RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1965

23—26 februari

Debatter m. m.

Tiadagen den 23 februari

Svar på frågor av: sid.

herr Hamrin i Jönköping ang. representationen i den beslutade utredningen
rörande abortlagstiftningen......................... 5

herr Gustafsson i Stockholm ang. polismyndigheternas undersökning

rörande de s. k. abortresorna till Polen........................ 6

Svar på interpellationer av:

herr Blidfors ang. vägtrafikbeskattningen....................... 8

herr Gustafsson i Uddevalla ang. färjetrafiken mellan Sverige och de

nordiska grannländerna..................................... 8

Svar på frågor av:

herr Jonsson ang. förenkling av deklarationsförfarandet för folkpensionärer.
.................................................. 9

herr Holmberg ang. anläggningen av en mellanriksväg västerut från

Kiruna................................................... 10

herr From ang. tidpunkten för delgivande av inkallelse till första

värnpliktstjänstgöring...................................... 12

herr Wiklund ang. begärd översyn av familjerådgivningen inklusive

verksamheten för hjälp till kvinnor i abortsituation............. 14

herr Holmberg ang. uttagandet av överförmyndararvode på folkpension
eller jämförbara förmåner............................... 17

herr Andersson i Örebro ang. personalförstärkning å länsstyrelsernas

varuskattekontor........................................... 17

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. enmansbetjäningen på snälltågslok,

m. m...................................................... 20

herr Lorentzon ang. utbyggnad av cellulosaindustrien i Ådalen..... 21

1 —Andra kammarens protokoll 1965. Nr 9

2

Nr 9

Innehål]

Sid.

Interpellation av:

herr Gustafsson i Kårby ang. förbättringslånen för upprustning av

åldringsbostäder........................................... 23

herr förste vice talmannen von Friesen ang. grunderna för ersättning

åt f. d. koncentrationslägerfångar som numera bor i Sverige..... 23

herr Grebäck ang. bostadsbyggandet i Stockholms län utanför storstockholmsområdet
......................................... 24

Meddelande om enkla frågor av:

herr From ang. betjäningen å statens järnvägars ellok, in. in....... 26

herr Rimmerfors ang. utbyte av statens järnvägars personvagnar med

träkaross.................................................. 26

herr Hyltander ang. enmansbetjäningen å lok till snälltåg.......... 26

herr Persson i Heden ang. fria läkemedel mot neurosedynskada.... 26

Onsdagen den 24 februari

Meddelande ang. plan för behandling i kamrarna av utskottsutlåtanden 26

Utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde: .........

Väckta motioner om statsbidrag till vissa tobakshandlare......... 27

Bidrag till Internationella utvecklingsfonden.................... 30

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten........ 31

Meddelande om enkla frågor av:

herr Eliasson i Sundborn ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas

inverkan på inkomstprövade pensionsförmåner................. 36

fru Ryding ang. förhöjning av livräntebeloppen inom yrkesskadeförsäkringen
................................................. 36

herr Andersson i Örebro ang. viss inskränkning av de militära övningarna
inom fritidsområdet vid Kilsbergen.................. 36

Fredagen den 26 februari

Svar på interpellation av herr Börjesson i Falköping ang. enmansbetjäningen
på snälltågslok, m. m., samt på frågor av herr From ang. betjäningen
å statens järnvägars ellok, m. m., herr Rimmerfors ang. utbyte
av statens järnvägars personvagnar med träkaross och herr Hyltander
ang. enmansbetjäningen å lok till snälltåg................. 27

Meddelande om enkel fråga av herr Jönsson i Ingemarsgården ang. möjlighet
för vissa värnpliktiga att utbyta militärtjänst mot tjänstgöring
som provinsialläkare............. 46

Innehåll

Nr 9

3

Samtliga avgjorda ärenden

Ongdagen den 24 februari

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde.................................. 27

— nr 12, rörande utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde
.................................................... 31

— nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter....................... 31

— nr 14, ang. för flera huvudtitlar gemensamma frågor............. 31

— nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten.
....................................................... 31

— nr 19, ang. utgifter på tilläggsstat II (justitiedepartementet)...... 34

— nr 20, ang. utgifter på tilläggsstat II (försvarsdepartementet)..... 34

— nr 21, ang. utgifter på tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet).
....................................................... 34

— nr 22, ang. utgifter på tilläggsstat II (finansdepartementet)....... 34

— nr 23, ang. utgifter på tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet).. 34

— nr 24, ang. utgifter på tilläggsstat II (handelsdepartementet)..... 35

— nr 25, ang. utgifter på tilläggsstat II (inrikesdepartementet)...... 35

— nr 26, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde................... 35

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.................................. 35

— nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning 35

— nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen om fullgörande i vissa fall av

betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m............. 35

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag........................................ 35

— nr 2, om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen................. 35

'' >''/:

it;»! >uri!

n »i»»i-r «i r.bioj>>''(5

***«

irsd >i ?X

CS.isb

tisasfciMrf''

.1. t,-.

- »htrf -

■ tiUulii

/ibu

t:.''>t .T it 1

i ht

T\

... .

. .*Jin i i: i - ■ - i

viirn^< ;i

i i il4

■: ''>/>

i)}s?s.r

) -iifi

/h ''

no»*i l''.J- : i!lr

n

. iii.Vii

. . .

! ;•• j^lij )ii:u

.i J

(IK> ,

. i

•Ml

ii*

.......-t

:

iC-»i 1 «*♦: i» *

• !‘i Cl

iatHtfititill t

BTn • *:»»t .

;*» riiu ,

? j

*ti-

/i«''l05rj

. ; j'',f*

| r -fr\1 -»{tf (> )y

V i>r**ii i;•

: !<r»

ll i -

.(.Istflym''»

1 in

i;U

Till i J ;0

; in:,

.t

M"

.. ... , .(t »r,i- <:••;•

u:nv*i * r-

r

V;:

Ml:. ,

.in;

ltyin^j •», ,

V.irili

t it U;

h*,

v’ ».})* ; 0

ri''in

.1!;

Ml It,»

• t;«4!tf i

i ii,

: •• ''•„> tUj

♦iviiiy lti

''•I?''-

f r

t • i’ Hiril IS''.*,

■jitiiUi

; -ili

i;q

Ui

O t •

in

... . {Jritiv

in q th’

-.f*>br(B{{i t

! Jf

it

•ii »*

! «

;;.

. , ! )J • .!.!•

i hn:isiV

i 5

: ■(,

1 -tyvt.ii;! Ht;

.*.u

*U\

"hi?

J 11:

irnf

i !5 i.,)

.•>r

Öb k i» f

mU-i'',/ t J-yin

l!,7 ! ■ fnu*!

ii

w''(n

•* i* H ti. i* • •

vr .*r

i!i

\t\?''

. . tjnli; in,7

1 ''''j*i» •

-''iV;

:• 1 ‘ f

;m

1''; i 1 i J i It / , -ii i''i

:ilb <iS''i

. ''It...it

*ib U>

; in .ii

:ui

VI ‘i t

till/! ;*•»» .

t .''t-

It i

in

v;

•iil. :>''!!■ i''

-i t;''FfVfh"> i j

.rii’; n.|., t:

i.41 ■;v ‘ i i-‘i'';.-1.: > i ''■ fi

\ i n •>

iiijp

il

1.Om.-

•:*r

t i i i;

M1-

, . it

•'' Jfl?

i? ;V 1 r»lv.*^

»i--.*

»i ''Ii

.

Tisdagen den 23 februari 1965

Nr 9

5

Tisdagen den 23 februari

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. representationen i

den beslutade utredningen rörande
abortlagstiftningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har frågat statsministern, om han
vill ge en försäkran om att även företrädare
för den kristna opinionen kommer
att beredas plats i den utredning
rörande abortlagstiftningen som skall
tillsättas.

Sedan frågan överlämnats till mig för
besvarande får jag meddela, att skilda
meningsriktningar så långt möjligt kommer
att bli företrädda i utredningen.
Jag ämnar därför i sedvanlig ordning
vända mig till partiledarna för att erhålla
förslag på ledamöter i utredningen.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för att min fråga nu blivit
besvarad, även om jag måste tillägga
att det besked som getts, kanske inte
är så entydigt och klart som jag hade
önskat. Jag ber att med några få ord
få motivera varför jag tillåter mig ha
den meningen.

Att jag skyndade mig att ställa denna
fråga, skall ses mot bakgrunden av det
— såsom jag ser det — alarmerande
faktum, att hela den aktuella offentliga
debatten — i press, i radio, i TV — rörande
vår abortlagstiftning och dess
tillämpning fått en ytterst betänklig
slagsida, som kunnat ge intryck av att

opinionen i denna fråga är mer eller
mindre likriktad, att här egentligen inte
ryms några schatteringar, några från
varandra avvikande värderingar. Men
så är läget uppenbarligen inte alls. Här
finns förvisso utomordentligt viktiga
principiella skiljelinjer, radikalt olika
värderingar på centrala punkter, och jag
förmenar alldeles bestämt att hela frågan
till sin natur är sådan, har en sådan
djupdimension — om jag får använda
det uttrycket — att det ingalunda
är självklart att kravet på allsidighet i
en blivande utredning tillgodoses genom
en kommitté, som med hänsyn till
sin sammansättning bestämts av sedvanliga
parlamentariska överväganden och
som komme att rymma företrädare
främst för medicinsk och juridisk sakkunskap.

Jag är medveten om att det också
med en sådan uppläggning kan sörjas
för att även de värderingar kommer att
bli beaktade, som jag med min hemställan
till statsministern avsett att fästa
uppmärksamheten på. Men, herr justitieminister,
 jag tillåter mig likväl att
ha den meningen, att det just i denna
fråga finns en klart kristen aspekt av
alldeles speciellt slag och en stark kristen
opinion, som på ett mera självständigt
och pregnant sätt borde bli representerad
i en blivande utredning. Det
syntes mig i varje fall riktigast och
mest ändamålsenligt, att den mening,
som jag här har och som jag tror delas
av icke så få i detta land, kom till uttryck
före och inte efter utredningens
tillsättande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är helt ense med
herr Hamrin i Jönköping om att vi haft

6 Nr 9 Tisdagen den 23 februari 1905

Svar på fråga ang. polismyndigheternas undersökning rörande de s. k. abortresorna
till Polen

en utomordentligt livlig debatt på detta
område sedan ungefär ett år tillbaka.
Under denna tid har det också framkommit
åtskilliga förslag till ändringar
i lagstiftningen — i den ena eller den
andra riktningen. Det ligger givetvis i
denna problematiks natur att åsikterna
gärna tillspetsas till principståndpunkter,
 medan man kanske i debattens hetta
ibland kommer bort ifrån de faktiska
förhållandena. När jag sade att jag
tänkte vända mig till partiledarna för
att få förslag till ledamöter i utredningen,
 gjorde jag det i den fasta förvissningen
om att inom den svenska
riksdagen alla olika meningsriktningar
i denna fråga är företrädda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. polismyndigheternas
undersökning rörande de s. k. abortresorna
till Polen

Ordet lämnades på begäran till

Tillförordnade chefen för inrikesdepartementet,
 herr statsrådet PALME,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
har frågat mig, om jag anser att
det finns anledning att vidta åtgärder
med hänsyn till den kritik som riktats
mot polisen i samband med undersökningen
rörande de s. k. abortresorna
till Polen.

Med anledning härav vill jag till en
början konstatera, att det är åklagarmyndigheterna
som beslutat undersökningen
och de åtgärder, som vidtagits
i samband med denna. De polismän
som medverkat i undersökningen har
inte kunnat vägra att verkställa åklagarens
beslut. Det sätt på vilket besluten
verkställts har enligt vad som framhållits
av dein som är inblandade i saken
inte gett anledning till någon som
helst anmärkning.

Mot denna bakgrund måste man beklaga
de angrepp som riktats mot polisen
i detta sammanhang och som bl. a.
tagit sig uttryck i att man försökt hos
allmänheten frammana bilden av polisen
som hänsynslösa människojägare.
Det är naturligt att man inom polisen
reagerat starkt mot dessa orättfärdiga
och ovederhäftiga angrepp.

Mitt svar på frågan blir alltså, att
det inte finns anledning till kritik mot
polisen för dess åtgärder i detta sammanhang.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min fråga Jag

skall inte här lägga mig i den
mycket infekterade diskussion som har
förts på sista tiden, huruvida förundersökningarna
i anledning av abortresorna
till Polen är befogade eller inte. Vad
jag reagerat emot är det sätt på vilket
man i den allmänna debatten och även
på håll, där man skulle kunnat vänta
sig bättre, har satt polisen i skottgluggen
och menat att det är polisen som
är ansvarig för dessa undersökningar.
Det är ju, som statsrådet Palme säger,
inte polisen som avgör detta, utan det
sker på order av åklagarmyndigheten.
Det är alltså den sistnämnde och inte
polismyndigheterna, som bär ansvaret
för åtgärderna.

Jag tycker att det är beklagligt att
folk i allmänhet har fått den snedvridna
föreställningen, att det är polismyndigheten
ensam som avgör sådana saker
som att förundersökning och husrannsakan
skall företagas. Jag skall,
som sagt inte lägga mig i diskussionen,
huruvida åtgärderna är befogade eller
inte, men det kanske ändå kan finnas
anledning att göra en reflexion i anledning
av den debatt som har förts.
Är det tillfredsställande att en ensam

Tisdagen den 23 februari 1965 Nr 9 7

Svar på fråga ang. polismyndigheternas undersökning rörande de s. k. abortresorna

till Polen

åklagare skall ha den slutgiltiga beslutanderätten
i en för den personliga integriteten
så allvarlig sak som en husrannsakan
är? Skulle man inte kunna
tänka sig att det för en husrannsakan
skulle krävas ett samstämmigt beslut
av åklagaren och exempelvis polismästaren
i vederbörande distrikt och att,
om dessa två inte skulle komma överens,
 avgörandet finge hänskjutas exempelvis
till rikspolischefen eller någon
annan?

Jag tror som sagt att det är nödvändigt
att se över denna enmansbeslutanderätt
i en så allvarlig fråga som det
här gäller.

Tillförordnade chefen för inrikesdepartementet,
 herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på det som herr Gustafsson i Stockholm
senast var inne på, men i anslutning
till vad han sade skall jag göra
några principiella reflexioner.

I en demokrati måste ämbetsmäns och
myndigheters åtgärder självfallet ofta
bli föremål för kritik; det är nyttigt och
nödvändigt. Ibland blir kritiken skarp
och känsloladdad. Den får en suggestiv
kraft bl. a. genom reportage och bilder
i tidningar och television. Ett sådant
konstaterande innebär i och för sig
ingen kritik av nyhetsförmedlingens
organ. Denna kritik och den debatt som
den utlöser får färg och motivering av
skilda värderingar, skillnader i verklighetsuppfattning,
 olikheter i tolkningen
av lagars och bestämmelsers innebörd.
Så skall det vara.

Ibland slår kritiken emellertid helt fel,
därför att den inte beror på skillnader i
värderingar utan helt enkelt på bristande
kunskap och bristande information.
Ofta är gränslinjen härvidlag suddig,
men i detta fall är den så klar att den
ger möjlighet att renodla principproblemet.

Det iir för mig uppenbart att kritiken
mot polisen i detta fall ----- i den mån

den inte förestavas av ren illvilja -— beror
på bristande information. Man har
inte känt till att polisen enbart haft att
verkställa ett av annan fattat beslut. Så
har polisen oförskyllt ställts i skottgluggen
och blivit föremål för en kritik
som egentligen haft lagstiftarna eller annan
myndighet som mål. Man har gett
sig på fel instans, och det har därvidlag
tyvärr förekommit en del mycket
grova övertramp. Någonting som kallar
sig Folkpartiets ungdomsförbund i
Stockholm delade t. ex. ut flygblad med
en bild av en polis med dragen sabel.
 Detta flygblad måste vid varje sakligt
bedömande framstå som klart kränkande.
 Det måste väl anses ha sin grund
i en olycklig kombination av bristande
kunskaper och dåligt omdöme. Detta
lämnar jag emellertid därhän; det får
vederbörande parti klara upp efter förmåga.

Intressantare är emellertid de ansvariga
politikernas roll i sammanhanget.
Det kan ju synas frestande för politikerna
att begagna tillfället att rida på indignationens
vågor, försöka kamma hem
någon liten publicistisk eller politisk
framgång genom att försöka vara värst
och därvid offra sakinformationen. Det
är lätt att ge sig på polisen och det finns
alltid någon plattform till reds.

Men då sviker politikern sin förpliktelse
i dubbel mening. Han -— eller hon
—- sviker förpliktelsen mot allmänhetens
krav på korrekt information: att tala om
hur det förhåller sig. Han eller hon sviker
också lojaliteten mot de tjänstemän
som man förpliktat att tillämpa de lagar
som riksdagen stiftat. Vi har naturligtvis
rätt att kräva lojalitet av tjänstemän,
inte mot någon person men mot det
samhälle de tjänar och mot de lagar
de tillämpar. Vi kan inte försvara dem
i varje läge — de har sitt ansvar enligt
lagens föreskrifter — men de har rätt
att kräva den lojaliteten från politikernas
sida, att dessa i varje fall försvarar
tjänstemännen mot kritik som är klart

8

Nr 9

Tisdagen den 23 februari 1965

Svar på interpellation ang. vägtrafikbeskattningen — Svar på interpellation ang.

färjetrafiken mellan Sverige och de nordiska grannländerna

ovederhäftig därför att den bottnar i
okunskap.

