Nr 137—139
Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966
1
Nr 137
Utlåtande i anledning av väckt motion om samordning av sjö -
räddningstjänsten.
(4:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Haglund in. fl. väckt motion (II: 358)
har hemställts att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att en allsidig
utredning företages i syfte att åstadkomma en samordning av sjöräddningstjänsten.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande hänvisar
utskottet till motionen.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från cheferna för marinen och flygvapnet, generaltullstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, telestyrelsen och luftfartsstyrelsen. Därjämte
har på utskottets begäran Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne
(Sjöräddningssällskapet) yttrat sig i ärendet.
Chefen för marinen anför i sitt yttrande följande.
I motionens tre första stycken redogörs för sjöräddningstjänstens organisation.
I fjärde stycket sägs: »Till denna synes dock ingen form av helikoptertjänst
vara knuten. Det torde därför, med anledning av bl. a. svåra
olyckor som inträffat vid norrlandskusten de senare åren, vara angeläget
att även dylik knytes till ifrågavarande sjöräddningstjänst.»
Ovanstående uttalande är icke helt riktigt. Marinens och flygvapnets
helikopterförband äro indirekt knutna till verksamheten genom marinens
och flygvapnets medverkan enligt den i motionens andra stycke omnämnda
överenskommelsen av år 1960.
I denna överenskommelse under punkt B. »Räddningsorgan och räddningsenheter»
sägs:
»Marinen skall, då så är möjligt, deltaga med fartyg och/eller helikoptrar.
»
»Flygvapnet skall, enligt eget bedömande utsända tillgängliga flygplan
och/eller helikoptrar...»
Chefen för marinen har i anslutning till ovan nämnd överenskommelse
i mo 236/61 utfärdat bestämmelser angående marinens deltagande i sjöräddning.
Av utdrag ur mo 236/61 framgår vad som gäller för helikopterförbandens
medverkan vid sjöräddning.
Motsvarande bestämmelser har utfärdats av chefen för flygvapnet.
På den civila sidan har, för ambulans och räddningsflvgtjänst inom Sverige,
luftfartsstyrelsen kontrakterat olika flyg- och helikopterföretag, som
ställer helikoptrar i räddningsberedskap.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. Nr 137—139
2
Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966
Anslag för verksamheten är upptaget under huvudtiteln (social) och uppgår
under löpande budgetår till 1 mkr.
Chefen för marinen anser det angeläget att den i motionen föreslagna
utredningen om en samordning av sjöräddningstjänsten kommer till stånd
samt att därvid ledningsfunktionen vid sjöräddningsoperationer utredes.
Chefen för flygvapnet erinrar om att sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen,
cheferna för marinen och flygvapnet, luftfartsstyrelsen, telestyrelsen
samt sjöräddningssällskapet den 3 november 1960 träffat överenskommelse
rörande åtgärder vid sjöräddningsfall in. in. inom svenskt territorialvatten
och till Sverige gränsande vatten. Jämlikt denna överenskommelse har flvgvapnet
åtagit sig att enligt eget bedömande utsända tillgängliga flygplan och
helikoptrar, leda flygspaningen samt i räddningsaktionen deltagande luftfartyg.
Fortsättningsvis anföres följande.
När »Sjöräddning» får anmälan om att fartyg befinner sig i nödläge eller
saknas alarmerar kuststation bl. a. flygvapnets centrala flygtrafikledning
(Cefyl) som tillika är räddningscentral för flygräddningstjänsten. Räddningscentralen
är gemensam för all civil och militär flygverksamhet i Sverige
och ingår i flygstabens trafikavdelning. Cefyl bedömer därvid behovet
av räddningsinsats och larmar i första hand de flygplan och/eller helikoptrar,
vilka ingår som ordinarie räddningsorgan i flygräddningstjänsten och
för denna tjänst upprätthåller viss beredskap.
