Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
1
Nr 63
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa familjepolitiska
åtgärder.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr I: 574 av herr Holmberg m. fl. samt nr
II: 698 av herr Bohman m. fl.
Motionerna har, såvitt avser yrkanden om tillgodoräknande av pensionsår
för hemarbetande kvinnor samt om samordning av utredningsarbetet på
familjepolitikens område och om särskilt stöd till större familjer, behandlats
i utskottets utlåtanden nr 39 och 40 år 1966.
I motionerna, vilka är likalydande, har såvitt nu är i fråga, yrkats att
riksdagen måtte besluta »att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag med beaktande av vad i motionen anförts om införandet
av frivillig barnsjukförsäkring inom den allmänna sjukförsäkringen».
Motionerna
I motionerna anföres följande.
En försäkringsfråga av stor betydelse för barnfamiljerna gäller sjukförsäkring
av barn. För familjer där båda föräldrarna förvärvsarbetar uppkommer
ofta mycket stora svårigheter då barnen blir sjuka. Antingen måste
någon anställas för att vårda barnet eller också måste någon av föräldrarna
stanna hemma från sitt eget arbete. De möjligheter som finns att erhålla
hjälp av hemsamariter eller barnvårdarinnor är helt otillräckliga. Hur familjen
än löser problemet uppstår ofta betydande kostnader, antingen i form
av ersättning till anställd vårdare eller i form av inkomstbortfall för någon av
föräldrarna. Enligt vår mening är det motiverat att skapa möjlighet till frivilliga
barnförsäkringar inom den allmänna sjukvårdsförsäkringens ram,
varvid försäkringsbeloppet skulle vara avsett just för att i valfri form bekosta
vården av det sjuka barnet.
Gällande bestämmelser m. m.
Ersättningsregler enligt lagen om allmän försäkring m. m.
Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
1—8905 66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 63
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
skulle ha varit inskriven om hon fyllt 16 år, har enligt lagen om allmän
försäkring vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Moderskapspenning
utgör 900 kronor. Vid flerbörd tillkommer 450 kronor för varje barn utöver
ett. Av moderskapspenningen kan den försäkrade lyfta 300 kronor före
nedkomsten, dock tidigast 120 dagar före den beräknade tiden därför. Om en
kvinna som har rätt till moderskapspenning skulle vara sjuk, är hon avstängd
från rätt till grundsjukpenning fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m.
den tjugonionde dagen därefter.
Därest en kvinnlig försäkrad i anledning av barnsbörd avhåller sig från
förvärvsarbete, har hon enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring rätt
till tilläggssjukpenning, även om hon icke är sjuk. En förutsättning är
dock att hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten
därför under minst 270 dagar i följd varit placerad i sjukpenningklass nr
3 eller högre, d. v. s. haft minst 2 600 kronor i arbetsinkomst, eller skulle
ha varit placerad i sådan sjukpenningklass, om hon fyllt 16 år. Tilläggssjukpenning
som nu sagts utgår tidigast fr. o. m. den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen
så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock
högst för 180 dagar. Fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen
utgår tilläggssjukpenning i anledning av barnsbörd endast under förutsättning
att kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet
i sin vård. Barntillägg utgår ej till sjukpenning vid barnsbörd.
Ändringar i lagen om allmän försäkring, vilka träder i kraft den 1 januari
1967, medför att moderskapspenningen höjes till 1 080 kronor och vid flerbörd
till nämnda belopp ökat med 540 kronor. Lagändringarna innebär
vidare bl. a. höjning av andra ersättningsbelopp (se andra lagutskottets
utlåtande nr 47 år 1966).
Efter utgången av nyssnämnda 180-dagarsperiod erhåller kvinna, som är
försäkrad enligt lagen om allmän försäkring, inte ersättning från försäkringen,
därest hon avhåller sig från förvärvsarbete för att vårda sitt barn.
I allmänhet torde ej heller arbetsgivaren utbetala någon del av lönen även
om kvinnan — eller annan vårdnadshavare — är nödsakad att taga hand
om sitt barn till följd av att barnet insjuknat. Här må dock, såvitt avser flertalet
statstjänstemän, nämnas följande.
Enligt allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän
(AST) äger flertalet tjänstemän under högst 15 dagar av ett och samma
kalenderår uppbära lön med B-avdrag vid ledighet för annan enskild angelägenhet
av vikt än flyttning eller studier. Såsom sådan angelägenhet anses
vård av minderårigt barn i hemmet vid hastigt påkommet behov av ledighet
härför (19 § mom. A 6 c). I anvisningarna till AST anföres vidare, att
lön med B-avdrag vid ledighet av angivna orsak får utgå högst sex dagar i
följd.