Vi har i detta sammanhang all anledning
att begrunda vår uppgift som lagstiftare,
 begrunda om lagen överensstämmer
med rättsmedvetandet, om den
överensstämmer med våra värderingar
och om den i sin praktiska tillämpning
fyller sitt ändamål, men vi får inte välja
den billiga utvägen att skylla på en myndighet,
 i detta fall polisen, som bara
har verkställt ett beslut. Det är mot den
bakgrunden som jag i egenskap av tillförordnad
inrikesminister velat med
skärpa tillbakavisa de orättfärdiga angrepp
som i detta fall har riktats mot
polisen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. vägtrafikbeskattningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Blidfors har frågat
mig vilka åtgärder jag överväger att
vidtaga på vägtrafikbeskattningens område
för att förverkliga principen om att
varje trafikgren själv bör svara för de
kostnader den förorsakar det allmänna.
Jag vill svara följande.

Inom finansdepartementet utarbetas
för närvarande direktiv för en utredning
som, enligt vad jag inom kort ämnar
föreslå, skall tillsättas för översyn
av vägtrafikbeskattningen i dess helhet.
Min avsikt är att denna översyn skall
ske bl. a. mot bakgrunden av den s. k.
kostnadsansvarighetsprincipen.

Vidare anförde

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det tillfredsställande
svaret på min interpellation. Jag vill

bara uttrycka den förhoppningen, att
det skall bli möjligt för den kommande
utredningen att bli färdig i så god tid,
att vi kan följa upp det trafikpolitiska
reformprogram som vi i riksdagen tog
ståndpunkt till för något år sedan.

Härmed var överläggningen slutad,
g 4

Svar på interpellation ang. färjetrafiken
mellan Sverige och de nordiska grannländerna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
har — beträffande den tull- och
skattefria försäljningen av sprit, tobak
och andra varor ombord på fartyg i trafik
mellan Sverige och de nordiska
grannländerna — frågat mig om jag avser
att vidta sådana åtgärder, att rederiföretagen
kan konkurrera på lika villkor
efter sunda principer. Jag vill svara
följande.

För ett par veckor sedan tillsattes
en särskild kommitté med uppdrag att i
samarbete med motsvarande kommittéer
i Danmark, Finland och Norge förutsättningslöst
överse bestämmelserna
om resandes rätt att tull- och skattefritt
införa och inköpa rusdrycker och tobaksvaror
samt om tull- och skattefri
proviantering av varor i den intemordiska
fartygs- och flygtrafiken. Denna
kommitté bär bl. a. till uppgift att försöka
komma till rätta med sådana problem
som herr Gustafsson tar upp i sin
interpellation.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
 Jag vill tillägga, att jag är mycket

Tisdagen den 23 februari 1965

Nr 9

9

Svar på fråga ang. förenkling av deklarationsförfarandet för folkpensionärer

nöjd med de positiva åtgärder som vidtagits.
 Mera kan givetvis inte finansministern
göra för närvarande. Jag noterar
med tillfredsställelse att de tillsatta
kommittéerna i Sverige och de nordiska
grannländerna skall förutsättningslöst
överse bestämmelserna om rätten att införa
sprit, tobak och andra varor utan
att betala tull och skatt på dessa.

Som jag anfört i min interpellation
ställer den här osunda trafiken till en
rad olägenheter. Hamnstäderna får betydande
sociala problem att ta itu med.
Nyttotrafiken blir lidande genom att
persontrafiken lockas över till de lyxbåtar,
 som erbjuder passagerarna gratisbiljetter.
 Resorna finansieras genom
de omfattande affärer med sprit, tobak
och andra varor som förekommer.

Vidare sker ett betydande skattebortfall
genom denna trafik. Jag såg en uppgift
om att enbart inom Hälsingborgs
och Helsingörs tulldistrikt hade under
föregående år sålts 128 miljoner cigarretter.
 Detta betydde ett skattebortfall
på drygt 14,5 miljoner kronor. Tar man
sedan hänsyn till den föreslagna höjningen
med 2 öre per cigarrett skulle
detta betyda ytterligare 2,5 miljoner
kronor. Detta gäller försäljningen av enbart
cigarretter inom ett enda tulldistrikt.
 Man kan alltså konstatera, att
det är en avsevärd skatteflykt som förekommer.
 Och det kan ju inte vara
riktigt att staten indirekt subventionerar
den osunda trafik, som äger rum
mellan våra nordiska länder.

Man har ju vidtagit vissa åtgärder i
restriktiv riktning. Detta är tacknämligt.
 Men jag hoppas man inte stannar
vid detta.

Riksdagen uttalade 1961, att en fullständig
avveckling av försäljningen av
obeskattade varor borde eftersträvas.
Det gällde då trafiken i Öresund, men
samma bestämmelser bör givetvis gälla
all internordisk trafik där vårt land berörs.
 Jag har också svårt att förstå att
det skall gälla olika villkor, om man från
exempelvis Göteborg ordnar en sjöresa

på ett par timmar som styr rakt västerut
så att man tangerar internationellt
vatten, eller om man företar en motsvarande
färd längs kusten innanför territorialgränsen.

Jag hyser stora förhoppningar på den
tillsatta kommittén och utgår ifrån att
översynen kan ske så snabbt som möjligt,
 helst så att sommartrafiken kan
komma in i normala förhållanden. Detta
är så mycket mera angeläget som ett av
de rederier, som finansierar sin verksamhet
med bl. a. försäljning av skattefri
sprit, tobak och andra varor på sina
båtar, enligt uppgift har för avsikt att
sätta in ytterligare nya fartyg i dylik
trafik. Det rederi som trafikerar Strömstad—Sandefjord
och som åsyftades i interpellationen
nödgas överväga, om det
skall kunna fortsätta trafiken efter sommaren,
 om rederiet inte får konkurrera
på lika villkor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. förenkling av deklarationsförfarandet
för folkpensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonsson har frågat
mig, om jag är villig medverka till en
förenkling av deklarationsförfarandet
för folkpensionärer.

Frågan om att helt befria folkpensionärerna
från deklarationsskyldighet har
uppmärksammats vid flera tillfällen. Senast
prövades denna fråga av riksdagen
i fjol. På förslag av bevillningsutskottet
i betänkande 35 avslog riksdagen då
motionsyrkanden om utredning i detta
syfte.

Enligt min mening bör det inte komma
i fråga att ha ett särskilt deklarationsformulär
för folkpensionärer. För
(ivrigt anser jag knappast att pensionärerna
bör ha större svårigheter att klara

10

Nr 9

Tisdagen den 23 februari 1965

Svar på fråga ang. anläggningen av en mellanriksväg västerut från Kiruna

av den nuvarande deklarationen. För
dem som endast har folkpension är det
inte många rader som behöver fyllas i.

Vidare anförde

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka chefen
för finansdepartementet, statsrådet
Sträng, för svaret på min fråga.

Frågan gäller förenklat deklarationsförfarande
för folkpensionärerna. Jag
syftar då i första hand på dem vilkas
inkomst utgöres enbart av vanlig folkpension
och kommunalt bostadstillägg.
Dessa har i regel ingen beskattningsbar
inkomst, när ortsavdrag, schablonavdrag
och extra avdrag på grund av nedsatt
skatteförmåga reducerat inkomsten. Som
bekant har fjolårets riksdag höjt detta
extra avdrag från 3 000 till 4 000 kronor.
Dessa personer skall dock i vanlig ordning
avlämna självdeklaration alldenstund
deklarationsskyldighet inträder
vid inkomst över 2 400 kronor. Det förhåller
sig kanske så som statsrådet säger
i sitt svar, att det för en hel del av pensionärerna
inte behöver innebära några
svårigheter att klara den nuvarande
deklarationen. Jag har emellertid den
uppfattningen, att deklarationsskyldigheten
dock för en stor grupp, särskilt
gamla pensionärer, medför olägenheter
och besvär, då de i många fall tvingas
anlita deklarationshjälp. Den medför
också ett avsevärt administrativt arbete
för taxeringsmyndigheterna. Från skilda
håll har framhållits önskvärdheten av
att man förenklade deklarationsförfarandet
för denna kategori människor.
Så länge deklarationsskyldigheten finns
kvar kanske man skulle kunna lösa frågan
så, att dessa folkpensionärer från
försäkringskassan får ett intyg om att
de endast har sin folkpension och helt
bostadstillägg som inkomst. Det intyget
kunde sedan vidarebefordras till taxeringsmyndigheterna.
 Deklarationsförfarandet
skulle på det sättet bli avsevärt
enklare även för taxeringsnämnderna.

Som finansministern säger i sitt svar
har frågan om befrielse från deklarationsskyldighet
för personer, som i huvudsak
inte har andra inkomster än
folkpension, tidigare varit föremål för
riksdagens behandling, senast 1964 i
samband med behandlingen av motion
11:512. Bevillningsutskottet sade då att
utskottet kunde ansluta sig till motionärernas
uppfattning att det ur enkelhetssynpunkt
skulle vara en avsevärd fördel,
därest man kunde befria personer med
inkomster motsvarande i huvudsak existensminimum
från deklarationsskyldighet.
 Utskottet avstyrkte dock motionen,
då enligt gällande regler vissa socialförsäkringsavgifter
uttages på inkomster
över 2 400 kronor och man i så fall måste
ha skilda deklarationspliktsgränser
för olika kategorier inkomsttagare.

De folkpensionärer som endast har
den inkomst jag nyss nämnde — folkpension
och bostadstillägg — skulle
man dock kunna bedöma som en enhetlig
grupp. Enligt uppgifter som jag nyligen
erhållit skulle den grupp som jag
här åsyftar uppgå till mellan 530 000 och
540 000 personer. Det är alltså ett avsevärt
antal personer för vilka hela det
omständliga deklarationsförfarandet inte
medför annat än att man konstaterar
att det inte föreligger någon beskattningsbar
inkomst och att därför inte
heller någon skatteplikt föreligger.

Jag konstaterar att finansministern i
sitt svar förklarat sig inte vara villig
medverka till den förenkling som dock
ur flera synpunkter varit önskvärd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. anläggningen av en

mellanriksväg västerut från Kiruna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: -

Tisdagen den 23 februari 1965

Nr 9

11

Svar på fråga ang. anläggningen av en mellanriksväg västerut från Kiruna

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig, om jag kan bekräfta att inga
invändningar från militärt håll kommer
att utgöra hinder för anläggningen
av en mellanriksväg västerut från Kiruna.

Ett beslut om utbyggnad av en ny
mellanriksväg måste föregås av en avvägning
mellan olika faktorer som övar
inflytande på det slutliga ställningstagandet.
 Till de faktorer som måste beaktas
hör bl. a. ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga
och allmänpolitiska
synpunkter samt försvarsaspekter. Vägsträckningen
Kiruna—Narvik har ännu
inte prövats och jag är därför i dag
inte beredd att uttala mig om vilken
vikt som framförda militära synpunkter
kommer att tillmätas.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få lacka försvarsministern
för svaret. Tyvärr undanröjer
det inte de farhågor norrbottningarna
hyser i denna fråga. Sista delen
av statsrådets svar förefaller inte
heller att vara helt korrekt. »Vägsträckningen
Kiruna—Narvik har ännu inte
prövats», säger statsrådet. Jo, prövats
har den i många år i olika instanser,
senast i den s. k. kontaktkommittén som
förordat ett uppskov just med hänvisning
till de militära hindren för byggandet
av vägen, och det är också anledningen
till att jag frågar försvarsministern
härom.

Denna fråga har övervägts under flera
år ur alla de synpunkter som statsrådet
nämnt: ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga,
 allmänpolitiska och försvarspolitiska.
 Det har också förekommit
en mycket omfattande debatt i denna
fråga. I detta sammanhang figurerar
också ett yttrande av försvarsministern.
 Ordföranden i Norrbottens
landsting, Ragnar Malmström, som även
är drätseldirektör i Kiruna, har i den
offentliga debatten åberopat ett utta -

lande av försvarsminister Andersson,
som denne gjorde i Kiruna hösten 1964
och enligt vilket några militära hinder
för vägbygget icke skulle föreligga. Vid
den tidpunkten hade alltså försvarsministern
— om drätseldirektör Malmström
är trovärdig — en mycket bestämd
uppfattning på den punkten.

Det har emellertid vid flera tillfällen
också gjorts uttalanden av motsatt
slag. På Föreningen Nordens möte i
Övertorneå för några år sedan antydde
en norsk officer, att det är den svenska
militärens inställning som hittills
utgjort hinder för byggandet av både
Graddisvägen och Kirunavägen. Liknande
antydningar har också förekommit
i ett yttrande av överste Alfred Henningsen
i en debatt i norska stortinget.
Överste Henningsen påstod t. o. m. att
det hos svenska myndigheter finns den
meningen, att en utbyggnad av vägnätet
på Nordkalotten skulle öka faran för
ett krig. Jag håller med drätseldirektör
Malmström när han mycket skarpt tillbakavisar
den uppfattningen.

Jag vet att det har förekommit sådana
synpunkter på Norrbottens vägfrågor
i olika sammanhang, men de har
framförts av mer eller mindre överhettade
skrivbordsstrateger, särskilt när
Tornedalens kommunikationsproblem
har varit på tal. När kommunisterna
för många år sedan började kampanjen
för Graddisvägen skrev en högertidning
i Norrbotten, att det bara valfråga
om ett försök till ett kvalificerat
landsförräderi!

Det skulle emellertid ha varit viktigt
för den fortsatta handläggningen av
dessa vägfrågor, om försvarsministern
inte hade svarat undvikande utan givit
ett klart besked åtminstone i fråga om
den detalj som jag liar berört. Den
kommer nämligen att vara avgörande
för den fortsatta bedömningen av dessa
frågor. Om militärerna reser hinder
för ett vägbygge, lär det inte finnas
stora möjligheter att över huvud taget
vinna gehör för marknadspolitiska, eko -

12 Nr 9 Tisdagen den 23 februari 1965

Svar på fråga ang. tidpunkten för delgivande av inkallelse till första värnpliktstjänstgöring -

nomiska eller andra synpunkter som
kan anläggas på projektet.

Den undvikande attityd, som försvarsministerns
svar innebär, ger onekligen
intryck av att det förhåller sig
så som har gjorts gällande från norskt
militärt håll.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Holmberg vet mycket
väl att det inte finns någon militär
vetorätt i vägfrågor eller andra frågor.
Däremot anlitar vi de militära myndigheterna
som remissorgan bl. a. när det
gäller mellanriksvägar. De militära
myndigheterna åläggs att säga sin mening
om dessa vägars tillkomst, och i
fråga om de tre aktuella mellanriksvägarna
har försvarsstaben, efter att ha
hört sina regionala militära organ, yttrat
att den nu aktuella vägen av militära
skäl inte bör komma till stånd.
Detta är synpunkter som skall vägas mot
många andra, när vi skall ta ställning
till denna väg. Det är alldeles klart att
om starka civila skäl talar för att mellanriksvägen
mellan Kiruna och Narvik
skall komma till stånd får de militära
synpunkterna som vanligt vika när det
gäller sådana frågor.

Detta är vad jag framhållit i anföranden
uppe i Norrbotten, men det som
gör att jag inte nu vill yttra mig särskilt
om de militära synpunkter som
framförts om denna väg är, att vi inom
regeringen och de centrala myndigheterna
ännu inte påbörjat behandlingen
av denna vägfråga. Det har funnits en
svensk-norsk kontaktgrupp, som har arbetat
härmed och som i första hand förordat
Graddis—Umbuktavägen. Det betyder
kostnader för Sverige på något
hundratal miljoner kronor. Man har beträffande
vägen Kiruna—Narvik sagt att
den får vänta. Man har inte sagt nej men
man har — inte bara på grund av synpunkter
som framförts från militärt håll
utan även med anledning av synpunkter

från annat håll — framhållit att vägen
får vänta. Vi har inom regeringen inte
prövat frågan, och det var det jag avsåg
att understryka med mitt svar.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det senaste som försvarsministern
sade är betydligt bättre
än det svar han lämnade förut. Det är
i alla fall trösterikt att det inom regeringen
finns den meningen, att man
skall ta åtminstone minst lika stor hänsyn
till andra yttranden angående vägen
som till det avstyrkande som kan
komma från militärt håll. Jag är emellertid
inte så säker på att den militära
vetorättens betydelse är så liten som
försvarsministern vill göra gällande.
Herr statsrådet vet ju att jag var närvarande
vid det tillfälle, då han i egenskap
av vägminister diskuterade frågan
om kustjärnvägen i Norrbotten och
då var utan tvivel det militära vetot
helt avgörande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. tidpunkten för delgivande
av inkallelse till första värnpliktstjänstgöring Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr From har frågat
mig, om jag vill medverka till att de som
skall fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring
tillställes inkallelseorder eller
meddelande om inrvckningstid senast i
mars månad.

Order om inkallelse till första tjänstgöring
skall enligt inskrivningsförordningen
sändas ut i god tid före tjänstgöringens
början och senast en månad
före avsedd inryckningsdag. Flertalet
värnpliktiga får redan vid inskrivningen
veta när de beräknas rycka in.

13

Tisdagen den 23 februari 1965 Nr 9

Svar på fråga ang. tidpunkten för delgivande av inkallelse till första värnpliktstjänst -

göring

Huvuddelen av de värnpliktiga vid
armén, som skall fullgöra sin första
tjänstgöring under 1965, skall rycka in
under maj. Enligt generalorder skall
värnpliktiga som rycker in före 15 juni
få inkallelseorder före 1 april. Värnpliktiga
vid armén, som skall rycka in
till första tjänstgöring senare under året,
skall likaledes före 1 april få förhandsmeddelande
rörande inryckningstidpunkt.

