Kaijser, Eric Gustaf Peterson,
Dahlén, Nyman, Strandberg,
Bohman och Ståhl, fröken Elmén samt

1*—Andra kammarens protokoll 19(>6. Nr 3.9

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. in.

herrar Björkman och Nelander, vilka
ansett att utskottet under 24. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 779 och II: 948 samt I: 781 och
II: 956, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna -—■ utöver
vad som följde av bifall till utskottets
hemställan under momenten 16. och 23.
— anfört rörande rundradioverksamhetens
organisation och fortsatta utveckling
samt licensavgifterna för televisionen
och ljudradion;

3) beträffande bilradiolicensen (moment
22) av herr Strandberg, utan angivet
yrkande;

4) beträffande beställningsbemyndigandet
(moment 26) av herr Strandberg,
likaledes utan angivet yrkande.

Särskilda yttranden

1) av herrar Ivar Johansson, Kaijser,
Eric Gustaf Peterson, Dahlén, Sundin,
Nyman, Strandberg, Bohman och Stclhl,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson i
Kårby, Björkman och Nelander;

2) av herrar Kaijser, Eric Gustaf Peterson,
Dahlén, Nyman, Strandberg,
Bohman och Stöld, fröken Elmén samt
herrar Björkman och Nelander;

3) av herrar Kaijser, Eric Gustaf Peterson,
Dahlén, Sundin, Nyman, Strandberg,
Bohman, Gustafsson i Kårbv,
Björkman och Nelander.

Sammansatt konstitutions- och tredje lagutskotts
utlåtande nr 1

Genom en den 28 oktober 1966 dagtecknad
proposition, nr 149, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till radiolag.

Propositionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet
såvitt avsåge 8 § i
förslaget, avseende förbud mot censur

m. in., medan den i övrigt hänvisats till
lagutskott och tilldelats tredje lagutskottet.
Utskotten hade beslutat att behandla
ärendet i sammansatt utskott.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I anslutning till propositionen nr 136
angående rundradions fortsatta verksamhet
m. m. framläggs genom denna
proposition förslag till ny radiolag.

Den föreslagna lagstiftningen skiljer
mellan begreppen radiosändning, som
är den trådlösa sändningen för ljudradio
och television, och trådsändning.
Rundradiosändning är ett gemensamt
begrepp för den radio- och trådsändning
som riktar sig till allmänheten.
Som rundradiosändning anses ej sändning
som är avsedd att mottagas endast
av en sluten krets, vars medlemmar är
förenade genom en påtaglig gemenskap
av annat slag än ett gemensamt intresse
att lyssna på eller se sändningen. Undantagna
blir således t. ex. sjukhusradio,
specialtelevision för undervisningsändamål,
television inom ett varuhus
in. in.

Enligt förslaget fordras tillstånd för
innehav och användning av radiosändare
men icke trådsändare. Rundradiosändning
förutsättes som nu handhas
av ett företag med ensamrätt.

I lagförslaget ingår en särskild bestämmelse
om att ensamrätten skall utövas
opartiskt och sakligt. Vidare föreskrivs
förbud mot censur. Efterhandsgranskning
skall som nu ske genom
radionämnden.

Förslaget innehåller straff- och förverkandebestämmelser.

Den nya radiolagen föreslås träda i
kraft den 1 juli 1967.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta, parvis likalydande
motioner, nämligen

1:793 av herr Blomquist och 11:969
av herr Rubin m. fl.,

1:794 av herrar Hilding och Karl -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Erik Eriksson samt 11:970 av herr
Ståhl m.fl.,

1: 795 av herr Holmberg m. fl. samt
II: 967 av herr Bohman m.fl.,

I: 796 av herr Lundström m.fl. samt
11:968 av herr Ohlin in fl., ävensom

I: 797 av herr Schött m. fl. och II: 971
av herr Werner m.fl.

I motionerna I: 793 och II: 969 hemställdes,

»dels att riksdagen måtte besluta att
trådsändning får ske utan inskränkning,
dels att åt vederbörande utskott uppdrages
att vidtaga de ändringar i det
till propositionen fogade Förslag till
lag som därav betingas».

I motionerna I: 794 och II: 970 hemställdes,

»1. att riksdagen måtte avslå förslaget
till radiolag såvitt det avser att såsom
rundradiosändning skall förstås jämväl
trådsändning,

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
härav föranledd författningstext».

I motionerna I: 795 och II: 967 hemställdes,

»att riksdagen med avslag av Kungl.
Maj :ts prop. 149 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att förslag snarast
måtte föreläggas riksdagen till dels
lagstiftning om fri etableringsrätt av
radio- och televisionsanläggningar och
de med den fria etableringsrätten sammanhängande
förändringarna inom opinionsrätten,
dels lagstiftning om inrättande
av en auktoriseringsnämnd i enlighet
med de i motionerna framförda
riktlinjerna».

I motionerna I: 796 och II: 968 hemställdes,

»att riksdagen med avslag på det i
propositionen nr 149 framlagda förslaget
till radiolag måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om nytt förslag
till radiolag i enlighet med de i motion
nr 00 anförda riktlinjerna för rundradions
fortsatta verksamhet».

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

De i hemställan avsedda motionerna
var I: 781 och II: 956, redovisade i det
föregående under statsutskottets utlåtande
nr 163.

I motionerna I: 797 och II: 971 hemställdes,

»att Kungl. Maj :t i de bestämmelser
som enligt § 7 radiolagen skall meddelas
radionämnden måtte, under beaktande
av vad i motionen anförts, ange
den målsättningen för programutformningen,
att denna präglas av hänsynstagande
till skilda åsiktsriktningar i
religiösa och etiska frågor».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1. 1:795 och 11:967 samt

2. I: 796 och II: 968;

B. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

1. 1:793 och 11:969 samt

2. I: 794 och II: 970,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 149; samt

C. att motionerna I: 797 och II: 971 i
vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

av herr Alexanderson, fröken Stenberg,
samt herrar Hamrin i Jönköping,
Nyberg och Carlshamre, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen med bifall till motionerna
1:795 och 11:967 samt 1:796
och II: 968 måtte avslå förevarande proposition,
nr 149;

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att nytt förslag till
radiolag, utformat enligt de riktlinjer
som angivits i den vid statsutskottets ut -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

låtande nr 163 fogade reservationen 2),
snarast förelädes riksdagen; samt

III. att motionerna I: 793 och II: 969,
1: 794 och II: 970 samt I: 797 och II: 971
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Vid B. i utskottets hemställan

av fru Segerstedt Wiberg samt — i
andra hand — av herr Alexanderson,
fröken Stenberg ävensom herrar Hamrin
i Jönköping, Nyberg och Carlshamre,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 793 och IT: 969 samt I: 794 och
II: 970 måtte för sin del antaga förslaget
till radiolag med sådana ändringar att
1, 5 och 9 §§ samt övergångsbestämmelserna
erhölle i reservationen angiven
lydelse, innebärande att med rundradiosändning
icke skulle avses trådsändning.

Särskilt yttrande

av fru Segerstedt Wiberg.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts
utlåtande nr 1

Genom en den 11 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 156, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
anta vid propositionen fogat förslag till
radioansvarighetslag.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet.
Genom överenskommelse mellan konstitutionsutskottet
och första lagutskottet
hade propositionen hänskjutits till sammansatt
konstitutions- och första lagutskott.
Till det sammansatta utskottet
hade därjämte hänskjutits följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:805
av herr Ernulf m. fl. samt II: 980 av fru

Gärde Widemar och herr Hamrin i Jönköping
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:806
av herr Gösta Jacobsson samt II: 979
av herrar Björkman och Nordgren.

I de likalydande motionerna 1:805
och II: 980 hemställdes,

I. att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 156 måtte besluta

1. att 1 § första stycket förslaget till
radioansvarighetslag finge i motionerna
angiven lydelse;

2. att en bestämmelse — motsvarande
7 kap. 6 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
— att domstol kunde förordna
att dom varigenom ärekränkt person
erhölle upprättelse skulle ges publicitet
i radio- resp. televisionsprogram
infördes i radioansvarighetslagen, lämpligen
i § 2;

3. att benämningen »tillsynsman» i
lagförslaget utbyttes mot benämningen
»programledare»; samt

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext.

I de likalydande motionerna 1:806
och II: 979 yrkades,

A. att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 156 med förslag till
radioansvarighetslag måtte besluta

1) att orden »med ensamrätt» måtte
utgå ur 1 § första stycket;

2) att en ansvarig programledare
jämte i förekommande fall ställföreträdare
skulle finnas för vartdera ljudradions
program 1, 2 och 3, ljudradions
regionala program, televisionens program
1 och 2, TT :s nyhetssändningar
samt TV-aktuellt;

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsändringar;
samt

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t göra framställning om att
förslag måtte utarbetas om lagbestämmelser
om ekonomiskt förtal.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen med avslag å

a) likalydande motionerna 1:805 och

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

11:980, såvitt avsåge yrkandet under
1:1,

b) likalydande motionerna I: 806 och
11:979, såvitt avsåge yrkandet under
A: 1,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 156, i motsvarande del;

II. att riksdagen -— med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget, såvitt avsåge 3,
4 och 9 §§ — måtte i anledning av
likalydande motionerna 1:805 och
II: 980, såvitt avsåge yrkandet under
1:3, antaga förslaget i dessa delar med
den ändring att lagen erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

III. att riksdagen måtte, med avslag å

a) likalydande motionerna I: 805 och
11:980, såvitt avsåge yrkandet under
1:2, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i denna
del anfört,

b) likalydande motionerna I: 806 och
11:979, såvitt avsåge yrkandet under
A: 2,

(Kungl. Maj:ts förslag)

antaga lagförslaget i övrigt i oförändrat
skick; samt

IV7. att likalydande motionerna 1:806
och 11:979, såvitt avsåge yrkandet under
C, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Gärde Widemar, fru Segerstedt Wiberg,
herrar Hernelius, Hamrin i Jönköping
och Schött samt fru Kristensson, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen — med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget, såvitt avsåge
1 § — måtte med bifall till likalydande
motionerna I: 805 och II: 980, såvitt avsåge
yrkandet under 1:1, samt — i anledning
av likalydande motionerna I: 806
och 11:979, såvitt avsåge yrkandet under
A: 1 — antaga förslaget i denna del
med den ändring att lagrummet erhölle
nedan angivna, såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

§•

Denna lag gäller yttrandefriheten i
ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram)
som svenskt programföretag
äger anordna med tillstånd av
Kungl. Maj:t.

Bestämmelsen i —--—--än programföretaget.

I frågor -------annan författning.

Denna lag gäller yttrandefriheten i
ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram)
som svenskt programföretag
äger anordna med ensamrätt.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Låt mig som en karakteristik
av den i mycket vida kretsar
med stor förväntan motsedda proposition
som nu skall behandlas börja med
ett citat ur en kulturintresserad kristlig
samfundstidning, Svensk Vecko-Tidning.
Jag väljer detta uttalande därför
att det, så långt jag kan bedöma, uttrycker
meningen hos en reflekterande och
frisinnad bred opinion i vårt land. Det

heter i tidningen: »Den proposition,
som kommunikationsminister Palme
lagt fram om Sveriges Radios framtida
verksamhet är ur vissa synpunkter en
mycket stor besvikelse. I allt väsentligt
är grundinställningen traditionell för
att inte säga slappt traditionell. —
Svensk opinion torde vara överens om,
att radio och TV inte skall vara privatdominerad.
Etermedia är ett samhällsintresse
av första ordningen. Med undantag
av vissa grupper —--torde

det också råda mycket stor enighet om
att vi inte önskar en reklamfinansicrad

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

TV i så måtto, att reklamintressena tilllåts
styra programsättningen. — Samtidigt
är emellertid en mycket utbredd
opinion övertygad om att Sveriges Radio
i sin hittillsvarande form mycket
ofta underlåtit att tillgodose behov som
finns hos dagens radio- och TV-konsumenter.
Att i det läget föreslå en utbyggnad
av Sveriges Radio som i stort
konserverar och förstärker de hittillsvarande
bristerna är verkligen inte fantasifullt.
— Vad man än säger om radioutredningen
så hade den i alla fall
försökt att skapa forum för eu friare
opinionsbildning inom radio och TV
genom att på olika sätt erbjuda organisationer
och intressegrupper möjlighet
att komma till tals. Förslaget om en
särskild rundradio, som visserligen
kunde ha blivit en avstjälpningskanal,
innebar dock ett försök att lösa de
utomordentligt besvärliga informationsproblem
som organisationer av olika
slag har. Detta förslag är helt nonchalerat,
och nonchalansen förstärks
genom det tjänstemannamonopol som
kännetecknar den nuvarande radioverksamheten
...»

Så långt den citerade tidningen.

Även i andra viktiga delar har utredningens
förslag helt nonchalerats
eller försämrats. Dit hör den försening
på ett helt år som statsrådet åstadkommit
beträffande program 2 i TV och det
osäkra famlandet beträffande färgtelevisionen,
som på denna punkt gjort regeringens
förslag helt konturlöst. Med
så mycket större tillfredsställelse bör
därför noteras den enhälliga skrivning
om fasta besked snarast möjligt, kring
vilken utskottet nått enighet.

Det är över huvud taget en urvattnad
och i många avseenden konturlös skiss
av framtiden för denna viktiga verksamhet
som statsrådet presenterat riksdagen,
i stället för den klara och framåtsiktande
principlösning som nu hade
behövts och som så många lyssnare och
tittare i vårt land väntat på.

Därtill kommer den försening av propositionen
som påtalats i särskilt yttrande
av folkpartiets, centerpartiets
och högerns representanter i utskottet.
Det bör understrykas att utskottet med
hänsyn till propositionens kvalitet skulle
behövt mer än de få dagar som stått
till buds för behandlingen, men utskottet
har inte velat ta ett ytterligare förhalande
på sitt ansvar. Ett så långsiktigt
förslag som det här föreliggande
bör emellertid handläggas på ett annat
sätt från regeringens sida, särskilt som
det inte heller varit utsänt på remiss.

Detta är vad det särskilda yttrandet
med skärpa velat framhålla.

Regeringsförslaget kännetecknas av
ett försök att binda och statsreglera en
verksamhet som i själva verket just nu
befinner sig i en oförutsett snabb teknisk
revolution. Alla de gamla modellerna
för denna verksamhet — system
Europa och system USA, om man så
vill — genomgår för närvarande förändringar
och modifikationer för att
kunna tjäna nya, ofta speciella eller lokala
syften. Kanalklyvningstekniken,
som ännu bara befinner sig i sin linda,
lämnar här helt nya möjligheter till allt
fler program, särskilt på kortare avstånd.
Därtill kommer utvecklingen av
de trådburna sändningarna.

Den förutsättningslöse iakttagaren
måste säga sig att en dynamisk hållning
till dessa nya perspektiv borde öppna
dörrarna för största möjliga differentiering
och frihet. Statsrådet går i stället
allt längre åt motsatt håll och allt
hårdare fram med reglering och förbud,
t. o. m. mot lokala trådsändningar
av exempelvis typ kvarteret Kronprinsen
i Malmö, till förmån för tanken att
all verksamhet skall läggas in under
statsdominansen. Det skall inte finnas
det minsta lilla kryphål för ens den
mest oskyldiga programverksamhet vid
sidan om Sveriges Radio.

Tydligen är det regeringens och
statsrådet alltför oreflekterade skräck

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

för reklam i etermedia som kommit
dem att redan på sin tid tvinga radioutredningen
till ensidighet i dess arbete
genom direktivet att frågan om
kommersiell verksamhet inte ens fick
utredas. Även i denna proposition har
man genom dogmatiskt regleringstänkande
lagt ett nytt slags död mans
grepp över både den tekniska och den
programmässiga verksamheten.

För oss reservanter är reklamen inte
någon huvudsak, om man kan finna
andra godtagbara former för finansiering
av en av staten oberoende men i
lag reglerad och under kontroll bedriven
radio- och TV-verksamhet. Då någon
sådan finansieringsmetod i varje
fall hittills inte kunnat anvisas och då
vi — tydligen i motsats till regeringen
— omöjligen kan betrakta en lojal reklam
utan ringaste inverkan på programmen
som något samliällsont, anser
vi inte att det finns någon anledning
att avvisa tanken på reklam. Men kom
inte och jämför vad vi talar om med
t. ex. system USA eller med systemen
i andra länder, där reklamköparna eller
andra mäktiga intressegrupper kan
inverka på programutformningen! Den
reklamfinansiering vi föreslår har inte
några som helst likheter med dessa system.
I en rad europeiska länder — även
i länder med socialdemokratiska regeringar
— finns föredömen, som inte behöver
efterapas men som inte heller
kan framställas som någonting skrämmande.

Vi iir starkt medvetna om, herr talman,
att friheten i detta fall är eu relativ
storhet. Tekniken begränsar alltjämt
den frihet vi här talar om, men
de tekniska möjligheterna kommer,
som jag nyss påvisat, att öka. Därför
tränger sig principfrågan fram, och den
är utomordentligt viktig. För oss framstår
principen om oberoende etermedia
som en medborgerlig fri- och rättighet
av samma ty]) som pressfriheten eller
friheten för det direkt talade ordet.
Denna frihet i etermedia ökar i bety -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

delse i takt med de tekniska möjligheterna
till lokala sändningar.

Låt mig tillägga, att den kanske är
särskilt viktig i en nation, där TV fått
en så enastående genomslagskraft som
i vår nation, en genomslagskraft som
torde sakna motstycke i något annat
liögutvecklat land och i varje fall i länder
där avstånden är mindre och där
man har mindre behov av underhållning
och förströelse genom yttre hjälpmedel
än vad vi svenskar tycks ha.

För denna viktiga sida av de medborgerliga
fri- och rätttigheterna förefaller
regeringen och kommunikationsministern
sakna en verkligt levande
känsla. Reklamskräcken är däremot så
mycket mer akut. Vi har länge smålett
åt all den gratisreklam i olika former,
som i TV och radio ackompanjerar de
högtidliga proklamationerna att sådant
inte får förekomma. När nu denna problematik
blivit tillspetsad i samband
med bl. a. ishockey-VM, börjar allt fler
människor fråga sig, om konsekvensen
av galenskapen skall bli att allmänheten
vägras att se vad den allra helst vill
se. Kommunikationsministern är en av
dem som gärna vill titta på dessa program.
Uppenbarligen måste han då
även i denna fråga i sin ensamma kammare
underkasta sig en stunds självprövning.
Det går inte i längden att
med bevarad balans söka rida på två
hästar.

Jag har nämnt denna detalj för att ytterligare
illustrera det ohållbara i att
när det gäller detta centrala informationsmedium
dogmatiskt hålla fast vid
den monopolistiska principen, i varje
fall inte i ett land, där befolkningen av
ålder vant sig vid att inte ge avkall på
rätten till oinskränkt och fri information.

Därtill kommer det ohållbara i att
liigga finansieringen av eu verksamhet
av denna typ helt under statsmakternas
dominans.

I den nu föreliggande propositionen
föreslås i förhållande till Sveriges Ra -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

dios äskanden prutningar som kan bli
ganska kännbara för programverksamheten,
vilken enligt statsrådet i ökad
grad skall finansieras genom billigare
inköp. Radio och TV löper risken att
trots kraftigt höjda licensavgifter förvandlas
till en buffert i statsmakternas
konjunkturpolitik. Men allmänheten vill
ha fler och bättre program, helst på
svenska. Även på denna punkt tvingas
man av monopolsystemet in i en uppenbar
konfliktsituation som på lång sikt
måste bli allt svårare. Tror inte kommunikationsministern
att detta dilemma
i längden måste bli ohållbart? Med ett
friare system skulle detta problem däremot
aldrig behöva uppstå.

Ettårsuppskovet med TV 2, som jag
nyss påtalade, är också motiverat av
statsfinansiella och samhällsekonomiska
skäl. Kostnader och teknik reser
icke avgörande hinder — jag vill understryka
det. Ekonomien är däremot bekymmersam;
alltså får svenska folket
vänta.

Då kommunikationsministern antyder
att det längre uppskovet skulle ha
sin grund i att sändarnätet ännu inte
är helt utbyggt och att det bör vara
fallet vid starten av TV 2, så kan man
knappast fatta detta efter orden. Sändningsmöjligheter
kan åstadkommas för
över 90 procent av tittarna till en kostnad
av 150 miljoner kronor. För återstående
7 å 8 procent springer beloppet
däremot upp i cirka 200 miljoner. Det
är inte rimligt att de 90 procenten skall
behöva vänta tills varenda liten detalj
är absolut färdig. Så skedde inte vid
TV-starten, då de mest avlägsna orterna
fick lov att ge sig till tåls något
och också gjorde det utan större knot.

Den nu antydda tågordningen är så
uppenbart orimlig att kommunikationsministern
måste ha haft starkare motiv
än de uppgivna för att förorda den. Här
anmäler sig ånyo budgetsvårigheter,
även om kommunikationsministern
föredrar att anföra andra skäl. Svenska

folket kan inte godta hudgetskäl för att
behöva vänta längre.

Utan mera ingående resonemang har
statsrådet också av samhällsekonomiska
skäl uppskjutit införandet av färgTV
till en tidpunkt belägen någonstans
efter införandet av TV 2. Man känner
tydligen en i och för sig förklarlig oro
inför de påfrestningar på vår ekonomi
som skulle kunna vållas av samtidiga
massinköp av färgmottagare till ett pris
av sannolikt omkring 3 500 kronor per
styck.

Utskottet har på denna punkt uppnått
enighet kring en mer nyanserad och
flexibel ståndpunkt. I de länder där
färg-TV införts har man inte kunnat
registrera allvarliga ansatser till momentana
massinköp av nya apparater.
Många behåller sina gamla mottagare,
som är gjorda för svart-vitt och på vilka
man också kan ta emot färgsända program
— givetvis inte i färg — tills det
blivit dags att byta dem. Inte ens då
TV infördes här i landet kunde noteras
några veritabla luftsprång när det gäller
försäljningssiffrorna. En rad länder i
Europa börjar sända färg-TV redan
1967, t. ex. England, Holland och Tyskland,
och ännu fler under 1968.

Eftersom många gamla mottagare nu
börjar bli uttjänta är det naturligt, om
TV-tittarna här i landet mot denna bakgrund
vill gå över direkt till färgmottagare
och då slippa att för en kostnad
av cirka 150 riksdaler anskaffa den särskilda
kanalomkopplare som behövs för
att på äldre mottagare kunna ta emot
sådana program. Och om Danmark redan
nästa år börjar testköra färg-TV,
är det inte mindre än cirka 300 000
hushåll i vårt land som kan ta in dessa
sändningar. Det är naturligt om åtskilliga
av dem skaffar sig färgmottagare,
och det är också naturligt om vår industri
inrättar sig med hänsyn härtill.
Men i övrigt ankommer det enligt utskottets
skrivning på regeringen att
snarast möjligt ge besked, så att all -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

mänheten inte tvingas underkasta sig
onödiga dubbelinvesteringar.

På sändningssidan är däremot färgTV
en relativt liten affär. Vissa svenska
sändare är redan klara, och återstoden
bedömes kosta 12—15 miljoner kronor.
Program i färg ligger redan inspelade
och klara i väntan på att kunna köras.

Mot denna bakgrund blir av naturliga
skäl tidsföljden mellan TV 2 och
färg-TV mindre spikad och statisk än
enligt ritningarna i propositionen. Man
bör handla praktiskt och efter läglighet.
Sveriges Radio kan utnyttjas för
att ge lyssnare och tittare vägledning
inför de förändringar som växer fram
omkring oss. Dessa bör vara betydligt
enklare att meddela allmänheten än de
radikala programomläggningar, som genomfördes
den 12/12 kl. 12.

Hade man valt den i reservation 2
förordade metoden att överlåta TV 2
till fristående företag, skulle Sveriges
Radio ha kunnat arbeta vidare i de
former som utvecklingen hittills anvisat.
Jag vill i det sammanhanget understryka,
att reservanternas förord för
en friare etablering självfallet inte har
sin grund i kritik mot det nuvarande
företagets ledning av verksamheten.
Frånsett olika bedömningar, som kan
vara självklara i en rad programfrågor
och liknande, vill i varje fall jag uttala
min respekt för den strävan till integritet
som ledningen ofta har visat, inte
minst i åtskilliga svåra och påfrestande
situationer. Jag tänker då bl. a. på valrörelsens
utfrågning av den socialdemokratiske
partiledaren. Liksom utskottsmajoriteten
finner jag det ohållbart,
om riksdagsmajoriteten skulle ta
ställning i mera detaljerade frågor som
gäller inre organisation och programuppläggning
inom företaget. Samtliga
motioner som i detta sammanhang
väckts i sådana ämnen har också avstyrkts
av utskottet.

Det blir emellertid en maktpåliggan -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

de uppgift att bygga ut en organisation
för det nya TV-programmet inom det
gamla företaget, ett företag som redan
nu artar sig att bli, man vågar säga mastodontiskt.
Statsrådet betonar i sina allmänna
resonemang vikten av konkurrens
och inbördes oberoende mellan de
båda programledningarna, och jag betvivlar
inte det goda syftet. Läser man
sedan mera i detalj hans framställning,
skall man emellertid finna att företagsledningen
kommer att behålla så betydande
avgöranden i sina händer, att
konkurrensen redan från början måste
avtrubbas. Detta gäller både sättet att
arbeta med olika form av bevakning,
undvikandet av likartade program, kostnadsuppläggningen
och de allmänna
normerna. Praktiken kommer säkerligen
också att visa svårigheterna för
än så skickliga programproducenter att
effektivt konkurrera när gränserna för
konkurrensen redan är uppdragna.
Rädslan för konkurrens och frihet kommer
i detta avseende att gå ut över
tittare och lyssnare i form av mindre
allsidighet än vad två principiellt skilda
och till arbetssätt helt olika företag
skulle kunnat ge.

Det återstår, herr talman, att beröra
några smärre frågor som passerar revy
i utskottsutlåtandet. Dit hör t. ex. motionsyrkandet
om ökad utläggning av
programproduktionen på fria utomstående
leverantörer eller Sveriges Radios
egna provinsfilialer. Sådan produktion
förekommer som bekant redan
nu, uppenbarligen av hög kvalitet och
till — det förtjänar understrykas —
mycket konkurrenskraftiga priser. Utskottet
har betonat vikten av att man
fortsätter på denna väg, men har inte
velat ange några fixerade procenttal för
denna typ av programproduktion.

Vissa motionärer har också yrkat
formligt åläggande för Sveriges Radio
att sända undervisningsprogram. Detta
har avvisats av utskottet med hänvisning
till den ordning med över budge -

18 Nr 39 Onsdagen den 14

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

ten finansierade sådana program som vi
redan har.

Vidare har i olika motioner yrkats
införande av ett särskilt gemensamt
nordiskt program. Även i den frågan
har utskottet ställt sig avvisande till
hårda regler, eftersom det går lätt att,
om så önskas, vidga sändningarna både
i Nordvision och i Eurovision.

I fråga om radionämnden avvisas ett
förslag att nämnden skulle utses av riksdagen,
varigenom riksdagen indirekt
faktiskt skulle komma att bli ansvarig
programinstans — i varje fall ansvarig
för alla program som inte blev föremål
för anmärkning. Inom utskottet har vi
resonerat så, att statsmakterna bör ha
en helt annan konstitutionell ställning
i förhållande till företag på detta område.
Därför har också utskottet förhållit
sig avvisande till motionen.

Utskottet har vidare enigt gått emot
tanken, framförd i en motion, om ett
programråd. Om ett sådant programråd
skulle få verklig betydelse och spela
någon större roll, skulle det mycket lätt
bli fråga om förhandscensur, vilket
måste sägas vara helt oförenligt med
svensk praxis på alla publicitetsområden.

Utskottet har däremot anslutit sig till
de olika förslagen beträffande förändringar
av bolagets aktiekapital, aktieinnehav
och styrelsens sammansättning
samt likaså till den föreslagna förstärkningen
av radionämndens ställning
och befogenheter. Med hänsyn inte
minst härtill har utskottet för sin del
föreslagit antalet ledamöter i radionämnden
till sju, varav en erfaren jurist,
mot statsrådets förslag om endast fem
ledamöter med en jurist som ordförande.
Vi utgår från att denna ändring
inte ger anledning till några motsättningar.

Sådana motioner som gäller interna
förhållanden inom Sveriges Radio —
kostnadskontroll, lyssnar- och tittarutredningar,
särskilda mindre programrad
utöver de talrika och ganska repre -

december 1966 fm.

sentativa särskilda programkommittéer
som nu finns, nya avdelningar och andra
förslag av liknande intern karaktär
— har utskottet avstyrkt av både principiella
och praktiska skäl.

Flera olika licensfrågor har också
motionsledes framförts, av vilka många
tidigare har år efter år avslagits med
hänvisning till kommande utredningar.
Från telestyrelsen har inför utskottet
uppgivits att man i samband med licensförändringen
vid införandet av TVprogram
2 kommer att underkasta detaljerna
i nu tillämpade licensregler
en närmare granskning. I avvaktan härpå
har utskottet nu inte velat ta någon
ställning till saken.

Personligen tillåter jag mig understryka
vikten av en sådan detaljgranskning,
eftersom åtskilliga av dessa regler
nu är inbördes motstridiga och även
för övrigt i vissa fall mindre lyckligt
utformade. Jag utgår från att de nuvarande
oformligheterna med godtagbart
resultat skall föras ur världen genom
telestyrelsens försorg.

Herr talman! Beträffande motionerna
i övrigt ber jag, med hänsyn till att
jag måste begränsa min framställning,
att få hänvisa till utskottets utlåtande.

Vi står, herr talman, i en ny situation
i radio- och TV-teknikens snabba utvecklingshistoria.
Nya sändningsmöjligheter
har redan tillkommit och fortsätter
att på teknisk väg framtagas i
en omfattning, som vi ännu för tio
år sedan inte kunde föreställa oss. Radioutredningen
insåg den saken men
förhindrades av sina begränsade och
jag vågar även påstå ensidiga direktiv
att av detta viktiga faktum dra de nödvändiga
slutsatserna.

Det mest väsentliga i det nya läget
är enligt min mening att vi för framtiden
måste räkna med radio och TV
i två skilda funktioner, vilket i propositionen
inte tillräckligt beaktats. Den
första är deras uppgift som massmedia,
d. v. s. som programföretag till allmänhetens
tjänst, och den andra är deras

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

verksamhet såsom behändiga och effektiva
hjälpmedel för skiftande och
mer speciella ändamål inom större eller
mindre grupper, särskilt för undervisning,
information och instruktion.

Det är anmärkningsvärt att man i
propositionen inte har observerat det
nya i situationen, och följden härav
är att vi genom det beslut riksdagen nu
kommer att fatta inte förs något egentligt
steg framåt på detta område. Allt
vad vi nu försummat måste senare tas
igen, om vi inte helt vill halka efter i
den internationella utvecklingen.

Dit hör kanske framför allt den särskilda
rundradion såsom hjälpmedel
för organisationer och intresseriktningar.
Dit hör vidare möjligheterna till
fria lokala sändningar, vilka nu läggs
under statsreglering i stället för att
göras till ett fritt hjälpmedel för de
många grupper som väntat sig så mycket
härav.

Dit hör det hårdnande greppet över
televisionens vidare växt och effektivisering.
Dit hör dessutom att radio
och TV, om inte denna utveckling snart
bryts, fastlåses i ett beroende av den
statliga utgiftspolitiken, vilken ingen
vågar tro skall bli en sporre för fortsatt
utveckling utan snarare motsatsen.
Bristen på konkurrens kommer att verka
i samma riktning.

Den av mig tidigare citerade tidningen
framhåller med rätta, att konkurrens
enligt all erfarenhet är nödvändig för
att hjälpa radio och TV att inte uppfatta
sig själva som stormakter i och för
sig, som ett slags »establishments» i
vårt samhällsliv. Det är svårt att se hur
det svenska programföretaget med all
sin popkultur och stjärnkult skall kunna
undgå att falla offer för en sådan
utveckling.

Men det är inte så vi vill ha det. Det
är inte ledning och direktiv, som vi
behöver via radio och TV -— inte i en
upplyst demokrati som var. Vi behöver
ett kontaktorgan för information mellan
rörelser, riktningar och människor.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Tekniskt närmar sig radio och TV
alltmer tidningspressens allmänna metodik
och villkor, men medan den senare
kan utvecklas i frihet alltefter
skiftande förhållanden blir etermedia
i vårt land i motsats till i länderna
ute i Europa — se t. ex. vad som nu
håller på att genomföras i Schweiz! —
mer klavbundna och regleringsdominerade.

Herr talman! Det är för att om möjligt
i tid undvika dessa risker och för
att vrida över utvecklingen i en mera
framtidsduglig riktning som jag har
anslutit mig till den vid statsutskottets
utlåtande nr 163 fogade reservationen
nr 2.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! I riksdagens sista skälvande
minut har det lagts en hel rad
vidlyftiga betänkanden på vårt bord
som vi nu tvingas att ta ställning till.
Det möter oss ett myller av olika
problem och olika lösningar, och möjligheterna
att finna andra alternativ
än dem som liar presenterats för oss är
naturligtvis långt flera.

I allt detta virrvarr finns det en enda
sak som är av central och djupt allvarlig
betydelse, och det är, herr talman,
frågan om yttrandefriheten, rätten
för varje enskild kvinna och man
att inte bara hysa en åsikt, utan att
också fritt få framföra den inför offentligheten
och att därmed söka övertyga
sina medmänniskor. Denna frihet är en
omistlig del av den personliga frihet
som vi alla bekänner oss till. Varje försök
att tumma på yttrandefriheten måste
därför samla hela demokratien till
häftigt och energiskt motstånd.

Med de exempel på nära håll, nära
både i tid och rum, som vi har fått
uppleva och fortfarande upplever, är
detta självklart — så sjiilvklart att jag
egentligen inte skulle behöva stå här

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. in.

och tala om det. Några delade meningar
om denna fundamentala princip är
jag övertygad om icke råder och aldrig
skall komma att råda i detta hus.

Kommunikationsministern statsrådet
Palme deklarerar ju själv att han hör
till dem för vilka en fri opinionsbildning
är ett grundläggande demokratiskt
värde. Det vore en förolämpning att inte
sätta full tilltro till denna hans deklaration,
men, herr talman, i princip kan
yttrandefriheten inte ha olika innehåll
beroende på vilket sätt det talade ordet
når ut till åhöraren. Den ene står på
en soap-box i Hyde Park Corner och
talar, den andre publicerar sig i tryckt
skrift, bok eller tidning, och den tredje
vill använda etermedia. Alla dessa tre
människor har i princip samma rätt.
Vi kan inte acceptera någon åtskillnad
annat än det faktiska förhållandet, att
ännu så länge rent praktiska svårigheter
möter att i verkligheten praktisera
etermediernas frihet. Ännu så länge
finns det begränsade möjligheter att
sända tal och bild i etern, men jag
betonar, herr talman, ännu så länge.
Perspektiven framöver öppnar en rad
tekniska möjligheter som i yttrandefrihetens
namn måste väl tillvaratas.

Hur skulle nu den som verkligen på
allvar vill realisera yttrandefriheten i
etern nalkas detta besvärliga problem?
Hur skulle han vilja ha det? Jo, uppenbarligen
på samma sätt som när det
gäller pressen. Många tidningar med
olika politisk färg, med olika syn på
kulturfrågorna och med olika livsstil
kämpar där om själarna. Debatt pågår
ständigt, skäl ges för och emot, hugg
växlas, allt ställs under diskussion, ingenting
är tabu, ingenting är självklart,
ingenting givet. Denna fria debatt är
demokratiens syre, och förutan den
varken vill eller kan vi leva vidare. Men
denna fria debatt måste också få en
motsvarighet i etermedia. Så långt borde
vi, ärade kammarledamöter, kunna
vara eniga.

Men vad gör då vår visionäre, unge

kommunikationsminister, mannen med
de nya, djärva målen? Jo, med en
blandning av naivitet och illmarighet,
som skulle ha varit ganska roande om
det inte hade rört sig om så allvarliga
ting, konstruerar han ett monopolföretag
som påstås konkurrera med sig
självt, en sorts gigantisk högkvalificerad
buktalare som för sina dialoger
invärtes. Denna säregna konstruktion
vill han få oss att tro på. Ja, han synes
gå så långt i sin uppfinnarroll och sin
trolleriprofessorsambition att han begär
att hans illusionsnummer skall hyllas
med hederstiteln yttrandefrihet i etern.

Till bilden hör att de båda TV-kanalerna,
som skulle föra en fri och obunden
debatt med varandra, skall sammanhållas
av en fast och kraftig företagsledning.
Men utskottsmajoriteten
blundar och sväljer, sväljer och blundar.
Det är inte utan att jag i detta
sammanhang erinrar mig en gammal
Strix-historia. En ung man som tillhörde
baptisterna bad sin fanjunkare
att få ledigt någon timme för att gå
pa bönemöte. Han fick då svaret: »Vill
inte soldaten nöja sig med den religion
som Kung], Maj:t och Kronan tillhandahåller,
så kan soldaten vara utan.»

Vi som står för reservationen har en
helt annan syn på dessa ting. Vi vill
verkligen realisera yttrandefriheten i
etern så långt det i dag är möjligt
genom att lata olika röster bryta sig
fritt mot varandra. Det är därför vi
vill ha en fri etablering. I utgångsläget
räknar vi med ett enda fristående radiooch
TV-företag vid sidan av Sveriges
Radio, men vi tänker oss ingalunda
något nytt monopol. Tvärtom vill vi
att så många olika företag som av tekniska
skäl kan få rum skall kunna komma
med i konkurrens och debatt. Allmänheten
skall ha frihet att välja och
vraka.

Men friheten kan inte och får inte
betyda laglöshet. Vissa spelregler måste
gälla till skydd för enskilda människors
integritet och till skydd för

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

programmakarnas kostnärliga frihet
och självständighet. På samma sätt som
vi fordrar frihet för Sveriges Radio att
arbeta oberoende av regering och riksdag,
på samma sätt anser vi att de fria
företagen skall verka oberoende av de
kommersiella intressen som finansierar
dem genom annonser. En sådan frihet
går att uppnå. Det visar våra dagliga
tidningar och det visar också det goda
exemplet från England. Kontrollen
över att Sveriges Radio och de fria företagen
följer givna regler skall utövas
av radionämnden. En av de ytterligt
grannlaga uppgifterna blir då att vaka
över att Sveriges Radio får leva i fred
och kan värja sitt oberoende även i
förhållandet till landets regering, denna
må sedan ha vilken färg som helst.

Tilltron till noggrannheten och objektiviteten
i en sådan vakthållning
måste enligt vår mening bli starkare,
om nämnden inte utses av den regering
vars förhållanden det giillei att kontrollera,
utan av ett helt fristående
organ. Vi anser ärendet vara av sådan
betydelse att riksdagen själv som landets
främsta viirnare av de demokratiska
principerna där bör vara verksam.

Utskottet har haft en annan uppfattning.
Om kammarens ledamöter vill göra
sig besväret att slå upp statsutskottets
utlåtande nr 163, sid. 14, skall vi
gemensamt läsa motiveringen för utskottets
avstyrkande. Utskottet skriver:
»Det i motionerna 1:779 och 11:948
framförda yrkandet att radionämnden
skall utses av riksdagen kan utskottet
icke biträda och avstyrker därför motionerna
i denna del.»

Hörde ni motiveringen? Det gjorde
inte jag.

Herr talman! Låt mig från dessa
allmänna tankegångar gå över till litet
mera triviala ting.

Det första är frågan om sättet att
hantera riksdagen. Proposition nr 136
lades på vårt bord den 3 november, och
så kom det ytterligare två propositioner
i följd. Allt måste remitteras till

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

fyra olika utskott, som alla har varit i
arbete under hård tidspress. Den proposition
som vi har fått bygger inte på
radioutredningen utan var i långa stycken
ett verk av, som jag förmodar, kommunikationsministerns
och hans medhjälpares
i departementet egna tankemödor
och skapande fantasi. Inga remissinstanser
har blivit hörda sedan
den nya skapelsen sett dagen.

Så mycket mer inträngande och så
mycket mer maktpåliggande måste riksdagens
granskning då bli. Jag beklagar
att vi från högerhåll inte lyckades vinna
gehör för tanken att skjuta behandlingen
till vårriksdagens början. Det hade
legat helt i linje med förslaget till rationalisering
av riksdagsarbetet, och det
hade givit tid till eftertanke och konsultationer.
Dessutom, ärade kammarledamöter,
hade vi vunnit en annan
mycket viktig fördel.

Vad riksdagen nu inbjudes att ta ställning
till är en investering av ganska
stora mått, en investering i sändarsystem
för televerket och i byggnader
för Sveriges Radio på bortemot 450 miljoner
kronor när allting är färdigt.
Jag uppskattar att statsrådet flyttat
fram tidpunkten ett år; det finner jag
vara klokt gjort. Men jag tillåter mig
i alla fall att ställa frågan: Är det verkligen
säkert att i den ekonomiska situation
som vi nu befinner oss i och som
verkligen inger berättigad oro, inte 45Ö
miljoner skulle kunna användas på ännu
viktigare områden, på ännu bättre
sätt? Jag nämner bara investeringar
inom näringslivet för att bibehålla konkurrenskraften
eller inom bostadsbyggandet.
Det kan ju ickså sägas att det är
litet underligt att man nu skall avbeställa
eu mängd elmateriel för försvaret
i syfte att minska dess kostnader för att
i stället kunna beställa elmateriel för
ett andra TV-program. Nog hade det
känts riitt tryggt om vi hade sett finansplanen
och nationalbudgeten för nästa
år innan vi skulle fatta beslut. Jag hoppas
att vi i alla fall i dag får höra hur

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

finansministern ser på denna inte oväsentliga
fråga.

Från högerpartiets sida har vi inte
yrkat avslag på beställningsbemyndigandet
för televerket för budgetåren
1966/67—1970/71 på 152 miljoner. Men
det finns en blank reservation som betyder
att detta beställningsbemyndigande
skall kunna senareläggas om läget
framöver blir sådant att vi helt enkelt
inte får råd med detta. Finansministern
kan vara ganska övertygad om att han
får vårt stöd, om han känner sig tvungen
att vänta.

När vi, herr talman, ändå måste tala
om pengar vill jag anmärka på en sak,
nämligen att kommunikationsministern
inte ordentligt i klartext talar om för
svenska folket vad TV 2 kommer att
kosta. Människorna kan ju inte vara riktigt
nöjda med att få veta att det i
initialskedet kostar 160 kronor i licensavgift
per år. Man vill naturligtvis veta
vad det kostar när det blir fullt färdigt.
Justitieministern kanske kommer att
förelägga riksdagen förslag, enligt vilka
man kan hoppa av inom en vecka om
man låtit lura sig av en dörrknackande
agent. Bättre skäl till avhopp än att
varan blivit dubbelt så dyr som agenten
påstod kan väl knappast utfunderas.
Fullt utbyggt kostar det nya systemet
licensinnehavarna över 300 kronor om
året, medan man med de förslag om
fri etablering som reservationen räknar
med inte behöver företa någon höjning
alls av licensavgifterna.

I propositionen står nästan ingenting
alls om färg-TV. Nu vet vi att färgTV
kommer vare sig vi vill eller inte.
Vi vet att de t3^ska sändarna, t. ex. Hamburgsändaren,
kommer att skicka ut
färg-TV-program i början på nästa år,
att de kommer att täcka en betydande
del av Danmarks yta, att man i Köpenhamn
kommer att oroa sig mycket över
konkurrensen från tysk sida och att
man därför blir tvungen att — så eller
så — börja sända TV i färg även från
Köpenhamn samt att denna danska

färg-TV kommer att täcka en betydande
del av Skånes yta — jag tror det är
290 000 hushåll som då kan se färg-TV.

Det hlir inte möjligt att hålla tillbaka
detta — det kommer över oss vare
sig vi vill eller inte. Det innebär, som
herr Ståhl redan har sagt, en våldsam
påfrestning på nationalhushållet. Alla
de 2 miljoner apparater som vi nu har
blir naturligtvis inte bytta på en gång,
men de kommer att bytas ut ganska
snart. Man kan ju inte sitta och titta
på svart-vitt när kamraterna och grannarna
har färg-TV — det kommer barnen
aldrig att vara med på. Detta utbyte
av apparater blir en hård påfrestning
på en ömtålig handelsbalans eftersom
apparatur för ungefär 1 000 kronor
till varje färg-TV-apparat måste
importeras.

Låt oss därför ta oss samman och
göra en ordentlig undersökning av hur
detta vittutseende och svåra problem
skall kunna tacklas. Och låt oss gärna
överlägga med våra nordiska grannländer
— vi har samma svårigheter.

Till sist, herr talman, några ord om
nordiskt programsamarbete.

Jag är helt övertygad om att det inte
finns något effektivare sätt att närma
de nordiska folken till varandra än nordiska
inslag i TV och radio. Det vore
en möjlighet att lära känna varandras
språk och varandras kulturer — det
vore ett sätt att återuppliva den nordiska
kulturkrets som var våra föräldrars
naturliga hem men som vi har
tappat bort. Jag tror emellertid inte att
det samarbete som redan har inletts
mellan de nordiska radioledningarna
vinner på att bindas av regler och procentsatser.
Jag tror att det är på detta
område som på så många andra: det
gäller att ge dem som skall arbeta tillbörlig
rörelsefrihet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer som fogats till
statsutskottets utlåtande nr 163.

Onsdagen den 14 december 196C fm.

Nr 39

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Ett ord torde komma
att användas ofta här i dag, och det är
ordet frihet. Vi får nog akta oss så att
vi inte missbrukar ordet och tunnar ut
dess betydelse. Jag vill emellertid säga
till herr Ståhl att jag hyser djup aktning
för allvaret i herr Ståhls tal om
frihet.

Frågan om frihet i etern har kanske
sjunkit något tillbaka, då man ganska
allmänt kommit underfund om att någon
sådan allmän medborgerlig frihet
inte finns och inte kan finnas. Hinder
förekommer ju på det ekonomiska och
det tekniska området, och därför tror
jag vi har anledning att dämpa ned debatten
i denna del. För min del tänker
jag inte närmare gå in på saken utan
jag kommer mera att syssla med praktiska
frågor.

Vilka krav bör ställas på rundradioverksamheten
i stort? Ja, vi vill väl
först och främst ha en programverksamhet
av god klass i skilda hänseenden.
Vidare vill vi ha en teknisk organisation
som möjliggör att verksamheten
kan tillgodose största möjliga del
av befolkningen.

I detta sammanhang vill jag påpeka
att herr Ståhls uttalande angående utbyggnaden
av TV-2 i slutomgången —
efter det vi byggt ut till 75 procent ■—
oroade mig något. Jag anser att det
skulle vara ganska dåligt, om vi inte
kunde gå vidare från de 75 procenten
mot samma täckningsgrad som vi för
närvarande har beträffande TV 1. Den
kostnaden får vi väl bära, om vi har
målsättningen att denna verksamhet bör
vara tillgänglig för största möjliga del
av befolkningen oberoende av bostadsplats.
Det är ett av våra problem i det
här landet att vi är ett litet folk på en
stor yta, vilket inverkar på uppläggningen
av verksamheten.

Man bör också kräva av programverksamheten,
att den är upplagd och organiserad
så att medborgarna kommer
att kunna välja program vid samma

Kundradions fortsatta verksamhet m. m.

tidpunkt. Den valmöjligheten tror vi oss
kunna uppnå genom att i dag besluta
att vi skall införa ett andra program i
televisionen.

Jag skulle i detta sammanhang gärna
vilja framhålla det ansvar som radioföretagets
styrelse och funktionärer har
när de skall hantera detta medium med
dess räckvidd och genomslagskraft.
Verksamheten måste skötas så att den
uppfyller rimliga krav på mångsidighet,
mångfald och god smak. Jag vill inte
minst understryka radioföretagets ansvar
på kulturområdet — att verksamhetens
möjligheter till positiv medverkan
i arbetet för en bred kulturförståelse
verkligen tillvaratas.

I centerpartiet har vi sedan länge ansett
att dessa önskemål och krav kan
tillgodoses genom ett sammanhållet
rundradioföretag. En sådan ordning ger
enligt vår mening de bästa garantierna
för opartiskhet och ansvar i programuppläggningen,
den möjliggör täckning
av största delen av landet så att befolkningen
kan dra nytta av utsändningarna
och den bör kunna ge medborgarna
goda valmöjligheter då de önskar utnyttja
mediet.

Alternativet till ett sammanhållet företag
är ett system med flera fria företag,
i huvudsak finansierade med reklamintäkter,
såsom herr Ståhl och herr
Cassel tidigare har anfört. Debatten i
dag, så som den av reservationerna
tycks gestalta sig, torde visa att frågan
om friheten för medborgarna på detta
område har decimerats till att bli en
fråga om eu utredning hur man skall
kunna lösa problemet att få ett fristående
reklamfinansierat företag vid sidan
av Sveriges Radio. Frågan gäller
hur ett dylikt företag skulle vara organiserat
och hur man i fortsättningen
skall sprida radio- ocli TV-kanaler på
flera företag.

I reservationerna sägs att ett s. k.
fritt företag — fritt i förhållande till
vad kan man fråga — skall arbeta efter
regler som samhället fastslår. På detta

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

sätt är det nu beträffande Sveriges Radio.
Man förutsätter att detta fria företag
skall ägas av folkrörelserna och tidningarna,
precis som förhållandet nu
är med Sveriges Radio. Skillnaden blir
endast att i det senare företaget bär
också näringslivet en del i kakan. Styrelsen
för det här fria företaget skulle
utses med samhällets välsignelse just
som i Sveriges Radio. Man anser att friföretaget
i likhet med Sveriges Radio
skall arbeta med opartiskhet och ansvar
och därmed självfallet stå under
samhällets kontroll.

Vari ligger då skillnaden mellan ett
sammanhållet företag som Sveriges Radio
och flera fristående, som reservanterna
önskar? Den ligger självfallet
djupast sett i finansieringsformerna.
Reservanterna anser att Sveriges Radios
ljudradioverksamhet — som är den stora
delen av företagets aktivitet —• och
dess första kanal för TV skall finansieras
med licensavgifter men det fria
TV 2 med reklamintäkter. Det innebär
med andra ord att man inför ett reklammonopol
i TV; i vart fall skulle
det bli effekten i början. Skulle man
släppa reklamen fri, bleve väl så småningom
förhållandet det, att reklamintressena
skulle börja dra ojämnt, och
därmed skulle krav på flera s. k. fria
företag uppställas. Hur det då skulle
gå med programstandarden, mångfalden
och valmöjligheterna mellan olika
slags program vid samma tidpunkt kan
man lätt räkna ut.

Jag anser inte att finansieringsformerna
är den viktigaste frågan. Den
licenskostnad, som vi har nu och som
förutses i propositionen, kan betecknas
som måttlig. Åtminstone vid TV 2:s
start bör det finnas möjligheter att hålla
licensen på en rimlig nivå. Det finns
naturligtvis skäl att besinna att vi har
tillgång till en stor mängd programstoff
för de kronor som den kostar oss.

Vi skall emellertid vara på det klara
med att det på detta område liksom på
alla andra sker en utveckling på kost -

nadssidan som kan emotses med visst
bekymmer. Även om Sveriges Radio bedriver
sin verksamhet med ekonomiskt
förstånd — vilket vi måste kräva —
kan det antas att kostnadsstegringarna
kan komma att aktualisera frågan om
kompletterande finansieringsformer, vilka
kan vara av skilda slag. Vi får väl
se vad den sittande reklamutredningen
kommer att föreslå. Jag vill i detta sammanhang
påminna om att vi i riksdagen
år 1962 gjorde ett uttalande med
innebörd att om våra grannländer sänder
reklam i sina rundradioföretag och
denna reklam tränger in i vårt land,
vi inte kan ligga lågt. Näringslivets situation
kan naturligtvis i ett sådant läge
bli besvärlig, och då måste vi sätta in
motåtgärder.

Angående konkurrens och tävlan i
programproduktionen, som det har talats
och skrivits mycket om, vill jag
ansluta mig till själva grundtanken. Jag
tror på att tävlan härvidlag har en mycket
stimulerande och sanerande effekt.
Såsom sägs i utskottsutlåtandet i anslutning
till propositionen bör det, om radioföretaget
läggs upp såsom har förutsatts
med självständiga avdelningar för
de olika kanalerna, vara möjligt att
åstadkomma en stimulerande tävlan. Jag
vill dock beteckna detta som ett försök.
Det är inte så alldeles klart att resultatet
blir sådant som vi alla skulle önska.
Vi får då självfallet ompröva det hela.
Det ligger möjligheter i själva konstruktionen
som vi bör stödja.

Alternativet till denna lösning är att
man delar företaget. Då skall vi emellertid
ha klart för oss att vi samtidigt får
en betydande kostnadsstegring som
följd. Det kan därför ifrågasättas om
det finns anledning att gå på en sådan
väg. Jag fäster stora förhoppningar vid
det föreliggande förslaget; vi får se hur
det kan komma att utvecklas.

Jag vill också anföra några synpunkter
på de faror som kan följa med ett
sammanhållet företag av Sveriges Radios
storlek. Det är alldeles klart att det

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

kan bli en byråkratisk ordning i ett sådant;
det ligger risker förborgade härvidlag.
Företaget kan växa så snabbt att
det blir otympligt när det skall fungera.

I utskottet har vi diskuterat mycket om
detta. Jag är övertygad om att alla inser
att det kan vara en besvärlig fråga.
Man måste se vad man kan göra för att
förhindra eller motverka en sådan utveckling.
Centerpartiet har därvidlag
pekat på ett par detaljer som kan vara
till hjälp.

Den första är att man decentraliserar
verksamheten så, att det centrala företaget
i Stockholm inte blir för otympligt.
För närvarande ligger ungefär 10
procent av resurserna ute i regionerna
och 90 procent i Stockholm. Detta förhållande
måste ändras. Vi har i vår motion
anfört att man skulle syfta till att
få 25 procent av produktionen utlagd
på regionerna. Utskottet har inte velat
vara med om detta utan har i stället sagt
att man bör sikta till att en fjärdedel
av produktionen skall läggas ut i landet.
Det är ju så med statsutskottet, att det
inte gärna vill instämma i motioner, i
varje fall vill man inte tillstyrka bifall
till dem. Nu är det kanske litet svårt för
den obevandrade att se skillnaden mellan
25 procent och en fjärdedel, men
det spelar nu ingen roll. Huvudsaken
är att man kommer fram till samma
slutsats, att målsättningen bör vara att
få ungefär eu fjärdedel av produktionen
utlagd i regionerna. Jag tror att en
sådan ändring verksamt skulle bidraga
till att minska riskerna för elefantsjuka
i radiohuset.

Den andra detaljen är att man skall
försöka lägga ut produktion till andra
företag här i landet som verkar på detta
område. Från centerpartiets och folkpartiets
sida har i motioner anförts, att
det bör vara angeläget att göra detta.
Utskottet har därvid uttalat sig för den
meningen att företagets programproduktion
skall bedrivas i konkurrens
med fria producenter.

Jag hoppas nu att styrelsen, som kom -

Kundradions fortsatta verksamhet m. m.

mer att ha ansvaret på denna punkt,
noterar dessa uttalanden från riskdagshåll
både i fråga om att lägga ut produktionen
till andra företag och att öka
verksamheten ute i regionerna. Det är
nämligen styrelsen som i första hand
har ansvaret.

Vi har i en annan motion också talat
om färgtelevisionen och om nödvändigheten
av att fixera en tidpunkt för dess
införande. I detta ämne har herr Cassel
och herr Ståhl talat så väl, att jag inte
har någon anledning att gå närmare
in på det. Jag vill bara understryka vad
utskottet i enighet har uttalat, nämligen
att man skall försöka att minst två
år i förväg ange tidpunkten för färgtelevisionens
start och försöka anpassa
produktionen inom landet till den nya
situation som då uppstår.

I ett särskilt yttrande behandlas frågan
om etermediernas användning för
undervisning och utbildning. Detta särskilda
yttrande skulle jag mycket väl
ha kunnat ansluta mig till, men jag anser
att det inte innehåller några synpunkter
utöver vad utskottet självt har
uttalat i detta hänseende. Man har nämligen
understrukit att etermedia i ökad
utsträckning bör tas i anspråk för utbildnings-
och bildningsändamål och att
programverksamheten på detta område
bör byggas ut ytterligare, så att man
täcker in nya utbildningsstadier och utbildningsformer.
Det är ett bestämt och
klart uttalande frän utskottets sida, som
jag tycker är till fyllest.

Vi inom centern har också uttalat att
radionämnden bör bestå av sju ledamöter,
inte av fem som propositionen föreslår.
Samma yrkande har framställts
öven från andra håll. Utskottet har anslutit
sig till denna linje. Jag tror förslaget
är ganska klokt. Jag vet inte riktigt
var statsrådet har fått antalet fem
ifrån, ty det finns inte någonstans i utredningen
nämnt någonting om fem ledamöter
i radionämnden. Det finns heller
ingen erfarenhet som säger att det
skulle vara lämpligt med fem ledamö -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

ter. Vi anser att det är alldeles för litet
med fem ledamöter. För närvarande har
radionämndens arbetsutskott sju ledamöter.
Jag har haft äran att vara ledamot
av detta i tjugu år, och min erfarenhet
är att det kan vara svårt att
samla alla sju till sammanträden. Eftersom
nämnden vad jag kan förstå nu
skall få ännu mer betydelsefulla uppgifter,
som jag hoppas att den skall
kunna sköta på ett riktigt sätt, tycker
jag att utskottets ändringsförslag i detta
avseende är mycket klokt.

Jag har undertecknat ett par särskilda
yttranden. I det ena yttrandet påtalas
det sena framläggandet av denna
proposition. Detta bör vara en påminnelse
för Kungl. Maj :ts regering, att i så
stora och principiellt viktiga frågor se
till att riksdagen får tillräckligt med tid
att gå igenom materialet.

Det andra särskilda yttrandet som jag
undertecknat handlar om de religiösa
programmen i radio och TV. Yttrandet
innehåller inte någon anmärkning mot
den nuvarande skötseln av dessa program,
men det utgör en påminnelse om
att denna del av programverksamheten
inte skall hållas tillbaka eller begränsas
på något sätt utan även i framtiden
hör få det utrymme och den frihet som
den hittills haft.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
berör utan tvivel allmänheten i allra
högsta grad, oavsett om man bor i norr
eller söder, om man är ung eller gammal.
Radio och TV har kommit in i de
svenska hemmen i en omfattning som
många säkerligen icke kunnat förutse.
Vi har i dag att behandla ett förslag om
en väsentlig utbyggnad av såväl radiosom
TV-programmen. Bland annat föreslås
införande av ett andra TV-program
omkring årsskiftet 1969/70. När detta
program startar beräknar man att cirka
75 procent av landets invånare skall ha

möjligheter att ta in det i sina apparater.
Det har tidigare i dag beklagats, att
det blir ett års fördröjning jämfört med
de ursprungliga planerna. Men om programmet
startade ett år tidigare, skulle
inte mer än cirka 60 procent av landets
innevånare ha möjlighet att se det.

Förslaget innebär att vi kommer att
få två självständiga programenheter för
TV-verksamheten och att ledningarna
för de båda programmen fritt skall kunna
tävla med varandra och komma med
nya idéer och uppslag i syfte att tillgodose
allmänhetens krav i olika avseenden.
Jag tror att detta är en fördel.
Det kommer säkerligen att hos dessa
båda programledningar finnas ambitioner
att tävla med varandra, vilket bör
stimulera till varierande och givande
program.

Sammanlagt enligt förslaget skall det
bli sex självständiga programenheter.
För varje programenhet skall en kostnadsram
fastställas. Här bör det finnas
intresse för en inre konkurrens som
stimulerar till i olika avseenden attraktiva
sändningar. Finansieringen avses
ske genom licensavgifter liksom hittills.
På denna punkt föreslås emellertid en
förändring; för närvarande betalar vi
ju en licensavgift för ljudradion och
en för TV. Nu föreslås en kombinerad
avgift, beräknad till cirka 40 kronor
per kvartal, men den som icke vill skaffa
sig en TV skall ha möjlighet att lösa
enbart radiolicens, vilken då beräknas
betinga ett pris av 50 kronor per år.

Det har avgivits motioner i vilka föreslagits
att allmänheten skall ges möjligheter
att betala hela licensavgiften för
ett år på en gång och slippa betala den
kvartalsvis. Den möjligheten finns emellertid
redan, har det upplysts, och den
kommer att finnas kvar även i fortsättningen.

Jag vill uttrycka min glädje över att
vi inom utskottet i alla väsentliga frågor
enats om propositionens förslag. Endast
på en enda punkt har utskottsmajoriteten
frångått Kungl. Maj:ts förslag, och

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

det är när det gäller antalet ledamöter i
radionämnden. Kungl. Maj:t har föreslagit
fem ledamöter, medan utskottets
ledamöter bär enats om att radionämnden
bör bestå av sju ledamöter. Jag
skall inte ta upp någon träta om detta,
eftersom vi är överens på denna punkt,
men jag vill ändå säga att jag inte hyser
någon övertro på att sju ledamöter
skulle vara bättre än fem. Det kan bli
svårt att samla alla dessa, i synnerhet
kanske under semestertid. Men på denna
punkt har vi alltså varit ense.

Samtliga talare i debatten tidigare i
dag har anfört att tiden för ärendets
behandling har varit knapp. Samma
tongångar har vi hört tidigare i statsutskottets
fjärde avdelning då frågan
behandlades där. Jag tror att det är
felaktigt att inge kammarens ledamöter
föreställningen att utskottet och enkannerligen
dess fjärde avdelning har slarvat
igenom denna fråga. Vi hade två alternativ
att välja emellan: att antingen
föra fram frågan i höst eller uppskjuta
dess behandling till vårriksdagen -—
det förelåg yrkanden om det senare.
Men det skulle i så fall ha fördröjt ärendets
behandling ganska mycket. Det
är ju så att vi i januari månad då riksdagen
samlas har någonting som heter
allmän motionstid. Varje ledamot är i
sin fulla rätt att motionera i strängt taget
vilka frågor som helst. Det finns
väl ingen här som tror att det inte
skulle ha väckts nya motioner om radio
och TV i januari månad, om ärendets
behandling hade uppskjutits till
vårriksdagen. När sedan motionerna
har hänvisats till vederbörande utskott,
framkommer ofta krav på att de skall
remitteras till olika myndigheter och
institutioner för yttrande. Utskottsmajoriteten
brukar heller aldrig motsätta sig
sådana krav.

Om vi hade uppskjutit ärendet till
vårriksdagen, hade vi sannolikt inte
kunnat få in alla remissyttranden förrän
under april månad. Följaktligen
hade riksdagen inte kunnat behandla

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

denna proposition förrän någon gång i
slutet av april eller början av maj månad.
Alla vet att åtskilliga stora ärenden
vid den tidpunkten brukar hopas på
riksdagens bord.

Avdelningen har emellertid tagit god
tid på sig att behandla propositionen
och motionerna. Själv har jag inte så
många års erfarenhet av fjärde avdelningens
arbete, men från säker källa
har jag fått höra att fjärde avdelningen
under de senaste tio åren aldrig har
nedlagt så lång tid på något ärendes
behandling som skett beträffande denna
proposition. Jag avslöjar väl ingen
större hemlighet, om jag säger att vi
har hört såväl ekonomiska som tekniska
representanter från televerket, vi har
hört föredragningar av ledningen för
Sveriges Radio och TV, vi har lyssnat
på och haft överläggningar med representanter
för TV-fabrikanterna och
grossisterna m. fl. Jag kan även försäkra,
att den rad av motioner som inlämnats
har realbeliandlats; de har inte på
något sätt slarvats igenom.

Jag har ingalunda för avsikt att här
ta upp till bemötande synpunkter i alla
de motioner vi haft att behandla, men
vi har blivit eniga om att avstyrka de
flesta. Såväl högerpartiet som folkpartiet
har ett kärt önskemål, nämligen
reklamfinansierad radio och TV. Såsom
skett vid flera andra tillfällen har
vi dock även denna gång avstyrkt motioner
i sådan riktning. Jag skall inte
närmare ingå på dessa problem, eftersom
jag vet att på talarlistan står upptagna
ledamöter av denna kammare,
vilka närmare kommer att ta upp dem.

I det sammanhanget kan jag säga, att
jag intar en ståndpunkt som jag är övertygad
om att även många andra intar,
nämligen den att sådana massmedia som
radio och TV skall sprida objektiv konsumentupplysning.
Om vi inför en privatfinansierad
reklam, är jag inte helt
säker på att det inte i flera fall kommer
att bli påtryckningar på denna objektiva
konsumentupplysning. I varje fall

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

vill inte jag vara med om att denna skall
äventyras.

I oktober månad i år tillsattes för
övrigt en utredning som skall behandla
frågan om vilken roll reklamen spelar
för prissättningen i allmänhet. Den
skall även behandla frågan om reklam
i TV. Som bekant brukar vi avvakta en
utrednings resultat.

Reservanterna talar om statsmonopol.
Jag tror att farhågorna är överdrivna.
Det finns säkerligen privatmonopol i
detta land som är betydligt mera konkurrenshämmande
än det så kallade
radiomonopolet är.

Vidare har en motion väckts om befrielse
för skoldistrikten att betala licenser
för apparater som användes inom
skolorna. Varje skolenhet betalar en licensavgift,
oavsett om 5, 10, 20 eller 30
högtalare är anslutna till apparaten. Om
riksdagen beslutar att radio-TV skall
finansieras genom licensavgifter och
sedan beslutar att befria vissa apparatinnehavare
från skyldigheten att erlägga
licensavgifter bör medel anslås
för att täcka det inkomstbortfall som
härigenom uppstår. Några sådana yrkanden
framfördes emellertid inte i
motionerna. För övrigt tror jag inte
att denna utgift är av någon större ekonomisk
betydelse för skoldistrikten.

På s. 32 i statsutskottets utlåtande
finns ett särskilt yttrande som föranletts
av bland annat en motion för vilken
herr Källstad är huvudmotionär.
Motionärerna yrkar bl. a. att radion
och televisionen skall användas vid undervisning
i glesbygder och på öar. På
så sätt skulle man kunna spara både på
lärare, skolskjutsar och internatvistelse.
Jag vågar påstå att det inte finns något
län i vårt land som inte har en glesbebyggelse.
Vi har ganska stora skärgårdar
bland annat i stockholmsområdet,
i Blekinge och vid Västkusten. Menar
motionärerna verkligen att vi skall
rasera grundtanken om den 9-äriga
grundskolan? Menar de verkligen att vi
skall sätta ut en radioapparat och en

TV-apparat i dessa skolor för att eleverna
på det sättet skall få sin undervisning?
Det skulle betyda att dessa elever,
om de stannade kvar i bvgdeskolan,
skulle komma ut betydligt sämre
rustade än andra elever som hade haft
tillgång till både lärare och dessa etermedia.

Jag är väl medveten om att såväl radio
som TV är goda och kommer att
bli ännu bättre hjälpmedel i undervisningen,
men jag tror att de aldrig kommer
att bli så bra att de kan ersätta
läraren.

Jag vet därför inte om jag skall rekommendera
herr Källstad och hans
medmotionärer att föra fram denna motion
i januari månad, ty den hör egentligen
hemma i statsutskottets andra avdelning,
och där kan ju herr Källstad
själv få tillfälle att behandla densamma.
Jag tror dock inte att han där kommer
att få något större stöd. Jag unnar
verkligen de elever det gäller ett bättre
öde än vad ett bifall till ett dylikt yrkande
skulle resultera i.

Jag vill även säga ett par ord angående
det särskilda yttrande, vilket pläderar
för en särskild avdelning för de
religiösa programmen. Det har inte
skrivits en rad om att de religiösa programmen
skulle inskränkas eller om
att denna del av programverksamheten
i radio och TV skulle minska.

I Sveriges Radios årsbok för 1965
uppges att det finns en särskild kommitté
för religiösa program. Det skulle
vara intressant att veta om de som har
avgivit det särskilda yttrandet beträffande
dessa program inte har förtroende
för ledamöterna av denna allsidigt
sammansatta kommitté.

Jag tillåter mig att räkna upp namnen
på dem som arbetar i denna kommitté
för de religiösa programmen:
pastor Ruben Haglund, metodistkyrkan,
direktor Olov Hartman, svenska
kyrkan, biskop Ruben Josefson, svenska
kyrkan, kontraktsprost Sten Kahnlund,
svenska kyrkan, fil. mag. Marga -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

reta Malmgren, Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
missionsföreståndare Gösta
Nicklasson, Svenska missionsförbundet,
kantor fru Karin Peters, direktor Ingmar
Ström, svenska kyrkan, pastor Joel
Sörenson, Svenska baptistsamfundet
samt generalsekreterare Henning Wingårdh.

Jag tycker att detta är en allsidigt
sammansatt kommitté. Jag har inte heller
på något sätt hört ryktas om att denna
kommitté inte skulle få verka även i
fortsättningen. Genom att programverksamheten
nu kommer att utbyggas blir
det väl även ett ökat utrymme för både
den religiösa och den andliga förkunnelsen.
Därför har vi inte ansett att det
finns någon anledning att bifalla dessa
motioner.

Beträffande frågan om införande av
färg-TV har någon tidigare här i kammaren
sagt, att färg-TV kommer oavsett
vi vill del eller inte, och utan tvivel
har vi väl alla ett positivt intresse för
den. Frågan har otvivelaktigt många
samhällsekonomiska aspekter, och införandet
kommer att innebära avsevärda
kostnader både för samhället och
den enskilde individen. Enligt uppgifter,
som väl torde vara riktiga, kommer
en färg-TV-apparat att kosta två å
tre gånger mer än en apparat för svartvitt.
Vi är emellertid överens om att
riksdagen i god tid skall få ta ställning
till frågan, så att förberedelsearbetet
blir så grundligt att det hela kommer
att fungera.

Herr talman! Jag vill till sist bemöta
herr Cassel som försökte göra en konstruktion
och påstå att yttrandefriheten
är i fara. Jag tror inte man behöver
befara att herr Cassels farhågor besannas.
Jag kan tryggt säga att det parti
som jag själv representerar inte har något
dunkelt förflutet i detta avseende,
och det finns ingalunda några planer
på att en så viktig detalj i det svenska
samhällslivet som yttrandefriheten skall
strypas. Yttrandefriheten bör vi tvärtom
slå vakt om, och jag tror inte att

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

det svenska folket är betjänt av att få
den föreställningen att den är i fara.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 163 i samtliga punkter.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om jag får börja med
att svara herr Karlsson i Olofström
skulle jag endast till den vänlighet han
gav uttryck åt beträffande det arbete
som statsutskottets fjärde avdelning har
nedlagt på denna proposition vilja foga
kommentaren, att detta i och för sig är
riktigt. Ledamöterna har varit utomordentligt
intresserade av att få detta stora
ämne så grundligt utrett som möjligt
under den korta tid som stod till buds.
Därför har det hållits många och ingående
sammanträden liksom också åtskilliga
hearings.

Det förtjänar att tilliiggas, något som
herr Karlsson i Olofström kanske inte
känner till, att eftersom vi var tvungna
att justera utlåtandet så snart som möjligt
har jag i egenskap av ordförande
tvingats neka olika intressentgrupper
med anknytning till TV-radio företräde
i utskottet. Jag har haft att meddela dem
att det var för sent och att vi inte kunde
ta emot dem. Detta är en av nackdelarna
med den forcering som vi tvingats
till, och den nackdelen känns så
mycket större som propositionen inte
har kunnat remissbehandlas, då den,
som det framhålles i det särskilda yttrandet,
i väsentliga delar är en annan
produkt än radioutredningens som däremot
var på remiss.

Den något skräckblandade känsla som
herr andre vice talmannen hyser inför
de kapitalinvesteringar det här gäller
delas inte av utskottet. Vi har bedömt
det som möjligt att genomföra de investeringarna
utan alltför stora påfrestningar.
De direkta investeringarna för
utbyggnad av sändarverksamheten blir
inte heller av den storleksordning som
här nämndes, om vi vill göra dem i den
resonabla takt som föreslagits, nämligen

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

att till en början ge 90 procent av TVtittarna
möjligheter att se program 2.
Då stannar beloppet vid cirka 150 miljoner
kronor.

Herr Gustafsson i Kårby och jag kanske
kan bli överens om att vi borde
kunna nöja oss med den utbyggnaden
av program 2 tills vidare; när den är
klar får vi öka ut med 7—8 procent
och investera 250 miljoner kronor i ett
senare skede.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
sade att han önskade eleverna ett
bättre öde än vad som bleve resultatet
av ett bifall till min motion. Han menade
också att etermedierna är bra men
inte så bra att de kan ersätta lärarna.
Då vill jag poängtera att det aldrig har
varit fråga om att de skulle vara lärarersättande.
Men i nuvarande läge med
den stora lärarbrist som råder är det
mycket angeläget att vi snabbt vidtar
åtgärder som kan nedbringa den relativa
läraråtgången. För 1965—1966 uppskattas
lärarbristen till cirka 7 000 hela
tjänster, och därmed blir åtgärder för
att motverka lärarbristen mycket aktuella.
Där menar jag att den eterburna
undervisningen i kombination med tekniska
och pedagogiska hjälpmedel kan
tjäna ett lärarbesparande syfte.

Jag vill alltså betona att den eterburna
undervisningen skall användas i
kombination med andra pedagogiska
hjälpmedel. Sådan undervisning och sådant
utnyttjande av annan teknisk utrustning
kan öka utrymmet för den
elevstyrda verksamheten och alltså spara
lärarpersonal. Jag menar inte att den
skall ersätta lärarna, utan den skall vara
ett komplement i speciella sammanhang.

Genom att man i propositionen och i
utskottets utlåtande tar avstånd från den
särskilda rundradion uteslutes också
möjligheten att använda etermedia i
lärarbesparande syfte så som man skulle
önska, speciellt inom de närmaste

åren då lärarbristen är som mest akut.

Det var detta jag ville säga, herr talman,
med anledning av herr Karlssons
i Olofström yttrande.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet bekymrad
över det förströdda intresse utskottets
talesmän visat den centrala frågan om
friheten i etern, yttrandefriheten. Herr
Karlsson i Olofström sade att vi skall
ha sådan frihet och att hans eget parti
i det fallet inte har något dunkelt förflutet.
Jag vet det. Tvärtom finns det
hos det socialdemokratiska partiet stolta
traditioner att vårda och föra vidare
i det fallet. Men då står vi ju på samma
plattform. Vi vill båda två hävda yttrandefrihetens
princip. Då uppstår problemet
hur vi skall göra det på det mest
effektiva sättet. Det är den saken vi
skall diskutera, och det är där jag vill
höra vad man egentligen vill. Att ha tvåkanalsystem
i TV löser inte problemet.
Vi måste väl få en debatt mellan olika
röster som inte är bundna till varandra
av någon sorts organisatorisk enhet,
mellan människor som har frihet att
tala som de tycker och som har rätt att
tycka och uttrycka sig mycket olika,
som har rätt att ha sinsemellan avvikande
meningar och som har rätt att
skifta hugg.

Herr Ståhl tyckte att jag målade hin
på väggen när jag talade om 450 miljoner
kronor. Men det är vad det kommer
att kosta när systemet blir färdigt. Om
vi ordnar det nu för 90 procent och
det kostar 150 miljoner, så vet vi väl
alla att de övriga 10 procenten inte
kommer att ge sig — och de har full
rätt att inte ge sig — förrän även de
får lika bra tittarmöjligheter som vi
andra. Låt oss se detta förhållande precis
som det är och tala om för varandra
att vad det gäller är 450 miljoner när
systemet blir färdigt.

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till avdelningens
ärade ordförande, herr Ståhl,
att jag inte känner till att grupper som
företräder några intressen för radio-TV
har begärt att komma till tals med avdelningens
ledamöter och blivit nekade.
Men om de kommer efter det att avdelningen
har justerat sitt utlåtande är det
naturligtvis meningslöst.

Till herr Källstad vill jag säga att det
inte går så lätt att komma undan frågan
som att säga att vi skall avhjälpa lärarbristen
genom denna anordning. Nej, det
är tvärtom. Det skulle ju i stället betyda
att man skulle knyta en lärare till varje
glesbygdsskola där det kanske finns tre,
fyra eller fem elever. Man skulle skärpa
bristen på lärare i stället för att avhjälpa
den. Det går alltså inte att anföra en
dylik motivering. Det står direkt skrivet
här, att eleverna skulle stanna kvar i
glesbygdernas skolor och slippa skolskjutsar
och internatvistelse.

Herr Cassel betygar högerns stora intresse
för yttrandefriheten, och jag skall
inte dra det i tvivelsmål. När två så
starka partier som socialdemokraterna
och högern slår vakt om yttrandefriheten
bör den sannerligen inte vara i fara.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! År 1645 fick Sverige sin
första tidning. Den hette »Ordinarii
post tijdender» och lever alltjämt kvar
under det moderniserade namnet »Postoch
Inrikes Tidningar». I ungefär hundra
år utgjorde posttidningen i stort sett
ensam den svenska pressen; sedan fick
vi tryckfrihet.

År 1925 fick Sverige sitt första radioföretag,
AB Radiotjänst, alltjämt kvarlevande
under det moderniserade namnet
Sverige Radio AB. I 41 år har detta
företag ensamt utgjort vad vi haft av
radio- och TV-företag. När får vi eterfrihet?
Vi vet inte. Kanske dröjer det
hundra år också i detta fall. Det vore

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

genant, men det är möjligt att det går
så. Det enda vi vet är att den friheten
kommer, ty den måste komma.

När man hör statsrådet Palme, hans
föregångare och hans eftersägare argumentera
till förmån för radio- och TVmonopolet
kommer åtminstone jag gärna
att tänka på en särskild sorts ståndaktiga
tennsoldater för ett par mansåldrar
sedan, om vilka det fortfarande berättas
legender här och var i svenska
bygder. Jag tänker på de godsägare och
andra lokala pampar — och t. o. m., har
det sagts mig, en och annan landshövding
— som kämpade en hård kamp
för att hindra järnvägen att komma till
den egna bygden. Man anförde skäl av
typen att tågen skulle skrämma korna.

De där människorna tänker vi i dag
på kanske med förakt men också med en
viss nedlåtande vänlighet. Vi ser dem
som personhistoriska kuriositeter. Jag
tror att herr Palme och många jämte
honom om en mansålder kommer att betraktas
på ungefär samma sätt när det
gäller radio och TV: som de där i det
längsta försökte motsätta sig en utveckling
som det inte var möjligt att motsätta
sig.

Jag nämnde att tågen på sin tid sades
kunna skrämma korna. En del av
den argumentation som nu förs mot en
fri radio och television och för monopolsystemet
är ungefär lika relevant.
Det är alldeles klart, att när man argumenterar
för en omöjlig sak, så blir argumentationen
krokig, kryckig och
över huvud taget egendomlig, och delvis
framtvingas väl en vilseförande argumentation.
Får jag ta bara ett par
exempel!

Monopolivrarna betraktar det som
någonting självklart att den tekniska
verkligheten — det man kallar för
trängseln i etern ■— skulle göra det
omöjligt att realisera någon verklig frihet
på detta område. Det skulle i bästa
fall kunna bli ett eller annat företag
till vid sidan av det existerande. Jag
är övertygad om att den argumentatio -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fin.

Rundradions fortsatta verksamhet m. ni.

nen är vilseledande, medvetet eller
omedvetet.

Jag skall inte gå in på tekniska detaljer.
Jag är väl inte mera radiotekniker
än statsrådet Palme — kanske inte
mindre heller, att döma av propositionen.
Men så mycket vågar vi väl ändå
säga, att vi ingalunda står vid slutet av
en teknisk utveckling på detta område.
Vi står tvärtom i början av utvecklingen.
Man vågar utan vidare utgå från -—-och det bestyrkes av de forskare och
tekniker som ligger längst framme på
området — att möjligheterna till etablering
av ett stort antal företag vid sidan
av de två som man nu tänker sig
är näraliggande och så gott som obegränsade.

Även om en uppgift som sprids i dagarna,
att det skulle vara möjligt att
ganska snart bereda utrymme för lika
många TV-företag som det finns tidningar
i Sverige, skulle vara överdriven
eller lämnad på alltför kort sikt, så är
det alldeles klart att de tekniska hindren
icke är några hinder. Det är att
vilseföra opinionen att påstå något annat.

Dessutom — och det är lika viktigt
— har de som argumenterar för en fri
etablering på detta område inte så mycket
talat om teknik. Det är inte fråga
om att i första hand bryta ett tekniskt
monopol, utan det gäller att bryta ett
program- och åsiktsmonopol — och det
är inte riktigt samma sak. — I England
lär det inom den fria sektorn finnas 14
programföretag, men det finns ingalunda
14 sändningsföretag — de kan väl i
all sin dar samsas på samma sändare.
Och det vore möjligt att även i vårt land
med ett begränsat antal rikstäckande
sändningsnät — och gärna ett så stort
antal lokala och regionala sändningsnät
som möjligt — bereda utrymme för
många fler företag än ett ensamt monopolföretag.

Ett annat exempel på den kryckiga
och egenartade argumentationen är
statsrådet Palmes resonemang om den

interna konkurrensen och tävlan — det
som herr andre vice talmannen Cassel
så drastiskt har karakteriserat som en
buktalares tävlan med sig själv, en invärtes
dialog.

Redan radioutredningen var inne på
den tanken att man skulle låta två avdelningar
inom monopolföretaget fritt
tävla och konkurrera med varandra.
Jag har sett att statsrådet Palme avvisar
den tanken och säger att en sådan
tävlan blir inte konkurrens, endast rivalitet.

Vad är det i så fall för skillnad mellan
en tävlan mellan två och en mellan
sex? Går gränsen vid 3, 4, 5 eller
just vid 6 konkurrerande avdelningar?
Självfallet är det rent dravel att i detta
sammanhang använda ord som konkurrens
och tävlan. Det är inte frågan om
det. Vad skulle man konkurrera om?
Någon ekonomisk konkurrens kan det
alls icke bli tal om. Man skall ju röra
sig inom samma fast sammanhållna
företag. Men allright, det skall vara en
kvalitativ konkurrens. Vad skall man
då tävla om? Det kan inte vara om folkets
gunst, kärlek och uppskattning av
programmen, ty av hela resonemanget
om de faror som skulle hota svenska
folket vid en fri etablering av TV och
radio framgår att monopolivrarna alls
icke tilltror svenska folket förmåga att
bedöma vad som är gott eller icke.
Ivärtom sägs det alltid att om skumma
kommersiella intressen får fritt fram
på detta område, kommer folket att bjudas
endast vad folket vill ha — d. v. s.
dåliga program — såsom påstås ske i
Amerika och på andra ställen där det
finns en dylik fri etableringsrätt. Det
kan alltså inte vara om folkets kärlek
man skall tävla — möjligen kan det
vara om recensenternas, som i pressen
bedömer programmens kvalitet. Någon
annan form av tävlan är enligt min
uppfattning inte möjlig.