Andra lagutskottets utlåtande nr tid ur 1066 3
Social hemhjälp
Hemhjälpsverksamhet har bedrivits i Sverige sedan 1920-talet. Verksamhetejn
kallades då hemsyster- eller hemvårdarinneverksamhet och
bedrevs 1920—1943 av enskilda organisationer och av några kommuner.
På förslag av 1941 års befolkningsutredning infördes 1943 ett särskilt statsbidrag
till verksamheten, som då främst inriktades på att hjälpa barnfamiljer.
Social hemhjälp skulle enligt den då utfärdade kungörelsen lämnas till
hem, »där på grund av sjukdom, barnsbörd eller därmed jämförbara omständigheter»
tillfälligt hjälpbehov förelåg. Genom senare tillägg till kungörelsen
kunde hemhjälp lämnas i förebyggande syfte, under regelbundet återkommande
perioder samt även åt ensamboende. Huvudman för verksamheten
var kommuner och enskilda organisationer. Numera bedrivs verksamheten
i huvudsak i kommunal regi.
Det särskilda statsbidraget upphörde 1960 och inarbetades i lärarlönebidraget
till kommunerna. Därmed upphörde den författningsmässiga regleringen
av heinhjälpsverksamheten och kommunerna kunde själva bestämma
över hur verksamheten skulle bedrivas. Staten svarade endast för utbildningen
av hemvårdarinnor. Socialstyrelsen var central tillsyns- och rådgivningsmyndighet.
Eftersom den sociala hemhjälpen i första hand skulle tillgodose barnfamiljernas
hjälpbehov blev hemvårdarinnehjälpen till andra kategorier, åldringar
och invalider, otillräcklig. I slutet av 1940-talet startades därför i
kommunal och enskild regi (Röda Korset) en särskild form av hemhjälpsverksamhet
för åldringar, invalider och andra ensamboende. Denna verksamhet
var avsedd att sättas in vid ett stadigvarande behov av hemhjälp.
Hemsamaritverksamheten, som numera är det allmänt vedertagna namnet,
har hittills icke haft statsbidrag. Socialstyrelsen har dock genom en omfattande
information sökt stimulera kommunerna till initiativ och arbetsmarknadsstyrelsen
har medverkat genom rekrytering och utbildning.
Förvärvsarbetande föräldrar har sedan början av 1940-talet i viss utsträckning
kunnat få hjälp med tillsynen av tillfälligt sjuka barn. I allmänhet har
hemvårdarinnorna i mån av tid skött barntillsynen. Några kommuner
organiserade i mitten av 1950-talet särskild barnvaktstjänst.
I proposition nr 85 till 1964 års riksdag angående åldringsvårdsfrågor
m. m. föreslog chefen för socialdepartementet att statsbidrag till den sociala
hemhjälpen skulle återinföras. Socialpolitiska kommittén hade föreslagit
sådant bidrag för hemhjälp åt åldringar och invalider (SOU 1964: 5). I propositionen
anförde socialministern — efter att ha anmärkt, att familjeberedningen
i en promemoria hösten 1963 (Socialdepartementet, stencil
1963:8) påvisat behovet av en väsentlig utbyggnad även när det gällde
hemhjälpen till barnfamiljerna — bl. a. följande (s. 49).
2—8905 66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 63
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
Starka skäl talar för att ett statsbidrag till hemhjälpen utformas så,
att det också omfattar denna del av hemhjälpsverksamheten. Därigenom
undvikes en konkurrens på olika villkor mellan två angelägna behov. Även
från administrativ synpunkt är det en avgjord fördel att två verksamhetsgrenar,
som delvis bedrives med gemensam personal, i bidragshänseende
behandlas på samma sätt. Bidragssystemet kan då ytterligare förenklas.
Jag finner det därför lämpligt, att kommunernas kostnader för den sociala
hemhjälpsverksamheten i dess helhet lägges till grund för statsbidraget.
Enligt propositionen kunde kommunernas nettokostnader år 1964 för
hemhjälpen till barnfamiljerna uppskattas till ca 40 miljoner kronor. Motsvarande
kostnad för hjälpen till åldringar och invalider uppskattades till
SO miljoner kronor.
