Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

1

Nr 62

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 4 november 1966 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 151, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

På grundval av villabeskattningsutredningens förslag (Stencil Fi 1966: 4)
föreslås i propositionen att procentsatsen för beräkning av intäkt enligt
villaschablonen differentieras. F. n. bestäms intäkten för alla villor till
ett belopp som motsvarar 2 % av taxeringsvärdet. I propositionen förordas
att denna beräkningsgrund behålls för villor med taxeringsvärde upp till
100 000 kr. För villor med högre taxeringsvärde tillämpas 2 % i botten och
4 % för den del av taxeringsvärdet som ligger mellan 100 000 och 200 000
kr. samt 8 % för den del av taxeringsvärdet som ligger däröver. Förslaget
beräknas medföra ökade skatteintäkter med ca 8 milj. kr. per år, varav 6
milj. kr. för staten och 2 milj. kr. för kommunerna.

I propositionen föreslås vidare bl. a. att s. k. garageföreningar och liknande
företag beskattas efter samma schablonmetod som tillämpas för bostadsföretag.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1967
och tillämpas fr. o. m. 1968 års taxering.

Det ovannämnda författningsförslaget är av följande lydelse. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 62

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 samt punkterna 3 och 6 av anvisningarna till 24 § och
punkt 3 av anvisningarna till 39 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

24 §.

(Föreslagen lydelse)

2 m o in. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamilj sfastighet)
och föreligger ej fall, som avses nedan
i sista stycket, skall såsom intäkt
av fastigheten upptagas ett belopp
motsvarande för helt år räknat
två procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt
för året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före
taxeringsåret.

taxeringsåret.

Vad i —---- — — använda fastighetsdelen.

Har fastighet, —------icke ske.

Vad i------publikt boställe.

2 mom. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamilj sfastighet)
och föreligger ej fall, som avses nedan
i sista stycket, upptages såsom
intäkt av fastigheten ett belopp motsvarande
för helt år räknat två procent
av den del av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret
som icke överstiger 100 000
kronor, fyra procent av den del av
taxeringsvärdet som överstiger
100 000 men icke 200 000 kronor och
åtta procent av den del av taxeringsvärdet
som överstiger 200 000 kronor.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt
för året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före

Anvisningar
till 24 §.

3. Med bostadsförening och bo- 3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag
förstås ekonomisk stadsaktiebolag förstås ekonomisk
förening och aktiebolag, vars verk- förening och aktiebolag, vars verk 1

Senaste lydelse av 24 § 2 mom. se 1965: 120, av punkt 3 av anvisningarna till 24 § och punkt
3 av anvisningarna till 39 § se 1954: 51 samt av punkt 6 av anvisningarna till 24 § se 1961: 41.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

samhet uteslutande eller huvudsakligen
består i att åt föreningens medlemmar
eller bolagets delägare bereda
bostäder i bus, som äges av föreningen
eller bolaget.

samhet uteslutande eller huvudsakligen
består i att åt föreningens medlemmar
eller bolagets delägare bereda
bostäder i hus, som äges av föreningen
eller bolaget. Som bostadsförening
eller bostadsaktiebolag anses
även ekonomisk förening eller
aktiebolag, vars verksamhet uteslutande
eller så gott som uteslutande
består i att tillhandahålla föreningens
medlemmar eller bolagets delägare
garage eller annan för deras
personliga räkning avsedd gemensamhctsanläggning
i byggnad som
äges av föreningen eller bolaget.

6. De i------såsom bostad.

Till fastighet,-------ägarens förfogande.

Från tillämpningen------ — fastighetens taxeringsvärde.

Fråga huruvida fastighet skall anses
inrättad till bostad åt en eller
två familjer skall bedömas med hänsyn
till de förhållanden, som rått
under större delen av beskattningsåret
eller, såvitt avser fastighet som
är avsedd att nyttjas endast viss tid
av året, under större delen av denna
tid.

" ~ '' o------ u

Fråga huruvida fastighet skall anses
inrättad till bostad åt en eller
två familjer skall bedömas med hänsyn
till de förhållanden, som rått
vid beskattningsårets utgång.

till 39 S.

3. Där vederlag för upplåtelse av
lägenhet, vilken tillkommit medlem
av bostadsförening eller delägare i
bostadsaktiebolag i denna hans egenskap,
enligt bestämmelserna i punkt
2 tredje stycket av anvisningarna
till 38 § upptagits såsom skattepliktig
intäkt för medlemmen eller delägaren,
får avdrag för sadana avgifter
och andra inbetalningar till
föreningen eller bolaget, som icke
äro att anse såsom kapitaltillskott,
göras i den mån beloppet av inbetalningarna
överstiger utdelning som
skett annorledes än i förhållande
till innehavda andelar i föreningen
eller aktier i bolaget. Avdrag må
jämväl ske för sådana av upplåtelsen
föranledda kostnader, som bestritts
av medlemmen eller delägaren
själv. Kostnad för reparation
och underhåll må anses såsom för -

3. Där vederlag för upplåtelse av
bostad eller annan förmån, som tillkommit
medlem av bostadsförening
eller delägare i bostadsaktiebolag i
denna hans egenskap, enligt bestämmelserna
i punkt 2 tredje stycket
av anvisningarna till 38 § upptagits
såsom skattepliktig intäkt för medlemmen
eller delägaren, får avdrag
för sådana avgifter och andra inbetalningar
till föreningen eller bolaget,
som icke äro att anse såsom
kapitaltillskott, göras i den mån beloppet
av inbetalningarna överstiger
utdelning som skett annorledes än
i förhållande till innehavda andelar
i föreningen eller aktier i bolaget.
Avdrag må jämväl ske för sådana
av upplåtelsen föranledda kostnader,
som bestritts av medlemmen eller
delägaren själv. Kostnad för reparation
och underhåll må anses så -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

(Nuvarande lydelse)

anledd av upplåtelsen endast i vad
avser avhjälpande av brist eller skada,
som uppkommit under upplåtelsetiden.

Med kapitaltillskott--- — såsoi

(Föreslagen lydelse)

som föranledd av upplåtelsen endast
i vad avser avhjälpande av brist eller
skada, som uppkommit under
upplåtelsetiden,
kapitaltillskott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser gälla
dock fortfarande i fråga om 1967 års taxering och eftertaxering för år 1967
eller tidigare år.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 801 av herr Sundin in. fl. och II: 976 av
herr Larsson i Umeå in. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
a\ propositionen nr 151 matte besluta anta den av villabeskattningsutredningen
föreslagna inkomstberäkningen i fråga om villafastigheter, innebärande
att intäktsprocenten 2 skall gälla upp till ett taxeringsvärde av 125 000
kronor i stället för i propositionen föreslagna 100 000 kronor; samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext; 2)

de likalydande motionerna I: 802 av herr Åkerlund m. fl. och II: 975
av herr Björkman m. fl, vari hemställts, att riksdagen måtte anta det vid
propositionen nr 151 fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med den ändring av 24 § 2 mom.
som framgår av följande lydelse.

