Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år J966
1
Nr 51
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ersättningen till
markägare in. fl. för värdeminskning å fastighet på
grund av planändring
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 735 av herr Sjönell in. fl.
I motionen hemställs, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning av frågan rörande ersättning i vissa fall till markägare
m. fl., då fastighet på grund av ändring av detaljplan enligt byggnadslagen
erhåller väsentligt minskade möjligheter till markutnyttjande och därigenom
undergår värdeminskning, enligt vad i motionen anförts .
Närmare redogörelse för motionens innehåll lämnas nedan.
Över motionen har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtande från byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna
i Stockholms och Östergötlands län. På begäran av utskottet har
yttrande därjämte avgetts av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet.
Länstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden av länsarkitekten
och överlantmätaren i länet samt Stockholms förorters samarbetsförbund.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yttrande av överlantmätaren
i länet.
Utskottet har även berett Sveriges fastighetsägareförbund tillfälle att yttra
sig över motionen. Något yttrande från förbundet har emellertid inte inkommit.
Gällande rätt
Planläggningen av marks användning för bebyggelse är enligt byggnadslagstiftningen
av två slag, nämligen översiktlig planläggning och detaljplanläggning.
Den översiktliga planläggningen inom kommun eller samhälle sker genom
upprättande av generalplan. Huvudsyftet med en generalplan är att
ange riktlinjerna för senare detaljplanering och att tjäna till ledning för
denna. Planen skall ange grunddragen för markens användning till olika
ändamål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna
platser (9 och 97 §§ byggnadslagen, nedan BL). Vidare kan i planen reserveras
mark såsom fritidsområde eller för tillgodoseende av särskilt stadsplaneändamål
som exempelvis allmän byggnad, begravningsplats eller id
1
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 51
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966
rottsplats. Generalplan antas av kommunens fullmäktige. Den skall i första
hand vara endast vägledande men det finns möjlighet att ge planen eller
del därav rättsverkan genom fastställelse. Kommunerna begagnar sig dock
av möjligheten att få generalplan fastställd i mycket ringa omfattning.
Beslut om fastställelse medför bl. a. förbud att bygga i strid mot planen och
rätt för kommunen att lösa mark som erfordras för trafikled m. in. Fastställelse
ankommer på Kungl. Maj :t (10 och 97 §§ BL). Ändring av fastställd
generalplan må, om ändringen ej innefattar väsentlig avvikelse från
vad förut gällt, fastställas av länsstyrelsen.
Översiktlig planering kan vidare ske genom upprättande av regionplan.
Denna är avsedd för samordning av flera kommuners planläggning (3 §
BL). Regionplan skall upprättas, om för två eller flera städer, samhällen
eller landskommuner gemensam planläggning finnes böra i ett eller flera
hänseenden äga rum beträffande grunddragen för markens användning,
såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse
och områden för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp (126 §). Regionplan fastställs av Kungl. Maj :t (131 §). Den är i princip
endast vägledande.
Detaljplanering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan
(2 § BL). Byggnadsverksamheten inom område som inte ingår i sådan plan
kan regleras genom utomplansbestämmelser (sistnämnda paragraf).
Stadsplan är i princip formen för detaljplanering i städer och stadsliknande
samhällen. Den kan emellertid även användas för större tätort på landet.
Stadsplanens uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och användningen i
övrigt av den mark som ingår i planen (24 § BL). Planen skall dels utmärka
och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som
ingår i planen såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna
platser samt specialområden, dels innehålla de ytterligare bestämmelser
angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt som finns erforderliga
(25 §). Stadsplanebestämmelser kan innehålla bl. a. stadganden
om kvarters användning för visst ändamål, om förbud mot bebyggande av
viss del av kvarter, om byggnadssätt, antal byggnader på tomtplats, byggnads
planyta och läge samt dess höjd och våningsantal. Stadsplan antas av
kommunens fullmäktige eller efter delegation av byggnadsnämnden. För
att bli gällande skall planen fastställas av länsstyrelsen (26 §). Planen skall
underställas Kungl. Maj :t bl. a. om den är av större omfattning eller eljest
av större allmän betydelse. Beträffande rättsverkningarna av stadsplan
gäller bl. a. att nybyggnad inte får företas i strid mot sådan plan; i vissa
fall kan dock dispens medges (34 §). Kommunen är enligt vissa regler skyldig
att iordningställa och till allmänt begagnande upplåta gator och allmänna
platser, som skall finnas enligt stadsplan. För att kunna fullgöra denna
skyldighet har kommunen rätt att lösa mark som är avsedd för sådant
ändamål (41 §).
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
lhjggnadsplan kommer främst till användning för detaljplanering pa
landsbygden. Sådan plan skall upprättas när tätbebyggelse uppkommit eller
kan förväntas uppkomma inom nära förestående tid på viss ort och omständigheterna
inte föranleder till att stadsplan bör upprättas (107 § BL).
Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål
avsedda områden som ingår i planen såsom byggnadsmark samt vägar och
andra allmänna platser. Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas
bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser
intas i planen. Byggnadsplan är i regel betydligt enklare än stadsplan och
innefattar en mindre långtgående reglering. Plan antas av kommunalfullmäktige
eller — efter delegation — av byggnadsnämnden och fastställs av
länsstyrelsen (108 §). På samma sätt som gäller beträffande stadsplan får
nybyggnad inte företas i strid mot byggnadsplan (110 §). Anläggandet av
vägar och allmänna platser ankommer i princip på de enskilda markägarna.
