Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1 !)(>(>

1

Nr 52

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i uppbördsförordningen
in. in.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:118 av herr Lundström och 11:160 av
herr Öhvall, vari hemställts,

A) att riksdagen måtte besluta,

1) att ändra utformningen av 10 § andra st. förordningen om särskild
skatteberäkning i vissa fall för makar, så att å restituerat belopp ränta utgår
utom för tid före utgången av året efter taxeringsåret och

2) att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en översyn av andra likartade
föreskrifter om ränta å restituerad skatt; samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext; II)

de likalydande motionerna 1:516 av herrar Lidgard och Wallmark
samt 11:615 av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta om sådan ändring av 40 § 1 mom. uppbördsförordningen,
att den anståndsbeviljande myndighetens beslut icke blir beroende
på taxerings intendentens yttrande;

III) de likalydande motionerna 1:532 av herr Strandberg och 11:648 av
herr Petersson, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring av uppbördsförordningen att
vid samtaxering av makar obehörigt påförande av kvarskatteränta icke må
ske; ävensom

IV) motionen 11:18 av herrar Sjöholm och Rubin, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t begära att anvisningar av den
innebörd, som i motionen framlagts, skall tillställas de lokala skattemyndigheterna
för främjande av den enskilde skattebetalarens möjlighet att öva
tillfredsställande kontroll över att avdragen skatt tillgodoräknas henne eller
honom såsom erlagd».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:532, 11:18, 11:160 och 11:615.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 52

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1966

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 48 har riksdagen beslutat
uppskjuta behandlingen av förevarande motioner till innevarande års
höstsession.

Anstånd med inbetalning av skatt
Gällande bestämmelser

Enligt uppbördsförordningen (UF) gäller som allmän regel, att besvär
över taxering eller yrkande om nedsättning i eller befrielse från skatt inte
Iritar från skyldighet att i föreskriven tid och ordning inbetala skatt enligt
verkställd taxering och debitering. Skattskyldig kan emellertid för dessa
fall under vissa förutsättningar erhålla anstånd med inbetalningen till dess
taxerings- eller debiteringsfrågan blivit prövad.

Bestämmelserna angående anstånd i samband med besvär över taxering
m.m. är intagna i 49 § UF med därtill hörande anvisningar och innebär i
huvudsak följande.

Skattskyldig, som anfört besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds
eller skattedomstols beslut rörande taxering, kan erhålla anstånd med inbetalning
av skatt på grund av taxeringen under förutsättning att vederbörande
taxeringsintendent i avgivet yttrande förklarat sig ämna tillstyrka bifall,
helt eller delvis, till besvären. Om taxeringsintendenten saknar möjlighet alt
göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande till besvären,
skall han underrätta den lokala skattemyndigheten därom. Den lokala
skattemyndigheten har i sådant fall att avslå den skattskyldiges framställning
om anstånd. Förutom denna begränsning av möjligheterna att erhålla
anstånd gäller dessutom att anstånd endast får avse skatt till belopp, som
betingas av taxeringsintendentens yttrande.

Därjämte föreligger möjlighet att bevilja anstånd åt skattskyldig, som hos
prövningsnämnd gjort ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst
eller som anfört besvär över prövningsnämnds eller skattedomstols
beslut angående sådan beräkning.

Anstånd kan vidare beviljas då dödsbo ansökt om befrielse från erläggande
av skatt, som påförts den avlidne eller dödsboet, eller då dödsbo anfört
besvär över beslut i sådan fråga.

Även för dessa fall gäller därvid som förutsättning att taxeringsintendenten
i avgivet yttrande helt eller delvis tillstyrkt framställningen. Likaså
gäller den begränsningen att anståndet endast må avse skatt till belopp som
betingas av taxeringsintendentens yttrande.

Anstånd, som enligt vad ovan sagts beviljas med anledning av att skattskyldig
antort besvär eller gjort ansökan om skatteberäkning för ackumulerad
inkomst eller i samband med att dödsbo ansökt om skattebefrielse,

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1006

skall meddelas att gälla till dess två månader förflutit från dagen för prövningsnämndens
eller vederbörande skattedomstols beslut.

Beslut angående anstånd meddelas, såsom framgår av vad ovan anförts,
av lokal skattemyndighet efter framställning från skattskyldig. Behörig är
den lokala skattemyndighet, som utfärdat debetsedel å den skatt, som avses
med anståndet, över lokal skattemyndighets beslut rörande anstånd får
besvär anföras hos länsstyrelse.

Frågans tidigare behandling

Nuvarande bestämmelser, enligt vilka skattskyldig och dödsbo kan erhålla
anstånd vid besvär eller ansökan, tillkom i samband med antagandet av
1953 års uppbördsförordning på förslag av 1949 års uppbördssakkunniga
(SOU 1952:1). Stadgandet, att skattskyldig kan erhålla anstånd i samband
med prövning av ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst
infördes dock först 1962.