24 §.

2 in o m. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista stycket,
skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande för helt
år räknat två procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.

Vad i---använda fastighetsdelen.

Har fastighet---icke ske.

Vad i detta moment stadgas skall icke äga tillämpning beträffande fastighet,
som åsatts högre taxeringsvärde än 125 000 kronor, och ej heller fastighet
eller, i fall som i andra stycket avses, fastighetsdel, vilken i icke allenast
ringa omfattning brukar i förvärvssyfte utnyttjas på annat sätt än för
uthyrning till stadigvarande bostad eller såsom bostad för ägaren. Ej heller

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966 5

skola bestämmelserna i detta moment tillämpas beträffande publikt boställe; 3)

motionen I: 800 av herrar Gösta Jacobsson och Wallmark, vari hemställts,

A) att riksdagen måtte besluta följande ändringar av de i propositionen
föreslagna bestämmelserna, nämligen

att vid schablonbeskattningen för enfamilj sfastigheter och därmed jämförliga
villafastigheter upptages som intäkt ett belopp motsvarande två procent
av fastighetens taxerade markvärde och den del av det taxerade byggnadsvärdet,
som icke överstiger 125 000 kronor, tre procent av den del av
det taxerade byggnadsvärdet, som överstiger 125 000 kronor men icke
200 000 kronor, samt sju procent av den del av det taxerade byggnadsvärdet,
som överstiger 200 000 kronor

samt att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 januari 1968
men tillämpas först fr. o. m. 1969 års taxering,

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de ändringar i lagtexten,
som erfordras för genomförande av förslagen under A); ävensom

4) motionen II: 977 av herr Sjöholm m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå propositionen nr 151 med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 800, I: 801, II: 975 och II: 977.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan återfinns
under följande rubriker på nedan angivna sidor i propositionen, nämligen Inledning,

s. 5—7.

En- och tvåfamilj sfastigheter, s. 7—43.

Schablonbeskattade bostadsföretag, s. 44—48.

Departementschefen, s. 48—57.

Motionerna

Underskottsavdragen för villor i s. k. lyxklass betyder avsevärda skattelättnader
för ägaren, konstaterar motionärerna i motionerna 1:801 och
11:976. Några skattskyldiga i höga inkomstlägen har härigenom kunnat
skaffa sig omotiverade bostadssubventioner skattevägen. Denna ordning är
inte godtagbar från rättvisesynpunkt. Olika metoder att komma till rätta
med problemet kan naturligtvis tänkas. I propositionen föreslås sålunda en

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 62

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

differentierad inkomstberäkning. Denna bör enligt motionärernas mening
kunna godtas som metod. Motionärerna är emellertid inte beredda att acceptera,
att den nedre gränsen för skärpt beskattning dras redan vid ett taxeringsvärde
av 1€0 000 kronor. Den sänkning med 25 000 kronor, som förslaget
i propositionen innebär i förhållande till utredningsförslaget, har inte
närmare motiverats av departementschefen.

Enligt en PM av statens institut för byggnadsforskning angående låneunderlag
och produktionskostnader utgjorde den genomsnittliga produktionskostnaden
för gruppbebyggda egnahem under andra halvåret 1964 127 300
kronor i områden med de högsta kostnaderna. Villabeskattningsutredningen
har vid sitt val av beloppsgränsen 125 000 kronor beaktat, att nyssnämnda
produktionskostnad 127 300 kronor utgör ett genomsnittstal och att fastighetstaxeringsvärdena
regelmässigt inte sätts högre än till 80 % av byggnadskostnaden.
Sedan 1964 har emellertid byggkostnaderna ytterligare ökat,
innebärande att genomsnittskostnaden för ifrågavarande slag av egnahem
nu torde ligga åtskilligt högre. Av förslaget i propositionen skulle följa, att
redan villor av genomsnittstyp i många fall drabbas av viss skatteskärpning.
Erfarenheterna från bl. a. 1965 års allmänna fastighetstaxering i t. ex. Storstockholm
ger vid handen, att taxeringsvärdet på normalvillor ofta ligger
väsentligt över beloppet 100 000 kr. I propositionen nr 30 till 1965 års riksdag
beträffande fastighetsbeskattningen framhölls, att en skatteskärpning
inte borde drabba en- och tvåfamilj sfastigheter av det slag, som i dagligt tal
innefattas i begreppet egnahem. Gränsen bör därför nu avvägas så, att normalvillor
i stort sett inte drabbas av den föreslagna extra beskattningen.
Såsom av det anförda framgått skulle förslaget i propositionen i åtskilliga
fall medföra skatteskärpning för normalvillor. Den nu förevarande propositionen
står alltså i denna del inte i god överensstämmelse med det ovan
citerade uttalandet från propositionen 1965. Motionärerna föreslår, att den
nedre gränsen för skärpt beskattning dragés vid ett taxeringsvärde av
125 000 kr. i enlighet med vad villabeskattningsutredningen förordade.

Motionärerna i motionerna I: 802 och II: 975 erinrar om att den avkastning
som ägare av en fastighet fått ut av fastigheten i form av hyra eller
förmån av fri bostad eller annat har av ålder ansetts böra bli föremål för
beskattning. Detta har gällt även sådana typiska privattillgångar som villor,
alldeles oavsett om villan anskaffats för att säkra ägarens normala bostadsbehov
eller för att tillgodose hans önskan om en extra fritidsfastighet.

Då schablontaxeringen infördes år 1953 anfördes att man inte kunde
bortse ifrån att villaägarna lagt ned visst kapital i fastigheten och att räntan
på detta kapital av rättviseskäl borde beskattas. Det framgår av förarbetena
att lagstiftaren ville avpassa procenttalet för schablonen så att
den framräknade inkomsten i genomsnitt under en längre tidsperiod inte
skulle bli högre än den inkomst som under samma period skulle framkom -

7

Bevillningsutskottets betänkande nr t>2 ur 1966

ma vid taxering enligt den äldre konventionella metoden. Genom senare åtgärder
i samband med 1957 och 1965 års fastighetstaxeringar har systemet
mer och mer avlägsnat sig från tanken på beskattning av ränta på kapitalet.