Om så bedömes erforderligt och lämpligt kan även flygplan, som vid sjöraddningslarm
befinner sig i luften på andra uppdrag, insättas i aktionen.
kungl. Maj :t har uppdragit åt luftfartsstyrelsen att i samråd med berörda
myndigheter tills vidare leda och samordna den av statsmedel bekostade
ambulans- och räddningsflygtjänsten.
Med anledning härav har luftfartsstyrelsen bland annat träffat avtal med
civila helikopterflygföretag att utföra ambulans- och räddningsflygningar
samt hålla därav föranledd beredskap.
Luftfartsstyrelsen och chefen för flygvapnet har i december 1959 överenskommit
att flygvapnets centrala flygtrafikledning (Cefyl) skall fungera som
ordercentral för ambulans- och räddningsflygtjänsten i riket.
Harav följer att Cefyl kan, dels såsom flygräddningstjänstens räddningscentral,
dels såsom ordercentral för ambulans- och räddningsflygtjänsten,
mom ramen för gällande överenskommelser, vid sjöräddningsfall utsända
ariia31^ ^ Civi''a fljgplan °ch/eller helikoptrar samt leda flvgspaning
.
.. De"na organisation för samordning samt snabb och effektiv insats av
lampliga flygplan och/eller helikoptrar i sjöräddningsfall omfattar alla tillgängliga
resurser och möjligheter. Dessutom må framhållas att utfärdade
bestämmelser och träffade överenskommelser fungerar väl.
Med hänvisning till det anförda bedömer chefen för flygvapnet att en allsidig
utredning om samordning av sjöräddningstjänsten icke är erforderlig.
Generaltullstyrelsen erinrar bl. a. om att tullverkets kustbevakning, enligt
sjöfartsstyrelsens statistik för 1965 svarar för omkring 2/3 av de totala
statliga sjöräddningsinsatserna. Sålunda utförde kustbevakningen detta år
Statsutskottets utlåtande nr 137 är ltHUi 3
478 sjöräddningsuppdrag varvid 149 fartyg bislods i sjönöd eller mera allvarligt
haveri. Härtill kommer ett stort antal assistanser för mindre haverier
eller missöden till sjöss.
Alt tullverkets medverkan fått sådan omfattning sammanhänger med
kustbevakningens dislokation samt med den kontinuerligt pågående patrulleringsverksamhet
i kustbandet, som kustbevakningens uppgifter i vad a\-ser tullkontroll och annan tillsyn av sjötrafik, gränsövervakning in. m.
kräver.
Styrelsen anför vidare följande.
Ehuru nu gällande överenskommelse rörande samordning av sjöräddningstjänsten
daterar sig från 1960 har systemet i praktiken tillämpats sedan
1947. Ett betydande erfarenhetsunderlag föreligger sålunda för bedömning
av systemets lämplighet.
I den föreliggande motionen framhålles att »icke mindre än fyra departement»
beröres av sjöräddningstjänsten varjämte motionärerna hemställer,
»att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
att en allsidig utredning företages i syfte att åstadkomma en samordningav
sjöräddningstjänsten».
Enär sjöräddningstjänsten de facto redan är samordnad genom förenämnda
överenskommelse mellan berörda verk och myndigheter finner styrelsen
det antagligt att man i motionen närmast åsyftar eu samordnad
ledning av sjöräddningsföretagen.
Denna fråga har vid flera tillfällen varit föremal för diskussion saväl offentligen
som direkt mellan berörda parter. Från främst principiella utgångspunkter
har det härvid ifrågasatts, om det är rationellt att för räddningsföretag,
som gäller såväl människoliv som stora ekonomiska välden,
det icke finnes någon gemensam operativ ledning för dirigering och befälsmässig
samordning av i ett sjöräddningsföretag deltagande eller disponibla
enheter.
