Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 11)66
1
Nr 73
Utlåtande i anledning av väckta motioner om sabbatsår.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:14 av herr Dahlén m. fl. samt nr
11:29 av fru Nettelbrandt m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning rörande möjligheterna att inom
ramen för den allmänna försäkringen eller annorledes ge enskilda individer
rätt att under livstiden åtnjuta längre sammanhängande ledighet i form av
sabbatsår eller sabbatsledighet».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:29.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från arbetsmarknadsstyrelsen.
På begäran av utskottet har vidare yttranden avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen, Statstjänstemännens riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet.
1963 års arbetstidskommitté m. m.
I motionerna anföres hl. a., att de däri berörda problemen måhända kan
— efter meddelande av konkreta tilläggsdirektiv — tas upp av rubricerade
kommitté.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, tillkallade den 28 juni
1963 sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om en allmän förkortning
av den lagstadgade arbetstiden, varvid de sakkunniga skulle se över
arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och innehåll i övrigt samt
lägga fram förslag till helt ny lagstiftning i fråga om arbetstiden (direktiv
se 1964 års riksdagsherättelse s. 165). De sakkunniga arbetar under benämningen
7.963 urs arbetstidskommitté.
Utredningsdirektiven innehåller bl. a. följande.
För egen del finner jag nu tiden mogen att närmare ta upp frågan om en ytterligare
allmän arbetstidsförkortning. För detta ändamål bör tillsättas en
särskild utredning, som även bör ta sig an vissa andra spörsmål, som jag
närmare kommer att ange i det följande.
liihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 73
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966
Med de arbetstidsförhållanden som nu råder i vårt land blir spörsmålet
om ytterligare arbetstidsförkortning generellt sett mindre en fråga om vad
som är erforderligt och önskvärt ur hälsosynpunkt än en ekonomisk avvägningsfråga.
Ökad fritid påverkar utrymmet för standardökning i andra former.
När man diskuterar hithörande problem är det också angeläget att göra
klart, att frågan om vilken arbetsinsats som krävs av en arbetstagare inte
bara är en fråga om veckoarbetstidens längd. Med i beräkningen måste också
tagas längden av semestern liksom antalet helgdagar och därmed jämställda
arbetsfria dagar, som finns inom de flesta områden. Den i år beslutade
utsträckningen av den lagfästa semestern från tre till fyra veckor, som får
full effekt år 1965, är jämförlig med en förkortning av veckoarbetstiden med
en timme.
Vad som på senare tid förekommit i den allmänna debatten visar att det
hos arbetstagarna finns ett utbrett intresse för en ytterligare arbetstidsförkortning.
Den utredning, som nu skall tillsättas, bör få till uppgift att undersöka
i vilken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning är möjlig.
Jag utgår från att en kommande förkortning likaväl som den senast genomförda
bör ske successivt. Jag finner det emellertid varken erforderligt
eller lämpligt att här ge utredningen några närmare anvisningar rörande det
schema som en sådan förkortning bör följa. Det blir utredningens sak att
på grundval av vad den inhämtar och de bedömanden den gör fatta ståndpunkt
i detta hänseende.
Vid övervägandena måste helt naturligt avgörande vikt fästas vid den
väntade produktionsutvecklingen i landet. Stor betydelse måste tillmätas
de återverkningar en arbetstidsförkortning kan få för vårt lands näringsliv
och i vad mån konkurrenskraften på den internationella marknaden påverkas.
Hänsyn måste också tagas till den inverkan på samhällsekonomin som
blir en följd av redan beslutade sociala reformer. Bl. a. kommer socialförsäkringssystemet
att ställa ökade krav på produktionen.
Mot bakgrunden av att spörsmålet om en ytterligare arbetstidsförkortning
endast till mindre del kan sägas vara en arbetarskyddsfråga och med beaktande
av de förhållanden i stort som för närvarande råder på arbetsmarknaden
skulle det kunna ifrågasättas, om det finns behov av att reglera en sådan
förkortning i lag. Till detta vill jag anföra, att det alltjämt måste ses
som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer, som enligt den rådande
allmänna uppfattningen bör gälla i fråga om arbetstidens längd. Det
torde också vara så att garantier för att en förändring i dessa normer snabbt
och fullständigt skall slå igenom bäst skapas med hjälp av lagstiftning. Jag
anser alltså att en lagreglering är den rätta vägen även i fortsättningen. Reglerna
bör vara dispositiva i överensstämmelse med vad som beslutades i samband
med 1957 års reform.
Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att utredningen i sitt
arbete samråder med organisationerna på arbetsmarknaden. Representanter
för arbetsmarknadens parter bör ingå i utredningen.
Under innevarande år har arbetsmarknadens parter i stor utsträckning
träffat överenskommelser om successiv sänkning av den ordinarie arbetstiden
fr. o. in. början av år 1967. Vid ingången av år 1969 skall arbetstiden
enligt dessa överenskommelser ha reducerats till 42 timmar 30 minuter i
veckan.