Herr talman! Alla som motsätter sig
en frihet på det område vi nu behandlar
har en väldig förmåga att se egen -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

domliga faror och risker avteckna sig.
Man talar om att ett monopol endast skulle
ersättas med ett annat. Om friheten
etableras skulle det bara bli så att ett
eller annat mycket penningstarkt intresse
kunde göra sitt inträde och i sin
tur monopolisera och slå under sig yttranderätt
och åsiktsfrihet i vårt land.

Detta är inte sant. Vad vi syftar till
som har en annan syn är inte ett eller
två företag, men någonstans måste man
börja. Det brukar vara så att efter ett
kommer två, så det är sannolikt att
om vi går vidare från det ensamma
företag vi nu har blir det först två, sedan
kanske tre, fyra o. s. v. Även om
det icke blir så många är ändå två mer
än ett och ger helt andra möjligheter
till tävlan.

Det talas vidare om att det skulle
etableras ett reklammonopol — detta
var herr Gustafsson i Kårby inne på,
vill jag minnas. Om man reklamfinansierar
ett nytt TV-företag och fortfarande
låter det hittillsvarande Sveriges Radio
vara licensfinansierat, har man ett reklammonopol,
sägs det. Nej, det har vi
inte alls, även om det skulle gå så att
det för en tid framöver endast blir ett
reklamfinansierat företag. Det har att
konkurrera med andra reklammedia.
Vad man på denna punkt verkligen
kan vara litet tveksam om — vi skall
inte ta ställning till den frågan i dag
och jag skall inte närmare gå in på den
— är om man ur konkurrensfrihetens
synpunkt egentligen kan tänka sig blandad
licens- och reklamfinansiering i
samma företag. Det är betydligt mer
tveksamt, ty i ett sådant fall får vi ett
slags monopol, nämligen ett prismonopol.
Ilär skulle man få ett företag som
säljer TV-annonser och kan sätta priserna
utan hänsyn till kostnaderna genom
att det alltid finns möjlighet att
rekvirera så mycket licensmedel som
behövs för att fylla ut annonsintäkterna.
Detta gör det möjligt att konkurrera ut
andra annonsmedia. Men att det skulle
bli ett annonsmonopol därför att man

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

från början öppnar en kanal för ett reklamföretag
inom radio och TV är helt
orimligt tänkt.

Herr talman! Jag har haft med utskottsbehandlingen
av dessa ärenden
att göra i den del som hänvisats till
sammansatt konstitutions- och tredje
lagutskott, d. v. s. lagfrågorna. Till betänkandet
från detta sammansatta utskott
finns också fogade ett par reservationer.
Den ena är en ren följdreservation
till den vid statsutskottets utlåtande
avlämnade och innehåller ett yrkande
om avslag på hela den lag vi
har haft att behandla och en begäran
om nytt förslag som ansluter sig till de
riktlinjer som reservanterna i statsutskottet
har gjort sig till talesmän för.

Det finns emellertid också en andraliandsreservation,
som särskilt sysslar
med den s. k. trådradion. I den delen är
lagförslaget osedvanligt kippskott. Det
är en illa skriven och illa genomtänkt
lag, som inte bara är principiellt tvivelaktig
utan, om den antages, dessutom
kommer att ställa till med praktiska bekymmer.
Att den är illa skriven beror
väl inte så mycket på att propositionsförfattaren
skulle ha särskilt svårt för
att skriva utan på att den gäller ett område
som det är nästan omöjligt att
skriva klart och vettigt om. Det finns
nämligen inte någon fast nomenklatur
och man har inte gått i land med att
skaffa några tydliga definitioner på
vad man egentligen menar.

Förslaget innebär att vi i vårt land
skulle monopolisera även trådsändningarna.
Därmed skulle vi såvitt jag
förstår komma att inta en unik position
i världen, i det att man överallt
annars som rundradio betraktar enbart
det trådlösa överförandet. Det är detta
som ligger i själva begreppet.

Här skall vi emellertid vara så rädda
för intrång i monopolet att även sändningar
per tråd måste förbjudas och kriminaliseras.
Reservanterna bär tagit
avstånd från den tanken och menar att
vi kan klara oss utan ett sådant förbud,

2 — Andra kammarens protokoll 1906. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

detta så mycket mer som det, såsom
förslaget är utformat i propositionen,
skulle bli oerhört svårt att upprätthålla
och skulle ge upphov till ständiga tolkningstvister.

Statsrådet försöker klara sig ur den
besvärliga situationen genom en sorts
exemplifieringsteknik. Det finns ändå
vissa ting som måste undantas, vissa ting
som man skulle få lov att göra t. o. m.
i detta eterförbudens Sverige. Man skulle
få ha sjukhusradio. Varuhusens interna
TV skulle vara tillåten. Det skulle
fortfarande vara tillåtet att för kammarens
ledamöter förstärka vårt tal häj
i talarstolen via mikrofon och ett antal
högtalare. Frågan är t. o. m. om det
inte skulle vara lovligt att föra över det
till andra lokaler, i varje fall i samma
hus, om vi inte skulle få plats i denna
kammare. Sådant skall man inte ändra
på.

Att t. ex. överföra idrottsevenemang
till lokaler på annan ort är uppräknat
bland det som skall vara förbjudet.
Märk dock den lilla passusen »på annan
ort»! Om man tolkar lagen sådan
den är skriven, blir det såvitt jag förstår
i fortsättningen tillåtet i Sverige
att ha s. k. biograf-TV, bara den förekommer
på samma ort som där evenemanget
äger rum. Får vi en proboxningsgala
på Johanneshov i Stockholm,
bör det enligt lagtexten vara tillåtet att
hyra 5, 10 eller 20 biografer i Stockholm,
stoppa in publiken där och föra
över evenemanget per trådtelevision;
det är nämligen på samma ort.

Det är fullt av sådana tolkningssvårigheter
i denna lag. Vi reservanter löser
problemet genom att även i detta
fall yrka avslag på det hela och hävda
att förbudet inte behövs. Vi vågar ta
risken, t. o. m. om vi i övrigt har monopol,
att låta åtminstone trådsändningarna
vara fria.

Herr talman! Jag skall låna en formulering
från herr Svenning. När han i
går avslutade debatten om villabeskattningen
och skulle komma fram till ett

yrkande om bifall till utskottets hemställan
sade han: »Förslaget är så föga
tillfredsställande att jag utan vidare
kan yrka bifall till utskottets hemställan.
» Jag delar hans motivering, överförd
till det här föreliggande förslaget,
fast jag drar en annan slutsats: Förslaget
är i alla sina delar så föga tillfredsställande
att jag utan vidare kan yrka
bifall till de reservationer som är knutna
till i första hand betänkandet från
sammansatt konstitutions- och tredje
lagutskott.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag känner naturligtvis
stor glädje och tacksamhet över den
breda uppslutningen från utskottsmajoritetens
sida kring de framlagda riktlinjerna
för TV:ns och radions framtid.
Inför det uppbyggnadsskede som
nu förestår ger det lugn och stabilitet
åt arbetet inom Sveriges Radio. Man
behöver inte riskera några plötsliga
omkastningar i förutsättningarna för
verksamheten.

Utskottets talesmän har ju redan utförligt
redovisat fakta och argument
i frågan. Jag behöver inte i detalj upprepa
vad andra har uttryckt lika bra
eller bättre än jag skulle kunna.

Låt mig säga att jag gärna accepterar
de korrigeringar som utskottet gjort,
t. ex. när det gäller radionämndens
storlek och sammansättning, och att
jag skall ta utskottets beställning av en
utredning om tidpunkten för införandet
av färg-TV ad notam.

Jag skall här begränsa mig till att ta
upp vissa huvudpunkter i debatten.

En myt har ju definitivt avlivats i
denna debatt. Ännu i våras försökte högern
driva en kampanj under slagorden
»frihet i etern och fri etableringsrätt».
Det vågar man i den reservation, som
vi bl. a. behandlar i dag, inte upprepa
annat än i form av ett ganska försiktigt
mummel. Vi vet att av tekniska skäl antalet
frekvenser är begränsat. Det kan

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

aldrig bli tal om en fri etableringsrätt i
etern. Det blir alltid fråga om att tilldela
privilegier. Att högern sålunda
tvingats ned på jorden i eternfrågorna
betraktar jag som en betydande vinst
— låt vara att högertalarna här gjort
ett och annat skutt upp i luften.

Man har från högerns och folkpartiets
sida försökt göra det till en principfråga
av stora mått, om vi skall ha
ett eller två företag. Detta ter sig för
mig inte som en principfråga. Jag har
ju ett flertal gånger offentligen redovisat
att vi, när vi i departementet inledde
arbetet med radiofrågorna, började
med modellen två självständiga företag
med lika finansiering. Den modellen
har mycket som talar för sig. Vi släppte
den emellertid, men då av rent rationella
och praktiska skäl.

För det första hade vi från början
klart för oss att distriktsorganisationen
borde få en stark och självständig ställning
•— såsom uttryck för en ytterligt
önskvärd decentralisering av programverksamheten.
Men det var av kostnadsskäl
ganska orimligt att dubblera
distriktsorganisationen över hela fältet,
ty därmed skulle vi splittra resurserna
i stället för att ge distrikten verklig
slagkraft. Vi kom därför till slutsatsen
att vi, om vi i detta läge vill ha stark
regional förankring, starka distrikt, får
hålla ihop verksamheten inom ett företag.

Det andra skälet var kravet på en
samplanering av verksamheten. I Tyskland
har man ju två självständiga företag.
Inget av dem är dock kommersielltprivatägt
utan båda är allmännyttiga.
Från publiken riktades emellertid
stark kritik mot det förhållandet att
det inte fanns någon samplanering som
ökade valfriheten. Efter en tid ingick
företagen ett invecklat samordningsavtal,
där man med äkta tysk grundlighet
i detalj reglerar denna samordning.
Man träffas omväxlande i Miinchen och
Mainz och planerar i detalj den kommande
verksamheten. Denna byråkrati,

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

som för övrigt inte lär fungera särskilt
bra, och denna detaljreglering skulle
vi kunna undvika genom att hålla verksamheten
inom ett företag. Däremot
skulle man ha en samplanering i grova
kategorier, som syftar till att åstadkomma
ett rimligt mått av kontrastverkan
och därmed valfrihet för tittarna.

De kommersiella företagen har verkat
som avskräckande exempel. Konkurrensen
dem emellan sker väsentligen
på det sättet att man sänder likartade
program på samma tid. Då blir,
som många har betygat, valfriheten i
själva verket ytterst liten. Men det intressanta
är att man använder två knep
för att förhindra tittarna att gå över
till konkurrentens program. Det ena är
att man manipulerar med in- och utgångar,
så att de egna programmen
sträcker sig fem, tio minuter in på konkurrentens
program. Erfarenheten visar
att det då blir besvärligt att byta.
Det andra knepet är att ha ytterligt populära
program i början av kvällssändningarna.
Undersökningar visar, att
folk i stor utsträckning hänger fast vid
den kanal som de en gång börjat med
en kväll, och därför är det viktigt att
få dem med från början. För något år
sedan vaknade övervakningsmyndigheten
i England till liv — för ovanlighetens
skull, kan man väl säga. Man förmanade
de kommersiella bolagen att inte
börja varenda kväll med en Vilda
Västern-film. Då steg en av de stora
bolagsägarna upp och gjorde ett fränt
utfall mot övervakningsmyndigheten.
Han sade att ett sådant ingripande
skulle bli ett dråpslag mot den fria företagsamheten
i Storbritannien.

Sådana ting skulle vi i valfrihetens
intresse kunna undvika med en samplanering.
Dessutom är det uppenbart att
man kan spara en hel del pengar genom
att slippa dubblera en del servicefunktioner
som har föga med programmens
utformning att göra.

Men vi behöll själva grundtanken i
den ursprungliga modellen. Genom de -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

centralisering till distrikten och framför
allt genom att skapa två självständiga
programledningar för TV 1 och
TV 2, vilka kan tävla med varandra,
uppnår man effekten att vi får en stor
variation på programmen, d. v. s. i
stort sett samma effekt som man skulle
uppnå om vi hade två självständiga företag.
Men genom denna metod kan
man undvika en hel del av de ekonomiska
och programmässiga nackdelarna
med två självständiga företag.

I de båda programledningarnas självständighet
har vi infört vissa modifikationer.
Det kan inte vara rimligt att
dubbelsända stora och kostsamma evenemang
av typen Nobelfesten, statsbesök
eller landskamper. Det finns i utlandet
exempel på hur man vid sådana
tillfällen till enorma kostnader har konkurrerat
med kamerorna stående bredvid
varandra och tagande nästan exakt
samma bilder. Vi får mindre kostnader
och större valfrihet om vi samplanerar
i sådana fall.

Detta gäller även musiken. Vi kan
inte bygga upp tre symfoniorkestrar,
utan det är vettigt att liksom nu koncentrera
musiken till ljudradion och
låta TV-kanalerna så att säga beställa
in sig hos symfoniorkestern.

Också när det gäller nyhetsbulletinerna
är en samplanering av värde.
Det har påståtts att vi skulle få en enhetlig
nyhetsavdelning i TV enligt det
föreliggande förslaget. Så är naturligtvis
inte fallet. I stället är det meningen
att man skall ha gemensamma korta nyhetsbulletiner.
Det skulle i någon mån
fungera som det nuvarande Aktuellt,
där man först har nyhetsuppläsning under
tio minuter och därefter Aktuellt.
Om de första bulletinerna, som är ganska
kostsamma, är gemensamma för de
båda kanalerna, kan man satsa så mycket
mer på den andra delen av nyhetsprogrammen,
d. v. s. på reportage, på
analyser och kommentarer.

Ett av skälen till att vi valt den modellen
är de utländska erfarenheterna.

Det har ju visat sig att de korta nyhetsbulletinerna
med nödvändighet blir
mycket lika. T. ex. i England hade de
olika programmen en given dag samma
snutt om en stulen VM-pokal, och samma
snutt från statsministerns tal; båda
företagen hade vidare en väderbulletin,
och vädret var oföränderligt dåligt i
bägge kanalerna.

Jag skall gärna medge att detta är
den punkt i förslaget som jag känner
den största tveksamheten inför; det har
nämligen framförts en hel del vägande
kritik mot detta system, bl. a. har det
sagts att man kanske ändå inte kommer
att kunna göra de beräknade inbesparingarna
och att det kanske därför är
lika gott att helt dela på de olika kanalernas
nyhetsavdelningar. Vi har därför
sagt oss att vi får lov att pröva oss
fram under uppbyggnadstiden, då ju
hela TV 2 ändå har mindre omfattning
och skall utforma sin profil — då kommer
det under alla omständigheter att
vara en fördel att TV 2 slipper ha en
egen nyhetsavdelning — och på så sätt
undersöka om systemet håller på sikt;
i annat fall får man naturligtvis ändra
det.

Högerns och folkpartiets representanter
uppehåller sig med förkärlek vid
dessa ting för att i dagens stillsamma
debatt slippa tala om den väsentliga
skillnaden. Den gäller vem som skall
äga och förfoga över massmedia. Utskottsmajoriteten,
bestående av socialdemokrater
och centerpartister, vill
bygga vidare på det system som hittills
tillämpats i Sverige och som används
i de allra flesta europeiska länder: radion
och televisionen skall i sin programverksamhet
vara en gentemot
statsmakterna och kommersiella intressen
självständig s. k. public-service-inrättning.
Detta system är naturligtvis
inte perfekt. Det idealiska systemet
finns över huvud taget inte. Men erfarenheten
visar enligt min mening att
radioföretagen i allmänhetens tjänst erbjuder
bättre garantier för yttrandefri -

Onsdagen den 14 december 1966 fin.

Nr 39

het och mot missbruk än andra system.
På det hela taget visar erfarenheten
också att företag i allmänhetens
tjänst har större frihet vid programvalet,
att de generellt producerar bättre,
djärvare och mera varierande program
och att de har råd att ta hänsyn
till såväl minoriteternas som den stora
publikmajoritetens intressen.

Högern och folkpartiet vill däremot
överlåta åt ett privatägt, kommersiellt
företag, finansierat med reklam, att
handha det andra TV-programmet.
Man föreslår alltså inte en fri etablering
eller någon fri konkurrens i etern,
utan det är närmast fråga om att skapa
ett kommersiellt monopol på TV-reklam.
Högerns och folkpartiets förslag
är emellertid utomordentligt otydligt i
konturerna. Det intressanta är att ju
närmare vi kommit denna riksdagsdebatt,
desto otydligare har förslaget blivit.
Det är därför ganska svårt att få
ett grepp om vad folkpartiet och högerpartiet
konkret vill.

I våras hissade högern ganska käcka
signaler om en fri etablering. Dem har
man nu frångått i reservationen. I våras
kom folkpartiet med en programskrift
med vissa förslag till preciseringar;
de har försvunnit ur motionen.
Reservationen är om möjligt ännu vagare.
Den tycks ha tillkommit så, att
man har varvat varannat stycke från
högerns respektive folkpartiets motioner,
varvid man särskilt sett till att
man fått med de allra vagaste bitarna.
Det är som när seriefiguren Kronblom
skulle tälja ett yxskaft. Han började
med en försvarlig träbit. Sedan täljde
han och täljde tills det bara var en
tandpetare kvar.

Så har det intressanta inträffat att
högern och folkpartiet efter åratal av
tänkande kommit fram till att man skall
begära eu utredning om detta kommersiella
monopol utan att på nästan en
enda punkt kunna precisera luir detta
skall se ut. Man vill vidare att experter
och naturligtvis inte parlamentariker

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

skall göra utredningen. Vad då för experter? Det

fantastiska är att man likväl vill
hålla sig inom den av utskottsmajoriteten
fastställda tidsplanen för utbyggande
av sändarnät och programstart. Men
det finns inga stora tidsmarginaler. Vi
måste sätta i gång förberedelserna med
en gång, och därför måste vi bestämma
oss. Vi kan inte börja utreda igen. Skall
ni hinna med edra utredningar och
dessutom förberedelser får ni väl, vilket
i och för sig vore nästan stilenligt,
kräva ett retroaktivt införande av program
2 i TV!

Mot denna bakgrund är det svårt att
gå in på en detaljkritik av högerns och
folkpartiets förslag. Jag skall därför
i huvudsak hålla mig till de principiella
synpunkterna. Men låt mig likväl göra
några konstateranden om de konkreta
ting som man kan vaska fram.

Vi är överens om att det finns fördelar
med tävlan. Men det skall vara en
tävlan på lika villkor. Det förutsätter att
man har samma ekonomiska resurser
till sitt förfogande. Så sker enligt utskottsmajoritetens
uttryckliga förord.
Men enligt högerns och folkpartiets förslag
skall det ena företaget finansieras
med licenser, det andra med reklam.
Det finns alltid ett naturligt motstånd
mot att höja licenser. Visserligen betalar
allmänheten också reklamen, men
man kan alltid inbilla en del — under
någon tid i varje fall — att de får den
gratis.

Då visar erfarenheten att det blir
ännu svårare att höja licensavgiften.
Det är detta som just nu är det stora
problemet i Storbritannien. En av de
stora mogulerna på delta område i England
förklarade, att när regeringen gav
honom privilegiet att äga ett kommersiellt
TV-bolag, kunde den lika giirna ha
givit honom rätten att trycka sedlar,
ty så enorma blev hans inkomster. Numera
användes dessa inkomster i alltmer
stigande utsträckning till allt möjligt
annat än att göra TV-program — de

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

är investerade i fabriker för att producera
leksaker, vilka sedan visas i programmen,
och de är engagerade i värdshus
m. m. Ändå är det under dessa förhållanden
närmast utmanande att tala
om konkurrens på lika villkor. Men det
har väl heller inte högern och folkpartiet
avsett med sitt förslag?

Vidare har högern och folkpartiet
tydligen tänkt sig — egentligen är det
något cyniskt — att detta kommersiella
monopol skall snylta på licensbetalarnas
pengar. Visserligen säger man att
det kommersiella företaget skall täcka
sina kostnader och betala ersättning till
televerket för att använda sändarnätet,
men samtidigt ansluter man sig till
förslaget att bygga ut sändarnätet, vilket
i en första etapp kostar 150 miljoner
kronor — totalt är det fråga om 400
miljoner. Men dessa pengar skulle väl
då användas för att finansiera program
och inte för att finansiera det kommersiella
nätet. Men där kommer licensbetalarnas
pengar väl till pass för att
brygga för de privata intressena. För att
uttrycka sig närmast ömsint är detta
inte särskilt fint tänkt.

Slutligen finns det skäl att påpeka att
man inte ens har gjort ett försök att
lösa sådana frågor som samplanering,
distriktens ställning, den tekniska och
lokalmässiga utbyggnaden etc. Det finns
i och för sig goda skäl, ty man har naturligtvis
gjort behjärtade försök både
inom högern och folkpartiet. Men på
varje punkt man försöker precisera
råkar man in i sådana svårigheter att
det kommersiella projektet ter sig avsevärt
mindre tilltalande.

Låt mig därefter gå över till de mera
principiella synpunkterna. Vi har avvisat
kommersiell TV av framför allt
tre skäl.

Det första skälet är att en kommersiell
målsättning knappast kan förenas
med önskemålet att utan onödigt dröjsmål
skapa goda mottagningsförhållanden
för TV-tittare i de glesare befolkade
delarna av landet. Ett företag utan

egna kommersiella intressen torde vara
den bästa för att inte säga den enda
garantien för att väsentliga lokala och
regionala synpunkter verkligen speglas
i ett rikstäckande program. Erfarenheterna
i utlandet ger belägg härför. Kommersiell
TV är väsentligen en storstadsföreteelse,
eftersom den stora köpkraften
är lokaliserad dit och eftersom det
framför allt är köpkraften som man vill
fånga in med sitt budskap. Det präglar
både utbyggnaden av sändningsnätet
och inriktningen av programmen.

Det andra skälet är risken för en
obehörig påverkan av programmen.
Massmedia spelar en utomordentligt
stor roll i vårt samhälle. De medverkar
i den process som styr våra handlingar
och formar vårt beteende. Påverkan i
någon form kan vi aldrig undgå. Massmediernas
stora betydelse gör att de lätt
blir föremål för missbruk. De är lockande
för den som vill missbruka. Diktatorerna
har velat det. Privata kapitalintressen
har velat det. De har målmedvetet
och hänsynslöst utnyttjat den
makt de vunnit i etern.

Vi kan därför inte vara likgiltiga
inför vem som ytterst skall förfoga över
dessa massmedia, särskilt som de begränsade
sändningsmöjligheterna gör
att rätten att sända alltid blir ett privilegium.

Risken för missbruk finns. Den kommer
alltid att finnas. Vi får försöka att
finna en form som skapar bästa möjliga
garantier mot missbruk och för yttrandefrihet.
Enligt min mening har företag
i allmänhetens tjänst bäst förmått
fylla den uppgiften. Den tekniska ensamrätten
liar i allmänhet kunnat förenas
med frihet och oberoende för radioföretaget.
Den bär inte inneburit
någon inskränkning i rätten till en fri
och öppen samhällskritik. Ingen drömmer
om att stark kritik mot offentliga
myndigheter inte skall få förekomma
i ett TV-företag, där samhället har inflytande.
Naturligtvis kan det förekomma
övertramp, men då får man söka

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

korrigering via genmälen och radionämnden
— fast jag kan inte tänka mig
den myndighet som skulle begära ostörd
TV-tid för att bemöta kritik. Det är ett
hälsotecken att det av alla anses som
en självklar uppgift för TV att utöva
en fri och kritisk bevakning av samhällets
verksamhet i olika former. Naturligtvis
kan ett sådant system medföra
missbruk, men om detta skulle förekomma
ofta är det uttryck för en sjuka,
en röta i våra demokratiska institutioner
och då är probemet av betydligt
vidare och allvarligare art.

Jag kan inte finna annat än att det
finns alltför många belägg för att de
kommersiella företagen svikit på den
avgörande punkten. Det finns alltför
många belägg för att i TV-företag som
ägs av privata kapitalintressen och finansieras
genom reklam kritiken mot
de intressen som ägare och finansiärer
representerar hämmas. Det är svårt att
stöta sig med ägarna. Det är om möjligt
ännu svårare att stöta sig med dem som
med reklam finansierar programmen.

Jag minns ett besök av några framstående
TV-män från USA som hade till
uppgift att göra ett program om Sverige.
De förklarade urskuldande att programmet
finansierades av ett privatägt försäkringsbolag
som bl. a. ville visa att
statliga försäkringssystem som Sveriges
var underlägsna privata försäkringssystem.
Dessa reportrar delade inte
själva den uppfattningen, men det var
inte de som bestämde hur den slutgiltiga
produkt som skulle visas TV-tittarna
skulle se ut.

Vid ett annat tillfälle fick jag ett
exempel av mera makabert slag. Det
anfördes av förre ordföranden i den
statliga myndigheten i Amerika.

Ett kommersiellt företag i USA skulle
sända ett så kallat prestigeprogram om
Niirnbergrättegångarna mot nazisterna.
I sista stund ströks varje omnämnande
av gaskamrarna, ty den som finansierade
programmet var ett privat gasbo -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

lag och ingen skugga skulle falla över
dess produkter.

Hänsynen till ägarnas och reklamköparnas
intressen kommer dock i de
flesta fall icke till uttryck på detta
direkta sätt. Oftast blir det fråga om en
synd genom underlåtenhet. Man undviker
helt enkelt det kontroversiella
och det i vid mening samhällskritiska
när någon skulle kunna ta anstöt. Men
också därigenom sviker TV sin uppgift.
Nu säger någon att detta gäller i
USA, inte i Sverige. Men det är ett alltför
bekvämt sätt att undvika det faktum
att det avgörande till sist ändå är
systemet.

Det har i höst förekommit en intressant
debatt om TV:s uppgifter, vilken
haft anknytning till ett speciellt fall.
Jag har ingen anledning att yttra mig
huruvida det berömda Lamco-programmet
var orättvist eller ej. Det tillkommer
andra instanser att bedöma detta. Jag
vill heller inte kritisera Grängesbergsbolaget
för att det till det yttersta velat
hävda sina intressen både hos Sveriges
Radio och via andra aktiviteter. Möjligen
kan man anföra att ingen privatperson
eller myndighet skulle drömma
om att kunna mobilisera sådana väldiga
resurser till sitt försvar —- men sådant
är livet och jag riktar därför ingen kritik
mot detta företag.

Men vad som har berört mig något
illa är en antydan på en del håll —- dess
bättre inte många håll — om att just
det faktum att detta program sändes
utgör ett argument för en kommersiell
TV och att ett sådant program inte skulle
kunna förekomma i ett kommersiellt
TV-bolag. Jag har sagt mig att det senare
dess värre kanske också är rätt.

Herr talman! Vi måste obönhörligt
med en till lidelse gränsande bestämdhet
slå vakt om televisionens rätt till
öppen kritik mot samhälle och myndigheter
och mot privata ekonomiska intressen.
På denna punkt får vi inte för
ett ögonblick falla undan, bur mycket
man än blåser i basunerna och tutar i

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

trumpeterna. Opartiskhet får inte betyda
undfallenhet, men rätten till djärvhet
måste balanseras av rätten till korrigering
när övertramp förekommer.
Sviktar vi på dessa avgörande punkter
sviker vi en den fria debattens idé, utan
vilken ingen demokrati kan bevara sin
livskraft.

Herr talman! Det är kanske inte ägnat
att förvåna att de skilda ståndpunkterna
i TV-frågan så klart speglar intresseförankringar
i samhället. På den ena sidan
står de stora löntagarorganisationerna,
Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation, och vidare
RLF, socialdemokraterna och centerpartiet.
På den andra sidan står enskilda
kapitalintressen, högern och
folkpartiet.

Det enda som inträffat i denna fördelning
är, herr talman, att folkpartiet
på senare tid definitivt glidit över åt
höger och numera nästan helt dansar
med högern. Det är beklagligt för ett
parti som åtminstone tidigare hade en
folkrörelseförankring.

Men folkpartiet tycks åtminstone i
någon mån ha dåligt samvete. Man litar
inte helt på sina nyvunna kommersiella
bröder. De måste strikt övervakas. I
programskriften »I stället för monopol»
utvecklas tanken på övervakning på
följande sätt:

»För att kontrollera att bolaget» —
alltså det kommersiella -— »inte bryter
mot någon av de nämnda eller andra
föreskrifter har Radio-TV-styrelsen rätt
att hos bolaget inhämta upplysningar
om programkostnader och kvitton av
annonsörer, ta del av räkenskaper, böcker
och andra dokument, vilka rör varje
slag av verksamhet hos bolaget.»

Förtroendet är inte precis överväldigande.
Någon skulle tydligen ständigt
se över axeln på producenter och programplanerare
på jakt efter indicier
om påtryckning från annonsörerna och
fiffel med objektiviteten.

I centerpartiets tidskrift »Svensk politik»
låter det så här:

»Med hänsyn till de stora kostnader
som är förenade med TV-sändningar
kan det bara bli penningstarka intressen
som kan engagera sig. Att ge dessa
ett utomordentligt massmedium att förfoga
över efter eget gottfinnande går
inte. Då kommer yttrandefriheten i
fara.»

Herr talman! Klarare och bättre kan
det inte sägas.

Det tredje skälet är en fråga om kvalitet,
programstandard. Högern brukar
ju ofta tala om kvalitet, och för några
år sedan hade man en hel kampanj på
detta tema, men inte i denna fråga. Här
har högern drabbats av en förment folklighet,
som brukar lysa med sin frånvaro
när vi diskuterar barnbidrag, pensioner,
lönedifferentiering och skolreformer.
De partier som verkligen i första
hand representerar de breda folklagren
— socialdemokraterna och centern
— har mycket större ambitioner
när det gäller kraven på TV-programmens
standard. Nu gäller detta inte alla
konservativa, det vill jag verkligen understryka.
I andra länder är det ofta
från konservativa och till och med liberaler
som man hör den hårdaste kritiken
mot kommersiell TV.

För någon tid sedan steg en engelsk
konservativ och f. d. regeringsledamot
upp, han hade varit en aktiv understödjare
av kommersiell TV, och beklagade
bittert att han stött förslaget om
kommersiell TV. Han hade alltså svängt
om. Inom den svenska högern förefaller
det som om kulturen och de intellektuella
kraven underordnas affärsintressena,
och detta förhållande vill man
gärna framhålla såsom någonting folkligt
och festligt.

Varför nu detta? Man skall ha klart
för sig att de kommersiella TV-företagen
inte i första hand säljer program
eller varor utan framför allt publik till
annonsörerna. För att tillfredsställa köparna
ställs det två krav på publiken:
den skall vara stor och befinna sig i en
riktig sinnesstämning från annonsörens

Onsdagen den 14 december 1966 fm. Nr 39 41

synpunkt. Publiken förutsätts säledes
bli köplustig »till tusen» genom att titta.

I dessa två omständigheter ligger roten
till den kommersiella TV:ns grundläggande
svagheter, omvittnad i en växande
flod av böcker, artiklar, betänkanden
och vittnesbörd på området. Jakten
efter den stora publiken i varje särskilt
ögonblick leder till att minoriteterna
skjuts åt sidan, att programkvaliteten
sällan siktar över den minsta gemensamma
nämnaren — för den publik man
tror sig ha. Kravet på en köplustig sinnesstämning
medför att det utslätande,
det triviala och flykten från verkligheten
dominerar och att det som kan
oroa, engagera och väcka debatt skjuts
åt sidan. Därför bli programmen likartade
— till förtvivlan höll jag på att
säga — och därför kan den amerikanska
nöjesindustriens främsta organ Variety
konstatera: »En sak är säker: Medan
konkurrensen i det förflutna nästan alltid
betytt större urval av varor och
tjänster för konsumenterna har den verkat
på rakt motsatt sätt i TV. Konkurrensen
bar resulterat i en begränsning
av variationsrikedomen för de program
som erbjuds den allmänhet som är detta
mediums konsument.»

Och det beror inte i första hand på
konkurrensen som sådan, utan det beror
på det kommersiella inslaget. Ty
konkurrensen i den kommersiella TV:n
går inte så mycket ut på att bjuda publiken
bättre program, utan det är —
för att citera en så konservativ man
som Walter Lippmann — fråga om ett
fåtal bolag i mördande konkurrens om
att vinna största möjliga publik för att
titta på den mest lönande reklamen.
Resultatet blir, säger Lippmann, att medan
televisionen förutsiittes vara fri bar
den i verkligheten blivit de kommersiella
intressenas kreaturer och tjänare.
Och då möter man vad Olof Lagercrantz
bar kallat »en mardröm i sockerkrokan,
eu lielveteskrets där pinoredskapen
hämtats från något stort jordiskt
tivoli».

2*— Andra kammarens protokoll 19110.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

När det gäller England konstaterar
en så balanserad bedömare som Anthony
Sampson i sin berömda bok Storbritanniens
anatomi att »den engelska lagen
om kommersiell TV hade till syfte att
hindra varje kommersiell förbindelse
mellan annonsörer och program, men
trycket från de stora annonsörerna är
sådant att det tvingar in programmen i
samma masstänkande som tvål- och
tvättmedelsförsäljningen».

Visst kan den bilden nyanseras med
en hel del ljusare inslag och modifieringar
som skett, och visst kan man
peka på lysande undantag av utomordentliga
TV-program i kommersiell TV.
Men det ter sig för mig snarare som en
melankolisk bekräftelse på mediets fantastiska
möjligheter, om det utnyttjas på
rätt sätt.

Nu förväntar jag att någon beskyller
mig för att hämta skräckexempel från
Amerika, och man brukar också troskyldigt
tillägga, att i Sverige blir det inte
som i Amerika, inte ens som i England.

I Sverige blir det svenska krusbär. Men
skillnaden ligger inte så mycket i nationaliteten
som i systemet, ett system
som har en tendens att offra konsumenternas
intresse av mångfald, variationer
och valfrihet till förmån för affärsmässiga
bedömningar. Därför tenderar konkurrensen
att skapa likriktning. Och det
är inte alltid illa, men det är tillräckligt
ofta illa nog.

Det är inte något fel på de människor
som producerar TV-programmen i
Amerika. De är säkert skickligast i världen
på sitt område. Men om man läser
vad som sagts och säges av de stora
namnen i det landet och på det området
— Murrow, Friendley och andra —
så märker man ofta en dov förtvivlan
över att de av hänsyn till ägare och
annonsörer så sällan får till fullo utveckla
mediets möjligheter, att de förvisas
till sämre sändningstid, att deras
sektor totalt sett är så liten.

Dessa förtvivlans röster i en ganska
bred och medveten opinion säger så
Nr 3.9

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

här: Skolbarnen ser i dag TV lika
många timmar per vecka som de sitter
i klassrummen. TV:n dominerar fritiden
i miljoner hem. Samtidigt står den
amerikanska demokratien inför gigantiska
uppgifter inom landets gränser
och ute i världen, en demokrati där folket
skall bestämma på grundval av god
information. Men vad bjudes allmänheten
i TV? Jo, en oändlig, aldrig sinande
ström av våld, dålig underhållning,
sport, reklam och flykt från verkligheten
i stället för en bild av verkligheten.
Vi kan, säger man, en gång i
framtiden få dyrt betala att vi lät denna
underbara tekniska uppfinning så
helt domineras av enskilda vinstintressen.

Jag har verkligen mycket svårt att
förstå dem som menar att vi med dessa
erfarenheter för ögonen med berått mod
skall ta de risker som är förenade med
en kommersialisering av radio och TV.
Det innebär på intet sätt ett generellt
eller principiellt avvisande av det enskilda
vinstmotivet som drivkraft; på
många områden är detta fullt legitimt
och rationellt. Men i varje samhälle med
anspråk på civilisation är det vissa områden
som man undantar från vinstmotivet
och som man i stället gemensamt
tar ansvaret för. I de allra flesta
europeiska länder gäller detta, oberoende
av politisk regim, radion och televisionen.
Trots den glädje jag nyss
har uttryckt över den breda uppslutningen
kring utskottsmajoritetens ståndpunkt,
som ger lugn och stabilitet under
det uppbyggnadsskede vi nu står
inför, kan jag inte underlåta att ge uttryck
för en känsla av besvikelse över
att vi inte kunnat nå fullständig politisk
enighet kring den principfrågan.

Inom folkpartiet tycks man innerst
inne känna oro. Det finns en underbar
passus i vårens programskrift som belyser
detta. Man antyder att det kanske
inte blir så helt med minoritetsprogrammen
i det kommersiella företaget. Desto
viktigare, säger man, är det för Sveriges

Radio att slå vakt om dessa intressen.
Det är cyniskt men på något sätt ändå''
avväpnande. Man litar inte på sina bröder
med privata vinstintressen. Det gäller
att brygga för ett kulturellt och samhällspolitiskt
litet ghetto inom ramen
för Sveriges Radio.

Nu är det emellertid ingen som tror
att radion och televisionen enbart skall
syssla med samhälls- och kulturfrågor.
Självfallet kommer underhållningsprogram
av olika slag att alltid spela en
mycket stor roll i televisionen. Mediet
lämpar sig utmärkt för denna typ av
program. En del tror att den tävlan som
vi nu medvetet inför i den nya organisationen
med decentralisering till distrikt,
med uppdelning på programledningar
o. s. v., kan ha en tendens att stimulera
till bredare program. Det är
klart att vi som tittare och lyssnare
behöver avkoppling, vila och underhållning
som kan ge glädje utan särskilda
krav på eftertanke, över huvud taget är
gränsdragningen skönsmässig. God underhållning
kan ha avsevärt större kulturvärde
än dystra och träaktiga kulturprogram,
och bra kulturprogram kan
vara utmärkt underhållning. Det är den
samlade ambitionen och den samlande
effekten som man rimligen kan mäta.
Inom den ramen finns det många olika
ting. En centerpartistisk poet säger att
den bästa myllan är biandjord, och det
gäller väl även radioprogrammen.

En argsint ungliberal skrev för någon
tid sedan att nu skulle vi bli dömda
till folkbildning på livstid. Detta var
socialdemokratiens, sade han -— och
förmodligen menade han också centerpartiets
-—- ideologi. Folkbildning tycktes
vara ungefär det värsta skällsord
han kunde hitta på — en i och för sig
intressant belysning till vart folkpartiet
synes vara på väg.

Det slog mig när jag läste — jag höll
på att säga — eländet, att televisionen
på många sätt är unik. I sin utomordentliga
bok »En orättvis betraktelse»
ger Göran Palm en genrebild av TV:ns

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

roll. Han talar i det ifrågavarande kapitlet
om »den sociala deformationen»,
d. v. s. vårt självförsvar inför och våra
försök att fly undan ocli skapa distans
till lidandet ute i världen och i vår
egen närhet. Vi trubbas av omsider, tycker
han, och den processen pågår även
inför allt som vi ser i TV. I praktiken
går det till så, enligt Palm, att medan
Aktuellt pågår har man tänt, dricker
kaffe, kanske pratar litet. En timme
senare är det släckt. Man tittar uppmärksamt
och hyschar ned alla samtal
-— tv då pågår en äventyrsfilm, och då
behöver man ingen distans.

De flesta av oss känner härvidlag säkerligen
igen sig i någon mån. Ändå tror
jag att Palm på denna punkt har delvis
fel. Bevisligen är det ju fler som
ser Aktuellt än som ser en spännande
äventyrsfilm. Och äventyrsfilmen, den
skenbara verkligheten, är rätt oförarglig
— den har vi glömt dagen efter. Bilden
av verkligheten däremot blir på
något sätt kvar i vårt medvetande; den
kräver kanske en smula distans för att
kunna uthärdas.

Detta är TV:ns unika roll. Verkligheten
blir så nära och påträngande.
1967 blir det år då distansen dör, sade
nyligen en känd radioman. Han avsåg
den tekniska virtuositeten i utvecklingen
på rymdkomnninikationernas område,
som innebär att vi via satelliter kan
fånga skeendet i världens alla hörn rakt
in i vår hemmiljö — inte som en berättelse
i efterhand, inte genom reporterns
ögon utan direkt till vår egen
bedömning i samma ögonblick som skeendet
äger rum.

Denna televisionens närhet och omedelbarhet
är dess ojämförliga styrka:
den gör oss obönhörligen medvetna om
verkligheten. Kalla det gärna för folkbildning
— ty folkbildningens finaste
egenskap är just att den ställer ett krav
på oss människor, kravet att själva bedöma
och ta ställning till eu faktisk
verklighet.

Här finns en gränslinje som — litet

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

högtidligt uttryckt — bottnar i en människosyn.

Kommersialismens svaghet är att bedöma
den stora publiken som en amorf
massa — likriktad, ensidig i intressen
och upplevelser, på något sätt fördömd
att utnyttjas och exploateras. Massan består
emellertid av enskilda människor
med oändligt skiftande egenskaper och
intressen men lika i sitt mänskliga värde
och alltid med förmåga att växa och
utvecklas. Det är inte massan utan alla
dessa enskilda människor som televisionen
skall tjäna. Det är därför vi vågar,
det är därför vi måste våga ställa
kraven högt.

Ambitionen har i sig själv en kraft,
även om den aldrig till fullo förverkligas.
Utskottsmajoriteten vill främja en
radio och TV som står fri — fri mot
obehöriga påtryckningar, politiska eller
kommersiella. Den står bakom en
kraftig utbyggnad av sändningstiden
och en ny organisation med decentralisering
som ledstjärna. Den vill stimulera
mångfald och variationsrikedom i
programmen och en tävlan att bäst tjäna
publiken. Den kräver objektivitet och
opartiskhet — men inte som en utslätad
rädsla utan med en djärvhet i samhällskritik
och reportage som balanseras
av en möjlighet till rättelse för den
som kan bli förfördelad.

Vi vill därigenom skapa möjlighet
för fler och bättre program. Men det
är inte vi här i riksdagen som gör
programmen. Vi skapar förutsättningarna
— ställer redskapen till förfogande,
anger mål, uttrycker förhoppningar.

Och en sak till ligger inom vår räckvidd,
nämligen förtroendet för de människor
som i praktisk gärning skall bära
ansvaret för programmen. Jag tror,
herr talman, att vi har anledning att
hysa det förtroendet.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Palme är i
god form i dag och lika underhållande

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

som Andy Williams, Danny Kaye eller
vilken TV-idol som helst, men det är
också det enda han är. Upplysande är
han i varje fall inte. Han glider, virrar,
irrar och snirklar på ett sätt som gör
att man egentligen inte får något grepp
om vad han säger. Han talar hela tiden
om någonting annat på ett vis som gör
att jag kommer att tänka på ett annat
yxskaft än det som enligt herr Palme
av Kronblom täljdes till en tandpetare:
Goddag yxskaft.

För att kommentera det värsta av
hans tokenskaper skulle man behöva
vara en buktalande gigant av den sort
herr Palme vill göra Sveriges Radio till
och som kan säga minst sex saker på
samma gång. Det går nu inte, men ett
par saker vill jag i alla fall beröra.

Nej, herr Palme, det är inte någon
myt som är krossad. Här är inte fråga
om reträtt från de principer och idéer
som t. ex. högerpartiet förde fram i våras.
Men herr Palme har kanske observerat
att hans eget förslag tar sikte på
en konkret situation och en ganska kort
period i TV :ns och radions fortsatta utveckling.
Det är frågan om TV 2 vi nu
behandlar. Fältet ligger Öppet, perspektivet
är öppet, ingenting är stängt eller
tillbakadraget, men just nu har vi presenterat
ett alternativ till utbyggnad av
TV 2. Resten kommer sedan.

Herr Palme gör allt för att hålla liv
i myten om trängseln i etern. Det bör
sägas ännu en gång att det är icke sant
när herr Palme hävdar att det inte finns
utrymme i etern för mer än ett, två eller
tre företag. Den tekniska och vetenskapliga
sakkunskap vi har säger att
detta påstående är felaktigt. Det finns
gott och väl utrymme inte bara för ett
utan för många konkurrerande företag.

Jag skall sätta fingret på ytterligare
ett par punkter i herr Palmes resonemang
för att visa hur han glider undan
och konstrar till saken.

Fri tävlan, säger herr Palme, skall
vara en konkurrens på lika villkor och
förutsätter samma ekonomiska resurser.

Detta säger han som om det vore en given
sanning. Men det är det visst inte.
Näringslivets historia är full av exempel
på att företag med små resurser
framgångsrikt konkurrerat med gigantiska
företag. Att tänka att man måste
ge exakt lika många miljoner till företaget
A som till företaget B för att de
skall konkurrera är en dumhet.

Herr Palme anser vidare att man
skulle spara pengar genom att inte två
konkurrerande företag skulle erbjuda
samma program samtidigt. Men kan man
inte t. ex. tänka sig att t. o. m. om det
står två kameror bredvid varandra vid
en ishockeymatch detta ändå är en
sorts tävlan? Det kan ju finnas en bättre
kommentator i det ena programmet än
i det andra. Kan herr Palme förklara
för mig: Om han inte vill tillåta en sådan
tävlan, varför skall vi då tillåta att
det tillverkas två sorters bilar och importeras
fler? Varför har vi hundra
slag av tandkräm, damstrumpor o. s. v.?
Varför har vi inte i stället en enhetsprodukt
på varje område?

Det är helt enkelt den rena socialismen
som tittar fram här. Säg som det
är herr Palme: Detta är en tro, det är
inte teknik, inte ekonomi, inte vetande,
utan en tro på monopolet!

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även den som trodde
sig ha slutat bli överraskad av herr
Palme och hans virtuosa verklighetsförvrängning
måste konstatera att herr
Palme gång på gång överträffar sig
själv. Han har i dag försvarat ett förslag
som innebär förseningar, försämringar
och torftighet i olika avseenden
med än värre metoder än vi kunde
vänta.

Han har gett en skräckbild av hur
det ser ut i utlandet, vilken ytterst få
av oss personligen kan kontrollera. Han
framställer t. ex. några generaliserande

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

exempel på det värsta som kan förekomma
i amerikansk TV — och det är
förskräckligt — såsom typiskt. Detta
skulle vara typiskt för ett land som
har ett tiotal sändarkanaler i varje stor
eller större stat och där det vimlar av
olika program. Man förtiger i USA bl. a.
samhällskritiska program av den typ
som förts fram även i svensk TV, nämligen
hearings från kongressens olika
utskott. Dessa program tränger verkligen
djupare in i rötan i det amerikanska
samhället än några motsvarande program
om svenska förhållanden gör.

Han framställer vidare den kommersiella
TV:n i de europeiska länderna
som om den skulle vara i händerna på
fullkomliga skojare och utsugare. Varför
gör då labourregeringen i England
ingenting åt den engelska kommersiella
TV:n? Varför inför man i dagarna med
allmänt godkännande från samtliga partier
ett nytt kommersiellt program i den
schweiziska TV:n? I Italien finns en
motsvarande organisation -—• för övrigt
utomordentligt ordnad — i stil med vad
som antytts i folkpartiets lilla programskiss.

Nej, detta går inte, herr Palme! Man
kan inte genom falska bilder och rent
äreröriga uppgifter om förhållanden i
främmande land försöka att rättfärdiga
ett system som man själv inte kan framhäva
några direkta positiva egenskaper
hos. Varför låter man oss inte gå in i en
fri tävlan?

Även uppgifterna om vad folkpartiets
framställning innebär är alltigenom
ovederhäftiga; man påstår t. ex. att enligt
denna en kommersiell TV icke skulle
vara med om att finansiera grundkostnaden.
Vi har tvärtom med stor
energi betonat just detta.

Herr Palme får använda något andra
metoder för att göra intryck från statsrådsbänken,
i varje fall på dem som
kräver ett minimalt mått av vederhäftighet.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Herr andra vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alltid mycket
lättare, herr statsråd, att försöka slå
ihjäl en motståndare, om man först målar
upp någon sorts vrångbild av honom,
så att han verkligen ser osympatisk
ut.

Vi har med vårt försiktiga mumlande
■— som statsrådet här talade om — försökt
framhäva behovet av en offentlig
debatt, i vilken många röster, många
temperament och många olika människor
kan göra sig gällande, och där den
ena meningsriktningen fritt får bryta
sig mot den andra. Det är det vi vill
ha, och det trodde vi att herr Palme
också ville ha.

Herr Palme nämnde Lamco. Jag har
ingen mening om vad som var riktigt
i denna fråga, men nog är det väl betydelsefullt
att en sådan sak kan framställas
på olika sätt? Den ene ser den
så, den andre så. Vi skall inte påstå att
den ene är fullständigt vit och den andre
fullständigt svart, om jag får använda
en liknelse som här ligger nära till
hands. Just att man presenterar dessa
företeelser var och en efter sitt temperament
och kan diskutera sinsemellan
ger allmänheten en möjlighet att
urskilja sanningen.

Varför får vi efter denna förfärliga
skildring av den kommersiella TV :n
fortfarande ha kvar kommersiellt ägda
tidningar? Är det inte lika illa ställt
med dem? Är det annonsörerna som bestämmer
vad som skall stå i socialdemokratiska
tidningar eller i högertidningar?
Visst inte. Vi har en fri press,
trots att den i hög grad lever på annonsinkomster.

Jag vill inte förneka att det finns risker
med kommersiell TV, risker som
man måste försöka förebygga, men jag
vill heller inte på något sätt förneka
att det ligger oerhörda risker i monopolföretag.
Faran för att dessa kanalledare
förvandlas till tamliöns och bur -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

fåglar i herr Palmes hand är ju uppenbar.

Låt mig till sist påpeka att vi som
tydligen under herr Palmes fortsatta regeringstid
skall sucka under monopolet
dock lär kunna trösta oss med att det
inte går att spärra vårt lands yttergränser.
Vi får nog via satelliter uppe i
etern all den fria television som vi
behöver. Ingen skall väl vägra oss vår
rättighet att lyssna och titta på vad vi
vill.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme sade nyss
att radio-TV i statens händer skall vara
självständig och objektiv. Hela den
uppläggning vi från vårt håll föreslår
innebär att bägge de två konkurrerande
företagen skall vara objektiva och
övervakas i detta avseende. Det behövs
en övervakning just för att kontrollera
objektiviteten. Det är ingen skillnad
härvidlag. Ett statligt företag behöver
sannerligen bindas av regler och övervakas
genom bestämmelser för att man
skall kunna känna sig trygg för objektiviteten,
och det är precis samma förhållande
med ett företag som finansieras
på annat sätt.

Vi tror att man kan få bättre program
med en verklig konkurrens inom radioTV.
Det blir då inte samma risk för
ensidighet i programmen som kan inträffa
när det finns endast ett företag,
där för övrigt personalens ställning blir
mindre fri. Om det är en mycket ensidig
person som sköter vissa program, t. ex.
ett arbetsmarknadsprogram, är det mycket
osannolikt att i ett annat självständigt
företag motsvarande program skulle
skötas av en person med precis samma
slag av ensidighet.

Man får alltså med verklig konkurrens
mellan två oberoende företag bättre
garantier för objektivitet och mångsidighet
än man får med den organisation
som herr Palme föreslår.

Men vad säger herr Palme när vi arbetar
för att åstadkomma en sådan

bättre garanti för objektivitet och mångsidighet?
Han målar en bild som anger
att de som har denna uppfattning därmed
gör sig till talesmän för ekonomiska
intressen som de vill gynna.

Man skall ha en ganska svag position
när man nedlåter sig till en argumentering
av detta slag. När han alltså vill
bestrida riktigheten av vår uppfattning
att man får en bättre programverksamhet
för Sveriges folk med en viss organisation
än med en annan, så kommer
herr Palme ideligen tillbaka — precis
som i den gamla dansleken där man
går runt ett enrissnår — och talar om
reservanterna »som har ekonomiska
intressebröder» etc.

Sådant tal vittnar inte bara om svagheter
i hans positioner — vilket herr
Palme tydligen är medveten om när
han använder detta tillvägagångssätt.
— Därtill kommer att han drar ned samhällsdebattens
nivå här i riksdagen.

Han använder också knepet att i andra
länder söka finna sådant som inte
är lämpligt när det gäller kommersiell
TV och säger sedan: »Se där! De har erfarenheter.
» Men i andra fall gör man
inte gällande att vi i Sverige inte kan
ordna en sak bättre än ett eller annat
främmande land. Vi har från folkpartiets
sida pekat på metoder att förhindra
att reklamköparna skulle få inflytande
över programmen, men det går
herr Palme förbi. Han bara hänvisar
till någon erfarenhet av ogynnsamt slag
från ett land med en annan ordning.

Detta är knep som gör en stor del av
herr Palmes argument irrelevanta och
icke övertygande.

För många år sedan talade jag om
dessa saker med en mycket framstående
ledande socialdemokrat och frågade
honom då varför man inte kunde göra
ett försök med reklamfinansierad TV
och låta Sveriges folk självt avgöra, vilket
system som var att föredraga. På
det svarade vederbörande: »Det är

otänkbart. Om Sveriges folk en gång väl
sett att man kan få ett program 2 utan

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

kostnad, vill man aldrig avstå därifrån
och välja ett system med mycket höga
licensavgifter.»

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Ohlin har en viss
förkärlek för syntetiska socialdemokrater,
placerade långt tillbaka i tiden, som
han citerar och som inte kan försvara
sig. Men jag förmodar att detta är ett
uttryck för att han ville dra upp samhällsdebatten
på ett högre plan.

Om inte mitt stillsamma inlägg, herr
talman, hade någon annan effekt, stimulerade
det tydligen adrenalinavsöndringen,
i varje fall hos herrar Carlsliainre,
Ståhl och Ohlin.

Därför vill jag först till herr Cassel
säga att vår strävan har varit att uppnå
variation, tävlan och skilda infallsvinklar
genom den organisation som vi har
skapat i Sveriges Radio. Herr Cassel
har i stället för att erkänna denna vår
ambition talat om monopolivrare, och
han införde visst också någon buktalare
i sammanhanget.

Frågan om satelliterna är ett fascinerande
problem i detta sammanhang,
men jag skall inte belasta kammaren
med någon utläggning i det ämnet. Jag
hade tänkt göra det till huvudpunkten
i mitt inlägg i första kammaren, och det
skulle föra för långt att nu ta upp saken.

Herr Ohlin säger att han vill ha två
självständiga företag. Den modellen har
jag själv arbetat med, och jag har tidigare
i dag, då herr Ohlin gick ut och in
i kammaren, redovisat de fördelar vi
funnit förenade med två självständiga
företag men också skälen till att vi övergav
denna tanke. Vi fann, som jag sade,
att det vore mer rationellt att ha ett
enda företag med två programledningar;
vi skulle härigenom kunna spara
en hel del och komma ifrån vissa av de
negativa konsekvenser som en konkurrens
skulle få.

Det är emellertid inte på den punkten
som det föreligger en principiell skill -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

nåd mellan herr Ohlins uppfattning och
min. Vid vår undersökning gick vi i detalj
igenom avdelning för avdelning
inom Sveriges Radio och fann, att det
t. ex. när det gäller TV-teatern, barnprogrammen,
underhållningsprogrammen,
reportagen, analyserna och kommentarerna
är bra att ha två självständiga
programledningar. Vi konstaterade
emellertid att det skulle vara opraktiskt
att ha två självständiga företag,
eftersom det på andra avdelningar, t. ex.
på musikavdelningen, behövs en samplanering.
Jag är också beredd att
punkt för punkt gå igenom detta med
hem Ohlin.

Den stora skillnaden mellan hem
Ohlin och mig är att herr Ohlin önskar
att den ena av dessa båda avdelningar
skall utformas som ett självständigt, privatägt
företag. Han anser att jag har
målat upp skräckbilder av vad som kunde
hända, t. ex. i form av obehöriga påtryckningar,
om det fanns ett kommersiellt
företag. Jag tog emellertid endast
några exempel från Amerika och England
för att belysa hur systemet där
fungerar. Därutöver citerade jag en centerpartistisk
tidskrift som ansåg, att de
stora kapitalintressen, som skulle stå
bakom ett kommersiellt företag, innebure
ett hot mot yttrandefriheten. Jag
förmodar att det är detta herr Ohlin
åsyftar när han säger, att jag målat en
vrångbild.

Dessutom gjorde jag det enkla konstaterandet,
att ståndpunkterna i denna
fråga klart avspeglar intresseförankringar
i samhället. På den ena sidan står
de stora löntagarorganisationerna, RO
och TCO, samt RLF, centerpartiet och
socialdemokraterna. På den andra sidan
står enskilda kapitalintressen, högern
och folkpartiet. Detta är bara ett
faktiskt konstaterande, även om det kan
beröra herr Ohlin litet obehagligt.

Till herr Ståhl vill jag säga, att jag
var angelägen om att som exempel inte
ta enskilda TV-program i Amerika, men
jag nämnde några av de mest kända

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

TV-kommentatorerna. För att visa att
det verkligen förekommer konkurrens
inom amerikansk TV sade herr Ståhl,
att det kan finnas upp till tio sändare
i samma stad. Men som jag framhöll i
mitt tidigare anförande sänder dessa
stationer nästan exakt likartade program,
och det blir inte någon variation
för tittarna utan ett enständigt malande
av mord, kriminalhistorier, vilda
västern, frågesport och annan enklare
underhållning på bästa sändningstid.

Då genmäler herr Ståhl att det också
förekommer goda program. Även jag
framhöll att det finns lysande undantag
men att producenterna av sådana
program klagar, eftersom de så sällan
får komma in på bästa sändningstid och
därför att t. ex. reportagen sällan får
sändas när de är riktigt färska på grund
av att programmen med hänsyn till annonsörerna
i 75 procent av fallen har
fastställts ett år i förväg. Herr Ståhl
hade oturen att som exempel på goda
program nämna senatförhören beträffande
Vietnam-politiken. Det var ett
utmärkt program. Men den som jag citerade
i mitt förra anförande var producenten
av detta program. Han avskedades
från sitt företag — om det nu var
CBS eller något annat företag — därför
:tt han inte ville finna sig i att man
avbröt sändningarna om Vietnam-förliören
i senaten för att i enlighet med
reklamköparnas krav sätta in något
enklare program.

Herr Ståhl hade som sagt otur. Den
kritik mot det amerikanska TV-systemet
som jag citerade hade framförts av just
den man som ledde dessa berömvärda
program men som tvingades avgå och
nu är en av de främsta förkämparna
för en icke kommersialiserad TV i USA.

Herr Ståhl var upprörd över mitt uttalande
i penningfrågan. Han sade att
den kommersiella TV :n visst skulle betala
för sig. Ja men, herr Ståhl, jag har
bara hållit mig till det tryck som finns
i denna fråga, d. v. s. utskottsutlåtandet
och reservationerna. Av dessa framgår

att reservanterna är med på att bygga
ut sändarnätet och att de även går med
på förslaget att denna utbyggnad skall
finansieras med licensbetalarnas medel.
Men då denna utbyggnad av sändarnätet
är färdig vill reservanterna överlämna
det hela till ett kommersiellt bolag.
Dessa pengar borde väl då i stället
användas till licensbetalarnas bästa. Jag
har alltså bara konstaterat att ert förslag
innebär att ni i första omgången
snyltar 150 miljoner från licensbetalarnas
medel för att finansiera det
kommersiella TV-nätet. Jag har också
sagt att detta inte är särskilt fint gjort,
herr Ståhl!

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Palme trodde
att han hade stimulerat min adrenalinavsöndring.
Jag tror inte det. Jag är
inte riktigt säker på vad olika inresekretoriska
produkter har för uppgift,
men jag har för mig att adrenalinet har
något att göra med att man blir arg. Jag
är inte ett dugg arg. Jag är road, jag är
litet förundrad och, med anledning av
herr Palmes insinuationer om sina meningsmotståndares
motiv, något äcklad,
men arg är jag inte. Däremot har herr
Palme lyckats stimulera min nyfikenhet
på flera punkter. Jag skall bara ta
upp en.

Herr Palme har givit oss en rad
exempel på dåliga TV-produkter som
framställts inom det kommersiella systemet,
framför allt i Amerika. Jag är
medveten om att det görs dåliga TVprogram,
både här och där. Men om
nu detta är något som följer med just
det kommersiella systemet, kan då herr
Palme förklara för mig hur det kommer
sig att vårt icke kommersiella monopolTV-företag
från Amerika köper massor
av detta som herr Palme i en förträfflig
sammanfattning kallade för verklighetsflykt
— äventyrsfilmer och polerade,
kanderade underhållningsprogram
— men praktiskt taget aldrig ett enda

Nr 39

Onsdagen den 14 december 196C fm.

av de värdefulla program som enligt
både herr Palme och herr Ståhl också
produceras?

Är det inte helt enkelt så, herr Palme,
att det görs oförargliga TV-program
och engagerande TV-program, bra TVprogram
och dåliga TV-program på olika
håll i världen inom olika system,
och att detta inte har något med systemet
som sådant att skaffa?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Frågan gäller vilket
system som ger de bästa möjligheterna
att skapa mångsidiga, klargörande och
objektiva program och att lämna bästa
möjliga information till Sveriges folk.
Det är på den punkten som ett konkurrenssystem
i jämförelse med ett monopolsystem
har en uppenbar överlägsenhet.
Det kan inte förnekas att varje monopol,
särskilt på informationsområdet,
medför risker. Personalens ställning
är friare, om man har en marknad
med flera köpare av deras tjänster än
om den ende tänkbara arbetsgivaren är
ett monopolföretag.

Om det har förekommit ett mycket
ensidigt program i vår nuvarande TV,
vilka möjligheter har man att få detta
tillrättalagt? Hur ofta blir rättelser då
verkligen gjorda? Om det är fråga om
ett direkt litet sakfel, blir detta emellanåt
rättat, men om det har varit en
skevhet i hela framställningen kan man
med nuvarande system inte hoppas på
tillrättaläggande.

Med två av varandra oberoende företag
finns det mycket större utsikter till
att övertramp och fel i det ena företagets
program kommer att följas av en
riktigare och bättre belysning från det
andra företagets sida. Jag tror att detta
är den enda lösningen på problemet att
få ensidiga, skeva framställningar tillrättalagda,
ty det kan aldrig helt undvikas
att det uppstår sådana ensddigheter
även med de bästa strävanden från
personalen.

Det gäller inte här att tillgodose någ -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

ra ekonomiska intressen, utan vi har
föreslagit konstruktioner och anordningar,
som skulle hindra att reklamköpare
eller ägare fick något inflytande
på programmens inriktning. Herr
Palme talar om intressebundenhet och
dylikt, men detta är grundlöst tal. För
oss gäller uteslutande övertygelsen att
man får ett bättre program med större
utsikter till mångsidighet med konkurrensens
hjälp.

Till sist vill jag fråga herr Palme om
en sak. Herr Palme antyder att det inte
kan tänkas att man har ett självständigt
reklamfinansierat företag utan att detta
innebär att man tillgodoser enskilda
intressen och ger dem inflytande på
programverksamheten. Vill herr Palme
påstå att den engelska labourregeringen
låter sig ledas av sådana motiv när
den bevarar en organisationsform som
i fråga om reklam liknar den vi föreslår
för Sveriges del?

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är med herr Palme
ungefär som med historien om den
gamle Charles Lindley: ju mer han förklarar
sig dess värre blir det.

Jag gav en bild av de amerikanska
sändningarna, och då säger herr Palme
att han träffat den person som sammanställt
vissa av dessa program men att
han enligt herr Palme hade fått avsked
därför att han inte hade gjort så eller så.

Jag har emellertid, herr Palme, varit
i Förenta Staterna åtskilliga veckor och
där studerat TV-tekniken och tittarfrekvensen
för olika program. Jag har där
sett det mest skräckinjagande program
man gärna kan tänka sig, men jag har
också sett något av det mest högtstående.
Bland annat har jag kunnat konstatera
att det finns ett stort antal sändare,
och om det händer att ett företag
inte vill skicka ett visst program — vilket
man naturligtvis inte kan åläggas
att göra — står tio eller kanske flera,
av de många företagen över hela konti -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

nenten i ko för att överta detta program.

Därför säger herr Palmes uttalande
om ett avskedande och en strykning i
ett program ingenting om frekvensen
över hela den amerikanska kontinenten.
Herr Palme utgår därvidlag från
svenska digniteter, d. v. s. åtta miljoner
människor i ett relativt litet land, men
Amerika är en kontinent med ett par
hundra miljoner människor och har
helt andra förhållanden. Hela bilden
blir därför oriktig.

Herr Palme framhåller, att vi i reservationen
ingenting har nämnt om
hur vi vill vara med om att finansiera
kostnaderna för ett utbyggt TV-nät.
Men denna sak är ju inte aktuell nu,
eftersom herr Palme i spetsen för en
hel riksdagsmajoritet kommer att avvisa
vårt förslag. I den programskrift,
som herr Palme nyss stoltserade med
att han läst — tyvärr mycket dåligt —
har vi emellertid förklarat, att den dag
som regeringen kommer på andra och
bättre tankar och släpper fram ett
självständigt TV-företag, måste självfallet
även detta företag ställas under samma
kostnadsansvar och under samma
ansvar för sina program, ja, över huvud
taget under samma regler som gäller
för Sveriges Radio och TV.

Jag fick i dag i min hand ett exemplar
av tidskriften Origo som behandlar
TV- och radiofrågor och bakom
vilken står tekniska kapaciteter som
ingen av oss kan negligera. Där uppges
beträffande TV, att »en omarbetad våglängdsplan
kan möjligen ge 100 procents
täckning för det tredje programmet».
Jag skulle vilja uppmana herr
Palme att ägna sig åt sådana frågor,
som verkligen kan bli produktiva för
svenska TV-tittare, i stället för att här
misstänkliggöra utländska program och
utländska organisationsformer för radio
och TV.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet har
nu tvenne resor för vår fantasi ställt
upp å ena sidan löntagarna, å andra sidan
kapitalistintresset. Första gången
trodde jag att det var fråga om en tillfällig
förlöpning och brydde mig inte
så mycket om det. Andra gången insåg
jag att det var avsiktligt. Men, herr
Palme, jag var inte imponerad av avsikten.

Vi har ännu inte fått av statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
veta vad den nya licensen
kommer att kosta löntagarna och naturligtvis
även andra apparatinnehavare.
Vill de vara med om att betala över 300
kronor för sin radio-TV-licens om de
skulle kunna få den billigare?

Jag skulle alltså vilja höra vad licensen
kommer att kosta och vilka reaktionerna
kan väntas vara.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag måste få börja med
att svara herr Ståhl, ty hans inlägg var
ett av de mest fascinerande som jag har
hört i denna kammare. Han sade nämligen
ungefär så här att »det är visserligen
sant att vi i våra reservationer inte
har klarat upp vein som skall betala
sändarnätet, utan de pengarna snyltar
vi enligt reservationen från licensbetalarna».
Men, fortsatte han: »Här föreligger
ju en majoritet, som kommer att
rösta ned vår reservation. Därför gör
det ingenting. Skulle det verkligen bli
allvar kommer vi att intensivt tänka
igenom dessa problem.» Tänk om det
skulle inträffa något alldeles speciellt
— t. ex. galopperande röda hund bland
majoriteten i kammaren — eller tänk
om herr Ståhl med sin talekonst skulle
övertyga alla i kammaren att rösta för
hans reservation! Men det är tydligen
en eventualitet som herr Ståhl inte har
övervägt.

Jag konstaterar alltså av reservationen
att högerns och folkpartiets reser -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Öl

vanter tänker »sno till sig» dessa 150
miljoner kronor från licensbetalarna
till förmån för det kommersiella nätet.
Men detta är inte meningen enligt herr
Ståhl. Blir det någon gång allvar skall
man skaffa 150 miljoner kronor på annat
sätt. Dagens övning har tydligen till
uppgift att undvika frågor om vem som
skall lägga 150 miljoner kronor på bordet
omedelbart för att starta ett andra
TV-program — i själva verket rör det
sig om 300—400 miljoner.

Därmed bär jag också på sätt och vis
besvarat herr Ohlins fråga varför labourregeringen
i England inte har avskaffat
den kommersiella TV:n. Jag vill
endast påpeka att den tredje kanalen i
enighet gavs åt BBC helt enkelt på
grund av den mycket hårda kritik som
från Pilkingtonkommittén riktades mot
det kommersiella bolaget. Skälet till att
detta bolag inte har avskaffats är emellertid
att, som en hög ämbetsman i England
— själv icke socialist — sade att
detta är så oerhört svårt genom de våldsamma
kapitalackumulationerna i den
kommersiella TV:n. I England äger tidningarna
i väsentlig grad den kommersiella
TV:n. Skall man avskaffa denna,
får man ge sig i kast med hela den monopoliserade
tidningspressen, inom vilken
det gjorts så enorma kapitalvinster.
Detta är en svår operation i ett till
väsentliga delar fortfarande kapitalistiskt
samhälle. Så enkelt är det med
den saken.

Det är möjligen två å tre företag som
skulle kunna starta eu kommersiell sändare
i vårt land. Fick dessa bita sig fast
skulle det vara oerhörda besvärligheter
förenade med att få bort dem helt enkelt
på grund av kapitalintressenas
makt i en blandekonomi. Därför är det
eu fördel att inte komma i ett sådant
läge.

Herr Ohlin menade vidare att om det
fanns två program, skulle man kunna
få rättelse i det andra programmet. Jag
tror inte att det skulle vara möjligt. I
USA, England eller Tyskland för inte

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

företagen någon polemik mot varandra.
Om exempelvis herr Ohlin känner sig
förfördelad å folkpartiets vägnar av det
ena radioföretaget, kan han inte vända
sig till det andra bolaget och be om
hjälp. Jag vet inte, om det är något sådant
som föresvävar herr Ohlin, men
så fungerar det i varje fall inte. Det blir
i stället alltid hos radionämnden man
får söka få rättelse. Vi har alltså för
detta ändamål ett speciellt organ, och
jag är övertygad om att detta fungerar
på samma sätt, oavsett om det finns två
TV-företag eller två självständiga programledningar.
Och för att kunna åstadkomma
rättelse vid den typ av skevheter,
som herr Ohlin befarar, vill vi kraftigt
effektivisera just den typ av organ
som radionämnden utgör.

Till herr Carlshamre vill jag säga att
det gläder mig att han inte var arg. Alla
de otidigheter han staplade ovanpå varandra
i sitt första inlägg var alltså väl
kalkylerade.

För att gå in på sak är det två ting
i hans anförande som jag vill ta upp.

Herr Carlshamre erinrade om att vi i
Sverige visar program inköpta från den
kommersiella televisionen, främst shower
av olika slag från USA. Ja, självfallet
— de köps ju efter granskning.
Det görs en del mycket goda underhållningsprogram
även av den kommersiella
TV :n.

Men kom ihåg, herr Carlshamre, eller
i varje fall ärade kammarledamöter, att
detta är det yppersta som den amerikanska
kommersiella televisionen kan
producera. Det är de program som har
slagit allra bäst hos recensenter och
publik vilka köps av de europeiska ländernas
TV-bolag. Tänk om vi skulle behöva
se all den strunt, som vräks ut
över amerikanska folket dag ut och dag
in! Dessa program slipper vi nu.

Visst skall vi köpa program, ocli det
görs goda program i alla system. Men
i det kommersiella systemet finns en
tendens mot negligering av glesbygden,
risker för obehörig påverkan och dess -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

utom en sämre generell kvalitet. Det är
detta som är det väsentliga.

Vidare försöker herr Carlshamre ta
upp en jämförelse med tidningarna i
detta sammanhang. Skillnaden är
enorm. För det första gäller de i TV
ofrånkomliga tekniska begränsningarna
genom det ringa antalet frekvenser inte
för pressens vidkommande. För det
andra kostar det icke 400 eller 500 miljoner
kronor att sätta upp en tidning,
även om det också i och för sig är dyrt.
För det tredje förekommer inom pressen,
trots att det är så mycket billigare
att arbeta med den, en stark monopolisering
och maktkoncentration.

Det blir alltså ytterligt få som av ekonomiska
skäl kan komma i fråga för att
etablera stora TV-företag.

Vidare verkar etermediet på ett helt
annat sätt än tidningspressen. Om något
uttalande av herr Ohlin eller av herr
Carlshamre återges i en tidning, kan
man bläddra förbi det eller skumma
igenom det. Men om herr Ohlin eller
herr Carlshamre kommer i TV-rutan, är
man dömd att se på. Det är inte så lätt
att stänga av TV-apparaten om man
t. ex. inte vet vad som kommer alldeles
efteråt. Vidare kan man läsa herr Ohlin
till frukosten eller spara honom till
middagen, men TV-programmet kommer
just vid den bestämda sändningstidpunkten
— det finns ingen valmöjlighet.
I TV förekommer ingenting av
den variation som kan tillämpas i en
tidning genom olika typer av artiklar,
nyanseringar, utan den bästa sändningstiden
är avgörande för frekvensen och
tittarna tvingas se på programmet just
när det sänds.

Skillnaden mellan pressen och TV är
som sagt enorm och därför är de gjorda
jämförelserna, om jag nu skall vara
snäll, något osakliga.

Herr talman! Till slut vill jag säga att
det har varit en glädje att kunna klara
upp problemet med de 150 miljonerna
som kommit bort i folkpartiets förslag
■— det hör till det roligaste jag varit

med om —- och jag är också glad över
att utskottsmajoriteten kunnat ställa sig
bakom både de grundläggande principerna
och konkretiseringarna beträffande
radions och TV:s närmaste uppbyggnadsskede,
vilket däremot inte högern
och folkpartiet gjort.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! När debatten efter denna
onekligen högintressanta och en
aning laddade spelöppning har att ta ny
sats, är det kanske tillåtet att konstatera,
att det finns vissa faktorer, aspekter
och problem som uppenbarligen
ännu inte berörts men som dock hör
med till bilden.

Jag skall tillåta mig att ta upp några
av dessa problem och aspekter, men
dessförinnan är jag av flera skäl angelägen
om att få understryka att jag beträffande
frågans mest kontroversiella
del —- den som avser etableringsrätten,
frihetsproblematiken eller vad man nu
vill kalla det — är helt övertygad om,
att det principiellt måste vara ett svårt
misstag att — därtill reellt och i längden
ogörligt -— rida spärr mot en utveckling
mot ökad frihet. Det kan väl
inte råda något tvivel om att etermedias
monopolställning, sedd i ett längre
tidsperspektiv, är utdömd i vårt land
som i så många andra länder. Man kan
visserligen stanna klockan och söka intala
sig att tiden därmed står stilla, men
man kan omöjligen undgå att förr eller
senare upptäcka att man har fallit offer
för ett självbedrägeri och att utvecklingen
obevekligen gått vidare. Man
blir en dag varse att de egna, som man
trodde, grundmurade positionerna underminerats
och raserats.

Det förefaller mig för övrigt alldeles
orimligt att försvara pressfriheten som
en självklar, grundlagsbefäst medborgerlig
fri- och rättighet och samtidigt
principiellt träda upp till försvar för ett
radio- och TV-monopol.

I detta sammanhang skulle jag dessutom
vilja inkludera problematiken be -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

träffande finansieringsmetoden, reklamspöket,
som man ju här i dag redan
varit inne på. Inte heller i det avseendet
lär det vara möjligt att i längden
manövrera med några stopptecken eller
fällda bommar. De kommer ändå en dag
att genombrytas i kraft av den lag som
säger, att inga snövallar i längden kan
hålla stånd.

Om dessa ting har dock redan ordats
åtskilligt och jag skall därför inte kommentera
dem ytterligare. Möjligen skulle
jag vilja tillägga en reflexion, nämligen
den att jag har svårt att inse logiken
och konsekvensen hos en del till de aktuella
reformsträvandena negativt inställda
kolleger i pressen, som tydligen
vägrar inse att det här föreligger någonting
av en självmotsägelse. Det är en
bristande inre överensstämmelse mellan
å ena sidan vad man för egen del betraktar
som något självklart och omistligt,
nämligen friheten och rätten helt
enkelt att ge ut tidningar — låt vara
att den möjligheten av andra skäl är
kringskuren — och å andra sidan det
motstånd som i samma kretsar reses
mot tanken på en i princip friare ordning,
när det gäller åsiktsspridning, nyhetsförmedling,
information och debatt
i etern. Beröringspunkterna och sambandet
där är alltför uppenbara.

Ett är visst och säkert: en friare radio,
hur den kommer att gestalta sig,
lär aldrig kunna hemfalla åt det självsvåld
och den egenmäktighet som tyvärr
inte sällan kännetecknar ett monopolföretags
framfart. Erfarenheten visar
att ett monopolföretag kan lägga ut
beställningsarbeten på debattinliigg och
reportage, vilka i konstens namn kastar
sig över på ett eller annat sätt misshagliga
minoriteter, utan att dessa minoriteter
beredes tillfälle till försvar.
Ett monopol, av vad slag det vara må,
tål ingenting vid sin sida. Det hör så
att säga till dess väsen.

Vi kan t. ex. i dag omöjligen tänka
oss en enda kyrka med monopol på att
på sitt område vara bärare av folkets

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

ambitioner och strävanden. Det måste
därjämte finnas fria rörelser med eget
ansvar och obeskuret rörelserum. I
princip måste motsvarande ordning gälla
i fråga om etermedia. Men vad vi
efter utbyggnaden får blir en koloss
med ensamrätt och med maktfullkomligheten
som ett ofrånkomligt signum i
många stycken.

Herr talman! Eftersom jag haft tillfälle
delta i det utskottsarbete, där förslaget
till radiolag behandlats — tyvärr
i starkt forcerat tempo som de flesta
frågor vid denna höstsession — och
då jag även står under de båda till
detta utskottsutlåtande knutna reservationerna,
vill jag säga några ord i den
delen. Jag kan därvid fatta mig mycket
kort, eftersom det rör yrkanden som
närmast kan betraktas som följdyrkanden
till reservationer, fogade till statsutskottets
utlåtande i radiofrågorna.

Innebörden i den första reservationen
är kort och gott att föreliggande
förslag till radiolag inte kan antas, eftersom
förslaget står i klar strid mot
de synpunkter på radioverksamheten
som vi på vårt håll har, främst då i
fråga om de principiella riktlinjerna,
som bl. a. innebär krav på en utvidgad
etableringsrätt.

Den andra till sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottets utlåtande
knutna reservationen tar sikte på den
reglering av trådsändningarna som föreslagits
i den kungl. propositionen och
som även godtagits av utskottsmajoriteten.
Vi reservanter kan inte finna att
eu sådan reglering är acceptabel ur
principiell synpunkt. Ilerr Carlshamre
har redan varit inne på detta ämne och
med åskådliga exempel visat, att systemet
skulle kunna komma att fungera
på ett orimligt och godtyckligt sätt. Vi
förordar därför eu sådan ändring av
förslaget till radiolag att med rundradiosändning
inte skall avses trådsändning.

Jag vill gärna, herr talman, i det sammanhanget
fästa uppmärksamheten på

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

en motion, som jag själv i någon mån
har del i. Det är motion nr 971 i denna
kammare, i vilken hemställs att det i de
bestämmelser som skall meddelas radionämnden,
uttryckligen anges att målsättningen
för programutformningen ■—
faktiskt en större och ännu viktigare
fråga än själva organisationen — skall
präglas av hänsynstagande till skilda
åsiktsriktningar i religiösa och etiska
frågor. Det tarvas väl inte många ord
för att ange och utveckla bakgrunden
till denna framstöt. De många gånger
hänsynslösa övertrampen i en del programinslag,
de sårande utfallen och
osmakligheterna tränger sig tyvärr på
oss ibland, innan vi hinner trycka på
knapparna och stänga av apparaterna.
Det vore lätt att här exemplifiera, men
jag skall av olika skäl avstå från det.

Låt mig bara med tillfredsställelse
konstatera, att ett enhälligt utskott samlat
sig om en skrivning, som visserligen
formellt avslår motionen men som ändå
i klartext fastslår att i kravet på saklighet
och opartiskhet, som alltså utgör
den grundläggande, i själva radiolagen
infogade bestämmelsen för radioverksamheten,
självfallet ingår kravet på att
programmen skall vara präglade av just
de hänsynstaganden som vi motionärer
i detta sammanhang önskar ge prioritet.
Jag hoppas verkligen att man på ansvarigt
håll inom radion skriver sig till
minnes vad riksdagen här sålunda kommer
att göra till sitt uttalande.

Men jag önskar också, herr talman,
något belysa den utomordentliga vinning
som ligger i att herr talmannen
som jag förmodar i dag — talarlistan
är lång och man vet ju inte, hur länge
vi kommer att hålla på — kommer att
klubbfästa en lag, som definitivt klarlägger
rättsläget med avseende på radiooch
TV-sändningar ur straff- och skadeståndsrättslig
synpunkt, således en motsvarighet
till de kända förhållanden
som råder för pressens vidkommande,
med andra ord systemet med ansvariga
utgivare.

Jag är medveten om att utskottets ärade
ordförande efter mig kommer att
närmare ta upp dessa spörsmål, men jag
skall ändå, eftersom jag har haft förmånen
att också i denna del medverka
vid utskottsbehandlingen, tillåta mig
att göra några korta reflexioner. Först
vill jag erinra om att det, låt vara, begränsade
men synnerligen betydelsefulla
reformverk det här är fråga om,
går tillbaka på ett motionsinitiativ av
den för mänga av oss välbekante publicisten,
förre ledamoten av medkammaren
herr Ollén, som klart insåg det
angelägna i att även våra etermedia
försågs med särskild lagstiftning, som
tillgodosåg centrala rättssäkerhetsintressen
och samtidigt blev ett stöd i deras
allmänna bemödanden att på olika sätt
fylla sina viktiga funktioner.

