Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

1

Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den statliga
trafikpolitiken; given Stockholms slott den 29 oktober
1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas en redogörelse för det reformarbete som bedrivs
på grundval av statsmakternas beslut år 1963 om nya riktlinjer för den statliga
trafikpolitiken. Vidare redovisas de synpunkter och förslag som nyligen
framlagts av den förra året tillsatta trafikpolitiska delegationen. Slutligen
framläggs förslag till de ändringar i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik som föranleds av den andra reformetappens genomförande
den 1 juli 1966. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 172

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, dels att 22 § 2 mom. förordningen den 25 oktober
1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall upphöra att gälla,
dels att 2, 5, 11 och 12 §§, 23 § 1 mom. och 29 § 1 mom. förordningen1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

Från tillämpning-----— -

6) transporter med traktortåg i
skogsbruket av runt, bilat, kluvet,
flisat och kolat virke, under förutsättning,
i fråga om transport som
framgår på väg, att traktorn är försedd
med gummihjul och att traktortåget
ej framföres längre vägsträcka
än 15 kilometer;

7) transporter avseende----

Därest beträffande -— --—• — dä

§•

- avse renhållningen;

6) transporter med traktortåg i
skogsbruket av runt, bilat, kluvet,
flisat och kolat virke samt i lantbruket
av lantbruksprodukter och
förnödenheter för lantbruket, under
förutsättning, i fråga om transport
som framgår på väg, att traktorn är
försedd med gummihjul och att traktortåget
ej framföres längre vägsträcka
än 15 kilometer;

— ändamål (bärgningsbil).
rtill förordnat.

5§-

Yrkesmässig trafik —• — — --tillstånd (trafiktillstånd).

Trafiktillstånd skall------släpfordon befordras.

Släpfordon, som ---------

Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer
än ett län, eller mellan orter inom
skilda län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastautomobil
med maximilast överstigande
6 500 kilogram eller att i sådan
beställningstrafik använda lastautomobil
jämte släpvagn, vilkas
sammanlagda maximilast överstiger 1

yrkesmässig trafik.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer
än ett län, eller mellan orter inom
skilda län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastautomobil
med maximilast överstigande
8 000 kilogram eller att i sådan
beställningstrafik använda lastautomobil
jämte släpvagn, vilkas
sammanlagda maximilast överstiger

1 Senaste lydelse av 2, It och 12 §§ samt 23 § 1 mom. se 1964:103 samt av 5 § och
29 § 1 mom. se 1964: 733.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 17“2 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 000 kilogram, meddelas av biltra- 12 000 kilogram, meddelas av bilfiknämnden.
trafiknämnden.

Tillstånd att —------stationsorten skall förläggas.

I övriga-------beställningstrafik skall förläggas.

11 §.

Utan hinder ---------eller personautomobil,

att utbyta lastautomobil eller släpfordon,
såvitt därigenom den största
sammanlagda last, som enligt gällande
trafiktillstånd må medföras å
fordonen, icke höjes till mer än två
och ett halvt ton eller eljest med mer
än femton procent,

att jämlikt-------— andra stycket.

att utbyta lastautomobil eller släpfordon,
såvitt därigenom den största
sammanlagda last, som enligt gällande
trafiktillstånd må medföras å
fordonen, icke höjes med mer än
femton procent,

12 §.

Trafiktillstånd må —----

Prövning av trafikens behövlighet
skall ej ske, då ansökan om trafiktillstånd
avser

1) rätt för
Trafiktillstånd må
Tillståndet skall —
Tillstånd att medtaga
Tillstånd att för--

— —- -— övrigt lämplig.

Prövning av trafikens behövlighet
skall ej ske i fråga om tillstånd att
utföra transporter med lastautomobil,
om största last som må befordras
med fordonet fastställes till
k 000 kilogram, och ej heller i fråga
om tillstånd att utföra transporter
med sådan lastautomobil, försedd
med fast anordning för speciellt varuslag,
som bestämmes av Konungen
eller myndighet Konungen förordnar.
Behovs prövning skall ej heller
äga rum, om ansökan om trafiktillstånd
avser

och returgods.
befinnes lämplig,
samtrafikens bedrivande.

— 29 §§.