I proposition nr 100 till 1953 års riksdag ifrågasatte vederbörande departementschef
om man inte borde gå längre än de sakkunniga föreslagit. Såsom
den enda framkomliga vägen betraktade han ett förfarande med individuell
prövning av de olika fallen. Hur principerna för ett sådant förfarande
skulle uppdragas och hur det tekniskt skulle anordnas var en komplicerad
fråga, till vilken departementschefen ej var beredd att för det dåvarande
ta ställning. Departementschefen förordade att man försöksvis prövade de
sakkunnigas förslag.

Vid 1958 års A-riksdag hemställdes i motionerna I: 114 och II: 132 att
riksdagen måtte besluta om sådan ändring i bestämmelserna, att anstånd
med inbetalning av skatt skulle kunna medges efter tillstyrkan av taxeringsintendent
även i fall då denne inte var beredd att tillstyrka av den
skattskyldige anförda taxeringsbesvär.

I sitt över motionerna avgivna betänkande nr 20 förklarade bevillningsutskottet,
att det även enligt utskottets mening kunde anföras skäl för en
längre gående rätt till anstånd med inbetalning av skatt, då skattskyldigs
taxering var föremål för tvist. Utskottet ansåg sig emellertid inte kunna tillstyrka
yrkandet i motionerna. Enligt utskottets mening borde frågan ägnas
fortsatt uppmärksamhet och prövas i ett större sammanhang sedan tillräckliga
erfarenheter av 1953 års utformning av anståndsinstitutet vunnits. Riksdagen
lämnade i enlighet med utskottets hemställan motionerna utan åtgärd.

En utvidgning av anståndsbestämmelserna föreslogs på nytt i de vid
1961 års riksdag väckta motionerna I: 468 och II: 548. De i motionerna
framlagda ändringsförslagen var identiska med dem, som angavs i 1958 års
motioner.

Bevillningsutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1966

25 om att Kungl. Maj :t uppdragit åt uppbördsutredningen att överväga en
utsträckning av anståndsmöjligheterna. Då resultatet av utredningens arbete
borde avvaktas, ansåg utskottet sig inte kunna tillstyrka motionerna.

I sin år 1959 avgivna ämbetsberättelse påtalade JO bristerna i nuvarande
anståndsbestämmelser med utgångspunkt från två skattemål, i vilka förelegat
ansökan om anstånd i samband med besvär över åsatt taxering.

Beträffande de närmare omständigheterna i målen torde få hänvisas till
JO:s ämbetsberättelse (1959 s. 341 ff.) vari även redovisas ett av JO från
centrala uppbördsnämnden infordrat utlåtande.

Efter konstaterande av att möjligheten att erhålla anstånd med erläggande
av skatt i avvaktan på prövning av besvär över taxering enligt nu
gällande regler är faktiskt begränsad till sådana fall, där taxeringsintendenten
tillstyrker den skattskyldiges besvär, anförde JO bl. a. följande.

Mot bakgrunden av vad som förekommit i de två skatteärenden, för
vilka här redogjorts, framstå uppbördsförordningens begränsade möjligheter
att bevilja anstånd med skatteinbetalning såsom en uppenbar brist i
uppbördssystemet i sådana fall, då skattskyldig anfört besvär över ett taxeringsbeslut
och det med hänsyn till tveksamhet om beslutets riktighet,
skattens storlek och övriga omständigheter måste anses obilligt att skatten
indrives, innan lagakraftvunnet beslut föreligger.

Uppbördsutredningen har i sitt betänkande »Uppbördsfrågor» (SOU
1965: 23) bl. a. föreslagit att anstånd med inbetalning av skatt i samband
med taxeringsbesvär skall kunna meddelas utan hinder av att taxeringsintendenten
inte hunnit ta ställning till taxeringsfrågan eller förklarat att
han ämnar helt eller delvis avstyrka den skattskyldiges besvär. Förutsättning
för anstånd skall enligt förslaget vara att erläggandet i behörig tid av
skatten på grund av den icke lagakraftvunna taxeringen skulle för den
skattskyldige medföra betydande skadeverkningar eller eljest framstå som
uppenbart obilligt. Som villkor för beviljandet av anstånd skall vidare gälla
att den skattskyldige ställer nöjaktig säkerhet. Om det med hänsyn till
anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antas att skatten ändock kommer att erläggas i behörig
tid, skall emellertid anstånd kunna beviljas utan att säkerhet ställs. Beslut
om anstånd i anledning av att skattskyldig anfört besvär över taxering bör
enligt utredningens förslag meddelas av länsstyrelsen, som även har att
förvalta ställd säkerhet. Över länsstyrelsens beslut skall besvär inte få anföras.