Såväl utredningen som departementschefen har enligt motionärernas uppfattning
överhetonat det ränleresonemang som fördes år 1955. Departementschefen
synes dessutom vara inne på den egendomliga tanken att det
beträffande villor, som i fråga om storlek och standard faller utanför det
normala egnahemsbegreppet, skulle vara motiverat att tillämpa principen
att den inkomst som beskattas skall motsvara en skälig förräntning på det
kapital som fastigheten representerar, medan något annat tydligen skulle
gälla övriga villor. Han anser tydligen också att en person som äger en villa
taxerad till exempelvis 200 000 kronor skall beskattas hårdare än en annan
person med två villor, vardera taxerad till 100 000 kronor. Införandet av eu
sådan ordning strider helt mot vad som eljest tillämpats inom skattelagstiftningen.
Detta skulle betyda att i inkomstskattesystemet införs ett främmande
element, eftersom skattelagstiftaren hittills icke tillåtit att ränta eller
annan inkomst blir beskattad om den icke åtnjutits. Att införa en sådan
ordning beträffande ett visst avsnitt av tillgångar representerande en obetydlig
del av tillgångar för privat bruk är enligt motionärernas mening helt
orimligt.

Ovedersägligt är att en schablonbeskattning av den typ som tillämpats här
sedan 1953 i själva verket innebär ett brott mot skatteförmågeprincipen.
Villaägaren blir — även om schablonprocenten är riktigt avvägd — hårdare
beskattad de år han utför stora reparationer än enligt den konventionella
metoden. Detta kompenseras av att beskattningen blir lindrigare de år särskilt
stora omkostnader inte förelegat. Man kan således genom schablonen
sägas beskatta fastigheten under hänsynstagande till genomsnittsförhållandena
under en längre tid än beskattningsåret. En förutsättning borde emellertid
vara att metoden utformas så att den ger ett riktigt utslag.

I propositionen vidhåller finansministern den mening utredningen framfört
att taxeringsvärdena på större och dyrbarare villor i alltför stor omfattning
avviker från de verkliga priserna. Självfallet måste med den teknik
som tillämpas vid fastighetstaxeringen skillnaderna i absoluta tal bli större
för de större villorna. Relativt sett är emellertid överpriserna för villor i de
lägre prisklasserna, som bl. a. länsstyrelsen i Göteborg påvisat i sitt remissyttrande,
betydligt större än överpriserna för dyrbarare villor.

De regler som tillämpas för en- och tvåfamilj svillor har givits en schematisk
utformning i förenklingssyfte, vilket lett till att procenttalet hittills ansetts
böra sättas lågt. Olägenheterna av de grova schablonreglerna blir mer
framträdande, om schablonprocenten bestäms på det sätt som föreslagits i
proposition nr 151. Enligt motionärernas mening har finansministern inte
tagit tillräcklig hänsyn till att de fastigheter som skärpningen skulle avse
har en mycket växlande karaktär. Vissa av egnahemmen har ursprungligen

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

varit förhållandevis billiga, men deras värde har under inverkan av bostadsbrist
och penningvärdeförsämring stigit utan att några direkta förbättringar
ägt rum. Nettot på dessa fastigheter bör bestämmas med utgångspunkt
från vad som gäller hyresbostäder av motsvarande standard och ålder.
Andra egnahem kan ha byggts förhållandevis sent vid en tidpunkt då byggnadskostnaderna
varit höga och då hyreskostnaderna för lägenheter i hyreshus,
byggda under samma tid, vida överstiger hyreskostnaderna för lägenheter
av motsvarande standard, byggda något decennium tidigare. I
många fall blir det fråga om omoderna och tungarbetade villor, vilkas huvudsakliga
värde ligger i tomtmarken. Att för sådana villor — beträffande
vilka omkostnaderna ofta är särskilt höga — beräkna nettot på grundval
av taxeringsvärdena leder till orimliga resultat. Enligt motionärernas uppfattning
bör beskattningen av fastigheter över huvud taget utformas så att
den träffar nettointäkten. Då det gäller villafastigheter är intäktssidan inte i
och för sig given, men principen bör vara att såsom intäkt skall tas upp hyresvärdet
för ägaren enligt ortens pris, d. v. s. att samma principer skall tilllämpas
som vid uppskattningen av hyresvärdet på jordbruksfastigheter eller
på tjänstemannavillor. Med hänsyn till de växlande förhållandena för större
villor är en höjning av schablonprocenten utesluten. Helt andra möjligheter
att ta hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet skulle erhållas om en
återgång till den konventionella metoden görs. Med hänsyn till det merarbete,
som taxeringsmyndigheterna skulle få om en sådan övergång gjordes
generell, kan en så vittgående åtgärd inte tillstyrkas. För större villor bör
dock en återgång till den konventionella metoden inte vara förenad med
nämnvärda olägenheter av taxeringsteknisk natur. Om man begränsar sig
till villor med ett taxeringsvärde över 125 000 kr. kommer metoden att tilllämpas
endast för cirka 12 000 villor. Motionärerna anser att de taxeringstekniska
nackdelarna väger lätt i förhållande till de materiella olägenheter,
som såväl nuvarande som det i proposition nr 151 föreslagna systemet
innebär.

I motionen I: 800 ansluter motionärerna sig till den kritik som vid remissbehandlingen
av villabeskattningsutredningens betänkande framfördes
mot bristerna i fastighetsbeskattningssystemet. Statsmakterna borde inrikta
sig på att få till stånd en riktig fastighetstaxering och därigenom
eliminera de nuvarande felmarginalerna i taxeringsvärdena. Motionärerna
tinner det oriktigt, att en detalj i skattesystemet bryts ut utan hänsyn till hur
denna detalj i förening med hela skattesystemet verkar för den enskilde
skattebetalaren. Den schablonmässigt höjda intäkten för de berörda villaägarna
innebär ingen ökad skatteförmåga. Det är fråga om en fiktiv intäktsökning.
Det större bostadsutrymmet i medelstora villor kan dessutom
ej sällan sammanhänga därmed att det är fråga om flerbarnsfamiljer, som
behöver flera rum än vad som kan innefattas i den s. k. normalbostaden.

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 är 1060

Det behöver därför alls inte vara fråga om lyxbostäder. Motionärerna kan
inte godta tanken att villabeskattningen skall ta sikte på det dolda kapital,
som anses vara representerat i villan. Med lika stor rätt skulle man
då kunna kräva beskattning av det dolda kapitaliserade värde, som ligger
i hyresrätten till en statssubventionerad resp. hyresreglerad bostadslägenhet
i flerfamiljshus. Förslaget står också mindre väl i överensstämmelse
med de åtgärder, som av statsmakterna vidtagits för främjande av bostadssparandet.