I en den 17 juni 1966 dagtecknad promemoria (Stencil S 1966:4) har ar -
Andra lagutskottets ut låtande nr 73 år 1966
S
betstidskommittén förordat att den lagstadgade arbetstiden anpassas efter
de av arbetsmarknadsparterna träffade avtalen och lagt fram förslag till
sådana ändringar i gällande lagstiftning som behövs för att genomföra allmän
förkortning av den lagstadgade ordinarie arbetstiden från 45 timmar
till 42 timmar SO minuter i veckan.
I proposition nr 137 till innevarande års riksdag har härefter föreslagits
sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen
för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer
att nuvarande maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka eller,
i fall då begränsningsperioden är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka
sätts ned från 45 timmar till 42 timmar 30 minuter.
I propositionen — vari intagits en redogörelse för arbetstidskommitténs
nämnda promemoria — upplyses, att kommittén meddelat sin avsikt att
avlämna slutligt betänkande år 1967. Departementschefen anför, att den
omständigheten att kommittén fått i uppdrag att verkställa en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde, innehåll i övrigt och
systematiska utformning enligt hans mening inte bör hindra att man redan
nu i lag genomför en allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden; tvärtom
har man anledning anta att detta är till fördel för kommitténs fortsatta
arbete, eftersom detta torde kunna bedrivas under något minskad tidspress.
Vissa bestämmelser beträffande semester och annan ledighet
Enligt 1963 års semesterlag äger arbetstagare på grund av det arbete, som
han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning,
rätt att av denne erhålla semester, överenskommelse kan träffas om att
annan tidsperiod av samma längd skall gälla som kvalifikationsår. Semestern
skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får efter överenskommelse
åtnjutas tidigare. Går året för semestern tillända utan att arbetsgivaren
berett arbetstagaren den semester, vartill han varit berättigad,
kan arbetstagaren inte kräva ut semester. Man erhåller emellertid rätt till
ersättning för den förlorade semestern med belopp, motsvarande den lön
han skulle åtnjutit under semestern. Fråga om skadestånd kan även uppkomma.
Semestern utgör enligt semesterlagen i allmänhet fyra veckor per
år. För vissa arbetstagare med radiologiskt arbete är semestern enligt en
särskild lag sex veckor.
På det statliga området meddelas i 10 kap. av allmänna avlöningsavtalet
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) bestämmelser om semester
och semesterersättning. Antalet semesterdagar varierar enligt huvudregeln
mellan 24 och 40 dagar. I allmänhet räknas inte söndagar som semesterdagar.
Den ståtlige arbetsgivaren bestämmer semesterns förläggning med hänsyn
till göromålens behöriga gång och under hänsynstagande i möjligaste
mån till tjänstemannens önskemål. Om semestern, som på detta område i
regel skall utgå under kvalifikationsåret, på grund av tjänstgöringsförhål
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966
landena ej kunnat utfås under kvalifikationsåret eller arbetsgivaren finner
skäl medge det, må semestern åtnjutas under tiden den 1 januari—den 31
maj året därefter. Således finnes viss möjlighet för en statstjänsteman, som
under ett helt år avstår från semester, att under påföljande år åtnjuta en
relativt lång sammanhängande ledighet, nämligen om han under detta år
bereds tillfälle att i en följd taga ut semester för båda åren.
Enligt AST har ordinarie, extra ordinarie och — i vissa fall — extra
tjänsteman möjlighet att i begränsad utsträckning — utöver semesterledighet
— vara tjänstledig för enskild angelägenhet med helt eller delvis
bibehållen lön. I detta hänseende må nämnas, att tjänsteman, som beviljas
tjänstledighet för studier, äger rätt till lön med B-avdrag sammanlagt
240 dagar under loppet av tio på varandra följande kalenderår, om
arbetsgivaren finner studierna angelägna från tjänstesynpunkt. Om
studierna prövas vara synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt eller
fråga är om utbildningskurs vid verket skall dock full lön utgå. I förevarande
hänseende finns specialbestämmelser inom ett flertal områden,
bl. a. undervisningsområdet.
Här må slutligen nämnas, att professor och laborator må erhålla befrielse
helt eller delvis från övriga tjänstegöromål, som åligger honom, om han på
grund av dessa icke kan medhinna visst forskningsarbete av väsentlig betydelse
för ämne, som hans tjänst omfattar. Befrielse från övriga tjänstegöromål
får dock omfatta sammanlagt högst en termin under varje period
av fem år (71 § första stycket 2 e) och 72 § universitetsstadgan, SFS
1964:461).
Sabbatsledighet i vissa främmande länder
Motionärerna hänvisar till förhållandena, såvitt avser sabbatsledighet
i vissa främmande länder, nämligen Island, Storbritannien, Australien och
U.S.A. I anledning härav har genom riksdagens upplysningstjänst inhämtats
informationsmaterial rörande sabbatsledighet i dessa länder. Det
material som erhållits innefattar främst en redogörelse för vissa områden
på den offentliga sektorn, där sabbatsledighet förekommer, samt för utformningen
och karaktären av ledigheten. Av materialet kan icke dragas
några bestämda slutsatser rörande i vilken omfattning sabbatsledighet
i angivna länder existerar vare sig på det offentliga eller enskilda
arbetsområdet.
