Bankoutskottets utlåtande nr 49 år 1966

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av motioner angående ändrade grunder för
bankernas kreditbedömning.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande motionerna nr 555 i första
kammaren av herr Stefanson m. fl. och nr 679 i andra kammaren av herrar
Wedén och Hgltander har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära utredning om ändrade grunder för kreditbedömning i
överensstämmelse med motionernas riktlinjer samt förslag till ändrade lagregler
i banklagstiftningen in. in. som må föranledas härav.

Beträffande motiveringen för detta yrkande hänvisas, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, till motionen I: 555.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från bankinspektionen,
Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

Gällande bestämmelser m. m.

Regler för bankernas kreditgivning av betydelse i detta sammanhang ges
främst i 56 och 59 §§ lagen om bankrörelse. I 56 § stadgas som huvudregel,
att bank icke må bevilja kredit, utan att säkerhet som av banken prövas
betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt
jämväl mot annan än den åt vilken krediten beviljas. Från denna huvudregel
gäller dock vissa undantag. Förutom att kredit utan särskild säkerhet
må ges åt stat, kommun m. fl. samfälligheter samt åt banker och sparbanker
gäller dels att kortvarig kredit må kunna utan särskild säkerhet beviljas
affärsidkare i och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna
trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga, dels att
av vederhäftig person dragen växel, som är betalbar på annan ort, må kunna
diskonteras ehuru accept på densamma ej erhållits, dels ock att annan
kredit utan särskild säkerhet må kunna lämnas till sammanlagt högst en
tiondel av bankbolagets eget kapital samt till ett belopp i varje särskilt fall
av högst 75 000 kronor, då krediten lämnas småföretagare för hans rörelse,
och eljest högst 15 000 kronor. I 59 § åläggs bank att vid meddelande av
kredit mot pant av aktier iakttaga bl. a. att det förefinnes en med hänsyn
till de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Nr 49

2

Bankoutskottets utlåtande nr hD år 196(>

marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; motsvarande
gäller om förlagsbevis. Aktier i förvaltningsbolag etc. får inte mottagas som
pant.

De angivna reglerna om blancokrediter går delvis tillbaka på äldre banklagstiftning
men innebär också att vid beslut år 1955 (och senare) i vissa
hänseenden gjorts avkall på förut gällande begränsningar av kreditmöjligheterna.
I fråga om de kortvariga blancokrediterna till affärsidkare förordades
i förarbetena en sådan uppmjukning av praxis, att omsättning av hithörande
krediter skulle tillåtas i de fall där den bakomliggande affärstransaktionens
egen natur fordrade ett dylikt anstånd. Dock borde en längre kredittid
än ett år inte få komma i fråga. Förslaget accepterades av statsmakterna
(prop. 1955: 3, BoU 5), varvid emellertid betonades att dessa lån måste
bibehålla sin karaktär av verkligt kortvarig kredit och inte finge erhålla
karaktär av s. k. stående förlagslån. Möjligheten att i annat fall lämna
blancokredit till småföretagare tillkom år 1955. I propositionen framhölls
därvid av chefen för finansdepartementet å ena sidan att begreppet småföretagare
borde ges en relativt vid tolkning, å andra sidan att bankerna vid
värderingen av fordringar på grund av dessa lån borde iakttaga viss försiktighet.
Bl. a. uttalades, att bank som beviljat blancokredit av här åsyftat
slag i regel måste på något sätt kunna följa företagets ställning under kredittiden
exempelvis genom periodiska rapporter. Vidare förutsattes alt tillsynsmyndigheten
skulle ägna särskild uppmärksamhet åt den nya regelns
praktiska tillämpning. Vad angår det föreslagna högsta beloppet för kredit
av detta slag, 75 000 kronor, anmärkte bankoutskottet att de behov som skall
täckas med ifrågavarande krediter ofta måste avse högre belopp än maximibeloppet.
Begränsningen ansågs dock motiverad med hänsyn till de risker
som är förenade med sådan kreditgivning.

I lagen om sparbanker har reglerna om utlåning (28 §) en något mera
restriktiv karaktär. Huvudregeln är att lån — utom då staten är ansvarig
för dess fulla gäldande — må utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant
eller borgen. Inteckning i lös egendom får mottagas som säkerhet endast
tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet. Liksom affärsbank är sparbank
förhindrad att såsom pant mottaga aktier i förvaltningsbolag etc. Inte
heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken accepteras
som pant. Även sparbank kan emellertid bevilja lån utan särskild
säkerhet. Detta får ske till ett belopp av i varje särskilt fall 5 000 kronor eller
det högre belopp, dock högst 15 000 kronor, som kan vara bestämt i sparbankens
reglemente. Summan av blancokrediterna får motsvara högst en
femtedel av sparbankens fonder. Härutöver får lån utan särskild säkerhet
beviljas annan sparbank samt vissa samfälligheter.