Att den nuvarande schablonen i åtskilliga fall lett till otillfredsställande
resultat genom att ett visst gynnande skattevägen uppstått för villaägare
med hög progressivskatt, vill motionärerna emellertid inte förneka. Men
detta kan inte motivera ändrade skatteregler, som träffar andra skattskyldiga,
som inte alls haft några speciella skattefavörer av det rådande systemet.
Särskilt gäller detta ägare till äldre villor med höga reparationskostnader,
där de faktiska bostadskostnaderna är höga. Det är enligt motionärernas
mening mycket som talar för att hela frågan om villabeskaltningen
göres till föremål för förnyade överväganden i belysning jämväl
av samhällets bostadspolitik i stort, men i det läge frågan befinner sig genom
propositionens framläggande inskränker motionärerna sig till att påyrka
en modifiering av de föreslagna reglerna. Motionärerna föreslår att vid
intäktsberäkningen det taxerade tomtvärdet och det taxerade byggnadsvärdet
behandlas var för sig på så sätt att intäkten av tomtvärdet alltid
sättes till 2 procent och att den differentierade inkomstberäkningen uteslutande
bygger på byggnadsvärdet. Härigenom skulle den starka diskriminering
som genom propositionens utformning drabbar villaägarna i storstadsregionerna
kring Stockholm, Göteborg och Malmö med dess höga
markvärden undanröjas och villaägarna i olika delar av landet i huvudsak
beskattas på lika villkor. Medan genomsnittligen tomtandelen i hela
landet uppgår till ca 20 procent av taxeringsvärdet, uppgår den i storstadsregionerna
till 40 å 50 procent av samma värde.

Förslaget innebär i övrigt att för villor med taxerat byggnadsvärde upp
till 125 000 kronor bestäms intäkten till likaledes 2 procent. För villor med
högre taxeringsvärden på byggnaden tillämpas 2 procent i botten och 3
procent för den del av det taxerade byggnadsvärdet, som ligger mellan
125 000 och 200 000 kronor, och 7 procent för den del av byggnadsvärdet,
som ligger däröver.

För att de villaägare, som drabbas av den höjda beräkningen, skall få
nödigt rådrum för att anpassa sin ekonomi därefter och eventuellt avyttra
sina villor, föreslås slutligen, att de nya bestämmelserna skall träda i
kraft den 1 januari 1968 och tillämpas först fr. o. m. 1969 års taxering.
Det är att uppmärksamma att till följd av den allmänna bostadsbristen på
vissa orter många äldre människor, pensionärer och andra med begränsade
inkomster, sitter fastlåsta vid alltför stora omoderna villor med höga

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

reparationskostnader, vilka de har svårt att göra sig av med. Hänsyn måste
rimligtvis tagas till detta. Fastighetsvärdena för dylika villor har sjunkit
sedan förslaget framlades, eftersom de ändrade reglerna ofta innebär att
en gravation lägges på fastigheten; kapitalförlust vid försäljning kan bli
följden.

Det är anmärkningsvärt — framhåller motionärerna i motionen II: 911 —
att samtidigt som regering och riksdag varit angelägna om att skydda hyresgäster
i gemen för oskäliga hyreshöjningar och man infört ett system
med bostadssubventioner, som ger hyreslättnader även åt hyresgäster som
inte är i behov av sådana, förslag kan väckas om väsentligt höjda bostadskostnader
för småhusägarna. Detta förstärker intrycket av förslaget som
en punktaktion mot en viss kategori skattskyldiga, varvid man gjort avkall
både på bostadspolitiska och skattetekniska principer och som ledmotiv haft
i första hand syftet att åvägabringa en skatteskärpning just för denna kategori.
Uttrycket »lyxvillor» har ju förekommit flitigt i debatten kring förslaget.
Den av regeringens bostadspolitik förorsakade svåra bostadsbristen
bär bl. a. medfört att bostadssökande måst lösa bostadsfrågan på ett ekonomiskt
ofördelaktigare sätt än de skulle ha önskat. De har nödgats investera
upplånat kapital i villaköp eller villabygge och de har varit nödsakade
köpa tomtmark med annan belägenhet och till annat och högre pris
än de kalkylerat med, och amorteringar och räntor — nu högre än någonsin
— har blivit så krävande att ekonomiska svårigheter ofta har uppträtt.
Dessa människor — som nu avses skola beläggas med speciell straffskatt
tvingas avstå från mycket av det som andra med normalare boendekostnader
regelmässigt tillgodogör sig, såsom utlandsresor, lyxbil(ar)
och sommarvilla. De har genom regeringens bostadspolitik drivits dithän —
och nu avkräver samma regering dem speciella pålagor.

För den händelse den föreslagna lagstiftningen avser att angripa effekten
av ränteavdragen bör noteras för det första att konsekvensen kommer att
drabba även den villaägare som till äventyrs inte har belånat sin fastighet
och för det andra att förslaget i så fall sannolikt kommer att motverka
sina egna syften. Högre boendekostnader — som ju blir följden av bifall
till förslaget — kommer snarast att höja belåningsnivån och öka gäldräntorna
med vikande skatteintäkter som följd. Effekten blir sålunda dubbelt
olycklig med större ekonomiska svårigheter för villaägarna och sämre skatteuttall
för statsverket. Vill man komma åt konsumtion av lyxkaraktär synes
ett avsevärt högre taxeringsvärde ha bort stipuleras som första tröskelbelopp.
Därutöver tramstår det som ett svårt angrepp på principen om
beskattningens likformighet och rättvisa att just innehavet av en villafaslighet
med visst taxeringsvärde skall kvalificera till extra pålagor. Den som
har en lyxvåning och därutöver en sommarvilla med ett taxeringsvärde av
upp till 95 000 kronor avses inte bli hänförlig till denna form av lyxbeskatt

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 02 år 1906

ning. Sakligt förhåller det sig väl ändå så att en soinmarvilla alltid i sin
egenskap av alternativbostad har en viss karaktär av lyx och i varje fall
mindre är att betrakta som en oundgänglig levnadsbetingelse. Departementschefen
uppger att han tillsatt en utredning med uppgift att bearbeta resultatet
av den senaste allmänna fastighetstaxeringen och att undersöka
behovet av ändrade regler inom fastighetstaxeringens område. Då eu av
grunderna för det i propositionen framlagda förslaget anges vara de bristfälliga
taxeringsvärdena, syns det vara ändamålsenligt att avvakta utredningens
ställningstagande, innan beslut fattas i en fråga som avhänger av
detta ställningstagande.

Utskottet

För en- och tvåfamilj sfastigheter — i det följande benämnda villafastigheter
— tillämpas sedan år 1953 i regel en schablonmetod vid inkomstberäkningen.
Metoden innebär att intäkten av fastigheten beräknas till viss
procent av taxeringsvärdet samt att avdrag från nämnda intäkt inte medges
för andra utgifter än ränta på lånat i fastigheten nedlagt kapital och
tomträttsavgäld. Härtill kommer i regel ett extra avdrag med 200 kr. för
fysisk person, som är mantalsskriven på fastigheten.