Vid marinen och flygvapnet där inkallelsetiderna
är mer spridda brukar
man sända över förhandsmeddelande eller
inkallelseorder fyra till fem månader
före inryckningen.

Någon särskild åtgärd av det slag
som herr From satt i fråga synes alltså
inte behövlig.

Vidare anförde

Herr FROM (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min fråga.

Försvarsministern säger: »Enligt generalorder
skall värnpliktiga som rycker
in före 15 juni få inkallelseorder
före 1 april.» Jag har emellertid i min
hand ett meddelande från en militär
myndighet, daterat den 1 februari i år,
där det heter: »Vid inskrivningstillfället
orienteras enligt gällande bestämmelser
de värnpliktiga av inskrivningschefen
om att de före 1/5 året efter inskrivningsåret
från truppregistreringsmyndigheten
kan beräkna att erhålla
inkallelseorder eller orientering om avsedd
inryckningstid.»

Jag hoppas att försvarsministerns
uppgift om tidpunkten är den rätta och
att alltså min fråga har varit obehövlig,
 men jag vill ändå lägga några aspekter
på den sak det här gäller.

I praktiken kommer tyvärr inkallelseordern
eller meddelande om tidpunkten
för inkallelse ofta med mycket kort
varsel. För den värnpliktige är det gi -

vetvis angeläget att så tidigt som möjligt
erhålla dessa uppgifter för att kunna
planera för exempelvis arbete eller
studier. Under nuvarande förhållanden
med inkallelserna fördelade över en
flerårsperiod kan i många fall en dylik
planering helt omintetgöras.

Det är emellertid minst lika betydelsefullt
för hela grupper av anställda,
speciellt inom tjänstemannasektorn, att
i tid erhålla uppgifter om inkallelse.
Semestrarna är ofta fördelade över en
längre period, och hela semesterplaneringen
är många gånger ytterligt beroende
av frågan om och i vilken grad
inkallelser kommer att äga rum bland
de anställda. I ett flertal företag är också
antalet män i värnpliktsåldern just
nu oproportionerligt stort i förhållande
till det totala antalet anställda. Semesterplanen
kan kanske därför inte fastställas
förrän på ett mycket sent stadium
eller också måste man ändra redan
fastställd semesterplan. Allt detta
bereder bekymmer för såväl anställda
som företagsledning.

Den som vill tillbringa ett par veckor
av sin semester på en badort eller dylikt
måste vara ute i god tid för att
kunna få hyra rum. Samma är förhållandet
med den som vill företa en längre
resa och måste tinga reselägenhet,
hotellrum o. s. v. Om inte sådana åtgärder
kan vidtagas i tid, finns det ofta
ingen möjlighet för vederbörande att
ordna semesterfrågan på det sätt han
önskar.

För många företag kan det även vara
svårt att omedelbart före semesterperiodens
början erhålla erforderligt antal
vikarier. Om inkallelseorderna kommer
sent, är det inte lätt att långt i förväg
förutse behovet av vikarier.

Därtill kommer att det finns kollektivavtal
med bestämmelser om att de
anställdas semesterplan skall vara fastställd
före den 1 april.

Ett tidigareläggande av meddelandena
angående inryckningstiden skulle

14

Nr 9

Tisdagen den 23 februari 1965

Svar på fråga ang. begärd översyn av familjerådgivningen inklusive verksamheten
för hjälp till kvinnor i abortsituation

betyda åtskilligt. Det är kanske möjligt
att avhålla inskrivningsförrättningarna
vid en sådan tidpunkt, att vederbörande
militära myndigheter skulle kunna
vidtaga erforderliga åtgärder i så pass
god tid, att de kunde leda till det resultat
som måste anses önskvärt med hänsyn
till vad jag här relaterat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. begärd översyn av
familjerådgivningen inklusive verksamheten
för hjälp till kvinnor i abortsituation Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Med anledning av herr
Wiklunds fråga om familjerådgivning
kan jag nämna, att medicinalstyrelsen
skall redovisa erfarenheterna av såväl
den försöksvis bedrivna familjerådgivningen
som abortförebyggande rådgivningsverksamhet
i annan form. Materialet
skall användas bl. a. vid den förestående
översynen av abortlagstiftningen.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Lindström få framföra mitt tack
för svaret. Jag beklagar att svaret är
något svävande. Min fråga gällde tidpunkten
för tillsättande av en utredning
och på detta har jag inte fått något
svar.

Enligt min mening har samhället satsat
alldeles för litet av intresse och insatser
på de minst kontroversiella vägarna
för att bättre komma till rätta
med abortproblemet: 1) En tillräckligt
bred och allsidig information i sexualfrågan,
 som säkerligen skulle kunna för -

hindra uppkomsten av rätt många
abortsituationer, och 2) en effektiv rådoch
stödverksamhet för kvinnor i abortsituation;
en sådan skulle, rätt upplagd,
i större utsträckning än nu kunna dra
till sig sådana kvinnor som befinner
sig i abortsituation och nog också komma
många av dem att avstå från abort.
Den nuvarande hjälpverksamheten är
otillräcklig i fråga om antalet hjälpställen,
 och den har också otillräckliga resurser
då det gäller att lämna hjälp.

Det förefaller mig som om man inte
tillräckligt hade insett, att det här oftast
är fråga om katastroffall, och att
en abortsituation är ett drama — låt
vara ett drama som är utdraget i tiden
och som ter sig ungefär som handlingen
i en ultrarapidfilm. Vid en otillräcklig
satsning på de förebyggande metoderna
få man, här som för övrigt på så
många andra områden, allt större bekymmer
med lagstiftningen och tillämpningen
av lagarna. Därmed reses också
snart nog från vissa håll — härom bär
vi ju erfarenhet från de senaste veckorna
-— anspråk på rent av ett slopande
av indikationsområdet i abortlagstiftningen,
 d. v. s. anspråk på fri
abort, eller på att detta indikationsområde
i varje fall utökas.

Jag skall bara uppehålla mig vid vad
som berörs i min fråga till fru Lindström,
 nämligen råd- och stödverksamheten
beträffande kvinnor i abortsituation.
 Jag tillåter mig påminna om följande.

Förra året gav riksdagen till känna
för Kungl. Maj :t sin önskan om en allsidig
översyn av frågan om åtgärder
för att stimulera kommunerna till en
effektiv familjerådgivning. Det var helt
enkelt fråga om ett utredningsförslag
av riksdagen, och det var allmänna beredningsutskottet
som stod för detta
förslag. Samma utskott tog på liknande
sätt ställning till ett av mig och några
medmotionärer framställt förslag om
utredning av frågan om effektivisering

Tisdagen den 23 februari 1965

Nr 9

15

Svar på fråga ang. begärd översyn av

för hjälp till kvinnor i abortsituation

av råd- och hjälpverksamheten avseende
kvinnor i abortsituation. Utskottet
förutsatte nämligen att denna fråga
skulle beaktas vid översynen av familjerådgivningen.
 Men därtill hänvisade
utskottet, som fått positiva yttranden
från medicinalstyrelsen och Sveriges
läkarförbund om behovet av ökade
hjälpresurser, till att medicinalstyrelsen
skulle komma att begära avsevärd höjning
av anslaget till överhängande
hjälpbehov och att innevarande års
riksdag alltså därigenom skulle få frågan
om anslagshöjning under behandling.

Medicinalstyrelsen har för övrigt flera
år velat få detta anslag väsentligt
höjt men inte fått det höjt annat än i
ringa mån. Mot en begärd höjning av
115 000 kronor, så att i genomsnitt 50
kronor mot nu 30 kronor per inskrivet
fall kunde beräknas stå till förfogande
för kuratorerna, föreslår regeringen
i år bara 5 000 kronors höjning.
Man hänvisar då till att de hjälpbehov
det kan vara fråga om till en del kan
ha socialhjälpskaraktär och att dessa
behov därför i ökad mån bör tillgodoses
av kommunerna. Om det, herr talman,
 hade rört sig om mångmiljonbelopp,
 hade denna principfråga naturligtvis
varit viktig, men det gäller det
ju inte här.

Flera landsting har yttrat sig i denna
fråga till statsrevisorerna, som i sin
berättelse för 1964 tagit upp frågan om
de abortförebyggande åtgärderna. Revisorerna
har efter min mening en långt
mera realistisk inställning i denna principfråga
än regeringen i årets statsverksproposition.
 Efter att ha visat att
medel från denna anslagspost utgått
även till socialvårdsändamål och hänvisat
till de sökandes förklarliga motvilja
och olust mot att söka socialhjälp

— man må beklaga denna obenägenhet
att söka socialhjälp, men den finns där

— säger revisorerna: »Revisorerna inser
att någon helt klar avgränsning av

familjerådgivningen inklusive verksamheten

de uppgifter som får anses ankomma
på socialvården knappast är möjlig att
åstadkomma. Det får vidare med hänsyn
till att det här är fråga om hjälpbehov
som måste tillgodoses snabbt och
till de skiljaktigheter som föreligger i
olika kommuners sätt att handha socialvården
godtagas, att medlen i viss utsträckning
användes för behov som socialvården
bort tillgodose.»

Så riktar revisorerna naturligt nog
uppmärksamheten på vikten av nära
samarbete mellan byråerna och socialhjälpsorganen.
 Det får väl ändå inte här
bli en prestigestrid om vem som skall
göra vad — med kvinnor i abortsituation
som stridens offer. Detta skulle i så
fall i viss mån påminna om en liknande
strid mellan kommuner på den gamla
fattigvårdens och hemortsrättsreglernas
tid, då hjälpfallen kom i kläm mellan
de stridande parterna.

Det föreligger i år två motioner om
att medicinalstyrelsen redan nu, utan
att vänta på utredning om familjerådgivningen
och med bortseende från
principfrågan om vem som skall betala,
skall få begärda 115 000 kronor till
hjälpverksamheten avseende kvinnor i
abortsituation. En av dessa motioner
har glädjande nog allmänna beredningsutskottets
ordförande fru Nancy Eriksson
som huvudmotionär. Det vore säkert
av intresse för många att redan nu
veta, om den meningsriktning hon företräder
får stöd i detta yrkande av
regeringen och av statsrådet fru Lindström.
 Jag kan mycket väl förstå, om
statsrådet är obenägen att svara direkt
nu, men jag vore tacksam om statsrådet
ville uttala sig om hur hon helt allmänt
ser på frågan om snabba åtgärder för
att förbättra lijälpresurserna — alltså
innan den utredning, som inte ens ännu
är tillsatt, avger ett förslag och innan
det kan bli ett resultat av det förslaget.
 Att stort behov föreligger är vitsordat
från alla håll. Inför ett akut och
dramatiskt insättande hjälpbehov kan

16

Nr 9

Tisdagen den 23 februari 1965

Svar på fråga ang. begärd översyn av familjerådgivningen inklusive verksamheten
för hjälp till kvinnor i abortsituation

man inte — i varje fall inte alltför mycket
— hänge sig åt i och för sig intressanta
och t. o. m. betydelsefulla principresonemang.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Wiklund fann mitt
svar svävande, och det berodde väl på
att han inte anknöt det till den fråga
han ställt och som han hakat upp på
de s. k. Polenresorna. Herr Wiklund
ville bl. a. höra litet närmare om tidpunkten
för den undersökning, som medicinalstyrelsen
skall göra. Jag kan säga
att medicinalstyrelsen har åtagit sig
att påbörja den omedelbart för att skaffa
fram material som kan vara till nytta
för den blivande abortutredningen.

Herr Wiklund tillät sig också att ironisera
över de klena ekonomiska resurser
som den abortförebyggande verksamheten
har. Han nämnde den föreslagna
höjningen på bara 5 000 kronor.
Men den höjningen av statsbidraget är
inte någon höjning i vanlig mening utan
endast en automatisk uppräkning med
hänsyn till penningvärdeförändringen.
Det genomsnittliga statsbidraget är för
närvarande dubbelt så stort som det belopp
som kommunerna skjuter till. Det
ligger ingen »prestigestrid» i min fråga,
när jag undrar varför inte kommunerna
själva har kunnat höja anslagen, då
ju det ekonomiska handtaget till de gravida
kvinnor vi här talar om ofta är
av ren socialhjälpsnatur. Herr Wiklund
läste här upp ett stycke ur ett yttrande
av statsrevisorerna. Men han kunde väl
i det sammanhanget också nämnt att
statsrevisorerna verkligen funnit att 70
procent av de medel som utbetalats av
abortbyråerna faktiskt varit av socialvårdsnatur,
 d. v. s. bidrag till mat och
kläder, som dessa kvinnor annars skulle
ha fått av socialvården i kommunerna.

Vad beträffar herr Wiklunds önskan
om ett uttalande av mig om de antagliga
höjningarna av detta anslag är jag

verkligen förhindrad att uttala mig. Orsaken
till att Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition
inte har föreslagit någon
höjning av anslaget är närmast, att
anslaget i fråga ligger under utredning
i Kroppssjukvårdens statsbidragsutredning.

Slutligen kom herr Wiklund in på
frågan om slopande av indikationsområdena
och om själva abortlagstiftningen.
 Jag har inte någon som helst anledning
att nu diskutera abortlagstiftningen
med herr Wiklund. Detta frågeinstitut
lämpar sig inte för någon nyanserad
debatt i det ämnet.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag konstaterar bara att
det från de mest skilda håll har gjorts
gällande — och jag har ingen anledning
tro att uttalandena är oriktiga eller
ogrundade — att kvinnor i abortsituation,
 som begärt råd och hjälp,
inte har fått den hjälp de behövt, helt
enkelt därför att hjälpinstanserna på
detta område inte har haft tillräckliga
resurser.

Nu sade statsrådet fru Lindström till
min förvåning — jag har inte tänkt på
det förut, men det är väl alldeles riktigt
—■ att det i år inte har skett någon
uppräkning alls av anslaget utan bara
en automatisk kompensation för penningvärdeförsämringen.
 Det är uppenbarligen
så att »hjälpstationerna» saknar
tillräckliga resurser.

Det kom i min hand i dag ett tidningsklipp
med referat av vad Svenska
landstingsförbundet sagt med anledning
av statsrevisorernas uttalande i principfrågan
om hur hjälpbehovet skall
täckas. Jag citerar:

»Förbundet anser att de yttre förhållanden
under vilka bidrag skall avgöras
oftast är pressade. En snar hjälpinsats
är därför så nödvändig att det inte
finns utrymme för en mer ingående
prövning från vilket samhällsorgan
hjälpen skall ges. Man får då nöja sig

Tisdagen den 23 februari 1965

Nr 9

17

Svar på fråga ang. uttagandet av överförmyndararvode på folkpension eller jämför bara

förmåner — Svar på fråga ang. personalförstärkning å länsstyrelsernas

varuskattekontor

med ett konstaterande att ett ekonomiskt
hjälpbehov föreligger, och detta
måste tillgodoses såväl med hänsyn till
den enskilde som samhället i stort.

Att i en sådan situation hänvisa klienten
till en ny hjälpinstans med en
upprepad genomgång och redovisning
av ofta svåra personliga och ekonomiska
förhållanden måste många gånger
framstå som klart inhumant.»

Vi får väl se vad utredningen kommer
att ta för ställning i denna fråga.
Jag är bara angelägen om att det snarast
möjligt ställes större resurser till
förfogande. Och jag är övertygad om
att svenska folket och särskilt de berörda
kvinnorna är utomordentligt intresserade
av att en snabb förbättring
här sker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. uttagandet av överförmyndararvode
på folkpension eller
jämförbara förmåner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Med anledning av den
av herr Holmberg framställda frågan
om överförmyndararvode på folkpension
eller jämförbara förmåner vill jag
svara, att det problem som herr Holmberg
berör ingår i uppgifterna för den
utredning som jag nyligen tillsatt för
översyn av förmynderskapslagstiftningen.

Vidare anförde:

missförhållanden som jag har påtalat
är naturligtvis helt tillfredsställande.
Jag tackar så mycket mer som jag i
utredningsdirektiven tycker mig kunna
utläsa en tydlig sympati för en ändring
av bestämmelserna i den riktning
som jag önskat.

Det framgår emellertid hur angeläget
det är att det sker en snabb ändring.
 överförmyndarämbetet och justitieombudsmannen
har i yttranden förklarat
att myndigheterna inte anser sig
kunna rätta till förhållanden som även
de anser vara orimliga och orättvisa,
så länge de nuvarande bestämmelserna
finns kvar.

Slutligen vill jag bara tillägga, att när
jag ställde min fråga till justitieministern
var det inte bekant att någon utredning
hade tillsatts. Först på eftermiddagen
i dag har riksdagens ledamöter
fått en skrivelse som klarlägger
det förhållandet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Beträffande detta sista
spörsmål vill jag bara meddela, att direktiven
från justitiedepartementet tillställdes
press och nyhetsförmedlingsorgan
redan sista veckan i januari.

I sak vill jag sedan också framhålla,
att utredningen genom sina direktiv är
oförhindrad att framlägga delförslag
och alltså med förtur kan ta upp en sådan
fråga som den herr Holmberg här
berörde.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. personalförstärkning

å länsstyrelsernas varuskattekontor

Herr HOLMBERG (k): Ordet lämnades på begäran till

Herr talman! Jag ber att få tacka

justitieministern för svaret. Beskedet Tillförordnade chefen för inrikesdeatt
det redan nu pågår undersökningar partementet, herr statsrådet PALME,
för att man skall kunna ta itu med de som yttrade:

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 9

18

Nr 9

Tisdagen den 23 februari 1965

Svar på fråga ang. personalförstärkning å länsstyrelsernas varuskattekontor

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat om jag vill medverka till
att en personalförstärkning sker på
länsstyrelsernas varuskattekontor för
att ge dessa möjligheter till utökad informations-
och kontrollverksamhet
med hänsyn till de svårigheter med
redovisningen av den allmänna varuskatten
som föreligger särskilt för mindre
företagare.

