Statsutskottets utlåtande nr 130 år 1900
1
Nr 130
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa militära
markersättningsfrågor i Övre Norrland.
(1 :a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. (I: 369) och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset in. fl. (11:448), har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhalla om skyndsam utredning
och därav föranledda förslag syftande till undanröjande av de olägenheter
och intrång som vållats fastighetsägare i övre Norrland i samband
med de förvärv av mark respektive nyttjanderätt som för kronans räkning
skett genom 1942 års militära markersättningsnämnd och 1944 års inarkersättningsdelegerade.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen II: 448.
Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
utlåtanden avgivits av överbefälhavaren efter hörande av militärbefälhavaren
för VI. militärområdet och länsstyrelsen i Norrbottens län, som
överlämnat yttrande av lantbruksnämnden i länet. Se Bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. I en vid 1956 års riksdag väckt motion framlades förslag om en
översyn beträffande vissa av 1942 års militära markersättningsnämnd
under 1940-talet inköpta och arrenderade markområden i Norrbottens län
i syfte att möjliggöra ett återförande av dessa områden till de ursprungliga
fastigheterna eller tillförande till desamma av annan tillgänglig skogsmark
i motsvarande utsträckning. I sitt över motionen avgivna, av riksdagen godkända
utlåtande nr 174 framhöll utskottet att enligt vad chefen för försvarsstaben
i samråd med fortifikationsförvaltningen uttalat ifrågavarande
markområden vore av väsentlig betydelse från försvarssynpunkt. Någon
återgång av denna mark till de ursprungliga ägarna syntes utskottet därför
icke böra ifrågakomma. Med anledning av det i motionen jämväl väckta
förslaget om en allmän omprövning av de en gång träffade uppgörelserna
— avseende närmast en omräkning av utgivna ersättningsbelopp — fann
utskottet i likhet med chefen för försvarsstaben och fortifikationsförvaltningen
samt försvarets fastighetsnämnd en sådan åtgärd icke tillrådlig
med hänsyn till den prejudicerande verkan en sådan omräkning skulle få
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. Nr 130
2
Statsutskottets utlåtande nr 130 år 1966
beträffande andra fastighets- och nyttjanderättsförvärv. I syfte att mildra
olägenheterna av kronans disposition av ifrågavarande markområden hade
chefen för försvarsstaben och fortifikationsförvaltningen funnit en tänkbar
utväg vara att till vederbörande fastighetsägare återställa avverkningsrätten
till skogen på de arrenderade markområdena respektive upplåta avverkningsrätt
till ägarna av de stamfastigheter, från vilka markområden försålts
till kronan. Försvarets fastighetsnämnd uttalade i anledning härav,
att den icke hade något att erinra mot att en utredning verkställdes i syfte
att närmare undersöka om ifrågavarande åtgärd kunde leda till åsyftat resultat
och vore praktiskt genomförbar. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj :t
ägnade denna fråga uppmärksamhet och att frågan, på sätt Kungl. Maj :t
funne lämpligt, bleve föremål för närmare undersökning.
Kungl. Maj:t uppdrog åt chefen för försvarsstaben att verkställa en sådan
utredning, som slutfördes år 1959. Sedan ärendet remissbehandlats
beslöt Kungl. Maj :t år 1964 att icke vidtaga någon åtgärd i anledning av utredningen.
Av densamma framgick bl. a. att det från militär synpunkt vore
möjligt att upplåta (återställa) avverkningsrätten till de f. d. fastighetsägarna
(fastighetsägarna) men att detta måste ske under förutsättningar,
som varierade från fall till fall. Då den avverkning, som kronan genomfört
på de förvärvade (arrenderade) områdena, avsevärt växlat skulle detta
kunna leda till att de förmenta orättvisor, som bleve en följd av här ifrågavarande
förvärv av äganderätt och nyttjanderätt, kunde komma att ytterligare
öka.
I sitt över nämnda utredning avgivna yttrande uttalade försvarets fastighetsnämnd,
att det vore nödvändigt att skilja mellan den mark kronan förvärvat
med äganderätt och den som kronan arrenderat med nyttjanderätt.