Möjligheten för sparbank att medge privat låntagare blancokredit tillkom
genom beslut av statsmakterna år 1955 (prop. 1955: 151, BoU 19). I det till

llankoutskottcts utlåtande nr i!) år 1960

3

grund för beslutet liggande sakkunnigförslaget hade uttalats, att reformen
motiverades av insikten om att det i stor utsträckning finns duktigt folk,
som för igångsättande av egen rörelse eller för liknande syften skulle behöva
skaffa sig ett mindre kapital genom banklån men icke har någon säkerhet
att erbjuda. I propositionen förutsattes såsom självklart att sparbankerna
skulle visa försiktighet vid utnyttjandet av den nya möjligheten till blancokreditgivning.

Huvudregeln om utlåning i lagen om jordbrukskasserörelse (37 §) överensstämmer
med banklagens. Inteckning i jordbruksinventarier får mottagas
som säkerhet endast tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet. Delsamma
gäller kredit mot förlagsinteckning, försåvitt icke centralkassan för
särskilt fall medger undantag. Beträffande aktier i förvaltningsbolag etc.
gäller detsamma som för banker och sparbanker. Bevis om andel i eller tillskott
till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa får inte godtas
som pant. Illancokredit får medges endast vissa samfälligheter, allmänna
inrättningar och kreditinstitut. Kravet på betryggande särskild säkerhet
gäller inte när stat, kommun eller jämförlig samfällighet är ansvarig för
lånet.

Ikraftträdandet år 1967 av lagen om företagsinteckning (prop. 1966:23,
L3U 28; jfr prop. 1966: 158 om ändring av ikraftträdandedatum från den 1
januari till den 1 juli 1967) kan beräknas bli av betydelse för bankernas möjligheter
att lämna krediter till företagare. Syftet med den nya lagen är att väsentligt
utbygga det nuvarande inteckningsinstitutet, något som avses ske
främst genom en utvidgning av kretsen av inteckningsberättigade till att omfatta
det stora flertalet näringsidkare, däribland jordbrukare, genom en
breddning av omfånget av den egendom, som kan besväras av inteckning,
samt genom förbättringar i skilda hänseenden av inteckningshavarens ställning
i förhållande till näringsidkaren och tredje man. Som motiv för omdaning
av det gamla institutet förlagsinteckning till det här nämnda nya institutet
har bl. a. angivits självfinansieringens minskade betydelse inom näringslivet.
Särskilt har mindre företagare och handelsidkare avsetts draga nytta
av reformen, önskemålet att företagsinteckningen skall stå till förfogande
för en vidsträckt krets av näringsidkare har tillgodosetts genom bestämmelsen
att sådan inteckning må meddelas näringsidkare som är bokföringsskyldig
eller driver jordbruk eller skogsbruk. För bestämmandet av inteckningsobjekten
har en tämligen extensiv norm valts. Intecknas kan förutom
olika slags lösören bl. a. arrende-, hyres- och bostadsrätt, nyttjanderätt till
lösören, vissa immateriella nyttigheter samt vissa fordringar.

Genom lagen upphävs bl. a. nu gällande förordning angående förlagsintcckning
och lag om inteckning i jordbruksinventarier. De begränsningar
som ovan angivits gälla i fråga om sparbankernas och jordbrukskassornas

4

Bankoutskottets utlåtande nr 4.9 år 1966

rätt att såsom säkerhet mottaga inteckningar av sådan natur kommer att
bortfalla, därest riksdagen bifaller de förslag till ändrad lydelse av 28 § sparbankslagen
och 37 § lagen om jordbrukskasserörelsen som Kungl. Maj :t
hösten 1966 framlagt i propositionen nr 128. Enligt dessa förslag skall såväl
sparbanker som jordbrukskassor efter fri bedömning få lämna lån mot
säkerhet av företagsinteckning.

Motionerna

Motionärerna framhåller betydelsen av att vid rådande knapphet på riskvilligt
kapital de mest effektiva företagen i första hand gynnas med krediter.
Bankernas kreditbedömning anser de i alltför hög grad utgå från de krav
på formella säkerheter som banklagstiftningen ställer. I synnerhet byggnadsinvesteringarna
uppges spela en avgörande roll vid kreditbedömningen,
medan däremot de snabbt ökande maskininvesteringarna inte i motsvarande
män ger kreditunderlag och investeringar av immateriellt slag, exempelvis i
utbildning, forskning och tekniskt utvecklingsarbete, ibland lämnas obeaktade.
Enligt motionärernas uppfattning bör vid kreditbedömningen särskilt
tagas hänsyn till företagsledningens kvalitet och till hur företagets
finansiella planering och redovisning är ordnad, medan mindre vikt bör
läggas vid tillgången till realsäkerheter.