Till svar får jag anföra att statskontoret
nyligen undersökt arbetsrutinerna
och personalbehoven på varuskattekontoren.
 Föreslagna rationaliseringsåtgärder
kan på relativt kort sikt förväntas
ge möjligheter till tidsbesparingar i arbetet
vid kontoren. Det är svårt att på
förhand beräkna storleken av dessa besparingar.
 Försöksverksamhet pågår
emellertid och den arbetskraft som genom
rationaliseringar kan friställas
kommer att användas för en intensifierad
granskningsverksamhet, för ökad
kontroll av att varuskatteskyldiga registrerats
och för mera aktiv upplysningsverksamhet
till de varuskatteskyldiga.
 I årets statsverksproposition har
inrikesministern vidare beräknat medel
för ytterligare försöksverksamhet,
som enbart skall inriktas på gransknings-,
 kontroll- och upplvsningsgöromål.
 Sedan resultatet av pågående försöksverksamhet
föreligger får övervägas
om personalförstärkningar på kontoren
erfordras.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret.

Arbetet med den allmänna varuskatten
har uppenbarligen visat sig mera
tidskrävande än vad som beräknades.
På flera håll föreligger behov av en
utökning av den kvalificerade personalen,
 och ett flertal länsstyrelser har i
sina petitaskrivelser begärt att få mera
sådan personal. I många fall har man
preciserat sina krav och framhållit att

man vill ha en förste landskanslist som
kan avbörda den biträdande taxeringsintendenten
de arbetsuppgifter som
egentligen inte åvilar denne. Då skulle
intendenterna i ökad omfattning kunna
ägna sig åt sina egentliga uppgifter.

Kontrollbesök hos varuskattskyldiga
får ju enligt gällande lagbestämmelser
inte företagas annat än i de fall då taxeringsintendenten
i länet utfärdar förordnande
om taxeringsrevision. Det säger
sig självt att en dylik procedur blir
omständlig och att kontroll av varuskatteredovisningen
— samt information
— genom besök hos rörelseidkarna
därför för närvarande endast förekommer
i ett fåtal fall; detta torde gälla
samtliga län. Den nuvarande formen för
kontroll av redovisningen, d. v. s. taxeringsrevision,
 kan inte heller anses ändamålsenlig
när det gäller en indirekt
skatt. Vid en sådan skatteform uppkommer
nämligen helt andra problem än vid
inkomstskatt. En varuskatt skall övervältras
på den slutlige konsumenten, vilket
gör att företagen vid sin kalkylering
och offertgivning måste ta hänsyn till
skatten på ett annat sätt än när det är
fråga om vanlig inkomstskatt.

Reglerna för beräkning av skattepliktig
omsättning bygger till väsentlig del
på riksskattenämndens anvisningar,
vilka meddelas fortlöpande allteftersom
olika tolkningsproblem uppkommer.
Endast ett fåtal större företag torde
därför kunna hålla sig å jour med utvecklingen
på detta område. Därtill
kommer att bestämmelserna för vissa
branscher, t. ex. byggnadsbranschen
och reklambranschen, är mycket invecklade
och svåra att tillämpa i praktiken.

Behovet av kontinuerlig information
och vägledning från varuskattekontorens
sida är sålunda odiskutabelt. Tyvärr
saknar varuskattekontoren i dagens
läge resurser för utövande av en
dylik informationsverksamhet. Ur statens
synpunkt är det givetvis av största
vikt att kunna komma till rätta med

Tisdagen den 23 februari 1965

Nr 9

19

Svar på fråga ang. personalförstärkning å länsstyrelsernas varuskattekontor

skattskyldiga som medvetet eller omedvetet
redovisar för låg varuskatt.

Jag sade tidigare att det samtidigt
är fråga om en övervältringsskatt, där
de enskilda rörelseidkarna fungerar
som uppbördsmän åt staten. De varuskattskyldiga
synes därför kunna fordra
att myndigheterna lämnar sådana
informationer att en korrekt skatteredovisning
blir möjlig och att risken för
efterräkningar i form av eftertaxering
o. d. i möjligaste mån elimineras.

En kategori skattskyldiga som i särskilt
hög grad behöver vägledning vid
varuskatteredovisningen är innehavarna
av nystartade rörelser. Enligt min
mening borde varuskattekontorens resurser
utökas, så att man kunde låta
en tjänsteman, som är förtrogen med
varuskatteproblemen, besöka samtliga
nystartade företag under det första året
de är verksamma. Det skulle underlätta
företagens redovisning och i stor utsträckning
eliminera riskerna för efterräkningar
på grund av felaktiga varuskattedeklarationer.
 Nödvändigheten av
att varuskattekontoren inför den kommande
skattehöjningen erhåller tillräckliga
personalresurser för en aktiv
informationsverksamhet bland de varuskattskyldiga
är sålunda uppenbar.

Tillförordnade chefen för inrikesdepartementet,
 herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag kan upplysa herr
Andersson i Örebro om att det vid länsstyrelserna
i Malmö och Örebro, om
riksdagen bifaller förslagen i detta hänseende
i årets statsverksproposition,
kommer att påbörjas en försöksverksamhet
som direkt tar sikte på kontroll-,
 gransknings- och upplysningsverksamhet.
 Denna verksamhet skall ledas
av riksskattenämndens kontrollbyrå
i samarbete med riksskattenämndens
varuskattebyrå och i arbetet kommer
bl. a. att ingå kontroll- och upplysningsverksamhet
vid besök hos varuskattskyldiga.

Vidare är självfallet personalsituatio -

nen svår. Varuskattekontoren har byggts
ut ganska kraftigt. Men situationen när
det gäller framför allt landskanslistpersonalen
på länsstyrelserna är inte sådan,
 att det för närvarande är möjligt
att personellt förstärka kontoren. Taxeringsväsendet
har byggts ut i en sådan
omfattning, att alla tillgängliga arbetskraftsresurser
tagits i anspråk. Enbart
taxeringsassistentorganisationen har årligen
utbyggts med ett femtiotal tjänster.
 Trots stora rekryteringsansträngningar
har inte personalbehovet kunnat
tillgodoses och många tjänster är för
närvarande vakanta. Detta är ett skäl
till att man måste tillvarata alla möjligheter
till rationalisering och personalbesparing
samtidigt som man försöker
tillgodose angelägna önskemål om korrekt
taxering och vederhäftig upplysning
till de varuskattskyldiga.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag är helt medveten
om att man i samband med en försöksverksamhet
skall inrätta två landskanslisttjänster
i Malmö och Örebro. Men
det är uppenbart att detta inte löser
problemet för landet i övrigt. Jag känner
även till att man genom rationalisering
skall söka få till stånd en balans
mellan den arbetsbörda som åvilar de
olika varuskattekontoren. Jag tror att
det hos både varuskattekontoren och företagarna
föreligger en önskan om att
man på ett bättre sätt skall kunna dels
på företagarnas sida få information,
dels från varuskattekontorens sida lämna
information.

Personligen anser jag alltså att en på
riktigt sätt lämnad information från
varuskattekontorens sida skulle medverka
till att företagarna i större omfattning
kunde ägna sig åt produktiva
uppgifter i stället för att sitta och läsa
riksskattenämndens olika meddelanden
i varuskattefrägor.

Tillförordnade chefen för inrikesdepartementet,
 herr statsrådet PALME:

20

Nr 9

Tisdagen den 23 februari 1965

Interpellation ang. enmansbetjäningen på snälltågslok, m. m.

Herr talman! Naturligtvis löser man
inte problemet för landet som helhet
med ledning av en försöksverksamhet
i Örebro. Jag hoppas dock att goda erfarenheter
i herr Anderssons hemlän
kan bli vägledande för landet i övrigt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande februari.

§ 12

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 7, 12—15 och
19—26, första lagutskottets utlåtanden
nr 1—3 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2.

§ 13

Föredrogs den av fru Löfqvist vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för att åstadkomma
ett effektivt träskydd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Interpellation ang. enmansbetjäningen på
snälltågslok, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Det är givetvis i högsta
grad angeläget, att järnvägstrafiken har
en sådan personell och materiell utrustning,
 att trafikanterna garanteras
största möjliga säkerhet. Trots att betydande
insatser i detta syfte gjorts under
senare år är säkerhetssystemet inom
SJ-trafiken uppenbarligen inte tillfredsställande.
 Särskilt vid trafiktoppar
kan bristerna medföra fruktansvär -

da olyckor, såsom nu senast den svåra
tågkatastrofen vid Skultorp.

Beträffande skultorpsolvckan synes
det mig vara två förhållanden, som särskilt
måste uppmärksammas. Det ena är
att det i det påkörda persontåget ingick
en trävagn, vilken till följd av sin bristande
motståndskraft trycktes sönder
vid kollisionen av den efterföljande stålvagnen.
 I trävagnen uppehöll sig, såvitt
mig är bekant, de tio personer som dödades
och dessutom de flesta av de
drygt femtio personer, vilka ådrog sig
så svåra skador, att de måste omhändertas
för vård. Det är ställt utom allt
tvivel att olyckan skulle ha fått betydligt
mindre dimensioner, om persontåget
bestått helt av stålvagnar. Det andra
förhållande, som särskilt bör uppmärksammas
vid skultorpsolyckan, är att
det påkörande extra snälltåget betjänades
av endast en lokförare.

SJ:s vagnbestånd består enligt uppgift
för närvarande av 1 200 stålvagnar
och 400 trävagnar. I normal trafik torde
trävagnarna åtminstone inte i större
utsträckning numera komma till användning.
 Men vid trafiktoppar, såsom
nu vid skolornas vin ter.sportresor, användes
trävagnar fortfarande i en icke
obetydlig utsträckning. Det har också
framgått, att SJ tillämpar enmansbemanning
av snälltågsloken i väsentligt
större utsträckning vid trafiktoppar än
vid normala förhållanden. Man måste
sålunda konstatera, att järnvägstrafik
vid toppbelastning innebär ökade risker
i fråga om såväl materielen som bemanningen.
 Det är svårt att komma
ifrån att detta betyder att man vid toppbelastning
i järnvägstrafiken i viss mån
ger avkall på de säkerhetskrav, som
man annars upprätthåller. Därtill kommer,
 att toppbelastningen i sig själv torde
medföra ökade riskmoment, bl. a. i
följd av att ordinarie tidtabeller ofta
sättes ur spel genom insatta extratåg.

Det har uppgivits att SJ :s trävagnsbestånd
med nuvarande nybyggnadsprogram
skulle vara helt utrangerat

Tisdagen den 23 februari 1965

Nr 9

21

Interpellation ang. utbyggnad av cellulosaindustrien i Ådalen

först i slutet av 1960-talet. Då trävagnarna
i nuvarande trafik uppenbarligen
måste betecknas som rena dödsfällor,
framstår det som angeläget, att de snarast
tages ur trafiken. Detta betyder givetvis
en forcering av byggnadsprogrammet
och därmed för den närmaste
tiden ökade investeringskostnader. Men
detta får enligt min mening inte betraktas
som en ekonomisk avvägningsfråga.
Den säkerhet i fråga om materielen,
som kan upprätthållas vid normal trafik,
 måste också garanteras vid de ökade
riskmoment, som toppbelastningen
i och för sig måste anses medföra.

Beträffande enmansbetjäningens inverkan
i säkerhetsavseende har i samband
med skultorpsolyckan divergerande
meningar framförts. Det är naturligtvis
omöjligt för en icke initierad att
i denna fråga komma fram till någon
mera exakt bedömning. Men då man
inte kan komma ifrån att olyckor ofta
har sin orsak i den mänskliga faktorn,
bör det under alla förhållanden stå
klart, att enmansbetjäning av snälltågslok
innebär större olycksrisk än dubbelbemanning.
 Den sparsamhetspolitik,
som SJ för, är givetvis lovvärd. Men
personalreduceringen bör enligt min
mening inte drivas så långt, att enmansbetjäning
av snälltågslok behöver tillgripas
vid nuvarande trafiksäkerhetsförhållanden.
 I sammanhanget kan det
för övrigt också ifrågasättas, om inte
det förhållandet att många järnvägsstationer
numera lämnats obemannade
även kan innebära ökade riskmoment
ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Av avgörande betydelse är naturligtvis,
 att järnvägens direkta säkerhetsanordningar
är så effektiva som möjligt.
Det har framgått att skultorpsolyckan
inte föranleddes av fel på den automatiska
linjeblockeringen. Ett sådant system
utgör emellertid inte skydd mot
olyckor, som föranledes av den mänskliga
faktorn eller av materielfcl, t. ex.
bromsfel. Det har framhållits, att olyckan
vid Skultorp inte skulle ha inträf -

fat, om järnvägen haft ett automatiskt
tågstoppsystem, som när så erfordras
utlöser en automatisk nödbroinsning av
loket. Sådana säkerhetsanordningar är
för närvarande under utprovning och
skulle enligt uppgift kunna införas i
vårt land tidigast våren 1966. Det framhålles
samtidigt, att ett sådant system
kommer att medföra stora anläggningskostnader.
 Inte heller i detta fall får
enligt min mening trafiksäkerheten bedömas
som en ekonomisk avvägningsfråga.
 Ett system för automatisk tågbromsning
bör införas så snart de tekniska
möjligheterna föreligger. Därmed
kan det kanske också öppnas möjligheter
för enmansbetjäning på loken utan
att säkerhetskraven behöver eftersättas.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet ställa
följande frågor:

1) Avser herr statsrådet att vidtaga
sådana åtgärder, att enmansbetjäning
på snälltågslok inte behöver förekomma
vid nuvarande trafiksäkerhetsförhållanden? 2)

Ämnar herr statsrådet påskynda
genomförandet av SJ:s byggnadsprogram,
 så att trävagnsbeständet snarast
kan tagas ut ur trafiken?

3) Är herr statsrådet beredd ta initiativ
till snarast möjliga införande i
vårt land av ett system för s. k. automatiskt
tågstopp?

Denna anhållan bifölls.

§ 15

Interpellation ang. utbyggnad av cellulosaindustrien
i Ådalen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOKENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Vid den konferens år
1957, som hölls på länsstyrelsen i Härnösand
i anslutning till det då prekära
sysselsättningsläget i Ådalen, diskutera -

22

Nr 9

Tisdagen den 23 februari 1965

Interpellation ang. utbyggnad av cellulosaindustrien i Ådalen

des olika projekt för att åstadkomma
nya arbetstillfällen. Från cellulosaindustrien
framhölls att sötvattenförsörjningen
måste lösas om cellulosaindustrien
i Ådalen skulle kunna tryggas och
utbyggas för en vidareförädling av
skogsråvaran. Representanter för dessa
företag ansåg det bräckta vattnet vara
ett synnerligen svårt handikapp.

Nu är det sötvattentunnelbygge, som
inspirerades vid ovannämnda konferens,
i det närmaste klart och första etappen
invigd. Staten har svarat för 50 procent
av de ekonomiska kostnaderna,
vilka beräknas uppgå till 16 750 000 kronor.
 Någon utbyggnad av berörda industrier
har dock inte skett. Däremot
har verksamheten vid SCA:s fabrik vid
Nensjö, som sysselsatte 190 anställda,
nedlagts. Under tiden har även Svanö AB
sulfitfabrik förklarat att man inte har
för avsikt utnyttja vatten från Ådalstunneln.

Befolkningen i Ådalen har SCA:s tidigare
uppträdande i starkt minne. Som
bekant har SCA tidigare nedlagt en rad
av företag i detta område. Hit hör sulfatfabriken
i Frånö, sågverket i Strömnäs,
 träsliperiet i Ulvvik och nu senast
sulfatfabriken i Nensjö. Vilket eller vilka
av SCA:s företag står närmast i tur
att nedläggas, frågar man sig. Gäller det
sågverket i Marieberg eller Kramfors?
Hur kommer det att gå med Svanö sulfitfabrik,
 som stoppade sötvattnet? Att befolkningen
i Ådalen, som i stor utsträckning
är beroende av skogsindustrien,
frågar sig hur framtiden kommer att te
sig, är inte förvånansvärt.

Förutsättningarna för SCA:s medverkan
i detta vattentunnelbygge var bl. a.
att sötvattentunneln skulle sträcka sig
fram till Nensjöfabriken. Detta SCA:s
krav blev också tillgodosett. Industriens
kapacitet skulle, meddelades det, byggas
ut från 30 000 årston björksulfat till
70 000 årston, vilket skulle inneburit
ökade arbetstillfällen. När så tunnelbygget
pågått en tid förklarade SCA att man
inte var intresserad av sötvatten till

Nensjöfabriken. Man förnekade ett nedläggande
av driften vid fabriken. Den
21 februari 1963 måste man dock inför
möte med fackföreningen förklara att
verksamheten vid fabriken helt skulle
upphöra.

Nuvarande berörda företag för sötvatten
från Ådalstunneln är SCA:s sulfitfabrik
i Kramfors, Dynäs AB i Väja, där
även SCA lär vara delägare, samt Norrlands
skogsägares cellulosa ab i Sandviken.

Vattentunnelns kapacitet är så dimensionerad
att den kan tredubbla berörda
industriers nuvarande vattenbehov.