Mark av förstnämnda slag har kronan förvärvat icke endast i övre Norrland
utan även i praktiskt taget alla delar av landet. Med hänsyn till penningvärdeförsämringen
och den accentuerade uppgången av skogspriserna under
den sista tioårsperioden skulle enligt fastighetsnämnden ett beslut om rätt
för nu ifrågavarande fastighetsägare att få del av avkastningen medföra
prejudicerande verkningar av betydande räckvidd. Vad beträffar mark, som
kronan förvärvat med full dispositionsrätt, syntes enligt fastighetsnämndens
mening den omständigheten att sådan dispositionsrätt till skog på arrenderade
markområden så gott som uteslutande förekomme i övre Norrland
ge möjlighet att utan prejudicerande verkningar tillmötesgå ägarna till
de arrenderade markområdena. Svårigheten vore emellertid att finna någon
lämplig form härför. Nämnden uttalade i anslutning härtill att det utan
svårighet för försvaret kunde utfärdas förbud mot all annan avverkning
å den arrenderade marken än sådan, som vore oundgängligen erforderlig
från militär eller skoglig synpunkt. Av överbefälhavarens yttrande över
de nu föreliggande motionerna framgår att fortifikationsförvaltningen
år 1964 utfärdat sådant förbud.
Statsutskottets utlåtande nr 130 år 1000 3
I sitt yttrande över dessa motioner vidhåller länsstyrelsen i Norrbottens
län sin tidigare uppfattning att det finnes starka skäl för att lamna lfragavarande
fastighetsägare kompensation för de gjorda upplåtelserna. Kompensationen
bör, såvitt avser försålda områden och där åtskilliga fastigheter
kunna ha hytt ägare under åren, lämnas i form av allmänna åtgärdei,
som äro ägnade att främja skogsbruket, såsom l. ex. förbättring av vagar
och transportförhållanden inom områdena. Beträffande de arrenderade områdena
böra fastighetsägarna — efter hand eller vid arrendetidens utgång
—tillföras nettobehållningen av den skogsavverkning, som sker på vederbörandes
område.
I likhet med överbefälhavaren delar utskottet fastighetsnämndens uppfattning
att beträffande mark, som kronan förvärvat med äganderätt, fragan
om särskild kompensation till förutvarande markområdesägare icke
bör bli föremål för ytterligare prövning.
Såsom överbefälhavaren framhållit torde länsstyrelsens förenämnda förslag
i fråga om viss kompensation, då det gäller de arrenderade områdena,
icke ha varit föremål för undersökning i samma utsträckning som Övriga
framförda förslag. Ehuru det icke bör ifrågakomma att avsteg göres från
ingångna avtal vill utskottet i likhet med överbefälhavaren och med hänsyn
till de speciella omständigheter, som kunna ha förelegat, icke motsätta sig
att detta spörsmål, på sätt Kungl. Maj :t finner lämpligt, må bli föremål för
prövning.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 369 och
II: 448, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 1 november 1966
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herr Näsström, fröken Andersson, herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson, Virgin, Svensson, Söderberg, Harry Carlsson,
Bertil Petersson, Herbert Larsson, Hjorth och Rönnberg; samt
från andra kammaren: herrar Bohman, Karlsson i Olofström, Blidfors,
Almgren, Mellqvist, fröken Elmén, herrar Bergman, Nihlfors, Lindholm,
Johansson i Norrköping, Gustafsson i Kårby, Gustafsson i Uddevalla,
Nelander, Mattsson och Petersson.
Reservation
av herr Petersson.
4
Statsutskottets utlåtande nr 130 år 1966
Bilaga
överbefälhavaren (14.9.1966)
Problemkomplexet ang. vissa militära markersättningsfrågor i övre Norrland
har tidigare behandlats av riksdagen. Med anledning av motion AK
1956: 72 infordrades genom FöD skr 26/5 1956 chefens för försvarsstaben
yttrande. Detta översändes till riksdagens statsutskott med skr. Fst/A 17/9
1956 nr 6:16.
I kbr. 8/3 1957 uppdrogs åt chefen för försvarsstaben att utreda i vad
mån förutsättningar från militära synpunkter fanns att vad beträffar
vissa av 1942 års militära markersättningsnämnd (sedermera 1944 års
markersättningsdelegerade) inköpta och arrenderade markområden i Norrbottens
län till vederbörande fastighetsägare återställa avverkningsrätten
på de arrenderade markområdena respektive upplåta avverkningsrätt till
ägarna av de stamfastigheter, från vilka markområdena sålts till kronan.