Motionerna

Till stöd för yrkandet i motionerna 1: 516 och II: 615 anföres i huvudsak
följande. Vid behandlingen av en ansökan om anstånd synes risken överhängande
att en konfliktsituation uppstår. Den anståndsbeviljande myndigheten
må bevilja anstånd, om vederbörande taxeringsintendent i yttrande

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 är 1966 5

över framställningen förklarar sig inte ha något att erinra mot hifall, helt
eller delvis, till densamma. Detta innebär å ena sidan att den anståndsgivande
myndigheten icke får bevilja anstånd, om taxeringsintendenten avstyrker
hifall. Å andra sidan innebär bestämmelsen, alt den anståndsbeviljande
myndigheten kan välja mellan bifall eller avslag, om taxeringsintendenten
förklarar sig icke ha något alt erinra mot bifall. Detta måste anses
stötande för rättskänslan. Den skattskyldige vet ju inte, om han genom
det slutliga utslaget blir skyldig alt betala eu merskatt, vars gäldande kan
äventyra hans ekonomiska ställning. Det är visserligen sant att han, om
han vinner skatteprocessen i högre instans, får tillbaka det av honom för
mycket inbetalade skattebeloppet med ränta, men detta förfaringssätt
täcker inte hans förluster på grund av den oberättigade höjningen av hans
taxering.

Även för vederbörande taxeringsintendent torde situationen vara förvirrande.
Man kan inte begära annat än att han, medan processförfarandet
pågår, måste hålla på att hans bedömning av skattskyldigheten är den liktiga.
I så fall blir det en nästan självklar utväg för honom att avstyrka
bifall till ansökan om anstånd.

Motionärerna anser det oriktigt att avgörandet av ansökan om anstånd
skall bli beroende på att taxeringsintendenten förklarat sig icke hava något
att erinra mot bifall, helt eller delvis. Det är nödvändigt, menar motionärerna,
att denna procedur ändras så, att taxeringsintendenten får tillfälle
att yttra sig över ansökan, men att hans ståndpunkt icke skall vara avgörande
för den anståndsbeviljande myndighetens beslut, utan att denna myndighet
ensam med hänsynstagande enbart till de i ärendet relevanta ekonomiska
faktorerna får fatta det slutliga beslutet.

Ränta å kvarstående skatt för äkta makar
Gällande bestämmelser

Om skattskyldigs slutliga skatt överstiger den gottskrivna preliminära
skatten med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst 10 000
kr., har den skattskyldige enligt 27 § 3 mom. UF att erlägga ränta med
nio procent — för en beräknad tid av ett år — å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger 1 000 kr. Det belopp varå ränta skall
beräknas skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor.

Skattskyldig, som fått ränta enligt ovan angivna bestämmelser sig påförd,
kan under vissa förutsättningar få räntan nedsatt eller bli helt befriad
därifrån. Om disproportionen mellan den slutliga och preliminära
skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige inte skäligen kunnat
råda, äger sålunda enligt 85 § 2 mom. UF vederbörande länsstyrelse

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1966

efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda ränta.
Räntebefrielse kan efter ansökan också meddelas samtaxerad make,
som påförts ränta, vilken inte skulle ha utgått eller skulle ha utgått med
lägre belopp om ränteberäkningen gjorts gemensamt för båda makarna. Ansökan
om befrielse skall ha inkommit till länsstyrelsen före utgången av
året näst efter taxeringsåret.

Frågans tidigare behandling

I motionerna I: 370 och II: 424 vid 1963 års riksdag föreslogs bl. a. att
den lokala skattemyndigheten ex officio skulle beakta att make inte debiterades
ränta, där räntebetalningsskyldighet inte föreligger, om man tar
hänsyn till makarnas sammanlagda skatteförhållanden.

Bevillningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr
53, att vissa tekniska svårigheter för en makar emellan samordnad räntepåforing
i vissa fall föreligger med nuvarande uppbördsorganisation. Dessa
svårigheter kunde möjligen elimineras genom en omorganisation av den
lokala skattemyndigheten bl. a. till följd av införande av automatisk databehandling
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet, varom riksdagen
fattat principbeslut. I detta läge ansåg utskottet, att man borde avvakta
resultatet av en sådan omorganisation.

Frågan om ränta å kvarstående skatt för äkta makar uppmärksammades
även i motionerna I: 16 och II: 19 vid 1964 års riksdag. Motionerna behandlades
i bevillningsutskottets betänkanden nr 61, vari utskottet anförde
följande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att berörda spörsmål förtjänar
uppmärksamhet från statsmakternas sida. Inom finansdepartementet
har upprättats en promemoria angående förutsättningarna för ett iakttagande
ex officio av ifrågavarande bestämmelse i uppbördsförordningen, vilken
promemoria för närvarande är föremål för remissbehandling. Under
sådana förhållanden finner utskottet sig inte ha anledning tillstyrka berörda
utredningsyrkande.

