Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1366
1
Nr 53
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av riksdagens år
1365 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverket m. in., såvitt berättelsen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckt motion.
Berättelsen har, såvitt avser §§ 18, 21, 22, 23 och 24, hänvisats till bevillningsutskottet.
1 enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 48 har riksdagen beslutat
uppskjuta behandlingen av förevarande paragrafer i berättelsen till
innevarande års höstsession.
Vad riksdagens revisorer anfört under ifrågavarande paragrafer har av
finansdepartementet ej utsänts på remiss.
l:o) Handläggningen av ärenden rörande ersättning för skadade postförsändelser
Under
Kommunikationsdepartementet, § 18, har revisorerna redogjort för
vissa iakttagelser i fråga om handläggningen av ärenden rörande ersättning
för skadade postförsändelser (Del I s. 116—120).
Utskottet. Revisorerna har framhållit, att av poststyrelsen under 1964 utanordnade
ersättningsbelopp för förlust, som uppkommit till följd av att inrikes
postförsändelser förkommit eller skadats, uppgick till cirka 438 000
kr. Huvuddelen därav eller omkring 418 000 kr. hänförde sig till paket som
inte assurerats eller rekommenderats. Revisorerna har upplyst att, då skadefall
inträffar, postanstalten på adressorten — i samverkan med mottagaren
och avsändaren — upprättar ett protokoll, varefter ersättningsärendet
överlämnas till poststyrelsens reklamationskontor, som efter prövning tillställer
den skadelidande det tillerkända beloppet. Enligt revisorernas mening
kan ifrågasättas om den handläggning av ersättningsärendena som
sålunda tillämpas är under alla förhållanden motiverad och ändamålsenlig.
Handläggningen av ärenden rörande ersättning för smärre skador borde —
menar de — kunna överlåtas till vederbörande postmästare. I samband med
en sådan delegering bör också frågan om den juridiska rätten till utbetalat
belopp uppmärksammas.
Enligt vad utskottet erfarit har den decentralisering av ersättningsärendenas
handläggning, som revisorerna förordar, redan kommit till stånd.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 53
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1966
Från och med den 1 juni 1966 äger således postmästare liksom stationsmästare
av första graden, d. v. s. föreståndare för större postexpedition, behörighet
att handlägga sådana ärenden, där ersättningskravet är ostridigt.
Utskottet vill vidare erinra om att frågan huruvida skadeersättning skall
tillfalla avsändare eller adressat numera avgörs efter prövning i varje särskilt
fall.
Vid angivna förhållanden anser utskottet sig kunna begränsa sig till att
vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
2:o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden
Under Finansdepartementet, § 21, har revisorerna redogjort för vissa iakttagelser
angående skatteuppbörden m. in. (Del I s. 137—139).
Utskottet. Revisorerna har redogjort för dels den ordinarie uppbörden av
preliminär A- och B-skatt under uppbördsåret 1964/65 samt kvarstående
skatt enligt 1964 års taxering, dels ock resultatet av restindrivningen t. o. m.
utgången av år 1964 av preliminär B-skatt för uppbördsåren 1958/59—
1963/64 samt kvarstående skatt enligt 1957—1962 års taxeringar.
Av redogörelsen framgår bl. a. att under uppbördsåret 1964/65 A-skatt
influtit med 14 o 13 milj. kr. och B-skatt med 3 658 milj. ler., innebärande
— jämfört med närmast föregående uppbördsår — en ökning av A-skatten
med 2 001 milj. kr. och av B-skatten med 127 milj. kr. Resultatet av den
ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1964/65 innebär
en förbättring i förhållande till närmast föregående uppbördsår med
0,09 procent. I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden av den kvarstående
skatten enligt 1964 års taxering anges att inflytandeprocenten uppgick
till 83,52, medan motsvarande tal enligt 1963 års taxering var 83,76.