Skälen till att man hittills avstått från en sådan ordning är många. Det
viktigaste torde vara att det nuvarande systemet såvitt styrelsen kunnat
finna fungerar i huvudsak tillfredsställande. Härom har t. ex. överbefälhavaren
i ett yttrande (ÖB skr Fst/OpL 3/11 1965) till den s. k. Renlundutredningen
angående den civila övervakningen till sjöss anfört följande:
»Sjö- och flygräddning vid olyckor till sjöss måste genomföras med båtar,
flygplan eller helikoptrar. Genom att kustdistriktet1 kan upprätta direkt
samband med båtar, flygplan och helikoptrar kan sjöräddningsföretag effektivt
samordnas mellan enheter ur dessa organisationer. Även i den verksamhet
som kan förebygga sjöolyckor medverkar tullens kustbevakning.
Vid flyghaveri till sjöss och i skärgårdar är det betydelsefullt att båtar
snabbt kan dirigeras till olycksplatsen.
Genom det direkta radiosambandet med kustdistriktet och dess båtar
finns goda förutsättningar för ett snabbt ingripande.»
Med anledning av motionärernas påpekande att icke mindre än fyra departement
är berörda av sjöräddningstjänsten finner styrelsen angeläget
framhålla, att sjöräddning är ett specialfall av den verksamhet, för vilken
berörda verk och myndigheter finns till. Det synes därför helt naturligt och
företagsekonomiskt riktigt, att sagda verks materielanskaffning, uppbygg
-
1 Härmed avses tullverkets kustdistrikt.
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. -Vr 137—139
4 Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966
nåd av sambandsnät m. m. i första hand inriktas på vederbörandes primärfunktioner.
När det gäller sambandsnätets utformning föreligger från tullverkets sida
sedan många år ett nära samarbete med bl. a. televerket och marinen (tullverkets
kustbevakning ingår i krig i marinen). Detta samarbete är t. ex.
f. n. just inriktat på att med hjälp av nytillkommande radiomateriel förbättra
sambandet mellan tullverkets kustbevakningsfartyg och andra i sjöräddningsföretag
deltagande enheter för att bl. a. säkra sambandet mellan
på själva olycksplatsen verkande räddningsfartyg, -båtar och helikoptrar.
Såvitt styrelsen har sig bekant har inga vägande erinringar riktats mot det
sätt på vilket tullverkets kustbevakning medverkat i sjöräddningsfall. Då det
nuvarande systemet, som undan för undan utvecklats och förbättrats, torde
motsvara rimliga krav på sjöräddningsverksamheten, ifrågasätter styrelsen
starkt det reella behovet av en allsidig utredning rörande ändrad organisation
av sjöräddningstjänsten.
De förbättringar av den nuvarande sjöräddningen som från olika utgångspunkter
kan anses önskvärda, synes styrelsen möjliga att uppnå inom den
befintliga överenskommelsens ram. Styrelsen anser att sjöfartsstyrelsen såsom
av Kungl. Maj :t utsedd målsman för ifrågavarande verksamhet eller
annan av överenskommelsen berörd part har möjlighet att ta härför erforderliga
initiativ.
Sjöfartsstyrelsen erinrar om att för Sveriges de! riktlinjerna för sjöräddningsväsendet,
som också anges i motionen, godkänts av riksdagen år 1956
på basis av förslag, som framlades i Kungl. Maj :ts proposition nr 149/1956.
Riktlinjerna innebär i stort sett, att staten skall bära huvudansvaret för att
sjöräddningsväsendet ordnas på ett ändamålsenligt sätt, att härmed sammanhängande
frågor skall handläggas av sjöfartsstyrelsen samt att den speciella
sjöräddningstjänsten skall ombesörjas av sjöfartsverket och Svenska
Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet).
Styrelsen anför vidare följande.
Det operativa arbetet inom sjöräddningstjänsten har sedermera närmare
reglerats genom det i motionen nämnda avtalet av år 1960. I detta arbete deltar
emellertid inte endast sjöfartsstyrelsen och Sjöräddningssällskapet. Begreppet
»sjöräddningen» omfattar nu — förutom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet
— insatser även från marinen och flygvapnet, luftfartsverket,
polisen, televerket samt tullens gränsbevakning.