Nu kommer alltså en sådan ordning
att stadfästats. Många, även utskottet
som — det vill jag gärna betyga -—
handlagt denna fråga under glädjande
stor enighet, har varit inne på tanken
att kringgärda yttrandefriheten i etern
med grundlagens skydd, vilket i och för
sig skulle vara riktigt och välbefogat.
Det må emellertid bli en senare fråga
att här göra de ytterligare överväganden,
som kan te sig naturliga i samband
med det fortsatta arbetet på en total
författningsreform. Det väsentliga är,
att det för framtiden kommer att finnas
en för missgrepp och rättskränkningar
i radio och TV i varje fall formellt ansvarig,
som lagligen kan ställas till ansvar,
helt i linje med den ordning som
gäller för oss i pressen, med andra ord
strikt efter mönster från tryckfrihetsförordningens
motsvarande, väl etablerade
och väl fungerande bestämmelser.
Enskilda, vilkas intressen träds för nära,
skall inte längre behöva känna sig utlämnade
på nåd och onåd •— de kan
få gottgörelse.

Utskottet har också haft att bedöma
och ta ställning till tanken på att rätten
till beriktigande skulle bli föremål för
särskild lagstiftning men stannat för att

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

man i det avseendet borde avvakta den
prövning som just pågår i ett vidare
sammanhang, inom ramen för Nordiska
rådet. Personligen vill jag gärna deklarera,
att när framstötar här i riksdagen
gjorts för att för pressens vidkommande
få till stånd en liknande lagstiftning,
så har jag på både principiella och
praktiska grunder bestämt motsatt mig
det långtgående ingrepp som ett lagfäst
åläggande till beriktigande onekligen innebär.
Men jag medger gärna att problematiken
blir väsentligt annorlunda, när
det gäller ett monopolföretag. Frågan är
bara hur en aldrig så genomtänkt och
välment lagstiftning härvidlag skall
kunna förebygga att tillrättalägganden
och dementier, av vad slag de vara må,
i den praktiska tillämpningen på ett
för den ansvarige, den skyldige, behagligt
sätt smusslas undan. Knepen kan
vara många, tyvärr.

Att utskottet enhälligt beslutat utmönstra
den — må så vara -— adekvata
men förvisso föga välklingande beteckningen
tillsynsman ur nomenklaturen
och i stället föreslagit, att den i lagens
mening ansvarige programtjänstemannen
skall heta programutgivare —
återigen en god anpassning till tryckfrihetsförordningens
regler — är något,
föreställer jag mig, som måste karakteriseras
som ett väsentligt språkligt
framsteg. Det förefaller mig rent av
litet underligt att man i justitiedepartementet
över huvud taget kunnat kläcka
det förslag som i denna detalj lagts på
bordet. Skall man kanske — med en
välvillig tolkning — kalla det för ett
olycksfall i arbetet?

Mera betydelsefullt är ändå, synes
det mig, det uttalande som utskottet gör
om antalet dylika programutgivare. Det
slås uttryckligen fast dels att detta antal
inte får bli för stort — restriktivitet
anbefalles, dels att uppdraget endast
skall anförtros tjänstemän i ledande
ställning inom företaget. Fn sådan tingens
ordning svarar, tycker jag, mot de
klagandes intressen. Allmänheten vet i

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

stort sett vem den i varje fall formellt
ansvarige är — alltid en betydande fördel.
Det reella ansvaret är en helt annan
historia; vi vet ju hur det i detta
fall fungerar inom pressen. Men man
vill bestämt förutsätta och hoppas att
när tillräckliga erfarenheter vunnits av
det nya systemet, kretsen av programansvariga,
av programutgivare, skall
kunna bantas ned till den minsta möjliga.
Måhända kommer det att visa sig
att radioansvaret — det juridiska ansvaret
-— i analogi med förhållandena
inom pressen lämpligast kan läggas på
en enda person. Framtiden får härvidlag
ge svaret.

Jag kan emellertid, herr talman, inte
underlåta att också något gå in på en
annan delikat fråga — frågan om radionämnden
och dess i sanning märkliga
uppgift. Att nämnden i nuvarande utgestaltning
och konstruktion försvinner,
kommer säkerligen att av få beklagas.
Ingen skugga skall falla över de förvisso
allmänt hyggliga ledamöter som
ingår i denna nämnd. Det är bara det
att de uppenbarligen tilldelats en i
grunden alldeles omöjlig roll, en hopplös
uppgift, nämligen den att utifrån
radikalt skilda värderingar göra en bedömning
av kontroversiella programpunkter
och därvid söka åvägabringa
någon sorts ansvarsfördelning.

Fn mammutförsamling på 24 personer,
hopplockade från samhällslivets
skiftande verksamhetsområden och representerande
de mest skilda uppfattningar,
politiskt, ideologiskt o. s. v., klarar
helt enkelt inte — det ligger i sakens
natur — den uppgift som de här
blivit tilldelade. Det är alldeles tydligt
att misstagen måste bli många och svåra,
och vill det sig riktigt illa kan det gå
soni det gjorde för nämndens egen aktade
vice ordförande för litet sedan.
Hon fick, hårresande nog, en prick på
sig, därför att hon sade vad hon tänkte
—- i eu morgonandakt. Hade hon valt att
säga det i ett annat sammanhang, i en
annan form — exempelvis i en form

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

som kunde göras till föremål för konstnärlig
bedömning — hade det passerat
oanmärkt, efter vad man kan förstå.
Här får alltså en så ur alla synpunkter
respekterad och i folklivet fast förankrad
rörelse som frälsningsarmén
finna sig i alt bli begabbad och bespottad.
Radionämnden finner därvidlag
allt i sin ordning, vilket framgår av ett
utlåtande som i dag finns att läsa i våra
tidningar. Men alla måste inse att dylika
avvägningar måste direkt verka utmanande.
Så här kan vi helt enkelt inte
ha det i fortsättningen. Nog sagt på
denna punkt.

Men det går också att åberopa andra
erfarenheter. Den som någon enda gång
fått en impuls att hos radionämnden
klaga över ett programinslag löper risken
att offentligen bli tagen vid örat.
Man gör inte så, man ropar inte på
polis, får man veta. Jag vet inte, om
damerna och herrarna i radionämnden
känner sig som poliser, vilket naturligtvis
i detta speciella fall skall anses innebära
en nedvärdering och en belastning.
Men vi kan inte heller längre ha
det på det sättet att radionämndens ingripanden,
i den mån de förekommer
och i framtiden ytterligare kan bli aktuella,
skall stämplas som jämförliga
med polisingripanden. Jag förstår till
fullo att ett inonopolföretag som radion
med nödvändighet måste ha en speciell
bevakning med hänsyn till olika
lyssnarintressen och att det måhända
är ofrånkomligt med en klagomur av något
slag. Men jag vill gärna också ha
sagt, att det finns människor som faktiskt
ibland lekt med tanken — jag hör själv
dit -— att helt avveckla denna omöjliga
skapelse, som ju radionämndsinstitutionen
till sin konstruktion och i fråga
om sin verksamhet ändå utgör. Som skäl
härför kunde också åberopas att läget
i dag på visst sätt är ett annat, sedan
vi begåvats med en särskild radioansvarighetslag.
Något yrkande om en sådan
avveckling föreligger dock inte och jag
tänker heller inte ställa ett dylikt yr -

kande. Det är ju också möjligt att den
väsentligt nedbantade, nykonstruerade
och mera självständigt verkande radionämnd
som nu skall träda till, verkligen
får större förutsättningar att göra
en effektiv insats. Min övertygelse är
under alla förhållanden att det främsta
och bästa korrektionsmedlet ligger i
att pressen utövar en fortlöpande vaksam
kritik.

En springande punkt är allra sist,
herr talman, om och i vad mån våra
folkrörelser, jag tänker då inte minst
på de ideella och kristna folkrörelserna,
skall komma att få något inflytande av
betydelse i våra etermedia i det nya
skede som nu bryter in. Att dessa rörelser
har självklara och vitala intressen
att bevaka i detta sammanhang, står väl
utan vidare klart för alla. Det kunde
räcka med att besinna det faktum —
som samtidigt innebär ett svindlande
perspektiv — att i dag genom radio en
enda person under en kvarts timme torde
kunna nå fler människor med det
kristna budskapet än vad exempelvis
Paulus — och han var förvisso outtröttlig
— gjorde under hela sin livstid.

Äldre meddelelse- och förkunnelsemetoder
räcker med andra ord inte längre.
De måste kompletteras. Tempot är i dag
ett annat. Radiobudskapet tränger igenom
nationella, politiska, sociala och
religiösa gränser och når fram till individen
innanför den stängda dörren och
det slutna skalet.

Jag ber att i detta sammanhang helt
få ansluta mig till de tankegångar som
kommer till uttryck i det till statsutskottets
utlåtande fogade, med siffran 3
betecknade särskilda yttrandet. I övrigt
ber jag att få yrka bifall till samtliga
de reservationer som är knutna till utlåtandena
från dels sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottet, dels
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag skall efter den före -

Onsdagen den 14 december 1966 fm. Nr 39 57

gående debatten inskränka mig till att
belysa frågorna utifrån konstitutionsutskottets
utgångspunkter. Detta utskott
bar som bekant varit inkopplat i detta
ärende både tillsammans med första
lagutskottet och tillsammans med tredje
lagutskottet. Jag kan utan vidare deklarera
min stora tillfredsställelse över
den enighet som på lagutskottssidan
uppnåtts på väsentliga punkter, exempelvis
när det gäller att i radiolagen
skriva in ett censurförbud och att bygga
radioansvarighetslagen på tryckfrihetsförordningens
principer.

Det är särskilt två ting jag i detta
sammanhang vill understryka. Det ena
är att med den utformning som 2 § radioansvarighetslagen
har fått och de
uttalanden departementschefen har
gjort gränserna mellan yttrandefriheten
i radio och i pressen kommer att sammanfalla.
Inte minst mot bakgrunden
av den nattliga debatt i dessa frågor vi
förde här i våras måste det glädja mig
att vi nu kommit dithän på denna
punkt.

Det andra gäller någonting som inte
har diskuterats här, eftersom vi alla är
överens om det, men som ändå betecknar
något mycket väsentligt och som
jag senare något kommer tillbaka till,
därför att det utgör grundvalen för hela
min syn på etableringsrätten, nämligen
att vi i radiolagen har skrivit in
ett förbud mot censur. Låt mig helt
kort, herr talman, få fästa uppmärksamheten
på 8 § radiolagen, där det
står: »Myndighet eller annat allmänt
organ får ej i förväg granska eller föreskriva
förhandsgranskning av radioprogram
och ej heller förbjuda radiosändning
eller trådsändning på grund
av dess innehåll.»

Här har vi yttrandefriheten på detta
område i reell form. Ingen kommunikationsminister
kan inskrida och förklara:
»Innan detta program sänds ut

skall jag se på det. överensstämmer det
inte med min åsikt, skall det förbjudas.
» Inte heller kan någon annan stat -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

lig myndighet träda in och förbjuda
eller påfordra ett program. Såsom jag
ser det är detta väsentligt och jag har
därför gärna velat understryka det. Eftersom
vi emellertid är överens i denna
fråga skall jag inte längre syssla med
den utan går över på den kontroversiella
punkten. Även den gäller yttrandefriheten.
Vi har inte i någotdera av de
två utskott, som jag haft äran tillhöra,
kunnat uppnå enighet i fråga om etableringsrätten.
Den frågan har dock så
ingående behandlats här tidigare, att
jag kan nöja mig med några reflexioner.

Låt mig då, herr talman, först fästa
uppmärksamheten på den skillnad som
föreligger mellan de båda reservationerna
i sammansatta konstitutions- och
tredje lagutskottets utlåtande. I reservationen
vid punkten B, framförd i
första hand av fru Segerstedt Wiberg
och i andra hand av övriga borgerliga
ledamöter av utskottet, talar man om
att bestämmelsen om trådsändningar
inskränker yttrandefriheten på ett sådant
sätt att det »måste anses stridande
mot yttrande- och tryckfrihetens grunder».

I reservationen vid punkten A i utskottsutlåtandet,
som inte har äran att
vara underskriven av fru Segerstedt
Wiberg, framföres inte denna tankegång.
I stället rör man sig på ett mycket
praktiskt plan. Skall jag av detta
dra slutsatsen, att den begränsning av
etableringsrätten som det här gäller
anser man inte strida mot frihetsprinciperna
utan har accepterat den?

Det talas i reservationen under A om
utvidgad etableringsrätt och man hänvisar
till vad som anförts i reservation
2 till statsutskottets utlåtande. Det är
ju en mycket praktisk och moderat
skrivning som reservanterna där har
gjort och reservationen utmynnar som
vi alla vet i yrkande om en utredning
om ett program 2-företag och fortsatt
spridning av radio- och TV-kanaler på
flera företag.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1906 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Enligt min mening kan man inte lösa
de besvärliga yttrandefrihetsproblem,
som föreligger på denna punkt, på annat
sätt än genom att inrätta ett public
service-organ av ungefär den typ som
vi för närvarande har och genom att i
den lagstiftning vi nu skall ta ställning
till skriva in principer om frihet från
censur och om opartiskhet och saklighet.

Mot detta står nu den tankegång som
framförts här i debatten, framför allt
av herr Carlshamre. Jag har ett intryck
av att herr Carlshamre nu gick betydligt
längre än vad han själv har skrivit under
som ledamot av sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottet. Han
talade om många företag. Om jag fattat
reservationen vid punkten A rätt, avser
man närmast att den andra kanalen i
TV-programmet skulle läggas över till
ett kommersiellt företag. Men låt mig
först kommentera herr Carlshamres resonemang.

För herr Carlshamre existerar det
tydligen inte några tekniska problem
på denna punkt utan de var enligt hans
mening lösta. Jag har inte mött denna
bild av förhållandena i andra framställningar.
Det skulle vara utomordentligt
intressant, om herr Carlshamre konkret
kunde beskriva för oss hur man
med nuvarande teknik skulle klara låt
mig säga tio TV-program här i landet.

Det gäller ju här inte en avlägsen
framtid — om den vet vi ju mycket
litet — utan jag utgår i min bedömning
från den teknik, som vi för närvarande
har och som vi kan räkna med under
den närmaste tiden. Då ter det sig för
mig omöjligt att jämföra tidningar och
TV. Tendensen på tidningssidan går på
grund av ekonomiska förhållanden mot
en koncentration. Vad är det som talar
för att de ekonomiska villkoren skulle
verka i motsatt riktning när det gäller
TV? Får man tolka vad som sagts på
denna punkt så, att en reklamfinansierad
TV är en så god inkomstkälla, att
ett mycket stort antal sådana företag

skulle kunna leva på reklam, medan
däremot endast ett relativt begränsat
antal tidningar kan klara sina ekonomiska
problem?

Den andra sidan av detta problem är
frågan vem som skall stå för finansieringen.
Det har sagts att tidningar och
folkrörelser skulle kunna göra det. Säkerligen
är det endast de största och
mest bärkraftiga tidningarna som kan
sätta in medel för att starta ett kommersiellt
TV-företag. Och vad folkrörelserna
beträffar har jag helt stillsamt
frågat mig: Vilka folkrörelser har sådana
ekonomiska resurser? Varje år fram
på vårkanten får vi uppleva, hur olika
organisationer kräver ökade statliga
anslag. Man får ett intryck av — och
det är säkerligen riktigt — att många
organisationer arbetar under mycket
knappa villkor. Hur skall de kunna
sätta in pengar i ett TV-företag? Vilka
av frikyrkosamfunden, som herr Hamrin
i Jönköping nyss talade om, befinner
sig i den ekonomiska situationen
att de kan satsa pengar i ett sådant företag?
Kan Svenska kyrkans centralråd
göra det? Har man ett sådant överflöd
av medel, att man inte vet var man
skall göra av pengarna utan måste placera
dem på detta sätt? Och vilka nykterhetsorganisationer
befinner sig i den
situationen? En och annan stor organisation
kan kanske göra det, men de
flesta folkrörelserna har inga möjligheter
till en sådan satsning. Nej, det
blir de stora kapitalintressenterna som
kommer att gå in i ett sådant företag.

I realiteten kommer det att bli ett privilegium
för en liten grupp att driva TVverksamliet.
Valet står inte mellan en
fullständig frihet eller frihet för ett antal
grupper att starta TV-verksamhet å
ena sidan och den nuvarande ordningen
på den andra sidan, utan valet står
mellan å ena sidan den nuvarande ordningen
och å andra sidan ett statsägt
företag och vid sidan av detta ett eller
två privatägda, från staten fristående
reklamfinansierade företag. För min

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19C6 fm.

del har jag inte svårt att välja i en sådan
situation.

Herr Carlshamre påstod att vi skulle
få en ökad yttrandefrihet om vi införde
kommersiell TV. Hur förhåller det sig
konkret på den punkten? Är det just
den omständigheten, att man reklamfinansierar
verksamheten som gör att
man får ett bättre skydd för yttrandefriheten
eller är det någonting annat?
Herr Carlshamre anknöt till vad herr
andre vice talmannen sade om att det
nu förekommer en intern dialog inom
det nuvarande företaget. Jag kan inte
hjälpa, herr Carlshamre, att jag när jag
hörde detta kom att tänka på valprogrammen,
i vilka även herr Carlshamre
deltar. Jag har inte uppfattat dessa som
en inre dialog, -utan de som deltagit i
dessa program har verkligen kraftigt
angripit varandra. Jag antar att inte
ens herr Carlshamre uppfattat de debatterna
som en inre dialog.

Det finns ytterligare en sida av detta
problem, och den skulle jag, sedan jag
lyssnat till herr Hamrins i Jönköping
anförande, gärna ha velat diskutera med
honom. Han talade om att man från
riksdagens sida skulle kunna uttala sig
om målsättningen för det nuvarande
radioföretaget. Det vore frestande att
fråga: Kan riksdagen göra uttalanden
om målsättningen för ett företag, om
vilket man uttryckligen skriver att det
skall vara oberoende av staten och reklamfinansierat?
Har herr Hamrin tänkt
sig in i den situationen och gjort klart
för sig vad ett inålsättningsuttalande av
riksdagen skulle innebära? Skulle det
finnas möjligheter för herr Hamrin eller
för min ärade bänkkamrat herr
Gustafsson i Borås eller för herr Eriksson
i Bäckmora eller för någon annan
att framställa interpellationer till kommunikationsministern
beträffande företagets
program och t. ex. fråga vad kommunikationsministern
tycker om dem?
Väcka interpellationer kan man väl alltid
göra; man kan ju interpellera om
det mesta. Och det är väl troligt att

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

kommunikationsministern har ett standardsvar
på en sådan fråga. Som det
nu är ger ju kommunikationsministern
ungefär samma svar vare sig han heter
Skoglund eller Palme eftersom han inte
bestämmer programmet. Men det undslapp
en av interpellanterna i höstas,
att man ändå kan påverka televisionen
genom att framställa en interpellation
och utveckla sina åsikter.

Jag har inte hört att någon av dessa
ledamöter, som ofta interpellerar här i
kammaren om TV och som vill uppträda
som televisionens specielle granskare,
framställt interpellationer om våra dagstidningar
och frågat exempelvis herr
statsministern vad han anser om den
ena eller andra artikeln i låt mig säga
tidningen Expressen. Man betraktar det
som helt omöjligt att göra det. Förhållandet
blev väl detsamma när det gäller
TV, om vi hade ett kommersiellt
bolag; riksdagsledamöter skulle inte anse
det vara någon som helst mening med
att ge till känna opinioner.

Ser man slutligen saken ur den enskilde
TV-tittarens synvinkel så måste
man säga sig, att det system vi nu har
och kommer att få på grundval av den
lagstiftning vi nu antar ger möjligheter
till omväxling, utveckling och valfrihet.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Johansson i Trollhättan
vet mer om yttrandefriheten och
dess villkor än han här talade om; jag
vet det bestämt, eftersom han en gång
när vi båda var väsentligt yngre än nu
undervisade mig i hithörande ting.

Han sade att det som skall garantera
yttrandefriheten är det censurförbud
som vi skriver in i lagen samt det genom
kontroll upprätthållna kravet på
objektivitet och saklighet. Men, herr Jo -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

hansson, det är ju bara halva sanningen!
Vilka är det som skyddas mot censur?
Jo, det är de som redan har tillgång
till kanalerna. Men den som över
huvud taget inte kan komma åt att sända
någonting eller yttra sig i radio eller
TV skyddas inte av censurförbudet.
Detta skyddar bara dem som redan
har sändningsmöjligheter. Alla vi andra
får därför inte rätt att denna väg ge
uttryck åt vår mening eller framföra
meddelanden. Det är på den punkten
tryckfrihetsförordningen skiljer sig väsentligt
från detta system; den garanterar
ju varje svensk man och kvinna
rätten att göra sig hörd och innebär
inte bara ett censurförbud som skyddar
dem som redan är etablerade.

Jag kan inte på dessa tre minuter,
som strax är slut, förklara det tekniska
för herr Johansson, men jag kan tala
om att om han sitter snällt kvar i kammaren
och lyssnar hela dagen, kommer
han att bli undervisad även om detta,
ty enligt vad jag låtit mig berättas kommer
en av de ledamöter som är antecknade
på talarlistan att lämna en redogörelse
för det tekniska. Hon kommer
att klargöra att monopolanhängarnas
grundväsentligaste argument, att det
skulle vara tekniskt omöjligt med en
väsentligt vidgad frihet, helt enkelt är
falskt.

Jag tycker inte att det är så konstigt
att den ena reservationen går längre i
principiell karaktär än den andra, herr
Johansson. Vi hade att handskas med
lagtexten. Att i det sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottet sitta
och skriva samma reservation som i
statsutskottet var inte nödvändigt. Det
räckte med att hänvisa till denna reservation,
vilket vi även har gjort. Fastän
så har skett tidigare i dag vill jag ännu
en gång trycka på att när reservanterna
och motionärerna här begränsar sig
till det ämne som föreligger, är detta
normalt. Det ämne som föreligger gäller
det andra TV-programmet, varom
vi har en proposition. Detta ändrar inte

någonting i de mer långsiktiga önskemål,
som i varje fall högerpartiet och
även folkpartiet givit uttryck för, men
just nu handlar det om att i det läge
där vi står bjuda ett alternativ till det
av kommunikationsministern föreslagna
sättet att bygga ut TV 2.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! När det gäller den tekniska
sidan av denna fråga har herr
Carlshamre hänvisat mig till ett inlägg
som kommer senare, och jag hoppas att
jag får tillfälle att lyssna till detta.

Jag skulle på den punkten nu endast
vilja ställa en enda fråga: Har inte de
ärade ledamöterna av högerpartiet och
folkpartiet, som deltagit i behandlingen
av ärendet i statsutskottet, haft tillfälle
att lyssna till en sådan argumentering,
eftersom de uttrycker sig så påfallande
försiktigt i förhållande till det inlägg
herr Carlshamre gjorde här? Det verkar
som om även de i så fall borde
»sitta snällt kvar» i kammaren som herr
Carlshamre uttryckte sig och lyssna.
Hade det funnits starka argument på
den punkten, hade man säkerligen utformat
reservationen till statsutskottets
utlåtande på ett annat ätt än som nu
har skett. Nu präglas reservationen av
försiktighet.

Vad sedan beträffar frågan om vem
som skall ha tillgång till kanalerna är
jag givetvis medveten om skillnaden i
förhållande till tryckfrihetsförordningen.
Men vad garanterar mig att få tillgång
till en kanal i och med att man inför
en kommersiell television? Vilka
större möjligheter har jag att gå upp till
programchefen för ett sådant företag
och säga, att jag vill framföra någonting,
än om jag går till programchefen
för det nuvarande företaget och begär
samma sak? Kan jag säga att jag annonserar
för så och så mycket pengar, så
mig måste ni släppa fram? Ja, vad gäller
mig personligen annonserar jag inte,
men om man skulle kunna hänvisa till

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

annonsering, då faller en av de garantier
som herr Carlshamre och hans partivänner
liksom även folkpartisterna
här ställer upp: annonsörerna skall inte
kunna påverka själva programmen.

Får jag sedan tillägga att den skillnad
jag framför allt fäste uppmärksamheten
på var den som föreligger mellan
reservationen under A och reservationen
under B. I reservationen under A
förstår jag mycket väl att man hänvisar
till statsutskottet, men varför skall man
då under B utveckla dessa frihetsargument?
Vi är väl ändå medvetna om att
de principer som gäller i stort också
bör tillämpas på trådsändningens område.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Jo, herr Johansson i
Trollhättan, reservationen under B kan
betecknas som en andrahandsreservation.
Den första reservationen yrkar avslag
på vad jag förut tillät mig att kalla
»hela eländet». Blir man av med hela
den föreslagna radiolagen och begär
förslag om en helt annan i enlighet med
de principer som bl. a. finns uttryckta
i statsutskottsreservationen, då behöver
man där inte särskilt ta upp vare sig
principer eller praktiska synpunkter på
frågan om trådsändningen. Den andra
reservationen tar sikte på det fall att
den första reservationen dess värre inte
skulle vinna riksdagens bifall. Då försöker
vi åtminstone rädda vad som räddas
kan på ett område, och där hör
alltså de principiella motiveringarna
hemma. Det är en praktisk fråga men
även en principfråga.

Herr Johansson i Trollhättan snuddade
vid något mycket väsentligt i sin
jämförelse mellan press och radio-TV.
Om jag inte minns fel var det i slutet
av 1800-talet som en känd socialdemokrat,
»Mäster Palm» kallad, startade dåvarande
Socialdemokraten — sedermera
avliden under namnet Morgontidningen
— med ett startkapital av 118

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

kronor. Det gick som det gick — men
det dröjde länge. I dag går det inte att
starta en tidning med 118 kronor. Det
belopp som behövs ligger närmare 118
miljoner kronor. Alltså har vi ingen fri
etableringsrätt i pressen i den meningen
att vem som helst kan starta en stor
tidning. Praktiska skäl förbjuder det.
Men jag förutsätter att herr Johansson
inte vill ta detta till motivering för att
avskaffa alla fritt etablerade tidningar
och säga: »Låt oss då bygga ut Post- och
Inrikes Tidningar liksom vi har post
och inrikes TV och låt den vara hela
folkets tidning, ty vi kan ändå aldrig
få någon verklig frihet.»

Av egen praktisk journalistisk erfarenhet
kan jag försäkra herr Johansson,
att om en person önskar få in en
insändare eller ett annat inlägg i pressen
och uppsöker en redaktör för att få
denna önskan villfaren är det i och för
sig ett argument, som talar för honom,
om han kan säga att »jag har förut erbjudit
den till konkurrenterna, men de
ville inte ta den». Det är ett av de starkaste
skäl man kan anföra om man vill
ha in ett inlägg i en tidning. Konkurrensen,
tävlan och viljan till debatt fungerar
på det sättet. Finns det två TVföretag
är chansen att få göra sig hörd
större än om det bara finns ett.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart att jag
inte tänker kräva en ny tryckfrihetsordning
som innebär att vi endast skulle få
ha en tidning i detta land. Något sådant
har jag aldrig ens föreställt mig. Men
det är skillnad i fråga om tekniken på
detta område.

Herr Carlshamre har hänvisat till inlägg
som kommer. Hittills har det emellertid
inte gjorts några inlägg här i kammaren
som har visat mig att man på
TV-området skulle kunna åstadkomma
en sådan situation som nu finns inom
tidningsvärlden, nämligen en fri etableringsrätt
inom de ekonomiska möjlighe -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. in.

ternas ram. Hela argumentationen hänger
i luften så länge man inte kunnat
visa att det finns tekniska möjligheter i
detta avseende. Som förhållandena nu
är får man räkna med att det är ett privilegium
att göra TV-sändningar. Då
tycker jag det är naturligt att detta privilegium
ligger hos ett public serviceföretag
av den typ vi för närvarande
har.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Den tredje propositionen
som avser radion har lagts fram av
justitieministern och innehåller förslag
till en radioansvarighetslag. Ärendet har
behandlats i sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott i dess utlåtande
nr 1.

Jag vill genast slå fast att inom utskottet
i huvudsak rått enighet om det
framlagda förslaget. Endast på en
punkt har reservation avgivits.

Frågan om radions juridiska ansvarighet
är för närvarande oklar, och detta
förhållande är onekligen otillfredsställande
och i flera avseenden besvärande.
En rättslig reglering av radioansvarigheten
har också länge varit
aktuell.

Herr Hamrin i Jönköping har redan
nämnt att vid 1960 års riksdag en motion
om utredning av frågan väcktes av herr
Ollén från folkpartiet. Första lagutskottet
hemställde då om bifall till motionen,
och detta blev också riksdagens beslut.
Att ett lagförslag i ämnet nu framlagts
hälsas därför med allmän tillfredsställelse.

Lagförslaget innehåller, mycket kort
uttryckt, följande. Man får bestämda
lagregler om straff och om skadeståndsansvar
för yttrandefrihetsbrott i radioprogram.
Med yttrandefrihetsbrott förstås
ärekränkningar och andra brott
med motsvarighet i tryckfrihetsförordningen.

För varje radioprogram skall finnas
en av programföretaget förordnad
tjänsteman, som skall bära såväl straff -

rättsligt ansvar som personligt skadeståndsansvar
för yttrandefrihetsbrott.
Undantag från denna ansvarsordning
skall dock gälla vissa direktsända program.
Oavsett vem som bär det straffrättsliga
ansvaret skall emellertid enligt
förslaget programföretaget alltid
vara solidariskt skadeståndsskyldigt
för eventuella yttrandefrihetsbrott.

Lagförslaget innebär att gränserna för
yttrandefriheten i radio skall sammanfalla
med dem som gäller för pressen.

Om lagstiftningens principer och huvudinnehåll
har, såsom jag nyss nämnde,
enighet rått inom utskottet. Jag vill
i detta sammanhang understryka att en
lag om radioansvarigheten är lika nödvändig
i ett system med radiomonopol
som i ett sådant system, som tidigare i
dag har förordats från höger- och folkpartihåll.
Det är kanske från denna utgångspunkt
det varit möjligt att uppnå
en enighet inom utskottet.

Lagen kommer vidare att garantera
radion effektiva arbetsmöjligheter samtidigt
som den i stor utsträckning kommer
att tillgodose skyddet för den enskilde.

Den reservation som fogats till utskottets
utlåtande är en följd av folkpartiets
och högerns inställning mot
radio- och televisionsmonopol, och den
innehåller närmast ett följ dyrkande till
den reservation i vilken yrkas avslag
på den föreslagna radiolagen.

Skälen mot monopol på radioområdet
har ingående behandlats i den tidigare
debatten av bland andra herrar Ståhl
och Hamrin i Jönköping. Jag instämmer
helt med vad som från deras sida
har anförts och anser att man otvivelaktigt
skulle åstadkomma en bättre programverksamhet
genom ett system med
ökad frihet och utan monopol för Sveriges
Radio.

Med denna principiella inställning
har vi reservanter inom utskottet inte
kunnat godta att lagen skall gälla radioprogram,
som svenskt programföretag
äger anordna med ensamrätt. Att radio -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

sändningar icke kan få förekomma helt
fritt ligger i sakens natur. Med hänsyn
till den ordning och reda som är nödvändig
i etern måste radioverksamheten
regleras, och vi har därför föreslagit
att ordet »ensamrätt» skall utbytas mot
uttrycket »tillstånd av Kungl. Maj :t».

I enlighet med detta ställningstagande
kommer jag också, herr talman, att yrka
bifall till reservationen på denna punkt.

Lagförslaget har i övrigt givit anledning
till några uttalanden från utskottets
sida, vilka jag något skall beröra. Motionsvis
har aktualiserats såväl frågan
om rätten till beriktigande av felaktig
uppgift i radioprogram som frågan om
skyldighet för svenskt programföretag
att i enlighet med tryckfrihetsförordningen
offentliggöra fällande dom.

Frågan om beriktigande prövas för
närvarande inom Nordiska rådet. Enligt
utskottet är det värdefullt om man
kunde nå nordisk enighet på detta för
den enskildes rättssäkerhet så viktiga
område. Utskottet anser att man bör avvakta
Nordiska rådets ståndpunktstagande
men inser att problemet inte är
så lätt att lösa. Utskottet har i detta
hänseende uttalat att man särskilt bör
eftersträva att beriktigande sker snabbt
och i möjligaste mån når den publik,
som fått del av en felaktig uppgift.

Utskottet har också förutsatt att programföretaget,
om det fälls för yttrandefrihetsbrott,
skall offentliggöra domen.
Vidare har utskottet uttalat sig för att
dessa frågor skall regleras i det avtal,
vilket enligt det förslag till radiolag som
nu behandlas kommer att ingås mellan
Kungl. Maj:t och Sveriges Radio.

Även som motionär har jag ansett mig
kunna nöja mig med dessa uttalanden
av utskottet.

I ett avseende har utskottet enhälligt
föreslagit ändring i lagtexten. Enligt
propositionen skall den för programmet
ansvarige tjänstemannen kallas tillsynsman.
Utskottet har funnit uttrycket
mindre lämpligt med hänsyn till att ordet
tillsynsman redan används inom

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

andra verksamhetsområden och för
tjänstemän med helt andra arbetsuppgifter.
Utskottet har därför i stället stannat
för beteckningen programutgivare,
som på ett riktigare sätt anger tjänstemannens
uppgifter och hans relativt
höga ansvarsställning. Vidare får man
därigenom en beteckning som bättre
svarar mot tryckfrihetsförordningens
uttryckssätt. Till förekommande av
missförstånd vill jag i sammanhanget
understryka, att utskottet med uttrycket
programutgivare självfallet inte åsyftar
någon som helst ändring av upphovsrättslagens
bestämmelser när ett radioprogram
skall anses utgivet eller offentliggjort,
och uttrycket har alltså ingen
upphovsrättslig funktion i detta sammanhang.

Beträffande frågan om hur många
programutgivare som bör finnas har
utskottet liksom departementschefen inte
ansett det möjligt att ange antalet. Jag
vill emellerid framhålla att utskottet
förutsatt att restriktivitet skall iakttas
och att uppdraget endast skall anförtros
tjänstemän i ledande ställning inom företaget.
Utskottet har också betonat att
programutgivaren genom bestämmelser
i tillämpningsföreskrifterna skall tillförsäkras
i huvudsak samma befogenhet
som tillkommer utgivare av periodisk
skrift.

Herr talman! Till slut vill jag något
beröra frågan om programföretagets
skadeståndsskyldighet vid yttrandefrihetsbrott.
Enligt lagförslaget skall programföretaget
ha principalansvar för
alla skador på grund av sådana brott.
Den skadeståndsskyldighet som programföretaget
härigenom kommer att få
bära har för utskottet framstått som en
mycket påtaglig fördel. Härigenom blir
nämligen enskilda personers berättigade
intresse att få gottgörelse för skada
på grund av yttrandefrihetsbrott tillgodosett.
Inom utskottet har diskuterats
en ytterligare utvidgning av principalansvaret
och eventuellt objektivt ansvar
för programföretaget för skada till följd

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

av radioprogram. I anslutning härtill
skall också ses ett motionsvis framfört
förslag om lagstiftning beträffande ekonomiskt
förtal. Utskottet har ansett att
detta spörsmål är av stor betydelse.
Emellertid skall principalansvarsfrågorna
tas upp i ett större sammanhang vid
den reformering av skadeståndsrätten
som förbereds inom justitiedepartementet.
Vissa frågor som berör ekonomiskt
förtal utreds också för närvarande. Utskottet
har därför i dessa delar ansett
sig kunna inskränka sig till att uttala,
att det förutsätter att dessa problem närmare
kommer att övervägas vid det arbete
som förestår inom Kungl. Maj :ts
kansli.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen under
punkt I i förevarande utlåtande och
i övrigt till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det vore frestande att
här anlägga synpunkter på hela frågan
om rundradions fortsatta verksamhet
och organisation. Jag skall emellertid
inte falla för den frestelsen utan endast
med några ord beröra kärnproblemet,
d. v. s. monopolfrågan, eftersom den ju
också hör in under sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande.

Den debatt som förts i dag liknar i
många avseenden tidigare debatter. Socialdemokraterna
med herr Palme i
spetsen har inte ändrat uppfattning i
den grundväsentliga frågan om monopolets
negativa verkningar för den fria
opinionsbildningen. Den enda lilla stråle
av hopp vi fått under dagen tycker
jag var herr Johanssons i Trollhättan
anförande. Han sade att om den tekniska
utvecklingen förändrade situationen
så att flera företag kunde etableras,
så vore han inte helt främmande för
tanken att ompröva inställningen till
monopolet. Åtminstone uppfattade jag
honom på det sättet. Kanske tolkade
jag herr Johanssons ord alltför posi -

tivt. Men jag tycker ändå att de gav en
vink om det som jag är övertygad om
är en realitet, nämligen att den tekniska
utvecklingen på ganska kort sikt
kommer att leda därhän att man inte
längre kan försvara ett bibehållande av
monopolet.

Det borde vara en självklar skyldighet
att vi här i riksdagen söker se till
att människor får bästa möjliga förutsättningar
att bilda sig en uppfattning i
olika frågor. Och för att så skall kunna
ske måste media verka i den fria
opinionsbildningens tjänst. Detta gäller
givetvis också radio och television. Som
fru Gärde framhöll får vi med säkerhet
bättre program med konkurrerande företag,
men ändå viktigare är att vi då
kan slå vakt om den fria opinionsbildningen.
Det är som jag ser det en omistlig
tillgång.

Egentligen är det märkligt att höra
statsrådet Palme så frenetiskt slå vakt
om monopolet. Det förefaller som om
han av någon anledning vore rädd för
konkurrens i etern och rädd för vad
som kan följa därmed i avseende på
den fria opinionsbildningen. Herr Palme
sade tidigare —- det var kanske utifrån
eventuella erfarenheter som småbrukare
— att den bästa myllan får
man av biandjord. Jag kan hålla med
honom om det. Men han glömde att dra
ut konsekvenserna av det sagda. Hans
resonemang innebär att det just är herr
Palmes blandning som är den bästa och
han bortser från det naturliga i att
olika biandsorter får konkurrera med
varandra för att man skall kunna avgöra
vilken mylla som faktiskt är bäst.
Det är ju det som är det essentiella i
hela problematiken.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till den vid sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande fogade reservationen.

Jag vill emellertid också något beröra
de frågor som i övrigt behandlas i utskottets
utlåtande och där utskottet varit
enigt i sin ståndpunkt. Fru Gärde

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

liar tidigare varit inne på de frågorna,
och jag skall därför inte nu ingå så
mycket i detaljer.

Vad gäller möjligheterna att i radiooch
TV-program få framfört ett beriktigande
är det angeläget framhålla att
programföretaget på allt sätt bör försöka
verka för att beriktigandet får en
plats i sändningarna som korresponderar
mot publiceringen av den felaktiga
uppgiften. Där tycker jag att vi nyligen
har fått ett exempel på att man på företaget
inte har förfarit med tillräcklig
varsamhet. Jag tänker på Lundahl-affären,
som ursprungligen slogs upp på ett
sätt som väckte uppseende inte bara
här i landet utan även långt utanför
våra gränser. Men när domen sedan blev
friande, tillkännagavs det på ett betydligt
mera blygsamt sätt, som inte väckte
någon särskild uppmärksamhet — i varje
fall inte utanför landets gränser. Det
finns sålunda anledning understryka det
väsentliga i att det i det avtal som kommer
att ingås mellan Kungl. Maj :t och
Sveriges Radio också införes villkor
om beriktigande, som har sin motsvarighet
i tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
alltså i enlighet med vad
utskottet har enats om.

När det sedan gäller benämningen på
den person som skall vara ansvarig för
ett program, så delar jag utskottets uppfattning
att ordet tillsynsman är ovanligt
illa valt.

Jag anser emellertid att man egentligen
borde ha använt ordet programansvarig,
ansvarig programledare eller
kanske t. o. m. ansvarig programutgivare.
Det hade givit ett adekvatare uttryck
för vad man avser. Man har stannat
för ordet programutgivare av den
enkla anledningen att det var ett ord
som väl kunde infogas i lagtexten och
som därigenom inte skapade onödiga
komplikationer. Därför har också utskottet
anslutit sig till detta förslag.

Väsentligare är att den i högermotionen
aktualiserade frågan om antalet
programutgivare har fått en mycket po -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

sitiv behandling av utskottet. Jag vill
också säga att departementschefen själv
i någon mån har varit inne på samma
tankegångar. Men utskottets skrivning
innebär ett förtydligande av vad departementschefen
har anfört. Utskottet
framhåller nämligen det väsentliga i
att detta ansvar endast skall anförtros
tjänsteman i ledande ställning inom företaget
och understryker vikten av att
restriktivitet iakttages. Därigenom har
man på ett tillfredsställande sätt anslutit
bestämmelserna till tryckfrihetsförordningens
regler.

Till sist, herr talman, skall jag säga
några ord om ekonomiskt förtal, som
innefattar problemet om skydd för affärsmän
och enskilda som blir förfördelade
i radio och TV genom att oriktiga
uppgifter om dem och deras verksamhet
sprids. Det föreligger ett behov
av bestämmelser om skydd mot ekonomiskt
förtal. Sådana bestämmelser
finns för närvarande inte i brottsbalken,
trots att de fanns i strafflagen tidigare.
Strafflagberedningen hade framlagt
förslag därom, men i samband med
att brottsbalken antogs hade första lagutskottet
den uppfattningen — det blev
också riksdagens beslut — att frågan
om ekonomiskt förtal inte då kunde
lösas i brottsbalken men att det torde
bli möjligt att fastställa bestämmelser
om detta sedan lagstiftningen om illojal
konkurrens hade presenterats.

Nu finns det anledning att tro att lagstiftningen
om illojal konkurrens inte
kommer att innehålla bestämmelser om
ekonomiskt förtal, nämligen den sortens
förtal som riktas mot näringsidkare från
allmänheten, t. ex. kunder, klienter och
patienter. Frågan kommer således fortfarande
att vara oreglerad i den delen.
Utskottet framhåller i sitt utlåtande att
frågan iir av stor betydelse och förutsätter
att det genom motionen aktualiserade
problemet närmare kommer att
övervägas vid det arbete som förestår
inom Kungl. Maj:ts kansli. Denna fråga
har utan tvivel mycket stor praktisk

3 — Andra kammarens protokoll 19116. Nr .‘19

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

betydelse, och det finns anledning att
uttrycka en förhoppning om att bestämmelser
snart kommer att föreläggas
riksdagen för beslut.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det skulle bli resultatlöst
om vi nu bland fotfolket skulle
försöka driva upp en ny debatt om den
stora principfrågan efter kommunikationsministerns
synnerligen inspirerade
anförande här i dag och de inlägg som
sedan gjorts i anslutning därtill. Jag vill
emellertid bestämt bestrida vad mina
kamrater i det sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet har sagt,
nämligen att det vore självklart att det
skulle bli bättre program om deras förslag
skulle bifallas. Det har också framgått
av de exempel som av kommunikationsministern
tagits från olika håll,
att detta inte är någonting som man
med särskilt stor säkerhet kan vänta
sig. Herr Carlshamre räknade med att
man efter detta andra kommersiella
företag skulle få ytterligare fem eller
sex kommersiella företag och efterhand
skulle ha möjlighet att få lika många
sådana företag, som man har tidningar
här i landet. Jag tycker att han då gav
en ganska klar bild av hur opinonsbildningen
redan har monopoliserats i detta
land.

Det visar, att det är de stora ekonomiska
intressena som kan föra fram
sina meningar. I många delar av landet
är vi tvungna att hålla oss till en enda
tidning. Här i Stockholm har vi ju möjlighet
att läsa två tidningar på morgonen
•— men vi vet inte hur länge det
kommer att vara fallet.

Under alla förhållanden tycker jag
att denna vision av fem eller sex framtida
privata TV-företag är ganska skrämmande.

Men jag skall inte göra något försök
att ta upp en ny debatt på den punkten,
utan vill hålla mig till de uppgifter som
vi närmast haft i det sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet

och i det sammansatta konstitutionsoch
tredje lagutskottet. •— Vi har ju
i det förstnämnda utskottet haft att behandla
en del motioner, och i utskottets
skrivning har vissa av de i motionerna
framförda synpunkterna beaktats.
I allmänhet har ju motionärerna
också varit nöjda med utformningen
av utlåtandet.

Jag vill emellertid säga, att man lägger
in något för mycket i vår mening,
om man utgår från att domarna i mål,
som kommer att avdömas efter den nya
lagen, skulle direkt återges i radioeller
TV-program. Detta har inte varit
utskottsmajoritetens mening. I utlåtandet
från sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet heter det bl. a.: »Vad
gäller frågan om offentliggörande i radion
av fällande dom mot svenskt programföretag
torde kunna förutsättas att
företaget självmant kommer att ombesörja
publicitet. Enligt utskottet bör
emellertid det avtal, som skall ingåi
mellan Kungl. Maj :t och Sveriges Radio,
innefatta villkor om beriktigande och
också en motsvarighet till tryckfrihetsförordningens
— — -— bestämmelse om
publicering.» Det är viktigt, att resultatet
av domen kommer till allmänhetens
kännedom, men det är kanske inte
lika nödvändigt att domen i sin helhet
återges. I tryckfrihetsförordningen föreskrivs
ju att part på yrkande kan få
en dom i dess helhet återgiven i ifrågavarande
periodiska skrift.

Frågan om antalet programutgivare
inom företaget har också diskuterats.
En strävan har varit att få ned antalet,
så att endast tjänstemän i relativt hög
ställning inom företaget skall ha ansvaret.
Å andra sidan får antalet inte nedbringas
till den grad, att det blir en ren
illusion att vederbörande skall ha tagit
del av programmen, innan de sänds.
I varje fall vill jag lägga in den meningen
i bestämmelserna, att programutgivarna
skall ha tagit del av programmen,
så att de har en faktisk möjlighet
att avgöra om ett program skall sändas

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

eller inte. — Vi har under utskottsbehandlingen
av frågan fått påpekat
för oss, att det på vissa tidningar inte
är möjligt för den ansvarige utgivaren
att överblicka allt vad som skall tryckas.
Man arbetar då närmast med en
allmän policy, som så att säga genomsyrar
medarbetarnas inställning och gör
att det inte blir några övertramp eller
några avvikelser från den allmänna
linje, som den ansvarige utgivaren företräder.

Jag kan inte dela herr Hamrins i
Jönköping mening att detta skulle vara
ett slutmål. Jag tror att det är värdefullare
om man kan behålla ansvaret
hos en begränsad krets av kvalificerade
tjänstemän, som dock har en praktisk
möjlighet att taga del av programmen
i förväg.

Här har också diskuterats frågan om
skadestånds- och straffansvaret. För
vissa sändningar av gudstjänster, dagshändelser,
nöjestillställningar o. s. v.
som är anordnade av andra än radioförtaget
finns inte ett personligt straffansvar.
Det har ansetts, att i sådana
fall bör rimligen den som ansvarar för
den gudstjänst eller nöjestillställning
som sänts själv vara ansvarig. Men den
allmänhet som behöver skyddas har
samtidigt fått det skyddet, att radioföretaget
är solidariskt ansvarigt i skadeståndshänseende.
Härigenom ställs
alltså de stora ekonomiska resurser, som
detta företag rimligen bör ha, till den
skadelidandes förfogande.

.Tåg delar helt den mening som framförts
tidigare, att det är angeläget att
frågan om förtal som lett till ekonomisk
skada kan komma till en lösning
och att man får resultat av det arbete,
som pågår på detta område. Det finns
också anledning att överväga frågan
om ett objektivt ansvar för radioföretaget.
Utskottet har dock funnit att skäl
inte finns att företa sig något i detta
sammanhang, att i stället avvakta det
allmänna arbete som på skadestånds -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

rättens område pågår inom departementet.

När det sedan gäller den radiolag, som
behandlats av sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottet, har denna
till stora delar berörts här av herr Hilding
Johansson. Jag vill endast framföra
några synpunkter. Herr Carlshamre
gjorde gällande, att denna lag var mycket
illa skriven, oavsett vilken uppfattning
man hade i principfrågan. Jag tycker
att utskottet på ett hyggligt sätt har
löst de ganska besvärliga frågor som
här funnits. Enligt 1959 års konvention
är en radiosändning en sådan sändning
som inte sker med träd, och detta
är alltså en godkänd internationell terminologi.
I detta lagförslag har man
gjort den konstruktionen, att man talar
om radiosändning -— som ansluter
sig till konventionens terminologi —
trådsändning och rundradiosändning,
vilken senare innefattar radiosändning
och trådsändning, som är avsedd
att mottagas direkt av allmänheten, om
sändningen inte är avsedd för endast
en sluten krets. På detta sätt har man
så att säga tekniskt-juridiskt löst frågan.
Lösningen är kanske inte elegant,
men enligt min uppfattning kan man
vara nöjd med den.

Gränsdragningsfrågorna är besvärliga
men tillhör inte de svåraste tolkningsfrågorna
på det rättsliga området. Här
finns nämligen i motiven ganska goda
exempel på vad som avses med de olika
begreppen. Vissa trådsändningar, t. ex.
inom denna lokal, i en konsertsal o. s. v.,
faller inte under lagstiftningen, medan
däremot det fall herr Carlshamre tog
upp, nämligen sändning av program
från Johanneshov till biografer ute i
staden, uppenbarligen omfattas av lagstiftningen
och inte blir tillåten. Jag
tror att man i hög grad iiverdriver svårigheterna
och att radiolagen ganska
bra kan komma att fylla sin uppgift.

Det iir inte heller någonting principiellt
nytt som man inför, när man tar
in trådsändningarna under denna lag -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

stiftning, eftersom de även faller in under
1946 års lag.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1 i alla delar och likaledes till sammansatta
konstitutions- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
konstatera att regeringens handläggning
av denna fråga betyder en försening
av införandet av program 2 i TV liksom
att Sveriges folk under ganska
många år framåt får räkna med en
mycket begränsad sammanlagd tid för
TV-programmen 1 och 2.

Man tillsatte en utredning — jag tror
att det var för fyra år sedan — och den
fick försiktigtvis direktiv som var så
utformade att man förbjöd den att syssla
med ett självständigt TV-företag och
med kommersiell reklam i TV.

Kommunikationsministern tycks tillbringa
den större delen av tiden i den
första kammare som han så länge slog
vakt om vid förhandlingarna i författningsfrågan
innan han äntligen kom
över till att acceptera ett enkammarsystem.
Jag vill detta till trots fråga honom
vad orsaken var till att regeringen
inte kunde godta att utredningen fick
lov att pröva hur ett självständigt, reklamfinansierat
TV-företag skulle vara
organiserat och vilka möjligheter som
fanns att i ett sådant trygga både mångsidighet
i programmen och objektivitet
i samma utsträckning som i det statliga
företaget eller måhända i ännu högre
grad. Varför vågade man inte låta utredningen
titta på detta? Här i landet
har vi hundratals kommittéer som utreder
allt möjligt.

Herr Palme har senare gjort en reträtt
och förklarat att man kan få utreda
relam, men då skall utredningen gälla
reklamens plats i hela vårt samhällsliv.
Det är en mångsidig och diffus frågeställning,
som väl bland annat har till

uppgift att garantera att utredningen
inte blir färdig så snabbt att den på
något sätt genom sitt utlåtande kan vara
en stötesten för herr Palmes planer i
fråga om program 2 i TV.

Om vi i vårt land har denna tradition
— enligt min mening en god sådan

— att utreda en hel del saker bl. a. därför
att de har intresse för samhällsdebatten,
varför var man så oerhört angelägen
att utredningen icke skulle få
syssla med frågan om ett reklamfinansierat,
självständigt TV-företag?

Jag tillät mig till belysning av detta
problem ange att en framstående socialdemokrat
hade sagt att man inte närmare
ville ta upp detta spörsmål och
ännu mindre göra ett försök med reklamfinansierad
TV så att Sveriges folk
självt kunde få välja, vilket är en ganska
demokratisk tanke. Det kunde man inte
göra därför att det var en väldig risk

— och den är säkert mycket stor — att
folk skulle vilja ha kvar det reklamfinansierade
TV-företaget i stället för
att behöva räkna med en höjning av
licensavgiften med 100 eller 150 kronor
eller mer.

Herr Palme invände att jag inte skulle
få hänvisa till en icke namngiven källa.
Jag har under många debatter varit med
om att finansministrar, handelsministrar
och andra statsråd utan angivande
av namn hänvisat till att de har träffat
t. ex. en bankdirektör som tyckt precis
som regeringen i skattefrågor m. m. Men
om det någon gång från oppositionens
sida •— vilket händer mycket sällan —
skulle anges en uppfattning utan namns
nämnande, då menar herr Palme att
oppositionen inte skall få göra det. Detta
skall tydligen vara ett privilegium
allenast för regeringen. — Herr Palme
blir tydligen besvärad varje gång man
berör spörsmålet varför det inte gick
att utreda och pröva frågan om reklamfinansierad
TV så att Sveriges folk
självt kunde få välja och bestämma.

Jag upprepar nu denna fråga till statsrådet
Palme: Vad är orsaken till att man

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

— i vårt utredande fosterland — visat
en sådan skuggrädsla på denna punkt?

Jag förstår naturligtvis — det kan
väl inte ha varit herr Palmes huvudskäl,
men det vore intressant om han ändå
ville erkänna det — att om man hade
gjort denna utredning, skulle vi i dag
och långt tidigare än i dag ha haft en
mera konkret bild av problematiken,
och då skulle man inte ha kunnat måla
en så ensidig karikatyr av ett reklamfinansierat
företag som man här har
gjort.

Jag är så optimistisk, att jag tror att
om vi fått en sådan belysning av denna
fråga, skulle man även inom partier där
man nu, enligt min mening förhastat,
har tyckt att det inte är så bra med reklamfinansierad
TV på grund av de
risker som man anser föreligga, fått se
att denna rädsla är i hög grad överdriven
och att det finns möjligheter att
göra sådana konstruktioner, att det icke
blir inflytande över programmen, vare
sig från dem som tillskjuter kapital —
jag skall återkomma härtill senare —
eller från reklamköparna.

Frågan är naturligtvis hur vi skall få
hästa möjliga program till rimlig kostnad
för allmänheten. Man får inte gå
förbi denna senare fråga. Därvidlag instämmer
jag i vad bl. a. herr andre vice
talmannen Cassel tidigare yttrade i replikskiftet
med herr Palme. Det är
många människor som fäster stor vikt
vid om det på 1970-talet kommer att
kosta 300 kronor eller 150 kronor i licensavgift.

Herr Palme, som av reservanterna
begär att de skall lägga fram ett fullständigt
utformat program om hur det
skall ordnas med TV, drar sig inte ens
för att — företrädande Kungl. Maj:t
med hela dess stab av experter — inte
tala om för oss hur stora licensavgifterna
kommer att bli på 1970-talet, efter
det att man har gått över till en
programtid i båda TV-progranunen av
ungefär den längd som man har i andra
industrialiserade länder.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Herr Palme tror att om han bara låter
bli att nämna det förhållandet att
två program med utsträckt tid måste
medföra en mycket hög licensavgift, så
skall allmänheten inte tänka på det.

När herr Palme talar med djupa brösttoner
och försöker slå reservanterna
med antydningar om att de saknar varje
socialt intresse och står i kapitalstarka
intressens tjänst vill jag säga till honom
att det för många inom låginkomstgrupperna
i Sverige inte alls är oviktigt
om de skall betala 150 eller 300 kronor
i licensavgift.

Min andra fråga till herr Palme blir,
om han vill erkänna att man på 1970-talet utan reklamfinansiering och med
två program och en någorlunda tillfredsställande
programtid får räkna
med en licensavgift på minst 300 kronor.
Sveriges folk har rätt att av det
ansvariga statsrådet få besked på den
punkten.

På tal om de ekonomiska frågorna
gjorde herr Palme stort väsen av att reservanterna,
som han påstod, ville att
licensmedel till ett belopp av 150 miljoner
kronor skulle användas för att
bygga ut ett nät, som sedan skulle ställas
till ett nytt företags förfogande. Herr
Palmes framställning gav intrycket, att
reservanterna vill att detta nät skall
ställas till förfogande gratis. Herr Ståhl
hade redan tidigare bl. a. med hänvisning
till folkpartiets skrift lagt den saken
till rätta, men det låtsades herr
Palme inte om, utan han fortsatte med
sin karikatyr, att vi vill ha 150 miljoner
kronor av licensmedel för att bygga
en anläggning som sedan skulle ställas
till ett nytt företags förfogande. Jag
har nu ytterligare en gång läst igenom
reservationen, och jag kan inte finna
att det däri finns ett enda ord som kan
ge herr Palme stöd för hans påstående.
Det står tvärtom att företaget skall betala
kostnaderna. Detta gäller naturligtvis
både räntor ocli amorteringar, ty
enligt reservationens skrivning skall företaget
betala »full ersättning till tele -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 196G fm.

Kundradions fortsatta verksamhet m. m.

verket». Herr Palme måste tala mot
bättre vetande då han, när vi inte har
någon repliktid kvar, med stor emfas
inför TV-publiken påstår någonting som
inte alls har stöd i reservationen eller
i vad som sagts i debatten.

På tal om finansieringen säger herr
Palme vidare, att allmänheten även får
betala reklamkostnaderna men att den
kanske åtminstone till en tid kan inbillas
att den får tjänsten gratis. Herr
Palme har tidigare många gånger återkommit
till detta tema. Han vill alltså
göra gällande att reklamen fördyrar varorna
med det belopp den kostar. Min
tredje fråga till herr Palme blir: Menar
herr Palme att detta gäller all reklam
och att alltså även tidningsreklamen
fördyrar varorna med de fulla reklaminkomsterna?
Eller är detta någonting
speciellt för TV-reklamen? I själva verket
ger detta en skrämmande bild av
herr Palme. Antingen är han så okunnig
om modernt näringsliv — och det
vore verkligen skrämmande — att han
inte förstår att reklam och effektiva
försäljningsmetoder är en ofrånkomlig
del av den produktion och försäljning
i stor skala, som möjliggörs av det ekonomiska
och tekniska framåtskridandet
och som skapar möjligheter att tillhandahålla
allmänheten de varor den vill
ha till låga priser. Eller också inser herr
Palme detta men tror att det låter bra
om han säger, att även reklamen skall
betalas och att licensbetalarna därför
inte behöver vara rädda för att licenserna
kommer att kosta 300 kronor, eftersom
de i annat fall får betala kostnaderna
genom reklam. Att reklamen
och den moderna försäljningstekniken
lika väl som andra sidor av de kommunikationer,
som herr Palme borde
stå i nära kontakt med, är en del av
den ekonomiska utvecklingen borde stå
utanför all diskussion. Då borde vi, tycker
jag, i denna debatt besparas så demagogiska
argument som herr Palme
här liksom på flera andra punkter anförde.

Beträffande ägandeförhållandena i ett
självständigt TV-företag har vi tidigare
framfört tanken — det står också i reservationen
— att pressen och folkrörelserna
kunde äga en väsentlig del av
företaget i fråga. Detta skulle bl. a. ha
den fördelen att tidningarna, om de under
en övergångstid förlorade en del
annonsinkomster, skulle kunna kompenseras
därför genom andel i reklaminkomsterna
i TV.

Vad sade herr Palme om detta då han
målade sin bild av ägandeintressena?
Talade han om folkrörelserna eller om
den svenska pressen, när han målade
upp bilden av ägare som skulle komma
att utnyttja detta TV-företag för sina
egna rent finansiella intressen på ett
sätt som skulle bli ödesdigert för Sveriges
folk? Eller då han försökte ge intryck
av att de stora kapitalistiska intressena
skulle komma att göra sig gällande
i detta företag? Nej, herr Palme
vet att vi har talat om folkrörelserna
och pressen som ägare, men han låtsades
inte om det. »Så jag målar, ty det
roar mig att måla så», är tydligen herr
Palmes valspråk. Det betänkliga är att
det roar honom att måla på ett så vilseledande
sätt som han gjorde.

Om man utgår ifrån att det är önskvärt
att TV-programmen är mångsidiga,
självständiga och sammanlagt objektiva
-— ehuru det ligger i sakens natur att
varje enskilt program många gånger
präglas av producentens och de medverkandes
subjektivitet — så är det väl
uppenbart att ett monopolföretag löper
mycket större risk att i sin produktion
inte uppnå denna höga målsättning,
medan däremot verklig konkurrens ger
större garantier för att inte samma sorts
ensidighet kommer att prägla bägge programmen
och därför sammanlagt ger
en mer mångsidig bild av den verklighet
och de problem som skall skildras.
Jag kan inte förstå hur man kan vara
till den grad monopolälskare — som
herr Palme tydligen är — att man inte
vill erkänna att två självständiga före -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

tag trots att de var för sig då och då
måste präglas av en viss ensidighet,
ändå tillsammans ger större mångsidighet
och därför en mer objektiv bild.
Varför inför vi inte monopol på alla
möjliga andra områden där det ges information,
om det är så att detta skulle
vara rätta sättet att åstadkomma objektivitet?
Varför resonerar vi när det
gäller dessa andra områden så att det
är just genom mångsidigheten i bilden
som man åstadkommer en objektivare
upplysning? Herr Palme kan säkert
inte svara på dessa frågor; det finns
inget tillfredsställande svar att ge.

De som arbetar med programmen i
ett monopolföretag har hara en enda
arbetsgivare, den statliga televisionen.
De måste bli mindre oberoende i förhållande
till arbetsgivaren •— köparen
av deras tjänster -— om TV-företaget är
ett monopol än om det finns flera olika
företag. Om ledningen inom företaget
börjat kännetecknas av en viss ensidighet
— med ledningen menar jag då inte
bara en person — så är risken för att
det skall skada dem, om de visar självständighet,
mindre ifall det finns flera
företag. De har då möjlighet att säga,
att det finns andra arbetsmöjligheter
inom TV än just det företaget.

Om personalen däremot enbart är
beroende av ledningen i detta företag,
kan lätt en tendens till överdriven anpassning
efter önskemål från ledningen
uppkomma. Jag tycker att den svenska
televisionens personal i stort sett visar
en aktningsvärd och berömvärd tendens
till självständighet. Jag riktar alltså
ingen kritik mot den för närvarande.
Men det är uppenbart att det måste
finnas större trygghet för de anställda
att kunna hävda sin självständighet, om
det finns mer än eu arbetsgivare hos
vilken de kan tänkas få anställning.

Herr Palme gjorde sig sedan lustig
över att reservanterna vill ha fasta regler
och krav på objektivitet även för ett
fristående, reklamfinansierat företag.
Vi vill ha kontroll och övervakning av

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

att dessa regler följes. Han sade ungefär:
Ni litar inte på edra bröder. Herr
Palme aktade sig för att tala om folkrörelserna
och tidningarna såsom företagsägare.
Men han sade: Ni litar inte
på dem som ni vill ange som ägare.

Vi litar inte på någon, inte på staten
och inte på herr Palme heller; vi litar
inte på att någon skall kunna visa objektivitet,
om han får oinskränkt makt.
Jag tror inte att någon människa kan
göra detta. Vad vi säger är att man får
större utsikter till objektivitet och
mångsidighet genom att ha olika självständiga
företag och en personal med
en friare ställning inom företaget så att
dessa därigenom kan ge en måhända
var för sig ibland ensidig men tillsammans
rikt fasetterad och mera objektiv
bild.

Tag t. ex. litteraturen! Om man har
ett monopol, kan det hända att den
litterära avdelningen i företaget har tendenser
åt ett visst håll och mest intresserar
sig för litteratur och recensioner
av dessa och inte av andra böcker, något
som är mycket betydelsefullt för
författarna. Risken för att ett fristående
företag skulle råka ha personal med
precis samma ensidighet måste vara relativt
begränsad.

För att klargöra att man på allt sätt
måste trygga att reklamköparna inte
får något inflytande på programmet
har vi i reservationen understrukit, att
det inte skall tillåtas reklamköparna att
finansiera ett visst program. Även andra
säkerhetsåtgärder måste vidtagas.

Vad gör då herr Palme? Jo, han kommer
med exempel från utlandet som
just visar att när man har ett ansvar för
ett visst program för en viss reklamköpare,
kan vissa mindre önskvärda saker
inträffa. Detta använder han som argument
mot reservanterna utan att tala om
för riksdagen och Sveriges TV-tittare
att vad han nu talar om inte alls träffar
reservanterna. Han försöker tvärtom ge
intryck av att det träffar reservanterna.
Återigen ett exempel på hur herr Palme

Nr 39

Onsdagen den 14 december 196C fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

målar en bild som inte bör hemma i
en seriös debatt.

Det har starkt understrukits och det
kan upprepas att chefen för programavdelningen
i ett självständigt företag
bör ha samma fria och självständiga
ställning som chefen för Sveriges Radio.
Herr Palme försöker göra det till
en huvudpunkt i sin kritik mot ett självständigt
reklamfinansierat företag att
detta nog skulle vara tvunget att försöka
komma med så mycket som möjligt
av program som intresserar en stor
skara människor. Jag förbigår hans kvasifilosofi
om att de hela tiden skulle
hållas vid hög köplust. Det skulle leda
för långt, hem talman, om man skulle
ta på allvar reflexioner av den typen
beträffande reklam som till på köpet
inte sprides över hela aftonen.

Herr Palme tyckte att det var betänkligt
att ett sådant företag skulle sträva
efter att tillfredsställa många tittare och
lyssnare. Därmed skulle man sänka programnivån,
tycktes han mena. Människorna
i Sverige skall alltså i väsentlig
mån få andra program än de önskar,
och de skall helst inte själva få välja
mellan ett tyngre och ett lättare program.
Nog är det en förmyndarmentalitet
som talar ur den ståndpunkten!
Visst är det sant, som herr Palme säger
i sin blandning av demagogi och välljudande
kvasifilosofiska fraser, att
massan består av individer som kan utvecklas
och höjas och allt vad det nu
var. Herr Palme känner sig tydligen
själv höjd långt över denna massa av
individer som skall utvecklas med hjälp
av ett TV-företag, där man inte skall
få anstränga sig att alltför mycket tillgodose
människornas önskemål i fråga
om program.

Men jag undrar om det inte finns
andra vägar att befrämja en utveckling
till ökat intresse för kulturella frågor?
Har vi inte skolväsendets väldiga utbyggnad!
Har vi inte tidningarna som
innehåller allt fler kulturella artiklar!
Har vi inte den ökade läsningen av god

litteratur! Och har vi inte TV-företaget
och radioföretaget som tillsammans
under alla omständigheter — det är vi
förvissade om — kommer att innehålla
massor av goda och kulturellt utvecklande
program! Måste man verkligen
ovanpå allt detta som leder till en utveckling
i önskad riktning lägga in ett
element av tvång och press, så att program
inte skall »för mycket» få eftersträva
att tillgodose vad allmänheten
önskar sig? I stället vill man alltså ge
tyngre program som människorna mer
eller mindre tvångsmatas med. Ty det
måste ju vara tanken. Finns det valfrihet
kan de inte tvångsmatas. Jag vet inte
om herr Palme menar att man alltid
skall ha tunga program samtidigt i båda
de statliga TV-företag som han har
tänkt sig, men drar man ut hans resonemang
till dess logiska slutmål blir
detta naturligtvis resultatet.

Om man tänker sig att vi här i landet
hade en stabil socialdemokratisk
och kommunistisk majoritet — en förskräcklig
tanke, herr talman, men det
finns säkerligen de som i likhet med
herr Palme och andra har tänkt den
tanken utan förskräckelse —- vilka risker
skulle det då finnas för att man vid
tillsättandet av ledningen för monopolföretaget
skulle tillgodose egna politiska
intressen? Vilka risker finns det för
att de anställda i ett monopolföretag
under dessa omständigheter skulle frestas
att mer eller mindre ta hänsyn till
att det kunde bli mycket tråkiga konsekvenser
om de inte i viss män anpassade
sig? Nog är det väl uppenbart
att om det finns ett företag som inte på
detta sätt är beroende av den politiska
makten — det skulle vara en allvarlig
sak att slå sönder ett existerande självständigt
företag genom politiskt intrång
— får de anställda en friare ställning
och större garanti för mångsidighet.

Herr Palme opponerade sig mot tanken
att om det hade förekommit ett ensidigt
program i det ena TV-företaget
skulle det finnas goda utsikter att det

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

kom ett annorlunda program i det andra
TV-företaget. Jag tror att han bedömer
detta fel. Naturligtvis skulle det
inte bli så, att så snart det hade begåtts
ett litet misstag i ett program från det
ena TV-företaget skulle man rusa fram
och rätta till det i ett program från det
andra TV-företaget. Men om viktiga
samhällsfrågor blivit ensidigt belysta
skulle det vara en triumf för det andra
företaget att visa att det kunde ge en
mera rättvisande bild. De skulle komma
att konkurrera med varandra om
den kritiska allmänhetens gunst.

Herr Palme har helt kort besvarat
min fråga varför den engelska labourregeringen
under premiärminister Wilson
bibehåller ett reklamfinansierat företag,
som i vida högre grad än vad
man tänkt sig här i Sverige verkligen
har mycket kapitalstarka ägare.

Herr Palme framhöll att det i en
blandekonomi som den nuvarande är
besvärligt att ta upp en strid med sådana
ägarföretag, som till stor del utgörs av
mäktiga tidningsbolag. Jag tyckte t.o.m.
att ett tidningsmonopol nämndes i
detta sammanhang. Det måste vara herr
Palmes förkärlek för monopol, som gör
att han talar om ett sådant även när det
gäller de stora tidningskedjorna i England,
mellan vilka det förekommer en
mycket väsentlig konkurrens.

Tydligt är att herr Palme tyckte att
det var synnerligen beklagligt att den
engelska labourregeringen inte kunde
eller ville göra slut på detta reklamfinansierade
TV-företag och att han menade,
att en utväg vore att avskaffa
biandekonomien. Då skulle man kunna
göra mycket. Tänk — för att dra ut
herr Palmes resonemang — om man
inte hade denna blandekonomi! Att
återvända till 1800-talets ekonomiska
system är nog herr Palme fjärran. Tänk
om man i stället hade ett dominerande
statligt inflytande över näringslivet -—
vad skulle man då inte kunna göra, är
tydligen hans tanke!

Då skulle bl. a. tidningarna inte kun3*
— Andra kammarens protokoll 19C>6

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

na få annonser i så stor utsträckning att
de kunde vara oberoende. Då skulle tidningarna
bli beroende av staten och
man skulle lätt kunna avskaffa reklamen
även inom det självständiga TVföretaget.
Nu har man emellertid denna
blandekonomi med relativt självständiga
företag, vilka har ett betydande
inflytande över opinionen, som tidningsägare,
och därför får man låta
det vara som det är. Detta tycktes vara
herr Palmes tolkning av mr Wilsons
och dennes kollegers tänkesätt.

Jag skall inte våga mig in på någon
analys av hur herr Wilson resonerar.
Det enda jag vågar garantera — i någon
mån kännande mr Wilson som en
väl utbildad ekonom — är att herr Palme
säkerligen inte kommer att få något
stöd hos denne för sin bild av
hur reklamen verkar på samhällsekonomien.

Jag vill bara konstatera att den
engelska regeringen har behållit detta
reklamfinansierade företag, trots att
detta inte i lika hög grad som vi tror
är möjligt är så ordnat att det tryggar
herr Palmes och mitt i detta avseende
gemensamma önskemål om objektivitet
och mångsidighet.

Herr talman! I övrigt har denna debatt
redan givit en rik belysning av
ämnet framför allt genom en del reservanters
inlägg. Jag vill därför bara helt
kort sammanfatta ett par punkter.

Regeringen har inte vågat utreda frågan
om ett självständigt reklamfinansierat
TV-företag utan har direkt förbjudit
detta — eu mörkläggningspolitik
rörande ett problem som gäller allsidig
information. Man har föredragit att —
inte minst i dag genom herr Palme —•
måla en skräckbild av de sämsta erfarenheter
man kunnat leta upp i utlandet
i stället för att diskutera hur det
skulle te sig om vi försökte förena de
bästa av de organisationsformer som
förekommer i utlandet.

Eller vill kanske herr Palme ■—■ det
är min sista fråga i detta sammanhang
Nr 3.9

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19GC fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

till honom — med tanke på att han nu
i viss mån ändrat uppfattning beträffande
en prövning av frågan om reklam
i TV nu gå med på att tillsätta en speciell
utredning rörande möjligheterna
att ha ett självständigt reklamfinansierat
TV-företag, där programverksamheten
göres oberoende av ägarnas och
reklamköparnas åsikter?

Vill herr Palme gå med på detta nu,
så bättre sent än aldrig. Jag hoppas att
även andra i kammaren med glädje
skulle hälsa en sådan kompletterande
belysning. Det gäller att slå vakt om
opartiskhet — ja, det gör det. Men det
finns alltid risker, och frågan är om
monopolet medför risker som är större
än de vid konkurrens mellan två självständiga
företag. På denna fråga svarar
jag ja. Därför är den senare formen
att föredra.

Det förefaller mig som om herr Palme
i sitt mycket engagerade, men också
mycket demagogiska anförande, tycktes
förbise den tekniska utvecklingens
snabbhet och konsekvenser för organisationsformerna
på detta område. Jag
tänker inte ta upp saken nu utan gör
bara denna reflexion. Han förbiser också
människornas längtan att vara oberoende
av monopol och andra onödiga
spärrar och deras längtan att få bästa
möjliga garanti för kontakter över gränserna
samt att dessa önskemål tillgodoses
till en rimlig kostnad.

Herr talman! Jag tror att jag till sist
vågar förutsäga att när man på 1970-talet har hunnit få erfarenhet av den
växande reklamen i utländsk TV, de
ökade möjligheterna att direkt på TVapparaterna
via satelliterna ta in sändningar
även från andra världsdelar, när
man fått kännedom om de växande möjligheterna
att ha ett större antal program
— inte bara på radiosidan där
det redan finns många utan också på
TV-sidan — och när man fått erfara
riskerna med ett monopolföretag, så
kommer förståelsen att växa för att vi
på detta viktiga informationsområde,

lika väl som på andra, skall söka den
trygghet som endast finns när utrymme
ges för starka individuella temperament
och livfullhet i framställningen, men
samtidigt en sådan mångsidighet att den
helhetsbild som ges Sveriges folk blir
objektiv. Man skall finna att den största
garantien för objektivitet, här som på
andra informationsområden, ligger i
att människorna får tävla med varandra.
Det sker inte väl i ett monopol som
måste medföra en maktkoncentration
som i längden innebär allvarliga risker.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I den debatt som pågått
praktiskt taget hela dagen har väl
egentligen alla synpunkter på frågan
redovisats, och när jag nu tar till orda
är det närmast för att tala om hur det
kommer sig att centerpartiet står bakom
utskottets hemställan och alltså inte följer
utskottsreservanterna i fråga om reklamfinansierad
och privatkapitalistiskt
ägd radio-TV.

I de flesta hem finns nu TV- och radioapparater
— i varje fall där man har
råd att skaffa sådana — och vi får väl
hoppas att de skall bli var mans egendom.

Detta är dock inte rätta tillfället att
diskutera hur vi skall kunna förse varje
hem med en radio- och TV-apparat. Nu
gäller det helt andra frågor.

Först några ord om programmen. Vi
vill ha bästa möjliga program och goda
valmöjligheter. För radions del har vi
redan tre olika program att välja på.
Visst kan man ibland tycka att alla tre
är dåliga samtidigt, men vi får väl ändå
säga att systemet i stort sett fungerar
hyggligt.

Om en stund skall vi här besluta om
en utökning även av televisionens möjligheter,
så att vi där kan få två kanaler
att välja på. Men debatten här har inte
kommit att gälla den saken utan frågan
huruvida vi skall ha en reklamägd och
reklamfinansierad TV eller inte. Och då
har det med stort patos talats om fri -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

het i etern. Vad är det för frihet man
då avser? Som väl alla vet finns det i
dag inte tekniska resurser för mer än
ett mycket ringa antal kanaler. Varje
tal om fri etableringsrätt i etern är redan
av den anledningen en parodi.

Det gäller här huruvida man skall
överlåta en frekvens av de få som finns
till ett av privat kapital ägt företag. Man
må tala om att folkrörelserna skall kopplas
in o. s. v., men någon skall ju ändå
äga företaget, och jag förmodar att det
då blir privatkapitalet som står för
ägandet. Och vems frihet främjar man
då? Är det den enskilda människans?
Är det Anderssons, Petterssons, Johanssons
och Nilssons frihet man främjar
på den vägen? Det har jag svårt att förstå.

Sällan har väl ett ord missbrukats så
som här skett med ordet frihet. Det är
egentligen bara vid ett annat tillfälle
som jag nu kan påminna mig att man så
har missbrukat ett ord som här, nämligen
när man i diktaturstaterna talat
om högsta grad av demokrati. I båda
fallen är det inte fråga om någon frihet
för den enskilda människan.

En helt annan sak är konkurrensen
olika program emellan. Den behöver vi.
Och vi har den uppfattningen att vi kan
få en tillfredsställande konkurrens inom
vad vi kallar ett sammanhållet företag
av den typ vi har i dag. Man kan
naturligtvis ställa frågan huruvida företagsstyrelsens
sammansättning är riktig.
Är det tillfredsställande att staten är
med i viss utsträckning och att tidningarna
och folkrörelserna är med? Många
vill kanske ha det annorlunda. Jag har
grubblat över den saken men inte kunnat
finna något alternativ som är bättre
än det nuvarande systemet.

Men det är givet, att om man har den
uppfattningen att socialdemokratien
som ledare för politiken i vårt land är
ödesbestämd — den uppfattningen har
inte jag! — så är man kanske inte riktigt
belåten med att staten är med och
styr. Men vi skall vid ändå tänka oss

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

tider framöver med en växling vid makten.
Vi strävar ju i den riktningen, och
vi är många som hoppas och tror på
en sådan sak.

Vi skall komma ihåg att TV är ett
massmedium med stor räckvidd och
mycket stor betydelse. Det är fråga om
att samhället skall lämna licenser för
begagnande av detta massmedium. Är
det då inte rimligt att samhället är med
på ett hörn och bestämmer tillsammans
med, såsom sker i dag, folkrörelser och
tidningar? Är det inte en ganska lämplig
form av bestämmanderätt? Någon
politisering i den högsta ledningen har
vi ändå inte behövt vara med om. Radiochefen
är uppenbarligen inte tillsatt
efter några politiska grunder.

En annan fråga är om man skall ha
reklam i TV eller inte. Det är en fråga
om vad programmen kommer att kosta.
Blir belastningen alltför stor på licensbetalarna
kan man, även om man har
en viss motvilja mot reklam i TV, komma
till den avvägningen att vi för att
kunna sänka avgiften väsentligt ändå
får finna oss i något mått av reklam i
televisionen. Jag skulle inte hålla för
otroligt att det kan visa sig bli så pass
dyrt, trots att man har ett enhetligt,
sammanhållet företag, att det kan bli
nödvändigt med ett visst inslag av reklam
för att avgifterna på det sättet
skall kunna sänkas.

Men när man nu har olika programkanaler
är det viktigt att de som sköter
dessa kanaler har frihet i förhållande
till varandra, frihet att släppa in en
öppen debatt även mellan de olika kanalerna,
att bevaka varandra, att komplettera
varandra och kanske också i
vissa fall bemöta ensidighet som kan
ha förekommit i programmen i den ena
kanalen. Jag tror att sådan frihet, tävlan,
inbördes konkurrens och bevakning
på bästa sätt främjar allsidighet
och debatt i TV.

Man bör också eftersträva ett betydande
utrymme för program som produceras
av andra än Sveriges Radio.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Därigenom skulle helt säkert allsidigheten
befrämjas. I denna tävlan och
konkurrens hör på det hela taget ingå
att var och en på sin kanal försöker
få ut det mesta möjliga av de ekonomiska
resurser som står till buds.

Så ett par ord om färgtelevisionen,
som människorna längtar efter och vill
ha så fort som möjligt. Vi vet att det
sändningsmässigt inte är någon så förfärligt
dyr sak att anordna, utan det
är på mottagarsidan som investeringskostnaderna
kommer att bli betydande.
Men vi får väl ändå försöka se till att
vi har ett fritt konsumtionsval och att
däri får ingå ett val mellan exempelvis
färg-TV och en ny bil, ett bilbyte eller
något liknande. Jag drar alltså en lans
för färg-TV och önskar att det inte skall
dröja alltför länge innan vi får en sådan
i vårt land.

Hem HERMANSSON (k):

Herr talman! Herr Hedlund talade
alldeles nyss om hur ordet frihet enligt
hans mening hade missbrukats i debatten
om radio och television. Det är ett
annat ord som med vissa variationer
också förekommit flitigt i debatten här
i dag, nämligen ordet monopolradio.
Jag tror att det behöver granskas en
smula.

I en nyligen utkommen broschyr,
som är synnerligen kritisk mot vår nuvarande
ordning på radio- och TV-området,
sägs det att vi ända till för tio
år sedan levde »i ideologisk oskuld»
därför att »begreppet radiomonopol vid
denna tid inte var uppfunnet». Det är
alldeles riktigt. Först under de senaste
åren har detta ord uppfunnits för att
tjäna som reklamslogan för de krafter
som hyser oro för att de kommersiella
intressena har för litet att säga till om
på radions och televisionens område.

Begreppet monopolradio är oegentligt
och falskt. Lika väl kunde man
säga att vi egentligen har en monopolskola
här i landet. Användningen av
begreppet monopol på detta lösliga sätt

har en viss likhet med språkbruket på
1930-talet i vissa länder, när man talade
om »monopolpartier». — Monopol är ju
ett ekonomiskt begrepp. Det används
vanligen för att beteckna en situation
på marknaden då en person eller ett
företag svarar för hela det kommersiella
utbudet av en vara och därför i
högre eller mindre grad kan bestämma
priset. Motsatsen anses vara fri konkurrens,
där utbudet sker från så många
företag att det för ett av dem är omöjligt
att påverka priset.

Det gemensamma för synen hos de
partier och grupper, som inte vill
acceptera högerns och folkpartiets linje
i radiofrågan, är att de inte vill betrakta
radio- och TV-programmen som
en vara som till visst pris utbjuds på
marknaden. Högern och folkpartiet förefaller
däremot ha grundsynen att radio-
och TV-program är att likställa
med kommersiella produkter. Utifrån
denna grundsyn kan det möjligen vara
berättigat att använda begrepp som monopol
och fri konkurrens — men bara
under förutsättning att man har denna
konsekventa kapitalistiska inställning.
Under andra förutsättningar är talet
om radiomonopolet endast en klyscha.