Riksdagen biföll de i propositionen förordade reglerna för bidrag till
hemhjälpsverksamheten (statsutskottets utlåtande nr 106).
I enlighet med beslutet utfärdades kungörelse den 29 maj 1964 om statsbidrag
till social hemhjälp (SFS 1964: 427). Statsbidrag utgår med 35 procent
av kommunens nettokostnader för hemvårdarinnor, hemsamariter och därmed
jämförliga personer, vilka har till huvudsaklig uppgift att i enskilt hem
hjälpa åldringar, handikappade och barnfamiljer.
För budgetåret 1964/65 anvisades 20 miljoner till statsbidraget. Då
anslaget avsåg verksamheten under endast senare halvåret 1964, motsvarade
beloppet ett årsanslag om 40 miljoner kronor. Påföljande budgetår höjdes
anslaget till 50 miljoner kronor. I statsverkspropositionen avseende innevarande
budgetår anförde chefen för socialdepartementet att, med hänsyn
till den fortgående snabba utbyggnaden av hemhjälpsverksamheten, han
räknade med en ökning av anslagsbehovet för budgetåret med 20 procent. 1
enlighet härmed har riksdagen anvisat ett förslagsanslag uppgående till 60
miljoner kronor (statsutskottets utlåtande nr 5 år 1966).
Kungl. Maj :t har uppdragit åt socialstyrelsen att »till behandling upptaga
möjligheterna att i olika avseenden åstadkomma större enhetlighet mellan
kommunerna i fråga om den sociala hemhjälpsverksamheten samt
åldringsvården i övrigt».
Socialstyrelsen har, vid handläggningen av frågor rörande social hemhjälpsverksamhet,
vid sin sida en rådgivande nämnd (instruktion för
nämnden finns i SFS 1963: 385).
Socialstyrelsen behandlar den sociala hemhjälpen i nr 175/januari 1965
av publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor. Publikationen
utdelas till bl. a. samtliga socialnämnder och kommunalnämnder. Sagda
nummer av publikationen har vidare utdelats till ledamöterna av socialstyrelsens
rådgivande nämnd, samtliga länsarbetsnämnder, de kommunala
nämnder som handlägger hemhjälpsärenden, utbildningsanstalter för hemhjälpspersonal
samt till föreningar som, med kommunalt bidrag, anordnar
social hemhjälpsverksamhet.
Andra lagutskottets utlåtande nr Gli år I DG G 5
Här må även nämnas alt vissa uppgifter rörande ilen sociala hemhjälpen
— främst av statistisk art — återfinnes i Sociala meddelanden nr 3—4
/1965.
Pågående utredningar
F amil jeberedningen
Familjeberedningen — tillsatt av Kungl. Maj :t den 6 juni 1962 — har
till huvuduppgift att kartlägga och analysera olika problem i anknytning
till samhällets service för barnfamiljerna och inkomma med de förslag
beredningen med anledning härav finner påkallade. Vidare har Kungl.
Maj :t till beredningen överlämnat ett antal riksdagsskrivelser för beaktande
i de delar som inte faller inom ramen för vissa andra kommittéers utredningsuppdrag.
Till beredningen har sålunda överlämnats bl. a. en skrivelse
från 1962 års riksdag med anhållan om utredning rörande frågorna om
samhällets ansvar för barnkostnaderna och om särskilda åtgärder för att
förbättra barnfamiljernas ekonomiska ställning, samt rörande befolkningsfrågans
olika aspekter. Vidare en skrivelse från 1963 års riksdag angående
ekonomiskt stöd till hemarbetande mödrar med barn i förskoleåldern.
Familj eberedningen avgav år 1964 en promemoria om ökat stöd till barnfamiljer
(SOU 1964:36). I promemorian anför beredningen sammanfattningsvis.
Det material som presenteras i föreliggande promemoria visar, att barnfamiljerna
generellt sett lever på en lägre standard än ensamstående och
familjer utan barn. Samtidigt som barnets ankomst ofta innebär ett temporärt
eller mera stadigvarande bortfall av ena förälderns förvärvsinkomst,
ökar familjens utgifter. Det ekonomiska läget för familjen försämras med
varje ytterligare barn, eftersom en i stort sett oförändrad familjeinkomst
skall täcka konsumtionskostnaderna för flera personer. Den ekonomiska
faktorn har därför också av naturliga skäl stor betydelse i dagens familjeplanering.