Riksdagen lämnade i enlighet härmed motionerna utan åtgärd.

I ovannämnda promemoria (Fi-stencil 1964: 8) har framlagts alternativa
förslag till ändrade bestämmelser om ränteberäkning för äkta makar. Förslaget
har hittills inte föranlett någon åtgärd.

Motionerna

I motionerna I: 532 och II: 6i8 anföres bl. a. Det kan knappast anses tillfredsställande,
att skattskyldig nödsakas ansöka om befrielse från att erlägga
en ränta som med för högt belopp blivit påförd honom, därför att hänsyn
inte tagits till andra makens taxering. Då i andra fall taxeringsmvndigheten
måste ta ställning till makarnas gemensamma inkomst, bör detta

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1966 7

givetvis även ske då fråga om skyldighet att erlägga ränta uppkommit. Motionärerna
finner det därför angeläget, att gällande bestämmelser ändras
så att ränteberäkning å kvarstående skatt skall beräknas på makarnas gemensamma
kvarskatt.

Ränta å restituerad skatt

Gällande bestämmelser

Om inbetald preliminär skatt överstiger den slutliga skatten, varmed likställes
tillkommande skatt som helt eller delvis skall galdas med den
preliminära skatten, erhåller den skattskyldige enligt 69 § 1 mom. UF ranta
med fem procent för en beräknad tid av ett år å den del av det Överskjutande
beloppet, som överstiger 1 000 kr. Det belopp varå ränta skall beräknas
skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Ränta, som tillgodoräknas
skattskyldig, får vidare inte överstiga 100 000 kr.

Skattskyldig är enligt 69 § 2 mom. berättigad erhålla ränta efter fem procent
för år då slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt påförts obehörigen
eller med för högt belopp, då Överskjutande preliminär skatt tillgodoräknats
med för lågt belopp samt då den skattskyldige eljest vunnit nedsättning
i eller befrielse från slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt
eller berättigats återbekomma ytterligare överskjutande preliminär skatt.
Om vid ränteberäkningen uppkommer öre tal skall räntebeloppet jämnas till
närmast högre hela krontal. Ränta utgår dock inte om räntebeloppet understiger
5 kr. Beräkning av ränta sker inte heller å belopp, som dödsbo befriats
från att erlägga på grund av skattskyldigs död, eller å kvarskatteränta,
som skall återbetalas till den skattskyldige.

Enligt 10 § förordningen om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar
(SFS 1965: 153) utgår inte ränta på belopp, som restitueras med anledning
av att ansökan om skatteberäkning enligt förordningens bestämmelser
bifallits. Motsvarande stadgande återfinns i 5 § förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst (SFS
1951:763) och i 3 § förordningen med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall (SFS 1952: 410).

Frågans tidigare behandling

I motionerna 1:703 och 11:830 vid 1965 års riksdag framställdes i anledning
av propositionen nr 84 med förslag till förordning om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar enahanda yrkanden, som i de förevarande
motionerna 1:118 och 11:160.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 30 avstyrkte bevillningsutskottet
bifall till motionerna och anförde bl. a. följande.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1966

Enligt nuvarande bestämmelser i förordningen angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst och förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall, den s. k. 80 %-regeln, utgår inte
ränta å belopp, som restituerats. Ett införande av rätt till restitutionsränta
i torevarande fall skulle uppenbarligen strida mot hittills tillämpade principer,
nämligen att sådan ränta inte utgår, när särskild skatteberäkning i
nagon form är beroende av ansökan från den skattskyldige.

Motionerna

Till stöd för yrkandena i motionerna 1:118 och 11:160 anför motionärerna
bl. a. Om en skattskyldig nödgas föra besvärstalan om restitution, kan förtärandet
dra ut på tiden. Även om han efter kanske många år får skattebeloppet
restituerat, blir värdet härav reducerat genom den okompenserade
ränteförlusten under processtiden. Samma blir förhållandet om talan förs
från det allmännas sida, eftersom restitutionen inte torde äga rum förrän
lagakraftvunnet utslag föreligger.

Ett konkret exempel illustrerar förhållandet: I ett fall angående ackumulerad
inkomst avseende skatt på grundval av 1958 års taxering har en skattskyldig,
oaktat prövningsnämnden bifallit ansökan om särskild skattebeiäkning
och kammarrätten avslagit taxeringsintendentens besvär häröver,
ännu 1966 icke fått ut det belopp varom fråga är, eftersom taxeringsintendenten
hos Kungl. Maj :t överklagat kammarrättens utslag och målet ännu
icke föredragits. När restitution sker — om alltså taxeringsintendentens
talan icke vinner bifall — kommer någon ränta icke att utgå. Det blir den
skattskyldige som genom en ränteförlust, motsvarande inemot hälften av
det belopp frågan gäller, får betala kostnaden för att få fram det prejudikat
taxeringsintendenten önskat.