Varken högern eller folkpartiet vill i
sina partimotioner förstå de ekonomiska
och sociala realiteterna i dagens
samhälle. Enligt högermotionen borde
varje medborgare i princip äga samma
tillgång till etermedia som till pressmedia.
Hur skall denna princip kunna
förverkligas? Vi känner redan till koncentrationstendenserna
på tidningsmarknaden
och de svårigheter som lett
till att t. ex. landets största parti inte
förmår upprätthålla dagliga morgontidningar
i våra två största städer. Radioocli
TV-företag kräver ännu större kapitalinsatser.
Var skall de komma ifrån,
om de inte får komma från samhället?
Det enda realistiska alternativet är att
de kommer från det som med en förskönande
term brukar kallas det privata
näringslivet, d. v. s. storfinansen.

Onsdagen den 14 december 1960 fm.

Nr 39

Erfarenheterna från andra länder visar
också att just så går det. Om termen
monopol skall användas i denna diskussion,
så är det i det här sammanhanget.
Det alternativ högern och folkpartiet
talar för är i själva verket de
stora monopolens TV-bolag.

Nu hävdar folkpartiet -— och herr
Ohlin har nyss sagt det här i talarstolen
— att man inte alls vill ge de kommersiella
intressena någon avgörande
plats i ett s. k. oberoende TV-bolag.
Det skall gälla .särskilda regler för
aktieteckningen. Företagets chef skall
vara oberoende och självständig — tydligen
på samma sätt som chefredaktörerna
i de stora borgerliga tidningarna,
vilkas förhållande till ägaren en gång
av Johannes Wickman genialt illustrerades
med fabeln om tuppen och räven.

Om nu folkpartiet verkligen skulle
vilja ha ett nytt TV-företag där folkrörelserna
är dominerande förstår jag
inte varför detta ej kan skapas inom
den nuvarande ordningens ram. Vi vill
från vår sida absolut inte ha någon utveckling
i riktning mot kommersiell
privatägd television. Den nuvarande
ordningen för rundradions verksamhet
bör i huvudsak bibehållas. Men visst
måste man allvarligt pröva om det bästa
alternativet är det som regeringen
nu stannat för eller två helt självständiga
företag inom Sveriges Radio. Kostnadsskäl
tycks ha varit avgörande för
departementschefens bedömning. Han
talar om att dubblering bör undvikas.
Det kan dock tänkas att denna fråga
kommer i ett annat läge i och med den
allmänna utvecklingen av programverksamheten.
Vi får nu ett slags försöksmodell
för fri tävlan mellan de bägge
kanalerna.

I såväl högerns som folkpartiets förslag
spelar reklamfinansiering en avgörande
roll. lliir liar redan i debatten
anförts så många argument mot sådan
reklamfinansiering att jag kan fatta mig
kort. Man kommer inte ifrån att de privata
kapitalintressena med det system

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

som de bägge borgerliga partierna vill
ha mycket lätt kan bestämma ett TVföretags
existensmöjligheter. Det avgörande
är inte alls annonsörers klumpiga
försök att vilja påverka programmen,
utan det är att om annonsörerna
föredrar ett visst företag så kan detta
fortsätta att leva, om de bojkottar —
direkt eller indirekt — ett annat så dör
det. Den makten att bestämma över radion
och televisionen i vårt land skall
vi inte ge de privata finansintressena.

Det är också alldeles tydligt att man
betraktar reklam inom den nuvarande
TV-verksamhetens ram som ett viktigt
steg mot en kommersiell privatägd television.
Det skulle enligt vissa kretsars
bedömning gå lättare att ta nästa steg
om man väl tagit detta första. Denna
bedömning kan äga en viss riktighet.
Det är ett av de skäl som gör att man
måste säga bestämt nej till varje form
av reklaminslag i radio och television.
Vi har inte för litet reklam i det här
landet, vi ägnar inte för liten del av
vår nationalinkomst till reklamändamål.
Vi har redan för mycket reklam.
Det finns verkligen ingen anledning att
släppa in reklam i radio- och TV-verksamheten.

Jag sade tidigare att skiljelinjen går
mellan dem som vill betrakta radio- och
TV-programmen som kommersiella produkter
och dem som har en annan inställning.
Den senare har i debatten
sammanfattats som uppslutning kring
»public service»-systemet. Vi tror att
det är viktigt att man mera konsekvent
än hittills — det har sagts också i propositionen
— i praktiken fullföljer denna
tankegång. Vi har i detta syfte ställt
flera förslag, som jag endast mycket
kort skall vidröra.

Vi vill att Sveriges Radio helt skall
förankras i samhället och de folkliga
organisationerna, vilka alltså bör dela
aktier och ansvar. Något aktieinflytande
hos press och näringsliv anser vi
inte befogat. Vi anser också alt frågan
om radions och televisionens utveck -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19G6 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

ling och perspektiv skall frikopplas
från licensavgifterna. Annan viktig kulturell
verksamhet i vårt land görs inte
på samma sätt beroende av t. ex. biljettintäkter.
Utbildningsfrågorna bör ges
avsevärt större plats än för närvarande.
Man bör överväga en förflyttning av
ansvaret för radioverksamheten till ett
nytt kulturdepartement. TV:s egenproduktion
bör inte minskas.

I alla motioner som väckts med anledning
av regeringsförslaget framhålles
— helt riktigt — vilken betydelse radion
och televisionen allmänt har för
medborgarnas liv. Det är ju också så
sant att det är banalt. Däremot har man
enligt vår åsikt inte tillräckligt understrukit
radions och televisionens roll
som kulturförmedlare. Jag talar om kultur
i vid mening. Det pågår en diskussion
om finkultur och masskultur som
jag i detta sammanhang inte skall gå
in på. Jag vill bara framhålla att jag
inte delar den djupt odemokratiska kultursyn
som kommer till uttryck i åsikten
att folket har den kultur det förtjänar.
Verkliga förhållandet är ju att
de stora folklagren under lång tid inte
haft råd eller möjlighet — på grund av
hårt arbete och andra svårigheter —
att nå fram till annat än den kultur som
privata affärsintressen förtjänar mest
på. Radion och televisionen har här
skapat helt nya möjligheter för stora
medborgargrupper att bli delaktiga av
för dem nya kulturvärden. Dessa möjligheter
måste ännu mera utnyttjas. De
får inte schackras bort genom kapitulation
för de kommersiella intressena.

Det är enligt vår mening nödvändigt
att samhället satsar mycket mera för att
utnyttja de unika möjligheter som radio
och television givit oss. Det är viktigare
att medel satsas på dem än på många
andra aktiviteter, även kulturella, vilka
har betydelse endast för ett fåtal. Detta
utgör ytterligare ett skäl för den av oss
föreslagna ordningen att radions och
televisionens utbyggnad inte skall begränsas
av influtna licensmedel. Detta

problem kommer inom en snar framtid
att bli ännu mera akut än i dag.

Herr talman! Vi stöder själva grundtanken
i den framlagda propositionen
och även huvudparten av dess konkreta
förslag. På några punkter har vi gjort
säryrkanden i våra motioner nr 773 i
första kammaren och 946 i denna kammare.
Utan ytterligare motivering hemställer
jag om bifall till yrkandena i
dessa motioner under punkterna 5, 14
och 18 i statsutskottets utlåtande nr 163.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Med hänsyn till att denna
fråga blir så pass grundligt belyst
av flera talare från vårt håll skall jag
begränsa mitt anförande till ett par synpunkter.

Vi skall i dag ta ställning till vilken
väg vi skall gå när det gäller radions
och televisionens framtida utbyggnad
i vårt land. Jag hade tänkt börja mitt
anförande med att rikta en fråga till
herr Ohlin, som emellertid slank ut och
»sålde programtid» till herr Hedlund,
efter vad jag kan förstå. Herr Ohlin
gjorde ett par gånger gällande att vad
det är fråga om är att få fram det bästa
möjliga programmet till det lägsta priset.
Om man hade en reklamfinansierad
TV, skulle programmet bli mycket
billigt. Herr Ohlin menade att reklamen
inte skulle drabba varorna med fulla
kostnaderna, och han lämnade kvar ett
intryck av att den egentligen inte skulle
kosta någonting. Det hade varit mycket
intressant att få höra hur stor del
av reklamkostnaderna herr Ohlin anser
att allmänheten skulle få betala. Är
det 80 eller 90 procent? Vi kan hålla
med honom om att det inte är fulla
kostnaden. Men eftersom han inte befinner
sig i kammaren, kanske den frågan
får hänga i luften.

Det finns två vägar att gå när det gäller
att lösa det problem vi nu behandlar.
Den ena vägen är vi redan inne på.
Den andra är att införa en kommer -

Onsdagen den 14 december 19(5G fm.

Nr 39

siell television, vars organisation vi vet
mycket litet om. Utländska erfarenheter
visar emellertid risken för påverkan
på programmen och ensidighet i programutbudet.
Man kan räkna med att
seriösa program förskjuts till obekväma
tittartider. Jag tror att ingen som
har studerat denna fråga kan förneka
det.

För oss socialdemokrater är valet lätt
mellan dessa två vägar. Den nya TVkanalen,
som öppnas år 1970, bör tillhöra
Sveriges Radio. Vi står alltså hakom
ensamrättssystemet, som vi anser
bäst ägnat att tillgodose allmänhetens
krav och önskemål.

Systemet för äganderätten till radio
och TV växlar länderna emellan. Det
råder naturligtvis inte något tvivel om
att äganderättsförhållandena påverkar
dessa etermedia. Utformningen av deras
verksamhet speglar också det samhälle
de har att verka i. I diktaturländerna
använder man radio och TV för
att undertrycka informationer och förvränga
bilden av verkligheten. Man använder
med andra ord dessa kommunikationsmedel
för att påverka och likrikta
människor. I stater, där radio och
TV ligger i privata händer, har verksamheten
kommersialiserats och drivs
i vinstsyfte. Privata ägare idkar ingen
välgörenhet —■ och varför skulle vi räkna
med det?

I ett demokratiskt samhälle har man
rätt att ställa mycket stränga krav på
radio och TV. En radio med ensamrätt
och eu TV med ensamrätt skall vara
oberoende såsom informatörer och underhållare.
Det skall finnas ett samhällskontrakt
där målsättningen för
verksamheten anges, men programförslagen
skall inte föreskrivas i ett sådant
samhällskontrakt. Det är också
tack vare dessa villkor som det varit
möjligt för rundradion i vårt land att
växa sig stark av egen kraft. Sveriges
Radio står mitt i informationsströmmen
för att självständigt och opartiskt utan
sidointressen ge sin publik nyheter och

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

kommentarer, förströelse och underhållning.

Det finns alltid delade meningar om
olika program, och det kommer det alltid
att finnas, men jag vågar från denna
talarstol påstå att Sveriges Radio väl
har hävdat sin fria ställning gentemot
såväl staten som enskilda företag ävensom
mot påtryckningar från annat håll.
Detta kan belysas helt enkelt med exempel
från denna kammare, där så många
enskilda riksdagsledamöter med jämna
mellanrum har sökt förmå kommunikationsministern
att styra och ställa med
Sveriges Radio. Man vill att herr Palme
skall försöka utforma det eller det programmet,
förhindra eller förbjuda ett
annat. Det gäller program som man har
tyckt illa om. Det gäller uttalanden som
man anser opassande. Alla vet med vilken
skärpa sådana attacker har tillbakavisats.
Det är inte från denna plats eller
av kommunikationsministern eller
någon annan utomstående som programmen
i Sveriges Radio skall påverkas.

En här i staden utkommande kvällstidning
gjorde ett försök att påvisa hur
olika grupper utövade påtryckningar
mot Sveriges Radio. Detta försök misslyckades
skändligen. Kampanjen visade
tvärtom att företaget mycket väl
hävdat sin självständighet.

Om man nu kan slå fast att Sveriges
Radio väl stått emot alla försök till inblandning
utifrån — varför skall man
då ta risken att släppa loss ekonomiska
och andra intressegrupper som via reklam
och finansieringsvägen kan påverka
programutformningen?

Det har talats mycket och vackert om
fri etablering, om fri radio och television.
Detta iir ingenting annat än honnörsord.
som jag tycker att förespråkarna
för kommersiell finansiering har
mycket ringa täckning för. Vems intressen
iir det egentligen man företräder?

Hade jag hört herr Hedlunds anförande
här, innan jag preparerade detta
inlägg, skulle jag ha citerat honom i

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1906 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

stället för Herbert Hoover, som i en
radiolag 1925 lade grunden till den
amerikanska expansionen på etermediaområdet.
Han gjorde där klart att
han, när han talade om friheten, avsåg
publikens och lyssnarnas frihet att
ta del av alla tillgängliga fakta och viktiga
problemställningar. Detta var precis
vad herr Hedlund syftade till. Det
var endast sekundärt som han var intresserad
av radiobolagens frihet, friheten
att tillfredsställa sina egna och
ägarnas behov eller friheten att möta
önskemål från en snäv sektor av samhället.
Det kan och kunde inte vara en
förstahandsfråga.

Man har gjort gällande att om den
andra TV-kanalen skulle anordnas så
som reservanterna har tänkt sig, skulle
detta öka yttrandefriheten. Även på den
punkten ber jag att få hänvisa till vad
herr Hedlund sade. Vid närmare eftertanke
kan ingen hålla fast vid påståendet
att detta skulle leda till ökad yttrandefrihet.

I det stora landet i väster, där det
finns fri etableringsrätt, har man inte
lyckats tillgodose publikens intresse
och publikens krav på frihet att ta del
av alla tillgängliga fakta och viktiga
problemställningar. De kommersiella
radio- och TV-bolagen däröver behandlar
givetvis tittarna respektive lyssnarna
som en kundkrets. Man drivs av den
kommersiella ideologien, att publiken,
som det heter, skall ha vad den begär.
Man försöker finna den gemensamma
nämnaren för enskilda gruppers och
organisationers önskemål.

Det är klart att vi i vårt land inte kan
uppfylla alla önskemål som finns, men
vi kan sträva efter att skapa en information
som på ett allsidigt sätt belyser
problemen. Målet skall inte vara att alltid
söka vinna största möjliga publik för
varje program, utan det bör vara att utforma
varje budskap så, att det blir
meningsfullt för så många människor
som möjligt. Hur detta skall gå till har
uttryckts på ett rätt tillfredsställande

sätt i den överenskommelse, som träffats
mellan Sveriges Radio och staten
och vari det heter: »Vid programmens
utformning har bolaget bl. a. att sakligt,
opartiskt och i lämplig form meddela
upplysningar om nuets händelser
och lämna allmänheten orientering rörande
viktiga kulturfrågor och samhällsfrågor
ävensom stimulera till debatt
kring sådana frågor.»

I de länder, där det finns kommersiell
TV, bevakar de olika bolagen svartsjukt
varandras publiksiffror. Man söker
sig fram till en »smakens gemensamma
nämnare». Det kan vara intressant
att se hur man bedömer denna
smakens gemensamma nämnare. Får
jag, herr talman, försöka att belysa det
genom att erinra kammarens ledamöter
om den undersökning som sociologen
Wilbur Schramm gjort. Han undersökte
ett hundra godtyckligt utvalda TVtimmar
i den amerikanska produktionen.
I de hundra timmar han beskriver
förekom 12 mord, 16 stora gevärsdueller,
21 skjutna personer, 21 andra
våldsamma olyckor med gevär, 37 slagsmål,
ett knivhugg bakifrån med slaktarkniv,
4 självmordsförsök av vilka 3 lyckades
väldigt bra, 4 personer som föll
eller störtade nedför klippor, 2 bilar
som körde utför en brant, en förrymd
galning som for våldsamt fram i flygplan
och 2 gatuupplopp — vid ett av
dessa hängde mobben fel person. Katalogen
har en mycket lång fortsättning,
men jag sätter punkt för denna uppräkning
med en lejd mördare och en
avrättning med giljotin.

Som delegat i FN har jag haft tillfälle
att under några månader studera
amerikansk TV; jag har bott på hotell
och haft TV på rummet. På grund av
den fria etableringsrätten har jag då
kunnat välja mellan 13 kanaler. Jag kan
försäkra att hur man än skruvar på
knapparna och tar in olika kanaler, så
möter man ungefär samma mord, samma
slagsmål och samma avföringspiller.
Det sägs här att vi inte bör måla upp

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

skräckbilder från Amerika utan i stället
hämta exempel från andra länder.
Jag tycker att Amerika är ett bra exempel
eftersom man där har den fria etableringsrätt
som reservanterna så småningom
vill ha i detta land.

De flesta förespråkarna för en reklamfinansierad
TV hänvisar av någon anledning
till England.

Det är väl antagligen därför att den
konservativa regeringen en gång förklarade
att kommersiell TV i engelsk
tappning inte skulle ha någon som helsl
likhet med det amerikanska systemet.
Detta uttalande gjordes 1954. Åtta år senare
konstaterade den brittiska radioutredningen
under ordförandeskap av
den liberale industrimännen sir Harry
Pilkington att det kommersiella TVföretaget
inte lyckats förverkliga målsättningen
att skapa god television. Det
ingick aldrig i utredningens direktiv
att eventuellt stoppa fortsatt reklam i
TV, men man lyckades förhindra att den
tredje TV-kanalen lämnades i kommersiella
händer; den anförtroddes åt BBC.

De amerikanska TV-bolagens fackorgan
kommenterade denna händelse och
sade därvid — och de hade säkert rätt
— om engelsk reklam-TV: Man kan inte
vara bara litet grand kommersiell; antingen
är man det eller också är man
det inte.

Herr talman! Med hänsyn till den allsidiga
belysning som frågan har fått
och kommer att få nöjer jag mig med
det anförda.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(li) kort genmäle:

Herr talman! Ett överläggningsämne
som litet grand kommit bort i sammanhanget
är frågan om utseendet av radionämnden.
Från högerhåll hade framställts
yrkande om att nämnden skulle
utses av riksdagen. Radionämnden måste
finnas vare sig vi inför kommersiell
TV eller har kvar monopol-TV; nämnden
har i vilket fall som helst utomordentligt
viktiga uppgifter.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Jag förstår att kommunikationsministern
inte är så förfärligt angelägen
om att radionämnden skall utses av
riksdagen så länge han får vara kommunikationsminister.
Men hur blir det under
en efterträdare från ett annat parti?
Kommer man då från socialdemokratiskt
håll att var lika angelägen om att
regeringen skall utse detta organ, som
ju har till sin mycket grannlaga uppgift
att också kontrollera regeringens förhållande
till Sveriges Radio?

Det har sagts underliga saker här i
kammaren i dag. Man har t. ex. påpekat
att det finns alldeles för få tidningar
och att det är synd att så många tidningar
måst läggas ned — det har vederbörande
alldeles rätt i -—• och att vi
därför inte skall ha mer än ett radiooch
TV-företag. Var finns logiken i detta
resonemang? Borde man inte tvärtom
säga, att eftersom vi har så få tidningar,
måste vi ha många radio- och TV-företag? Vidare

har man sagt, att man litar till
den inre konkurrensen i mammutföretaget,
till den inre debatten och den
fria åsiktsbildningen i de olika kanalerna.
Jag fruktar att det finns risk att
kanalrösterna blir varandra mycket lika,
så lika att vi får svårt att skilja den
ena från den andra. Det ringer mig i
öronen en strof ur Romeo och Julia:
Det lärkan är, och icke näktergalen.

Herr talman! Statsrådet Palme är ju
en högt begåvad och insiktsfull man,
men ekonomiska ting intresserar han
sig uppenbarligen inte för. Han bryr sig
inte om dem eller han förstår sig inte på
dem -—- jag vet inte vilket. Han vill t. ex.
inte tala om för svenska folket vad licenserna
kommer att kosta. Han har
helt misslyckats med att förstå herr
Ohlins säkert pedagogiskt riktiga undervisning
om reklamens roll och hur
reklamfinansieringen sker. Han vill inte
gå in på det besvärliga problemet beträffande
prioriteringen av investeringarna,
alltså de 450 miljoner kronor vi
nu skall besluta att investera. Han tror

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

vidare att ett fritt verkande TV-företag
skulle åka snålskjuts på de 150 miljoner
kronor som skall investeras i televerket,
när det i stället uppenbarligen förhåller
sig så att detta företag skulle betala alla
sina kostnader och därmed också ränta
och amortering av kapitalet.

Nå, varför slösa tid på statsrådet Palme
då det gäller ekonomien när han inte
vill och inte kan förstå detta och när
han tydligen inte längre ens är kvar här
i kammaren? Låt oss i stället gå direkt
till källan. Jag har i början av denna
debatt hemställt att finansministern
själv skulle komma hit och tala om vad
han tycker i den stora investeringsfrågan.
Han är inte heller närvarande i
kammaren, men jag har sett honom här
i huset. Om han nu hör min svaga stämma,
vore jag tacksam om han ville komma
hit och tala med oss!

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Riksdagen har 1 dag att
ta ställning till om vårt radiomonopol
ytterligare skall skärpas och befästas,
så att ett enda statskontrollerat företag
i framtiden skall få rätten att sprida
åsikter, politik, kultur och nyheter genom
radio och TV. Liksom vid genomförandet
av den s. k. piratradiolagen är
tiden alltför knapp för att möjliggöra
en ingående diskussion om föreliggande
propositioner, vilka i mångt och mycket
innehåller förslag, som till vissa
delar måste framstå som ett ingrepp mot
rådande frihet.

Förra gången man skulle lagstifta
skedde det under ganska uppseendeväckande
former här i kammaren. Många
av kammarens ledamöter hade rest hem
med beskedet att ärendet skulle uppskjutas
till efter påsken. Men det fanns
några som ville något annat. Ärendet
var ju redan behandlat i konselj och
måste därför till allt pris klubbas igenom.

Först i går vid middagstiden fick vi
arma riksdagsledamöter utskottsutlåtandena
i föreliggande ärende. Jag bara

fragar mig: Hur skulle en riksdagsman
hinna med att under gårdagen delta i
de viktiga ärenden, som vi då hade att
behandla, villabeskattningen och affärstidslagen,
och samtidigt sätta sig in i eu
av 1960-talets viktigaste frågor? Var
det meningen att vi skulle läsa utskottsutlåtandena
i natt eller när skulle vi
göra det?

Nej, det hade nog varit bättre, herr
talman, om vi hade fått skjuta litet på
frågan. Man har nästan en känsla av att
kommunikationsministern på allt sätt
vill utnyttja brådskan inför påsk- och
julferier för att klubba igenom saker,
som kanske hade fått en helt annan
vändning, om mera tid hade stått till
buds att ingående diskutera dem. Det
är t. ex. fallet med denna viktiga fråga,
vilken till stora delar bar att göra med
en av de mänskliga rättigheterna, nämligen
yttrandefriheten.

Den som i dag vill tubba på denna
oerhört viktiga rättighet och rösta för
monopol genom att t. ex. hänvisa till
trängseln i etern befinner sig på felaktiga
vägar. Vid genomförandet av deii
s. k. piratradiolagen talades mycket om
trängseln i etern. Detta var huvudmotivet
för att Radio Syd skulle förbjudas,
ålan påstod helt enkelt att det i etern
inte fanns plats för flera radio- och TVsändare.
Konsekvent undvek man mycket
noga att nämna att Radio Syd sände
på FM-bandet och att det t. ex. enbart
utanför Malmö finns plats för 50—60
sändare på samma band.

Även denna gång har vi under dagens
lopp i en mängd sammanhang fått höra
talas om trängseln i etern. Vad är då
sanning? I en utredning har jag läst
att man t. ex. i Amerika har 600 fria
TV- och radiosändare, vilka utan att
störa varandra samsas i etern. Jag frågar
mig, om inte etern är ungefär densamma
i Sverige som i Amerika.

Sverige har enligt Stockholmsplanen
1961 fått lov att disponera 10 VHF-kanaler
och 48 UHF-kanaler. På VHF-bandet
sändes för närvarande vårt enda TV -

Onsdagen den 14 december 196G fm.

Nr 39

program medan UHF-bandet utnyttjas
för diverse försökssändningar.

Tala inte om några begränsade utrymmen
i etern! Tala i stället om begränsade
förmyndaraktiga politiker, vilka
i dessa frågor i mångt och mycket
befinner sig kvar på 1920-talet och inte
hunnit fram till år 1966—1967! Det finns
inga tekniska hinder för olika programföretag
inom radio- och TV-sektorn.

Nej, det är inte tekniken som lägger
hinder i vägen för en fri radio- och
TV-verksamhet. Det förstår säkerligen
herr Palme, som inte enbart vill monopolisera
den tekniska rätten att sända
utan också själva programverksamheten,
d. v. s. til syvende og sidst
yttrandefriheten och valfriheten för
Sveriges folk att på annan väg få mottaga
nyheter och åsikter. På allt sätt
vill han också skydda Sveriges radios
ensamrätt till distribution av nyheter,
åsikter, kultur och underhållning.

I lagförslaget har medtagits bestämmelser
om att censur inte får förekomma.
Det måste väl ändå anses vara en
ironi, när man i samma lagförslag t. ex.
vill förbjuda hittills lagliga och störningsfria
trådsändningar.

Innan jag kom till riksdagen trodde
jag naivt nog att man här hade debatter
för att man skulle övertyga och påverka
varandra. Men jag har funnit att
allt som oftast är frågorna avgjorda i
förväg. Många av er, kära kolleger, säger
att det verkliga riksdagsarbetet gör
man i utskotten. Vad beträffar propositionerna
om radions och TV:ns framtid
i Sverige betvivlar jag det. Jag kan
nämligen inte förstå luir man på den
knappa tid som stått till buds hunnit att
sätta sig in i 18 motioner.

En liten parentes: Det är mycket som
man finner ganska underligt i detta
hus. Varför skall t. ex. inte alla riksdagsmän
få åtminstone en utskottsplacering?
Allmänheten klagar på att vi
riksdagsmän arbetar för litet och att vi
liar för mycket betalt. Arbetet göres i
utskotten, säger många. Från detta ar -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

bete utestänger man således människor
som vill arbeta, säger jag. Många riksdagsmän
sitter i både två och tre utskott,
men oftast hinner de kanske bara
verka i ett enda. Den som tillhör ett
mindre parti eller ett så litet parti som
jag är får inte verka alls. Nog borde
det väl vara så, att den som blir vald
til riksdagsman och detta därför att han
har folkets förtroende verkligen bereds
tillfälle till aktivt arbete för att företräda
dessa väljare? Jag kommer faktiskt
att motionera i denna fråga och
mottar gärna medmotionärer som vill
stödja ett så anständigt demokratiskt
krav som att ombud valda av Sveriges
folk får rätt att arbeta — i riksdagen.

Men jag skall återgå till radions och
TV:ns framtid. Jag är glad över att en
utredning ändå sysslar med frågan om
eventuell reklam i Sveriges radio-TV.
Fm sådan reklam förekommer ju redan i
vårt statskontrollerade medium, även
om man då och då kallar det konsumentupplysning
och annonsörerna därför
inte behöver betala för reklamen. Var
går gränsen mellan reklam och konsumentupplysning?
När G. G. Hammarlund
presenterar en bil, vilken sannolikt
fä konsumenter har råd att skaffa
sig, med de ungefärliga orden »en snabb,
snärtig kärra till ett vettigt pris», vad
är det då om inte reklam?

För några söndagar sedan tittade jag
på ett program om nyutkomna barnböcker.
Fonden utgjordes av två stora
lådor. På den ena stod det »Rabén &
Sjögren» och på den andra »Bokförlaget
Saga». Där satt, vill jag minnas,
Ulla Sjöblom och hon sade ungefär:
Och så har det kommit ut en väldigt
trevlig barnbok hos Rabén & Sjögren.
Ja, vad är det som bultar i lådan här?
År det inte den lilla figuren Truls —
eller Trils eller vad det nu var. Välkommen
lilla Truls. Jaså du återkommer
igen på bokförlaget Rabén & Sjögren?

Hur skall vi karakterisera vad som
häromdagen förekom i Pressfönstret,
diir man menade sig göra konsument -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

upplysning i fråga om förstasidorna i
de största städernas tidningar? Varför
hade inte Skånska Dagbladet, som utges
i Malmö, tagits med? Visst var tidningens
förstasida den dagen illa gjord, men
det var väl ändå inte skälet.

Man kan fråga sig vilka principer som
följdes beträffande ett sammanträde
häromdagen inom möbelbranschen.
Därvid intervjuades en talesman för
de små möbelhandlarna. Samtidigt intervjuades
emellertid också Ikea-chefen.
När programmets spelades upp på
kvällen i TV visades bara Ikea-chefen,
som promenerade omkring bland sina
möbler och förevisade dessa. Är det
reklam, är det konsumentupplysning
eller enbart dirigering? Jag bara frågar.

Vem avgör egentligen vem som får
vara med i radio och TV? Personligen
har jag den uppfattningen att ett fåtal
människor på ett skrämmande enväldigt
sätt har rätten att bestämma vilka
program som skall visas i TV och på
vilka tider det skall ske. Har vi en TVpotentat,
som exempelvis har till hobby
att spara på bilder av cowboys och
indianer, blir det bröderna Gartwright
som körs i TV.

När det gäller Hylands hörna tar man
exempelvis inte hänsyn till barnfamiljerna.
Barnen måste sitta uppe till mellan
kl. 11 och 12 på lördagskvällen för
att kunna se detta program. Det finns
ingen möjlighet att få igenom önskemålet
att programmet skulle sändas tidigare.
Nej, alla vi föräldrar får i stället
uppleva tråkiga söndagar med griniga
barn.

Vart skall då allmänheten vända sig
för att få rättelse, och få sina synpunkter
framförda? Skall man ringa till
växeln på Sveriges Radio-TV och tala
med någon växeltelefonist? Att det inte
är någon mening med att ta upp sådana
frågor i riksdagen, har vi fått höra vid
många tillfällen.

Skall vi klaga hos radionämnden? Ja,
men till den kan man bara vända sig i
efterhand när allting är över.

Personligen har jag många gånger
förvånats över den nonchalans och
maktfullkomlighet, som vårt monopolföretag
visat — ett företag för vilket i
sista hand en enda man är ansvarig.

Det är inte nog med att ett monopolföretag
bestämmer vad Sveriges folk
skall bjudas i form av nyheter, underhållning
och kultur. Man kan till och
med ibland få uppleva att företaget bestämmer
över Sveriges riksdag. Herr
Palme framhöll här i dag, att Sveriges
Radio skulle vara ett av statsmakterna
oberoende företag. Men jag finner att
det ibland är Sveriges Radio, som nära
nog styr över riksdagen. Låt mig ta ett
exempel.

Det finns regler för programverksamheten
vid Sveriges Radio beträffande
politiska program. I dessa regler stadgas
bl. a. följande om politiska program under
valrörelse: »Under en begränsad
tidsrymd veckorna närmast före valet
sänds särskilda valprogram, vari endast
i riksdagen representerade partier
deltar.»

Även om jag inte själv ville betrakta
mig som ett politiskt parti, har politiska
mullvadar ändå gjort mig till ett sådant
och avskilt mig från det parti jag
förr tillhörde. Omständigheterna har
således medfört att jag formellt är att
betrakta som ett parti och som sådant
också varit föremål för diskussioner
här i riksdagen om parti- och kanslistöd,
för att nämna några exempel.

I höstens val var det meningen att
Medborgerlig Samling skulle ställa upp
på ett flertal platser i Sverige. När inrikesdepartementet
frågade hur många
valkuvert etc. Medborgerlig Samling beräknade
använda, beställde jag tre ton
dylika försändelser.

I en modern valrörelse är man emellertid
till huvudsaklig del beroende av
program i radio och TV, varför jag
redan den 10 januari i år skrev till radiochefen
och undrade vilken programtid
som Medborgerlig Samling tilldelats
i den kommande valkampanjen. Herr

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Rydbeck svarade i ett brev av den 24
januari bl. a. följande: »Den utveckling
som lett till att Ni formellt juridiskt
kommit att intaga ställningen som ett
eget parti, kan inte i förevarande sammanhang
tillmätas någon betydelse.»

Vi hade sedan under våren en skriftväxling
i vilken herr Rydbeck bl. a.
ville göra gällande att jag var att betrakta
som centerpartist, varpå jag vill
minnas svarade att han i så fall borde
framföra detta till centerpartiets partiledning.
Vidare bad jag honom att vända
sig till inrikesdepartementet för att
få reda på Medborgerlig Samlings juridiska
och konstitutionella ställning,
men han skrev bara och uttalade som
sin bestämda mening — det stod faktiskt
så ■—• att de rättigheter o. s. v. som jag
erhållit som politiskt parti inte kunde
beaktas av honom. Han underförstår
tydligen att det inte alls har någon betydelse,
att riksdagen betraktar mig som
parti eller att jag på inrikesdepartementet
är inregistrerad som sådant. Det
var inte till fyllest, som han uttryckte
det, att konstituera mig som ett politiskt
parti för att få delta i de särskilda
valprogrammen.

Det är tydligen så, att Sveriges Radio
bestämmer över Sveriges riksdag och
regering i sådana frågor. Hur som helst,
när jag på våren och försommaren bekantgjorde
för mina vänner i Medborgerlig
Samling, att vi inte fick någon
programtid i radio och TV beslöt olika
förtroendemän ute i landet att valrörelsen
skulle inställas där.

Enligt mitt förmenande har Sveriges
Radios diktatur således på ett menligt
sätt inverkat på ett demokratiskt val i
vårt land.

Ett bevis j)å det orättfärdiga i handlingssättet
och på att jag enligt riksdagens
uppfattning är att betrakta som
ett parti fick jag på höstkanten, då min
fru erhöll eu telcfonpåringning om att
det på Malmö central låg tre ton valtryck
och tillfrågades om det skulle köras
hem till min bostad.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Det är så sant som herr Palme sade
i dag, nämligen att företag som Lamco
kan få en rättelse till stånd, men att
ingen privatperson kan mobilisera liknande
resurser. Inte heller jag kunde
mobilisera några resurser för att möta
monopolradions övergrepp. Jag kunde
givetvis, som jag först tänkte, ha sänt
detta valtryck på tre ton till radiochefen,
men jag är i grund och botten en
ganska snäll man, så jag lagrade allt
i min källare i förhoppning om att det
nuvarande förmyndartänkandet och
monopoliserandet ändå skall få en dödsstöt
vid valet 1968.

Herr talman! För mig har det alltid
framstått som obehagligt och stridande
mot de demokratiska grundförutsättningarna
att ett fåtal människor bestämmer
vad andra skall se och höra.
Personligen har jag haft den känslan i
mitt samarbete med Sveriges Radio —
jag har gjort ett tiotal TV-filmer — att
jag många gånger haft att göra med
allenarådande och halvt diktatoriska
chefer. Ett exempel: när en av mina
första filmer skulle spelas hade jag lovats
att få med en uppgift om ett postgirokonto,
dit gåvor kunde sändas. Jag
hade ju inte gjort filmen för att visa
stackars lemlästade spetälska människor,
utan för att hjälpa dem. Så dök det
upp en radiopotentat som sade att jag
inte fick konkurrera med radiohjälpen.
Vad hjälpte det att jag frågade honom,
hur man kan konkurrera om att rädda
människoliv? Ja, jag blev så upprörd
att jag talade på ett sådant sätt när filmtexten
skulle »speakas» att Sveriges Radios
växel blev nedringd. Först i de
senare nyheterna, sedan allmänheten
tvingat monopolföretaget till det, lämnade
man uppgift om postgirokontot.

Jag skulle kunna berätta åtskilliga sådana
exempel, men jag nöjer mig med
att konstatera att vi vanliga människor
har mycket litet att säga till om i Sveriges
Radio. Även våra folkrörelser -—-religiösa, fackliga och politiska — har
mycket litet att säga till om. Och ändå

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet in. m.

måste det vara av yttersta vikt för Sveriges
Radio att ha en bred förankring
hos allmänheten ocli att denna allmänhet
på ett bättre sätt än nu kan göra
sitt inflytande gällande när det gäller
programval och programverksamhet.

Av den orsaken har jag i denna kammare
väckt motion om inrättandet av
ett programråd, som skulle fungera som
ett rådgivande kontaktorgan mellan allmänheten
och Sveriges Radio i dess
programverksamhet. Givetvis skulle detta
råd inte få utöva någon censur. Som
namnet anger skulle det bara vara fråga
om en rådgivande kontakt. Utredningen
har tillstyrkt ett liknande förslag,
men departementschefen och utskottet
har gått emot motionen. Utskottet
skriver att ett sådant programråd
skulle verka »olyckligt, förhindrande
och försvårande för verksamhetens
obundna utövande».

Man vill tydligen fortsätta som hittills,
att ett fåtal människor utan nämnvärd
förankring i folkdjupet och utan
att ta råd av andra än sig själva skall
bestämma om och servera allmänheten
program i radio och TV. Men liksom
alla andra måste ju även dessa människor
ha behov av råd. Det visar inte
minst de mänga gånger undermåliga
program vi nu får se i TV.

Utskottet skriver att det redan finns
programkommittéer i Sveriges Radio.
Javisst har man en av egna tjänstemän
tillsatt kommitté, som inte gör officiella
utredningar — och som tydligen många
gånger kommer till direkt felaktiga resultat.
Annars skulle vi väl inte bjudas
så mycket dravel som vi nu ibland får
se.

I en annan motion har herr Sjöholm
och jag betonat vikten av att en kommande
utredning rörande reklamfinansierad
TV får tillgång till erforderlig
apparatur för att genom provsändningar
vinna erfarenhet och sedan rätt kunna
bedöma värdet av reklamfinansierad
TV. Vad skall man annars grunda sina
uttalanden på?

I ytterligare eu annan motion har vi
yrkat att introduktionen av färg-TV
skall ske vid årsskiftet 1969—1970. Samma
synpunkter har också tidigare framförts
i debatten, och då med hänsyn till
den kostnadsbesparing detta skulle innebära
för konsumenterna och för den
nödvändiga planeringen i vår inhemska
industri. Jag skall därför inte nu orda
vidare i denna sak.

Statsrådet Palme har tidigare i dag
liknat oppositionens förslag — jag menar
då folkpartiets förslag, ty luften är
tydligen så tunn i etern att den inte tål
någon mittensamverkan i detta fall —
vid det som hände seriefiguren Kronblom.
Han skulle tillverka ett yxskaft,
och han täljde så mycket och länge att
han till slut bara fick en tandpelare
kvar. Jag vill nu också använda liknelsen
om Kronblom och säga att herr
Palme har systematiskt yxat till sig en
idealbild, där allt som har med konkurrens
och valfrihet i etern att göra
har yxats bort bit för bit.

Först var det trängseln i etern som
motiverade piratradiolagen. Men nu
nöjer man sig inte med att bara monopolisera
sändningarna, nu skall man
också monopolisera rätten att sända
program, oavsett om det sker i etern
eller per tråd. 1959 års internationella
telekonvention säger emellertid klart
och tydligt ifrån, att med radiosändning
menas inte trådsändning. Hur
skulle nu herr Palme komma ifrån detta?
Jo, för att få den nya lagen att bli
mera samstämd skapar han ett nytt begrepp,
rundradiosändning, i vilket innefattas
både trådsändning och sändning
i etern.

Departementschefen klargör också
tydligt i propositionen att något tal om
utrymme i etern inte kan åberopas beträffande
trådsändning. Trådsändning
kan ju inte heller störa någon enda
människa. Vart vill han då komma? Jo,
man är helt enkelt rädd för att det skall
bli konkurrens och för att människor
skall kunna välja sina program i radio

Onsdagen den 14 december 1960 fm.

Nr 39

eller TV. Tydligare kan man väl inte få
detta bekräftat än när man läser vad
Sveriges Radio i sitt remissyttrande säger
beträffande trådradiosändning:
»Om programverksamhet för trådsändningar
till en större allmänhet fick bedrivas
utan tillstånd och utan de standardkrav,
som gäller för trådlösa sändningar,
skulle dessa trådsändningar särskilt
i större städer med hjälp av reklaminkomster
och annan kommersiell
verksamhet kunna få en så betydande
omfattning och bli en så påtaglig konkurrent
till rundradion om publikintresset,
att denna skulle ha svårigheter
att upprätthålla den karaktär som stipulerats.
» Här sägs klart ifrån att man
är rädd för konkurrens, och det är därför
man vill förbjuda och kriminalisera
hittills tillåten trådsändning.

Det nya lagförslaget är mycket svårtolkat.
Man sysslar bl. a. med begreppet
»allmänheten». Utredningsmannen konstaterar
att en större allmänhet utgör
en vidare krets än allmänheten och att
det kvantitativa kännemärket är att
gruppens absoluta antal är stort. Det är
nästan så att man först trodde att man
läste Grönköpings Veckoblad. Statsrådet
Palme däremot klipper av hela diskussionen
genom att förklara att begreppet
allmänheten bör användas i
lagstiftningen, och han gör tolkningen
att en krets personer som på eu gång
är liten och sluten inte kan räknas till
allmänheten. Ligger man på sjukhus,
får man enligt den nya lagen höra trådsändningar.
Här bör man, för att citera
statsrådet, »tala om en sluten krets, eftersom
de personer som ingår i den utgör
en från andra avgränsad grupp som
uppstått genom att medlemmarna befinner
sig i en likartad situation eller
har ett påtagligt gemensamt intresse».
Jag får väl förmoda att det gemensamma
intresset är att samtliga medlemmar
i gruppen på sjukhuset vill bli friska så
snart som möjligt.

De som bor i ett bostadsområde kan
däremot inte räknas som eu sluten

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

krets, även om de tillhör en bostadsförening.
Enligt statsrådet Palme måste
förutsättningen »för att viss programverksamhet
skall kunna drivas utan att
inkräkta på ensamrätten vara att medlemmarna
i den slutna kretsen inte kommit
samman endast för att lyssna på
eller se program som anordnats i verksamheten».
Jag tror att de flesta människor
som t. ex. flyttat till kvarteret
Kronprinsen i Malmö har ett påtagligt
gemensamt intresse. De har skaffat sig
en bostad i dessa bostadsbristens dagar
och vill bo bra. Det intresset räcker tydligen
inte. Men hade de legat på sjukhus
och varit sjuka tillsammans, hade
deras intresse av att bli friska räckt
för att de skulle få se privat trådsändning.
I bostadshus kan man ju tillhöra
en bostadsförening, en fritidsklubb etc.,
men det räcker inte för att man skall
få se fria TV-sändningar. Däremot får
man konstigt nog på båtar och andra
färdmedel i framtiden se trådbunden
radio och TV, om den nya lagen går
igenom. I det fallet menar alltså departementschefen,
att passagerarna är »en
sluten krets vars medlemmar är förenade
genom en påtaglig gemenskap». Vad
kan man då ha för gemenskap? På statens
järnvägars fartyg Gripen, som trafikerar
linjen Malmö—Köpenhamn, har
man trådsänd TV. Visserligen har människorna
en gemenskap, nämligen den
att de så fort som möjligt vill åka över
till Köpenhamn för att ett tag få komma
bort från vårt många gånger krångliga
Sverige. I en bostadsrättsförening
däremot är det fråga om en i verklig
mening sluten krets, ty folk bor ju stadigvarande
i ifrågavarande fastighet.
Men hur många människor åker inte
över Öresund? Jo, det är miljoner människor
under en säsong, och de anses
alltså vara förbundna i en gemenskap.

Varför gäller dessa särbestämmelser
för fartyg? Det kan väl inte vara så,
att staten givit koncession till det privata
bolaget i Malmö, Informations-TV,
iitl sända på Gripen och de andra öre -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

sundsfartygen och att man genom kontrakt
är bunden även i fortsättningen?

Nu har man under alla förhållanden
mycket bråttom att genomföra lagen
och får då göra vissa undantag — ty
det finns ju undantag i lagförslaget som
går ut på att företag som bedrev trådradioverksamhet
den 31 oktober 1966
skall få fortsätta. Hur kan man över
huvud taget stifta lagar som kriminaliserar
trådsändning men medger att företag,
som så att säga var kriminella
vid lagens tillkomst, får fortsätta med
sin »kriminella» verksamhet?

Undantag görs alltså för företaget i
Malmö och för ett par till. Det blir ett
monopol i monopolet. Den som velat
följa lagar och förordningar och därför
väntat med att starta trådsändning,
blir straffad om han nu börjar sända,
men den djärve affärsmannen, som
startat tidigare blir premierad.

Det har flera gånger i dag framhållits
att de tekniska förutsättningarna
blir större och större och att vi därmed
får allt vidare möjligheter att överföra
nyheter, åsikter och underhållning.
De som tror att de i dag endast skall
rösta i en teknisk lämplighetsfråga får
dock inte glömma bort, att det är en
stor frihetssak man förråder, om man
lägger sin röst för ett statligt förmyndartänkande,
som vill monopolisera rätten
att sprida åsikter, information, underhållning
och nyheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till dels
de likalydande motionerna I: 775 och
II: 957 — upptagna i statsutskottets utlåtande
nr 163 — dels till reservationen
av herr Alexanderson m. fl. vid hemställan
under A i sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det behöver knappast
framhållas vilken oerhörd betydelse sådana
massmedia som radio och TV har
för ett folk och vilken möjlighet de besitter,
när det gäller att förmedla åsik -

ter och smakriktningar till medborgarna.
Desto större är givetvis ansvaret för
det företag som handhar verksamheten,
framför allt när det är fråga om ett
monopol. Alltsedan reguljära sändningar
började i vårt land år 1925 har vi
ju haft ett sådant radiomonopol, och
proposition 136 följer helt traditionen.
Sedan Holland och Schweiz i fjol införde
reklam i TV är det numera i Europa
bara de skandinaviska länderna
Sverige, Norge och Danmark, som håller
sig med reklamfri TV.

Dessa kontroversiella frågor, som i
stort sett inte fick behandlas i radioutredningen,
har tagits upp i olika motioner
och i reservation 2 till statsutskottets
utlåtande nr 163, vilken jag biträtt.
Där yrkas på snabbutredning om
ett fristående reklamfinansierat TV-2.
Frågan har berörts i tidigare inlägg,
och jag skall därför inte vidare uppehålla
mig vid den.

I motion II: 955 — väckt av herr Zetterberg
och mig och likalydande med
motion I: 783 — behandlas de religiösa
programmen i radio och TV. Av de där
framställda yrkandena har ett par biträtts
av statsutskottet. Sålunda har utskottet
i fråga om den för efterhandsgranskning
avsedda radionämnden höjt
antalet ledamöter från i propositionen
föreslagna fem till sju. Föreskriften att
ordföranden skall ha juridisk kompetens
föreslås ävenledes slopad. Det är
av vikt att representanter för folkrörelserna
och företrädare för de program
som berörts i vår motion tas med i
nämnden.

Det programråd som vi i vår motion
begärt för dessa religiösa program skulle
enligt vår mening vara ett gott rådgivande
organ och ge kontaktmöjlighet
för de stora grupper som det här
gäller. Någon censurinstans är det alltså
inte tal om. För närvarande finns
ju — som utskottet angivit och som
herr Karlsson i Olofström särskilt underströk
— för dessa program en särskild
kommitté, mer eller mindre offi -

Onsdagen den 14 december 1960 fm.

Nr 39

ciell. Jag har fullt förtroende för representanterna
i denna kommitté och anser
det också betydelsefullt att utskottet
i sin skrivning förutsätter att denna
kommitté skall fortsätta sitt arbete. Eftersom
tidigare inget sagts officiellt härom
anser jag detta uttalande tillfredsställande.
Jag bär därför inget särskilt
yrkande utan vill endast uttala den förhoppningen,
att programkommittén
skall effektivisera sin verksamhet och
komma att fungera som det programråd
vi uttalat oss för.

I fråga om en särskild avdelning för
dessa program har vi i motionen framhållit
att en sådan — naturligtvis med
tillräcklig bemanning — bättre skulle
kunna bevaka detta område. Utskottet
har ansett att dylika organisatoriska
frågor bör ankomma på företagets ledning
och prövas inom ramen för programverksamhetens
allmänna inriktning
och enligt utformningen av avtalet
mellan staten och företaget. I det
särskilda yttrande jag lagt fram i statsutskottet
och som undertecknats av tio
utskottsledamöter har vi framhållit, att
önskemålen för en sådan avdelning
uppenbarligen kan tillgodoses genom
avtalet mellan staten och Sveriges Radio
samt av företagets ledning.

Låt mig få understryka, att vad vi
avsett med vår motion inte i första
hand är ett utökat antal gudstjänster
och andakter i radio och TV, även om
man måste konstatera att de religiösa
radioprogrammen trängts tillbaka från
5—6 procent i slutet av 1940-talet till
nuvarande dryga 3 procent av programvolymen
i P 1 och P 2; melodiradion
är således inte inräknad häri. I TV förfogar
gudstjänstsektionen över cirka 40
timmar årligen eller knappt 2 procent
av den totala sändningstiden. Det är
angeläget att de religiösa programmen
inte får ytterligare procentuell eftersläpning
utan i stiillet i och med denna
utvidgning får del av de utökade möjligheterna.

Dessa gudstjänster, fördelade på olika

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

kyrkor och samfund, har en mycket
stor lyssnarskara — enligt en undersökning
rör det sig ofta om cirka två miljoner
människor. Dessa program medför
också jämförelsevis låga kostnader,
eftersom kyrkor och samlingslokaler
och i stor utsträckning även medverkande
fritt ställs till förfogande.

Vad vi i vår motion särskilt framhållit
som önskemål — som jag hoppas
företagsledningen skall behjärta — är
flera reportage och program från kyrkornas
och samfundens söndagsskol-,
barn-, ungdoms- och studieverksamhet,
liksom från utbildnings- och biståndsverksamheten
i utvecklingsländerna.
Debatten i frågor rörande religion och
livsåskådning bör såsom radioutredningen
betonade bättre återspeglas i
radio och TV. Utredningens påpekande
är värt att understryka: »Området för
religiositet och livsåskådningar är så
allvarligt, betydelsefullt och ömtåligt
att det måste handhas med omdöme
och återhållsamhet.»

Den s. k. radiokyrkan bör inte vara
en isolerad och ekonomiskt undernärd
verksamhet utan ges tillräckliga möjligheter
att förnya sig och spela en aktiv
roll i kulturdebatten.

På sid. 28 i sitt utlåtande nr 1 har
det sammansatta konstitutions- och
tredje lagutskottet med anledning av
motioner uttalat att programutformningen
bör »präglas av hänsynstagande
till skilda åsiktsriktningar i religiösa
och etiska frågor». Jag anser det värdefullt,
inte minst med tanke på vad som
passerat i radio och TV, att riksdagen
gör detta uttalande. I övrigt kommer
jag att biträda reservationerna till detta
utlåtande liksom också reservationen
till sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1.

Herr talman! Jag vill till sist uttrycka
den förhoppningen att den företagsledning
som skall svara för den framtida
radio- och TV-verksamheten skall
besinna silt stora ansvar och söka ge
vårt folk goda och i verklig mening kul -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

turellt och religiöst uppbyggande program.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,

då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 14 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Rundradions fortsatta verksamhet
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 163, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
rundradions fortsatta verksamhet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, sammansatt
konstitutions- och tredje lagutskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till radiolag jämte i ämnet väckta motioner,
samt sammansatt konstitutionsoch
första lagutskotts utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till radioansvarighetslag,
dels ock i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsätta; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr ZETTERBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Under tio år har vårt
lands mest lysande statsvetenskapsman,
Herbert Tingsten, sökt övertyga oss om
att vi lever i en ideologisk idyll. Våra
politiska uppfattningar har, hävdar
han, undergått en utjämning, och det

är bara på högtidsdagarna som vi tar
fram våra gamla fanor för att sedan
åter ställa dem i garderoberna. Vi som
upplevde striderna kring ATP-reformen
1957—1960 har väl haft svårt att ansluta
oss till Tingstens teser, men andra
har säkert satt tro till dem, i varje fall
vad det gäller 1960-talet. Men så blottar
den materia som vi i dag har framför
oss en djup skiljelinje mellan två synsätt.
Reservanterna från högern och
folkpartiet ger uttryck för en stark tilltro
till de enskilda kapitalintressenas
förmåga inte bara när det gäller näringslivet
i allmänhet utan även när det
gäller denna i vidaste mening kulturskapande
aktivitet.

Det är yttrandefriheten det gäller,
har det sagts. En »fri radio» uppfattas
av reservanterna som en garant härvidlag.
Samhället som ägare av radio
och TV anses däremot leda till bundenhet
och maktfullkomlighet. Nu är det
väl inte så lätt att i vårt land vinna tilltro
för påståendet, att stora bolag —
och det är väl bara sådana som kan
komma i fråga som reklamköpare —
skulle vara frihetens värn. En sådan
uppfattning ger uttryck för en kapitalistisk
romantik, som i USA har företrädare
men som i denna avancerade
form är sällsynt i Europa.

Några talare har givit exempel på
den maktfullkomlighet och det godtycke
som kan förekomma inom Sveri -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19G6 em.

ges Radio. Trots alla förtroendeförklaringar
är det naturligtvis ingen som vill
bestrida att det förekommit misstag av
skilda slag. Men det vore djärvt av dem
som önskar en kommersiell TV att, såsom
skett i denna debatt, utlova att ev.
kommersiell TV inte kommer att göra
samma misstag som den nuvarande.

Därtill kommer emellertid en avgörande
skillnad. Om Rabén & Sjögren
eller IKEA kommit att få för mycket
reklam såsom antytts, så ligger det inget
systern i detta. Dessa disproportioner
beror på mänsklig ofullkomlighet. Läget
skulle vara ett helt annat om de
sagda storföretagen var annonsörer i
ett kommersiellt TV-företag. Då vore
det säkerligen i längden svårt att förhindra
ett systematiskt inflytande på en
programinramning av deras annonser
vilken svarade mot beställarnas önskemål.
Även om förespråkarna för en
kommersiell TV vill förhindra ett sådant
inflytande, blir säkerligen trycket
från annonsörerna i längden svårt att
motstå. De med programmen missnöjda,
vilka herr Rubin talade om, får säkerligen
— även om vi skulle få ett
kommersiellt TV-företag — när de
ringer på söndagarna för att klaga på
programmen, samtala med en telefonist.
Maktfullkomliga tjänstemän kommer vi
nog aldrig att undgå här på jorden.
Men tjänstemännen kan vara antingen
företrädare för endast allmänheten eller
för både lyssnare och annonsörer.
I det sammanhanget skule jag vilja understryka
att jag tillhör dem som —
trots att en utredning för närvarande
undersöker möjligheterna av vissa inslag
av kommersiell natur i våra TVprogram
— tror att det skulle vara ett
misstag att tillåta sådana inslag. Inte
ens ett lillfinger bör räckas åt makter
som sedan tar hela handen. .Tåg gladde
mig därför åt ett citat som herr Bengtsson
i Varberg anförde från amerikansk
källa: »Man kan inte vara litet kommersiell.
»

Jag tror att det var herr Cassel som

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

förvånade sig över att man i diskussionen
förde in tidningssituationen i vårt
land. Han ansåg, om jag fattade honom
rätt, att det förhållandet att vi tenderar
att få ett tidningsmonopol i stora delar
av vårt land är ett argument mot ensamrätten
för Sveriges Radio, som han
givetvis kallade för »monopolradio».
Han kom fram till sin slutsats genom
ett semantiskt trolleri. Ett tidningsmonopol
innebär ju att vissa meningsriktningar
får möjlighet att genom de dominerande
tidningarna dagligen göra
propaganda för sina åsikter. En samhällsägd
television skall däremot enligt
instruktionerna ge utrymme för skilda
meningsriktningar i politiskt och kulturellt
avseende. Den blir alltså i stället
ett korrektiv till det ensidiga tidningsmonopolet.
Ett fåtal tidningars allt
snabbare erövring av hela landets läsekrets
gör det särskilt angeläget att radio-
och TV-företaget är obundet, så att
den allsidighet man inte kan och bör
begära av en tidning kan fordras av
Sveriges Radio-TV.

Så, herr talman, vill jag säga några
ord om den motion som herr Nelander
och jag som företrädare för riksdagens
kristna grupp har väckt. Herr Nelander
anslöt sig i sitt anförande till folkpartiets
syn på ensamrätten för Sveriges
Radio-TV att handha programverksamheten.
Den uppfattningen kan jag, som
framgått av vad jag redan sagt, inte
dela. Men eftersom vi med våra skilda
utgångspunkter kunnat enas om samma
motion vill jag med några ord kommentera
den. Det är då onödigt att upprepa
vad herr Harnrin i Jönköping och
herr Nelander sagt om värdet och uppskattningen
av de religiösa programmen
och om deras ställning i dag. Herr
Nelander och jag har också i vår motion
framhävt betydelsen av att man i
radio och TV inte bara sänder gudstjänster
och andaktsstunder utan också
inslag från det mångförgrenade arbete
som bedrivs i våra samfund bl. a. i söndagsskolor,
studiecirklar etc. .lag vill

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

också instämma i herr Nelanders önskan
om en särskild avdelning för de
religiösa programmen; en sådan önskan
har vi också framfört i vår motion. Vi
böjer oss emellertid för utskottets bedömning
att frågor av denna art bör få
lösas inom företaget.

För en fortsatt utveckling av denna
programverksamhet är det dock säkerligen
nödvändigt att de religiösa programmen
omhänderhas av en väl bemannad
avdelning. Att verksamheten
har fungerat och fungerar så pass väl
som den gör hänger otvivelaktigt samman
med att den för dessa program
närmast ansvarige är en av Sveriges
Radios mest erfarna och betrodda tjänstemän
med stort inflytande. Men denna
omständighet kan ju inte utgöra någon
garanti för framtiden.

Häromåret skedde, efter framställningar
från skilda håll, en personalförstärkning
på denna avdelning, om
man nu kan kalla det så; man hade på
känn att redan denna utvidgning då
tedde sig en smula äventyrlig. Det vore
till stor skada för hela området om upprättandet
av en särskild avdelning skulle
komma att bli en prestigefråga.

Antalet andaktsstunder av skilda slag
uppgår numera till ca 1 100 per år. Om
en så omfattande verksamhet skall kunna
hållas vital, måste den ledas av ett
team som inspirerar, förmedlar uppslag
och experimenterar. Endast i begränsad
utsträckning är det möjligt för några
få jäktade personer att åstadkomma
detta, även om de får hjälp här och var
ute i distrikten. Det finns emellertid inte
bara ett behov av program av den traditionella
typen, kompletterade med sådana
reportage som omnämns i motionen.
Det finns också ett behov av debattprogram.
Särskilt vi som har en
kristen livsuppfattning måste vara beredda
på att det vi håller heligt bestrids
och bekämpas i dessa program. Kravet
på profana morgonandakter som alternativ
till religiösa är befogat. Förslaget
bör realiseras i den mån så är möjligt.

Vi får acceptera att också företrädare
för motsatta meningen får träda fram
i detta medium i öppen debatt eller under
andra former.

Jag kommer att se med tillfredsställelse
att radio och TV i framtiden låter
livsåskådningsmönstren ställas bredvid
varandra i ännu större utsträckning än
nu. Därmed är inte sagt att varje form
av polemik mot oliktänkande bör godtas.
Av radioutredningen har på ett utmärkt
sätt framgått att hånfulla och
kränkande uttalanden inte bör tillåtas
ens under debatter.

Personligen tar jag avstånd från ropen
på censur när det gäller det tryckta
ordet. Ingen skall behöva betala licens
för att få sitta i sitt vardagsrum på underhållningtid
och från radio eller TV
mötas av tarvligheter och hånfullheter
mot en ärligt omfattad övertygelse. Om
människor frivilligt går och köper böcker
om jordisk eller himmelsk kärlek
eller kärleks motsats, det må vara deras
sak. De väljer frivilligt. Men TV-mediet,
ej ens med två kanaler, ger ej denna frihet.
Den radioansvarighetslag, vilken
vi i ett sammansatt konstitutions- och
första lagutskott har godtagit, innehåller
bestämmelser om en »programansvarig»
för varje program. Det finns väl
anledning tro, att denna anordning
skall visa sig leda till soberhet på områden
som hittills varit föremål för understundom
befogad kritik.

Slutligen! I remissvaren på radioutredningen
uttalade sig folkbildningsorganisationerna
mycket positivt om den
särskilda rundradion som utredningen
föreslog. Inom folkbildningen knöt man
stora förhoppningar till denna organisation,
inte minst mot den bakgrunden
att folkbildningen framför allt i studiecirkelverksamhetens
form hittills blivit
ytterst snävt behandlad i Sveriges Radio.
Det är dock omkring en miljon
svenska medborgare, som är engagerade
i studiearbete i studieförbundens
regi. Det skulle vara lyckligt, om man
vid den fortsatta prövningen av denna

Onsdagen den 14 december 196C em.

Nr 39

fråga, som man hoppas inte skall ta för
lång tid, sökte tillvarata de möjligheter
som radio och TV har att ge inte bara
utbildning i utbildningsradions och
TV:ns form utan också stimulans till
folkbildningen i studiecirkelns form.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Henrikson och Svensson i Kungälv (båda
s).

Därefter anförde:

Fru SUNDBERG (h) :

Herr talman! Det var med en viss
tvekan som svenska folket i början på
detta sekel anammade ordet radio som
synonym för begreppet trådlös kommunikation.
Betydelsen av ordet kvarstår
än i dag, även om vi nu kan konstatera
att en stor del av den tvekan som då
gjorde sig gällande säkert berodde på
en allmän förvåning över den praktiska
upplevelsen av de elektromagnetiska vågorna
i dåtidens kristallmottagare med
hörlurar. I 1946 års radiolag finns inte
heller definierat vad som menas med
radiovågor. Rent praktiskt har man arbetat
efter den princip som kom till uttryck
i radioreglementet av 1959 års
internationella telekonvention, nämligen
att radiovågor är elektromagnetiska vågor
som fortplantar sig i rymden utan
ledare.

Departementschefen har nu inför
skrivandet av en ny radiolag insett möjligheten
att införa en egen definition
av begreppet rundradio. Det finns naturligtvis
olika sätt att skapa ett monopol.
Man kan vara så överlägset bra, att
all konkurrens blir meningslös. Men
det absoluta monopolet når man bara
genom lagstiftning. Då är det inte bara
meningslöst utan också omöjligt att
konkurrera. Ju fullständigare lagstiftningen
är, desto bättre har man kringgärdat
monopolet. Regeringen har här
som jag ser det lyckats i detta sitt uppsåt.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Medan svensk lagstiftning i allmänhet
bygger på principen att stifta lagar med
i och för sig generell giltighet och därtill,
om så erfordras foga kompletterande
särbestämmelser om lagens giltighet,
står vi nu inför att antaga en lag om
vilken man med fog kan säga, att dess
giltighet är så allmän att man med nödtvång
måste definiera åtskilliga områden
där den inte skall gälla. Denna lag
bygger på departementschefens hemgjorda
definition av begreppet rundradio,
täckande såväl trådlös sändning
som trådsändning till en större allmänhet.

Man har här gjort ett avsteg från den
internationella överenskommelsen om
trängseln i etern som enda gällande skäl
till varför en fri sändning på olika våglängdsområden
inte kan tillåtas. Naturligtvis
står det departementschefen fritt
att lägga fram förslag till en sådan lag.
Samtidigt må det vara en stor del av
svenska folket tillåtet att förundra sig
däröver och vilja undersöka motivet
till den begränsning av yttrandefriheten
som det innebär att innesluta all form av
trådradiosändning till en större allmänhet
i monopolet.

En klar bild av detta motiv ger Sveriges
Radios remissvar till radioutredningen.
Inom parentes vill jag peka på
att Sveriges Radio använder ordet rundradio
i just dess ursprungliga och hittills
allmänna betydelse. Sveriges Radio
skriver: »Om programverksamhet för
trådsändningar till en större allmänhet
fick bedrivas utan tillstånd och utan de
standardkrav som gäller för trådlösa
sändningar, skulle dessa trådsändningar
särskilt i större städer med hjälp av
reklaminkomster och annan kommersiell
verksamhet kunna få en så betydande
omfattning och bli en så påtaglig
konkurrent till rundradion om publikintresset,
att denna skulle ha svårigheter
att upprätthålla den karaktär som stipulerats.
» Tydligare kan man knappast
visa rädslan för fri konkurrens. Jag skulle
t. o. m. vilja tyda det så att man di -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19CC em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

rekt erkänner att ett fristående programbolag
skulle ha större förutsättningar
att tillfredsställa konsumenternas
önskningar. Ty det kan väl inte vara
så, att man ger ett underbetyg åt konsumenternas
förmåga att välja sin konsumtion
och genom förmyndardirektiv
prackar på oss vad vi inte vill ha. Förslaget
om avskaffande av programrådet,
som dock haft en rådgivande funktion
för programverksamheten, pekar på en
utveckling i den riktningen. Konsumenternas
valfrihet kommer inte att bli
mycket större efter införandet av program
2. Den värsta hungern stillas
kanske av sillpudding och sagosoppa,
men även om man växlar ordningsföljd
blir menyn enformig.

Låt mig där nämna den inverkan som
Radio Syd hade på tillkomsten av melodiradion
i dess nuvarande omfattning.
Där fick en stor grupp lyssnare möjlighet
att visa vad de ville ha, och just
konkurrensen tvingade Sveriges Radio
till en utökning av sändningstiden och
en omläggning av programmens utformning.

Jag påpekade förut den stora möda
man gjort sig för att säkra monopolet
medelst lagstiftning. Men denna lagstiftning
har sin geografiska begränsning.
Utvecklingen går fort, och låt mig erinra
om vårt lands anslutning till överenskommelsen
om ett provisoriskt arrangemang
för ett världsomspännande kommersiellt
telesatellitsystem och de konsekvenser
detta kan få för en internationalisering
av telekommunikationerna.
De i dag nådda erfarenheterna visar
att problemen inte längre är av huvudsakligen
teknisk natur utan av ekonomisk.
De flesta televisionssändningar
som hittills gjorts från kontinent till
kontinent har gått över satelliter på relativt
låg höjd, vilkas hastighet varit sådan
att de endast kunnat utnyttjas för
en kortare sändningstid. I framtiden
kommer man att använda sig av satelliter
på en sådan höjd att hastigheten är
synkron med jordrotationen, varigenom

de ger möjlighet till kontinuerlig sändning
över stora delar av jordklotet. Då
satelliterna hittills fått sin energi av solbatterier
blir effekten beroende av satellitens
storlek. Early Rird ger i dag en
effekt av 10 kW, vilket inte är tillräckligt
för en utmärkt sändning med så stora
avstånd till jorden. För att få tillräcklig
energi kan man naturligtvis göra
satelliterna enormt stora, men man räknar
knappast med att detta kommer att
lösa problemen. I stället undersöker man
andra möjligheter att alstra energi på
satelliten och det är realistiskt att tänka
sig att framtidens synkrona telesatelliter
kommer att få sin energiförsörjning av
atomkraftverk.

Vi vet alla att kostnaderna för projekt
av detta slag är stora. Dessutom ställer
sig markinstallationerna dyrbara. Kommunikationerna
med satelliterna sker
över centimeterbandet, medan televisionen
använder sig av våglängder på omkring
en meter, och transformering blir
nödvändig för mottagning på våra vanliga
mottagare.

Herr talman! Det finns ett skäl till att
jag har velat påtala de svårigheter som
råder och de investeringar som måste
göras inför de globala telekommunikationerna.
Jag har därmed velat visa att
dröjsmålet med internationella kommunikationer
av detta slag inte tyder på
att man inte kan lösa problemen. Tvärtom
måste ett långsiktigt perspektiv ta
hänsyn till de tekniska landvinningar
som redan gjorts och till det förhållandet
att det endast är en tidsfråga innan
stormakterna kommer att praktiskt utnyttja
sina kunskaper.

Detta kommer också för oss att få
konsekvenser. Vi kommer att få fri tillgång
till TV-program från flera olika
länder. Givetvis kan ett monopol drivas
så långt att en kontroll av mottagarapparaterna
förhindrar dessa att ta in
andra än av Sveriges Radio producerade
eller utsända program, men så
långt gående restriktioner torde vara
totalitära staters privilegium.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19CG em.

Det går inte heller att blunda för att
utvecklingen går framåt även på andra
områden. Själva utrymmet i etern växer
inte, men vår förmåga att utnyttja det
befintliga utrymmet är i ständigt stigande.

Det är inte mycket mer än fem år sedan
man kunde nästan fördubbla antalet
TV-stationer på VHF-banden —
d. v. s. på decimetervåglängderna —
genom att använda horisontal och vertikal
polarisation och dessutom låta stationer
på samma sändningskanal använda
något olika bärvågsfrekvenser.

Under det att man när rundradion var
ny endast nyttjade frekvenser på upptill
0,3 MHz var det 40 år senare aktuellt
att vid 1961 års europeiska rundradiokonferens
fördela frekvenser på upp till
855 MHz. Ett ytterligare kliv uppåt är
i högsta grad aktuellt, och det torde endast
vara en tidsfråga innan en fördelning
sker av frekvensområdet upp till
960 MHz, vilket redan är tillgängligt.

Teknisk expertis i Sverige ställer sig
också mycket positiv till att vi även
i vårt land skulle utnyttja detta frekvensområde
för TV-sändning. Tekniska möjligheter
finns till en mycket stor utbyggnad
av TV- och radioverksamheten,
och det förefaller mig obegripligt
att de ansvariga inom kommunikationsdepartementet
inte velat inse detta. I
stället försöker man krypa bakom yttranden,
som var vetenskapligt giltiga
för decennier sedan, och försöker på
varje sätt undvika att befatta sig med
de tekniskt vetenskapliga resultat, vilka
i dag är ett faktum.

Statsrådet Palme har i hänförda ordalag
talat om gåvan till svenska folket
av ett andra program inom monopolets
ram. Men han döljer med detta tal att de
tekniska resurserna medger fler program
redan i dag enligt de bestämmelser,
som anges i Regional Agreement for
European Broadcasting Area.

Visst är detta, såsom jag framhållit,
ett ekonomiskt problem. Men all teknisk
utveckling är beroende av ekono -

Itundradions fortsatta verksamhet m. m.

miska förhållanden. Så var det också
på pressens område. En monopoliserad
press sedan långt tillbaka skulle kanske
haft den konsekvensen, att Post- och Inrikes
Tidningar hade fått svara för all
dagspress år 1966. I dag har vi över
hundratalet dagstidningar.

Varför skulle inte lokala TV-stationer
på samma sätt kunna få bli en realitet?
Det ekonomiska ansvaret därför har
diskuterats tidigare i dag, och jag skall
inte förlänga debatten med att åter relatera
de olika möjligheterna. Högerpartiet
har i sin motion i denna fråga anvisat
en väg att gå. För ett tredje program
kan andra möjligheter tänkas.

Statsutskottet måste också ha varit
medvetet om att Eurovisionen liksom
andra programbolag i framtiden kommer
att etablera egna förbindelsesträckor,
där enskilda intressenter kommer
att kunna hyra sändningstid, för att på
detta sätt nå ut över geografiskt starkt
spridda områden. Svenskspråkiga sändningar
kommer att kunna ske från andra
länder liksom program redan nu kan
sändas från utländska fartyg utanför
svenskt territorialvatten och konkurrera
med det svenska radiomonopolet.

Herr talman! Jag beklagar Sveriges
Radios och kommunikationsministerns
gemensamma rädsla för fri konkurrens.
Vi konsumenter kommer att dyrt få betala
den med höga kostnader och en i
alla avseenden mindre valfrihet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag tidigare
i dag blivit hänvisad till det föregående
anförandet, måste jag åtminstone på något
sätt markera att jag har åhört det.
Eljest skulle jag ju ha varit mycket
oartig mot den som rått mig att intensivt
lyssna till det. Det skulle enligt
herr Carlshamre avslöja hur man tekniskt
skulle lösa problemet med ett flertal
parallella televisionssändningar. Jag
iir inte expert på teknik men måste säga
att jag inte fick något intryck av att vi

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

här utan vidare har lösningen. Tydligen
är jag inte ensam om den åsikten. De
synpunkter som fru Sundberg utvecklade
var säkerligen kända för de partivänner
till fru Sundberg som tog ställning
till frågan inom statsutskottet. Deras
främste talesman sitter i talmansstolen,
och följaktligen polemiserar jag
inte mot honom, men jag märker att
högermännen inom statsutskottet icke
har grundat sin reservation på dessa
synpunkter. Låt mig få tillägga ytterligare
två saker.

För det första pekade fru Sundberg
själv i hög grad på de ekonomiska konsekvenserna
av detta förslag och framhöll
svårigheterna. Man skulle upprätta
lokala TV-stationer, men hur skall vi
kunna få pengar härtill? Vilka stora
kapitalintressen skall här träda in för
att klara detta problem och samtidigt
lösa mycket svårbemästrade tekniska
spörsmål?

För det andra fattas det ett led i fru
Sundbergs bevisföring, lika väl som i
herr Carlshamres och övriga högermäns
och folkpartisters. De har nämligen inte
kunnat bevisa för kammarens ledamöter
varför ett utnyttjande av eventuella
tekniska möjligheter — observera eventuella
tekniska möjligheter — skall ske
genom en privatkapitalistisk kommersiell
television.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att lyssna till fru Sundbergs förhandsannonserade
inlägg, som gav anledning
till vissa reflexioner. Jag kan
emellertid inte se, att det innehåller
någonting nytt utövar vad vi fick veta
i första lagutskottet under våren, när
vi diskuterade piratradiolagstiftningen.
Det hade tillkallats en professor från
Göteborg som talade om dessa frågor,
varvid det visade sig att det var en hel
rad av komplikationer som man inte
tagit hänsyn till.

Jag kan nämna ett sådant problem som
störningarna mot dessa satellitsänd -

ningar, vilka störningar säkert skulle
komma att uppsändas i Europa. Även
om västvärlden inte skulle vidta några
åtgärder skulle med all sannolikhet de
länder bakom järnridån, som blev utsatta
för dessa för dem ovälkomna satellitsändningar,
företa motåtgärder och
då vore ju detta system av tämligen
ringa värde för oss, oavsett om vi är
intresserade av att ta emot sändningarna
eller inte.

Utvecklingen av systemet är också i
hög grad en uppgift för framtiden, och
det som vi i dag har att ta ställning till
är de närmaste årens utveckling, som
vi också bättre kan överblicka.

Det är ganska betecknande att fru
Sundbergs partivänner i statsutskottets
utlåtande nr 163 har uttalat sig mycket
försiktigt. De framhåller nämligen följande:
»Redan ett mer tekniskt fullgånget
utnyttjande av de frekvenser
som där tilldelades oss skulle kunna ge
utrymme för fler program. Dessutom
kommer med stor sannolikhet nya tekniska
rön att inom en tämligen nära
framtid ge oss väsentligt vidgat utrymme
i etern.»

Det är också typiskt för fru Sundbergs
inlägg att hon framhåller Sveriges
Radios yttrande som särskilt betänkligt.
Men jag vill framhålla att varken
propositionen eller utskottens talesmän
här i debatten på något sätt har
understrukit Sveriges Radios uttalande
eller gjort detta till sitt. Det yttrandet
står varken Kungl. Maj :t eller utskotten
för. Det är betecknande för fru
Sundbergs provinsiella betraktelsesätt
att hon gör gällande att det var Radio
Syd som tvingade fram melodiradion.
Tidigare har det alltid i den borgerliga
propagandan hetat att det var Radio
Nord som tvingade fram den. Men allting
kan ju ses på olika sätt beroende
på var i landet man befinner sig.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad förannonseringen
av mitt anförande angår är jag helt

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

oskyldig. Om det intresserar herr Johansson
i Trollhättan, torde den annonserande
bättre än jag kunna tala om varför
han förannonserade.

Om jag sedan något skall kommentera
ett par saker som herr Johansson
tog upp, så sade herr Johansson bl. a.
att högerpartiet inte har talat om de tekniska
landvinningarna i framtiden. Men
det står mycket klart utsagt i vår motion
att vi just på grund av dessa tekniska
landvinningar kan vänta oss att
ett monopol i praktiken inte kommer
att kunna upprätthållas i vad avser möjligheterna
för den svenske medborgaren
samt att tekniska möjligheter föreligger
för svenska sändningar från
främmande länder.

Sedan skall jag här inte förlänga den
ekonomiska diskussionen. Men åtskilliga
talare har under debatten i dag klart,
tydligt och med exempel från bl. a. USA
och England visat hur de privatfinansierade
radio- och TV-bolagen har lyckats
i två avseenden. De har lyckats
framställa program till betydligt lägre
kostnad än vi kunnat göra här i Sverige.
Vi har också legat sjua från botten
i hela Västeuropa när det gäller
sändningstider, och flera länder har
nu gått förbi oss. Det är inte otänkbart
att vi i dag ligger bland de tre sista
länderna i Västeuropa.

Vidare har man i andra länder lyckats
öka sändningstiden och samtidigt
framställa kvalitativt högvärdiga program
—- som sagt till betydligt rimligare
kostnader än här. Därför vill jag
ställa den motfrågan: Tror herr Johansson
i Trollhättan att man med den inonopolradio
vi har skulle våga ta de risker
som de privata programbolagen
tagit i andra länder? Man får nämligen
inte bortse från att just risktagandet
i hög grad har fört utvecklingen
framåt. Radio och TV intar ingen särställning
i det avseendet. För dem gäller
precis samma regler.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Sundberg får inte
betrakta det som en oartighet att jag
gav mig in i diskussion med henne.
Orsaken var helt enkelt den att jag i en
tidigare diskussion här i kammaren
ställde ett par frågor av teknisk art,
och då hänvisades jag till ett kommande
inlägg från högerhåll. Eftersom fru
Sundbergs inlägg sedan innehöll en del
tekniska upplysningar och resonemang,
utgick jag från att det var det anförandet
jag hänvisats till. Jag har väl inte
tagit fel, fru Sundberg?

Om jag sedan går in på några av de ting
som fru Sundberg tog upp vill jag säga
att jag aldrig har jämfört med högerns
motion, utan jag har gjort det med den
av folkpartiet och högern gemensamt
undertecknade reservation som fogats
till statsutskottets utlåtande. Den präglas
av en helt annan försiktighet än vissa
inlägg här i debatten.

I fråga om de tekniska möjligheterna
vill jag fästa uppmärksamheten på att
det är bra i och för sig att man kan
företa utsändningar men att det avgörande
för den enskilde tittaren är möjligheterna
att ta emot en sändning.
Även om man kan lösa utsändningsproblemet
är mottagingsproblemet det
relevanta. Jag skall ju kunna se på televisionen
och inte bara konstatera att
utsändningen rent tekniskt är möjlig.
Det är på mottagarsidan som de stora
svårigheterna ligger. Enligt vad jag har
kunnat läsa ut av den litteratur jag studerat
krävs det här mycket stora tekniska
insatser och kostnader för att
övervinna dem.

Det är givetvis bra med risktaganden.
Men vad är det som säger oss att
man här absolut skall behöva starta
privatkapitalistiska kommersiella företag
för att föra utvecklingen framåt på
detta område?

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Ja, herr Johansson i
■ Andra kammarens protokoll 1966. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Trollhättan, för en vanlig konsument
räcker det att se på TV. Men för en politiker
gäller det att vid sådana här ställningstaganden
ha klart för sig hur den
tekniska utbyggnaden fungerar och vad
som menas med megahertz, och att därigenom
få klart för sig vilka öppna fält
som trots allt finns för en vidare utbyggnad
av radio och TV i samtliga
länder.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Frågan om införandet
av ett andra TV-program intresserar och
engagerar många människor. Därom vittnar
den ständigt pågående debatten i
radio- och TV-frågor. Det beslut som vi
i dag skall fatta berör också hela svenska
folket.

Från nyåret 1970 — det är bara tre
år dit — kommer vi att bjudas på 60
timmars TV i veckan, och vi får dessutom
i TV ett program 2 som ger publiken
ökad valfrihet. Det blir också en
stimulerande tävlan på lika villkor mellan
självständiga kanalchefer och producenter.
Det nya programmet kan från
starten tas emot av 75 procent av befolkningen
mot 60 procent om starten
skulle ske ett år tidigare.

Frågan om införande av svensk färgTV
blir föremål för fortsatta överväganden,
och förslag härom skall snarast
möjligt föreläggas riksdagen. Distrikten
ges en självständig ställning, och en
bättre programbevakning av landets
olika delar säkerställs. Radionämnden
effektiviseras och krymps från 24 till
7 ledamöter. Folkrörelsernas inflytande
växer.

Detta är enligt min mening de viktigaste
nyheterna i det förslag som nu
föreläggs riksdagen.

Radio- och TV-propositionen förtjänar
enligt min uppfattning högsta betyg.
En blomma till statsrådet Palme och
hans medarbetare är här på sin plats.
I tidningar, även sådana som står oppositionspartierna
nära, har mottagan -

det också varit gott. Vi vill på socialdemokratiskt
håll satsa på det allmännyttiga
företaget som en garant för tittarnas
och lyssnarnas valfrihet. I denna
vår strävan har vi fått ett stimulerande
stöd från breda lager av vårt
folk. Fackföreningsrörelsen, tjänstemännen,
kooperationen, olika bildningsorganisationer,
och många, många kulturarbetare
delar socialdemokratiens
principiella uppfattning i dessa frågor.

Trots att den tid som stått till förfogande
varit knapp har propositionen
varit föremål för omsorgsfull prövning
i utskottet. På flera punkter har under
behandlingen i utskottet motsättningar
mildrats och enighet gått att åvägabringa.
Jag syftar bl. a. på skrivningen
i avsnitten om färg-TV, om antalet ledamöter
i radionämnden och om den
hårdare satsningen på distrikten. Det
är för övrigt anmärkningsvärt att det
föreligger blott två reservationer i statsutskottet
till ett utskottsutlåtande i en
så kontroversiell fråga, som utmynnar i
inte mindre än 26 olika ställningstaganden.
Det är egentligen bara i den principiella
frågan om verksamhetens organisation
och fortsatta utveckling som
meningarna går isär.

Det socialdemokratiska förslaget, vars
huvuddrag presenterades redan på vårkanten,
väckte stor uppmärksamhet och
gav anledning till en livlig debatt. Med
den starka anknytningen till stora folkrörelser
och bildningsarbetet är det inte
överraskande att två partier — socialdemokratien
och centern — på detta
viktiga samhällsområde intar samma
ståndpunkt.

Högern har mest talat om den s. k.
fria etableringsrätten, men man tycks
inte ens på alla håll inom det egna partiet
vara helt övertygad om att en reklamfinansierad
TV är det bästa. Inte
ens Svenska Dagbladet har mer än halvhjärtat
stött denna uppfattning, och i
landsortspressen liksom inom studentförbundet
Heimdal knorras det en del.
Men om jag skall vara uppriktig måste

Onsdagen den 14 december 19CG em.