Bestämmelserna om byggnadsplan kan i vissa fall göras tillämpliga även
inom städer.
Även utanför de områden, där tätbebyggelse uppkommit eller förväntas
uppkomma inom en nära framtid och för vilka instituten stadsplan och
byggnadsplan är avsedda, föreligger ej sällan behov av en reglering av bebyggelsen
åtminstone i form av generella föreskrifter. Detta behov kan
tillgodoses genom införandet av utomplansbestämmelser. Sådana utfäidas
av Kungl. Maj :t för riket i dess helhet eller viss del därav men äger tilllämpning
blott där särskilt förordnande härom meddelats (77 och 119 §§).
Bestämmelserna har intagits i 29 § byggnadsstadgan. De innehåller regler
för hur bebyggelsen skall vara utformad och avser bl. a. att förhindra att
tomtplatserna blir för trånga, att vatten- och avloppsfrågan försummas
och att hus läggs för nära enskild väg; vidare begränsas husens höjd samt
vånings- och lägenhetsantal. Förordnande att bestämmelserna skall tilllämpas
meddelas av kommunens fullmäktige eller efter delegation *
av byggnadsnämnden och fastställs av länsstyrelsen.
De ovan i korthet återgivna bestämmelserna begränsar på många sätt
markägares rådighet över sin mark. Detta har ansetts vara ofrånkomligt
för att åstadkomma ett välordnat samhällsbyggande. Flertalet av de ingrepp
som kan företagas enligt byggnadslagen eller med stöd av föreskrifter, som
meddelats i lagen, är ej förenade med rätt till ersättning. Markägarens skydd
ligger i den allmänna föreskriften i 4 § BL att vid planläggning såväl allmänna
som enskilda intressen skall tillbörligen beaktas. Är en plan i vissa
stycken så oförmånlig för en markägare att hans intressen måste anses lida
otillbörligt intrång, bör planen i denna del inte fastställas mot vederbörandes
bestridande, om det inte kan förutsättas att inlösen kommei till stand.
Undantagsvis kan fastställelse ändock ske men då under villkor att inlösen
verkställes inom viss kortare tid (45 § tredje stycket BL).
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr Öl år 1!)66
Under förarbetena till byggnadslagens föregångare stadsplanelagen uttalades,
att frågan hur stads inlösningsskyldighet rätteligen borde bestämmas,
var en av de ömtåligaste och mest svårlösta inom stadsplanelagstiftningen.
1916 års kommitté för revision av gällande bestämmelser angående
stadsplan och tomtindelning framhöll att detta väsentligen berodde av att
svaret ej stod att härleda ur enbart rättsliga grunder utan måste bestämmas
av vad som kunde i detta hänseende finnas skäligt och billigt. Då plan
och tomtindelning lades över en fastighet, medförde detta för jordägaren
såväl olägenheter som fördelar, de förra beroende av att marken ej fick bebyggas
med samma frihet som förut samt fördelarna härflytande ur det
högre värde byggnadsmarken fick som tomtmark. Det gällde alltså att finna
en anordning, som rimligt och skäligt avvägde olägenheter och fördelar,
så att jordägaren visserligen inte fick dragas med olägenheter utan motsvarande
fördelar men ej heller tillskyndades oförtjänt vinst på samhällets
bekostnad.
Den gällande lagen grundar sig på samma betraktelsesätt. I enlighet härmed
har markägare i stor utsträckning att finna sig i de inskränkningar i
förfoganderätten till marken, som följer av bestämmelserna i BL, utan
att fördenskull kunna påfordra inlösen eller resa anspråk på ersättning.
Är viss mark olämplig för samlad bebyggelse kan ägare sålunda ej få
ersättning, om han nekas att använda sådan mark för tätbebyggelse. Även
om marken i och för sig är lämplig att bebygga, föreligger ingen ersättningsrätt,
om vederbörande vägras dispens från det allmänna byggnadsförbud,
som råder till dess marken vid planläggning förklarats lämplig för samhällelig
bebyggelse. Han är vidare skyldig att rätta sig efter byggnadsföreskrifter
i fastställda generalplaner och detaljplaner och är även tvungen
att acceptera att byggnadsrätten i allmänhet inte kan fördelas lika, t. ex. i
proportion till arealen innehavd mark.
Om lagen sålunda till stor del bygger på att uppkommande olägenheter
för markägare får anses kompenserade genom de fördelar planläggningen
medför så föreligger dock i flera hänseenden skyldighet för kommunerna
att lösa mark eller utge ersättning för intrång. Bestämmelser om skyldighet
för stad att lösa mark, som på grund av innehållet i fastställd generalplan
eller stadsplan inte får användas för enskilt byggande har upptagits i 21
och 48 §§ BL. 21 § stadgar att om mark enligt fastställd generalplan skall
användas för annat ändamål än enskilt byggande och markens ägare till
följd härav kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde så är staden skyldig att lösa marken.
48 § har motsvarande innehåll beträffande mark som enligt stadsplan skall
användas för annat ändamål än enskilt byggande. Bestämmelserna gäller
på grund av hänvisning i 97 och 106 §§ även i fråga om fastställd generalplan
resp. stadsplan inom kommun på landet. Lösningsplikten grundas
främst på förbudet att bygga på gatumark och därmed likställd mark.