Införandet av schablonmetoden för villafasligheternas del innebar en
betydande förenkling av beskattningsreglerna på detta område. Teoretiskt
motiverades metoden bl. a. med att fråga var om en förvärvskälla av speciell
karaktär, för vilken man närmast avsåg att beskatta räntan på det i
fastigheten nedlagda kapitalet.

Vid 1965 års riksdag sänktes procenttalet för inkomstberäkningen enligt
villasehablonen liksom repartitionstalet vid den kommunala fastighetsbeskattningen
från dåvarande 2,5 till 2. I samband därmed tillkallades en
utredning med uppgift att överväga särskilda beräkningsgrunder för villor,
som i fråga om storlek och utförande klart föll utom det normala egnahemsbegreppet.

Denna utredning, den s. k. villabeskattningsutredningen, framlade i ett i
juni 1966 avgivet betänkande (Stencil Fi 1966: 4) förslag till en differentiering
av procentsatsen för beräkning av intäkt enligt villaschablonen.
Utredningen framhöll, att taxeringsresultatet för villafastigheterna, enligt
vad statistiska undersökningar utvisade, var starkt negativt, sett från det
allmännas synpunkt. Villor som taxeringsmässigt visade underskott var betydligt
fler än de som gav överskott. Av totalt ca 550 000 villor i landet med
permanenta bostäder visade ca 350 000 underskott och ca 200 000 nettointäkt.
Underskottsavdrag på 30 000—40 000 kr. förekom, och avdrag på
10 000—15 000 kr. var inte ovanliga för villor med taxeringsvärde enligt
1965 års fastighetstaxering av 200 000—250 000 kr. Nettointäkterna för

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

alla villor med permanenta bostäder uppgick vid 1965 års inkomsttaxering
till sammanlagt endast 52 milj. kr., medan underskottet för motsvarande
villor utgjorde tillhopa 337 milj. kr. Till stöd för sitt förslag åberopade utredningen
att taxeringsvärdena för villor i allmänhet understeg köpeskillingarna.
överprisprocenten var visserligen i stort sett densamma för alla
villor men detta medförde ett i kronor räknat allt större obeskattat kapital
ju dyrbarare villa det var fråga om.

På grundval av villabeskattningsutredningens betänkande föreslås i propositionen,
att procenttalet för intäktsberäkningen differentieras. För villor
med taxeringsvärde upp till 100 000 kr. skall intäkten — liksom nu — upptas
till 2 procent av taxeringsvärdet. För villor med högre taxeringsvärde
skall tillämpas 2 procent i botten, 4 procent för den del av taxeringsvärdet
som ligger mellan 100 000 och 200 000 kr. samt 8 procent för den del av
taxeringsvärdet som ligger däröver.

Beträffande nybyggda villor och fastigheter, som omändrats från flerfamilj
sfastigheter till en- eller tvåfamilj sfastigheter eller vice versa, föreslås
vidare i förenldingssyfte att fastigheten för det beskattningsår, under
vilket fastigheten färdigställts eller ombyggts, skall taxeras efter den karaktär,
som fastigheten haft vid beskattningsårets utgång. För närvarande
är det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret avgörande
för vilken inkomstberäkningsmetod som skall tillämpas.

Slutligen föreslås i propositionen att i fråga om s. k. garageföreningar
och liknande föreningar, vilka för närvarande i beskattningshänseende behandlas
på samma sätt som ekonomiska föreningar, tillämpas den för bostadsföreningar
och bostadsaktiebolag tillämpliga schablonregeln för inkomstberäkning
av annan fastighet.

De nya bestämmelserna, som beräknas medföra ökade skatteintäkter med
ca 8 milj. kr. per år, varav 6 milj. kr. för staten och 2 milj. kr. för kommunerna,
föreslås träda i kraft den 1 januari 1967 och tillämpas fr. o. m.
1968 års taxering.

I motionen II: 977 av herr Sjöholm in. fl. hemställes om avslag på förslagen
i propositionen. Som motivering för yrkandet anföres bl. a. att resultatet
av den pågående bearbetningen av taxeringsutfallet vid 1965 års
fastighetstaxering och undersökningen rörande behovet av ändrade fastighetstaxeringsregler
bör avvaktas, innan ställning tas till frågan om ändrade
bestämmelser för villabeskattningen.

De många och i vissa fall betydande underskotten på villafastigheter, som
villabeskattningsutredningen påtalat, har lett till en i och för sig omotiverad
skattelättnad, som inte var avsedd, när schablonmetoden infördes 1953.
Man räknade nämligen då med att villorna efter schablonmetodens införande
i stort sett skulle lämna varken överskott eller underskott vid beskattningen.
De nuvarande skattereglerna har härigenom i särskilt hög
grad gynnat ägare av mera påkostade och lyxbetonade villor och stimulerat
till ytterligare investeringar i sådana villaobjekt.

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 02 är 1906

Det är allmänt känt att taxeringsvärdena för villor regelmässigt avsevärt
understiger köpeskillingarna och de faktiska produktionskostnaderna.
Detta sammanhänger med den försiktiga värderingen vid fastighetstaxeringen,
som har stöd i gällande bestämmelser i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen.
Av eu undersökning, som villabeskattningsutredningen
gjort av ett antal villor med taxeringsvärden över 150 000 kr. enligt 1965
års fastighetstaxering, framgår att taxeringsvärdena otla endast uppgår till
50 ä 60 procent av köpeskillingen eller produktionskostnaden och i vissa
fall till belopp understigande 50 procent därav. Det förhållandet att villornas
taxeringsvärden i allmänhet inte motsvarar deras verkliga värden medför
att en väsentlig del av det i fastigheterna nedlagda kapitalet inte blir
föremål för den räntebeskattning, som avses med schablonmetoden.

Enligt utskottets mening är det angeläget alt snarast möjligt undanröja
de missförhållanden, som uppkommit vid villabeskattningen på grund av
det ändrade ränteläget och taxeringsvärdenas bristande överensstämmelse
med de allmänna saluvärdena på villafastigheter. Visserligen kan en mera
aktuell köpeskillingsstatistik och ändrade regler för fastighetstaxeringen
tänkas medföra vissa förbättringar i de avseenden varom här är fråga, men
man torde inte — på sätt motionärerna synes anse — enbart på dessa vägar
tillfredsställande kunna lösa problemen. För att rätta till de konstaterade
ojämnheterna och för att i möjligaste mån förhindra att beskattningsreglerna
uppmuntrar till onödigt kostnadskrävande och prisuppdrivande
villainvesteringar torde det vara nödvändigt att i första hand söka på
lämpligt sätt omkonstruera reglerna för inkomstbeskattningen av villafastigheter.
Av det anförda framgår att utskottet finner de nuvarande villabeskattningsreglerna
så otillfredsställande från rättvise- och bostadssocial
synpunkt, att de snarast bör ändras. Utskottet avstyrker därför bifall till
yrkandet i motionen II: 977 om avslag på propositionen.