De i sjöräddningen samverkande organen deltager i den praktiska sjöräddningstjänsten
med sin ordinarie materiel och personal, som normalt
betjänar denna. Sålunda deltager exempelvis flygvapnet med flygplan, marinen
med fartyg och helikoptrar, polisen med båtar, televerket med kustradiostationer
och tullens gränsbevakning med båtar och bilar. För sjöräddningsföretag
särskilt anskaffad materiel och personal finnes endast hos
sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet.
Den i motionen lämnade uppgiften att ingen form av helikoptertjänst synes
vara knuten till sjöräddningstjänsten är, som framgår av det föregående,
Statsutskottets utlåtande nr 137 ar UltUi
icke riktig. Marinens och flygvapnets helikoptrar samverkar med Övriga
organ och har vid flera tillfällen gjort framgångsrika insatser.
I sjöräddningsarbetet deltar slutligen även handelsflottan och fiskefaityg.
1 34 a och h §§ sjölagen samt i sjönödskungörelsen den 30 juni 1952 (nr 581)
stadgas, att befälhavare på fartyg är skyldig att lämna bistånd åt den, som
är i sjönöd.
Samordningen av sjöräddningsarbetet sker — helt i överensstämmelse
med Riksdagens beslut — i första hand genom direkt samråd mellan de
centrala organen. Sjöfartsstyrelsen kallar regelbundet samtliga parter till
överläggningar, varvid diskuteras tekniska och organisatoriska erfarenheter
av sjöräddningsarbetet och åtgärder vidtas för effektivisering av arbetet,
centralt och regionalt.
Det regionala arbetet har samordnats på följande sätt.
Varje i sjöräddningsverksamheten deltagande myndighet eller organisation
utser regionala chefer för sin sjöräddningsverksamhet inom områdena
ifråga. Kustradiostationerna, som nås per radio, telex eller telefon (inom
hela Sverige 90 000: Sjöräddning) alarmerar de lokala sjöräddningsenheterna,
varvid man eftersträvar att i första hand direkt alarmera de enheter,
som ligger närmast platsen för nödsituationen och därför lämpligast bör ingripa.
Kustradiostationerna skall vidare — då enheter från olika organ deltager
i en sjöräddningsaktion — alarmera de olika regionala cheferna inom
sjöräddningsverksamheten. Dessa skall sammankomma när olyckans art
gör så erforderligt eller när någon sa pafordrar, för att samordna verksamheten
och har att vidta alla därför erforderliga åtgärder. I regel sker koordineringen
av arbetet genom utbyte av informationer direkt mellan de i hjälpexpeditionen
deltagande enheterna.
Några anmärkningar mot sjöräddningens nuvarande organisation eller
funktionssätt har icke framkommit. Tvärtom har den enligt sjöfartsstyrelsens
uppfattning fungerat väl. En sammanställning över statliga organs insatser
i sjöräddningstjänsten åren 1963 och 1964 bifogas.
Motionärerna framhåller att icke mindre än fyra departement beröres av
sjöräddningstjänstens organisation och att det måste anses vara angeläget
att en samordning snarast kommer till stand. Som här förut framhållits deltager
sjöräddningsorganen i verksamheten med sina ordinarie enheter och
helt inom ramen för respektive statliga verks och myndigheters normala arbetsuppgifter.
Att lösgöra de organ, som vid uppkommande behov biträder i
sjöräddningen, från deras ordinarie sammanhang och sammanföra dem under
ett departement skulle enligt sjöfartsstyrelsens bedömande skapa betydande
problem och synes styrelsen icke heller erforderligt ur effektivitetssynpunkt.
De nuvarande, här redovisade organisations- och arbetsformerna
ger enligt styrelsens bedömning tillfredsställande möjligheter för en effektiv
samordning av verksamheten. Styrelsen får därför för sin del avstyrka
motionen.