Kontroll av skatt som innehållits av arbetsgivare
Gällande bestämmelser

Enligt 43 § UF åligger det arbetsgivare att vid varje avlöningstillfälle genom
särskilt kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna arbetstagaren uppgift
om det belopp, som innehållits å lönen genom skatteavdrag. Om lönen kvitteras
å avlöningslista, varå skatteavdraget angivits, behöver sådan uppgift
dock icke lämnas.

Efter utgången av den sista uppbördstermin, under vilken skatt enligt debetsedel
skall erlaggas eller om arbetstagaren tidigare slutat sin anställning,
skall arbetsgivaren återställa debetsedeln till arbetstagaren. Därvid skall
arbetsgivaren på debetsedeln lämna uppgift om summan av verkställda
skatteavdrag och den tid av inkomståret, som avdragen avser.

9

Bevillningsutskottets betänkande nr .52 är 1966

Kontrollen över att arbetsgivarna fullgör sina skyldigheter bygger främst
på det register, som lokal skattemyndighet enligt bestämmelser i uppbördskungörelsen
skall föra över arbetsgivare med minst två arbetstagare och
vari redovisad skatt fortlöpande antecknas. Varje sådan arbetsgivare, liksom
annan arbetsgivare beträffande vilken länsstyrelse eller lokal skattemyndighet
i stad förordnat alt innehållen skatt skall redovisas till skatteavdelning
vid postkontor i residensstad, har ett redovisningsnummer, som
uppges vid inbetalningen. Med ledning av de uppgifter om inbetald preliminär
A-skatt, som det åligger skatteavdelningen att lämna senast den 5 i
månaden näst efter den under vilken uppbördstermin infallit, kan den lokala
skattemyndigheten fortlöpande kontrollera mot registret att skatt inbetalas.
Inflyter ingen skatt eller finns anledning anta, att inbetald skatt endast
utgör en delbetalning, har den lokala skattemyndigheten att undersöka hur
det förhåller sig och, om så påfordras, fastställa det skattebelopp varför
arbetsgivaren är ansvarig.

En övervakning av arbetsgivarna utövas även på det sätt, att skattskyldiga
för vilka utfärdats debetsedel å preliminär A-skatt men som inte gottskrivits
sådan skatt tillfrågas om anställnings- och avlöningsförhållanden. Sådana
förfrågningar skall för varje uppbördsdistrikt göras minst en gång årligen
efter uppbördstermin, som länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten
bestämt för uppbördsdistriktet.

Arbetsgivare, som inte redovisar innehållen skatt i tid, ådrar sig enligt
stadgande i 80 § UF straffansvar. Om arbetsgivare inte inbetalar innehållen
skatt inom föreskriven tid, utgörs straffet av dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. Som förutsättning för straffbarhet gäller att uppsåt eller grov
oaktsamhet kan läggas arbetsgivaren till last.

Frågans tidigare behandling

För att bl. a. förmå försumliga arbetsgivare att tillhandahålla bokföring
m. m. har uppbördsutredningen i sitt betänkande SOU 1905:23 föreslagit
att, förutom länsstyrelse, även lokal skattemyndighet skall erhålla
rätt att förelägga vite.

Motionen

Som motivering för utredningsyrkandet i motionen 11:18 anföres bl. a. följande.
Alltsedan källskattesystemet infördes förekommer i ett inte ringa
antal fall en form av dubbelbeskattning. Om vid källskatteavdraget ett högre
belopp av den anställdes lön innehålles, än vad som sedermera inlevereras
till skattemyndigheterna, kommer den anställde att å sin slutliga debetsedel
krediteras ett för lågt belopp som erlagd preliminär skatt. Följden
härav blir att han antingen kommer att debiteras kvarstående skatt eller

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1966

tillgodoräknas en lägre överskottsskatt än vad som korrekt skulle ha varit
fallet. Vissa arbetsgivare begagnar otvivelaktigt denna metod för förvärvandet
av extrainkomster på den eller de anställdas bekostnad.

Det torde inte råda delade meningar om att skattebetalaren måste skyddas
mot att skattesystemet utnyttjas på ett för honom menligt sätt. Den enda
kontrollmöjlighet som här föreligger består däri, att den anställde vid erhållande
av den slutliga debetsedeln kontrollerar den därå upptagna summan
för erlagd preliminär skatt med det sammanlagda beloppet avdragen skatt
under inkomståret. Det är nödvändigt att denna kontrollmöjlighet verkligen
utnyttjas. Skattebetalarna har emellertid aldrig på ett nöjaktigt sätt blivit
informerade om att de i eget intresse måste underkasta den slutliga debetsedeln
denna kontroll. Vid distributionen av de slutliga debetsedlarna enligt
1965 års taxering medsändes visserligen en trycksak av informativ karaktär.
I denna, där de direkta felaktigheterna visat sig vara många och svåra,
behandlas denna angelägenhet i förbigående på ett fåtal rader — dessutom
helt missvisande och vilseledande.