Utredningen överlämnades till Konungen av chefen för försvarsstaben
med skr. Fst/A 29/12 1959 nr 10:5. Kungl. Maj :t beslöt sedermera 6/5
1964 att icke vidtaga någon åtgärd i frågan.
Av utredningen framgick bl. a.
att de områden som berörs omfattar 5 530 har. Totalt berörs 880 olika
fastighetsägare, varav 305 beträffande den förvärvade och 575 beträffande
den arrenderade marken;
att de militära betingelserna att återställa (upplåta) avverkningsrätten
sammanhänger med skogens maskerande (skylande) verkan. Skog, som
finns i de militära anläggningarnas grannskap, måste skötas på ett sådant
sätt att icke systemet i befästningsanläggningarna framträder. Avverkningen
måste här anpassas såväl till skogens utseende närmast intill befästningarna
som till dess utseende på längre bort belägna avsnitt (skogsområden
utanför den militärt disponerade marken). De skogsvårdande faktorerna
får betydelse först i andra hand. Vissa smärre områden har slutligen
en sådan militär betydelse, att personal som icke tillhör försvarsväsendet,
av säkerhetsskäl icke bör medgivas tillträde till desamma;
att en indelning av de ifrågavarande markområdena i fyra grupper
gjordes.
1) »inaktuella lägerområden» — där avverkningsrätten kan upplåtas
utan några som helst inskränkningar,
2) »aktuella lägerområden» — där avverkningens omfattning och tidpunkten
för densamma måste bestämmas av de militära myndigheterna,
3) »befästningsområden (utom skansar)» —- där avverkningsrätten kan
upplåtas enligt samma betingelser som för »aktuella lägerområden»,
4) »skansar» — inom vilka områden av säkerhetsskäl tillträde icke bör
medgivas annan än inom försvaret anställd personal. Någon avverkning
av ekonomisk betydelse torde icke komma att äga rum inom dessa områden;
att
chefen för försvarsstaben bedömde att det med möjliga åtgärder icke
5
Statsutskottets utlåtande nr till) år
med säkerhet kommer att gå att helt undanröja den irritatjon ™e»an
tolkning och försvarsmakt, varom talas i den motion (AK 19.»6. 72), som
'''' ’ A vverk n i n gen! "som'' k ron a n genomfört på de förvärvade (arrenderade)
områdena, växlar avsevärt. Detta kan komma alt leda till att de förmenta
orättvisor, som hlev en följd av här ifrågavarande forvarv av aganderatt
och nyttjanderätt, kan komma att öka ytterligare;
att det är föga troligt att annat än ett litet fåtal fastighetsägare (f. d.
fastighetsägare) under senare år har känt missnöje med de avtal som
tecknades för över 15 år sedan. Om frågan nu åter rivs upp utan att kunna
lösas på ett för alla parter tillfredsställande satt, kommer detta att ge ny
näring åt det eventuella missnöjet. . ,
Motionen säger i sin beskrivning av hur utredningen tillkommit och
remissbehandlingen av densamma hl. a. att »utredningsuppdraget darmed
gavs åt den myndighet vars underställda instanser handlagt de ärenden
som ingick i utredningsuppdraget». 1942 års militära markersattnmgsnämnd
tillsattes emellertid av Kungl. Maj ;t. Denna nämnd antog sedermera
benämningen 1944 års markersättningsdelegerade, när den fullgjorde vissa
uppdrag, som — enligt medgivande av Kungl. Maj :t — anförtroddes nämnden
av dåvarande arméförvaltningens fortifikationsstyrelse. Nämnden och
delegerade var således icke några försvarsstaben underställda mstanser.
