Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
1
Nr 151
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 4 november
1966.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av villabeskattningsutredningens förslag (Stencil Fi 1966: 4)
föreslås i propositionen att procentsatsen för beräkning av intäkt enligt
villaschablonen differentieras. F. n. bestäms intäkten för alla villor till
ett belopp som motsvarar 2 % av taxeringsvärdet. I propositionen förordas
att denna beräkningsgrund behålls för villor med taxeringsvärde upp till
100 000 kr. För villor med högre taxeringsvärde tillämpas 2 % i botten och
4 % för den del av taxeringsvärdet som ligger mellan 100 000 och 200 000
kr. samt 8 % för den del av taxeringsvärdet som ligger däröver. Förslaget
beräknas medföra ökade skatteintäkter med ca 8 milj. kr. per år, varav 6
milj. kr. för staten och 2 milj. kr. för kommunerna.
I propositionen föreslås vidare bl. a. att s. k. garageföreningar och liknande
företag beskattas efter samma schablonmetod som tillämpas för bostadsföretag.
De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1967
och tillämpas fr. o. m. 1968 års taxering. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 151
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 19C
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 samt punkterna 3 och 6 av anvisningarna till 24 § och
punkt 3 av anvisningarna till 39 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 §.
2 mom. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamilj sfastighet)
och föreligger ej fall, som avses nedan
i sista stycket, upptages såsom
intäkt av fastigheten ett belopp motsvarande
för helt år räknat två procent
av den del av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret
som icke överstiger 100 000
kronor, fyra procent av den del av
taxeringsvärdet som överstiger
100 000 men icke 200 000 kronor och
åtta procent av den del av taxeringsvärdet
som överstiger 200 000 kronor.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt
för året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före
taxeringsåret.
Vad i------använda fastighetsdelen.
Har fastighet,-------- icke ske.
Vad i —■ -----publikt boställe.
Anvisningar
till 24 §.
3. Med bostadsförening och bo- 3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag
förstås ekonomisk stadsaktiebolag förstås ekonomisk
förening och aktiebolag, vars verk- förening och aktiebolag, vars verk
1
Senaste lydelse av 24 § 2 mom. se 1965: 120, av punkt 3 av anvisningarna till 24 § och punkt
3 av anvisningarna till 39 § se 1954: 51 samt av punkt 6 av anvisningarna till 24 § se 1961: 41.
2 mom. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamiljsfastighet)
och föreligger ej fall, som avses nedan
i sista stycket, skall såsom intäkt
av fastigheten upptagas ett belopp
motsvarande för helt år räknat
två procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt
för året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före
taxeringsåret.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1066
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
samhet uteslutande eller huvudsakligen
består i att åt föreningens medlemmar
eller bolagets delägare bereda
bostäder i hus, som äges av föreningen
eller bolaget.
samhet uteslutande eller huvudsakligen
består i att åt föreningens medlemmar
eller bolagets delägare bereda
bostäder i hus, som äges av föreningen
eller bolaget. Som bostadsförening
eller bostadsaktiebolag anses
även ekonomisk förening eller
aktiebolag, vars verksamhet uteslutande
eller så gott som uteslutande
består i att tillhandahålla föreningens
medlemmar eller bolagets delägare
garage eller annan för deras
personliga räkning avsedd gemensamhetsanläggning
i byggnad som
äges av föreningen eller bolaget.
6. De i------såsom bostad.
Till fastighet,------ägarens förfogande.
Från tillämpningen------fastighetens taxeringsvärde.
Fråga huruvida fastighet skall anses
inrättad till bostad åt en eller
två familjer skall bedömas med hänsyn
till de förhållanden, som rått
under större delen av beskattningsåret
eller, såvitt avser fastighet som
är avsedd att nyttjas endast viss tid
av året, under större delen av denna
tid.
Fråga huruvida fastighet skall anses
inrättad till bostad åt en eller
två familjer skall bedömas med hänsyn
till de förhållanden, som rått
vid beskattningsårets utgång.
till 39 S.
3. Där vederlag för upplåtelse av
lägenhet, vilken tillkommit medlem
av bostadsförening eller delägare i
bostadsaktiebolag i denna hans egenskap,
enligt bestämmelserna i punkt
2 tredje stycket av anvisningarna
till 38 § upptagits såsom skattepliktig
intäkt för medlemmen eller delägaren,
får avdrag för sådana avgifter
och andra inbetalningar till
föreningen eller bolaget, som icke
äro att anse såsom kapitaltillskott,
göras i den mån beloppet av inbetalningarna
överstiger utdelning som
skett annorledes än i förhållande
till innehavda andelar i föreningen
eller aktier i bolaget. Avdrag må
jämväl ske för sådana av upplåtelsen
föranledda kostnader, som bestritts
av medlemmen eller delägaren
själv. Kostnad för reparation
och underhåll må anses såsom för
-
3. Där vederlag för upplåtelse av
bostad eller annan förmån, som tillkommit
medlem av bostadsförening
eller delägare i bostadsaktiebolag i
denna hans egenskap, enligt bestämmelserna
i punkt 2 tredje stycket
av anvisningarna till 38 § upptagits
såsom skattepliktig intäkt för medlemmen
eller delägaren, får avdrag
för sådana avgifter och andra inbetalningar
till föreningen eller bolaget,
som icke äro att anse såsom
kapitaltillskott, göras i den mån beloppet
av inbetalningarna överstiger
utdelning som skett annorledes än
i förhållande till innehavda andelar
i föreningen eller aktier i bolaget.
Avdrag må jämväl ske för sådana
av upplåtelsen föranledda kostnader,
som bestritts av medlemmen eller
delägaren själv. Kostnad för reparation
och underhåll må anses så
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
(Nuvarande lydelse)
anledd av upplåtelsen endast i vad
avser avhjälpande av brist eller skada,
som uppkommit under upplåtelsetiden.
Med kapitaltillskott —---såsom
(Föreslagen lydelse)
som föranledd av upplåtelsen endast
i vad avser avhjälpande av brist eller
skada, som uppkommit under
upplåtelsetiden,
kapitaltillskott.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser gälla
dock fortfarande i fråga om 1967 års taxering och eftertaxering för år 1967
eller tidigare år.
t
Knngl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 4 november 1966.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Hermansson, Holmqvist,
Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, frågan om ändrade
beskattningsregler för villor och vissa andra fastigheter samt därmed sammanhängande
spörsmål och anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 mars 1965 tillkallade jag
den 2 april samma år numera departementsrådet Gösta Ekman, kammarrättsassessorn
Lars Lindberg, ledamoten av riksdagens första kammare,
lantbrukaren Sven Sundin och ledamoten av riksdagens andra kammare,
fabriksarbetaren Alf Andersson såsom sakkunniga med uppdrag att överse
de schablonmässiga regler, som vid taxeringen gäller för inkomstberäkningen
av egnahem och vissa andra fastigheter, samt därmed sammanhängande
frågor. Tillkallandet av de sakkunniga (villabeskattningsutredningen)
hade samband med statsmakternas beslut om sänkning av repartitionstalet
vid den kommunala fastighetsbeskattningen från 2,5 till 2 %
och motsvarande beslut rörande det procenttal som gäller för en- och
tvåfamilj sfastigheter vid taxering enligt den s. k. schablonmetoden. Dessa
sänkningar vidtogs för att motverka den höjning av fastighetstaxeringsvärdena
som väntades bli följden av 1965 års allmänna fastighetstaxering.
Några särskilda direktiv för utredningen utfärdades inte. I prop. 1965: 30,
varigenom förslag till nyssnämnda åtgärder förelädes riksdagen, anförde
jag såsom grund för mitt förslag beträffande procenttalet för villaschablonen
bl. a. att fråga här var om en bostadskostnad för villaägarna och att
en automatisk höjning av denna kostnad till följd av höjda taxeringsvärden
inte var önskvärd. Detta gällde främst en- och tvåfamilj sfastigheter av
det slag som i dagligt tal innefattas i begreppet egna hem. Förhållandet var
i viss mån ett annat när det gällde villor som i fråga om storlek och utfö
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 11)66
rande klart föll utom det normala egnahemsbegreppet. Beträffande sådana
fastigheter kunde det vara motiverat att hålla fast vid den princip som ligger
till grund för schablonregeln, nämligen att den inkomst som beskattas
skall motsvara en skälig förräntning på det kapital som fastigheten representerar.
Det kunde därför finnas fog för skilda beräkningsgrunder för olika
slag av en- och tvåfamilj sfastigheter. Frågan rymde emellertid många problem
och borde närmare utredas.
Även schablonreglerna för inkomstberäkningen av fastighet som ägs av
bostadsföreningar, bostadsaktiebolag och allmännyttiga bostadsföretag ansåg
jag borde överses. Inkomstberäkningen av dessa fastigheter grundas på
ett procenttal av 3 och någon sänkning härav föreslogs inte i propositionen.
Bevillningsutskottet tillstyrkte propositionen i de delar som nu är i fråga.
Utskottet yttrade i anledning av motionsyrkanden om ytterligare sänkning
av procenttalet för villor och om sänkning av motsvarande tal för bostadsföretagens
fastigheter bl. a. att några principiella invändningar knappast
kunde göras mot att villaägare får en ökad intäkt i förvärvskällan till följd
av att villornas taxeringsvärden höjts. Å andra sidan ansåg utskottet det inte
tillfredsställande att villaägarna som en direkt följd av höjda taxeringsvärden
åsamkas en stegring av sina bostadskostnader som inte står i rimlig
proportion till den allmänna kostnadsutvecklingen. Utskottet förutsatte att
den i propositionen nämnda utredningen skulle pröva alla de spörsmål som
sammanhänger med beskattningen av en- och tvåfamilj sfastigheterna samt
bostadsföretagens fastigheter. Vad utskottet förordat godkändes av riksdagen
(BevU 1965: 24, rskr 228).
Villabeskattningsutredningen överlämnade den 22 juni 1966 sitt betänkande
som har titeln Reviderad schablon för villabeskattningen m. m. (Stencil
Fi 1966: 4). Av utredningen framlagt författningsförslag torde såsom bilaga
1 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av kammarrätten,
riksskattenämnden, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet, som vid yttrandet
fogat utlåtanden av Stockholms stadskollegium och vissa myndigheter
inom Stockholms stad, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län, Hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB), Svenska kommuntörbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges köpmannaförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RBF), Sveriges
villaägareförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Stockholms bostadsföreningars
centralförening u. p. a. och Sveriges allmännyttiga bostadsföre
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
tag. Härvid har Sveriges lantbruksförbund och RLF hänfört sig till ett av
lantbrukets skattedelegation avgivet yttrande medan Sveriges grossistförbund
såsom eget yttrande åberopat det yttrande som lämnats av Sveriges
industriförbund.
En- och tvåfamiljsfastigheter
Gällande rätt
Enligt 7 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) (KL)
skall såsom annan fastighet taxeras fastighet, som används för annat ändamål
än jordbruk. Med fastighet förstås inte bara vad som enligt allmän lag
är att hänföra till fast egendom utan även byggnad på mark som ägs av annan
person än den som äger byggnaden. I enlighet härmed taxeras byggnader,
som är avsedda för bostadsändamål och inte ingår i jordbruk, jämte tillhörande
tomtområden såsom annan fastighet. Detta gäller både om byggnaderna
är avsedda att utnyttjas för detta ändamål hela året och om de används
endast en viss del av året eller vid vissa tillfällen såsom t. ex. i fråga
om sommarställen, sportstugor o. d.
Taxering av fastighet sker dels vid allmän fastighetstaxering, som enligt
12 § KL skall verkställas vart femte år, och dels vid särskild fastighetstaxering,
som sker de år när allmän fastighetstaxering inte äger rum. Den
senaste allmänna fastighetstaxeringen skulle enligt detta stadgande ha ägt
rum år 1962. Den uppsköts emellertid genom särskilda beslut till år 1965.
Mellan de båda senaste fastighetstaxeringarna förflöt således en tid av åtta
år.
De vid allmän fastighetstaxering fastställda taxeringsvärdena får inte ändras
förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering, om det inte efter taxeringen
inträffar särskilda förhållanden beträffande fastigheten, såsom eldsvåda
och liknande (12 § 2 mom. KL). Om fastighet byggs om så att dess taxeringsvärde
bör ökas med minst en femtedel får likaså omtaxering ske under
perioden mellan två fastighetstaxeringar.
Vid särskild fastighetstaxering uppskattas fastighetens värde efter det
allmänna prisläge och de uppskattningsgrunder i övrigt, som tillämpats vid
den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen.
Taxeringsenhet motsvarar i allmänhet den s. k. kamerala enheten men
under särskilda förhållanden kan kameral enhet uppdelas i flera taxeringsenheter
liksom flera kamerala enheter kan bilda en taxeringsenhet. Uppdelning
kan förekomma t. ex. när en fastighet delvis används som bostad och
delvis för jordbruks- eller skogsbruksändamål (7 § och anvisningarna till
8 § KL).
Vid taxering till kommunal inkomstskatt anses enligt 18 § KL varje fas -
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
tighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som utgör förvaltningsenhet,
såsom särskild förvärvskälla, i den mån inte fastigheten ingått i någon
av ägaren bedriven rörelse. Inkomsten av varje särskild förvärvskälla uppskattas
enligt 17 § samma lag för sig.
Inkomsten av annan fastighet beräknas enligt föreskrifterna i 24—26 §§
KL. Sedan intäkten av fastigheten minskats med tillåtna avdrag framkommer
nettointäkt eller, om avdragen överstiger bruttointäkten, underskott
som i princip är avdragsgillt vid fastighetsägarens inkomsttaxering. Vid
beräkning av intäkt och avdrag tillämpas antingen den s. k. konventionella
metoden eller den s. k. schablonmetoden.
Inkomstberäkningen enligt den konventionella metoden sker såsom för
förvärvskällor i allmänhet på det sättet, att bruttointäkterna först beräknas,
varefter avdrag sker för omkostnader. Såsom intäkt upptas därvid såväl
kontanta inkomster från fastigheten som hyresvärdet av lägenhet, som
ägaren använt för sin, sin familjs eller sina personliga tjänares räkning.
Värdet av bostadsförmån beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris
eller efter annan lämplig grund om något jämförbart hyrespris inte
finns på platsen. I 25 § 1 mom. KL uppräknas olika slag av kostnader för annan
fastighet såsom exempel på vad som får dras av. Härav må nämnas
kostnader för reparation och underhåll av byggnader, för vicevärd och portvakt
samt för vattenförbrukning, renhållning och belysning. Vidare medges
avdrag för värdeminskning av byggnad och av maskiner och andra
inventarier, som hör till fastigheten. Avdrag medges också för ränta på
lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt för tomträttsavgäld eller liknande
avgäld. I 25 § 2 mom. KL föreskrivs, att avdrag inte får göras för kostnad för
ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring på fastigheten.
Inkomstuppskattning enligt schablonmetoden innebär, att intäkten av
fastigheten beräknas till viss procent av fastighetens taxeringsvärde året
näst före taxeringsåret samt att avdrag inte medges för andra omkostnader
än för ränta på lånat kapital som nedlagts i fastigheten och för tomträttsavgäld
eller liknande avgäld. Fysisk person, som blivit för taxeringsåret
eller året närmast före taxeringsåret mantalsskriven på fastigheten, äger
dessutom tillgodoräkna sig ett extra avdrag om 200 kr. Avdraget får dock
inte överstiga den deklarerade intäkten av fastigheten. Det extra avdraget
tillkommer även dödsbo, om någon delägare i boet blivit mantalsskriven
på fastigheten nämnda år.
Har fastigheten inte åsatts något taxeringsvärde för året närmast före
taxeringsåret skall intäkten beräknas på grundval av fastighetens värde,
uppskattat enligt de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för
nämnda år.
Schablonmetod för inkomstberäkningen av annan fastighet tillämpas
enligt 24 § 2 mom. KL i fråga om fastighet som är inrättad till bostad åt
en eller två familjer med personliga tjänare (sådana fastigheter benämns
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
i fortsättningen vanligen villafastigheter eller villor om inte särskild anledning
finns att utskilja visst slag av en- och tvåfamiljsfastighet). Schablonmetoden
gäller vidare enligt 3 mom. samma paragraf i fråga om fastighet,
som tillhör bostadsförening, bostadsaktiebolag eller s. k. allmännyttigt
bostadsföretag. Såsom förut nämnts beräknas intäkten för villafastigheter
till 2 % av taxeringsvärdet och för bostadsförenings, bostadsaktiebolags
eller allmännyttigt bostadsföretags fastighet till 3 % av taxeringsvärdet.
Såsom villa räknas även fastighet, som delvis använts i ägarens egen
rörelse, under förutsättning att fastigheten i övrigt är inrättad såsom sådan
bostadsfastighet. Till grund för beräkningen av schablonintäkten av fastigheten
läggs därvid taxeringsvärdet minskat med den del av samma värde,
som kan anses belöpa på den i rörelsen använda fastighetsdelen. Schablonmetoden
är även tillämplig på villafastighet, som används endast viss del
av året eller tillfälligt, såsom sommarvilla, sportstuga eller jaktstuga, eller
som utan att användas står till ägarens förfogande.
Frågan huruvida fastighet skall anses inrättad till bostad åt en eller
två familjer bedöms med hänsyn till de förhållanden, som rått under större
delen av beskattningsåret, eller, beträffande fastighet som är avsedd att
nyttjas endast viss tid av året, under större delen av denna tid.
Uthyrs en villa till stadigvarande bostad torde schablonmetoden alltjämt
vara tillämplig vid inkomstberäkningen av fastigheten. Utnyttjas däremot
fastigheten i »icke allenast ringa omfattning» i förvärvssyfte på annat sätt
än för uthyrning till stadigvarande bostad eller såsom bostad för ägaren,
tillämpas den konventionella metoden (24 § 2 mom. sista stycket KL).
Så kan t. ex. vara fallet med fastigheter, som under somrarna brukar uthyras
till sommargäster men i övrigt bebos av ägarna, sommarstugor som
regelbundet uthyrs under somrarna, fastigheter som till viss del upplåts
för upplagsplats, för rörelse e. d. samt fastigheter som utnyttjas för odling
eller tillgodogörande av alster eller naturtillgångar från fastigheten. En
fastighet bör anses i allenast ringa omfattning utnyttjad för sådant ändamål
som nyss angelts, om den därigenom förvärvade bruttointäkten uppgår
till högst 1 200 kr. eller överstiger detta belopp men inte 2 % av fastighetens
taxeringsvärde (anvisningspunkt 6 till 24 § KL).
Ett ytterligare undantag från villaschablonen föreligger om fastigheten
inte varit inrättad som villa under större delen av beskattningsåret, såsom
t. ex. när en fastighet ombyggts under senare delen av beskattningsåret från
f Ierf amil j sfastighet till en- eller tvåfamilj sfastighet eller om nybyggd villafastighet
färdigställts först under senare delen av beskattningsåret. I sistnämnda
fall beräknas således inkomsten enligt den konventionella metoden
under det första beskattningsåret, medan schablonmetoden i princip
tillämpas för senare beskattningsår.
Schablonmetoden för beräkning av villafastigheternas inkomst började
tillämpas vid 1955 års taxering. Dessförinnan gällde den konventionella me
-
10
Kangl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
toden för all slags annan fastighet. Övergången till schablonmetoden motiverades
främst såsom en nödvändig förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet.
Den konventionella metoden med uppskattning av hyresförmåner
enligt ortens pris och beräkning av omkostnader hade fått till följd
ett stort antal tvister och taxeringsprocesser i beskattningsnämnder och beskattningsdomstolar
varje år.
Teoretiskt motiverades villaschablonen med att innehavet av sådana
fastigheter knappast kunde jämställas med innehavet av förvärvskälla i
egentlig mening. Regelmässigt anskaffades inte sådana fastigheter för att
användas i förvärvssyfte.
Till grund för den tekniska utformningen av schablonen anfördes att
beskattningen borde avse räntan på det i fastigheten nedlagda kapitalet.
Procenttalet för inkomstberäkningen fastställdes ursprungligen till 3. I
prop. 1953: 187 erinrade dåvarande chefen för finansdepartementet i detta
sammanhang bl. a. om att villafastigheterna knappast kunde likställas med
förvärvskällor i vanlig mening. Värdet av den förmån, som ägarna kunde
anses åtnjuta av det egna kapitalet i fastigheterna, borde därför uppskattas
efter ett förhållandevis lågt procenttal. Det låg nära till hands att därvid
anknyta till den avkastning ägaren skulle erhålla, om han placerade det
jämförelsevis lilla kapital, som det vanligtvis rörde sig om, på ett sätt som
eljest kunde tänkas ifrågakomma, exempelvis genom insättning i sparbank.
Med utgångspunkt från då rådande förhållanden borde procenttalet
i så fall lämpligen bestämmas till 3. Eftersom ränta på lånat kapital fick
dras av med verkliga beloppet och sådan ränta i allmänhet utgick efter ett
något högre procenttal, blev resultatet, att den beräknade räntan på det
egna kapitalet oftast kom att i realiteten understiga 3 % av detta kapital.
Ju högre ränta en fastighetsägare nödgades betala på det lånade kapitalet,
desto lägre blev det procenttal, som motsvarade förhållandet mellan uppskattad
inkomst av villan och eget kapital i den.