Island
I 1946 års lag om undervisning av barn stadgas, att när lärare innehaft
tjänst i tio år och önskar få tjänstledigt i ett år för att utöka sina
kunskaper och kvalifikationer som lärare, äger han tillsända direktören
för skolväsendet sin ansökan om tjänstledighet samt en redogörelse för hur
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.1 år 1966 5
han ämnar använda sabbatsåret. Därest direktionen för skolväsendet finner
denna redogörelse tillfredsställande, kan den bevilja läraren ett års
tjänstledighet med oförminskad lön. Ingen folkskollärare skall dock erhålla
en sådan tjänstledighet mer än en gång. Direktionen för skolväsendet
lämnar de lärare, som framställer önskemål därom, vägledning
hur sabbatsåret hör användas, men alla måste när sahhatsåret är slut
till direktionen lämna tillfredsställande rapport om sina studier, eljest
riskerar vederbörande förlora sin årslön. — Direktionen utfärdar närmare
bestämmelser beträffande lärares tjänstledighet. En sådan tjänstledighet
får icke störa eller försvåra skolans arbete.
Liknande bestämmelser finns i lagar om andra lärare vid de isländska
statsskolorna, t. ex. realskolor, hushållsskolor, tekniska skolor samt läroverk.
Universitetslärare är inte inkluderade.
Storbritannien
Såvitt avser universitetslärarna publicerades år 1963 en rapport beträffande
sabbatsledighet, soin grundade sig på förfrågningar gjorda hos
så gott som samtliga universitet och »university colleges». Flertalet av
dessa besvarade förfrågningarna. Sabbatsledighet beviljades i stor utsträckning.
Endast 8 av 43 institutioner hade emellertid ett närmare reglerat
system för sabbats- eller studieledighet och i endast ett av dessa fall kunde
det betraktas som en rättighet att få sådan ledighet. Omfattningen av sabbatsledigheten
varierade. I en del fall krävdes, att vederbörande lärare
skulle framlägga ett konkret forskningsprogram för att ledighet skulle
beviljas. Vid åtskilliga institutioner utgick full lön under ledigheten medan
vid andra lönefrågan bedömdes från fall till fall.
Andra lärare än universitetslärare är anställda av lokala skolmyndigheter.
Denna lärargrupp har ingen rätt till sabbatsledighet, men vissa
lokala skolmyndigheter kan medgiva en termins ledighet till en lärare,
som är i behov av sådan ledighet för något speciellt ändamål.
Beträffande sjukhusläkare förklarade hälsovårdsministern den 15 februari
1966 i ett svar på en fråga i parlamentet, att dessa läkare av
sjukhusdirektionen får beviljas ledighet för studier med bibehållen lön
under en period som inte överstiger 13 veckor och att längre ledighet får
beviljas med hälsovårdsininisterns tillåtelse.
De riktlinjer, som tillämpas av finansministeriet i fråga om sabbatsledighet
för högre tjänstemän inom den civila statsförvaltningen redovisas
i följande utdrag ur den officiella författningshandboken i personalfrågor.
»Sabbatsledighet». Sabbatsledighet (dvs. betald ledighet) om i regel
högst ett år kan beviljas av resp. myndighet i samråd med finansministeriet
åt civila tjänstemän som innehar, eller kan förväntas nå, högre
befattningar. Huvudsyftet med sabbatsledigheten är att hjälpa en lovan
-
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966
de person till att, på längre sikt, bli en bättre tjänsteman än lian annars
skulle ha blivit genom att ge honom tillfälle att på ett lämpligt stadium
i karriären vidga sin erfarenhet. Två andra syften kan också uppnås: han
kan få nya ideer och kunskaper av direkt värde för myndighetens eller
statsförvaltningens arbete, och han kan fylla en nyttig PR-funktion.
»Sabbatsledighet» innefattar i detta sammanhang ledighet för högre studier,
t. ex. utomlands eller vid universitet, bevistande av Imperial Defence
College (»Försvarshögskolan») eller Administrative Staff College (»Förvaltningshögskolan»),
vidare detachering (huvudsakligen i utbildningssyfte)
till poster utomlands eller till lokala myndigheter, samt placering
i näringslivet. (Detachering som bestämmes av ett omedelbart behov i
det egna arbetet och som innebär heltidsarbete bör normalt inte räknas
som sabbatsledighet, även om vissa av sabbatsledighetens fördelar kan
uppnås som biprodukt. Gränsfall kommer givetvis att uppstå.) »Sabbatsledighet»
är inte helt begränsad till handläggande personal.
Australien
Enligt de lämnade upplysningarna är möjligheterna att erhålla sabbatsledighet
allmänt sett begränsade till universitetsområdet. Reglerna för de
olika universiteten är inte lika, men i praktiken finns det litet utrymme
för väsentliga variationer i detta hänseende. De flesta professorer kan få
en sabbatsperiod i regel vart sjätte eller sjunde år. I vissa fall sker
lönereduktion. Ofta krävs, att den som begär ledigheten, framlägger en
studieplan eller ett bestämt forskningsprojekt för ledigheten.
USA
Sabbatsledighet tillämpas i huvudsak endast inom undervisningsväsendet,
där den har till syfte att ge professorer och andra lärare tillfälle till fortsatta
studier. Beträffande lärare under collegenivån är huvudsyftet att skapa
möjligheter att förvärva pedagogisk utbildning som antingen leder till för
befordran nödvändiga meriter eller medför behörighet som ordinarie lärare.