Familj eberedningen konstaterar, att samhällets ekonomiska stödåtgärder
för barnfamiljerna måste förstärkas, om man vill minska nuvarande mycket
betydande standardskillnader mellan barnfamiljer och övriga. Det grundläggande
stödet bör, enligt beredningens mening, vara lika för alla barn
och utgå i form av allmänna barnbidrag. Detta grundläggande stöd bör
förstärkas i samband med den omläggning av skattesystemet, varom förslag
väntas från allmänna skatteberedningen.
Familj eberedningen anser det vidare motiverat med ett extra stöd —
vårdbidrag — till familjer med småbarn, i första hand så länge barnet befinner
sig i späd ålder. Beredningen rekommenderar att olika frågor som
hör samman med införandet av ett sådant bidrag blir föremål för närmare
utredning. Lämpligen kan moderskapsförsäkringen tagas till utgångspunkt.
Utöver det grundläggande stödet förordar beredningen ett särskilt familjetillägg
till flerbarnsfamiljerna, avsett att bidraga till en utjämning av standardskillnaderna
mellan familjer med olika barnantal. Detta familjetillägg
bör utgå med ökande belopp i förhållande till barnantalet och beloppen
bör därvid stå i rimlig relation till de grundläggande barnbidragen. Införande
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
av ett familjetillägg torde förutsätta en samtidig översyn av reglerna för
familjebostadsbidrag.
Familjeberedningen har här endast framfört vissa principiella ståndpunkter
vad beträffar samhällets ekonomiska stödåtgärder för barnfamiljerna.
Den närmare fördelningen på de olika komponenterna i bidragssystemet
och möjligheterna till samordning dem emellan kräver en särskild
utredning. Denna bör komma till stånd sedan skatteberedningen framlagt
förslag till nylt skattesystem och man vet vilket finansiellt utrymme som
står till förfogande för ett förstärkt familjestöd. De olika beståndsdelarna i
det framtida familjestödet bör dock enligt familjeberedningens åsikt avvägas
så, att samhället påtager sig en större andel av de konsumtionsutgifter som
barnen medför, med sikte på att minska klyftorna i levnadsstandard inte
endast mellan barnfamiljer och hushåll utan barn, utan även mellan barnfamiljer
med olika barnantal.
Familjepolitiska kommittén
Den 26 februari 1965 beslöt Kungl. Maj :t att verkställa utredning angående
samhällets ekonomiska stöd åt barnfamiljerna. 1 direktiven för utredningen,
som antagit namnet familjepolitiska kommittén, anför föredragande
statsrådet bl. a.
Familj eberedningen, som f. n. är sysselsatt med en studie av de vårdinsatser
som barn i olika åldrar tidsmässigt kräver, har i nyssnämnda promemoria
också diskuterat en eventuell ekonomisk ersättning för föräldrarnas
vårdinsats. Beredningen ställer sig därvid i princip bakom tanken
på ett särskilt vårdbidrag till familjer med småbarn och rekommenderar en
närmare prövning av möjligheterna att anknyta ett sådant bidrag till moderskapsförsäkringen.
Emellertid har beredningen varit på det klara med att kostnaderna måste
bli avsevärda för en sådan utbyggnad av familjestödet, uppdelat på ett
konsumtionsstöd och en vårdersättning, och att olika tekniska lösningar
måste diskuteras mot bakgrund av samhällets samlade resurser i framtiden.
Beredningen utgick därvid ifrån att familj estödets olika komponenter och
möjligheterna till samordning dem emellan skulle bli föremål för fortsatt
utredning, sedan allmänna skatteberedningen framlagt sitt betänkande med
de förslag, som kunde äga sammanhang med familjestödet.
Familj eberedningens promemoria har hösten 1964 varit föremål för en
omfattande remissbehandling och därvid i allmänhet fått ett klart positivt
gensvar. Väsentliga synpunkter har framkommit på bl. a. differentieringsspörsmålet
och effekten på mödrarnas förvärvsarbete av det tänkta nya
vårdbidraget. En så gott som enhällig remissopinion synes utgå ifrån att
samhällets åtgärder till förmån för barnen är de mest produktiva bland
investeringar. Jag delar denna uppfattning och anser tiden nu mogen för
en närmare utredning av samhällets ekonomiska stöd åt barnfamiljerna.
Servicefrågorna bör dock lämnas utanför, då de prövas i annan ordning.
För att verkställa utredningen om det ekonomiska familjestödet bör särskilda
sakkunniga tillkallas.
