Statsutskottets utlåtande nr 132 ur WtUi

9

Nr 132

Utlåtande i anledning av vuckta motioner angående utbyggnaden
av allmänflygfälten.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Sundin (I: 450) och den andra inom andra kammaren av herrar Nilsson i
Tvärålund och Börjesson i Falköping (II: 547) har hemställts att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan om olika åtgärder
som kan stimulera en planmässig och snabb utbyggnad av allmänflygfälten
enligt i motionerna angivna riktlinjer.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande torde få
hänvisas till motionen I: 450.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från luftfartsstyrelsen. Därjämte har på utskottets
begäran Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och
Kungl. Svenska Aeroklubben (KSAK) yttrat sig i ärendet. Se Bilaga till
detta utlåtande.

Utskottet. I yttrandena över förevarande motioner har Svenska stadsförbundet
funnit goda skäl föreligga för en utredning av den ändamålsenliga
utvecklingen av flygplatsanläggningar i landet och om hur denna utveckling
bör stödjas, medan KSAK ansett utredningen i första hand böra avse
behovet av flygplatser, varvid först regionala utredningar därom bör komma
till stånd och sedan en härpå grundad utredning på riksplanet genomföras.
Luftfartsstyrelsen och Svenska kommunförbundet däremot har icke
funnit någon särskild utredning erforderlig. Luftfartsstyrelsen har därvid
erinrat om att frågan om finansieringen av allmänflygplatsernas utbyggnad
samt ansvaret för flygplatsernas drift komme att behandlas av 1963
års luftfartsutredning.

Sistnämnda utredning har numera slutfört sitt arbete och avgivit ett betänkande,
benämnt Luftfartsverkets ekonomi och organisation (SOU
1966: 34). Häri redovisas bl. a. utredningens ställningstaganden till frågorna
om den framtida utbyggnaden av s. k. primär- och sekundärflygplatser
samt finansieringen av utbyggnaden, m. m. Då i samband med prövningen
härav de av motionärerna aktualiserade frågorna torde komma att upp -

10

Statsutskottets utlåtande nr 132 år 1966

tagas till behandling finner utskottet anledning inte föreligga att från riksdagens
sida f. n. begära ytterligare utredning i ämnet.

Utskottet hemställer därför,

att motionerna I: 450 och 11:547 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 november 1966

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

Närvarande: se under utlåtandet nr 131.

Statsutskottets utlåtande nr 132 år 19(>C>

11

Bilaga

Yttranden över motionerna I: 450 och II: 547
Luftfartsstyrelsen (10.5.1966)

Luftfart med lätta flygplan har under senare år ökat i betydande omfattning.
Tillväxten kommer enligt styrelsens bedömande att fortsätta i takt med
näringslivets utveckling och den stigande levnadsstandarden. Allmänflyget
torde därvid successivt öka i betydelse för samhället. Framför allt i industrioch
turistorter och i större befolkningscentra kommer utvecklingen sannolikt
att medföra krav på anläggning av flygplatser. Då nuvarande mindre
flygplatser i mycket stor utsträckning är av otillfredsställande standard kan
man räkna med ett väsentligt behov av upprustning av befintliga flygplatser
och av nyanläggningar.

Gällande normer för den tekniska utformningen av allmänflygplatser ar i
behov av omarbetning. Utredningar härför pågår inom luftfartsstyrelsen och
frågan har också tagits upp på den internationella civila luftfaitsorganisationens
program. Den skall behandlas vid ett möte inom organisationen under
år 1967.

Även andra frågor måste i sammanhanget behandlas. Sålunda bör de trafikledningsproblem,
som är förbundna med en stor allmänflygverksamhet,
särskilt studeras. Detta kan lämpligen ske inom ramen för den utredning
om trafikledningsfrågorna, som i annat sammanhang förordats av styrelsen.
En annan för flygsäkerheten viktig fråga är utbildningen av förarna
inom allmänflyget samt uppföljande och kontroll av dessa förare. Frågan är
under kontinuerlig uppsikt inom luftfartsinspektionen inom ramen för dess
resurser.