Nr 39

jag säga att jag knappast hade räknat
på något stöd från högerpartiets sida.

Jag vill vad högern beträffar bara anföra
den synpunkten att all expertis
ändå sagt ifrån att den s. k. fria etableringsrätten
är en omöjlighet redan på
grund av det starkt begränsade antalet
frekvenser. Vi kan få disponera tvä
rikstäckande TV-kanaler utöver den vi
redan använder.

Att folkpartiet sommaren 19GG på sitt
landsmöte bytt ståndpunkt i denna fråga
är desto mer överraskande. Jag vill
för min del beklaga folkpartiets högerglidning.
Detta är »en ändring till det
sämre» som folkpartiets huvudorgan
Dagens Nyheter uttryckt saken. Så här
skriver denna i frågan välinitierade
tidning: »Från att ha rekommenderat
konkurrens inom Sveriges Radio mellan
fristående programledningar övergår
folkpartiet till att rekommendera
TV-konkurrens mellan två fristående
företag ■— å ena sidan Sveriges Radio,
finansierad med licensmedel, å andra
ett nybildat bolag, finansierat med reklamintäkter.
Enligt vår mening är detta
ingen utveckling till det bättre, den
nya versionen av programmet är behäftad
med en rad svagheter.

För det första blir det ju ingen konkurrens
på lika villkor om det ena företaget
skall finansieras med licensmedel,
det andra med reklamavgifter. Inriktningen
av verksamheten blir från
början väsensskild om man utgår ifrån
att det licensfinansierade företaget har
skyldighet att så allsidigt som möjligt
tillgodose även minoriteternas intresse,
medan det kommersiellt uppbyggda givetvis
måste föra en programpolitik
som håller så stor del av tittarna som
möjligt bundna vid apparaterna ocii
därigenom säkrar att annonsörerna får
valuta för pengarna.

För det andra innebär reklamfinansieringen
inte på något sätt en utvidgning
av frihetssfären, eftersom precis
samma normer och inskränkningar som
gäller för Sveriges Radio förutsättes

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

gälla även för det kommersiella förer
taget. Vilka än huvudmännen blir för
det senare, kan man inte komma ifrån
att verksamheten får en privilegiekaraktär
som kan uppfattas som mera
stötande än det nuvarande radiomonopolet.

För det tredje vet vi av de engelska
erfarenheterna att popinriktningen hos
det kommersiella företaget smittar av
sig även på det licensfinansierade företagets
programpolitik. Frestelsen att tävla
med siffror på tittarfrekvensen blir
för stark och gör att minoritetsintressena,
som enligt förutsättningen borde
beaktas, kommer i kläm åtminstone på
bästa sändningstid.»

Jag vill bara konstatera, ärade kammarledamöter,
att bättre än så skulle
inte en socialdemokrat kunna uttrycka
saken. Folkpartiets nya TV-politik med
ett andra fristående och reklamfinansierat
TV-bolag överraskar en smula.
Är det ungdomen inom folkpartiet som
stormat fram med det olyckliga resultatet
att partiet hamnat på högerkanten?
Man skulle möjligen kunnat tro att centerpartiet
kunnat utöva ett fördelaktigt
inflytande i detta avseende. I stället har
folkpartiet nu hamnat i sällskap med
högern. Trots att folkpartiet i motionen
framhåller »att etableringsrätten på
etermedian inte kan bli helt fri» har
man, till synes utan stor svårighet, i
utskottet skrivit sig samman med högerpartiet,
som i allmänna ordalag talar
om frihet i etern.

Folkpartiets nya TV-politik tycks bygga
på de gamla principerna om en reklambetald
TV som näringslivets s. k.
TV-främjande för några år sedan så
högljutt gav uttryck för. Ett från Sveriges
Radio fristående och reklamfinansierat
TV-bolag skulle ge oss frihet i
etern och bättre TV-program och helt
kostnadsfritt skulle det naturligtvis bli.
Numera för TV-friimjandet eu tynande
tillvaro. Inom näringslivet har en tillny
ktring ägt rum. Det kan inte vara ett
företagarintresse alt frågan huruvida

100 Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

vi skall ha reklam i TV eller inte blir
beroende på den organisationsform man
väljer, tycks man numera anse. När det
nu talas om stigande licensavgifter vill
jag endast svara att oavsett vilken organisationsform
man väljer får vi inte
något gratis. Sannolikt är det som Dagens
Nyheter påpekat dyrare om vi
skulle välja folkpartiets ocli högerns
linje med ett helt fristående nytt reklamfinansierat
TV-bolag.

Det vore ärligt om man ville erkänna
att vi inte får någonting gratis, att
radio- och TV-konsumenten på ena eller
andra sättet får betala för den nya förmånen
och att det system oppositionen
här föreslår kan bli avsevärt dyrare.

När företagen börjat tveka, när de
deklarerat att organisationsformen är
av underordnad betydelse samt att det
viktigaste för dem är att det blir reklam
i TV hoppar folkpartiet in på
scenen med ett nytt TV-program som
tycks bygga på näringslivets gamla idé,
den idé vilken man nu i stort sett tycks
ha övergett.

Även om centerpartiets omskolningsverksamhet
av folkpartiet hittills varit
totalt fruktlös hoppas jag att man inte
skall förtröttas. Det skall för övrigt bli
intressant att se vid kommande voteringar
om liberala tidningars tveksamhet
haft någon effekt på folkpartiet i
riksdagen.

Beträffande finansieringsfrågan ber
jag att få hänvisa till den utredning rörande
reklamens verkningar som tillsatts
under hösten. I direktiven sägs
bl. a.:

»Utgångspunkten bör vara en granskning
av reklamens roll i vårt samhälle,
dess mål — från samhällets, företagens
och konsumenternas synpunkt — och
dess medel, omfattning, karaktär och
utvecklingstendenser. Frågan om reklam
i TV får bedömas inte enbart från
annonsörernas synpunkt utan i lika hög
grad med hänsyn till TV-publiken, konsumentupplysningens
möjligheter, tidningspress
och företagsstruktur.» Statsrådet
fortsätter här:

»Jag vill särskilt understryka att TVreklain
inte bör införas om därigenom
de ekonomiska möjligheterna för pressens
opinionsbildande verksamhet skulle
äventyras.»

Framdeles får vi ta ställning till de
förslag utredningen kan komma att
framlägga.

En dubbelbevakning av stora evenemang
kan, såsom framhållits i propositionen,
leda till ett meningslöst slöseri
med pengar. Detta är ett argument
som enligt min mening väger mycket
tungt. Inte ens den mest ishockeybitne
kan knappast önska sändning i två kanaler
samtidigt från samma idrottsevenemang.
Man bör i ett sådant sammanhang
tänka på den valfrihet som
den icke idrottsintresserade publiken
också kan göra anspråk på.

Så långt kan jag alltså instämma i
de synpunkter som propositionen ger
uttryck åt.

Beträffande samordningen av den
renodlade nyhetstjänsten är jag mera
tveksam. Även om omkostnaderna för
en fullt utbyggd, självständig nyhetsorganisation
blir mycket stora, hoppas
jag att den nu föreslagna modellen
snabbt kan byggas ut och förbättras.
Målsättningen för ett program som Aktuellt,
som varje kväll vid 19-tiden har
cirka tre miljoner tittare, måste vara ett
fullständigt oberoende sinsemellan för
de två inbördes konkurrerande kanalerna.
Jag hoppas att det inte skall
dröja alltför länge innan man på den
punkten kan ompröva den position som
man nu har intagit. Jag är dock medveten
om att detta i mycket hög grad
är en kostnadsfråga.

Av det sagda framgår att jag kan ansluta
mig till den principiella uppfattningen
som kommer till synes i socialdemokraternas
och centerns majoritetsullåtande.
Jag föredrar avgjort denna
lösning framför ett system som innebär
att konjunkturerna och annonsvilligheten
bestämmer den ena TV-kanalens
ekonomi och politiska beslut den

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

101

andras. Det kan knappast blir den tävling
på de lika villkor som högern och
folkpartiet säger sig eftersträva.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! På detta stadium i debatten
om radions fortsatta verksamhet
anser jag mig inte böra gå in på
de stora, principiella frågorna, som så
ingående har ventilerats här i dag. Med
anledning av vad herr Lindahl anförde
om folkpartiets politik i denna fråga
ber jag bara att få hänvisa honom till
de utförliga deklarationer som avgivits
tidigare i kammaren av bland andra
herrar Ståhl och Ohlin.

Jag har, herr talman, begärt ordet
för att i stället anlägga några speciella
synpunkter jag berört i ett par motioner,
som jag väckt i anslutning till proposition
136.

Först vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över att statsutskottet biträtt
min i motion 960 i denna kammare uttalade
önskan om vissa ställningstaganden
till frågan om införande av färgTV.
I andra motioner liksom i min har
detta önskemål gällt tidpunkten för införande
av färg-TV. Jag har emellertid
i nämnda motion desutom begärt att
riksdagen så snart som möjligt skulle
uttala sig för ett definitivt val av tekniskt
färg-TV-system. Propån att någorlunda
fixera både när vi skall införa
färg-TV och hur detta skall ske med
tanke på de olika tekniska system som
står till buds är motiverad av såväl industriella
planeringsbehov som de ekonomiska
påfrestningar som en mera
oförberedd och koncentrerad satsning
på färg-TV skulle kunna innebära.

Det förefaller nu som om utskottet
verkligen tagit intryck av mitt resonemang
i motionen om att inte heller frågan
om val av tekniskt system för färgTV
kan ställas öppen för bedömning
vid en oviss tidpunkt längre fram. Utskottsmajoriteten
anför nämligen att
skäl •— jag förmodar att de är goda skäl

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

— talar inte endast för ett fixerande av
tidpunkten för införande av färg-TV
utan också för ett »klargörande» av
detta problem. Utskottet talar i samma
sammanhang om att »analyser av såväl
teknisk som samhällsekonomisk art»
härvid är erforderliga. Vad som därmed
avses kan jag inte säkert avgöra,
men det vore underligt om man inte
även tänkt på valet av tekniskt färgTV-system
och funnit att detta val inte
kan förläggas till en helt obestämd tidpunkt
i framtiden. Förslag om färg-TV
måste enligt utskottets mening snarast
möjligt föreläggas riksdagen, sedan
Kungl. Maj:t gjort denna fråga till föremål
för fortsatta överväganden.

Jag skall, herr talman, gärna medge
att valet mellan de två huvudsystemen

— SECAM 3, som numera är det ryskfranska
systemet, och PAL, d. v. s. det
system som tycks komma att byggas i
England, Västtyskland och antagligen
även de skandinaviska länderna — inte
är alldeles lätt.

Det föreligger såvitt känt inte något
definitivt ställningstagande från svensk
sida i denna fråga, och detta är väl betingat
av att utvecklingen på området
går så snabbt, att det kan vara fördelaktigt
att inte binda sig. Men, herr talman,
ur beredskapssynpunkt och med
tanke på de ekonomiska konsekvenserna
vid en kanske överraskande övergång
till färg-TV måste ett val träffas
snart nog. Att jag har tillåtit mig att
aktualisera denna fråga sammanhänger
med utvecklingen på TV-området på
litet längre sikt, en sak som ju nyss
behandlades här i debatten mellan fru
Sundberg, herr Johansson i Trollhättan
och herr Martinsson. Vissa men för all
del måttliga svårigheter vid överföring
av ett program som sänds från ett land
med SECAM-3-system till vårt land, om
PAL blir det bär accepterade systemet,
är inte det enda motivet för att rikta
uppmärksamheten pa denna fråga.
Länköverföring och konvertering av
färg-TV-program från utlandet ger vissa

102

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19GG em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

tekniska möjligheter till visst oberoende
då det gäller att välja det ena eller det
andra tekniska systemet för färg-TV.
Men hur ställer det sig, då man i en
framtid kan sända färg-TV-program via
satellit? Ett program sänt enligt SECAM3-systemet
via satellit kan enligt vad
teknisk expertis upplyst mig om inte
tas emot direkt på en mottagare i Sverige
avsedd för PAL-sändningar. Utan
ett ställningstagande relativt snart i
systemfrågan blir antagligen detta spörsmål
än mer komplicerat. Hela den väntade
utvecklingen med TV-sändningar
via .satellit — något som berörs på sid.
116 i propositionen — kommer för övrigt,
såsom också har berörts i debatten,
att göra hela det monopolsystem
på radio-TV-området, som enligt majoritetens
förslag genom radiolagen nu
skall bekräftas, till något som ser ut
som en meningslöshet. Detta med satelliter
ligger ganska långt fram i tiden,
säger man. Men, herr talman, det vet
vi ingenting säkert om, eftersom utvecklingen
på detta område tycks gå så
snabbt och så språngvis.

Utskottets skrivning om färg-TV med
anledning av motionsyrkandena i den
frågan är tillfredsställande, när man
ser frågan i det vidare perspektiv, som
ju på ett intresseväckande sätt utvecklades
av fru Sundberg. Det är väl ändå
så, att detta perspektiv öppnar sig även
om det f. n. i vissa avseenden kan se
en smula oklart ut. Vi kan under alla
förhållanden, genom vad utskottet har
anfört vänta oss att relativt snart få
upp denna särskilda fråga om färg-TV
till behandling i riksdagen.

Den andra fråga, herr talman, som jag
vill beröra behandlas i en motion som
jag tillsammans med några andra motionärer
har burit fram i denna kammare
och som också har väckts i första
kammaren. Det gäller radioutredningens
förslag om inrättande av ett programråd.
Motionerna har nummer II:
961 och 1:787.

Ett sådant råd skulle enligt min me -

ning kunna betyda mycket för ett bättre
tillgodoseende än som för närvarande
är fallet av bl. a. folkrörelseintresset i
radio-TV och för att skapa förutsättningar
för hela raden av olika aktiviteter
av ideell, kulturellt positiv och
samhällsgagnande för att inte säga sainhällsuppbyggande
art att komma till
tals i etermedia, och i varje fall mera
än vad den s. k. särskilda rundradion
i radioutredningens utformning skulle
erbjuda om utredningens förslag härom
komme att förverkligas.

Den särskilda rundradion skulle nämligen
med stor sannolikhet medföra
ännu mindre möjligheter än för närvarande
för folkrörelsearbetet och de
vanliga människornas mera värdefulla
intressen av kulturell och social art att
få utrymme i de ordinarie allmänna programkanaler,
som kan stå till buds och
som avses för den bredaste publiken.

När det gäller frågan om ett programråd
för utskottet ett enligt min mening
ganska motsägande resonemang. Ett
programråd skulle kunna utvecklas, säger
utskottet, till en överinstans för Sveriges
Radio i programfrågor. I ett land
med monopolradio förefaller nu den
risken inte alldeles avskräckande. Att
det finns ett behov av något organ för
att positivt påverka programpolitiken
till större objektivitet och hänsynstagande
även till andra intressen än dem
som vetter åt det sensationella och kontroversiella
eller ensidigt åt nyhetsförmedling
eller enbart åt det lekfulla och
underhållande, framgår därav att det
inte så sällan ställs frågor till kommunikationsministern
här i kammaren om
Sveriges Radios programpolitik i vissa
konkreta fall.

Utskottet säger att ett »enbart rådgivande
organ av åsyftat slag kunde bli
ganska betydelselöst» för att i nästa
ögonblick hävda att det samtidigt skulle
kunna innebära ett byråkratiskt betungande
inslag i programproduktionen.
Jag förstår inte riktigt hur det där går
ihop. Dessutom framhåller utskottet, att

Onsdagen den 14 december 19C6 em.

Nr 39

103

ett programråd studie kunna sudda ut
ansvarsgränserna.

Farhågor av det här slaget är enligt
min mening starkt överdrivna. Den parlamentariskt
sammansatta radioutredningen
arbetade ju fram förslaget om ett
programråd, och denna utredning tvekade
förmodligen inte inför sådana här
eventualiteter vad gäller ett programråds
ställning och funktion. Vad beträffar
talet om att programrådet skulle
kunna bli en överinstans för Sveriges
Radio och därmed medföra risker för
inskränkning i produktionsfrihetcn kan
det väl sägas, att den välbehövliga radioansvarighetslagen
kan bli en verkligt
kraftig hämsko i det hittills fria
programarbetet i radio och TV. Men
den lagen tvekar vi inte att anta utan
accepterar i stället och vi gör detta med
rätta. Varför då inte ett programråd,
som såsom ett rådgivande organ och
såsom ett forum för uppslag och idéer
från folket självt måste vara mindre
farligt ur produktionsfrihetens synpunkt
eller enligt min mening inte
farligt alls i jämförelse med radioansvarighetslagen.
Frågan om denna lag
har visserligen handlagts av ett annat
utskott än statsutskottet, men den ingår
dock i det stora paket beträffande
radio och TV soin vi nu behandlar. Påståendet
om riskerna med inrättande av
ett programråd motsäges av utskottet
självt genom dess positiva skrivning om
de nu befintliga programkommittéerna.
Utskottet pekar därvidlag på »den nära
och levande kontakt radio och TV kan
få med skilda intressegrupper och ämnesområden
genom sådana kommittéer».
Det borde väl föreligga lika stor risk
med dessa redan nu existerande kommittéers
verksamhet som med ett eventullt
programråd. Utskottet har med
sin positiva skrivning om dessa kommittéer
redan till hälften tillstyrkt min
motions alternativa yrkande om rådgivande
programkommittéer, .lag hoppas
i varje fall att utskottets såvitt jag
kan förstå auktoriserande uttalande på

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

denna punkt skall få den effekt som vi
motionärer avsett med det alternativa
yrkandet i motionen, nämligen att just
genom ett riksdagsuttalande få till stånd
en utbyggnad och effektivisering av det
nu befintliga systemet med rådgivande
programkommittéer för vissa intresseområden
och sektorer i samhällslivet
med särskild inriktning på bevakning
av folkrörelsernas verksamhet och tillgodoseende
av även deras berättigade
intresse att bättre än för närvarande
komma till tals i massmedierna.

Herr talman! Jag ställer inget yrkande
med anledning av de två nu berörda
motionerna. Motionen om färg-TV har
ju för övrigt bifallits genom utskottets
förslag att skrivelse i denna fråga skall
tillställas Kungl. Maj :t. Inte heller den
andra motionen har fått en helt negativ
behandling. Däremot vill jag med hänvisning
till vad bl. a. herr Ståhl tidigare
i debatten anfört yrka bifall till reservation
nr 2, d. v. s. till kravet på verklig
eterkonkurrens under effektiv samhällskontroll.
Jag vill också uttala min
anslutning till de särskilda yttranden
som fogats till statsutskottets utlåtande,
speciellt då yttrandena nr 1 och nr 3.

Herr REGNÉLL (li):

Herr talman! En aspekt som beaktats
relativt litet i debatten är den ekonomiska.
Det har egentligen inte varit
flera än herr andre vice talmannen
själv som kommit in på de frågorna.

Det är förbluffande att det har talats
så litet om detta; det rör sig ju om
stora pengar, och pengar har sannerligen
varken staten eller den enskilde
medborgaren alltför mycket av i våra
dagar.

I finansdepartementet sitter man just
nu och gör hårda nedskärningar av olika
myndigheters anslagsäskanden för
det kommande budgetåret. Vårt ekonomiska
dilemma beror i huvudsak på att
vi utan betänkligheter fattat principbeslut
om diverse kostnadskrävande
projekt utan att fråga oss vad de på

104

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Kundradions fortsatta verksamhet m. m.

sikt kommer att kosta. Departementschefen
har nu framlagt en proposition
som inbjuder till samma lättfärdiga agerande.
Det ekonomiska perspektivet är
mycket kortsiktigt både när det gäller
licensavgifternas storlek och anspråken
på skattemedel. Man kan verkligen fråga
sig om statsfinanserna är sådana att
vi kan ta på oss investeringskostnader
som ser ut att röra sig om omkring en
halv miljard kronor för sändare och
lokalstationer. Är inte det ett utslag
av den överambition att allt bestyra
som staten visar i så många fall?

Genom att regeringen dogmatiskt håller
fast vid monopolprincipen utsätter
man medborgarna i deras egenskap av
licensbetalare och skattebetalare för risken
för stora framtida kostnader.

När man inom det fria näringslivet
vill lansera något nytt brukar man pröva
sig fram. Nya tillverkningsmetoder
prövar man först i laboratorieskala och
sedan i försöksfabriker innan man gör
de stora investeringarna. Hur allmänheten
ställer sig till nya produkter testar
man genom provförsäljning som för
det mesta är klart lokalt begränsad. Nog
vore det skäl att gå till väga på liknande
sätt när det gäller att lansera nya
produkter i etern. Då borde det verkligen
ligga nära till hands att göra avkall
på den dogmatiska inställningen
och låta fria företag pröva sig fram.
De skulle ha regional karaktär. För en
sydsvensk ligger det nära till hands att
erinra om Radio Syd. De skulle kunna
slå vakt om lokala intressen på ett helt
annat sätt än vad en riksomfattande
organisation kan göra.

De skulle också kunna testa reklam.
Först när man på svensk botten haft erfarenhet
av reklam i TV kan man föra
en meningsfylld debatt om farorna i
respektive fördelarna av reklam i svensk
TV. Att sådana regionala sändningar
skulle kunna vara till direkt samhällsnytta
har tidigare innehavarinnan av
Radio Syd antytt genom att föreslå, att
en av henne driven lokal TV-sändare

skulle under dagtid disponeras av Lunds
universitet och skolorna i Lund för undervisningsändamål.

Sammanfattningsvis menar jag att det
i nuvarande ekonomiska läge skulle vara
synnerligen rimligt, att staten inte
drog på sig ett stort nytt ekonomiskt
engagemang. Den konkurrens man säger
sig önska och vilja skapa skulle kunna
åstadkommas genom ett antal licensierade
regionala fria sändare, jämförliga
med de lokaltidningar som nu finns.
Liksom man ofta nu i lokaltidningar
finner det folkliga och festliga, som
statsrådet Palme i dag raljerade över,
skulle man här kunna finna program av
den typ som lyssnare och tittare vill ha.
Misslyckas det fria företaget, ja, då får
det dra sig tillbaka med förlorade insatspengar.

Ett misslyckande i begränsad skala
är alltid bättre än ett stort fiasko.
Skattebetalare och licensbetalare berörs
inte. Av positiva erfarenheter borde
staten kunna dra nytta, när man så småningom
får pengar för eventuell ytterligare
utbyggnad av det riksomfattande,
statliga systemet för sändningar.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Den fråga som nu behandlas
är av utomordentligt stor betydelse.
Radion och inte minst TV påverkar
i hög grad utvecklinggen på
många avgörande områden. Genom TVrutan
kommer inte minst ungdomen —
våra barn — att påverkas i positiv eller
negativ riktning.

Vad gäller betydelsen av etermedia
kan man fråga följande: Hur förberedes
allmänheten för trafiken i etern
med dess styrka då det gäller räckvidd
och genomslagskraft? Högertrafikens
genomförande den 3 september 1967
har krävt och kräver omsorgsfulla förberedelser,
allt i syfte att spara liv och
att undvika tragedier.

Behövs det inte mer av omsorgsfullt
arbete på radio—TV :s område för att
göra människorna rustade att möta eter -

Onsdagen den 14 december 1966 em. Nr 39 lOo

trafiken. Ledningen för Sveriges Radio—TV
har verkligen anledning att besinna
sitt oerhörda ansvar för utvecklingen
av vårt folk.

Vem skall utse dem som skall bära
ansvaret för programutformningen? Bara
detta är en stor och avgörande fråga.
Vilka personer skall få detta stora förtroende?
Programutformningen får inte
läggas i händerna på vem som helst,
och den får under inga omständigheteter
överlåtas åt de tuffa typer, som på
ett oansvarigt sätt söker efterlikna vissa
tidningar i att behandla personer och
återge händelser.

Det är alltid svårt att balansera på
en knivsegg, och radio—TV-utredningen
har framhävt den svårigheten på s.
182—183, där det talas om att utforma
program med tanke på önskvärda normer
och värderingar.

Man noterar tacksamt en strävan att
hålla programmen fria från råhet och
brutalitet. Men vid en jämförelse mellan
teori och verklighet nödgas man konstatera
en beklaglig slagsida åt det
smaklösa och nedbrytande. Detta gäller
i flera avseenden och inte bara underhållningssidan.
Det mest oroande är att
den motsatta åsiktsriktningen antingen
utestänges eller bromsas i sin strävan
att komma till tals. Här kan nämnas
professor Hedenius föreläsningsserie
om Jesus. När skall någon sakkunnig
få träda upp och bemöta honom?

Reklam skall visserligen vara förbjuden,
men det förekommer mycket reklam
för smaklösa och abnorma livsstilar.
Exempel kunde nämnas. För
många människor formas livsmönstret
genom vad man ser, ofta omärkligt och
omedvetet. Om denna slagsida skulle
fortsätta kan man förutsätta en kraftigt
växande opinion mot radiomonopolet.

Några ord om det religiösa programmet.
Varför har man inte flera kristna
barnprogram i TV? Olika aktiviteter för
barn har beretts utrymme i TV-rutan
såsom lek, balett, skidskola etc. Varför
4* — Andra kammarens protokoll 1966

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

skulle inte också en kristet präglad programverksamhet
för barn kunna tagas
med? Söndagsskolan och församlingarnas
ungdomsarbete är t. ex. verksamheter
med stor anslutning och många
fängslande och tacksamma moment att
ta vara på. Program som genomförts av
bl. a. Göte Strandsjö har klart visat att
det finns både material och marknad
för sådana sändningar. De argument
som anförts mot kristet präglade barnprogram
är ohållbara och bör uppgivas.

Man brukar i vissa kretsar och sammanhang
tala om radiokyrkans särställning.
Då gör man det mycket diffust.
Jag skulle vilja påstå att radiokyrkan
intar en särställning i fråga om det
stora lyssnar- och tittarunderlaget. För
närvarande tillhör 99 procent av svenska
folket stats- eller frikyrka. Ingen
annan intresse- eller lyssnargrupp kan
visa upp en så stor procent. Därför får
det inte betraktas som en generös gest
av radio—TV att sända religiösa program.
Det måste i stället ses som en given
och berättigad service åt de många
licensbetalarna. Det är inte oberättigat
att begära en utökning av de religiösa
programmen av olika karaktär och inte
minst, som jag nyss nämnde, kristna
barn- och ungdomsprogram. Religiösa
program hör också samman med vår
strävan att bevara och stärka den livsåskådning
som på ett avgörande sätt är
knuten till vår demokrati.

Beträffande undervisningen i radio—
TV vill jag erinra om att vi i vår tid
försöker att på olika sätt ge människor
möjligheter att förkovra sig. Jag tror
att vi kan nå goda resultat när vi verkligen
har funnit lämpliga former för
uppläggningen av den eterbundna undervisningen.
Jag är övertygad om att
många människor gärna vill använda
sina radio- och TV-apparater för såväl
utbildning som fortbildning. Inte minst
gäller detta ungdomen. Den har genom
den förbättrade skolgången avseviirt
större förutsättningar att tillgodogöra
Nr 39

106

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

sig eterburen undervisning än de som
endast har sex- eller sjuårig folkskola
bakom sig. Många ungdomar önskar givetvis
att det skall finnas underhållningsprogram.
Och visst skall det finnas
sådana. Men jag ar övertygad om
att eterburen undervisning skulle uppskattas
av vida kretsar. Det är därför
min förhoppning att vi skall få notera
ett positivt intresse från olika håll för
radio- och TV-undervisningen.

Med hänsyn till radions och televisionens
stora betydelse som samhällsbildande,
opinionsbildande och stilbildande
organ måste det kraftigt understrykas
att hela programverksamheten
bör ha en positiv utformning och syftning.
En sådan påverkan som radio
och TV ger måste förenas med det största
ansvar.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Ett flertal talare har
under dagens debatt ansett att alltför
kort tid stod till buds för behandlingen
av den stora frågan om radions och televisionens
framtid. Vid utskottets utlåtande
var också fogat ett särskilt yttrande
av denna innebörd, och även herr
Rubin har högljutt klagat över att han
inte skulle ha haft möjligheter att sätta
sig in i utlåtandet.

Herr Rubin undrade också hur statsutskottets
fjärde avdelning har kunnat
behandla de aderton motioner, som
väcktes i anledning av propositionen.
Jag kan omtala för herr Rubin att flera
av dessa motioner är gamla bekanta för
statsutskottets fjärde avdelning. Han
skall själv finna detta om han läser
igenom dem, och vi har tidigare haft
dem uppe till behandling inom avdelningen.
Det är inte så särskilt mycket
nytt som kommit fram, framför allt inte
i partimotionerna från högern och folkpartiet.

Jag kan med erfarenhet av nio års
arbete i statsutskottets fjärde avdelning
omvittna att troligen inte någon fråga
så noggrant har behandlats som propo -

sitionen och de i anslutning till denna
väckta motionerna om televisionens och
radions framtid. Vi har, såsom avdelningens
ordförande tidigare i dag
framhållit, gjort en noggrann genomgång
av propositionen, och detta har
vi även gjort med motionerna. Vi har
fått uppvaktningar från representanter
från näringslivet och vi har haft ett
långt sammanträde med Sveriges Radios
och televerkets tjänstemän i anledning
av en del av spörsmålen.

Frågan har inte heller varit helt främmande
vare sig för de av utskottets ledamöter
som deltagit i behandlingen
eller för kammarens ärade ledamöter
i övrigt. Redan i maj månad presenterade
ju statsrådet Palme huvuddragen
i den kommande propositionen om det
andra TV-programmets utbyggnad.

Det vore ju också, med utgångspunkt
från riksdagens tidigare ställningstagande
vid inte mindre än åtta tidigare
tillfällen, ganska underligt om kommunikationsministern
och regeringen nu
skulle inta någon annan ståndpunkt i
huvudfrågan, d. v. s. om man skall utbygga
det nuvarande programbolaget
eller överlämna till ett kommersiellt bolag
att driva en TV-verksamhet.

Jag vill erinra om att det under riksdagarna
1962, 1964 och 1965 har gjorts
framstötar i denna fråga. År 1962 beslöt
riksdagen med 221 röster mot 118 att
avslå motionerna om en kommersiell
TV. Samma beslut fattades 1964 med
219 röster mot 124 och år 1965 med
207 röster mot 106. Den enda skillnaden
mellan ståndpunktstagandet nu och tidigare
är, att det 1962 fanns två modiga
folkpartister som vågade ha en annan
inställning än folkpartiet, och så
sent som 1965 röstade en folkpartist för
avslag på motionerna om införande av
kommersiell TV. Efter detta riksdagens
ställningstagande kunde man väl inte
vänta att vi skulle överlämna ett andra
program till ett privatägt företag som
kanske skulle driva det annorlunda.

Personligen tycker jag att det skulle

Onsdagen den 14 december 19GG em.

Nr 39 107

ha varit ett svek mot alla dem som har
varit med och byggt upp Sveriges Radio
•—TV och som ändå genom den omfattande
verksamhet och utbyggnad som
ägt rum visat sig uppgiften mäktiga.
Det kan väl tänkas att man ibland bör
kritisera — det gör också jag — men
herr Rubin behöver nog när han
justerar sitt anförande tänka på vad
han yttrade om tjänstemännen på Sveriges
Radio. Dessa har ingen möjlighet
att från denna talarstol försvara sig mot
herr Rubins angrepp, som enligt min
mening inte hör hemma i den här debatten.

En annan fråga som herr Rubin, liksom
herr Wiklund, tagit upp gäller ett
programråd. Herr Wiklund har tolkat
utskottets skrivning så välvilligt att han
nästan får den till att innebära ett tillstyrkade
till motionen. Jag skulle vilja
fråga de ärade kammarledamöterna vem
som skulle vilja sitta i ett programråd
utan beslutandefunktion — den skulle
ju bara bli fråga om en diskussionsklubb?
Och vem skulle vilja tillhöra ett
beslutande programråd och ta det ansvar
som ändå tillkommer styrelsen för
Sveriges Radio enligt gällande ansvarsfördelning?
Jag tror inte att denna väg
är den rätta utan anser att det är bättre
att ha de nu helt rådgivande organen
och bygga ut dem på ett sådant sätt
att de kan ta emot idéer och uppslag
från olika håll.

Jag tycker att herr Carlshamre under
förmiddagen riktade ett ganska fult angrepp
mot statsrådet Palme då han talade
om TV-charmörer. Herr Carlshamre
har ju gått i högerns TV-skola, och
jag har flera gånger sett honom i rutan,
så jag tycker att han skall tänka efter
litet vem som är TV-charmör.

Vidare har frågan om den s. k. gratisreklamen
i TV varit uppe under dagens
debatt. Många har riktat kritik
mot det s. k. monopolföretaget och påstår
att det inte kan viirja sig för denna
reklam. Jag anser alt kritiken inte skall
riktas mot Sveriges Radio utan mot alla

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

de oansvariga som försöker utnyttja
varje tillfälle till snyltreklam, d. v. s.
privatpersoner som för egen ekonomisk
vinnings skull försöker tjäna pengar
på det sättet. Denna möjlighet tycker
jag man skall stänga av, och vederbörande
bör ställas mot väggen för bristande
samhällsansvar. Man skall inte
göra dem till hjältar, när de försöker
att på sådana vägar föra in reklam i
Sveriges TV.

Herr talman! Jag hade också tänkt
säga något om hur radionämnden skall
utses, men eftersom andre vice talmannen
nu för klubban skall jag avstå från
det. Jag ber endast att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
sade att herr Carlshamre tydligen
inte har gått i någon TV:s cliarmskola
och då måste jag konstatera att
herr Johansson själv nog skulle behöva
gå i en sådan skola. Den enda skola
han gått i är den stränga partipolitiska
socialdemokratiska lärlingsskolan att
ständigt upprepa gamla uttjatade argument.

Herr Johansson fäste sig särskilt vid
att jag anmärkt på att detta ärende inte
var noggrant förberett. Vad jag sade
var att vi stackars riksdagsmän fick
utskottsutlåtandena på bordet först i
går och alltså måste använda natten till
att läsa dem. Ingen fråga har, framhöll
herr Johansson, behandlats så noggrant
som denna. Tänk, jag hade alltid trott
att samtliga frågor i det utskott där herr
Johansson i Norrköping sitter behandlas
lika omsorgsfullt! Varför skulle denna
fråga behandlas särskilt noggrant?
Jag har som sagt förutsatt att alla frågor
blir lika noggrant genomgångna.

Sedan talade herr Johansson också
om två modiga folkpartister som en
gång gick emot sitt parti. När får jag
se två modiga socialdemokrater, som
går emot sitt parti? Och är det inte
konstigt att man så sällan hör en social -

108 Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

demokratisk ledamot i denna kammare
redovisa en annan uppfattning än partiets,
trots att dessa ledamöter kommer
från hela Sveriges land?

När herr Martinsson här i talarstolen
en gång diskuterade radio- och TVfrågorna,
sade han att han aldrig hade
lyssnat till Radio Syd, och han talade
hela tiden om mellanvågsbandet, trots
att Radio Syd på sin tid sände på FMbandet.
Jag tror att man många gånger
i dessa frågor, herr Johansson, inte har
de kunskaper som behövs.

Herr Johansson sade också att jag
angripit Sveriges Radios tjänstemän och
att de inte hade tillfälle att försvara sig
— men vi har ju monopolradion som
brukar vara representerad på läktaren
för att göra kommentarer från riksdagsarbetet.

Jag har även många gånger erbjudit
mig att ställa upp i debatter i radio,
och senast i söndags ondgjorde sig den
socialdemokratiska tidningen Arbetet i
Malmö över att jag deltagit i en diskussion
om födelsekontroll i u-länder. Man
är tydligen på sina håll — i likhet med
herr Johansson i Norrköping — ganska
rädd för sådana små fritänkare som
jag; när herr Johanssons partikollega
häromdagen angrep överbefälhavaren,
var det däremot få som reagerade. Det
är väl ändå möjligt att ha kameror och
representanter för Sveriges Radio och
TV närvarande då jag förut talade här.
Var finns de förresten nu?

Vad jag har angripit är inte någon enskild
tjänsteman, utan systemet som
sådant.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
ansåg att jag hade tolkat in för
mycket i utskottsutlåtandet över de av
mig berörda motionerna om inrättande
av ett programråd. Vad jag faktiskt yttrade
var bara att utskottet hade presterat
ett halvt tillstyrkande, och jag vet
inte om detta är att tolka in för mycket.

Men det må nu vara herr Johanssons
uppfattning.

Jag vill däremot mycket bestämt vända
mig mot honom när han säger att
ett dylikt programråd bara skulle bli
en diskussionsklubb. Det lät som en
nedvärdering av eu sådan klubb, som
jag tycker är någonting mycket fint,
när den fungerar. Vad är demokrati om
inte just diskussion? Blir programrådet
en verklig diskussionsklubb, tror jag att
det blir ett riktigt bra organ. Jag har
aldrig avsett att det skulle vara ett beslutande
organ i programfrågor. Jag
har tänkt mig att det skulle vara ett
rådgivande organ med stor bredd i representationen,
ett kopplingsorgan mellan
de folkliga kultursammanhangen å
ena sidan och Sveriges Radio å den
andra. Kan detta vara till skada? Jag
tycker att det tvärtom skulle vara till
nytta, och jag har därför motionerat i
frågan såsom jag förut har redovisat.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det kan tänkas att herr
Rubin har gått i någon TV-skola. För
min del har jag inte gjort det, och jag
får kanske inte möjligheter till det heller,
men det spelar ju inte så särskilt
stor roll.

Jag tycker emellertid att herr Rubin
skulle ha varit tacksam om han fått vara
med i en partiskola, tv då hade han inte
i sitt anförande tidigare i dag tjatat om
att han inte har någon utskottsplacering
när han är den ende representanten,
som han säger, för ett parti. Herr
Rubin bör lära sig hur det går till att
utse utskottsledamöterna i riksdagen.

Det skall heller inte vara någon lekskola
här; det är ju allvarliga saker som
vi diskuterar.

När jag talar om noggrannhet, herr
Rubin, kan jag försäkra att vi i utskottet
alltid är noggranna. Men vid detta
tillfälle ansågs det nödvändigt — det
är inte alltid fallet — att få höra representanter
från Sveriges Radio, telever -

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39 109

ket och även näringslivet, och jag menar
att det var riktigt.

Herr Rubin säger att det inte var
fråga om något angrepp från hans sida
mot tjänstemännen i Sveriges Radio
ntan mot monopolradion. Jag anser att
om man angriper några tjänstemän
skall de ha möjlighet att försvara sig
på den plats där angreppet sker. Svaret
skall inte komma efteråt i monopolradion,
eftersom tjänstemännen då
bryter mot den neutralitet som de är
satta att upprätthålla.

Sedan talade herr Rubin om att jag
hade ironiserat över att det var ett par
folkpartister som brutit partilinjen, och
han frågade: När får vi se någon socialdemokrat
som gör detta? Ja, herr Rubin
kan ställa frågan. Han riskerar aldrig
att själv få någon som hoppar av, ty
han är ju ensam.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Det sista som herr Johansson
sade är ett två år gammalt
skämt, som inte blir bättre för att herr
Johansson framför det litet sämre. En
TV-charmskola skulle säkert göra susen
för hans del; det är vi nog överens
om.

Herr Johansson talar om tjatet om utskottsplacering.
Fattade inte herr Johansson
vad jag menade? Att de som
väljs till ledamöter av Sveriges riksdag
och därmed visar att de har fast förankring
hos folkopinionen inte placeras
i utskott om de tillhör ett mindre
parti — detta även om det finns plats
för dem där. Många riksdagsmän har
fler utskottsplatser än de hinner med
att sköta!

Jag vädjade som sagt om att få arbeta
i ett utskott i Sveriges riksdag — detta
därför att många av er säger att det är
där det huvudsakliga arbetet utförs.
Herr Johansson i Norrköping har sjiilv
framhållit hur noggrann utskottsbehandlingen
varit av det ärende vi nu
diskuterar •— herr Johansson sade,
märk väl, att ingen fråga har beliand -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

lats mera noggrant än denna. Och jag
betonar, herr Johansson, jag vill för
min de! att alla frågor skall behandlas
lika noggrant.

Herr Johansson anser att det inte
skulle kunna föras en debatt i Sveriges
Radio angående de frågor vi nu talar
om, därför att det skulle »bryta neutraliteten».
Ja, där kommer detta monopoltänkande
fram. Skall man enligt
herr Johansson inte i framtiden heller
kunna ha några debatter i Sveriges Radio? Herr

Johansson talar om någon lekskola
här i riksdagen. Jag vill under
alla förhållanden inte att herr Johansson
skall vara lärare i den lekskolan,
utan han får väl åka hem till Norrköping
och gå på lekskola där i stället för
att försöka leka med mig!

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte det skulle
vara så särskilt roligt att leka i herr
Rubins skola!

Herr Rubin fattar tydligen fortfarande
inte vilka regler som gäller för riksdagens
arbete och för partierna vid utskottsplaceringarna
av de valda riksdagsledamöterna.
Jag ber herr Rubin
att sätta sig in i dessa regler, så att vi
inte behöver tjata ytterligare om saken
här.

Vidare har jag aldrig sagt att herr
Rubin inte i Sveriges Radio skulle få
diskutera med tjänstemännen. Vad jag
sade var att herr Rubin inte skall här
i andra kammarens talarstol angripa
tjänstemännen på Sveriges Radio, ty de
har då ingen möjlighet att försvara sig.
Det är felaktigt att göra på det sättet
— det står jag för.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! .lag skall inte ge mig
in i de föregående talarnas lekskola,
utan jag vill ta upp en fråga som det
enligt min mening är rätt angeläget att
dryfta i samband med behandlingen av

Ilo Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

denna proposition, nämligen frågan om
TV i de verkliga skolorna.

Tillsammans med representanter för
flera partier har jag väckt motionen
II: 950, som är likalydande med motionen
I: 777 och vari hemställes att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att kommunerna
helt befrias från skyldighet att erlägga
radio/TV-licens för de mottagningsapparater
som nyttjas i skolorna. I propositionen
uttalar departementschefen sin
anslutning till radioutredningens förslag
att radio och TV i större utsträckning
skall användas för utbildningsändamål.
Jag finner detta helt riktigt. För
min del har jag sedan lång tid tillbaka
varit inne på frågan, och jag kan endast
beklaga att TV hittills inte utnyttjats
mera för undervisningsändamål. Undervisningen
kan säkerligen i många
fall göras betydligt effektivare med
hjälp av TV samtidigt som stora rationaliseringar
och, tror jag, även stora
besparingar kan åstadkommas.

Produktionen av undervisningsprogrammen
finansieras med särskilda
medel, anvisade över kommunikationshuvudtiteln.
Jag vill framhålla detta
därför att herr Karlsson i Olofström i
början av debatten hävdade att dessa
pengar inte hade satsats. För innevarande
år satsar staten för produktion
av sådana här program 14,3 miljoner
kronor och för distribution 4 miljoner
kronor eller tillsammans 18,3 miljoner
kronor. Resultatet blir cirka 235 TVtimmar
och över 400 radiotimmar för
undervisning. Staten har således påtagit
sig kostnaderna och ansvaret för
programproduktionen. Däremot får
kommunerna betala licens för skolornas
radio och TV-apparater. Jag anser
att detta är felaktigt, eftersom man så
att säga får betala två gånger: dels för
produktionen och dels för licenserna.
Skolradio och skol-TV används ju som
rena undervisningsmedel och endast
under skoltid, alltså inte på kvällarna,
de 39 veckor som läsningen pågår.

Det har talats om olika rationaliseringsmöjligheter
— inte minst i en interpellationsdebatt
som fördes bär i
går. Man vill försöka undvika för mycket
administrativt krångel. Det förslag
som vi framlagt i vår motion innebär
bl. a. förenkling av administrationen.
Herr Karlsson i Olofström gör gällande
att dessa förenklingar är tämligen obetydliga.
Ja, det är inte direkt någon
livsfråga, men glesbygderna brukar få
vara med och satsa på det allra mesta.
Vårt förslag innebär större rättvisa förutom
en ganska stor förenkling.

Tyvärr har statsutskottet inte velat
lyssna på våra synpunkter i detta fall.
Jag anser att statsutskottets ställningstagande,
innebärande att motionsparet
skulle avslås, är besynnerligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr 950 i denna kammare.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill göra några reflexioner
i anslutning till det särskilda
yttrande nr 3 av herr Kaijser m. fl. som
är fogat till statsutskottets utlåtande
och som berör de religiösa programmen
i radio och TV.

Vi har i vårt land tyvärr, inte minst
under de allra senaste åren, fått uppleva
en avkristningsprocess som inger
allvarlig oro för framtiden och som
enligt min och många andras mening
har ett klart samband med utvecklingen
på ungdomsbrottslighetens område,
ökad osedlighet och ökad skilsmässofrekvens.
Denna senare i sin tur påverkar
på sitt sätt negativt utvecklingen
i dessa avseenden. Utvecklingen kan
liknas vid en snöboll i kramsnö som
i en utförsbacke rullar vidare, blii
allt större och breder ut sig alltmer.

Jag anser att regering och riksdagsmajoritet
har ett mycket stort ansvar
för att denna utveckling inte kunnat
hejdas utan i stället underlättas. Jag är
dock helt övertygad om att utvecklingen
inte alls motsvarar folkmajoritetens
vilja. Av allt att döma är det en

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

111

mycket liten minoritet — en liten
grupp kulturradikaler — som här med
framgång driver på. Trots sin litenhet
har denna grupp mycket stort inflytande
i våra massmedia.

Det finns många tecken på att eu
stor majoritet av svenska folket alltjämt
har en klar förankring i kristen
tro och sed och att man i varje fall inte
önskar någon uppluckring av moral
eller av goda kristna seder.

Etermedia utgör den form av opinionsbildande
organ som har den allra
största möjligheten att påverka allmänheten
och i första hand ungdomen. I
snart sagt varje hem finns en TV-ruta
som liksom en magnet drar till sig
framför allt barn och ungdom, det
känner alla föräldrar till. Detta är något
på både gott och ont. Det kan bidra
till familjelivets renässans, till god kunskapsförmedling
och allmänbildning
och kanske även vara eu god hjälp vid
fostran till god demokratisk och kristen
livssyn. Men det kan också ha en
helt annan och motsatt effekt. Genom
att man i alltför stor utsträckning sänder
sådant som hör till samhällets bakgårdar
och i de olika etermedia tillåter
programinslag som visar förakt för
kristna och etiska värderingar, kan
framför allt de unga påverkas mycket
starkt negativt i sin personlighetsutveckling.
Som förälder har jag ofta förvånat
och förargat mig över olämpliga
inslag i underhållningsprogram, som i
övrigt kan vara mycket goda, vid tidpunkter
då normalt hela familjen eller
— vilket är ännu värre — barnen ensamma
sitter vid TV-rutan. Föräldrarna
borde ha rätt att räkna med att det
under sådan tid över huvud taget inte
skall behöva förekomma några olämpliga
inslag.

Det vilar utan tvivel ett mycket stort
ansvar på ledningen för Sveriges Radio
och TV för att åstadkomma i alla avseenden
lämpliga program. Det är angeläget
att vi får behålla inslag av andaktsstunder
och gudstjänster, helst i ökad

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

utsträckning. Lyssnarfrekvensen visar
att de har ett allmänt intresse.

Framför allt finns det anledning att
efterlysa positiva program om verksamhet
och livsyttringar hos vanlig, sund
.svensk ungdom, som det ändå finns så
gott om, i stället för att man i tid och
otid uppmärksammar olyckliga minoriteter,
som har sjunkit djupt ned i förfall
och elände. I det särskilda yttrande
som jag åberopade framhåller man möjligheten
att följa kyrkors och samfunds
söndagsskole-, barn- och ungdomsarbete.
Jag skulle personligen vilja tillfoga
scoutverksamheten, som det enligt min
mening vore värdefullt att visa upp i
olika sammanhang.

Det är alldeles uppenbart att det
finns starka motiv för en utökning av
antalet program av den karaktär som
man har belyst i detta särskilda yttrande
liksom för en förstärkning av den
personal som inom programverksamheten
svarar för religiöst material.

De synpunkter, herr talman, som jag
här har berört har sitt intresse också i
samband med frågor som har tagits upp
i reservationerna till statsutskottets utlåtande.
Jag instämmer helt i den argumentation
som har framförts av flera
tidigare talare till förmån för dessa
reservationer.

Om radionämnden, som det föreslås
i reservation nr 1, skulle väljas av riksdagen
i stället för av Kungl. Maj :t, är
jag förvissad om att vi här skulle ha
större förutsättningar att följa och bevaka
de religiösa frågorna i radio och
TV. Riksdagens kristna grupp representerar
med sina 112 medlemmar nära 30
procent av riksdagsledamöterna och
liar företrädare i alla riksdagspartier.
Framställningar från gruppen har inte
sällan lett till positiva resultat, ibland
efter gemensam votering. Det tyder på
att det i riksdagen finns en mycket utbredd
positiv syn på betydelsen av att
hävda kristna värderingar, vilken också
borde komma till uttryck i radionämnden,
om denna väljs av riksdagen.

112

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Den fria etableringsrätten, som har
tagits upp i reservation nr 2, skulle —
därom är jag övertygad — vara till
fördel när det gäller att få fram gott
utrymme för och hög kvalitet på programinslag
av religiös art.

Jag hyser inte särskilt stor tilltro till
att det kan bli någon egentlig konkurrens
mellan herr Palmes TV 1 och TV

2. Först med ett eller flera helt fristående
företag får man verklig konkurrens.
Erfarenheter från andra länder pekar
på att sådan konkurrens kan leda till
allt större utrymme för och allt högre
klass på seriösa program av olika slag.

I ett fritt system skulle utan tvivel
kyrkor och samfund ha stora förutsättningar
att framträda i olika programtyper.
Därmed skulle de religiösa inslagen
få större möjligheter att hävda sig
än i ett monopolföretag. Jag har aldrig
kunnat förstå varför regeringen och
socialdemokraterna, som säger sig vilja
värna om demokratien, har en sådan
rädsla för att släppa fram röster i etern
på annat sätt än genom monopolföretag.
Varför kunde inte — för att ta
ett exempel -— IBRA radio ha fått sända
program till sin stora lyssnarskara?
Ur den utbredda kristna opinionens
synvinkel bör det i varje fall inte finnas
någon som helst anledning att oroas
över en fri etableringsrätt, självfallet
under kontrollerade och ansvarsfulla
former.

Jag har, herr talman, närmast i anslutning
till det särskilda yttrandet nr

3, i vilket jag helt instämmer, velat
framföra dessa tankegångar och yrkar
bifall till de reservationer som har anknytning
till fri etableringsrätt och till
att riksdagen skall utse radionämnden.

I detta anförande instämde fru Heurlin
samt herrar Åkerlind och Söderström
(samtliga h).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsutskottet understryker
i sitt utlåtande Sveriges Radios

kulturella ansvar och dess kulturfostrande
uppgift. Utskottet har också accepterat
förslaget om att av de sex
självständiga programenheterna en
skall vara till för utbildningsprogram.
Vidare har statsutskottet tillstyrkt att
etermedierna i ökad utsträckning bör
kunna tas i anspråk för utbildningsoch
bildningsändamål.

Det synes mig alltså som om man i
vårt land allt klarare kommit till insikt
om alt etermedierna kan användas för
högst speciella behov, t. ex. kvalificerad
undervisning. Över huvud taget börjar
vi få en ny syn på radio och TV. De
är både massmedier och behändiga
hjälpmedel för alla möjliga uppgifter.
Det tycks mig också som om gränsen
mellan vad som är rundradio i gängse
mening och vad som är exempelvis tekniska
hjälpmedel för undervisningen
blir alltmer diffus.

Det tragiska är emellertid att frågan
om etermediernas status i Sverige aldrig
har fått utredas riktigt förutsättningslöst.
1960 års radioutredning var
bunden av två grundvillkor: Sveriges
Radios monopolställning skulle bestå,
och frågan om eventuell reklamfinansiering
fick inte tas upp till övervägande.

Om nu proposition nr 136 går igenom,
binds utvecklingen såvitt jag kan
förstå för överskådlig framtid vid en
bestämd modell, där det viktigaste är
att också den andra TV-kanalen kommer
att skötas av Sveriges Radio. Vi
blir alltså bundna vid det som skulle
kunna kallas för monopolideologien.

I föregångslandet England är, såsom
har framhållits under debatten flera
gånger här i dag, monopolet brutet, och
engelsmännen tycks vara tacksamma
för detta eftersom det har givit dem
valmöjligheter och bättre program. I
Amerika har samhällsansvaret skjutits
i förgrunden på olika sätt. Detta har
bl. a. resulterat i uppbyggande av en
i hög grad kulturmedveten Educational
Television.

Nr 39

113

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Idén om radiohuskolossen på Gärdet
påminner inte så litet om den gamla
stats- och enhetskyrkans ortodoxi. Mot
den kämpade under århundraden upplysningsman
och frikyrkligt tänkande
liberaler hårt och bittert tills det slutliga
genombrottet för en modernare
lagstiftning obevekligen kom, framtvingat
bl. a. av situationen i andra
länder. Att herr Palme nu vågar en
helhjärtad satsning på en ny ortodoxi
— av 1900-talsmodell men kanske lika
benhård — måste bero på att 40 års
radiohistoria har åstadkommit en tro
på monopolet som enda möjliga livsform.

Enligt vad herr Palme yttrat i ett av
sina anföranden i dag vill han också
dra in olika organisationer i sfären
kring den socialdemokratiska proposition
vi nu behandlar.

Han sade nämligen följande: »På den
ena sidan står de stora löntagarorganisationerna
— LO och TCO — samt RLF,
centerpartiet och socialdemokraterna.
På den andra sidan står enskilda kapitalintressen,
högern och folkpartiet.»
Han buntade sålunda ihop olika ickepolitiska
organisationer med politiska
partier. Dessa organisationer har inte
haft tillfälle att yttra sig över propositionen,
och såvitt jag förstår finns det
tiotusentals personer inom TCO som inte
stöder herr Palmes förslag. Jag tycker
att det är oriktigt att på det sättet
göra opolitiska organisationer som RLF
och TCO till supporters för den proposition
som vi nu behandlar.

Radioutredningen tillsatte på våren
1963 en särskild arbetsgrupp för att bearbeta
undervisningsfrågorna utanför
skolradion och skoltelevisionen. Främst
gällde det att ta itu med folkbildningsprogrammen,
som hade gammal hävd i
radion men som endast sporadiskt kunnat
göra sig gällande i TV. Arbetsgruppen
hade också i uppdrag att titta närmare
på försöken med universitetsundervisning
i TV enligt s. k. slutenkretssystem,
alltså ett slags trådradio. Arbets -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

gruppen hade också tillfälle att göra en
översikt över den internationella utvecklingen.
Detta är uppgifter som jag
erhållit från en av denna arbetsgrupps
medlemmar, fil. lic. Gunnar Hallingberg.

Arbetsgruppen samlade folkbildare
till konferenser, och man fann att de
väntade sig åtskilligt mer av radio och
TV än de hittills fått. Utredningen tog
också kontakt med dem som arbetade
med den framtida gymnasieundervisningen
för vuxna och fann även hos
dem ett stort intresse för etermedierna.
Som ett första praktiskt experiment tog
utredningen initiativ till en ettbetygskurs
i statskunskap i radio och föreslog
underhandlingar om kombinerad korrespondens-
och radioundervisning på
gymnasiestadiet. Man föreslog även fortsatt
experimentverksamhet inom radiouniversitetet,
men tyvärr har denna av
statsfinansiella skäl måst uppskjutas,
trots att radiouniversitetet blev en mycket
stor succé.

Under senare år har också ständigt
stegrade krav på radio- och TV-service
framkommit. Folkrörelser och intresseorganisationer
har anmält kontaktproblem
och vill ha möjligheter att via
etermedierna komma närmare sina medlemmar.
Vi känner till pingströrelsens
stora uppoffringar för IBRA-radio, för
att ta ett exempel. Vidare har ABF med
särskilt tillstånd vid några tillfällen anordnat
sändningar med folkbildningsprogram
lokalt över Stockholm, och
för det nya Frescati-universitetet planeras
en anläggning för slutenkretstelevision.

Radioutredningen lancerade, som vi
känner till, begreppet »särskild rundradio».
Denna särskilda rundradio skulle
enligt utredningen få hålla till på FMbanden
4 och 5 och i TV på vissa lokalstationer.
Främst tänkte sig utredningen
ett antal universitetsstationer,
administrerade av lokala universitetsoch
skolmyndigheter. Undervisning och
information för särskilda grupper skul -

114

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

le få förekomma men däremot inte radio-
och TV-program i gängse mening.

Jag tycker att förslaget om särskild
rnndradio var konstruktivt och framsynt.
Men samtidigt stod det klart att
den särskilda rundradion erbjöd en
väg ut ur monopolet. Och det har herr
Palme tydligen upptäckt. Lätt skräckslagen
ställer han förslaget om särskild
rundradio på framtiden under uttalande
av erkännsamma ord och av sin beredvillighet
att överväga ytterligare utredningar
av frågan.

Det enklaste just nu hade väl varit
att avskaffa den här förlamande dogmen
om vårt radio- och TV-monopol,
alltså det som jag kallat monopolideologien.
Man borde låta Sveriges Radio behålla
vad det har och överlämna TV 2
åt ett särskilt företag, vars struktur man
borde snabbutreda — det behöver ju
inte bli ett kommersiellt bolag. Alla
specialuppgifter borde kanaliseras på
det sätt som tillgängliga resurser tilllåter
och övervakas av en särskild
sändningsnämnd.

Radioutredningen skilde i sitt betänkande
mellan studieradio-TV och utbildningsradio-TV.
Detta var närmast
tänkt som ett tillmötesgående av folkbildningsverksamheten
med dess traditionella
syn på bildningsarbetet som
en tvåfaldig funktion, nämligen å ena
sidan en fri och rörlig sektor utan traditionella
skolämnen och utan betyg,
och å andra sidan en sektor för mer
målinriktad vuxenundervisning och utbildning.

I propositionen avförs nu begreppet
studieradio-TV ur diskussionen. Därmed
tycks också utredningens skiss till
en TV-högskola för hela folket falla.
Meningen var enligt utredningsmannen
Gunnar Hallingberg att man från början
skulle reservera två goda kvällstimmar
i TV 2 för ett programblock med
ett kvalitetsprogram för bildningsändamål.
Detta skulle bli en TV-ålderns folkhögskola
eller en fri akademi, redo att
ta upp ämnesområden som ännu inte

hunnit fram till den mer traditionella
och institutionaliserade undervisningen.
Men det har inte herr Palme velat.
Han har inte visat något intresse för
detta förslag.

Tidigare i dag hade jag, herr talman,
anledning att i en replik till herr Karlsson
i Olofström beröra en del av den
problematik som hör samman med undervisningen
i radio och TV. Jag framhöll
då att det i nuvarande läge med
den stora bristen på lärare är angeläget
att vi vidtar åtgärder som kan nedbringa
den relativa läraråtgången; lärarbristen
har för läsåret 1965/66 uppskattats
uppgå till 7 000 hela tjänster.

Det är alltså inte fråga om någon helt
lärarersättande metod, utan den eterbundna
undervisningen skall ske i kombination
med andra pedagogiska eller
tekniska hjälpmedel, och den kan alltså
enbart tjäna ett lärarbesparande syfte.
Jag tror att en eterburen undervisning
och utnyttjande av annan teknisk
utrustning kan öka utrymmet för elevstyrd
verksamhet, varigenom man sparar
in lärarpersonal.

Det är beklagligt, särskilt med hänsyn
till lärarbristen, att kommunikationsminister
Palme säger sig inte vara
beredd att ta ställning till förslaget om
en särskild rundradio och av resursskäl
uppskjuter beslutet om 1960 års
radioutrednings förslag till genomförande
av TV 2. Av den anledningen kan
etermedierna inte i den utsträckning
som vore önskvärt utnyttjas i lärarbesparande
syfte under de närmaste åren,
då lärarbristen är som mest akut.

En stor grupp ungdomar kommer inom
några år att behöva komplettera sina
gymnasiala studier för att i enlighet
mer gymnasieutredningens förslag bättra
på sina betyg och meritera sig för
postgymnasiala studier. Ljudradio och
TV kombinerade med andra elevstvrande
tekniska hjälpmedel skulle här kunna
tjäna ett lärarbesparande syfte.

Radio-TV:s vuxenundervisning med
språkkurser och möjligheter till meto -

Nr 39

115

Onsdagen den 11 december 1966 em.

diskt upplagda kurser i olika ämnen
behöver enligt min mening snabbt utbyggas.
Särskilt önskvärt vore att sändningstiden
på lördags- och söndagseftermiddagar
kunde ökas med hänsyn till
att allt fler människor åtnjuter lördagsledighet
och med hänsyn till att
näringslivet kräver ökad fortbildning
av sin personal. Vissa kurser skulle också
med fördel kunna vända sig till hemmaarbetande
kvinnor som önskar komplettera
sina kunskaper och i vissa fall
förbereda sig för återintriide på arbetsmarknaden.

Radions och televisionens roll skulle
också betyda mycket för den framtida
yrkesundervisningen på olika nivåer,
och här skulle den interna televisionen
och färgtelevisionen kunna
fungera som oersättliga hjälpmedel.
Nord-Art har också visat, att det går
att göra program till betydligt lägre
kostnader, utan att kvaliteten försämras,
än vårt radio-TV-monopol förmår.

I samband med propositionen om utbyggnaden
av universitet och högskolor
framlade folkpartiet förslag om en
utredning om ett radio-, TV- och korrespondensuniversitet,
som i framtiden
skulle komplettera nuvarande universitetsorganisation.
Motionsförslaget avstyrktes
tyvärr med hänvisning till den
väntade propositionen, alltså den som
vi nu behandlar. Men herr Palme har
nu ytterligare skjutit frågan framåt i
tiden. Den postgymnasiala utbildningen
är emellertid av så stor betydelse, att
den bör utredas och beaktas. Ett radio-,
TV- och korrespondensuniversitet skulle
onekligen kunna lösa många resursfrågor.

Jag vill slutligen, herr talman, anknyta
till vad jag tidigare i dag något
berörde, nämligen glesbygdsskolornas
svårigheter. Erfarenheterna från Australiens
»School of the Air» har varit
goda då det gällt att stödja undervisningen
i glesbygdsskolor, på öar o. s. v.
En undersökning vore därför också motiverad
i vårt land för att utröna vilken

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

inverkan eterburen undervisning skulle
ha för att vissa bygder skulle kunna
få behålla sina skolor, något som de ofta
önskar.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservation 2 i statsutskottets utlåtande
nr 163 och också ansluta mig till samtliga
särskilda yttranden där.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Debatten har nu pågått
hela dagen och jag skall bara beröra ett
par detaljer i sammanhanget. I allt väsentligt
kan jag ansluta mig till de synpunkter
och yrkanden, som framfördes
av herr Gustafsson i Kårby under förmiddagen.

Jag vill betyga min tillfredsställelse
över att lagförslaget givits en sådan fast
skrivning, att det blir en ansvarig utgivare
för varje program. Alla som vill
skydda den enskildes krav på rättssäkerhet
vid sändningarna, måste hälsa
detta med glädje.

Med tillfredsställelse konstaterar jag
också, att i radiolagen intagits en bestämmelse
om att den monopolställning
som Sveriges Radio skulle erhålla måste
utövas opartiskt och sakligt. Att uppfylla
detta krav kommer att ställa både
radioledning och programutgivare på
mycket svåra prov. Jag tror inte att
man undgår detta vare sig genom monopol,
fri konkurrens eller reklam. Säkerligen
beror mycket på de personliga
förutsättnigarna hos de anställda i företaget
och deras omdöme. Frågan om
vilka krav som bör ställas på de anställda
utgör sålunda ett mycket stort problem,
och jag vill därför något beröra
rekryteringen i företaget.

Den som gör ett samhällsreportage
och personligen engageras därav blir
också omedvetet påverkad av detta sitt
engagemang. Risken är därvid stor att
programmet färgas av hans engagemang.
Det är väl inte i och för sig fel -

116

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

aktigt med ett sådant engagemang. Flera
talare i dag har betonat att man vill
ha engagerande program. Den situation
som jag antydde är också mänsklig och
kan enligt min mening inte undvikas
—- i varje fall inte genom ökad konkurrens
mellan olika företag.

Rekryteringen av reportrar och medarbetare
till Sveriges Radio måste göras
med mycket stor urskillning. Den är en
viktig faktor för att det nya systemet
skall klaffa. Dessa medarbetare står
också i ett speciellt förhållande till sin
arbetsgivare. Vi har kunnat bevittna att
pressen vid flera tillfällen tagit sådant
parti för en medarbetare, att allmänheten
velat ingripa i företagets möjligheter
att förflytta honom. Ett sådant
förhållande skapar naturligtvis problem.
Personer, som i TV-rutan kommer
i kontakt med folket, blir lätt något
slags idoler. Detta medför också att
man måste ställa mycket stora krav på
vederbörandes kvalifikationer.

Vad jag nu sagt skall inte uppfattas
som kritik mot Sveriges Radios personal.
Det är säkert en mycket hårt arbetande
grupp. Men det är mänskligt
att sådana synpunkter kommer in i
sammanhanget. Alldels oavsett om vi
får monopol eller fri konkurrens kommer
detta problem att kvarstå.

I pressen har påpekats att exempelvis
reportage som gjordes under skolstrejken
arrangerades av vederbörande reporter.
Samhällsprogrammen bör naturligtvis
inte vara avsiktligt snedvridna.
Vår demokrati bygger på att vi skall
ha kunskap och upplysning om vad
som försiggår och är aktuellt i vårt
samhälle. Beträffande TV, som har så
stor genomslagskraft — den tränger
in i hemmet och familjen och fullkomligt
sköljer över tittarna ■— måste stora
krav ställas på saklighet och omdöme,
vilket också står i lagen. Men även om
det står i lagen beror det ytterst på
vilka medarbetare man får vid programmens
utformning om dessa krav
blir uppfyllda.

Man har kunnat iaktta en viss tuffhet

— det kallas för skjutjärnsjournalistik

— hos vissa medarbetare. Vår demokrati
är byggd på att vi skall ta hänsyn
till andra och hjälpa varandra. Detta
förutsätter att vi även skall ta hänsyn
till meningar som är olika våra egna.
I detta sammanhang bör det understrykas
att om sådan tuffhet nu skall få
bilda skola genom att tränga in i hemmen
på detta sätt och påverka vår samhällsdebatt,
så har vi i demokratiens
intresse anledning att uppmärksamma
problemet.

Det är vidare tryckfrihetsförordningen
som skall reglera vad som får sägas
och inte sägas i radio och TV. För närvarande
är tryckfrihetslagstiftningen
under utredning, och den ansvarige
programutgivaren skall stå under samma
ansvar som utgivaren av en tidning.
Det gäller härvidlag att finna ett stängsel
som är effektivt nog för att från
hemmen utestänga en del av vad som
nu får tryckas och spridas.

Justitieministern har beträffande
tryckfriheten uttalat att det må vara
en persons ensak om vederbörande genom
en egen insats köper en sak, d. v. s.
om vederbörande aktivt vill engagera
sig för att förvärva en viss skrift. TV:n
kan däremot tränga in i familjekretsen
utan att vederbörande tittare eller lyssnare
gör någon som helst aktiv insats.
Därvidlag måste man — vilket jag också
är fullt övertygad om att man kan
göra •— lita på de medarbetare som verkar
i radio och TV.

Det är dock inte tillfredsställande att
bibehålla lagen i dess nuvarande utformning.
Jag syftar härvid på tryckfrihetsförordningen
7 kap. 4 §, som
bl. a. behandlar tukt och sedlighet.
Tukt och sedlighetsbegreppet skiftar
ju från tidsålder till tidsålder och man
har väl trott -— åtminstone har vi i utredningen
gjort det — att en liberalisering
skulle kunna ske av tukt och
sedlighetsparagrafen.

Men om denna paragraf skall reglera

Nr 39

117

Onsdagen den 14 december 1966 em.

också förhållandena beträffande radio
och TV får vi nog sätta upp två stängsel:
ett för radio och TV och ett för
skrifter som man köper, d. v. s. tillägnar
sig genom en egen aktiv insats.
Jag tolkar justitieministerns svar på
fröken Ljungbergs interpellation, vilket
lämnades i måndags, som att han
också är inne på denna linje.

Jag har tagit upp dessa problem för
att peka på att de existerar. Jag tror
inte att de kan lösas genom en konkurrens
inom radio- och TV-verksamheten.
Det har i dagens debatt anförts
att konkurrensen mellan tidningarna
skapar goda tidningar av hög standard.
Jag skulle för min del vilja anmärka
att den konkurrens, som kvällstidningarna
utövar om lösnummerköparna,
inte har medverkat till att höja standarden
och skapa goda tidningar.

Jag vill i stället framhålla att man
når det bästa resultatet om programmakarna
utan att behöva tänka på konkurrensen
om tittarna kan känna såsom
sin huvudsakliga uppgift att sörja
för goda radio- och TV-program. Allt
i enlighet med de rättsliga regler som
den föreslagna lagen ger dem att handla
efter.

Med dessa enkla funderingar ber jag,
herr talman, att få instämma i det yrkande
som herr Gustafsson i Kårby
ställt.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Etermedia är effektiva
och farliga vapen i kampen om själarna,
vilket framhållits i många anföranden
här i dag. I propositionen 136 understryks
också radio-TV :s enorma genomslagskraft
och dess suggestiva verkan.
Departementschefen hänvisar även
till skrämmande exempel i det förgångna,
då makten över etern missbrukats
i politiskt eller kommersiellt syfte.
Dessa hänvisningar är i och för sig
starka argument för en fri radio-TV.
Bara genom konkurrens i etern kan
man gardera sig mot maktmissbruk och

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

försäkra sig om en fri opposition och
därmed balans.

När riksdagsmajoriteten i dag oförsiktigt
nog torde komma att besluta om
ett monopol på radio-TV borde man
också ha konstruerat lagen så, att skadeverkningar
i görligaste mån begränsas.
I förslaget till radiolag står det i
§ 6, att ensamrätten skall utövas »opartiskt
och sakligt», och jag anser att det
är synnerligen väsentligt att just dessa
ord har skrivits in i lagen. I kommentaren
anförs att olika åsiktsriktningar
skall få komma till tals, balanseras på
ett rättvist sätt och tillförsäkras vidsträckt
yttrande- och informationsfrihet.
Detta är bra på alla sätt — ingen
censur. Man bör vara medveten om att
denna målsättning emellertid ställer
stora krav på producenter, programutgivare
och radionämnd.

När det gäller brott mot yttrandefriheten
skall tryckfrihetsförordningen
tillämpas på samma sätt som sker med
tryckt skrift, och det hänvisas till tryckfrihetsförordningens
7 kap. 4 §. Det är
naturligtvis i princip riktigt, men när
man nu vet hur synnerligen lätt tryckt
skrift undgår åtal enligt tryckfrihetsförordningen,
även i fråga om mycket
grava tryckfrihetsbrott, blir man inte
särskilt imponerad av hänvisningen till
denna tryckfrihetsförordning.

När det för övrigt gäller kvalitetsförbättringar
av underhållningsprogram i
etermedia, någonting som verkligen efterlyses
av många i vårt land, kan man
naturligtvis inte komma långt lagstiftningsvägen.
Men just med tanke på den
starka opinionsbildande makt som etermedia
utgör vill det verkligen till en
klar och positiv målsättning. Man vill
hoppas att sådan målsättning kommer
till uttryck i de bestämmelser som
Kungl. Maj :t har att utfärda för radionämnden.
Mycket av det som nu bjuds
i fråga om underhållning — detta har
framhållits tidigare i dag, men det skadar
inte att upprepa det -—- måste verka
förflackande och inte sällan förråande.

118

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. in.

Ingen torde vara betjänt av att kärlekslivet
banaliseras och att den äktenskapliga
troheten förlöjligas. Att dåliga underhållningsprogram
kanaliseras till tusen
och åter tusen svenska hem kan
bara bidra till att förvärra det svåra
samhällsproblem som samlevnaden redan
utgör i det här landet. Det hjälper
inte att man hänvisar till att sådana
program är konst och därför godtagbara.
Om än så skulle vara fallet har
vi verkligen inte råd med sådan konst
— priset är på tok för högt.

I radiolagens namn kan man också
kräva mera respekt och hänsyn till andras
ideal och tro. Giftigheter, intoleranta
klyschor, slösvärande och annat
sådant strider alldeles uppenbart mot
6 §:s ord om saklighet och opartiskhet
Det måste i framtiden vara svårt att
komma ifrån denna paragraf, eftersom
det sammansatta utskottet med anledning
av motion 971 i denna kammare
har anfört, att just orden opartiskhet
och saklighet inbegriper »hänsynstagande
till skilda åsiktsriktningar i religiösa
och etiska frågor». Detta uttalande
synes mig vara en god positiv
komplettering till motsvarande sättning
i tryckfrihetsförordningen. Med den
målsättningen behöver radiochefen inte
finna något förmildrande i de programinslag
som han själv finner vara »pinsamma,
sårande och anstötliga för vissa
publikkategorier».

I ett svar på en skrivelse från Svenska
kyrkans lekmannaförbund anförde radiochefen
dessutom: »Det som för kristna
lyssnare eller tittare ter sig som sårande
eller anstötligt kan av andra
uppfattas som frisk och nödvändig reaktion
mot normbundenhet och auktoritetstro.
» Sa resonerar man också i den
kulturradikala gruppen. När dess ideologi
inte erbjuder egna konstruktiva
idéer hävdar man sig på andras bekostnad.
En sådan »friskhet» kan man undvara.
Den borde lära av hälsan »som
tiger still».

Vad för övrigt de religiösa program -

men beträffar är det rimligt att de även
i fortsättningen får den kvot som lyssnarfrekvensen
betingar. Programmen
har enligt mitt förmenande hittills
skötts utmärkt av chefen för radiokyrkan.
De gånger radionämnden har funnit
anledning ingripa mot uttalanden i
s. k. kontroversiella frågor har den verkligen
— med tanke på vad som passerat
i underhållningsprogrammen — silat
mygg och svalt kameler. De religiösa
programmen har i verksam grad bidragit
till att bygga upp en stark ekumenisk
kristen front i värt land, och detta
borde alla kristna ha anledning att hälsa
med glädje.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till de reservationer som
anknyter till de skilda utskottsutlåtandena.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I sitt morgontal i denna
kammare, lysande ensidigt och fullt av
agitatorisk kraft, kom kommunikationsministern
bland många andra »apropå»
också ett ögonblick in på begreppet
folkbildning, därtill lockad av ett ungliberalt,
mindre väl valt uttalande. Förhållandet
folkbildning och radio-TV är
emellertid allvarligare än vad därur
framgick. Dessutom slänger man omkring
sig en mängd oklara talesätt, som
om folkbildningsverksamhet och folkbildningsorganisationer
snart kan vara
vad som helst. I debattens avslutningsskede
kanske därför ytterligare några
ord behöver sägas, nu för belysning
av problemet folkbildningsorganisationerna
och radio-TV.

Etermedia fyller numera otvivelaktigt
— det är snart självklart — en betydelsefull
funktion som allmän medborgarskola,
jämsides med den traditionella
svenska folkbildningens studiecirklar
och föreläsningar. Er rent organisatorisk
synpunkt skulle det ha varit
ytterligt tacknämligt om det i Sveriges
Radios styrelse insattes en representant
för svensk folkbildning, som tillvaratog

Nr 39

119

Onsdagen den 14 december 1966 em.

frågorna om mcdborgarskolningen och
vuxenutbildningen. Så blir tyvärr med
all säkerhet icke fallet, men synpunkten
är nu framförd och får ligga till sig.
Den kommer att göra sig gällande ännu
mer så småningom.

Ett intressant uppslag av radioutredningen
var tillskapandet av ett slags
programråd. Av det förslaget blir nu
ingenting. Det måste dock noteras, att
vid sammansättningen av rådet räknade
utredningen upp en rad olika intressenter
men undvek att tänka sig en representant
för folkbildningen, d. v. s. studieförbunden.
Vi kan, säger Samverkande
bildningsförbunden stillsamt i
sitt remissvar, ej finna någon annan
förklaring härtill än ren glömska. Jag
skulle vilja tillägga — jag har inte något
större förtroende för utredningen
på den punkten — att det i så fall är
en okunnighetens och nonchalansens
glömska. Hoppet står alltså i rådande
läge till att den nuvarande folkbildningskommittén,
ett organ för radioTV:s
samråd med folkbildningsorganisationerna
— i fortsättningen kommer
att få ännu angelägnare planerings- och
samordningsuppgifter.

Radioutredningen gjorde en grundläggande
distinktion mellan två slag av
framtida programuppgifter på bildnings-
och utbildningsområdet, utgående
från en uppdelning i dels målinriktade
studier, som åsyftar en viss kompetens,
dels icke målinriktade studier,
som endast förmenas ha egenvärde eller
vara självändamål. Blott de senare skulle
hänföras till s. k. folkbildning. Utifrån
detta ställningstagande föreslog utredningen
som bekant en utbildningsradioTV
och en studieradio-TV. Samverkande
bildningsförbunden ifrågasatte, om detta
utredningens principiella ställningstagande
kunde vara riktigt. Att skilja på
målinriktade och inte målinriktade studier
bereder stora svårigheter. Ur psykologisk
synpunkt torde det därutöver
vara högst tvivelaktigt att påstå, att det
finns icke målinriktade studieaktivite -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

ter. Mål av något slag existerar alltid,
även om det inte primärt är inriktat på
förkovran, t. ex. i yrket.

Kommunikationsministern godtar inte
denna konstlade uppdelning, och för
det skall han enligt min mening hedras.
Jag tror, att alla anser det som sysslar
med den egentliga folkbildningen ute
på fältet. Det kan i fråga om programverksamhet
på vuxenutbildningens område
inte vara meningsfullt, säger herr
Palme, att dra några skarpare gränser
mellan målinriktade och icke målinriktade
studier. Den omständigheten, fortsätter
han, att publiken kan delas upp
med hänsyn till sin attityd till vissa
program påverkar nämligen i och för
sig inte programuppläggningen. Detta
herr Palmes uttalande om målinriktade
och icke målinriktade studier är
en deklaration, som bör få sin effekt
även utanför bildnings- och utbildningsverksamheten
inom radio-TV. Det
är ett uttalande av betydelse för studieförbundens
och folkbildningsorganisationernas
hela verksamhet och bör uppmärksammas
av ecklesiastikministern
och, kanske framför allt, folkbildningsledningen
inom skolöverstyrelsen.

Utredningen föreslog, som redan understrukits
några gånger här i dag, en
särskild rundradio, som skulle disponera
de rundradiofrekvenser, vilka Sveriges
Radio inte behöver för sin egen
allmänna verksamhet. Ansvaret för program
i denna särskilda rundradio skulle
åvila varje s. k. tillståndsinnehavare.
Förslaget syntes Samverkande bildningsförbunden
intressant, då det skulle
skapa ökade möjligheter för grupper,
däribland studieförbunden, som normalt
inte bar tillfälle att utnyttja etermedias
stora genomslagskraft, att äntligen
nå ut till en bred publik. Ytterligare
utredning är dock enligt Samverkande
bildningsförbunden påkallad,
och jag håller med om det -—■ förslaget
var icke tillräckligt genomtänkt.

Kommunikationsministern är inne på
liknande tankegångar, och på folkbild -

120 Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

ningshåll ser vi gärna nya initiativ från
honom — givetvis inom överskådlig tid,
ty det är där själva knutpunkten ligger.

Vad jag nu sagt kan tyckas ha blivit
litet för mycket erkännande åt kommunikationsministern
•— sett ur studieförbundens
och folkbildningens speciella
synvinkel. På en punkt, och en viktig
sådan, är kommunikationsministern
dock mindre erkännansvärd, nämligen
i fråga om det lättvindiga sätt —• åtminstone
tycker jag det — på vilket han
skyfflar över hela frågan om vuxenutbildningens
framtida utbyggnad, alltså
också i radio-TV-avseende, på den väntade
propositionen till 1967 års riksdag
om vuxenutbildningen. Därmed vältrar
kommunikationsministern även över
det hela på en annan ansvarig, nämligen
ecklesiastikministern. Man frågar
sig: Kommer herrarna att vara synkroniserade
nästa år eller är de det redan?

Att döma av utländska — främst amerikanska
—- erfarenheter kan också radio
och TV, om de ges tillräckliga resurser
och utnyttjas på ett planenligt
sätt, förmedla en väsentlig del av vuxenutbildningen.
En oundgänglig förutsättning
är dock — och därvidlag vill jag
citera TCO — att medierna får ett utökat
antal programkanaler. Som ett
näraliggande mål bör sålunda uppställas,
heter det i TCO:s skrift om denna
sak, att en kanal för vardera radio och
TV helt ställes till förfogande för undervisningsprogram,
däri inkluderande
studieförbundens såväl egna insatser
som krav på samordning. Jag frågar:
Hur långt är kommunikationsministern
för sin del beredd att gå i eventuella
rekommendationer om lämplig programtid? Behovet

av ett centralt samarbetsorgan
för all vuxenutbildning inställer sig
också — ett samarbetsorgan mellan de
för massmediernas programverksamhet
ansvariga å ena sidan samt skolöverstyrelsen,
universitetskanslersämbetet
och studieförbunden å den andra sidan.
År kommunikationsministern beredd att

medverka härvidlag, om så skulle pafordras? Jag

får uppenbarligen i denna sena
timma inga svar på mina frågor —
kommunikationsministern tittade snabbt
in i kammaren men tittade på statsministerns
kallelse lika snabbt ut igen.
Jag bär emellertid velat ställa dessa
frågor redan nu. De illustrerar — vare
sig de besvaras eller ej — det samband
som finns och måste finnas mellan å
ena sidan den föreliggande propositionen
angående rundradions fortsatta
verksamhet och å andra sidan nästkommande
vårs proposition om den fortsatta
vuxenutbildningen.

Herr talman! Jag har inget speciellt
yrkande.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Mycket har blivit sagt
här i dag, och många av ledamöterna
är nu ute och bedriver praktiska studier
i hur en TV-apparat verkar. Jag
skall — efter vanligheten —- inte heller
bli mångordig. Men det är ett par tre
saker som jag gärna vill redovisa.