Vissa tecken tyder på att betald ledighet för vidareutbildning i ökad
omfattning tillämpas vid vissa affärsföretag med stort antal kvalificerade
tjänstemän liksom inom större forskningsprojekt. Praxis i det amerikanska
affärslivet har emellertid oftare varit att låta sådan utbildning
ske inom ramen för interna utbildningsprogram eller bekosta den under
kvällskurser eller till och med under ordinarie arbetstid, varvid utbildningen
betraktas som en del av den reguljära arbetstiden. Vid kvällsundervisning
betalar företagen dock ofta endast själva undervisningskostnaden.
Tanken att låta den anställde förkovra sig på egen hand under
viss tid är icke aktuell.
Vid den nyligen avslutade 89 :e kongressen hölls »hearings» i anledning
av ett motionsvägen framlagt förslag, som syftade till att skapa ett
federalt system med sabbatsledighet för att förbättra undervisningskvaliteten
i elementar- och fortsättningsskolor. Förslaget bifölls inte men det
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1!)66
7
finns anledning till antagande att detta eller något liknande förslag
kominer att upptagas till behandling vid kommande kongresser.
SACO-förslag i 1966 års avtalsrörelse
I Arets avtalsrörelse har SACO vid förhandlingarna med statens avtalsverk
framfört ett sedan länge aviserat förslag om sabhatsperioder (se bl. a.
SACO-tidningen 1965 s. 72, 88, 116 och 191).
Förslaget, som enligt SACO i kostnadshänseende ungefärligen motsvarar
en nedkortning av veckoarbetstiden med knappt en timme, syftar till att
bereda tjänstemän i kvalificerade befattningar en längre tid sammanhängande
ledighet vid två tillfällen under deras yrkesverksamma tid. De skulle
därigenom kunna följa upp utvecklingen inom sitt område och bli i stånd
till en kraftsamling, som eljest inte är möjlig.
Förslaget innehåller i huvudsak följande. Varje år varunder den anställde
tjänar in minst halv semester tjänar han också in 5,5 vardagar för ackumulerad
semester (nedan kallad sabhatsperioder). Fn sabbatsperiod tas ut
tidigast det år då den anställde fyller 40 År och senast det År han fyller 49
År. Fn annan sabbatsperiod tas ut tidigast det år den anställde fyller 50 år
och senast det år han fyller 60 år, dock senast tre År före pensionsavgången.
Tid under vilken sabbatsperiod uttas behandlas i tillgodoräkningshänseende
som annan semester. Om sabbatsperiod påbörjats, äger den anställde byta
ut sabbatsperiod mot tjänstledighet för sjukdom/motsvarande. Under sabbatsperioder
utgår semesterlön. Fn sabbatsperiod får tillsammans med löpande
semester för det år sabbatsperioden infaller uppgå till högst 150 vardagar.
Rätt till sabbatsperiod kan intjänas »i efterhand». Sabbatsperioden
kan således tillsammans med semester uppgå till 150 vardagar, även om
tillräckligt antal vardagar för sabbatsperiod inte intjänats men kan beräknas
bli intjänade fram till pensionsavgången.
Sabbatsperiod, uttagen delvis i »förskott», som av någon anledning inte
kommer att tjänas in, medför skyldighet för den anställde att ersätta arbetsgivaren
för den del av semesterlönen under sabbatsperioden som inte
intjänats. Bristande intjäning skall dock inte ersättas i den mån den beror
på dödsfall, sjukpension eller förtidspension. Intjänade vardagar för sabbatsperiod
— i den mån de inte överstiger 220 — som av någon anledning
inte blivit uttagna, skall i stället utgå i form av semesterersättning, som är
lika med semesterlönen.
SACO har yrkat, att — med vissa inskränkningar — rätten till semesterperioder
skall omfattas av dels samtliga anställda som före 40 års ålder
uppnått lönegrad 21, dels samtliga anställda som innehar tjänst i lönegrad
A 25 eller högre, dels ock sjukgymnaster, kuratorer/motsvarande och receptarier.
I den ramöverenskommelse som den 15 juli 1966 träffats mellan statens
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966
avtalsverk, Statstjänarkartellen, Statstjänstemannens riksförbund, Sveriges
akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisations
statstjänstemannasektion har i 8 § 5. av förhandlingsprotokollet
intagits en bestämmelse av innehåll, att parterna är ense om att under
avtalsperioden gemensamt studera problem sammanhängande med att
arbetstiden för tjänstemän inom vissa områden avsevärt överstiger gällande
normalarbetstid. Knligt vad som upplysts torde härvid den problematik,
som utgör motiv för SACO:s förslag, komma att upptagas till närmare
diskussion.
Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser ställer sig avvisande till den av motionärerna
begärda utredningen. Såsom grund för denna inställning åberopas i flera
fall, nämligen av TCO, SACO och SR, att frågan bör lösas avtalsvägcn. De
tre kommunförbunden anser under hänvisning till bl. a. samhällsekonomiska
och arbetsmarknadspolitiska synpunkter, att skäl ej föreligger att
nu företaga utredning om sabbatsår. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar,
att några bärande skäl för den begärda utredningen icke förebragts
medan Landsorganisationen på anförda skäl finner, att de i motionerna
redovisade motiven och kraven för sabbatsledighet inte kan ligga till grund
för en utredning.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför följande.