27 §.

23 §.

1 mom. Innehavare av tillstånd
till yrkesmässig trafik är, utom då
tillståndet avser rätt som sägs i 12 §
andra stycket 1), skyldig att mot ersättning
enligt fastställd taxa samt
under de villkor och enligt de bestämmelser
i övrigt, som innehållas
i denna förordning eller med stöd av
densamma meddelats, ombesörja befordran
av personer eller gods under
förutsättning,

1 m o m. Innehavare av tillstånd
till yrkesmässig trafik med personautomobil
eller omnibus är skyldig
att mot ersättning enligt fastställd
taxa samt under de villkor och enligt
de bestämmelser i övrigt, som
innehållas i denna förordning eller
med stöd av densamma meddelats,
ombesörja befordran av personer eller
gods under förutsättning,

4

(Nuvarande lydelse)

a) att befordringen

d) att i beställningstrafik för godsbefordran
avgift erlägges av en eller
flera beställare för hel automobillast,
såvitt ej den tillståndsgivande
myndigheten annat föreskrivit,

e) att eljest giltigt skäl för vägran
ej är för handen.

Myndighet, som

Har i beställningstrafik ersättning
för hel automobillast erlagts, må
icke utan samtycke av den eller dem,
som erlagt ersättningen, gods för annans
räkning samtidigt transporteras
å automobilen.

(Föreslagen lydelse)

förmått avvärja,
d) att eljest giltigt skäl för vägran
ej är för handen.

stadgad körskyldighet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1965
delse) (Föi

29 §.

1 mom. Utövare av — --------meddelat trafiktillståndet.

Vad nu sagts skall icke gälla, då Vad nu sagts skall icke gälla, då
tillståndet avser rätt som sägs i 12 § tillståndet avser rätt som sägs i 12 §
andra stycket 1). andra stycket.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1966.

Ärende som vid förordningens ikraftträdande handlägges av biltrafiknämnden
men enligt 5 § i dess nya lydelse skall prövas av länsstyrelse skall
nämnden överlämna till länsstyrelsen.

Sådant trafiktillstånd som före förordningens ikraftträdande meddelats
av biltrafiknämnden men enligt 5 § i dess nya lydelse skall prövas av länsstyrelse
anses efter ikraftträdandet vara meddelat av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

5

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1965.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om genomförande
av andra reformetappen rörande den statliga trafikpolitiken
och anför.

Inledning

Genom statsmakternas beslut år 1963 (prop. 1963: 191, SL3U 1, rskr 424)
har nya riktlinjer uppdragits för den statliga trafikpolitiken. Det därvid
beslutade handlingsprogrammet innebär en uppdelning av reformåtgärderna
i tre etapper, av vilka den första började den 1 juli 1964 och den andra
planerats träda i tillämpning den 1 juli 1966. Riktpunkten för påbörjande
av den tredje etappen är den 1 juli 1968.

I beslutet förutsattes att reformprogrammets genomförande redan från
första etappen skulle noga följas med hänsyn till återverkningarna såväl
inom transportnäringen som inom näringslivet i allmänhet. Bl. a. borde de i
andra reformetappen ifrågakommande anvisningarna för den mindre restriktiva
tillståndsgivningen grundas på en allsidig bedömning av då föreliggarule
erfarenheter. Jag tillkännagav i propositionen min avsikt att begära
Kungl. Maj :ts tillstånd att tillsätta en särskild delegation med representanter
för såväl transportkonsumenter och trafikutövare som de trafiktillståndsgivande
myndigheterna med uppgift att som rådgivande organ
inom kommunikationsdepartementet biträda vid den fortsatta handläggningen
av dessa spörsmål. Riksdagen förutsatte i sitt beslut med anledning
av propositionen att delegationen vidare skulle överväga vissa förslag som
framförts genom skilda motioner i ämnet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 april 1964 utsåg jag
statssekreteraren i kommunikationsdepartementet att vara ledamot och
ordförande i delegationen och uppdrog åt elva sakkunniga att ingå i denna.
Vidare förordnades särskilda experter och sekreterare åt delegationen. De lf

Ttihang till riksdagens protokoll 1905. 1 samt. Nr 172

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

legationen, som antagit benämningen Trafikpolitiska delegationen1, har den
6 september 1965 avgett en redogörelse för det trafikpolitiska reformarbetet.
I redogörelsen redovisar delegationen sin hittillsvarande verksamhet och
framlägger sina synpunkter och förslag.