Motionärerna föreslår för sin del, att alla A-skattebetalare samtidigt med
den preliminära debetsedeln erhåller ett kuvert å vilket i text med stora
bokstäver angives exempelvis följande: »I detta kuvert skall Ni förvara
Edra avlöningskvitton eller andra avlöningsspecifikationer för inkomståret
1967. När Ni erhåller den slutliga debetsedeln för detta inkomstår —
vilket sker i slutet av år 1969 — kontrollera då att summan av vad Ni fått
vidkännas som avdrag för preliminär skatt stämmer med det belopp som å
den slutliga debetsedeln är upptaget som erlagd preliminär skatt för år
1967 (rad 14). Om inte beloppen stämmer överens, skall Ni omgående meddela
den myndighet som tillställt Eder den slutliga debetsedeln — detta är
angivet dels å debetsedeln och dels å kuvertet. —- Ni måste i Edert eget intresse
göra denna kontroll. Risk kan annars finnas att Ni får betala skatt
dubbelt eller med för högt belopp.»

Utskottet

I de förevarande motionerna har framställts yrkanden om vissa ändringar
rörande skatteuppbörden och därmed sammanhängande frågor.

Utskottet behandlar till en början yrkandet angående ändring av bestämmelserna
rörande anstånd med inbetalning av skatt.

Enligt 49 § 1 mom. uppbördsförordningen kan anstånd med inbetalningav
skatt medges skattskyldig av lokal skattemyndighet, om den skattskyldige
anfört besvär över den taxering, på grund av vilken skatten påförts honom.
Som förutsättning för anstånd gäller att vederbörande taxeringsintendent
i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat
sig inte ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till den skattskyldiges

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år

talan. Under enahanda förutsättning kan skattskyldig, som gjort ansökan
om skatteberäkning för ackumulerad inkomst eller anfört besvär över beslut
angående sådan skatteberäkning, beviljas anstånd med inbetalning av
skatt. Anstånd beviljas med det belopp, som föranledes av taxeringsintendentens
yttrande.

I motionerna I: 516 och II: 615 yrkas sådan ändring av bestämmelserna,
att anstånd skall kunna medges även om taxeringsintendenten inte ansett
sig kunna tillstyrka bifall till den skattskyldiges besvär. Enligt motionärernas
mening bör den lokala skattemyndigheten vid beviljande av anstånd endast
ta hänsyn till de i ärendet relevanta ekonomiska faktorerna.

Redan i samband med tillkomsten av de nuvarande anståndsbestämmelserna
övervägdes, om man inte borde medge en längre gående rätt till anstånd.
Oklarhet rådde emellertid om hur principerna för ett sådant förfarande
skulle utformas och hur det tekniskt skulle anordnas. Såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen har uppbördsutredningen, som bl. a.
haft till uppgift att överväga en utvidgning av anståndsmöjligheterna, i sitt
betänkande »Uppbördsfrågor» (SOU 1965:23) föreslagit att anstånd med
inbetalning av skatt skall kunna meddelas utan hinder av att taxeringsintendenten
inte hunnit ta ställning till taxeringsfrågan eller av att han förklarat
sig skola helt eller delvis avstyrka den skattskyldiges besvär. Förutsättning
för anstånd skall enligt förslaget vara alt erläggandet i behörig tid
av skatten på grund av den icke lagakraftvunna taxeringen skulle för den
skattskyldige medföra betydande skadeverkningar eller eljest framstå som
uppenbart obilligt. Som villkor för beviljandet av anstånd skall vidare —
med vissa modifikationer -— gälla att den skattskyldige ställer nöjaktig säkerhet.
Uppbördsutredningens förslag är för närvarande föremål för överväganden
inom finansdepartementet. Under sådana förhållanden anser utskottet
sig inte böra tillstyrka bifall till yrkandet i motionerna I: 516 och
II: 615.

I motionerna I: 532 och II: 648 hemställes om riksdagsskrivelse med begäran
om ändring av bestämmelserna om ränta å kvarstående
skatt för äkta makar.

Om endera av två makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, bär att gälda ränta å kvarstående skatt, äger länsstyrelsen
enligt 85 § 2 mom. uppbördsförordningen efter ansökan meddela befrielse,
helt eller delvis, från erläggande av räntan, under förutsättning att ränta
inte skulle ha påförts eller ha påförts med lägre belopp, om ränteberäkningen
gjorts för makarna gemensamt.

Enligt motionärernas mening kan det inte anses tillfredsställande, att
skattskyldig är tvungen ansöka om befrielse från att erlägga en ränta som
påförts honom med för högt belopp uteslutande därför att hänsyn inte tagits
till andra makens taxering. Motionärerna anser därför att ifrågavarande
bestämmelser bör iakttagas ex officio.