Under debatten har betonats vilken
enorm genomslagskraft TV har. TV är
väl, om jag så får uttrycka mig, det mest
effektiva hjärntvätteriredskap som finns
ännu så länge.

Jag ser mycket på TV och jag hör
mycket på radio. En stor del av det
man får höra och se är utomordentligt
bra, men det finns så att säga plumpar
i protokollet, i synnerhet om vi kommer
in på vad man skulle vänta sig
vore kulturprogram. Antingen är det
jag som inte begriper mig på dessa program,
eller också är programmen verkligen
nedbrytande för den som ser på
dem. Det gäller naturligtvis inte alla,
men det har förekommit mycket fula
och beklagliga övertramp, vilket egentligen
är det som gör att jag kommer
att rösta för reservationerna.

Jag litar inte helt på den organisation
som nu monopolistiskt sköter våra
massmedia i etern. Jag känner person -

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

121

ligen många inom Sveriges Radio och
jag vet att det är högt begåvade personer
som sitter i ledningen. I många fall
kan de inte göras moraliskt ansvariga
för vad underordnade funktionärer i
ett sorts makabert skämtlynne kan ta
sig till. Det finns kretsar här i landet
som håller sig på en kulturellt sett besynnerlig
nivå.

För något eller några år sedan gavs
ett TV-program — jag skall inte gå in
på vilket — som höll sig på en sådan
nivå. Detta ledde till en folkstorm, vilket
visar att det finns sunda reaktioner
inom det som kommunikationsministern
kallade den stora massan. Men om
sådana inflytelser får pågå vecka efter
vecka blir människor avtrubbade. Detta
är ett beklagligt faktum.

Kommunikationsministern sade något
mycket bra om massan, nämligen att den
består av oräkneliga individer eller något
liknande, och han tilläde att dessa
alltid har förmåga att växa och utvecklas.
Våra massmedia är väl till just för
att vi alla skall utvecklas i positiv riktning
och inte gå tillbaka mot ett liv i
naturtillståndet, sådant det levs av djur
och högre växter. Detta vill jag betona.

Här har också talats om åsiktsfrihet
och tankefrihet. Det står inte så väl till
i vårt land med friheten härvidlag. Jag
skall inte beröra något fall där jag själv
varit inblandad, vilket jag dock varit
några gånger, men jag vill kommentera
en TV-utsändning för något eller några
år sedan där åsiktsfriheten enligt min
mening förtrycktes. Jag avser ett program
där doktor Per Engdahl skulle
redovisa sin syn på samhällsförhållandena.
Jag väntade mig att man då skulle
få en klar bild av hans uppfattning.
Programmet var dock i hög grad stympat
genom klippning och dessutom utstyrt
med allehanda symboliska bilder
och inramningar — vilka tydligen den
personal som gjort programmet behagat
sätta dit — ocli objektiviteten hade helt
gått förlorad. Vederbörande må ha tyckt
vad som helst om Engdahl och hans

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

idéer, men jag anser att förfarandet var
otillständigt och hoppas att vi inte får
se något liknande igen. Herr Björk citerade
ett känt uttalande, att man gärna
må avsky vad en människa säger men
man bör kunna ge sitt liv för att han
skall få säga det. Den tesen har inte alltid
följts i dessa sammanhang.

Här har talats om ansvaret och att
TV skulle kunna bli en uppbyggande
kraft och redan är det i vissa avseenden,
men det olyckliga är ju att det är
så mycket lättare att bryta ned än att
bygga upp. Jag skulle föreställa mig att
om man ser tre goda, positiva och riktiga
program och ett nedbrytande program
samma kväll är det det senare
som tar överhanden. Vi människor är
sådana; i varje fall känner jag mycket
väl själv att ett dylikt nedbrytande inslag
tar mycket kraftigare än det mödosamma
uppbyggandet mot ett annat kulturläge.

Låt oss nu hoppas, hur omröstningen
än utfaller, att det må gå framåt för
våra massmedia i etern, så att vi slipper
de mycket beklagliga övertramp
som har skett och allesammans kan glädja
oss åt att den begåvning och den
skicklighet som finns inom denna stora
organisation verkligen kommer till sin
rätt i ett positivt, uppbyggande sammanhang.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
och ansluter mig till de särskilda yttrandena.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag skall inte på något
sätt gå in på de stora frågor som denna
långa debatt har gällt utan bara ta
upp ett par praktiska detaljer, som inte
desto mindre är värda att fästa uppmärksamheten
på.

Jag har i denna kammare väckt en
motion, i vilken jag har framhållit att
man borde göra det möjligt att inbetala
licensavgiften för TV på en gång i stället
för att ha den uppdelad på fyra olika

122

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

tillfällen, som det föreslås i propositionen.
Utskottet har anfört att denna möjlighet
redan föreligger och även kommer
att finnas i fortsättningen.

Så har man svarat mig en gång tidigare
när jag har motionerat i samma
syfte. Men, ärade kammarledamöter,
är det inte litet egendomligt att man
skall behöva ringa rikssamtal till televerkets
radiolicensavdelning för att fråga
hur man skall bära sig åt för att betala
avgifterna för två halvår — eller i
fortsättningen för fyra kvartal — på en
gång? Det står nämligen på alla blanketter
med förtryckta belopp att detta
ej får ändras. Jag vet dock mycket väl
att en och annan energisk människa
trotsar denna televerkets ovilja att ta
emot pengar i förskott och bereder det
extra bekymmer genom att skicka in hela
årsavgiften vid ett tillfälle.

Nu har jag givit upp hoppet att kunna
övertyga statsutskottet och televerket
och önskar bara att mina ord skall
nå finansministerns och finansdepartementets
öron. Jag skulle nämligen vilja
föreslå att det råd följs som jag fick för
några dagar sedan, när jag talade med
en dam på den avdelning inom televerket
som handlägger licensfrågorna:
»Det skulle naturligtvis vara bra om det
på blanketten fanns en uppgift om att
man kan betala in två halvårsavgifter
på en gång och hur man i så fall skall
bete sig.»

Jag skulle alltså vilja rikta en vädjan
till finansministern, som borde ha känsla
för nyttan av att ta emot en hel del
miljoner kronor på ett tidigare stadium
än vad som annars blir fallet, att uppmana
televerket att ge en sådan liten
praktisk anvisning åt alla de människor
som vill slippa tänka på att betala avgifter
flera gånger om året.

Jag vill också göra en jämförelse. Hur
många människor är det inte som betalar
prenumerationsavgiften för en daglig
tidning för hela året, trots att det
kostar precis lika mycket som om de
betalar i fyra olika terminer? Jag är

fullt medveten om att många inte kan
betala den blivande årsavgiften för TV
på en gång; därför har vi också bestämmelsen
om att den skall kunna uppdelas
på fyra terminer. Men ge i varje fall
den, som vill betala in hela årsavgiften
på en gång, en praktisk anvisning om
hur han skall bära sig åt för att få göra
det och ta helt enkelt emot alla de
miljoner som kommer in, om bara en
bråkdel av licensbetalarna finner det
angeläget att slippa ifrån dessa påminnelser
fyra gånger om året i fortsättningen
■— eller två gånger om året som
det nu är.

Därefter vill jag beröra en annan motion,
som är en gammal följetong här i
kammaren. Det gäller en orättvisa, beträffande
vilken det för mig är alldeles
oförklarligt att den aldrig kan rättas
till.

Ärade kammarledarmöter, kan ni tänka
er att om man vid en industri har en
enda radioapparat och har exempelvis
tjugo högtalare anslutna till denna enda
apparat, så får man betala tjugoen radiolicenser.
Har man ännu fler extra
högtalare blir det alltså motsvarande
högre antal licensavgifter.

I denna fråga har man motionerat
första gången 1952. Då hette det att telestyrelsen
hade sin uppmärksamhet riktad
på frågan. 1956 hade jag kommit till
kammaren, och med anledning av att jag
fått attestera hela buntar med licensutbetalningar
för extra högtalare vid våra
olika fabriker, fann jag detta så orimligt
att jag väckte en motion redan samma
år. Då uttalade allmänna beredningsutskottet
att motionären hade rätt. Man
hade av dåvarande Radiotjänst och telestyrelsen
fått beskedet, att man var
beredd att tillsätta en utredning för att
rätta till missförhållandet. År 1952 hade
man alltså sin uppmärksamhet riktad
på saken och 1956 skulle man göra en
utredning. Det gick tre år och därefter
framlades en utredning vari föreslogs
att licens skulle betalas för var tionde
extra högtalare. I anledning av detta ut -

Nr 39

123

Onsdagen den 14 december 1966 em.

redningsförslag motionerade jag på nytt
1960, men då sades det att frågan skulle
lösas i samband med borttagandet av radiolicensen
för bilradio. Denna lilla fråga
skulle alltså sammankopplas med frågan
om borttagandet av bilradiolicensen.

Förra året tyckte jag att det dröjde så
länge innan vi fick något besked om
hur det skulle gå, att jag motionerade
igen. Då svarade man att man skulle avvakta
den stora radioutredningens betänkande.
Senare kom radioutredningens
ordförande till mig och sade att nu
kommer saken att ordnas, tv utredningen
föreslår en enda licens för TV och
radio. Om man vid en fabrik inte hade
TV skulle man alltså inte behöva betala
någon radiolicens, hur många högtalare
man än hade.

Då trodde jag att saken skulle vara
klar, men nu framläggs denna proposition,
baserad på radioutredningen, och
i den föreslås en annan uppdelning än
den radioutredningen förordat, nämligen
en gemensam licens för TV och radio
och en särskild licens för den som
har radio utan att ha TV. I fortsättningen
kvarstår alltså samma förhållande.
Ärade kammarledamöter! Hur anser ni
att allmänheten skall reagera när lagen
tolkas så orättfärdigt olika som i detta
fall? Enligt den bestämmelse som stadgar
att den som vid en fabrik har en radioapparat
och tjugo högtalare får lösa
tjugoen licenser, skulle varje bilägare
såvitt jag förstår betala två radiolicenser
för varje bilradio, om han har en
extra högtalare vid bakrutan. Det står
nämligen i bestämmelsen att vad här
»stadgas beträffande radiomottagningsapparat
skall jämväl giilla varje till apparaten
ansluten återgivningsanordning».
Försök att ta ut två radiolicenser av bilägare
som har en extra högtalare i bilen!
Detta skulle väcka en sådan storm,
att riksdagen illa kvickt skulle få ändra
denna bestämmelse, om vars borttagande
man har motionerat sedan 1952.

Inte heller nu vill utskottet föreslå nå -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

gon ändring utan säger att frågan »torde
komma att övervägas i samband med
förberedelserna för den förestående omläggningen
av licenssystemet».

Förra gången utskottet föreslog att
denna fråga skulle hänskjutas till en utredning
yrkade jag bifall till min motion,
trots att det inte förelåg någon reservation.
Jag kan upplysa kammarens
ledamöter om att det den gången var 76
ledamöter som röstade med mig och 17
ledamöter som avstod från att rösta.
Många sade till mig efteråt, att hade det
bara varit fler ledamöter inne i kammaren
och hört min argumentering, så hade
det blivit en förkrossande majoritet
för ett bifall till motionen. Jag är ledsen
över att kammaren är glest besatt nu
också.

För mig framstår det som en anständighetsfråga
för riksdagen att någon
gång avskaffa denna uppenbara orättfärdighet.
Om så inte sker, kan jag inte
se annat än att myndigheterna i fortsättningen
måste tillämpa lagen på samma
sätt för alla. Det skulle innebära att
man toge ut två licensavgifter för en bilägare
som har en extra högtalare och
att man för en buss med tio högtalare
toge ut elva licensavgifter. Men försök
göra det, så får ni se!

Jag yrkar alltså bifall till motionen
II: 952. Jag hemställde visserligen i motionen
att utskottet skulle utarbeta lagtext.
Så har alltså inte skett, men trots
detta kan jag yrka bifall till motionen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det har under den
allra sista delen av debatten gjorts
vissa försök att föra över diskussionen
på det moraliska planet. Jag har blivit
tillfrågad, om jag inte vore ilen lämplige
personen att ta upp vad som sagts
i den delen av debatten. Jag skall emellertid
med hänsyn till att det ämne vi i
dag diskuterar egentligen är frågan om
radions organisation och med hänsyn
till att timmen är sen avstå härifrån.

Det skulle också ha varit frestande

124

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

att ta upp en debatt om kristendomsförkunnelsens
ställning i radion. Från
flera håll har man klagat över att denna
förkunnelse har för liten plats,
och man har uttalat önskemål om att
det skall bli mer av det slaget. Nu har
i själva verket kristendomsförkunnelsen
monopol när det gäller förkunnelse
i Sveriges Radio. Det finns knappast
något som helst utrymme för en motförkunnelse.
Skulle någon gång en motförkunnelse
komma fram väcker det en
storm av indignation från kristet håll.
Jag skall emellertid utöver detta konstaterande
bara tillägga, att jag aldrig
har retat mig på det utrymme som ställs
till förfogande för kristen förkunnelse.
Däremot har jag ibland varit litet ledsen
över den låga konstnärliga nivån
på denna förkunnelse. Jag vill faktiskt
vädja till dem som slår vakt om den
kristna förkunnelsen i radion att i första
rummet se till, att denna får litet
högre kvalitet. Nu är den i själva verket
genom sin slentrianmässighet immunitetsskapande,
och det är i och för
sig inte roligt ur kulturell synpunkt.

Jag skall emellertid be att få ta tiden
i anspråk några minuter för en angelägenhet
som inte behandlas i propositionen
men som väl berörts i utskottets
utlåtande. Får jag påminna om att vi
under åren efter andra världskriget här
i landet hade en debatt om någonting
som vi kallade för kulturproblemet.
Bakom detta låg det faktum att så stora
delar av vårt folk står utanför kulturdebatten
i egentlig mening, står
främmande för litteratur, konst, musik
och står utanför livsåskådningsdebatten
och samhällsdebatten. Samtidigt
kunde man konstatera att vi skulle
komma att få en ökande fritid. Det sades
att svenska folket gärna läser på sin
fritid, men det man läser är den kolorerade
veckopressens noveller och litteratur
i klass med den. Det sades vidare
att svenska folket gärna hörde på
musik, men det blev i stor utsträckning
bara tingel-tangelmusik. Det sades att

svenska folket hade intresse av att
hänga konst på väggarna, men valet
föll av olika skäl på hötorgskonst. Man
hade alltså inget sinne för vad som var
äkta och vad som var oäkta på konstens
område. Och när det gällde livsåskådningar
och livsåskådningsströmningar
var det i stor utsträckning fråga
om masspsykos och slentrian.

Nu ställdes frågan: Varför går man
inte till den stora litteraturen, till den
stora konsten och till den stora musiken
när man söker förströelse, avspänning
och vila, när man söker tröst och
kraft, när man söker inspiration och
förnyelse? Svaret blev att det berodde
på bristande skolning och bristande
fostran.

Statsmakterna var medvetna om problemens
vikt. Skolreformen syftade ytterst
till att ge de enskilda människorna
möjligheter till ett rikare liv.

— Detta gällde skolan.

Hur är det då med massmedia? Ett
av våra massmedia är veckopressen.
Dess innehåll bestäms uppenbarligen
av vad folk vill ha; någonting annat
lönar sig inte. Följaktligen har veckopressen
ett innehåll som ur konstnärlig
och kulturell synpunkt måste betraktas
som negativt, skadligt och förstörande.
Men veckopressen har ändå den ursäkten
att den är kommersiell, att den ärligt
deklarerar att den är inställd på att
förtjäna pengar och ingenting annat.
Ett annat massmedium, Sveriges Radio,
har ingen liknande ursäkt. Det är inte
något affärsföretag. Och ändå har man
hela tiden ängsligt sneglat på publiksmaken.

Med en viss förvåning har jag lyssnat
till några företrädare för de kyrkliga
synpunkterna i debatten, senast då
herrar Hedin och Werner. De motiverade
sitt krav på bibehållet eller ökat
utrymme för den kristna förkunnelsen
med lyssnarfrekvensen; det är enligt
dem lyssnarfrekvensen som bör vara
avgörande. Detta är, skulle jag tro, en
ur kristen synpunkt ytterligt farlig

Onsdagen den 14 december 19GC em.

Nr 39

125

ståndpunkt. Vad blir konsekvensen?
Vad blir konsekvensen för de underhållningsprogram
man utdömer? Det
är ju ändå så att det är de lättare programmen,
de som inte kräver någon
ansträngning av lyssnaren eller tittaren,
som får den största publiken, medan
de mer ambitiösa programmen följs
av mindre publik. Då skulle man alltså
i konsekvensens namn kräva, att dessa
lättare program skulle till och med i
högre grad än gudstjänsterna få ha sin
plats i Sveriges Radio.

Men detta i förbigående. Inom de
konstnärligt verkande yrkesarbetarnas
organisationer studerade man med
stort intresse radioutredningens betänkande
men fann till sin besvikelse att
där inte förekom något klart uttalat
krav på att Sveriges Radio skulle ha en
kulturfostrande uppgift. I ett remissuttalande,
som jag gärna vill citera därför
att det inte finns medtaget i propositionen
men likväl kanske bör göras
allmänt bekant, säger dessa sexton organisationer,
som gått tillsammans i
Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS):

»Det svenska samhället har under de
senaste decennierna genomgått en storartad
förvandling när det gäller utbildningsresurser
och bildningsmöjligheter.
Den svenska staten satsar årligen
mycket stora belopp på skolor, forskning
och bildning, liksom på olika institutioner
för förmedling av konstnärliga
och estetiska upplevelser (opera,
teater, konsertverksamhet, bibliotek,
museer o. s. v.). De statliga insatserna
möter därvid ett ständigt växande behov
hos medborgarna — samtidigt som
de ökade resurserna i sin tur skapar
nya behov. Våra effektivaste media när
det gäller att nå fram till publiken med
kunskapsspridning, smakfostran och
möjligheter till konstnärliga upplevelser
är emellertid radion och televisionen.
Frågan blir då, om radion och televisionen
i dag har en sådan inriktning
och en sådan karaktär, att de står

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

i samklang med samhällets kulturinsatser
i övrigt. —• Frågan måste enligt vår
mening besvaras med nej. Radion och
framför allt televisionen drives i dag
med ambitioner som, tagna som helhet,
måste betecknas som kommersiella snarare
än kulturella. Vi menar med detta
hårda omdöme, att programmen är inriktade
i högre grad på att finna fram
till vad man förmodar vara en publiksmak
än på att genom självständiga insatser
utveckla och framkalla en publiksmak.
Sveriges Radios verksamhet kommer
därigenom, bortsett från enskilda
och ibland lysande insatser, att bli besläktad
med de ambitioner som ett stort
veckotidningsföretag eller ett televisionsföretag
med reklamfinansiering
uppvisar. Det är enligt vår mening inte
utan innebörd, att så stor del av de
svenska televisionsprogrammen består
av program som ursprungligen skapats
för att vara effektiva »lockbeten» åt reklaminslag.
De i denna mening kommersiella
produkter som Sveriges Radio
inköper för sin televisionsverksamhet
blir inte mindre kommersiella därför
att de visas utan de reklaminslag
som åtföljt dem i hemlandet.»

Det är framför allt de amerikanska
programmen som här avses. »Nu kan
man hävda», fortsätter remissutlåtandet,
»att det är eu demokratisk rättighet
att vara ointresserad av samhällsfrågor
och att ha en banal smak. —
Men att därur dra konsekvensen att
Sveriges Radio skall sända likgiltiga,
banala program är enligt vår mening
grovt felaktigt. Det kan inte vara radions
och televisionens uppgift i ett
samhälle med kulturella ambitioner att
sörja för sådana behov av verklighetsflykt,
lika litet som vi anser det vara
skolans, universitetens och folkbildningsorganisationernas.
Därmed är
självfallet inte sagt att inte program
skall göras underhållande. För ett ambitiöst
radio- eller TV-förctag måste
målet givetvis vara att även de mest
avancerade program blir undcrbållan -

126

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

de och tillgängliga ■—• för att de skall
nå fram till publiken. Å andra sidan
måste givetvis alla program, även de
som primärt är rubricerade som underhållning,
hållas på en kvalitativt hög
nivå.»

Sveriges Radios uppgift att vara kulturfostrande
finns inte behandlad i propositionen,
och statsrådet Palme är väl
ursäktad med att propositionen behandlar
organisationsfrågor. Inom dessa 16
organisationer var vi emellertid en smula
oroliga och fann oss därför föranlåtna
att uppvakta statsutskottets fjärde
avdelning med begäran att utskottet
skulle göra ett uttalande att i målsättningen
för Sveriges Radios verksamhet
skulle ingå en direkt kulturfrämjande
uppgift. Vi är glada att kunna konstatera
att det i utskottets utlåtande står
några rader, vari utskottet understryker
Sveriges Radios kulturella ansvar och
dess kulturfostrande uppgift. Det är bra
att detta är sagt.

Jag vill till detta knyta ett önskemål
om att programmen i fortsättningen befrias
från de billiga amerikanska inslagen.
Statsrådet Palme har — säkert med
full rätt —• i dag konstaterat att dessa
amerikanska inslag är det bästa man
kan få från den amerikanska underhållningsverksamheten.
Man undrar hurudan
denna är när den är som sämst.
I stället kräver vi från de konstnärliga
yrkesarbetarnas sida ett vidgat utrymme
för Sveriges Radios egen produktion
-— vår egen inhemska produktion.
Man har sagt att vi inte har tillräckligt
med personella krafter för att kunna
fylla ut alla de program som nu blir
möjliga tack vare den kommande utvidgningen.
Men jag kan försäkra att
många inom dessa 16 organisationer
känner sig outnyttjade och menar att
Sveriges Radio inte haft tillräckligt med
fantasi, vilja eller pengar att engagera
dem för konstnärliga program i radioTV.

Därmed har jag, herr talman, försökt
understryka vad jag i detta samman -

hang har ansett vara det viktigaste som
kan sägas från min sida. Bakom propositionens
avvisande av förslaget om en
reklamfinansierad TV ligger omsorgen
om etermedias kulturfostrande uppgift.
Men i och med att Sveriges Radio behåller
sitt monopol är därmed inte sagt
att allan rättfärdighet på detta område
är uppfylld. Strävandena måste fullföljas.
Jag konstaterar att Sveriges Radio
i dag inte är inriktad på denna kulturfostrande
uppgift, och det står heller
ingenting därom i det nuvarande avtalets
instruktionsparagraf.

Jag vill sluta med en vädjan till statsrådet
Palme att han ser till att vi vid
ingåendet av det nya avtalet får eu klar
formulering av att radion har en kulturfostrande
uppgift.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Mitt inlägg föranleds närmast
av vad herr Löfgren lär ha anfört beträffande
radiolicenser. Jag har inte i
detalj tagit del av hans anförande, men
jag vill påpeka för herr Löfgren vad
som stadgas i radiolagen i det berörda
avseendet, nämligen att dessa frågor
regleras i en särskild kungörelse.

I kommentaren till 3 § i kungörelsen
konstateras att den nya radiolagen förutsätter
en genomgripande ändring av
1958 års kungörelse angående rätt att
inneha radiomottagningsapparater och
licensavgifter i samband härmed. Under
våren kommer vi följaktligen att
göra en översyn av alla dessa frågor.

Det finns härvidlag en rad gränsdragningsproblem,
beträffande vilka man
kan ha olika uppfattning, och jag är
inte i dag beredd att ange hur någon
viss fråga kan lösas. Detta vore orimligt,
eftersom man inte kan rycka ut
någon enskild fråga ur sammanhanget.
Men detta kommer, såsom vi påpekat i
propositionen, att bli en av de viktiga
uppföljningsfrågorna när riksdagen, en -

Onsdagen den 14 december 196G em.

Nr 39

127

ligt vad jag hoppas, väl har antagit den
grundläggande lagen.

Herr LöFGKEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår, herr kommunikationsminister,
att det är bekvämt
att bara hänvisa till att något skall
komma att ske. Men detta har man nu
gjort under så många år att jag börjat
tröttna på hänvisningar till framtida
utredningar.

Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern
om det är rätt eller fel
om denna bestämmelse tolkas på samma
sätt för bilägare som den i verkligheten
tillämpas beträffande industrierna,
nämligen så att bilägare skall
betala två radiolicenser för en bil om
han har en högtalare i bakrutan. Jag
kan inte finna annat än att en sådan
tolkning är logisk. Ingen har motsagt
inig på denna punkt.

Jag skulle vilja fråga om ni är beredda
att redan nu ta ut två radiolicenser
för en bilägare om denne har
en extra högtalare? Jag tror att ni inte
vågar det, ty då skulle en sådan folkstorm
uppstå att riksdagen skyndsamt
skulle tvingas rätta till denna oformlighet
som existerat så många år.

Jag förstår inte varför man skyller
på att man inte kan lösa en detaljfråga
för sig utan att ta upp den i ett större
sammanhang. Det är nämligen vad man
hela tiden vidhållit.

Först skulle telestyrelsen utreda frågan.
Den föreslog att man skulle få lösa
en licens för var tionde högtalare.
Jag väckte med anledning av detta förslag
en motion men fick då beskedet att
frågan skulle lösas i samband med avskaffandet
av bilradiolicensen.

Förra året undrade jag återigen varför
det dröjde så liinge utan att vi fick
reda på om bilradiolicensen verkligen
skulle slopas. Man hänvisade då till att
denna fråga skulle upptas i samband
med den stora radioutredningen.

Jag fick därefter besked från radioutredningens
ordförande att frågan var

Kundradions fortsatta verksamhet m. m.

löst genom att man skulle föreslå en
gemensam licens för TV och radio. Har
man bara radioapparat skulle man inte
behöva betala någon särskild licensavgift
för de extra högtalarna.

Nu presenterar kommunikationsministern
förslaget i anledning av radioutredningens
betänkande utan att nämna
något om denna licensfråga. Herr
Palme anför i dag att man i framtiden
skall genomföra utredningar om andra
lindringar i anslutning till radiolagen,
vilket låter förhoppningsfullt. Jag tycker
dock att riksdagen skulle kunna
göra ett uttalande i enlighet med motionens
syfte, så att kommunikationsministern
förstår att vi menar allvar.
Även om denna fråga inte gäller mer
än kanske på sin höjd ett par hundratusen
kronor vill jag uppmana kommunikationsministern
att inte år efter
år fortsätta att reta företagarna med en
orättfärdig bestämmelse. Även om det
bara gäller en bagatellfråga, tycker jag
att någon anständighet skall visas från
riksdagens och statens sida.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är tvungen att göra
vissa konstitutionella distinktioner.

För det första är det inte vi i departementet
som tar upp licensavgifter,
utan detta görs under ämbetsmannaansvar
på ett verk. Det gjordes en antydan
om att detta skulle tillhöra våra
huvudsysselsättningar.

För det andra är det inte meningen
att vi skall göra tolkningar av bestämmelser.
Detta tillkommer oss inte heller
i detta sammanhang. Dock har jag
svårt att förestiilla mig att man skulle
ta ut särskilda licenser för extra högtalare
i bakrutan på en bil.

Tydligen giiller det i detta fall radiolicenser
för industrier. Här är det inte
fråga om några utredningar eller någonting
annat, men i samband med att
riksdagen fattar beslut om denna radiolag
måste det utfärdas en helt om -

128 Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

gjord och genomarbetad kungörelse,
och det måste ske i vår före ikraftträdandet
av hela det nya systemet. Självfallet
har vi ännu inte gått igenom alla
de särskilda saker som skall tas med i
denna kungörelse, och det beror helt
enkelt på att vi först måste klara av
den grundläggande principiella lagen.
Det var denna upplysning som jag tyckte
mig ha anledning att delge kammarens
ledamöter.

Herr LöFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan bara konstatera
att saken tydligen är så ömtålig, att regeringen
måste hitta på nya undanflykter
för att kunna klara sig. Jag vidhåller
mitt yrkande och vet också att
många av kommunikationsministerns
partivänner anser att detta är en oformlighet
som äntligen måste rättas till.
Det riktigaste vore om riksdagen helt
enkelt sade ifrån och visade att den
har en känksla för anständighet, och
då bör den också bifalla det yrkande
jag framställt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Löfgren är nog litet
vidlyftig när han säger att den här
frågan är så ömtålig att vi inte riktigt
vågar tala om den. Detta är nog en typ
av påståenden som jag med en viss bestämdhet
måste tillbakavisa. Jag skall
gärna erkänna att jag inte haft någon
beröring med denna fråga, jag har inte
känt till den, ty den tillhör uppföljningsarbetet
och absolut inte ämnesområdet
för den radiolag som det nu
skall beslutas om. Det är alltså en typisk
uppföljningsfråga, och det måste
regleras i en kungörelse om dessa företagare
skall betala en eller flera licenser.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Då jag förmodar att jag
är den siste talaren på talarlistan skall
jag fatta mig mycket kort. Min avsikt är

inte att i debattens slutskede ta upp
några principiella eller kontroversiella
frågor, som kan föranleda en förlängning
av debatten om radio-TV:s fortsatta
verksamhet.

Vad som har föranlett mig att begära
ordet är en önskan som jag vill vidarebefordra
till ledningen för radio-TV.
Vid flera olika tillfällen har frågan om
möjligheterna för döva och andra hörselskadade
att få utbyte av TV-programmen
aktualiserats. Det visuella medium
som TV utgör har ju öppnat stora möjligheter
för hörselskadade, ofta äldre
människor, att på ett helt nytt sätt få
ta del av aktuella händelser och skeenden
— sportevenemang, kyrkliga högtider,
tearterföreställningar o. s. v. Emellertid
har klagomål framförts från denna
tittarkategori att svårigheter föreligger
att få fullt utbyte av programmen,
därför att avlyssnandet är svårt
eller omöjligt. Det kanske kan vara skäl
att påminna om att över 200 000 människor
i vårt land lider av hörselskador,
d. v. s. är döva eller hörselskadade
på annat sätt.

Det har kommit till min kännedom att
det i utlandet — exempelvis i Finland
och England — regelbundet görs program
för döva och andra hörselskadade.
Detta sker med förhållandevis enkla
och föga kostnadskrävande åtgärder.

Då vi nu står inför beslutet om ett
andra TV-program, borde därmed stora
förutsättningar finnas att beakta dessa
tittares intressen. Jag vill därför vädja
till radiochefen och ledningen för Sveriges
Radio-TV att ordna särskilda, regelbundet
återkommande program för
hörselskadade och döva.

Enligt min mening är det ett socialt
rättvisekrav att denna kategori får en
så god TV-service som möjligt, även om
detta måste ske på en bredare publiks
bekostnad. Jag är övertygad om att möjligheter
finns att vidta åtgärder, som
inte skulle behöva ta särskilt stora penningmedel
i anspråk. I vissa fall kanske
det endast fordras en textmaskin för att

Onsdagen den 14 december 19CC em.

Nr 39

129

en hörselskadad eller döv person skall
få möjligheter att ta del av Aktuelltprogram,
föredrag eller något annat som
kan intressera vederbörande, och kostnaderna
för anskaffande och drift av
en sådan textmaskin är väl överkomliga
för radio-TV.

Jag tror också att lämpliga instruktioner
till personalen i Aktuellt-programmen
skulle kunna medföra förbättrade
avlyssningsmöjliglieter för de lindrigt
hörselskadade.

Herr talman! Jag tror säkert att jag
har stöd i en utbredd och allmän opinion,
som gärna godtar en något minskad
förbättringstakt för de för allmänheten
avsedda TV-programmen, om man
därmed kan hjälpa mindre lyckligt lottade
medmänniskor.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! När herr Arvidson talade
nyss, fäste jag mig vid några yttranden
som jag nu vill kommentera.

Herr Arvidson påstod att de kristna
programmen i radio-TV låg på en låg
konstnärlig nivå. Det är glädjande att
herr Arvidson lyssnar och ser på de
programmen, men jag vill ställa frågan:

I jämförelse med vad ligger kristna program
på en låg konstnärlig nivå? Är
det i jämförelse med t. ex. de amerikanska
underhållningsprogram som han
också nämnde om?

Jag är för min del inte riktigt säker
på att herr Arvidson är kompetent att
bedöma kristen förkunnelse. Han ger
sig ju själv frimodigt ut för att vara
ateist, och då ter sig hans tal för mig
som en färgblinds tal om färger.

Herr Arvidson sade också att den
kristna förkunnelsen i radio-TV är immunitetsskapande
på grund av att den
är av så liten konstnärlighet, men jag
är inte övertygad om att herr Arvidson
är ärlig när han klagar på det viset.
Det vore ju någonting att önska för den
som många gånger har uttryckt sin besvikelse
över och sitt förakt för kristendomen.

5 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Det som jag har sett av t. ex. sångprogram
och andra kristna program i
TV har ofta varit av god och konstnärlig
halt. För övrigt skall väl ett kristet
program inte i första hand vara konstnärligt
i ordets egentliga mening. Om
jag mot herr Arvidson ställer en sådan
auktoritet som professor Odeberg, så
säger han att förkunnelsen skall verka
just genom sin enkelhet och konstlöshet
och att den stilla och tydligt skall
framställa kristna sanningar.

Jag har själv haft tillfälle att några
gånger tala i radio, och då har jag ansett
mig skyldig att som förkunnare
vara trogen Bibeln, att vara predikare,
inte konstnär. Det är också min övertygelse
att de flesta predikanter som talar
i radio och TV gör det som förkunnare,
inte för att spela en roll, och att
de därigenom också uppträder riktigt
konstnärligt sett. Det är ju ändå den
kristna förkunnelsens mening, i radio
och TV som på andra håll, att verkligen
bära fram ett budskap.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag finner ingen anledning
att ta upp en teologisk debatt vid
denna sena timme.

Vad jag anmärkte på i de religiösa
programmen var inte deras enkelhet.
Det finns nämligen konstnärligt goda, låt
vara enkla, religiösa program som kan
utgöra ett mönster, men de är relativt
sällsynta. Det är med dessa program
man skall jämföra. Vad jag närmast
tänkte på när jag talade om de
religiösa programmens karaktär var
morgonbönerna. Det har nyligen gjorts
en undersökning, som refererats i tidningarna
och som visat att dessa morgonböner
har en immunitetsskapande
verkan.

Överläggningen var härmed slutad.

Statsutskottets utlåtande nr 163

Mom. 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

.3.9

130 Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 773
och 11:946 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 163, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 178 ja och 38 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 775
och 11:957; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubin begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 163, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 775 och II: 957.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rubin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
184 ja och 10 nej, varjämte 25 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. It

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 773
och 11:946 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39 131

Mom. 15—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 773
och II: 946 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 777
och 11:950; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 778
och II: 952; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Löfgren begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 20)
i utskottets utlåtande nr 163, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:778 och 11:952.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst om -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 121 ja och 89 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 21—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 24

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24) i
utskottets utlåtande nr 163, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
147 ja och 72 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 25 och 26

Vad utskottet hemställt bifölls.

132 Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

Sammansatt konstitutions- och tredje lagutskotts
utlåtande nr 1

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Alexanderson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatt konstitutions- och tredje
lagutskotts hemställan i mom. A) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Jönköping begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 71 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
fru Segerstedt Wiberg m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Jönköping begärde emel -

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatt konstitutions- och tredje
lagutskotts hemställan i mom. B) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Jönköping begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 72 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts
utlåtande nr 1

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Gärde Widemar begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatt konstitutions- och första

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39 133

lagutskotts hemställan i mom. I) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Gärde Widemar
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 72 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 2

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 382, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på till -

Rundradions fortsatta verksamhet m. m.

läggstat I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

386, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; nr

387, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser inrikesdep
artementets verksamhetsområde;
och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

från bevillningsutskottet:
nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

från bankoutskottet:
nr 371, i anledning av motioner angående
förbudet mot pantsättning av aktier
i vissa bolag; ocli

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar in. in. jämte
motioner i ämnet;

134

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

från första lagutskottet:
nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av vissa underhållsbidrag; och
nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 16 ro) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

från tredje lagutskottet:
nr 368, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till affärstidslag
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 369, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkterna 1
och 2 i bestämmelserna om införande
av lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om
vad som är fast egendom, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919
(nr 426) om flottning i allmän flottled;
och

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 352, i anledning av väckta motioner
rörande vissa naturvårdsfrågor
m. m.;

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till jordbruksutskottet; nr

354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
vissa maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare, m. in.; och

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

1966/67, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 372, till
Konungen angående val av ett ombud i
Europarådets rådgivande församling
samt två suppleanter för ombud däri;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 373, för fru Elisabet Sjövall att vara
ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 374, för fröken Astrid Bergegren
att vara suppleant för ett ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 393, för herr Bo Nils Olof Martinsson
att vara suppleant för ett ombud
i Europarådets rådgivande församling.

§ 3

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
985, av herr Adamsson in. fl., med förslag
till vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga.

Denna motion bordlädes.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att på morgondagens
föredragningslista dels den i dag bordlagda
motionen, nr 985, av herr Adamsson
m. fl. uppföres närmast efter konstitutionsutskottets
två gånger bortlagda
memorial nr 45, dels statsutskottets
memorial nr 164 uppföres sist bland
två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.26.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

135

Torsdagen den 15 december

kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. fördelningen av

kommunalskatteavdraget mellan äkta
makar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig, om jag avser att förelägga 1967
års vårriksdag förslag till bestämmelser
rörande fördelningen av kommunalskatteavdraget
mellan äkta makar som
bägge har inkomst när avdraget bestäms
efter schablonmässiga grunder.

Min avsikt är att denna fråga skall tas
upp vid nästa års vårriksdag.

Vidare anförde

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för ett synnerligen kort och mycket
positivt svar. Mot den bakgrunden skulle
jag egentligen kunna avstå från alla
utläggningar, men jag skall ändå göra
ett par kommentarer.

Det var ju rätt mycket debatt om detta
schabloniserade kommunalskatteavdrag,
som beslöts vid 1965 års riksdag. På sätt
och vis innebar detta att många medborgare
får dubbelt ortsavdrag. Det gäller
dem som inte erlagt någon kommunalskatt
alls. Men komplikationer
uppstår när det gäller fördelningen av
dessa schablonavdrag mellan makar,
vilka båda har inkomst. I förordningen
om .statlig inkomstskatt finns inte några

som helst anvisningar eller förklaringar
till 4 §, i vilken regeln om detta schablonavdrag
är intagen.

Vad som gör det bekymmersamt är
att den skattskyldige själv skall göra
avdraget i sin deklaration. Det blir
inte så alldeles enkelt för de skattskyldiga
att klara ut detta. Det intrycket
får man när man tar del av rättschefens
i finansdepartementet artikel i Skattenytt
med tretton olika exempel på fall
som kan förekomma när det gäller att
fördela dessa avdrag. Det är väl ändå
en ganska rimlig begäran från skattebetalarnas
sida, att de själva skall kunna
avsluta sina självdeklarationer och även
räkna ut skatten, så att de vet om de
eventuellt behöver göra någon fyllnadsinbetalning.

Jag skall inte fråga finansministern
hur man tänker lösa denna fråga; det
har ni kanske ännu inte bestämt er för
i finansdepartementet. Är det fråga om
att göra ett tillägg till 4 §, så blir det
nödvändigt att underställa riksdagen
förslag härom. Eljest hade man möjligen
kunnat tänka sig att det hela hade
kunnat lösas genom att frågan togs
upp i bilagan med anvisningar till självdeklarationens
ifyllande. I så fall skulle
regeringen inte behöva gå till riksdagen.

Nu skall man emellertid komma ihåg,
herr finansminister, att flertalet skattskyldiga
skall avlämna sina deklarationer
senast den 15 februari. De skall nu
sitta och riva sig i håret för att lura ut
vad det nya tillägget på deklarationsblanketten
för 1967 innebär. Jag har
lagt märke till, att det på nästa års
blanketter för den allmänna självdeklarationen
har kommit till ett nytt stycke
med två alternativ, som de arma skatt -

136 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Svar på fråga ang. begärd översyn av beräkningsgrunderna för skatteförskott till
kommunerna

skyldiga skall försöka tolka. Deklarationsblanketten
har ju redan tidigare
varit mycket komprimerad. Detta gäller
i synnerhet tredje sidan med de allmänna
avdragen. Trots detta har emellertid
blankettkonstruktörerna lyckats
klämma in detta inte så lilla tillägg —
hur det nu har gått till. Men hur de
skattskyldiga skall bära sig åt i februari
för att göra fördelningen av dessa avdrag
mellan makarna framgår inte; om
den saken står inte ett dugg i deklarationsblanketten.
Det blir med detta som
när man stoppar in jästen i ugnen efter
degen, eftersom riksdagen knappast före
den 15 februari hinner fatta beslut i
denna fråga.

Såvitt jag förstår måste detta komma
att gälla ett mycket stort antal skattskyldiga
och deklaranter. Schablonavdraget
är vid en kommunal utdebitering av
17 kronor till fördel för gifta som haft
en inkomst av upp till 32 000 kronor
och för ensamstående som haft en inkomst
av upp till 16 000 kronor. Med
stigande utdebitering sjunker gränsen
något. Fördelningen av kommunalskatteavdraget
kommer alltså att gälla
ett mycket stort antal skattskyldiga.

Det talas ofta här i riksdagen om att
vi skall försöka åstadkomma förenkling
av taxeringssystemet både för de skattskyldiga
och för taxeringsmyndigheterna.
Att den här saken skulle innebära
en förenkling kan man väl knappast
säga. Den kommer tvärtom att innebära
mer krångel. Men vi får väl avvakta
och se hur det förslag som skall föreläggas
riksdagen kommer att se ut.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. begärd översyn av
beräkningsgrunderna för skatteförskott
till kommunerna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat mig när jag ämnar låta företa
översyn av beräkningsgrunderna för utbetalning
av skatteförskott till kommunerna.

Herr Bengtson berör med sin fråga
ett omfattande problemkomplex, som
kontinuerligt är föremål för uppmärksamhet
inom finansdepartementet. En
förändring av gällande beräkningsgrunder
skulle inte oväsentligt påverka
förutsättningarna för den allmänna ekonomiska
politiken. Jag vill sålunda erinra
om den utjämnande effekt systemet
har för samhällsekonomien. Jag har
emellertid för avsikt att i enlighet med
riksdagens önskan i lämpligt sammanhang
låta utreda frågan.

Vidare anförde

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret, som på sitt
sätt kan sägas vara en illustration till
det gamla ordstävet, att den som gapar
över mycket mister ofta hela stycket.
Det är möjligt, herr finansminister, att
riksdagen gapade över för mycket när
den begärde en översyn av hela detta
problemkomplex. Riksdagen har dock
betonat att översynen kan göras på det
sätt som regeringen finner lämpligt, och
det ger ju regeringen olika möjligheter
att agera inom ramen för riksdagens
beslut.

Ett delproblem i detta sammanhang
har fått förnyad aktualitet. Det gäller
de expanderande kommunerna, d. v. s.
de kommuner till vilka inflyttningen
är mycket stor. Jag har i tankarna en
sådan kommun som Botkyrka, som på
sex år skall öka från 16 000 till 64 000
invånare. I ett sådant fall får beräkningsgrunden
för skatteförskotten rent
orimliga konsekvenser. Utöver de investeringsutgifter
man har under dessa
sex år får man på driftbudgeten ett underskott
på 75 miljoner kronor beroen -

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39 137

Svar på fråga ang. SIDA:s stipendieringsprinciper för utländska studenter

de på att pengarna från staten kommer
så sent. Det är nödvändigt att man gör
någonting åt de expanderande kommunernas
problem härvidlag.

Det är ett par meningar i svaret som
jag inte helt förstår. »En förändring av
gällande beräkningsgrunder skulle inte
oväsentligt påverka förutsättningarna
för den allmänna ekonomiska politiken»,
säger finansministern. Jag inser
att han därmed menar, att om pengar
flyttas från staten till kommunerna så
påverkar det den allmänna ekonomien.
Men det är ju ofta i kommunerna som
det effektiva arbetet utförs på den offentliga
sektorn. Om man minskar aktiviteten
på den statliga sidan och ökar
den på den kommunala, så behöver det
inte rubba den balans som i och för sig
inte finns.

Finansministern erinrar vidare om
den utjämnande effekt systemet har på
samhällsekonomien. Innebär uttrycket
»utjämnande effekt» att den kommun,
som en skattebetalare flyttat ut från,
lyfter skatten under ett år, medan den
kommun, som vederbörande flyttar in i,
inte får någon skatt? Eller vad ligger
i uttrycket »utjämnande effekt»? Detta
är en fråga som det väl kunde ha ett
visst intresse att få svar på.

Jag har emellertid noterat, herr finansminister,
att frågan »i lämpligt
sammanhang» skall utredas. Det var nu
inte svar på min fråga som gällde när
detta skulle ske. Men får jag något svar
på den frågan herr finansminister?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. SIDA:s
stipendieringsprinciper för utländska
studenter

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Fru Ryding bar frågat
mig, om jag anser att SIDA:s stipendieringsprinciper
för utländska studenter
5* — Andra kammarens protokoll 1966.

är tillfredsställande. SIDA stipendierar
inga andra utländska studenter än sådana
som kommer från u-länder, och
det sker efter principer som nära ansluter
sig till dem som gäller för SIDA:s
fältverksamhet. Stipendiat- och kursverksamheten
är sålunda ett komplement
till fältverksamheten.

Vid individuell stipendiering för enskilda
studier ges företräde för s. k. projektstipendiater,
d. v. s. för utbildning
av inhemsk personal som skall överta
de svenska befattningshavarnas uppgifter
allteftersom de olika projekten i
u-länderna avtalsenligt övertas av myndigheterna
i resp. mottagarland. Vad
beträffar stipendiering för enskilda studier
i övrigt tillämpas huvudregeln, att
grundläggande utbildning bör äga rum
i hemländerna och inte i Sverige, medan
däremot fortbildning med fördel
kan ske vid svenska institutioner och
högre utbildningsanstalter. Mot individuell
grundskolning i Sverige talar nämligen,
att den förutsätter inlärning av
svenska språket, vilket tar oproportionerligt
lång tid och kräver anpassning
till svenska kursplaner och svensk studieteknik.
Så är inte fallet med de högre
studierna som kan bedrivas på språk
som studenterna redan kan, i regel engelska.
Detta är också fördelen med undervisning
i grupp i kurser som tillrättaläggs
för att i möjligaste mån tillgodose
de aktuella u-ländernas behov och
önskemål.

Syftet med de riktlinjer som uppdragits
för stipediat- och kursverksamheten
är att tillgängliga utbildningsmöjligheter
skall kunna utnyttjas så effektivt
som möjligt inom den administrativa
och ekonomiska ram som står till buds.
Jag finner detta syfte väl tillgodosett i
nuvarande stipendievillkor och mitt
svar på fru Rydings fråga är alltså ja.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet
fru Lindström för svaret på min
Nr 39

138 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Svar på fråga ang. statliga bidrag till resekostnader för vissa fredskårsarbetare m.fl.

enkla fråga, som är föranledd av ett program
i P 1 den 25 november.

Som vi alla vet är kunskap och utbildning
en nödvändig förutsättning för
allt framåtskridande. För lösandet av
u-landsproblem av olika slag är detta
särskilt markant. Unga afrikaner som
kommer till vårt land för att skaffa sig
utbildning — jag syftar inte här till
grundutbildning — blir enligt min uppfattning
behandlade på ett sätt som jag
inte anser vara lämpligt för ett land
som Sverige. De får t. ex. studiehjälp
enbart i det fall de lovar att efter sin
utbildning stanna kvar här i landet. De
som vill återvända till sitt hemland, för
vilket deras utbildning är oerhört värdefull,
hänvisas från studienämnden till
SIDA, som har som en av sina uppgifter
att sprida kunskaper till u-länderna.

SIDA säger emellertid att man bara
hjälper dem som skall bedriva högre
akademiska studier. Till sådana studier
räknas t. ex. inte socionomutbildning eller
utbildning till sjuksköterska. Jo, i
vissa fall kan detta göras, nämligen om
den unga afrikanen far tillbaka till Afrika
för att där arbeta i ett SIDA-projekt,
men råkar han komma från ett
land som inte har något sådant projekt
men ett eget afrikanskt projekt som kanske
är väl så angeläget, kan han inte
räkna med att få studiehjälp från Sverige.

Jag anser inte att det är så värst hedrande
att man uppställer sådana villkor,
kriterier och målsättningar och företar
en sådan prioritering, som i sin tillämpning
praktiskt taget innebär en diskriminering.
Vi har i dag råd med att vara
betydligt generösare.

Som framgår av statsrådet fru Lindströms
svar skall stipendiat- och kursverksamheten
ses som ett komplement
till SIDA:s fältverksamhet, vilket stämmer
överens med bestämmelsen om att
man bara kan lämna stipendier till sådana
som kan delta i SIDA:s fältverksamhet
i respektive u-länder. Om detta
inte är lämpligt att ändra för SIDA:s

vidkommande anser jag att frågan måste
ordnas på annat sätt. Som förhållandena
nu är, är de inte tillfredsställande.
En bättre samordning mellan SIDA och
studiehjälpsnämnden måste åstadkommas
och en ändring av bestämmelserna
på en rad punkter genomföras, om problemet
skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt. Härtill får vi emellertid
återkomma vid ett senare tillfälle.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det framgick inte av fru
Rydings fråga vad hon syftade på när
hon ställde den. De problem som hon
nu drar upp är ganska vittfamnande
och det är svårt att nu ta upp en allmän
debatt om dem.

Om det rör sig om SIDA-stipendiater
är det fråga om stipendieärenden, som
skall handläggas av SIDA från början
och inte komma in så att säga från sidan
genom ansökningar från i landet redan
studerande utländska studenter,
som kanske inte är från de u-länder som
vi samarbetar med eller som kanske inte
uppfyller de normala principerna för
uttagning av stipendiater från u-länder.
Det samarbete mellan studiehjälpsnämnden
och SIDA, som fru Ryding efterlyser,
kan kanske byggas ut i olika sammanhang.
Men det kan inte få gå till så,
att hitresta studerande från främmande
länder skall kunna ställa anspråk på
att via en genväg bli »adopterade» av
SIDA för studier vid svenska universitet,
när man annars gör en omsorgsfull
prövning av stipendieärendena med
början redan i hemlandet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. statliga bidrag till

resekostnader för vissa fredskårsarbetare
m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Stock -

139

Torsdagen den 15 december 1966 Nr 39

Svar på fråga ang. statliga bidrag till resekostnader för vissa fredskårsarbetare in. fl.

holm har frågat mig, om det enligt regeringens
mening finns några principiella
skäl som utgör hinder för statliga
bidrag till kostnader för fredskårsinsatser
i icke-statlig regi. Såsom exempel
på sådana kostnader har han nämnt
kostnader för utsänd personals resa till
och från det land där de skall verka.

Bidrag till biståndsinsatser av ickestatliga
organisationer får av SIDA, det
statliga verk det här är fråga om, lämnas
ur den anslagspost, som kallas »Bistånd
genom enskilda organisationer»,
och framställningar som avser personalinsatser
får bedömas enligt samma
regler, som tillämpas för bidragsgivning
exempelvis till missionens, Röda Korsets,
Rädda Barnens eller kooperationens
biståndsinsatser. Dessa regler innebär
bl. a., att den bidragssökande organisationen
själv bör bära huvudparten
av totalkostnaden för biståndsprojektet
i fråga, att staten icke påtager sig
något finansiellt eller annat ansvar för
projektets planering — då skulle ju insatsen
förlora något av sin frivilliga karaktär
— och att driftkostnaderna
principiellt bör bäras av organisationen
själv. Det är alltså främst bidrag till
utrustning, någon gång byggnadsverksamhet
och liknande engångskostnader
som det blir fråga om.

Vid sin prövning av de bidragsansökningar,
som i riklig mängd inkommer,
måste SIDA väga de olika icke-statliga
biståndsprojekten mot varandra för att
kunna avgöra, vilka som kan ifrågakomma
inom det begränsade medelsutrymmet.
SIDA bör för övrigt pröva projekten
med samma omsorg, som om det
gällde ett av biståndsmyndigheten sjiilv
planerat, statligt projekt; annars skulle
bidrag av statsmedel inte kunna tillräckligt
försvaras, helst i nuvarande
läge, där tillgången på goda utveckingsprojekt
väl motsvarar eller överstiger
medelsutrymmet.

Vad just fredskårsverksamhet beträffar,
bör SIDA:s prövning av eventuella
icke-statliga projekt kunna underlättas

av den bedömning som biståndsmyndigheten
kan göra av egna motsvarande
insatser. Jag är övertygad om att SIDA:s
fredskårsverksamhet i Etiopien och
Zambia med sammanlagt ett 80-tal deltagare
har gett erfarenheter av stort
värde för såväl planeringen av statliga
som bedömningen av icke-statliga insatser,
vartill bidrag begärs.

Svaret på herr Wiklunds fråga är alltså
att inga principiella hinder föreligger
för vissa bidrag till fredskårsinsatser
i icke-statlig regi, om dessa uppfyller
de allmänna villkor, som gäller för
statliga insatser, och om inte andra, mer
angelägna projekt förbrukar tillgängliga
medel.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindström för det utförliga
svaret på min fråga.

Jag har låtit införskaffa uppgifter om
antalet svenska fredskårsarbetare, som
för närvarande är verksamma i u-länder
på uppdrag av enskilda organisationer.
Till fredskårsarbetare räknar jag då inte
missionärerna utan personer tillhörande
och verksamma inom olika yrken
under ekonomiska villkor, som vanligen
ligger väsentliga under eller i varje fall
inte över nivån inom dessa yrken i respektive
u-land. De uppgår för dagen
till ett 60-tal personer.

De som i sådan ställning arbetar i
u-länder på ideell grund fördelar sig
på följande organisationer och samfund:
Svenska baptistsamfundet, Svenska
byggnadsarbetareförbundet, Svenska
missionsförbundets ungdom, Svalorna,
Örebromissionen, Centerns ungdomsförbund,
Evangeliska fosterlandsstiftelsens
ungdom, KFUM—KFUK, Kväkarhjälpen,
Pingströrelsen och Svenska alliansmissionen.

Till detta 60-tal personer kommer sedan
de av statsrådet Lindström nämnda
80 fredskårsarbetarna utsända av SIDA,

140 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Svar på fråga ang. statliga bidrag till resekostnader för vissa fredskårsarbetare m. fl.

verksamma i Etiopien och Zambia.
Många av dessa har givetvis rekryterats
ur olika frivilligorganisationers led.

Min fråga gällde, om staten anser
principiella hinder föreligga mot att åtminstone
i vissa avseenden med statsbidrag
stimulera de enskilda organisationerna
att utsända flera fredskårsarbetare.
Det är väl sannolikt att den, som
reser ut till arbete i u-länder under så
enkla villkor som gäller i dessa fall,
drivs av ideella motiv och, om han har
lämplig utbildning och hans personliga
egenskaper är lämpliga i övrigt, även
utför sitt arbete med måhända större
intresse än t. ex. den som kommer i en
kanske välbetald funktion för att rutinmässigt
tjänstgöra ungefär såsom på vilken
arbetsplats som helst i Sverige.

Jag anser självfallet att staten för
eventuell statsbidragsgivning i något
större skala och nu till här avsedda ändamål
bör uppställa vissa villkor beträffande
vederbörandes personliga förutsättningar,
hans placering i en lämplig
funktion, tjänstetidens längd o. s. v.

Frågan har, herr talman, aktualiserats
efter en undersökning av hur staten
i ett antal huvudsakligen europeiska
länder stöder enskilda organisationers
fredskårsverksamhet i u-länder. Svar
har hittills inkommit från Österrike,
Belgien, Danmark, Island, Israel, Holland,
Sverige, Schweiz och England och
gällde den betalning som lämnas, socialförsäkring,
lön under ledighet, under
vila eller sjukdom, transportkostnader,
möjlighet att utbyta militärtjänst mot
fredskårsarbete, ekonomiskt stöd direkt
till utsändande organisationer för
t. ex. administration, kostnader för utbildning
för fredskårstjänsten o. s. v.

Det har i varje fall av det material
som nu föreligger visat sig att Sverige så
till vida intar en särställning, att statens
ekonomiska engagemang för fredskårsidéns
konkretisering genom utsändning
av frivilligarbetare till u-länder i vårt
land renodlats till en statlig fredskår.

I Danmark för att nämna ett exempel

finns ett enskilt samarbetsorgan för
fredskårsverksamheten — Mellemfolkeligt
Samvirke — som med hundraprocentigt
statsbidrag avser att under åren
1966—1971 utsända inte mindre än 200
frivilliga per år.

Det är enligt undersökningen bl. a.
vanligt att fredskårsarbetare i de nio
länder, som lämnat uppgifter, får statsbidrag
till de rätt dryga resekostnaderna
för fredskårsarbetet.

Statsrådet Lindströms svar innebär
rent principiellt ett positivt besked,
men i praktiken har det såvitt jag vet
inte i något fall lämnats ett anslag till
frivilligorganisation för att täcka kostnader
för utsändning och underhåll av
fredskårsarbetare. Detta tycker jag är
nedslående. Jag vill därför, herr talman,
fråga fru Lindström, om det ändå inte
skulle vara möjigt att fastlägga som en
praktiskt tillämpad princip att statsbidrag
utgår för vissa fixerade typer av
kostnader till sådana fredskårsarbetare
som här avses; jag tänker här åter i
första hand på transportkostnaderna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill först betona att
den svenska statens bidrag till ickestatliga
projekt har vuxit varje år. Under
det förra budgetåret uppgick bidragssumman
till drygt 3 miljoner kronor.
När sådana medel utdelas måste
emellertid projekten bedömas med hänsyn
till den humanitära eller utvecklingsmässiga
effekt de kan antas få i
jämförelse med de totala kostnaderna
och storleken av det begärda statsbidraget.

Fredskårsinsatser har i fråga om statsbidrag
ännu inte kommit i samma framskjutna
position som då det gällt en
rad ansökningar från missionsförbunden
beträffande projekt, som varit välplanerade
och upplagda på grundval av
de erfarenheter som dessa missionsförbund
har fått av egen tidigare verksamhet.
Fredskårsverksamheten är ju

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

141

Svar på fråga ang. åtgärder för att

en ny verksamhet, och Sverige har för
sin del börjat något senare med sådan
verksamhet än Holland, Norge och några
andra länder, som redan utbildat ett
system för statsbidrag.

Normalt ger inte staten bidrag för
driften av icke-statliga projekt, och i
driftkostnaderna ingår personalkostnader.
Resekostnader är kanske inte ett
särskilt väl valt exempel, ty de hänförs
normalt till driftkostnaderna och redovisas
som sådana. Men detta utesluter
inte, som jag framhållit, en positiv bedömning
av ansökningar av det slaget.
Herr Wiklund trodde att det inte förekommit
något stöd för fredskårsinsatser,
och jag kan vitsorda att det inte
har förekommit något omfattande stöd.
SIDA har dock redan hjälpt till med
urval och utbildning av personal med
fredskårsinriktning från frivilliga organisationer.
Centerns ungdomsförbund
representerar därvidlag ett prejudikat
eftersom en medlem av förbundet
deltog i SIDA:s fredskårsutbildning
i våras och en annan varit med om urvalet
till fredskårstjänst nu i november.
Representanterna för Svalorna, som
herr Wiklund nämnde i sitt anförande,
har vid förfrågan hos SIDA meddelats,
att samma möjligheter föreligger för
utresande medlemmar av denna organisation.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag tog upp just transportkostnaderna
därför att de blivit föremål
för uppmärksamhet i Europarådet.
Vid den session som börjar i januari
i Europarådets rådgivande församling
kommer denna fråga att särskilt
prövas genom ett förslag till en rekommendation
om bl. a. dessa kostnaders
täckande med statsbidrag. Flera andra
länder ger redan nu ekonomiskt stöd
till enskilda organisationers frcdskårsverksamhet
bl. a. till det ändamål det
här är fråga om. Man tänker sig som
alternativa vägar att vända sig till re -

minska antalet s. k. håltimmar i skolorna

geringarna i frågan eller att vända sig
till IAEA och be denna organisation
försöka bereda fredskårsarbetare möjlighet
att t. ex. få använda icke utnyttjade
platser i flygplan och på det sättet
avlasta deras resekostnader eller också
försöka utverka en reduktion av biljettpriserna.

Jag konstaterar det väsentliga, nämligen
att det i varje fall inte hittills har
utgått något statligt bidrag till förmån
för frivilliga arbetare i u-länderna, utsända
av enskilda organisationer. Trots
att det i svaret framhålles att det i princip
inte möter något hinder, föreligger
i alla fall det speciella hindret, som ju
också fru Lindström nämnde i både
sitt första och andra anförande, att det
enligt nuvarande ordning i allmänhet
inte lämnas stöd till täckande av kostnader
som avser driftkostnader i samband
med u-landsinsatserna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder för att
minska antalet s. k. håltimmar i
skolorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat, om jag uppmärksammat
de allvarliga olägenheter som uppstår
för skolelever till följd av s. k. håltimmar
och om jag är beredd att i så fall
medverka till åtgärder, såsom ökat
stöd till studieförbunden, i syfte att
eliminera de föreliggande problemen.

Att vid schemaläggning undvika s. k.
håltimmar har alltid ansetts väsentligt,
men stora svårigheter föreligger bl. a.
på grund av de tillvalsmöjligheter som
skolan erbjuder eleverna. Problemet
uppmärksammas fortlöpande och beaktas
bl. a. vid den översyn av grund -

142

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Svar på fråga ang. åtgärder för att minska antalet s. k. håltimmar i skolorna

skolans läroplan som för närvarande
pågår.

Jag vill dock framhålla att skolan ej
enbart skall vara en plats där eleverna
skall undervisas utan att meningen är
att den skall vara en arbetsplats i vidare
mening; sålunda är avsikten att
eleverna under håltimmarna skall bedriva
självstudier i därför avsedda lokaler.

Att de existerande svårigheterna med
håltimmar skulle kunna elimineras genom
ett ökat stöd åt studieförbunden
synes mig osannolikt. Om tanken är att
studieförbunden under håltimmarna
skulle meddela kompletterande undervisning,
måste jag framhålla att, då antalet
undervisningstimmar bestämts
bl. a. med hänsyn till att eleverna skall
få tillräcklig tid över för självstudier
och andra aktiviteter, detta enligt min
mening inte vore lämpligt. Eleverna
bör sålunda inte och skulle för övrigt
knappast heller kunna åläggas att närvara
vid av studieförbunden anordnad
undervisning. Härtill kommer att studieförbundens
lärare till övervägande
del skulle få svårt att få ledigt från sina
ordinarie sysselsättningar samt vidare
att undervisningslokaler ofta ej skulle
kunna ställas till förfogande.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min fråga.

Men, herr statsråd, är det inte nödvändigt
att vi på allvar försöker diskutera
fram något konstruktivt för att
komma till rätta med denna fråga, som
jag anser vara av mycket stor betydelse
och som kan få allvarliga konsekvenser?
Jag har i första hand sett problemet ur
landsbygdens synpunkt. Ungdomarna
där reser många gånger från sina hem
kl. 7.30 på morgonen, kommer fram till
skolorten vid 9-tiden och har håltimme

första lektionen. I vissa klasser förekommer
också att man har håltimmar
de två sista timmarna, från kl. 14.15
till kl. 16, då skolbussen går hem.

Statsrådet säger i svaret att »eleverna
under håltimmarna skall bedriva självstudier
i därför avsedda lokaler», och
det är ju en vacker tanke. Men, herr
statsråd, var finns de lokalerna? Jag
tror det är ett mycket ringa antal skolor
som har sådana lokaler.

Min tanke har varit att man med studieorganisationernas
hjälp skulle skapa
aktiviteter, där handledare hjälpte till
under håltimmarna. Statsrådet säger i
svaret att »antalet undervisningstimmar
bestämts bl. a. med hänsyn till att eleverna
skall få tillräcklig tid för självstudier
och andra aktiviteter», och därför
är det inte lämpligt med någon
kompletterande undervisning. Men, herr
statsråd, under dessa håltimmar håller
eleverna ofta till på järnvägsstationer
och kaféer eller driver omkring i varuhusen,
och då — har det berättats mig
— har narkotikahajar fina tillfällen att
bjuda på tabletter. Sedan är den affären
på gång.

Mycket skulle vara vunnet om studieförbunden
i stället kunde få statens
stöd för att ordna med aktiviteter, så
att håltimmarna kunde utnyttjas på rätt
sätt. De går nu ofta åt till att bara driva
omkring. Jag är medveten om att det
också finns ungdomar som utnyttjar
håltimmarna för självstudier, men en
betydande grupp använder inte tiden
till det.

Det står i statsrådets svar att avsikten
är att eleverna skall bedriva självstudier,
och då vill jag ställa frågan:
Vilka instruktioner har gått ut till länsskolenämnder
och rektorer i denna
fråga? På vilket sätt skall skolan medverka
till att dessa önskemål blir uppfyllda? Jag

vill ännu en gång, herr talman,
understryka önskvärdheten av att man
verkligen observerar detta problem. Jag
tror inte att vi kommer ifrån det utan

143

Torsdagen den 15 december 1966 Nr 39

Svar på fråga ang. förstärkning av skolledarinstitutionen vid större skolenheter

att låta studieförbunden på något sätt
hjälpa till med handledare, om vi inte
kan få bort det nuvarande håltimmesystemet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Att få bort systemet
med håltimmar tror jag är en utopi. I
mitt svar sade jag bl. a. att problemet
uppmärksammas fortlöpande. Jag tror
att varje skolledare och schemaläggare
har klart för sig, att strävan måste vara
att minska antalet håltimmar till ett
minimum, men systemet kan ändå inte
helt avskaffas.

Vad jag menar med att man inte ytterligare
kan belasta ungdomen med lektioner
i studieförbundens regi är att man
mycket noggrant, även med hjälp av
läkarvetenskap, har fastställt en viss
maximibelastning i veckan, låt mig
säga 30 timmar. Om man då i en klass
med 30 timmars undervisning har fyra
eller fem håltimmar och de skall fyllas
ut av ett studieförbund, utgår jag från,
med den gedigna kunskap om studieförbunden
som både herr Gustavsson
i Alvesta och jag har, att det skulle bli
ordentlig undervisning under dessa fyra
eller fem timmar. Det är mot den bakgrunden
jag anser att det är omöjligt
att fylla ut håltimmarna med annan, i
detta fall nästan lika schemabunden
undervisning.

Det är självfallet att inte alla våra
skolor har möjligheter att ge eleverna
utrymme i lokaler under alla dessa håltimmar.
Många nya skolor har det i
hög grad. Men jag menar att även avkoppling
genom att vistas ute någonstans
inte är helt bortkastad för eleverna
under en i övrigt hårt pressad arbetsdag.
Jag förstår att problemet i
första hand gäller för landsbygden, där
man ser håltimmarna kombinerade med
skolskjutssystemet och där det många
gånger naturligtvis kan bli irriterande
för föräldrarna. Det klassiska exemplet
är ju att lektionsdagen slutar ett par

timmar innan skolskjutsen går. På den
punkten kan jag väl förstå herr Gustavsson
ur föräldrasynpunkt. Men att fylla
ut de två timmarna med undervisning
i annan form tror jag skulle vara att
belasta eleverna för mycket.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Som gammal arbetare
i ett studieförbund vet ju ecklesiastikministern
lika väl som jag, att studieförbunden
även har andra arbetsuppgifter
än ren undervisning. Det är för
dessa många andra aktiviteter som jag
vill att studieförbunden skall få möjlighet
att fånga upp eleverna.

Som jag sade förut har jag i första
hand sett problemet ur landsbygdens
synpunkt, men jag är övertygad om att
problemet är minst lika stort i en stad
som Stockholm.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förstärkning av
skolledarinstitutionen vid större
skolenheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr From har frågat
mig, om jag avser att snarast vidta
några åtgärder för att förstärka skolledarinstitutionen
vid större skolenheter
med gymnasium och fackskola.

Fr. o. m. innevarande läsår har till
följd av 1964 års beslut angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m.
genomförts en avsevärd förstärkning av
skolledningen i gymnasiet och fackskolan.
Sålunda har vid praktiskt taget
varje skolenhet inrättats en studierektorstjänst,
vilket innebär i stort sett en
fördubbling av skolledarpersonalen vid
ifrågavarande skolor. Vidare har inrättats
arvodestjänster som huvudlärare. I

144 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Svar på fråga ang. förstärkning av skoiledarinstitutionen vid större skolenheter

runt tal 2 000 sådana tjänster beräknas
innevarande läsår finnas vid gymnasiet
och fackskolan. Av övriga personalförstärkningar
av särskild betydelse för
skolledningen kan nämnas inrättandet
av kuratorstjänster.

Skolöverstyrelsen har nyligen i sitt
yttrande över yrkesutbildningsberedningens
betänkande framlagt vissa förslag
till åtgärder utöver de nämnda för
det fall då en skolenhet, genom samordning
av flera gymnasiala skolformer,
blir särskilt stor. Förslagen övervägs för
närvarande inom ecklesiastikdepartementet.

Vidare anförde

Herr FROM (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga.

De gymnasiala skolenheterna har ju
i allmänhet blivit större än vad man
räknat med, och utvecklingen pekar
mot en ytterligare utökning. Den ökande
skolstorleken motiverar en förstärkt
skolledning. Det finns arbetsuppgifter
av rent administrativ art som inte behöver
åvila den pedagogiska skolledningen
men som måste handläggas på
högsta nivå.

1 det av statsrådet omnämnda yttrandet
från skolöverstyrelsen -—- avgivet
den 31 augusti i år — över yrkesutbildningsberedningens
betänkande föreslår
överstyrelsen att en tjänst för administrativ
befattningshavare inrättas så
snart som möjligt (dessa senare ord är
understrukna i skolöverstyrelsens yttrande).
Skolöverstyrelsen åberopar därvid
ett särskilt yttrande av den 10 maj
i år, avgivet av en av överstyrelsen tillsatt
arbetsgrupp, i vilken även har in-;
gått en representant för Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet.
Denna arbetsgrupp hade bl. a. till
uppgift att utreda frågan om ytterligare
förstärkning av skolledningen. Arbetsgruppen
yttrar: »Endast i ett avseende
kan man i dag våga ett bestämt på -

stående, nämligen att en förstärkt skolledning
behövs vid de allra största
skolenheterna.» Arbetsgruppen föreslår
inrättande av en tjänst som administrativ
rektor, vilken med självständig ställning
och eget ansvar skulle avlasta rektor
och även studierektor kvalificerade
lednings- och samordningsuppgifter inom
den administrativa och organisatoriska
sektorn. Rektor och studierektor
skulle därigenom få större möjlighet
att ägna tillräcklig tid åt pedagogiska
och metodiska arbetsuppgifter. Arbetsgruppen
beräknar att förslaget kan
genomföras först fr. o. m. läsåret 1967/
68, men gruppen betonar att det vid
några av de allra största skolenheterna
kan uppstå så betydande svårigheter att
bemästra situationen, att temporära åtgärder
kan påkallas.

Min erfarenhet från en större skolenhet
har bekräftat de synpunkter jag
här anfört, och det vore önskvärt att
den adminstrativa befattningshavarens
tjänst kunde inrättas så snart som möjligt.
Det vore värdefullt om frågan kunde
brytas ut ur det stora sammanhanget
och lösas för sig.

Det heter i statsrådets svar: »Sålunda
har vid praktiskt taget varje skolenhet
inrättats en studierektorstjänst, vilket
innebär i stort sett en fördubbling av
skolledarpersonalen vid ifrågavarande
skolor.» Nu finns det skolenheter som
skapats genom en sammanslagning av
allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium
och handelsgymnasium och till
vilka även knutits fackskolor i samtliga
fall. Det har blivit en ganska stor enhet,
och de adminstrativa åtgärderna
blir rätt betungande. Tre rektorer har i
dessa fall ersatts av en rektor, en studierektor
jämte huvudlärarna. Att det
blivit en förstärkning på den pedagogiska
sidan är klart, men den admistrativa
sidan har inte fått motsvarande
nödvändiga förstärkning. Det är detta
som var anledningen till att jag framställt
min fråga.

Jag hoppas att de överväganden som

Nr 39 145

Torsdagen den 15 december 1966
Svar på fråga ang. de teknologiska fakulteternas struktur och ämnesuppsättning

äger rum inom departementet snart
skall leda till en lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. de teologiska
fakulteternas struktur och
ämnesuppsättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat, om jag vill redogöra för min
syn på de ändringar i de teologiska fakulteternas
hävdvunna struktur och
ämnesuppsättning, som ifrågasätts i universitetskanslersämbetets
anslagsframställning
för budgetåret 1967/68.

Den fråga som här ställts sammanhänger
nära med det pågående budgetarbetet.
Jag finner därför inte anledning
att nu redovisa något ställningstagande
i detta spörsmål.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Till ecklesiastikministern
framför jag mitt tack för svaret.
Om detta vill jag säga att det inte är
förändringarnas inverkan på budgeten
som oroat mig och många andra som
observerat ifrågavarande petita. Min
fråga föranleddes av universitetskanslersämbetets
uppgift om planerade förändringar
av det hävdvunna. Vad som i
vårt land har vunnit hävd är ofta värdefullt
och positivt och det är alltid allvarligt
att ändra det hävdvunna. Detta gäller
särskilt kyrkliga områden, och de
teologiska fakulteterna hör väl ändå dit.
Om ämnesuppsättningarna ändras kan
det kanske bara betyda ökad effektivitet,
men hur kan de teologiska fakulteternas
struktur förändras? De måste
ju syssla med teologi; de kan inte ha
annan struktur. Och teologi är ju läran

om Gud, om kristendomen. De teologiska
fakulteterna utbildar präster och
kristendomslärare.

Enligt universitetskanslersämbetets
petita skall de teologiska fakulteterna
ombildas och utbyggas till religionsvetenskapliga
fakulteter. Detta är enligt
min mening underligt. Religionsvetenskap
skall naturligtvis finnas, men den
hör väl hemma utanför teologiens råmärken
i de samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Och dessa kan väl inte vara
de bestämmande i utbildningen av präster
och kristendomslärare?

För min del anser jag att religionen
är en mänsklig företeelse i den meningen
att religionen har upprunnit hos
människan. Och religionen har fragment
av sanningen, skärvor av gudomlig
kunskap, t. ex. brottstycken som
stundom lånas i kristendomens urkunder.
Men kristendom är inte religion —
som det heter i petita här — som allmänmänsklig
företeelse, utan kristendomen
är uppenbarelse, nämligen Guds
uppenbarelse i Kristus som helig skrift
och som person.

Teologi är alltså inte religionsvetenskap
i första hand även om en teolog
bör ha kunskap om religionerna. Därför
läste jag förbluffad och nästan förfärad
på s. 42 i dessa petita: »Samtidigt
har behovet av religionsvetenskaplig
forskning och utbildning ökat. Även om
den kristna religionen i vårt land av
naturliga skäl måste utgöra en primär
forskningsuppgift, driver både samhällsutvecklingen
i vårt land och behovet
av internationell orientering fram
forsknings- och utbildningsgrenar i all
män religiös inriktning.»

Jag måste fråga: Vilken samhällsutveckling
är det fråga om? Och vilken
allmänreligiös inriktning! Jag frågar:
Kan teologien verkligen förändras åt
det hållet? Religionsvetenskap har som
sagt sitt intresse, men visst måste det
vara oroande om teologien i hos oss vedertagen
mening skall inriktas mot det
allmänreligiösa. Det har sagts under

146

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Svar på fråga ang. skydd mot koloxidförgiftning

den gångna sommaren — påstås det —
att kyrkor spelat ut sin roll. Vore det
sant kunde ju teologien också slopas
helt. För min del tror jag dock inte att
kyrkans insats är förbi, utan att den
står inför allt större uppgifter i ett samhälle
som så väsentligt förändras och
där den ångest och rådvillhet växer
som kyrkan ensam kan möta med tröst
och som den är kallad att hjälpa och
vägleda. Skall emellertid kyrkan fylla
denna kallelse måste den verkligen ha
en teologi i vedertagen mening.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. skydd mot
koloxidförgiftning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har ställt
en fråga till mig beträffande åtgärder
för att skydda personal som sysslar med
bilprovning och liknande verksamhet
mot koloxidförgiftning.

Risken för koloxidförgiftning vid anläggningar
för bilprovning uppmärksammades
av arbetarskyddsstyrelsen redan
när det blev aktuellt att planera sådana
anläggningar. Arbetarskyddsstyrelsen
tog kontakt med AB Svensk Bilprovning
och begärde att förslag till
bilprovningsanläggningar skulle underställas
styrelsen för granskning.

I de fall provningsanläggningar inrättades
i befintliga lokaler skulle vederbörande
yrkesinspektör underrättas. Därefter
har i samråd med bolaget gjorts
undersökningar om hur ventilationen
på lämpligaste sätt skall anordnas för
att bli tillräckligt effektiv. Två standardtyper
av ventilationssystem har utarbetats.
För kontroll av koloxidförekomsten
och som varningssignal vid
hög koloxidhalt har i flertalet bilprovningsanläggningar
satts upp indikato -

rer, som slår larm om koloxidhalten
överstiger vad som kan godtas vid regelbundet
arbete i en arbetslokal. Avsikten
är att snarast förse samtliga anläggningar
med sådana indikatorer. Det
kan också nämnas, att det nyinrättade
arbetsmedicinska institutet i samråd
med arbetarskyddsstyrelsen och AB
Svensk Bilprovning nyligen har inlett
en serie mätningar av koloxidhalten vid
en större provningsanläggning i Stockholm.

Från arbetarskyddsverkets sida har
alltså olika åtgärder vidtagits för att
skydda personalen vid bilprovningsanIäggningarna
mot risken för koloxidförgiftning,
och frågan ägnas fortlöpande
uppmärksamhet. Genom arbetarskyddsstyrelsens
försorg får yrkesinspektörerna
uppgifter om samtliga uppförda
och planerade bilprovningsanläggningar.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Bilprovningarna infördes ju för att söka
åstadkomma möjligheter att förhindra
olyckor för dem som kör bil. För en
tid sedan skulle jag låta prova min bil
hos Svensk bilprovning i Uppsala. Jag
hade aldrig tidigare vistats i en lokal
som var så bemängd med gaser. Personalen
hade, trots upprepade framställningar,
icke fått någon som helst hjälp
till förbättringar.

Vid bilprovningen tar man bl. a.
bromsprov, och under tiden måste motorn
gå. Det kunde vara fyra bilar inne
i lokalen, men det fanns inga utsugningsanordningar
i golvet att koppla till
avgasrören. Arbetarskyddsstyrelsen
känner till förgiftningsriskerna när det
gäller både koloxid och bly. Den måste
ändå uppmärksamma att personer har
fått lov att söka vård på Akademiska
sjukhuset under längre tid.

Vi vet alltså om svårigheterna i detta

147

Torsdagen den 15 december 1966 Nr 39

Svar på fråga ang. avskaffande av kravet på lämplighetsintyg för erhållande av
körkort

sammanhang, och jag vill därför vädja
till statsrådet att omedelbart vidta åtgärder
för att stänga alla de bristfälliga
lokaler som kan förekomma och därigenom
motverka hälsoriskerna. Denna
fråga är oerhört viktig. Vi skall inte införa
en provning som innebär att människor
tvingas arbeta i lokaler där de
riskerar att utsättas för mycket allvarliga
förgiftningar, som i vissa fall aldrig
kan botas.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill gärna hålla med
herr Lundberg om att dessa ting är
mycket viktiga; det gäller ju människornas
hälsa.

Eftersom herr Lundberg speciellt berörde
Uppsala kan jag nämna att yrkesinspektionen
redan hösten 1965 uppmärksammade
de besvärligheter som
där förelåg. Den har sedan fortlöpande
haft kontakter med denna provningsanstalt.

Uppenbart har man haft problem
framför allt när det gällt att lösa lokalfrågan
för bilprovningsanstalten i Uppsala.
Den har hittills varit förlagd till
provisoriska lokaler. Ventilationsanläggningen
i dessa har numera förbättrats
i samarbete mellan företaget och
yrkesinspektionen. En helt ny och modern
anläggning håller också på att byggas,
och den beräknas vara klar i början
av 1967.

Sedan vill jag, herr talman, gärna
göra det tillägget att om koloxidskador
misstänks vid någon bilprovningsanläggning
undersöks hela personalen av
läkare. Jag kan förstå, herr Lundberg,
att det med hänsyn till byggnadsfrågan
föreligger speciella problem i Uppsala,
men dessa håller nu på att lösas.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kan nog vara gott
ocli väl att man hösten 1965 uppmärksammade
problemet i Uppsala. När jag

emellertid den 5 december i år besökte
ifrågavarande verkstad var ingenting åtgjort
för att hindra avgaserna att tränga
ut i arbetslokalerna. Dessa avgaser kan
ju åstadkomma obotlig skada, och de
människor som arbetar där bör ha rätt
att kunna skydda sin hälsa.

Jag är tacksam om statsrådet nu försöker
vidta åtgärder för att påskynda
ifrågavarande byggnadsarbete, och att
man inte bara teoretiskt talar om möjligheten
av läkarundersökningar utan att
man verkligen söker i praktiken förhindra
uppkomsten av sådana här skador.
För detta krävs snabba och effektiva
praktiska åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. avskaffande av
kravet på lämplighetsintyg för
erhållande av körkort

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har till
mig riktat en fråga av följande lydelse:
»Kommer statsrådet att taga initiativ till
att avskaffa det i vägtrafikförordningen,
speciellt för ungdomen olyckliga och
brottsskapande kravet på lämplighetsintyg
för erhållande av körkort?»

Frågan om lämplighetsintyg för erhållande
av körkort ligger inom ramen
för trafikmålskommitténs utredningsuppdrag.
Jag anser mig inte böra föregripa
kommitténs ställningstaganden
och remissbehandlingen av dess förslag
och vill därför inte nu göra något uttalande
i saken.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka

Torsdagen den 15 december 1966

148 Nr 39

Svar på fråga ang. informationstjänsten

statsrådet Palme för svaret på min fråga.
Även i detta fall nödgas jag dock
konstatera att pågående utredningar
förhindrar att någonting görs.

För att erhålla körkort borde det räcka
med att man har gått igenom körutbildning
och det prov inför besiktningsman
som därpå följer. Kravet på s.k.
lämplighetsintyg skapar brottslingar i
en utsträckning som vi kanske inte har
tänkt på, speciellt bland ungdomen. Om
det på alla andra områden skulle krävas
lämplighetsintyg, hur skulle dessa se ut
t. ex. för en riksdagsman, ett statsråd,
en landshövding?