Tredje lagutskottets utlåtande nr ål är 11)66 5
Men också annan av sådan plan föranledd inskränkning i förfoganderätten
över mark — såsom bestämmelse om dess användning till allmän byggnad,
särskilt trafikområde, idrottsplats eller dylikt — kan under vissa förhållanden
innebära ett så stort intrång i den enskildes rätt att förfoga över marken,
att sakägaren skäligen bör kunna fordra att den inlöses. Bestämmelserna
i 21 och 48 §§ motsvaras för byggnadsplaneinstitutets del av 118 §.
Inskränkningar i rätten att förfoga över mark, som betingas av hänsyn
till försvaret, luftfarten eller atomkraftanläggningar kan liksom byggnadsförbud
av hänsyn till befintlig värdefull bebyggelse m. in. ge upphov till
ersättningsrätt (83, 86 och 122 §§).
Beträffande BL:s ersättningsregler i övrigt må nämnas följande. 22 §
stadgar rätt till ersättning för det fall att mark enligt fastställd generalplan
inte får användas för annan glesbebyggelse än för jordbrukets, fiskets,
skogsskötselns och därmed jämförligt behov och markens ägare till följd
härav kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde. 75 § avser det fall att utan sammanhang med
avträdande av mark skada uppstår för enskild i samband med genomförande
av stadsplan. Ersättningsrätt föreligger för skada till följd av att
område som varit avsett till allmän samfärdsel helt eller delvis anvands
för annat ändamål eller ändras till sitt höjdläge. Slutligen stadgas i 116 §
ersättning för det intrång markägare lider till följd av att han, innan
mark på grund av föreskrift i byggnadsplan tas i anspråk till väg eller
annan plats, inte kan utnyttja marken på det för honom fördelaktigaste
sättet.
Med avseende på inlösen av mark eller ersättning till markägare utan
samband med inlösen gäller med vissa modifikationer de allmänna bestämmelserna
i expropriationslagen (137 §).
Viss tidigare riksdagsbehandling
Frågan om översyn av byggnadslagens ersättningsregler har vid flera
tillfällen behandlats i riksdagen under senare tid. Här må hanvisas till
tredje lagutskottets utlåtanden nr 1954: 32, 1960: 16 och 1963: 35.
Det sistnämnda utlåtandet föranleddes av motioner (1:551 och 11:668)
vid 1963 års riksdag med begäran om en utredning bl. a. för att åstadkomma
en ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område. I motionerna
uttalades att den grundläggande principen i byggnadslagen om att
vid planläggning såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen skall
beaktas icke lämnar tillräcklig ledning vare sig för myndigheterna eller
den enskilde. Motionärerna förklarade sig vidare anse att oklarhet föreligger
om ersättningsreglernas faktiska innehåll. De hävdade i övrigt bl. a.
att problemen fått ökad aktualitet enär kommunernas översiktsplanering
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
företrädesvis sker genom generalplaner som inte fastställs, eller genom
planer som inte regleras i byggnadslagstiftningen.
I utlåtandet i anledning av motionerna anförde utskottet att även om
den enskilde markägarens intresse i vissa fall måste komma i strid med
det allmännas intresse vid samhällsplaneringen så framgick det dock avvad
flertalet remissinstanser anfört i ärendet att avvägningen mellan dessa
intressen i huvudsak var tillfredsställande och att en särskild utredning
om byggnadslagstiftningens ersättningsregler icke var påkallad. Spörsmålet
om den enskildes rättssäkerhet på detta område hörde för övrigt
enligt utskottets mening så nära samman med frågorna om själva metoderna
för översiktsplaneringen, att de ej heller lämpligen borde behandlas
för sig. Däremot kunde denna fråga aktualiseras i den kommitté som förväntas
bli tillsatt för att verkställa en allsidig utredning om planväsendet
och dess organisationsproblem.
Utskottet förordade i sin hemställan att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Mot utlåtandet i den del, varom nu är fråga, reserverade sig tre ledamöter,
vilka ansåg att motionen borde bifallas.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört i sitt i det följande återgivna
remissvar om utredning angående täktverksamhet må här erinras
om att enligt 18 § naturvårdslagen med visst undantag täkt av sten, grus,
sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej må
ske utan länsstyrelsens tillstånd. Har tillstånd till täktverksamhet vägrats
eller förenats med föreskrifter och kan till följd härav marken användas
endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde
vid lagens ikraftträdande, är ägaren enligt 29 § berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom lider. Lagens innehåll överensstämmer
med det i propositionen nr 1964: 148 föreslagna.
I sitt i anledning av propositionen jämte i ämnet väckta motioner avgivna
utlåtande (1964:41) anförde tredje lagutskottet bl a. följande
(s. 93 f).
Av skäl som utredningen närmare utvecklar kan de framtida ersättningsbeloppen
för hindrad täktverksamhet väntas bli avsevärda. Den osäkerhet
som kännetecknar beräkningarna härvidlag bör enligt utskottets
mening föranleda särskilda överväganden, så att täktregleringen ej kan
komma att äventyras av finansiella skäl. Möjligheterna att avgiftsbelägga
tillåten täktverksamhet torde sålunda förtjäna att vidare övervägas. Fall
kan vidare tänkas inträffa där en fyndighet berör flera fastigheter och en
enstaka fastighetsägares tillståndsansökan måste avslås, fastän från naturvårdssynpunkt
hinder ej skulle möta mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten.