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1966

Utskottet har tidigare uttalat sig positivt för den av motionärerna föreslagna
reformen. Inom ramen för nuvarande uppbördssystem torde det emellertid
vara förenat med vissa tekniska svårigheter att i samtliga fall åstadkomma
en gemensam ränteberäkning för äkta makar och därmed i beskattningshänseende
likställda skattskyldiga. På grundval av de uppgifter, som
för närvarande införes i debiteringslängden, kan man nämligen inte räkna
med, att samtliga de skattskyldiga observeras, som kan vara berättigade till
nedsättning eller befrielse från ränta vid en ex officio-prövning av bestämmelserna.
Härför krävs att längden tillföres vissa anteckningar för att markera
samhörigheten mellan makarna. Antalet fall, då gemensam ränteberäkning
är aktuell, torde komma att väsentligt minska fr. o. m. 1967 års taxering
efter införandet av bestämmelserna om särbeskattning av äkta makar.
Efter genomförandet av ADB-system inom folkbokförings- och uppbördsväsendet,
vilket beräknas ske år 1968, torde vidare förutsättningarna för tillgodoseende
av motionärernas önskemål ökas, åtminstone i de fall makarna
mantalsskrivits såsom tillhörande samma hushåll. På grund därav och då
det finns anledning räkna med att frågan kommer att beaktas vid utformningen
av ADB-systemet inom uppbördsväsendet anser utskottet sig inte
böra tillstyrka utredningsyrkandet i motionerna I: 532 och II: 648.

I motionerna I: 118 och II: 160 hemställer motionärerna om vissa ändringar
av bestämmelserna om ränta å restituerad skatt.

Jämlikt 69 § 2 mom. uppbördsförordningen utgår inte ränta å belopp, som
dödsbo befriats från att erlägga på grund av skattskyldigs död eller å kvarskatteränta,
som skall återbetalas till den skattskyldige. Enligt gällande bestämmelser
i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst och förordningen med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, den s. k. 80 %-regeln, ävensom i förordningen om särskild
skatteberäkning i vissa fält för makar utgår inte heller ränta å belopp,
som restitueras.

Ett införande av rätt till restitutionsränta i ovannämnda fall skulle uppenbarligen
strida mot hittills tillämpade principer, nämligen att sådan ränta
inte utgår, när särskild skatteberäkning i någon form är beroende av ansökan
från den skattskyldige. Utskottet vill i och för sig inte förneka att räntegottgörelse
i vissa av de av motionärerna avsedda fallen kan te sig berättigad
från rättvisesynpunkt, men det torde vara förenat med betydande svårigheter
att åstadkomma en för praktiskt bruk lämplig gränsdragning mellan
fall, där restitutionsränta bör utgå och där sådan ränta inte kan anses befogad.
Med hänsyn härtill anser utskottet sig inte ikunna förorda någon
ändring av nuvarande bestämmelser om restitutionsränta vid tillämpningen
av sådana bestämmelser i skattelagstiftningen, som är beroende av ansökan
från den skattskyldiges sida. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna I: 118 och II: 160.

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 196(>

Utskottet har slutligen att behandla motionen II: 18 avseende k o n t r o I1
e n a v is k a l t, s o m innehållits av a r b e t s g i v a r e. I motionen
påtalas att vissa arbetsgivare för egen räkning behåller vid löneutbetalningarna
innehållna källskattemedel. Motionärerna anser det därför erforderligt
att ytterligare åtgärder vidtas för att göra A-skattebetalarna uppmärksamma
på nödvändigheten av att uppgiften å den slutliga debetsedeln
om erlagd preliminär skatt kontrolleras för undvikande av att den skattskyldige
nödgas erlägga för mycket skatt.

En av de viktigaste förutsättningarna för att källskatteuppbörden skall
fungera tillfredsställande är självfallet att arbetsgivarna fullgör dem åliggande
skyldighet att redovisa och inleverera innehållen källskatt. Såväl från
den enskilde skattebetalarens som från det allmännas synpunkt är det däiför
av stor betydelse att uppbördsmyndigheterna har möjlighet att utöva
nöjaktig kontroll över att arbetsgivarna fullgör sina åligganden. Enligt de
uppgifter, som utskottet erhållit från centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
vilka uppgifter överensstämmer med uppbördsutredningens
uttalande i ovannämnda betänkande (SOU 1965:23 s. 174), fullgör övervägande
antalet arbetsgivare sina skyldigheter i detta hänseende på ett tillfredsställande
sätt. I sammanhanget bör särskilt uppmärksammas att efter
omorganisationen av uppbördsförvaltningen den 1 januari 1967 och införandet
av ADB-system inom folkbokförings- och uppbördsväsendet påföljande
år de lokala skattemyndigheterna kommer att ha betydligt större möjligheter
än för närvarande att utöva en effektiv kontroll ö\er arbetsgHainas
medverkan i skatteuppbörden.