I motionerna I: 802 av herr Åkerlund in. fl. och II: 975 av herr Björkman
in. fl. hemställes att den nuvarande villaschablonen bibehålies för villafastigheter
med taxeringsvärde upp till 125 000 kr. och att den konventionella
metoden för inkomstberäkningen tillämpas för villafastigheter med
taxeringsvärde däröver. Motionärerna anser såväl det nuvarande som det
i propositionen föreslagna systemet vara förenat med materiella olägenheter
och hävdar att beskattningen av villafastigheter i princip bör vara
utformad på sådant sätt att den träffar nettointäkten. Av taxeringstekniska
skäl finner motionärerna sig emellertid inte kunna föreslå en sådan åtgärd
annat än för större villor.

Utskottet kan för sin del inte dela de principiella betänkligheter, som motionärerna
hyser mot schablonmetoden. Det föreligger en markant skillnad
mellan förvärvskällor i allmänhet och sådana fastigheter, som huvudsakligen
förvärvats för att tillgodose det egna behovet av bostad eller, som fallet

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

är med sommarvillor o. d., behovet av rekreation. Eftersom den skattskyldiges
levnadskostnader över huvud taget inte ansetts böra påverka den
skattemässiga inkomstberäkningen, kan det inte anses strida mot principerna
för beskattningen, att villafastigheterna är undantagna från inkomstbeskattning
enligt vanliga grunder.

Det torde inte råda någon tvekan om att villaschablonen medfört påtagliga
förenklingar i deklarations- och taxeringsförfarandet. En återgång till
den konventionella inkomstberäkningsmetoden för större villafastigheter
skulle otvivelaktigt komplicera taxeringsarbetet i sådana taxeringsdistrikt
inom storstadsregionerna, där villafastigheter med höga taxeringsvärden
företrädesvis är belägna, och föranleda åtskilliga skatteprocesser i uppskattnings-
och bedömningsfrågor. Motionärernas förslag om en partiell
återgång till den konventionella metoden skulle dessutom sannolikt leda
till större underskott på ifrågavarande villafastigheter än vad som nu är
fallet. Härigenom skulle de ovan påtalade nackdelarna med villaschablonens
nuvarande utformning ytterligare accentueras.

Övervägande skäl talar således enligt utskottets mening mot en partiell
återgång till konventionell inkomstberäkning för att komma till rätta med
villabeskattningsproblemet. Utskottet tillstyrker därför i princip den i propositionen
föreslagna differentieringen av procentsatsen för intäktsberäkningen
enligt villaschablonen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:802 och
II: 975 i denna del.

Utskottet behandlar härefter den föreslagna utformningen av schablonmetoden
för inkomstberäkningen av villafastigheter.

I motionen I: 800 av herrar Gösta Jacobsson och Wallmark yrkas att såsom
intäkt skall upptas ett belopp motsvarande två procent av fastighetens
taxerade markvarde och den del av det taxerade byggnadsvärdet, som inte
överstiger 125 000 kr., tre procent av den del av det taxerade byggnadsvärdet,
som överstiger 125 000 men inte 200 000 ler. samt sju procent av den del
av det taxerade byggnadsvärdet som överstiger 200 000 kr. Härigenom skulle
enligt motionärernas mening den diskriminering, som genom propositionens
utformning skulle drabba villaägare i storstadsregionerna med där rådande
höga markvärden, undanröjas och villaägarna i olika delar av landet i
huvudsak beskattas på lika villkor.

Motionärerna i motionerna 1:801 av herr Sundin m. fl. och 11:976 av
herr Larsson i Umeå in. fl. hemställer, att den gräns, vid vilken skatteskärpningen
inträder, i enlighet med villabeskattningsutredningens förslag
höjs från i propositionen föreslagna 100 000 kr. till 125 000 kr. Huvudmotivet
härför är att eu höjning av procenttalet redan vid ett taxeringsvärde
på 100 000 kr. skulle drabba villafastigheter, vilka i allmänhet innefattas
i begreppet egnahem och alls inte har karaktär av Iyxbostäder.

Bevillningsutskottets betänkande nr 6''2 är 100ti 15

Utskottet behandlar först förslaget i motionen I: SOI). Det förhållandet
att markvärdet varierar högst väsentligt i olika delar av landet är enligt utskottets
mening knappast något skäl för att vid intäktsheräkningen behandla
markvärdet på annat sätt än byggnadsvärdet. Det torde inte kunna
bestridas att de taxerade markvärdena i vissa områden i ännu högre grad
än de taxerade byggnadsvärdena understiger de verkliga värdena. Ett bifall
till motionen 1:800 skulle därför innebära ett avsteg från syftet med
schablonen, nämligen att beskatta det i fastigheten nedlagda kapitalet. Med
hänsyn härtill och då en särbehandling av markvärdet skulle komplicera
tillämpningen av den nya schablonregeln avstyrker utskottet bifall till motionen
I: 800 i nu förevarande del.

Vad härefter angår gränsdragningen för skatteskärpningen vill utskottet
erinra om att departementschefen som skäl för att dra gränsen för en
skärpt beskattning vid ] 00 000 kr. åberopat, inte att villor med taxeringsvärde
strax över denna nivå alltid skulle vara av lyxkaraktär, utan att ett
i kronor räknat alltför stort kapital blir obeskattat redan ovanför 100 000-kronorsgränsen. Utskottet delar denna uppfattning. Enligt utskottets mening
är det också angeläget att den skärpta beskattningen åtminstone i
någon mån träffar villafastigheter belägna utanför storstadsregionerna. En
gräns vid 100 000 kr. i stället för vid 125 000 kr. betyder för de skattskyldiga
en intäktsökning som maximalt kan uppgå till 500 kr. Skatteskärpningen
med den i propositionen föreslagna ordningen torde således bli relativt
obetydlig och sällan komma att överstiga 250 kr. På grund härav och
då en gräns vid 100 000 kr. från taxeringssynpunkt synes mest praktisk avstyrker
utskottet bifall till motionen I: 800, såvitt nu är i fråga, samt motionerna
I: 801 och II: 976. Det anförda innebär också att utskottet avvisar
lagstiftningsyrkandet i motionerna I: 802 och II: 975 om att skiktgränsen för
en schablonmässig beräkning av intäkt av villafastighet sätts vid 125 000 kr.

Det är givetvis svårt att exakt avgöra vilka procentsatser som ger det
mest rättvisande resultatet. Utgår man emellertid från att köpeskillingen
för flertalet villor vida överstiger taxeringsvärdet torde de i propositionen
föreslagna procenttalen knappast leda till någon orimlig avkastning på det
i fastigheten nedlagda kapitalet. Utskottet vill erinra om att propositionen
tillkommit inte bara av skattemässiga utan också av bostadssociala skäl
för att begränsa antalet onödigt kostnadskrävande villabyggen. Med hänsyn
härtill torde det vara nödvändigt att i den högsta värdeklassen välja ett
procenttal som motsvarar en tämligen högt beräknad avkastning. Enligt
utskottets mening torde med propositionens procenttal allvarligare tröskelproblem
kunna undvikas och en mjuk övergång mellan villor i olika värdeskikt
kunna erhållas.