Vad beträffar finansieringen av allmänflygplatsernas utbyggnad samt ansvaret
för flygplatsernas drift är styrelsen av den uppfattningen, att staten
här icke skall träda in, utan att dessa åligganden bör falla på lokala intressenter,
varvid i allmänhet kommunerna torde komma i fråga. Denna fråga
torde komma att behandlas av 1963 års luftfartsutredning.

På grund av vad sålunda anförts finner luftfartsstyrelsen för sin del någon
särskild utredning om allmänflygfälten icke erforderlig.

Svenska stadsförbundet (22.4.1966)

Motionärernas antaganden är säkert riktiga. Både det reguljära linjeflyget,
charterflyget och andra former av beställningsflyg och privatflyg kommer
otvivelaktigt att öka på sikt. Tillgången till flygplatser av större och mindre
typer kommer sannolikt i framtiden att vara av vital betydelse för landets
centralorter och även för viktigare turistorter i övrigt.

Det långsiktiga behovet av flygplatser måste alltså beaktas vid samhällsplaneringen,
och anläggandet av erforderliga flygplatser måste av allt att
döma i regel vara en samhällelig uppgift. I viss mån kan man räkna med en
samdrift av militära och civila anläggningar. I det väsentliga måste det vara

12

Statsutskottets utlåtande nr 132 år 1966

en statlig angelägenhet att svara för denna liksom närbesläktade uppgifter
inom järnvägs- och biltrafiken. Frågan härom har tidigare uppmärksammats
av stadsförbundet. Vid en av förbundet anordnad konferens i april
1958 om flygplatsproblemen gjordes bl. a. följande uttalande.

»I princip och i analogi med statens ekonomiska ansvar beträffande
exempelvis det allmänna vägväsendet bör det därför åligga staten att bekosta
anläggandet samt svara för drift och underhåll av för inrikesflyget
erforderliga flygplatser. Till de kostnader som därvid bör åvila staten bör
jämväl hänföras kostnader som avser för en reguljär trafik nödvändiga anordningar
såsom stationsbyggnader, hangarer, uppställningsplattor, taxibanor,
belysningsanläggningar m. in. Kommunernas insatser bör närmast avse
för flygtrafiken erforderliga allmänna anordningar, varför kommunerna
bör svara för att exempelvis tillfartsvägar anordnas samt att vatten- och avloppsledningar
framdrages till flygplatsområdet.»

Förbundsstyrelsen gjorde sedermera den 16 oktober 1959 en framställning
till Kungl. Maj :t, i vilken styrelsen hävdade att frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun vid den fortsatta utbyggnaden av flygfält
och andra för flygtrafiken erforderliga anordningar borde bedömas i huvudsak
enligt de normer som angivits i det ovan citerade uttalandet vid förbundets
flygkonferens.

Utvecklingen både före och efter år 1958 har emellertid tämligen klart givit
vid handen att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om
utbyggnaden av flygplatser med erforderliga tillbehör icke följer några fasta
normer och överhuvud taget torde riktlinjer för en planmässig utbyggnad
av sådana anläggningar på sikt saknas. Under sådana förhållanden finns det
enligt styrelsens uppfattning goda skäl för en utredning om den ändamålsenliga
utvecklingen av flygplatsanläggningar i landet och om hur denna bör
stödjas.

Svenska kommunförbundet (4.5.1966)

Kommunernas insikter om behovet och värdet av en väl utvecklad flygverksamhet
har föranlett kommunerna att i samband med upprättande av
regionplaner, generalplaner eller andra former av översiktlig samhällsplanering
beakta dessa förhållanden samt alt reservera erforderlig mark för en
tilltänkt flygplats. Kommunernas engagemang i dessa frågor torde emellertid,
enligt förbundets uppfattning, böra begränsas till vad nu sagts, medan
det torde ankomma på staten eller andra intressenter att sörja för flygplatsernas
anordnande och drift.