Med tanke på den inom näringslivet högt uppdrivna arbetstakten och de
snabbt förändrade kraven på arbetskraften synes behoven av omskolning
och vidareutbildning komma att öka. Denna utbildning kan självfallet ske
i olika former, varav inslag av utbildning under en längre tids sammanhängande
sabbatsledighet är en.
Som motionärerna framhåller kan många olika skäl anföras för en större
flexibilitet i såväl fördelningen av arbetstiden under den aktiva tiden som
dennas längd. Styrelsen anser att hithörande spörsmål förtjänar uppmärksamhet
vid diskussionen bl. a. av utformningen av den allmänna försäkringen.
Styrelserna för Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet framför i allt väsentligt likartade synpunkter
på den av motionärerna aktualiserade frågan. Yttrandena innehåller
till en början följande.
I motionerna framhålles som främsta motiv för lagstiftning om sabbatsår
den av stress förorsakade nedgången i arbetsförmågan samt otillfredsställelse
i arbetet, medan på lång sikt den samhällsekonomiska aspekten
anses kunna tillmätas mindre betydelse på grund av sabbatsårets förväntade
produktivitetshöjande effekt.
Styrelsen vill ifrågasätta om införandet av sabbatsår är en adekvat
åtgärd när det gäller att eliminera de av stress förorsakade skadeverkningarna.
Vår kunskap om de faktorer som framkallar stress och om de
Andra lagutskottet.s utlåtande nr 13 dr 1966
9
skadeverkningar som följer därav är, trots den forskning som bedrives
inom området, bristfällig och hypotetisk. Uppmärksamheten bör enligt
styrelsens mening i första hand inriktas på att genom en intensifierad
forskning kartlägga de stressframkallande faktorerna och verkningarna
av stress. Först när hela problemkomplexet är känt kan, enligt styrelsens
uppfattning, ändamålsenliga åtgärder övervägas. Styrelsen vill i sammanhanget
erinra om att parallellt med den pågående successiva arbetstidsförkortningen
sker en förstärkning av företagens personalvårdande
funktioner. Dessa förhållanden torde vara av betydelse i sammanhanget.
Styrelsen anser vidare till skillnad från motionärerna, att de samhällsekonomiska
och arbetsmarknadspolitiska synpunkterna måste tillmätas
stor betydelse i diskussionen om sabbatsledighet. I vårt land har sedan
lång tid tillbaka rått bristande balans mellan tillgång och efterfrågan på
arbetskraft. Den förväntade successiva arbetstidsförkortningen utlöser nya
krav på personalökningar. Gapet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft
blir större. Enligt 1965 års långtidsutredning kommer under perioden
1966—1980 en fortlöpande nedgång att ske i de arbetsföra åldrarnas andel
av totalbefolkningen, medan en kraftig ökning emotses i första hand i de
högre åldersgrupperna. Mot en ökning i tillgången på arbetskraft på 110.000
personer svarar en väntad ökning i efterfrågan på upp till 265.000 personer.
Förbundsstyrelserna anför vidare följande.
Styrelsen för Svenska landstingsförbundet:
Ur sjukvårdens synpunkt måste såväl befolkningens ofördelaktiga åldersfördelning
som konkurrensen om arbetskraften betecknas som allvarlig.
Med välståndsstegringen och ökningen i antalet åldringar följer ett allt
starkare tryck på sjukvårdens resurser. I detta sammanhang kan påpekas
att enligt långtidsutredningen den planerade utbyggnaden av den slutna
och öppna sjukvården har beräknats kräva en personalökning om sammanlagt
25.000 heltidsanställda under perioden 1964—1970, dvs. med 22 %.
Med hänsyn till att hela nettotillskottet av arbetskraft inom den närmaste
femårsperioden väntas bestå av kvinnor, har man att räkna med en skärpning
i rekryteringssvårigheterna.
Styrelsen för Svenska kommunförbundet:
Välståndsstegringen och därmed följande sannolikt höjda anspråk på
kommunal service samt ökningen av antalet åldringar kommer att medföra
en stegrad efterfrågan på arbetskraft från kommunernas sida samtidigt
som bl. a. befolkningens ofördelaktiga åldersfördelning skärper konkurrensen
om denna arbetskraft. Ett införande av sabbatsår torde innebära
avsevärd risk för en ytterligare begränsning i utbudet av arbetskraft.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet:
Med välståndsstegringen och därmed följande sannolikt ökade anspråk
på service inom de verksamhetsområden, som åligger bl. a. kommunerna,
ter sig såväl befolkningens ofördelaktiga åldersfördelning som den väntade
skärpta konkurrensen om arbetskraft som allvarlig. Förmodanden att införande
av sabbatsår skall kunna ha någon nämnvärd mildrande effekt
på svårigheterna härvidlag synes vid nämnda omständigheter vara sakligt
löst grundade. Följden kan lika gärna bli den motsatta.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 7,1 år 1966
Slutligen anför envar av förbundsstyrelserna, att mot bakgrunden av
vad som anförts i förbundets yttrande synes det inom överskådlig tid
komma att saknas förutsättningar för att mera allmänt genomföra systemet
med sabbatsledighet varför styrelsen ej finner skäl föreligga att nu
företaga den av motionärerna föreslagna utredningen.