Det trafikpolitiska reformarbetet
Huvuddragen i de beslutade riktlinjerna

Nyorienteringen av den statliga trafikpolitiken sker i syfte att skapa ett
mera konkurrensfrämjande system på transportmarknaden. De konkurrenshämmande
regleringar som gäller på denna marknad skall i möjlig mån
avvecklas. Varje trafikgren bör i princip svara för de kostnader den förorsakar
det allmänna. Även i övrigt bör förutsättningar skapas för konkurrens
på lika villkor. Först härigenom ges möjligheter att nå en samhällsekonomiskt
riktig uppdelning av trafiken mellan de olika trafikgrenarna.
Helt allmänt bör målet för trafikpolitiken vara att för landets olika delar
trygga en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader.
I den mån kravet på kostnadstäckning inte medger, att en bygd lämnas
den trafikservice som från samhällets synpunkt är rimlig, bör enligt
riktlinjerna ersättning utgå av allmänna medel till vederbörande trafikföretag.

Pågående utredningar m. m.

Statsmakternas beslut om den nya trafikpolitiken innefattar också vissa
riktlinjer för trafikinvesteringarna. Beslutet innebär i detta avseende att
vissa åtgärder vidtas för att främja en rationell samordning av investeringarna
i syfte att skapa ett transportsystem, där de olika trafikanläggningarna
och transportmedlen på ett optimalt sätt kompletterar varandra.

Inom kommunikationsdepartementet har vidtagits vissa organisatoriska
åtgärder i syfte att förstärka resurserna för arbetet med planeringen och
samordningen av transportverksamheten. Sålunda har bl. a. handläggningen
av frågor rörande investeringar för landsvägs-, järnvägs-, sjö- och lufttrafiken
sammanförts till en av departementets huvudenheter.

Beträffande vissa i prop. 1963: 191 berörda utredningar rörande investeringsfrågor
vill jag framhålla följande.

1 Vid avgivande av redogörelsen ingick i delegationen, förutom statssekreteraren Lars
Peterson, riksdagsmannen seminarieläraren Johannes Blidfors, disponenten i Kooperativa
förbundet Axel Ericsson, riksdagsmannen agronomen Erik Grebäck, direktören i Näringslivets
trafikdelegation Gunnar Himmelstrand, ordföranden i Svenska järnvägsmannaförbundet
Gustav Kolare, kanslichefen vid statens biltrafiknämnd Åke Oden, ordföranden
i Svenska transportarbetareförbundet Helge Pettersson, ekonomidirektören vid
statens järnvägar Arne Sjöberg, disponenten i Iggesunds Bruk AB Lars Sundblad, direktören
i Svenska lasttrafikbilägareförbundet Arne Thorell och kanslirådet i kommunikationsdepartementet
Bruno Öhrn.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1965

Med stod av Kungl. Maj ds bemyndigande tillkallade jag den 2 juli 1964
särskilda sakkunniga för att verkställa utredning rörande den översiktliga
vägplaneringen och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga
skall enligt sina direktiv (se 1965 års riksdagsberättelse s. 181) bl. a. utarbeta
en totalplan över utbyggnadsbehoven, vilken innefattar de allmänna
vägarna på landsbygden och de statsbidragsbcrättigade vägarna och gatorna
i städerna. Också i fråga om de statsbidragsberättigade enskilda vägarna
på landsbygden bör de sakkunniga i grova drag söka ange utbyggnadsbehoven.
Trafiksäkerhetssynpunkterna skall också uppmärksammas. Utredningen
skall bedöma utbyggnadsbehoven mot bakgrund av den förväntade
trafiken år 1985, dvs. för en tioårsperiod utöver vad den hittillsvarande
översiktsplaneringen avsett. I fråga om det framtida samhällsekonomiska
utrymme inom vilket väginvesteringarna måste inpassas anförs i direktiven,
att utredningen bör utgå från olika alternativ för väganslagens långsiktiga
utveckling vid utarbetandet av översiktsplanen. Utredningen skall i övrigt
överväga lämpligheten av differentierade axel- och boggitrycksbestämmelser,
överse tillämpade geometriska och byggnadstekniska normer samt klarlägga
den lämpliga fördelningen mellan nyinvestering, ^investering och
underhåll, varvid utgångspunkten för bedömningarna bör vara att investeringarna
i högre grad än hittills bör koncentreras till riksvägnätet och de
viktigaste länsvägarna.

