Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

1

Nr 173

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963
(nr 268) om igång sättning stillstånd för byggnadsarbete;
given Stockholms slott den 5 november 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den fullmakt som Kungl. Maj :t f. n. har att vid allvarlig brist på arbetskraft
i byggnadsindustrien förordna att byggnadsarbete av visst slag inom
visst område inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd upphör att gälla
den 31 december 1965. I propositionen föreslås att denna fullmakt skall
avlösas av en något vidgad fullmakt. Enligt denna skall Kungl. Maj:t även
vid annat hinder för byggnadsverksamheten kunna förordna för hela landet
eller del av landet att visst slags byggnadsarbete inte får påbörjas utan
igångsättningstillstånd. Den nya fullmakten föreslås skola gälla till utgången
av år 1967. 1

1 — Bilaga till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 173

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

1

Därest inom-------— -

Råder inom visst område allvarlig
brist på arbetskraft i byggnadsindustrien,
äger Konungen för viss tid
förordna, att byggnadsarbete av visst
slag, som är att anse såsom mindre
angeläget från allmän synpunkt, icke
må påbörjas inom området utan
igångsättningstillstånd.

(Föreslagen lydelse)

§•

--visst slag.

Råder allvarlig brist på arbetskraft
i byggnadsindustrien eller föreligger
annat avsevärt binder för
byggnadsverksamheten, äger Konungen
förordna att byggnadsarbete
av visst slag icke må påbörjas utan
igångsättningstillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966 och gäller till utgången av
år 1967. 1

1 Senaste lydelse av 1 §, gällande t. o. m. den 31 december 1965, se 1964:300.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på
Stockholms slott den 22 oktober 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Andersson, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående lagstiftning
om fullmakt för Kungl. Maj:t att om det samhällsekonomiska läget så
kräver förordna om begränsningar i byggnadsverksamheten samt anför.

Lagen den 29 maj 1964 (nr 300) angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
vilken ger Kungl. Maj :t möjlighet att vid brist på arbetskraft prioritera sådant
byggnadsarbete som är angeläget från allmän synpunkt, upphör att
gälla vid utgången av år 1965. Inom inrikesdepartementet har undersökts
behovet av möjligheter för Kungl. Maj :t att även därefter styra byggnadsverksamheten.
Resultatet redovisas i en inom departementet upprättad, den
22 september 1965 dagtecknad promemoria (stencil In 1965: 6) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av
arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, fullmäktige
i riksbanken, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund och Sveriges grossistförbund (de tre sistnämnda gemensamt),
Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
(SABO), Svenska riksbyggen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund
(de tre sistnämnda gemensamt), Svenska byggnadsarbetareförbundet,
Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

Historik och nuvarande ordning
Säsongutj amning

Lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
tillkom som ett led i strävandena att skapa ekonomisk stabilitet i en tid av
stor brist på arbetskraft och byggnadsmaterial. Lagens giltighetstid var
1 * — Bilaga till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 173

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

begränsad men förlängdes i olika omgångar och utlöpte först vid utgången
av juni 1963. Under större delen av giltighetstiden var regleringens huvuduppgift
av investeringsbegränsande natur. Regleringen var ett medel att
välja ut de byggnadsföretag som med hänsyn till sin betydelse ansågs böra
främst få ta det tillgängliga investeringsutrymmet i anspråk. En annan
viktig uppgift för regleringen var att bidra till en sådan spridning av
igångsättningstiderna för olika byggnadsföretag att säsongarbetslösheten
i byggnadsbranschen motverkades.

I enlighet härmed gav 1943 års lag Kungl. Maj :t fullmakt att i den mån
det behövdes »för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en
ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft» förordna att
byggnadstillstånd skulle fordras. I sådant tillstånd kunde föreskrivas tidpunkt
för arbetets påbörjande och villkor för dess bedrivande i övrigt. Tillståndstvånget
omfattade i princip alla slag av byggnader.

Med verkan fr. o. m. år 1959 meddelade Kungl. Maj :t generellt byggnadstillstånd
för alla slags arbeten. Därefter användes byggnadsregleringen endast
såsom ett medel för säsongutjämning inom byggnadsbranschen. Arbetsmarknadsmyndigheterna
bestämde genom igångsättningstillstånd tiden för
arbetenas påbörjande och kunde även meddela föreskrifter om arbetsstyrkans
storlek och sammansättning.

För att undersöka möjligheterna att i andra former än genom igångsättningstillstånd
främja säsongutjämning inom byggnadsbranschen påbörjades
den 1 april 1959 en försöksverksamhet, som innebar att i vissa försöksorter
inte heller igångsättningstillstånd fordrades. Som förutsättning härför
gällde att i försöksorterna inrättades samarbetsnämnder med uppgift att
verka för att byggnadsverksamheten ordnades på sådant sätt att säsongutjämningen
inte blev sämre än om systemet med igångsättningstillstånd alltjämt
hade tillämpats i samma orter. Nämnderna bestod av en företrädare
för arbetsmarknadsverket, två företrädare vardera för områdets byggarbetsgivare
och byggnadsarbetare samt två för de i försöksområdet ingående kommunerna.

Statsmakterna beslutade år 1963 (prop. 1963: 124, L3U 24, rskr 284) att
säsongutjämningen i princip helt skulle bli en angelägenhet för frivillig
samverkan mellan byggarbetsmarknadens parter under aktiv medverkan av
arbetsmarknadsmyndigheterna. Organ för denna samverkan skulle utgöras
av byggarbetsnämnder med samma funktion och sammansättning som samarbetsnämnderna.
På arbetsmarknadsstyrelsen skulle ankomma att närmare
planera och leda nämndernas verksamhet och svara för indelning i lämpliga
distrikt. Det stod klart att effektiviteten i den frivilliga verksamheten i hög
grad skulle bli beroende av i vilken utsträckning planeringsorganens rekommendationer
följdes av byggherrar och andra. Här förutsattes att byggarbetsmarknadens
partsorganisationer verksamt skulle kunna bidra till ett gott
resultat.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

I de orter där igångsättningstillstånd inte fordrades tidigare, dvs. i försöksorterna,
kunde systemet med frivillig planering genast börja tillämpas.
1 övriga delar av landet är systemet avsett att genomföras under en övergångsperiod,
som löper ut den 30 juni 1966. Under den nu gångna delen av
denna övergångstid har förberedelser vidtagits för övergång i hela landet
till en frivillig planering för säsongutjämning.

Sålunda har den 21 september 1964 träffats en överenskommelse mellan
arbetsmarknadsstyrelsen samt Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska
väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund och Svenska byggnadsarbetareförbundet
samt mellan organisationerna inbördes. I överenskommelsen,
till vilken Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anslutit
sig, utfäster sig de nämnda förbunden att hos sina underordnade organ
resp. hos sina medlemmar verka för att länsarbetsnämndernas och byggarbetsnämndernas
rekommendationer om lämplig tidpunkt för igångsättning
av byggnads- och anläggningsarbete följs samt för att nämndernas arbete
i dessa avseenden underlättas. Förbunden åtar sig också att verka för
att den nya planeringsordningen genomförs successivt på sådant sätt att den
före den 1 juli 1966 omfattar hela landet.

Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen efter vederbörligt bemyndigande nu
anställt personal för de planeringsuppgifter som är aktuella i sammanhanget
samt påbörjat och delvis genomfört utbildning av denna personal. Styrelsen
och de nämnda arbetsmarknadsparterna har också gemensamt utarbetat
instruktion för byggarbetsnämnderna och anvisningar för det praktiska
planeringsarbetet.

Enligt planerna skall i hela landet organiseras omkring 70 byggnadsnämnder.
Som jämförelse må nämnas att nyssnämnda överenskommelse —
i överensstämmelse med en rekommendation i prop. 1963: 124 (s. 26) —
som riktpunkt för indelningen i planeringsområden anger arbetsmarknadsstyrelsens
A-regioner, vilka är 91 till antalet. Enligt uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen
i skrivelse den 28 juni 1965 kan övergång till systemet
med frivillig planering genom byggarbetsnämnder ske successivt så att det
den 1 juli 1966 omfattar hela landet.

I samband med 1963 års beslut om den här beskrivna frivilliga planeringen
för jämn sysselsättning och byggnadsregleringens upphävande behandlades
behovet av fortsatt lagstiftning till stöd för den frivilliga samverkan mellan
myndigheterna och arbetsmarknadsparterna. I prop. 1963: 124 med förslag
till lag om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete (s. 27) anförde föredragande
departementschefen att det vore oklokt att inte skapa en reservmöjlighet
att ingripa reglerande, för den händelse de på frivillighet grundade
åtgärderna skulle visa sig otillräckliga, samt föreslog som lämpligt instrument
härför eu fullmaktslag, som skulle ge Kungl. Maj :t möjlighet att ingripa
och sätta regleringen i kraft, när så befanns påkallat.

Förslaget ledde till lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättnings -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

tillstånd för byggnadsarbete, som trädde i kraft den 1 juli 1963. Enligt denna
kan Kungl. Maj :t, om de frivilliga åtgärderna visat sig inte kunna trygga
säsongutjämningen, förordna att igångsättningstillstånd skall inhämtas
från arbetsmarknadsmyndighet innan byggnadsarbete påbörjas. För de
områden, där det fram till den 1 juli 1963 fordrats igångsättningstillstånd,
har sådant förordnande meddelats i övergångsbestämmelserna till 1963 års
lag. Detta generella förordnande upphör, enligt lagen den 23 april 1965 (nr
88) angående ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till 1963 års lag,
att gälla den 30 juni 1966. Kungörelsen den 31 maj 1963 (nr 269) med
tillämpningsföreskrifter till 1963 års lag anger bl. a. de byggnadsarbeten
för vilka igångsättningstillstånd inte behövs trots att nyssnämnda förordnande
gäller. Det är i huvudsak arbeten av mindre omfattning vilka föga
påverkar säsongutjämningen.

I fråga om säsongutjämningen innebär således gällande bestämmelser att
fr. o. m. den 1 juli 1966 några igångsättningstillstånd inte fordras, att i stället
frivillig samverkan och planering sker i byggarbetsnämnderna samt att
1963 års fullmaktslag inte tillämpas. Eftersom lagens bestämmelser om
igångsättningstillstånd i säsongutj ämnande syfte inte har tidsbegränsad giltighet,
kvarstår emellertid möjligheten för Kungl. Maj :t att utan riksdagens
medverkan förordna att igångsättningstillstånd skall krävas för vissa
byggnadsföretag.