I den av Ingeniörsvetenskapsakademiens Transportforskningskommission
år 1962 avlämnade rapporten, Meddelande nr 51, med titeln »Flygplatser för
framtida inrikestrafik i Sverige» bär ett försök gjorts att åstadkomma en
bedömning av framtidens behov av flygplatser i Sverige fram till år 1980. I
rapporten lämnas vidare rekommendationer om mått och riktvärden beträffande
flygplatsernas utformning samt placering inom samhällsplanerna.
Utredningskommitténs prognoser innebär, att flyget kommer att få avsevärt
större betydelse i framtiden än det har i dag. Utöver en ökning av flygplatser
av konventionell typ kan fram till år 1980 mellan 30 och 60 flygplatser för
kortstartande flygplan komma att trafikeras reguljärt. Fraktflyg, charterflyg,
företagsflyg, taxiflyg, utbildningsflyg, turist- och nöjesflyg förutses
undergå en betydande utveckling. Antalet civila flygplatser, varav redan nu

Statsutskottets utlåtande nr 132 år 1966

13

finns ett 50-tal i landet, torde enligt kommittén komma att uppgå till minst
ett par hundra år 1980.

Enligt förbundets mening föreligger inte något behov av eu utredning av
det slag motionärerna föreslagit.

Kungl. Svenska Aeroklubben (19.10.1966)

För bedömning av frågan huruvida en utbyggnad av allmänflygfälten är
eller bör vara en nationell angelägenhet, torde i första hand krävas en belysning
av allmänflygets karaktär, betydelse och expansionskraft.

Begreppet allmänflyg

Allmänflyget omfattar all civil flygverksamhet med undantag av linjefart
(trafikflyg) och tyngre befordringsflyg (charterflyg). Med hänsyn till verksamheten
kan allmänflygets olika grenar hänföras till ettdera av följande
områden:

lätt transportflyg omfattande privat- (och sport-) och affärsflyg samt
taxiflyg;

allmännyttig flygverksamhet som utgöres av inom flygklubbarna bedriven
hjälpf ^verksamhet och utbildning samt

förvärvsflyg omfattande skol-, bruks- och taxiflyg.

Allmänflygets allmänna betydelse

En övervägande del av allmänflyget utövas — ännu så länge — inom
flygklubbarnas ram. Klubbflyget utgör på sätt och vis en bas för flygets
utveckling.

Inom landet finns 102 lokala flygklubbar med KS AK som riksorganisation.
Genom att sprida upplysning, meddela utbildning, bereda tillfälle till
flygning och verka för höjning av flygstandard och flygsäkerhet har flygklubbarna
banat väg för flyget och främjat dess utveckling.

Flygklubbarnas verksamhet utgör i betydande grad en förutsättning för
allmänflygets expansion. Rekryteringen till förvärvsflygets olika grenar
sker i huvudsak efter skolning och vidareutbildning inom klubbflyget.

Övrig av flygklubbarna bedriven allmännyttig verksamhet har vunnit
allmänt erkännande; all skogsbrandbevakning sker numera genom flygklubbarnas
försorg och de utgör också rekryterings-, organisations- och
utbildningsbas för frivilliga flygkåren, som har att svara för all flygverksamhet
för civilförsvaret. Härigenom ställs betydande resurser i flygplan
och utbildad personal utan kostnad till statsmakternas förfogande.

Bruksflyget har fått stor betydelse för näringslivet, särskilt inom jordbruk,
skogsbruk och bergsbruk.

Det lätta transportflyget, omfattande privat-, affärs- och taxiflyg, förväntas
få allt större betydelse. Den fortgående strukturförändringen inom samhälls-
och näringsliv med tilltagande centralisering och specialisering innebär
vidgade intresseområden med större geografisk spridning och medför
ökade krav på transportmedlens snabbhet och flexibilitet. I det fallet utgör
privat- och affärsflygplanet en logisk utveckling av den flexibilitet som
privatbilen erbjuder.

Den ökade fritiden medför ökad efterfrågan på resor och rekreation;
den stigande standarden ökar betydelsen av tidsfaktor och bekvämlighet.
Kraven på att kunna utnyttja och snabbt nå anlagda och naturliga fritids -

14

Statsutskottets utlåtande nr 132 år 1966

områden — skärgård, andra för fritidsbebyggelse lämpliga områden, sportfiskeområden,
fjällvärlden etc. — kräver anknytning mellan linjeflyget och
fritidsområdena. Den inskränkta framkomligheten på vägarna medför ökad
betydelse och efterfrågan i fråga om lätta flygtransporter.