Här må anmärkas, att två av ledamöterna i Svenska stadsförbundets
styrelse anmält reservation och därvid anfört, att styrelsen bort tillstyrka
den i motionerna begärda utredningen.
Såsom skäl för sin ovan redovisade inställning till motionerna yttrar
Landsorganisationen följande.
LO delar motionärernas uppfattning att arbetstidsfrågorna tillvunnit
sig ökat intresse. Dock synes den väsentligaste frågan enligt LO:s bestämda
uppfattning vara förkortning av veckoarbetstiden till 40 timmar för alla
grupper på arbetsmarknaden. De skillnader som nu finns mellan olika
grupper av anställda kan inte accepteras, utan måste enligt LO:s mening
utjämnas. Längre restider till och från arbetsplatsen, i förening med den
långa arbetsdagen, har tvingat fram kortare raster och måltidsuppehåll
för att bortovaron från hemmet inte skall bli orimligt lång. Detta har skett
samtidigt som arbetsintensiteten ökat och övriga krav på arbetstagaren
förstärkts.
LO delar således inte den uppfattningen, att arbetstidsförkortningen ur
hälsosynpunkt har sådan begränsad betydelse som motionärerna framhåller.
Denna ståndpunkt förefaller LO ännu märkligare eftersom motionärerna
så starkt betonar hälsosynpunkter vid diskussion om sabbatsår
och sabbatsledighet. De synpunkter som motionärerna där anför måste i
första hand gälla som skäl för en förkortning av veckoarbetstiden och således
en klar prioritering för denna reform framför motionärernas krav.
Som ett annat skäl för sabbatsledighet framhåller motionärerna behovet
av att förvärvsarbetande småbarnsföräldrar skall kunna beredas möjlighet
att få vara hemma hos sina barn under någon tid.
LO finner även från denna synpunkt att det väsentligaste kravet för
närvarande måste vara att nedbringa veckoarbetstiden för de grupper som
fortfarande har 45 timmars arbetsvecka. Därigenom torde en värdefull
förbättring av dessa föräldrars möjligheter att få bättre kontakt med sina
barn skapas. Detta skulle gälla för en mycket stor grupp av arbetstagare
och det kan ske ganska snabbt, något som knappast kan gälla i fråga om
sabbatsledighet eller sabbatsår för de stora grupperna på arbetsmarknaden.
Frågan om sabbatsår måste enligt LO också ha en klar ekonomisk innebörd
för samhället och kan inte enbart som motionärerna bedömer det
vara en fråga om periodisering av de aktiva insatserna. I varje fall måste
detta gälla om reformeringen skall avse hela svenska arbetsmarknaden.
Slutligen skall här redovisas yttrandena från de tre arbetstagarorganisationer,
som ansett, att den av motionärerna aktualiserade frågan bör
lösas avtalsvägen.
Statstjänstemannens riksförbund yttrar.
SR anser att någon typ av valfrihet för att uttaga en längre tids ledighet
kan vara motiverad att pröva utan inskränkning till vissa yrkeskategorier.
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år l!)66
11
SR ifrågasätter emellertid om en lång och sammanhängande ledighet nr
alla synpunkter — hortsett från enstaka yrkesutövare — skulle vara förmånligare
för individen och samhället än en uppdelad ledighet. Man hör
beakta möjligheten av valfrihet för individen att t. ex. uttaga en längre tids
semester eller annan uppdelning av ledigheten. En sabhatsledighet om ett
eller ett halvt år kan komma att skapa fritidsproblem för många. Detta
skulle komma att motverka lösningen av de problem om den personliga
otillfredsställelsen och den effektiva arbetsinsatsen som man genom motionen
velat komma till rätta med.
I motionen framhålles att den genomsnittliga levnadsåldern har de sista
årtiondena ökat och att individens arbetskapacitet och arbetslust nu ofta
föreligger i de högre åldrarna, varför man anser det motiverat att kräva
ytterligare ett aktivt år för rätt till pension av dem som vill utnyttja möjligheten
till ett sabbatsår.
Detta skulle enligt motionen vara skälet till att införliva sabbatsåret i
det allmänna socialförsäkringssystemet.
Genom den förhandlingsrätt som fr. o. m. den 1 januari 1966 tillerkänts
statstjänstemannen är frågor om semester och pensionsålder förhandlingsfrågor;
detta gäller även för de kommunalanställda. Samma förhållande
råder för de flesta arbetstagarna på den privata sektorn.
SR avstyrker därför bestämt förslaget om att införliva sabbatsåret i det
allmänna socialförsäkringssystemet. Den allmänna försäkringens totala
kostnader uppgår och kommer att ökas till utgifter över statsbudgeten.
Detta medför att andra aktuella områden som t. ex. åldringsvården blir
eftersatta. Genom detta förslag torde också den stora brist på arbetskraft
som nu råder inom ett flertal områden komma att öka.