Prioritering

Under senare delen av år 1963 visade det sig nödvändigt att vidta särskilda
åtgärder i syfte att dämpa den starkt ökade efterfrågan på arbetskraft för
byggnadsverksamhet. Sålunda utfärdades cirkulär till samtliga statsmyndigheter
angående begränsning av den statliga byggnadsverksamheten. Detta
ledde till att flera statliga byggnadsföretag uppsköts. På motsvarande sätt
förfor även vissa kommuner. De sålunda uppskjutna byggnadsföretagen utgjorde
till övervägande del angelägna projekt. I och med att byggnadsregleringen
upphört att gälla den 30 juni 1963, saknades legala möjligheter att
begränsa enskild byggnadsverksamhet. Säsongutjämningsregleringen enligt
1963 års lag gav nämligen inte möjlighet härtill.

Genom lagen den 29 maj 1964 (nr 300), som trädde i kraft den 18 juni
1964, angående ändrad lydelse av 1 § 1963 års lag infördes möjlighet att
prioritera sådant byggnadsarbete som är angeläget från allmän synpunkt.
I prop. 1964: 95 som låg till grund för denna lagändring (jfr L3U 1964: 30,
rskr 186) redogjordes till en början för den rådande utomordentligt starka
efterfrågan på byggnader och anläggningar av olika slag samt påpekades
att det självfallet är samhällets uppgift att genom positiva åtgärder
söka göra det möjligt att tillgodose alla angelägna byggnadsbehov. Balans
mellan tillgång och efterfrågan borde främst eftersträvas med hjälp

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

av produktionsstimulerande åtgärder såsom säsongutjämning för att skapa
full sysselsättning för byggarbetskraften, omflyttning av sådan arbetskraft,
utbildning och omskolning för att öka tillgången på byggarbetskraft, rationalisering
för att höja byggnadsindustrins produktionskapacitet samt förbättrad
samhälls- och byggplanering.

Eftersom vissa av dessa åtgärder ger full effekt först på längre sikt ansågs
det oundvikligt att knappheten på resurser i vissa lägen kunde komma
att tillspetsa situationen så att en överkonjunktur skulle hota inom
byggnadssektorn i vissa delar av landet.

Även 1964 års prioriteringslagstiftning har karaktären av en fullmakt för
Kungl. Maj :t att förordna att byggnadsarbete inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd.
Förutsättningen härför är att det inom visst område råder
allvarlig brist på arbetskraft inom byggnadsindustrin. Brist på andra
för byggnadsverksamheten erforderliga resurser, exempelvis kapital, kan
däremot inte föranleda prioritering genom igångsättningstillstånd. Dessa
andra resurser är nämligen, heter det i nyssnämnda proposition, inte så
lokalt bundna som arbetskraften till stor del är. Samtidigt som prioriteringsfullmakten
trädde i kraft förordnade Kungl. Maj :t, genom kungörelsen den
29 maj 1964 (nr 301) angående ändring i den förut nämnda tillämpningskungörelsen,
att prioriteringsbestämmelserna skulle gälla i huvudsak i de
tre största städerna med kringliggande kommuner. Efter utvidgning genom
ytterligare ändring den 23 april 1965 (nr 89) i tillämpningskungörelsen gäller
prioriteringsbestämmelserna sedan den 6 maj 1965 i Stockholms stad
och län, Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och
Västmanlands län samt i Göteborgsområdet och ett stort antal tätortskommunblock
i övriga delar av landet.

De byggnadsobjekt som berörs av ifrågavarande tillståndsprövning är
som nämnts de som är mindre angelägna från allmän synpunkt. Det ankommer
på Kungl. Maj :t att med hänsyn till den rådande situationen på byggnadsmarknaden
och övriga på frågan inverkande omständigheter ange
dessa slag av objekt. De riktlinjer som gäller härvidlag (prop. 1964:95
s. 17) innebär i huvudsak att bostadsbyggandet, industrins anläggningar
samt byggnader för sjukvård, socialvård och undervisningsväsendet anses
angelägna. Sådana byggnadsföretag prioriteras lagtekniskt på det sättet att
de inte berörs av prioriteringsbestämmelserna och att de således får påbörjas
utan annat tillstånd än som kan krävas för säsongutjämning. De slag av
objekt som anses mindre angelägna specificeras i den nämnda tillämpningskungörelsen.
Härigenom medför systemet den administrativa fördelen att
de angelägna projekten — dvs. den största delen av byggnadsvolymen — i
stort sett lämnas oberörda av den individuella prioritetsprövningen. Denna
omfattar alltså betydligt färre tyj>er av byggnadsföretag än prövningen för
säsongutjämning. Prioritetsprövningen avser nämligen i nyssnämnda tilllämpningskungörelses
lydelse enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 89)
följande byggnadsföretag.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

1. bensinstation, reparationsverkstad för motorfordon, parkeringshus
samt sådan parkeringsanläggning, som ej inrättas i anslutning till ny bostadsbebyggelse
;

2. hus som helt eller till huvudsaklig del inrymmer butiks-, kontors- eller
banklokaler;

3. kommunal förvaltningsbyggnad;

4. byggnad som helt eller till huvudsaklig del inrymmer kyrkliga eller
andra samlingslokaler eller nöjeslokaler;

5. sporthall eller annan idrottsanläggning;

6. enfamiljshus, om huset genom arbetet erhåller en bostadsyta överstigande
200 kvadratmeter;

7. kommunal gata, väg eller annan samfärdsled som icke behöves för nytt
bostadsområde.

I de områden, där prioriteringsbestämmelserna gäller, prövas frågan om
igångsättningstillstånd för dessa objekt från fall till fall och med hänsynstagande
till de lokala förhållandena. Prövningen ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, länsarbetsnämnden, som i
förekommande fall inhämtar yttrande från vederbörande byggarbetsnämnd.
Enligt föreskrifter som arbetsmarknadsstyrelsen utfärdat skall länsarbetsnämnderna
vidta sådana åtgärder att behovet av arbetskraft till alla aktualiserade
byggnadsprojekt om möjligt tillgodoses. Därvid skall särskilt beaktas
de möjligheter att utnyttja arbetskraften effektivare som föreligger genom
ytterligare säsongutjämning. Möjligheterna att flytta om och utbilda arbetskraft
skall också tillvaratas. I ärende om igångsättningstillstånd skall arbetskraftstillgången
under hela den tid arbetet avses pågå prövas och hänsyn
tas till utvecklingen inom ett större geografiskt område. Är det inte
möjligt att tillgodose efterfrågan på byggnadsarbetare, avslås eller bordläggs
ansökningen om igångsättningstillstånd, beroende på när erforderlig
arbetskraft kan beräknas bli tillgänglig. Ansökan får bifallas bara i den utsträckning
det oprioriterade byggnadsföretaget kan utföras utan att inkräkta
på arbetskraftstillgången för andra slag av byggnadsarbete.

Prioriteringen skiljer sig från säsongutjämningsbestämmelserna däri att
den är tidsbegränsad genom lag. Den åt Kungl. Maj :t givna fullmakten att
— som skett i tillämpningskungörelsen — förordna om krav på igångsättningstillstånd
vid brist på byggarbetskraft upphör nämligen att gälla vid
utgången av år 1965.

Förhållandet mellan säsongutjämnings- och prioriteringsbestämmelserna m. m.

Av redogörelsen för gällande bestämmelser framgår att både säsongutjämnings-
och prioritetsprövning kan förekomma i samma område. Frågan
om igångsättningstillstånd behandlas då som ett ärende. Först undersöks
om det tillämnade byggnadsföretaget är prioriterat. År så fallet prövas ansökan
om igångsättningstillstånd enbart från säsongutjämningssynpunkt. I

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

motsatt fall prövas om arbetskraftssituationen medger att igångsättningstillstånd
lämnas eller kräver att ansökningen avslås eller bordläggs. Vid
denna prioritetsprövning beaktas också säsongutjämningsintresset.

Enligt kungörelsen den 31 maj 1963 (nr 270) om viss uppgiftsskyldighet
rörande byggnadsarbete är den som utför eller avser att utföra byggnadsarbete
och den för vars räkning arbetet utförs eller avses skola utföras skyldig
att efter anmodan lämna arbetsmarknadsmyndigheterna de uppgifter om
arbetet som behövs för planläggning av åtgärder syftande till jämn sysselsättning
under olika delar av året för byggnadsindustrins arbetskraft. Uppgiftsskyldigheten
avser således endast säsongutjämningen, men eftersom
denna med något undantag omfattar flera typer av byggnadsföretag än prioritetsprövningen
behövde reglerna för den sistnämnda inte kompletteras
med någon särskild uppgiftsskyldighet. Metoder för insamling och bearbetning
av uppgifter till grund för sysselsättningsplaneringen har utarbetats
av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med parterna på byggarbetsmarknaden.

Nämnda uppgiftsskyldighet bör enligt ett uttalande av departementschefen
i prop. 1963: 124 (s. 28) innebära att den som bedriver eller ämnar
bedriva byggnadsarbete på anmodan skall lämna länsarbetsnämnd de uppgifter
som erfordras för en bedömning av sysselsättningsförhållandena
inom byggnadsindustrin. Den i kungörelsen fastslagna rätten för arbetsmarknadsmyndigheterna
att anmoda byggherrar och andra att lämna uppgifter
om planerad byggnadsverksamhet torde därför få anses gälla även
om Kungl. Maj :t inte förordnat om säsongutjämningsprövning. Nämnda
myndigheter måste ha tillgång till uppgifterna bl. a. för att kunna bedöma
om de skall föreslå Kungl. Maj:t att införa sådan prövning.

Erfarenheter av prioriteringen åren 1964 och 1965

Som nämnts i det föregående har prioriteringsbestämmelserna varit i tilllämpning
sedan den 18 juni 1964 och därvid utvidgats med verkan fr. o. m.
den 6 maj 1965. Resultatet åskådliggörs av två tabeller som arbetsmarknadsstyrelsen
tillhandahållit. Tabellerna torde få fogas som bilaga 1 och 2 till
protokollet i detta ärende.

Tabell 1 avser huvuddelen av den tid bestämmelserna tillämpats fram till
den 31 juli 1965. Av tabellen framgår att antalet avslagna ansökningar under
denna tid uppgick till 106, motsvarande en investeringskostnad av 397 milj.
kr. Antalet bordlagda ärenden uppgick den 1 augusti 1965 till 144, representerande
en kostnad av 207 milj. kr. De avslagna och bordlagda ansökningarna
motsvarar alltså tillsammans en kostnad av 604 milj. kr., vilket torde
motsvara en arbetskraftsvolyin av minst 3 000 årsarbetare.