Det är här fråga om en subjektiv bedömning
av polismyndighet som skall
ligga till grund för att förhindra ungdomar
från att få det körkort som kan
avhålla dem från t. ex. spritmissbruk.
Får de inte körkort skapar detta förutsättningar
för brottslighet.

Jag hoppas därför att statsrådet nu
skall försöka bortse från utredningar
och ta ett initiativ. Den som i det dagliga
livet sysslar med dessa problem
måste säga sig att det är viktigare att
skydda människor för brott än att ha en
utredning som inte arbetar tillräckligt
snabbt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag förlitar mig på att
herr Lundbergs anmärkning om lämplighetsintyg
för regeringsledamöter inte
var att uppfatta som en mera personlig
insinuation.

Det ligger naturligtvis en hel del i vad
herr Lundberg anför. 1958 ersattes det
dåvarande nykterhetsintyget med lämplighetsintyg.
Frågan om detta lämplighetsintyg
hänger i sin tur samman med
hela frågan om reglerna för indragning
av körkort. För en vecka sedan deklarerade
jag i ett svar på en fråga av herr
Rimmerfors min uppfattning, att nuvarande
bestämmelser kanske inte är så
lämpliga. Men hela detta frågekomplex

inom de större kommunikationsföretagen

prövas nu av trafikmålskommittén; detta
var ett av de första ting kommittén
tog upp i fjol. Innan vi fått ett sammangjutet
förslag från kommittén, kan jag
inte sträcka mig längre än till att säga,
att det säkert finns utrymme för förbättringar
på området.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
vad statsrådet sade om förbättringar på
området. Lämplighetsintyget används
ju inte bara vid indragning av körkort
utan framför allt när körkort skall utfärdas.
Den som brustit i något avseende
någon gång i livet — som vi kanske
gjort allesammans — har detta som en
belastning. Men vi vill ju att de unga
skall kunna ta körkort; därmed undviker
man att de kör olovligt etc.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För att ingen oklarhet
skall råda, herr Lundberg, vill jag framhålla
att vad jag sagt i mitt svar inte betyder,
att jag anser att det nuvarande
lämplighetsintyget bör fortbestå i den
form det har. Jag har bara velat upplysa
om att vi tagit upp hela detta komplex,
och jag hoppas att vi skall kunna skapa
mer tidsenliga regler över hela fältet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. informationstjänsten

inom de större kommunikationsföretagen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag — speciellt med tanke
på inrikesflyget — kan delge kammaren
min uppfattning om hur informa -

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39 149

Svar på fråga ang. informationstjänsten

tionstjänsten gentemot den resande allmänheten
bör fungera inom de större
kommunikationsföretagen för att bristen
på information inte skall omöjliggöra
ett snabbt byte av ett kommunikationsmedel
mot ett annat.

Allmänt sett anser jag att det är ett
berättigat servicekrav att transportföretaget
snarast möjligt ger trafikant besked
om att reselägenhet inställts eller
blir försenad. Enligt min mening bör
upplysning kunna lämnas även om alternativa
färdmöjligheter. För inrikesflygets
del ligger därvid närmast till
hands att ge besked om eventuella tågförbindelser.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, som jag finner
mycket tillfredsställande. Jag hade väl
knappast heller väntat mig annat än att
statsrådet skulle svara positivt. Vi är
helt ense om att förhållandena bör vara
sådana som statsrådet angivit i svaret.
Men nu är det, herr statsråd, tyvärr inte
så i verkligheten, och frågan blir då vad
man kan göra för att åstadkomma en
förbättring.

Jag vet att många av kammarens ledamöter,
som brukar använda inrikesflyget,
i likhet med mig anser, att informationen
på våra flygplatser — själv
känner jag bäst till Bromma och Torslanda
—- är helt bedrövlig. Om förseningar
känner personalen oftast ingenting
till eller i varje fall vill den inte
meddela någonting om dem. Man får
nästan en känsla av att flygpersonalen
vill hålla resenärerna kvar i det allra
längsta och beröva dem andra resemöjligheter.
Det står faktiskt inte i ens makt
att få upplysningar om trafikändringar
och liknande ting. Förhållandena
blir helt oefterrättliga, när personalen
vid dålig väderlek — det kulminerade i
förra veckan — inte informerar resenä -

inom de större kommunikationsföretagen

rerna om t. ex. befarade landningsförbud,
trots att man som i detta fall — jag
har kontrollerat den saken — skulle ha
kunnat göra det.

På grund av bristen på information
får man inte möjlighet att antingen
chansa på flyget eller att ta ett tåg, som
går vid något så när lämplig tid och som,
visserligen inte alltid men ofta, kommer
fram i rätt tid. Jag skulle kunna ge
de mest horribla exempel på upprörande
nonchalans och likgiltighet i detta
avseende; jag behöver inte göra det,
och jag kommer inte att göra det, såvida
det inte finns någon som betvivlar
att jag kan anföra sådana exempel

— i så fall skall jag givetvis stå till
tjänst med dem.

Då är frågan, herr Palme: Vad görs
nu åt detta? Kommunikationsministern
svarar kanske, att han inte har särskilt
stor makt över flygbolagen, och det är
mycket möjligt att så är fallet. Men han
är ju inte vilken herr Palme som helst,
åtminstone inte så länge han är landets
kommunikationsminister, och flygbolagen
är monopolföretag som upprätthåller
sin ställning på de villkor staten
bestämt. Allmänheten har inget fritt val.
Som kommunikationsminister är herr
Palme ansvarig för all trafik i landet

— det vågar jag väl ändå säga, och jag
hoppas att det förhåller sig så. Sköter
sig ett monopolföretag illa, skall detta
talas om för företagledning och monopolställningen
ifrågasättas eller i fortsättningen
ges på strängare villkor.

Jag stiiller nu denna följdfråga: Vill
herr Palme bistå de många resenärer
som råkar ut för denna bristande vilja

— jag skulle vilja kalla det så — till
information, t. ex. genom att efterhöra
om det över huvud taget finns någon
instruktion för informationstjänsten på
flygplatserna?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det kanske är litet för

150

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Svar på fråga ang. hänsynstagande till de synskadade vid tillämpningen av vissa
trafikbestämmelser

mycket att säga att jag svarar för alla
kommunikationer i landet. För det
första är mitt område i varje fall begränsat
till de kommunikationer som
går vågrätt, för att tala med Tage Danielsson.
För det andra blir verkningsgraden
av departementets åtgärder olika
på olika fält. Det är alldeles riktigt att
flygbolagen till stor del är privata bolag,
och där är verkningsgraden mindre
än på andra håll. Men jag vill försäkra
herr Nordstrandh att departementet
vid flera tillfällen tagit upp just
den här saken. Det faktum att olika trafikmedel
konkurrerar med varandra, om
inte om själarna så i varje fall om de
fysiska beståndsdelarna, hindrar ju inte
att de vid svårigheter bör räcka varandra
handen.

Herr Nordstrandhs fråga ger oss anledning
att ännu en gång ta upp detta
problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§11

Svar på fråga ang. hänsynstagande till

de synskadade vid tillämpningen av
vissa trafikbestämmelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
chefen för kommunikationsdepartementet
om denne vill medverka till att
vederbörlig hänsyn tas till de synskadade
vid tillämpningen av vägtrafikförordningens
bestämmelse om förbud att
gå mot rött sken vid bevakade övergångsställen.
Sedan frågan har överlämnats
till mig, får jag lämna följande
svar.

Om en överträdelse av det nämnda
förbudet beror på en synskada hos
gångtrafikanten, är detta ett förhållande
som kan beaktas inom ramen för de
gällande reglerna om polismans befo -

genhet att meddela rapporteftergift och
om åklagares befogenhet att besluta att
icke tala å brott. Några ytterligare bestämmelser
anser jag därför inte behövliga.

För att i görligaste mån försöka förebygga
att överträdelser av det här slaget
begås ofrivilligt pågår arbete för
att anpassa signalanläggningarnas utformning
med hänsyn till bl. a. de synskadade.
Beträffande detta arbete får
jag hänvisa till det utförliga interpellationssvar
i denna fråga som lämnades
i fredags i denna kammare.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min enkla
fråga.

Jag tror att detta är ett för de blinda
verkligt stort problem, som vi kanske
inte tillräckligt har uppmärksammat tidigare.
De blinda är helt beroende av
andra sinnen än synen, framför allt av
sin hörsel. Vid livlig trafik är det kanske
inte så svårt för dem i det här avseendet,
men under lågtrafik är enda
möjligheten för dem att avgöra huruvida
de kan gå över gatan, att höra efter
om några bilar kommer eller inte.
Det kan därför inträffa att de utan att
enligt sin egen uppfattning bryta mot
några bestämmelser går mot rött ljus.

Justitieministern pekar på att möjlighet
till rapporteftergift föreligger och
på att åklagare har befogenhet att besluta
att icke tala å brott. Ja, detta är
alldeles klart. Jag förutsätter att både
polismän och åklagare normalt har så
gott omdöme, att de inte vidtar några
åtgärder om en blind bryter mot bestämmelserna.

Men ändå tror jag inte att detta är
tillräckligt. För den blinde förefaller
det alldeles felaktigt att man över huvud
taget skall tala om brott eller förseelse
i detta fall. Han eller hon kan
rimligen inte ställas till ansvar för att

Torsdagen den 15 december 1966 Nr 39 151

Svar på fråga ang. redovisningen av investeringar och räntabilitet inom de offentliga
företagen, m. m.

de har gått mot rött ljns. De kan inte
hjälpa att de på grund av sitt handikapp
gjort sig skyldiga till denna s. k.
förseelse.

Därför tycker jag, herr talman, att
man på något sätt skulle göra alldeles
klart att en blind inte kan ställas till
ansvar för en överträdelse som han rimligen
inte kan lastas för. Jag skulle vilja
vädja till justitieministern att i tillämpningsföreskrifterna
försöka få in något
som ger bättre rättssäkerhet för den
blinde. Det kanske är en känslofråga,
men det är en mycket viktig sådan för
vederbörande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Denna fråga behandlades
i den PM som ligger till grund för
de ändrade bestämmelserna i vägtrafikförordningen.
Man kan inte gärna komma
till någon annan lösning än den vi
har kommit till. Det är inte möjligt att
ha ett straffbud, från vilket vissa undantag
är gjorda; varje bestämmelse av
denna art måste ha en generell innebörd.
Sedan får man försöka klara ut
den praktiska tillämpningen på ett vettigt
sätt.

Herr Hedin förutsätter att polismän
och åklagare skall visa sig besitta gott
omdöme i sådana situationer, och jag
vågar nog stå för att så även är fallet.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag tackar inte minst
för justitieministerns senaste svar. Det
är naturligtvis i för sig mycket värdefullt
att få en sådan försäkran från justitieministern,
men den är ändå inte
riktigt tillfredställande. Jag är inte jurist
och har svårt för att avgöra vilka
möjligheter som här finns, men jag vill
i alla fall vädja till justitieministern att
undersöka om det inte går att åstadkomma
några klara bestämmelser, som
ger anvisning i fall som de påtalade.

Jag vill sedan tacka för den sista de -

len av justitieministerns första svar där
det talas om signalanläggningar. Frågan
har belysts tidigare i ett interpellationssvar
i denna kammare. En komplettering
med signalanläggningar är
naturligtvis bra. Man kan dock rimligen
inte räkna med att det skall finnas
signalanläggningar i alla gatukorsningar.
Det berörda problemet löses inte
om inte sådana införes på alla platser
där ljussignaler finns.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. redovisningen av
investeringar och räntabilitet inom de
offentliga företagen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr Ohlin har frågat mig, om jag vill
försäkra riksdagen, att regeringen eftersträvar
en klargörande redovisning
av investeringar och räntabilitet inom
de offentliga företagen var för sig samt
att avsikten inte är att minska riksdagens
inflytande över medelsanvisningen
till dessa företag eller över riktlinjerna
för deras vinstdisposition.

De statliga konkurrensföretagens organisationsformer
har sedan länge varit
föremål för debatt. Resultatet av de
överväganden som nu pågår om de statliga
företagens organisationsformer
kommer att i vanlig ordning underställas
riksdagens prövning. Redan nu kan
jag emellertid säga, att det självfallet
inte kommer i fråga att undandra riksdagen
inflytande över medelsanvisningen
till dessa företag eller att ställa riksdagen
utan möjligheter till insyn och
kontroll.

Vidare anförde

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsminis -

152 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Svar på interpellation ang. publiciteten kring den s. k. nazistaffären

tern för svaret. Såvitt jag kan se är det
mycket tillfredsställande. Det är en
ganska stor växel som statsministern
ställer ut, när han säger att riksdagen
skall tillhandahållas upplysningar som
möjliggör den insyn, den kontroll och
det inflytande som är naturliga. Detta
innebär bl. a. att ekonomiska uppgifter
om resultat och andra relevanta ting
kommer att ställas till riksdagens och
i väsentliga avseenden offentlighetens
förfogande för varje företag för sig, så
att inte resultaten för olika företag
biands ihop på ett sätt som minskar
insynen. Jag tror också att det kommer
att visa sig att man kan förbättra den
översikt av resultaten som förekommer
i hittillsvarande redovisningar.

Jag tillåter mig, herr talman, att helt
kort framkasta den tanken — till vilken
vi får återkomma — att om varje statligt
företag lämnade en femårig översikt
skulle det möjliggöra ett bättre grepp
om utvecklingen. Den översikten skulle
då visa det disponerade egna kapitalet,
t. ex. aktiekapital och statliga tillskott,
som inte redovisas som skuld. Den skulle
vidare visa principerna för nettovinstens
framräknande och utdelningen
till företagens ägare, d. v. s. statsverket.
Sådana samlade översikter skulle underlätta
en klargörande bedömning av
det enskilda årets resultat. Men, som
sagt, till de tekniska aspekterna får vi
återkomma.

Jag är glad över att regeringen har
för avsikt att ställa erforderliga upplysningar
till riksdagens och offentlighetens
förfogande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. publiciteten
kring den s. k. nazistaffären

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindkvist har i en

interpellation till mig ställt tre frågor
rörande den s. k. nazistaffärens återverkningar
på vårt lands anseende
utomlands.

Herr Lindkvist frågar först om jag
delar uppfattningen att den omfattande
publiciteten kring den påstådda nazistaffären
allvarligt skadat vårt lands anseende
utomlands.

Publiciteten utomlands var omfattande.
Stora artiklar förekom framför allt
i Sovjetunionen och Israel men också i
en rad andra länder, inte minst de skandinaviska
grannländerna. Det är svårt
att generellt uttala sig om skadeverkningarna
av denna publicitet, som i och
för sig var den största kring svenska
frågor under 1965. Det mesta av publiciteten
var av återgivande och redogörande
karaktär och byggde naturligtvis
på de svenska tidningsuppgifterna innan
de rätta proportionerna kring affären
hade hunnit klarläggas.

På sina håll kan en uppfattning ha
skapats om Sverige som en härd för nynazistiska
rörelser. Så var särskilt förhållandet
i Israel och Sovjet. De klarlägganden,
som så småningom kom till
stånd, har naturligtvis inte rönt samma
uppmärksamhet som de ursprungliga
meddelandena. I andra länder var
visserligen publiciteten mindre. Men
det är uppenbart, att spridandet av
osakliga rykten motverkar de ansträngningar,
som görs för att med hjälp av
skattebetalarnas pengar förmedla riktiga
informationer om Sverige.

Interpellanten har vidare frågat, om
regeringen ämnar vidta åtgärder för
att eliminera de skadeverkningar som
uppstått utomlands.

Vår utlandsrepresentation har naturligtvis
redan gjort vad den kunnat för
att motverka de missuppfattningar som
uppstått. Den målmedvetna information
om förhållandena i vårt land, som sedan
länge bedrivits av Svenska institututet,
kollegiet för Sverige-information
i utlandet och dess föregångare, torde
på lång sikt ha större genomslagskraft
än tillfälliga skandaler. Jag vill därmed

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39 153

Svar på interpellation ang. publiciteten kring den s. k. nazistaffären

inte ha sagt, att inte oansvarigt spridande
av felaktiga upplysningar kan ha
allvarliga skadeverkningar.

Herr Lindkvist har slutligen frågat
om jag anser, att den s. k. nazistaffären
har gett sådana lärdomar, att t. ex.
psykologiska försvaret kan dra nytta av
dem.

Jag har inhämtat, att beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar uppmärksamt
följt fallet och gjort vissa
iakttagelser, som kan bli värdefulla för
nämndens fortsatta verksamhet.

Vidare anförde

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Först ett tack till statsministern
för svaren på mina i interpellationen
framställda frågor.

Innan jag något kommenterar statsministerns
svar vill jag helt kort nämna
bakgrunden till frågeställningarna,
med tanke på att publiciteten kring den
s. k. nazisthärvan till omfattningen torde
ha få motsvarigheter i vårt land.

Vi minns säkerligen hur utspelet gjordes
i maj månad 1965. En i Stockholm
utkommande eftermiddagstidning tillät
två av sina medarbetare att under flera
veckor — utan polisens vetskap — odla
personkontakter, vilka skulle innebära
avslöjandet av en febrilt verksam nazistliga.
När de båda medarbetarna hade
samlat egna indicier och naturligtvis
också intressant insidesmaterial till tidningen
kopplades den reguljära polisen
in på affiiren. Då fick också allmänheten
del av den påstådda ligans verksamhet.

Ett uppbåd av massmedia ägnade
stort utrymme åt denna händelse, som
naturligt nog genom den uppläggning
den fick väckte allmän förbittring och
indignation. Vad som avslöjades om
denna påstådda nazistliga var också av
sådant format att det angick alla. Vi
visste redan tidigare att det även i vårt
land finns grupper och enskilda som
ägnar sig åt nazistisk verksamhet. Men
att denna skulle ha nått en sådan om -

fattning att mord, terror och kuppförsök
var planerade var ytterst chockerande.

Uppgifterna om nazistligan blev — i
den tappning som de skickligt presenterades
— så starkt markerade att de
tvivel som på sina håll framfördes viftades
bort. Under lång tid matades den
svenske läsaren med ständigt nya uppgifter
om ligans verksamhet. Världspressen
slog larm. Vårt land var under
lång tid centrum för en publicitet som
med tanke på frågans otäcka karaktär
inte var särskilt smickrande. Att Sveriges
anseende utomlands skadades, bekräftas
också av statministerns svar.

I dag har det stora utspelet kring den
påstådda nazisthärvan reducerats till ett
intet. Sista akten har gått av stapeln där
en fråga av denna kaliber hör hemma,
nämligen inom rättsväsendets ram. Av
den påstådda ligans erövrarplaner finns
det inte något som ens med den mest
närgångna granskning kan föra tanken
på en omstörtande verksamhet. De feta
rubrikerna och de stort uppslagna artiklarna
i ämnet är också borta. Den
hjältegloria som under avsevärd tid omgav
de båda tidningsmännen har försvunnit.
Det kostade samhället hundratusentals
kronor att röja upp och reda
ut den härva som lagats till, och det
har kostat tidningens ägare mycket
pengar att få den utpekade ligaledaren
att avstå från en rättsprocess mot tidningen.
Vad upplageökningen gett ägarna
i vinst har läsarna inte underrättats
om. Vi möter allt oftare bilden av finanskungar
som agerar med sina checkhäften
i olika diskutabla sammanhang,
och deras anseende börjar vid det här
laget att bli rätt anfrätt.

1 sitt svar anför statsministern att
de skador som uppstått utomlands måste
repareras. Åtgärder har vidtagits för
att på sikt motverka och eliminera de
missuppfattningar som uppkommit. Den
uppgiften är utomordentligt viklig. Vi
vet av erfarenhet hur enkelt det är att
vinna gehör vid spridandet av falska
rykten och hur oändligt mycket svå -

154

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Svar på fråga ang. information om ändrade trafikregle:

rare det är att lägga till rätta. Jag förutsätter
att regeringen ser till att också
våra beskickningar utomlands deltar i
denna upplysande verksamhet.

Nu skall vi emellertid inte slå oss till
ro i något slags falskt medvetande om
att det inte existerar en nazistfara. Vi
vet att denna lära omfattas av personer
som ingalunda skall nonchaleras. Det
skulle vara tragiskt, om den nu påtalade
händelsen med den konstruerade nazistaffären
skulle få till följd, att vi
slappnade av i vår vakthållning kring
demokratien. Jag har fått brev och
samtal från flera personer som påtalat
denna risk. Även här måste vi — efter
vad som inträffat — komma ihåg att
om samma problem ånyo skulle aktualiseras
blir det avsevärt svårare att bli
tagen på allvar när faran för nynazismen
påtalas. Det finns nämligen efter
fjolårets uppblåsta nazistdebatt den
stora risken att man numera i dessa
kretsar tror sig kunna bedriva sin verksamhet
mera oantastad än tidigare.

Lärdomarna från den pinsamma nazistaffären,
modell 1965/66 måste tas
till vara. Jag har noterat att beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar
uppmärksamt har följt fallet. Såväl tidningens
som dess båda medarbetares
sätt att behandla denna fråga manar
på intet sätt till efterföljd. Förhållandet
är precis det motsatta. Det inträffade
kan framstå som ett elementärt
läroexempel på hur man inte beter sig,
såvitt man inte känner annat än total
likgiltighet för det samhälle man tillhör.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. information om
ändrade trafikregler

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Herr Hedlund har frågat
mig om jag avser att vidta några
särskilda åtgärder för att informera
fotgängare, bilister och andra trafikanter
om de nya, väsentligt förändrade
trafikregler som skall gälla från nyåret.

Det är givetvis av största vikt att alla
trafikanter får kännedom om de ändrade
trafikreglerna. Sedan ändringarna
beslutats lät jag vidta åtgärder för att
säkerställa en effektiv och samordnad
information om de nya bestämmelserna
från bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, högertrafikkommissionen
och NTF.

Att här i detalj redovisa alla informationsåtgärderna
skulle leda för långt.
Låt mig dock lämna några exempel.
Redan före den 1 november distribuerade
NTF till bensinstationer, myndigheter,
företag, organisationer, militära
förband, polisstationer m. m. ett trafikregelkort
med uppgifter om vad som
gäller för fotgängare, bilister, cyklister
m. fl. fr. o. m. den 1 januari nästa
år. 1 dagarna distribuerar högertrafikkommissionen
och NTF en 8-sidig fyrfärgsfolder
som bl. a. behandlar de nya
trafikreglerna och vägmärkena.

Rikspolisstyrelsen har föreskrivit särskild
övervakning av efterlevnaden av
bestämmelserna för gåendes korsande
av körbana och för fordonsförare vid
övergångsställe. Det blir inte bara personal
vid trafikövervakande enheter
utan all ordningspolispersonal i yttre
tjänst som engageras. Man vågar nog anta
att polispersonalens verksamhet i
själva inledningsskedet kommer att inriktas
mera på att sprida upplysning
om de nya bestämmelserna än att beivra
överträdelser av dem.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i skrivelse till samtliga väghållare betonat
vikten av att signalanläggningar
före den 1 januari anpassas till den
ändrade lagstiftningen. Detta innebär
bl. a. komplettering med erforderliga
signaler och tryckknappar, rimlig avvägning
mellan olika trafikantkatego -

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

155

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om bostadsbidrag för ensamstående vid
den första värnpliktstjänstgöringen

riers behov av grönt sken, anpassning
av växlingstider så att grönt sken visas
för de gående så ofta som möjligt under
hänsynstagande till trafiksäkerheten,
även om svängande fordonstrafik
förekommer och anpassning av tidsstyrda
signalanläggningar till de varierande
trafikintensiteter som förekommer
under olika tider på dygnet och under
olika dagar i veckan.

Massmedia kommer naturligtvis också
att medverka.

I TV sänds någon av årets sista dagar
■ett informativt program om de nya reglerna.
Kontinuerligt kommer ett flertal
kortare inslag att sändas mellan de
ordinarie programmen. I januari—februari
kommer en serie på fyra halvtimmesprogram
uppbyggd kring de nya
vägmärkena.

Även för radion har förberetts en serie
upplysningsinslag om de nya reglerna.
Sveriges bilradio har i de senaste
programmen belyst ändringarnas
innebörd och kommer att fortsätta härmed.

Den 26—28 december kommer i hela
dagspressen att införas en annons som
presenterar de nya reglerna vid övergångsställen.
En påminnelseannons
kommer i januari.

Vidare söker högertrafikkommissionen
och NTF att genom s. k. mötespaket,
studiebrev och inte minst genom
för skolundervisningen särskilt producerat
material bidra till en omfattande
information.

Vad jag här nämnt är exempel på
informationsåtgärder m. m. som vidtagits
eller planerats för att göra anpassningen
till dessa nya trafiksäkerhetsregler
smidig och för att vi snabbt skall
få den minskning av olycksriskerna som
reformen syftar till.

Jag tror också att vi alla i en eller
annan form kan medverka i detta viktiga
upplysningsarbete. Jag är naturligtvis
mycket tacksam om kammarens ledamöter
— som i så hög grad deltar i

opinionsbildningen runt om i vårt land
— också vill hjälpa till att sprida kännedom
om de nya trafiksäkerhetsregler
vi gemensamt beslutat införa.

Vidare anförde

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret, som är tämligen
utförligt, och jag kan kort och
gott säga att jag är nöjd med innehållet.

Det är utomordentligt viktigt att fotgängare,
bilister och andra trafikanter
blir medvetna om de nya, genomgripande
regler som kommer att tillämpas
från den 1 januari 1967. Det är viktigt
både för trafikanterna själva och för
dem som skall övervaka trafiken.

Av svaret framgår att man planerar
att under årets slutskede på olika sätt,
bl. a. med radions, TV:ns och pressens
hjälp, informera allmänheten om dessa
ting. Jag har också fäst mig vid att
man räknar med att polisens verksamhet
i ett inledningsskede kommer att
få en informatorisk betoning.

Jag ber än en gång att få tacka för
det tillfredsställande svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
om bostadsbidrag för ensamstående
vid den första värnpliktstjänstgöringen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag är villig att ompröva
bestämmelserna om bostadsbidrag
för ensamstående vid den första
värnpliktstjänstgöringen i syfte att skapa
eu generösare behandling.

156 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om bostadsbidrag för ensamstående vid
den första värnpliktstjänstgöringen

Enligt 9 § 2 mom. familjebidragsförordningen
får bostadsbidrag inte utan
tillsynsmyndighetens prövning utgå till
värnpliktig som fullgör första tjänstgöring
eller tjänstgöring i en följd, dvs.
vad som numera betecknas som grundutbildning.

Tillsynsmyndighet är försvarets civilförvaltning.

Vid handläggningen av ärenden rörande
bostadsbidrag till ensamstående
värnpliktiga under grundutbildningen
uppstår ofta svåra avvägningsproblem.

Generellt är det nödvändigt att inta
en viss restriktivitet. Normalt skall de
värnpliktiga under tjänstgöringstiden
bo i den militära förläggningen. Vid
helger och annan längre ledighet har
de oftast möjlighet att vistas hos föräldrar
eller andra närstående. Det skulle
då — inte minst med hänsyn till läget
på bostadsmarknaden — vara olämpligt
att genom statens försorg i mera
betydande omfattning bekosta hyran
för lägenheter eller rum, som under
större delen av veckan stod tomma.

Det kan emellertid finnas särskilda
skäl att ge ensamstående värnpliktiga
bostadsbidrag under grundutbildningen.
Som framhålls i interpellationen utgår
också i vissa fall sådant bidrag. Vid
tillsynsmyndighetens bedömning av dessa
ärenden tas hänsyn till faktorerna i
det enskilda fallet. Väsentliga omständigheter
är om det är förenat med betydande
olägenheter att avstå från bostaden
eller om det gäller att trygga
den värnpliktiges tillgång till bostad
efter tjänstgöringens slut. Som exempel
på sådana situationer kan nämnas
att den värnpliktiges föräldrar avlidit
och han, om inte bostadsbidrag utgår,
måste lämna familjens lägenhet eller
den omständigheten att den värnpliktige
kort tid före sin utryckning fått hyra
en lägenhet. I sådana fall utgår i allmänhet
bostadsbidrag.

Emellertid åberopas i ansökningar om
bostadsbidrag från ensamstående värn -

pliktiga ofta även andra skäl. I sådana
fall sker behovsprövningen mycket restriktivt.

Jag har uppmärksammat det av interpellanten
aktualiserade problemet.
Frågan om bostadsbidrag till ensamstående
värnpliktiga har emellertid varit
föremål för överväganden i 1965
års försvarsutredning. I avvaktan på
utredningens ställningstagande är jag
inte beredd att nu vidta någon åtgärd.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Låt mig tacka för svaret
som försvarsministern lämnat i den
här frågan. Det finns i nuläget inte
så mycket att tillägga, enär 1965 års
försvarsutredning har problemet under
utredning och inte ännu slutfört detsamma.
Det är att hoppas att när utredningsresultatet
offentliggöres och
försvarsministern skall ta dessa frågor
under prövning, denna skall gå i positiv
riktning. Jag är medveten om att viss
restriktivitet måste iakttagas. Faktum
kvarstår ändå att åberopade särskilda
skäl för ensamstående värnpliktigas bostadsbidrag
under grundutbildningen i
ett flertal fall av tillsynsmyndigheten
prövats synnerligen restriktivt, så att
den värnpliktige ställts i en ytterst
penibel situation. Det finns exempel
på när en värnpliktig blivit uppsagd
från sin bostadslägenhet, något som
t. o. m. förekommit i s. k. allmännyttiga
bostadsrättsföreningar, därför att
han under sin första militärutbildning
inte haft möjlighet att betala hyran,
trots att ansökan om bostadsbidrag till
alla delar kunnat stödjas just med anvisningarna
till familjebidragsförfattningarnas
9 § 2 mom. Det är dessa ytterligheter
jag vänder mig emot och som
jag anser bör tillrättaläggas och det
med det snaraste.

Herr talman! Nu hoppas jag att försvarsministern
söker åstadkomma kla -

Torsdagen den 15 december 196G

Nr 39 157

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förhindra nedläggning av Karsuddens
sjukhus för psykopater

rare anvisningar härutinnan, så att de
kommunala myndigheterna, som söker
handlägga ärendena just efter dessa bestämmelser,
inte får avslag av tillsynsmyndigheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att förhindra nedläggning av Karsuddens
sjukhus för psykopater

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Elmén har frågat
mig om jag är beredd att vidta åtgärder
för att förhindra nedläggningen
av Karsuddens sjukhus för psykopater
eller om jag är beredd att vidta andra
åtgärder för att säkerställa en ändamålsenlig
behandling av psykopatklientelet.

Den 13 december har avtal träffats
mellan statens förhandlingsnämnd och
storstäderna om storstädernas huvudmannaskap
för mentalsjukvården. I anslutning
därtill har överläggningar ägt
rum om Karsuddens sjukhus. Därvid
har man kommit fram till att landsting
och storstäder gemensamt ställer
ekonomiska garantier som möjliggör en
fortsatt drift av sjukhuset för psykopatvård.
Jag räknar med att huvudmannaskapet
för Karsuddens sjukhus skall
övertas av ett eller flera landsting den
1 juli 1967. Till dess kommer sjukhuset
att drivas av staten mot ersättning från
vederbörande sjukvårdshuvudmän motsvarande
självkostnaden. Avsikten är
att staten efter nämnda tidpunkt skall
mot ersättning disponera ett sextiotal
platser för de patienter inom nykterhetsvården
som behöver sjukhusets speciella
vårdresurser.

Karsuddens sjukhus kommer alltså

även i fortsättningen att användas för
vård av psykopater.

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framföra ett tack för svaret på min interpellation.
Alldeles särskilt tackar jag
för innehållet i svaret. Det var välkommet,
och för dem som arbetar inom mentalsjukvård,
nykterhetsvård och ungdomsvård
blir detta svar en extra julklapp.

Det kan inte hjälpas att de meddelanden
som via pressen kommit om att
Karsuddens sjukhus skulle läggas ned
skapade allmän oro på de vårdområden
jag nyss nämnde. Man hade i 20 år väntat
på en lösning av de problem i fråga
om psykopatvården som belastat dessa
vårdområden, och när meddelandena
om nedläggning av Karsuddens sjukhus
kom blev man förtvivlad över att
man skulle stå vid samma punkt som
för 20 år sedan, då frågan började utredas.
Det är nu mycket glädjande att
en uppgörelse verkligen kommit till
stånd och att statsrådet kunnat lämna
detta besked.

Statsrådet säger att ett 60-tal platser
mot ersättning skall disponeras av staten
för de patienter inom nykterhetsvården
som behöver sjukhusets speciella
vårdresurser. Då vill jag emellertid
ställa en fråga: Hur blir det med ungdomsvårdsskolornas
klientel? En skola,
till vars styrelse jag är knuten, har nyligen
fått in sin första elev på Karsuddens
sjukhus. Hur blir det i fortsättningen
för sådana elever, om inte staten
reserverar några platser för dem? Ungdomsvårdsskolorna
har ju mycket svårt
att på ett adekvat sätt driva behandlingen
av de övriga eleverna, när det inte
finns möjlighet att skilja ut psykopaterna.
Och för psykopaternas egen del
är det naturligtvis viktigt att adekvat
vård kan lämnas.

158 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Svar på interpellation ang. kompensation till barnfamiljer m. fl. för eventuell hyreshöjning -

Jag hoppas få svar på min fråga och
ber att än en gång få tacka för interpellationssvaret.

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! Det avtal som nu träffats
angående Karsuddens sjukhus hälsas
med tillfredsställelse av personalen.
Att de anställda under det gångna året
hyst oro för både sin egen och sjukhusets
framtid är förståeligt. De har
tyckt att de hängt i luften i förhållande
till andra anställda inom mentalsjukvården.
Och sjukhuset byggdes ändå en
gång just för mentalsjukvård.

Det är min förhoppning att beslutet
skall visa sig gagnerikt såväl för de
samhällsmedborgare, vilka kommer att
få sin vård på Karsudden, som för den
personal som nu och i framtiden där
kommer att ha sin gärning. Jag vill
tacka för det resultat som uppnåtts.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! På fröken Elméns fråga
vill jag i all korthet svara, att i den mån
det är fråga om ungdomar soin tillhör
det patientklientel, för vilket sjukhuset
är avsett, kommer vederbörande självfallet
att kunna tagas in även på Karsudden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. kompensation
till barnfamiljer m. fl. för eventuell
hyreshöjning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har frågat
om jag avser att lägga fram förslag
till åtgärder för att kompensera barnfamiljer
m. fl. för vissa hyreshöjningar.

Jag har uppfattat frågan så, att den i

första hand gäller familjebostadsbidragen
och möjligheterna att genom dessa
bidrag bereda kompensation för hyreshöjningar
som kommer att ske vid årsskiftet.
Ifrågavarande hyreshöjningar
är främst en följd av den reduktion av
statliga räntesubventioner som har beslutats
vid årets riksdag. I samband med
riksdagsbehandlingen av denna fråga
uttalade statsutskottet, att de nuvarande
familjebostadsbidragen inte kan anses
vara ett lämpligt instrument för att bereda
ersättning åt de barnfamiljer som
berörs av ifrågavarande hyreshöjningar.
Utskottet konstaterade att familjepolitiska
kommittén bl. a. har till uppgift att
förutsättningslöst ompröva familjebostadsbidragen
och fann det önskvärt att
denna prövning av bidragssystemet kan
ske snarast möjligt. Riksdagen anslöt
sig till utskottets uttalanden.

Familjepolitiska kommittén arbetar
för närvarande med frågan om en omläggning
av familjebostadsbidragen.
Kommittén avser att lägga fram ett
förslag under 1967. När kommitténs betänkande
föreligger, ser jag det som en
viktig uppgift att lösa de frågor som har
samband med familjebostadsbidragen.
Tidpunkten för en reform på detta område
blir det tillfälle att återkomma till.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret.

Jag är emellertid ledsen att statsrådet
givit mig ett så otillfredsställande svar.
Statsrådet förklarar att han uppfattat
min fråga så, att den »i första hand gäller
familjebostadsbidragen och möjligheterna
att genom dessa bidrag bereda
kompensation för hyreshöjningar som
kommer att ske vid årsskiftet». Ja, min
fråga var om statsrådet var beredd att
lägga fram några förslag för att kompensera
barnfamiljer och övriga i lägre
inkomstlägen med anledning av de

Torsdagen den 15 december 1966 Nr 39 159

Svar på interpellation ang. kompensation till barnfamiljer m. fl. för eventuell hyreshöjning -

hyreshöjningar som kommer att inträda.
Jag åsyftade emellertid inte någon
begränsning till frågan om familjebostadsbidragen.

Statsrådet omtalar att familjepolitiska
kommittén arbetar med frågan om en
omläggning av familjebostadsbidragen
och att den kommer att lägga fram resultatet
av sitt arbete under 1967. Hyreshöjningarna
äger rum nu den 1 januari.
När under 1967 kommer denna
kommitté att lägga fram sitt förslag?
Det blir kanske i slutet av året, vilket
innebär att förslaget, oavsett sitt innehåll,
inte kommer att få några verkningar
före 1968.

I sak ger alltså svaret på min interpellation
inget klart besked om huruvida
det blir någon kompensation för
de hyreshöjningar som kommer att genomföras
i anledning av årets beslut angående
räntebidragen. Inget besked alltså!
Det var i årets — alltså 1966 års -—-statsverksproposition som förslagen om
avveckling respektive minskning av räntebidragen
framlades. Tid borde ha funnits
att samtidigt planera för en kompensation
till barnfamiljerna. 1963 års
justering av inkomstgränserna för familjebostadsbidragen
innebar en av det
förändrade penningvärdet föranledd
uppräkning av gränserna. Sedan dess
har, som alla vet, en fortlöpande prisstegring
ägt rum. Ovanpå denna kommer
de nu av regeringen godkända hyresstegringarna.
Jag har läst att det i
några fall kan bli fråga om höjningar på
ända upp till 39 procent. Jag står emellertid
inte för påståendet och vill inte
här tvista om saken. Det är möjligt att
det inte kommer att bli en så hög gräns.

Jag frågar statsrådet Aspling: Hade
inte regeringen haft möjlighet att i avvaktan
på de förslag familjepolitiska
kommittén kan komma att lägga fram
föreslå någon provisorisk uppräkning
av beloppen?

Sedan år 1963 har konsumtionsprisindex
stigit med 23 enheter. Enligt eu

av riksdagens upplysningstjänst verkställd
beräkning har bostadskonsumtionens
andel av den totala privata konsumtionen
gått upp från 9,2 procent år
1963 till 10 procent år 1965. Motsvarande
siffror för bostadskonsumtionens andel
av hushållens disponibla inkomster
var år 1963 8,4 procent och år 1965 9,3
procent.

Allt detta är kända fakta. Syftet med
min interpellation var att få klarhet i
huruvida regeringen hade för avsikt att
lägga fram något förslag till nästkommande
års riksdag om en kompensation
för hyresstegringarna. Herr Aspling har
svarat med ett nej. Jag beklagar det och
skulle vilja fråga: Vid vilken tidpunkt
under år 1967 tror statsrådet att denna
familjepolitiska kommitté är färdig?
När tror Ni att riksdagen kommer att
ta ställning till det förslag som kommittén
presenterar? Kan statsrådet vidare
tänka sig att under början av nästa år
åstadkomma något annat förslag för att
kompensera de människor som befinner
sig i lägre inkomstlägen?

Jag vill härvidlag peka på en särskild
kategori, nämligen folkpensionärerna.
Hyreshöjningarna liar ingen direkt inverkan
på den enskilde pensionären,
om han bor i Stockholm eller på annan
ort där så gott som hela hyran
täcks genom kommunala bostadsbidrag.
Men hur blir förhållandet för pensionärerna
i de kommuner där de kommunala
bostadstilläggen endast utgör en
del — i några fall en mycket liten del —
av hyran? Jag behöver inte upplysa herr
statsrådet om antalet kommuner i vilka
inte hela hyran täcks av kommunala
bostadstillägg. I stället vill jag fråga:
Hur ser statsrådet på den försämring
av folkpensionärernas situation som
blir en följd av hyreshöjningarna?

Med hänsyn till det negativa svaret
skulle jag dessutom vilja tillåta mig att
vidga hela frågan till att omfatta de allmänna
socialpolitiska perspektiven. Anser
statsrådet att den nu beslutade hy -

160 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Svar på interpellation ang. kompensation till barnfamiljer m. fl. för eventuell hyreshöjning -

reshöjningen svarar mot de socialpolitiska
målsättningarna och mot socialministerns
egen ambition att genom
socialpolitiska åtgärder förbättra levnadsvillkoren
för barnfamiljer och övriga
med lägre inkomster?

Jag är medveten om att frågan är
besvärlig, men jag kan inte underlåta
att ställa den, eftersom jag anser att det
just nu vore särskilt angeläget att snabbt
kunna sätta in effektiva åtgärder för att
kompensera de grupper som har det
svårast.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Jansson berörde
i slutet av sitt anförande bl. a. pensionärernas
situation och ställde en fråga
om vilka hyreskostnader de får efter
nyåret. Då vill jag erinra herr Jansson
om att de kommunala bostadstillägg,
som utgår utöver folkpensionen, har
under senare tid, som herr Jansson säkerligen
känner till, höjts väsentligt i
ett flertal kommuner. I bl. a. Göteborg
och Malmö höjs de för övrigt fr. o. m.
den 1 januari 1967. I orter med större
hyresmarknad är det också vanligt att
bostadstilläggen, med eller utan maximering,
är baserade på den faktiska
bostadskostnaden och alltså kan stiga
om hyran höjs. Denna utformning av
bostadstilläggen gäller bl. a. i praktiskt
taget alla kommuner med över 30 000
invånare. Enbart i dessa kommuner
bor ca 350 000 pensionärer.

Jag har också, herr Jansson, redan
i ett tidigare svar i denna kammare
sagt att folkpensionärerna även under
kommande budgetår kan påräkna ett
standardtillägg.

Herr Jansson utvidgade på sitt sätt
hela denna diskussion. Han berörde en
rad ting, t. ex. konsumentprisindex.
Jag skall inte inveckla mig i en liyrespolitisk
debatt, men jag kan nämna att
de nu förestående hyreshöjningarna preliminärt
beräknas medföra en höjning

av konsumentprisindex med 0,2 procent.

Dessa frågor har ju vid flera tillfällen
varit föremål för diskussion i denna
kammare, och frågan om reduktion
av de statliga räntesubventionerna
var uppe till en ingående debatt under
vårriksdagen, varför det, som jag redan
betonat, inte finns någon anledning
för mig att i dag diskutera den frågan
i anledning av herr Janssons interpellation.

Låt mig ändå göra några påpekanden.
När herr Jansson talar om en höjning
med en tredjedel av nu utgående hyror,
har han fel. Herr Jansson har endast
räknat med grundhyran som utgående
hyra, och då blir beräkningsunderlaget
oriktigt. De verkliga hyreshöjningarna
får inte så stor omfattning
som herr Jansson vill göra gällande.

Hyreshöjningarnas bakgrund är reparations-
och driftkostnader, som svarar
för ett par procents hyreshöjning
samt diskontohöjningen som medför en
hyreshöjning på några procent. I övrigt
är det fråga om höjningar som är
ett led i strävandena att utjämna hyressplittringen.
Jag kan inte tänka mig
att herr Jansson skulle anse det vara
riktigt att upprätthålla en hyressättning,
som skapar stora skillnader i hyra
mellan olika årgångar av bostäder. En
barnfamilj som exempelvis bor i ett hus
byggt 1957 -— det årtal som herr Jansson
nämner i sin interpellation — har
en helt annan hyra än en familj som
bor i en bostad byggd 1965 eller 1966.

Dessa frågor har emellertid, som jag
nyss framhöll, varit uppe till ingående
diskussion i våras i samband med riksdagens
beslut om reducering av de statliga
räntesubventionerna, varför det inte
finns skäl att i dag ta upp den debatten
på nytt.

Frågan om utformningen av ett familjestöd
och därmed en eventuell omläggning
av familjebostadsbidraget är,
som jag har sagt, föremål för familjepolitiska
kommitténs överväganden. Det

161

Torsdagen den 15 december 1966 Nr 39

Svar på interpellation ang. kompensation till barnfamiljer m. fl. för eventuell hyres

höjning

är inte vanligt, herr Jansson — jag har
också fattat frågan såsom mera retorisk
—■ att man står här i kammaren och
anger exempelvis tidpunkten för när
en utredning kan tänkas lägga fram
sitt förslag eller anger exakt datum då
en eventuell proposition på grundval
av ett utredningsförslag kan komma
att ligga på riksdagens bord. Det blir
tillfälle, herr Jansson, att återkomma
till dessa ting. Låt mig dock allra sist
säga, att vi är helt medvetna om att de
familjepolitiska åtgärderna är väsentliga
och att utformningen av det familjepolitiska
stödet i framtiden är en viktig
fråga. Det var också bakgrunden till
att regeringen tillsatte familjepolitiska
kommittén.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Herr statsrådet säger
att det inte är vanligt att man från denna
talarstol lämnar exakta data om utredningars
och kommittéers arbete. Det
kan jag i och för sig förstå. Men det
måste väl vara ett ständigt gnagande
bekymmer för socialministern, hur man
skall kunna kompensera de människor
som nu kommer att få sämre levnadsförhållanden.
Det är nog riktigt att de
39 procent jag nämnde — jag reserverade
mig för övrigt för siffran — skall
räknas på grundhyran. Men vi behöver
inte tvista om den saken, ty vi vet
alla att det blir väsentliga hyreshöjningar
den 1 januari, och det är liksom
tillriickligt.

Herr Aspling frågade om min uppfattning
beträffande den politik som
tar sikte på en utjämning av hyresnivån.
Jag skall inte ta upp hela den frågan,
men om man vill åstadkomma eu utjämning
av hyresnivån, så borde man ju
inte bara höja hyrorna. Det förhållandet
att man nu efter hand höjer hyrorna
för många grupper medför ju inte
att andra grupper får lägre hyror. Ännu
mer eftertrycklig kommer denna

utjämning att bli, när man så småningom
avskaffar hyresregleringslagen.

Jag vill i detta sammanhang säga,
att jag inte alls delar den uppfattning
som socialstyrelsen ger uttryck för i
sitt remissvar över förslaget till ny hyreslagstiftning.
Däremot kan jag helt
instämma i det särskilda yttrande som
byråchefen Göta Rosén fogat till socialstyrelsens
remissvar. Byråchefen Roséns
yttrande lyder:

»Jag räknar liksom de sakkunniga
med att ett genomförande av förslagen
måste i många fall medföra hyreshöjningar
som torde kunna bli avsevärda.
Trycket på bostadsmarknaden synes
under avsevärd tid framåt knappast
komma att lätta annat än som följd av
nämnda hyreshöjningar, vilka hindrar
lägre inkomsttagare med barn att konkurrera
om större bostad. Risk föreligger
också för att hyreshöjningarna för
dylika inkomsttagare kan framtvinga
en ur social synpunkt icke acceptabel
nedpressning av utrymmesstandarden.
Med hänsyn härtill och då jag icke anser
antagligt att man genom familjebostadsbidragen
kan i tillfredsställande
grad motverka följderna av hyreshöjningen
anser jag att hyresregleringen
tills vidare måste upprätthållas i uppenbara
bristorter. Jag kan därför icke
ansluta mig till det framlagda förslaget.»

Hyresregleringslagen berör visserligen
inte direkt den fråga jag framställt,
men den kan mycket väl föras in i bilden
när man diskuterar den ständiga
upptrappningen av hyresläget, vilken
medför att det blir allt svårare för lägre
inkomsttagare att ldara sina utgifter.
När det gäller folkpensionärernas situation
är det naturligtvis mycket viktiga
upplysningar som statsrådet ger, t. ex.
att man i Göteborg och Malmö höjer
de kommunala bostadstilläggen och att
350 000 av landets pensionärer bor i
kommuner med över 30 000 invånare,
diir dessa frågor anses någorlunda tillfredsställande
lösta. Men det är likväl

6 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 39

162 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Svar på interpellation ang. kompensation till barnfamiljer m.fl. för eventuell hyreshöjning -

en minoritet av landets pensionärer,
kanske ungefär hälften. Man kan inte
låta bli att ägna också den andra hälften
av pensionärerna en tanke. Jag kan
inte dra någon annan slutsats än att vad
som nu sker innebär ett -—- temporärt,
hoppas jag — nederlag för de socialpolitiska
ambitioner som framför allt socialministern
skall förvalta och vidareutveckla.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag ber att få upprepa
vad jag sade i mitt tidigare inlägg, nämligen
att detta inte är rätta tillfället att
ta upp en allmän hyresdebatt. Sådana
tillfällen har förelegat, och det kommer
säkerligen flera dylika tillfällen i framtiden.
Jag vill emellertid göra ett par
påpekanden med anledning av herr
Janssons senaste inlägg.

Först skulle jag vilja citera herr Jansson
själv. Det gäller inte vad han sagt
från talarstolen här i dag utan vad som
står i interpellationen som riktats till
mig. I denna säger han att »den av
hyresrådet föreslagna hyreshöjningen
kommer i vissa fall att medföra en höjning
med en tredjedel av nu utgående
hyror». Jag vill bara påpeka att interpellanten
med detta uttryck i ett enda
svep förstorar hyreshöjningen med över
50 procent för 1957 års hus.

Som jag redan sagt är det inte alls
fråga om någon sådan höjning av nu
utgående hyror. För det stora flertalet
lägenheter uppgår hyreshöjningen till
högst 5 procent. Ett par procent beror
på diskontohöjningen i somras, och ett
par procent hänför sig till ökade reparationskostnader
och andra driftkostnader.
Därtill kommer emellertid särskilda
höjningar för en del hus men långt
ifrån för alla. Dessa höjningar beror
på att statliga subventioner slopas eller

minskas. Detta beslut fattade riksdagen
i våras, och det är, som jag har påpekat,
ett led i strävandena att minska hyressplittringen.
Vad det innebär vet herr
Jansson säkert lika bra som jag, men
för säkerhets skull kan vi ju ta ytterligare
ett exempel — jag nämnde ett
förut.

Ta två barnfamiljer med samma antal
barn, med samma inkomster och med
samma familjebostadsbidrag. De bor i
lika stora lägenheter med i stort sett
samma standard. Enda skillnaden är att
den ena barnfamiljen betalar en avsevärt
högre hyra än den andra, därför
att huset råkar vara byggt senare. Det är
denna skillnad som riksdagen beslutat
att i viss mån utjämna. Detta är kärnpunkten
i denna fråga. Men när riksdagen
i våras beslutade om denna reduktion
av statliga räntesubventioner
uttalade riksdagen också — det har jag
också framhållit i mitt svar — att familjebostadsbidraget
inte kan anses vara
ett lämpligt instrument för att bereda
ersättning åt de barnfamiljer som berörs
av ifrågavarande hyreshöjningar.
Riksdagen har ansett att dessa frågor
bör tas upp när familjepolitiska kommittén
redovisat resultatet av sitt pågående
utredningsarbete beträffande en
omläggning av familjebostadsbidragen,
och därvid har förutsatts att barnfamiljernas
behov av ökat ekonomiskt stöd
därigenom kommer att beaktas.

Jag har velat göra detta tillägg med
anledning av herr Janssons senaste
kommentar till mina förra påpekanden.
Jag är alldeles övertygad om att man
i familjepolitiska kommittén kommer
att ägna utomordentligt stor omsorg åt
denna fråga, ty den är central och mycket
viktig just för barnfamiljerna och
deras ställning i framtiden. Det är en
stor socialpolitisk fråga.

Om herr Jansson på något sätt vill
ha en deklaration om mitt personliga
engagemang på denna punkt, vill jag säga
att jag betraktar det framtida stödet

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

163

Svar på interpellation ang. registreringsplikt för kemiska preparat

till barnfamiljerna som en av de verk- ner. Därom skall jag emellertid inte
ligt stora sociala frågorna. tvista.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag är helt enig med
statsrådets deklaration om betydelsen
av denna fråga. Jag hoppas att den också
skall få praktiska konsekvenser i de
initiativ som herr statsrådet kommer att
ta. Jag har emellertid ingen möjlighet
att i dag konstatera detta. I stället gjorde
jag den värderingen att vad som
kommer utgör ett nederlag för sådana
ambitioner.

När herr statsrådet säger att familjebostadsbidragen
inte är ett lämpligt
instrument, vill jag säga att jag kan
tänka mig bättre sådana, men man skulle
dock gärna vilja ha dessa instrument
redan vid genomförandet av så väsentliga
försämringar som inträffar genom
hyresstegringarna från och med 1 januari
1967.

Jag skall inte förlänga debatten på
denna punkt. Jag vill bara säga att statsrådet
egentligen är oförhindrad att ta
initiativ till instrument som är lämpligare
än dem man nu har.

Vad beträffar hyreshöjningarnas storlek
vill jag säga att det är riktigt att
beräkningen var gjord på grundhyrorna,
men jag är inte ensam om den
tolkning jag tidigare gjorde. Jag medger
att jag vid skrivningen av min
interpellation något inspirerades av ordföranden
i Hyresgästernas riksförbund,
som dagen innan i en tidning hade
uttalat: »Vi inom hyresgäströrelsen har
kraftigt reagerat mot det oskickliga sätt
på vilket statsmakterna handlat. Att
behöva höja hyrorna med en tredjedel
och mera framstår som helt obegripligt
för de hyresgäster som drabbas av beslutet.
»

Herr Svensson i Hyresgästernas riksförbund
och jag kan ju diskutera det
sakliga underlaget för detta påstående,
men det kunde lika gärna vara en angelägenhet
mellan herr Svensson och statsrådet
Aspling, eftersom de är partiviin -

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. registreringsplikt
för kemiska preparat

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har i en interpellation berört läkemedelsförordningen,
giftförordningen
och bekämpningsmedelsförordningen
samt erinrat om att bekämpningsmedel
måste vara registrerade för att få användas.
Med utgångspunkt häri har herr
Andersson frågat justitieministern, om
han anser att registreringsplikt bör föreligga
även för kemiska preparat samt
om han är beredd att vidta åtgärder
— exempelvis genom en förbättrad lagstiftning
-— så att förgiftningsolyckor
i framtiden till stor del kan förhindras
eller motverkas.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Läkemedelsförordningen, giftförordningen,
bekämpningsmedelsförordningen
och narkotikaförordningen av år
1962 innebar en samlad ny författningsreglering
på området. Förordningarna
innehåller i flera avseenden skärpta
bestämmelser för kontrollen av de ämnen
som författningarna avser. Tillämpningen
av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen
ställdes
under högsta tillsyn av giftnämnden.

Bekämpningsmedel får enligt bekämpningsmedelsförordningen
inte saluhållas,
överlåtas eller användas utan att
vara registrerat av giftnämnden. Det
har beräknats att ca 900 varor berörs
av registreringsplikten. Registreringsarbetet
är i många fall förenat med
svåra bedömanden och har visat sig
vara tidskrävande.

164

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Svar på interpellation ang. registreringsplikt för kemiska preparat

Giftförordningen är tillämplig på alla
ämnen eller beredningar, som med hänsyn
till varans egenskaper och användning
kan befaras orsaka död, sjukdom
eller kroppsskada hos människor. Detta
innebär att förordningen är tillämplig
även på nytillkommande ämnen i motsats
till den tidigare gällande giftstadgan,
som var tillämplig på särskilt förtecknade
varor och alltså inte automatiskt
anpassades efter utvecklingen av
varusortimentet.

Reglerna om märkning av hälsofarliga
varor har skärpts i giftförordningen
i förhållande till äldre bestämmelser.
Förordningen skiljer mellan gifter och
vådliga ämnen av vilka gifterna är de
farligare. När gift överlåts, skall förpackningen
vara försedd med uppgift
om vilka ämnen som ger varan den
hälsofarliga egenskapen. Sådan s. k.
kvalitativ deklaration var tidigare föreskriven
i huvudsak endast för vissa
växtskyddsmedel. Giftnämnden avser att
föreskriva kvalitativ deklaration även
för vådliga ämnen. Underlåtenhet att
följa märkningsbestämmelserna är
straffbelagd.

Av betydelse för att bedöma en varas
hälsofarlighet är inte bara att veta vilka
ämnen som ingår i varan utan också
att känna till varans egenskaper vid
olika former av användning. Ett stort
ansvar åvilar tillverkarna och handeln
för att förmedla kunskap till köparna
i dessa avseenden. Giftnämnden avser
att genom ökad upplysning inskärpa
betydelsen av att kännedom om hälsofarliga
varors egenskaper förmedlas till
dem som skall använda dessa varor.

En generell registreringsplikt för kemisk-tekniska
preparat skulle stöta på
i det närmaste oöverstigliga praktiska
svårigheter. År 1961 uppskattades antalet
sådana preparat med användning
i Sverige till lågt räknat 20 000. Detta
utesluter inte att registreringstvång kan
övervägas för vissa grupper av varor.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att den nya författningsregleringen på

området varit i kraft endast omkring tre
år och att erfarenheterna av bestämmelserna
är begränsade. Giftnämnden
skall i sin egenskap av tillsynsmyndighet
följa tillämpningen och i mån av
behov avge förslag till ändrade bestämmelser.

En verksamhet av stor betydelse i
samband med förgiftningsfall utövas av
giftinformationscentralen vid karolinska
sjukhuset. Centralen upprättar utförliga
kartotek över ämnen och preparat
som har förorsakat eller kan tänkas
förorsaka förgiftningar. Den står
allmänheten till tjänst med information
och är tillgänglig för landets läkare
dygnet runt för upplysningar samt lämnar
även förslag till lämpliga behandlingsmetoder
mot akuta förgiftningar.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.

Förgiftningsolyckorna har under senare
år varit föremål för stor uppmärksamhet
världen över. Flera undersökningar
visar att detta problem har en
mycket stor räckvidd. Inte minst här i
Sverige har utvecklingen gått mot en
mycket skrämmande ökning. Den kemiska
forskningen har givit oss ett
stort antal nya preparat — socialministern
nämnde att vi har cirka 20 000
kemiska preparat. Samtliga preparat
för läkemedel och bekämpningsmedel
uppgår till över 40 000 här i Sverige.

Givetvis uppstår svårigheter för en
läkare när han skall behandla förgiftningsolycksfall.
Ingen enskild läkare
kan ha kunskap om innehållsämne,
toxicitet, symtom och behandling för
alla dessa preparat. Dess värre finns
ingen enkel förteckning tillgänglig. Utländska
uppslagsverk äger inte giltighet.

När en läkare får in ett förgiftningsolycksfall
har han, som socialministern

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39 165

Svar på interpellation ang. registreringsplikt för kemiska preparat

sade, att vända sig till giftinformationscentralen,
som är knuten till karolinska
sjukhuset, för att få toxikologisk information.

Giftinformationscentralen har fått en
oerhörd ansvällning av förfrågningar.
När den startade 1961 var antalet förfrågningar
1 131, år 1965 var antalet
5 500 och i november i år var det uppe
i 7 000.

Ett mycket allvarligt problem för centralen
är de svårigheter som föreligger
när det gäller att insamla informationsmaterial.
Det är framför allt källarfabrikanter
och importörer av utländska
preparat som utgör ett speciellt problem.

På min fråga i interpellationen, om
registreringsplikt bör föreligga för kemiska
preparat, uttalar socialministern
i sitt svar att detta skulle stöta på oöverstigliga
praktiska svårigheter. Han utesluter
dock inte att registreringstvång
kan övervägas för vissa grupper av varor.
Jag finner självfallet den sista passusen
vara glädjande.

Jag förstår att giftnämnden inte för
dagen har resurser att klara av den
kraftiga ökning av arbetsbördan, som
skulle bli följden av en registrering
av kemiska preparat. Jag får dock hoppas
att det beslut som riksdagen fattade
i våras — i anledning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande över
en av mig väckt motion •— om att giftinformationscentralen
skulle få ökade
resurser kommer att ge ett gott resultat.

Socialministern uttalar också i sitt
svar att giftnämnden avser att föreskriva
kvalitativ deklaration även för vådliga
ämnen, vilket jag har all anledning
att hälsa med tillfredsställelse. Det i
interpellationen anförda fallet vid skofabriken
Parant i Malmö visar, att man
på något sött måste komma till rätta
med s. k. hemliga preparat. Vissa tillverkare
betraktar sammansättningen av
sin vara som en fabrikationshemlighet
och underlåter att deklarera preparatets

innehåll. Härvidlag föreligger en lucka
i lagstiftningen som borde täppas till,
vilken mening även uttalades av det
nordiska juristmötet i Stockholm i slutet
av augusti i år.

Förgiftningsolyckorna vid skofabriken
Parant i Malmö är ingen isolerad
företeelse inom skoindustrien. Både i
Nässjö och i Jönköping har likartade
förgiftningsfall inträffat med samma
preparat, men där fick dessa inte så
katastrofala följder för de anställda och
för fabrikens fortsatta drift. Vid skofabriken
Parant i Malmö har man nu
fått nedlägga driften på grund av produktionsrubbningar
och förseningar
som föranletts av alla förgiftningsfall
bland personalen. Där står nu 36 personer
utan arbete på grund av att man
använt ett s. k. hemligt preparat.

Yrkesmedicinska kliniken i Lund har
undersökt detta fall, och docent Teining,
som är verksam på denna klinik, vet
ännu i dag inte vad som är orsaken till
förgiftningarna. Det är uppseendeväckande
att man skall köpa in utländska
preparat, som inte har någon som helst
deklaration på förpackningen, och använda
dem, såsom t. ex. i detta fall vid
skotillverkning.

Docent Teining har nu att utföra ett
detektivarbete. Han får tillskriva företaget
i USA och har att samla in en bit
i taget för att kunna göra en analys av
innehållet. Jag tycker att detta förhållande
iir otillfredsställande.

Uppenbara faror föreligger dessutom
fortfarande, eftersom enligt vad jag kan
förstå samma preparat även finns i
sprayförpackningar för användning till
mockaskor. Det har förekommit fall av
förgiftningsolyckor i några skoaffärer
där man anviint detta preparat.

Det iir tydligt att det är mycket svårt
att få en effektiv kontroll över denna
hantering. Det är, såsom socialministern
uttalade i sitt svar, ett stort ansvar
som åvilar tillverkarna när det gäller
att förmedla kunskap till köparna om
dessa kemiska preparats hälsofarlighet

166 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Svar på interpellation ang. registreringsplikt för kemiska preparat

och egenskaper vid olika former av användning.
Men det är tydligt att detta
ansvar suddas ut när det gäller en fabrikshemlighet,
och även om reglerna
i giftförordningen har skärpts beträffande
hälsofarliga varor finns det
fortfarande stora brister. Läser man medicinalstyrelsens
giftinformationscentrals
verksamhetsberättelse framstår
denna brist som uppenbar. Jag citerar:

»Ett mycket allvarligt problem är de
svårigheter, som föreligger för centralen
att erhålla aktuell information om
marknadens farligaste grupp av förgiftningsmedlen
d. v. s. bekämpningsmedlen.
Enligt den nya giftlagstiftningen
sker numera en registrering av bekämpningsmedlen
hos giftnämnden. Giftnämnden
har välvilligt ställt vissa begränsade
uppgifter om de enskilda bekämpningsmedlen
till giftinformationscentralens
förfogande. Konfidentialitetsbestämmelser
tillåter icke giftnämnden
att lämna ut fullständig deklaration
på preparaten. Utan en dylik
deklaration kan giftinformationscentralen
icke tillfredsställande bedöma preparatens
akuta toxicitet. Många gånger
är det okända lösningsmedlet farligare
vid en akut förgiftning än den ur bekämpningssynpunkt
aktiva substansen.
Dessutom innehåller de nyregistrerade
bekämpningsmedlen ofta aktiva substanser
om vars akuta toxicitet mycket
begränsade eller inga uppgifter alls står
att finna i litteraturen. Enda möjligheten
för giftinformationscentralen att i
sådana fall bedöma preparaten är att
erhålla tillgång till de betydligt fullständigare
uppgifter, som fabrikanten
har tillgängliga och levererar till giftnämnden.
Giftinformationscentralen anhåller
därför, att medicinalstyrelsen
med det snaraste undersöker möjligheterna
för giftinformationscentralen att
trots konfidentialitetsbestämmelserna
erhålla fullständigare uppgifter om bekämpningsmedlen.
»

Detta visar tydligt att det även i fråga
om bekämpningsmedel föreligger stora

svårigheter för giftinformationscentralen
att få fram en adekvat toxikologisk
information för läkarna. Sekretessbestämmelserna
bör väl på något sätt
överses. Nu har centralen givetvis ett
stort ansvar för att inte upplysningar
om preparatens innehåll släpps ut med
påföljd att man görs ekonomiskt ansvarig
av fabrikanterna. I Schweiz har
frågan lösts på så sätt, att det tagits en
försäkring med tanke på det ansvar
som fabrikanterna kan kräva till följd
av den upplysning som lämnas där.

Det här är både en stor och allvarlig
fråga, och trots att vi på olika områden
har fått en ny lagstiftning — beträffande
såväl läkemedelsförordningen, bekämpningsmedelsförordningen
som
giftstadgan -— finns dock en hel del
brister. Lagstiftningen är ju som statsrådet
sade bara tre år gammal. Trots
allt blir man dock något skrämd då man
läser i läkartidningen om receptfria läkemedel.
Det har gjorts en undersökning
med anledning av arméläkarens
skrivelse till medicinalstyrelsen om
kvicksilverföreningar i olika preparat.
I ett fall har man funnit uppseendeväckande
stora mängder kvicksilver i ett
liostpreparat, quillakomp, som används
som hostbindande medel sedan många
år tillbaka. Kvicksilverdosen är mer
än 500 gånger större än den mängd
som normalt beräknas ingå i födan,
och 500 gånger större än vad världshälsoorganisationen
har accepterat som
daglig dos. Om quillakomp används under
lång tid kan risk för kvicksilverskador
föreligga, framhåller statens farmaceutiska
laboratorium. Som en följd
av undersökningen har nu tillverkaren
ansökt om registrering av en kvicksilverfri
variant av denna hostmedicin.

Jag tackar socialministern för svaret,
men vad man i första hand skulle vilja
är, att giftnämnden och giftinformationscentralen
får ökade resurser, så att
de på ett bättre sätt kan följa den kolossala
expansionen inom den kemiska
industrien. Alla måste med tillfreds -

Nr 39 167

Torsdagen den 15 december 1966
Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m.

ställelse hälsa en bestämmelse om att
tillverkare av kemiska preparat blir
tvungna att på preparatet sätta på en
deklaration, ty det är horribelt att människor
skall utsättas för de nuvarande
stora riskerna. Det är ju inte meningen
att man av konkurrensskäl skall i sekretessbestämmelserna
förtiga förekomsten
av giftiga ämnen i preparatet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Justerades protokollet för den 9 innevarande
december.

§ 20

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering
m. m., m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 160, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. in.,

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.,

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568) om
rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal,

4) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med

särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad.

I propositionen föreslogs fortsatt giltighet
för lagstiftningen om hyresreglering
t. o. m. den 30 juni 1968.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:808 av
herr Schött m.fl. och 11:983 av herr
Hedin m. fl.

I motionerna hemställdes,

att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 160 angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m. i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala

A. att Kungl. Maj :t snarast under vårsessionen
1967 måtte framlägga förslag
om sådan ändring i lagen den 19 juni
1942 om hyresreglering m. m. att 3—5 §§
upphävdes och 6 § gjordes tillämplig
på hela det reglerade lägenhetsbeståndet,

B. att Kungl. Maj:t fattade beslut i
enlighet med statens hyresråds förslag
den 18 maj 1965 om regional och kategorimässig
avveckling av hyresregleringslagen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition, nr 160,
framlagda lagförslagen; samt

B. att motionerna 1:808 och 11:983
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Lidgard och Bengtson i Solna, vilka ansett
att utskottet beträffande punkten B.
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:808 och 11:983
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala

att Kungl. Maj:t snarast under vårsessionen
1967 framlade förslag till sådan
ändring i lagen den 19 juni 1942 om
hyresreglering in. m. att 3—5 §§ upphävdes
och 6 § gjordes tillämplig på hela
det reglerade lägenhetsbeståndet,
samt

168 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m.

att Kungl. Maj:t fattade beslut i enlighet
med hyresrådets förslag den 18
maj 1965 om regional och kategorimässig
avveckling av hyresregleringslagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I tredje lagutskottets
förevarande utlåtande behandlas frågan
om en förlängning av hyresregleringslagen.
Det är andra gången i år
som utskottet haft att ta ställning till
den frågan. I våras förlängdes lagen
att gälla t. o. m. den 30 juni 1967, och
nu är det aktuellt att förlänga den t. o. m.
den 30 juni 1968.

När utskottet enhälligt har tillstyrkt
en förlängning av lagen, har utskottet
gjort det på förslag av Kungl. Maj :t.
Utskottet skriver: »Oaktat förseningen
torde enligt uppgift Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet kunna remitteras till lagrådet
under våren 1967. Proposition
skulle sålunda kunna föreläggas riksdagen
under höstsessionen samma år.»
Jag är glad för att utskottet har angivit
den tiden, eftersom det är väsentligt
dels att riksdagen får tid att behandla
propositionen och dels att det beslut
riksdagen fattar får tid på sig att vinna
burskap hos allmänheten.

I sitt remissvar över de sakkunnigas
förslag har hyresrådet uttalat att en hel
del åtgärder i liberaliserande syfte kan
vidtas för att göra avvecklingen av hyresregleringen
så smärtfri som möjligt.
Hyresrådet pekar på att det framför allt
är möjligt att upphäva 3—5 §§ i hyresregleringslagen
och att i stället i större
utsträckning tillämpa 6 §, som innebär
att hyresvärd och hyresgäst får avtalsfrihet
så att säga under hyresnämndernas
hägn. Hyresrådet anser att man
därigenom skulle vinna att hyresnämnderna,
som har erfarenhet av dessa frågor,
kunde anpassa hyrorna till rimlig
nivå, en nivå som medger utförande av
de reparationer som behöver göras i

det hyresreglerade lägenhetsbeståndet.
Hyresrådet betonar också vikten av att
en sådan övergång göres så snart som
möjligt, så att inte en avveckling av
den olycksaliga regleringen fördröjes i
onödan. Ett sådant system anser hyresrådet
kunna träda i kraft den 1 juli
1967, och rådet säger i sammanhanget
att en viss översyn av 6 § i hyresregleringslagen
behöver företagas. Och så
betonar man att det inte behövs någon
ytterligare utredning för att företa en
sådan översyn.

I en reservation har jag tagit upp
detta resonemang. Jag tycker det är
angeläget att vårriksdagen 1967 får ett
förslag om en sådan uppmjukning av
hyresregleringslagen.

Slutligen erinrar hyresrådet mycket
försynt om sin skrivelse den 18 maj
1965. Det var en skrivelse som hyresrådet
i enlighet med givna direktiv avlåtit
till Kungl. Maj :t, där man begär
en avveckling —- en regional och kategorimässig
avveckling, som termen lyder
— av regleringen. Hyresrådet konstaterar
i denna skrivelse att några
egentliga olägenheter inte uppkommit
genom den avveckling som man tidigare
har föreslagit och som Kungl. Maj :t
har vidtagit.

Det har gjorts gällande att omfattande
hyreshöjningar gjorts i de områden där
regleringslagen inte gäller längre. Men,
säger hyresrådet, närmare undersökningar
har icke bekräftat detta. Och
så föreslår man att hyresregleringen
bl. a. skall avvecklas så att den helt
upphör i 74 orter. Kungl. Maj :t har
icke tagit upp skrivelsen till prövning;
när en fråga besvarades i höstas sades
att man fortfarande prövar ärendet. Men
jag vill kraftigt understryka att ju mindre
man har kvar av det hyresreglerade
området dess mindre blir problemen
när den slutliga avvecklingen skall genomföras.

Detta är, herr talman, anledningen
till att herr Lidgard och jag till utskottsutlåtandet
nr 60 från tredje lag -

169

Torsdagen den 15 december 1966 Nr 39

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m.

utskottet har fäst en reservation, till
vilken jag vill yrka bifall.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Högerreservanterna föreslår
att nuvarande hyresregleringslag
försvagas och snabbt avvecklas i skilda
avseenden, detta utan att något annat
lagstiftningsförslag har hunnit utarbetas
eller att den allmänna hyreslagen
förbättrats i väsentliga stycken.

Reservanterna bygger sitt uttalande
på ett remissvar från statens hyresråd
till hyreslagstiftningssakkunnigas betänkande.
Men det är ju endast ett remissvar
och dessutom ett svar från ett
icke enhälligt hyresråd. Vore det inte
riktigare att som utskottet föreslår ge
Kungl. Maj:t en tillräcklig tidsfrist för
att ärendet skall få en allsidig och
grundlig behandling i kanslihuset?
Samtliga remissvar bör ingående kunna
behandlas, och lagrådet skall, enligt vad
utskottet inhämtat, behandla frågan
under våren 1967. Riksdagen får i god
tid möjlighet att behandla ärendet under
1967.

Reservanterna gör sig medvetet eller
omedvetet i sin skrivelse skyldiga till
felaktiga slutsatser. Det heter i reservationen
att »reglerna för hyressättningen
verkar vidare på det sättet att reparationer
och förbättringsarbeten missgynnas,
vilket i sin tur åstadkommer
en tendens till förslumning av det äldre
fastighetsbeståndet. Åtskilliga fastigheter
rives enhart av den anledningen, att
det icke synes ekonomiskt lönsamt att
reparera och förbättra denna med nuvarande
regler för bestämmandet av
hyran.»

Fastigheterna rivs inte enbart av dessa
skäl. Det ar alltför kategoriskt. Många
fastigheter köps —■ framför allt de i
centrumlägena ■— för att omvandlas till
varuhus, bankpalats eller andra affärslokaler,
och många av dessa fastigheters
bostäder kunde användas många år
framåt med ett minimum av reparatio -

ner och förbättringar. Det finns talande
exempel härpå inte minst i Stockholm.
Jag nämner bara det s. k. Strindbergshuset,
men jag kunde nämna fler.
Det är emellertid en lysande affär för
fastighetsägaren att avyttra sin egendom,
och detta är helt avgörande för
fastighetens öde.

Jag har tidigare i denna kammare
framhållit att en modernisering och
förbättring av en gammal fastighet i
dagens läge är en förmånlig investering
för ägaren. Hyresnämnderna är generösa
vid sin bedömning av kostnaderna
för en modernisering — man räknar
bl. a. i allmänhet in även sådana reparationskostnader
som redan är ersatta
genom den generella hyreshöjningen.
Detta görs därför att det är svårt att
skilja på modernisering och vanlig reparation;
det blir en bedömningsfråga.

När det sedan gäller de reparationer,
som ingår i den generella årliga hyresjusteringen,
så är i allmänhet hyresmarknadens
parter överens om den reparationsvolym
som ingår i den ekonomiska
uppgörelsen om hyrorna. Att
inte alla fastighetsägare följer reglerna
utan försummar reparationerna skall
de väl inte ha extra betalt för — eller
hur, herr högerreservant?

Reservanterna uttalar vidare: »Erfarenheterna
av den hittills genomförda
avvecklingen måste betecknas såsom
mycket goda.» Reservanterna föreslår
därför att hyresgäst i princip bör få
frihet att avtala om skäliga hyresbelopp.

Ja, hur är det med den saken? År
erfarenheterna goda och blir det skäliga
hyror på marknaden, när marknaden
släpps fri? De som hyr affärslokaler
har sedan någon tid tillbaka prövat
den fria hyresmarknaden och kan själva
få vittna. Jag vill anföra ett utdrag ur
en artikel i senaste numret av tidningen
Köpmannen. Där skildras ett möte
mellan affärsmännen i Karlshamn, där
Köpmannaförbundets egen jurist Tage
Grubbc tog upp frågan om de stora
hyreshöjningar som begärts för affärs -

6* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 39

170 Nr 39 Torsdagen den 15 december 1966

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m.

lokaler. Herr Grubbe sade bl. a. enligt
tidningsreferatet:

»De aktuella och omskrivna hyreshöjningarna
för ett par affärslokaler i
staden är inget annat än chockhöjningar.
Det är fråga om oskäliga hyror —
även om man tar hänsyn till att hyrorna
är höga i centrala lägen. Man
höjer inte med 300 procent på en gång.»

Två andra hyresärenden i samma stad
ligger nu och väntar på domstolsbehandling.
I det ena fallet hade hyran
höjts från 6 500 kronor per år till
45 000 kronor, och i det andra fallet inleddes
det hela med ett bud från hyresvärden
om en höjning på 36 000 kronor.
Inte kan man kalla dessa erfarenheter
goda — det får högerreservanterna ursäkta.

I dagarna har stockholmspressen offentliggjort
att bostadsförmedlingen i
staden sett sig nödsakad att annonsera
ut vissa lägenheter, uppförda utan statliga
lån men med skyhöga hyror. Eller
vad sägs om en hyra för en tvårumslägenhet
på Upplandsgatan på 9 720 kronor
per år eller för en femrumslägenhet
17 700 kronor per år?

Den fria hyresmarknad som reservanterna
eftersträvar är kanske snart en
realitet med sådana hyror —• en följd
av upptrissade tomtvärden och alltför
höga byggnadskostnader. Kanske inser
också reservanterna att en lagstiftning
mot oskäliga hyror är högst berättigad.
Det är den lagstiftningen vi avvaktar
liksom lagskydd för besittningsrätten.

Utskottsmajoriteten avvisar högermotionerna
1:808 och 11:983 och anser
att det torde vara uteslutet att utan ingående
utredning lägga motionärernas
förslag till grund för lagstiftning. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag har egentligen inte
gjort annat än citerat vad hyresrådet
yttrat när rådet dels redogör för de rykten
som förekommit om oskäliga hyres -

höjningar och dels efter närmare undersökningar
konstaterat att ryktena
inte kan bekräftas. En och annan tidningsnotis
kan inte gärna jäva hyresrådets
generella bedömning. Och det
är ju hyresrådet, herr Svenning, som är
att betrakta som vår sakkunskap på detta
område. Hyresrådet har sedan 1957
Kungl. Maj :ts uppdrag att utreda läget
på hyresmarknaden och i den omfattning
som rådet finner lämpligt efter hörande
av kommunen föreslå den avveckling
av hyresregleringen som utredningen
ger anledning till. Detta har hyresrådet
gjort, och sedan har Kungl. Maj:t
bara låtit deras utredning och förslag
ligga. Det är kanske inte så tacksamt
för hyresrådet att verkligen anstränga
sig med att göra detaljbedömningar i
varje kommun i varje olika avseende
när sedan ingenting händer.

Herr Svenning säger sedan att hyresrådets
förslag om att införa en viss avtalsfrihet
också är farligt. Vad reservanterna
begär är att Kungl. Maj:t skall
överse reglerna och lägga fram en proposition
till vårriksdagen 1967, så att
inte systemet med § 6 skulle kunna bli
farligt i den bemärkelsen att det medför
oskäliga hyror.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Bengtson säger att
han bara skildrat frågans uppläggning.
Jag har skildrat verkligheten. Kanske
verkligheten får böja sig för någonting
annat. Det kanske har kommit till det
läget nu att verkligheten inte har något
att göra med prognoser eller uppläggningen
i övrigt. Det är beklagligt. Annars
skulle jag kunna vittna om flera
drastiska hyreshöjningar som har ägt
rum. Jag kan trösta herr Bengtson med
att vi samlar in material i hela landet,
så det kan hända att jag kommer tillbaka
med betydligt fler exempel när vi
senare får tillfälle att diskutera frågan.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag är medveten om att

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

171

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

verkligheten kan skildras på olika sätt.
Vad jag har jämfört är hur hyresrådet
och sedan herr Svenning har skildrat
verkligheten.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Skillnaden kan kanske
bero på att jag sitter dels i hyresrådet
och dels också i fastighetsnämnd och i
en hyresgästförening där vi på många
sätt kan konstatera vad som sker.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson i Solna begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets utlåtande nr 60, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Lidgard och
Bengtson i Solna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtson i Solna begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 177 ja och 33 nej,

varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogs och lades till handlingarna
tredje lagutskottets memorial nr 62,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående trafikstopp
och trafikförbud i samband med övergången
till högertrafik m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 22

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om vissa intrång i
Stora Sjöfallets nationalpark jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 4 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 152, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att medge de intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark som enligt vad som
framgått av propositionen föranleddes
av den fjärde suorvaregleringen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:798
av fröken Stenberg in. fl. och II: 972 av
herr Lothigius in. fl.;

2) motionen I: 799 av herr Eric Carlsson,
likalydande med 11:974 av herr
Jönsson i Ingemarsgården in. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:803
av herr Skärman in. fl. och 11:978 av

172 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

herr Tobé m. fl., i vilka motioner bl. a.
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t framhålla angelägenheten
av att åtgärder vidtoges för
att kompensera ett intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark genom att snarast
utreda möjligheten av att avsätta en ny
nationalpark i den lappländska fjällvärlden; 4)

motionen 11:973 av herrar Nilsson
i Agnäs och Werner, vari hemställts
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 152.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) avslå motionerna I: 799 och
II: 974,

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 973,
bemyndiga Kungl. Maj :t att medge de
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
som enligt vad som framgått av utlåtandet
föranleddes av den fjärde suorvaregleringen,

c) med bifall till motionerna 1:803
och II: 978, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t framhålla angelägenheten
av att åtgärder vidtoges för
att kompensera ett intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark genom att utreda
möjligheten av att avsätta en ny nationalpark
i den lappländska fjällvärlden,

d) lämna motionerna I: 803 och II: 978
i övrigt ävensom I: 798 och II: 972 utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Hedström, Magnusson, Augustsson
och Manne Olsson, fru Jäderberg
samt herrar Lundmark, Trana, Eskilsson
i Likenäs och Johansson i Simrishamn,
vilka ansett att utskottet under
c) bort hemställa, att riksdagen
måtte lämna utan åtgärd motionerna
1:803 och 11:978, såvitt avsåge utredning
av möjligheten att avsätta en ny nationalpark
i den lappländska fjällvärlden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jordbruksutskottets hemställan
om bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 152 är enhällig. Lika enhälligt
avstyrks motionerna i anslutning
till propositionen, med undantag för
motionsparet I: 803 och II: 978. Vid behandlingen
av dessa två motioner har
utskottet delat sig i två hälfter. Med lottens
hjälp har den delen, som gått motionärerna
närmare till mötes, fått diktera
utskottets beslut. Det gäller punkten
c) i utskottsutlåtandet, vari yrkas
att riksdagen måtte »i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhålla angelägenheten
av att åtgärder vidtages för att kompensera
ett intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark genom att utreda möjligheten
av att avsätta en ny nationalpark
i den lappländska fjällvärlden».