I motionen framhålls vidare att någon närmare och sammanfattande avvägning
av de förslag till lösning, som förts fram icke redovisats, överbefälhavaren
vill här hänvisa till det underdåniga utlåtande över utredningen,
som försvarets fastighetsnämnd avgivit 4/3 1961. Enligt överbefälhavarens
uppfattning redovisas i utlåtandet en allvarlig och noggrann provning
av framförda förslag till lösning. Av fastighetsnämndens utlåtande
framgår att nämnden anser det nödvändigt att skilja mellan å ena sidan
den mark kronan förvärvat med äganderätt och å andra sidan den mark
kronan arrenderar med full nyttjanderätt. Nämnden anför sålunda bl. a.
följande: . ..
»Vad först angår den av kronan förvärvade marken maste vid bedömandet
av länsstyrelsens förslag beaktas att kronan under och efter andra
världskriget förvärvat ett stort antal fastigheter med ofta betydande skogstillgångar
icke endast i Övre Norrland utan även i praktiskt taget alla delar
av landet. Med hänsyn till penningvärdeförsämringen och den särskilt
under sista tioårsperioden accentuerade uppgången av skogspriserna kan
sannolikt på många andra håll påvisas en för säljaren ogynnsam relation
mellan å ena sidan den erlagda köpeskillingen och å andra sidan det stegrade
värdet å den försålda skogen av liknande slag som den som förekommit
i Övre Norrland. Det synes därför icke möjligt att låta de här ifrågavarande
fastighetsägarna få del av avkastningen från skogen utan att en
sådan åtgärd skulle få prejudicerande verkningar av betydande räckvidd.»
Av fastighetsnämndens utlåtande framgår jämväl att statsutskottet i sitt
utlåtande över motionen 1956 (l:a avd. 174/1956) beträffande en ifrågasatt
omräkning av utgivna ersättningsbelopp icke fann en sådan åtgärd
tillrådlig med hänsyn till den prejudicerande verkan densamma skulle få.
Överbefälhavaren delar helt dessa synpunkter och anser med hänsyn
härtill beträffande mark som kronan förvärvat med äganderätt att det
icke bör bli föremål för någon prövning huruvida och i vilken form ytterligare
ersättning eventuellt skulle kunna ske till förutvarande markområdesägare.
6
Statsutskottets utlåtande nr 130 år 1966
I fastighetsnämndens utlåtande tas sedan problemet upp med mark som
kronan förvärvat med full dispositionsrätt. Nämnden anför: »Den ersättning,
som utgavs till markägarna, avvägdes givetvis med beaktande av den
omfattande dispositionsrätt, som kronan förskaffade sig, men uppenbarligen
kan den oinskränkta dispositionsrätten i och för sig ge anledning till
missnöje. Den omständigheten att dylik dispositionsrätt till skog på arrenderade
markområden så gott som uteslutande förekommer i här berörda
bygder synes ge möjlighet att utan prejudicerande verkningar tillmötesgå
ägarna till de arrenderade markområdena. Svårigheten är emellertid
att finna någon lämplig form härför.»
Fastighetsnämnden granskar sedan de olika förslag till lösning som
Iramförts, men finner att ingen av antydda utvägar kan anses ur rättvisesynpunkt
tillfredsställande.
I sin sammanfattning av utlåtandet anför nämnden bl. a.: »För att emellertid
ägarna till de arrenderade markområdena skall få en bättre ställn*ng
gentemot kronan i vad avser det framtida ekonomiska utbytet av skogen
å dessa områden anser nämnden det utan olägenhet för försvaret
kunna utfärda förbud mot all annan avverkning å den arrenderade marken
än sådan, som är oundgängligen erforderligt ur militär eller skoglig
synpunkt.»
Överbefälhavaren vill i detta sammanhang framhålla att något sådant
lörbud icke utfärdats av Kungl. Maj :t. Fortifikationsförvaltningen föreskrev
emellertid i september 1956 att avverkningar t. v. icke fick ske varken
på av kronan med äganderätt innehavd mark eller på av kronan arrenderad
mark utan förvaltningens medgivande i varje särskilt fall.
Sedan Kungl. Maj :t, jämlikt ämbetsskrivelse 6/5 1964, förklarat sig
tinna vad i ärendet förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd,
meddelade fortifikationsförvaltningen till befälhavaren för Kalix försvarsområde
i skr. 26/5 1964 följande:
1. Awerkningsförbudet upphävs beträffande all ifrågavarande, av kronan
med äganderätt innehavd mark.
