Nr 39—M Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969
1
Nr 39
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion
om ändrad ordning för remissdebatten.
I motionen nr 109 i första kammaren av herr Isacson hemställs, »att riksdagen
måtte besluta utreda frågan om de lämpligaste formerna för remissdebatten
så snabbt, att en bättre debattordning kan komma till stånd vid
nästa års behandling av statsverkspropositionen».
Gällande ordning
I riksdagsordningen (RO) § 58 första stycket stadgas, att varje ledamot
äger yttra sig »i målet», då proposition eller motion första gången förekommer
i kammaren, före remiss till utskott. Debatt kan sålunda hållas i
anslutning till varje remissbeslut, men med remissdebatt åsyftas i allmänhet
den som hålls i anslutning till remissen av statsverkspropositionen och
numera även propositionen nr 2 angående utgifter på tilläggsstat. Under
remissdebatten berörs ej endast innehållet i statsverkspropositionen, utan
även andra ämnesområden blir föremål för diskussion. Fråga är om en
allmän politisk debatt.
Någon gruppering av debattämnena förekommer inte. I enlighet med
RO § 52 och kamrarnas ordningsstadgor (OSt) § 12 skall ledamot, som vill
yttra sig inför kammaren, begära ordet av talmannen och uppropas då i
den ordning han därtill anmält sig, oberoende av vilket ämne han vill tala
om. Dessa bestämmelser torde emellertid endast reglera det fall, då en
ledamot anmäler sig till talarlistan under pågående överläggning, men inte
det fall då en anmälan äger rum före en debatts början. I praxis träffas då
ofta överenskommelser mellan talmännen och de anmälda talarna om talarordningen.
Beträffande remissdebatten gäller sedan gammalt, att dess
inledning är förbehållen regeringsrepresentanter samt parti- och gruppledare.
Detta inledningsskede tar lång tid i anspråk, under senare år omkring
30 procent av hela debattiden. Även i övrigt förekommer vissa avvikelser
från den eljest stadgade talarordningen.
I motsats till vad som gäller i vissa andra länders parlament förekommer
i den svenska riksdagen inte några stadgade debattrestriktioner. Sedan
1964 års remissdebatt iakttas dock under denna en frivillig tidsbegränsning
av anförandena. Dessa får inte överstiga tjugo minuter utom vad av1
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 39—41
Karlong (s. 2; rad 4 o. 5)
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966
ser anföranden av statsråd och gruppledare, vilka får förfoga över den
dubbla tiden. Erfarenheterna från såväl 1964 som 1965 års debatter anses
ha varit gynnsamma.
Dagen för remissdebatten bestäms av talmännen efter samråd med partiledarna.
Regelmässigt hålles den kort efter riksdagens högtidliga öppnande.
Remissdebattens längd har ökat under senare år, särskilt i andra kammaren
där den totala debattiden under åren 1964, 1965 och 1966 uppgått
till 28 V2, 25 3/4 och 28 timmar.
Reformförslag m. m.
Remissdebattens allt större omfattning och den blandning av överläggningsämnen
som därvid förekommer har under 1960-talet gett upphov till
debatt om dess närmare anordning. En reform har fått särskild aktualitet
genom att debatten numera via televisionen når en mycket stor allmänhet.
I detta sammanhang förtjänar även omnämnas de reformförslag som haft
avseende på riksdagsdebatter i allmänhet.
Tidsbegränsning av anförandena
Frågan om begränsning av yttrandefriheten i riksdagens kamrar togs
upp av de år 1946 tillkallade sakkunniga angående riksdagens arbetsformer
(1946 års riksdagsutredning). I sitt betänkande (SOU 1947: 79) föreslog
de införande av en möjlighet att besluta om begränsning av anförandenas
längd. Beslut härom skulle kunna fattas av kammare på förslag av
talmannen under det senare skedet av en utdragen debatt. Utredningens
förslag avvisades i proposition till 1948 års riksdag (nr 244) men tillstyrktes
av särskilda utskottets majoritet. En reservation till utskottsutlåtandet,
vari förslaget om debattrestriktioner avvisades, bifölls emellertid
av kamrarna. Under 1952 års riksdag övervägdes frågan inom konstitutionsutskottet
samt inom vissa av de politiska partiernas riksdagsgrupper.