Ovanstående industrier har haft lång
tid på sig för utbyggnad att klara en
vidareförädling, då tunneln blir klar.
Så har ännu inte skett. SCA har däremot
gjort omfattande investeringar i olika
länder i utlandet, nu senast med 60
milj. kr. i cellulosaindustrien i Kanada.
I SCA:s egen tidning nr 2 av i år meddelas
att 200 milj. kr. skall investeras i
koncernens fabriker i Ortviken, Munksund
och Holmsund. I centerpartiets
tidning Nord-Sverige meddelar NCB:s
direktör, dr Gunnar Hedlund, att investeringar
på 13 milj. kr. skall göras i
nytt blekeri på Köpmanholmen.

Sötvattentunnelbygget i Ådalen, som
till 50 procent byggts med skattemedel,
bör givetvis utnyttjas för vad som var
avsett, nämligen en vidareförädling av
skogsråvaran.

Kramfors och Ådalsområdet är i det
största behov av svsselsättningsobjekt.
Statens insatser genom satsningen på
vattentunnelbygget var ett led i denna
utveckling. Området har sedan många
år befolkningsmässigt stadigt gått tillbaka.
 Kramfors har den tvivelaktiga
äran att under åren toppa listan med
den högsta skatten av landets städer.
På denna ort sjunker de fysiska personernas
skattebidrag. I fjol sänkte exempelvis
företagen sina skattebidrag med
ytterligare 12 procent. För löntagarna
i Ådalen blir skattepålagorna allt kännbarare.

Tisdagen den 23 februari 1965

Nr 9

23

Interpellation ang. förbättringslånen för upprustning av åldringsbostäder — Interpellation
ang. grunderna för ersättning åt f. d. koncentrationslägerfångar som
numera bor i Sverige

Med stöd av vad som ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Kan statsrådet lämna en redogörelse
för eventuella planer för en sådan utbyggnad
av cellulosaindustrien i Ådalen
att statens stora investeringar i sötvattentunneln
kommer att fullt utnyttjas?

Om en sådan utbyggnad inte kan förväntas
genom insatser av privata företag,
 vill statsrådet då ta initiativ med
avsikt att fullfölja de redan företagna
investeringarna med en statlig förädlingsindustri? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. förbättringslånen för
upprustning av åldringsbostäder

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep), som
yttrade:

Herr talman! Åldringarnas bostadsförhållanden
är ännu inte tillfredsställande
ordnade. Ansträngningar görs
emellertid från samhällets sida för att
förbättra situationen. Bl. a. finns möjligheter
att erhålla förbättringslån för
upprustning av åldringsbostäder.

Gällande bestämmelser för förbättringslån
till åldringsbostäder innehåller
emellertid begränsningar som i många
fall utgör ett hinder för upprustningen
av bostadsbeståndet. För att förbättringslån
skall beviljas för lägenheter i
flerfamiljshus fordras att kommun står
som ägare. I många fall omöjliggör denna
bestämmelse upprustning av lägenheter
bebodda av pensionärer.

Eftersom den gällande författningen
endast nämner en- och tvåfamiljshus
är man på liinsplanet förhindrad att
lämna lån till flerfamiljshus med mindre
kommun står som ägare. Sålunda har

t. ex. länsbostadsnämnden i Östergötland
inte kunnat bevilja lån till upprustning
av en fastighet i Ydre kommun
inrymmande nio lägenheter. Avsikten
var att i fastigheten skulle indragas vatten-
och avloppsledningar samt toaletter.
 Hyresgästerna äger fastigheten såsom
bostadsrättsinnehavare. På grund
av gällande bestämmelser bär länsbostadsnämnden
varit förhindrad att medverka
till en upprustning av de aktuella
bostäderna.

Med nuvarande bestämmelser föreligger
risk för att många åldringsbostäder
förblir i ett otillfredsställande skick.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt
att vidtaga för att skapa möjligheter
att bevilja förbättringslån för upprustning
även av åldringsbostäder, inrymda
i flerfamiljshus som har annan
ägare än kommun?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. grunderna för ersättning
åt f. d. koncentrationslägerfångar
som numera bor i Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Västtyskland har stiftat
en lag som medger ersättning till sådana
f. d. koncentrationslägerfångar som
skadats av behandlingen i lägren. Åtskilliga
av dessa människor bor nu i
Sverige — flertalet som svenska medborgare
— och en del av dem har fått
ersättning efter undersökning av svenska
specialister.

I eu del fall har emellertid tyska domstolar
krävt ytterligare undersökningar

Nr 9

24

Tisdagen den 23 februari 1965

Interpellation ang. bostadsbyggandet i Stockholms län utanför storstockholmsområdet -

och begärt, att de rättssökande skall infinna
sig vid tyska kliniker för att där
återigen undersökas. Dessa anspråk
måste, som framhålles i en artikel i
Svenska Läkartidningen av professor
Snorre Wohlfahrt, te sig ytterligt motbjudande.
 De vill över huvud taget inte
tillbaka till det land där de en gång utsattes
för svåra lidanden. Resultatet kan
därför bli, att de på grund av en orimlig
formalism berövas gottgörelse. I skrivelser
till tyska domstolar har såväl
professor Wohlfahrt och psykiatern professor
Hans Forssman, Göteborg, som
docenten Leo Eitinger, Oslo, med skärpa
framhållit det inhumana i de föreslagna
åtgärderna. De svenska specialisternas
undersökningar är baserade på noggrann
kännedom om vederbörande, och
deras utlåtanden respekteras så gott
som undantagslöst av svenska myndigheter.

Det påtalade måste vara ägnat att störa
det vänskapliga förhållandet mellan
vårt land och Västtyskland, och då rättelse
icke synes kunna ske på annat sätt
förefaller en officiell svensk framställning
som den enda rimliga utvägen.

Jag anhåller därför om andra kammarens
tillstånd att till hans excellens
utrikesministern få framställa följande
fråga:

Är utrikesministern beredd att med
vederbörande tyska myndigheter upptaga
frågan om grunderna för ersättning
åt f. d. koncentrationslägerfångar, som
numera är boende i Sverige?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. bostadsbyggandet i
Stockholms län utanför storstockholmsområdet Ordet

lämnades på begäran till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:
Herr talman! Det har ofta talats om

behovet av kontinuitet i bostadsbyggandet.
 Eftersom igångsättningen av ett bostadsbyggnadsprojekt
i allmänhet kräver
flera års förberedelsearbeten —
stads- eller byggnadsplanläggning och
husprojektering — har kommunerna ofta
fått veta att det gäller att planera i
god tid och så väl, att man verkligen
kan hålla en jämn bostadsproduktion
anpassad till ortens förhållanden.

Under senare år har de stora och medelstora
kommunerna av bostadsstvrelse
och länsbostadsnämnder också fått besked
om att nu skall bostadsbyggandet
verkligen flerårsplaneras. S. k. rullande
femårsplaner har upprättats. På konferenser
och sammanträden har bostadsmyndigheterna
framhållit att dessa bostadsbyggnadsprogram
måste tas på allvar.
 Vad man säger i programmen om
bostadsproduktion under de närmaste
åren skall bygga på fakta -— man skall
kunna lita på att programmen följs upp
med bostadsbyggande.

Allt detta är gott och väl. Men nu,
när kommunerna verkligen kommit i
gång med sitt planerande, då kommer
det andra hinder in i bilden. Jag tänker
på regeringens och bostadsmyndigheternas
ransonerande av bostadsbyggandet
i år.

Det är väl ingenting att säga om att
de områden som har stor bostadsbrist
får sin bostadsproduktion säkrad. Storstadsområden,
 som ju främst är garderade,
 hade redan tidigare möjlighet att
bygga så mycket planeringen och andra
resurser medgav.

Men jag undrar, vilka principer man
använt för att genomföra den ransonering
man har infört för övriga områden.

I Stockholms län har vi den situationen,
 att vi är både gynnade och hårt
ransonerade. Länskomnninerna av Storstockholm
— denna gång i snävast tänkbara
bemärkelse — har fått besked att
bygga efter sitt program, och därom är
ingenting annat att säga än att det är
bra.

25

Tisdagen den 23 februari 1965 Nr 9

Interpellation ang. bostadsbyggandet i Stockholms län utanför storstockholmsområdet -

Men de övriga kommunerna har fått
besked att »dra åt svångremmen» ordentligt.
 Och det pinsamma är att alla
våra tätortskommuner har ett mer eller
mindre starkt samband med Storstockholm.
 Många har invånare som pendlar
mellan bostadsorten och en arbetsplats i
Storstockholm. Andra har just börjat få
till sig utflyttande företag, som funnit
det inre Storstockholm för trångt, och
kommunerna har planerat en bostadsproduktion
med tanke på detta.

Faktum är att vår del av länet utanför
Storstockholm är bland de hårdast
drabbade av nedskärningen i bostadsproduktionen.
 Det rör sig om 34 procent.
 Ibland betyder nedskärningen för
en kommun 90 procent.

Situationen hos oss är följande. Länet
utanför det som angetts vara Storstockholm
har i år fått 2 000 lägenheter. I
dessa kommuner byggdes i fjol 3 040
lägenheter. Även Södertälje har inräknats
i potten på 2 000. Där är ju bostadsbristen
av samma karaktär som i Storstockholm.
 Staden har fått till stånd en
tillfredsställande bostadsproduktion, och
det är ingenting att protestera mot att
Södertälje av de tillgängliga 2 000 har
tilldelats 1 400 lägenheter för igångsättning
i år.

Men följden blir att övriga kommuner
— för att nämna några: Järna, Turinge,
 Nynäshamn, Sigtuna, Knivsta,
Sjuhundra, Össeby, Norrtälje, Häverö,
östhammar och öregrund — får dela på
de återstående 600 lägenheterna. I fjol
byggdes inom dessa kommuner 1 700 lägenheter,
 och önskemål och resurser i år
ger utrymme för en igångsättning av
1 800.

Det är alltså med nuvarande tilldelning
bara en tredjedel av produktionen
som kan komma i gång. Och där står
kommunerna med sin långtidsplanering.

Som konkreta exempel på nedskärning
av bostadskvoten kan nämnas att
Nynäshamns stad får påbörja 100 lägenheter
av planerade 312 och östhammars

stad 43 av 120. Men landskommunerna
har fått ännu mindre, össeby har tilldelats
5 lägenheter av planerade 55,
Ösmo 20 av planerade 100, och vissa
kommuner har inte fått någon tilldelning
alls. Där skall det tydligen bli totalstopp.

Resultatet av ransoneringen hos oss
gör att man måste fråga sig om det
verkligen kan vara meningen att så brutalt
slå sönder planeringen för bostadsbyggandet
i många rätt stora och betydelsefulla
kommuner som har skett i
vårt län.

Med hänvisning till vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga: Vilka

bedömningsgrunder har bostadsstyrelsen
använt vid fördelningen av
bostadskvoten, när det gäller länsdelen
utanför storstockholmsområdet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Herr talmannen meddelade, att fru
Hörnlund, som vid kammarens sammanträde
den 17 innevarande februari med
läkarintyg styrkt sig från och med den
15 februari tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 20

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
 nämligen

från statsutskottet:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående frågor om befri -

Onsdagen den 24 februari 1965

26 Nr 9

else från ersättningsskyldighet till kronan
in. m., samt

från jordbruksutskottet:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark m. m.

§ 21

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 24, angående överlåtelse av
kronan tillhörig egendom, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 22

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr From, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående betjäningen å statens järnvägars
ellok, in. m.,
herr Rimmerfors, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utbyte av statens järnvägars
personvagnar med träkaross,
herr Hyltander, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående enmansbetjäningen å
lok till snälltåg, och

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående fria läkemedel mot neurosedynskada.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.44.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 24 februari

Kl. 14.00

§ 1

Meddelande ang. plan för behandling i
kamrarna av utskottsutlåtanden

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden under
mars och april månader. Planens fullföljande
är beroende av bland annat om
aviserade propositioner avlämnas å preliminärt
angiven tid. För maj månad
avses plan skola uppgöras senare.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilan -

de proposition nr 24, angående överlåtelse
av kronan tillhörig egendom.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
 nämligen av:

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
utbyggnad av cellulosaindustrien
i Ådalen,

herr Gustafsson i Kårby, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förbättringslånen för
upprustning av åldringsbostäder,

Onsdagen den 24 februari 1965

Nr 9

27

Väckta motioner om statsbidrag till vissa tobaksodlare

herr förste vice talmannen von Fricsen,
 till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående grunderna
för ersättning åt f. d. koncentrationslägerfångar
som numera bor i
Sverige, och

herr Grebäck, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
bostadsbyggandet i Stockholms
län utanför storstockholmsområdet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Väckta motioner om statsbidrag till vissa
tobaksodlare

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Elofsson m. fl. (1:34) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Lönsboda m. fl. (11:40) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att höja anslaget till vissa tobaksodlare
från 100 000 kr. till 2 200 000 kr.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 34 och II: 40 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Nils-Eric Gustafsson,
Eliasson i Sundborn ocli Sjönell, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:34 och 11:40, i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
förnyad utredning genom Kungl.
Maj :ts försorg av frågan om skälig kompensation
åt tobaksodlarna i anledning
av odlingens nedläggande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖNELL (ep):

Herr talman! I den reservation, som
är fogad till punkten 51 i statsutskottets
utlåtande nr 7, har yrkats att frågan om
skälig kompensation åt tobaksodlarna
på grund av odlingens nedläggande tas
upp till skyndsam förnyad prövning av
Kungl. Maj:t. Denna prövning bör ske
framför allt med beaktande av de uppgifter
som framkommit vid den av Tobaksodlarföreningen
gjorda undersökningen
av de ekonomiska förluster tobaksodlarna
lidit på grund av odlingens
nedläggande.

I statsutskottets utlåtande framhålles
att riksdagen för innevarande år av billighetsskäl
anvisat ett reservationsanslag
av 100 000 kronor åt vissa tobaksodlare.
 Det understryks i utlåtandet att
odlarna inte har någon juridisk rätt till
ersättning.

I årets statsverksproposition har något
äskande om anslag för detta ändamål,
 d. v. s. ekonomisk ersättning åt
tobaksodlarna för deras stora ekonomiska
förluster, inte upptagits.

Herr talman! Det är uppenbart — det
framgår bl. a. av den nyssnämnda undersökningen
som gjorts av Tobaksodlarföreningen
— att denna grupp oväntat
och utan egen förskyllan gör en mycket
betydande kapitalförlust — det rör
sig om miljonbelopp — förutom att de
drabbas av ett inkomstbortfall som de
har mycket svårt att kompensera sig
för. De byggnader som använts i tobaksodlingen
är av eu mycket speciell typ;
det är s. k. röklador och torklador som
svårligen kan användas för andra ändamål.
 Detsamma gäller inventarierna.

Ett särskilt vägande skäl för ersättning
— och detta är en mycket ömman -

28

Nr 9

Onsdagen den 24 februari 1965

Väckta motioner om statsbidrag till vissa tobaksodlare

de omständighet i detta sammanhang —
är att dessa odlare så sent som under
1950-talet gjorde nyinvesteringar för
cirka 600 000 kronor och reparationer
för drygt 200 000 kronor, utlägg som de
inte ens tillnärmelsevis hunnit avskriva.

Riksdagen sade i fjol att »billighetsskäl»
talade för denna ersättning på
100 000 kronor, och jag anser, herr talman,
 mot bakgrunden av de fakta och
siffror jag anfört att just billighetsskäl
talar för att dessa odlare får ytterligare
ersättning. Hur stor denna ersättning
slutligen bör bli torde böra framgå av
den utredning som begärts i reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jag kan i alla delar instämma
i vad herr Sjönell sagt, men då
jag undertecknat en av motionerna i
denna fråga skall jag dessutom säga
några ord.

Denna odling är säregen -— den har
förekommit i Kristianstads län och på
några ställen i Malmöhus län. Den har
varit mycket betydelsefull för de bygder
där den förekommit. Det har varit
småfolk — pensionärer och arbetarhustrur
— som haft sin enda inkomst
av denna odling. Att den har lokaliserats
till dessa trakter beror till stor del
på att jordmånen där är dålig för andra
ändamål, men däremot särskilt lämpad
för tobaksodling. Inte heller för Tobaksmonopolet
har denna odling alltid varit
betydelselös. Vid krigsutbrottet 1939
uppmanades odlarna att betydligt utöka
sina arealer. Man uppmuntrade dem
också genom att lämna räntefria lån
till uppförande av de torklador och
röklador som är nödvändiga för tobakens
torkning.

Tiderna har ändrats, och nu har man
lagt ned denna odling. Detta har medfört
stora förluster för odlarna. I andra
sammanhang har man insett nödvändigheten
av att ersätta uppkomna för -

luster. Då Tobaksmonopolet på sin tid
övertog tobakstillverkningen fick de
många enskilda tillverkarna, som då
måste upphöra med sin näring, viss ersättning.
 Statsrådet Sträng har också,
som herr Sjönell påpekade, varit inne
på denna tankegång då han i proposition
27 till förra årets riksdag framhöll
att billighetskäl talade för ett visst bidrag
för att täcka den kapitalförlust som
skulle uppstå till följd av att för tobaksodlingen
särskilt anskaffade byggnader
och andra anläggningar samt utrustning
skulle bli oanvändbara, eftersom tobaksodlarna
i annat fall själva skulle få bära
förlusterna. Riksdagen anvisade då
100 000 kronor, men detta belopp är ju,
som herr Sjönell framhöll, alldeles otillräckligt.
 Den undersökning som Tobaksodlarföreningen
gjort visar, att det inkommit
ersättningsanspråk på 2,55 miljoner
kronor. Det torde under sådana
förhållanden bli mycket svårt att fördela
detta bidrag om 100 000 kronor på
icke mindre än 700 odlare. Det är alltså
angeläget att vi får en större medelstilldelning,
 och det är därför som vi på
kristianstadsbänken undertecknat denna
motion och framfört krav på större
bidrag.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
 som av herr Ivar Johansson
m. fl. fogats till utskottets utlåtande.