Allmänflygets betydelse för trafikflygets rekrytering

All civil skolnings- och vidareutbildningsverksamhet (fram till trafikflygarcertifikat)
sker inom allmänflyget. Inom landet finns ett 40-tal civila
flygskolor, av vilka de flesta drives inom flygklubbarnas ram. Inga av
dessa skolor är statligt eller kommunalt understödda. Årligen utbildas 400—
500 nya flygförare, vilka sålunda själva bekostar sin utbildning. Ur denna
kategori rekryteras den flygande personalen till förvärvsflyget. För att
vinna anställning inom detta krävs emellertid en avsevärd flygträning samt
fortsatt utbildning till trafikflygare. Kostnaderna härför är betydande för
den enskilde. Flygträningen sker i huvudsak inom flygklubbarna.

Genom den fortsatta flygträningen och tjänstgöring vid förvärvsflyget
skapas inom allmänflyget en kader av personal som vid sidan av flygvapnet
är den enda rekryteringskällan till trafikflyget.

Allmänflygets betydelse för rekryteringen till det militära flyget

All rekrytering till arméflyget sker från allmänflyget (flygklubbarna).
Detta innebär en betydande ekonomisk fördel för staten enär personal
som uttages redan har genomgått grundläggande flygutbildning och skaffat
sig en grundlig flygträning, allt på egen bekostnad.

Vad gäller rekryteringen till flygvapnet är det fastlagt att flygklubbarnas
allmänna verksamhet är av stort värde dels för vidgande av rekryteringsbasen,
dels genom viss förgallring. Därjämte är det av stort värde att det
genom allmänflyget skapas en rekryteringskälla för trafikflyget vid sidan
av flygvapnet, för vilket avgången till trafikflyget innebär en svår åderlåtning
— vilken skulle vara ännu allvarligare om inte förvärvsflygets rekrytering
kunde ske inom allmänflygets egna led (via flygklubbarna) såsom
ovan angivits.

Behovet av flygplatser. Samordning trafikflyg—allmänflyg

Ehuru llygtrafiken i vårt land utvecklats starkt under senare år bildar
den dock ett ganska grovmaskigt nät. Förhållandevis få orter är direkt inlemmade
i linjenätet eller ligger på bekvämt avstånd från dess knutpunkter.
Stora områden av vårt land saknar utlopp till de stora trafikflödena och
en stor del av landets innevånare kommer ej i åtnjutande av de förmåner
som trafikflyget erbjuder.

Det kan ej anses rimligt att ett för näringsliv och personlig rörelsefrihet
så betydelsefullt förbindelsemedel som flyget undanhålles stora delar av
land och folk i ett så högt utvecklat samhälle som vårt. För att undanröja
denna brist kommer ett betydande antal nya flygplatser att erfordras.

Behovet av flygförbindelser inom de områden som saknar reguljärt flyg

fylles dock i viss utsträckning — i män av tillgång på flygplatser_av det

under stark utveckling^ varande allmänflyget. Detta kompletterar sålunda
trafikflyget och fyller åtminstone delvis ut de stora maskorna i trafikflygets
linjenät. Man har även anledning att räkna med utveckling av ett finförgrenat
reguljärt korthållsflyg (matarflyg enl. Transportforskningskommissionens
utredning), där trafikflyg och allmänflyg kommer att mötas.

Statsutskottets utlåtande nr 132 är 1966

15

När det gäller frågor om flygels utveckling och behov måste trafikflyg
och allmänflyg därför ses i ett sammanhang. Detta gäller alldeles säl skilt
i fråga om behovet av flygplatser eftersom å ena sidan trafikflygplatserna
även utnyttjas av allmänflyget och å andra sidan trafikflygplatser som från
början kanske bygges för begränsad användning av allmänflyget, i regel
bör kunna utbyggas för betjäning av trafikflygets korthållslinjer — och bör
vara planlagda med sikte härpå.