I propositionen framhölls vidare att ett sådant procenttal borde väljas
att den framräknade inkomsten i genomsnitt inte blev högre än den inkomst,
som framkom vid beräkning enligt dittills gällande regler och metoder.
Det underströks att procenttalet självfallet kunde ändras vid mera
avsevärda förskjutningar i räntenivån. Täta ändringar borde dock undvikas.
Först när en höjning eller sänkning av den vanliga räntenivån kunde
bedömas bli mera varaktig ansåg departementschefen det lämpligt att
ompröva procenttalet.
Vid riksdagsbehandlingen utsattes propositionen för viss kritik. Bl. a. befarades
att schablonmetoden med det procenttal som valts skulle leda till
skärpt beskattning för villaägarna. Delvis med stöd härav hemställdes i
vissa motioner om avslag på propositionen. I andra motioner yrkades nedsättning
av procenttalet till 2,5 eller 2.
Bevillningsutskottet (bet. 1953: 50) avstyrkte motionsyrkandena under
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
åberopande av att gjorda undersökningar visat att en beskattning efter
schablonmetoden med det i propositionen valda procenttalet 3 i genomsnitt
skulle komma att ge ungefär samma resultat som om beskattningen bibehölls
vid dittills gällande regler. Utskottet tilläde att undersökningarna
också visade att en beskattning efter 3 % innebar att nettointäkten genomsnittligt
skulle motsvara 2,4 % av villaägarnas egna kapital.
Riksdagen antog propositionen oförändrad (rskr 1953:286).
Inför den väntade höjningen av taxeringsnivån för fastigheter vid 1957
års allmänna fastighetstaxering sänktes procenttalet för inkomstberäkningen
till 2,5, varjämte det extra avdraget om 200 kr. tillkom såsom ytterligare
utjämningsfaktor. Såsom framhållits inledningsvis sänktes procenttalet
på nytt inför den väntade höjningen av taxeringsnivån vid 1965 års
allmänna fastighetstaxering till 2 (prop. 1965:30, BevU 24, rskr 228).
Fastigheter är underkastade förutom inkomstbeskattning även kommunal
fastighetsbeskattning. Den är konstruerad som en garantiskatt, dvs. skatten
garanterar kommunen ett visst skatteunderlag. Garantibeloppet utgör för alla
fastigheter f. n. 2 % av taxeringsvärdet. Procenttalet för garantibeloppet
brukar benämnas repartitionstalet. Den särskilda fastighetsbeskattningen
får betydelse — blir effektiv — i regel endast i de fall nettointäkten av fastigheten
är lägre än garantibeloppet. Jag avser inte att i detta sammanhang
behandla repartitionstalets storlek för något slag av fastigheter.
Utredningen
Schablonmetoden som beskattningsprincip
Utredningen sammanfattar motiven för villaschablonen i tre punkter.
Man eftersträvade för det första en enkel metod för villabeskattningen i
stället för den konventionella metoden, som orsakade mycket besvär i samband
med taxeringen såväl för villaägarna som för taxeringsmyndigheterna.
Eu mångfald taxeringsprocesser om hyresvärde, reparationskostnader
m. in. förekom. För det andra kunde villafastigheterna inte betraktas
som förvärvskällor i vanlig mening eftersom de i allmänhet avsåg att
tillgodose ägarnas bostadsbehov. Slutligen ansåg man sig trots det bristande
förvärvssyftet hos villaägarna inte kunna bortse från att ägarna så gott
som alltid hade lagt ned visst kapital i fastigheten. Räntan på detta kapital
borde av rättviseskäl beskattas.
Enligt utredningens mening måste schablonmetoden från förenklingssynpunkt
ses som en stor framgång. De tidigare tvisterna om hyresvärde,
reparations- och förbättringskostnader m. in. beträffande villor har nästan
helt upphört. Villaägarnas deklarationsbestyr har kunnat inskränkas till
ett minimum vad beträffar villafastigheterna och deklarationsgranskningen
bereder på denna punkt inte något besvär.
12
Kuncjl Maj:ts proposition nr 151 år 1966
I fråga om den andra punkten framhåller utredningen att villaägandet
inte ändrat karaktär under den tid schablonmetoden gällt och knappast
kan väntas göra det i framtiden. Alltjämt anskaffas villafastigheterna till
helt övervägande del för att tillgodose ägarnas bostadsbehov och någon
förvärvskälla i vedertagen mening kan inte anses föreligga.
Beträffande punkten tre som gäller beskattningen av räntan på ägarens
kapital i fastigheten finner utredningen att utvecklingen inte varit lika
gynnsam. Procenttalet för beskattning av räntan på det i villan nedlagda
kapitalet har sänkts trots att det allmänna ränteläget förändrats i motsatt
riktning. Till belysning av utvecklingen beträffande det allmänna ränteläget
lämnar utredningen på sid. 26 och 27 i betänkandet vissa uppgifter. Härav
framgår att riksbankens diskonto gått upp från 3 % när beslutet om schablonmetoden
för villorna fattades till 6 % fr. o. in. den 9 juni 1966. Diskontot
visar visserligen inte en oavbruten stegring. Strax innan metoden började
tillämpas men efter det att den beslutats sjönk t. o. in. räntenivån till
bottenläget 2,75 %. Även senare har diskontot dalat. I stort sett har dock
räntenivån varit uppåtgående.
När schablonmetoden infördes anknöts procentsatsen till bankernas inlåningsränta.
Av utredningens uppgifter framgår att denna ränta legat något
lägre än diskontot och i stort sett följt detta. Skillnaden mellan inlåningsräntan
på kapitalräkning och diskontot, som år 1950 var en halv procentenhet,
ökades tio år senare till 0,75 procentenheter och har därefter inte
ändrats.
Utlåningsräntan har likaså följt diskontot. Det framgår att denna ränta,
som år 1950 var 1,5 procentenheter högre än diskontot, senare gått upp
till 2,0 procentenheter över diskontot. Det sagda innebär att skillnaden
mellan bankernas inlånings- och utlåningsräntor ökat från 2 procentenheter
år 1950 till 2,75 procentenheter år 1964.
För att utröna taxeringsresultatet för villafastigheterna har utredningen
låtit göra vissa statistiska undersökningar. De redovisas i bilagorna 1—9
till betänkandet och kommenteras i bilaga 14 av utredningens expert. Undersökningarna
avser 1965 års taxering och grundar sig således på 1957
års fastighetstaxeringsvärden. Genom att uppgift även införskaffats om
1965 års taxeringsvärden har det varit möjligt att omräkna schablonmetodens
intäktssida efter de värden som gällde vid 1966 års taxering.
Det bör understrykas att den i bilagorna 1, 3 och 5 redovisade statistiken
knappast kan anses representativ såvitt avser villor med taxeringsvärde
över 150 000 kr. på grund av det knappa grundmaterialet i denna grupp.
Utredningen konstaterar att villornas sammanlagda nettointäkt numera
mycket kraftigt understiger det sammanlagda underskottet. Vid 1965 års
taxering uppgick således summa nettointäkt till endast 52 milj. kr. och
summa underskott till 337 milj. kr. Om man på intäktssidan tillämpar de
beräkningsgrunder som gäller vid 1966 års taxering sker inte någon större
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
förändring. Nettointäkten stiger till SO milj. kr. och underskottet sjunker
till 307 milj. kr. Eftersom den allmänna räntenivån höjdes under inkomståret
1965 antar utredningen emellertid att utfallet av 1966 års taxering
blir ungefär detsamma som siffrorna från 1965 års taxering utvisar. Antalsmässigt
visar statistiken att ca 350 000 av totalt ca 550 000 villor i Sverige
med permanenta bostäder skattemässigt ger underskott och att ca
200 000 ger nettointäkt.
Beträffande fritidsvillor visar statistiken däremot att summa nettointäkt,
som utgör ca 49 milj. kr., överstiger summa underskott med ca 20 milj. kr.
Av statistiken framgår vidare att villor med permanentbostäder och
taxeringsvärde över 50 000 kr. är belånade till ca halva taxeringsvärdet.
Högsta belåningen, 53 % av taxeringsvärdet, gäller villor med 50—100 000
kr. taxeringsvärde. Såsom kan utläsas av bilaga 2 kolumn 8 ökar belåningen
med stigande inkomster hos villaägaren. Den relativa andelen fastigheter
med underskott har samma utveckling (bilaga 4 kolumn 14).
Som exempel på underskottsavdragens storlek kan nämnas att utredningen
vid genomgång av deklarations- och taxeringsmaterial för senare
år i villadistrikt några gånger uppger sig ha funnit underskottsavdrag på
30—40 000 kr. Avdrag på 10—15 000 kr. anges såsom relativt vanliga för
villor med taxeringsvärde enligt 1965 års fastighetstaxering av 200—250 000
kr.
Den nuvarande situationen med mycket kraftigt minus om man ser
förvärvskällan från fiskal synpunkt ger enligt utredningen i första hand
anledning till frågan om villafastigheterna längre bör anses som särskilda
förvärvskällor vid beskattningen eller om inkomstberäkningen för dem helt
bör slopas. I andra hand bör övervägas att begränsa rätten till gäldränteavdrag.
Som principiell motivering kan anföras att 1957 och 1965 års riksdagsbeslut
innebär att man inte längre konsekvent vidhåller den ursprungliga
principen på intäktssidan, nämligen att beskatta räntan på det kapital
som nedlagts i fastigheten. Enligt utredningen kan det på grund härav i
det nu uppkomna läget ifrågasättas att göra ett motsvarande avsteg från
schablonprincipen på utgiftssidan. För en begränsning av gäldränteavdraget
kan också åberopas att de allmänt förekommande underskottsavdragen
har osunda verkningar i olika hänseenden. Bl. a. verkar de höjande på
fastighetspriserna. Möjligheten till skattelättnad genom underskottsavdrag
åberopas vidare som försäljningsargument i villaaffärer. Det är allmänt
känt och bekräftas av utredningens undersökningar att sådana villor, som
utgör stora belåningsobjekt med hänsyn till värdet, visar förhållandevis
större underskott än andra villor. Eftersom ägarna till dessa villor ofta
befinner sig i höga inkomstlägcn medför underskottsavdragen betydande
skattelättnader för ägarna med hänsyn till marginalskatten. I vida kretsar
uppfattas förhållandet som om schablonmetoden för dessa skattskyldiga
leder till omotiverade bostadssubventioner skattevägen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
Utredningen tillägger att man till stöd för att slopa inkomstberäkningen
för villor också kan anföra de för övriga förvärvskällor gällande grunderna
för beskattning av uttag av förmån ur förvärvskälla. Beskattningen av
uttag innebär nämligen i första hand att däremot svarande kostnader i
förvärvskällan skall återföras till beskattning.
Enligt utredningens mening föreligger dock inte tillräckliga skäl att
bortse från villafastigheterna såsom förvärvskälla vid beskattningen. Förutom
att 1953 års ståndpunkt om beskattning av räntan på villaägarens
kapital i fastigheten enligt utredningens mening alltjämt får anses principiellt
riktig åberopas att åtgärden skulle medföra en skärpning av beskattningen
för det stora flertalet nytillträdande villaägare. För dessa är en hög
belåning av villan en normal företeelse och ränteutgifterna måste anses
minska deras skatteförmåga. Konstruktionen skulle rödare gynna kapitalstarka
personer som redan nu torde anse en investering i villa skattemässigt
»lönsam», bl. a. genom att de relativt låga taxeringsvärdena innebär
en besparing av förmögenhetsskatt.
Avdragsrätt för gäldränta m. m.
I fråga om rätten till gäldränteavdrag har utredningen prövat frågan
om att helt slopa villaägarnas avdragsrätt för ränta och även möjligheten
att införa en spärregel för ränteavdraget. En sådan regel skulle vara tilllämplig
inom ramen för nu gällande schablonmetod. Regeln kunde tekniskt
utformas så att ränteavdraget inte fick överstiga t. ex. dubbla schablonintäkten
eller högst 6 000 kr.
Såsom det främsta skälet mot att omkonstruera schablonmetoden för
villabeskattningen genom att angripa ränteavdraget anför utredningen
praktiska svårigheter. F. n. bereder frågan om till vilken förvärvskälla en
gäldränta är att hänföra inga större problem i taxeringssammanhang. Om
man skulle förbjuda avdrag för gäldränta eller införa en spärregel för ränteavdraget,
måste man ofta vara nödsakad att bestämma till vilken förvärvskälla
det lånade kapitalet och den härmed sammanhängande gäldräntan
hör. Detsamma blir förhållandet om inkomstberäkningen beträffande
villor helt slopas.
Skulle avdragsrätten för gäldränta upphävas helt eller delvis just för
denna speciella förvärvskälla men i övrigt bibehållas befarar utredningen
den praktiska konsekvensen att många skattskyldiga sökte att tillgodogöra
sig avdrag för inteckningsränta som egentligen avsåg villafastighet under
annan förvärvskälla. Uppenbarligen skulle taxeringsmyndigheterna ofta
sakna möjlighet att motbevisa den skattskyldiges påståenden om till vilken
förvärvskälla gäldräntan hörde. Så skulle särskilt vara fallet när villaägaren
även redovisade inkomst från förvärvskällorna rörelse eller jordbruksfastighet.
Skattskyldiga med möjlighet att ta upp borgenslån i stället
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1966 15
för inteckningslån skulle enligt utredningen säkert också bli svåra att kontrollera.
Frågan om en begränsning av rätten till avdrag för gäldränta med hänsyn
till att räntan kan anses utgöra levnadskostnad synes utredningen böra
prövas i ett vidare sammanhang än som nu är i fråga.
Utredningen ägnar även uppmärksamhet åt möjligheten att återgå till
konventionell metod vid villabeskattningen. Det konstateras därvid att även
taxering av villor efter den konventionella metoden f. n. skulle visa betydligt
sämre resultat från fiskalisk synpunkt än år 1953, när schablonmetoden
infördes, beroende på det höjda ränteläget.
Av taxeringstekniska och praktiska skäl anser sig utredningen inte böra
förorda en återgång till konventionell metod för villabeskattningen vare
sig för förvärvskällan som helhet eller som undantagsregel för vissa villor.
Alla de svårigheter som före schablonmetodens införande uppkom i det
praktiska taxeringsarbetet och som föranledde ett stort antal tvister och
processer i beslcattningsnämnder och beskattningsdomstolar skulle i så fall
uppkomma. De frågor som främst gav anledning till tvister var beräkningen
av hyresvärdet och gränsdragningen mellan å ena sidan ny-, tilloch
ombyggnad och å andra sidan reparation av fastigheten. Enligt allmänna
principer vid inkomstbeskattningen är kostnader för ny-, till- och
ombyggnad inte omedelbart avdragsgilla medan så är fallet med reparationskostnader.
Differentierad intäktsprocent
Utredningen framhåller i fortsättningen att den nuvarande schablonprocenten
för villabeskattningen, 2, måste betraktas som mycket låg om
man ser den mot bakgrunden av de grundläggande resonemangen vid metodens
införande. Såsom förut uttalats avsåg man att beskatta räntan på
villaägarens kapital i fastigheten. Redan 1957 års sänkning av procentsatsen
ter sig inkonsekvent mot denna bakgrund eftersom den allmänna
räntenivån då låg högre än vid metodens genomförande. Med dagens höga
ränteläge är 2-procentregeln enligt utredningen verklighetsfrämmande om
man avser att beskatta räntan på ägarens kapital i fastigheten. Den allmänna
räntenivån torde f. n. ligga minst 2 procentenheter högre än 1953.
I konsekvens härmed borde schablonprocenten nu vara ca 5 om den ursprungliga
principen skulle vidhållas. Med en så hög intäktsprocent kommer
man emellertid i konflikt med en annan av utgångspunkterna när
schablonmetoden antogs, nämligen alt metoden inte i princip skall leda till
högre beskattning än om villorna taxerades enligt den konventionella metoden.
Sänkningarna av procentsatsen för inkomstberäkningen av villor i samband
med den väntade nivålyftningen av taxeringsvärdena vid de allmän
-
16
Kungl. Maj. ts proposition nr löl år 1966
tia fastighetstaxeringarna åren 1957 och 1965 får enligt utredningens mening
anses ha inneburit, att man frångått tanken på en mer direkt anknytning
av schablonen till det allmänna ränteläget. I stället har än mer
framhållits förvärvskällans speciella karaktär och att kostnaderna i förvärvskällan,
inkl. skattekostnaden, utgjort fastighetsägarens bostadskostnad.
Anledning har inte ansetts föreligga att i samband med höjningen
av taxeringsnivån vid de allmänna fastighetstaxeringarna genom oförändrad
schablonbeskattning automatiskt öka bostadskostnaden för egnahemsägare
och likställda. Det har även åberopats att höjningen av villornas taxeringsvärden
inte i och för sig inneburit någon ökad skatteförmåga för egnahemsägaren.
En jämförelse mellan villaägarens bostadskostnad och bostadskostnaden
för den som är hänvisad till allmänna hyresmarknaden finner utredningen
vara av särskilt intresse mot bakgrunden av motiven för 1957 och 1965 års
ställningstaganden beträffande villaschablonens intäktsprocent. I bilagorna
10 och 11 till betänkandet redovisar utredningen två kalkylexempel beträffande
villaägarens bostadskostnader i nyuppförda fastigheter. Bilaga
10 upptar bostadsstyrelsens år 1964 upprättade kalkyl till vägledning för
dem som söker statligt bostadslån för småhus. Beräkningen i bilaga 11 avser
Stiftelsen Ekkronans anvisningar hösten 1965 för köpare av radhus
uppförda i stiftelsens regi. Till jämförelse redovisas i bilaga 12 vissa uppgifter
rörande bostadskostnaderna för hyreslägenheter. Uppgifterna är
hämtade från statens hyresråds fastighetsomkostnadsundersökning för år
1965 och avser totalhyran per m2 år 1964 för hus i olika årgångar. Bostadsstyrelsens
exempel avser ett egnahem med en produktionskostnad av 80 000
kr. och en lägenhetsyta av 94 m2. Ekkronans kalkylexempel gäller ett radhus
om 4 rum och kök (125 in2) med en produktionskostnad av 157 000
kr. I detta fall räknas med två alternativ. I alt. I är villaägarens kontantinsats
23 600 kr. och i alt. II 31 400 kr.
I tabellform och ungefärliga tal i kr. ser jämförelsen ut på följande sätt.
Eget hem Hyres- Radhus Radhus Hyres
94
fn2 lägenhet 125 m2 125 m2 lägenhet
94 m2 alt. I alt. II 125 m2
Årsomlcostnader........ 4 550 5 250 9 350 8 700 7 750
Skattebesparing ........ — 800 — — 2 450 —• 2150 —■
Nettokostnad .......... 3 750 5 250 6 900 6 550 7 750
Amortering............ + 1800 — + 3 500 + 2 550 —
5 550 5 250 10 400 9100 7 750
Enligt utredningens mening kan man knappast med utgångspunkt från
den nu gjorda schematiska jämförelsen dra några bestämda slutsatser rörande
boendekostnaderna för den som har eget hem eller villa, å ena sidan,
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
och hyresgäster, å andra sidan. Bl. a. lider jämförelserna av svagheten att
tidpunkterna för kostnadsberäkningarna inte exakt överensstämmer. Vidare
är beräkningen för skattebesparing genom ränteavdragsrätten approximativ.
Hur mycket avdragsrätten reducerar villaägarens eljest utgående
inkomstskatt är i det enskilda fallet bl. a. beroende på vilken marginalskatt
villaägaren har att räkna med på sin inkomst. Det kan också
ifrågasättas om amorteringskostnaden skall medräknas. Amorteringen
brukar ju karakteriseras såsom ett sparande men en del av amorteringskostnaden
torde kunna räknas som en värdeminskningskostnad.
Att boendekostnaderna — om man inte tar någon hänsyn till skattebesparingen
genom ränteavdrag — är högre för den som bor i eget hem än
för bostadsrätts- eller hyreslägenhetsinnehavare anser utredningen klart
och erinrar om att detta förhallande bekräftas av en av statistiska centralbyråns
utredningsinstitut i maj 1966 publicerad rapport och redogörelse
för resultatet av bostadskostnadsundersökningen i samband med folk- och
bostadsräkningen 1965.
Statsmakternas beslut beträttande villaschablonens intäktsprocent får
enligt utredningens mening ses som en skälighetsbedömning. Man har försökt
undvika att beskattningsvägen öka egnahemsägares och likställdas
boendekostnader, när inte deras skatteförmåga kan anses ha ökat. Denna
synpunkt har enligt utredningen tillmätts särskild betydelse med hänsyn
till att hyresgäster inom stora delar av landet genom hyresregleringen är
skyddade mot sådan ökning av sin bostadskostnad som inte äi direkt hänförlig
till prisstegring på omkostnader. Utredningen framhåller att omkostnadsfördyringen
kan antas ha drabbat villaägarna i minst lika hög
grad som hyresgäster. Det bör också anmärkas att villaägarna i allmänhet
fått vidkännas en viss skattehöjning trots sänkningen av villaschablonens
procenttal. Såväl vid 1957 som 1965 års fastighetstaxering har taxeringsvärdena
för villor inom stora områden höjts mer än vad som motsvarar
sänkningen av inkomstprocenten. Utredningen anser att det inte undei
f. n. rådande förutsättningar finns skäl att genom en generell höjning av
inkomstprocenten vid villaschablonen öka egnahemsägarnas och likställdas
boendekostnader.
De betydande underskottsavdragen för villor med taxeringsvärden över
vad som motsvarar normalvillor har gett utredningen anledning att närmare
undersöka relationen mellan de större villornas anskaffningsvärden
och taxeringsvärden. Urån den officiella statistiken kan inhämtas att fastighetspriserna
generellt ligger betydligt över de taxeringsvärden som åsätts
vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering. Den procent varmed
köpeskillingen överstiger taxeringsvärdet brukar benämnas överprisprocent.
För utredningen har det varit angeläget att få klarlagt om en väsentlig överprisprocent
kvarstår även i förhållande till en efterföljande fastighetstaxering
för villor med högre taxeringsvärden. Eu sådan undersökning anser ut
2
Bihang till riksdagens protokoll 1006. 1 samt. Nr 1S1
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
redningen desto mer motiverad som betydelsen av riktiga taxeringsvärden
för villafastigheter starkt underströks i samband med förarbetena till lagstiftningen
om villaschablonen. Det förutsattes att man genom särskilda
undersökningar efter det metoden varit i tillämpning någon tid skulle utröna
om schablonberäkningens obligatoriska anknytning till taxeringsvärdena
gav ett nöjaktigt resultat.
Utredningen redovisar vissa uppgifter från den officiella prisstatistiken
som visar överprisprocenten åren 1957—1963 för villor med taxeringsvärde
överstigande 5 000 kr.
Vidare åberopas uppgifter i Statistisk Årsbok 1965 rörande 1962 års
prisstatistik för villor. Som kommentar till uppgifterna uttalar utredningen
att en betydande överprisprocent förekommer för villor i alla prislägen.
Även om överprisprocenten knappast generellt kan sägas vara högre för
villor med högre taxeringsvärde än för andra, understryker utredningen
att det är en väsentlig skillnad i kronor räknat t. ex. mellan 50 % överpris
på ett taxeringsvärde av 50 000 kr. och samma procentuella överpris på ett
taxeringsvärde av'' 200 000 kr. I det förra fallet är det verkliga värdet 75 000
kr. och i det senare 300 000 kr.
Utredningen har även låtit göra en undersökning av förhållandet för ett
antal villor mellan 1965 års taxeringsvärde och byggnadskostnaden eller
närmast föregående kända överlåtelsepris. Undersökningen redovisas i bilaga
9 till betänkandet. Undersökningen avser att belysa förhållandet mellan
anskaffningsvärde och taxeringsvärde för de ca 4 000 villor som beräknas
finnas i Sverige med taxeringsvärden över 150 000 kr. Tillvägagångssättet
vid undersökningen har varit att vissa fastighetstaxeringsdistrikt valts ut
där erfarenhetsmässigt ett stort antal fastigheter i den angivna värdeklassen
finns. Undersökningen har omfattat orter i omgivningarna kring Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Sundsvall eller inom dessa städer.
Med ledning av vad som inhämtats i fastighetslängderna har kompletteiande
uppgifter skaffats från fastighetsdeklarationerna. Undersökningen
täcker mer än hälften av beståndet av villor i landet med taxeringsvärde
över 150 000 kr. vilket såsom nyss nämnts beräknats till 4 000.
Utredningen reserverar sig för att grundmaterialet för denna undersökning
är osäkert. Uppgifterna i fastighetsdeklarationerna rörande köpeskilling
och byggnadskostnader granskas vanligen inte närmare av fastighetstaxei
ingsnämnderna och det kan i allmänhet inte utläsas av deklarationerna
vilken vikt nämnderna lagt vid uppgiften när de fattat sina beslut om taxeringsvärdena.
Det största intresset i detta sammanhang knyter sig givetvis till de villor
som byggts eller gått i handel åren närmast före den senaste fastighetstaxeringen.
Den allmänna tendensen synes vara att taxeringsvärdet bestäms
avsevärt lägre än byggnadskostnad/köpeskilling. I förhållandevis många
fall är skillnaden mellan de båda värdena mycket stor. Inte sällan är taxeringsvärdet
endast hälften av det aktuella saluvärdet.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr i51 år 1966
Utredningen påpekar olika anledningar till att taxeringsvärdena inte
motsvarar fastigheternas faktiska värde. Härav må nämnas följande. Vid
fastighetstaxeringen utgår man från att en viss »säkerhetsmarginal» skall
föreligga mellan fastighetens faktiska saluvärde och taxeringsvärdet. Sålunda
torde i fråga om nyproducerade fastigheter allmänt tillämpas en
»tumregel» att taxeringsvärdet inte bör överstiga 80 % av den faktiska anskaffningskostnaden.
En annan av anledningarna till de låga taxeringsvärdena för äldre bebyggelse
är att värdena vid de allmänna fastighetstaxeringarna åsätts i huvudsak
med ledning av den officiella köpeskillingsstatistiken. Denna avser år
som ligger närmare den föregående fastighetstaxeringen än den aktuella.
Därtill kommer att man gärna torde räkna med medeltalet av värdena för
de år statistiken omfattar.
Som ytterligare förklaring till de låga taxeringsvärdena nämns att det
i många fall kan vara fråga om privatbyggda fastigheter, där ägarens personliga
smak och önskemål kommit till uttryck i former som författningsenligt
inte bör återspeglas i taxeringsvärdet. Den vid fastighetstaxeringen
mycket försiktiga värderingen i detta sammanhang har sitt stöd i bestämmelsen
i punkt 1 av anvisningarna till 9 § KL. Däri stadgas att med fastighets
värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det belopp, som
en förståndig köpare kan antas vilja betala för fastigheten, om den tänks
såld inom den kundkrets, som är att påräkna för en sådan egendom.
Utredningens förslag beträffande villor i allmänhet
Enligt utredningens mening är det otillfredsställande att på detta sätt
ett allt större kapital blir obeskattat ju värdefullare villa det är fråga om.
Genom ändrade grunder för fastighetstaxeringen skulle möjligen viss rättelse
kunna åstadkommas. Denna lösning förefaller dock utredningen inte
vara realistisk. Närmare till hands ligger att försöka komma till rätta med
förhållandet genom sådan lagändring att intäktsberäkningen vid schablonbeskattningen
grundas på det högsta av anskaffningsvärdet och taxeringsvärdet.
Mot en sådan lösning kan dock resas flera vägande invändningar.
Från teoretisk synpunkt kan invändas att äldre villor alltjämt skulle bibehållas
vid taxeringsvärdet som beskattningsgrund trots att de representerar
ett större kapital. Den antydda lösningen finner utredningen vidare
praktiskt olämplig. Att fastställa anskaffningsvärdet är visserligen oftast
enkelt när villor övertagits genom regelrätt köp varvid dock hör beaktas
att den rätta köpeskillingen långt ifrån alltid kommer till uttryck i handlingarna.
Beträffande villor som uppförts av villaägaren mer eller mindre
i egen regi skulle det erbjuda stora svårigheter att bestämma anskaffningsvärdet.
De uppgifter som lämnas i fastighetsdeldarationerna i detta hänseende
får anses i hög grad osäkra.
Utredningen förordar i stället att det här påtalade felet på villaschab -
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
lönens intäktssida undanröjs genom att procentsatsen för intäktsberäkningen
differentieras. Villafastigheterna bör enligt utredningen klassas i
två grupper med olika procentsatser för intäktsberäkningen i de olika klasserna.
Klassificeringen bör ske med utgångspunkt från storleken av villornas
taxeringsvärden. Att utredningen funnit en gruppindelning av fastigheterna
med utgångspunkt från taxeringsvärdet vara den enda i detta sammanhang
godtagbara lösningen har inte minst förestavats av taxeringstekniska
och praktiska skäl. Härtill kommer att fastighetstaxeringsvärdena är fastställda
i princip efter samma grunder för riket i dess helhet. Gemensamma
normer för värderingen utarbetas även centralt inför de allmänna fastighetstaxeringarna.
Utredningen tillägger att om en äldre villa upprustas till
en standard, som kan anses likvärdig med nybyggda villors, fråga oftast
torde vara om en så väsentlig ombyggnad att villan bör bli föremål för omtaxering.
I varje fall påverkas taxeringsvärdet i höjande riktning vid därefter
följande allmänna fastighetstaxering.
Utredningen förklarar sig medveten om att en gruppindelning av villorna
med utgångspunkt från taxeringsvärdet är behäftad med vissa brister. En
invändning mot systemet är att taxeringsvärdena för fastigheter med samma
standard väsentligt växlar mellan olika delar av landet även om grunderna
för fastighetstaxeringen är desamma för hela riket. Utredningen har
emellertid funnit denna svaghet i systemet vara en oundviklig konsekvens
om kravet på enkelhet skall kunna upprätthållas vid en tillämpning av
schablonen i fråga. Spännvidden mellan olika orters taxeringsnivåer är enligt
utredningens uppfattning inte större än att den bör kunna accepteras
inom ramen för en schablonmetod av här ifrågavarande beskaffenhet. Utredningen
åberopar till stöd för detta påstående det statistiska material
som utredningen införskaffat över dyrbarare villor i tätorterna.
Alternativet till den av utredningen förordade generella gruppindelningen
av fastigheterna med utgångspunkt från taxeringsvärdet är att gruppera
landet efter byggnadskostnadernas variation. En sådan ordning synes utredningen
vara förenad med åtskilliga svårbemästrade gränsdragningsproblem.
Alternativet är praktiskt otympligt och mindre tillfredsställande
från principiell synpunkt.
Enligt en PM av statens institut för byggnadsforskning angående låneunderlag
och produktionskostnader utgjorde den genomsnittliga produktionskostnaden
för gruppbebyggda egnahem under andra halvåret 1964
127 300 kr. i områden med de högsta kostnaderna. Med utgångspunkt häritrån
antar utredningen att det högsta taxeringsvärdet för egnahemsfastigheter
f. n. ligger mellan 100 000 och 150 000 kr. Utredningen föreslår därför
att såsom en grupp för sig vid schablonberäkning av villor skall upptas
fastigheter med taxeringsvärden ej överstigande 125 000 kr. Vid valet av
denna beloppsgräns har utredningen beaktat att nyssnämnda produktions
-
21
Kungl. Ma j. ts proposition nr 151 år 1966
kostnad 127 300 kr. utgör ett genomsnittstal och att fastighetstaxeringsvärdena
regelmässigt inte sätts högre än till 80 % av byggnadskostnaden.
För denna grupp föreslås att den nu gällande schablonen för intäktsberäkningen,
2 % av taxeringsvärdet, alltjämt tillämpas.
Vad beträffar fastigheter med taxeringsvärden över 125 000 kr. uppkommer
fråga om en ytterligare gruppering. Enligt utredningen innebär inte
ett taxeringsvärde för en enfamilj sfastighet överstigande 125 000 kr. att bostaden
i fastigheten standardmässigt behöver märkbart överstiga vad som
mer allmänt kan karakteriseras såsom normalbostad. Någon marginal för
byggnadstekniska och andra faktorer som inte beaktas vid fastighetstaxeringen
finns därför i allmänhet inte för villor närmast över detta värde.
A andra sidan är taxeringsvärdet av förut anförda skäl en allt sämre mätare
på det i fastigheten nedlagda kapitalet ju högre upp man kommer i
värdeklass. Enligt utredningens mening är det motiverat att indela villorna
i ytterligare åtminstone två grupper med utgångspunkt från taxeringsvärdena,
därav en mellangrupp samt slutligen en grupp som närmast får anses
inom sig rymma villor med en standard som väsentligt överstiger det
normala. Gränsdragningen mellan de båda sistnämnda grupperna har utredningen
funnit vansklig. I praktiken blir f. ö. gränserna mellan de olika
grupperna flytande om man grundar gränsdragningen på taxeringsvärdena.
En mjuk övergång i beskattningen av villor i olika grupper erhålls enligt
utredningen om schablonen konstrueras så att 2 % av taxeringsvärdet alltid
gäller för den del av taxeringsvärdet som inte överstiger maximibeloppet
för grupp I, en något högre procent för den del av taxeringsvärdet som
överstiger detta belopp men inte beloppet för grupp II samt viss högsta procent
för överskjutande del av taxeringsvärdet. Ett relativt högt procenttal
för den översta delen av taxeringsvärdet motiverar utredningen med att
metoderna för bestämmande av taxeringsvärdena medför ett i dessa prislägen
mycket betydande »dolt» kapital.
Valet av gränserna för de olika fastighetsgrupperna och av tillämpliga
procentsatser för resp. grupper är enligt utredningen närmast en avvägningsfråga
om skälig beskattning av detta slag av fastigheter. Utredningen
föreslår att den nuvarande intäktsprocenten 2 bibehålls för villor med
taxeringsvärden upp till 125 000 kr. För villor med högre taxeringsvärden
förordas 2 % i botten och 4 % för den del av taxeringsvärdet som ligger
mellan 125 000 och 200 000 kr. och 8 % för den del av taxeringsvärdet som
ligger däröver.
Utredningen anser att förslaget bör tillämpas på alla villor som nu beskattas
efter schablonmetoden. Detta innebär att tvåfamilj svillor omfattas trots
alt det ligger i sådan fastighets natur att den har högre taxeringsvärde än
motsvarande fastighet med endast en lägenhet. Schablonmetoden är dock
enligt utredningen så fördelaktig för tvåfamilj sfastigheterna att det enligt
utredningens mening inte finns anledning all hesitera för denna effekt av
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1066
förslaget. Likaså bör förslaget gälla en- och tvåfamiljsfastigheter, vilkas
huvudsakliga värde ligger i marken. Det förekommer att mindre jordbrukseller
skogsfastigheter inte taxeras som jordbruksfastighet utan som annan
fastighet. Enligt utredningens mening är det i sådant fall ofta riktigare att
dela upp taxeringsenheten i en del som taxeras som jordbruksfastighet och
en del som taxeras som annan fastighet. Om så ej skett utan fastighetens
hela värde ligger i taxeringsvärdet som annan fastighet bör utredningens förslag
vara tillämpligt i enlighet med syftet att det är det nedlagda kapitalet
som skall beskattas.
Likaså bör förslaget även gälla för fritidsvillor under samma förutsättningar
som för andra villor. Med stöd av de i betänkandets bil. 6—8 redovisade
statistiska undersökningarna uttalar utredningen att det kan antas
att taxeringsvärdena för fritidsvillor endast i undantagsfall är så höga att
utredningens förslag får praktisk betydelse. När så är fallet finner utredningen
det konsekvent att förslaget blir tillämpligt. Praktiskt medför detta
att ägaren i sådana fall får deklarera för villan inte som hittills på blankett
2 b utan med användande av blanketterna 2 a och 6 b om fritidsvillan
ligger i annan kommun än hemortskommunen.
Utredningen framhåller avslutningsvis att i stort sett samma effekt som
följer av utredningens förslag skulle kunna nås genom en generell höjning
av inkomstprocenten och förhöjning av det extra avdraget som nu är 200 kr.
Om man inte vill åstadkomma skattehöjning för egnaliemsägarna fordras
emellertid en betydande höjning av det extra avdraget även vid en tämligen
måttlig uppräkning av inkomstprocenten. Ett sådant avdrag har emellertid
ett tämligen svagt principiellt underlag. Det kan vidare befaras ge anledning
till kompensationskrav från andra grupper skattskyldiga. Utredningen
finner för sin del den nu antydda lösningen mindre lämplig från såväl teoretiska
som praktiska synpunkter än utredningens förslag.
Utredningen beräknar att dess förslag berör ca 12 000 villor i landet. De
ökade skatteintäkterna beräknas för staten till 3 å 4 milj. kr. och för kommunerna
till ca 1,5 milj. kr., allt per år.
Tillämpning av schablonmetoden på villa som uthyrs till annan än anställd
Schablonmetoden är i princip tillämplig på villor som stadigvarande uthyrs.
Den inledningsvis nämnda bestämmelsen i 24 § 2 mom. sista stycket
KL undantar från schablonberäkningen sommarvillor som regelbundet uthyrs
och villor som i viss omfattning uthyrs till sommargäster. I detta fall
har det nämligen antagits att villan lämnar sin ägare betydligt större inkomst
än ränta på det egna kapitalet och vanlig inkomstberäkning borde
då i princip ske. Om sådan uthyrning bara lämnar viss mindre inkomst tilllämpas
dock schablonmetoden. Gränsen ligger vid en årlig hyresintäkt av
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
23
2 % av villans taxeringsvärde. En intäkt av högst 1 200 kr. per år föranleder
inte taxering enligt konventionell metod även om intäkten överstiger vad
som motsvarar 2 % av taxeringsvärdet.
Utredningen ifrågasätter om den sålunda gjorda avvägningen beträffande
schablonmetodens tillämpning på uthyrda villor kan anses stå i god överensstämmelse
med kraven på en rättvis och likformig taxering. Det är allmänt
bekant att enfamilj svillor ibland uthyrs för mycket lång tid mot hyror
som på grund av den rådande bostadsbristen kan bestämmas till ett högt
belopp. Hyressättningen blir aldrig prövad av hyresnämnderna om inte någon
av parterna tar upp frågan. Om villan uthyrs möblerad torde hyresregleringslagen
över huvud taget inte vara tillämplig. Inte sällan är det här fråga
om personer som bosätter sig i utlandet men har kvar och hyr ut sin
villafastighet. Sådan person är visserligen här skattskyldig för inkomst av
fastighet men det fördelaktiga beskattningsresultat som schablonmetoden
medför är ett starkt incitament till att behålla äganderätten till villan. Det
påpekas att utomlandsvistelsen inte i och för sig behöver bero på skatteflyktsskäl.
Anledningen till att villan inte säljs kan vara en önskan att ha
bostad vid ev. återkomst till Sverige. Årliga hyresinkomster för möblerade
större enfamilj svillor om 25 å 30 000 kr. är kända.
Även beskatlningsresultatet för tvåfamilj svillor anser utredningen gynnsamt
inte bara när båda lägenheterna uthyrs utan även när ägaren själv bebor
den ena lägenheten och hyr ut den andra. I sistnämnda fall täcker ofta
den skattefria hyresintäkten alla omkostnaderna för villan, inkl. ägarens
skatt på grund av villainnehavet. Utredningen påpekar dock att det fördelaktiga
beskattningsresultatet genom villaschablonen för tvåfamilj svillorna
inte synes ha inneburit någon stimulans att bygga sådana villor, eftersom
antalet sådana villor minskat under den tid schablonmetoden gällt.
Utredningen anser det för sin del knappast skäligt att undanta från beskattning
intäkter genom permanent uthyrning på stundom mycket höga
belopp men samtidigt kräva beskattning enligt konventionell metod för sommaruthyrning
som oftast sker i mindre skala och under personliga uppoffringar.
Detta missförhållande kan rättas till genom att man i princip tilllämpar
konventionell metod för alla uthyrda villor. Frågan om beskattning
av uthyrda villor anser utredningen vara en komplicerad fråga som intimt
sammanhänger med spörsmålet om lägenhetsinnehavares beskattning för
inkomst genom rumsuthyrning. Med hänvisning till att det knappast ingår
i dess uppdrag att lösa denna vittutseende fråga förordar utredningen att
beskattning av inkomst genom uthyrning görs till föremål för särskilda
överväganden. Om nu gällande ordning för beskattning av villor som är uthyrda
året om till stadigvarande bostad skall beslå hör det enligt utredningens
mening av rättviseskäl övervägas att generellt bortse från sommaruthyrning
vid tillämpning av schablonmetoden.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
Tillämpning av schablonmetoden på rörelseidkares villa som upplåts till
anställd
Utredningen framhåller att fastighet som uthyrs till anställd anses använd
i rörelsen och taxeras enligt konventionell metod om bostäderna i fastigheten
upplåtits till arbetspersonalen i denna dess egenskap. Upplåtelse av
fastighet till annan personal än arbetare uppges däremot inte medföra att
fastigheterna anses använda i rörelsen. Detta skulle innebära att tjänstemannavillor
alltid taxeras efter schablon. Det påpekas vidare att fri bostad
i villa som ägs av företag ofta upplåts även till högre tjänstemän i företaget
såsom löneförmån. Även när fråga är om anställda aktieägare i familj ebolag
anses bostadsförmånen regelmässigt såsom en löneförmån.
Enligt utredningens mening kan det ifrågasättas huruvida villor som används
till tjänstebostad över huvud bör inkomsttaxeras enligt schablonmetoden.
Det kan göras gällande att i dessa fall en förvärvskälla i egentlig mening
föreligger. Villor av hithörande typ skulle då hänföras till förvärvskällan
hyresfastighet. Utredningen har emellertid funnit, att den konventionella
metoden för detta slag av villor materiellt sett knappast kan anses överlägsen
schablonmetoden och har bl. a. med hänsyn härtill inte funnit anledning
föreslå särskilda regler för dessa villor. Utredningen förutsätter emellertid
att frågan om beskattningen därav kommer att omfattas av den översyn
som utredningen förordat beträffande uthyrda lägenheter. Det påpekas
att företagsvillorna omfattas av utredningens huvudförslag. Om förslaget
antas medför det höjd beskattning för företagen såvitt avser villor över
125 000 kr. taxeringsvärde. Det förmånsvärde, som i dessa fall tas upp till
beskattning hos tjänstemannen, bör enligt utredningens mening påverkas
uppåt av den höjda schablonbeskattningen. I den mån så blir fallet drabbar
den höjda beskattningen tjänstemannen. I övrigt stannar den på företaget.
Tillämpning av schablonmetoden på villa som färdigställts eller byggts om
under beskattningsåret
Utredningen erinrar om att enligt punkt 6 av anvisningarna till 24 § KL
gäller beträffande villa som uppförs under beskattningsåret att schablonen
tillämpas om villan färdigställts under den första hälften av beskattningsåret.
Har villan färdigställts under senare hälften av beskattningsåret, gäller
de vanliga bestämmelserna för inkomstberäkning för detta beskattningsår.
Schablonmetoden blir i sådant fall tillämplig först fr. o. m. nästföljande
beskattningsår.
Har fastigheten åsatts taxeringsvärde för året närmast före taxeringsåret
sker intäktsberäkningen med utgångspunkt från det sålunda åsatta taxeringsvärdet.
När fråga är om en nyuppförd byggnad händer det att fastigheten
föregående år endast var åsatt markvärde. Intäkten beräknas även då
med utgångspunkt från detta taxeringsvärde, dvs. markvärdet.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
Beträffande nybyggda villor tillämpas alltså antingen den konventionella
metoden med värdering av hyresförmån etc. eller schablonmetoden allteftersom
fastigheten är färdigställd under förra eller senare delen av beskattningsåret.
Vid gruppbebyggelse, som färdigställts under ett och samma beskattningsår,
lär det i praktiken förekomma att grannar inkomstbeskattas
efter olika metoder med hänsyn till att fastigheterna färdigställts för inflyttning
kort före resp. kort efter halvårsskiftet. Denna olikformighet i beskattningen
är enligt utredningens mening inte önskvärd. I fråga om nyproducerade
villor anser utredningen att schablonmetoden bör tillämpas oavsett om
fastigheten är färdigställd under förra eller senare delen av beskattningsåret.
Visserligen kommer det beräknade taxeringsvärdet regelmässigt att
uppgå till belopp motsvarande endast markvärdet men något fiskalt intresse
kan knappast anses föreligga för en annan beräkning.
Utredningen föreslår att schablonmetoden tillämpas för under beskattningsåret
nybyggda villor oavsett när under beskattningsåret villan färdigställts.
Med hänsyn till att intäkten skall beräknas till ett belopp som för
helt år räknat motsvarar 2 % av taxeringsvärdet innebär en sådan regel enligt
utredningen att schablonmetoden gäller för den del av beskattningsåret
som villan varit inrättad som »schablonvilla» och den konventionella metoden
för övrig del av året.
Utredningen har funnit det tekniskt och materiellt riktigast med en motsvarande
beskattningsregel i fråga om flerfamilj svillor, som ombyggts till
en- eller tvåfamilj svilla, och »schablonvilla», som omändras till flerfamiljsvilla.
För dessa undantagsfall skulle alltså såväl schablonmetoden som den
konventionella metoden komma att tillämpas för samma fastighet för ett
och samma beskattningsår.
Med den av utredningen föreslagna ändringen av punkt 6 av anvisningarna
till 24 § KL utgår även bestämmelsen att, såvitt avser fastighet som är
avsedd att nyttjas endast viss tid av året, avgörande för frågan huruvida
schablonmetoden skall tillämpas eller ej skall vara de förhållanden som rått
under större delen av denna tid.
Remissyttrandena
Allmän enighet råder bland remissinstanserna om att schablonmetoden
— såsom utredningen förutsatt — bör bibehållas som beskattningsprincip
för villor. Endast lantbrukets skattedelegation ifrågasätter om fortsatt schablonbeskattning
är möjlig med hänsyn till att en evig realisationsvinstbeskattning
för fastigheter övervägs. Samtliga remissinstanser delar vidare utredningens
uppfattning att rätten till avdrag för gäldränta av principiella
och praktiska skäl inte bör begränsas. LO anser dock att en prövning av
den generella rätten till avdrag för gäldränta bör komma till stånd.
Beträffande utredningens förslag att differentiera intäktsprocentcn utta -
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 är 1966
las däremot vid remissbehandlingen delade meningar. Flertalet remissinstanser
tillstyrker emellertid förslaget i princip. Direkt ställning för utredningens
förslag tar således bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus och Örebro län, Svenska
kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
HSB, LO och TCO. Förslaget tillstyrks vidare i princip av presidenten
i kammarrätten, länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län samt av
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Även länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, som dock intar en kritisk inställning till den skatterättsliga motiveringen,
tillstyrker förslaget med viss jämkning. SACO tillstyrker en höjd
villabeskattning men avstyrker det progressiva elementet i utredningens
förslag.
Avstyrkande yttranden har avgetts av kammarrättens majoritet, riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Stockholms, Västernorrlands och Jämtlands
län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch
industriorganisation, lantbrukets skattedelegation, Svenska sparbanksföreningen
och Sveriges villaägareförbund. Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter
om tillräckliga skäl föreligger att nu höja villabeskattningen.
De remissinstanser som tillstyrker utredningens förslag ansluter sig i allmänhet
till utredningens motivering. Sålunda understryker länsstyrelsen i
Blekinge län att underskottsavdragen särskilt för villor i s. k. lyxklass med
stort belåningsvärde medfört betydande skattelättnader för ägarna och för
dessa skattskyldiga så att säga lett till bostadssubventioner skattevägen. Enligt
länsstyrelsen har de nuvarande skattereglerna i särskilt hög grad gynnat
ägare av mera påkostade enfamilj svillor. Dessa kan numera anses få avdrag
för vad som vid schablonmetodens införande normalt bedömdes som levnadskostnad.
Länsstyrelsen biträder förslaget med hänsyn till att det åtminstone
i viss mån återför beskattningsläget för villaägare till vad som
åsyftades när villaschablonen genomfördes. Genom förslaget undanröjs vidare
en del missförhållanden som uppkommit på grund av det ändrade
ränteläget. Länsstyrelsen anser att förslaget ger ett godtagbart resultat.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ser utredningens förslag som ett försök att
återställa balansen i metoden att schablonbeskatta villor och anser förslaget
välgrundat. Genom förslaget fullföljs enligt länsstyrelsens mening på ett
ändamålsenligt sätt schablonmetodens grundprincip. Länsstyrelsen påpekar
att erfarenheterna vid fastighetstaxering av villafastigheter i Malmö stad
visar att endast ca 75—80 % av produktionskostnaderna slår igenom i taxeringsvärdet
i fråga om mycket stora nybyggda objekt. I fråga om objekt i
150 000 kr .-klassen kommer regelmässigt ca 90 % av nämnda kostnader
fram i taxeringsvärdet. Under förutsättning att dessa iakttagelser som avser
Malmö stad äger mera allmän giltighet för riket i dess helhet, kommer utredningens
förslag realiter att innebära en något lindrigare beskattning av
mycket dyrbara objekt och en något hårdare beskattning av mindre påkostade
objekt än som egentligen åsyftats i förslaget.
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1966
Länsstyrelsen i Östergötlands län finner likaså att utredningen anfört
bärande skäl för en differentiering av intäktsprocenten. Det får anses klarlagt
att taxeringsvärdena för villor i de högre prisklasserna inte är representativa
för det kapital som ligger i villorna.
Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet anser en viss
progressivitet vid inkomstbeskattningen av villor befogad för att räntebeskattningen
skall träffa även det dolda kapital som representeras av skillnaden
mellan verkligt värde och taxeringsvärde. Skärpningen av inkomstbeskattningen
av villor bör enligt förbunden ses som ett korrektiv till brister
i fastighetstaxeringen.
Även Sveriges allmännyttiga bostadsföretag tillstyrker förslaget men
skulle önskat ett vidlyftigare utredningsmaterial. Särskilt påtalas att betänkandet
inte innehåller någon jämförelse av bostadskostnaderna för
den som bor i eget enfamiljshus och den som hyr ett lika stort enfamiljshus
av samma kvalitet. I många fall har nämligen genom nuvarande beskattningsregler
småhusägaren efter beskattning lägre bostadskostnader
än den som hyr ett småhus. En småhusägare med hög inkomst och därmed
hög marginalskatt kan t. o. in. tack vare att han får gäldränteavdrag
för huset ha lägre bostadskostnad än en person med lägre inkomst som hyr
eu bostad av lägre kvalitet. För en person med kapital framstår det ofta som
förmånligare att äga ett hus än att hyra det.
Presidenten i kammarrätten har uppfattningen att procenttalet för intäktsberäkningen
bort höjas i anslutning till höjningen av det allmänna
diskontot. Med denna utgångspunkt finner kammarrättspresidenten det
svårt att avstyrka ett förslag som visserligen enligt hans mening ingalunda
tillfredsställer kravet på jämlikhet i beskattningen villaägarna emellan
men som å andra sidan innebär sett ur en vidare synvinkel en viss anpassning
till en mer jämlik beskattning.
Ett antal remissinstanser som avstyrkt utredningens förslag uttalar sig
också för en generell höjning av den nu gällande schablonprocenten med
hänsyn till det höga ränteläget. Det understryks i samband därmed att den
nuvarande höga frekvensen av underskott står i strid mot vad som avsågs
när schablonmetoden infördes. Man räknade då såsom utredningen framhållit
med att villorna efter den nya metodens genomförande i stort sett skulle
lämna varken överskott eller underskott vid beskattningen. Till de remissinstanser
som har denna uppfattning kan räknas riksskattenämnden samt
länsstyrelserna i Stockholms, Västernorrlands och Jämtlands län. Från
några håll påpekas att det fordras en relativt lindrig generell höjning av
intäktsprocenten om man vill komma ifrån att villorna regelmässigt lämnar
underskott. Det räcker med att höja intäktsprocenten till 3.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, som tillstyrkt utredningens förslag,
anser likaså skäl i och för sig föreligga för eu höjning av intäktsprocenten.
I likhet med utredningen finner länsstyrelsen det dock f. n. inte föreligga så
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
dana omständigheter att en generell höjning av intäktsprocenten vid villaschablonen
bör vidtas. Men om den allmänna hyresnivån genom slopandet
av hyresregleringen eller av andra skäl kommer att stiga får å andra sidan
förnyade överväganden göras om en ändring av intäktsprocenten för att
inte villaägarna då skall komma i ett gynnsammare läge än dem som förhyr
lägenhet.
Å andra sidan finner Sveriges villaägareförbund att den av utredningen
ställda men avvisade frågan om villafastigheter bör betraktas som förvärvskälla
i skattelagarnas mening är värd att tas upp till allvarlig prövning. I
varje fall anser förbundet att en sänkning av procentsatsen bör ske för
flertalet villaägare. Enligt förbundets mening bör inte ett ur samhällets
synpunkt önskvärt sparande i form av villainvestering läggas till grund
för beskattningen. Skattepolitiken bör i stället här såsom eljest grundas
mer på de personliga inkomst- och förmögenhetsförhållandena än på innehav
av villa. Förbundet finner det orimligt, att samhällsmedborgare, som
genom ekonomiska uppoffringar i andra sammanhang vill skapa sig en möjlighet
att själv trygga bostadsfrågan och därigenom bidraga till att lätta
trycket på den mycket ansträngda bostadsmarknaden, skall utsättas för
en belastning som äventyrar hans möjligheter att fullfölja sina ur samhällets
synpunkt vällovliga avsikter.
Utredningens förslag tillstyrks av vissa remissinstanser från andra synpunkter
än utredningen åberopat. Sålunda anser TCO att den föreslagna
progressiva skalan kan bidra till att motväga det incitament till produktion
av onödigt kostnadskrävande villor som de nuvarande skattereglerna
innebär. Länsstyrelsen i Blekinge län ser likaså förslaget som en önskvärd
punktåtgärd inom det ekonomiska samhällslivet. Kapital och arbetskraft
kan användas på mer betydelsefulla objekt. Även Stockholms stads fastighetskontor
har särskilt beaktat de bostadssociala synpunkterna när kontoret
funnit sig böra tillstyrka förslaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anser att skälen för en
differentiering av schablonbeskattningen inte är starka om man ser problemet
som en ren beskattningsfråga, finner sig likväl kunna principiellt
tillstyrka förslaget från andra utgångspunkter. Länsstyrelsen uttalar.
I dagens läge måste samhällets byggnadsresurser främst inriktas på sådan
produktion, som från allmän synpunkt anses vara särskilt angelägen.
Detta förhållande kan åberopas som skäl för en differentiering av schablonbeskattningen
så att byggandet av s. k. lyxvillor skattemässigt görs mera
kostsamt än hittills. Svårigheterna med en skatteskärpning ligger dock
däri att denna icke endast drabbar ny byggnation utan även får bäras av
sådana inkomsttagare, som kanske i ett tvångsläge nödgats satsa på ett
villaförvärv och därvid räknat med att de nu gällande skattereglerna skulle
komma att bestå. Med hänsyn till sådana fall anser länsstyrelsen riktigt,
att skärpningen inte drivs för långt utan modifieras så att schablonbeskattningen
inte påtagligt kommer att överskrida beskattningsresultatet enligt
den konventionella metoden.
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
Även LO vill sätta in utredningens förslag i ett vidare, bostadspolitiskt
sammanhang och framhåller att prisregleringen på den svenska bostadsmarknaden
inte omfattar hela den utbjudna bostadsvolymen. De större och
onödigt kostnadskrävande villorna finansieras ofta utan statliga lån. Samhället
betalar i praktiken en stor del av gäldräntorna för lånen och kostnadsutvecklingen
för de enskilda villaägarna begränsas därigenom.
Till stöd för de avstyrkande yttrandena anförs olika skäl.
Sveriges industriförbund anser att utredningen fäst alltför mycket avseende
vid det under förarbetena till 1953 års lagstiftning åberopade motivet
för lagstiftningen att det är räntan på det nedlagda kapitalet som
skall beskattas. Lagstiftningens utformning visar att man avsåg att hålla
fast den ursprungliga tanken att beskattningen skulle träffa nettot av fastigheten,
dvs. skillnaden mellan hyresvärdet för villaägaren och hans omkostnader.
Sättet för bestämmande av inkomstprocenten tyder på detta.
Förbundet tillägger att förhållandet inte hindrar att det allmänna ränteläget
påverkar schablonprocentens storlek. En varaktig räntehöjning måste
nämligen höja den allmänna hyresnivån. Utredningen har emellertid inte
närmare belyst utvecklingen på hyresmarknaden avseende villor och inte
heller kostnadssidan. Förbundet anser det nödvändigt att dessa faktorer
analyseras. I annat fall kan schablonprocenten i stor omfattning komma
att ge felaktigt utslag. I storstadsregionerna finns en hyresmarknad för
villor, anser förbundet.
Industriförbundet påpekar i anslutning härtill att värderingen av hyresförmåner
exempelvis för jordbrukare och tjänstemän ingalunda sker
med utgångspunkt från det i bostaden investerade kapitalet utan efter
hyresnivån på orten. Likaså skall en fastighetsägare som bebor en lägenhet
i en av honom ägd större hyresfastighet såsom intäkt ta upp hyresvärdet
enligt ortens pris. Någon särskild anledning att just beträffande villor
ha en annan utgångspunkt för intäkternas beräkning torde knappast kunna
framletas.
Industriförbundet uttalar avslutningsvis att förbundet inte i och för sig
har någon invändning att rikta mot att en höjning av inkomstprocenten
vidtas vid lämplig tidpunkt men att detta självfallet får ske endast i den
utsträckning den nu tillämpade procentsatsen visats leda till ett för lågt
beskattningsresultat. Enligt förbundet måste man därvid beakta att den
grova schablonmetoden knappast kan upprätthållas oförändrad, om procenttalet
mer påtagligt höjs. En sådan höjning skulle nämligen förstora
de felaktigheter som schabloner av denna art måste leda till.
Riksskattenämnden anser att nuvarande procenttal för intäktsberäkningen
är en favör för villaägarna. Eftersom procenttalet beräknas på fastighetens
taxeringsvärde blir denna favör i kronor räknat större för de
dyrbarare villorna än för villor av mera normal beskaffenhet. Vill man
30 Knrtgl. Maj:ts proposition nr iöl år 1966
med hänsyn till förvärvskällans speciella karaktär eller av andra skäl än
rent skattemässiga inte ge denna favör åt alla villaägare, kan problemet
givetvis i princip lösas genom den av utredningen valda metoden att höja
procenttalet för intäktsberäkningen för villor med taxeringsvärde över en
viss nivå.
Om man vill skärpa beskattningen för en viss kategori villor med motivering
att åstadkomma större beloppsmässig rättvisa enskilda skattskyldiga
emellan bör man emellertid enligt riksskattenämndens mening grunda ett sådant
beslut på ett tillförlitligare material än det utredningen förebragt.
Beslutet bör föregås av en prismässig undersökning i syfte att utröna hyresvärdet
och kostnaderna för de villor, som anses böra omfattas av förslaget.
På basis av en sådan undersökning kan därefter de procenttal väljas,
som ger en godtagbar beloppsmässig paritet med villor av mera
normal beskaffenhet. Utan en sådan undersökning saknas enligt nämnden
förutsättningar att ta ställning till förslaget och de valda procenttalen.
Ett fylligare utredningsmaterial efterlyses också av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län och Svenska sparbanksföreningen. Föreningen önskar
särskilt en analys av förhållandet mellan markvärde och byggnadsvärde.
Enligt föreningen finns det skäl att anta att markvärdena i Stockholmstrakten
ingår i villornas taxeringsvärden med större andel än beträffande
villor i landsorten.
Ett flertal remissinstanser uppehåller sig vid den av utredningen påtalade
bristande överensstämmelsen mellan villornas aktuella saluvärden och
deras taxeringsvärden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anmärker att
man -— när riktlinjerna för den senaste allmänna fastighetstaxeringen
drogs upp vid det s. k. Stockholmsmötet 1964 — torde ha varit fullt på det
klara med att den valda nivån för taxeringsvärdena för villor med bred
marginal understeg de då aktuella saluvärdena. Skälen till denna försiktighet
var i främsta rummet ovisshet om de kommande konjunkturerna och
det förhållandet att överpriserna på villor till stor del kunde tillskrivas
bostadsbristen.
Enligt Sveriges industriförbund ligger det i sakens natur att de stigande
byggnadskostnaderna och de på grund av inflationen höjda priserna på
överlåtna villor, särskilt i storstäderna, medfört en successivt ökande
skillnad mellan verkligt värde och taxeringsvärde. Detta är emellertid en
konsekvens av att man valt taxeringsvärdet som underlag för inkomstberäkningen.
Någon annan lämplig faktor att utgå från torde inte föreligga.
Enligt förbundet är metoden betingad av praktiska skäl och den ger i och
för sig inte någon ledning för bestämmande av procenttalet.
Om syftet med den föreslagna skärpningen av beskattningen är att träffa
det dolda kapital, som representeras av skillnaden mellan saluvärde och
taxeringsvärde, kan detta förhållande inte ensamt för sig utgöra grund för
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
alt införa en ränta som är progressiv i förhållande till taxeringsvärdet anser
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som är kritiskt inställd till
förslagets skatterättsliga motivering men som i princip tillstyrker med anförande
av bostadssociala skäl. Storleken av det dolda kapitalet redovisas
inte närmare i betänkandet påtalar länsstyrelsen. Det har inte i betänkandet
blivit utrett att överpriserna — räknade i procent av taxeringsvärdena
— skulle ligga högre för högt taxerade villor än för villafastigheter i allmänhet.
En undersökning i Göteborg visar tvärtom att överpriserna i procent
av 1965 års taxeringsvärden sjunker vid stigande taxeringsvärden. Sålunda
uppgick överprisprocenlen för enfamiljs bostadsfastigheter i Göteborg under
år 1965 enligt en vid yttrandet fogad sammanställning av Göteborgs
stads statistiska kontor till ca 200 eller däröver för villor med taxeringsvärden
under 25 000 kr. För villor med taxeringsvärden mellan 25 000 kr. och
50 000 kr. utgjorde överprisprocenten 166 och i skiktet närmast däröver
upp till 100 000 kr. 145. För villor över 100 000 kr. taxeringsvärde uppgick
överprisprocenten till 113.
Länsstyrelsen finner vidare det vara egendomligt att utredningen ansett
sig kunna frita från den räntebeskattning, som utredningen pläderar för,
det dolda kapital som finns i villor under 125 000 kr. taxeringsvärde. Enligt
tumregeln vid fastighetstaxeringen att taxeringsvärdet för en nybyggd
villa sätts till 80 % av produktionskostnaden blir detta kapital 31 250 kr. i en
nybyggd fastighet med 125 000 kr. taxeringsvärde. Om man anser en räntebeskattning
av 5 % rimlig innebär detta att en inkomst på mer än 1 500 kr.
årligen skulle undantas från beskattning i detta fall. Detta betyder ett slags
skattesubvention vid 50 % marginalskatt på 750 kr. Den som bebor en lägenhet
i en vanlig hyresfastighet utan statligt lån får inte någon liknande
subvention för täckande av sin bostadskostnad.
Stockholms stads kammarkontor anser att förslaget innebär en betydligt
kraftigare skärpning av villabeskattningen än som kan motiveras enbart
med hänsyn till taxeringsvärdenas bristande överensstämmelse med den
aktuella prisnivån.
Enligt kammarrättens majoritet kan det hållas för sannolikt att taxeringsvärdena
efter 1965 års allmänna fastighetstaxering i större utsträckning
än tidigare motsvarar saluvärdena. Kammarrätten påpekar att de av
utredningen i bilaga 9 till betänkandet lämnade uppgifterna utvisar att
köpeskillingen eller byggnadskostnaden för villor över 150 000 kr. taxeringsvärde
ingalunda alltid överstigit 1965 års taxeringsvärden. Med utgångspunkt
härifrån framhåller kammarrätten att det inte generellt kan fastslås
att undervärderingen av större eller dyrbarare villor är så stor som utredningen
antagit. Även länsstyrelsen i Jämtlands län är inne på denna tankegång.
Länsstyrelsen ifrågasätter riktigheten i uttalandet att avkastningen
av eu allt större del av det faktiska värdet av eu villa inte blir föremål
för inkomstbeskattning. Med nuvarande restriktioner på kreditmarknaden
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1966
är det nämligen uppenbart att den kundkrets som kan antas vara att påräkna
för en fastighet i de högre kostnadslägena är mycket begränsad.
Det torde därför inte generellt kunna anses att full överensstämmelse råder
mellan det nedlagda kapitalet och det verkliga värdet i mening av omedelbart
realiserbart värde. Länsstyrelsen förmodar också att den större delen
av fallen med hög överprisprocent i fråga om dyrbarare villor är hänförlig
till storstadsregionerna och sålunda bl. a. är ett uttryck för av bostadsbristen
betingade högre köpeskillingar.
Från några håll framhålls att innebörden av utredningens förslag är att
brister i fastighetstaxeringssystemet rättas till via inkomstbeskattningen.
Detta finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt lantbrukets skattedelegation
olämpligt. Om man anser taxeringsvärdena för låga är det
rätta botemedlet enligt länsstyrelsens mening att vid nästa allmänna fastighetstaxering
utfärda sådana direktiv som garanterar mera rättvisande
taxeringsvärden. Lantbrukets skattedelegation befarar i hög grad orättvisa
utslag om man korrigerar fastighetstaxeringsresultatet genom villaschablonen
med hänsyn till att felmarginalerna i fastighetstaxeringen varierar inom
vida gränser. Enligt Sveriges hantverks- och industriorganisation är det
från principiell synpunkt riktigare att de påtalade felaktigheterna i beskattningen
i första hand rättas genom lämpliga ändringar av förekommande
taxeringsvärden. Att såsom de sakkunniga föreslagit införa en progressiv beskattning
av intäkter av villafastigheter, motiverad enbart med förekomsten
av exklusiva inredningsdetaljer i villor med högre taxeringsvärden, synes
däremot vara principiellt olämpligt. I varje fall kan detta förhållande inte
direkt läggas till grund för en generell och väsentlig skatteskärpning för
dessa villafastigheter, som obestridligen även drabbar villor med normal
inredning och utrustning.
Svenska sparbanksföreningen ställer frågan i vad mån den värdestegring
som en fastighet undergår på grund av den allmänna prisutvecklingen
bör inverka på den årliga inkomstbeskattningen. En ökning av taxeringsvärdet
medför inte någon ökad skatteförmåga för ägaren förrän värdestegringen
realiseras. Det ligger därför enligt föreningen nära till hands att
göra sådan värdestegring till föremål för beskattning först när fastigheten
försäljes. En motsatt regel innebär i realiteten en periodisk värdestegringsskatt.
Föreningen påpekar att 1963 års markvärdekommitté inte funnit skäl
att föreslå någon värdestegringsskatt vid sidan av realisationsvinstbeskattningen
och att inte heller värdestegring på aktier inkomstbeskattas förrän
aktierna realiseras. Föreningen tillägger att förslaget enligt dess mening
främst drabbar den äldre bebyggelsen. Den i mångas ögon irriterande »bostadssubvention
skattevägen» som utredningen avser att förhindra gynnar
generellt sett ägare av nya högt belånade villor medan ägare av äldre villor
regelmässigt deklarerar mindre ränteavdrag.
I motsats härtill står bl. a. TCO som framhåller att organisationen vid upp -
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
33
repade tillfällen hävdat att den kapitalökning som registreras genom höjda
taxeringsvärden bör leda till att en ökad kapitalintäkt redovisas.
Någon principiell grund för utredningens förslag finns inte anser lantbrukets
skattedelegation, som uppfattar förslaget som en förtäckt väg att
inte medge gäldränteavdrag i full utsträckning för vissa grupper skattskyldiga.
Förslaget är enligt delegationen principiellt försvarbart endast
om man utgår från att avkastning av förmögenhet alltid skall beskattas
efter det gynnsammaste avkastningsalternativet. Eftersom förslaget även
omfattar äldre bebyggelse är emellertid produktionskostnaden eller köpeskillingen
i de flesta fall lägre än taxeringsvärdet. Det icke intäktsberäknade
egna kapitalet utgörs då av ett förväntningskap ital, som möjligen
kommer att utlösas vid försäljning av fastigheten. I dessa fall kan ett
alternativplaceringsresonemang enligt delegationens uppfattning rimligen
inte föras med hänsyn till att fastigheten för ägaren i första hand är en
bostad och inte en kapitalplacering.
Vissa remissinstanser anser att den föreslagna lagstiftningen från fiskalislc
synpunkt är så betydelselös, att de komplikationer lagstiftningen medför
i det praktiska taxeringsarbetet bör väga tyngre. Hit hör kammarrättens
ma joritet, riksskattenämnden och länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Riksskattenämnden framhåller att den föreslagna ordningen otvivelaktigt
medför ökade svårigheter för de skattskyldiga och merarbete för taxeringsmyndigheterna.
Även i blanketthänseende innebär förslaget en inte obetydlig
komplikation.
Kammarrättens majoritet understryker att varje avvikelse från en schablon
utgör en felkälla i det praktiska taxeringsarbetet. Från praktisk synpunkt
är olägenheter förenade med att ha ett schablonprocenttal, som är
högre än repartitionstalet. En schablonmetod med olika procentsatser beroende
på fastighetens taxeringsvärde kan vidare förmodas komma att ge
ökad anledning till skatteprocesser i syfte att få ned taxeringsvärdet. Ökat
antal tvister rörande frågan om storleken av den del av taxeringsvärdet som
belöper på en i rörelse använd fastighetsdel kan också emotses. Kammarrätten
påpekar att det övervärde i förhållande till taxeringsvärdet som finns
beträffande villor med mindre än 125 000 kr. taxeringsvärde och som lämnas
obeskattat enligt förslaget, sannolikt totalt sett har större fiskal betydelse
än obeskattat övervärde för dyrbarare villor.
Även Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund understryker att en varierande
intäktsprocent komplicerar schablonmetoden, som hittills varit relativt
enkel att tillämpa. Det är uppenbart att ett ökat arbete därigenom kommer
att åsamkas taxeringsmyndigheterna särskilt i första instans. I vissa
storstadsdistrikt, där villafastigheter med höga taxeringsvärden företrädesvis
finns, kan merarbetet t. o. m. bli betydande.
Såsom ett bättre alternativ till lösning av det problem villabeskattnings- 3
3 Dihang till riksdagens protokoll 1''JfiG. 1 samt. AV ISI
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
utredningen förelagts rekommenderar länsstyrelsen i Jämtlands län en generell
höjning av intäktsprocenten till lämpligt tal och en höjning av bottenavdraget
som f. n. är 200 kr.
I fråga om den närmare utformningen av utredningens förslag
har de remissinstanser, som principiellt tillstyrkt förslaget, också i
allmänhet anslutit sig till de av utredningen förordade gränsdragningarna.
Från några håll framförs dock ändringsförslag. De remissinstanser som avstyrkt
utredningens förslag har i allmänhet förordat en uppmjukning av
förslaget om det ändå läggs till grund för lagstiftning.
Vad först angår beloppsgränserna, som utredningen satt vid
125 000 kr. resp. 200 000 kr., förordas höjningar av kammarrättens majoritet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar och Hallands län samt Sveriges
villaägareförbund. Flertalet av dessa instanser föreslår 150 000 eller
175 000 kr. som nedre gräns och 250 000 kr. som övre gräns. Lantbrukets
skattedelegation föreslår att bara en gräns bestäms och att den sätts vid
200 000 kr. Å andra sidan ifrågasätter HSB om inte gränstalen bör sänkas
men tillstyrker förslaget oförändrat med hänsyn till kommande höjningar
av taxeringsvärdena, beroende på bl. a. allmänt höjd bostadsstandard.
De som förordar höjning av beloppsgränserna åberopar i regel som motivering
produktionskostnaderna för egnahemsvillor i storstadsregionerna.
Kammarrättens majoritet påpekar att de uppgifter som utredningen åberopat
gäller förfluten tid och omfattar gruppbebyggelse. Det sistnämnda
torde medföra att kostnaderna ligger lägre än genomsnittet för motsvarande
enskild bebyggelse. Av bil. 11 till betänkandet liksom av andra tillgängliga
uppgifter framgår att produktionskostnaderna för egna hem
även i gruppbebyggelse f. n. betydligt överstiger den högsta produktionskostnad
som utredningen räknat med som grund för förslaget. Vidare framhåller
kammarrätten att markpriserna i storstadsregionerna nu är så höga
att en tomt av normalstorlek kan betinga ett pris av 75 000—100 000 kr.
Lantbrukets skattedelegation anser likaså att förhållandena i de största
tätorterna inte beaktats tillräckligt. Den undre gränsen bör rimligen avvägas
så att inte normalvillor i storstadsregionerna drabbas av den föreslagna extra
beskattningen när denna gräns praktiskt taget aldrig kan uppnås för normalvillor
eller ens för s. k. lyxvillor med annan belägenhet. Vid gränsdragningen
måste också beaktas att marknadssituationen i fråga om bostäder i
storstadsregionerna är sådan att bostadssökande ofta tvingas att göra förvärv
som ligger på gränsen eller i en initialperiod t. o. m. överstiger gränsen
för deras ekonomiska förmåga.
Svenska sparbanksföreningen anser att det ligger nära till hands att bortse
från markvärdet vid intäktsberäkningen om man generellt befarar att taxeringsvärdet
är en alltför bristfällig värdemätare. Bygger man schablonen enbart
på byggnadsvärdet kräver det givetvis en omprövning av såväl belopps
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
gränserna som schablontalen i sig. Denna fråga har också tagits upp av
länsstyrelsen i Malmöhus lön, som erinrar om att man i den offentliga debatten
framfört åsikten att det skulle vara principiellt oriktigt att låta utredningens
förslag omfatta även de fall, då det huvudsakliga värdet av vederbörande
taxeringsenhet ligger i markvärdet. Länsstyrelsen anser villabeskattningsutredningens
ståndpunkt vara mer övertygande och överensstämmande
med principerna för schablontaxeringen. Beskattningen har avsetts
ske av fastighetsägarens eget kapital, oavsett hur detta sedan fördelar sig
på byggnads- och markvärde. Det är också att märka att schablontaxering
endast avser fastigheter med villor för bostadsändamål.
De speciella förhållandena i storstadsregionerna understryks vidare av
bl. a. överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kalmar län.
Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om en villa med taxeringsvärde
på 125 000 kr. kan beräknas utvisa en standard som överstiger vad som numera
är normalt för våningar med motsvarande bostadsyta i nyare hyreshus.
Den av utredningen föreslagna gruppindelningen av egnahemsfastigheterna,
som avses skola gälla åtminstone under perioden fram till nästa allmänna
fastighetstaxering, torde innebära, att en nybyggd normal egnahemsfastighet
kommer att vid taxeringen klassificeras såsom en villa med storlek och
standard utöver det vanliga redan vid den föreslagna lagändringens ikraftträdande.
Detta kan enligt länsstyrelsen inte ha varit avsikten med utredningens
översyn. Länsstyrelsen vill därför förorda, att nedre beloppsgränsen
höjs till förslagsvis 175 000 kr. och att en däremot svarande höjning
sker av den högre beloppsgränsen.
Några remissinstanser påtalar att utredningen till utgångspunkt för sitt
förslag synes ha valt produktionskostnaden för villor med 125 m2 bostadsyta.
Denna gräns representerar enligt Svenska sparbanksföreningen inte på
något sätt en skiljelinje mellan normal standard och sådan standard som
bör föranleda högre beskattning. Detta återspeglas f. ö. i bostadspolitiska
kommitténs nyligen framlagda betänkande angående statligt kreditstöd
(SOU 1966:44). Kommittén föreslår däri att nämnda mått såsom absolut
gräns för statlig belåning slopas. Liknande synpunkter anförs av kammarrättens
majoritet.
Som framgår av det föregående ifrågasätter sparbanksföreningen vidare
om man inte bör grunda schablonbeskattningen enbart på villornas byggnadsvärde
och bortse från det i taxeringsvärdet ingående markvärdet. Enligt
föreningen skulle ändå vissa ojämnheter kvarstå vid beskattningen, beroende
på byggnadskostnadernas variationer inom olika landsdelar. Man kan
därför tänka sig att gå ett steg längre, nämligen att justera byggnadsvärdet
t. ex. med tillämpning av den produktionskostnadskoefficient som används
för beräkning av låneunderlag vid statlig kreditgivning.
Svenska kommunförbundet understryker vikten av att sådana åtgärder
vidtas att förekommande variationer i fråga om likvärdiga fastigheters taxe3-f
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 161
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 ur 1966
ringsvärden så långt möjligt elimineras. Stockholms stads fastighetsnämnd
och Sveriges villaägcireförbund anser det angeläget att gränserna för skärpt
beskattning på något sätt anpassas till penningvärdets förändringar.
De av utredningen föreslagna procentsatserna tillstyrks av nästan
alla remissinstanser, som i princip uttalat sig för utredningens förslag.
LO förordar dock höjning för att stegra den bostadspolitiska effekten av
förslaget. Intäktsprocenten för den del av taxeringsvärdet som ligger mellan
125 000 och 200 000 kr. bör enligt LO:s mening sättas till 6 och för
den del som ligger ovanför bör tillämpas 10 %. Överståthållarämbetet anser
att de av utredningen valda procenttalen närmast framstår som för låga med
hänsyn till att taxeringsvärdena för villor i Stockholm vid 1965 års allmänna
fastighetstaxering kommit att väsentligt understiga saluvärdena. Ämbetet
framhåller att detta i sin tur har sin grund i att köpeskillingsstatistiken
är missvisande beroende på att säljare och köpare av villor ofta har ett gemensamt
intresse att inte offentligen redovisa fulla köpeskillingarna. En
mindre justering önskar länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser att
procentsatsen i mellanskiktet bör höjas till 5 för att man skall vinna en
enligt länsstyrelsens mening skäligare övergång mellan de olika procentsatserna.
Å andra sidan anser Svenska stadsförbundet att progressiviteten i de övre
värdeskikten gjorts starkare än som synes erforderligt för att nå syftet
att korrigera brister i fastighetstaxeringen. Svenska landstingsförbundet
betraktar den föreslagna progressiviteten som relativt stark. De uppskattningar
av boendevärdet som framkommer vid framräkningar med de föreslagna
procenttalen på nuvarande taxeringsvärden torde emellertid enligt
förbundet ganska väl ansluta sig till hyreskostnaderna för lägenheter i motsvarande
storleksordning och kvalitetsklass.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län godtar de föreslagna procentsatserna
men anser att ett tak bör läggas över vilket den differentierade
schablonbeskattningen inte bör sträcka sig. Schablonintäkten bör begränsas
till högst 4 % av fastighetens taxeringsvärde. Detta tak uppnås enligt utredningens
förslag vid ett taxeringsvärde av 262 500 kr. Länsstyrelsen anser
att ett flertal faktorer talar för försiktighet vid val av schablontal, bl. a.
åberopas att schablonen omfattar fastigheter av särpräglad beskaffenhet —
något som utredningen inte närmare gått in på. En del fastigheter kan vara
sådana ^fastigheter som utredningen närmast synes ha haft i tankarna.
En del kan ha helt ordinär standard. I andra fall kan det gälla omoderna
och tungarbetade »kråkslott», där hyresvärdena på intet sätt står i relation
till de höga taxeringsvärdena. En del fastigheter är kanske om inte direkt
feltaxerade så dock ovanligt högt taxerade efter 1965 års grunder — och
taxeringen torde inte få rättas till förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering.
När man beräknar intäkten för villor av nu nämnt slag efter schablon
föreligger enligt länsstyrelsen risk för att resultatet alltför mycket avviker
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
37
från resultatet vid taxering enligt konventionell metod. Utredningen har inte
heller visat varför just 8 % valts i det högsta skiktet. Skatteskärpningen har
inte ställts i en bestämd relation till det dolda kapitalet. Beskattningen efter
8 % drabbar därför inte bara detta kapital utan också övrig del av fastighetskapitalet
oavsett om denna kapitaldel består av eget kapital eller främmande
kapital. Klokheten bör enligt länsstyrelsens mening bjuda att man
inte plötsligt på ett enda taxeringsår genomför en kraftig uppräkning av nivån
för schablonbeskattningen även om det i och för sig är riktigt, utan
hellre fördelar den nödvändiga uppräkningen på flera år.
Länsstyrelsen håller det för säkert att många som äger dyra fastigheter
måste se sig föranlåtna att söka avyttra dessa, om förslaget genomförs.
Det föreligger då risk för att avyttring endast kan ske till pressade priser.
Den som för många år sedan köpt sin fastighet för lågt pris och icke har
den särskilt högt belånad, har kanske möjlighet att bära en sådan nedpressning
av priset. Men för den villaägare, som nyligen nödgats att skaffa
sig en villafastighet till dagens höga priser och därvid fått skuldsätta sig för
belopp, som närmar sig köpeskillingen, kan följden av denna av beskattningens
omläggning framtvingade realisation bli ruinerande. Enligt länsstyrelsens
mening bör man räkna med en merutgift i skatt av ca 10 000
kr. för en villa med 500 000 kr. taxeringsvärde. Om merutgiften kapitaliseras
efter 5 % medför den en försämring av villans saluvärde med 200 000
kr.
Även kammarrättens majoritet understryker att verkningarna av utredningens
förslag kan bli mycket kännbara för dem som, för att lösa sin
bostadsfråga på ett från deras synpunkt tillfredsställande sätt, funnit sig
nödsakade att köpa en fastighet med högt taxeringsvärde och hög anskaffningskostnad
och därvid i sin ekonomiska kalkyl utgått från det procenttal
och det taxeringsvärde som gällt vid upprättande av kalkylen. Höjningen
på intäktssidan och därmed höjningen av boendekostnaden blir betydande.
Kammarrätten ifrågasätter om detta är förenligt med den allmänna
hyrespolitiken i dag och med vad som kan komma att gälla även sedan
hyrespolitiken framdeles kan ha getts ett annat innehåll.
Riksskattenämnden och Svenska sparbanksföreningen finner att de föreslagna
procentsatserna synes vila på en skälighetsbedömning. Utan att närmare
gå in på vilka procenttal som bör gälla framhåller föreningen.
En villa, taxerad till 500 000 kr., får t. ex. enligt förslaget en beskattningsbar
intäkt av 29 500 kr. motsvarande 5,90 % av taxeringsvärdet, vilket kan
synas skäligt. Om man emellertid utgår från det av utredningen redovisade
beräkningssättet för villaschablonen vid dess införande finner man att den
grundläggande principen för villabeskattningen — beskattning av räntan
på det i villan nedlagda kapitalet — inte kan upprätthållas. Enligt 1950 års
skattelagssakkunniga borde från den allmänt tillämpade »schablonen» på
6 % dragas kostnaderna för värdeminskning, vattenförbrukning, reparation
och underhåll samt smärre utgifter, enligt dåvarande kostnadsläge sammanlagt
ca 2,5 %. Även med oförändrat kostnadsläge skulle »hyresvärdet» till
-
38
Kangl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
lämpat på ovannämnda fall, utgöra 5,9 % + 2,5 % eller 8,4 En så hög
kapitalavkastning torde inte ens i dagens höga ränteläge kunna erhållas vid
normal kapitalplacering.
Lantbrukets skattedelegation anser inte heller en procentsats av 8 realistisk,
i synnerhet inte om man jämför med den effektiva avkastningen på
långsiktiga värdebeständiga placeringar t. ex. i aktier. En beskattning av
fiktiva avkastningar kan leda till rubbningar på den aktuella fastighetsmarknaden
med följd att de nuvarande ägarna lider kapitalförluster vid en
framtida avyttring utan möjlighet att med nuvarande eller av markvärdekommittén
föreslagna regler erhålla avdrag för uppkommen realisationsförlust.
Delegationen har uppfattningen att om en differentiering över
huvud taget skall genomföras endast en gräns bör fastställas, nämligen vid
200 000 kr., och att intäkten över denna gräns skall beräknas till 4 %.
Sveriges köpmannaförbund, som är kritiskt inställt till utredningens förslag
men anser att man inte helt kan avfärda utredningens synpunkter, anser
det nödvändigt att den föreslagna procentskalan reduceras om förslaget
genomförs. Förbundet förordar 2, 3 och 5 % med bibehållande av de intervaller
som utredningen tänkt sig. Enligt förbundet har utredningen inte
tagit tillräcklig hänsyn till att situationen på bostadsmarknaden tvingat
många villaägare att köpa större och dyrare objekt än de skulle önskat. En
så kraftig skärpning av beskattningen som utredningen föreslagit skulle i
själva verket i många fall innebära en straffbeskattning av skattskyldiga,
som på grund av samhällets oförmåga att komma till rätta med bostadsmarknaden
åsamkas mycket betydande merutgifter i form av höga räntor
och amorteringar. Man bör inte glömma bort fortsätter köpmannaförbundet
att ett väsentligt större antal skattskyldiga åtnjuter betydande subventioner
i form av hyror, som på grund av hyresreglering, låga räntor på bostadslån
etc., ligger väsentligt under vad marknadsläget skulle kräva. Man
kan inte heller bortse från att värdet på bostadsförmån inom jordbruk i regel
värderas mycket lågt. Härtill kommer att ränteläget nu är extremt högt
och att man på sikt måste räkna med betydligt lägre räntor.
Den tekniska konstruktionen av förslaget finner länsstyrelsen i Malmöhus
län lämplig och uttalar.
Av stor betydelse ur synpunkten av smidig tillämpning är utredningens
förslag till differentiering av schablonmetodens procentsats — vid intäktsberäkningen
— för olika skikt av taxeringsvärdet. Härigenom undviks icke
önskvärda tröskelproblem, knutna till övergångslägena mellan skilda grupper
av taxeringsvärden, och ett icke obetydligt antal skatteprocesser angående
en- och tvåfamiljsfastigheters rätta taxeringsvärden kan antas bli eliminerade
härigenom.
Sveriges villaägareförbund åberopar sin framställning till mig av den
21 juni 1966, vari förbundet hemställt om höjning av det extra avdraget vid
villabeskattningen. Förbundet anför att man måhända inte i princip kan
39
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1066
invända något mot den föreslagna progressiva skalan så länge vi har en
progressiv inkomstbeskattning. Förbundet hemställer dock att den föreslagna
skalan utbyggs nedåt enligt följande. 1 % för den del av taxeringsvärdet,
som uppgår till 75 000 kr., 1,5 cfc för belopp mellan 75 000 och 150 000 kr.,
2 % för belopp mellan 150 000 och 225 000 kr., 3 % för belopp mellan
225 000 och 300 000 kr., 4 % för belopp mellan 300 000 och 400 000 kr., 6 %
för belopp mellan 400 000 och 500 000 kr. samt 8 % för den del av taxeringsvärdet,
som överstiger 500 000 kr.
Ett flertal instanser understryker utredningens uttalanden att beskattningen
av intäkt genom uthyrning till annan än anställd
bör göras till föremål för översyn. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att
man även om en sådan översyn kommer till stånd redan nu bör överväga att
bortse från sommaruthyrning vid tillämpning av schablonmetoden. Härför
talar både rättviseskäl och den ojämnhet som kan antas föreligga vid
tillämpning av hithörande bestämmelser.
Länsstyrelsen i Blekinge län har samma uppfattning och tillägger att en
ändring skulle innebära en betydande förenkling av inkomstberäkningen i
dessa fall som f. ö. är svårkontrollerade. Samma länsstyrelse erinrar om
att frågan om beskattning vid uthyrning i andra hand av hel lägenhet eller
del därav är reglerad för vissa lägenhetsägare, nämligen för medlem av
bostadsförening och aktieägare i bostadsaktiebolag (punkt 2 tredje stycket
av anvisningarna till 38 § KL). Länsstyrelsen framhåller att uthyrning av
lägenhet eller del därav förekommer i betydande omfattning och ofta för
stora belopp. Denna inkomst undgår merendels beskattning. Eftersom
denna skattefråga enligt länsstyrelsen får anses i hög grad aktuell och likformig
beskattning om möjligt bör eftersträvas för alla lägenhetsinnehavare,
ifrågasätter länsstyrelsen om inte riksskattenämnden snarast borde få i
uppdrag att på detta område utfärda anvisningar, t. ex. i huvudsaklig överensstämmelse
med ovannämnda lagrum. Detta skulle innebära att beskattning
inte sker om uthyrningen är av mindre omfattning.
S.4CD finner det stötande från allmänna rättvisesynpunkter att den
som har kontrakt på ett för hans egna behov onödigt stort lägenhetsutrynime
genom uthyrning kan skaffa sig ansenliga förtjänster, som inte
behöver beskattas. Denna effekt är naturligtvis cn följd av den med regleringsåtgärder
åstadkomna bristsituationen på bostadsmarknaden. Om man
gör inkomster av detta slag skattepliktiga, riskerar man å andra sidan
ett minskat utbud på hyresmarknaden av möblerade rum, andrahandslägenheter
och villor. Situationen på detta område är emellertid i dag mycket
egendomlig, och SACO instämmer i utredningens förslag om en särskild
översyn av dessa frågor.
Utredningen har inte kombinerat sitt förslag med särskilda regler för
tvåfamiljsvillor — något som föranlett invändningar från länsstyrelserna
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1966
i Göteborgs och Bohus samt Blekinge län och vidare av Sveriges industriförbund
och lantbrukets skattedelegation. Det påpekas att tvåfamilj svillor sällan
eller aldrig kan betraktas som lyxvillor. Taxeringsvärdena för dessa fastigheter
torde med hänsyn till det sätt på vilket de utnyttjas enligt länsstyrelsen
i Blekinge län vara förhållandevis högre än värdena på enfamilj sfastigheter
med jämförbara produktionskostnader. Den påtalade stora skillnaden
mellan nedlagda byggnadskostnader och taxeringsvärdet, vilket kapital
för enfamilj svillornas del avses skola beskattas genom förslaget, kan
knappast åberopas som argument, när det gäller beskattningen av tvåfamilj
sfastigheter. Länsstyrelsen tillägger att tvåfamilj svillorna i högre grad
än enfamilj svillorna har karaktär av förvärvskälla.
Länsstyrelsen i Hallands län har liknande synpunkter men yrkar dock
inte särregler för tvåfamilj svillorna. Deras speciella karaktär åberopas som
argument för höjning av den nedre gränsen för den differentierade intäktsberäkningen.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt lantbrukets skattedelegation
synes utredningen ha förutsatt att tvåfamilj svillorna i allmänhet
är en förmånlig investering. I vissa fall torde emellertid ägaren bo dyrare
än hyresgästen vilket sammanhänger med att hyran på orter där hyresregleringslagen
gäller kan vara låst på en låg nivå. Skattedelegationen
anser att gränsvärdet för tvåfamilj svillorna av rättviseskäl måste sättas
väsentligt högre än för enfamilj svillor.
Vad utredningen anfört rörande beskattning av villa som r ö r e 1 seidka
r e uthyr eller upplåter till anställd har mött gensaga
från flera remissinstanser. Såsom framgår av det föregående utgår utredningen
från att nuvarande regler innebär att villor upplåtna till arbetare
alltid anses använda i rörelsen, vilket medför beskattning enligt konventionell
metod, medan villor som disponeras av tjänstemän generellt inte anses
nyttjade i rörelsen och därför schablontaxeras. Länsstyrelserna i Blekinge,
Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, Sveriges industriförbund
och lantbrukets skattedelegation invänder att utredningen på denna punkt
återgett gällande rätt felaktigt. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.
Av föreliggande regeringsrättsutslag — exempelvis RÅ 1965 ref. 3 — torde
emellertid icke kunna utläsas annat än att schablonmetoden skall tillämpas
beträffande tjänstemannavillor, tillhöriga familjebolag och upplåtna till
anställda i bolagen, som tillika ha ägareintresse i bolagen. Såvitt länsstyrelsen
har sig bekant tillämpas vid taxering av de stora börsnoterade bruksoch
skogsbolagen med i åtskilliga fall mycket omfattande villainnehav icke
schablonmetoden utan dessa villor anses utgöra fastigheter i rörelsen. Härav
följer att de föreslagna reformerna skulle få mindre räckvidd än vad utredningen
antagit.
Riksskattenämnden anser utredningens beskrivning av gällande rätt i
denna del alltför schematisk.
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1966
41
Sveriges industriförbund framhåller att några uttalanden i den av utredningen
angivna riktlinjen veterligen inte gjordes under arbetet med 1953
års lagstiftning rörande schablonbeskattning. Visserligen har frågan dragits
inför regeringsrättens prövning endast i vissa fall som gällt villor ägda av
fåmansföretag och upplåtna åt aktieägare eller dessa närstående, men
nuvarande praxis har stöd av vissa uttalanden av riksskattenämnden. Industriförbundet
fortsätter.
Skulle en omläggning ske på sätt utredningen ifrågasatt skulle detta få
betydande ekonomiska konsekvenser för sådana företag som måste upplåta
bostäder åt anställda tjänstemän, exempelvis skogs- och bruksföretag. Någon
anledning att göra ändring i den praxis som hittills tillämpats föreligger
inte. Tvärtom talar starka skäl för den nu tillämpade ordningen. Man
måste nämligen ha i minnet att de faktiska kostnaderna för en tjänstemannabostad
regelmässigt är betydligt större än normalkostnaderna för en
av ägaren själv bebodd villa. Det kan här räcka med att erinra om att redan
de förhållandevis täta bytena av sådana tjänstemannabostäder i samband
med förflyttning, befordran eller avgång ur tjänsten gör att reparationskostnader
o. d. kommer att ligga på en högre nivå än som gäller för villor
i allmänhet.
Liknande synpunkter anförs av lantbrukets skattedelegation.
Även ett annat uttalande av utredningen beträffande villor som rörelseidkare
upplåter till anställd har föranlett särskilda yttranden från några
remissinstanser. Utredningen har förutsatt att det förmånsvärde, som vid
schablontaxering tas upp till beskattning hos tjänstemannen, kommer att
påverkas uppåt av den höjda schablonbeskattningen. Länsstyrelsen i Hallands
län ifrågasätter det principiellt riktiga i detta uttalande, eftersom
schablonintäkten hos företaget och det förmånsvärde som tjänstemannen
skall ta upp som intäkt, bestäms från helt olika utgångspunkter. Länsstyrelsen
framhåller att det vid schablonberäkningen hos företaget inte är
fråga om fastighetens verkliga hyresvärde. Det förmånsvärde som den anställde
skall ta upp som intäkt av tjänst och det belopp för vilket företaget
(arbetsgivaren) är berättigat till avdrag från rörelseintäkten, skall däremot
enligt 42 § KL fastställas med ledning av i orten gällande hyrespris. Den
höjda schablonbeskattningen inverkar därför inte på det förmånsvärde, för
vilket den anställde är skattskyldig.
Den föreslagna författningsändringen har gett överståthållarämbetet anledning
till erinran. Beträffande villa som delvis använts i ägarens egen rörelse
utgår ämbetet från att intäkten skall beräknas på den del av taxeringsvärdet
som återstår sedan taxeringsvärdet minskats med den del av värdet,
som kan anses belöpa på rörelsedelen. Ämbetet förmodar att viss tvekan
på sina håll kan uppkomma om 24 § 2 inom. första stycket KL erhåller
den föreslagna lydelsen och andra stycket i samma moment inte får en klarare
utformning.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
Utredningens förslag att schablonmetoden skall tillämpas beträffande
nybyggd villa oavsett när under beskattningsåret villan färdigställts
bär i allmänhet tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.
Särskilt från länsstyrelsehåll hälsas den föreslagna ändringen med stor tillfredsställelse
inte minst från förenklingssynpunkt. Det understryks också
att de skattskyldiga har svårt att förstå att olika metoder för beskattningen
tillämpas beroende på om en villa blivit färdig för inflyttning före eller
efter halvårsskiftet.
Kammarrätten har i princip intet att invända mot den föreslagna ändringen
men befarar vissa praktiska svårigheter t. ex. vid fördelning av avdrag
för andra kostnader än för ränta och tomträttsavgäld i sådana fall då
dessa kostnader belöper på såväl den tid för vilken inkomstberäkning enligt
den konventionella metoden skall ske som övrig tid av året. Vidare
framhåller kammarrätten att det framlagda förslaget ej ger full klarhet i
frågan huruvida vid inkomstberäkningen underskott på en fastighet enligt
den konventionella metoden för del av beskattningsåret skall få dras av
från överskott på samma fastighet, beräknat enligt schablonmetoden för
övrig del av beskattningsåret. Endast om sådant avdrag medges kan ett
resultat beräknas för hela förvärvskällan vid en och samma taxering.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lön instämmer likaså i utredningens förslag
men påpekar att man inte därmed kommer från de vanskligheter vid
taxeringen, som uppstår för beskattningsår, under vilket en trefamilj sfastighet
byggts om eller reparerats till en- eller tvåfamilj sbostad eller motsatt
när i en tvåfamilj svilla i samband med reparation inrättats en tredje lägenhet.
Det ligger i sakens natur, anser länsstyrelsen, att en skattskyldig strävar
efter att få reparationskostnaderna på den del av beskattningsåret för
vilken den konventionella metoden tillämpas. Taxeringsmyndigheterna
måste alltså fastslå, när förvandlingen till eller från schablontaxerad villafastighet
ägt rum. Länsstyrelsen föreslår som en ytterligare förenkling att
man bestämmer fastighetens beskattningsnatur efter förhållandena vid beskattningsårets
utgång.
Komplikationerna beträffande flerfamiljsfastigheter som byggts om till
en- eller tvåfamilj svilla och vice versa föranleder länsstyrelsen i Stockholms
län att tillstyrka förslaget endast såvitt gäller villor som nybyggts.
Länsstyrelsen i Hallands län, som tillstyrker förslaget, påpekar att en
följd av förslaget blir att intäkten för nybyggda villor vid första taxeringen
efter färdigställandet regelmässigt kommer att beräknas på grundval av ett
för lågt värde, nämligen taxeringsvärdet för beskattningsåret. Detta är oftast
endast ett markvärde. Genom utredningens lösning undgår man emellertid
inte oväsentliga tillämpningssvårigheter både för de skattskyldiga
och taxeringsmyndigheterna. Fiskala skäl motiverar knappast heller någon
annan beräkning enligt länsstyrelsens mening.
Enligt länsstyrelsen i Örebro län är det otillfredsställande att intäktsbe -
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
43
räkningen för nybyggda villor sker på basis av ett alltför lågt värde. Länsstyrelsen
anser det materiellt riktigt och ändamålsenligt att beräkna intäkten
av dessa villor med användande av det för taxeringsåret gällande taxeringsvärdet.
Att den skattskyldige vid deklarationens upprättande inte kan
exakt veta vilket taxeringsvärde som kan komma att åsättas fastigheten och
att deklarationen på denna punkt kan bli föremål för ändring i taxeringsnämnden,
torde inte utgöra tillräckliga skäl för bibehållande av nuvarande
bestämmelser. En annan princip som kan vara lättare att tillämpa, är
att beräkna bruttointäkten på viss del av produktionskostnaden för villan.
Eftersom inflyttning regelmässigt skett under beskattningsåret, torde nämnvärda
svårigheter ej föreligga att någorlunda korrekt framräkna produktionskostnaden
efter beskattningsårets utgång. I regel torde f. ö. en preliminär
produktionskostnad finnas framräknad redan innan byggnadsarbetet
påbörjas. Med hänsyn till att taxeringsvärdet bör understiga produktionskostnaden
och att fastighetstaxeringen skall ske enligt de grunder, som tilllämpats
vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering, torde den del
av produktionskostnaden, som inkomstberäkningen skall baseras på, kunna
begränsas till förslagsvis 75 %. Även länsstyrelsen i Södermanlands län
anser det ändamålsenligare och från materiell synpunkt riktigare att för nybyggda
villor beräkna intäkten på grundval av det för taxeringsåret gällande
taxeringsvärdet.
Utredningens förslag på denna punkt avstyrks av riksskattenämnden och
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Nämnden anser att utredningen
överbetonat de olägenheter som i enskilda fall kan vara förbundna
med den nuvarande regeln. Enligt riksskattenämndens erfarenheter har
denna i stort sett fungerat väl. Riksförbundet påpekar att två deklarationsbilagor
måste upprättas för ett och samma beskattningsår beträffande fler1''amiljsvilla
som omändrats till schablonvilla och tvärtom. Detta skulle innebära
en avsevärd komplikation av förfarandet för såväl deklaranten som
taxeringsmyndigheterna.
Överståthållarämbetet anser att det i detta sammanhang bör betonas att
taxeringsförfarandet i praktiken icke onödigtvis bör kompliceras genom infordrande
av olika fastighetsbilagor beträffande samma fastighet eller genom
ökad kontroll från skattemyndigheternas sida i mindre väsentliga avseenden.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
Schablonbeskattade bostadsföretag
Gällande rätt
I likhet med vad som gäller i fråga om eu- och tvåfamilj sfastigheter tilllämpas
för fastigheter som ägs av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag
samt s. k. allmännyttiga bostadsföretag en förenklad schablonmetod för inkomstberäkningen.
Bestämmelserna för dessa företags beskattning för inkomst
av fastighet återfinns i 24 § 3 mom. och 25 § 3 mom. KL. Enligt dessa
bestämmelser skall som intäkt av fastigheten upptas ett belopp, som för helt
år räknat motsvarar 3 % av fastighetens taxeringsvärde året närmast före
taxeringsåret. Finns inte något taxeringsvärde åsatt fastigheten för nämnda
år beräknas intäkten på grundval av ett värde, som uppskattas enligt
samma grunder som gällt för åsättande av taxeringsvärde. Avdrag från den
beräknade intäkten får inte göras för andra kostnader än för ränta på lånat
i fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld eller liknande avgäld.
De bostadsföreningar och bostadsaktiebolag, som enligt angivna regler
äger tillämpa schablonmetoden för beräkningen av inkomst av fastighet,
brukar benämnas »äkta» bostadsföretag. En definition på »äkta» bostadsföretag
är intagen i punkt 3 av anvisningarna till 24 § KL. Däri anges, att
med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening eller
aktiebolag, vars verksamhet uteslutande eller huvudsakligen består i att
åt föreningens medlemmar eller bolagets delägare bereda bostäder i hus,
som ägs av föreningen eller bolaget.
Om beskattningen av medlem eller delägare i »äkta» bostadsföretag för
förmån, som uppburits från företaget, stadgas i punkt 2 av anvisningarna
till 38 § samt punkt 3 av anvisningarna till 39 § KL. Bostad eller annan
törmån av lastigheten, som tillkommit medlem eller delägare i denna hans
egenskap är inte skattepliktig intäkt. Avdrag får därför inte göras för medlemmens
eller delägarens omkostnader för bostaden eller förmånen. Har
medlemmen eller delägaren under hela eller större delen av beskattningsåret
hyrt ut sin lägenhet mot vederlag, räknas såväl vederlaget som värdet
av den del av bostaden som inte hyrts ut såsom intäkt av kapital för medlemmen
eller delägaren. I detta fall föreligger viss avdragsrätt för omkostnader.
I fråga om gränsdragningen mellan »äkta» och »oäkta» bostadsföretag
och om beskattningen av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt
medlemmarna eller delägarna i dylika företag har riksskattenämnden år
1957 meddelat anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna (riksskattenämndens
meddelanden år 1958 nr 2 punkt 1). Såsom villkor för ett
»äkta» bostadsföretag uppställs att företagets fastigheter inrymmer minst
tre bostadslägenheter och vidare att minst GO % av hela taxeringsvärdet
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1906
för företagets fastigheter belöper på de till medlemmar eller delägare med
hostads- eller hyresrätt upplåtna bostadslägenheterna.
Utredningen
Vissa statistiska uppgifter har införskaffats beträffande bostadsföretagens
inkomsttaxering år 1965. Uppgifterna har sammanställts i bilaga
13 till betänkandet. Därav framgår att det alldeles övervägande antalet sådana
föreningar skattemässigt redovisar underskott av sin fastighetsförvaltning.
Endast ett fåtal har nettointäkt i fastighetsbilagan. Det torde här vara
fråga om äldre företag som amorterat ned sina inteckningsskulder. Vad
beträffar de allmännyttiga bostadsföretagen utvisar statistiken likaså att
det helt övervägande antalet företag har underskott av fastighetsförvaltningen.
Utredningen konstaterar med stöd av statistiken att en sänkning av schablonprocenten
skulle sakna praktisk betydelse för det stora flertalet bostadsföretag.
Utredningen påpekar vidare att flerfamilj sfastigheterna vid de båda
senaste fastighetstaxeringarna i genomsnitt fått en höjning av taxeringsnivån
med ca 10 % vid vardera taxeringen. Detta innebär att den sänkning
av repartitionstalet som samtidigt gjorts inneburit en definitiv minskning
av fastighetsbeskattningen för dessa fastigheter. Enligt utredningens mening
finns inte tillräckliga skäl att generellt sänka schablonprocenten vare
sig för bostadsföreningarna och bostadsaktiebolagen eller för de allmännyttiga
bostadsföretagen. Inte heller någon differentiering av procentsatsen för
intäktsberäkningen liknande den som utredningen förordar för villor bör
komma i fråga för bostadsföretagens del. Skillnaden mellan det faktiska
värdet och taxeringsvärdet beträffande flerfamilj sfastigheterna är nämligen
inte tillnärmelsevis så stor som i fråga om en- och tvåfamilj sfastigheterna.
På bostadsföretagens innehav av villor tillämpas i praxis villaschablonen.
I sådana fall kommer den av utredningen föreslagna differentieringen av
villaschablonen att tillämpas under samma förutsättningar som för övriga
villor.
Beträffande beskattningen av s. k. garageföreningar och liknande föreningar
framlägger utredningen däremot ett förslag. Härom anförs bl. a.
Under de senaste åren har bildats ett flertal ekonomiska föreningar med
uppgift att tillhandahålla sina medlemmar garageplatser i särskilda fristående
garagehus, som uppförts av föreningarna. Sådana garagehus har
byggts i anslutning till tidigare bebyggelse av flerfamiljshus med otillräckligt
antal garageplatser eller tillsammans med nybebyggelse av radhus, kedjehus
eller småstugeområden i framförallt de större städernas förorter.
Garageplatserna upplåts som regel med ständig besittningsrätt till medlemmarna
av den förening, som de gemensamt bildat.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 samt. Nr 1S1
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
Frågan om en garageförenings beskattningssituation har prövats av regeringsrätten
i ett den 10 mars 1964 avgjort mål (RÅ 1964 ref. 14). Utgången
blev att föreningen inte schablontaxerades. Föreningen skulle i stället betraktas
som vanlig ekonomisk förening vilket bl. a. innebär att dubbelbeskattningsprincipen
blir tillämplig. Föreningen hade att såsom intäkt ta
upp bl. a. hyresvärdet för de garageplatser som föreningen upplåtit till medlemmarna.
Från denna intäkt ägde sedan föreningen i vanlig ordning göra
avdrag för omkostnader och värdeminskning på fastigheten. Hyresvärdet
för garageplatserna beskattas vidare hos medlemmarna, nämligen såsom utdelning
från föreningen, i den mån medlem inte betalar full hyra för garaget
vilket som regel inte torde vara fallet.
Utredningen erinrar om att när garage finns inrymt i en villa detta givetvis
påverkar fastighetens taxeringsvärde. Beskattningen av förmånen av
garaget ingår därvid i den schablonmässigt beräknade intäkten av villan,
f. n. 2 % av taxeringsvärdet. Motsvarande gäller bostadsförenings eller bostadsaktiebolags
fastighet om däri inryms garage för medlemmarna eller
delägarna. Schablonen för inkomstberäkningen är för bostadsföretagen såsom
förut nämnts 3 % av fastighetens taxeringsvärde.
Garage och garageplatser, som garageföreningarna tillhandahåller sina
medlemmar, synes närmast utgöra komplement till bostäder i villa, radhus,
kedjehus och bostadsföretags fastighet. Det finns emellertid även garageföreningar
vars medlemmar inte är direkt eller genom bostadsföretag fastighetsägare.
Någon anledning att i beskattningshänseende behandla garageföreningarna
på annat sätt än bostadsföreningar och bostadsaktiebolag synes utredningen
inte föreligga. Samma betraktelsesätt beträffande förvärvskällans
speciella karaktär som gäller för villor och bostadsföretagens fastigheter
kan anläggas på garageföreningarnas fastigheter. Fråga är inte om förvärvskälla
i egentlig mening utan endast om ett sätt för den enskilde att i form
av direkt eller indirekt äganderätt lösa sin egen bostads- och garagefråga.
Utredningen föreslår att den för bostadsföreningar och bostadsaktiebolag
tillämpliga schablonregeln för inkomstberäkningen av annan fastighet skall
gälla även för garageföreningar. En förutsättning bör vara, att garagen
används för medlemmarnas eller delägarnas personliga räkning och inte
t. ex. i rörelse som de utövar.
Även andra gemensamhetsanläggningar av likartad natur som garageanläggningar
kan tänkas komma att bedrivas i samma form som garageföreningarna.
Enligt utredningen bör därför i samband med den föreslagna
ändringen av beskattningsreglerna för garageföreningarna det skatterättsliga
begreppet bostadsförening och bostadsaktiebolag utvidgas till att omfatta
även anläggning av likartad karaktär. Såsom exempel på sådana tänkbara
anläggningar må nämnas tvättstugeanläggning, värmecentral e. d.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
Remissyttrandena
Utredningens förslag att schablonen för bostadsföretagen lämnas utan
ändring har föranlett erinran endast från HSB, som yrkar att intäktsprocenten
för bostadsföretagen sänks från 3 till 2. När utredningen åberopar
att en sänkning skulle få ytterst liten effekt för bostadsföretagens del eftersom
endast ett fåtal sådana företag visar skattemässigt överskott i sin fastighetsförvaltning,
utgör detta enligt HSB inget principiellt godtagbart motiv
för att inte samma intäktsprocent skall gälla samtliga schablontaxerade
fastigheter. HSB hemställer vidare att frågan om beskattningen av bostadsföretagen
och deras medlemmar närmare utreds och anför till stöd härför
bl. a.
Det kan ifrågasättas om nuvarande beskattningsmetod beträffande bostadsföretagens
fastigheter är rättvist utformad. Vid införandet av den
schablonmässiga inkomstberäkningen för bostadsföretagens fastigheter
framhölls det vara principiellt riktigast att beskatta medlemmen eller delägaren
i bostadsföretaget. Endast härigenom skulle det vara möjligt att ta
hänsyn till den individuella skatteförmågan hos varje medlem och delägare.
Enligt nuvarande skattemetod kan underskott i bostadsföretagens fastighetsförvaltning
inte tillgodoföras medlemmarna och delägarna. Genom att
förlägga beskattningen av bostadsföretagens fastigheter hos medlemmarna
och delägarna skulle dessa underskott kunna fördelas enligt skatteförmågeprincipen.
Härigenom skulle också skattemässig rättvisa skapas mellan
medlemmar och delägare i bostadsföretag å ena sidan och villaägare å andra
sidan. Detta skulle även från bostadspolitisk synpunkt vara värdefullt.
Skattemässiga skäl skulle inte påverka val av boendeform. Beträffande bostadsrättsföreningars
fastigheter är det relativt enkelt att förlägga beskattningen
hos medlemmarna. Taxeringsvärdet på och räntekostnaderna m. m.
för bostadsrättsförenings fastighet kan fördelas på bostadsrättshavarna
efter andelstalen för lägenheterna.
Svenska stadsförbundet uppehåller sig vid de allmännyttiga företagen och
erinrar om att en liten grupp dylika företag, nämligen sådana vilkas byggnation
stagnerat och vilkas verksamhet huvudsakligen omfattar förvaltning
av befintligt fastighetsinnehav, genom den fortgående amorteringen av
byggnadslånen och därmed följande minskning av ränteavdragen får skattemässigt
överskott enligt schablonmetoden och sålunda blir inkomstbeskattade.
Förbundet påpekar att en sammanslagning av de allmännyttiga bostadsföretagen
kan förväntas i samband med de fortgående kommunsammanläggningarna.
Utredningen får anses ha visat — anser länsstyrelsen i Västernorrlands
län — att det alldeles övervägande antalet bostadsföretag skattemässigt redovisar
underskott av sin fastighetsförvaltning. Eftersom en sådan redovisning
knappast kan motsvara företagens verkliga resultat kan en höjning
av procentsatsen ifrågasättas. I avsaknad av underlag för en bedömning av
hur procentsatsen hör bestämmas avstår dock länsstyrelsen från att komma
med något förslag på denna punkt.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
Utredningens förslag att garageföreningar och liknande företag skall
schablonbeskattas tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av samtliga
remissinstanser. Riksskattenämnden understryker att nu rådande läge med
avseende på garageföreningarnas beskattning inte är materiellt tillfredsställande.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ser förslaget i denna
de! som en klar förenkling.
Departementschefen
Inkomstbeskattningen av villafastigheter sker enligt lagstiftning från år
1953 efter en schablonmetod. Metoden innebär att ett belopp motsvarande
2 % av fastighetens taxeringsvärde redovisas som intäkt och att avdrag medges
endast för ränta på lånat kapital som lagts ned i fastigheten och för
tomträttsavgäld. Tidigare beskattades villor efter den s. k. konventionella
metoden dvs. efter de regler som gäller för inkomstberäkningen av förvärvskällor
i allmänhet. Detta innebar för villornas del att hyresvärdet för lägenhet,
som ägaren använt för sin eller sin familjs räkning, och eventuella
kontanta inkomster skulle tas upp som intäkt. Å andra sidan medgavs i
princip avdrag för alla omkostnader för villan. Som exempel på sådana
kostnader må nämnas — förutom skuldräntor -— utgifter för reparation
och underhåll av byggnader samt för vattenförbrukning, renhållning och
belysning. Likaså medgavs avdrag för värdeminskning av byggnader och
vissa inventarier.
övergången till schablonmetoden för inkomstbeskattningen av villor motiverades
främst såsom en nödvändig förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet.
Den konventionella metoden med uppskattning av liyresförmåner
enligt ortens pris och beräkning av omkostnader, särskilt reparationer,
hade årligen medfört ett stort antal tvister och taxeringsprocesser.
Vidare åberopades att villor knappast kunde betraktas som förvärvskällor
i egentlig mening. Regelmässigt anskaffades inte sådana fastigheter
för att användas i förvärvssyfte.
Till grund för villaschablonens tekniska utformning anfördes att räntan
på det i villan nedlagda kapitalet av rättviseskäl borde beskattas. Från
början anknöts intäktsprocenten till gällande sparbanksränta. En annan
utgångspunkt var att schablonmetoden borde ge ungefär samma resultat
för förvärvskällan som helhet som den konventionella metoden. I enlighet
härmed bestämdes ursprungligen att inkomstberäkningen skulle ske efter
3 %.
Betydelsen av riktiga taxeringsvärden underströks starkt i samband
med lagstiftningens förarbeten. Det förutsattes att man genom särskilda
undersökningar efter det att metoden varit i tillämpning någon tid skulle
utröna om schablonberäkningens obligatoriska anknytning till taxeringsvärdena
gav ett nöjaktigt resultat.
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
Procentsatsen för intäktsberäkningen har sänkts två gånger under
schablonmetodens hittillsvarande tillämpningstid, nämligen åren 1957 och
1965 i samband med de allmänna fastighetstaxeringarna dessa år. Vid båda
tillfällena bestämdes sänkningen till en halv procentenhet och åberopades
det väntade nivålyftet beträffande villornas taxeringsvärden som skäl.
Sänkningen av procenttalet avsåg alltså att motverka höjningen av taxeringsvärdena
vid villaägarnas inkomstbeskattning.
Förslag till den senaste sänkningen av procenttalet förelädes riksdagen
i prop. 1965:30. Jag uttalade då att fråga här är om en bostadskostnad
för villaägarna och att en automatisk höjning av denna kostnad till följd
av höjda taxeringsvärden inte är önskvärd. Jag tilläde emellertid att detta
främst gäller en- och tvåfamilj sfastigheter av det slag som i dagligt tal
innefattas i begreppet egna hem. Förhållandet fann jag vara i viss mån
annorlunda när det gäller villor som i fråga om storlek och standard faller
utanför det normala egnahemsbegreppet. Beträffande sådana fastigheter
kan det vara motiverat att hålla fast vid den ursprungliga principen för
schablontaxeringen, nämligen att den inkomst som beskattas skall motsvara
en skälig förräntning på det kapital som fastigheten representerar.
Det kan därför, framhöll jag, finnas fog för skilda beräkningsgrunder för
olika slag av villor. Jag förordade en närmare utredning av frågan.
Fn sådan utredning har nu gjorts och utmynnat i förslag till höjd inkomstbeskattning
för villor över 125 000 kr. taxeringsvärde. Utredningen anser
sig kunna konstatera att taxeringsvärdena för villor inte är representativa
för det kapital som villorna motsvarar. Det finns enligt utredningen
ett avsevärt »dolt kapital» över taxeringsvärdet. Detta kapital är i kronor
räknat allt större ju värdefullare villa det är fråga om. För villor över
125 000 kr. taxeringsvärde finner utredningen taxeringsvärdena vara så
bristfälliga som mätare på det kapital villorna representerar att en höjning
av intäktsprocenten bör ske. Förslaget innebär att den nuvarande intäktsprocenten,
2, behålls för villor med taxeringsvärden upp till 125 000
kr. För villor med högre taxeringsvärden tillämpas 2 % i botten och 4 %
för den del av taxeringsvärdet som ligger mellan 125 000 och 200 000 kr.
samt 8 % för den del av taxeringsvärdet som ligger däröver.
Vid remissbehandlingen har delade meningar uttalats beträffande utredningens
förslag. Flertalet remissinstanser tillstyrker emellertid förslaget,
i några fall med vissa modifikationer beträffande gränsbeloppen och
procenttalen. Eu del instanser grundar sitt tillstyrkande helt eller delvis på
andra motiv än de utredningen anfört, främst bostadssociala skäl. De avstyrkande
remissinstanserna åberopar till stöd för sitt ställningstagande
bl. a. att förslaget saknar principiell grund, att den föreslagna skatteskärpningen
är alltför kraftig och att det framlagda utredningsmaterialet är för
begränsat för att medge ett ställningstagande till förslagen.
För egen del anser jag starka skäl tala för eu villabeskattning i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag. Enligt min mening har
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
utredningen visat att de nuvarande reglerna inte är tillfredsställande från
skattemässiga utgångspunkter. Vid fastighetstaxeringen tillämpas av olika
skäl mycket vida säkerhetsmarginaler. Såsom utredningen framhållit medför
det därvid tillämpade systemet att ett allt större kapital blir obeskattat
ju mera påkostad en villa är. Jag kan inte finna en sådan ordning godtagbar
från rättvisesynpunkt. För rena lyxvillor innebär det nuvarande systemet
att taxeringsvärdet inte tillnärmelsevis återspeglar det nedlagda kapitalet.
Det låter sig visserligen säga att de nu påtalade förhållandena beror på
brister i fastighetstaxeringen och att dessa brister i första hand bör rättas
genom ändrade grunder för denna taxering. Åtskilligt finns helt visst att
göra för att förbättra fastighetstaxeringsresultatet. I detta syfte tillkallade
jag under våren 1966 särskilda sakkunniga för att bearbeta inte bara —
såsom tidigare brukat ske — resultatet av 1965 års fastighetstaxering beträffande
jordbruksfastighet utan även resultatet av samma års taxering
beträffande annan fastighet. De sakkunnigas uppdrag avser även att
undersöka behovet av ändrade regler. Det är min förhoppning att man
genom denna utredning skall nå fram till regler som i högre grad än de
nuvarande är ägnade att åstadkomma likformig fastighetstaxering. Men även
om så blir fallet kvarstår att fastighetstaxeringen syftar till att få fram ett
försiktigt beräknat saluvärde för fastigheterna. Det kommer därför regelmässigt
att beträffande varje fastighet finnas ett visst gap mellan taxeringsvärdet
och det i fastigheten nedlagda kapitalet. Det ligger i sakens natur
att den marginal man här måste röra sig med är större, i kronor räknat,
för fastigheter som på grund av storlek, speciell utformning, lyxbetonad utrustning
eller annan orsak skiljer sig från det vanliga. En reform av fastighetsbeskattningen
torde därför inte ensam kunna undanröja de brister
i villabeskattningen som konstaterats.
Några remissinstanser har anmärkt att utredningen överbetonat den
synpunkten att schablonmetoden avser att beskatta räntan på det kapital
villan representerar. Enligt dessa instanser bör den intäkt som tas till
beskattning enligt metoden i stort sett motsvara hyresvärdet för villaägarens
bostad. Intäktsprocenten borde därför bestämmas efter en undersökning
av hyresnivån för villor. Bortsett från att någon ren hyresmarknad
för omöblerade villor knappast torde finnas ens i storstadsregionerna kan
häremot invändas att intäktsprocenten avvägs efter en skälighetsbedömning
där hänsyn bör tas till alla på frågan inverkande faktorer. Den nuvarande
generella intäktsprocenten får anses vara fastställd efter dessa
grunder och så bör även vara fallet med den skärpta procentsats som jag
tillstyrker i det följande för villor med taxeringsvärde över 100 000 kr.
Förutom de skattemässiga synpunkter som således enligt min mening
kan åberopas för en reform av villabeskattningen talar mycket starka
bostadssociala skäl härför. Det har länge varit känt att de nuvarande reglerna
för denna beskattning verkat starkt stimulerande på byggen av
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
onödigt kostnadskrävande villor. Rätten till avdrag för gäldränta innebär
otvivelaktigt en stimulans särskilt för stora inkomsttagare att söka belåna
sin fastighet så högt som möjligt och att bygga större än som annars
blivit fallet. Följden blir en prisuppdrivande effekt på villamarknaden. I
dagens bostadsläge är det också önskvärt att alla tillgängliga resurser reserveras
för att bygga bostäder som tillgodoser det mer normala bostadsbehovet.
I varje fall bör inte skattereglerna vara så utformade att de direkt
stimulerar uppförande av lyxbetonade villor.
Jag anser således att det beskattningsresultat som den nuvarande utformningen
av villabeskattningen ger för mera påkostade villabyggen är ett allvarligt
problem som inte kan lämnas olöst. Villabeskattningsutredningen
har diskuterat olika vägar att gå för att komma till rätta med problemet.
Ingen remissinstans har velat anvisa någon annan väg att angripa problemet
än via schablonens intäktssida. Det råder alltså allmän enighet om att
lösningen inte bör sökas i en begränsning av avdragsrätten för gäldränta
eller genom en övergång till konventionell metod. I stället för utredningens
förslag till differentiering av intäktsprocenten har från något remisshåll rekommenderats
en annan lösning som utredningen antytt men avvisat, nämligen
en generell höjning av procenttalet och kompensation för den skattehöjning
som detta skulle innebära för egnahemsägare genom höjning av det
nuvarande 200 kr.-avdraget. Detta avdrag tillkommer alla villaägare beträffande
fastighet som de är mantalsskrivna på. Alternativet torde förutsätta en
omkonstruktion av 200 kr.-avdraget för att vara acceptabelt och är såsom
utredningen framhållit även ur andra synpunkter mindre lämpligt. Jag tillstyrker
med hänvisning till det anförda en lagstiftning som i princip ansluter
sig till utredningens förslag.
Beträffande den närmare utformningen av lagstiftningen
föreslår utredningen såsom förut nämnts en differentiering av
intäktsprocenten så att den nuvarande procentsatsen, 2, skulle tillämpas
för villor med upp till 125 000 kr. taxeringsvärde. För villor med högre
taxeringsvärde förordas 2 % i botten och 4 % för den del av taxeringsvärdet
som ligger mellan 125 000 och 200 000 kr. och 8 % för den del av
taxeringsvärdet som ligger över 200 000 kr. De tillstyrkande remissinstanserna
har i allmänhet anslutit sig också till förslagets detaljutformning. Ett
flertal instanser har emellertid ändringsförslag såväl när det gäller beloppsgränserna
som i fråga om procentsatserna.
I fråga om beloppen går framförda ändringsförslag ut på höjningar
av skiktgränserna. Därvid åberopas i allmänhet att nybyggda egna hem
redan i dagens läge vanligen taxeras till högre belopp än 125 000 kr., åtminstone
i Stockholmstrakten. Från några håll föreslås också en ytterligare
differentiering med utgångspunkt från att byggnadskostnaderna varierar
starkt i olika delar av landet.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
Enligt min mening bör man hålla i minnet att vi här har att göra med
en schablon. Om det skall vara någon mening med schablonen hör den
vara enkel i tillämpningen — något som särskilt kännetecknat villaschablonen.
Varje komplikation försämrar schablonens värde. I schablonens
natur ligger också att den slår olika för olika skattskyldiga. Såsom
villabeskattningsutredningen understrukit skulle en differentiering av
schablonmetoden med hänsyn till de skiftande byggnadskostnaderna på
olika orter i landet innebära en så allvarlig komplikation av schablonen
att ett sådant system inte bör komma i fråga. Även om det torde vara klart
att byggnadskostnaderna i Stockholm är högre än i landet i övrigt är dock
variationen inom storstadsregionerna för de villor som här är i fråga enligt
min mening knappast större än som kan anses godtagbart inom schablonen.
Den favör som villaägarna åtnjuter genom att ett visst kapital i villan
inte blir räntebeskattat anser jag vara tillräcklig redan om gränsen dras vid
ett taxeringsvärde av 100 000 kr. Jag förordar därför att den nedre gränsen
för skärpt beskattning sänks i förhållande till utredningens förslag med
25 000 kr. till 100.000 kr. Härmed vinner man även att en del mer påkostade
villor utanför storstadsregionerna träffas av den skärpta beskattningen, låt
vara i mycket begränsad utsträckning. Å andra sidan grundar jag inte detta
mitt ställningstagande på uppfattningen att villor i Stockholm med taxeringsvärde
strax över 100 000 kr. är av lyxkaraktär. Som jag nyss nämnde
är grunden i stället att finna i den omständigheten att ett i kronor räknat
alltför stort kapital blir obeskattat redan ovanför denna nivå. Härtill kommer
olika praktiska fördelar med en gräns just vid 100 000 kr.
Någon remissinstans framkastar tanken att schablonmetoden eller i varje
fall den förhöjda intäktsprocenten skulle tillämpas på det i taxeringsvärdet
ingående byggnadsvärdet. Markvärdet skulle således alltid beskattas
efter 2 %. Häremot talar redan praktiska skäl eftersom ett sådant undantag
onekligen innebär en komplikation vid tillämpningen. Enligt min mening
kan inte heller bärande principiella skäl åberopas för denna ståndpunkt.
Schablonmetoden bygger bl. a. på att det är räntan på det i fastigheten
nedlagda kapitalet som skall beskattas. Hänsyn bör då tas också
till markvärdet vid intäktsberäkningen. Det finns vidare skäl att anta att
de taxerade markvärdena i vissa områden i ännu högre grad än de taxerade
byggnadsvärdena understiger de verkliga värdena.
Beträffande de föreslagna procenttalen, 2 i botten, 4 i mellanskiktet
och 8 för den översta delen av taxeringsvärdet, har meningarna
varit starkt delade bland de remissinstanser som framfört ändringsförslag.
Olika förslag har väckts såväl om sänkning som om höjning av procentsatserna.
Flertalet remissinstanser godtar emellertid utredningens förslag.
Även jag finner utredningens ståndpunkt väl avvägd. Det invänds visserligen
från några håll att 8 % är en orealistisk procentsats, som leder till
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 nr 19(>6
53
en beräknad avkastning för de värdefullaste villorna som inte kan erhållas
på andra värdebeständiga placeringar ens i dagens höga ränteläge. Svenska
sparbanksföreningen påpekar således att de av utredningen valda procenttalen
motsvarar ca 8,4 % avkastning för en 500 000 kr. villa. Föreningen
bygger beräkningen på att schablonintäkten enligt utredningens förslag utgör
5,9 % av taxeringsvärdet. Till detta procenttal läggs vad som när schablonen
infördes beräknades motsvara tidigare avdragsgilla utgifter såsom reparationskostnader
och värdeminskning, nämligen 2,5 procentenheter. Jag
vill med anledhing härav påpeka att föreningen vid sina beräkningar utgår
från taxeringsvärdet. Jag finner det naturligare att anknyta till det nedlagda
kapitalet, som för en villa med taxeringsvärde av 500 000 kr. kan uppskattas
till minst 750 000 kr. Den beräknade avkastningen blir då ca 6 % enligt mitt
förslag. Jag anser det nödvändigt att i den högsta värdeklassen välja procenttal
som motsvarar en tämligen hög beräknad avkastning för att man
skall uppnå den från samhällsekonomisk synpunkt önskvärda begränsningen
av byggandet av extrema lyxvillor. För villor med lägre standard sänks
avkastningstalet successivt. Effekten av initt förslag uträknad på grundval
av taxeringsvärdet framgår av en tabell som torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.
Från vissa håll, bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, anmärks
att en så relativt kraftig skatteskärpning, som utredningens förslag innebär
för rena lyxvillor, inte bör genomföras på en gång bl. a. med hänsyn till
den bebyggelse som skett under hittillsvarande skattemässiga förutsättningar.
Emellertid har länsstyrelsen understrukit svårigheten av att ha olika
regler beroende på om en villa uppförts före eller efter viss tidpunkt. Även
en över några år utsträckt övergångstid för den äldre bebyggelsen skulle till
en del innebära att konservera en förmån för vissa villor när — såsom angeläget
är — lagstiftningen bör träda i kraft omedelbart för nybebyggelse.
Enligt min mening tas erforderlig hänsyn till den äldre bebyggelsen genom
att de relativt moderata procenttal som utredningen föreslagit godtas. Detta
är bl. a. skälet till att jag inte anser mig kunna tillstyrka de procenttal som
LO föreslagit, nämligen 6 % i mellanskiktet och 10 % för toppskiktet.
Utredningen har förutsatt att lagstiftningen skall tillämpas för alla
schablonbeskattade fastigheter utan undantag. Beträffande tvåfamilj sv
ill or har utredningen uttalat att det visserligen ligger i dessa fastigheters
natur att de har högre taxeringsvärde än enfamilj svillor med samma
standard. Schablonmetoden är ändå så fördelaktig för tvåfamilj svillorna
att undantag för deras del inte erfordras. Några remissinstanser har
häremot invänt att tvåfamilj svillorna är underkastade hyresregleringen,
vilket ibland kan medföra att hyresgästen bor billigare än hyresvärden. På
grund härav anser dessa remissinstanser att särskilda regler bör gälla för
tvåfamilj svillor.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
Enligt min mening är villabeskattningsutredningens ståndpunkt en riktig
konsekvens av den princip som ligger till grund för schablonmetodens
utformning, nämligen att det är räntan på det i villan nedlagda kapitalet
som är föremål för beskattning. Med denna utgångspunkt finns det inte
skäl till undantag för tvåfamilj svillorna. Att schablonmetoden för beskattning
av dessa villor i allmänhet är fördelaktig torde vara otvivelaktigt. Särskild
hänsyn till tvåfamilj svillorna har f. ö. inte tagits tidigare när schablon-
och repartitionstalen ändrats. Denna ståndpunkt bör enligt min mening
vidhållas eftersom antalet tvåfamilj sfastigheter med sådant taxeringsvärde
att mitt förslag får nämnvärd betydelse är starkt begränsat.
Från vissa håll har ifrågasatts om inte särskilda bestämmelser borde
gälla för fritidsvillor mot bakgrunden av att sådana villor även om
de håller en relativt hög standard inte kommer att drabbas av höjd beskattning.
Det har även påtalats att en konsekvens av utredningens förslag är
t. ex. att en person kan äga två villor med vardera 125 000 kr. taxeringsvärde,
vilka taxeras som självständiga enheter, utan att få skattehöjning.
Den som äger en villa, taxerad till 250 000 kr., drabbas däremot av
skatteskärpning.
Beträffande fritidsvillorna vill jag till en början erinra om att jag i det
föregående förordat sänkning av den nedre gränsen för skärpt beskattning
till 100 000 kr. Om mitt förslag antas kommer något fler ägare av fritidsvillor
att få känning av lagstiftningen än enligt utredningens förslag. Jag
vill tillägga att de statistiska undersökningar, som utredningen låtit företa
och som redovisas i bilagorna 6—8 till betänkandet, utvisar att fritidsvillorna
totalt sett ger ett inte obetydligt överskott vid beskattningen redan enligt
nu gällande regler, nämligen ca 20 milj. kr. Eftersom särregler för fritidsvillorna,
vilkas antal uppgår till ca 250 000, i hög grad skulle komplicera
taxeringsarbetet anser jag mig inte kunna tillstyrka en lagstiftning i
sådan riktning.
Från principiell synpunkt finns enligt min mening större fog för att lägga
samman taxeringsvärdena för villor i en ägares hand och beräkna intäktsprocenten
på summan. Även i sådana fall blir ett allt större kapital obeskattat
ju värdefullare fastighetsinnehavet är. Emot metoden talar främst praktiska
skäl. Oftast ligger villor som ägs av en person i olika kommuner. Detta
medför ingen komplikation vid taxeringen till statlig inkomstskatt som alltid
sker i villaägarens hemortskommun. Annorlunda ställer sig saken vid
den kommunala beskattningen som beträffande fastigheter sker i den kommun
där fastigheten ligger. För att det skisserade systemet skall fungera
tillfredsställande fordras av kontrollskäl åtminstone ett meddelande från
taxeringsnämnden i den skattskyldiges hemortskommun till nämnden i den
kommun där den skattskyldige har fritidsvilla. I vissa fall fordras flera meddelanden
för en och samma skattskyldig. Vidare torde ett meddelande vara
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
lämpligt även om den skattskyldige inte äger annan villa än fritidsvillan.
Särskilt för taxeringsmyndigheterna i storstadsregionerna skulle denna ordning
bli betungande. Härtill kommer frågan efter vilka grunder den genom
sammanläggningen förhöjda schablonintäkten skall fördelas mellan de olika
kommunerna vid kommunalbeskattningen, övervägande skäl talar enligt
min mening för att tills vidare inte komplicera lagstiftningen på detta sätt.
I fråga om uthyrda villor har utredningen påtalat viss bristande
likformighet i beskattningen mellan å ena sidan uthyrning av möblerade
villor för stadigvarande bruk och å andra sidan s. k. sommaruthyrning. I
det förra fallet är hyresintäkten skattefri. Principiellt sett föreligger däremot
skatteplikt i det senare fallet. På grund av frågornas samband med
det större spörsmålet om skatteplikt för inkomst genom rumsuthyrning
har utredningen inte framlagt något förslag men förordat en översyn av
reglerna på området. Översynen skulle omfatta även företagens villainnehav.
Vidare ifrågasätts om inte skatteplikten för intäkt genom sommaruthyrning
borde upphävas. Några remissinstanser har tagit upp den sistnämnda
frågan och föreslagit omedelbar lagstiftning av denna innebörd.
För egen del är jag inte beredd att på det material som nu föreligger ta
ställning i den sist nämnda lagstiftningsfrågan. Vad beträffar kravet på
översyn av bestämmelserna om skattskyldighet för den som hyr ut rum i
lägenhet eller villa eller också hela villan avser jag att återkomma vid
lämpligt tillfälle.
Ett uttalande av utredningen i detta sammanhang har väckt viss uppmärksamhet
vid remissbehandlingen, nämligen påståendet att en höjd schablonbeskattning
inverkar på det hyresvärde som tas till beskattning hos anställd
som disponerar arbetsgivaren tillhörig villa. Utredningen torde därmed
endast ha velat markera att en ändring av schablonbeskattningen för
villor i hög värdeklass på en ort rimligen bör påverka bedömningen av hyresvärdet
för motsvarande företagsvillor på orten.
Beträffande nybyggda villor och fastigheter som omändrats från
flerfamilj sfastigheter till en- eller tvåfamilj svillor eller vice versa föreslår
utredningen den ändringen i förhållande till vad som nu gäller att fastigheten
för det beskattningsår när villan färdigställts eller ombyggnaden ägt
rum skall taxeras efter den karaktär som den verkligen haft under olika delar
av året. F. n. är de förhållanden som rått under större delen av beskattningsåret
avgörande. Förslaget är främst föranlett av att skattskyldiga och
taxeringsmyndigheter haft svårigheter att tillämpa de nuvarande reglerna
på nybyggda villor som färdigställts under beskattningsårets senare hälft.
Med anledning av de under remissbehandlingen framkomna anmärkningarna
mot förslaget får jag föreslå den jämkningen därav att fastighetens karaktär
vid beskattningsårets utgång i dessa fall får bli avgörande för beskatt
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
ningen. Tillräcklig anledning att såsom vissa remissinstanser föreslagit frångå
den allmänna regeln att beskattningen skall grundas på taxeringsvärdet
vid beskattningsårets ingång synes mig inte föreligga.
Den skärpta villabeskattning jag förordat i det föregående kan beräknas
beröra ca 25 000 villor. Förslaget beräknas medföra ökade skatteintäkter
med ca 8 milj. kr. om året, varav 6 milj. kr. för staten och 2 milj. kr.
för kommunerna.
Även för fastighet som tillhör bostadsförening, bostadsaktiebolag
eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag
tillämpas en schablonmetod vid beskattningen. Som intäkt upptas
i detta fall 3 % av fastighetens taxeringsvärde. Avdrag medges liksom när
det gäller villaschablonen endast för ränta på lånat kapital som nedlagts i
fastigheten och för tomträttsavgäld.
Villabeskattningsutredningen har prövat även denna beskattningsmetod
men inte funnit skäl föreslå ändrade regler. Anledningen är främst att en
ändring skulle få mycket liten praktisk effekt genom att det alldeles övervägande
antalet hithörande företag visar underskott vid beskattningen. Det
påpekas också att sänkningen av repartitionstalet vid de senaste båda fastighetstaxeringarna
inneburit reella skattesänkningar för bostadsföretagen
med hänsyn till att höjningen av taxeringsvärdena för hyresfastigheter
varit relativt begränsad.
Vid remissbehandlingen uttalas avvikande mening endast av HSB som
föreslår en sänkning av intäktsprocenten och av länsstyrelsen i Västernorrlands
län som ifrågasätter en höjning. För egen del ansluter jag mig
till utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att bostadsföretagens
schablon inte f. n. bör ändras. Den av HSB föreslagna utredningen
av bostadsföretagens och deras medlemmars beskattning är jag inte beredd
att förorda f. n.
Utredningens förslag att s. k. garageföreningar och liknande
företag beskattas efter samma schablonmetod som gäller för bostadsföretagen
tillstyrks av alla remissinstanser, som yttrat sig i frågan. Enligt
regeringsrättsutslag år 1964 behandlas garageföreningar f. n. som vanliga
ekonomiska föreningar vid beskattningen. Detta innebär bl. a. att dubbelbeskattningsprincipen
blir tillämplig.
Jag delar utredningens uppfattning att anledning saknas att behandla
garageföreningar och liknande företag på annat sätt än bostadsföretagen
och tillstyrker således utredningens förslag. Det är angeläget att endast
föreningar som avser att tillhandahålla garage eller liknande förmån för
medlemmarnas personliga räkning omfattas av lagstiftningen. Det kommersiella
inslaget bör således vara obetydligt. För att markera detta föreslår
jag en omformulering av den föreslagna lagtexten i punkt 3 av anvisning
-
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
arna till 24 § KL. När det gäller bostadsförening uppställs i praxis inte
större krav för schablonreglernas tillämpning än att minst 60 % av taxeringsvärdet
för föreningens fastighet skall belöpa på bostadslägenheter
som upplåtits till medlemmarna med bostadsrätt. Av den omformulering
jag förordat beträffande garageföreningar och liknande företag torde framgå
att betydligt större krav bör uppställas för att sådant företag skall falla
in under schablonreglerna. Det ankommer på riksskattenämnden att meddela
närmare anvisningar för lagstiftningens tillämpning om så visar sig
erforderligt.
Inom finansdepartementet har utarbetats författningsförslag på grundval
av de principer jag förordat i det föregående. Därvid har beaktats vissa
erinringar mot utredningens förslag i denna del som framkommit vid remissbehandlingen.
Någon remissinstans har ifrågasatt ett förtydligande
av 24 § andra stycket KL för att klargöra vilket värde som skall ligga till
grund för beskattningen i det fall att en villa används delvis i rörelse som
ägaren bedriver och delvis som ägarens bostad. Enligt min mening framgår
redan av gällande lydelse att schablonbeskattningen skall grundas på
det belopp som återstår av taxeringsvärdet sedan därifrån dragits vad som
belöper på rörelsedelen. Om en villa är taxerad till 225 000 kr., varav
100 000 kr. anses belöpa på den i rörelsen använda delen, återstår således
125 000 kr. för schablonbeskattning. Enligt mitt förslag beräknas med andra
ord schablonintäkten för bostadsdelen efter 2 % på 100 000 kr. och 4 % på
25 000 kr.
I likhet med utredningen anser jag att de föreslagna ändringarna bör
träda i kraft den 1 januari 1967 och tillämpas fr. o. in. 1968 års taxering.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1966
Bilaga 1
Villabeskattningsutredningens förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. och 25 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt punkterna 3 och 6 av anvisningarna till
24 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 §.
2 mom. Är annan fastighet in- 2 m o m. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte rättad till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastig- personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte person- het) eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamiljsfastighet) liga tjänare (tvåfamilj sfastighet)
och föreligger ej fall, som avses ne- och föreligger ej fall, som avses nedan
i sista stycket, skall såsom in- dan i sista stycket, upptages såsom
täkt av fastigheten upptagas ett be- intäkt av fastigheten ett belopp mot
lopp
motsvarande för helt år räknat svarande för helt år räknat två pro
två
procent av fastighetens taxe- cent av den del av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxerings- ringsvärde året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt året, som icke överstiger 125 000
för året näst före taxeringsåret, be- kronor, fyra procent av den del av
räknas intäkten på grundval av fas- taxeringsvärdet, som överstiger
tighetens värde, uppskattat enligt de 125 000 kronor men icke 200 000
grunder, som gällt för åsättande av kronor samt åtta procent av den del
taxeringsvärde för året näst före av taxeringsvärdet, som överstiger
taxeringsåret. 200 000 kronor. Finnes ej taxerings
värde
åsatt för året näst före taxeringsåret,
beräknas intäkten på
grundval av fastighetens värde, uppskattat
enligt de grunder, som gällt
för åsättande av taxeringsvärde för
året näst före taxeringsåret.
Vad i--------använda fastighetsdelen.
Har fastighet-------- •— icke ske.
Vad i--------publikt boställe.
25 §.
3 mom. I fråga om fastighet,
för vilken intäkten skall beräknas
enligt 24 § 2 eller 3 mom., må avdrag
icke göras för andra omkost
-
3 mom. I fråga om fastighet, för
vilken intäkten beräknas enligt 24 §
2 eller 3 mom., må avdrag icke göras
från intäkt som beräknats på
1 Senaste lydelse av 24 § 2 mom. se 1965:120, av 25 § 3 mom. se 1957:105, av punkt 3
av anvisningarna till 24 § se 1954:51 och av punkt 6 av anvisningarna till 24 § se 1961:41.
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1966
59
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
nader än för ränta å lånat, i fastig- dylikt sått för andra omkostnader
heten nedlagt kapital samt tomt- än för ränta på lånat, i fastigheten
rättsavgäld eller liknande avgäld. nedlagt kapital samt tomträttsav
gäld
eller liknande avgäld.
Utöver avdrag-------å fastigheten.
Har fastighet,--------använda fastighetsdelen.
till 24 §.
3. Med bostadsförening och bo- 3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag
förstås ekonomisk stadsaktiebolag förstås ekonomisk
förening och aktiebolag, vars verk- förening och aktiebolag, vars verksamhet
uteslntande eller huvudsak- samhet uteslutande eller huvudsakligen
består i att åt föreningens ligen består i att åt föreningens medmedlemmar
eller bolagets delägare lemmar eller bolagets delägare bebereda
bostäder i hus, som äges av reda bostäder i hus som äges av förföreningen
eller bolaget. eningen eller bolaget. Såsom sådan
förening eller sådant bolag skall
även anses ekonomisk förening eller
aktiebolag, vars verksamhet uteslutande
eller huvudsakligen består i
att tillhandahålla garage eller annan
för bostadshavare avsedd gemensamhetsanläggning
i byggnad som
äges av föreningen eller bolaget.
6. De i---—----såsom bostad.
Till fastighet-----— ägarens förfogande.
Från tillämpningen — —----fastighetens taxeringsvärde.
Fråga huruvida fastighet skall an- Har fastighet varit inrättad till
ses inrättad till bostad åt en eller bostad åt en eller två familjer entvå
familjer skall bedömas med hän- dast under viss del av beskattningssyn
till de förhållanden, som rått året tillämpas, såvitt avser beräkunder
större delen av beskattnings- ningen av intäkten för denna del
året eller, såvitt avser fastighet som av beskattningsåret, de i 24 § 2 mom.
är avsedd att nyttjas endast viss tid meddelade bestämmelserna samt, såav
året, under större delen av den- vitt avser beräkningen av intäkten
na tid. för övrig del av beskattningsåret, be
stämmelserna
i § 1 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om 1967 års taxering och eftertaxering för år 1967
eller tidigare år.
60
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1966
Bilaga 2
Intäktens storlek vid villaschablonen enligt nuvarande regler och enligt
förslag i prop. 1966:151 för vissa taxeringsvärden
Taxeringsvärde, kr. |
Intäkt, kr. |
Intäkt enligt |
||
Nuvarande regler |
Föreslagna regler |
Ökning |
||
100 000 .............. |
2 000 |
2 000 |
2,00 |
|
125 000 .............. |
2 500 |
3 000 |
500 |
2,40 |
150 000 .............. |
3 000 |
4 000 |
1 000 |
2,67 |
175 000 .............. |
3 500 |
5 000 |
1 500 |
2,86 |
200 000 .............. |
4 000 |
6 000 |
2 000 |
3,00 |
225 000 .............. |
4 500 |
8 000 |
3 500 |
3,56 |
250 000 .............. |
5 000 |
10 000 |
5 000 |
4,00 |
275 000 .............. |
5 500 |
12 000 |
6 500 |
4,36 |
300 000 .............. |
6 000 |
14 000 |
8 000 |
4,67 |
325 000 .............. |
6 500 |
16 000 |
9 500 |
4,92 |
350 000 .............. |
7 000 |
18 000 |
11 000 |
5,14 |
375 000 .............. |
7 500 |
20 000 |
12 500 |
5,33 |
400 000 .............. |
8 000 |
22 000 |
14 000 |
5,50 |
425 000 .............. |
8 500 |
24 000 |
15 500 |
5,65 |
450 000 .............. |
9 000 |
26 000 |
17 000 |
5,78 |
475 000 .............. |
9 500 |
28 000 |
18 500 |
5,89 |
500 000 .............. |
10 000 |
30 000 |
20 000 |
6,00 |
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660619