Remissyttrandena

Bankinspektionen påpekar att för svenskt bankväsen sedan länge gäller
regeln att betryggande säkerhet skall ställas för kredit och att det enligt
banklagstiftningen endast i viss begränsad utsträckning är tillåtet att göra
avkall på detta krav. För långfristiga krediter uppställs regelmässigt högre
säkerhetskrav än för kortfristiga. Mot denna praxis har, säger inspektionen,
erinrats att den reella grunden för företagens förmåga att rättidigt infria
sina förbindelser är rörelsens lönsamhet och företagens allmänna finansiella
ställning och att vid brister härutinnan de ställda säkerheternas värde
kan vara problematiskt. Vad sålunda framförts finner inspektionen helt
överensstämma med dess egen erfarenhet och uppfattning; vid sin gransknig
av kreditinstitutens utlåning säger sig ämbetsverket alllid ha understrukit
att kreditgivning till industri- och handelsföretag måste baseras på
en bedömning av just företagens lönsamhet och finansiella ställning, framtidsutsikter
och liknande faktorer. Säkerhetskravet är emellertid, framhåller
inspektionen, avsett att ge de kreditgivande instituten, vilkas medverkan
vid företagens finansiering merendels är av en reellt sett långfristig karaktär,
förmånsrätt i företagens tillgångar framför t. ex. de kreditgivare som
har kortfristiga kommersiella fordringar. Upprätthållandet av kravet på säkerhet
för kredit i bank får också den konsekvensen, att företagen ej kan
pantsätta sina tillgångar på annat håll och därigenom öka sin skuldsättning

Bankoutskottets utlåtande nr åt) år 1966

på ett sätt som icke svarar mot deras åtcrbctalningsförinåga. Sett från de
kredittagande företagens synpunkt är det angeläget att banken-kreditgivaren
tillförsäkras sådan förmånsrätt i företagens tillgångar att den kan
engagera sig i företagens finansiering på lång sikt.

Inspektionen understryker att felbedömningar vid kreditprövningen bär
ägt rum och kommer att äga rum även framdeles. I detta sammanhang anföres: I

de icke sällsynta fall då industrikrediter blivit nödlidande, har erfarenheten
visat, att den långivare, som erhållit pant i förelagets tillgångar, som
regel varit väsentligt bättre ställd än övriga borgenärer. I de fall då en
realisation av panten icke skulle ha givit full täckning för fordringar, har
förmånsrätten ofta varit av värde genom de möjligheter den berett långivaren
att genomföra eu rekonstruktion av företaget och därigenom skapa
förutsättning för en framtida återvinning.

Förbättrade redovisningsmetoder och framstegen på ADB-området har
otvivelaktigt gett och kommer att ge kreditgivarna ökade möjligheter att
följa företagens ställning och utveckling. Även om man till fullo beaktar
denna omständighet, förblir emellertid säkerhetskravet enligt inspektionens
mening en nödvändig faktor vid bankernas kreditgivning. Detta utesluter
inte — såsom inspektionen i tidigare sammanhang antytt — att de i gällande
banklag angivna belopp som betecknar gränsen för den tillåtna blancokreditgivningen
jämkas något uppåt.

Inspektionen framhåller också att det nya institutet företagsinteckning
erbjuder väsentligt vidgade möjligbeter att tillgodose kreditgivarnas säkerhetskrav.
Något behov av den i motionerna föreslagna utredningen anses
inte föreligga, i synnerhet som vissa av de problem som berörts förväntas
bli uppmärksammade av kreditinstitututredningen.

Även Svenska sparbanksföreningen hänvisar till kreditinstitututredningen
och finner det lämpligt att den föreslagna utredningen hänskjutes dit. Föreningen
noterar att såväl banklagen som i synnerhet sparbankslagen för
närvarande ger relativt ringa utrymme att tillgodose motionärernas önskemål
men framhåller att vid all bedömning av kreditvärdigheten hänsyn
självfallet tages till såväl företagets immateriella tillgångar som företagsledningens
kvalifikationer.