Hem GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I och för sig är det
inget tvång att lägga ned tobaksodlingen.
 Vad som hänt är endast att det avtal
som funnits mellan Tobaksbolaget och
staten om en garanterad avsättning för
denna odling upphörde att gälla vid årsskiftet.
 Men den som anser sig kunna
odla tobak konkurrensmässigt står det
fullkomligt fritt att göra det.

I andra lagutskottets utlåtande under
förra årets riksdag finns en hel del
uppgifter som kan vara av intresse i
detta sammanhang. I detta utlåtande
sägs bl. a., att det inte finns några affärsmässiga
förutsättningar för denna

Onsdagen den 24 februari 1965

Nr 9

29

Väckta motioner om statsbidrag till vissa tobaksodlare

odling; den tobak som odlades kunde
inte användas till någonting annat än
snustillverkning. Man framhöll även att
denna odling inte heller ur beredskapssynpunkt
hade någon betydelse utan att
det är betydligt billigare att lagra tobak.

Man kommer givetvis in på frågan
i vilken utsträckning man skall lämna
stöd. Som redan sagts beviljade förra
årets riksdag ett anslag på 100 000 kronor
för stöd till tobaksodlarna. Det förutsattes
emellertid att detta var ett engångsbidrag,
 och det poängterades mycket
kraftigt att det inte kunde baseras
på några rättsliga anspråk utan att det
var billighetsskäl som talade för att
man i någon mån lämnade kompensation
till denna grupp. Jag tycker för
min del — och det är också utskottsmajoritetens
uppfattning — att man
rimligen inte hur länge som helst kan
hålla på att lämna stöd till en näringsgren
av billighetsskäl. Jorden finns
kvar, och odlarnas möjligheter att använda
den för andra ändamål än tobaksodling
finns också kvar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
sade, att det inte finns några rättsliga
grunder för ersättningsanspråk i
detta fall. Men hur många gånger beviljar
vi inte här i riksdagen anslag till
bidrag utan att vederbörande kan framställa
några rättsliga krav?

Herr Gustafsson sade vidare att jorden
kan användas för andra ändamål.
Det är mycket riktigt, men dessa torklador
och röklador och den utrustning
man utnyttjat för tobaksodlingen kan
inte användas för andra ändamål utan
stora extrakostnader. Jag anser därför
fortfarande att det är berättigat med
ett ökat anslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Huvudfrågan är väl hur
länge riksdagen vill hålla på att be -

vilja bidrag till olika grupper. På detta
område tycks man vilja införa och
bibehålla bidrag hur länge som helst.
Om det är någon som råkar ha en jordlapp
som inte kan användas på det sätt
som man gjort under många år är man
omedelbart redo att lova bidrag. Kärnfrågan
för mig i detta sammanhang är:
Skall man fortsätta med en sådan politik
eller skall man låta även denna del
av näringslivet anpassa sig till de förutsättningar
som finns.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det var ett uttryck av
herr Gustafsson i Stockholm som uppkallade
mig till svaromål. Han konstaterade
att den jord, på vilken man tidigare
odlat tobak, finns kvar. Det är ju
alldeles riktigt. Han tillägger att man
på den kan odla andra grödor.

Det är kanske inte fullt så enkelt, herr
Gustafsson i Stockholm. Man kan säga
så här i kammaren, ty här låter det enkelt
och bra, men för alla de mindre
odlarna nere i Vilands härad i trakten
av Åhus, vilka inte haft stort annan
odling än att just odla tobak, ter sig saken
annorlunda. En uppmaning till dem
att använda jorden för andra ändamål
uppfattar de som ett dåligt skämt.

Jag tror för min del att herr Nilsson
i Lönsboda har rätt när han säger
att det här föreligger möjlighet att handla
av billighetsskäl; det har vi gjort
tidigare i fråga om andra saker här i
kammaren. Vi har kunnat ge ett litet
handtag till de människor som väl förtjänar
det.

I den debatt som fördes här i kammaren
i fjol tillät jag mig att sluta på
följande sätt: Vårt samhälle är i dag
inte fattigare än att vi har möjlighet att
ge även dessa små människor ett litet
handtag. Jag har i dag, herr talman,
samma uppfattning och ber därför att
få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemstäl -

30

Nr 9

Onsdagen den 24 februari 1965

Bidrag till Internationella utvecklingsfonden

lan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjönell begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

51 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
 verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
 att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
 Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 145 ja och

52 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 52

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 53

Bidrag till Internationella utvecklingsfonden Sedan

punkten föredragits anförde

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Den kommunistiska
riksdagsgruppen har i motion nr 182 i
denna kammare yrkat på en höjning
av det multilaterala tekniska och finan -

siella biståndet med 50 miljoner kronor.

Vi hade hoppats att kravet på ett ökat
anslag skulle beaktas vid utskottsbehandlingen.
 Jag kan inte avstå från att
uttrycka min besvikelse över den behandling
som vår motion fått i detta
sammanhang.

Utskottet anför bl. a. följande i sitt
utlåtande: »Kungl. Maj:ts förevarande
förslag har inte givit utskottet anledning
till erinran. Härav följer att utskottet
inte biträder det i motionerna
1:141 och 11:182 framställda yrkandet
såvitt det får anses avse ökad bidragsgivning
till IDA.»

Då utskottet förefaller att vara osäkert
om vad motionen avser, vill jag
påpeka att den gäller en större ökning
av anslaget till den internationella utvecklingsfonden
än vad Kungl. Maj:t
föreslår.

■lag vill därför fråga: Vilka är skälen
till att utskottet inte har ansett sig
kunna ta positiv ställning till yrkandet
om ett större anslag? Alla auktoritativa
uttalanden från regeringsledamöter och
andra i detta land talar för ökat stöd
till u-länderna. Det finns knappast något
område inom svensk politik där
klyftan mellan ord och handling är så
stor som just på detta område. Detta
ställningstagande rimmar illa med den
principiella ståndpunkt som riksdagen
intog 1962 och som innebar att tyngdpunkten
i det svenska u-landsbiståndet
skall ligga på hjälpinsatser genom FN
och genom internationella organ i övrigt.

Jag hoppas att ingen i kammaren
uppfattar det som ironi om jag citerar
ett principuttalande av statsministern
från 1962 angående ökad u-landshjälp.
Statsministern sade då att förmågan att
hjälpa är obestridlig i en av världens
rikaste nationer som haft förmånen av
fred, som präglas av snabbt ekonomiskt
framåtskridande och som steg för steg
kunnat förverkliga social trygghet och
ekonomisk utjämning.

Onsdagen den 24 februari 1965

Nr 9

31

I stället för att använda egna ord lånar
jag dessa statsministerns ord som
jag tycker utgör tillräcklig motivering
för den motion som lämnats av den
kommunistiska riksdagsgruppen.

Av tekniska skäl är det inte möjligt
att här framställa något yrkande. Jag
vill därför bara ha anmält dessa synpunkter
och hoppas kunna återkomma
till frågan när den på nytt kommer på
riksdagens bord.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 54 och 55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom civildepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—f 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Lades till handlingarna.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till oförutsedda utgifter, och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma frågor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

s /

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ottosson m. fl. (I: 197) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (II: 240), hade hemställts
dels att riksdagen måtte med
avslag på Kungl. Maj :ts proposition nr
1, såvitt här var i fråga, ur budgeten
avföra samtliga de anslagsposter som
funnes upptagna i en vid motionerna
fogad bilaga 1; dels att riksdagen måtte,
med ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här var i fråga, besluta
att samtliga de anslag som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad bilaga
2 skulle vara obetecknade samt
minskas med vartdera en tiondel av det
föreslagna anslagsbeloppet; dels att anslag
till Omkostnader hos diverse
myndigheter måtte beräknas till vissa
angivna belopp under andra, femte—
åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att reservationsanslag till Diverse
utgifter måtte beräknas till vissa
angivna belopp under andra, tredje,
femte—åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att under de avförda anslagen föreliggande
medelsbehov måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för
varje huvudtitels här ifrågavarande anslag;
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan
ändring av de administrativa reglerna
beträffande omkostnadsanslag, att dessa
såsom maximerade totalbelopp utan
bindande specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande;
dels ock att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa, alt vid varje budgetårs
slut till riksdagen lämnades en
redovisning för användningen under

32

Nr 9

Onsdagen den 24 februari 1965

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

förflutna budgetår av anslagen till Diverse
utgifter och till Omkostnader hos
diverse myndigheter.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 197 och II: 240 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Bohman
och Björkman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 197
och II: 240,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse
utgifter resp. Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning beräknades
medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring beräknades
medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 3)

hos Kungl. Maj:t hemställa, att
efter utgången av varje budgetår skulle
till riksdagen lämnas en redovisning
för användningen under budgetåret av
de i motionerna föreslagna anslagen till
Diverse utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar motioner om
en ändrad och som vi anser mera rationell
ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten. Anslagen på
driftbudgeten ökar med varje år, och
det blir allt svårare för utskotten att
väga behoven och angelägenheten av anslagen
mot varandra. Samtidigt blir det
allt svårare att bedöma om ett beslut
leder till automatiska utgiftsökningar i
framtiden. Vi hör nu allt oftare talas om

automatiken, sådana utgifter som vi inte
har någon möjlighet att göra något åt
på grund av tidigare beslut.

Vi har därför föreslagit att till särskilda
gemensamma poster på varje huvudtitel,
 »Diverse utgifter» respektive
»Omkostnader hos diverse myndigheter»,
 sammanföra mindre omkostnadsanslag,
 förändra vissa större omkostnadsanslag
från förslagsanslag till obetecknade
anslag och att begära redovisning
i efterhand för hur anslagen har
använts. Med dessa åtgärder skulle, menar
vi, Kungl. Maj :t och ämbetsverken
icke vara så bundna i dispositionen av
anslagen som för närvarande är fallet
och som inte kan anses vara vare sig
praktiskt eller ändamålsenligt. Enligt
vår mening vore det mera rationellt
med hänsyn till angelägenheten av att
få en effektivare kontroll över kostnaderna,
 om verk och myndigheter
finge möjlighet och skyldighet att inom
en fastställd ekonomisk ram hushålla
med tillgångarna och ansvara för deras
användning.

Det borde inte i denna kammare råda
några delade meningar om att det är
angeläget att hejda och begränsa den
oavbrutna stegringen i statsutgifterna.
Det är särskilt angeläget i nuvarande
läge med hårt tryck på samhällsekonomien.
 Vi har därför föreslagit att de tidigare
nämnda anslagen skulle reduceras
med 10 procent, vilket skulle medföra
en nedskärning av statsutgifterna
med 48 miljoner kronor. Vi har också
i bilagor till motionen angivit var detta
skulle ske. Vissa huvudtitlar är undantagna.

Utskottets talesman kommer förmodligen
att säga att dessa förslag inte är
några nyheter, och det kan jag inte bestrida.
 Det är nu sjätte gången vi för
fram dem. Förra året kom vi en liten
bit på vägen, hoppas vi åtminstone. Då
hänvisade utskottet till att Kungl. Maj:t
i december 1963 uppdragit åt statskontoret
att i samråd med riksrevisionsverket
verkställa utredning rörande bok -

Onsdagen den 24 februari 1965

Nr 9

33

Andrad ordning- för vissa

föring, kostnadsredovisning och programbudgetering
inom statsverksamheten.
 Det synes utskottet icke uteslutet,
heter det i utlåtandet, att de i motionerna
framförda synpunkterna åtminstone
delvis kan komma under övervägande
i samband med berörda utredningsarbete.
 Utskottet åberopar i år
självfallet samma skäl för ett avstyrkande
av motionerna. Men det lilla steget
förra året visar kanske ändå att trägen
vinner. Genom att vi håller fast vid vår
ståndpunkt kanske vi kan börja hoppas
på nästa steg på vägen.

Av denna anledning, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den av fröken
Andersson in. fl. avgivna reservationen
till statsutskottets utlåtande nr
15.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Björkman har refererat
vad denna motion innebär, varför
jag kan känna mig befriad från att
behöva gå närmare in på den saken.
Som han säger är det ju heller ingen
nyhet, utan det är sjätte gången som vi
diskuterar detta. Möjligen skulle de som
är nya i denna kammare kunna ha något
intresse av en sådan diskussion.
Jag tror dock det är enklare att hänvisa
dem till de protokoll som finns från tidigare
debatter, om det är någon som
skulle vara speciellt intresserad av att
ta del av behandlingen av frågan under
tidigare år.

Sedan kanske jag ändå måste göra
herr Björkman något besviken, om han
förutsätter att den utredning om bokföring,
 kostnadsredovisning och programbudgetering
som nu verkställs genom
statskontorets försorg skulle komma att
leda till något som liknar detta förslag.
Jag tror att den utredningen syftar till
någonting annat än vad det här gäller —
framför allt kanske att få en bättre kostnadsredovisning
på de olika verksamheter
som vi håller på med i det här
landet och även att, om detta skulle visa
sig vara möjligt, åstadkomma något sys -

anslags uppförande i statsbudgeten

tem med programbudgetering. Vi har
menat att eftersom denna utredning pågår
är den nuvarande budgetuppställningen
inte sämre än att vi kan behålla
den tills man får resultatet av undersökningen,
 om det finns förutsättningar
att på ett rimligt sätt komma fram till
en annan ordning på detta område.

Jag tror nog att herr Björkman innerst
inne egentligen är överens med
mig om detta. Nu har han väl närmast
intagit attityden av droppen som skall
urholka stenen, och han får gärna hålla
på med det —- för mitt vidkommande i
sex år till, om så skulle vara fallet. Jag
tror emellertid ändå inte att vi kommer
att mötas i samförstånd om den ståndpunkt
som denna motion ger uttryck
för, utan i så fall blir det nog om någonting
som i väsentliga avseenden
kommer att vara annorlunda.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
är en mycket grym man, som grusar
varje förhoppning om att vi skulle
kunna göra något framsteg och komma
fram till en bättre ordning. Han gör mig
dock inte alldeles besviken. Jag undrar
om herr Gustafsson har lagt märke till
att det är litet skillnad mellan utskottets
utlåtanden rörande ifrågavarande
motioner. Jag skall be att få tala om
vad det står i utskottets utlåtande förra
året:

»Det synes utskottet icke uteslutet att
de i motionerna framförda synpunkterna
åtminstone delvis kan komma under
övervägande i samband med berörda
utredningsarbete.»

I år står det: »Enligt vad utskottet
erfarit kan de i motionerna framförda
synpunkterna väntas komma under
övervägande i samband med berörda
utredningsarbete.»

Herr Gustafsson, vi har inte så förfärligt
stora anspråk, men jag tolkade
faktiskt utskottets senaste skrivning som

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 9

34 Nr 9 Onsdagen den 24 februari 1965

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

ett litet framsteg, tv om det varje år
faller bort några sådana inskränkningar
i utskottets utlåtande kanske vi, herr
Gustafsson, till slut kan bli alldeles överens
även på denna punkt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Björkman skall
nog inte lägga in mer av skillnad mellan
utskottets skrivning i fjol och i år
än vad som egentligen finns där.

Jag medger gärna att det är riktigt
att vi i år på ett bättre sätt än förra
året har skaffat oss förvissning om att
man kommer att syssla med denna fråga
i den utredning som statskontoret
har tillsatt på detta område. Om nu herr
Björkman vill kalla detta för att man
har ändrat sig, må han gärna för mig
göra det. Jag tycker inte att det i och
för sig är fel att göra det på en sådan
motivering.

Däremot tror jag inte att herr Björkman
kommer att ändra sig, utan denna
motion kommer antagligen att se lika
steril ut under följande sex år som den
gjort under de sex år som gått.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Nu hoppas jag verkligen
att herr Gustafsson inte fortsätter
att släcka det lilla hopp som äntligen
har väckts om att vi skall komma till
en bättre ordning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
 verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
 att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
 Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
 Därvid avgavs 171 ja och 31
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser
konununikationsdepartementets verksamhetsområde,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 24 februari 1965

Nr 9

35

proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
 och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

g 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65,
i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 9

Lädes till handlingarna.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt disposition av
visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs vart efter annat och lades
till handlingarna första lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
 ocli

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 12

Föredrogs vart för sig
första lagutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
 och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461).

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 64, angående vissa ändringar i
grundlagarna; samt
från statsutskottet:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

36

Nr 9

Onsdagen den 24 februari 1965

året 1964/65, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 63, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 16 februari 1934
(nr 19) om fullgörande i vissa fall av
betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet m. m.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 25, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga,
 och

nr 26, angående anslag till investeringar
i försvarets fabriksfond m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Eliasson i Sundborn, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående de höjda fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på inkomstprövade
pensionsförmåner,

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
förhöjning av livräntebeloppen inom
yrkesskadeförsäkringen, och

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående viss inskränkning
av de militära övningarna inom
fritidsområdet vid Kilsbergen.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.47.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 26 februari 1965

Nr 9

37

Fredagen den 26 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
februari.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
 att herr Kärrlander, som vid kammarens
sammanträde den 10 innevarande
februari med läkarintyg styrkt sig
från och med den 3 februari tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
 denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Svar på interpellation och frågor ang.
enmansbetjäningen på snälltågslok, m.m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
 herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, dels om jag avser
att vidta sådana åtgärder, att enmansbetjäning
på snälltågslok inte behöver
förekomma vid nuvarande trafiksäkerhetsförhållanden,
 dels om jag ämnar påskynda
genomförandet av SJ:s byggnadsprogram,
 så att trävagnsbeståndet
snarast kan tas ut ur trafiken, dels om
jag är beredd att ta initiativ till snarast
möjliga införande i vårt land av ett system
för s. k. automatiskt tågstopp.