För fullgörande av sitt omfattande uppdrag bör de sakkunniga skaffa
sig eu god överblick över förefintliga stödformer och deras effekt, studera
den inbördes avvägningen och pröva behovet av ändring eller utbyggnad av
dem.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
Ett samlat mått på samhällets nuvarande stödåtgärder för barnfamiljerna
är svårt alt ge, eftersom det gäller så inkommensurabla ting som exempelvis
bostadsstandard, studiemöjligheter och trygghet vid familjeförsörjarens
frånfälle. Vid en prövning av vad som kan betraktas som eu rimlig
uppoffring från föräldrarnas sida och en »tillräcklig» samhällsinsats för
barnen måste hänsyn tagas till den olika bärkraften hos olika tamiljetyper.
Familjepolitiken bör differentieras så att stödet sätter in när och där behovet
är störst. Riktmärket blir då alt åstadkomma större jämlikhet i materiella
villkor inte bara mellan barnfamiljer och familjer utan barn utan
även mellan barnfamiljer inbördes som har barn i olika antal och åldrar.
Det betyder också, att en inkomsttransferering bör eftersträvas, som utjämnar
familjernas livsinkomst mellan perioder med vårdnads- och försörjningsplikter
mot barn och perioder utan sådana plikter.
Allmänna barnbidrag bör även i fortsättningen bilda stommen i konsumtionsstödet
åt barnfamiljerna. Barnbidragen bör liksom hittills kompletteras
med särskilda stödformer. De nuvarande familj ebostadsbidragen bör därvid
omprövas förutsättningslöst. Det är önskvärt att en såvitt möjligt
enhetlig syn anlägges på det konsumtionsstöd, som bör utgå under barnens
uppväxttid fram till dess att de inte längre bör anses tillhöra familjeekonomien.
Vidare bör frågan om införandet av ett vårdbidrag prövas bl. a.
mot bakgrunden av att de arbetsföra åldersgruppernas andel av totalbefolkningen
minskar. De sakkunniga bör vara oförhindrade att även undersöka
och lägga fram förslag om andra nya inslag i familj estödet. Under
utredningen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt olika kategorier ensamma
barnförsörjare.
Huvuduppgiften för de sakkunniga bör vara att undersöka effektiviteten
av olika stödformer och pröva deras inbördes sammansättning och avvägning
inom ramen för vissa alternativ för samhällets totala stöd till barnfamiljerna.
De familjepolitiska åtgärder som nu är inriktade på att direkt
stödja barnfamiljernas ekonomi — barnbidragen, familjebostadsbidragen,
moderskapsförsäkringen och bidragsförskotten — kan under nästa budgetår
beräknas kosta drygt 2 miljarder kronor. Genom att variera stödformernas
sammansättning och nivå bör ett antal utbyggnadsalternativ utarbetas.
De sakkunniga bör utforma sina förslag utifrån en realistisk bedömning
av nationalproduktens ökning och den privata konsumtionens ökningstakt.
Verkningarna av en förskjutning till barnfamiljernas favör bör således
redovisas till sina konsekvenser för övriga medborgargrupper inom ramen
för det totala utrymmet.
I sitt arbete har de sakkunniga att beakta det direkta samband, som råder
mellan stödet till barnfamiljerna och skattesystemets utformning. I enlighet
härmed bör de sakkunniga vid sitt arbete samråda med familjeskatteberedningen.
Famil jeskatteberedningen
Denna utredning tillsattes enligt bemyndigande den 29 januari 1965 för
att inom finansdepartementet överse familj ebeskattningen samt därmed
sammanhängande frågor.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
Tidigare behandling av förevarande fråga
Vid 1956 års riksdag hemställdes i en motion (II: 355) om utredning
av frågan om »lämpligaste sättet för stöd i vissa fall till ensamstående
förvärvsarbetande mödrar med barn under 16 år, då barnet vid sjukdom
måste vårdas av modern i hemmet». I sitt utlåtande (nr 13) över motionen
hänvisade andra lagutskottet till att 1954 års familjeutredning i sitt år 1955
avlämnade betänkande »Samhället och barnfamiljerna» ägnat de ensamstående
mödrarnas problem en särskild undersökning. Utredningen hade
därvid uppmärksammat även de speciella svårigheter som berörts i motionen
och även givit vissa uppslag till frågans lösning. Utskottet erinrade vidare
om att familjeutredningens betänkande jämte däröver avgivna remissyttranden
var under bearbetning av en särskild beredning, den s. k. familjeberedningen,
som hade till uppdrag att inom socialdepartementet biträda
vid den fortsatta handläggningen av frågan om samhällets stödåtgärder för
barnfamiljerna och därmed sammanhängande spörsmål. Med hänsyn till
att det delproblem som uppmärksammats i motionen — utskottet påpekade
härvid att samma problem kunde uppstå för ensamstående förvärvsarbetande
fäder och för förvärvsarbetande med hemmavarande åldringar —
syntes komma att upptagas till behandling i sitt större sammanhang, avstyrkte
utskottet bifall till motionsyrkandet. Riksdagen godkände utskottets
utlåtande.