Den 26 februari 1965 tillkallade chefen för finansdepartementet med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande en utredning med uppgift att verkställa
översyn av vägtrafikbeskattningen och därmed sammanhängande frågor.
Utredningen skall i huvudsak överväga vägtrafikbeskattningens framtida
utformning. Utgångspunkten för dess arbete är enligt direktiven (se PoIT
den 10 april 1965) att kostnaderna för vägväsendet och vägtrafikväsendet
liksom nu i princip skall bäras av vägtrafiken. Att bestämma dessa kostnader
har emellertid ansetts vara förenat med flera djupgående problem av
ekonomiskt och trafikpolitiskt slag. Den 15 september 1965 har Kungl.
Maj :t bemyndigat mig att tillkalla en särskild expertutredning för att undersöka
dessa problem.

I överensstämmelse med vad som anförts i prop. 1963: 191 rörande samordningsproblemen
inom storstadsregionerna förordnade Kungl. Maj :t den
17 december 1963 en särskild förhandlings- och utredningsman för den
kollektiva närtrafikens ordnande i storstockholmsområdet. Förhandlingsoch
utredningsmannen framlade i december 1964 en preliminär principöverenskommelse
mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting
om samordning, utbyggnad och drift av del kollektiva trafiksystemet i Storstockholm
m. in. Överenskommelsen har sedermera definitivt godkänts av
berörda parter.

Den av chefen för handelsdepartementet den 31 maj 1963 med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade lotsorganisationsutredningen (di -

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1965

rektiv se 1964 års riksdagsberättelse s. 199) har till uppgift att bl. a. klarlägga
omfattningen av den service från lotsväsendets sida som kan vara
önskvärd för sjöfarten liksom förutsättningarna hos olika grenar av sjöfarten
att bidra till att täcka kostnaderna därför. Den s. k. lotslöneberedningen
(se 1964 års riksdagsberättelse s. 407) har nyligen framlagt förslag
till arbetstidsföreskrifter för lotspersonalen. Ett genomförande av dessa
förslag torde medföra bl. a. att lotsorganisationsutredningen erhåller sådant
underlag för sitt arbete att den redan under år 1966 kan avlämna slutliga
förslag rörande lotsorganisationen och dess kostnader.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 26 april 1965
särskilda sakkunniga för att se över sjöfartsverkets organisation och därmed
sammanhängande spörsmål. Enligt direktiven för utredningen (se
PoIT den 29 april 1965) bör i överensstämmelse med de riktlinjer som
angetts för den statliga trafikpolitiken principen om full kostnadstäckning
gälla även för sjötransportområdet. Vid översynen bör därför klarläggas
omfattningen av de tjänster som sjöfartsverket bör tillhandahalla. Vidare
bör utredas storleken av de härmed förenade kostnaderna liksom i vad mån
sjöfartsnäringen och andra som utnyttjar dessa tjänster bör bidra till att
täcka kostnaderna.

Den av mig den 26 maj 1961 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
tillkallade kanaltrafikutredningen, som gör en trafikekonomisk utredning
om godstransporterna mellan väner- och vätterområdena samt västkusten,
väntas avlämna sitt betänkande under år 1966 (direktiv se 1962 års riksdagsberättelse
s. 127).

I syfte att åstadkomma bästa möjliga trafikservice i förbindelserna mellan
Gotland och fastlandet inom ramen för de nya trafikpolitiska riktlinjerna
tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande en särskild
utredningsman den 8 maj 1964 (se 1965 års riksdagsberättelse s. 180).