Ersättningsanspråk mot det allmänna skulle således i vissa fall
kunna tänkas utebli, om förutsättningar tillskapas för att tvångsvis genomdriva
ett gemensamt uttag. Utskottet erinrar om att närliggande
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 19GC,
exempel finnes i bysamfällighetslagen och i vattenlagens regler om dil<-ningssamfällighet. Frågan om att tvångsvis bilda samfälligheter for taktverksamhet
bör därför, såsom begärts i motionerna 1:822 och II: 1011, bil
föremål för utredning.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att i skrivelse till
Kungl. Maj :t (nr 371) anhålla om utredning av frågan om bildande av
tvångssamfälligheter för täktverksamhet ävensom om vidare prövning av
spörsmålet om införande av täktavgift. Riksdagens skrivelse är beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.
Förslag om översyn av byggnadslagstiftningen m. in.
Förslag om en översyn av byggnadslagstiftningen har på senare tid
väckts i olika sammanhang. Härom må nämnas följande.
Byggnadsstyrelsen har på uppdrag av Kungl. Maj :t genomfört en utredning
om bebyggelseplaneringens läge i kommunerna. Utredningen behandlar
såväl mark- som planfrågor och har publicerats i serien »Aktuellt
från byggnadsstyrelsen» (1964, del 2). Styrelsen kommer i sammanhanget
även in på frågan om behovet av ändringar i byggnadslagstiftningen. Enligt
styrelsens mening är tidpunkten nu inne för igångsättande av en utredning
om en mer genomgripande översyn av byggnadslagstiftningen.
Styrelsen anser att behov finns att närmare precisera den översiktliga bebyggelseplaneringens
roll i det allmänna planeringssystemet, vilket i sin
tur ånyo kan aktualisera den i olika sammanhang framförda tanken på
en utredning rörande samhällsplaneringens organisation. Med tanke på
behovet av översiktlig planering bl. a. inom kommunblocken bör reglerna
om regionplanering vidare överses. Bestämmelserna om generalplan anses
vara i behov av översyn i syfte att om möjligt ge denna planering ökad
fasthet. Skulle en utredning visa att generalplanen kan ges en fastare
form, är det tänkbart att bestämmelserna om detaljplan kan avsevärt förenklas.
Avgränsningen mellan stadsplan och byggnadsplan torde på nytt
böra omprövas och den starkt expanderande fritidsbebyggelsens speciella
planproblem övervägas. Erfarenheterna efter 1959 ars lagändring aktualiserar
frågan om inte utomplansbestämmelser lämpligen borde gälla generellt
för hela landet och möjligheterna för en mer planmässig reglering
av glesbebyggelsen bör övervägas.
Styrelsen anför också att om det blir en mera allmän översyn av byggnadslagstiftningen,
så är det sannolikt att de mångahanda bestämmelser
som tillkommit för att skydda enskild rätt även måste upptas till övervägande.
Utan att ta ställning till dessa ur många synpunkter ömtåliga och
svårlösta frågor anser sig byggnadsstyrelsen i varje fall kunna konstatera
att en del av de nuvarande bestämmelserna i hög grad bidragit till att
fördröja planärendenas behandling.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
Närliggande frågor berörs även i det av bostadsutredningen i maj 1965
avgivna betänkandet »Höjd bostadsstandard» (SOU 1965:32).
Utredningen förordar, att det tillsätts en utredning för översyn av planinstituten.
Denna utredning bör bl. a. diskutera samordningen mellan
stadsplanering och husprojektering och klara ut principerna för gränsdragningen
mellan de statliga och de kommunala organens ansvar och
befogenheter. Utredningen anser att detta utredningsarbete bör vara skilt
från den översyn av byggnadslagstiftningen, som föreslagits av byggnadsstyrelsen.
Utredningen menar också, att det kan komma att visa sig lämpligt
att dela byggnadslagstiftningen i två komplex, en planeringslag med
tillhörande planeringsstadga och en byggnadslag med tillhörande byggnadsstadga.
I årets statsverksproposition, bil. 13: inrikesdepartementet (s. 199), anmäls,
att frågan om en översyn av byggnadslagstiftningen och planinstituten
prövas inom kommunikationsdepartementet.
I anledning av motioner vid årets riksdag med begäran om utredning
i fråga om de olika planinstituten och om planväsendets organisation uttalade
statsutskottet (utlåtande nr 38 s. 15) att en översyn av dessa frågor
länge framstått som behövlig. Utskottet ansåg sig emellertid med hänsyn
till det nyssnämnda pågående arbetet inom kommunikationsdepartementet
kunna utgå från att en utredning i ämnet skulle komma till stånd på
Kungl. Maj :ts initiativ. Utskottet föreslog därför att motionsyrkandena
inte skulle föranleda någon åtgärd. Detta blev även riksdagens beslut.
Här må även nämnas att riksdagens justitieombudsman i skrivelse till
Konungen den 30 juni 1966 anmält, att han för sin del funnit påkallat, att
frågan om införande av skydd för enskild markägare mot skadeverkningarna
av oskäligt långvariga, provisoriska byggnadsförbud görs till föremål
för utredning (jfr 15, 35, 97, 106 och 109 §§ BL).
Till slut kan nämnas att expropriationslagens ersättningsregler överses
av expropriationsutredningen.