Telestyrelsen erinrar om att enligt den i motionen nämnda överenskommelsen
mellan vissa myndigheter och Sjöräddningssällskapet rörande sjöräddning
i fredstid centraler för alarmering och information om sjöräddning
är inrättade på vissa svenska kuststationer, av vilka tre tillhör televerket,
nämligen Göteborg Radio, Stockholm Radio och Härnösand Radio
samt tre försvaret, nämligen Karlskrona Radio, Tingstäde Radio och Boden
6 Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966
Radio. Dessa stationer ingår i ett internationellt nät av kuststationer (Sea
Rescue Coordination Centres), vilka vid sjöräddningsfall kan ta direkt förbindelse
med varandra och organisera samverkan mellan olika länders räddningstjänst.
Styrelsen anför vidare härom följande.
När en nödanmälan per radio eller per telefon inkommer till en kuststation
åligger det denna att omedelbart vidtaga alla erforderliga åtgärder för
skyndsam undsättning genom att — efter eget bedömande från fall till fall
— alarmera lämpliga räddningsorgan och/eller räddningsenheter, fartyg i
närheten av olycksstället osv. Den stora erfarenhet som kuststationerna
samlat under många års sjöräddningstjänst gör att de kan lämna råd och
anvisningar vid nödtillfällen. Några direkta order till deltagande enheter
i en räddningsaktion ger de emellertid icke.
Vid behov av flygspaning alarmeras flygvapnets centrala flygsäkerhetsledning
(Cefvl), som äger befogenhet att efter eget bedömande föranstalta
om sådan spaning. Vid inkommen rekvisition av ambulans- eller räddningsflygning
ankommer det likaledes på Cefyl att med hänsyn till transportbehov,
driftsförhållanden och övriga omständigheter utvälja och beställa
för den aktuella situationen lämpat civilt och militärt luftfartyg (flygplan
eller helikopter). Redan nu utnyttjas tillgängliga helikoptrar för sjöräddningstjänst
och sedan dylika farkoster börjat användas i ökande omfattning
för olika ändamål ger detta sjöräddningstjänsten möjlighet att i högre grad
kunna utnyttja detta värdefulla hjälpmedel.
Den larm- och informationstjänst som utan central dirigering utföres av
vakthavande på kuststationerna kompletteras av en självständig initiativverksamhet
från de alarmerade räddningsorganens och räddningsenheternas
sida. Ingripande sker efter deras eget bedömande och utan tidsödande
kommunikation med överordnade myndigheter och order eller medgivande
Irån dem. Utan någon i egentlig bemärkelse organiserad ledning av räddningsarbetet
genomföres de däri deltagande organens och enheternas aktioner
under ständig kontakt med kuststationen. Denna fungerar således som
ett allmänt koordinationsorgan genom att mottaga och vidarebefordra underrättelser
om räddningsarbetets fortgång. Härigenom åstadkommes en samordning
av de enskilda räddningsenheternas åtgärder. Denna samordning
har hittills visat sig fungera mycket tillfredsställande och den är utan tvekan
att föredraga framför en central dirigering av rädningsenheterna. En
sadan skulle nämligen enligt telestyrelsens mening verka förlamande på
hela den svenska sjöräddningstjänstens effektivitet.
Då denna form för samordning i sjöräddningstjänsten som nu tillämpas
har befunnits vara den mest ändamålsenliga och effektiva finner telestyrelsen
den föreslagna utredningen icke vara erforderlig.
Beträffande frågan om en samordning av sjöräddningstjänsten på ett
högre plan vill telestyrelsen endast anföra som sin åsikt, att vid de ytterst
sällsynta tillfällen, då sjöräddningsfrågor berör flera departement, samråd
bör kunna ske — på samma sätt som nu — mellan departementen. Styrelsen
anser darfor en mera reglerad samordning på detta högre plan icke
vara erforderlig.
Statsutskottets uttalande nr 1117 år lOlid
Luftfurlsslijrelsen anför följande.