SR vill understryka att det är väsentligt att frågan om eventuellt sabbatsår
behandlas mellan de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden,
alltså arbetsgivarsidan och arbetstagarnas huvudorganisationer, enär frågor
om semester och pension som berör aktiva arbetstagare i övriga fall är
förhandlingsobjekt mellan ovannämnda parter.
Sveriges akademikers centralorganisation förklarar sig helt dela motionärernas
uppfattning om behovet av att införa ett system med sabbatsperioder
på den svenska arbetsmarknaden samt hänvisar till att SACO i
årets avtalsrörelse har aktualiserat frågan inför arbetsgivarparten. Rörande
SACO:s yrkande i detta hänseende må hänvisas till framställningen ovan.
SACO anför vidare följande.
Med tanke på de olika yrkeskategoriernas och de olika arbetsmarknadsområdenas
speciella förhållanden torde problemet med en längre sammanhängande
ledighet lämpligast lösas på olika sätt. SACO tar därför avstånd
från tanken på att lagstiftningsvägen behandla frågan. Av motionärernas
argumentering framgår det, att införandet av sabbatsperioder är ett gemensamt
intresse för arbetsgivare och arbetstagare. Det mest rationella sättet
att utforma sabbatsperiodssystemet är därför enligt SACO:s mening att
låta arbetsmarknadsparterna för varje yrkesområde avtalsvägen reglera
denna form av arbetstidsförkortning.
Tjänstemännens centralorganisation framför följande synpunkter.
TCO anser att frågan om möjligheter för arbetstagare att under den ak -
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966
tiva tiden erhålla en sådan längre sammanhängande betald ledighet än
semestern utgör (här kallad sabbatsledighet) är av stort intresse. Liksom
motionärerna anser TCO att frågan bör prövas utifrån den utgångspunkten
att möjligheterna till sabbatsledighet i princip inte bör begränsas till enbart
vissa yrkesgrupper. Det moderna arbetslivets krav, personliga önskemål
om en längre ledighet för studiesyfte eller av familjeskäl utgör exempel på
motiv som kan tala för införande av sabbatsledighet. En sådan ledighet kan
i och för sig konstrueras såsom omvandling av redan gällande anställningsvillkor
(annan förläggning av den ordinarie arbetstiden, uttag av ackumulerad
semester) eller såsom förbättring av anställningsvillkoren genom införande
av en speciell form av arbetstidsförkortning eller semesterförlängning.
Av vikt är att ett system för sabbatsledighet ges ett sådant innehåll
att arbetskraftens rörlighet mellan olika arbetsgivare inte hindras. Även
åtskilliga andra frågeställningar torde uppkomma för att ett ur olika synpunkter
väl fungerande system för sabbatsledighet skall kunna ernås. Sålunda
kan bl. a. skillnader mellan olika arbetstagare i fråga om arbetsuppgifternas
art, verksamhetens organisation in. in. inverka på de faktiska
möjligheterna att vid visst tillfälle erhålla sabbatsledighet. Härutöver gäller
självfallet att införande av en rätt till sabbatsledighet utgör en sådan intressefråga
som aktualiserar förhandlingar mellan arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer.
De frågor beträffande införande av sabbatsledighet som främst bör uppmärksammas
är enligt TCO:s mening av sådan karaktär att de i första
hand bör prövas av arbetsmarknadens parter. Frågan om eventuella ändringar
i det allmänna socialförsäkringssystemet torde i avvaktan härpå
inte nu kräva några särskilda åtgärder. TCO anser därför inte erforderligt
att en statlig utredning nu igångsättes rörande frågan om sabbatsledighet.
Huruvida den kommande utvecklingen kan motivera statliga åtgärder beträffande
denna fråga kan inte nu förutses.
Utskottet
I förevarande motioner begärcs utredning rörande möjligheterna att bereda
enskilda rätt att under livstiden åtnjuta längre sammanhängande ledighet
i form av sabbatsår eller sabbatsledighet. Beträffande frågan hur problemet
skall lösas ekonomiskt och tekniskt hänvisar motionärerna till den
allmänna försäkringen som ett alternativ. Motionärerna erinrar om direktiven
till 1963 års arbetstidskominitté, vari anföres, att spörsmålet om ytterligare
arbetstidsförkortning generellt sett mindre är en fråga om vad som
är erforderligt och önskvärt ur hälsosynpunkt än ett ekonomiskt avvägningsproblem.
De anser, att denna syn på spörsmålet sannolikt är riktig, då
det gäller fördelningen av arbetstiden under så korta tidsperioder som ett
år eller mindre. Då det däremot gäller hela den aktiva tiden anser emellertid
motionärerna problemet vara en fråga om vilken periodicering av de aktiva
insatserna som är mest lämplig både med sikte på att uppnå ett så gott
samlat produktionsresultat som möjligt och för att förbättra hälsotillståndet
och öka den enskilde individens tillfredsställelse. Motionärerna menar att
sabbatsledighet för eu del arbetstagare skulle kunna motverka skadeverk
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966
13
ningarna av det växande antalet stressfaktorer i vårt land och därigenom
även öka individernas effektivitet i arbetet.