Motionen
Motionärerna anför bl. a. att det i samband med modernisering eller ändring
av andra skäl av detaljplaner enligt byggnadslagen i betydande omfattning
inträffar, att enligt gällande plan medgivet markutnyttjande minskas
i högre eller mindre grad. Att en markägare i samband med att stadsplanen
för ett område moderniseras och förbättras får finna sig i en viss
nedskärning av tidigare medgivet markutnyttjande och därmed en viss värdeminskning
beträffande sin fastighet anses i princip inte föranleda någon
erinran, då medgivet markutnyttjande enligt åtskilliga äldre planer är så
intensivt, att en nedskärning kan vara nödvändig för att nutida krav på
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 är 1966
standard och utrymme i olika avseenden skall kunna tillgodoses. En minskning
av medgivet markutnyttjande och därmed av fastighetsvärdena finnei
sålunda motionärerna i betydande utsträckning både försvarlig och tolerabel
med hänsyn till de fördelar ur såväl allmän som enskild synpunkt som
ett minskat markutnyttjande kan medföra. Stundom kan det emellertid inträffa
att en planändring för vissa fastigheter innebär en så avsevärd minskning
av medgivet markutnyttjande och därmed även av fastighetsvärdena
att planändringen och dess konsekvenser för den enskilda markägaren ter
sig som en rättskränkning. Vidare kan konsekvenserna av en planändring
bli anmärkningsvärt olika för fastigheter inom samma planområde, beroende
på hur planändringen berör fastigheterna i fråga. Om en fastighet som
enligt gällande plan får utnyttjas för enskilt bebyggande genom en planändring
reserveras för t. ex. gatuändamål, blir staden förr eller senare lösenskyldig
beträffande densamma. Vid inlösen av fastigheten skall därvid dennas
värde beräknas i princip med beaktande av det markutnyttjande, som
var medgivet enligt den plan, som gällde före planändringen. Medgav den
äldre planen t. ex. bebyggelse med trevåningshus, skall fastighetsvärdet
således bestämmas med hänsyn härtill. Om en intilliggande fastighet efter
planändringen fortfarande får utnyttjas för enskilt bebyggande men det
medgivna markutnyttjandet — och därmed värdet av fastigheten — minskas
avsevärt, t. ex. genom att trevåningsbebyggelse ersättes med envåningsbebyggelse,
innehåller byggnadslagstiftningen inga regler på grund av vilka
markägaren eller annan skulle kunna få ersättning för den betydande värdeminskning
som drabbar fastigheten.
Motionärerna anser, att sådana konsekvenser av en planändring är stötande
för det allmänna rättsmedvetandet och kan för en enskild person få
ekonomiskt rent katastrofala följder. Om en fastighet nyligen förvärvats av
en ny ägare och därvid — såsom vanligen sker — betalats med hänsyn till
det markutnyttjande som gällande plan medger kan den nye ägaren komma
i en ekonomiskt mycket svår belägenhet. Samma gäller beträffande de
eventuella långivare som genom inteckningar i en fastighet, vars värde genom
en planändring kanske sjunker till en tredjedel av det tidigare fått
en säkerhet, som kanske plötsligt inte har något reellt värde. Huruvida ersättning
för skada, som enskild markägare eller annan kan lida på grund
av förhållanden av denna art, kan utgå på grund av allmänna rättsregler
finner motionärerna ovisst, då denna fråga veterligen inte prövats genom
någon prejudicerande dom.
I motionen anförs i det följande, att starka skäl får anses tala för att
markägare eller annan, som lider betydande skada på grund av planändring
innebärande ett avsevärt minskat medgivet markutnyttjande beträffande
fastighet, ersätts för sådan skada. Det synes vidare vara riktigt och rimligt,
att markägare in. fl. icke skall vara nödsakade att hänvända sig till allmän
domstol för att få sina ersättningsanspråk prövade och därvid behöva åbe
-
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
ropa allmänna rättsregler. Ersättningsfrågorna synes i stället böra regleras
i anslutning till bestämmelser i den lagstiftning, vars tillämpning ger
upphov till ersättningskraven. Med hänsyn till kommunernas planmonopol
synes ifrågakommande ersättningar i regel böra gäldas av vederbörande
kommun. Ersättning synes icke böra ifrågakomma för smärre värdeminskningar
utan endast i sådana fall, då markägare till följd av planändring
kan utnyttja sin mark allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till markens tidigare värde.
Remissyttrandena
Motionen avstyrks av byggnadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet och Stockholms förorters samarbetsnämnd. Övriga remissorgan
anser att den väckta frågan inte bör utredas särskilt utan tas i
övervägande i samband med en allmän översyn av byggnadslagstiftningen
eller eljest i ett vidare sammanhang.
Byggnadsstyrelsen erinrar om att enligt 4 § BL vid planläggning såväl allmänna
som enskilda intressen skall tillbörligen beaktas. Denna bestämmelse
innebär bl. a. att fastställelse inte får meddelas i sådana fall där avvägningen
mellan de intressen som sålunda måste beaktas vid fastställelseprövningen
icke har skett på tillfredsställande sätt. Bestämmelsen har ansetts utgöra
tillräckliga garantier för att de enskilda intressena inte blir eftersatta. Styrelsen
framhåller, att fastställelse i många fall har vägrats, när den enskildes
byggnadsrätt har inskränkts mer än som med hänsyn till de föreliggande
förhållandena ansetts skäligt. Då det gällt att göra inskränkningar i den
byggnadsrätt som varit medgiven i en tidigare plan har givetvis stort avseende
måst fästas vid markens lämplighet i och för sig för det avsedda enskilda
ändamålet, den omfattning i vilken den fastställda planen blivit genomförd
samt frågan om planens genomförande längre varit realistiskt. Det förhållandet
anges ofta föreligga att en detaljplan alltjämt är gällande, ehuru dess
genomförande i avseende å bl. a. omfattningen av den medgivna byggnadsrätten
i dagens läge med dess skärpta krav på friytor för tillgodoseende
av skilda ändamål (parkering, lekplatser etc.) framstår såsom praktiskt sett
uteslutet. Att under sådana förhållanden medge ersättning till markägare
för en genom planändring förlorad byggnadsrätt, som redan kommit att
framstå som mera teoretisk än motsvarande en praktiskt genomförbar lösning,
är enligt byggnadsstyrelsens erfarenheter i de flesta fall omotiverat.