Den 18 oktober 1965 tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
särskilda sakkunniga för att utreda spörsmålet om det framtida
svenska hamnväsendets organisation. Om det härvid befinns vara från samhällsekonomisk
och transportekonomisk synpunkt önskvärt att trafiken
koncentreras till ett mindre antal hamnar där erforderlig kapacitet, turtäthet
och service kan erbjudas de anslutande transportmedlen, har de sakkunniga
enligt sina direktiv (se PoIT den 7 oktober 1965) att utarbeta en
översiktlig plan för detta samt föreslå lämpliga åtgärder i syfte att främja
en sådan utveckling.

Beträffande luftfarten och dess ställning i det trafikpolitiska sammanhanget
kan erinras om att enligt direktiven för 1963 års luftfartsutredning
(se 1964 års riksdagsberättelse s. 194), vilken jag med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande tillkallade den 1 mars 1963, den principiella utgångspunkten
för utredningens arbete är att luftfartsverket liksom statens affärsverk i övrigt
skall sträva efter full kostnadstäckning inklusive förräntning av i verk -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

samheten nedlagt kapital. Utredningen skall också utarbeta förslag till liktlinjer
för investeringspolitiken på detta område. I avvaktan på resultatet av
utredningens arbete beslöt riksdagen våren 1965 (prop. 1965: 1 bil. 8 s. 205,
SU 6 s. 75, rskr 6), att man bör inrikta sig på att söka hålla det direkta
underskottet inom den av statsmakterna för budgetåret 1964/65 angivna
ramen av 10,5 milj. kr. I detta syfte har bl. a. med verkan fr. o. in. den 1
juli i år vidtagits vissa höjningar i flygplatstaxan (Kungl. brev den 7 maj
1965).

Slutligen vill jag erinra om att den i prop. 1963: 191 anmälda utredningen
rörande den framtida organisationen av transportforskningen med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallats av mig den 28 februari 1964
(direktiv se 1965 års riksdagsberättelse s. 174).

Reformprogrammet för järnvägstrafiken

Det genom statsmakternas beslut fastställda programmet för den första
reform etappen har genomförts och innebär i huvuddrag följande.

Nedläggningen av järnvägsdriften på trafiksvaga bandelar bedri\s med
den skyndsamhet som är möjlig. Fr. o. m. budgetåret 1964/65 tillämpas
principen om full ersättning till SJ för förpliktelsen att trafikera de trafiksvaga
järnvägslinjer SJ ej finner företagsekonomiskt motiverat att driva
men som tills vidare ej lagts ned. I fråga om den ekonomiska målsättningen
betraktas affärsbanenätet och de ersättningsberättigade järnvägslinjerna
sigt en uppdelning av verksamheten mellan de båda bannäten. För affäisbanenätet
gäller att det statskapital, som finns investerat i detta nät, skall
förräntas i genomsnitt för en följd av år, medan motsvarande krav i fråga
om de ersättningsberättigade järnvägslinjerna eftergetts. Målsättningen inriktas
där i stället på en minimering av underskottet och därmed av behovet
av ersättning för driften av dessa banor. I anslutning härtill har det i de ersättningsberättigade
banorna bundna statskapitalet efter riksdagens medgivande
helt skrivits ned per den 30 juni 1965. Eftersom den ändrade målsättningen
ingick i den första reformetappen sattes förräntningsplikten ned
redan fr. o. m. budgetåret 1964/65 med ett belopp, som motsvarade räntan
på det nedskrivna kapitalet.

Frågan hur uppkommande differens mellan SJ:s aktuella pensionsutgifter
och företagets försäkringstekniskt beräknade pensionskostnader under
de närmaste decennierna skall finansieras bär hänvisats till affärsverksutredningen.
Vid beräkningen av underskottet pa de icke lönsamma
järnvägslinjerna tillämpades vid 1963 ars separatredovisning eu metodik
som innebar all pensionskostnaderna för personalen vid dessa banor kalkylmässigt
beräknades som ett försäkringstekniskt tillägg. Detta medför att
i driftersättningen ej erhålls full täckning för de faktiska pensionskostnaderna.
Differensen uppgick till 14 milj. kr. Med riksdagens medgivande

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1965

har därför i avvaktan på affärsverksutredningens ställningstagande till affärsverkens
pensionsberäkningar SJ erhållit kompensation härför i den formen
att förräntningskravet på affärsbanenätet för budgetåren 1964/65 och
1965/66 satts ned med motsvarande belopp. I avvaktan på nämnda utredning
har SJ vidare för samma budgetår medgetts att i resultatutj ämnande
syfte intill ett högsta belopp ta i anspråk medel som under årens lopp avsatts
till ett under värdeminskningskontot redovisat delkonto för pensionsförpliktelser.
Resultatutjämning har därefter inte visat sig erforderlig för
budgetåret 1964/65.