Som framgår av tabell 1 har från regleringens början till den 30 april 1965,
dvs. då regleringen utvidgades, avslagits 18 ansökningar (5 milj. kr.). Den

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1965

1 maj 1965 redovisades 81 bordlagda ärenden (293 milj. kr.). Under tiden
därefter, dvs. den 1 maj—den 31 juli 1965, har däremot avslagits 88 ansökningar
(392 milj. kr.). Den 1 augusti 1965 redovisades 144 bordlagda ärenden
(207 milj. kr.). Dessa tal återspeglar en förändring som skett efter utvidgningen
i maj 1965. Från arbetsmarknadsstyrelsen har inhämtats att detta
hänger samman bl. a. med att länsarbetsnämnderna till en början hade vissa
svårigheter att bedöma om främst bostadsbyggandet kunde påräkna krediter
för igångsättning i planerad omfattning. Särskilt under den tidigare perioden
har länsarbetsnämnderna föredragit att bordlägga i stället för att avslå
ansökningarna för att kunna sätta in även oprioriterade, mindre arbeten,
om sysselsättningsläget skulle kräva det. Efter den 1 maj 1965 har emellertid
arbetsmarknadsutsikterna särskilt i storstadsområdena bedömts så att
fler ansökningar har ansetts böra avslås. I första hand gäller detta mera
omfattande byggnadsföretag, medan ärenden avseende mindre företag i regel
fortfarande bordläggs.

Av tabell 2, som åskådliggör fördelningen länsvis, framgår att så gott som
alla avslagna och 83 % av bordlagda ansökningar avser byggnadsföretag
i Stockholms stad och län samt Uppsala, Jönköpings, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Även de inneliggande, ej avgjorda
ärendena hänför sig i både antal och kostnader främst till dessa län.

Enligt vad som inhämtats från de tillämpande myndigheterna har prioriteringen
för dem inte medfört någon nämnvärd komplicering eller ökad
arbetsbelastning i fråga om ärendenas handläggning. I de områden, där
säsongutjämningsbestämmelserna inte gällt och således igångsättningstillstånd
fordrats först i och med att prioriteringsreglerna införts där, har länsarbetsnämnderna
på olika sätt sökt sprida information om denna förändring,
bl. a. genom byggarbetsnämnderna och kommunernas byggnadsnämnder.
Länsarbetsnämnderna saknar möjligheter att vidta särskilda åtgärder
för att kontrollera om ansökningar kommer in, när det fordras, och hur
föreskrifterna efterlevs. Med hänsyn till länsarbetsnämndernas och byggarbetsnämndernas
kännedom om den aktuella byggnadsverksamheten torde
man emellertid kunna utgå från att ansökningar om igångsättningstillstånd
i regel gjorts i de fall då tillstånd fordras.

I de områden, där frivillig planering för säsongutjämning och prioritering
genom igångsättningstillstånd verkat jämsides, synes det inte ha uppstått
några större olägenheter. Länsarbetsnämnderna har där i allmänhet diskuterat
även de oprioriterade byggnadsföretagens igångsättningstider med vederbörande
byggarbetsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

11

Departementspromemorian

I departementspromemorian berörs först byggnadsverksamhetens
betydelse för samhällsekonomin.

Investeringarna tar i anspråk en betydande del av våra resurser, och tendensen
är att deras andel stadigt ökar. F. n. utgör bruttoinvesteringarna i
det närmaste en tredjedel av bruttonationalprodukten. Av de totala investeringarna
svarade investeringar i byggnads- och anläggningsverksamhet
år 1964 för 58 %. Utvecklingen under den gångna femårsperioden innebär
att byggnadsverksamhetens andel av de totala investeringarna ökat något.

I absoluta belopp uppgick investeringarna i byggnads- och anläggningsverksamhet
under år 1964 till 18,2 miljarder kr. Det har beräknats att byggnads-
och anläggningsverksamheten sysselsätter närmare 9 % av den
totalt tillgängliga arbetskraften. Härtill kommer arbetskraft inom byggnadsämnesindustrien,
transportväsendet och den övriga industrien till den del
den framställer produkter för användning inom byggandet. Jämfört med
övrig investeringsverksamhet kan det vidare antas att investeringarna i
byggnader och anläggningar till väsentligt större del finansieras med krediter,
som förmedlas av kreditmarknadens institutioner.

De betydande anspråk på resurser i form av arbetskraft och material som
byggnadsverksamheten ger upphov till liksom dess beroende av kreditfinansiering
skapar i och för sig problem för den ekonomiska politiken. De skärps
emellertid och får sin särprägel genom den förhållandevis långa tidrymd
som förflyter mellan investeringens påbörjande och dess färdigställande.
Den bindning av resurser som ett beslut om en byggnadsinvestering innebär
ställer därför särskilda krav på en planering i syfte att undvika åtaganden
som kan överanstränga de samlade resurserna i samhället. Den pågående
starka industrialiseringen av byggandet innebär att förändringar i byggandets
volym återverkar mera påtagligt inom stora områden av industrien i
övrigt och skärper därmed kravet på att byggnadsverksamheten i varje läge
bedöms mot bakgrund av de samlade tillgängliga resurserna.

Den betydelse som byggnadsverksamheten sålunda har för samhällsekonomin
utgör enligt promemorian bakgrunden till de särskilda åtgärder som
statsmakterna från tid till annan vidtagit i fråga om denna näringsgren.

Härefter erinras i promemorian om att statsmakterna fr. o. m. den 1 januari
1966 inte längre har möjlighet att genom krav på igångsättningstillstånd
påverka byggnadsinvesteringarnas volym. Det som därefter återstår
av byggnad sregleringen är endast anordningar, som har till ändamål att
främja en utjämning av sysselsättningen över året.

Behovet av instrument för att påverka säsongutjämningen inom
byggnadsproduktionen sägs i promemorian vara allmänt erkänt och behand2*
— Bilaga till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. AV 173

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

las inte närmare. Det framhålls endast att anledning inte heller finns att nu
ta upp spörsmålet om formerna för ingripanden i det begränsade syftet att
främja en jämn sysselsättning. Statsmakternas beslut om övergång till eu
frivillig igångsättningsplanering bör enligt vad som uttalas i promemorian
fullföljas i enlighet med det förut fastställda tidsprogrammet.

Därefter granskas i promemorian frågan om samhället bör och kan avhända
sig varje möjlighet att i fortsättningen medelst tillståndsprövning
begränsa byggnadsinvesteringarnas volym. Ett utrymme
för samhälleliga åtgärder i syfte att hålla tillbaka investeringarna
framstår i och för sig som oumbärligt, om framgång skall kunna vinnas i
strävandena att upprätthålla jämvikt i samhällsekonomin. Frågan är därför
närmast om den erforderliga effekten kan åstadkommas med enbart finansoch
penningpolitiska medel.

Till en början erinras om att dessa medel är i hög grad generella till sina
verkningar. Detta innebär att det möter betydande för att inte säga oöverstigliga
svårigheter att inom finans- och penningpolitikens ram erhålla en
mera påtaglig selektiv begränsningseffekt. Det synes sålunda knappast möjligt
att med generella finans- och penningpolitiska medel påverka investeringsverksamhetens
inriktning i sådan grad som från samhällets synpunkt
kan vara önskvärt i en situation, då den samlade efterfrågan på investeringsresurser
avsevärt överstiger utbudet av sådana resurser. Även om det skulle
vara möjligt att med generella metoder nedbringa den totala investeringsverksamheten
till en omfattning som kan accepteras med hänsyn till den
samhällsekonomiska jämviktens krav, medger dessa metoder endast i ringa
grad att användningen av resurserna styrs så att investeringarna får den
från samhällelig synpunkt lämpligaste fördelningen på olika ändamål.

Vidare framhålls i promemorian att finans- och penningpolitiken är föga
ägnad att åstadkomma den regionala fördelning av investeringarna som
skulle vara mest ändamålsenlig med hänsyn till byggnadsbehovets lokala
variationer och den rådande fördelningen av de reala resurserna. Även i ett
läge där starkt investeringsbromsande åtgärder av generell art vidtas kan
det därför uppträda lokala störningar i form av överefterfrågan på investeringsresurser.

Härtill fogas den anmärkningen att det i praktiken knappast visat sig
genomförbart att tillämpa de generella ekonomiska medlen med sådan skärpa
att det blivit möjligt att enbart med deras hjälp hålla tillbaka de totala
investeringarna tillräckligt mycket utan risk för skadliga biverkningar i
ekonomin. Sålunda har t. ex. under perioder då marknadsräntorna legat på
en toppnivå efterfrågan på investeringsresurser likväl tenderat att med betydande
marginal överstiga tillgångarna med åtminstone lokal överhettning
i konjunkturen som följd.

Av det sagda dras i promemorian slutsatsen att, ehuru den ekonomiska
åtstramning som från tid till annan är ofrånkomlig primärt måste åstad -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

kommas med anlitande av generella finans- och penningpolitiska medel,
dylika generella ingripanden kan behöva kompletteras med selektivt verkande
åtgärder i syfte att medverka till en lokal skärpning av den investeringsbegränsande
effekten och att främja en från samhällets synpunkt önskvärd
inriktning av investeringarna. Den lagstiftning om prioritering av angelägna
byggnadsföretag, som gäller intill utgången av innevarande år, utgör
en form för sådan komplettering av de generella medlen för ekonomisk
åtstramning.

Tillkomsten av denna lagstiftning bör ses mot bakgrund av utvecklingen
på arbetsmarknaden under år 1963. Den konjunkturnedgång som blev märkbar
hösten 1961 och som fördjupades under år 1962 med särskilt påtagliga
arbetslöshetsrisker inom skogs- och verkstadsindustrien samt inom byggnadsverksamheten
förbyttes under år 1963 i en allmän konjunkturuppgång.
Omfattande åtgärder i konjunkturstimulerande syfte från statsmakternas
sida hade medverkat till att avmattningen passerat utan att leda till en mer
omfattande arbetslöshet. Investeringsfonderna hade frisläppts och de offentliga
investeringarna ökats, varjämte igångsättningen av bostadsbyggen tilllåtits
öka mycket kraftigt.

Verkningarna av dessa konjunkturstimulerande åtgärder hade inte upphört,
när den av konjunkturuppgången framkallade stegringen i arbetskraftsefterfrågan
började framträda under sommaren 1963. Den konkurrens
om arbetskraften som blev en följd härav föranledde farhågor för en
överhettning i samhällsekonomin. I detta läge utfärdades föreskrifter och
rekommendationer som syftade till att tillfälligt begränsa det offentliga byggandet.
Samtidigt syntes föreligga anledning till oro för att de knappa arbetskraftstillgångarna
på den starkt expanderande byggnadsmarknaden
skulle komma att i ökad grad användas för mindre angelägna byggnadsändamål
till förfång för byggandet av bl. a. bostäder, industrier, sjukhus och
undervisningsanstalter. Tendenserna i den ekonomiska utvecklingen tydde
inte heller på att anspråken på resurser skulle minska under den närmaste
framtiden. För att säkerställa erforderliga resurser till de angelägnaste byggnadsändainålen
tedde det sig nödvändigt att komplettera de generella ekonomiska
medlen med ett instrument, varigenom statsmakterna mera direkt
kunde dämpa tendenserna till överhettning på byggnadsmarknaden och i
någon mån styra användningen av resurserna. I detta syfte byggdes lagen
om igångsättningstillstånd uL med bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj :t
alt förordna om prioritering av angelägna byggnadsändamål.