Vad härefter angår den skattskyldiges möjligheter att kontrollera uppgifterna
rörande av arbetsgivaren innehallen och inlevererad källskatt v ill
utskottet erinra om att Anskattebetalaren erhåller besked om verkställda
källskatteavdrag i samband med löneutbetalningarna. Han kan sedan avstämma
källskatteavdragen dels mot arbetsgivarens anteckning om skatteavdrag
på debetsedeln avseende preliminär skatt, dels mot den kontrolluppgift,
som arbetsgivaren lämnar till taxeringen, och dels mot uppgiften om
erlagd preliminär skatt på debetsedeln å slutlig skatt. I den upplysningsbroschyr,
som tillställs alla skattskyldiga tillsammans med debetsedeln å
slutlig skatt uppmanas den skattskyldige att särskilt kontrollera källskatteavdraget.
Därutöver lämnas i foldern en utförlig och lättfattlig redogörelse
för hur kontrollen av den slutliga skatten i övrigt bör göras. Om den skattskyldige
önskar ytterligare information hänvisas han i broschyren att kontakta
vederbörande lokala skattemyndighet. Enligt utskottets mening är de
uppgifter och den vägledning, som de skattskyldiga får för att utöva kontroll
av debetsedeln, fullt tillfredsställande, varför anledning saknas att tillmötesgå
motionärernas önskemål om ytterligare information i detta hänseende.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen II: 18.

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1966

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de Iikalydande motionerna I: 118 av herr Lundström
och II: 160 av herr öhvall angående ränta å restituerad
skatt,

2) de Iikalydande motionerna 1:516 av herrar Lidgard
och Wallmark samt 11:615 av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl angående anstånd med inbetalning av skatt,

3) de Iikalydande motionerna 1:532 av herr Strandberg
och II: 648 av herr Petersson angående kvarskatteräntan
vid samtaxering av makar, ävensom

4) motionen II: 18 av herrar Sjöholm och Rubin om
åtgärder för kontroll beträffande av arbetsgivare innehållen
skatt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 november 1966

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson*, fröken
Ranmark*, herrar Stefanson*, Wärnberg*, Tage Johansson, Lundström*,
Enarsson*, Ottosson och Mattsson*; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Allard*, Vigelsbo*,
Engkvist, fru Nettelbrandt*, herrar Andersson i Essvik, Forsberg*, Carlsson
i Västerås, öhvall och Börjesson i Falköping.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

1) av herrar Stefanson, Lundström, Enarsson, Ottosson, Mattsson, Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt, herrar öhvall och Börjesson i Falköping,
vilka ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 12, som börjar med »Ett införande»
och slutar med »motionerna I: 118 och II: 160» bort ha följande
lydelse:

Den ordning som gäller härvidlag, nämligen att restitutionsränta inte utgår,
när särskild skatteberäkning i någon form är beroende av ansökan från

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år W66 15

den skattskyldige, är ur rättvisesynpunkt icke tillfredsställande. Det synes
icke rimligt att den skattskyldige, trots att hans besvärstalan bifalles, inte
ens i den mån skatterestitution utgår skall kompenseras för ränteförlust
under processtiden.

Detta resonemang har generell giltighet i fråga om ränta å restituerad
skatt. I motionerna anföres ett konkret exempel på de med hänsyn till rättssäkerhetens
krav stötande verkningarna av ett fall angående ackumulerad
inkomst, avseende skatt på grundval av 1958 års taxering där den skattskyldige
ännu 1966 ej fått ut det belopp, varom fråga är — trots framgång både
i prövningsnämnden och kammarrätten.

Utskottet anser dels att gällande rätt härvidlag av både principiella och
praktiska skäl är behäftad med betydande olägenheter, dels att det förslag
som framförts av uppbördsutredningen inte skulle lösa dessa problem.

dels att utskottet under punkten 1 bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 118 av herr Lundström samt II: 160 av herr öhvall, måtte

A) antaga följande förslag till

Förordning

angående ändrad lydelse av 10 § förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om
särskild skatteberäkning i vissa fall för makar

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 21 maj 1965 om särskild
skatteberäkning i vissa fall för makar skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

10 §.

Bifalles ansökan---slutlig skatt.

Bifalles ansökan om skatteberäkning senare, skall belopp varmed skatt
nedsättes avkortas eller, där restitution skall ske, tillställas den skattskyldige
på sätt som anges i uppbördsförordningen. På restituerat belopp utgår
ränta med fem procent utom för tid före utgången av året efter taxeringsåret.

Föranleder skatteberäkning---skatt tillämpning.

B) i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla behovet av en
översyn av i olika författningar intagna föreskrifter om
ränta å restituerad skatt.

2) av herr Vigelsbo.

MA0CUS IOKTR. STHLM 1*4 440020