Den kvarstående skatten enligt 1965 års taxering beräknas uppgå till omkring
1 974 milj. kr. och den överskjutande preliminära skatten till omkring
1 265 milj. kr. Jämfört med de uppgifter som vid motsvarande tidpunkt förra
året förelåg i fråga om 1964 års taxering har den kvarstående skatten
ökat med ca 610 milj. kr. och överskottsskatten minskat med 196 milj. kr.
Den kvarstående skattens andel i den slutliga skatten har sedan föregående
års taxering ökat från 8 till 10 procent.
I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna har revisorerna erinrat
om den omorganisation av exekutionsväsendet som trätt i kraft den 1 januari
1965 och som innebär — förutom en avsevärd minskning av antalet utmätningsmansdistrikt
— en övergång från manuell till maskinell bokföring.
Med hänsyn till den korta tid under vilken reformen hunnit verka och till
de initialsvårigheter som varit förbundna med dess genomförande har revisorerna
inte ansett sig böra underkasta indrivningsresultatet någon mera
ingående bedömning utan endast framfört synpunkter på den framtida utformningen
av uppbördsstatistiken.
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 ur 1966 3
Vid sådant förhållande anser utskottet si^ kunna begränsa sig till att
vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
3:o) Uppbörd och indrivning av kvarstående skatt
Under Finansdepartementet, § 22, har revisorerna berört vissa frågor i
samband med uppbörd och indrivning av kvarstående skatt (Del I s. 160—
163).
I den vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
motionen 11:75 av herr Sjöholm bar hemställts, »alt riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t begära översyn och ändring av bestämmelserna i
fråga om restföringen av kvarstående skatt i syfte att sådan skatt skall restföras
i allenast en post efter utgången av andra uppbördsterminen».
Som motivering för yrkandet har anförts bl. a. följande. Förstatligandet
av exekutionsväsendet fr. o. m. den 1 januari 1965 innebar bl. a. att utmätningsmansdistrikten
blev avsevärt större. Vidare erhålles restlängden post
för post å ett s. k. blankettset innefattande bl. a. s. k. centralregisterkort och
indrivningskort, av vilka det förra skall ingå i ett för samtliga för indrivning
beroende medel omfattande centralregister och det senare utgöra arbetskort
för vederbörande kronoassistent, som har att verkställa den exekution
som kan påfordras. Antalet kort avseende restförd kvarstående skatt
är synnerligen stort vid varje enskild kronofogdemyndighet, och på grund
härav har vissa administrativa problem uppstått, som påkallar en snar lösning.
De ovan nämnda blankettseten översändes till kronofogdemyndigheterna
ordnade efter uppbördsdistrikt och debetsedelsnummer. Centralregistret
måste givetvis vara ordnat i alfabetisk ordning. Ett synnerligen tidsödande
och improduktivt sorteringsarbete måste sålunda utföras vid kronofogdemyndigheten
efter erhållandet av varje ny uppbördstermins restförda
poster. Tillfälligt anställd personal har i många fall måst användas
för detta sorteringsarbete, vilket dels krävt extra kostnader, dels medfört
att kravet på noggrannhet måste eftersättas. Det är sålunda i hög grad
eftersträvansvärt alt detta sorteringsarbete reduceras till det oundgängligen
nödvändiga. Det effektivaste och radikalaste medlet torde enligt motionärens
mening vara att föranstalta om att obetald kvarstående skatt restföres
på en termin i stället för som för närvarande på två terminer.
Den antydda förändringen skulle innebära en förenkling, en besparing
och eu effektivisering i hela den kedja av myndigheter som har att taga befattning
med skatters restföring. För såväl lokala skattemyndigheter som
postverkets skatteavdelningar skulle i delta avseende en reducering av arbetsinsats
och kostnader med i princip hälften uppnås. Inbesparingen på
grund av minskad blankettåtgång torde enbart den bli mycket betydande.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1966
Förändringen torde kunna ske utan märkbar olägenhet i något avseende.
Den fråga som måste avgöras är huruvida restföringen av hela det kvarstående
skattebeloppet skall ske efter utgången av första eller andra uppbördsterminen.