Erfarenheterna från tillämpningen av denna prioritering tyder enligt promemorian
på att tillståndsprövningen har haft en inte oväsentlig betydelse
när det gällt att hålla tillbaka vissa byggnadsinvesteringar. Om denna möjlighet
att vägra igångsättningstillstånd inte hade funnits, skulle överhettningstendenserna
på byggnadsmarknaden otvivelaktigt ha varit starkare
märkbara än som nu blivit fallet eller statsmakterna ha nödgats alt hårdare

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

än som skett bromsa utbyggnaden av t. ex. skolor och sjukhus och hålla tillbaka
bostadsbyggandet.

Utvecklingsmönstret på byggnadsmarknaden och inom samhällsekonomin
i stort sedan angelägenhetsprövningen infördes som ett medel att begränsa
byggnadsverksamheten har enligt promemorian inte varit sådant att motiven
för denna komplettering av de investeringsbegränsande hjälpmedlen försvagats.
Snarare har det framstått som alltmer angeläget att behålla en möjlighet
att begränsa och styra investeringsverksamheten genom direkt påverkan
i någon form. Inte minst kostnadsutvecklingen inom byggnadsproduktionen
har accentuerat behovet att med lämpliga medel hålla igångsättningen
av byggnadsföretag inom de gränser som tillgången på investeringsresurser
utstakar.

En bedömning av den framtida utvecklingen av byggnadsbehovet och arbetskraftstillgångarna
anses i promemorian inte ge anledning till en mera
optimistisk syn på möjligheterna att undvara medel för direkta ingripanden
på investeringsmarknaden. Utvecklingen av arbetskraftstillgångama så långt
den nu kan förutses torde närmast gå i riktning mot en minskning av arbetskraftsvolymen
under åren fram till 1970. Inte heller för tiden därefter
fram till år 1980 finns det anledning att räkna med någon nämnvärd förbättring
av läget. I sammanhanget bör beaktas att arbetskraftsvolymens storlek
kan komma att reduceras genom en fortsatt arbetstidsförkortning under
senare delen av 1960-talet. Å andra sidan är det möjligt att en relativt gynnsam
utveckling av kvinnornas förvärvsintensitet och nettoimmigrationens
omfattning kan påräknas. Som ett allmänt omdöme om den förutsebara samhällsekonomiska
utvecklingen på längre sikt sägs i promemorian att man
får räkna med en fortsättningsvis starkt ökad efterfrågan på såväl arbetskraft
som resurser i övrigt.

Det finns sålunda all anledning att förmoda att en stadigt ökande efterfrågan
kommer att riktas mot stagnerande eller minskande arbetskraftstillgångar.
Även om man får räkna med att en påskyndad rationalisering inom
byggnadsbranschen i väsentlig mån kan medverka till att minska det relativa
behovet av arbetskraft för byggnadsverksamheten, medför den förutsebara
arbetskraftssituationen otvivelaktigt betydande risker för balansrubbningar
i ekonomin. Det är också tydligt att en tilltagande relativ knapphet
på arbetskraft kan innefatta fortsatta risker för en snedinriktning av
byggnadsverksamheten mot mindre angelägna byggnadsföretag.

Under den tid då prioriteringslagstiftningen varit i kraft har det klart
framgått att det vid sidan av knappheten på arbetskraft har funnits väsentliga
bristfaktorer som försvårat förverkligandet av de planer för investeringsverksamheten
som statsmakterna gjort upp. Det anses i promemorian
inte uteslutet att den åtstramade arbetskraftssituation som kan förutses
kommer att leda till att även bristen på andra produktionsfaktorer än arbetskraft
accentueras.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

I promemorian konstateras att bristen på resurser av olika slag har tagit
sig uttryck i en betydande kreditknapphet. Det finns skäl att anta att kreditförsörjningen
till följd av bl. a. institutionellt betingad tröghet i kreditförmedlingen
i vissa situationer är en självständig bristfaktor vid sidan av
knappheten på arbetskraft och material.

Erfarenheterna av de generella ekonomisk-politiska medlens verkningssätt
låter inte förmoda att dessa, kompletterade endast med frivilliga planeringsåtaganden
från berörda parters sida, kan garantera förverkligandet av
de mål statsmakterna ställer upp i fråga om byggnadsverksamhetens omfattning
och inriktning. Det synes inte heller finnas tillräckliga skäl för antagandet
att dessa medel ensamma i varje läge skulle kunna hålla byggnadsverksamhetens
omfattning inom den ram som kravet på samhällsekonomisk
balans uppställer.

Mot denna bakgrund bör det enligt promemorian övervägas att när gällande
prioriteringslagstiftning upphör ersätta den med en fullmakt för
Kungl. Maj :t att om det samhällsekonomiska läget så fordrar ingripa i byggnadsverksamhetens
omfattning och inriktning. Möjligheten att tillgripa en
sådan beredskapslagstiftning anses inte såsom f. n. böra vara uteslutande
knuten till villkoret att brist på arbetskraft inom byggnadsindustrin skall
föreligga utan jämväl brist på andra för byggnadsverksamheten erforderliga
resurser bör kunna föranleda att fullmakten tas i anspråk.

Vid utformningen av en sådan beredskapslagstiftning
bör det enligt promemorian inte komma i fråga att återgå till byggnadsregleringen
i dess ursprungliga form. Denna reglering omfattade tillståndstvång
för större delen av byggnadsverksamheten. En reglering av så
genomgripande art är ägnad att leda till betydande olägenheter i flera olika
avseenden. Sålunda är den administrativt synnerligen betungande såväl för
byggnadsföretagarna som för de tillståndsbeviljande och övervakande organen.
Erfarenheterna av den gamla byggnadsregleringen är i detta hänseende
föga uppmuntrande. Det ligger vidare i sakens natur att ju mer omfattande
en reglering är desto svårare blir det för de tillämpande myndigheterna att
åstadkomma en rimlig och ändamålsenlig avvägning av resurserna mellan
olika ändamål. Det föreligger också risker för att en alltför omfattande och
ingående fysisk reglering på längre sikt kan påverka samhällsutbyggnaden
på ett inte önskvärt sätt. Slutligen framhålls att rigorösa ingripanden i enskildas
rättigheter lätt ger upphov till försök att kringgå de gällande föreskrifterna
och därför kan påkalla en tungrodd övervakningsapparat.

I promemorian framhålls att direkta begränsningar i byggnadsverksamheten
genom eu tillståndsprövning väsentligen kan ses såsom ett komplement
till de generella ekonomisk-politiska medlen och alt det då inte heller
är motiverat att återinföra en byggnadsreglcring av den gamla typen. Närmast
till hands torde det ligga att vid utformningen av en beredskapslag
söka en principiell förebild i den nu gällande prioriteringslagstiftningen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

Därvid synes det dock motiverat att välja en sådan form att tillämpningen
medger en högre grad av anpassning till växlande samhällsekonomiska förutsättningar.

Mot varje slag av fysisk reglering på byggnadsmarknaden kan givetvis invändas
att den medför olägenheter för byggherrar och byggnadsföretagare
i den meningen att planeringen av byggnadsföretag, som är underkastade
tillståndsprövning, alltid måste präglas av en viss osäkerhet beträffande utsikterna
att realisera uppgjorda planer. Härav följer också latenta risker
för förluster i form av nedlagda planeringskostnader. Det är emellertid enligt
promemorian uppenbart att dessa risker inte framkallas av regleringen
som sådan. I och för sig måste risker av sådant slag alltid föreligga, om investeringsbenägenheten
och därmed den konkreta investeringsplaneringen
går utöver ramen för de tillgängliga resurserna. Det saknar från denna synpunkt
betydelse om planernas förverkligande omintetgörs av tillståndsvägran
från de byggreglerande myndigheternas sida, av finansieringssvårigheter
eller av direkta fysiska hinder såsom omöjligheten att förvärva arbetskraft
lör företaget. Olägenheter av nu antydd art kan f. ö. i hög grad
begränsas om regleringen ges en sådan form att endast vissa närmare angivna
slag av byggnadsarbeten underkastas tillståndstvång. Vidare framhålls
att den frivilliga planeringen genom byggarbetsnämnderna torde kunna erbjuda
värdefulla möjligheter för byggherrar och byggnadsföretagare att få
realismen i tilltänkta byggplaner bedömd.

Av det föregående framgår enligt promemorian att det finns starka motiv
att skapa förutsättningar för Kungl. Maj :t att i viss utsträckning påverka
byggnadsverksamhetens omfattning och inriktning med hänsyn tagen till
alla hinder som kan uppkomma för verksamheten. I promemorian föreslås
att sådana förutsättningar skapas genom en beredskapslagstiftning, som bör
gälla fr. o. m. den 1 januari 1966 och därmed avlösa den nuvarande prioriteringslagstiftningen.

Eftersom tillståndsprövning enligt den nya lagstiftningen bör kunna införas
även vid brist på resurser, vilka är mindre lokalt bundna än arbetskraften,
bör möjligheterna till ingripande till skillnad från vad som gäller enligt
nuvarande prioriteringsregler i princip inte vara begränsade till vissa delar
av landet.

Lagstiftningen bör utformas så att de byggnadsföretag, som även i en ansträngd
ekonomisk situation anses böra komma till stånd, inte behöver prövas
vart för sig. Huvuddelen av byggnadsvolymen kommer härigenom alltid
att bli oreglerad, och någon återgång till den gamla byggnadsregleringen
med krav på tillstånd för varje projekt kommer inte i fråga.

Det erinras i promemorian om att den nuvarande prioriteringen bygger på
en förhållandevis bestämd uppdelning i angelägna och mindre angelägna
projekt. De angelägna anges i lagförarbetena, de mindre angelägna i tillämpningskungörelsen.
Som förut anförts kan emellertid växlingar i det samhällsekonomiska
läget påverka investeringsmöjligheterna i varierande grad.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

En sådan statisk uppdelning av byggnadsändamålen som i nuvarande pnoriteringsordning
anses därför inte kunna läggas till grund för en lagstiftning
som skall gälla för en längre tid och således bör innefatta beredskap
även för det mest trängda läget. Efterfrågetrycket i samhällsekonomin kan
nämligen bli så starkt, att inte ens de byggnadsföretag, som f. n. hör till den
prioriterade gruppen, med tillgängliga resurser kan genomföras i full utsträckning
i enlighet med uppgjorda planer. Den reglering som i ett sådant
fall hehövs för att hindra en snedvridning av byggnadsverksamheten, kan
inte alltid lämpligen betecknas som prioritering efter angelägenhet.