Vi reservanter yrkar att motionen
lämnas utan åtgärd i vad gäller utredning
om en ny nationalpark. Vi motiverar
vårt yrkande med att Kungl. Maj :t
torde ha sin uppmärksamhet riktad på
hithörande spörsmål. Såsom också framgår
av propositionen, handlägger Kungl.
Maj :t sådana frågor med stor aktsamhet
och respekt.

Tidpunkten synes också vara illa vald
att nu, samtidigt som ett visst intrång
i samernas marker beslutas, oroa och
irritera dessa med att väcka frågan om
en ny nationalpark. Den omfattande
malminventering som pågår i Norrbotten
såväl som planerna på en ny mellanriksväg
mellan Kiruna och Narvik
kan komma att påverka den framtida
markanvändningen.

Det synes därför vara skäl att »bida
lite» med åtgärder för en ny nationalpark,
så mycket mer som det knappast
föreligger någon risk för oöverlagda
ingrepp i denna fjällvärld. Jag vill erinra
om att den lappländska fjällvärlden
nästan helt ägs av kronan och att man
tillämpar synnerligen restriktiva bestämmelser
beträffande markanvändningen.
Det råder således nästan totalt
byggnadsförbud, varför beviljandet av

Nr 39

173

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

tillstånd att uppföra den minsta lilla
raststuga innebär en omfattande procedur,
där en rad olika instanser skall
höras. Ett eventuellt tillstånd är också
förknippat med en mängd villkor. I fråga
om jakt och fiske gäller också mycket
restriktiva bestämmelser, vilka beträffande
jakten sannolikt ytterligare
kommer att skärpas i kommande ny
jaktlag.

Det föreligger alltså ingen risk för att
det fjällområde som det här är fråga
om, kommer att »nedlusas» av stugbebyggelse
eller bli föremål för andra
onödiga ingrepp. Den egentliga fjällvärlden
är alltjämt i realiteten en enda
stor nationalpark.

Under dessa förhållanden kan det
inte vara någon större brådska med att
avdela något nytt markområde till nationalpark.
I Norrbotten har för övrigt
avsevärda arealer redan tagits i anspråk
för dylikt ändamål. Vi har där
inte mindre än sex nationalparker.

Herr talman! Med de anförda synpunkterna
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan under punkterna
a) och b) men bifall till reservationen
under punkt c) i utlåtandet.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att delge kammarens ledamöter något
av den uppfattning som ligger bakom
motionen II: 973.

Ordet nationalpark är relativt känt,
och innebörden i det torde förstås av
de flesta. Däremot torde man i allmänhet
inte känna till omfattningen av de
områden som bär detta namn och inte
heller bakgrunden till deras uppkomst.
Den fråga beträffande nationalparkerna
som vi nu behandlar är långt viktigare
än mången tror, och jag anser att
det vore orätt, om den icke finge utrymme
i vår debatt.

Sveriges riksdag anhöll i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 13 maj 1904, att
Kungl. Maj:t måtte vidta åtgärder för
att bereda skydd för vårt lands natur

och naturminnesmärken. Ett svar på
skrivelsen från riksdagen var »Kungl.
Maj ds nådiga Proposition N:0 125 gifven
den 17 Mars 1909», vilken upptog
tio områden som förutsattes lämpliga
att bevara. Enligt statsrådsprotokollet
från nämnda dag hade också namnet
»nationalparker» föreslagits. Namnet
är alltså inte äldre.

Dessa områden är icke heller så
många som somliga tycks tro. Först av
dem har vi som nämnts Stora Sjöfallet
med 15 kvadratmil, därnäst Sarek med
19 kvadratmil och sedan ett område
vid Abisko omfattande 5 000 hektar. De
övriga områdena är relativt små, och
det är alltså mycket ringa del av vårt
lands areal som skyddas på detta sätt.
För närvarande finns det 15 nationalparker
i vårt land.

I protokollet 1909 ges definitionen av
begreppet nationalpark:

»Ett afsättande af en nationalpark
förutsätter åtgärder i tre särskilda afseenden: För

det första måste, då det till nationalpark
afsedda området förutsättes
tillhöra kronan, detta område undantagas
från nu gällande förvaltningsregler
och för framtiden lämnas orördt,
d. v. s. icke vidare tillgodogöras för kronans
räkning.

Vidare måste detta område fridlysas
mot allt intrång, livilket har till följd,
att åtskilligt, som nu är tillåtet enskilda,
måste för framtiden inom området
förbjudas.

Slutligen är det nödvändigt att vissa
förvaltningsföreskrifter lämnas.»

Litet längre fram i samma definition
heter det: »En nationalpark är vidare
äfven ett fosterländskt åskådningsmaterial.
Det ligger i en nationalparks karaktär
att locka till sig skaror af besökande.
»

För min del finner jag detta ypperligt.
Här finns omtanke om naturen och
därmed om medborgarna, en insikt om
vårt mänskliga behov av tröst, vårt behov
av det ursprungliga och av betrak -

174

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

telsen av orörd skapelse och stillhet.

Vad blev det då av dessa vackra intentioner:
»för framtiden lämnas

orördt», »fridlysas mot allt intrång»,
»fosterländskt åskådningsmaterial» och
»skaror af besökande»?

Naturligtvis följdes intentionerna till
en tid, men sedan har ingreppen kommit.

Jag återgår till år 1909 och statsrådets
protokoll, vilket visar att det är klara
ögon som utsett parken: »Sedan gammalt
är, enligt hvad de sakkunniga yttra,
trakten kring Stora Sjöfallet känd
såsom ett av de naturskönaste områdena
i vårt land. Själfva fallet måste anses
såsom ett af de märkligaste i Europa.
Att nejden därjämte är en af de af
kulturen minst berörda framgår bl. a.
däraf, att björnen där förekommer
mindre sällsynt än på något annat ställe
i Sverige.»

Dessa uppgifter och omdömen består
vid en granskning. De har hållit
inför eftervärldens dom, och beslutet
om dessa områdens fredning var vidsynt
och klokt, även om man måhända
gjorde för oss underliga bedömningar
om de ekonomiska värdena, såsom när
direktören vid skogsinstitutet talade
om skogens värde såsom ringa och framhöll
att »detsamma torde äfven gälla
vattenfallet och andra härligheter inom
området».

I vilken tid som helst måste skönhetsvärdena,
»härligheterna», framstå
som större än den eventuella vinst i
pengar som dessa områden skulle kunna
ge.

När ett så vidsträckt och variationsrikt
land som Sverige till alla sina delar
utom när det gäller dessa fredade
och avskilda områden har utnyttjats
för vår försörjning kan dessa verkligen
sägas förtjäna att bevaras för framtiden.
I propositionen av 1909 hette det:
»Ifrågavarande område omfattar barrskog
och björkskog, höga fjäll, jöklar,
brusande forsar och fall, sjöar och myrar
och kan följaktligen sägas motsvara

alla fordringar på en verkligt storslagen
nationalpark.» Eftervärlden borde
vara tacksam mot de män som velat
bevara exempel på dylik svensk natur
åt de släkten som i huvudsak bara får
se eu förändrad natur och ett omgestaltat
landskap.

Statsutskottets utlåtande över nämnda
proposition nr 156 är daterat den 4
maj 1909. Det heter däri om nationalparkerna:
»Ifrågavarande områden

skola icke vidare för kronans räkning

tillgodogöras--—• utan förvaltas i

syfte---att desamma såsom prof stycken

på ursprunglig eller märklig
natur må åt framtiden bevaras i hufvudsak
orubbade.»

Utskottets hemställan bifölls i första
kammaren lördagen den 8 maj och i
andra kammaren måndagen den 10 maj,
i bägge kamrarna utan debatt. Var riksdagens
ledamöter då eniga om målsättningens
riktighet? Ja, uppenbarligen.
Det fanns inget att invända. Detta förefaller
mig nästan gripande.

Ett storartat initiativ just från riksdagen,
utformat i skrivelsen av 1904,
hade alltså lett till detta storartade resultat.
Anade någon då att vad som
därmed lyckligen åstadkommits för
framtiden till efterkommandes fromma
och landets nytta skulle vinna så föga
respekt i senare riksdagar? Intrång har
gjorts i Stora Sjöfallet. I dag finns en
för mig ofattbar majoritet för förslag
om ytterligare ingrepp av ytterst allvarligt
slag. Det är något förödande som
kommer att ske om 23 km2 av nationalparken
sätts under vatten genom dämning
och jordmassor uttas inom området,
t. o. m. vid själva tröskeln till
Stora Sjöfallet.

Om det invänds att ännu ett ingrepp
inte betyder något när tre sådana
redan gjorts, svarar jag att det som
skett kan beklagas men att det som planeras
är värre och kan undvikas. Det
bör också undvikas, av den anledningen
att ett intrång i dag kan beräknas medföra
nya krav på rätt till intrång om

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39 175

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

några år. I dag kunde vi sätta en gräns.

På sid. 3 i utskottsutlåtandet sägs att
massuttagen »bör begränsas till så få
områden som möjligt». Detta uttalande
är mycket tänjbart. Den som gör uttagen
tar precis så mycket han vill på
så många ställen han finner det bekvämt
och kan försvara sig med att
han gjort uttagen på så få ställen som
möjligt. Det torde vara svårt att bevisa
att han har fel.

Då det gäller lönsamheten vill jag erinra
om att jordbruksministern så sent
som den 6 december i sitt svar på herr
Tobés interpellation om naturintressena
och den framtida elförsörjningen
sade: »Sedan olje- och atomkraftverk
blivit alltmer konkurrenskraftiga kommer
denna tendens att bli ännu mer
markant i framtiden.» »Tendens» syftar
här på uttalandet att andelen vattenkraft
i statens vattenfallsverks utbyggnader
sjunker. Den statliga vattenkraftsutbyggnaden
kommer att nedtonas
högst väsentligt, sade statsrådet.

För denna upplysning är man tacksam,
men man frågar sig: bör inte utbyggnaderna
snarast upphöra? Som vi
har sagt i vår motion har vattenkraften
som producent av elenergi snart
spelat ut sin roll. Det kommer inom
kort att vara mindre lönande med vattenkraftverk.
Det synes sannolikt att
de kraftverk som byggs i forsarna
fr. o. m. nu av framtida bedömare kommer
att anses som resultatet av ekonomiskt
lättsinniga personers beslut. Vad
som framför allt kommer att vara en
gåta för morgondagens människor är
hur vi kunnat föröda oskattbara naturreservat
och spoliera dessa områden
soin en gång av en enig riksdag reserverats
för nationalparker, hur vi kunnat
prisgiva den åt skövling för att
utvinna elektrisk energi vid en tidpunkt
då man allmänt börjat övergå
till olje- och atomkraftverk.

Den förvaltning som statsutskottet år
1909 förutsatte bär skötts dåligt då det
gällt att bevara nationalparkerna »så -

som profstycken på ursprunglig eller
märklig natur».

Om man slår i Svensk Uppslagsbok,
artikeln Stora Sjöfallet, finner man:
»Fallet är skyddat mot utbyggnad genom
att det ligger inom Stora Sjöfallets
nationalpark.» Man måste för det
första fråga: Hur länge? För det andra
måste man fråga: Är det sant? Det står
också i uppslagsboken: »Numera är
vattenföringen under sommaren när
magasinet i Suorva fylls, ofta ganska liten.
»

Skyddet för själva fallet är alltså
rent klent. Under åren 1919—1923
skedde den första dämningen vid Suorva,
vilken sedan följts av de andra, och
man berörs illa av den likgiltiga klangen
i dagens utskottsutlåtande när det
omtalas att ytterligare 23 km2 skall
överdämmas.

Då det gäller motionerna I: 798 och
11:972 kan jag naturligtvis instämma
med dem. Om utskottets förslag skulle
bifallas, torde nya vattenutbyggnader
på annat håll inställas. Men jag tycker,
att dessa andra utbyggnader under alla
förhållanden icke bör ske. Stora Sjöfallet
skall icke röras, eftersom det är
nationalpark och skyddad egendom för
hela vårt folk. Påståendet att ingrepp
där skulle innebära att man skonar
t. ex. Vindelälven gör på mig ett barockt
intryck. Det låter nästan som om
någon sade: »Du får dräpa A, om du
inte slår ihjäl B.»

Att skapa en annan nationalpark i
stället, vilket yrkats i en annan motion,
förefaller svårt när de orörda vidderna
blivit så få. Man får även, såsom herr
Lundmark mycket riktigt påpekade, ta
hänsyn till samernas intressen.

Herr talman! Ehuru jag är medveten
om den starka majoritet som i utskott
och riksdag i dag vill företa ett ingrepp
i nationalparken, är jag övertygad om
att flertalet svenskar ömmar för Stora
Sjöfallets fortsatta och oinskränkta
fridlysning. Hur vi en gång skall kunna
förklara att vi fortsatte utbyggnaden

176 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

av vattenfallen långt efter det att lönsamheten
satts i fråga kan inte jag förstå.
För att främja syftet med nationalparkens
grundläggning och låta den för
framtiden vara ett »fosterländskt åskådningsmaterial»
för skaror av besökande
bör vi i dag avslå proposition nr 152.

Jag yrkar fördenskull, herr talman,
bifall till motion nr 973.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
och jag är eniga om att människan icke
allenast lever av bröd. Men det finns
också en annan sanning som är lika
påtaglig, nämligen att även de största
andar slocknar utan bröd.

Naturen ger oss möjligheter till såväl
bröd som skådespel men det ankommer
på oss själva att förvalta och fördela
dessa tillgångar på ett förnuftigt
och lämpligt sätt. Så långt kan herr
Nilsson i Agnäs och jag vara eniga.

Sedan är det klart att vi kan ha olika
värderingar och meningar när det gäller
enskilda fall — i detta fall Stora
Sjöfallet. Innan jag närmare går in på
frågan om Stora Sjöfallet vill jag gärna
säga, att naturvården förvisso är ett
försummat område; det behövs där en
väckelse. Vi får dock inte slå över åt
andra hållet på sådant sätt att vi avstår
från att göra bruk av våra resurser.
Herr Nilsson i Agnäs vet hur det gick
med mannen som grävde ned sitt pund;
han fick ett dåligt betyg.

Vad gäller den aktuella frågan, en
fjärde suorvareglering, är det skäl att
erinra om att skadan redan har skett.
Nu rör det sig faktiskt endast om småsaker.
Intrånget på nationalparken gäller
1,5 procent av parkens landareal,
när denna stora dammanläggning är
fylld. Det betyder att en mycket lång
men smal remsa mark utefter stranden
läggs under vatten. Statens naturvårdsnämnd,
domänstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen,
Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté m. fl. har i
sina remissvar ställt sig positiva till

denna utbyggnad med hänsyn till att
vinsterna därav anses bli större än förlusterna
och de skäl som motionären
anfört har säkerligen varit bekanta för
dessa organ.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet lika väl som
herr Lundmark att människan icke
lever av bröd allenast. Likväl betvivlar
jag att de stora andarna skulle slockna,
om vi inte gör detta intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark. Varifrån får vi
brödet? Skall staten ge oss det genom
att låta anlägga sådant som det är tveksamt
huruvida det är lönande och som
kanske blir betungande för oss som
skattebetalare?

Jag tror att det finns mycket annat
som ger oss bröd, och jag är övertygad
om att vi kommer att lösa brödfrågan
även om vi inte bygger ut våra vattendrag.

Herr Lundmark fortsatte med bibelspråk
och talade om att gräva ned sitt
pund. För min del uppfattar jag det så
att vi gräver ned vårt pund om vi inte
väl förvaltar våra stora naturvärden.

Ett område på 23 km2 är inte så litet
Ni kan mäta ut det området i närheten
av Stockholm och tänka er att ni lägger
det under vatten!

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman!Den fråga vi nu behandlar
gäller ett fortsatt intrång på Stora
Sjöfallets nationalpark. Det första och
på sitt sätt största gjordes genom 1919
års beslut, där man undantog ett stort
område från nationalparken. När den
första regleringen genomfördes 1927
fastställdes bestämmelser även för den
undantagna delen vilka i princip är
desamma som för nationalparken.

Nu gäller det sålunda den fjärde sourvaregleringen.
Departementschefen säger
att nyttoöverskottet av regleringen
beräknas vara osedvanligt stort. Men
hur beräknar man nyttan av en fjäll -

Nr 39

177

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

miljö? Många säger att den är ovärderlig,
andra säger att eftersom den är
ovärderlig kan den inte värderas till
mer än noll. Det skulle vara glädjande
om vi kunde få något begrepp om vilket
värde i pengar en sådan miljö bör
åsättas. Detta skall naturligtvis också
läggas i vågskålen.

Den reglering som det nu är fråga
om har stora tekniska och ekonomiska
möjligheter att lyckas. Detta framgår
av propositionen, och vi har även nämnt
det i de motioner som jag närmast talar
för. Naturvårdsorganen har i sina
remissvar ansett att de av denna orsak
inte bör motsätta sig regleringen.

Man vill emellertid i detta sammanhang
framföra en del önskemål och
ställa några villkor.

I motionerna yrkas att en utredning
igångsattes om en ny nationalpark. Det
är ett av önskemålen. Man hänvisar
därvidlag till att i första hand Sulitelmas
högfjällsområde med Piteälvens
fjällsjöar skall tas i anspråk, vilket man
också särskilt motiverar.

Det andra önskemålet är att rädda
Vindelälven. Jag skulle vilja säga att
det samtidigt gäller att rädda oss från
en miljardinvestering med dålig eller
ingen förräntning. .lag skall inte nu ta
upp någon Vindelälvsdebatt, men jag
tycker att vi litet var fått en tankeställare
i och med att Umeå stad nu förbereder
att anlägga ett värmekraftverk.

Detta var önskemålen och jag övergår
så till villkoren. Att sådana förekommer
beror på att frågan är underställd
riksdagens prövning med hänsyn
till att det inte föreligger någon Kungl.
Maj :ts dispensmöjlighet. Man får inte
göra några intrång på en nationalpark
utan riksdagens medgivande. Detta
skulle strida mot nationalparksidén,mot
naturvårdslagens regler och mot det
reglemente som Kungl. Maj:t år 1960
fastställt för Stora Sjöfallets nationalpark.

De remissorgan som yttrat sig i denna
fråga har framfört olika villkor som

de vill ha tillgodosedda, och jag har
särskilt antecknat fyra av dessa. Det
första är att det skall genomföras en
dokumentarisk undersökning av växtoch
djurliv och samtidigt en naturgeografisk
och geologisk undersökning.
Dessa undersökningar skall också utföras
i god tid; de undersökningar som
tillkommit genom vanlig vattendom har
ofta visat sig vara för sent påtänkta
för att kunna ge en ordentlig dokumentation
för framtiden.

Det andra villkoret är att det skall
vara en något så när riklig vattenföring
i Stora Sjöfallet under turistsäsongen.
Det är ju inte här fråga om något
vanligt vattenfall, utan det rör sig
helt enkelt om en sjö som flödar över
i en annan genom ett stort och brett
vattenfall, vilket ger en mäktig och i
vårt land ovanlig naturupplevelse.

Det tredje villkoret — i och för sig
en småsak -— framförs av naturvårdsnämnden,
alltså det statliga ämbetsverket.
Nämnden tycker inte att vattenfallsstyrelsens
förslag till röjning av de
områden, som kommer att friläggas vid
lågt vattenstånd i magasinet är tillfredsställande,
vilket kan förefalla som
en onödig snålhet med hänsyn till att
företaget i fråga har så god ekonomi.

Det fjärde villkoret gäller uttagandet
av massor för uppförande av bankar,
till fördiimningsarbeten o. s. v. Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté
har speciellt pekat på tre områden som
bör skyddas vid sådant uttag.

Departementschefen har även uppmärksammat
de ställda villkoren, och
han uttalar att ett medgivande av intrånget
måste förknippas med åtskilliga
villkor. Han anför emellertid att man
ännu inte kan bedöma dessa villkor,
bl. a. av den anledningen att förhandlingar
pågår mellan vattenfallsstyrelsen,
d. v. s. exploatören, och två samebyar.
Vi har just i tidningarna sett uppgifter
om att åtminstone någon av dessa förhandlingar
har spruckit.

Vidare uttalar statsrådet att riksda -

178

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

gen inte behöver lägga sig i själva tillståndsgivningen
för regleringen, eftersom
detta är vattendomstolens uppgift.
Vattendomstolen avvaktar dock riksdagens
ställning till intrången, och jag
vill understryka att detta är den enda
och sista gången som riksdagen har någon
inverkan på ärendets behandling.
Det är vi som skall lämna medgivandet
och som även skall ställa villkoren.

Jag måste naturligtvis hålla med om
att det kan vara svårt att i detalj gå in
på dessa villkor, men att det är riksdagens
rätt att ställa sådana måste man
ha klart för sig.

Ett av villkoren gällde vattenföringen
vid Stora Sjöfallet. Denna är nu tillfälligt
reglerad genom ett beslut av Kungl.
Maj:t år 1964, i vilket uttalas att det
skall rinna fram minst 100 miljoner m3
vatten från Stora Sjöfallet per år. Men
det finns även andra bud. Kammarkollegiet
har i sitt remissyttrande föreslagit
400 miljoner m3 under sommarperioden.
Denna fråga har av regeringen
överlämnats till vattendomstolen för utredning.
Jag tycker också att det enda
rimliga tillvägagångssättet är att man
gör så och avvaktar Konungens beslut.

Vad massuttagen beträffar är det naturligtvis
svårt att gå i detalj.

Departementschefen har föreslagit att
domänverket får hand om övervakningen
och möjlighet att medge uttag i samråd
med naturvårdsnämnden, vilket jag
hoppas är till fyllest.

Beträffande motionens andra villkor
— dokumentationen och röjningen —
säger däremot statsrådet ingenting. Enligt
min mening borde saken emellertid
ha berörts. Utskottet har inte heller ansett
det nödvändigt att uppställa några
villkor rörande dokumentationen och
röjningen och inte heller beträffande
massuttagen. Jag vill emellertid tolka
både departementschefens och utskottets
hemställan på det sättet, att frågorna
måste beaktas vid en slutlig utformning,
och det som framhållits i motioner, i
propositionen liksom i utskottets utlå -

tande bör kunna vara till ledning för
de myndigheter som sedan skall handha
saken. Principiellt håller jag alltså
fortfarande på att villkoren bör fastställas
av riksdagen men kommer inte att
yrka bifall till motionen i dessa stycken.

När det gäller önskemålet om kompensation
genom utredning om en ny
nationalpark och återhållsamhet i fråga
om vattenkraftsutbyggnadspolitiken
— om det tillätes mig att använda ett
så långt ord — anser jag att utskottsutlåtandet
och reservationen ligger mycket
nära varandra, och herr Lundmark
sade också detsamma. Skillnaden är att
utskottet vill skriva till Kungl. Maj:t,
medan det i reservationen framhålles
att detta är onödigt, eftersom Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på
saken. Herr Lundmark underströk också
i sitt anförande att det av propositionen
och andra uttalanden av statsrådet
Holmqvist framgår, att dessa ärenden
behandlas med stor försiktighet
och respekt. Staten äger dessutom större
delen av dessa norrländska områden,
som i realiteten utgör en enda nationalpark.
I detta sammanhang skulle
jag vilja säga att staten då också har
ett ansvar, och jag hoppas också att staten
kommer att kunna motstå exploateringsönskemål
både från statliga myndigheter
och andra.

En sak i herr Lundmarks anförande
måste jag dock vända mig emot. Jag
förstår att han accepterar motionens
syfte men att han inte anser tidpunkten
lämplig, bl. a. av den orsaken att man
kunde oroa samerna. Det finns andra
saker som oroar dem —- resultatet av
malminventeringen, mellan riks vägen
och kanske också annat. Däremot bör
inte det förhållandet att man utreder en
ny nationalpark och att man skyddar
vattendrag från utbyggnad oroa dem på
något sätt. De regler som gäller för nationalparkerna
bör snarast anses utgöra
ett skydd mot exploatering och
därför tror jag att samerna kan ha eller
få förståelse för detta.

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

179

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Herr talman! Med det anförda och i
förhoppning om att vad som framhållits
i motionen kommer att uppmärksammas
vid den fortsatta handläggningen
av denna fråga ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Frn SUNDBERG (h):

Herr talman! Vårt lands energikonsumtion
är i ständigt stigande. Sedan
1960 har den totala elkonsumtionen
ökat med ungefär 7 procent per år och
gjorda prognoser visar en liknande utveckling
fram till 1975. Självklart är att
dessa prognoser måste följas upp med
kontinuerliga undersökningar för olika
potentiella energikällor, som genom utbyggnad
eller nykonstruktion kan komma
att svara för att vårt elbehov täcks.

I dag står oss huvudsakligen tre
energikällor till buds för framställning
av elektricitet: vattenkraft, värmeverk
och atomkraftverk. Energikommittén
håller nu på med sin undersökning av
de samhällsekonomiska aspekterna på
de olika källorna.

I en interpellationsdebatt i denna
kammare för en vecka sedan, som både
herr Nilsson i Agnäs och herr Tobé refererat
till, redogjorde statsrådet Holmqvist
för hur denna kommitté vid sina
beräkningar försöker att anlägga en
helhetssyn, innebärande att hänsyn tas
till vatten- och luftföroreningar, liksom
till naturskyddssynpunkter.

Att energikommittén skall kunna ge
en entydig preferens för ettdera slaget
av kraftverk är med säkerhet omöjligt
att begära. Alla tre systemen har sina
nackdelar. Atomkraftverkens ekonomiska
lönsamhet kommer alltid att begränsas
av de stora kostnader som är
förenade med säkerhetsåtgärderna, vilka
måste vara rigorösa så länge vi inte
lyckats lösa problemen med strålningsfria
biprodukter. På samma sött utgör
luftföroreningarna en påtaglig nackdel
med värmeverken.

Den fjärde regleringen av Suorvasjöarna
inom Stora Sjöfallets national -

park, som vi här dryftar, utgör ett ingrepp
i ett naturområde som enligt
reglementet skall vara skyddat från sådan
åverkan. Den föreslagna regleringen
innebär att ytterligare 23 kmä överdämmes,
vilket kräver vissa skadeförebyggande
åtgärder inom nationalparken.
Utskottet delar emellertid departementschefens
uppfattning att naturvårdsintressena
inte bör få utgöra hinder
för sådan reglering. Denna uppfattning
delas av statens naturvårdsnämnd
och domänstyrelsen.

Som vi tidigare hört måste naturligtvis
ett regleringstillstånd förknippas
med villkor avsedda att begränsa och
kompensera uppkomna skador. I fråga
om kompensationen har utskottet framhållit
att värdet av helt orörda naturområden
inte får förringas. Genom de
av statsmakterna tidigare medgivna ingreppen
i Stora Sjöfallets nationalpark
har denna i viss mån redan förlorat sin
karaktär. Utskottet har därför ansett
att det bör — såsom också har föreslagits
i en fyrpartimotion — göras en
utredning för att undersöka i vad mån
den föreslagna regleringen kan kompenseras
genom avsättandet av en ny
nationalpark. En sådan åtgärd skulle
säkra ännu så länge orörda områden
från åverkan.

Låt mig i sammanhanget nämna att
det reglemente som gäller för vår nyaste
nationalpark, Padjelanta, som är vår
sextonde nationalpark, i flera avseenden
skiljer sig från reglementena för
övriga nationalparker i vad gäller hänsynstagande
till samernas krav. Vi förutsätter
givetvis att sådan hänsyn kommer
att tas också i framtiden vid avsättandet
av nya nationalparker.

Någon anledning för riksdagen alt
kräva naturvetenskapliga undersökningar
som villkor för regleringen har utskottet
inte funnit föreligga. Däremot
förutsätter vi att vattenfallsverket svarar
för en tillfredsställande röjning av de
berörda områdena, liksom att de grustäktsavgifter
som uttages på grund av

180

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

massuttagen användes för åtgärder till
renskötselns fromma, såsom departementschefen
har föreslagit.

Utskottet har alltså biträtt Kungl.
Maj ds förslag att intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark skall medges, samtidigt
som vi har velat föreslå riksdagen
att begära en utredning om huruvida
avsättandet av en ny nationalpark
kan kompensera det föreslagna intrånget.
Vi vet att det ännu finns vildmarksområden
kring bevarade sjösystem,
som skulle kunna lämnas orörda åt efterföljande
generationer och därigenom
bli ett vittnesbörd om vår generations
vilja att gottgöra de ur naturvårdssynpunkt
mindre lyckade men av ekonomiska
skäl nödvändiga utbyggnader av
vattenkraften som vi bär ansvaret för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att jag hörde
fel. Hur som helst måste jag anhålla
om en förklaring.

Utskottets företrädare sade att utskottet
inte anser att några villkor om
dokumentarisk undersökning är erforderliga.
Däremot skall vattenfallsstyrelsen
sköta om röjning och liknande. Jag
utgår emellertid ifrån att utskottet finner
det nödvändigt med en dokumentarisk
undersökning. I annat fall måste
jag yrka bifall till min motion i den
delen. Det avstod jag ifrån, i förvissning
om att en sådan undersökning
kommer att ske men att utskottet ansett
det onödigt att själv ställa detta villkor.

Medan jag har ordet skulle jag vilja
säga några ord även till herr Lundmark.
Han beskrev den uppdämning som skall
ske såsom avseende en liten procent av
nationalparkens yta, bara en smal
strandremsa. Det är nu inte så. Det
finns branta stränder efter Akkajaure
och där blir arealskillnaden obetydlig,
men det finns också deltan som blir
överdämda. Storleken av de uppdämda
områdena varierar alltså mycket ut -

efter sjöns olika delar. Vidare innebär
den långtidsreglering som sker 30 meters
amplitud; vissa år kan man ha vatten
högt uppe på land, men sedan sjunker
vattnet igen. Det kan sålunda ta
flera år innan vattenytan är återställd
till det normala, och detta är ganska
allvarligt.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara bekräfta
att utskottet, såsom herr Tobé antog,
fann onödigt att uppställa villkoret med
en dokumentarisk undersökning som en
förutsättning för att tillåta reglering.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Vattendomstolen har
hänskjutit frågan om tillstånd till en
fjärde reglering av Suorva till regeringens
prövning. Och regeringen har i proposition
begärt att riksdagen skall medgiva
de intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
som erfordras för regleringens
genomförande, innan beslut föreligger
av regeringen i tillåtlighetsfrågan.

Det är två intressegrupper som drabbas
av intrånget: naturvårdsintressena
och samerna. Förhandlingar pågår nu
mellan Vattenfall och samerna om den
kompensation som staten skall utge till
samerna för skada och olägenhet i samband
med en eventuell fjärde reglering
av Suorva. Samernas rättsliga situation
är den att de endast kan erhålla personliga
skadeersättningar av någon betydelse,
om de så att säga säljer sig i
tillåtlighetsfrågan. Därest en uppgörelse
icke sker med kronan i tillåtlighetsfrågan
går frågan om skadereglering
till domstol för avgörande. Därvid kommer
det mesta av samernas ersättningsbelopp
att läggas till lappfonden som
samerna icke behärskar.

I en motion har begärts att riksdagen
skall låta anstå med prövningen av frågan
om tillstånd till nationalparksintrång
till dess tillåtlighetsfrågan slutbehandlats
i vederbörliga instanser och

Nr 39 181

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

mellan parterna. För bedömande av
motionsyrkandet är det nödvändigt att
anföra en del synpunkter.

Om 50 bönder har sina hemman vid
en regleringssjö, så kan dessa bönder
lugnt se tiden an. De behöver icke nödvändigtvis
träffa något avtal med vattenfallsstyrelsen
i tillåtlighetsfrågan.
De får ändå sin skadereglering och sina
personliga ersättningar genom vattendomstolen.
Så är icke fallet för samerna.
De försätts i den mänskligt ovärdiga
situationen att de måste sälja tillåtligheten
för att tillerkännas några personliga
ersättningar. Även om samerna
skulle önska att med hela sin kraft be
strida tillåtligheten på grund av de stora
skador som en vattenreglering åstadkommer,
så förefinnes likväl den mäktiga
drivkraft till uppgörelse som de
personliga ersättningarna måste anses
utgöra.

När emellertid nu Sörkaitum sameby
träffat uppgörelse med vattenfallsstyrelsen,
ehuru samebyn helst, som jag
förmodar och efter de upplysningar
jag har fått, skulle vilja bestrida tillåtligheten
till det yttersta, så bör riksdagen
inte medverka till att försätta den
återstående samebyn Sirkas under press.
Riksdagen kan lugnt se tiden an till
dess parterna slutfört förhandlingarna
och regeringen fattat sitt beslut. Ett beslut
nu av riksdagen skulle bli ett datum
i förhandlingarna som försämrar Sirka
samebys position. Hur mycket man än
må förneka detta, är det likväl ett faktum
som båda de förhandlande parterna
har fullständigt klart för sig.

Rennäringsnämnden har uttalat, att
den ser utomordentligt allvarligt på
detta ärende och på den behandling av
de berörda människorna som förekommit.
Och detta allvar måste kraftigt
understrykas. Vi måste i den här församlingen
allvarligt ställa frågan till
oss själva vad som egentligen sker med
samerna i Sverige just nu, hur vi som
majoritetsbefolkning behandlar dem.
Bereder vi samerna sådana lcvnadsmöj -

ligheter som vi folkrättsligt är skyldiga
att bereda dem?

Då det trots allt synes utsiktslöst att,
mot utskottets förslag, få gehör för de
synpunkter jag anfört avstår jag från
att ställa något yrkande. Det innebär
emellertid inte att den genom motionerna
aktualiserade problematiken får
mindre betydelse. I en nära framtid
blir det tillfälle att återkomma till problemet
och till olika konkreta metoder
genom vilka vi kan visa att vi inte står
likgiltiga inför behandlingen av en minoritet
med urgammal hemortsrätt i
landet och med krav av stor betydelse,
som vi bör tillgodose.

Avslutningsvis vill jag säga att Sverige
inte gentemot andra länder på
världsarenan kan framträda som förkämpe
för upphöjda principer, om dessa
principer inte tillämpas inom vårt
eget lands gränser.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka,
att vad det gäller är frågan om intrång
skall tillåtas i nationalparken eller inte.
Det gäller icke frågan om tillåtlighet till
bygget.

Jag måste erkänna att jag är mycket
förvånad över att herr Jönsson i Ingemarsgården
kunnat underteckna en motion
med det innehåll som den aktuella.
Och ännu märkligare är det att herr
Jönsson önskar ta upp en debatt. Motionen
går ju helt på sidan om sakfrågan.
Det enda i motionen som har med
sakfrågan att göra är yrkandet, som
innebär att avgörandet om intrånget
skall skjutas på framtiden. Men detta
yrkande är underbyggt med grava beskyllningar
mot tvenne ämbetsverk,
lantbruksstyrelsen och kammarkollegium
— visserligen i form av citat ur
skilda skrivelser men i alla fall. Om
riksdagen biträtt motionen skulle alltså
dessa allvarliga och obestyrkta beskyllningar
mot de två ämbetsverken
ha konfirmerats. Det vore högst anmärkningsvärt.

182 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Vattendomstolen har i detta speciella
fall sagt nej på grundval av vad som
stadgas i kap. 2 3 § vattenlagen dömt
företaget icke tillåtligt. Men eftersom
vattendomstolen samtidigt bedömt företaget
vara av stor samhällsekonomisk
betydelse har den med stöd av 20 §
i samma avsnitt av vattenlagen överlämnat
tillåtlighetsprövningen till
Kungl. Maj :t. Detta betyder i klartext
att domstolen anser att företaget bör
tillåtas men att Kungl. Maj:t må fastställa
de särskilda villkor som kan vara
motiverade. Det är i samband med fastställandet
av dessa villkor som Kungl.
Maj :t har möjlighet att göra en insats
för lappbyarna uppe vid Suorva.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Givetvis kan herr Lundmark
anse att motionen är onödig. Det
är väl alltid så att den som försvarar
en viss ståndpunkt tycker att den som
intar motsatt ståndpunkt har fel. Men
den uppfattning herr Lundmark redovisat
måste även innebära att han
finner det felaktigt att samernas berättigade
synpunkter får komma till uttryck.
Rennäringsnämnden är ju ändå
ett forum för samerna, och jag kan inte
förstå annat än att samernas syn på en
fråga, som berör dem, också bör föras
in i bilden vid frågans handläggning.

Vad jag velat säga är att om vi nu
fattar beslut i den föreslagna riktningen,
så kan det bli en påtryckning på
samerna. Det är riktigt som herr Lundmark
säger att jordbruksministern har
goda möjligheter att ställa sig avvaktande
så att regeringens beslut inte fattas
förrän förhandlingarna är slutförda, och
om jordbruksministern vill påverka förhandlingarna
i för samerna gynnsam
riktning, så inte mig emot.

Herr LOTHIGIUS (h) :

Herr talman! Det är synd att vi så här
i slutet av sessionen skall behöva ha en
sådan brådska vid behandlingen av detta

ärende. Jag skulle vilja föreslå jordbruksministern
att han nästa år ger
oss möjlighet att ha en princip debatt, ty
annars kommer principfrågorna alltid
tillbaka varje gång en åtgärd skall vidtas
i samband med att ett vattenfall skall
byggas ut. Jag tror att vi på det sättet
skulle klara av många huvudfrågor.

När man lyssnar på herr Nilsson i
Agnäs låter det som en melodi från de
stora skogarna. Det är klart att man
gärna skulle vilja ha litet mera tid och
ro när man lyssnar på vad han, som
har erfarenheter där uppifrån, har att
säga. Nu tror jag emellertid inte att hans
synpunkter i den här frågan är tillräckligt
realistiska. Har man tillsammans
med Vattenfall och domänverket haft
tillfälle att i flera dagar vandra i dessa
trakter för att syna Suorvas utbyggnad,
måste man medge att man där har kommit
så långt i arbetet, att det inte längre
finns mycket att göra beträffande det
ytterligare intrång i nationalparken som
nu föreslås. Det är att beklaga, men vi
är där vi är och det gäller att ta vara
på de möjligheter vi har.

Det är inte mycket kvar av Stora Sjöfallet.
Det är mest ett turistjippo, där
man när utlänningar kommer sätter på
vattnet för att visa upp hur ett svenskt
vattenfall ser ut när det är som skönast.
När sedan turisterna gått därifrån stänger
man av vattnet igen. I stället för att
älven får löpa sitt naturliga lopp och
man får se den orörd blir det alltså
ett turistjippo.

I en fyrpartimotion i den här frågan,
där jag är med, uttalar vi, att om man
nu medger den fjärde suorvaregleringen,
så bör denna vinst för vattenkraftsintressena
beaktas vid prövning av ytterligare
utbyggnader av vattenkraft i
vårt land. Det var inte meningen att genom
denna motion binda riksdagen för
ett uttalande. Vi ville i stället göra riksdagen
uppmärksam på förhållandet, att
man gjort ett kraftig ingrepp och att
man därför måste vara försiktigare i
fortsättningen.

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39 183

Stora Sjöfallets nationalpark utsätts
för ett starkt slitage och ännu mera blir
det när vägen upp till Ritsemjokk skall
byggas ut. Därför är det mycket angeläget
att man avsätter en ny nationalpark
där människor kan få se en orörd
natur och vandra i fred. Jag tror inte
att detta, som herr Tobé alldeles riktigt
säger, kommer att inverka på samernas
arbetsmöjligheter. Det är nog den verksamhet
som bedrivs vid Stora Sjöfallet
och den därav följande trafiken som
irriterar samerna.

Herr Lundmark sade att man skall
vänta tills man får se vad malmletningarna
kan ge innan man tar fram en ny
nationalpark. Ja, naturrikedomar måste
vi väl alltid fortsätta att leta efter i
vårt land, också i våra nationalparker.
Står dessa naturtillgångars värde i paritet
med nationalparkerna, anser jag —
hur naturvårdande jag än vill vara —
det nödvändigt att se realistiskt på saken.
Därför finner jag det inte erforderligt
att vänta. Man bör omedelbart ta
itu med en undersökning och utredning
om att avsätta en ny nationalpark.

Mot den bakgrunden ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag förmodar att vi alla
i denna kammare är naturälskare. I
varje fall har de som tagit till orda i
denna debatt understrukit sitt intresse
för naturen.

Vi diskuterar ju ett ytterligare intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark. Alla är
vi säkert överens om att man inte skall
göra ingrepp i naturen som inte är absolut
nödvändiga. Jag har dock svårt att
helt kunna följa med argumenteringen
från vissa naturvårdsvänner. Jag har
det största förtroende för dem och deras
uppfattning delar jag i stort — men i
detta fall gäller det ju en utbyggnad på
ett område som redan är delvis skövlat.
Jag tror alt man går naturintresset längre
till mötes, om man åtminstone inte

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

s motsätter sig en behövlig utbyggnad i
r ett sådant område.

11 Jag har svårt att förstå min vän och
;- kollega herr Nilsson i Agnäs dels av
l- den orsak som jag nyss har nämnt, dels
d därför att naturvårdsnämnden inte har
e ansett situationen vara sådan, att en
;t utbyggnad bör avstyrkas, eftersom den
s är en fortsättning på ett redan påbörjat
> arbete.

Ett annat skäl är att vi i fjol hade en
11 diskussion om Vindeälven. I detta ärende
var inte minst herr Nilsson i Agnäs
1 mycket livligt engagerad. I dagens debatt
har framhållits att möjligheter
Y förfinnes för att inte denna älv skall bee
höva utbyggas.

i Herr talman! Eftersom jag i fjol röstade
för Vindelälvens utbyggnad har jag
i denna fråga hamnat mellan två stolar
och kommer därför att avstå vid
voteringen.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort gena
mäle:

5 Herr talman! Jag vill börja med att
livligt biträda herr Lothigius’ önskan om

6 en principdebatt. Jag hoppas att jordbruksministern
eller någon annan på
det nya året ger oss tillfälle att här verkligen
diskutera själva grunden för vår

: syn på naturvården i vårt land. Jag vän a

tar med otålighet på detta tillfälle.

I Herr Lothigius talar om principerna,
i Det är just min mening att dessa skall
e följas. Att jag därvid kanske — enligt
herr Lothigius — har felbedömt vad som
g har skett i Stora Sjöfallet är möjligt,

r men jag har svårt att tro att jag har

1 tagit totalt miste och att hela nationalparken
redan skulle vara spolierad. Det
t som har gjorts är allvarligt, det medger
i jag, men att ytterligare 23 km2 läggs
r under vatten får dock ännu betänkligas
re följder.

i När herr Fridolfsson i Stockholm se\
dan talar om naturvårdsnämnden, så
:. är det sant att den inte har rest några
invändningar i denna fråga. Jag för
e min del ställer mig frågande till deras

184

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

sätt att se på saken. Det kan hända att
de har mer insikt än jag, men här vore
det enligt min mening på sin plats att
göra invändningar.

En annan sak som inte har beaktats
tillräckligt är dessa väldiga vattensamlingars
inverkan på klimatet. De kan
påverka isläggning, snötäcke och snösmältning,
och detta har sin stora betydelse
för de samer som vistas inom
området. Det kan också tänkas att uppdämningen
inverkar på klimatet över
hela landskapet.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill bara anföra
några få ord med anledning av det meningsutbyte
som har ägt rum mellan
herrar Lundmark och Jönsson i Ingemarsgården.
Jag vill försäkra att vi inom
utskottet har ägnat vederbörlig uppmärksamhet
åt de problem som här åberopats.
Vi har i utlåtandet skrivit på
följande sätt: »Utskottet förutsätter att
läget i fråga om de förhandlingar rörande
vissa ersättningsfrågor, som anges
i propositionen, icke skall påverkas
av att riksdagen nu tar ställning
till intrångsfrågan.»

Jag tror att herr Jönsson i Ingemarsgården
kan känna sig nöjd med detta
uttalande. Jag räknar även med att man
från departementets sida också kommer
att se till att de skadeförebyggande åtgärder
som kan erfordras blir vidtagna.

Jag är helt överens med herrar Lundmark
och Tobé om att det egentligen
är ganska små nyanser som skiljer utskottet
och reservanterna åt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till motionen II: 973;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Agnäs begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

b) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 973.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundmark begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

c) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Mossberger m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39 185

Slaktdjursavgifter, m. m.

sitionen blivit ännu en gång uppläst, ett belopp av 25 000 000 kronor tillför -

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgivs 95 ja och 112 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Mossberger m. fl.

Mom. d

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Slaktdjursavgifter, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående slaktdjursavgifter,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 18 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 161, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att dels
medge att de jämkningar vidtoges i gällande
bestämmelser för prisregleringen
på nötkött som behövdes för att försöksvis
genomföra i propositionen angiven
försäljning av nötkött, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidta ändringar
i förordningen den 3 juni 1955
(nr 284) angående slaktdjursavgift
m. in. i överensstämmelse med vad som
angetts i propositionen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
I: 809 av herr Carl Eskilsson m.fl. och
11:984 av herr Jonasson m.fl, i vilka
likalydande motioner hemställts, att
riksdagen måtte

1) medge att av införselavgiftsmedel,
som influtit utöver normalramen under
regleringsåret 1965/66 och tidigare År,

des föreningen Svensk Köttliandel att
disponeras i enlighet med vad i motionerna
förordats till täckande av de förluster,
som den extraordinära utslaktningen
av kor under innevarande regleringsår
åsamkade föreningen och
jordbruket, samt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna
slaktdjursavgiftens maximibelopp
till vid slakt, räknat för hel kropp,
för nötkreatur, som efter nedslaktningen
vägde minst 150 kilogram, 120 kronor,
för nötkreatur med lägre vikt 70
kronor och för svin 50 kronor, samt vid
utförsel av levande djur för nötkreatur,
som vägde minst 300 kilogram, 120 kronor,
för nötkreatur med lägre vikt 70
kronor och för svin 50 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medge att de jämkningar vidtoges
i gällande bestämmelser för prisregleringen
på nötkött som behövdes för att
försöksvis genomföra i utskottets utlåtande
angiven försäljning av nötkött,

b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:809 och 11:984, såvitt nu var i fråga,
godkänna de förslag som framlagts i utlåtandet
rörande dispositionen av vissa
införselavgiftsmedel,

c) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:809 och 11:984, såvitt de ej behandlats
i det föregående bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidta ändringar i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående
slaktdjursavgift m. in. i överensstämmelse
med vad som angetts i utlåtandet.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Hedström, Augastsson och
Manne Olsson, fru Lundblad, fru Lindskog
samt herrar Lundmark, Trana, Eskilsson
i Likenäs ocli Johansson i Simrishamn,
vilka ansett att utskottet under
b) och c) bort hemställa att riksdagen
måtte

186 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Slaktdjursavgifter, m. m.

b) lämna utan åtgärd motionerna
1:809 och 11:984, såvitt de avsåge dispositionen
av vissa införselavgiftsmedel,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 809 och II: 984, såvitt de ej hade behandlats
i det föregående, bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidta ändringar i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående
slaktdjursavgift m. m. i överensstämmelse
med vad som angetts i reservationen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Tid efter annan har vi
haft överskott på olika produkter inom
jordbruksproduktionen. För dagen har
vi ett betydande överskott på nötkött,
vars avsättning vållar bekymmer. När
det blir överskott och för stor lagring
uppkommer underskott i Svensk kötthandels
regleringskassa, och det är just
den situationen som i dag föreligger.

Alla som haft att ta ställning till denna
fråga har varit överens om att ytterligare
medel måste tillföras kassan, men
i fråga om tillskottets storlek är meningarna
delade. Jordbruksutskottets
majoritet, vilken inom parentes är en
lottmajoritet, anser att 25 miljoner kronor
skall tillföras regleringskassan utöver
de omkring 40 miljoner kronor
som föreningen kan få inom den ram
som fastställts för provisorieåret 1966/
67. Detta skulle enligt utskottsmajoritetens
uppfattning motiveras av att den
ökning av utslaktningen, som lett till
överskottet, betingats av oro för försämrad
lönsamhet för mjölkproduktionen,
en oro som i sin tur skulle ha föranletts
av presentationen av 1960 års jordbruksutrednings
förslag.

De ledamöter som står för den reservation,
som fogats till utskottets utlåtande
anser, att detta är ett obestyrkt
antagande och att det alltså inte kan
utgöra ett skäl för att medel utöver nor -

malramen tillförs Svensk kötthandels
regleringskassa.

Om man jämför 1966 års utslaktning
med 1965 års, finner man att det är
riktigt att utslaktningen i höst varit avsevärt
större än förra året. Om man
emellertid jämför regleringsåret 1964/
65 med året 1963/64, finner man att utslaktningen
1965 utgör bara 84,9 procent
av 1964 års utslaktning. Och 1964
hade producenterna ännu inte råkat i
förskräckelse för 1960 års jordbruksutrednings
förslag. Vi kan alltså inte
hålla med om att dessa 25 miljoner bör
tilldelas Svensk kötthandel.

Det finns olika metoder att vinna avsättning
för överskotten. Både utskottets
majoritet och reservanterna tycker att
man bör pröva ett realisationsförfarande
och därmed försöka få ut större
kvantiteter på hemmamarknaden. Vi
har prövat det när det gäller andra varor;
smörrealisationen bidrog till att
överskottet på smör försvann ganska
snabbt. Konsumtionen ökade avsevärt
så snart priset blev sådant att man ansåg
sig kunna köpa.

Det bör också finnas utrymme för en
prissänkning på hemmamarknaden, om
man slipper ifrån en del av exportavgifterna
som för närvarande utgör i genomsnitt
3 kronor 60 öre per kilo.

Vår uppfattning att det går att få ökad
avsättning på hemmamarknaden grundar
vi också därpå, att vår konsumtion
av nötkött ligger lågt i förhållande
till andra länder med motsvarande standard.
Den har från 1964 till 1965 sjunkit
med nära ett kilo per person och år.
Gör man jämförelser med länder som
man tycker har ungefär samma standard
som vi, så finner man att medan
vi i Sverige 1965 hade en konsumtion
av nötkött på 18,8 kilo per person och
år, så konsumerade man i Schweiz 22,7
kilo per person och år och i USA 77,7
kilo per person och år. Detta kanske
säger något om de möjligheter till avsättning
som bör finnas på den svenska
marknaden.

Torsdagen den 15 december 19GG

Nr 39

187

Att konsumenterna har ansett köttet
vara för dyrt har man fått många belägg
för vid samtal med enskilda personer.
Ett annat belägg för detta får
man vid studium av skolbarnsbespisningarnas
matsedlar. Under det senaste
året har man där funnit sådana rätter
som spaghetti med köttfärssås eller potatis
med korvstuvning. Varan har inte
använts ren, utan man har försökt dryga
ut den på olika sätt.

Med hänsyn till att en ökad avsättning
minskar förlusterna för regleringskraven
har reservanterna stannat för
det förslag i Kungl. Maj:ts proposition
som syftar till att medel utöver normalramen
inte bör utgå till Svensk kötthandel.

Även när det gäller slaktdjursavgifternas
storlek har reservanterna en avvikande
mening. Kungl. Maj:t har föreslagit
att slaktdj ursavgiften för nötkreatur
höjs till 140 kronor för djur som väger
minst 150 kilo och till 80 kronor för
djur med lägre vikt. För svin föreslås
oförändrad avgift.

Jordbruksministern avser emellertid
inte att för närvarande föreslå högre
avgift än 120 respektive 70 kronor. Han
vill avvakta produktionsutvecklingen på
nötkött, men han vill ha rörelsefrihet,
om läget skulle kräva en ytterligare höjning.

Vi reservanter delar departementschefens
uppfattning härvidlag, och vi grundar
denna inställning på att det på hösten
brukar vara en normal högutslaktning
av djur. Även om utslaktningen i
år varit större än vanligt, tror vi inte
att den i fråga om mjölkkor kommer
att fortsätta i samma takt efter jul.

Mjölkpriset förändras inte. Kommer
vi över vintermånaderna har vi knappast
en ökad utslaktning att vänta före
hösten 19G7 och vi har då ett nytt jordbruksavtal.

.lag finner att de skäl jag här redovisat
talar för att departementschefens
förslag med hänsyn till dagens situation
är väl avvägt och jag ber därför

Slaktdjursavgifter, m. m.

att få yrka bifall till reservationen av
herr Mossberger m. fl.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Fru Lindskog har här
redogjort varför propositionen kommit
till. Hon har också redogjort för reservanternas
inställning.

Det är helt klart att vi fått ett onaturligt
stort överskott på nötkött i höst.
En mycket stark utslaktning har förekommit,
och man frågar sig vad orsaken
därtill är. Ja, bakom denna ligger
naturligtvis mjölkproduktionens dåliga
lönsamhet över huvud taget, men första
signalerna från jordbruksutredningen
har säkerligen också satt sina spår i detta
sammanhang. Det förslag som föreligger
beträffande mjölkregleringen pekar
också mot en mycket dålig lönsamhet
på mjölkproduktionen, varför det
är många som i denna situation slaktat
ut sina djur. Man kan räkna med att
en normal utslaktning uppgår till
40 000—50 000 äldre kor, men när vi
nu får en utslaktning på cirka 90 000,
måste detta få verkningar. Vi har med
andra ord en dubbelt så hög utslaktning
i år som tidigare. I runt tal kan man
säga att vi därigenom minskar vår kostam
med ungefär 10 procent. Därmed
får vi emellertid inte en tioprocentig
sänkning av mjölkproduktionen. Avkastningen
från djuren blir nämligen
allt bättre, och vid utslaktningen försöker
man också behålla de bästa korna.
Klart är dock att minskningen av antalet
nötkreatur medför överskott på
kött.

I propositionen föreslås att möjligheterna
att realisera kylhuslagrat kött
prövas. Vi har ingenting emot en sådan
prövning och vi har heller ingenting
emot en köttrealisation, varigenom konsumenterna
kan få köpa billigare kött.
Vi är emellertid tveksamma om huruvida
detta kan få den beräknade effekten.

Meningarna är också delade om hur
man skall klara de förluster som därvid
kommer att uppstå — någon måste na -

188 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Slaktdjursavgifter, m. m.

turligtvis betala kalaset. I propositionen
föreslås en höjning av slaktdjursavgifterna
för nötkreatur från 80 till 140
kronor för djur vägande minst 150 kg
och från 40 till 80 kronor för djur som
väger mindre. Jordbruksministern har
sagt att man kanske inte behöver ta ut
hela höjningen f. n. Det måste konstateras
att det är en hård höjning på en
gång, allra helst som slakt djursavgifterna
i våras höjdes från 60 till 80 kronor
för storboskap. På kort tid höjes slaktdjursavgifterna
sålunda från 60 till 140
kronor för äldre nötkreatur. Det är mer
än vad jordbruksnämnden har föreslagit.
Den har stannat vid en höjning till
120 respektive 70 kronor. Dessutom
har jordbruksnämnden emellertid föreslagit
en slaktdjursavgift på 50 kronor
för svin.

Vi har nu kommit in i ett läge där
slaktdjursavgifterna verkligen blir betungande
för jordbrukarna. Speciellt
drabbar höjningarna dem som säljer
ut hela sina besättningar. För att mildra
verkningarna har vi i vår motion föreslagit
att, eftersom den nuvarande utslaktningssituationen
måste betecknas
som en extraordinär företeelse, slaktdjursavgifterna
bör höjas endast till
120 respektive 70 kronor. Man får väl
pröva sig fram. Det kanske inte visar
sig nödvändigt att ta ut så mycket.
För att täcka förlusterna föreslår vi i
stället att av införselavgiftsmedel, som
influtit utöver normalramen, ett belopp
av 25 miljoner kronor tillföres Föreningen
Svensk kötthandel. På det sättet
skulle man inte behöva höja slaktdjursavgifterna
i den omfattning som
föreslås i propositionen. Förlusterna på
grund av den extra utslaktningen skulle
då också kunna klaras på ett bättre
sätt.

Genom en köttrealisation kan man befara
en minskning av fläskkonsumtionen.
Fördenskull har vi föreslagit en
höjning av slaktdjursavgiften från 40
till 50 kronor för svin. I praktiken kanske
den höjda avgiften inte behöver ta -

gas ut omedelbart, men möjlighet därtill
skulle föreligga.

Yi ser vårt förslag som ett förnuftigt
sätt att klara situationen. Längre fram
kan svårigheter uppstå beträffande
köttförsörjningen. Minskar man antalet
kor får man också ett mindre antal kalvar
och i framtiden mindre kött. Jordbruksutredningen
räknar med att köttkonsumtionen
kommer att stiga med så
mycket som 31 procent. Då kanske man
får en viss köttbrist i framtiden.

Fru Lindskog anför att det skulle vara
obestyrkt att den starka utslaktningen
beror på de uttalanden som gjorts från
jordbruksutredningens majoritet. Jag
vill dock erinra om följande yttrande
från detta håll: »Vi räknar med att de
medel för omläggning av den jordbrukspolitiska
målsättningen som vi föreslår
skall få en betydande effekt på
jordbrukarnas långsiktiga planering redan
genom att våra förslag blir offentliggjorda.
»

Man menar alltså att jordbrukarna
när förslagen blir offentliggjorda även
kommer att ta konsekvenserna härav.
Så har också skett.

Herr talman! Eftersom vi för vår del
vill försöka lösa denna situation på detta
sätt, som vi tror är en mera framkomlig
väg för att komma till rätta med
problemen, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Det mesta som behöver
sägas har väl redan anförts i denna
diskussion. Vi har så här i elfte timmen
fått förslag från Kungl. Maj :ts sida
om att vissa åtgärder måste vidtagas
för att bemästra situationen på köttmarknaden.
Jag tycker att det är angeläget
att understryka att vi är överens
om detta. Vi är även överens om formerna
för dem, även om vi kanske i fråga
om vissa detaljer har skilda uppfattningar.

Det har anförts att de problem som
uppstått skulle bero på höstens stora

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39 189

utslagning. Fru Lindskog sade att en
sådan inte är ovanlig och att slaktsiffrorna
ofta går upp och ned. Detta är
i och för sig riktigt, men även om både
departementschefen och reservanterna
har den uppfattningen att det är obestyrkt
att uppgången berott på jordbruksutredningens
förslag, är det i alla
fall ovedersägligt, såsom herr Jonasson
nämnde, att man beräknade att detta
skulle komma att ske efter presentationen
av utredningens förslag och det har
även inträffat.

Om man fick kontakt med den opinion
som uppstod under de aktuella marsdagarna
i år, insåg man att något skulle
hända, inte därför att jordbrukarna
var bekymrade för köttet utan därför
att de var oroliga över vilket pris de
skulle få för mjölken. Därför räknade
vi med att en stark utslaktning skulle
komma.

Vi har föreslagit något lägre slaktdjursavgifter.
Vi har inte velat ge Kungl.
Maj :t fullmakt att gå upp så högt som
till 140 kronor per nötkreatur för att
garantera den rörelsefrihet som reservanterna
menar behövs för detta område.
Vi har å andra sidan velat ge
Kungl. Maj :t större rörelsefrihet när det
gällt att höja slaktavgifterna för svin.

Vi tror att detta är nödvändigt för
att kunna genomföra den köttrealisation
som vi allesammans är lika intresserade
av. Men för att denna skall leda
till avsett resultat är det nödvändigt
att vi får en konsumtionsstegring. Vi
vet att det redan nu ibland pågår en
realisation av fruset kött. Det gäller naturligtvis
att fastställa hur lågt priset
skall sättas för att få en sådan genomslagskraft,
att konsumenterna ökar sina
inköp av kött.

Men vi måste samtidigt vara på det
klara med att det som följd av den ökade
köttkonsumtionen i varje fall kan
tänkas inträda en minskning av fläskkonsumtionen.
Om man ser denna minskade
fliiskkonsumtion tillsammans med
de ökade betäckningssiffrorna för svin

Slaktdjursavgifter, m. m.

har man anledning förmoda, att jordbruksministern
kanske kommer att få
behov av de höjda slaktdjursavgifterna
genom att det om några månader uppstår
ett »fläskberg».

Självfallet känner vi en osäkerhet inför
utsikterna på detta område. Säkerligen
delas denna även av jordbruksministern
och av reservanterna, vilket torde
vara anledning till att alla parter
uttalat att man nu vill pröva sig fram.
Om man nu skall göra detta, är det
kanske också rimligt att låta de kostnader
som kan uppstå täckas av andra
medel. Därför har vi föreslagit att 25
miljoner kronor utom ramen skall tillföras
Föreningen Svensk kötthandel.
De medel som jordbruksministern föreslår
skulle användas kanske kan behöva
tas i anspråk på något annat sätt.

Herr talman! Innan jag slutar vill
jag framhålla, att det kanske inte är
alldeles riktigt att jämföra en smörrealisation
med en köttrealisation. I det
sistnämnda fallet kan det bli så, att
man överflyttar svårigheterna inom
svensk kötthandel från köttsidan till
fläsksidan och det är för att gardera
sig häremot som vi har framlagt vårt
förslag.

När det påstås att lägre köttpris
skulle kunna betyda att konsumtionen
ökas, vill jag erinra om att de priser
som jordbrukarna i dag får för köttet
ligger i närheten av nedre prisgränsen,
varför det priset i varje fall inte kan
vara för högt för jordbrukarna.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Jonassons sätt att räkna är alldeles riktigt,
ty han säger att de 120 kronor
resp. 70 kronor som föreslagits inte är
tillräckligt, utan att det behövs ett tillskott
på 25 miljoner kronor. Såväl departementschefen
som utskottsreservanterna
har vid varit på det klara med att
om det inte hade varit tillräckligt, skulle

190 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Slaktdjursavgifter, m. m.

det ha varit bättre att omedelbart höja
slaktdjursavgifterna till det högre beloppet.

Vidare sade herr Jonasson att det
inte är nödvändigt att för närvarande
ta ut den högre slaktdjursavgiften för
svin, som man föreslagit i motionerna,
men att det kanske kommer att bli nödvändigt.
Jag tycker att detta resonemang
är mycket svävande och tror att
kammarens ledamöter gör klokt i att i
dag följa reservanternas förslag och avvakta.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Fru Lindskog sade att
mitt sätt att räkna är felaktigt. Jag menade
att man bör pröva sig fram och
se hur köttrealisationen verkar, vilket
också framhållits av jordbruksministern
i propositionen. Sedan kan man
höja slaktdjursavgifterna när så behövs.
Men det måste väl gå ihop; blir det
mindre inkomster i form av slaktdjursavgifter
täcks detta av de 25 miljoner
vi föreslagit.

Dessa resonemang haltar inte. Kungl.
Maj :t kan tillgripa lämpliga åtgärder i
olika situationer. Man får pröva sig
fram för att få reda på hur mycket
som behövs i det aktuella fallet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag hade i går tillfälle
att i första kammaren utveckla mina
synpunkter i denna fråga och skall kanske
inte i riksdagens uppbrottstimma
besvära denna kammare med en upprepning
av de synpunkter jag där framförde.
Jag har anledning att avstå härifrån
så mycket mer som jag konstaterar,
att det i de inlägg som gjorts i
denna debatt ingalunda så kategoriskt
som tidigare uttalats, att det skulle vara
jordbruksutredningens förslag som är
den egentliga orsaken till dagens problem.

Ett faktum är att vår köttproduktion
uppvisar en ändrad struktur som vuxit

fram under hela 1960-talet. Det har
uppstått ett större intresse för uppfödning
av ungdjur och dessutom en klar
tendens till ökning av medelslaktvikterna
år för år. Att vi i år har haft en
relativt hög utslaktning av kor jämfört
med förra året är inte så underligt,
eftersom vi i fjol hade de lägsta siffrorna
på mycket länge. Vi behöver
emellertid inte gå tillbaka längre än till
1963 för att finna en lika stor utslaktning
som årets. Det året utslaktades
nästan exakt samma antal kor som nu
beräknas komma att slaktas ut under
1966.

Vad var det som inträffade 1963? Då
fanns det i varje fall inte något förslag
från jordbruksutredningen som kunde
vålla oro. Jag har väl här ingen anledning
att närmare utveckla vad orsaken
kan vara, men det är alltför demagogiskt
att som i motionen göra gällande
att det var utredningens förslag
som orsakade årets utslaktning. Herr
Eliasson i Moholm återgav ett uttalande
som utredningen gjort, men jag vill
fästa hans uppmärksamhet på att utredningen
åsyftar en mera långsiktig förändring
av jordbrukets struktur och
produktionsförhållanden.

Men vad som är intressant i detta
sammanhang — och det var egentligen
för att säga det som jag tog till orda nu
-— är att fundera över de 25 miljoner
kronor det här är fråga om och huruvida
vi skall bryta den princip som gällt
sedan mycket lång tid tillbaka, nämligen
att exportförlusterna skall bäras
av jordbruket självt. Nu vänder jag mig
inte till centerpartisterna här i riksdagen,
ty dem anser jag i allmänhet
företräda alltför outrerade kårintressen
i denna fråga. Jag vänder mig närmast
till högerns och folkpartiets representanter
och frågar: Anser ni att vi skall
bryta den ordningen att näringen själv
skall bära kostnaderna för exporten?
När vi lägger fram det nya jordbruksförslaget,
kommer vi då från folkpartioch
högerhåll att möta den inställning -

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

191

en att staten-konsumenterna skall bära
kostnaderna för ett uppkommet överskott?
I så fall har ni slagit in på en
helt ny princip.

Jag vill också ställa den frågan: Godtar
ni i högern och folkpartiet verkligen
det resonemanget, att bara därför
att ett utredningsförslag publiceras och
väcker diskussion inträffar samtidigt
något slags skadeståndsskyldighet för
samhället, därför att debatt har kommit
till stånd?

Det är ju ganska allvarligt, om ni börjat
acceptera sådana principer. Det
finns säkert många näringsutövare som
då kan ställa anspråk på staten, med
hänvisning till att den offentliga debatten
har rubbat förutsättningarna för
deras näringsfång. Eller låt oss ta ett
annat exempel. Om det framlägges förslag
om reducering av tullen på en viss
vara, kanske någon affärsman gör ett
stort inköp i förväg. Och om förslaget
sedan inte genomföres, kunde han säga
till samhällets representanter: Här har
jag blivit lurad, och nu ber jag att få
kompensation för de förluster jag åsamkats.

Jag tycker det är principiellt mycket
betänkligt att föra det resonemanget att
det allmänna har skadeståndsskyldighet
för mer eller mindre lösa påståenden
som fälles i en debatt om den
framtida jordbrukspolitiken.

Jag upprepar alltså mina frågor: Innebär
ställningstagandet nu ett frångående
av de förutvarande principerna?
Kommer de borgerliga nu att plädera
för att exportkostnaderna skall bäras
av det allmänna? Är detta ett försök
att lansera en så vittgående ansvarighet
för samhället som framgår av ert ställningstagande? Herr

ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Statsrådet sade att utslaktningen
i år inte hade varit större
än under 1963, men faktum är ju iindå
att man räknar med att årets utslagning
kommer att minska kostammen

Slaktdjursavgifter, m. m.

med 10 procent. Vi vet också att utslaktningen
just för dagen är väsentligt
större än tidigare under året.

Vidare frågar statsrådet om vi har
accepterat en helt ny princip, innebärande
att om en utredning offentliggör
ett förslag, så skall det allmänna
omedelbart träda till och bota de uppkomna
skadorna.

Det var väl inte bara det som inträffade.
När jag åberopade utredningen,
var det därför att den själv hade
siat om att offentliggörandet skulle leda
till dagens situation. Men det förslaget,
herr statsråd, förstärktes sedan när den
socialdemokratiska arbetsgruppen presenterade
sitt program, av vilket man
kunde dra den slutsatsen att det skulle
föranleda väsentliga ekonomiska svårigheter
för mjölkproducenterna. Det
råder extraordinära förhållanden, samtidigt
som man är osäker om hur den
köttrealisation som nu föreslås i propositionen
kommer att utfalla. Det föreslås
i propositionen att man från statsmakternas
sida skall pröva denna väg.
När man alltså skall pröva den i en
alldeles speciell situation, anser i varje
fall jag för min del att det vore rimligt
att man skulle få använda dessa 25 miljoner
kronor för att täcka förlusterna,
om det visar sig att realisationen blir
till nackdel för jordbruket.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är kanske inte nödvändigt
att fortsätta denna debatt. Beträffande
de olika orsakerna till utslaktningen,
är det alldeles klart att om
man gör förfrågningar över hela Sveriges
land får man skiftande svar; det är
många olika orsaker, vilket är normalt
inom denna näring. Jag försökte för
min del att utröna huvudanledningen.
Jag har resonerat med många jordbrukare
som sålt sina djur i höst och speciellt
med ägare av större besättningar,
som varit effektiva men likväl slaktats
ut, något som tett sig ganska allvarligt
i det här sammanhanget. Sedan kan

192 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Slaktdjursavgifter, m. m.

man naturligtvis diskutera mycket om
vilken som skall vara med om att betala
det hela. År 1965 importerade vi
22 100 ton kött och fläsk. Samma år
exporterade vi 43 600 ton. På det sättet
fick man naturligtvis in mycket
regleringspengar till den s. k. regleringskassan,
och det har också kommit
in stora belopp i slaktdjursavgifter. När
nu dessa regleringsmedel finns och
man vill realisera kött i det här läget
så kan man väl låta konsumenterna få
ett billigare kött; det har jag ingenting
emot. Tar man av dessa regleringsmedel
för att möjliggöra en realisation åt
hela svenska folket då har man inte
gjort något orätt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan bara konstatera
att herr Jonasson i sitt första inlägg
betonade en sak som jag tror hör
till det mest väsentliga, nämligen mjölkproduktionens
ekonomiska läge i dag.
Som alla känner till har det varit en
försämring i det avseendet främst i form
av ett lägre avräkningspris för jordbrukarna.
Vi är väl medvetna om att vi
står med ett betydande smöröverskott
trots den realisation som har förekommit
på det området.

Jag skulle föreställa mig att för
många jordbrukare har detta, som herr
Jonasson också betonade i sitt första
inlägg, varit en faktor av stor betydelse.
Emellertid vill jag vända mig mot hans
sätt att resonera om införselavgifterna.
Vi har, herr Jonasson, varit överens
om att det skall finnas möjligheter till
import. Det uttalades redan 1959 och
1960 att det var ett önskemål att vi
skulle både komma ifrån överskotten
och bereda utrymme för en viss import.
Pengar, som flyter in som importavgift,
är i verkligheten att betrakta
som tullinkomster som skall föras till
det allmänna. Tidigare har vi haft en
köttimport som tyvärr har upphört under
det senaste året därför att vi har

fått ett överskott själva. Inte kan vi
då plötsligt säga att de pengar som vi
tog in en gång i tiden och som finns i
behåll skulle användas för att kompensera
det svenska jordbruket. Det är
en alldeles orimlig framställning.

Jag konstaterar i övrigt att ingen velat
svara på den direkta fråga jag ställt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Att jag tagit upp detta
spörsmål beror på att mjölk och kött
har ett så intimt samband. Har man inga
kor får man inga kalvar. Får man inte
kalvar har man inte kött i längden.

Hur pengarna skall användas har diskuterats
många gånger, och det kan vara
en lämplighetsfråga. Vi har vår uppfattning,
andra har sin — och där står
vi.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b och c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Lindskog begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
b) och c) i utskottets utlåtande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Mossberger m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Nr 39 193

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 96 ja
och 112 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Mossberger in. fl.

§ 24

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
memorial:

nr 44, angående viss utredning rörande
registrering av partibeteckningar,
och

nr 45, med förslag till vissa ändringar
i riksdagsstadgan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
memorial hemställt.

§ 25

Vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga

Föredrogs den å bordet vilande motionen
nr 985, av herr Adamsson m. fl.,
med förslag till vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga.

Därvid anförde

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I denna motion hemställes,
att kammaren måtte antaga de
förslag till ändringar i dess ordningsstadga
som framlagts i bilaga 2 till konstitutionsutskottets
nyss godkända memorial.
I memorialet har anförts de
skäl som legat till grund för de framlagda
förslagen.

Om denna motion skulle remitteras
till utskott, bleve det nödvändigt att för
ändamålet tillsätta ett enskilt utskott
och uppskjuta ärendets handläggning
till nästa års riksdag.

7 — Andra kammarens protokoll 1966.

Då saken emellertid redan behandlats
av konstitutionsutskottet och synes
mig alltför obetydlig för en sådan åtgärd,
anser jag att kammaren bör begagna
den möjlighet som i detta fall
finns — och som motionärerna också
pekat på — att avgöra motionen utan
remiss till utskott.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
att kammaren måtte redan i dag bifalla
ifrågavarande motion.

Vidare yttrades ej.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 26

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 57, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anvisande av anslag för partiell
flyttning av riksdagsbiblioteket,

nr 58, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ordinariesättning av vissa tjänster
vid riksbanken m. m.,

nr 59, angående ordinariesättning av
en tjänst vid riksdagens förvaltningskontor,

nr 60, med förslag till ändringar i
bankoreglementet, reglementet för riksgäldskontoret
och reglementet för riksdagsbiblioteket,

nr 61, angående instruktion för bankoutskottet,
samt

nr 62, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående iordningställande av
ledamotsruin i riksdagshuset.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden och memorial hemställt.

§ 27

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr 63, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om motioner om arbetsrum för
riksdagens ledamöter m. in.

\''r 39

194 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga

§ 28

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 164, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1966/67.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 407, med förslag angående viss utredning
rörande registrering av partibeteckningar; från

sammansatt konstitutions- och
första lagutskott:

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till radioansvarighetslag; från

sammansatt konstitutions- och
tredje lagutskott:

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till radiolag
jämte i ämnet väckta motioner;

från statsutskottet:

nr 389, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1966/67;

från tredje lagutskottet:

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående trafikstopp och
trafikförbud i samband med övergången
till högertrafik m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om vissa intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående slaktdjursavgifter,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 397, i anledning
av dels skrivelse från riksgäldskontoret
angående eventuell utflyttning
av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken,
dels motioner om arbetsrum
för riksdagens ledamöter, m. in.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor: nr

395, i anledning av dels skrivelse
från riksgäldskontoret angående eventuell
utflyttning av riksdagsbiblioteket
till kvarteret Vinstocken, dels motioner
om arbetsrum för riksdagens ledamöter
m. m.;

nr 398, i anledning av motioner angående
utnyttjande av automatisk databehandling
i riksdagsarbetet;

nr 399, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
med förslag till bestämmelser angående
Riksdagens författningssamling
m. m.;

nr 402, angående ordinariesättning av
en tjänst vid kontoret; och

nr 406, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag för iordningställande
av ledamotsrum i riksdagshuset.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till styrelsen för riksdagsbiblioteket: nr

396, i anledning av dels skrivelse
från riksgäldskontoret angående eventuell
utflyttning av riksdagsbiblioteket
till kvarteret Vinstocken, dels motioner
om arbetsrum för riksdagens ledamöter
m. m.;

nr 400, i anledning av framställning

Nr 39 195

Torsdagen den 15 december 1966

från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anvisande av anslag för partiell
flyttning av riksdagsbiblioteket;
och

nr 405, angående ändringar i reglementet
för riksdagsbiblioteket.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till fullmäktige i riksbanken:

nr 401, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ordinariesättning av vissa tjänster vid
riksbanken m. m.; och

nr 403, angående ändringar i bankoreglementet
m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret,
nr 404, angående ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret m. m.

§ 30

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
År 1966.

§ 31

Justerades protokollsutdrag.

§ 32

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Den session
vi nu avslutar har varit mindre arbetstyngd
än väntat. Trots att en mängd
ärenden uppsköts till hösten har både
antalet plenitimmar och antalet kvällsplena
i kammaren varit lägre än närmast
föregående år.

Om vi ser tillbaka på vårsessionen
kan vi konstatera, att ansträngningarna
att utjämna arbetsbelastningen gav ett
påtagligt resultat. Tidigare har 40 å 50

Höstsessionens avslutning

procent av vårsessionens totala plenitid
varit förlagd till maj månad. I år
var siffran endast 28 procent.

Förhoppningen att utskotten genom
kansliernas förberedande arbete under
sommaren skulle bli i stånd att förse
kamrarna med arbetsmaterial redan under
höstsessionens första veckor infriades
däremot tyvärr icke. Om avsedd
effekt skall uppnås och fördelarna av
den beslutade fastare personalorganisationen
inom riksdagen skall kunna till
fullo utnyttjas, är det uppenbarligen
nödvändigt att även ta i anspråk möjligheten
att anordna sammanträden med
utskotten under sommaren. Ett eller ett
par sammanträden innan höstsessionen
tar sin början torde vara tillräckligt för
att åstadkomma en väsentlig förbättring.

Antalet interpellationer och enkla frågor
har i år varit större än under år
1965. Speciellt har interpellationerna
varit många under höstsessionen, och i
slutskedet har det varit svårt att bereda
utrymme för alla svar på kammarens
veckoschema. En strävan har varit att
i görligaste mån undvika interpellationssvar
vid arbetsplena. Interpellationsdebatternas
förläggning till bordläggningssammanträden
har emellertid
medfört att närvarofrekvensen i kammaren
nedgått på ett sätt som allvarligt
skadat riksdagens anseende. Jag förutsätter
att detta förhållande beaktas av
partigrupperna och att en ändring kommer
till stånd.

Även mot frågestundernas utveckling
kan vissa erinringar göras. Enkla frågor
har i åtskilliga fall framställts i ämnen
som bort bli föremål för interpellationer.
Anförandenas längd har ökat. I inte
mindre än ett hundratal anföranden har
den frivilligt överenskomna tidsgränsen
på tre minuter överskridits. Om frågeinstitutet
inte skall förlora sin karaktär
och förfela sitt syfte, blir det nödvändigt
att dels begränsa institutets användning
till sådana spörsmål som inte kräver
mera ingående utredningar, dels er -

196 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Höstsessionens avslutning

sätta den frivilliga överenskommelsen
om tidsbegränsning med uttryckliga bestämmelser
i kammarens ordningsstadga.
Jag vill också framhålla nödvändigheten
av att ledamöterna är beredda att
ta emot svaren på såväl interpellationer
som enkla frågor vid de sammanträden
som är lämpligast med hänsyn
till kammarens arbete.

Med utgången av innevarande år lämnar
några kammarledamöter riksdagen.
De flesta av dem har ett stort antal
riksdagsår bakom sig, och de har alla
gjort betydande insatser i kammarens
arbete. Vi tackar dem för de gångna
åren, och de följs av våra välgångsönskningar
även för framtiden.

Jag tackar herrar vice talmän för
gott samarbete och allt bistånd. Jag
framför kammarens tack till vår sekreterare
för skickligt och väl utfört arbete.
Detta tack innefattar också vår
kanslipersonal, våra vaktmästare och
alla andra som beredvilligt stått oss bi
i riksdagsarbetet.

Till sist, ärade kammarledamöter, ber
jag att få tillönska er en god och vilsam
julhelg och ett gott nytt år.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ERLANDER (s), som yttrade:

Herr talman! Andra kammarens ledamöter
framför genom mig ett tack till
herr talmannen för det sätt, på vilket
Ni och Era medarbetare i presidiet lett
kammarens förhandlingar under det
gångna året. Talmannen har ytterligare
förstärkt sin redan förut starka ställning.
Er oväld och skicklighet har skapat
en respekt kring presidiet, en respekt
som varit en ovärderlig tillgång
för att befordra riksdagsarbetets effektivitet.

Våra valmän har rätt att kräva att vi
ordnar våra arbetsförhållanden så, att
vårt arbete blir så effektivt som möjligt.
Vi vet att herr talmannen har äg -

nat stor uppmärksamhet och gjort betydelsefulla
insatser för en förbättring av
riksdagsarbetets effektivitet. Vi kan
konstatera att vårt arbete går allt snabbare
och bättre. Härigenom erhåller
riksdagen år från år allt större möjligheter
att spela sin betydelsefulla roll
som det politiska livets centrum. Vi gläder
oss åt att detta har kunnat ske utan
att de enskilda ledamöternas rätt att
framföra sina och sina väljares uppfattningar
har minskats.

Till strävandena att öka effektiviteten
hör också förbättringar i våra arbetsförhållanden.
Betydande framsteg
har uppnåtts bl. a. genom att fler arbetsrum
kommer att ställas till riksdagsledamöternas
förfogande.

Vi har inom alla partier anledning att
beakta de värdefulla synpunkter, som
herr talmannen nyss framförde, synpunkter
som han grundar på sina iakttagelser
av kammarens arbete från presidiet.

1966 års riksdag har varit fylld av
hårt arbete. Många viktiga beslut har
fattats. Jag vill erinra om de betydande
förbättringar i sjukförsäkringen, som
träder i kraft vid årsskiftet, den nya
arbetsmarknadspolitiken och inte minst
gårdagens beslut om radions och televisionens
utbyggnad och organisation.

Nästa års riksdag kommer sannolikt
att bli minst lika arbetsam. Den kommer
att få ta ställning till en rad viktiga
frågor med räckvidd långt in i framtiden.
Jag tänker bl. a. på den framtida
bostadspolitiken och jordbrukspolitiken.
Jag hoppas därför, herr talman,
att den instundande helgen kommer att
ge Eder en välförtjänt paus för vila och
rekreation mellan utförda och kommande
mödor.

I det tack, som vi riktar till talmannen,
inbegriper vi även hans närmaste
medarbetare, de båda vice talmännen,
men vill också understryka det tack,
som talmannen nyss riktat till kammarens
sekreterare för skickligt och väl

Torsdagen den 29 december 1966

Nr 39 197

utfört arbete. Hans ord till kammarens
övriga anställda kanslipersonal och
vaktmästare vill vi också gärna göra
till våra egna.

Herr talman! Jag vill å riksdagskamraternas
vägnar tillönska Eder en god
jul och ett gott nytt år.

Herr talmannen förklarade 1966 års
riksdags höstsession avslutad, varefter
kammarens ledamöter åtskildes kl.
15.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 29 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag kl.
12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid
fru Eriksson i Stockholm,
lierr Björkman och
herr Jansson.

Protokollen för den 12, den 13, den
14 och den 15 innevarande december
samt för detta sammanträde upplästes
för justering och blev av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson