Statsutskottets utlåtande nr Hd år 1!)66
1
Nr 146
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående järnvägspolitiken
m. m.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Axel Kristiansson och Nils-Eric Gustafsson (1:446) och den andra
inom andra kammaren av herrar Gomér och Vigelsbo (11:537), har hemställts
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn
av järnvägspolitiken och särskilt frågan om järnvägsnedläggningarna med
hänsyn till de sociala och näringspolitiska krav som järnvägspolitiken bör
tillgodose.
Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Åkesson m. fl. (1:458) och den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. (II: 552) hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte begära förslag till en allsidig kartläggning av de trafikmässiga, ekonomiska,
sociala och lokaliseringspolitiska aspekterna på den 1963 beslutade
statliga trafikpolitiken mot bakgrunden av de senaste årens snabba strukturförvandling
av den kollektiva trafiken.
Slutligen har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (I: 452) och den andra inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. (II: 533), hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala dels att planeringsråden och landstingen må
utgöra remissinstanser beträffande järnvägsnedläggningar inom dessa myndigheters
områden enligt i motionerna uppdragna riktlinjer, dels att en redogörelse
för hur kostnaderna för den s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på
olika bandelar samt för vilka bandelar som är avsedda att nedläggas under
året årligen må införas i statsverkspropositionen.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde
få hänvisas till motionerna II: 537,1: 458 och II: 533.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från statens järnvägar och trafikpolitiska delegationen.
Därjämte har på utskottets begäran Näringslivets trafikdelegation,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen (LO), Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF) och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) yttrat sig i ärendet.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. Nr 146
2
Statsutskottets utlåtande nr HG ur 1966
Järnvägsstyrelsen framhåller inledningsvis bl. a. att, enligt de uppgifter
som nyligen sammanställts till 1966 års reviderade långtidsbudget, antalet
helt eller delvis nedlagda järnvägskilometer under de senaste 4 åren antagits
i genomsnitt uppgå till 251 km per år, dvs. icke fullt 4 procent per år
av det trafiksvaga järnvägsnätet och 2 procent på hela SJ-nätet. Även om
man kan ha delade uppfattningar om vad som skall uppfattas som snabb
nedläggningstakt, är det enligt styrelsen fullt klart att 1953 års trafikutrednings
beräkningar av driftbidragets avveckling förutsatte en avsevärt snabbare
nedläggningstakt än den för åren 1962—1965 faktiska.
Styrelsen övergår därefter till 1963 års nyorientering av den statliga trafikpolitiken.
Ett grunddrag i denna var att såvitt möjligt söka åstadkomma
en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken på olika transportmedel.
I enlighet härmed skulle varje trafikgren i princip svara för sina kostnader
och befrias från de enligt tidigare regleringssystem gällande förpliktelserna.
Styrelsen anför vidare härom.
Detta har bl. a. inneburit alt staten i princip övertagit kostnadsansvaret
för sådan samhällsnödvändig trafikservice, som inte ger kostnadstäckning,
bl. a. den som upprätthålles på de olönsamma trafiksvaga järnvägslinjerna.
I ut skottsutlåtandet över proposition 191/63 framhölls emellertid att detta
självfallet inte skulle »medföra en ändrad inställning från statsmakternas
sida i fråga om nedläggning av trafiksvaga bandelar». Redan år 1958 hade
riksdagen uttalat att vissa inskränkningar i järnvägsdriften i framtiden liksom
dittills utgjorde ett led i en av den allmänna utvecklingen framtvingad
omdaningsprocess, vars förhindrande eller uppskjutande riksdagen icke var
beredd att ta de ekonomiska konsekvenserna av. Bakgrunden till dessa uttalanden
torde vara den med tiden allt mer växande insikten om att vi numera
erhållit två tekniskt välutvecklade trafiksystem till lands, järnvägstrafiksystemet
och vägtrafiksystemet, samt att detta på många håll lett till
eu överdimensionering av trafikapparaten.
Enligt de nya trafikpolitiska riktlinjerna förutsattes också, att tillfredsställande
transportförsörjning skulle tryggas för landets olika delar men till
lägsta möjliga kostnad för samhället. I de fall insatser krävdes från det allmännas
sida för att upprätthålla tillfredsställande transportförsörjning
framhölls det vara ogörligt att på förhand fastställa vilken olönsam järnvägs-
eller landsvägstrafik som var nödvändig från samhällets synpunkt. En
prövning härav förutsattes i stället få äga rum från fall till fall då ersättningsfrågan
aktualiserades. För att inte under onödigt lång tid binda det
allmänna för ersättning av underskotten på ur trafikförsörjningssynpunkt
icke erforderliga olönsamma järnvägslinjer angavs det som angeläget att
med minsta möjliga tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att helt eller
delvis överföra trafiken till landsväg.
I enlighet med den nya trafikpolitikens trafikförsörjningskrav är det en
förutsättning för att statens järnvägar skall få lägga ned en järnvägslinje
att godtagbar ersättningstrafik kan anordnas. En ingående prövning av statens
järnvägars förslag till ersättningstrafik föregår därför Kungl. Maj ds beslut
i nedläggningsärendena. Nedläggningsbesluten reglerar också ersättningstrafikens
standard med detaljerade föreskrifter om turtäthet och res
-
Statsutskottets utlåtande ur 1 Ui år 1!)C><> 3
tider. Den omsorgsfulla prövningen av ersätlningstrafikens kvalitet har
medfört att trafikomläggningarna hittills som regel genomförts ulan större
olägenheter för herörda trafikanter. 1 vissa avseenden har ersättningstraiiken
ansetts medföra förbättrad transportservice.
Mot bakgrunden av den nya trafikpolitikens klart uttalade trafikfördelningsprincip,
syftande till eu lämplig användning av de i trafikapparaten insatta
resurserna, kan man ej som författarna av motion 1:446 och 11:537
gör_oaktat att de instämma med målsättningen för 1963 års trafikpolitik
— ställa sociala och näringspolitiska krav på speciellt järnvägspolitiken.
Sådana krav kan ställas i de fall då järnvägstrafiken är det kostnadsmassigt
lämpligaste trafikmedlet för att genomföra eu bestämd transportuppgift.
Av betydelse för statens järnvägars målsättning enligt 1963 års trafikpolitik
är, att bland de beslutade reformerna på järnvägstrafikens område ingick
en differentiering av den ekonomiska målsättningen lör atfäisbanenätet
och de trafiksvaga järnvägslinjerna. För affärsbanenätet angavs målet
vara ett visst nettoöverskott och för de trafiksvaga linjerna en minimering
av driftunderskottet och därmed av behovet av ersättning.
De nya trafikpolitiska riktlinjerna och den fastställda ekonomiska målsättningen
för järnvägsnätet har skapat en fastare grund än tidigare för en
successiv inriktning och specialisering av järnvägsdriften på de linjei och
trafikuppgifter, där järnvägsverksamheten i framtiden kan väntas ha stora
och viktiga uppgifter att fullgöra. .
En sådan omställning av järnvägstrafiken innebär en anpassning till den
hittills konstaterade och i framtiden väntade omstruktureringen av efterfrågan
på järnvägens transporter. Ehuru järnvägarnas andel av det totala
landtransportarbetet i godstrafik minskat något under senaie år har järnvägarnas
godstransportarbete absolut sett ökat. En inom statens järnvägars
centralförvaltning utarbetad prognos för statens järnvägars vagnslastgodstrafik,
mätt i ton, räknar med i genomsnitt 4 procent ökning per år under
perioden fram till 1970/71. För styckegodstrafiken förutses en mindre gynnsam
utveckling med i stort sett oförändrad total transportkvantitet under
samma period.
Statens järnvägars persontrafik har under 1960-talet kännetecknats av
fortlöpande minskning av kortväga resor under det att långresorna i trafikstarka
relationer ökat" Detta senare innebär en brytning av den under 19o0-talet — bortsett från de allra längsta avstånden — överlag nedåtgående trenden.
Enligt en i 1965 års långtidsutrednings betänkande angiven bedömning
kommer den hittills under 1960-talet konstaterade utvecklingstendensen att
fortsätta under återstoden av årtiondet.
Det utvecklingsprogram statens järnvägar i anslutning till här skisserade
utvecklingstendenser följer kan i korthet skisseras på följande sätt. \ agnslastgodstrafiken
förbättras särskilt i fråga om transporter till och från stora
tätorter, andra betydande industriorter och hamnar samt dessutom också
för kontinuerliga massgodstransporter i även andra relationer än de nämnda.
Stijckegods trafiken har redan koncentrerats till direkttrafik mellan
vissa koncentreringsstationer — knutpunkter ■— med tillförsel och utkörning
på bil. Persontrafiken koncentreras på direkttrafik i langgaende tag
med minsta reseavstånd om 50 a 100 km samt, om överenskommelse om särskild
kostnadstäckning kan träffas, på förortståg i frekventa förbindelser.
I enlighet med de trafikpolitiska riktlinjerna är utvecklingsprogrammet sa
gott som uteslutande inriktat på affärsbanenätet.
4 Statsutskottets utlåtande nr U6 år 1966
Styrelsen anför vidare att den av statsmakterna godkända handläggningsformen
för nedläggningsärendena inbegriper obligatoriskt samråd mellan
styrelsen för statens järnvägar, arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets
trafikdelegation. Härigenom tages vederbörlig hänsyn till de lokaliseringsoch
näringspolitiska synpunkterna på nedläggningsförslagen.
Styrelsen har icke kunnat finna, att den pågående anpassningen av järn^gstrafiken
till transportmarknadens förändringar skulle stå i någon motsättning
till den statliga lokaliseringspolitikens målsättning. Den kan sägas
sammanfalla med en strävan att utnyttja transportresurserna på så sätt, att
det transportekonomiska resultatet för hela landet och dess olika delar blir
det bästa möjliga. Att nämnda anpassning, speciellt järnvägsnedläggningarna,
i vissa fall är mindre förenliga med berörda bygders önskemål är ofrånkomligt.
I anledning av vad som anförts om vägbyggnader för ersättningstrafiken
säger sig styrelsen vilja framhålla, att Kungl. Maj :ts bemyndigande till nedläggning
alltid innehåller en noggrant specificerad plan för vägbyggnader i
trafikområdet i samband med trafikomläggningen. Däri anges vilka vägar
som skall ombyggas eller upprustas före trafikomläggningen och vilka vägbyggen,
som bör utföras i anledning av trafikomläggningen men icke nödvändigtvis
slutföras före densamma. Beslutet är grundat på förslag av de
ansvariga vägmyndigheterna.
Vad gäller önskemålet om långsiktigare samplanering av järnvägs- och
vägbyggnadspolitiken är det enligt styrelsens mening knappast tekniskt
möjligt att i fråga om järnvägsnedläggningar åstadkomma närmare samordning
an den som uppnåtts vid det sedan länge pågående samarbetet mellan
järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dessa frågor. Såväl
nedläggningsbanorna som ersättningsvägarna är som regel sekundära linjer
i små resp. trafiksystem. Åtgärder i fråga om sådana sekundära trafikleder
är därför delvis avhängiga av annan planering inom SJ-företaget och väg■säsendet
och dessutom också av planeringen på andra samhällsområden. Så
länge vårt lands bebyggelsestruktur och transportapparat planeras och utvecklas
inom ramen för nu föreliggande organisatoriska former föreligger
enligt styrelsen knappast förutsättningar för den av motionärerna eftersträvade
samplaneringen.
Beträffande slutligen vissa av motionärerna framförda yrkanden och förslag
om en allmän översyn av trafikpolitiken framhåller styrelsen följande.
I motion 1:458 föreslås »en samlad redovisning av verkningarna för
bygden och för trafikapparaten av genomförda nedläggelser i åtminstone
några områden». Styrelsen har för sin del inte något emot att en sådan
uppföljning av några järnvägsnedläggningar kommer till stånd utan föreställer
sig i stället att detta skulle bidraga till att minska de farhågor, som
från olika håll hyses inför trafikomläggningarna. Enär motionärerna inte
närmare preciserat hur de tänkt sig genomförandet av de undersökningar,
som en sådan uppföljning skulle innebära, anser styrelsen att förslaget bör
Statsutskottets utlåtande nr 1 U> är 1 !)<><> 5
överlämnas till den trafikpolitiska delegationen, vilken tillsatts för att
följa det trafikpolitiska reformprogrammets återverkningar, för delegationens
eventuella åtgärd.
Det i motionerna I: 452 och It: 533 framlagda förslaget om att planeringsråd
och landsting må vara remissinstanser för järnvägsnedläggningar anser
styrelsen icke böra föranleda någon åtgärd, då den nu tillämpade handläggningsformen
för ifrågavarande ärenden inte utgör något hinder för
sådan remittering. Dessa instanser deltar redan nu, då länsmyndigheterna
så finner påkallat, i ärendenas behandling på av motionärerna avsett sätt.
1 motion I: 452 och II: 533 (likalydande) föreslås vidare att i statsverkspropositionen
årligen intages »en redogörelse för hur kostnaderna för den
s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på olika handelar samt för vilka handelar
som är avsedda alt nedläggas under året». Styrelsen får i anledning
härav anföra att det förfarande, som nu tillämpas vid handläggningen av
nedläggningsärendena, icke gör det möjligt att lämna sistnämnda redogörelse"
Det kan erinras om att denna handläggningsform beskrivits^ såväl
1960 års statsverksproposition som i proposition 191/1963 angående
riktlinjer för den statliga trafikpolitiken och därvid icke föranlett någon
erinran från dåvarande riksdagar. Förutom tidigare nämnt samråd på verksplanet
innebär handläggningsformen att Kungl. Maj:t såväl remissvägen
som vid olika sammanträden ger länsstyrelser och kommunala myndigheter
tillfälle att framföra sina synpunkter på statens järnvägars nedläggningsförslag.
Dessa synpunkter föranleder ofta att tidpunkten för trafikomläggningen
senarelägges och att i en del fall också omläggningarnas föreslagna
omfattning justeras. Som regel kan därför omfattning och tidpunkt för en
järnvägsnedläggning ofta fastställas först omkring ett halvår i förväg.
Vad gäller den ifrågasatta specificeringen linjevis av underskotten vill
styrelsen framhålla att ersättningen till statens järnvägar för underskottet
på olönsamma järnvägslinjer är baserat på en vart tredje år förnyad beräkning
som avser att ange underskottet för det olönsamma järnvägsnätet i sin
helhet. En ny redovisning kommer att framläggas i år. Denna liksom den närmast
föregående redovisningen granskas av särskilda av Kungl. Maj :t utsedda
granskningsmän.
Med anledning av vad här anförts avstyrker styrelsen bifall till de i
motionerna I: 452 och II: 533 framförda förslagen.
Sammanfattningsvis hemställer styrelsen om att de förslag som framlagts
i de föreliggande motionerna 1:458 och 11:552, 1:446 och 11:537 samt
I: 452 och II: 533 inte skall föranleda någon annan riksdagens åtgärd än att
förslaget i motionerna I: 458 och II: 552 om viss uppföljning av några järnvägsnedläggningar
överlämnas till trafikpolitiska delegationen för dess
eventuella åtgärd.
Trafikpolitiska delegationen erinrar inledningsvis om att statsmakterna i
december 1963 antog nya riktlinjer för den statliga trafikpolitiken in. m.
(prop. 191, SLÄU 1, rskr. 424). Beslutet innebar en nyorientering av den
statliga trafikpolitiken i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system
på transportmarknaden. De konkurrenshämmande regleringarna på
transportmarknaden skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren
lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. Nr 146
6
Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1966
skall i princip svara för sina kostnader och även i övrigt skall förutsättningar
skapas för en konkurrens på lika villkor, vilket bedömts vara av
betydelse för att nå en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken
mellan de olika trafikgrenarna. Målet för trafikpolitiken skall enligt beslutet
vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader. I den mån det inte med tillgodoseende
av kravet på kostnadstäckning går att lämna en viss bygd den trafikservice
som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning till trafikföretaget
utgå av allmänna medel.
För att få en mjuk övergång till den nya trafikpolitiken beslöts att reformåtgärderna
skulle samordnas i tre etapper.
Den första etappen inleddes den 1 juli 1964 och avslutas med juni månad
i år. På järnvägssidan har nedläggningen av trafiksvaga bandelar fortsatt.
SJ tillerkänns full kostnadstäckning för förpliktelsen att trafikera sådana
trafiksvaga järnvägslinjer som SJ inte finner företagsekonomiskt motiverade
att driva men som tills vidare inte lagts ner. Beträffande den ekonomiska
målsättningen separatredovisas affärsbanenätet och ersättningsberättigade
järnvägslinjer.
Enligt riksdagens beslut hösten 1965 (prop. 172, L''!U 35, rskr. 456) skall
den andra reformetappen planenligt inledas den 1 juli 1966. Etappen innebär
bl. a. en ytterligare liberalisering av tillståndsgivningen för den yrkesmässiga
lastbilstrafiken, borttagande helt av behovsprövningen för fordon
om högst 4 ton maximilast samt specialfordon. Transportplikten bortfaller
även för SJ:s del med undantag för sådana järnvägslinjer för vilkas
drift SJ erhåller särskild ersättning. Som en konsekvens av den allmänna
transportpliktens borttagande försvinner bestämmelserna om likabehandling
vid vagntilldelning. Vidare befrias järnvägarna från skyldigheten att
offentlighålla taxenedsättningar, medgivna genom separata fraktavtal,
samt från kravet på likabehandling av trafikanterna i taxehänseende.
Riktpunkten för den tredje etappen är den 1 juli 1968, då för landsvägssidans
del lastbils- och traktortågstrafiken lielt befrias från behovsprövning.
Vad beträffar järnvägarna förutsätts dessa få rätt att tillämpa efter
konjunkturläget variabla avskrivningar. Ett närmare ställningstagande till
denna fråga kommer emellertid att föregås av en prövning inom affärsverksutredningen.
Vissa författningsändringar i anledning av reformprogrammets andra
etapp föiutsattes bli utarbetade pa grundval av bl. a. erfarenheterna av
den första etappen.. I september 1965 lämnades därför en redogörelse för
delegationens erfarenheter under reformprogrammets första år. Redogörelsen
återgavs i prop. 1965: 172 och föranledde icke några erinringar från
departementschefens eller riksdagens sida. I rapporten framhölls sammanfattningsvis
bl. a. att verkningarna av den första etappen visat sig positiva
och att delegationen inte hade erfarit att åtgärderna skulle ha fått
7
Statsutskottets uttalande nr t''i(! är 1966
några tidigare icke förutsedda verkningar eller några följder av påtagligt
negativ art. Inte heller hade delegationen funnit några vägande invändningar
mot de för den andra etappen planerade åtgärderna.
Beträffande erfarenheterna på järnvägssidan konstaterade delegationen
hl. a. följande. Den redan tidigare förhållandevis hårda konkurrensen mellan
främst järnväg och bil synes ha ökat inom vissa delar av transpoi(marknaden,
särskilt inom de stora godstrafikströmmarna. SJ har även inriktat
sig på att utveckla de lönsamma verksamhetsgrenarna på affärsbanenätet.
Strävandena mot en starkare koncentration av trafikarbetet till huvudlinjerna
och de större stationerna ger företaget ökade förutsättningar att höja
produktiviteten genom mekanisering och annan rationalisering. Ersättningen
för täckande av underskottet på det icke lönsamma linjenätet har ökat
SJ:s möjligheter att konkurrera effektivt. Bl. a. har förutsättningar skapats
för en smidigare anpassning av taxorna till marknadsläget. Den nya transportorganisationen
med s. k. knutpunktstrafik syftar till att möjliggöra
snabba transporter mellan i första hand avlägset belägna orter. I vissa fall
har ökade transporttider på korta avstånd blivit oundvikliga. En del av
dessa transporter har därför sökt sig till landsväg, hör att mildra öveigången
taxemässigt i anledning av järnvägsnedläggning vidtar SJ olika åtgärder.
Sålunda har lägre särtaxor för den kombinerade trafiken införts.
I vissa fall har dessutom träffats särskilda fraktavtal med godskunder på
sådana billinjer. Det av SJ tillämpade systemet för fraktberäkning av sändningar
i samtrafik mellan järnväg och bil, som ersätter sändningar med
järnväg som lagts ned, har i stort sett fungerat tillfredsställande.
Enligt reformprogrammet skall järnvägarnas anpassning till det nya
trafikpolitiska systemet ske genom att vissa ekonomiskt belastade förpliktelser
tas bort och att förpliktelser som av allmänna skäl anses böra bibehållas
helt kompenseras genom särskild ersättning i form av driftbidrag
till statsbaneföretaget. Bland förpliktelserna är trafikeringsplikten den mest
betungande och leder till en snedvridning av'' konkurrensen på transportmarknaden.
Den pågående koncentrationen av järnvägsdriften genom nedläggning
av trafiksvaga bandelar bör därför fullföljas. Aktiviteten från det
trafikpolitiska området bör samordnas med lokaliseringspolitiken bl. a. när
det gäller att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt önskvärd olönsam
järnvägs- och landsvägstrafik.
Driften av de trafiksvaga banorna medför avsevärda underskott som
täcks genom driftersättning till SJ. Ersättningen uppgick för 1964/65 till
215 milj. kr., för 1965/66 till 210 milj. kr. samt beräknas för 1966/67 till
205 milj. kr.
Nedläggningsundersökningarna i fråga om SJ-linjer bedrivs sedan maj
1959 enligt ett särskilt arbetsprogram. Programmet innefattar ca 125 banor
om sammanlagt 650 mil järnväg. Sedan början av år 1959 har beslut
om nedläggning fattats beträffande 69 banor om tillsammans 280 mil. För
8 Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1966
några bandelar har verkställda undersökningar gett vid handen att nedläggning
tills vidare inte är motiverad.
Handläggningen av nedläggningsärenden sker i regel på följande sätt.
Den grundläggande undersökningen ombesörjs av resp. distrikt inom SJ.
Arbetet är omfattande och innebär uppgiftsinsamling, statistikbearbetning,
speciella räkningar beträffande resefrekvens, godsbefordran och allmän företagsutveckling
samt företagsekonomiska och andra bedömningar. Härvid
tas kontakter med vägmyndigheter, länsarbetsnämnder, posten samt kommuner,
företag och andra lokala eller regionala intressenter. Som regel hålls
också ett eller flera större informations- och diskussionsmöten mellan företrädare
för SJ:s lokala organ samt berörda intressenter.
Sedan det sålunda införskaffade materialet sammanställts inom distriktet
ö\ ei lämnas det till SJ centralförvaltning för vidare bearbetning och komplettering
genom kontakter och överläggningar med olika myndigheter. Representanter
för dessa myndigheter brukar vanligtvis företa studieresor till
det av den ifrågasatta nedläggningen berörda området. Vidare samråder
centralförvaltningen med arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt Näringslivets trafikdelegation. När järnvägsstyrelsen
funnit att en nedläggning bör komma till stånd inger styrelsen framställning
härom till Kungl. Maj:t. Framställningen brukar innehålla uppgifter
om önskad tidpunkt för nedläggning, behov av vägupprustning för den
landsvägstrafik, som skall ersätta järnvägstrafiken, behov av trafiktillstånd
samt uppgifter om banans ekonomi m. m.
Framställningen blir härefter föremål för ett remissförfarande, som omfattar
berörda länsstyrelser, försvarsmyndigheter in. fl. samt kommuner,
företag och andra intressenter. Remisstiden är vanligen tre månader. Jämsides
härmed begär departementet kompletterande uppgifter om exempelvis
taxor, restider, anordningar för biljettförsäljning, väntlokaler och godsinsamlingsställen.
Beredningen inom departementet innefattar även resor i
trafikområdet av de tjänstemän som bereder ärendena. Dessa tjänstemän
söker bl. a. bilda sig en allmän uppfattning om läget och om hur en eventuell
nedläggning kan komma att påverka trafikbilden. Förhållandena kan
då föranleda ytterligare kontakter och utredningar. Efter sammanställning
av materialet sker en preliminär föredragning inför kommunikationsministern,
som därefter anger riktlinjer för ärendets fortsatta handläggning.
Nästa led utgörs av ett på kommunikationsdepartementets anmodan av
berörda länsstyrelser anordnat sammanträde, till vilket kallas representanter
för såväl SJ :s som andra myndigheters regionala organ samt berörda
kommuner och övriga intressenter. Dessa ges där tillfälle att muntligen inför
tjänstemän i departementet ge ytterligare synpunkter och förslag. Beroende
på resultatet av överläggningarna sker sedan inom departementet
ytterligare beredning. Kompletterande material kan härefter erfordras och
Statsutskottets utlåtande nr Vid år 1060 9
eventuellt anordnas ytterligare sammanträden hos vederbörande länsstyrelser.
Härefter sker slutlig föredragning inför kommunikationsministern, varefter
ärendet anmäls i konselj. Om beslut om nedläggning fattas, anvisas
även medel för den; vägupprustning, som kan vara påkallad av nedläggningen.
I övrigt innehåller nedläggningsbeslutet detaljerade uppgifter om tidpunkt
för nedläggningen, föreskrifter om turtäthet, restider och sträckningar
för ersättningstrafiken på landsväg, bestämmelser om anordningar
för väntlokaler och godsinsamlingsställen samt, i vissa fall, speciella föreskrifter
rörande lastanordningar, biljettförsäljning in. m. Det bör framhållas
att besluten i många fall avser partiell nedläggning av järnvägstrafiken,
exempelvis så att vagnslasttrafiken bibehålies.
I många fall överlämnas också direkt till kommunikationsdepartementet
framställningar med sakuppgifter, synpunkter och förslag från kommuner,
företag och organisationer angående en bygds rese- och transportbehov
och försörjning med kommunikationer.
Delegationen erinrar om att den har till uppgift att följa upp genomförandet
av det trafikpolitiska reformprogrammet. I delegationen ingår två
riksdagsmän, företrädare för kommunikationsdepartementet, statens biltrafiknämnd,
transportkonsumenter, trafikutövare och anställda inom
transportnäringen.
I syfte att närmare lära känna berörda intressegruppers erfarenheter av
den nya trafikpolitiken i fråga om t. ex. transportutbudet samt kvalitetsoch
prisutvecklingen i olika delar av landet har delegationen bl. a. haft
överläggningar med företrädare för dessa grupper i Stockholm samt residensstäderna
i Södermanlands, Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och
Västernorrlands län. Delegationen säger sig varken i dessa eller andra
sammanhang ha erfarit annat än att verkningarna av den nya trafikpolitiken
visat sig positiva. Detta omdöme innefattar alltså även verkningarna
på järnvägsområdet och erfarenheterna av järnvägsnedläggelser. Delegationen
säger sig vidare vara klart medveten om att omställningsproblem
kan uppkomma i samband med järnvägsnedläggningar men att dessa i allmänhet
efter relativt kort tid kunnat övervinnas genom olika anordningar
i form av t. ex. särskilda taxor och inrättande av busstrafik.
Delegationen anför vidare bl. a. följande.
Som framgår av det tidigare anförda föregås beslut om järnvägsnedläggning
av ett omfattande utredningsarbete, varvid man söker att i möjligaste
män kartlägga de olika konsekvenserna av en eventuell nedläggning.
Vunna erfarenheter under denna form av utredningsarbete har gett
anledning till en rad kompletterande synpunkter på nedläggningsärendena
och dessas handläggning. Det kan därför enligt delegationens mening anses
väl sörjt för att nedläggningsärendena blir föremål för en ingående och
allsidig prövning. Vid den slutliga handläggningen av ärendena inom Kungl.
10
Statsutskottets utlåtande nr HC> år 1960
Maj :ts kansli beaktas särskilt att ersättningstrafik för den järnväg som avses
bli nedlagd kan ordnas och ge en från allmän synpunkt tillfredsställande
transportförsörjning. Det kan erinras om att särskilda medel reserveras
för vägupprustning i anslutning till nedläggning av järnvägstrafik.
Utredningsmaterial och övriga uppgifter rörande ifrågasatta järnvägsnedläggningar
innefattar regelmässigt redan nu de för en prövning erforderliga
sakuppgifter som kan komma fram vid utredningar av det slag som
angivits i motionerna 1:458 och II: 552 samt I: 446 och II: 537. Med hänvisning
härtill avstyrker delegationen motionsyrkandena. Delegationen vill
i detta sammanhang erinra om att sammansatta stats- och tredje lagutskottet
vid behandlingen av den trafikpolitiska propositionen i fråga om
nedläggningsförfarandet bl. a. anförde att det »nu tillämpade förfarandet
vid handläggning av nedläggningsärenden — som bl. a. innebär att arbetsmarknadsstyrelsen
och Näringslivets trafikdelegation deltar i beredningen
av ärendena på verksplanet samt att länsstyrelser, kommunala myndigheter
in. fl. får tillfälle att yttra sig såväl remissvägen som vid olika sammanträden
— torde innebära garanti för en allsidig prövning av dessa ärenden».
Dessutom kan tilläggas, att föredragande departementschefen i årets
statsverksproposition vid behandlingen av driftersättningen till SJ för
nästa budgetår uttalat att han vid sina överväganden utgått från att nedläggningstakten
väsentligt måste ökas. Riksdagen, som ansåg en minskning
av ersättningen till SJ i snabbast möjliga takt som i och för sig angelägen,
fann i sammanhanget icke skäl till erinran.
Beträffande det i motionerna 1:452 och 11:533 framförda förslaget att
planeringsråden och landstingen skall utgöra remissinstanser i nedläggningsärenden
vill delegationen endast erinra om att Kungl. Maj :ts remisser
till länsstyrelserna brukar utformas så att yttrande skall avges efter vederbörandes
hörande. Det ankommer således på länsstyrelsen att avgöra
huruvida de i motionerna nämnda organen bör höras. Enligt vad delegationen
erfarit brukar detta ske när länsstyrelsen bedömer detta vara motiverat.
I sistnämnda motioner har även framförts förslag om att en redogörelse
för hur kostnaderna för den s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på olika
bandelar samt för vilka bandelar som är avsedda att nedläggas under året
årligen skall införas i statsverkspropositionen. Delegationen vill i detta
avseende erinra om att en redogörelse för hur ersättningen för den s. k.
kollektivbiljetten beräknas redovisas av SJ vart tredje år i de s. k. separatredovisningarna,
vilka prövas av särskilda av Kungl. Maj :t tillsatta granskningsmän.
En sådan redovisning kommer att framläggas under innevarande
år. Vidare skulle förslaget att i statsverkspropositionen i förväg
specificera de bandelar som är avsedda att läggas ned bl. a. innebära att
Kungl. Maj :t redan i november månad måste ha tagit ställning till nedläggningar
som beräknas ske i t. ex. juni månad följande budgetår, dvs.
mer än ett och ett halvt år senare. Med hänsyn till det mycket''komplicerade
och omfattande utrednings- och förhandlingsarbete liksom de samordningsåtgärder
i fråga om ersättningstrafik, vägupprustning in. in. som
föregår ett nedläggningsbeslut synes det vara i praktiken ogörligt att så
lång tid i förväg med någon större grad av säkerhet ange de nedläggningar
som bör komma till stånd.
Med hänvisning till det anförda hemställer delegationen att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
11
Statsutskottets utlåtande nr l''i<> är 1 !)<><>
Xäringslivets Imf ^delegation, vars yttrande även Svenska arbetsgivareföreningen
åberopar som eget, tioner i avvaktan på utgången av tUn
trafikpolitiska reformetapp som inleds den I juli ltkit) icke anledning
alt nu tillstyrka det i motionerna I: 458 (II: 552) ocli I: 44(i (II: 547) framförda
önskemålet om tillsättande av en allsidig utredning av järnvägspoliliken
i vad avser de trafikmässiga, sociala och näringspolitiska aspekterna
vid järnvägsnedläggningar in. in. I sammanhanget erinras om att ett särskilt
organ — Samarbetsdelegationen för järnvägsnedläggningsärenden
har inrättats för att redan på verksplanet genomlysa de nyssnämnda
aspekterna vid en ifrågasatt järnvägsnedläggning. I denna delegation är förutom
S.I även arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsslyrelsen
och Näringslivets trafikdelegation företrädda. Härigenom kan de intressen
göra sig gällande som motionärerna velat bevaka.
Delegationen framhåller vidare följande.
Med hänsyn vidare till de omfattande kontakter mellan kommunikationsdepartementet
samt berörda länsstyrelser, kommuner och företag, som
redan förekommer i järnvägsnedläggningsärenden, synes icke heller behövligt
att — såsom föreslagits i motionerna 1:452 och II: o33 — regelmässigt
remittera sådana ärenden till planeringsråden och landstingen.
Självfallet bör nedläggningsfrågor kunna upptas till behandling i planeringsråden,
eftersom dessa är rådgivande organ till länsstyrelserna i frågoi
av vikt för den regionala utvecklingen. Något speciellt remissförfarande
synes emellertid icke påkallat. Länsstyrelserna har nämligen före besvarande
av Kungl. Maj:ts remisser i nedläggningsfrågor alltid möjlighet att
höra planeringsråden — liksom även landstingen — när de finner skal
härtill föreligga. ..
I sistnämnda motioner har även framlagts förslag om att en redogörelse
årligen bör införas i statsverkspropositionen angående hur kostnaderna föi
den°s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på olika bandelar samt för vilka
handelar som är avsedda att nedläggas under budgetåret. Trafikdelegationen
vill i detta sammanhang erinra om att kostnadsfördelningen redovisas
i SJ :s s. k. separatredovisningar. Dessa framläggs vart tredje år —
närmast under innevarande år — och torde tillgodose krav på skälig insjn
i det trafiksvaga bannätets ekonomi. I och för sig vore det värdefullt, om en
sådan redovisning kunde lämnas med kortare mellanrum. Huruvida detta
i praktiken kan ske årligen kan delegationen dock inte bedöma. Publiceringen
bör likväl med hänsyn till redovisningens omfattning och andra
praktiska skäl med fördel liksom hittills kunna ske i separat form och icke
i statsverkspropositionen.
Vad gäller förslaget om att en redogörelse årligen skall lämnas i statsverkspropositionen
för de bandelar som är avsedda att nedläggas finns anledning
till allvarliga erinringar. En sådan redogörelse förutsätter nämligen
att redan vid statsverkspropositionens utarbetande Kungl. Maj:ts ställningstagande
måste ha skett beträffande sådana bandelar, som efter verkställd
utredning kan bli aktuella för nedläggning först i slutet av budgetåret, dvs.
omkrin« l 1/2 år senare. Ett sådant förfaringssätt anser delegationen icke
lämpligt, eftersom det kan leda till fördröjning av nedläggningsärendenas
behandling, vilket icke är i överensstämmelse med den av riksdagen godtagna
målsättningen för de ersättningsberättigade järnvägslinjerna.
12
Statsutskottets utlåtande nr Vid år 1966
LO anför hl. a. följande.
Det minskade trafikunderlaget på eu stor del av landets järnvägar är ett
uttryck för den pågående strukturomvandlingen i den svenska samhällsekonomien;
såväl för övergången till landsvägstrafik som för urbaniseringen.
Det är därvid alldeles otvivelaktigt trafikanterna som övergivit järnvägarna
och inte järnvägarna som övergivit trafikanterna. En minskning av resande
och gods till 1/5, även till 1/10 av vad de var för bara 10—15 år sedan
är inte ovanligt och det talar ju ett tydligt språk. Att beskylla myndigheterna
för att försämra servicen på förut lönsamma järnvägslinjer med syfte
att nedbringa trafikunderlaget och få skäl för att lägga ner dem, alltså''fölen
medvetet destruktiv verksamhet inom de sektorer de satts att förvalta,
kan knappast ursäktas.
De svårigheter som uppstår i en strukturförändring kan i princip mötas
på två olika sätt; antingen genom att man försöker bromsa förändringen
och avskära de sektorer i samhället som berörs därav från dess verkningar
eller genom att man försöker påskynda och underlätta anpassningen till de
nya förhållandena. Den första metoden leder till en uppbromsad framstegslakt
och så småningom till ekonomisk stagnation och tillbakagång, den senare
till en påskyndad ekonomisk expansion och snabbare stegring av levnadsstandarden.
Den första metoden blir dyr både i direkta kostnader och
än mer genom att man avstår från eu ökning av samhällsprodukten. Kostnaderna
för att upprätthålla trafiken på de olönsamma banorna måste praktiskt
taget räknas som en ren nettokostnadsökning. Några besparingar på
vägnätet kan inte göras, eftersom den mesta trafiken redan går med bil och
kraven på dess utbyggnad ändå är mycket starka. Någon avvägning »mellan
fortsatt järnvägsdrift med visst underskott å ena sidan och nödvändiga väginvesteringar
å den andra» kan det därför aldrig bli fråga om. FörestäHningen
att man skulle kunna betala en upprätthållen trafik på de trafiksvaga
bandelarna med oförändrade utgifter för »kollektivbiljetten» är orealistisk.
Redan nu täcker denna inte till fullo förlusterna på denna trafik;
genom ofullständig kostnadstäckning har man velat sporra statens järnvägar
att påskynda nedläggningsframställningarna. Skulle driften vid dessa
banor i stället bibehållas måste man räkna med starkt stigande kostnader
för »kollektivbiljetten» genom vikande trafikunderlag, stigande löner och
små rationaliseringsmöjligheter vid dessa handelar. Något nämnvärt bidrag
till täckning av kostnader för den centrala administrationen, verkstäder
m. in. kan det trafiksvaga nätet under inga omständigheter beräknas ge,
eftersom trafiken på de 50 % av antalet hankilometer som det ungefär omfattar
inte svarar för mer än ca 5 % av det totala transportarbetet.
RO har i sina remissvar över förslagen till ny trafikpolitik och till lokaliseringspolitiken
angivit sin syn på dessa frågor. De går i stort ut på att man
hör påskynda och underlätta anpassningen till strukturförändringarna särskilt
genom insalsei för att stödja arbetskraftens omställning genom bidrag
till omskolning och flyttning. De avsteg från det rent samhällsekonomiska
kriteriet man önskar göra av sociala eller lokaliseringspolitiska skäl måste
vara begränsade och väl planerade. LO kan inte finna alt några nya skäl
tillkommit, som inom trafikpolitiken skulle göra sådana avsteg mer motiverade;
tvärtom synes utvecklingen snarare gå i snabbare takt än man tidigaie
föreställde sig och ställa större krav på ekonomisk anpassning. Den
uppfattning om speciellt järnvägsförbindelsernas värde för lokala persontransporter
och för industrilokalisering, som ofta kommer till uttryck i de
-
Statsutskottets utlåtande nr t Ui är !!)(>(!
13
halten och som även framförs i de här aktuella motionerna, bygger till stor
del på erfarenheter från tidigare skeden. Delta visas ju tydligast av att den
överväldigande delen av trafikanterna föredrar andra transportmedel för
sådan befordran även i de fall, där eu oförändrad service upprätthållits vid
järnvägen. Järnvägstrafikens huvuduppgifter i framtiden kommer att bli
person- och godstransporter på långa avstånd över relativt starkt trafikerade
linjer samt pendeltrafik till de stora befolkningscentra.
LO anser därför in te att de ifrågavarande motionerna bör föranleda någon
åtgärd.
RLF säger sig vitsorda de uppgifter som framförs i motionerna, att järnvägsnedläggningar
i många fall medfört betydande olägenheter och kostnadsfördyringar
för enskilda personer och näringslivet i de berörda bygderna. Det
har sålunda inte gått att genom landsvägstrafiken åstadkomma likvärdiga
förhållanden. Det är också uppenbart att SJ genom att successivt försämra
sin service efter vissa handelar medverkar till att minska trafikunderlaget
och därmed skapa vad man sedan betecknar som trafiksvaga järnvägslinjer.
Förbundet anför vidare följande.
Med hänsyn till erfarenheterna av järnvägsnedläggningarna kan det ifrågasättas
om det finns anledning att öka nedläggningstakten. I så fall måste
ske en väsentlig utökning av resurserna för att ordna ersättningstrafik. Ett
begrepp om problemets räckvidd får man genom SJ :s egen uppgift att 50
procent av järnvägsnätet bedöms som trafiksvagt. Det är givetvis orimligt
att under sådana förhållanden tänka sig att lägga ned alla trafiksvaga handelar.
Det torde för övrigt vara omöjligt att lösa SJ:s ekonomiska problem
genom sådan successiv nedläggning, eftersom man därmed sannolikt endast
efterhand åstadkommer nya trafiksvaga banor.
Som inledningsvis framhölls är målet för trafikpolitiken enligt 1963 års
riksdagsbeslut att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader. Om denna målsättning skall
kunna fullföljas kan man inte för enskilda bandelar strikt tillämpa en självbärighetsprincip.
På vissa sträckor kan man inte då med något nu känt
transportmedel ge en tillfredsställande transportförsörjning. Det gäller i
stället att finna den lösning som ger den samhällsekonomiskt lägsta kostnaden
och då kan man inte tillämpa ett begränsat järnvägsekonomiskt resonemang.
Kalkylen måste kompletteras med beräkningar över konsekvenserna
ur olika synpunkter för befolkning och näringsliv i berörda bygder.
Enligt riksförbundets mening har staten såsom ägare till järnvägsnätet
huvudansvaret för att landets olika delar erhåller fullgoda kommunikationer.
Statens järnvägar kan alltså inte enbart betraktas som ett affärsföretag
utan måste vid sidan härav fungera som ett hjälpmedel för staten att
upprätthålla en fullgod transportförsörjning i alla delar av landet. Detta
måste bl. a. vara ett väsentligt led i en aktiv lokaliseringspolitik. I första
hand bör de möjligheter till utjämning som finns inom företaget utnyttjas
och i andra hand bör medel tillföras för att kompensera de särskilda kostnader
som kan anses uppkomma genom de speciella förpliktelser som SJ
har.
Av det anförda torde framgå att riksförbundet i huvudsak delar de syn -
14 Statsutskottets utlåtande nr U6 år 1966
Punkter, som framförts i motionsparen 1:458 och 11:552 samt 1:446 och
II. 537. Riksförbundet tillstyrker därför också att en översyn av järnvägspolitiken
sker i överensstämmelse med vad som anföres i motionerna. Med
hänsyn till kommunikationernas utomordentligt stora betydelse för näringslivet
och därmed för samhällsplaneringen tillstvrker riksförbundet vidare
det i motionsparet 1:452 och 11:533 framförda förslag om att planeringsraden
och landstingen skall ges tillfälle alt yttra sig rörande planerade järnvägsnedläggningar.
Det synes även lämpligt att en redovisning av planerna
sker för riksdagen på sätt som föreslås i motionerna.
TCO slutligen anför följande.
Genom riksdagens beslut år 1963 fastställdes normerna för den statliga
trafikpolitiken. Målet för denna politik skall enligt riksdagens beslut vara
att för landets olika delar trygga en tillfredsställande trafikförsörjning till
lagsta möjliga kostnad. I riksdagens beslut underströks vikten av att inte
enbart de trafikekonomiska fakta blev utslagsgivande utan även att de sociala
och näringspolitiska aspekterna beaktades i utformandet av statens
handlande på detta område. Enligt TCO:s mening torde de näringspolitiska
aspekterna få allt större betydelse på detta område. Den statliga lokaliseringspolitiken
håller för närvarande på att utvecklas och trafikpolitiken
maste samordnas med denna. Det är därvidlag viktigt att de lokaliseringspolitiska
aspekterna belyses i de utredningar som göres innan en järnväg
nedlägges. TCO finner det viktigt att de myndigheter och organ, som liandla|Se™ngs;
och lokaliseringspolitiska frågor, i god tid får kännedom om
och tilltalle att yttra sig över förslag om järnvägsnedläggelser.
Utskottet. De i förevarande motioner framförda förslagen har genomgående
tillstyrkts av RLF, som bl. a. säger sig vitsorda motionärernas uppgifter
om att järnvägsnedläggningar i många fall medfört betydande olägenheter
och kostnadsfördyringar för enskilda personer och näringslivet i de
berörda bygderna. Det har sålunda enligt förbundet inte gått att genom
lands\ägstrafiken åstadkomma likvärdiga förhållanden. Det säges också
vara uppenbart att SJ genom att successivt försämra sin service efter
vissa bandelar medverkar till att minska trafikunderlaget och därmed
skapa vad man sedan betecknar som trafiksvaga järnvägsdelar. Enligt förbundets
mening har staten såsom ägare till järnvägsnätet huvudansvaret
för att landets olika delar erhålla fullgoda kommunikationer. Statens
järnvägar kan alltså inte enbart betraktas som ett affärsföretag utan
måste vid sidan härav fungera som ett hjälpmedel för staten att upprätthålla
eu fullgod transportförsörjning i alla delar av landet. Detta anses
bl. a. ^ ara ett \äsentligt led i eu aktiv lokaliseringspolitik.
ICO framhåller att den statliga lokaliseringspolitiken för närvarande
hållei på att utvecklas och att trafikpolitiken måste samordnas med denna.
Det anses därvid vara viktigt att de lokaliseringspolitiska aspekterna
belyses i de utredningar, som göres innan en järnväg nedlägges. Förbundet
finner det vidare angeläget att de myndigheter och organ, som handlägger
närings- och lokaliseringspolitiska frågor, i god tid får kännedom
om och tillfälle att yttra sig över förslag om järnvägsnedläggelser.
Statsutskottets utlåtande nr Hd är 1()6<>
15
Järnvägsstyrelsen, trafikpolitiska delegationen, Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och Näringslivets trat^delegation avstyrker motionärernas
förslag. LO framhåller därvid alt det minskade trafikunderlaget
på en stor del av landets järnvägar är ett uttryck för den pågående
strukturomvandlingen i den svenska samhällsekonomin; såväl för övergången
till landsvägstrafik som för urbaniseringen. Det anses därvid alldeles
otvivelaktigt vara trafikanterna som övergivit järnvägarna och inte
järnvägarna som övergivit trafikanterna.
De svårigheter som uppstår i eu strukturförändring kan enligt LO i
princip mötas på två olika sätt: antingen genom att man försöker bromsa
förändringen och avskära de sektorer i samhället som berörs dära\ från
dess verkningar eller genom att man försöker påskynda och underlätta anpassningen
till de nya förhållandena. Den första metoden leder till en uppbromsad
framstegstakt och så småningom till ekonomisk stagnation och
tillbakagång, den senare till en påskyndad ekonomisk expansion och snabbare
stegring av levnadsstandarden. Den uppfattning om speciellt järnvägsförbindelsernas
värde för lokala persontransporter och för industrilokalisering,
som ofta kommer till uttryck i debatten och som även framförs
i de aktuella motionerna, anses till stor del bygga på erfarenheter
från tidigare skeden. Detta säges tydligast visas av att den överväldigande
delen av trafikanterna föredrar andra transportmedel för sådan befordran
även i de fall där en oförändrad service upprätthållits vid järnvägen.
Näringslivets trafikdelegation och SAF förklarar sig — i avvaktan på
utgången av den trafikpolitiska reformetapp, som inleddes den 1 juli
1966 inte finna anledning tillstyrka i motionerna framförda önskemål om
tillsättande av en utredning rörande järnvägspolitiken. Jämväl de i motionerna
I: 452 och II: 533 framförda förslagen — att göra planeringsråden
och landstingen till remissinstanser i frågor rörande järnvägsnedläggningar,
in. in. — avstyrkes av organisationerna under hänvisning bl. a. till nu
tillämpade former för behandling av dessa frågor.
Såväl järnvägsstyrelsen som trafikpolitiska delegationen har i sina yttranden
bemött de av motionärerna anförda synpunkterna. Som bakgrund
härtill har bl. a. erinrats om de av 1963 års riksdag fattade besluten rörande
den statliga trafikpolitiken in. in. (prop. 191, SL''U 1, iskr. 424).
Såsom remissorganen framhållit innebär dessa beslut en nyorientering
av den statliga trafikpolitiken i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden. Besluten innebär (jfr prop. 191)
bl. a. följande. De konkurrenshämmande regleringarna på transportmarknaden
skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren skall i princip
svara för sina kostnader, och även i övrigt skall förutsättningar skapas för
eu konkurrens på lika villkor, vilket bedömes vara av betydelse för att
nå en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken mellan de olika
trafikgrenarna. Målet för trafikpolitiken skall vara att för landets olika
delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga
16
Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1966
kostnader. I den mån det inte med tillgodoseende av kravet på kostnadstäckning
går att lämna en viss bygd den trafikservice som från samhällets
synpunkt är rimlig, bör ersättning till trafikföretaget utgå av allmänna
medel.
I syfte att få en mjuk övergång till det nya systemet skulle reformåtgärderna
samordnas i ett handlingsprogram uppdelat i tre etapper, för
vilka närmare redogöres i propositionen. För att följa upp genomförandet
av programmet har sedermera i enlighet med propositionens förslag och
riksdagens beslut tillsatts eu särskild delegation — den trafikpolitiska delegationen
— bestående av två riksdagsmän samt företrädare för kommunikationsdepartementet,
statens biltrafiknämnd, transportkonsumenter, tratikutövare
och anställda inom transportnäringen.
Det sammansatta stats- och tredje lagutskottet har i sitt i det föregående
angivna utlåtande (s. 71) framhållit att enligt dess uppfattning
nedläggningen av trafiksvaga bandelar utgör en naturlig anpassning till
de förändrade förhållanden på transportmarknaden, som inträtt hl. a. till
följd av bilismens expansion. Riksdagen hade också tidigare (SU B 6/58)
funnit att rationaliseringsverksamheten inom SJ, omfattande bl. a. nedläggning
helt eller delvis av trafiksvaga bandelar, borde bedrivas med
kraft. Ett beslut av statsmakterna om full ersättning till SJ för driften
av trafiksvaga bandelar skulle dock inte medföra en ändrad inställning
fian statsmakternas sida i fråga om nedläggning av trafiksvaga bandelar.
Även i fortsättningen borde därför arbetet med att helt eller delvis ersätta
sådana bandelar med landsvägstrafik bedrivas med hänsyn till både
bygdens behov och transportekonomiska fakta. Det angelägna i att utan
tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att överföra trafiken till landsväg
vore särskilt påtagligt med hänsyn till att tidskrävande vägupprustning
ofta visar sig erforderlig innan en nedläggning kan genomföras. Nedläggningsfrågan
finge självfallet inte enbart bedömas från järnvägsekonomiska
synpunkter utan även med beaktande av olika sociala och näringspolitiska
aspekter. Det vore vidare angeläget att avvecklingen skedde på
ett sådant sätt att behövliga ersättningsförbindelser kunde ordnas i god
tid. Det dittills tillämpade förfarandet vid handläggning av nedläggningsärenden
— som bl. a. innebar att arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets
trafikdelegation deltoge i beredningen av ärendena på verksplanet
samt att länsstyrelser, kommunala myndigheter m. fl. finge tillfälle att
yttra sig såväl remissvägen som vid olika sammanträden — ansågs innebära
garanti för en allsidig prövning av dessa ärenden.
Enligt utskottets uppfattning har sedan dessa beslut träffats intet inträffat
av art att böra föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens
sida i berörda frågor. Utskottet vill också erinra om att den trafikpolitiska
delegationen numera lämnat en redogörelse för delegationens
erfarenheter under reformprogrammets första år. Redogörelsen återgavs i
Statsutskottets utlåtande nr 1''di år 1966
17
prop. 1965:172 och föranledde inte några erinringar från departementschefens
eller riksdagens sida. I rapporten framhölls sammanfattningsvis
hl. a. att verkningarna av den första etappen visat sig positiva och att
delegationen inte hade erfarit att åtgärderna skulle ha tått några tidigare
inte förutsedda verkningar eller några följder av påtagligt negativ art.
Inte heller hade delegationen funnit några vägande invändningar mot de
för den andra etappen planerade åtgärderna.
Delegationen har i sitt yttrande över nu förevarande motioner bl. a.
framhållit att den tidigare förhållandevis hårda konkurrensen mellan
främst järnväg och bil synes ha ökat inom vissa delar av transportmarknaden,
särskilt inom de stora godstrafikströmmarna. SJ har inriktat sig på
att utveckla de lönsamma verksamhetsgrenarna på affärsbanenätet. Strävandena
mot en starkare koncentration av trafikarbetet till huvudlinjerna
och de större stationerna ger företaget ökade förutsättningar att höja
produktiviteten genom mekanisering och annan rationalisering. Ersättningen
för täckande av underskottet på det inte lönsamma linjenätet har ökat
SJ:s möjligheter att konkurrera effektivt. Bl. a. har förutsättningar skapats
för en smidigare anpassning av taxorna till marknadsläget. Enligt
reformprogrammet skall järnvägarnas anpassning till det nya trafikpolitiska
systemet ske genom att vissa ekonomiskt belastande förpliktelser
tas bort och att förpliktelser, som av allmänna skäl anses böra bibehållas,
helt kompenseras genom särskild ersättning i form av driftbidrag till
statsbaneföretaget. Bland förpliktelserna är trafikeringsplikten den mest
betungande och leder till en snedvridning av konkurrensen pa tiansportmarknaden.
Den pågående koncentrationen av järnvägsdriften genom nedläggning
av trafiksvaga bandelar bör därför fullföljas. Vidare bör aktiviteten
från det trafikpolitiska området samordnas med lokaliseringspolitiken
bl. a. när det gäller att upprätthålla sådan från lokaliseringssynpunkt
önskvärd järnvägs- och landsvägstrafik som är olönsam.
Utskottet delar helt den uppfattning delegationen sålunda givit uttryck
åt i dessa frågor. I sammanhanget må även understrykas att man
ej _ mot bakgrunden av den nya trafikpolitikens klart uttalade trafik
fördelningssynpunkt,
syftande till en lämplig användning av de i trafikapparaten
insatta resurserna — kan ställa sociala och näringspolitiska
krav på speciellt statens järnvägar.
Beträffande handläggningen av nedläggningsärendena vill utskottet hänvisa
till den utförliga redogörelse härför som lämnats av delegationen (se
s. 8_10 i det föregående). Såsom delegationen i anslutning härtill fram
hållit
innefattar utredningsmaterial och övriga uppgifter rörande ifrågasatta
järnvägsnedläggningar redan nu sådana för en prövning erforderliga
sakuppgifter, som kan komma fram vid utredningar av det slag som angivits
i motionerna I: 446 och II: 537 samt I: 458 och II: 552.
o ....
Med beaktande av bl. a. angivna förhållanden och under hänvisning
18 Statsutskottets utlåtande nr U6 år 1966
jämväl i övrigt till innehållet i de avgivna remissyttrandena har utskottet
vid sin prövning av nyssnämnda motioner funnit desamma inte böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Vidkommande det i motionerna 1: 452 och II: 533 framställda yrkandet
att planeringsråden och landstingen skall utgöra remissinstanser i nedläggningsärenden
vill utskottet i likhet med trafikdelegationen erinra om
att Kungl. Maj:ts remisser till länsstyrelserna brukar utformas så att yttrande
skall avges efter vederbörandes hörande. Det ankommer således på
länsstyrelsen att avgöra huruvida de i motionerna nämnda organen bör
höras. Utskottet anser sig för sin del kunna utgå från att så sker i de
fall där detta befinnes påkallat och finner därför inte erforderligt att ett
sådant hörande direkt föreskrives.
Beträffande den av motionärerna begärda redogörelsen med avseende på
den s. k. kollektivbiljetten vill utskottet erinra om att SJ vart tredje år
i de s. k. separatredovisningarna — vilka prövas av särskilda, av Kungl.
Maj :t tillsatta granskningsmän — redovisar hur ersättningen för kollektivbiljetten
beräknas. En ny sådan redovisning har nyligen framlagts och
numera även prövats av förenämnda granskningsmän.
Förslaget att i statsverkspropositionen i förväg specificera de bandelai
som är avsedda att läggas ned skulle, som i flera remissyttranden
tramhållits, innebära att Kungl. Maj :t redan i november månad måste ha
tagit ställning till nedläggningar, som beräknas ske i t. ex. juni månad
följande budgetår, d. v. s. mer än ett och ett halvt år senare. Med hänsyn
till det mycket komplicerade och omfattande utrednings- och förhandlingsarbete
liksom de samordningsåtgärder i fråga om ersättningstrafik, vägupprustning
m. m. som föregår ett nedläggningsbeslut synes det även enligt
utskottets uppfattning vara i praktiken ogörligt att så lång tid i förväg
med någon större grad av säkerhet ange de nedläggningar, som bör
komma till stånd.
Utskottet avstyrker med hänsyn bl. a. till det anförda även de i de
nu förevarande motionerna framförda yrkandena.
Utskottet hemställer,
I. att motionerna 1:446 och 11:537 samt 1:458 och
II: 552 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;
II. att motionerna 1:452 och 11:533 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 november 1966
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Statsutskottets utlåtande nr 1''di år 1966
19
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Einar Persson, Birger Andersson,
Ivar Johansson, Fritz Persson, Svensson, fru Wallentheim, herrar
Söderberg, Harry Carlsson, Nils Theodor Larsson, Rönnberg, Åkerlund, Nyman,
Karl-Erik Eriksson och Strandberg; samt
från andra kammaren: herrar Bohman, Karlsson i Olofström, Blidfors,
Ståhl, Almgren, Eliasson i Sundborn, Mellqvist, fru Lewén-Eliasson,
fröken Elmén, herrar Nihlfors, Lindholm, Johansson i Norrköping, Gustafsson
i Kårby, Cassel och fru Holmberg.
Reservationer
1) beträffande motionerna 1:446 och 11:537 samt 1:458 och 11:552 av
herrar Ivar Johansson, Harry Carlsson, Nils Theodor Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Ståhl, Eliasson i Sundborn, fröken Elmén och herr
Gustafsson i Kårby, vilka ansett
dels att den del av utskottets yttrande, som på s. 16 börjar med »Enligt
utskottets» och på s. 18 slutar med »riksdagens åtgärd», bort ha följande
lydelse:
»Några principiella invändningar mot det i det föregående angivna målet
för trafikpolitiken — att för landets olika delar trygga en tillfredsställande
trafikförsörjning till lägsta möjliga kostnader — kan enligt utskottets uppfattning
inte resas. Redan vid avgivandet av remissvaren över den utredning
som föregick beslutet var det dock flera instanser som ifrågasatte
riktigheten av de beräkningar som järnvägsstyrelsen gjort beträffande bl. a.
nedläggning av trafiksvaga bandelar, erforderliga avskrivningar och förräntningar
in. m. Enligt motionärerna förefaller det som om dessa instanser
numera fått än mera fog för sina farhågor. Det göres också i motionerna gällande
att järnvägsstyrelsen företar en hel del försämringar i sin service,
t. ex. genom indragning av tåg, indragning av betjäningen på stationerna
in. fl. åtgärder som minskar gods- och resandefrekvensen. En på så sätt
minskad omsättning kan sedan utgöra motiv för en nedläggning av bandelen.
Inte sällan sätter man in busslinjer som i stor utsträckning går parallellt
med bandelen och givetvis tar en del av resandeströmmen från järnvägen.
När det gäller godstrafiken förfares på liknande sätt. Exempel härpå
anföres av motionärerna.
Nedläggningen av flera järnvägslinjer har ostridigt förorsakat näringslivet
betydande merkostnader, som inte torde ha ingått i järnvägsstyrelsens
kalkyler. Detta pekar enligt utskottets uppfattning på en motsättning mellan
det samhällsekonomiska resultatet av nedläggning av järnvägslinjer och
järnvägsstyrelsens kalkyler, som synes vara alltför starkt inriktade på det
järnvägsekonomiska intresset.
De lokaliseringssträvanden som statsmakterna nu gått in för motverkas
20
Statsutskottets utlåtande nr U6 år 1966
också med all sannolikhet av strävandena att nedlägga järnvägslinjer. Det
torde sålunda i de flesta fall vara mycket svårt att intressera en industri
att förlägga sin verksamhet till platser som hotas av järnvägsnedläggning.
Genom att staten övertagit kostnadsansvaret för den inte lönsamma järn''ägstrafiken
torde f. ö. frågan om nedläggning av inte lönsamma järnvägslinjer
mindre vara en fråga om konkurrensförhållandena mellan järnväg och
vägtrafik — vilket var det viktigaste elementet i principbeslutet 1963 — än
i väsentlig mån en avvägning mellan önskan att allmänt hålla nere statsutgifter
å ena sidan och sociala och lokaliseringspolitiska önskemål å den
andra.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att trafikutredningen, som
töregick beslutet 1963, uttalade att en nedläggning av samtliga trafiksvaga
järnvägslinjer visserligen kunde vara ekonomiskt motiverad om nedläggningsspörsmålet
endast bedömdes med hänsyn till SJ:s trafikintresse, men
att konsekvenserna för transportapparaten i dess helhet samt för näringslivet
i övrigt och för den allmänna samfärdseln av en dylik omfattande järnvägsnedläggning
torde bli synnerligen vittgående och i vissa fall samhällsekonomiskt
oförmånliga — åtminstone på kortare sikt. Också kraven på
en med hänsyn till de geografiska förhållandena rimlig transportförsörjning
för landets olika delar samt beredskapsmässiga skäl begränsade nedläggningens
omfattning.
Det är enligt utskottets uppfattning ytterst angeläget att den utveckling
soin här äger rum genom järnvägsnedläggelserna noga följs och att de åtgärder
som vidtages är medvetna och sker med beaktande av också nya synpunkter
som kommer in i bilden. En samlad redovisning av verkningarna
för bygden och för trafikapparaten av genomförda nedläggelser i åtminstone
några områden vore därför mycket värdefull för att ge den fortsatta politiken
ett större sakligt underlag. Det torde vara en uppgift där samhällsplanei
are, trafikvetenskapsmän, ekonomer, sociologer och kanske även andra
experter skulle kunna åstadkomma en kartläggning med stort både aktuellt
och historiskt värde.
Såsom i det föregående framhållits får nedläggningsfrågorna självfallet
inte enbart bedömas från järnvägsekonomiska synpunkter utan även med
beaktande av samhällsekonomiska och näringspolitiska aspekter. Det torde
finnas anledning att ifrågasätta om dessa synpunkter blivit beaktade på det
sätt som riksdagen med sitt beslut avsåg. I många fall synes det vara uppenbart
att en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta möjliga kostnader
inte uppnåtts. Det är därför enligt utskottets uppfattning angeläget att järnvägspolitiken
i här nämnda avseenden skyndsamt överses. I avvaktan på
resultatet av denna översyn bör största återhållsamhet iakttagas beträffande
beslut om nya järnvägsnedläggningar.
Med hänsyn bl. a. till sålunda angivna förhållanden tillstyrker utskottet
de i motionerna I: 446 och II: 537 samt I: 458 och II: 552 framförda yrkandena.
»
Statsutskottets utlåtande nr Hd år 1966 21
dels ock att utskottets hemställan under I. bort ha följande lydelse:
»I. att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:446
och II: 5147 samt 1:458 och 11:552, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört rörande en skyndsam
översyn av järnvägspolitiken, särskilt frågan om järnvägsnedläggningarna,
samt rörande behovet av en allsidig
kartläggning av de trafikmässiga, ekonomiska, sociala och
lokaliseringspolitiska aspekterna på den år 1963 beslutade
statliga trafikpolitiken;»
2) beträffande motionerna 1:452 och 11:533 av herrar Ivar Johansson,
Harry Carlsson, Nils Theodor Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, fröken Elmén och herr Gustafsson i Kårby, vilka ansett
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18, som börjar med »Vidkommande
det» och slutar med »framförda yrkandena», bort ha följande lydelse:
»Vidkommande
det i motionerna I: 452 och II: 533 framförda yrkandet att
planeringsråden och landstingen göres till remissinstanser i fråga om järnvägsnedläggningar
vill utskottet helt ansluta sig härtill. För att åstadkomma
en effektivare regional planering torde det nämligen vara nödvändigt
att dels göra planeringsråden till remissinstanser vid järnvägsnedläggningar,
dels ge landstingen möjlighet att uttala sin mening ur sjukvårdssynpunkt
om en bebådad järnvägsnedläggning. Skulle efter de nya remissorganens
hörande synpunkter framkomma om nödvändigheten av ett bibehållande
av en ur det affärsdrivande verkets synpunkt olönsam järnvägslinje, bör
kostnader få inräknas eller kvarstå i ''kollektivbiljetten’. I statsverkspropositionen
borde dessutom enligt utskottets uppfattning årligen intagas en
redogörelse för hur de gemensamma kostnaderna för ''kollektivbiljetten’ fördelar
sig på olika banlinjer och dessutom för vilka banlinjer man under
året ämnar nedlägga.
Utskottet tillstyrker alltså, med hänsyn till kommunikationernas utomordentligt
stora betydelse för näringslivet och därmed för samhällsplaneringen,
även motionerna I: 452 och II: 533.»
dels ock att utskottets hemställan under II. bort ha följande lydelse:
»II. att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:452
och II: 533, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala dels att planeringsråden
och landstingen må utgöra remissinstanser
beträffande järnvägsnedläggningar inom dessa myndigheters
områden, dels att en redogörelse för hur kostnaderna
för den s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på olika bandelar
samt för vilka bandelar som är avsedda att nedläggas
under året årligen må införas i statsverkspropositionen.»
MAHCUS BOKTR. STHLM 1966 660027