Flygplatser för allmänflyget

Utöver trafikflygplatserna finns inom landet ett betydande antal flygplatser
av olika standard och användbarhet; många är olämpligt placerade
och fyller ej i dagens läge ett allmännyttigt behov emedan de tillkommit
för uppgifter som ej längre är aktuella (t. ex. nödlandningsplatser tör nattpostflyget);
många är provisoriska eller anlagda för en begränsad användning
utan sikte på utbyggnadsmöjlighet.

Vid anläggning av en ny flygplats — eller utbyggnad av en befintlig
bör en strävan vara att i varje särskilt fall anpassa flygplatsens standard
till den förväntade flygverksamheten. Den flygverksamhet som i dag inrymmes
i begreppet allmänflyg kommer sannolikt att anpassas till den
regionala samhällsutvecklingen. Med hänsyn till denna och till den förväntade
utvecklingen av allmänflyget torde man få räkna med tre olika standardtyper
av flygplatser (motsvarande olika utbyggnadsstadier) enl. nedan.

Typ 1 inom regioner med en sådan förväntad samhällsutveckling att en
klar kommersiell nytta av flygplatsen f. n. ej kan påvisas, avsedd för klubbflvg
inkl. skolverksamhet, skogsbrandbevakning, frivilliga flygkårens verksamhet
o. d., visst bruksflyg såsom jordbruks- och skogsvårdsflyg in. in.
samt i viss mån affärsflyg utan större anspråk på regularilet.

Typ II inom regioner med sådan samhällsutveckling att allmänflyget i
en framtid bedömes ge ett indirekt kommersiellt utbyte men där man icke
under överskådlig tid bedömer det motiverat med reguljära flygförbindelser.
Flygplatsens standard innebär en sådan utbyggnad att flygplatsen även
kan betjäna affärsflyg med ökade anspråk på regularitet samt olika slag
av kommersiell verksamhet, bl. a. taxiflyg.

Typ III inom regioner där samhällsutvecklingen förväntas bli sådan att
reguljära flygförbindelser kommer att erfordras i en framtid. Flygplatsens
standard innebär en ytterligare utbyggnad med sådana serviceanordningar
som erfordras för reguljär luftfart. I övrigt sammanfaller kraven med
Typ II.

Redan vid planeringen av en flygplats avsedd för lägre standard är det i
regel tillrådligt att med tanke på den dynamiska utvecklingen inom flyget
förutse utbyggnad till högre standard. Detta innebär vanligen ej någon inskränkning
i fråga om valet av plats eftersom kraven i sådana väsentliga
frågor som utrymmesbehov för flygplatsen, lokalisering med hänsyn till
operativa och byggnadstekniska förhållanden, avstånd till tätorter som
skall betjänas etc. sammanfaller för de olika flygplatstyperna.

Med hänvisning till vad ovan anförts bör enligt KSAK:s uppfattning frågorna
ang. behov av flygplatser för allmänflyg resp. trafikflyg (korthållsflyg)
ej åtskiljas utan måste ses i ett sammanhang. En utredning enl. motionärernas
förslag synes därför i första hand böra avse behovet av flygplatser.
Med hänsyn till allmänflygets kraftiga expansion anser KSAK en
sådan utredning i hög grad påkallad.

16 Statsutskottets utlåtande nr 132 år 1966

Såsom ovan anförts är frågan om flygplatsernas anläggande betingad av
den regionala samhällsutvecklingen. En betydande del av allmänflygets
verksamhet har regional karaktär. Särskilt gäller detta den flygverksamhet
för vilken KSAK har ansvaret såsom skogsbrandbevakningen och frivilliga
flygkårens verksamhet, som var för sig är organiserad länsvis. Med
hänsyn till de intressen KSAK har att företräda vill KSAK därför förorda
anbefallandet av regionala utredningar på vilka en på riksplanet genomförd
utredning ang. behovet av flygplatser kan grundas.

Först i samband med eller efter en sådan regional utredning torde det
vara möjligt att vinna fullt gehör för en uppmaning till samhällsplanerare
på olika nivåer att reservera utrymme för framtida flygplatsbehov.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660C27