2. Beträffande skogar på av kronan arrenderad mark må intill arrendetidens
utgång endast vidtagas sådana avverkningsåtgärder, som är oundgängligen
erforderliga ur militär eller skoglig synpunkt. Fråga om behovet
av sådan avverkning skall i varje särskilt fall underställas FortF för
prövning.
I motionen FK 1966: 369 och AK 1966: 448 framhålls att en av de möjligheter
att mildra olägenheterna av kronans disposition av ifrågavarande
markområden — och som har diskuterats i de avgivna remisserna över utredningen
— är att markområden, som ej längre erfordras för försvarets
behov, skall återgå till de ursprungliga fastighetsägarna. Rörande detta vill
överbefälhavaren till en början erinra om att fortifikatoriska försvarsanläggningar
i fred alltfort utbyggs i Övre Norrland. Utbyggnad sker i den
takt som tillgängliga medel — bl. a. från AMS — medger. För att i ett beredskapsläge
snabbt kunna tillgodose kravet på ökad utbyggnadstakt måste
markområden, som nu icke rymmer befästningar (skansar), därför kunna
omedelbart disponeras av kronan, överbefälhavaren vill i anslutning härtill
understryka följande som framfördes i chefens för försvarsstaben yttrande
17/9 1956:
»Det synes otvetydigt att de markområden, som avses i motionen sålunda
måste tillmätas en väsentlig betydelse ur försvarssynpunkt och att
de bästa handlingsmöjligheterna beroende på det utrikespolitiska läget och
Statsutskottets utlåtande nr 130 år 196ti
de ekonomiska betingelserna säkerställas genom all dessa områden kunna
som hittills disponeras av försvaret med äganderätt eller långfristig nyttjanderätt.
Ur försvarets synpunkt synes därför nödvändigt att motsätta sig
att den mark, som nu disponeras av kronan, återgår till de ursprungliga
ägarna.»
Både i försvarsstabens utredning och i remissbehandlingen av denna
har prövats olika vägar att nå eu lösning rörande ersättningsfrågorna.
I motionen FK 1966: 369 och ÅR 1966: 448 begärs nu en ny utredning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker i sitt yttrande till överbefälhavaren
en ny förutsättningslös utredning samtidigt som den vidhåller sin
tidigare i underdåniga utlåtanden redovisade uppfattning.
överbefälhavaren "kan icke finna att några nya omständigheter tillkommit
sedan 1964 som motiverar en förnyad utredning, varför förslaget om
en sådan avstyrkes.
I sitt utlåtande 17/12 1962 för dock länsstyrelsen i Norrbottens län fram
ett reviderat förslag till lösning, innebärande att fastighetsägarna — efter
hand eller vid arrendetidens utgång — skulle tillföras nettobehållningen av
den skogsavverkning, som sker på vederbörandes område. Detta förslag
har —• såvitt det är känt för överbefälhavaren — icke varit föremål för
undersökning i samma utsträckning som övriga tidigare framförda förslag,
överbefälhavaren vill därför icke motsätta sig att en till detta förslag begränsad
prövning genomföres. Denna prövning bör ske genom Kungl. Maj :ts
försorg.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet biträder överbefälhavarens
utlåtande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län (19.8.1966)
I underdåniga utlåtanden den 27 juli 1960 och den 17 december 1962
har länsstyrelsen redovisat sin uppfattning i den av de nu aktuella motionerna
berörda frågan samt därtill framlagt förslag till lösning av frågan
om kompensation åt berörda fastighetsägare. Utlåtandena bifogas.1
Länsstyrelsen vidhåller sin uppfattning, att starka skäl föreligger att
lämna de fastighetsägare i Norrbotten, som under 1940-talet sålde eller
arrenderade skogsområden till kronan, kompensation för de gjorda upplåtelserna.
Såsom länsstyrelsen i utlåtande den 17 december 1962 föreslagit
bör kompensationen lämnas, såvitt avser försålda områden, i form av
allmänna åtgärder, som är ägnade att främja skogsbruket, och såvitt gäller
arrenderade områden i form av direkt ersättning för avverkad skog. Då
avverkning på arrenderad mark enligt vad som framgår av försvarsstabens
utredning angående »Avverkningsrätten på vissa fastigheter i övre Norrland»
(sid. 7 och 8 »Avverkningsförhållanden») hittills varit obetydlig,
torde det icke finnas anledning att befara att länsstyrelsens förslag skulle
medföra komplikationer ur rättvisesynpunkt.