Även de nu som mera angelägna ansedda företagen kan enligt promemorian
således i vissa lägen behöva underkastas vissa begränsningar. Salunda
kan det på bostadsbyggandets område bli nödvändigt att, vid sidan av den
byggnadsverksamhet vars omfattning och lokalisering bestäms av statliga
stödåtgärder, begränsa den byggnadsverksamhet som sker utan statligt stöd
för att i en bristsituation hindra att bostadsproduktionen snedvrids och för
att underlätta genomförandet av uppställda bostadsbyggnadsprogram. Vidare
kan knapphet på resurser göra det nödvändigt att inskränka viss fritidsbebyggelse,
om den annars skulle inkräkta på annat bostadsbyggande. Det kan
t. ex. framstå som nödvändigt att i ett sådant läge låta fritidsbyggnadsföretag
som drivs yrkesmässigt och i större omfattning stå tillbaka.

När det gäller sjukhusbyggnader kan det vara anledning att vid bristande
resurser låta exempelvis uppförande av vissa slags sjukhus stå tillbaka för
andra.

Principen i det system som sålunda föreslås i promemorian bör vara att
ju mer ansträngda resurserna är desto flera typer av byggnadsföretag läggs
under tillståndsprövningen. Genom att begränsningsåtgärderna på här angivet
sätt kan varieras i omfattning efter det samhällsekonomiska läget, blir
den enligt promemorian ett smidigt och anpassbart instrument. Detta visar
sig även på andra sätt. Även om vissa byggnadsföretag är mindre angelägna
eller eljest reglerade, bör detta, liksom f. n., inte behöva innebära att de alltid
och överallt vägras igångsättningstillstånd.

Den nuvarande prioriteringsregleringen grundar sig på 1 § andra stycket
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd i dess lydelse
enligt lagen den 29 maj 1964 (nr 300). Detta stycke upphör som nämnts
förut att gälla vid utgången av år 1965, medan lagens giltighet i övrigt inte
är tidsbegränsad. Även den nu föreslagna beredskapslagstiftningen föreslås
i promemorian skola gälla utan tidsbegränsning och få formen av en fullmakt
för Kungl. Maj :t att sätta tillståndsprövningen i verket i den omfattning
som erfordras. Det kan häst astadkommas genom att andra stycket i
1 § 1963 års lag ersättes med ett nytt. Det hör utformas så att Kungl. Maj :t
vid allvarlig brist på arbetskraft inom byggnadsindustrien eller annat avsevärt
hinder för byggnadsverksamhet äger förordna, att byggnadsarbete av
visst slag inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

Vidare föreslås i promemorian att Kungl. Maj :t på grund av en sådan
fullmakt allt efter växlingarna i det samhällsekonomiska läget skall kunna
föreskriva vilka byggnadsföretag som skall vara underkastade igångsättningsprövning.
Prövningen bör som hittills ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna. Det synes lämpligt att byggarbetsnämnderna
därvid anlitas som rådgivande organ.

En fortlöpande kännedom om tillämnad byggnadsverksamhet anses i promemorian
nödvändig för att det skall bli möjligt att bedöma behovet och
omfattningen av begränsningarna. Det erinras om att uppgifter om byggnadsverksamhet
lämnas för säsongutjämningen och om att detta uppgiftslämnande
kommer att besta när nuvarande tillståndsprövning den 1 juli
1966 ersätts med frivillig planering genom byggarbetsnämnder. Enligt den
förut nämnda överenskommelsen mellan arbetsmarknadsstyrelsen och byggarbetsmarknadens
parter ankommer det på byggarbetsnämnd och dess ledamöter
bl. a. att göra sig underrättade om planeringsläget och medverka till
att erforderliga kontakter upprätthålls med beställare i byggnadssektorn.
Partsorganisationerna har i överenskommelsen utfäst sig att hos sina organ
och medlemmar verka för att länsarbetsnämndernas och byggarbetsnämndernas
arbete med sysselsättningsplaneringen underlättas. Enligt de anvisningar
för denna planering vilka arbetsmarknadsstyrelsen och organisationerna
gemensamt utarbetat åvilar det länsarbetsnämnden att samla in och
bearbeta uppgifter om byggnadsverksamheten. Anvisningarna innehåller
vidare rekommendationer om en omfattande kontaktverksamhet gentemot
enskilda, företag, organisationer, kommunala byggnadsnämnder och andra
myndigheter. Enligt promemorian kan man mot denna bakgrund räkna med
att tillräckliga uppgifter kommer att lämnas från alla som berörs av överenskommelsen
med tillhörande anvisningar.

Eftersom den frivilliga sysselsättningsplaneringen omfattar hela landet
och de allra flesta byggnadsföretag av betydelse, kan de uppgifter, som sålunda
kommer in till länsarbetsnämnderna för denna planering, tillgodogöras
även för den nu föreslagna ordningen. Den överblick som dessa uppgifter
möjliggör anses i promemorian vara fullt tillräcklig för detta ändamål.
I den mån det frivilliga uppgiftslämnandet inte skulle vara tillräckligt
kan byggherrarna enligt 1963 års uppgiftskungörelse av arbetsmarknadsmyndighetema
anmodas att lämna de uppgifter som erfordras för säsongutjämning.
Denna uppgiftsskyldighet föreslås bli utbyggd till att avse de
ytterligare uppgifter som kan behövas för tillämpningen av den nu föreslagna
ordningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1965

19

Remissyttrandena

Vad beträffar den allmänna inställningen till förslaget kan
remissinstanserna indelas i tre grupper. Den första, som omfattar byggnadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Hyresgästernas riksförbund, SABO
och Svenska riksbyggen, tillstyrker eller biträder förslaget.

Fullmäktige i riksbanken konstaterar, att vid flera tillfällen tendenser
till överhettning inom byggnadssektorn uppstått med kraftig löneglidning
och kostnadsstegring som följd. Särskilt märkbart har detta varit då en
högkonjunktur eller en uppgång i konjunkturen sammanfallit med en säsongmässigt
hög aktivitet inom byggnadsverksamheten. Den långa produktionsperioden
för byggnader medför att produktionsresurserna binds för
relativt lång tid, vilket försvårar en snabb överflyttning av resurserna när
det sker en omsvängning uppåt i de mer konjunkturkänsliga delarna av
investeringarna, i första hand de privata investeringarna. Med högt utnyttjande
av resurserna inom byggnadsverksamheten redan i utgångsläget och
med dessa resurser bundna för relativt lång tid framöver leder en sådan
omsvängning i den privata investeringsefterfrågan lätt till ett mycket kraftigt
efterfrågetryck inom byggnadssektorn och detta ofta i ett läge då efterfrågan
på arbetskraft gör sig starkt gällande även inom andra näringsgrenar.
Det skulle enligt fullmäktiges mening vara önskvärt om de sysselsättningsskapande
åtgärderna kunde fördelas jämnare över olika näringsgrenar
och om trycket inom byggnadsverksamheten kunde lättas något.
Man torde emellertid få räkna med att byggnadssektorn även framdeles
kommer att få bära en stor del av bördan av arbetsmarknadspolitiken
under en lågkonjunktur. Det synes därför enligt fullmäktiges mening vara
så mycket angelägnare att effektiva medel står till förfogande för att
hindra ett övertryck inom byggnadssektorn. Det torde knappast vara möjligt
att med enbart generella penning- och finanspolitiska medel i alla lägen
åstadkomma en tillräcklig åtstramning inom byggnadsverksamheten
utan allvarliga biverkningar på andra områden av ekonomin. Inte heller
torde det vara möjligt att i sådana lägen uppnå en från samhällelig synpunkt
önskvärd fördelning av investeringarna regionalt och med hänsyn
till ändamålet. På dessa grunder förordar fullmäktige en lagstiftning i
enlighet med förslaget.

Som skäl för sin uppfattning nämner bostadsstyrelsen, Hyresgästernas
riksförbund och SABO behovet av åtgärder som säkerställer bostadsproduktionen,
medan Svenska riksbyggen anför att i den rådande högkonjunkturen
ett uppenbart slöseri med resurser äger rum, vilket har sin grund i
hänsynslös konkurrens mellan olika intressen och där oftast den mest

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

kapitalstarke konkurrenten kan genomföra sina projekt oavsett samhällsnyttan.
Svenska landstingsförbundet linner övervägande skäl tala för att
Kungl. Maj :t får en mera generell fullmakt än enligt den nuvarande prioriteringslagstiftningen
men anser att denna fullmakt fortfarande bör vara
tidsbegränsad.

Till denna grupp kan också hänföras Landsorganisationen i Sverige och
Svenska byggnadsarbetareförbundet, vilka i likalydande yttranden instämmer
i promemorians ståndpunkt att möjlighet att tillgripa en prioritering
bör finnas men även framhåller att en sådan fysisk reglering bör aktualiseras
endast i exceptionellt svåra bristlägen och tå karaktären av ett medel
att på kort sikt lösa akuta krislägen på byggnadsmarknaden.

En andra grupp representeras av Svenska bankföreningen och Svenska
sparbanksföreningen, vilka anser att något permanent behov av fysisk reglering
inte finns men som med hänsyn till dagens läge inte vill motsätta
sig att förslaget genomförs, ehuru på det sättet att giltighetstiden begränsas,
enligt bankföreningen till ett år.

I en reservation till Svenska stadsförbundets yttrande anmärks, att önskemålen
om möjlighet för Kungl. Maj:t att reglera byggnadsverksamheten
bör kunna tillgodoses genom förlängning av giltighetstiden för 1964 års
prioriteringslagstiftning och att denna lagstiftning därför bör ges förlängd
giltighet till utgången av år 1966.

En särställning intar arbetsmarknadsstyrelsen som uttalar sig endast i
frågan om arbetsmarknadsskäl motiverar att förslaget genomförs. Därvid
anser styrelsen att den eftersträvade balansen på byggarbetsmarknaden
tillfredsställande bör kunna uppnås med den samverkan inom byggarbetsnämnder
som nu organiseras mellan länsarbetsnämnderna, kommunerna
och byggarbetsmarknadens parter. Till grund för denna samverkan kommer
att ligga bl. a. av länsarbetsnämnderna insamlade uppgifter och utarbetade
underlag som möjliggör bedömning av sysselsättnings- och investeringsutveckling
både för det närmaste året och för en längre tidsperiod.
Innan detta frivilliga system fullt ut prövats och fått verka en tid
anser sig styrelsen inte ha någon anledning att föreslå ändring i gällande
lagstiftning. En reservant i Svenska landstingsförbundet gör ett uttalande
med samma innebörd.

Till den tredje gruppen, som avstyrker förslaget, hör Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska
byggnadsentreprenörföreningen, Svenska byggnadsindustriförbundet,
Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund, tre reservanter i
fullmäktige i riksbanken samt två reservanter i Svenska stadsförbundet.

De generellt verkande finans- och penningpolitiska medlen bör i första
hand anlitas för att upprätthålla allmän ekonomisk balans anför till stöd
för sitt avstyrkande Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund
och Sveriges grossistförbund. I förening med vissa, andra åtgärder än

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

den föreslagna lagstiftningen bör dessa medel vara tillräckliga. Deras betydelse
betonas även av remissinstanser som biträder förslaget. Sålunda
framhåller LO och Svenska byggnadsarbetareförbundet, att man från fackligt
håll i olika sammanhang varit tveksam till resursfördelning genom fysisk
reglering samt att aktiv penning-, finans- och arbetsmarknadspolitik
bör vara huvudmedel att uppnå balans mellan tillgång och efterfrågan på
resurser på byggnadsmarknaden. Under förutsättning att full sysselsättning
skall upprätthållas anser Hyresgästernas riksförbund att ingripanden
med de generella medlen inte kan undvaras på längre sikt.

En del remissinstanser pekar på vissa särskilda nackdelar
med förslaget. Sambandet mellan de föreslagna åtgärderna och
möjligheterna att öka byggnadsindustrins kapacitet behandlas därvid av
byggnadsstyrelsen. Överflyttning till fabrik av den tillverkning som behövs
för byggnadsverksamhet medför enligt styrelsen att kapital investeras vilket
ställer krav på kontinuerlig sysselsättning för att ge räntabilitet. Svenska
riksbyggen framhåller att det i en byggnadsmarknad med långt driven integrering
av produktionsprocesser blir ännu angelägnare att undvika stötande
avbrott och omdisponeringar. Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgivareförbund anför som ett skäl för sitt avstyrkande att tillståndsprövning
i omedelbar anslutning till planerade byggstarter allvarligt
kan skada produktionens ekonomi. Tilltagande krav på kontinuerlig sysselsättning
av byggnadsföretagets personal, maskiner och administration
fordrar vidgade möjligheter till säkrare marknadsöverblick. Förslaget innebär
härvidlag enligt organisationerna allvarliga hinder för det fortsatta
rationaliseringsarbetet. De anför härom vidare.

Byggnadsindustrien är för närvarande mer än någon annan bransch i
behov av förutsättningar ägnade att åstadkomma en jämn produktion. En
reglering av nu föreslagen typ skulle i det konkreta fallet innebära, att
byggnadsföretagen även framgent kommer att leva i ovisshet om och när
byggnadsprojekt kan komma till utförande. Erfarenheterna från regleringsåren
visar upp åtskilliga exempel där projekt, som utgjort eu del av
byggföretagens orderstock genom kortsiktiga prioriteringsbeslut ryckts ut
ur en redan långt driven produktionsplanering. Flertalet byggnadsföretag
har i dag en organisation och en teknisk utrustning, som möjliggör en successiv
industrialisering med långt gående ekonomiska verkningar, som öppnar
nya möjligheter till eu ökning av rationaliseringstakten. Detta förutsätter
emellertid, att företagen ges tillfälle till noggrann resursplanering
och även till en tidskrävande förplanering av varje enskilt projekt. Den
ytterligare begränsning av planeringsmöjligheterna som ett genomförande
av lagförslaget innebär, återinför ostridigt det gamla regleringssystemets
ofördelaktiga inverkan på byggkostnaderna. Dessutom är i dag ytterligare
tekniska och organisatoriska rationaliseringsåtgärder möjliga. Men för att
ge tillfredsställande effekt måste förutsättningar för en planerad byggnadsverksamhet
då säkerställas genom andra och positiva planeringsinsatser.

Även andra olägenheter påtalas av byggnadsindustriens organisationer.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

Genom den osäkerhet som en reglering skapar konserveras byggnadsföretagens
relativt höga omsättning på arbetskraft, samtidigt som årsanställning
och anställningstrygghet anses självklara i varje annan bransch.
Beskärs förutsättningarna för långsiktig planering äventyras den kontinuerliga
sysselsättningen. En huvudprincip inom säsongutjämningen är att
rekommendationer om lämpliga tider att påbörja byggnadsarbete skall lämnas
i så god tid att byggherrar och byggföretag kan anpassa sin planering.
De föreslagna ingripandena av selektiv natur kan enligt organisationerna
försvåra länsarbets- och byggarbetsnämndernas arbete på så sätt
att projekt som placerats in i sysselsättningsplaneringen genom kortsiktiga
beslut rycks ut ur uppgjorda planer.

Vikten av långtidsplanering av byggnadsverksamheten understryks
i flera yttranden. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen är sålunda möjligheterna
att lämna tidiga och långsiktiga besked om igångsättningstider
och arbetsmarknadsmässiga förutsättningar av den allra största betydelse
för balans mellan tillgång och efterfrågan på byggarbetskraft, gynnsammare
planerings- och produktionsbetingelser och därmed ett mera ekonomiskt
byggande. Den tekniska, organisatoriska och strukturella utvecklingen
inom byggnadsindustrien medför således ökade krav på en långsiktigare
planering. Byggnadsstyrelsen finner det väsentligt att arbetsmarknadspolitiska
faktorer och regleringar ingår som led i långtidsplaneringen
så att de inte i stället som nu bryter sönder denna. Enligt Svenska riksbyggen
förutsätter en samhällelig reglering och prioritering att statsmakterna
fastställer en mera långsiktig fördelning av resurserna. Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska
väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund förordar en investeringsplanering
i nära anslutning till de offentliga investeringsbesluten. Denna planering
bör göras på ett så tidigt stadium att den inte innebär besvärande
ingrepp i byggprocessen.

Andra åtgärder än den föreslagna lagstiftningen bör enligt några
remissinstanser tillgripas för att en bättre fördelning av resurserna skall
uppnås. Sålunda anför Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund
och Sveriges grossistförbund att den från samhällelig synpunkt lämpligaste
fördelningen, som enligt promemorian bör eftersträvas, i praktiken
endast kan komma att innebära att i sista hand konsumenternas önskemål
får träda i bakgrunden för myndigheternas värderingar. Från samhällsekonomisk
synpunkt kan på denna väg inte ernås någon bättre fördelning.
Däremot skulle, menar dessa organisationer, ett avgörande steg i denna
riktning kunna tas genom avskaffande av hyresregleringen och de generella
subventionerna till bostadssektorn. Först därigenom kan konsumenternas
önskemål bli avgörande för resursfördelningen även på bostadsområdet.
Liknande synpunkter framförs av Svenska bankföreningen och Svenska
sparbanksföreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

23

Behovet av förbättrad kontroll och planering av investeringsverksamheten
i den offentliga sektorn framhävs av Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund. Statsmakterna har
från konjunktursynpunkt behov av förbättrade möjligheter att påverka omfattningen
av den kommunala investeringsverksamheten, vilket kan ske
bl. a. genom att variera de statliga finansieringsbidragen med konjunkturläget.
Behovet av bättre kontrollmöjligheter inom den offentliga sektorn
får enligt organisationerna inte tas till intäkt för införande av en reglering
av även den privata verksamheten. Återhållsamhet i fråga om den statliga
byggnads- och anläggningsverksamheten är också enligt Svenska bankföreningen
en förutsättning för att överkonjunkturen på byggnadsmarknaden
skall kunna motverkas.

I frågan om urvalet av de byggnadsföretag som bör
bli föremål för tillståndsprövning anser byggnadsstyrelsen
väsentligt att vid knapphet på resurser lägga vikt vid att nå maximal
utdelning av insatta resurser. En prioritering som mer tar hänsyn till
ett byggnadsföretags rationalitet än angelägenhet skulle dessutom stimulera
till ökning av produktionsapparatens kapacitet. Enligt Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund bör
investeringsresurserna inom den enskilda sektorn fördelas efter de räntabilitetsförhållanden
som framkommer på en fri marknad. Organisationerna
anmärker vidare att promemorian inte innehåller några fullständiga uppgifter
om vilka typer av byggnader som skall bli föremål för den föreslagna
regleringen. Oavsett hur en uppdelning görs kommer emellertid regleringsingripandena
alltid att innefatta ett stort mått av godtycke.

Hyresgästernas riksförbund vitsordar vad som nämnts i promemorian
om att en katalog över mindre angelägna byggnadsföretag inte bör göras
upp men har svårt att förstå att det med en förnuftig politik skall behöva
förutsättas att efterfrågetrycket i samhällsekonomin framdeles skall bli så
starkt att inte ens de företag som nu är prioriterade skall kunna genomföras.
Med hänsyn till bostadsbyggandet finner förbundet att det ligger en
fara i att statsmakterna inte bestämmer sig för vilka byggnadsföretag som
från allmän synpunkt är mest oundgängliga. SABO betonar att, om visst
bostadsbyggande måste drabbas, väl genomplanerade projekt bör prioriteras
framför andra mindre väl planerade. Inte bara bostadsbyggandet bör
prioriteras utan även de komplement utan vilka bostäderna inte kan fungera,
såsom affärslokaler, centrumanläggningar och parkeringsplatser.

Uttalandet i promemorian att det på bostadsbyggandets område kan bli
nödvändigt att begränsa den byggnadsverksamhet som sker utan statligt
stöd föranleder Svenska bankföreningen att hävda att vissa bostadsbyggnadsföretag
inte får försättas i en sämre ställning än andra. Byggnadsprojekt
för samma ändamål och på samma ort bör uppenbarligen behandlas
lika.

24

Kungi. Maj. ts proposition nr 173 år 1965

Förslaget att tillämpningen av lagstiftningen som hittills skall ankomma
på arbetsmarknadsmyndigheterna förklarar sig arbetsmarknadsstyrelsen
inte vilja avstyrka fastän styrelsen hellre sett att andra utvägar
prövats. Styrelsen framhåller också att det inte är möjligt att med ledning
av promemorian bedöma omfattningen av den administration som
kan komma att behövas för handläggningen av ifrågavarande ärenden.

LO och Svenska byggnadsarbetareförbundet tillstyrker förslaget att prövning
av igångsättningstillstånd skall ankomma på arbetsmarknadsmyndigheterna
i samråd med byggarbetsnämnderna samt tillägger att överläggningar
om behovet av och riktlinjer för lagstiftningens tillämpning från tid
till annan bör hållas inom de centrala samarbetsorgan där statsmakterna,
arbetstagarna och näringslivet är representerade.

Promemorians rekommendation om samråd med byggarbetsnämnderna
avvisas av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska
byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund.
Organisationerna understryker att byggarbetsnämnderna har
inrättats för ett helt annat syfte och att ställningstaganden i prioriteringsfrågor
ligger helt utanför de förutsättningar under vilka den i promemorian
nämnda överenskommelsen om sysselsättningsplanering ingicks.

Hyresgästernas riksförbund tar i detta sammanhang upp frågan om byggarbetsnämndemas
sammansättning är lämplig med hänsyn till att byggarbetsmarknadens
parter, som enligt förbundet i vissa fall kan ha helt sammanfallande
intressen, bildar majoriteten. Det kan tänkas att dessa intressen
inte stämmer överens med den politik samhället vill föra. Förbundet
anser en omprövning av denna fråga påkallad, och därvid bör övervägas
om representanter även för byggherrar och konsumenter kan tillföras byggarbetsnämnderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

25

Departementschefen

Såsom framgått av den lämnade redogörelsen skall en övergång ske till
frivillig samverkan mellan staten, kommunerna och arbetsmarknadens parter
i syfte att befordra en jämn sysselsättning på byggnadsmarknaden.
Denna ordning är avsedd att genomföras successivt och blir enligt statsmakternas
beslut gällande i hela landet fr. o. m. den 1 juli 1966. För den
händelse detta frivilliga system inte skulle få avsedd effekt har Kungl.
Maj :t enligt 1963 års beredskapslag om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
möjlighet att förordna om tvångsmässig säsongutjämning. Giltigheten
av denna lag är inte tidsbegränsad.

Vid sidan härav finns i nämnda beredskapslag en bestämmelse som ger
Kungl. Maj :t rätt att förordna om särskild prioritering av angelägna byggnadsföretag
vid allvarlig brist på arbetskraft inom byggnadsindustrien.
Denna bestämmelse upphör att gälla vid utgången av år 1965.

Den förut nämnda departementspromemorian mynnar ut i ett förslag
att bestämmelsen om prioritering skall ersättas av en inte tidsbegränsad
fullmakt för Kungl. Maj :t att vid behov förordna om begränsningar i byggnadsverksamheten.
Förslaget motiveras med att de finans- och penningpolitiska
medlen, som vid övertryck i samhällsekonomin har till huvuduppgift
att dämpa den ekonomiska aktiviteten, från tid till annan kan
behöva kompletteras med selektivt verkande åtgärder i syfte att påverka
byggandets inriktning samt lokalt skärpa den ekonomiska dämpningseffekt
som de generella åtgärderna framkallar.

I remissyttrandena har delade meningar om förslaget kommit till uttryck.
Remissinstanserna ansluter sig till den uppfattning som utgör förslagets
allmänna utgångspunkt, nämligen att behovet av samhällsekonomisk åtstramning
i första hand skall tillgodoses genom finans- och penningpolitiska
medel. I de tillstyrkande yttrandena godtas vidare den i promemorian
framförda meningen att ett selektivt verkande komplement till dessa medel
är behövligt i trängda lägen. De avstyrkande yttrandena synes grundade
på uppfattningen att de generellt verkande ekonomisk-politiska medlen
är i huvudsak tillräckliga och att valet mellan konkurrerande investeringsalternativ
inom den enskilda sektorn bör avgöras genom marknadskrafternas
fria spel. I vissa av dessa yttranden accepteras emellertid i och för sig
tanken på komplement till de generellt verkande medlen men den i promemorian
föreslagna formen godtas inte. I stället framförs tanken på en
investeringsplanering i nära anslutning till de offentliga investeringsbesluten.

Den i vissa remissyttranden framförda åsikten att räntabilitetsförhållandena
på marknaden bör fungera som regulator för byggnadsinvesteringarnas
inriktning inom den enskilda sektorn kan jag i och för sig godta.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

När det gäller fördelningen av resurserna mellan olika investeringsalternativ
inom det enskilda näringslivet måste självfallet denna huvudprincip
gälla. Syftet att vid behov hålla den samlade investeringsbenägenheten i
denna sektor inom ramen för de resurser som kan ställas till dess förfogande
bör därför i första hand tillgodoses med generellt verkande medel.

Å andra sidan kan lägen uppstå då dessa medel visar sig otillräckliga,
bl. a. därför att de inte kan sättas in med erforderlig snabbhet och differentiering.
Om inga legala möjligheter står till buds att vidta direkta begränsningsåtgärder
inom den enskilda sektorn kan följaktligen statsmakterna
i situationer med övertryck i samhällsekonomin nödgas tillgripa begränsningar
enbart inom den offentliga sektorn. Samhället kan därmed
tvingas hålla tillbaka exempelvis socialt angelägna byggnadsinvesteringar
därför att resurserna i ökad grad tas i anspråk för att tillgodose de byggnadsönskemål,
som framkallas av den fria marknadens förhållanden.

I vissa yttranden har anförts att en investeringsplanering bör träda i
stället för direkta begränsningsåtgärder. Förslaget är inte närmare utfört
i yttrandena, men tanken synes vara att de tillgängliga resurserna skall
fördelas på olika ändamål relativt lång tid innan investeringarna skall äga
rum. Genom en sådan resursfördelning skulle man kunna få en mera realistisk
planering inom de olika investeringssektorerna, och direkta ingripanden
för att i nära anslutning till den tillämnade byggstarten stoppa eller
uppskjuta färdigprojekterade företag skulle inte behövas.

Om en sådan investeringsplanering skall kunna få den eftersträvade effekten
måste dock planeringen leda till att faktiska ramar för investeringsverksamheten
inom olika sektorer skapas. Det skulle sannolikt möta betydande
svårigheter att bestämma sådana ramar för en längre period framåt,
särskilt som en realistisk ramplanering för investeringsverksamheten måste
beakta även kommande konjunkturvariationer. Framför allt torde det bli
svårt att för industriens del fastställa investeringsramar för en längre
period.

I detta sammanhang vill jag erinra om att staten sedan åtskillig tid tillbaka
låter utföra ekonomiska långtidsutredningar. De beräkningar av investeringarnas
omfattning inom olika sektorer som långtidsutredningarna
innehåller har inte karaktären av ramar, men de kan likväl utgöra en värdefull
vägledning för de instanser inom enskild och offentlig verksamhet
som har ansvaret för planering av den framtida byggnadsverksamheten.

Jag finner det önskvärt att man så långt möjligt söker nå fram till en
effektiv långtidsplanering. Även om, såsom framhållits i vissa remissyttranden,
de för den frivilliga planeringen skapade byggarbetsnämnderna inte
har tillkommit för att handha en ren prioriteringsverksamhet, synes det
inte otänkbart att de framdeles kan medverka i en långsiktigare planering
av investeringsverksamheten.

Det torde dock inte f. n. finnas konkreta förutsättningar för en långtids -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

planering, som effektivt begränsar investeringsverksamheten och som medger
en styrning av investeringarnas inriktning. Det framstår därför som
nödvändigt att samhället har tillgång till andra medel att vid behov påverka
byggnadsverksamheten.

I vissa remissyttranden har uppmärksamheten fästs vid de ogynnsamma
kostnadskonsekvenser som direkta ingripanden i byggnadsverksamheten
kan framkalla. Jag är medveten om att åtgärder av den föreslagna arten
kan medföra vissa förluster i form av räntor på nedlagda kostnader för planering
och projektering. Såsom framhållits i promemorian är det emellertid
allmänt sett bristen på resurser och inte de administrativa åtgärderna
som föranleder förlusterna. Det är uppenbart att risker för kostnadsstegringar
alltid uppkommer om investeringsverksamheten tenderar att överskrida
ramen för de tillgängliga resurserna. Det förefaller emellertid sannolikt
att investeringsbegränsande åtgärder av den art som avses i promemorian
generellt sett leder till att kostnadsuppgången dämpas i sådana
lägen, även om de kan framkalla ökade kostnader i de enskilda fall som
blir berörda.

När det gäller frågan i vilken form nödvändiga samhälleliga ingripanden
i investeringsverksamheten bör göras delar jag den uppfattning som kommit
till uttryck både i promemorian och remissyttrandena, nämligen att
man i första hand bör lita till de generellt verkande ekonomiska medlen.
Lokalt uppträdande överhettningstendenser på byggnadsmarknaden bör
man därutöver kunna motverka genom arbetsmarknadspolitiska medel såsom
utbildning av byggarbetskraft och åtgärder i övrigt som främjar arbetskraftens
rörlighet.

Enligt min mening ger emellertid erfarenheten vid handen att de nämnda
medlen inte ensamma kan åstadkomma den i lägen med överefterfrågan på
investeringsresurser önskvärda begränsningen och inriktningen av byggnadsinvesteringarna.
Såsom den lämnade redogörelsen visat blev det nödvändigt
att införa en viss volymreglering år 1964 för att motverka de överhettningstendenser
som då präglade byggnadsmarknaden främst i storstadsområdena
och vissa andra expansiva områden samt för att i någon
mån inrikta användningen av resurserna mot ändamål som tedde sig angelägna
från samhällets synpunkt. Under tiden därefter fram till den 1 oktober
i år har mindre angelägna investeringar på totalt inemot 800 milj. kr. på
detta sätt hållits tillbaka. I promemorian har enligt min mening anförts
övertygande argument för att det även framdeles kan uppkomma situationer,
som gör det nödvändigt att med direkta åtgärder påverka investeringsverksamheten.

Enligt promemorian skall de åtgärder som kan bli aktuella ges sådan
form att ingripandena på byggnadsmarknaden får så liten omfattning som
möjligt. Tanken är att åstadkomma en marginell begränsningseffekt,
medan större delen av byggnadsverksamheten lämnas fri.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

Såsom anförts i promemorian torde det inte vara nödvändigt eller lämpligt
att i lag ange vilka delar av byggnadsmarknaden som kan komma att
beröras av begränsningsåtgärderna. Frågan härom bör avgöras med hänsyn
till de samhällsekonomiska förutsättningarna vid den tidpunkt då det
blir aktuellt att vidta åtgärderna. Dessa bör med andra ord kunna så smidigt
som möjligt anpassas till det rådande samhällsekonomiska läget, varvid
begränsningarna inte bör ges större räckvidd än som ter sig nödvändigt. I
dagens läge framstår det som angeläget att bereda tillräckligt utrymme
framförallt för industri- och bostadsinvesteringarna.