I motioner (1 204 och 11:261 samt 1:205 och 11:245) vid 1958 års
A-riksdag togs åter förevarande problem upp till behandling. Därvid
begärdes dels åtgärder, som säkrar rätt till ersättning för förvärvsarbetande
mödrar i de fall då sjuka barn behöver deras vård, dels ock utredning rörande
det lämpligaste sättet för stöd åt förvärvsarbetande mödrar och
fäder, som på grund av barns sjukdom måste stanna hemma från arbetet,
samt åt andra, som på grund av likartade vårdnadsplikter är nödsakade
att utebli från arbetet. Såsom en lämplig stödåtgärd anvisades i motionerna
daghjälp från sjukkassa. I två av motionerna framhölls, att en förutsättning
för att erhålla daghjälp borde vara, att nödvändigheten av bortovaro
från arbetsplatsen styrktes dels av läkarintyg, dels ock av utredning att
hemhjälp genom kommunens försorg icke kunnat anskaffas.
Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 19)
godkändes av riksdagen. Utskottet hänvisade därvid till att familjeberedningen
i en den 26 september 1956 framlagd promemoria angående hemhjälp
föreslagit att förevarande problem borde lösas genom en utbyggnad
av den sociala hemhjälpen. Utskottet erinrade om att en sådan utbyggnad
påbörjats. Sålunda hade antalet statsbidrag till avlöning av hem vårdarinnor
för år 1959 höjts till 3 500. Såsom jämförelse kan nämnas, att
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
för år 1956 utgick statsbidrag till avlönande av ca II 000 heinvårdarinnor.
Utskottet anförde vidare:
Mot de lösningar, som föreslagits i motionerna, synes vägande invändningar
kunna riktas. Det system med daghjälpsersältning, som motionärerna
anvisat, måste sålunda enligt utskottets mening förenas med alltlör
tungrodd och omständlig administration för att missbruk av förmånen skall
kunna förebyggas.
I stället anser utskottet i likhet med familjeberedningen, att förevarande
problem bör lösas främst genom en utbyggnad av den sociala hemhjälpen.
Eu sådan lösning har framför allt den fördelen, att man därigenom undviker
att förvärvsarbetande personer måste stanna hemma från arbetet på
grund av barns eller andra anhörigas sjukdom. Såsom ovan redovisats har
statsmakterna också både i fjol och i år fattat beslut, vilka är ägnade att
främja en sådan utbyggnad. Utskottet finner därför icke skäl föreslå någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionerna. Emellertid må framhållas, att
utbyggnaden och effektiviseringen av den sociala hemhjälpen i mångt och
mycket framstår som en kommunernas egen angelägenhet. Utskottet vill i
detta sammanhang påpeka att ett verksamt komplement till hemvårdarinneverksamheten
i den form som ovan berörts kan ernås genom hemhjälpsförmedling
samt tillhandahållande av hemhjälp i form av timanställd arbetskraft.
Härvidlag är enligt utskottets mening det kommunala initiativet av
den största betydelse.
Även vid 1960 års riksdag väcktes motioner, 1:463 och 11:553, rörande
förevarande fråga. Motionärerna diskuterade huruvida de svårigheter, som
uppstår för en förvärvsarbetande ensamstående förälder, då ett barn insjuknar,
kunde lösas genom den sociala hemhjälpen. Enligt motionärerna var
emellertid dennas resurser otillräckliga. De påpekade därvid, att efterfrågan
på barnpassning var mycket ojämn. Sålunda var den stundom till
följd av banala infektioner bland skolbarn och daghemsbarn mycket stor.
Med hänsyn till att hjälp till barnpassning ofta inte fanns att tillgå, ansåg
motionärerna, att svårigheterna borde lösas på det sättet, att familjeförsörjare
som nödgas slanna hemma för att ta hand om sjuka barn erhöll
ersättning för den förlust av arbetsförtjänst delta medförde. I motionerna
föreslogs därför, att i dylika fall familjeförsörjaren skulle få ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 34)
följande.