Vidare har till järnvägsstyrelsen fr. o. m. den 1 november 1965 delegerats
rätten att besluta i fråga om vissa i allmänna taxan ingående rabatterade
avgifter, bl. a. månadsbiljetter.

Den andra reformetappen innebär enligt de av statsmakterna
lastställda riktlinjerna, att järnvägarna befrias från den nuvarande allmänna
transportplikten. Denna skall emellertid kvarstå i de fall där skyldigheten
att trafikera ej lönsamma järnvägslinjer i fortsättningen kommer att
åvila SJ. Som en konsekvens av den allmänna transportpliktens borttagande
skall de i järnvägstrafikstadgan den 12 juni 1925 (nr 348) intagna bestämmelserna
om likabehandling vid vagntilldelning utgå. Vidare befrias järnvägarna
från skyldigheten att offentligliålla taxenedsättningar medgivna
genom separata fraktavtal. I anslutning härtill må erinras om att lagen den
25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet alltjämt kommer att vara tillämplig på verksamheten.
Vidare skall den i järnvägstrafikstadgan föreskrivna likabehandlingen
av trafikanterna i taxehänseende slopas.

Enligt planerna för den tredje re form etappen skall SJ få rätt
att tillämpa efter konjunkturläget variabla avskrivningar. Ställningstagandet
i denna fråga skall emellertid föregås av en prövning inom affärsverksutredningen.

I riksdagens beslut angående den trafikpolitiska reformen förutsattes, att
Trafikpolitiska delegationen som förutskickats i propositionen skulle ha
som en av sina väsentliga uppgifter att följa utvecklingen på taxeområdet.
Det anmärktes, att delegationen därvid torde ha anledning att också studera
frågan om genomgående taxeberäkning för styckegodstransporter och
vidare vissa taxeförslag som framförts i motioner till riksdagen.

Reformprogrammet för landsvägstrafiken

1 den första reform etappen har uppmjukningen av regleringssystemet
till huvudsaklig del skett genom att trafiktillståndsgivningen gjorts
mindre restriktiv. Enligt föreskrifter av Kungl. Maj :t skall en årlig ökning
med 15 % av den samlade lastförmågan hos fordon i beställningstrafik

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

för godsbefordran vara normerande. Vidare har vissa godstransporter av
speciell natur eller av mer begränsad betydelse för den allmänna transporthushållningen
helt undantagits från tillämpning av bestämmelserna i
förordningen den 25 oktober 194-0 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. (YTF). Detta gäller transporter med motorcykel över huvud
taget, vissa transporter av särskilt uppräknade produkter i lantbruket, vissa
transporter för renhållning och snöröjning samt transporter med traktortåg
i skogsbruket av särskilt angivna produkter, under förutsättning att traktorn
är försedd med gummihjul och att transporten inte framförs mer än 15 km
på väg. Från den i YTF eljest föreskrivna behovsprövningen har uteslutits
dels vissa former av s. k. kooperativ körning, dels transporter av fyllnadsoch
returgods i samband med befordran av mjölk på uppsamlingslinje. I
samband härmed undantogs de kooperativa körningarna från bestämmelserna
om taxe- och transportplikt.

I fråga om persontrafiken har kravet på tillstånd för samåkning med personbil
i viss omfattning slopats. Det i It § YTF angivna förenklade tillståndsförfarandet
har gjorts tillämpligt i samtliga fall då ansökan avser tillstånd
att med personbil medta passagerare vid färd för egen räkning. Sådant tillstånd
skall i princip förklaras gälla utan skyldighet att iaktta bestämmelserna
om taxeplikt, transportplikt m. m. Slutligen har bestämmelserna om statsbidrag
till viss linjetrafik på landsbygden gjorts tillämpliga också på sådan
trafik som bedrivs av statlig myndighet eller av företag som helt eller till
övervägande del ägs av staten.