Tanken mötte emellertid betydande motstånd och frågan fick då bl. a. därför
falla. Med anledning härav föreslogs inte heller regler om tidsbegränsning
vid 1954, 1959 och 1960 års riksdagar, då frågan kom upp motionsvägen
(KU uti. 1954: 19, 1959: 9 och 1960: 19). Även författningsutredningen
(SOU 1963: 18) behandlade spörsmålet. Utredningen fann att behovet
av någon reform inte var särskilt påtagligt i det nuvarande tvåkammarsystemet
men att det kunde göra sig gällande med annan styrka vid
genomförandet av ett enkammarsystem. Riksdagen borde därför med uppmärksamhet
följa utvecklingen på ifrågavarande område. En inom riksdagen
tillsatt arbetsgrupp år 1964 för undersökning av arbetsformerna för
3
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966
en enkammarriksdag med 330 ledamöter uttalade i eu samma ai avgiven
promemoria, att det torde bli ofrånkomligt med någon form av tidsbegränsning
av anförandena och att det även syntes bli nödvändigt att ge talmannen
frihet »att — i likhet med vad redan nu sker i betydande utsträckning
— göra upp talarlistan med bortseende från stadgandet om ledamots rätt
att erhålla ordet i den ordning han anmält sig». Frågan aktualiserades ånyo
vid 1905 års riksdag genom en motion. Konstitutionsutskottet (nr 14) fann
liksom tidigare att det inte kunde förnekas, att kammarförhandlingarna
någon gång uttänjts på ett sätt som kunnat verka förryckande på debatterna.
Uå det emellertid var angeläget, att yttrandefriheten inte beskais i
onödan, avstyrktes motionen. Samtidigt underströks dock vikten av att
frågan följs med uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till möjligheten av
ett ändrat kammarsystem. Härvid borde även beaktas andra möjligheter
att stimulera till livfulla och för åhörarna intresseväckande debatter. Slutligen
må även erinras om de uttalanden i ämnet som gjorts av riksdagens
organisationsutredning. Denna fann vid sin analys av de noteringar som
under 1965 års riksdag gjorts om anförandenas längd, att endast en mycket
ringa del av anförandena var långa. Huvudfrågan var enligt utredningen i
stället anförandenas antal. Då sistnämnda spörsmål borde ses i ett stöire
perspektiv än som vanligen sker ■—- kammararbetets planering övei riksdagsåret
och utskottsorganisationens uppbyggnad borde föras in i bilden
— togs det inte upp i förevarande sammanhang. Liksom dittills borde det
även fortsättningsvis ankomma på riksdagsgrupperna och de enskilda ledamöterna
att tillse att debatterna inte blir onödigt långa.
Förslag om ändrade bestämmelser om talarordningen
Ordningsföljden mellan talarna berördes av 1946 års riksdagsutredning,
som ifrågasatte om inte talmännen kunde ges frihet att bestämma i vilken
ordning anmälda talare skulle få yttra sig. Därigenom kunde förhindras att
flera talare ur samma parti — eller eljest för samma ståndpunkt — yttrade
sig i följd och därigenom försvagade debattens karaktär av ett verkligt
meningsutbyte. De sakkunniga hyste viss sympati för en sådan ordning
men rekommenderade i stället, att talmännen skulle bestämma om talarordningen
genom informella överenskommelser med de anmälda talarna.
En utvidgning av talmännens befogenheter aktualiserades även i en motion
vid 1951 års riksdag. Under hänvisning till 1946 års riksdagsutredning
avstyrktes motionen av konstitutionsutskottet, vars utlåtande (nr 23)
bifölls av kamrarna. Vid 1954 års riksdag återupptogs frågan genom motioner,
i vilka framställdes önskemål om cn förändring syftande till »att
bereda möjlighet åt deltagarna att i ett visst överläggningsämne erhålla
ordet för längre inlägg än de korta inpass, som nu kan tillåtas, eventuellt
även för nyanmälda talare att deltaga i debatten om ifrågavarande ämnes
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966
område». En sådan friare form för debatten, varigenom större ämneskoncentration
och överskådlighet skulle vinnas, förutsatte enligt motionärerna
vidgade befogenheter för talmännen att — eventuellt efter samråd
med förtroendemän för riksdagspartierna — påverka ordningsföljden mellan
anmälda talare och medge repliker. Konstitutionsutskottet uttalade
i sitt avstyrkande utlåtande (nr 19), vilket godkändes av riksdagen, att det
syntes sannolikt att debatterna i vissa lägen skulle bli mera intresseväckande
och överskådliga om de föreslagna ändringarna genomfördes. Utskottet
fann emellertid, att syftet med motionerna till viss del kunde nås genom
frivilliga överenskommelser och att sådana var att föredra framför en författningsreglering.
Vid samma riksdag föreslogs i en annan motion ändringar
i fråga om genmälesrätten. Motionen avslogs av riksdagen i enlighet
med konstitutionsutskottets hemställan (nr 19). En ledamot reserverade
sig och uttalade att talmannen, för att bereda oppositionen jämställdhet
med regeringen, borde ges möjlighet att under remissdebatten »i tillbörlig
anpassning till föregående statsrådsinläggs längd» medge längre replik än
sex minuter. Den nu gällande genmälestiden ansåg reservanten ofta vara
otillräcklig.