Den av några remissinstanser framförda synpunkten att, inom de sektorer
som blir föremål för begränsningsåtgärder, välplanerade projekt som
innefattar användning av industriella produktionsmetoder bör erhålla förtur
framför andra kan jag dela i princip. Välplanerade byggnadsföretag med
hög industrialiseringsgrad ger uttryck åt en hushållning med resurserna
som bör understödjas. Vid val mellan i övrigt likvärdiga byggnadsprojekt
bör det bättre planerade ha företräde och företag med hög grad av industrialisering
ges företräde framför byggen som är avsedda att utföras med traditionella
metoder. En allmän förutsättning för sådan prioritering bör emellertid
vara att det framstår som sannolikt att besparingar i den samlade
resursåtgången därmed uppnås.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört vill jag förorda, att riksdagen föreläggs
förslag till lagbestämmelser som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att
vid behov förordna om nödvändiga begränsningar i byggnadsverksamheten.

Som föreslagits i promemorian kan beredskapslagstiftningen lämpligen
få formen av ett nytt andra stycke i 1 § 19G3 års lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete. Kungl. Maj:t bör där ges fullmakt att förordna
att igångsättningstillstånd skall fordras för byggnadsarbete av visst slag.
Förutsättning för förordnandet bör vara antingen allvarlig brist på arbetskraft
inom byggnadsindustrien eller annat avsevärt hinder för byggnadsverksamheten.

Allvarlig brist på byggarbetskraft får anses råda även om bristen hänför
sig endast till viss kategori byggnadsarbetare men arbetskraftstillgången
inom andra delar av byggnadsfacket är tillräcklig.

Med annat avsevärt hinder än brist på arbetskraft avses bl. a. brist på
krediter. Som nämnts i promemorian kan även brist på material uppträda
som en självständig bristfaktor. Även dessa hinder för byggnadsverksamheten
bör kunna medföra tillämpning av den föreslagna beredskapslagstiftningen.

Uttrycken allvarlig brist och avsevärt hinder är avsedda att ange att det
i allmänhet inte är tillräckligt för att fullmakten skall få tas i anspråk att
endast något enstaka byggnadsföretag måste uppskjutas till följd av bristande
resurser. Bristläget måste åtminstone vara sådant att konsekvenser
som mera allmänt angår en viss ort eller samhället i dess helhet kan befaras
om inga åtgärder vidtas.

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1965

Om Kungl. Maj :t sålunda ges rätt att förordna att byggnadsföretag av
viss art inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd, blir företag som inte
omfattas av förordnandet alltså inte underkastade tillståndsprövning. Huvuddelen
av byggnadsvolymen faller härigenom utanför prövningen. I de
fall prövning fordras skall den ske i fråga om varje särskilt byggnadsprojekt.

Förordnande om krav på igångsättningstillstånd bör såsom föreslagits i
promemorian kunna avse antingen hela landet eller endast vissa områden.
Avgörande får här bli arten och utbredningen av de hinder för byggnadsverksamhet,
som föreligger i den aktuella situationen.

Svenska bankföreningen har i sitt yttrande framhållit att tillståndsgivningen
inte bör få användas som ett lokaliseringspolitiskt medel. En reservant
i Svenska landstingsförbundets styrelse har å andra sidan anfört att
det kan visa sig svårt att förena tillståndsgivningens och lokaliseringspolitikens
syften.

Såsom framgår av lagförslaget är den förut anförda motiveringen för tillståndsgivningen
inte avsedd att tillgodose lokaliseringspolitiska mål.
Emellertid ligger det i sakens natur att en investeringsbegränsande tillståndsgivning
allmänt sett måste få mindre aktualitet i områden, inom vilka
statligt stödd lokalisering kan förekomma, än i andra delar av landet. Det
är därför svårt att se att det skulle behöva uppkomma någon egentlig
konflikt mellan tillståndsgivningen och lokaliseringspolitiken. Jag vill dock
framhålla, att tillståndsgivningen självfallet inte får tillämpas så att den
leder till mindre tillfredsställande geografisk fördelning av byggnadsobjekten.
Som jag anfört tidigare bör tillståndsgivningen ses som ett komplement
till bl. a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att underlätta arbetskraftens
rörlighet.

Jag anser att arbetsmarknadsmyndigheterna som hittills bör handha tilllämpningen.
Det får ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att ge ledning
och föreskrifter. I detta sammanhang vill jag understryka vad bl. a. LO i sitt
yttrande anfört om centrala överläggningar angående riktlinjer för tillämpningen.
Sådana överläggningar torde med fördel kunna äga rum inom det
s. k. byggrådet, vari representanter för förvaltningen, kommunerna, näringslivet
och arbetsmarknadsparterna deltar. Vid behov kan till byggrådets
överläggningar inbjudas även företrädare för de organ som har ansvaret för
penningpolitik och kreditverksamhet. De centrala överläggningarna torde
kunna ge de tillämpande myndigheterna allmän vägledning i deras verksamhet.

Den nu gällande lagstiftningen om prioritering tillämpas av länsarbetsnämnderna.
Vid bedömningen av förutsättningarna att ge igångsättningstillstånd
åt oprioriterade projekt har länsarbetsnämnderna samrått med
byggarbetsnämnderna, där sådana inrättats. Som påpekats tidigare bör
detta samarbete fullföljas i framtiden.

Förslaget i promemorian går ut på att fullmakten för Kungl. Maj:t inte

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

skall ha tidsbegränsad giltighet. I yttranden av Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen och Svenska landstingsförbundet har däremot
föreslagits att fullmakten skall tidsbegränsas.

Jag finner det sannolikt att behovet av komplement till de generella
finans- och penningpolitiska medlen kommer att kvarstå under relativt lång
tid. Som jag tidigare anfört är det emellertid tänkbart att detta behov framdeles
kan tillgodoses i andra former än dem som nu föreslås. Detta talar för
att den nu föreslagna bestämmelsen ges tidsbegränsad giltighet. Jag föreslår
därför att bestämmelsen skall gälla under två år.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. Övriga paragrafer i lagen
kan utan vidare gälla även i fråga om tillståndsprövning enligt den nu föreslagna
fullmakten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

31

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över det inom inrikesdepartementet upprättade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963
(nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete, vilket har den lydelse
bilaga 31 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.

Ur protokollet:

Björn Weibo

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

Bilaga 1

i.

Tabell 1. Redovisning av oprioriterade byggnadsärenden per den 1 augusti 1965 (belyser
tillåmpningsperioden 1/7 1964—31/7 1965)

Byggnadsområde

Beviljade

ärenden

Avslagna

ärenden

Den 1 aug. 1965
inneliggande ej
avgjorda ären-den

Därav bord-lagda ärenden

Antal

Mkr

Antal

Mkr

Antal

Mkr

Antal

Mkr

Bensinstationer,

parkeringshus m. m. .

131

58,8

49

62,0

79

46,4

40

22,2

Affärshus, kontorshus
och bankhus.........

199

200,3

42

292,4

115

192,0

40

106,9

Kommunala förvaltn.-byggn..............

14

6,5

3

12,6

11

21,3

3

8,6

Kyrkor, samlingslokaler
m. m...............

54

30,4

6

14,5

54

45,4

38

31,9

Sporthallar............

45

32,1

3

14,4

37

53,7

16

31,1

Enfamiljshus...........

21

6,8

3

0,6

11

2,8

2

0,5

Kommunal gata eller väg

25

5,8

—

—

16

10,6

5

6,0

Summa

489

340,7

106

396,5

323

372,2

144

207,2

Därav under perioden 1/7
64—30/4 65 beviljade
och avslagna ärenden
samt per den 1/5 65
redovisade ej avgj. och
därav bordi. ärenden .

333

245,7

18

5,0

185

452,4

81

292,9

Under perioden har 250 ärenden till en sammanlagd kostnad av 603,7 milj. kr. redovisats som
avslagna eller bordlagda och 489 ärenden till en sammanlagd kostnad av 340,7 milj. kr. beviljats.
Inneliggande ej avgjorda ärenden utöver bordlagda var 179 till en sammanlagd kostnad av
165,0 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1965

33

Bilaga 2

Tabell 2. Redovisning av oprioriterade byggnadsärenden per den 1 augusti 1965 fördelade
på län (belyser tillämpningsperioden 1/7 1964—31/7 1965)

Län

Beviljade

ärenden

Avslagna

ärenden

Inneliggande ej
avgjorda
ärenden

Därav

bordlagda

ärenden

Antal

Kostn.

Mkr

Antal

Kostn.

Mkr

Antal

Kostn.

Mkr

Antal

Kostn.

Mkr

Stockholms stad1.......

154

86,8

29

259,1

59

32,9

10

10,1

Stockholms1...........

64

22,9

17

49,9

43

43,6

6

1,7

Uppsala1..............

20

41,4

7

3,0

9

34,2

9

34,2

Södermanlands........

5

4,0

_

_

13

9,1

10

7,2

Östergötlands..........

10

8,1

—

_

2

2,0

Jönköpings1...........

12

8,9

—

—

25

35,0

20

27,6

Kronobergs............

2

0,3

—

—

4

5,0

4

5,0

Kalmar...............

12

6,0

—

-r—

4

2,6

_

Blekinge..............

2

0,1

2

0,1

4

0,9

3

0,6

Kristianstads..........

—

—

5

4,2

_

_

Malmöhus1............

45

53,0

13

2,4

12

28,4

6

23,9

Hallands1.............

1

0,3

—

—

32

27,7

21

25,0

Gbg och Bohus1........

95

73,5

36

81,5

53

92,7

32

61,5

Ålvsborgs1.............

2

0,4

1

0,3

19

16,0

16

7,8

Skaraborgs............

17

3,7

—

-—i

14

10,1

2

0,4

Värmlands.............

12

9,5

_

_

1

4,5

_

Örebro................

8

1,9

1

0,2

6

1,6

4

1,4

Västmanlands..........

10

9,9

—

—

2

0,9

1

0,8

Kopparbergs...........

2

0,7

—

—

6

11,0

_

Gävleborgs............

12

8,2

—

—

2

0,1

_

_

Västernorrlands........

4

1,1

—

_

2

3,0

_

_

Västerbottens..........

—

—

—

—

6

6,7

—

—

Hela riket.............

489

340,7

106

396,5

323

372,2

144

207,2

Summa för de med 1 mar-

kerade länen.........

393

286,8

103

396,2

252

310,5

120

191,8

Procentuell andel.......

84%

84%

97%

100%

78%

83%

83%

93%

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 november 1965.

Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 2 november 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 22 oktober 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Claes-Göran Källner.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1965

35

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 5 november 1965.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Palme, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 3 november
1965 avgivna utlåtande över det den 22 oktober 1965 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete samt hemställer
att förslaget, som lagrådet lämnat utan erinran, måtte jämlikt 87 § regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stina Wahlström