Genom beslut den 31 mars 1966 bär Kungl. Maj:l anmodat luflfartsstyrelsen
att före den 15 maj 1966 till riksdagens statsutskott avgiva yttrande
över eu inom riksdagen väckt och till utskottet hänvisad motion II: 358 angående
samordning av sjöräddningstjänslen. Med anledning liarav får styrelsen
anföra följande.
Sjöräddningstjänsten, såsom den för närvarande bedrivs, bygger pa eu
över televerkets kustradiostationer samordnad insats av sjöfartsverket, tullverket,
luftfartsverket, flygvapnet, marinen, polisväsendet samt sjoraddningssällskapet.
Denna samordning synes i stort fungera tillfredsställande.
Detta oaktat har mot bakgrund av internationella erfarenheter överläggningar
förts mellan berörda myndigheter i syfte att undersöka möjligheten
av att låta inrätta en fristående räddningscentral för samordningen av
sjö-, flyg- och fjällräddningsuppdrag. Dessa överläggningar har dock givit
vid handen, att för sjöräddningstjänstens del föga skulle vara att.vinna pa
en dylik omorganisation. De eventuella brister, som kan föreligga i samordningen
av sjöräddningstjänsten, torde kunna avhjälpas inom ramen toi
nuvarande organisation. Några dylika brister har dock icke påpekats i motionen.
.... ...
I motionen uppgives slutligen att någon form av helikoptertjänst icke synes
vara knuten till sjöräddningstjänstens organisation. Härtill önskar luftfartsstyrelsen
framhålla, att såväl flygvapnets och marinens som flygambulanstjänstens
helikoptrar står till förfogande för erforderliga sj»räddningsaktioner.
För detta önskemål erfordras sålunda icke särskild åtgärd.
På grund av vad sålunda anförts finner luftfartsslyrelsen för sin del de i
motionen framförda skälen icke vara av natur att böra föranleda särskild
utredning om samordning av sjöräddningstjänslen.
Sjöräddningssällskapet anför följande.
Genom att Sverige anslutit sig till den s. k. Londonkonventionen, som
föreskriver åtgärder för sjösäkerheten, har vårt land förpliktelser att bl. a.
upprätthålla en sjöräddningstjänst av rimlig effektivitet, och staten måste
givetvis ha ansvaret för att så sker. I princip bör ett lands sjöräddningstjänst
i viss omfattning kunna ingripa till sjöss halvvägs till länder, som
begränsa havsområdet, för Sveriges del sålunda halvvägs till Finland, Sovjet,
Polen, Öst- och Västtyskland, Danmark och Norge. 1956 års riksdag
uppdrog åt sjöfartsverket att för Kronan ansvara för att konventionen tillgodoses.
Samma riksdag beslöt att det direkta ansvaret för sjöräddningstjänstens
funktion skulle åvila sjöfartsstyrelsen ifråga om »kustsjöräddningen»
(på och i närheten av svenska kusten) och sjöräddningssällskapet
ifråga om »utsjöräddningen (havsområdet utanför svenska kusten och halvvägs
till ovan nämnda länder samt i Vänern). Vidare godkändes den ordning
för sjöräddningstjänsten, där rikets kustradiostationer utgöra sjöräddningscentraler
för alarmering och samordning och där marinen, flygvapnet,
tullverket m. fl. institutioner i den mån personal och materiel finns till
förfogande deltager i sjöräddningstjänsten, vilket också handels- och fiskefartyg
göra frivilligt, då de alarmeras om sjöolycka. Kustradiostationerna
kunna nås förutom per radio genom telefonanrop 90 000 »Sjöräddning».