Författningsutredningen (SOU 1963: 18) föreslår i den aktuella frågan
inga ändringar i förhållande till nu gällande ordning.
Förslag om reformering av remissdebatten
Genom särskilda skrivelser till talmanskonferensen har under senare år
framförts konkreta förslag om reformering av remissdebatten. Dessa har
bl. a. gått ut på en framflyttning av vårsessionens remissdebatt till efter
den allmänna motionstidens utgång. Tanken, som också framfördes i riksdagen
under årets remissdebatt, har emellertid avvisats från oppositionshåll.
Vidare har föreslagits, att talare vid sin anmälan till debatten skall meddela,
om han ämnar beröra visst avsnitt av budgeten eller någon allmänpolitisk
fråga, som kan väntas föranleda andra talare till genmäle. Genom
att anmälningarna sker i förväg, skulle talmannen kunna företaga en ämnesgruppering
av debatten. Någon ändring i den rådande ordningen har
emellertid ännu inte rekommenderats av talmanskonferensen. Inte heller
har konferensens stöd vunnits för förslaget att den första debattdagen
skulle reserveras för regeringen och gruppledarna.
Slutligen har föreslagits, att statsråden skall underrättas i förväg, om
ledamot avser att i debatten vända sig till denne med frågor under hans
huvudtitel. Exempel på att denna anordning tillämpats har dock förekommit
sedan länge, liksom på att statsråd frågat anmäld talare om han avser
att beröra viss fråga under sitt anförande.
Det bör antecknas, att författningsutredningen (SOU 1963: 18) inte
5
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966
direkt tar upp frågan om remissdebattens reformering. Utredningens förslag
avser emellertid en omläggning av de stora ekonomiska debatterna i
riksdagen. Den nuvarande remissdebatten skulle delas upp i två, en allmän
politisk debatt i anslutning till den regeringsdeklaration som är avsedd att
avlämnas vid riksmötets början i oktober, samt en finansdebatt, som skall
hållas i anslutning till finansnämndens betänkande över finansplan och
nationalbudget i budgetpropositionen. Utredningen förutsätter, att detta
betänkande kommer så tidigt som möjligt under våren samt att ytterligare
tillfälle till finansdebatt föreligger i anslutning till nämndens betänkande
om granskningen av riksbankens verksamhet (penning- och valutapolitiken)
samt nämndens betänkande om finansplan och nationalbudget
i kompletteringspropositionen. Sedan erfarenhet vunnits av den nya
ordningen, kan det enligt utredningens mening finnas anledning att överväga
en samordning av dessa debatter.
Motionen
Motionären anför inledningsvis, att årets remissdebatt på nytt bevisat
otidsenligheten hos den nuvarande debattformen. För att åstadkomma en
mera intresseväckande debatt anser motionären det nödvändigt med en
ämnesgruppering, där frågeställningarna kunde koncentreras antingen
efter departement, vilket enligt motionären torde vara den lämpligaste ordningen,
eller efter utskott och avdelningar. Vid en gruppering efter departement
skulle riksdagen kunna förvänta att respektive departementschef var
närvarande och deltog i debatten, vilket skulle vara av stort värde för att
ge ytterligare belysning åt regeringens syn även på mera speciella frågeställningar.
En sådan indelning förutsätter enligt motionären, att remissdebattens
inledningsskede får samma bredd och allmänna innehåll som
nu. Den allmänna debatten borde dock koncentreras till en dag.
Utskottet
Den i förevarande motionen upptagna frågan om reformering av remissdebatten
har aktualiserats i flera sammanhang under de senaste åren. Vissa
betydelsefulla resultat har därvid uppnåtts, främst genom talmanskonferensens
försorg. I första hand må erinras om den sedan år 1964 tillämpade
frivilliga tidsbegränsningen av anförandena, vilken i huvudsak iakttagits
och fungerat väl.
Utskottet vill inte förneka att remissdebatten, trots de reformer som sålunda
förekommit, har vissa brister. Otvivelaktigt är det i och för sig ett
berättigat önskemål att debatten görs livfullare och mera intresseväckande.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966
Då emellertid riksdagens stora debatter kommer att upptas till granskning
av den i april tillsatta grundlagberedningen under dess överväganden rörande
arbetsformerna för en enkammarriksdag, synes anledning inte nu
föreligga för något initiativ från utskottets sida. Utskottet finner sig också
kunna utgå från att talmanskonferensen även framdeles kommer att uppmärksamma
den aktuella frågan och vidtaga de åtgärder av praktisk natur
som är möjliga för att åstadkomma en förbättrad ordning.
Av anförda skäl hemställer utskottet,
att motionen I: 109 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 26 oktober 1966
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Hernelius, fröken Stenberg, herrar Karl Pettersson och Tistad; samt
från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen, Henningsson, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson
i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra och Gustafsson i
Stenkyrka.