Också i fråga om tillstånd för uthyrningsrörelse har den första reformetappen
inneburit vissa förändringar. Sålunda har behovsprövningen slopats
vid tillstånd till uthyrning av personbilar och av lastbilar med en totalvikt
av högst 3,5 ton och ett förenklat förfarande möjliggjorts, när ansökan avser
sådant tillstånd.

Enligt prop. 1963:191 innebär programmet för den andra reformetappen en

fortsatt mindre restriktiv tillståndsgivning, varom Kungl. Maj:t skall
ha att utfärda närmare anvisningar,

undantagande från YTF:s tillämpning av transporter med traklortåg av
lantbruksprodukter och förnödenheter för lantbruket, under förutsättning
alt traktorn är försedd med gummihjul och att transporten ej framgår på
väg längre sträcka än 15 km,

slopande av behovsprövningen i fråga om transporter med lastbil eller
traktortåg om högst fyra tons maximilast och transporter med lastbil utrustad
med fasta anordningar för speciella varuslag,

upphävande av transportplikten för lastbils- och traktortågstrafik.

I den tr e d j e refor in e t a p p e n avses lastbils- och traktortågstrafiken
kunna helt befrias från behovsprövning. Vidare har förutsatts, att vid

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1965

den omarbetning av YTF som skall föregå reformens slutliga genomförande
en riktlinje skall vara att slopa onödiga detalj bestämmelser ocli förenkla
det administrativa förfarandet.

I fråga om landsvägstrafiken förutsatte riksdagen att Trafikpolitiska delegationen
kommer att beakta vissa förslag om ytterligare lättnader i tillståndsgivningen
som framförts i en rad i utlåtandet angivna motioner. Utskottet
har därvid uttalat, att det, sedan erfarenheter vunnits av åtgärderna
i den första etappen, kan visa sig lämpligt att införa vissa ytterligare lättnader
med verkan fr. o. m. den 1 juli 1966.

Trafikpolitiska delegationen

Delegationen understryker helt allmänt att det är mycket svårt att redan
nu mera bestämt uttala sig om verkningarna av åtgärderna i reformprogrammets
första etapp. Den tid som förflutit sedan åtgärderna genomfördes omfattar
endast ett år. Svårigheter föreligger även att urskilja reformens återverkningar
på transportapparaten från verkningarna av andra omständigheter,
t. ex. den allmänna konjunkturutvecklingen.

Genom uppföljning av tillgänglig och viss på delegationens initiativ nytillkommen
statistik räknar delegationen med att erhålla ett förbättrat underlag
för bedömningen av produktionsutvecklingen inom transportsektorn.
Vad gäller konsumenternas erfarenheter av den nya transportpolitiken i
fråga om t. ex. transportutbudet samt kvalitets- och prisutvecklingen i olika
delar av landet har det emellertid inte befunnits möjligt att enbart på statistisk
väg få önskad information, varför delegationen vid flera tillfällen anordnat
s. k. hearings med företrädare för berörda intressegrupper.

Då förslag till vissa bestämmelser rörande den andra reformetappen förutsatts
skola underställas innevarande års riksdag har delegationen funnit
sig böra redan nu lämna en redogörelse för sina erfarenheter.

Beträffande erfarenheterna av den första reformetappe n p å
j ärnvägssidan anför delegationen.

Den redan tidigare förhållandevis hårda konkurrensen mellan olika transportmedel
synes ha ökat inom vissa delar av transportmarknaden. Detta
gäller särskilt i de stora godstrafikströmmarna. SJ har även under det se*llriktat
sig på att utveckla de lönsamma verksamhetsgrenarna på
affärsbanenätet. Strävandena mot en starkare koncentration av trafikarbetet
Bil huvudlinjerna och de större stationerna ger ökade förutsättningar att höja
produktiviteten genom mekanisering och andra former av rationalisering.
Genom att statsbaneföretaget numera erhåller ersättning för täckande av
kostnaderna för det icke lönsamma linjenätet har SJ:s möjligheter att effektivt
konkurrera ökat. Bl. a. har förutsättningar skapats för en smidigare anpassning
av taxorna till marknadsläget. Vissa ändringar i godstaxan skedde
i detta syfte den 1 juli 1964.