Länsstyrelsen tillstyrker motionärernas förslag om utredning. Utredningen
bör enligt länsstyrelsens mening vara förutsättningslös.
1 Ej här medtagna.
8
Statsutskottets utlåtande nr 130 år 1960
Lantbruksnämnden i Norrbottens län (9.8.1966)
Lantbruksnämnden har den 4 maj 1960 lämnat yttrande i motsvarande
ärende, vilket yttrande bifogas i avskrift.1
Lantbruksnämnden, hemställde genom skrivelse den 13 juni 1963 se
bifogad avskrift2 — hos militärbefälhavaren i Boden att få förvärva fastigheterna
Puostijärven—Alapää 6:3, 9:4, 9:5 samt Ekfors 1: 2 i Hietaniemi
socken om totalt 49,6 ha, för att infoga fastigheterna i en planerad gemensamhetsskog
i vilken de skulle utgjort ett värdefullt tillskott. Framställningen
gav inget positivt resultat, men gemensamhetsskogen är bildad och
avyttrad.
Lantbruksnämnden vill understryka vad nämnden uttalade i sin skrivelse
av den 4 maj 1960. Därutöver vill nämnden anföra följande.
Totalt omfattar de av de militära myndigheterna disponerade områdena
öster om Luleälven 5 530 ha till största delen skogsmark, dvs. en areal som
ungefär motsvarar skogstillgången i en medelstor jordbruksby i Norrbottens
kustland. Huvudparten av dessa arealer ligger inom områden där det
med hänsyn till näringslivets ensidiga struktur är nödvändigt att på allt
sätt erbjuda arbetskraften produktiv och lönsam sysselsättning, t. ex. genom
skapandet av bärkraftiga jord- och skogsbruksenheter. Sammanlagt
kan de här ifrågavarande områden bedömas ge en skogsavkastning som
med tanke på arbetskraftsbehovet skulle vara i storleksordningen 10-årsarbetare.
Även om avverkning tidvis sker också under nuvarande förhållanden,
torde den endast innebära sporadiska arbetsmöjligheter för ortsborna.
Utöver ovannämnda tillskott till sysselsättningen skulle, om de militära
områdena kunde tillföras angränsande marker, genom försäljning eller
genom upplåtelse av avverkningsrätt, även en gynnsam effekt av bättre arrondering
och bättre driftsplanering erhållas.
Lantbruksnämnden anser därför att starka skäl talar för att frågan
prövas på nytt. Därvid bör inga inskränkningar göras i förhand, utan också
mark som nu äges av Kronan bör bli föremål för prövning. Inaktuella områden,
antingen de arrenderas eller äges av Kronan, bör kunna avyttras
eller upplåtas med avverkningsrätt. Lantbruksnämnden kan ej heller finna
annat än att en sådan åtgärd ur rättvisesynpunkt måste vara bättre än att
dessa områden skall behållas av Kronan om de inte längre behövs för försvarsändamål.
I motionen framföres ett förslag att eventuell kompensation till tidigare
markägare skulle kunna lämnas exempelvis från lantbruksnämndens fastighetsinnehav.
Till detta får lantbruksnämnden anföra att nämndens innehav
ju i första hand användes för strukturrationalisering av det enskilda
jord- och skogsbruket och därför tillföres bestående enheter, oavsett om
dessa har något anspråk på kompensation för mark som upplåtits för militärt
ändamål eller ej. Skulle det bli aktuellt med anspråk av lantbruksnämndens
fastighetsinnehav till icke bestående och icke aktiva enheter, bör
detta krav vägas mot rationaliseringsbehovet hos de bestående enheterna
och sålunda prövas från fali till fall.
Med hänsyn till det ovan anförda får lantbruksnämnden tillstyrka den i
motionen föreslagna utredningen samt att denna utredning därvid även
beaktar behovet av storleks- och strukturrationalisering av jord- och skogsbruket
inom berörda områden.
1 Ej här medtaget.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660027