Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1966
7
Nr 40
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
angående statsrådens rätt att erhålla ordet vid kamrarnas
överläggningar.
I de likalydande motionerna nr 150 i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg och nr 197 i andra kammaren av herr Hamrin i Jönköping hemställs,
»att riksdagen måtte besluta om ändrade regler för statsråds rätt att
erhålla ordet i kamrarnas överläggningar i enlighet med vad som anförts
i motionen». — Motionen är tryckt i första kammaren.
Gällande bestämmelser
I riksdagsordningen (RO) § 53 stadgas, att statsrådets ledamöter äger
tillträde i vardera kammaren med rätt att deltaga i överläggningarna. De
äger dock inte rätt att deltaga i besluten om de ej är ledamöter av kammaren.
Närmare bestämmelser om talarordningen och om statsrådens talerätt
återfinns i RO § 52 och kamrarnas ordningsstadgor (OSt) § 12. Ledamot,
som vill yttra sig inför kammaren, har att begära ordet av talmannen, varefter
han uppropas i den ordning han därtill anmält sig. Har två eller flera
samtidigt begärt ordet, bestämmer talmannen ordningen dem emellan.
Från nämnda regler stadgas vissa undantag. Efter talmannens beprövande
kan ledamot erhålla ordet för kort genmäle, innefattande upplysning
eller rättelse i anledning av föregående talares anförande eller bemötande
av angrepp från dennes sida. Beträffande statsrådets ledamöter gäller ytterligare
ett undantag. Oberoende av ordningen kammarens ledamöter emellan
erhåller dessa ordet, sedan anmälan därom gjorts hos talmannen. Ledamot,
som erhållit rätt till kort genmäle, äger dock yttra sig före statsrådsledamot.
Historik
Rätt för statsrådsledamot att deltaga i kamrarnas överläggningar fanns
stadgad redan i RO:s ursprungliga lydelse år 1866. Undantag gjordes dock
för det fall då dessa enligt regeringsformen förde riksstyrelsen. Denna un
-
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1966
dantagsbestämmelse borttogs sedermera genom en grundlagsändring år
1953, då den ansågs otidsenlig.
År 1867 antogs en arbetsordning för riksdagens andra kammare. Förslaget
hade utarbetats inom ett kammarens enskilda utskott (uti. nr 25).
Rätten för »Konungens rådgifvare» att erhålla ordet framför kammarens
ledamöter infördes av utskottet utan närmare motivering, men under
kammaröverläggningarna framhölls som huvudskäl för den föreslagna ordningen
dess tidsbesparande funktion. Man menade, att statsråden ofta var
i tillfälle att meddela faktiska upplysningar, varigenom en lång sakdiskussion
kunde förekommas. Påföljande år, 1868, antogs också en ordningsstadga
för riksdagens första kammare. Denna innehöll dock inte några
bestämmelser om ordningen för utövandet av statsrådens talerätt. Föreskrifter
i ämnet, överensstämmande med vad som tidigare gällde i andra
kammaren, kom att införas först år 1884 (FI\:s l:a tillf, utskotts uti.
nr 5).
Fram till år 1933 skulle kamrarnas ledamöter ovillkorligen yttra sig i
den ordning, vari de anmält sig till talarlistan. Till förhindrande av onödig
vidlyftighet och upprepningar och för åstadkommande av större koncentration
i kammardebatterna infördes emellertid nämnda år regler i RO § 52
om begränsad genmälesrätt (KU uti. 1932: 26). Denna replikrätt fick dock
vika för statsrådens talerätt, ehuru sådan företrädesrätt för statsråden inte
var avsedd av 1930 års kommitté för utredning av riksdagens arbetsformer,
vars betänkande (SOU 1931: 26) låg till grund för reformen. En sådan ordning
kom så småningom att framstå som otillfredsställande. Då ett statsrådsanförande
var långt, kom repliken ofta att hänga »i luften» (SOU
1947: 79). Till förhindrande härav infördes i samband med tillkomsten av
1949 års OSt bestämmelsen om att ledamot, som erhållit rätt till kort genmäle,
äger yttra sig före statsrådsledamot (FK:s 3:e och AK:s 4:e tillf, utskotts
uti. nr 1).
Frågans tidigare behandling m. m.
I en vid 1930 ars riksdag framlörd motion om vissa mindre förändringar
i riksdagens arbetsformer föreslogs, för vinnande av större koncentration
i kammardebatterna, att en av utskottsmajoriteten inom sig utsedd talare
skulle tillerkännas samma rätt att ingripa i kammardebatterna som tillkommer
statsråd. Förslaget avstyrktes av konstitutionsutskottet (nr 22)
som ansåg att frågan borde ses i ett vidare sammanhang. En anordning
med utskottsreferenter syntes enligt utskottet dessutom komma att medföra
vissa ytterligare anordningar med minoritetsreferenter liksom även
vissa konsekvenser angående rätt för motionär att i särskild ordning erhålla
ordet. Utlåtandet bifölls av kamrarna. — Motionärens förslag togs
emellertid upp av 1930 års kommitté för utredning av riksdagens arbets
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1066
9
former (SOU 1931:26) och i proposition till 1932 års riksdag (nr 105).