Såsom andra lagutskottet tidigare framhållit kan de i motionerna aktualiserade
problemen knappast lösas inom den allmänna sjukförsäkringens
ram. I stället måste andra vägar sökas. Ehuru en utbyggnad av den sociala
hemhjälpen och liknande verksamhetsformer under senare år ägt rum,
torde behoven därmed vara långt ifrån täckta. Det är därför angeläget att
åtgärderna på dessa områden intensifieras. Måhända kan även andra åtgärder
visa sig verksamma för att bemästra svårigheterna. Enligt utskottets
mening är det önskvärt att föreliggande frågor ägnas ytterligare uppmärksamhet.
Denna mening bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
Kungl. Maj :t överlämnade den 2 december 1960 avskrift av riksdagens
skrivelse i ämnet (nr 242) jämte utskottsutlåtandet till socialstyrelsen
för att tagas i beaktande i den verksamhet, som ankommer på styrelsen.
I motionerna I: 386 och II: 462 till 196b års riksdag hemställdes om utredning
och förslag att ändra statsbidragsgivningen för social hemhjälp »så
att den bättre kommer att stimulera en kraftig utbyggnad av denna verksamhet».
Allmänna beredningsutskottet behandlade yrkandet jämte åtskilliga
andra yrkanden angående familjepolitiken och om bättre förhållanden
för kvinnlig arbetskraft m. m. i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 18
år 196b; riksdagen gav Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört. Utskottet
erinrade, såvitt avser förevarande yrkande, om innehållet i ovannämnda
proposition nr 1964:85, som icke varit föremål för riksdagens behandling
då utlåtandet avgavs. I övrigt föranledde yrkandet icke något riksdagens
uttalande. Beträffande i samma utskottsutlåtande berört förslag om frivillig
barnsjukförsäkring hänvisas till följande avsnitt i detta utlåtande.
Även vid 1965 års riksdag behandlade allmänna beredningsutskottet (utlåtande
nr lb) motioner angående familjepolitiska frågor. Ett av yrkandena
avsåg utredningen av frågan om sjukpenning för vård av sjukt barn. Riksdagen,
som godkände utskottsutlåtandet, hänvisade till det utredningsarbete
som pågår inom familjeberedningen, familjepolitiska kommittén och familjeskattcberedningen.
Utskottet anförde vidare följande.
De utredningsuppdrag som här berörts ligger helt i linje med de förenämnda
framställningar som riksdagen enligt förslag av utskottet gjorde
åren 1962 och 1964. Uppdragen är enligt de lämnade direktiven, såvitt utskottet
kunnat finna, av den omfattningen att de innesluter en prövning av
praktiskt taget samtliga de ämnen som upptagits i de här förevarande
motionerna. Det kan således förutsättas att även de i motionerna framförda
mera specificerade propåerna till lösningar av olika problem blir
beaktade. Då motionerna kan anses härigenom besvarade finner utskottet
icke påkallat med något riksdagens initiativ i ärendet.
Vid innevarande års vårriksdag behandlades motionsyrkanden med i
huvudsak samma syfte som yrkandena vid 1964 och 1965 års riksdag. Andra
lagutskottet anförde i sitt ovan angivna utlåtande nr bO bl. a., att de i
motionsyrkandena framförda förslagen om förbättrat ekonomiskt stöd till
barnfamiljerna är frågor av en art som familjepolitiska kommittén har att
pröva och att resultatet av denna prövning bör avvaktas, varför skäl för
något riksdagens initiativ i saken inte föreligger.
Riksdagen godkände utlåtandet.
Remissyttrande vid 1964 års riksdag
I ovan nämnda utlåtande nr 18 år 196b av allmänna beredningsutskottet
behandlas även motionerna I: 638 och II: 766. I dessa motioner upptog mo
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr Hd år 1066
lionärerna till diskussion frågan om en frivillig barnsjukförsäkring, dock
utan att framställa något yrkande i anslutning därtill. Motionärerna anförde
följande.
De förvärvsarbetande föräldrarnas möjligheter att själva ta hand om ett
sjukt barn som inte får lämnas till daghem bör ökas. Detta skulle bli fallet
om möjlighet att teckna en frivillig barnsjukförsäkring inom den allmänna
sjukförsäkringen infördes. Med tanke på att i denna sjukförsäkring finns en
karenstid på tre dagar synes betänkligheterna mot ett sådant system inte
behöva vara så stora. Vad angår frågan om förvärvsarbetande förälders
rätt att stanna hemma hos sitt sjuka barn synes detta närmast val a en angelägenhet
mellan arbetsmarknadens parter.