Risken är däremot stor att tillkomsten av en sådan ersättningsregel skulle
bidra till att konservera äldre olämpliga planer.
Byggnadsstyrelsen framhåller vidare, att i de fall, där en minskning av i
en stadsplan redan medgiven byggnadsrätt utgör ett ur allmänna plantekniska
synpunkter angeläget önskemål, en lämplig lösning ofta kan vara
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
ll
att den nya stadsplanen fastställs under sådant villkor om inlösen som är
angivet i 45 § tredje stycket BL i fråga om sådan i planen ingående mark,
beträffande vilken reduceringen av byggnadsrätten framstår som orättvis
och oskälig mot den enskilde.
Införandet av eu sådan bestämmelse i byggnadslagstiftningen som den av
motionärerna ifrågasatta kan enligt byggnadsstyrelsens mening befaras bli
direkt hämmande för en riktig och ändamålsenlig utformning av detaljplanläggningen
och komma att medföra uppenbara risker för missbruk av rätten
att hänskjuta ersättningsfrågor till domstols prövning.
Även övriga remissinstanser som avstyrker motionen hänvisar till att
markägarnas intressen skall tillbörligen beaktas vid fastställelseprövningen.
Svenska stadsförbundet framhåller därutöver bl. a. att det i ett samhälle
oberoende av all offentlig planläggning ständigt pågår processer som kan
innebära att värdet på mark förändras uppåt eller neråt och erinrar vidare
om att byggnadslagstiftningen generellt sett intar en restriktiv hållning till
ersättningsfrågor av den aktuella karaktären. Oberoende därav kan det inte
föreligga någon skyldighet för samhället att ersätta en markägare för förluster
som i själva verket inte beror på den av samhället antagna planen
utan helt eller delvis på en allmän utveckling som planen återspeglar eller
vars rimliga krav den förutser och beaktar. Att hålla isär effekten av en
sådan allmän utveckling från andra verkningar av den kommunala planen
måste i många fall vara mycket svårt. Över huvud taget torde det inte vara
realistiskt att tänka sig att all kommunal planering skall vara förbunden
med sådana rättsverkningar att ersättningsanspråk kan resas på grund av
dess beräknade verkningar för mark i enskild ägo. Förbundet påpekar också
att ägandet av mark naturligen måste innebära ett visst mått av risktagande.
Förbundet anför vidare att det måste stöta på praktiskt sett oöverstigliga
svårigheter att medge skadestånd till sådana fastighetsägare som anser sig
ha lidit intrång genom den i en plan angivna bebyggelserätten. En konsekvens
av samhällets allmänna ansvar för sådana åtgärder som innebär
markvärdesänkande skulle för övrigt vara att samhället i de fall då bebyggelserätten
ökas eller en markvärdeökning eljest inträder genom planen
skulle tillgodoföras den inträdda markvärdestegringen.
Det må anmärkas, att fem ledamöter av stadsförbundets styrelse velat avstyrka
motionen med hänvisning till markvärdekommitténs arbete.
Överlantmätaren i Östergötlands län lämnar i sitt utlåtande exempel på
situationer, där det enligt hans mening knappast kan anses motiverat att
det allmänna lämnar ersättning för nedskärning av en tidigare byggnadsrätt.
Han anför i denna del följande.
Det torde förhålla sig så att fortfarande en del äldre stadsplaner förekomma,
där byggnadsrätten bestämmes av reglerna i 1874 års byggnadsstadga
och där alltså den formella byggnadsrätten är mycket stor. Även
andra äldre stadsplaner förekomma, som innehålla bestämmelser om bygg
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
nadsrätt, som i dagens läge är helt orealistisk. Utvecklingen medför krav på
en helt annan stadsplanemässig miljö än tidigare. Därtill kommer att trafiken
och behovet av biluppställningsplatser ställer helt andra krav på utrymme
än tidigare. Det är därför på många håll aktuellt med en begränsning
av den byggnadsrätt, som formellt gäller på grund av numera omoderna
planer. I regel blir det här fråga om att utbyta en mera omfattande men
lågvärdig byggnadsrätt mot en mindre omfattande men högvärdig. Det är
därför inte säkert att en nedskärning av byggnadsrätten medför skada för
markägaren.
Fall kunna också förekomma där äldre planer numera äro orealistiska
till exempel på grund av att grundförhållandena icke medge vid planläggningen
avsedd bebyggelse, att de sanitära förhållandena icke äro tillfredsställande,
att kommunikationsförhållandena ändrats på ett avgörande sätt
eller att befolkningsutvecklingen i trakten blivit en annan än man tidigare
räknat med. I sådana fall kan det givetvis vara fullt motiverat att den tidigare
byggnadsrätten begränsas eller att en äldre plan helt upphäves.
överlantmätaren påpekar också, att den aktuella frågan bör ses i samband
med det förhållandet att den enskilde markägaren i allmänhet icke
alls eller endast i begränsad omfattning belastas med ersättning då byggnadsrätten
ökas inom tidigare planlagd mark.