Väljer man andra terminen uppstår en viss försening av
indrivningsarbetet beträffande första terminens poster med därav föranledd
ränteförlust för statsverket. Å andra sidan innebär en föreskrift om
att andra terminens delbelopp omedelbart skall förfalla till betalning, därest
vederbörande skattskyldig försummar att betala första terminens delbelopp
i rätt tid, en skärpning av gällande regler. Motionären har för sin
del stannat för att förorda restföring efter andra terminen. Den ränteförlust
som må kunna uppstå överträffas helt visst vida av den inbesparing
som systemet skulle medföra. Statsverket skulle därutöver kunna kompensera
ränteförlusten med att den särskilda restavgiften å restförd skatt _
f. n. 4 procent — höjdes något.
Förslaget innebär att kvarstående skatt liksom för närvarande skall erläggas
under årets två första uppbördsterminer men att restföring av ej
erlagda belopp skall ske endast efter utgången av den andra terminen, varvid
det sammanlagda obetalda beloppet för båda terminerna sammanslås till
en restförd post.
Utskottet. Enligt 28 § uppbördsförordningen skall kvarstående skatt, som
inte uppgår till minst fem kr., inte erläggas. Om skattens belopp uppgår till
högst 50 kr. förfaller skatten i dess helhet till betalning under uppbördsterminen
i mars månad året näst efter taxeringsåret, överstiger skattebeloppet
50 kr. skall skatten erläggas med lika belopp under uppbördsterminerna
i mars och maj månader under samma uppbördsår. Uppgår den
kvarstående skatten till udda krontal skall det belopp som förfaller till betalning
under uppbördsterminen i maj avjämnas till närmast lägre hela antal
kronor och det belopp som skall erläggas under uppbördsterminen i mars
höjas i motsvarande mån. Om den kvarstående skatten uppgår till 101 kr.
skall således 51 kr. betalas i mars månad och 50 kr. i maj månad.
Revisorerna framhåller, att uppbörden av kvarstående skatt och indrivningen
av restförd skatt ofta kräver arbetsinsatser och administrationskostnader,
som inte synes stå i rimlig proportion till storleken av de medel som
genom åtgärderna kan tillföras det allmänna. Enligt deras mening bör såväl
den beloppsgräns, vid vilken kvarstående skatt nu inte utkräves, som den
beloppsgräns, över vilken skatten f. n. skall uppdelas på två terminer, omprövas.
Vidare bör — framhåller revisorerna — riskerna för restföring och
indrivning av poster på en krona slutgiltigt undanröjas genom att exempelvis
udda krontal avrundas till närmast högre eller avjämnas till närmast
lägre krontal, varigenom samma skattebelopp kommer att förfalla till betalning
under båda uppbördsterminerna. Ytterligare en framträdande olägenhet
med den nuvarande kvarskatteuppbörden sammanhänger enligt reviso
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år W6(> 5
rernas uppfattning med att utebliven betalning av sådan skatt, som är uppdelad
på två terminer, resulterar i två skilda ärenden, oaktat den skattskyldige
är en och samma person. Denna olägenhet skulle kunna elimineras
om man införde regler av innebörd exempelvis att första uppbördsterminens
delbelopp — vid utebliven betalning — uppfördes på restlängd först sedan
också andra uppbördsterminen gått till ända.
I motionen II: 75 framförs synpunkter av liknande art. Motionären framhåller,
att förstatligandet av exekutionsväsendet inneburit bl. a. att utinätningsmansdistrikten
blivit avsevärt större. EU tidsödande och improduktivt
sorteringsarbete måste utföras vid kronofogdemyndigheten efter erhållandet
av varje ny uppbördstermins restförda poster. Det effektivaste medlet
att reducera detta sorteringsarbete till det oundgängligen nödvändiga synes
enligt motionären vara att restföringen av icke erlagda kvarskattebelopp
sker efter utgången av den andra uppbördsterminen, varvid det sammanlagda
obetalda beloppet för båda terminerna sammanslås till en restförd
post.