Enligt Svenska bankföreningens mening är bankerna redan nu väl medvetna
om att utsikterna till återbetalning av en företagskredit ofta, ja kanske
oftast, är mera beroende av företagets lönsamhet och utvecklingsmöjligheter
på längre sikt än på förhandenvaron av särskilda säkerheter. Eu allmän
bedömning av företagets livsduglighet ingår regelmässigt som ett led i kreditprövningen,
säger föreningen, och därvid beaktas ej minst de av motionärerna
berörda frågorna om företagsledningens kvalifikationer och om den
finansiella planeringen och redovisningen. Någon särskild utredning om på
vad sätt kredilbedömning bör verkställas är därför enligt bankföreningens
mening inte påkallad. Föreningen finner det emellertid i likhet med motionärerna
önskvärt, att en uppmjukning sker av lagens krav på säkerställande
av bankkrediter genom pant eller borgen.

6''

Bankoutskottets utlåtande nr 4.9 år i966

Utskottet

Den huvudprincip på vilken den svenska banklagstiftningens utlåningsregler
är baserade är att kredit skall beviljas endast mot säkerhet i egendom
eller i fordringsrätt även mot annan än låntagare. Ett visst utrymme bar
emellertid beretts också för lån utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit.
Lån av detta slag får ges åt stat, kommun och vissa andra samfälligheter.
Dessutom kan även enskild person eller företag i viss utsträckning få sådan
kredit. Reglerna härom i lagen om bankrörelse tar särskilt sikte på affärsidkares
och småföretagares kreditbehov. Sparbankslagen ger mera begränsad
möjlighet att bevilja blancokredit, medan jordbrukskassorna måste kräva
särskild säkerhet av envar låntagare utom samfällighet.

Motionärerna anser att kravet på formell säkerhet bar blivit överbetonat
både i banklagstiftningen och i bankernas praxis. Lånesökande företag, som
inte kan förete sådan säkerhet, blir enligt deras mening missgynnade, trots
att de kanske är i besittning av högproduktiva resurser, inte minst av immateriell
art, står under skicklig ledning och bar ett välordnat planerings- och
redovisningssystem. Den knappa mängd krediter som står till näringslivets
förfogande kan sålunda komma att gå de mest effektiva företagen förbi.

Utskottet är helt ense med motionärerna om alt vid en realistisk bedömning
av ett företags kreditansökan stor vikt måste läggas vid företagets allmänna
förutsättningar att fullgöra åtagna betalningsförpliktelser. 1 likhet
med remissinstanserna har utskottet emellertid uppfattningen att denna
synpunkt redan till fullo beaktas av kreditinstituten och att dessa följaktligen
i hög grad intresserar sig för förekomsten av sådana tillgångar som motionärerna
nämner. Såsom bankinspektionen påpekat är den särskilda säkerhet
som normalt krävs av betydelse genom att den i händelse att lånet blir nödlidande
ger kreditgivaren en bättre ställning än den som övriga borgenärer
intar. Detta är uppenbarligen till fördel för kreditväsendet i dess helhet.

Vidare vill utskottet anföra, att de vidgade inteckningsmöjligheter som
nästa år kommer att stå till buds tack vare införandet av institutet företagsinteckning
synes komma att ge just sådana företag, som motionärerna särskilt
har i åtanke, väsentligt vidgade möjligheter att ställa även formell säkerhet
för kredit. I detta sammanhang må också framhållas att i det ansträngda
kreditmarknadsläge som nu råder kreditinstituten självfallet torde
vara benägna att vid valet mellan olika tänkbara lånesökande föredra dem
som inte bara kan bedömas ha utvecklingsmöjligheter utan också kan ställa
formell säkerhet.

Det sagda utesluter givetvis inte, att förutsättningar skulle kunna tänkas
föreligga för att låta kreditinstituten i något större utsträckning än nu ha
möjlighet att avstå från att kräva formell säkerhet för lån. Redan med hänsyn
till den skillnad i reglerna för blancokredit som råder mellan olika typer
av kreditinstitut kan det tagas för givet att detta problem kommer att

Bankoutskottets utlåtande nr \9 år 1966 ''

bli föremål för uppmärksamhet av kreditinstitutulredningen då den fullgör
sitt av utskottet i dess utlåtande nr 48 närmare berörda uppdrag alt
överse gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden.
Någon framställning till Kungl. Maj :t av den innebörd motionärerna föreslagit
finner utskottet inte befogad.

Utskottet hemställer sålunda,

att motionerna I: 555 och II: G79 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 november 1966

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Lundberg, Larfors och Mattsson;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Hagnell, Franzén i Motala, Börjesson
i Glömminge, Larsson i Umeå, Rask*, Löfgren och Gustavsson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid justeringen.