Lantmäteristyrelsen anför att de återverkningar som beslut enligt byggnads-
eller naturvårdslagstiftningen angående tillåten användning av mark
för bebyggelse, täkt eller annat intensivt utnyttjande normalt får på berörda
och närbelägna fastigheters värde utgör svårbemästrade problem som
inte fullt ut reglerats. I åtskilliga fall där beslut direkt innebär inskränkningar
i den enskildes förfoganderätt finnes regler om ersättning i lagstiftningen.
I andra fall — inte minst då fråga är om indirekta verkningar av åtgärder
— saknas reglering i lag av rätten för markägare och innehavare av
begränsade sakrätter att erhålla ersättning för värdeminskning av mark.
Frågan om skälig fördelning av uppkommen värdeökning av mark i samband
med att tillstånd till tätbebyggelse lämnas regleras icke i byggnadslagstiftningen.
Styrelsen nämner som exempel de förhållanden som uppkommer
— framför allt inom landsbygdsområden — i samband med att exploatering
för tätbebyggelse tillåts i en trakt med splittrade äganderättsförhållanden,
där område för vilket fråga först väckts om detaljplan inte
sällan gynnas i fråga om exploateringsmöjligheterna. Mark som enligt detaljplan
skall användas för bebyggelse undergår sålunda en värdestegring
medan varje bebyggelse å omgivande område i regel utgör olämplig tätbebyggelse.
Likartade förhållanden kan uppkomma i samband med täktverksamhet.
Såsom motionärerna närmare utvecklat förekommer även i samband
med ändring av detaljplan för bebyggelse fall där frågan om rätten
till i och för sig befogade ersättningar är oklar.
I fortsättningen erinrar lantmäteristyrelsen bl. a. om att riksdagen i samband
med antagande av 1964 års naturvårdslag anhållit om utredning av
frågan om bildandet av tvångssamfälligheter för fältverksamhet. Styrelsen
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1906
framhåller, att den begärda utredningen avser en fråga som äger principiellt
samband med ersättningsfrågorna på bebyggelseregleringens område såväl
enligt naturvårdslagen som enligt byggnadslagen, exempelvis samexploateringsproblemen
såväl i stadsbebyggelsen som i fritidsbebyggelsen. Även
de frågor om ersättningar på grund av ändring av detaljplan enligt byggnadslagen
som den av motionärerna önskade utredningen avser synes äga
visst samband med ifrågavarande större frågekomplex. De erfarenheter
lantmäteristyrelsen vunnit i samband med planering och plangenomförande
ger vid handen att en utredning av nu ifrågavarande slag bör ske i ett
vidare sammanhang.
Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om bestämmelsen i 4 § BL och
framhåller att man vid fastställelseprövning söker bevaka fastighetsägarnas
berättigade intressen. Länsstyrelsen påpekar emellertid att en förutsättning
härför som regel är att fastighetsägarna gjort erinran i planärendet
och anför att det givetvis föreligger risk för att fastighetsägare försummar
att bevaka sina intressen vid det utställelseförfarande som utgör ett
led i planändringen. Med hänsyn till bland annat att frågan om en planändring
medför värdeminskning till stor del beror på fastighetsägarnas
intentioner torde fastighetsägarnas intressen däremot ofta ej beaktas ex officio
vid planfastställelse. Värdeminskning på fastighet i följd av planändring
kan emellertid, anför länsstyrelsen, uppkomma ej endast genom minskad
exploateringsrätt utan även t. ex. genom att en trafikled framdras i
omedelbar närhet av fastigheten eller genom att t. ex. område, vilket enligt
fastställd plan avsetts till parkmark, efter planändring skall användas för
bebyggelse. Bortsett från de fall där 75 och 83 §§ byggnadslagen är tilllämpliga
torde markägarna enligt länsstyrelsens mening knappast ha möjlighet
att av domstol bli tillerkända ersättning för värdeminskning till följd
av planändring. Därest bestämmelser införs angående rätt till ersättning i
vissa fall för minskning av exploateringsrätten vid planändring, synes rätt
till ersättning böra stadgas även för värdeminskning i andra avseenden. Det
är emellertid enligt vad länsstyrelsen anför angeläget att eventuella ersättningsbestämmelser
utformas på sådant sätt, att de ej i onödan försvårar
i och för sig lämpliga planändringar och medför omfattande tvister angående
ersättningsskyldighet. Därest fastighetsägare medges rätt till ersättning
i anledning av planändring utöver vad som nu gäller, är det därför
angeläget, att detaljerade regler ges angående de fall, då ersättning skall
utgå och huru ersättning skall beräknas. Även om det enligt länsstyrelsens
erfarenhet torde vara mera sällan en planändring medför sådan värdeminskning
på en fastighet, att ägaren skäligen bör äga rätt till ersättning,
synes det önskvärt, att frågan görs till föremål för utredning. Då ersättningsfrågan
emellertid synes böra bedömas i samband med motsvarande
bestämmelser i annan lagstiftning synes det lämpligt, att frågan tas upp i
samband med en översyn av ersättningsbestämmelserna i byggnadslag, väg
-
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
lag, naturvårdslag och expropriationslag. Ersättningsreglerna enligt nämnda
lagar bör nämligen enligt länsstyrelsens mening göras till föremål för övervägande
dels för åvägabringande av större enhetlighet, dels för komplettering
med närmare bestämmelser angående sättet för beräkning av ersättning
o. d.