Herr From har frågat mig, dels om
jag anser att enmansbetjäning på SJ :s
ellok bör tillåtas, dels om jag vill medverka
till att personvagnar med träka -

ross snarast tas ur trafik på de starkast
trafikerade järnvägslinjerna.

Herr Rimmerfors har frågat mig, när
nybyggnadsprogrammet vid SJ kan beräknas
ha fortskridit så långt, att samtliga
personvagnar av trä kan bytas ut
mot vagnar av stålkonstruktion.

Vidare har herr Hyltander frågat mig,
om jag anser trafiksäkerhetens krav tillräckligt
tillgodosedda med enbemannade
lok till snälltåg.

Jag anhåller, herr talman, att få besvara
samtliga dessa frågor i ett sammanhang.

I SJ :s vagnpark ingår f. n. i runt tal
2 000 normalspåriga sittvagnar och sovvagnar,
 varav ca 500 trävagnar. I överensstämmelse
med SJ :s planer kommer
under innevarande år samtliga kvarvarande
sovvagnar av trä att utrangeras.
Restaurangvagnarna är alla av stål.

Personvagnsparken av trä har genom
successiva slopningar minskat kraftigt.
Under den senaste tioårsperioden har i
det närmaste 1 500 trävagnar för personbefordran
utrangerats samtidigt som
nyanskaffning ägt rum av 480 moderna
stålvagnar. Huvuddelen av dAssa stålvagnar
eller mer än 300 har levererats
under åren 1961—1964.

Antalet sittplatskilometer för trävagnar
i loktåg utgör f. n. i genomsnitt
5 %. Vid normal trafikomfattning framföres
trävagnar enbart på mindre trafikerade
linjer. Behovet av trävagnar i
normaltrafik har under de senaste åren
minskat avsevärt bl. a. till följd av genomförda
trafikomläggningar och den
nämnda nyanskaffningen av stålvagnar.

Under de dagar, då trafiken är störst,
främst under påsk-, jul- och vintensporttiden,
 svarar trävagnarna för mellan 15
och 20 % — alltså inte 40 %, såsom
uppgivits i en del tidningar — av det

Nr 9

38

Fredagen den 26 februari 1965

Svar på interpellation och frågor ang. enmansbetjäningen på snälltågslok, m. m.

totala antalet sittplatskilometer. Vid sådana
tillfällen är det maximala behovet
av trävagnar cirka 300. Dessa framföres
i huvudsak pa de mindre trafikerade
linjerna. Trävagnarna får inte ingå i
express- och snälltåg, d. v. s. tåg med
större hastighet än 100 km per timme.

SJ räknar med att bl. a. pågående
översyn av tågplaner och driftomläggningar
kommer att medföra en sådan
minskning av det totala vagnbehovet
inom några år att samtliga trävagnar
kan slopas utan att ytterligare personvagnar
behöver anskaffas. Men för att
ytterligare modernisera personvagnsparken
och därmed erbjuda resenärerna
ökad bekvämlighet övervägs inom SJ
sedan någon tid att anskaffa ett större antal
nya sittvagnar av stål av den typ som
visat sig vara särskilt omtyckt av resenärerna.
 Enligt vad jag inhämtat från
SJ skulle en sådan nyanskaffning även
innebära att persontågen på huvudlinjerna
inte längre skulle innehålla trävagnar
vid högtrafiktid. Man räknar
med att den sista trävagnen kommer
att tas ur trafik inom fem år.

I fråga om bemanningen av tåg är
huvudregeln att det skall vara minst två
man i tåget. Om det finns en särskild
tågbefälhavare kan loket enbemannas,
dock under förutsättning att loket är
försett med säkerhetsgrepp eller säkerhetspedal.
 Om tåget inte har särskild
tågbefälhavare skall det finnas både förare
och biträde på loket. Biträde behövs
emellertid inte i tåg med högst 20
vagnaxlar, inte heller i lokalgodståg och
i tåg på vissa mindre starkt trafikerade
linjer.

För expresståg och tyngre snälltåg,
som alltid har särskild tågbefälhavare,
skall ändå loket i regel vara bemannat
med både förare och biträde. Avsteg
från regeln om biträde får göras för
kortare sträckor. Hänsyn skall då tagas
till hur förarens tjänstgöring är ordnad
och tågets läge på dygnet.

De här av mig angivna reglerna har
utarbetats i samråd med Svenska järnvägsmannaförbundet.

Givetvis är det inte möjligt för mig
att göra något uttalande i anslutning till
den nyligen inträffade svåra olyckan i
Skultorp. Det är den pågående utredningens
uppgift att söka klarlägga de
olika orsakssammanhangen.

Beträffande frågan om automatisk
hastighetsövervakning kan jag meddela
att de mycket komplicerade tekniska
problem, som är förenade med ett sådant
system, sedan några år utreds av
en särskild expertgrupp inom den internationella
järnvägsunionen. SJ har
sedan mitten på 1950-talet ägnat ett
mycket stort intresse åt att finna en
lämplig teknisk lösning av problemet,
och SJ står även som en av initiativtagarna
till den nyssnämnda expertgruppen.
 Ordförande i denna internationella
expertgrupp är för övrigt chefen
för SJ:s utvecklingsavdelning.

Arbetet inom expertgruppen har nu
avancerat så långt, att en slutrapport
kan väntas under våren 1966. SJ avser
att senare samma år kunna besluta om
vilken typ för automatisk hastighetsövervakning,
 som för våra förhållanden
bäst kompletterar nuvarande linjeblockering
och befintliga säkerhetsanordningar
på stationerna. Enligt vad jag
inhämtat från SJ avser man att anmäla
frågan i årets petita.

Självfallet, herr talman, kommer jag
att följa dessa frågor med den allra
största uppmärksamhet.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för att jag så
snabbt fått svar på min interpellation.
Naturligtvis kan man inte få någon klarhet
om den direkta orsaken till den allvarliga
olyckan i Skultorp förrän den
pågående utredningen är klar, men så
mycket står utan vidare klart efter denna
olycka, att säkerheten inom järnvägstrafiken
inte alltid är vad den bör vara.
Min interpellation avsåg just säkerhetsproblemen.

Fredagen den 26 februari 1965

Nr 9

39

Svar på interpellation och frågor ang.

Främst gäller det trävagnsbeståndet.
Det är uppenbart att olyckan i Skultorp
inte skulle ha fått så oerhörda konsekvenser
om inte en trävagn ingått i tågsättet.
 Trävagnar har betecknats som
dödsfällor. Så länge trävagnar ingår i
SJ-trafiken tar man alltså stora risker
med passagerarna, som man kanske inte
annars behövde ta. Enligt min mening
är det angeläget att trävagnarna snarast
utrangeras ur trafiken. Sovvagnar av
trä skall enligt kommunikationsministerns
svar utrangeras redan i år, men
sittvagnar av trä används, om jag förstått
kommunikationsministerns svar
rätt, till ett antal av cirka 300 vid högtrafik
— d. v. s. främst under påsk, jul
och vintersportstiden. Enligt vad jag inhämtat
från tillförlitligt håll skall antalet
trävagnar, som för närvarande ingår
i SJ :s personvagnsuppsättning, uppgå
till 479 sittvagnar och 14 sovvagnar, vilket
utgör 25,4 procent av hela personvagnsparken
då det gäller sitt-, ligg- och
sovvagnar. Dessutom förekommer ett
mindre antal tvåaxlade trävagnar i den
lokala godstrafiken. Antalet trävagnar
har som framgått av svaret kraftigt nedbringats
under de senaste åren. I interpellationssvaret
har utlovats att den sista
trävagnen, enligt SJ:s planer, skall
kunna tas ur trafik inom fem år.

På min fråga om kommunikationsministern
ville försöka påskynda byggnadsprogrammet,
 så att trävagnarna
snarast kan utrangeras, har kommunikationsministern
inte svarat. Om detta
skall tolkas så, att kommunikationsministern
inte vill försöka påskynda trävagnarnas
borttagande, måste jag uttrycka
mitt beklagande.

När det gäller tågbemanning är, enligt
kommunikationsministern, huvudregeln
att det skall vara minst två man på tåget.
 Men enmansbetjänade lok förekommer
inte bara vid extratåg. Då det gäller
expresståg och tyngre snälltåg skall
loket i regel vara bemannat med såväl
förare som biträde. Det påkörande
snälltåget i skultorpsolyckan var alltså
ett ödesdigert undantag från regeln.

enmansbetjäningen på snälltågslok, m. m.

Systemet med enmansbetjänade lok
har mött hård kritik från lokmannahåll.
Man anser att enmanstjänsten innebär
en alltför hård press och ett alltför
tungt ansvar på föraren. Det är naturligtvis
lovvärt att SJ vill föra en sparsam
politik, men detta får inte ske på
bekostnad av trafiksäkerheten. Så länge
man inte har möjligheter att införa automatiskt
tågstopp måste enmansbetjäning
innebära ökade risker, helt enkelt
därför att så många olyckor beror på
den mänskliga faktorn. Kommunikationsministern
har inte svarat på min
fråga huruvida han vill vidta åtgärder
för att enmansbetjäning på snälltågslok
inte längre skall förekomma vid nuvarande
förhållanden.

Det synes mig uppenbart att just högtrafiken
är förenad med trafiksäkerhetsrisker
som inte bör accepteras.
Topptrafik får väl i och för sig anses
innebära större risker än normaltrafik.
Tidtabellerna blir lätt rubbade, och detta
torde medföra ökade risker. Men
dessutom är det tydligen så att man vid
sådana tillfällen måste använda ett visst
antal trävagnar och i större utsträckning
än annars begagna sig av enmansbetjäning
på loken. Man tar med andra
ord medvetet större risker — och delvis
onödiga risker — just vid de tillfällen
då trafiken är som mest intensiv.
Enligt min mening är detta inte en försvarlig
trafikpolitik.

På min sista fråga rörande det automatiska
tågstoppet eller den automatiska
hastighetsövervakningen har kommunikationsministern
svarat att statens
järnvägar avser att anmäla frågan redan
i årets petita, och han lovar att följa
frågan med den största uppmärksamhet.
Jag är naturligtvis tacksam för det och
hoppas det hetyder att kommunikationsministern
skyndsamt kommer att ta de
erforderliga initiativen.

Jag har helt klart för mig att de nödvändiga
förbättringarna i trafiksäkerheten
på järnvägarna kommer att kosta
mycket pengar, men den får enligt min
mening inte bedömas som en ekonomisk

40

Nr 9

Fredagen den 26 februari 1965

Svar på interpellation och frågor ang. enmansbetjäningen på snälltågslok, m. m

avvägningsfråga. Här är det större värden
som står på spel. Därför vill jag
uppmana kommunikationsministern att
påskynda utbyggnadsprogrammet, så att
trävagnarna snarast kan tas ur trafik,
samt att försöka se till att enmansbetjäning
på snälltågslok inte skall behöva
förekomma, i varje fall inte vid nuvarande
säkerhetsförhållanden. De två
punkterna synes mig vara en allvarlig
brist i SJ :s trafiksäkerhetspolitik.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka statsrådet för svaret på min
interpellation.

Herr FROM (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.

I statsverkspropositionen, bilaga 8,
s. 7 står: »SJ:s investeringar inriktas i
huvudsak på att stärka konkurrenskraften
på huvudlinjerna genom åtgärder,
som ökar transportkapaciteten, ger
ökad trafiksäkerhet och komfort samt
medför kostnadsbesparingar.»

Dagen efter den svåra tågolyckan gick
SJ :s reklamfilm om det säkraste sättet
att resa, d. v. s. med tåg, som förspel
på en av biograferna i Skövde. En ortstidning
skrev: »Det blev en chock för
publiken.»

Allmänheten frågar sig hur det är
med trafiksäkerheten på SJ. Det är naturligt
att man gör sådana reflexioner
med anledning av katastrofen, detta i
synnerhet i min hemstad och trakten
däromkring, där flertalet av de omkomna
var bosatta. De ordinarie snälltågen
framföres normalt av två man. Det tyder
väl på att man ur säkerhetssynpunkt
anser det vara för litet med en man. Det
var därför med märkbar häpnad som
passagerarna på det krockande snälltåget
mottog beskedet att lokföraren hade
varit ensam.

Gjorda undersökningar synes ha bekräftat
att signalerna fungerat riktigt,
men att avståndet mellan vissa signaler
möjligen varit för kort för att kunna

bromsa ned hastigheten tillräckligt. Företaget
bromsprov kan ge anledning till
en sådan slutsats. Bromssystemet tycks
dock ha fungerat normalt.

Kvar står den mänskliga faktorn. Två
par ögon har väl större möjlighet att
kontrollera och iakttaga än ett par, t. ex.
om ingångshastigheten till ett stationsområde
är för hög. Det hjälper inte
med säkerhetsgrepp eller -pedal, om den
ensamme föraren gjort en felaktig iakttagelse.
 År det inte att lägga ett alltför
stort ansvar på en man att vid en toppbelastning
i trafiken låta denne ensam
föra ett extratåg med 600 personer?

På s. 262 i statsverkspropositionen
står det: »Personalanvändningen inom
olika arbetsområden kommer även i
fortsättningen att kontrolleras genom
systematiska genomgångar av personalturlistor
och kontrolltalsuppföljningar,
varvid olika möjligheter till personalreducering
skall utnyttjas. Härvid kommer
i fråga bl. a. ökad enbemanning
av lok.»

På ett annat ställe står det: »Utbyggnaden
av automatisk linjeblockering
och fjärrblockering intensifieras.» Men
är det inte bäst att under tiden låta
tvåbemanningen vara kvar?

Med bestörtning såg man också den
vid olyckan söndersmulade trävagnen.
Det har upplysts att man normalt inte
använder sådana vagnar, men vid toppar
i trafiken får de duga, under förutsättning
att de ej placeras sist i tåget,
där de lättast får skador. Men vagnar
med träkaross borde ej framföras i tåg
på starkt trafikerade linjer med stor
tåghastighet. Det kan gå bra, men händer
det något, blir det lätt en sådan
katastrof som i lördags.

I statsverkspropositionen omnämnes
en provserie på ett tiotal sittvagnar av
ny, enklare typ att användas som förstärkning
vid högtrafik. En viss omjustering
av investeringskostnaderna skulle
kanske ge möjlighet att utöka denna
provserie.

Jag läste i dagens tidning följande:

Fredagen den 26 februari 1965

Nr 9

41

Svar på interpellation och frågor ang. enmansbeljäningen på snälltågslok, m. m.

»JK vill även ha en kortfattad redogörelse
för de järnvägsolyckor av motsvarande
slag eller rapporterade tillbud till
sådana som inträffat vid SJ under de
senaste fem åren. Redogörelsen skall innefatta
uppgifter om vilka förhållanden
som i varje särskilt fall orsakat olyckan
eller tillbudet och om de åtgärder från
styrelsens sida som föranletts av olyckorna
eller tillbuden.» Jag tror det är
synnerligen värdefullt att få en sådan
redogörelse.

Det var en upprörd passagerare på
olyckståget som yttrade: »Får jag en
gång till se SJ:s berömda annons ''Tåg
tåget för säkerhets skull!’ vet jag ej vad
jag tar mig till.» SJ måste nu handla
snabbt för att återställa förtroendet för
säkerheten. Säkerheten måste komma i
första hand, och ekonomiska beräkningar
får ej rucka ens en aning på säkerhetskraven.
 Jag ber än en gång att
få tacka herr statsrådet för svaret på
min fråga.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för
svaret på min fråga. Jag skall givetvis
inskränka mig till den när jag nu gör
ett par kommentarer.

Den frågeställning, som föreföll mest
angelägen efter olyckan i Skultorp, gällde
dels den tekniska möjligheten av att
få fram tillräckligt antal nya vagnar av
stabil konstruktion, dels de ekonomiska
förutsättningarna för en sådan åtgärd
inom kortast möjliga tid. Jag är medveten
om att det även för angelägna utgifter
måste finnas en viss investeringsplan.
 Får jag fatta kommunikationsministern
så att det finns pengar för detta
angelägna ändamål, så att man inte av
ekonomiska skäl behöver onödigt förlänga
tiden för omläggningen? Det borde
givetvis inte få hänga på pengar när
det är fråga om säkerhet ocli människoliv.
 En trafikolycka blir heller ingen
billig historia, bortsett från det bittra

faktum att förlorade människoliv aldrig
kan ersättas med pengar.

Den andra frågan, herr talman, gäller
verkstädernas kapacitet vid produktion
av ny materiel. Av statsrådets svar tycks
det framgå att man är inställd på att
öka anskaffningstakten — i varje fall
anges vissa tider inom vilka anskaffningen
bör vara genomförd.

Vi har tidigare haft olyckor med de
gamla trävagnarna. Jag förmodar att
man efter varje sådan dyrköpt erfarenhet
ökat anskaffningstakten. Finns det
nu tekniska möjligheter att ytterligare
pressa tidsschemat? I så fall bör det
givetvis ske. Herr statsrådet redovisade
en plan, som också herr Börjesson nyss
antydde, enligt vilken den sista sovvagnen
av trä skall ha rullat färdigt före
detta års utgång och den sista personvagnen
inom en femårsperiod.