Med samma motivering som 1930 avstyrkte konstitutionsutskottet (nr 26)
propositionen i denna del.
Frågan om att ge vissa andra kategorier av talare än statsråd, t. ex.
partiledare, en i förhållande till övriga ledamöter mera gynnad ställning i
debatten berördes även i 19å7 års betänkande med förslag angående riksdagens
arbetsformer (SOU 1947: 79). De sakkunniga fann sig dock inte
kunna biträda en sådan tanke. Om den realiserades, kunde nämligen enligt
de sakkunniga resultatet bli, att ett fåtal ledande riksdagsledamöter helt
dominerade i debatterna. Detta skulle faktiskt kunna innebära »att den
grundlagsstadgade yttrandefriheten avfördes så att säga genom en bakdörr».
Frågan om statsrådens talerätt aktualiserades genom en motion vid 195i
års riksdag. Motionären fann, att »det sätt varpå statsråden utnyttjar privilegiet
att när som helst och hur länge som helst ingripa i debatterna» bidrog
till att förrycka dessa och omöjliggöra för många ledamöter att inom
rimlig tid erhålla ordet. Man borde därför överväga att, som i vissa andra
länders parlament, förplikta statsråden att begära ordet i vanlig ordning. I
den mån statsråd behövde ge en upplysning eller en replik borde detta
kunna ske inom ramen för fastställd repliktid. Utan angivande av närmare
motivering fann konstitutionsutskottet (uti. nr 19) dock inte skäl att förorda
ändring i nuvarande ordning.
Författningsutredningens förslag till ny riksdagsordning (SOU 1963: 18)
innehåller i här aktuella delar (1 kap. 18 §) inga nyheter i förhållande till
vad som nu gäller. Utredningen vill dock framhålla vikten av att statsrådens
obegränsade talerätt vid replikskifte ej utnyttjas så att debattens karaktär
av replikskifte förrycks. I en till paragrafen avgiven reservation anför
dock tre ledamöter, att denna statsrådens företrädesrätt väl är naturlig,
men att samma rätt bör tillerkännas även gruppledarna inom samtliga i
riksdagen representerade partier eller annan talesman som riksdagsgruppen
därtill utser. En sådan ordning skulle enligt reservanternas mening
skapa »någorlunda likvärdiga arbetsvillkor mellan regering och opposition»
inom folkrepresentationen.
Motionerna
Motionärerna finner, att statsrådens rätt att utan särskilda tidsbegränsningar
erhålla ordet när som helst i en riksdagsdebatt ofta medför att dessa
förrycks. Sedan ett statsråd utförligt polemiserat mot en eller flera kammarledamöter,
har dessa ej annan möjlighet att komma till tals i omedelbar
anslutning till statsrådsanförandet än att begära ordet till kort genmäle.
I övrigt är kammarledamot hänvisad att begära ordet i slutet av debatten
för att då återkomma till statsrådets inlägg. Det synes motionärerna
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1966
rimligt, att statsråden underkastas likartade regler som övriga talare. Avslutningsvis
antyder motionärerna, att olika vägar härvidlag kan beträdas.
En möjlighet vore att statsråd finge anmäla sig på talarlistan på samma
sätt som kammarledamöterna. De skulle visserligen ha en ovillkorlig rätt
att få ordet också utanför listan, men talartiden skulle då vara begränsad
exempelvis till tio eller femton minuter. En sådan tidsrymd synes enligt
motionärerna tillräcklig för ett statsråd att utveckla sina synpunkter på en
fråga i en debatt, i vilken han ej från början avsett att deltaga.
Utskottet
I förevarande motioner hemställs om ändrade regler om statsrådens rätt
att erhålla ordet vid kamrarnas överläggningar. Syftet är att statsrådens
nuvarande förmånsställning i förhållande till kammarledamöterna skall
minskas.
Det sålunda aktualiserade spörsmålet måste ses i sammanhang med talarordningen
över huvud i riksdagen. Detta frågekomplex är numera föremål
för grundlagberedningens granskning i samband med dess överväganden
rörande arbetsformerna för en enkammarriksdag med omkring 350
ledamöter. Två omständigheter torde komma att särskilt beaktas vid utformningen
av en lämplig talarordning, nämligen dels riksdagens ständigt
stigande arbetsbörda och dels den alltmer intensiva bevakningen av riksdagsdebatterna
genom radion och televisionen. Att åstadkomma en från
alla synpunkter ändamålsenlig och rättvis ordning är otvivelaktigt en
vansklig uppgift. I avvaktan på resultatet av grundlagberedningens arbete
bör enligt utskottets mening inga ändringar vidtas i nuvarande ordning.
Utskottet hemställer sålunda,
att motionerna I: 150 och II: 197 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 oktober 1966
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Hernelius, Karl Pettersson, Tistad och Svenungsson; samt
från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen, Henningsson, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin
i Jönköping, Larsson i Luttra, Werner* och Gustafsson i Stenkyrka.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.