Överlantmätaren i Stockholms län omnämner att det i ärenden om fastställelse
av planändring ofta förekommer en annan sorts krav än motionärerna
aktualiserat. Dessa krav sammanhänger med att olägenhet kan uppstå
för granntomter då byggnadsmöjligheten ökas. Det kan vara ökad hushöjd,
som tar bort en åtråvärd utsikt och därmed avsevärt kan förändra
fastighetens saluvärde. Det kan också vara breda förgårds- och trädgårdsområden
som genom planbestämmelser hållits fria från bebyggelse, men
efter planändring till större delen kan bebyggas. Sådan bebyggelse kan helt
förändra landskapsbilden och leda till avsevärda ändringar i fastighetsvärdena.
I regel medför den ökade bebyggelserätten ökade markvärden,
men för enstaka tomter kan motsatsen vara fallet. Överlantmätaren anser
det motiverat att de berörda ersättningsfrågorna närmare studeras.
Utskottet
Den gällande byggnadslagstiftningen begränsar på många sätt markägares
rådighet över sin mark. Flertalet av de inskränkningar i friheten att
bebygga marken som kan ske enligt denna lagstiftning är inte förenade med
rätt till ersättning. En markägare är sålunda bl. a. skyldig att utan ersättning
finna sig i sådana byggnadsföreskrifter i detaljplaner som avser
exempelvis byggnads planyta och läge samt dess höjd och våningsantal.
I motionen tas upp frågan om markägares rätt till ersättning då byggnadsrätten
enligt fastställd detaljplan inskränks genom planändring. Motionärerna
finner det i viss utsträckning motiverat att en markägare får
finna sig i att markutnyttjandet beskärs i samband med att en detaljplan
för ett område moderniseras, då utnyttjandegraden enligt åtskilliga äldre
planer är så intensiv att en nedskärning kan vara nödvändig för att nutida
krav på standard och utrymme i olika avseenden skall kunna tillgodoses.
Enligt motionärernas mening kan det emellertid ibland inträffa att en
planändring för vissa fastigheter innebär en så avsevärd minskning av
markutnyttjandet och därmed fastighetsvärdena att planändringen och
konsekvenserna därav för den enskilde ter sig som en rättskränkning.
Motionärerna hemställer att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t skall
anhålla om utredning av frågan om ersättning till markägare m. fl. i sådana
fall, då fastighet på grund av ändring av detaljplan erhåller väsentligt
minskade möjligheter till markutnyttjande och därigenom undergår
värdeminskning.
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5t år 1966
Utskottet vill först erinra om den allmänna föreskriften i byggnadslagen
att vid planläggning såväl allmänna som enskilda intressen skall tillbörligen
beaktas. Är en plan i vissa stycken så oförmånlig för en markägare att hans
intresse måste anses lida otillbörligt intrång, bör planen i denna del inte
fastställas mot vederbörandes bestridande om det inte kan förutsättas att
inlösen kommer till stånd. Undantagsvis kan fastställelse ändock ske men
då under villkor att inlösen sker inom viss kortare tid. De granskande statliga
myndigheterna har här en svår uppgift som emellertid underlättas av
att under årens lopp en viss praxis utbildat sig till ledning för bedömningen.
I allmänhet torde även avvägningen mellan allmän och enskild rätt
i planfrågor vara tillfredsställande.
Som framhållits i såväl motionen som flera remissvar medger många
äldre detaljplaner en byggnadsrätt som i dagens läge med dess skärpta
krav på en god miljö och friytor för tillgodoseende av exempelvis behovet
av biluppställningsplatser är orealistisk. Även av andra skäl som t. ex. befolkningsutvecklingen
inom en kommun kan genomförandet av en fastställd
plan framstå som praktiskt sett uteslutet. I sådana fall kan det givetvis
vara naturligt och riktigt att byggnadsrätten vid en planändring begränsas.
Begränsningen har för övrigt i dessa fall inte sin yttersta orsak
i planen utan beror på den allmänna utveckling som planen återspeglar.
Att i sådana fall medge ersättning till markägare i anledning av att byggnadsrätten
begränsats kan inte anses vara motiverat. En synpunkt som
framförts i sammanhanget är även att konsekvensen av en regel om samhällets
ansvar för värdeminskning till följd av att byggnadsrätten minskas
synes vara att samhället bör tillgodoföras den vinst, som kan uppkomma
i de fall ett ökat markutnyttjande medges. Det har också påpekats, att
ägandet av mark naturligen måste innebära ett visst mått av risktagande.
Vissa skäl talar sålunda mot införandet av en bestämmelse av det slag
motionärerna ifrågasatt. Utvecklingen synes emellertid gå i den riktningen
att omvälvningarna i samband med planändringar blir allt större. Särskilt
framdragandet av större trafikleder i befintlig bebyggelse synes i vissa fall
medföra problem av en art som tidigare inte varit aktuella. Någon särskild
utredning av det i motionen aktualiserade spörsmålet synes dock, såsom
i flera remissyttranden framhållits, icke lämplig. Vid en sådan allmän översyn
av byggnadslagstiftningen, som i olika sammanhang påyrkats, kan
frågan emellertid upptagas till övervägande.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att förevarande motion, II: 735, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 oktober 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Knut
Johansson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Paul Jansson* och
Torsten Hansson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Svenning, Hammarberg, From och Krönmark.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 6 6 0 0 3 2