Sedan kan man ju ifrågasätta om inte
trävagnarna redan nu konsekvent borde
förbjudas i snälltåg, vilket naturligtvis
inte hindrar att även ett persontåg kan
bli påkört av ett snälltåg. Det bästa är
givetvis att vi helt byter ut den rullande
materiel som inte tål de ökade riskerna
i dagens hårdare trafik.

Något litet oroad blir man måhända
av kommunikationsministerns förhoppning
att de gamla vagnarna skall kunna
bytas ut utan att behöva ersättas av nya,
d. v. s. genom driftinskränkning. År
detta verkligen motiverat? Minskad service
är ju aldrig något särskilt lockande
perspektiv. Men naturligtvis är det bättre
med säkrare trafik och mindre tågtäthet
än med många resemöjligheter
och större fara för liv och lem. Om
driftinskränkningen enbart sammanhänger
med utvecklingen av bil- och
flygtrafiken kan man ju förstå statsrådets
motivering.

Varje olycka lär oss något — det är
den dyrköpta erfarenhet vi gång på
gång har fått göra. Sannolikt gäller detta
också den tragiska olyckan vid Skultorp.

Jag tackar iin en gång för svaret.

42

Nr 9

Fredagen den 26 februari 1965

Svar på interpellation och frågor ang.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Skoglund för svaret på min fråga och
noterar med tillfredsställelse att svaret
kom mycket snabbt, t. o. m. före den
vanliga tidtabellen. Med den begränsade
erfarenhet jag har av frågor och svar i
denna kammare skulle jag ha varit frestad
att ge det en förstaplacering i fråga
om snabbhet, om man inte nyligen bevittnat
en ännu snabbare turnering —
så snabb att svaret finns på sidorna
3—5 och frågan på sidan 24 i samma
häfte av kammarens snabbprotokoll.
Man kan ha anledning förmoda att syftet
med det svaret knappast har varit
förbättrade kommunikationer, i varje
fall inte åt vissa håll, och man gör reflexionen
att det innebär vissa risker
att vid snabb trafik i sådana fall använda
reservpersonal.

Men min fråga, som besvaras i dag,
gäller om man använt otillräcklig personal
och avser främst SJ:s personalpolitik
och dess inverkan på kravet på
fullgod säkerhet. Om trävagnarna tycks
inte råda några delade meningar utan
man är helt överens om att de skall
bort. Statsrådets uttalande att man nästa
år kan sova lugnt i SJ:s vagnar, eftersom
man slipper trävagnarna, är välkommet,
 även om man önskat att detta
kunde ha gällt samtliga trävagnar.

I detta sammanhang medverkar många
mycket tvingande faktorer till utrangering.
 Betydligt allvarligare är den av SJ
bedrivna rationaliseringen på personalsidan,
 eftersom den har som mål att
samtidigt som driften i övrigt upprätthålles
få allt färre personer anställda —
en målsättning betingad av hårda ekonomiska
villkor, vilken dock med nödvändighet
på många punkter går stick
i stäv med säkerhetskravet. Den stora
frågan är hur långt man kan gå i fråga
om personalinskränkningar utan att säkerhetskravet
eftersättes.

När det gäller ansvaret för den tragiska
händelse som bildar bakgrunden
till dagens frågor har det talats om den

enmansbetjäningen på snälltågslok, m. m.

mänskliga faktorn. Jag liar den uppfattningen
— vilken grundats under pojkåren
och bekräftats av senare erfarenhet
— att punktlighet och plikttrohet
är epitet som man osökt förbinder med
järnvägstjänstemän och personal i övrigt
vid SJ. Men alla mänskliga funktioner
har sin begränsning. Frågan blir
om man i detta avseende har gått för
långt — kräver man för mycket?

Drar man ut konsekvenserna av detta
resonemang kommer man in på ekonomiska
avvägningsfrågor. Även om man
inte vare sig vill eller kan göra statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
direkt ansvarig, står —
eller kanske rättare sagt sitter — denne
i ansvarsfrågans centrum. Man frågar
sig om erforderliga medel har äskats
och ställts till förfogande, så att rimliga
och genom undersökningar dokumenterade
säkerhetskrav kan tillgodoses
och inte blivit eftersatta på grund
av brist på pengar. Vi kommer med intresse
att ta del av kommunikationsdepartementets
kommande framställningar
i här berörda avseende.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
 herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag ber först i anledning
av vad den föregående talaren sade
om svarets snabbhet att få påpeka, att
jag i en av dagens tidningar upptäckt
att ett av frågeställarnas anföranden
redan finns återgivet och t. o. m. mina
repliker till detta. Jag är en aning överraskad
över att detta har kunnat inträffa,
 men det är kanske något som har
med mittenpolitiken att göra — om det
nu tillåts mig att säga något sådant. Det
inträffade gör väl emellertid att vi från
regeringens sida får överväga om vi vill
ha våra debatter så att säga refererade
på förhand. Det material som har lämnats
ut har tydligen på något sätt blivit
utnyttjat.

Detta var, herr talman, en parentes
som jag dock gärna ville göra. Låt mig
påpeka för herr Rimmerfors att trävag -

43

Fredagen den 26 februari 1965 Nr 9

och frågor ang. enmansbetjäningen på snälltågslok, m. m.

Svar på interpellation

narna inte förekommer i express- och
snälltåg. Detta var en uppgift som återfanns
redan i interpellationssvaret, men
jag förstår att herr Rimmerfors, som
fick tillgång till svaret endast tjugu minuter
före plenums början, inte hann
läsa det så noggrant att han upptäckte
denna uppgift. Därför vill jag göra detta
påpekande.

Låt mig sedan återgå till vad som
sagts i själva debattfrågan. Jag tar först
upp frågan om trävagnarna.

Den siffra för slopandet av normalspåriga
trävagnar, som jag angav i mitt
svar, hade jag avsiktligt begränsat till
vagnar vilka är avsedda för att befordra
passagerare. Om man däremot tar
hänsyn till alla normalspåriga trävagnar,
 även resgodsvagnar o. d., stiger
denna siffra under ifrågavarande tioårsperiod
med 400 till drygt 1 900 trävagnar.
 Sedan år 1962 har drygt 400
sådana vagnar utrangerats.

År 1950 hade SJ totalt ungefär 2 800
normalspåriga trävagnar. År 1962 var
antalet nere i cirka 1 500 och den 1 januari
i år i cirka 1 050. Utrangeringarna
är således mycket betydande, och SJ
fortsätter dessa i snabb takt. Målet är
därvid i första hand att trävagnar över
huvud taget inte skall finnas i persontågen
på huvudlinjerna, där trafiken är
tung, tät och snabb.

Som jag nämnde i mitt interpellationssvar
har antalet trävagnar vid normal
trafikomfattning minskat avsevärt
under de senaste åren och de framförs
för närvarande på de mindre trafikerade
linjerna. Under sommartrafiken år
1961 behövdes 606 trävagnar; år 1964
var behovet nere i 120. Under vintern
samma år var motsvarande siffror 535
respektive 66.

Jag har velat lämna dessa kompletterande
uppgifter med anledning av att
frågeställarna uppehöll sig vid saken i
sina anföranden.

Jag blev också tillfrågad om i vad
mån det skett någon allvarlig prutning
på SJ:s äskanden. SJ har ju under de

senaste fem—sex åren fått investeringsanslag
på ett belopp av sammanlagt
2—2,5 miljarder. Om vi håller oss till
det budgetår för vilket äskandena skall
prövas av årets riksdag, så gjorde vi i
departementet i samband med budgetberedningen
en prutning på 5 miljoner
kronor på SJ:s äskanden. Men denna
prutning avser en rad investeringar —
den gäller alltså inte bara vagnar utan
även sådana saker som ombyggnad till
dubbelspår, fjärrblockeringsanläggningar,
 säkerhetsanordningar av annat slag
etc. Sedan spikar inte vi vad som skall
gå till det ena och det andra, utan SJ
har rörelsefrihet inom den ram som
riksdagen fastställer.

Man har irågat mig, huruvida jag vill
medverka till ett snabbare byggande av
stålvagnar, så att alltså trävagnarna
skulle komma att försvinna tidigare än
vad jag här angivit. Egentligen skulle
jag ju inte behöva svara på en sådan
fråga —■ det är självfallet att den som,
i varje fall i sista hand, har ansvaret
för säkerheten även på järnvägarna är
villig att medverka till att allt görs som
kan göras härvidlag. Jag har också haft
kontakt med SJ:s ledning för några dagar
sedan. Vi diskuterade inte så mycket
läget i dag utan fastmera hur vi
skall kunna påskynda genomförandet av
programmet, så att det tidsmässigt skulle
kunna kortas ned från fem år, alltså
den tidsram jag här angivit.

Det finns möjligheter. Man kan göra
en omdisposition inom den ram som
SJ har till sitt förfogande och på så
sätt få fram ökade beställningar. Det
får inte bero på pengar. Jag fick också
det intrycket, att de båda toppmän från
SJ som var uppe hos mig var helt på
det klara med att vi måste ta upp en
diskussion om möjligheterna till en
snabbare utbyggnad än vad man programmässigt
räknat med.

Men det är väl orimligt att begära,
att jag i dag skall kunna säga precis
hur det skall gå till. SJ :s företrädare
fick så att säga i hemuppgift att under -

44 Nr 9 Fredagen den 26 februari 1965

Svar på interpellation och frågor ang. enmansbetjäningen på snälltågslok, m. m.

söka möjligheterna och inom någon
vecka för mig närmare precisera vad
som kan göras. •— Jag upprepar att jag
självfallet är beredd att medverka i
dessa strävanden så långt det är mig
möjligt.

Detta är vad jag ville säga om moderniseringen
av vagnparken. Jag tror att
mitt svar och mina kommentarer täcker
vad frågeställarna efterlyst; skulle jag
ha glömt någon detalj gör sig de ärade
talarna säkerligen påminda.

Låt mig så, herr talman, även säga
några ord om bemanningen på loken.

SJ har tillämpat enbemanning på lok
ända sedan början av elektrifieringen
av huvudlinjerna på 1920-talet och den
har varit av betydande omfattning ända
sedan mitten av 1940-talet. De nuvarande
reglerna har, som jag påpekade, utarbetats
i samråd med Svenska järnvägsmannaförbundet
och de har tillämpats
sedan år 1956, dock med vissa
mindre ändringar, i huvudsak berörande
bemanningen på lok som drar godståg
på vissa sidolinjer. — I utlandet förekommer
också enbemanning — i Norge
t. o. m. i betydligt större omfattning
än hos oss. Men hur det är i andra länder
skall vi kanske lämna därhän i
detta sammanhang.

Någon av talarna tog upp mitt allmänna
uttalande i slutet av interpellationssvaret,
 att jag självfallet kommer
att följa frågan med allra största intresse.
 I detta intresse ligger naturligtvis
inte bara att jag kommer att ta del av
vad som sägs, vad som förs fram i rapporter,
 vad som klargöres genom utredningar
o. s. v. Nej, det innebär självfallet
också att vi är beredda att till
positiv prövning ta upp vad som framkommer
vid utredningen, om materialet
är av sådan beskaffenhet att det föranleder
åtgärder. Men om dem vet jag
för ögonblicket ingenting eftersom utredning
pågår.

Intresset gäller ju också frågan om
bemanningen. Jag vill inte göra gällande
att den frågan bara rör personal -

organisationen hos statens järnvägar,
även om vi måste anse det riktigt att
SJ i första hand får ta ställning till frågan.
 Staten kan inte lämna frågan helt
ur sitt synfält.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Min inledande lilla anmärkning
om det snabba svaret var
närmast positiv. Det hoppas jag att statsrådet
uppfattade och uppskattade. Vad
sedan gäller de alltför snabba svaren
delar vi tydligen varandras uppfattning.

Frågan om mittensamverkan kanske
inte tillhör dagens diskussion. I varje
fall har jag inte medverkat till något
av det som statsrådet här drog upp. Min
lilla anmärkning rörde sig om andra,
som jag tycker kanske för hastiga åtgärder.
 Vi kanske kan vara sams även
i det fallet.

Det hör väl till sakens natur att man
blir ense om att en sådan fråga som
denna kräver allvarliga överväganden.
Att enbemanningen främst förekommer
i godståg är en upplysning vi noterar
med tillfredsställelse, eftersom man inte
har samma trafiksäkerhetskrav när det
gäller godsbefordran som när det gäller
personbefordran. Det förefaller då
som om Skultorpsolyckan är ett tragiskt
undantag. Man kanske får den uppfattningen
av de framförda synpunkterna
att enmansbetjäningen inte borde ha förekommit.
 Jag har undvikit att gå in
på detta speciella fall därför att utredningen
pågår och jag vill inte heller nu
göra det, men jag kan inte undgå att
göra den reflexionen.

Personalorganisationerna och SJ:s
ledning får diskutera frågan om enmansbetjäning.
 Jag vill här bara trycka
på vad också statsrådet betonade,
nämligen att anslagsfrågorna inte får
bli avgörande när det gäller säkerheten
för människoliv. Vi torde också vara
överens om att det är beklagligt att sådana
olyckor som denna måste inträffa
för att säkerhetsfrågor skall aktualiseras.
 Det är väl naturens gång att vi inte

Fredagen den 26 februari 1965

Nr 9

45

Svar på interpellation och frågor ang.

observerar säkerhetsföreskrifterna på
vissa områden förrän riskerna påvisas
genom en olyckshändelse.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja uttala
min tillfredsställelse över kommunikationsministerns
förklaring att han är
villig att göra allt som göras kan för att
öka byggnadstakten så, att trävagnarna
kommer att försvinna kanske till och
med tidigare än inom fem år.

Vad sedan gäller bemanningen vill jag
naturligtvis inte göra anspråk på att
vara sakkunnig, men jag har vid samtal
under de senaste dagarna kommit i kontakt
med flera SJ-män som är väldigt
oroliga just över att loken skall vara
enbemannade. Efter den fruktansvärda
olyckan i Skultorp har oron snarare
ökat än minskat. Jag vill därför trycka
på nödvändigheten att de lok som för
fram snälltåg skall vara tvåbemannade
så länge vi inte har det automatiska
tågstopp som gör att tåget stannar när
linjen inte är klar.

Vad sedan gäller publiceringen av interpellationssvaret
skall jag göra en liten
undersökning av hur det har gått till.
Om det är mitt fel ber jag om ursäkt
för det.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för att
kommunikationsministern ytterligare
underströk sin tidigare lämnade försäkran
att det redan nu är uteslutet att
trävagnar skulle kunna ingå i expresseller
snälltåg. Att det ändå kan gå illa
har vi ju sett i detta sammanhang då
det skedde en sammanstötning mellan
person- och snälltåg.

Låt mig också få uttala min tillfredsställelse
över ett ord kommunikationsministern
yttrade, nämligen att en fördröjning
av en lösning på detta problem
inte får »sitta i pengar». Mycket tillfredsställande
är det också, synes det
mig, att kommunikationsministern ställt
SJ :s ledning inför frågan om en sådan

enmansbetjäningen på snälltågslok, m. m.

eventuell omdisponering av de tillgängliga
medlen att utrangerandet av
dessa »dödsfällor» får förtursrätt. Skulle
det sedan behövas mera pengar hoppas
jag att kommunikationsministern
kan förmå finansministern att gå med
på att ett annat år ge SJ de 5 miljoner
kronor SJ begärt utöver vad man nu
erhållit. Det får inte sitta i pengar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 25, angående
förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga; och
till statsutskottet propositionen nr 26,
angående anslag till investeringar i försvarets
fabriksfond m. m.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av motioner angående
firmaskydd,

nr 4, i anledning av motioner om rätt
till beriktigande av uppgift i massmedia,
 och

nr 5, i anledning av motion om skydd
mot publicering i massmedia av nedsättande
uppgifter om enskild person;
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1965/66 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster, och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda fram -

46

Nr 9

Fredagen den 26 februari 1965

ställning angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1965/66 jämte i ämnet väckta motioner;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till allmän försäkringskassa,
 m. m.,

nr 4, i anledning av väckta motioner
om änkepension för kvinna i visst fall,
nr 5, i anledning av väckta motioner
om tilläggspension till vissa ålderspensionärer
m. fl.,

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om behörighet
att utöva veterinäryrket m. m.
jämte i ämnet väckt motion,

nr 7, i anledning av väckt motion om
alternativ tjänstgöring för vissa vapenvägrare,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om hemmafruars rätt till gratisår inom
tilläggspensioneringen,

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående socialförsäkringsskyddet för
företagare och fria yrkesutövare, och
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående deltids- och korttidsanställdas
samt lågavlönades ställning inom den
allmänna försäkringen; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion om
åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska
flyktingar,

nr 2, i anledning av väckt motion om
reparationsplikt för ägare av flerfarailjs
hyreshus,

nr 3, i anledning av väckta motioner
om samordning av lagstiftningsarbetet
inför högertrafikreformen, och

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående marklagstiftningen.

§ 6

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,

nr 65, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag;
och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461).

§ 7

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, angående anslag till
markförvärv för övningsfält m. m. för
budgetåret 1965/66 in. in., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Jönsson i
Ingemarsgården till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
möjlighet för vissa värnpliktiga att
utbyta militärtjänst mot tjänstgöring
som provinsialläkare.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.56.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 65

514027