Utskottet finner de av revisorerna och motionären framförda synpunkterna
värda beaktande. Av uppbördsutredningens betänkande »Uppbördsfrågor»
(SOU 1965:23 s. 226) framgår att av de skattskyldiga, som på
grund av 1962 års taxering påfördes kvarstående skatt, cirka 270 000, hade
att erlägga skatten vid ett betalningstillfälle, medan 225 000 skattskyldiga
hade en kvarstående skatt på mellan 50 och 90 kr. För inte mindre än
1 171 000 skattskyldiga uppgick den kvarstående skatten till 100 kr. och
däröver. Dessa uppgifter avser visserligen endast ett år men av desamma
torde likväl framgå att arbetet med uppbörd och indrivning av kvarstående
skatt är både omfattande och tidskrävande.
Uppbördsutredningen har i sitt förenämnda betänkande föreslagit en höjning
av den beloppsgräns, vid vilken kvarstående skatt inte skall erläggas,
till 25 kr. Enligt utskottets mening talar starka skäl också för en begränsning
av restföringen av icke erlagd kvarstående skatt till en uppbördstermin.
Indrivningsarbetet skulle sannolikt avsevärt förenklas om första uppbördsterminens
delbelopp, om det inte inbetalades i rätt tid, kunde uppföras i
restlängd först sedan även andra uppbördsterminen gått till ända.
Riksrevisionsverket har i skrivelse den 28 februari 1966 till samtliga länsstyrelser
föreskrivit, att dessa i sina räkenskaper skall avkorta respektive
uppdebitera de belopp av kvarstående skatt som — till följd av att skatteanvisningar
förväxlats — under uppbördsterminen i mars influtit för litet
respektive under uppbördsterminen i maj influtit för mycket såsom slutlig
skatt med redovisning i uppbördsredogörelsen på titeln Skattebelopp under
fem kronor, som inte skall restitueras respektive erläggas. Genom en
sådan bokföringsmässig reglering i länsstyrelsernas räkenskaper kommer
visserligen restföring och indrivning av poster på en krona att förhindras.
Någon avsevärd lättnad från administrativ synpunkt innebär emellertid inte
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1966
ett sådant system. Enligt utskottets mening är det, särskilt med hänsyn till
den förestående omläggningen till ADB-behandling inom uppbörds- och indrivningsverksamheten,
angeläget att förutsättningar skapas för att upphörd
och indrivning av kvarstående skatt kan ske smidigt och utan onödig
omgång. Sannolikt skulle stora fördelar kunna vinnas om uppbörden av
kvarstående skatt kunde begränsas till den andra uppbördsterminen. Å andra
sidan talar vissa skäl emot en sådan åtgärd. Sålunda skulle t. ex. åtgärden
innebära ett gynnande av de skattskyldiga, som erlägger preliminär
B-skatt. Enligt utskottets mening är emellertid såväl frågan om en koncentrering
av kvarskatteuppbörden som det av revisorerna och motionären
framförda önskemålet om restföring av all icke erlagd kvarstående skatt
efter utgången av den andra uppbördsterminen värda att prövas. Uppbördsutredningens
betänkande är för närvarande föremål för Kung]. Maj :ts prövning.
Proposition på grundval av betänkandet är enligt uppgift avsedd att
föreläggas 1967 års riksdag. Utskottet förutsätter att Kung], Maj :t därvid
också har uppmärksamheten riktad på de av revisorerna och motionären
aktualiserade spörsmålen.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionen II: 75.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet
a) omförmäla, att vad revisorerna anfört under förevarande
§ 22 icke föranleder någon erinran från utskottets
sida; samt
b) hemställa, att motionen 11:75 av herr Sjöholm måtte,
i den mån den icke kan anses besvarad genom vad utskottet
ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
4:o) Särskild fastighetsdeklaration
Under Finansdepartementet, § 23, har revisorerna behandlat vissa frågor
rörande särskild fastighetsdeklaration (Del I s. 164—188).