I remissyttrande anförde Svenska försäkringsbolags riksförbund i denna
fråga väsentligen följande.
Riksförbundet ställer sig av flera skäl tveksamt till ett dylikt arrangemang.
De flesta sjukdomsfall som drabbar barn i de aktuella åldrarna torde utgöras
av akuta infektionssjukdomar eller andra kortvariga sjukdomstillstånd. I de
kanske flesta fall understiger sjukdomstiden sannolikt tredagarskarensen. Å
andra sidan förekommer ofta att dessa korta sjukdomsperioder återkommer
och de kan då sammantagna få lika besvärande ekonomiska konsekvenser
som en längre sammanhängande sjukperiod. Om emellertid försäkringen
även skulle täcka korta sjukdomsfall, skulle dels stor risk uppkomma för
missbruk och dels kostnaderna för försäkringen bli avsevärda och avgifterna
därmed prohibitiva. Riksförbundet har härvid utgått ifrån att försäkringen
skulle lämna ersättning med samma sjukpenning för den hemmavarande
av föräldrarna som denne skulle ha åtnjutit om han själv drabbats av
sjukdom. Enligt riksförbundets uppfattning bör därför dylik försäkring
_ liksom exempelvis viss av försäkringsbolagen lämnad frivillig sjukförsäkring
för studerande — avtalas med relativt lång karenstid men med
rätt att sammanlägga flera kortare sjukperioder. Det förefaller emellertid
riksförbundet lämpligare att ett annat förslag i samma motioner göres till
föremål för noggranna överväganden, nämligen att utbygga barn- och hemvårdarinneinstitutionerna.
Ett sådant arrangemang skulle också innebära
en tillfredsställande kontroll av att hjälp lämnades i fall där verkligen
sjukdom inträffat.
Utskottet
I förevarande motioner framhålles, att för familjer, där båda föräldrarna
förvärvsarbetar, uppstår ofta mycket stora svårigheter då barnen blir sjuka.
Eftersom möjligheterna att i sådana fall erhålla bistånd genom den sociala
hemhjälpen är helt otillräckliga måste antingen någon av föräldrarna
stanna hemma från arbetet eller någon utomstående anlitas för vården.
Vilken metod som än väljes uppstår ofta betydande kostnader för familjen.
Motionärerna hemställer under hänvisning till det anförda om utredning
och förslag om införandet av en frivillig barnsjukförsäkring inom den allmänna
sjukförsäkringen. Enligt motionärerna skulle utfallande försäkringsbelopp
vara avsett för att på valfritt sätt ordna vården av det sjuka
barnet.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1966
Andra lagutskottet har tidigare vid flera tillfällen i av riksdagen godkända
utlåtanden avvisat tanken att förevarande problem skulle lösas inom
sjukförsäkringens ram. Utskottet har därvid pekat på att en sådan anordning
måste förenas med en alltför tungrodd och omständlig administration
för att förebygga missbruk. Det må tilläggas, att avgifterna för den föreslagna
försäkringen uppenbarligen skulle bliva förhållandevis höga bl. a.
med hänsyn till försäkringens frivilliga karaktär. Problemet med vården
av barn som plötsligt insjuknat i hemmet torde i viss utsträckning kunna
lösas genom den sociala hemhjälpen. Denna befinner sig under en fortgående
utbyggnad men, som motionärerna påpekat, är resurserna otillräckliga
för att hjälp skall kunna lämnas åt barnfamiljerna i alla de fall, då
så erfordras. Utskottet förutsätter att den förra året tillsatta familjepolitiska
kommittén, som skall utreda samhällets ekonomiska stöd åt barnfamiljerna,
under sitt arbete kommer att uppmärksamma även problem av
den karaktär, som tagits upp i motionerna. Med hänsyn härtill synes något
riksdagens initiativ i anledning av motionerna ej erforderligt. Utskottet
får därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:574 och 11:698, såvitt nu är
i fråga, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 november 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell,
herrar Lars Larsson, Edström, Hiibinette, Högström och fru Elvy Olsson;
från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fru Svensson,
herrar Svensson i Kungälv*, Johansson i Skärstad, Ringaby, Carlsson i
Göteborg, Jonsson och Göransson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
K L Beckmans Tryckerier AB - Stockholm