Remissyttranden över motionerna har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet. Så gott som samtliga remissinstanser
ställer sig avvisande till motionerna. Såsom skäl härför anför TCO,
SACO och SR att frågan bör lösas avtalsvägen. De tre kommunförbunden
anser under hänvisning till bl. a. samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska
synpunkter, att skäl ej föreligger att nu företaga utredning om
sabbatsår. Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att spörsmålet om större flexibilitet
i fråga om såväl fördelning av arbetstiden under den aktiva tiden som
dennas längd förtjänar uppmärksamhet.
Om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och lämpligt
att arbetstagare beredes längre ledighet för fortbildning eller för annat ändamål
torde detta enligt utskottets mening som hittills kunna lösas genom
överenskommelser. Med hänsyn härtill och till den inställning som flertalet
remissinstanser tagit i fråga om motionärernas förslag bör motionerna icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet får hemställa,
att förevarande motioner, 1:14 och 11:29, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 november 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand, fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser,
fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström, Dahlberg* och Högström*;
från andra kammaren: herr Odhe*, fru Ekendahl, herrar Wiklund,
Fredriksson, Sundelin, Johansson i Skärstad, Ringaby och Ullsten.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966
Reservation
av fru Hamrin-Thorell samt herrar Wiklund och Ullsten, vilka ansett
dels att det avsnitt i utskottets yttrande, som hörjar på s. 13 med orden
»Remissyttranden över motionerna» och slutar på samma sida med orden
»någon riksdagens åtgärd», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet anser liksom flera remissinstanser att frågan om möjligheter
för enskilda individer att under den aktiva tiden erhålla en längre sammanhängande
ledighet från sitt ordinarie arbete än den semestern utgör
- en s. k. sabbatsledighet — är av stort intresse. Det hårt uppskruvade
tempo som nutidsmänniskan lever i och som alltför ofta resulterar i besvärande
stressåkommor gör det önskvärt att åtminstone någon gång under
den aktiva perioden komma i åtnjutande av sådan ledighet. Krav och önskemål
på vidareutbildning och vuxenutbildning talar också för detta.
Åtskilliga problem uppstår emellertid i samband med införandet av sådan
sammanhängande ledighet. Utskottet vill framför allt peka på de samhällsekonomiska
aspekterna, som är svåra att överblicka. Den torde knappast
kunna bli aktuell i större utsträckning förrän efter det att den planerade
förkortningen av arbetsveckan till 40 timmar genomförts på 1970-talet
och näringslivet anpassat sig därefter. Å ena sidan skulle en viss arbetstid
gå förlorad, å andra sidan kan rekreation och utbildning väntas få positiva
verkningar på arbetsprestationernas kvantitet och kvalitet. Vidare kommer
det sannolikt beträffande en hel del befattningshavare, i synnerhet sådana
med specialistfunktion eller i nyckelposition, att uppstå svårigheter att anskaffa
ersättare under ledighetsperioden. Finansieringen av långledigheten
kan tänkas ske på flera olika sätt. Motionärerna anser att det bör övervägas
att inordna denna i socialförsäkringssystemet. Eventuellt kan den aktiva
tiden individuellt regleras med hänsyn till utnyttjad långledighet. Det kan
inte komma i fråga att genom lagstiftning pålägga företagen att utan vidare
bära en extra kostnad. Men frågan om eventuella försäkringsavgifter kan
bli föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det är möjligt
att vissa grupper av löntagare är mera intresserade än andra av eu
uppgörelse av detta slag och därmed förenade uppoffringar för att få tillfälle
till en längre ledighet från sin ordinarie sysselsättning. Enligt utskottets
mening bör alla dessa frågor av praktiskt och organisatoriskt slag
utredas.
Utskottet vill icke beteckna dessa svårigheter såsom oöverstigliga. Det
vore enligt utskottets mening beklagligt om man lät frågeställningar, som
inte är omedelbart aktuella och vid första anblicken kan förefalla svårlösliga,
förhindra en närmare undersökning av möjligheterna att genomföra
en reform som för många människor kan te sig som ett betydelsefullt
inslag i en framtida standardhöjning när ekonomiska och administrativa
förutsättningar därför föreligger. Utskottet förordar av denna anledning att
den av motionärerna begärda utredningen kommer till stånd.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.3 dr 1966
15
Även om frågan om beredande av möjlighet till längre sammanhängande
ledighet kan bli en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens parter,
anser utskottet — bland annat med hänsyn till de samhällsekonomiska
verkningarna och den eventuella inordningen i socialförsäkringssystemet
— det angeläget att frågan utredes genom samhällets försorg — som många
gånger tidigare skett i andra fall.
Slutligen vill utskottet betona att frågan om införande av långledigheter
får ses på lång sikt. Den kan dock komma att få den största betydelse för
medborgarna och har framtiden för sig. I vårt samhälle där genom en
fortgående effektivitetshöjning inom det ekonomiska livet och samhällslivet
i övrigt bättre levnadsvillkor för människorna ter sig möjliga årtionde efter
årtionde bör man nu anlägga ett vidare perspektiv. Utskottet förordar alltså
att den av motionärerna föreslagna utredningen kommer till stånd.»
dels att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna 1:14 och 11:29
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förutsättningslös
utredning angående möjligheterna att ge enskilda
individer en längre sammanhängande ledighet från det
ordinarie arbetet i form av s. k. sabbatsledighet.»