Särskilda sakkunniga bearbetar, såsom tidigare nämnts, för närvarande
resultatet av 1965 års fastighetstaxering beträffande bl. a. villafastigheter.
Deras uppdrag avser även att undersöka behovet av regler, vilka i högre

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

grad än de nuvarande är ägnade att åstadkomma en rättvis och likformig
fastighetstaxering. I den mån en sådan utredning kan leda till regler som
möjliggör åsättande av fastighetstaxeringsvärden, vilka bättre än de nu
gällande motsvarar allmänna saluvärdet är det inte uteslutet att en jämkning
av procenttalen kan bli aktuell. Utskottet vill därför understryka angelägenheten
av att Kung], Maj :t ägnar frågan om schablontaxering av villafastigheter
fortsatt uppmärksamhet.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till den i propositionen föreslagna
utformningen av schablonmetoden för inkomstberäkningen av villafastigheter.

I motionen 1:800 av herrar Gösta Jacobsson och Wallmark hemställes
att de nya bestämmelserna skall träda i kraft ett år senare än vad som
föreslås i propositionen eller den 1 januari 1968. Yrkandet motiveras med
att de villaägare, som genom förslaget drabbas av ökad beskattning, skall
få nödigt rådrum för att anpassa sin ekonomi härefter och eventuellt avyttra
sin fastighet.

Av det ovan anförda framgar att utskottet finner de nuvarande beskattningsreglerna
så otillfredsställande att en ändring av bestämmelserna snarast
bör komma till stånd. Utskottet kan därför inte tillstyrka att reformen
ytterligare uppskjutes. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
I: 800 även i denna del.

De förslag i propositionen som i det föregående ej upptagits till särskild
behandling föranleder inte något yttrande från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 151 och med avslag på de likalydande
motionerna I: 801 av herr Sundin m. fl. och II: 976 av
herr Larsson i Umeå m. fl., I: 802 av herr Åkerlund m. fl.
och 11:975 av herr Björkman m. fl. ävensom motionen

l. 800 av herrar Gösta Jacobsson och Wallmark samt motionen
II: 977 av herr Sjöholm m. fl. — måtte antaga det
vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);
samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:801 av herr Sundin

m. fl. och II: 976 av herr Larsson i Umeå in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:802 av herr Åkerlund
m. fl. och II: 975 av herr Björkman m. fl.,

3) motionen I: 800 av herrar Gösta Jacobsson och Wallmark,
ävensom

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

4) motionen 11:977 av herr Sjöholm in. fl.,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 6 december 196f>

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson*, Tage Johansson, Enarsson, Paul Jansson, Skårman*, Stadling,
Mattsson och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Engkvist, Asp, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora, Andersson i
Essvik, Boo och Sterne.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

I) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson och Magnusson i Borås, vilka anfört
följande:

Den gällande schablonmetoden för fastställande av inkomst av egnahem
fastställdes av riksdagen år 1953. Enligt de tidigare bestämmelserna skulle
nettointäkten beräknas individuellt för varje sådan fastighet. Nettointäkten
kunde därför för ett och samma egnahem variera i betydande grad från
ena året till det andra. Då större reparationer förekom, kunde nettointäkten
förvandlas till underskott. Från taxeringsmyndigheternas sida ansågs denna
procedur föranleda ett ytterst tidsödande och besvärligt arbete, ej minst
när det gällde att skilja mellan reparationer och grundförbättringar på fastigheten.
Även skattedomstolarna hade stark känning därav. I förhållande
till denna tidigare ordning innebar schablonmetoden en mycket stark förenkling.
Detta var också motivet för dess införande. Såväl av de sakkunniga
vilka förberett frågan som av departementschefen betonades att genomsnittsresultatet
skulle bli praktiskt taget detsamma som tidigare.

Det framhölls visserligen i förevarande sammanhang av de sakkunniga,
att villaägarna lagt ned visst kapital i fastigheten och att räntan på detta
kapital av rättviseskäl borde beskattas. Därmed ville emellertid de sakkunniga
blott motivera att man ej rimligen kunde undantaga förmånen av bo -

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1666

stad i eget hem från beskattning. Däremot kan självfallet den omständigheten
att en skattskyldig placerat sitt kapital — på det ena eller andra sättet
— ej användas som motiv för att beskatta inkomst som han ej haft. Var och
en skall beskattas för sin verkliga inkomst, ej för den arbetsinkomst han
kunnat få om han uträttat mer arbete eller skaffat sig en förmånligare
anställning, ej heller för den kapitalinkomst han kunnat få om han placerat
sitt kapital på bästa sätt.

Enligt den hittillsvarande schablonmetoden behandlas alla villaägare likformigt.
I praktiken uppkommer individuella olikheter, eftersom underhållet
av fastigheten beror på ägarens egna önskemål. Taxeringsvärdena, på
vilka inkomstberäkningarna grundas, är dessutom ojämna. Skiljaktigheterna
ligger emellertid inom rimliga gränser, så länge procentsatsen för inkomstberäkningen
ligger lågt.

Det har — mot bakgrunden av de starkt ökande boendekostnaderna för
lägenheter i hyreshus, främst nyuppförda sådana — gjorts gällande att förmånen
av bostad i eget hem numera åsättes för lågt värde vid taxeringen.
Detta kan emellertid inte tagas till intäkt för att plocka ut en viss grupp
villaägare och skärpa beskattningen för denna. Därmed skulle ju medvetet
skapas olikformighet i beskattningen.

Att fastighetstaxeringen lider av betydande brister och att därför de
åsatta taxeringsvärdena kan avsevärt understiga de priser som erhålles vid
fastighetsförsäljning, är väl känt. Ej heller detta kan åberopas som skäl
för den av departementschefen föreslagna höjningen av procentsatsen för
egna hem med taxeringsvärden överstigande 100 000 kr. Erfarenheten visar
nämligen en förhållandevis bättre överensstämmelse mellan saluvärden och
taxeringsvärden ju högre dessa senare är. Det är för övrigt orimligt att söka
rätta till brister i fastighetstaxeringen genom att laborera med procentsatsen.
Därmed skulle man ju logiskt vara förhindrad att söka förbättra fastighetstaxeringen.