Alla de bär nämnda myndigheterna och institutionerna (även ambulans
2|
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 saml. Nr 137—139
8
Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966
tjänsten och kustsjukhus) medverka ytterst beredvilligt för gemensamma
insatser i sjöräddning, och all den personal och materiel, som lämpar sig
för denna tjänst, och som står till förfogande, tages också mycket snabbt
i anspråk, då så behövs. Även i motionen nämnda helikoptertjänst är sålunda
med i samarbetet såväl de militära helikoptrarna hos marinen och
flygvapnet som helikoptrar i Norrland, vilka ha fjällräddning och ambulanstransporter
till huvuduppgift. Alltefter som försvaret anskaffar helikoptrar
tör militära ändamål ökas tillgången på dylika maskiner även för sjöräddningstjänsten.
Sjöräddningssällskåpet har gjort utredningar, om det kunde
\ara riktigt att sällskapet anskaffade och drev helikoptrar på vissa kuststräckor,
men dessa utredningar ha entydigt givit vid handen, alt anskaffning
av helikoptrar att enbart användas för sjöräddningstjänst icke är ekonomiskt
försvarbart.
Kungstanken i den svenska sjöräddningstjänsten är, att all sådan personal
och materiel, som finnes för andra samhällsnyttiga primäruppgifter,
skall i män av behov och i den män de lämpa sig därför snabbt engageras i
sjöräddningsoperationer i ett organiserat samarbete. (Så sker och "denna
verksamhetsform har under 18 års tid vunnit stadga och effektivitet.) Först
i den mån sådana resurser icke räcker till måste speciella anskaffningar göras,
och detta sker genom sjöräddningssällskapet, som således kompletterar
de samhälleliga resurserna med särskilda räddningskryssare, vilka med
last anställd personal eller frivilliga räddningsmän på kusten kunna helt
agna sig åt sjöräddningstjänsten och även operationer långt hort från svenska
kusten oavsett tidsåtgången. Då dessa räddningskryssare äro mycket
kraftiga och säkra farkoster har sällskapets styrelse med tanke på ‘samhällsekonomin
beslutat, att de även få användas för nyttiga uppdrag för
Kronan samt för samhällsgagnande uppdrag av humanitär eller liknande
natur liksom för isbrytning för fisket, sjöfarten och kustbefolkningen. För
dessa uppdrag, vilka icke äro direkt sjöräddning försöker sällskapet få ersättning
enligt självkostnadsprincipen, och så sker i stort sett.
Samarbetet mellan de ovan uppräknade myndigheterna och andra deltagare
i sjöräddningstjänsten är mycket gott, och mycket ofta diskuteras
gemensamt nya idéer om hur sjöräddningen skall kunna ytterligare effektiviseras.
Särskilt sker ständiga överläggningar mellan de tre huvudansvars*
parterna, sjöfartsverket, televerket och sjöräddningssällskapet, varvid
alltid de internationella aspekterna äro med i bilden. På svenskt initiativ
nar nämligen det internationella samarbetet på sjöräddningens område efter
andra ^världskriget blivit mycket intimt och effektivt.
De önskemål, som dikterat motionen, synas oss väl tillgodosedda på det
operativa planet^och ifråga om samordning av sjöräddningstjänsten så som
den lullgores i vart land av många olika deltagare.
Då motionären önskar en samordning av sjöräddningsfrågorna på det departementala
planet, så kan det framhållas, att det dels är sällsynt att dvhka
frågor kommer upp, som särskilt är beroende av en samordning på departementsplanet,
och dels att kommunikationsdepartementet, som ju närmast
sysslar med hithörande frågor alltid tager samråd med andra departe
™eJ“’
X1 ka ku?na beröras av desamma. Detta gäller kanske alldeles särskilt
UD, som ofta är inkopplat på sjöräddningsärenden.
En fråga, som motionären ej vidrört, men som ligger motionen mycket
nara, ar kustens bevakning i olika avseenden. Rationaliseringar på kusten
ined ty atfoljande personalindragningar vid lots- och fyrplatser samt avtolkningen
pa manga kustavsnitt ge anledning till en översyn av bevak
-
9
Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966
ningsfrågan. Denna fråga är av stor betydelse för sjöräddningstjänsten och
sjösäkerheten över huvud taget.