Utskottet. Revisorerna har undersökt frågan dels på vad sätt kontroll sker
av att den i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen och 175 § 1 mom. taxeringsförordningen
föreskrivna skyldigheten att avlämna särskild fastighetsdeklaration
fullgöres, dels vilka möjligheter som står till buds för att åstadkomma
en effektivisering av denna kontroll. I sådant syfte har revisorerna
från överståthållarämhetet och samtliga länsstyrelser infordrat uppgifter
beträffande den nuvarande kontrollen, särskilt i fråga om kommuner med
omfattande bebyggelse för fritidsändamål.
Revisorerna framhåller, att de inkomna svaren utvisar, att de medel för
kontroll som nu står till buds på många håll betraktas som otillräckliga eller
opraktiska och att i övervägande antalet svar framförts önskemål om en förbättring
av kontrollmöjligheterna. Enligt revisorernas uppfattning bör en
sådan förbättring företrädesvis åstadkommas genom ett vidgat samarbete
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 är It)HG 7
mellan de kommunala organ, som meddelar byggnadstillstånd, och taxeringsnämnderna
samt genom en ökad upplysningsverksamhet via massmedia
och annorledes i frågor rörande särskild fastighetsdeklaration.
Utskottet delar denna uppfattning och vill för sin del understryka att eu
effektiv kontroll av att fritidsbyggnad blir åsatt taxering också förutsätter
ett nära samarbete mellan taxeringsnämnden i vederbörande skattskyldigs
hemortskommun och taxeringsnämnden i den kommun, där byggnaden är
belägen.
Vad i ärendet förevarit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.
5:o) Handläggningen av vissa ärenden hos prövningsnämnden
Under Finansdepartementet, § 24, har revisorerna berört frågan om handläggningen
av vissa ärenden hos prövningsnämnden (Del I s. 189—193).
Utskottet. Revisorerna hav granskat i vilken utsträckning förfarandet med
remiss till ordförande i taxeringsnämnd tillämpas beträffande besvärsärenden
samt ärenden avseende framställningar till prövningsnämnd om avdrag
för nedsatt skatteförmåga. Av den verkställda undersökningen framgår att
endast ungefär halva antalet prövningsnämnder regelmässigt eller så gott
som regelmässigt använder remissförfarande. Enligt revisorernas uppfattning
är skiljaktigheterna härutinnan mellan prövningsnämnderna större än
som rimligen kan förklaras av vissa naturliga variationer dem emellan i
fråga om remissfrekvensen. En utvidgad användning av förfarandet med
remiss till taxeringsnämnderna skulle — framhåller revisorerna -— kunna
verksamt bidraga till att åstadkomma snabbhet och säkerhet i utredningsverksamheten
och därmed motverka den i många fall påtagliga anhopningen
av ärenden i slutet av verksamhetsåret.
Utskottet ansluter sig till den av revisorerna uttalade uppfattningen att
remiss till ordförande i taxeringsnämnd i många fall kan vara ändamålsenlig
från flera synpunkter. Enligt 77 § taxeringsförordningen skall vid ett
ärendes handläggning i prövningsnämnden »när det icke finnes överflödigt,
yttrande infordras från taxeringsnämndens ordförande». Frågan huruvida
remiss bör ske skall sålunda avgöras efter prövning i varje särskilt fall. Av
lagtextens utformning torde framgå att remiss alltid bör tillämpas, när ordföranden
kan förväntas tillföra utredningen i målet något av värde.
Vad i ärendet förevarit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.
Stockholm den 3 november 1966
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1966
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Tage Johansson, Lundström*,
Gösta Jacobsson, Enarsson*, Hellebladh, Paul Jansson*, Sundin’,
Stadling och Tistad; samt
från andra kammaren: herr Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt*, herr
Andersson i Essvik, fru Holmqvist, herrar Forsberg*, Boo, Carlsson i Västerås,
Carlstein, öhvall och Börjesson i Falköping.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
MARCUS BOKTR. STHLM I966 660028