Några principiella eller eljest sakliga skäl för den ändring av procentsatserna
som föreslås i proposition nr 151 — alltså att intäkten skall tas upp
till 2 % för taxeringsvärden upp till 100 000 kr., 4 % för taxeringsvärden
överstigande 100 000 men ej 200 000 kr. och 8 % för taxeringsvärden överstigande
200 000 kr. — finns alltså icke. I själva verket innebär forslaget
att en ny form av progressivbeskattning införes i vårt skattesystem. Denna
är så egendomligt utformad att den ej beror på den samlade inkomsten
utan på förhållandena inom en enda förvärvskälla, »annan fastighet», och
där endast avser den mindre del som har att göra med villafastigheter. Det
är inte ens fråga om det totala beståndet av villafastigheter för den enskilde
skattskyldige, utan varje sådan fastighet behandlas för sig. En person kan
sålunda ha två villor taxerade till 100 000 kr. var, sammanlagt 200 000 kr.,
och undgå progression, medan en annan person som har en villa taxerad till
150 000 kr. beröres av den progressiva skalan.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 är 1666

19

För vår del kan vi inte ansluta oss till ett sådant, av godtycke präglat förslag.
Från vårt håll har tidigare anförts betänkligheter mot att över huvud
taget tillämpa en schablonmetod för en- och tvåfamilj sfastigheter. Till nöds
må dock en sådan användas så länge procentsatsen för intäktens beräknande
ej är högre än 2 och såvitt det gäller egnahem med ej alltför höga taxeringsvärden.
Vi delar i detta avseende de uppfattningar som anförts i motionerna
I: 802 av herr Åkerlund m. fl. och II: 975 av herr Björkman m. fl.
Såsom i dessa motioner anförts kan det vara lämpligt att för egnahem med
högre taxeringsvärden återgå till den konventionella, principiellt riktigare
metoden att ta upp bruttointäkten och från denna göra avdrag för kostnaderna
för intäktens förvärvande. Vad gränsbeloppet angår tillstyrker vi det
av motionärerna föreslagna, nämligen 125 000 kr.

Det kan mot nämnda förslag invändas, att den konventionella metoden
medför visst merarbete för taxeringsmyndigheterna. Med tanke på att det
blott finns ca 12 000 villor med taxeringsvärden överstigande 125 000 kr. bör
inerarbetet dock ej bli särskilt betungande. Mot detta bör också ställas det
merarbete som ett tillämpande av förslaget i proposition nr 151 skulle medföra.
I och med att taxeringsvärdena vid ett genomförande av propositionens
förslag skulle få en långt större betydelse än nu kan man räkna med
att antalet besvär i fråga om fastighetstaxeringsnämndernas beslut rörande
egnahem stiger mycket avsevärt. Huruvida motionärernas eller Kungl.
Maj :ts förslag medför det större merarbetet lär för närvarande ej kunna
bedömas.

På grund av vad vi här anfört anser vi, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionerna I: 802 och II: 975 och således under punkten A bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 151 och med bifall till de likalydande
motionerna 1:802 av herr Åkerlund in. fl. och 11:975 av
herr Björkman m. fl. — måtte antaga

dels följande förslag till ändrad lydelse av 24 § 2 mom.
kommiunalskattelagen:

24 §.

2 in o in. År annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastigliet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista
stycket, skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat två procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före
taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före taxeringsåret,
beräknas intäkten på grundval av fastighetens värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1966

Vad i---använda fastighetsdelen.

Har fastighet,--- — icke ske.

Vad i detta moment stadgas skall icke äga tillämpning beträffande fastighet,
som åsatts högre taxeringsvärde än 125 000 kronor, och ej heller fastighet
eller, i fall som i andra stycket avses, fastighetsdel, vilken i icke allenast
ringa omfattning brukar i förvärvssyfte utnyttjas på annat sätt än för uthyrning
till stadigvarande bostad eller såsom bostad för ägaren. Ej heller skola
bestämmelserna i detta moment tillämpas beträffande publikt boställe.

dels ock de i propositionen föreslagna ändrade lydelserna
av punkterna 3 och 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
samt punkt 3 av anvisningarna till 39 § samma
lag.

II) av herrar Skårman, Mattsson, Tistad, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson
i Bäckmora, Boo och Sterne, vilka ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 15, som börjar med »Vad
härefter» och slutar med »vid 125 000 kr.», bort ha följande lydelse:

»Vad angår gränsdragningen för skatteskärpningen vill utskottet anföra
följande.

1 propositionen nr 30 till 1965 års riksdag beträffande fastighetsbeskattningen
framhölls, att en skatteskärpning inte borde drabba en- och tvåfamilj
sfastigheter av det slag, som i dagligt tal innefattas i begreppet egnahem.
Gränsen bör därför nu avvägas så, att normalvillor i stort sett inte
drabbas av den föreslagna extra beskattningen. Såsom framgått skulle förslaget
i propositionen i åtskilliga fall medföra skatteskärpning för normalvillor.
Den nu förevarande propositionen är alltså till denna del inte i god
överensstämmelse med det ovan citerade uttalandet från propositionen
1965. Utskottet föreslår med bifall till motionerna 1:801 och 11:976 att
den nedre gränsen för skärpt beskattning dragés vid ett taxeringsvärde av
125 000 kr.»

dels ock att utskottet under punkten A bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande motionerna
1:801 av herr Sundin m. fl. och 11:976 av herr Larsson i
Umeå m. fl. — måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändringen, att 24 § 2
mom. erhåller följande lydelse.

24 §.

2 mom. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista
stycket, upptages såsom intäkt av fastigheten ett belopp motsvarande för

21

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1066

liclt år räknat två procent av den del av fastighetens taxeringsvärde året
näst före taxeringsåret soin icke överstiger 125 000 kronor, fyra procent av
den del av taxeringsvärdet som överstiger 125 000 men icke 200 000 kronor
och åtta procent av den del av taxeringsvärdet som överstiger 200 000 kronor.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före taxeringsåret, beräknas intäkten
på grundval av fastighetens värde, uppskattat enligt de grunder, som
gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.

Vad i---använda fastighetsdelen.

Har fastighet, —- ---icke ske.

Vad i---publikt boställe.

III) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson och Magnusson i Borås, vilka
under åberopande av vad i motionen I: 800 av herrar Gösta Jacobsson och
Wall mark anförts rörande ikraftträdandebestämmelserna ansett, att utskottet
under punkten A bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1: 800 av herrar
Gösta Jacobsson och Wallmark, i nämnda del, måtte antaga
följande ikraftträdandebestämmelser till de föreslagna ändringarna
i kommunalskattelagen:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser gälla
dock fortfarande i fråga om 1968 års taxering och eftertaxering för år 1968
eller tidigare år.»

IV) av herrar Skärman, Mattsson, Tistad, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson
i Bäckmora, Boo och Sterne beträffande ikraftträdandebestämmelserna.

MARCUS BOKTR. STHLM 1964 660028