Då bevakningsfrågan aktualiserats på olika sätt, och da sällskapet nyligen
yttrat sig till Kungl. Maj :t i densamma, får vi här bifoga detta yttrande
till Statsutskottets kännedom.
Sällskapet framhåller slutligen att det icke synes befogat med en allsidig
utredning i syfte att åstadkomma en samordning av sjöräddningstjänsten,
men däremot mycket önskvärt med en utredning på hög nivå i syfte alt få
till stånd service och bevakning (civil och militär) på kusten i eu omfattning
som kan anses rimlig och riktig, och där alla resurser i personal och
materiel utnyttjas på effektivaste sätt.
Utskottet. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår
har endast en av remissmyndigheterna, nämligen chefen för marinen, ansett
en utredning — av det slag motionärerna begärt — vara erforderlig.
Samtliga övriga har avstyrkt en utredning och i stället funnit den nuvarande
ordningen fungera väl eller t. o. in. mycket väl.
Sjöf artsstyr elsen erinrar om att för Sveriges del riktlinjerna för sjöräddningsväsendet
godkänts av 1956 års riksdag på basis av särskild pioposition
i ämnet (prop. nr 149). Därvid uppdragna riktlinjer innebär i stort
sett att staten skall bära huvudansvaret för att sjöräddningsväsendet ordnas
på ett ändamålsenligt sätt, att härmed sammanhängande frågor skall
handläggas av sjöf artsstyr elsen och att den speciella sjöräddningstjänsten
skall ombesörjas av sjöfartsverket och sjöräddningssällskapet. Räddningsorganen
deltager i verksamheten med sina ordinarie enheter och helt inom
ramen för respektive statliga verks och myndigheters normala arbetsuppgifter.
Att lösgöra de organ, som vid uppkommande behov biträder i sjöräddningen,
från deras ordinarie sammanhang och sammanföra dem under
ett departement skulle enligt styrelsens bedömande skapa betydande problem
och synes icke heller vara erforderligt ur effektivitetssynpunkt.
Också telestyrelsen framhåller att den nuvarande samordningen visat sig
fungera mycket tillfredsställande samt att den utan tvekan är att föredraga
framför en central dirigering av räddningsenheterna. En sådan skulle
nämligen enligt styrelsens mening verka förlamande på hela den svenska
sjöräddningstjänstens effektivitet.
Sjöräddningssällskapet framhåller bl. a. att grundtanken i den svenska
sjöräddningstjänsten är att all sådan personal och materiel, som finnes
för andra samhällsnyttiga primäruppgifter, i mån av behov och i den mån
de lämpar sig därför snabbt skall kunna engageras i sjöräddningsoperationer
och i ett organiserat samarbete. Först i den mån sådana resurser icke
räcker till måste speciella tillgångar anlitas. Detta sker genom sjöräddningssällskapet
som således kompletterar de samhälleliga resurserna
med särskilda räddningskryssare, vilka med fast anställd personal eller
10
Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966
frivilliga räddningsmän på kusten helt kan ägna sig åt sjöräddningstjänsten
och även operationer långt bort från svenska kusten — oavsett tidsåtgången.
Samarbetet mellan de olika myndigheterna och andra deltagare i
sjöräddningstjänsten är enligt sällskapet mycket gott, och ständiga överläggningar
sker mellan de tre huvudansvariga parterna, sjöfartsverket, televerket
och sjöräddningstjänsten, varvid även de internationella aspekterna
är med i bilden.
Icke heller utskottet har vid sin prövning av förevarande fråga funnit
den av motionärerna begärda utredningen erforderlig. Med hänsyn härtill
och under hänvisning jämväl till vad de för sjöräddningstjänsten närmast
ansvariga organen i sina remissyttranden anfört avstyrker utskottet motionen
i fråga.
Utskottet hemställer följaktligen,
att motionen II: 358 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 15 november 1966
På statsutskottets vägnar:
EMIL NÄSSTRÖM
När varade: se under utlåtandet nr 139.