Möjligheterna att redan nu mera bestämt uttala sig om verkningarna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965 13

de sedan den 1 juli 1964 genomförda taxeändringarna är begränsade på
grund av bl. a. den fördröjning som orsakas av att transportkonsumenterna
i viss utsträckning är avtalsmässigt bundna vid använda transportmedel. Yidare
föreligger svårigheter att skilja verkningarna av SJ:s egna åtgärder
från, förutom effekten av den allmänna konjunkturutvecklingen, även konkurrerande
transportföretags åtgärder.

Den sänkning av fraktsatserna för 20 tons vagnslaster som genomfördes
den 1 juli 1964 torde i betydande utsträckning ha medverkat till
ökningen av dessa laster. Under perioden juli 1964—april 1965 ökade sålunda
vagnslasterna om 20 ton med 10 %, i ton räknat, jämfört med motsvarande
period ett är tidigare. Det totala antalet ton i vagnslasttrafiken ökade
samtidigt med 4 %. Vagnslasterna om 20 ton och däröver har sålunda
tålt en ökad relativ betydelse, vilket bl. a. medfört ett mera intensivt utnyttjande
av transportresurserna. Ändringarna i fraktsatserna för vagnslastgods
bär även medfört att vissa kortväga transporter överförts från järnväg till
landsväg. Samtidigt har emellertid SJ förvärvat vissa massgodstransporter
på korta avstånd.

Medan de allmänna taxorna för fraktstyckegods höjdes med ca
10 % den 1 juli 1964, behölls avgifterna oförändrade för större fraktstyckegodssändningar
mellan ett fyrtiotal stationer med stort trafikunderlag. De
flesta av dessa stationer bildar knutpunkter i SJ :s nya transportorganisation
för styckegods. Differentieringen i taxan syftar till ökad lönsamhet i
fraktstyckegodstrafiken.

Den 1 juli 1965 genomfördes vissa taxehöjningar för godssändningar med
vikt under 200 kg. Taxeändringen omfattade även stationsrelationstariffen.

En station srelationstariff med generellt rabatterade fraktsatser
för det högst tarifferade vagnslastgodset infördes på försök den 1
februari 1965. Den gäller för sändningar om minst 10 ton mellan Stockholm,
Göteborg, Malmö och Hälsingborg samt i ytterligare några viktiga relationer
med gynnsamma driftbetingelser. I stort sett begränsas denna specialtariff
till transporter i de dyraste tariffklasserna, vilket gods SJ har svårt att värva
genom fraktavtal. Det torde vara för tidigt att uttala sig om utfallet av stalionsrelationstarifferna
för styckegods och vagnslaster, då tarifferna varit i
bruk allt för kort tid. Inom SJ avser man att fortsätta försöken med dessa
specialtariffer.

Tidigare bestämdes frakten för en sändning inom Norden som summan
av avgifterna inom respektive land. Avgifternas avståndsdegressivitet bröts
sålunda vid gränsövergångar. Den 1 april 1964 infördes på försök enhetstariffer
mellan de nordiska länderna för vagnslastsändningar
av trämst högvärdiga varuslag. Härigenom bibehålies fraktavgifternas avståndsdegressivitet
över hela transportsträckan. Den 1 januari 1965 infördes
enhetstai itfer för all vagnslasttrafik mellan Sverige och Norge. Fraktsänkningarna
härigenom uppgick till mellan 10 och 30 % i de flesta av de viktigaste
trafikrelationerna.

SJ undersöker f. n. möjligheterna alt införa enhetstariffer för all vagnslasttrafik
även i trafiken med Danmark och Finland. Såvitt delegationen
kunnat finna har de nordiska enhetstarifferna stimulerat järnvägstransporterna.
Detta framgår bl. a. av trafikutvecklingen och uttalanden av trafikanter.

1 iråga om styckegods har genom den sommaren 1964 införda knutpunktstrafikcn
eu stor del av anslutningstransporterna till och från de sammanlagt
32 knutpunkterna förts över till landsväg. Den nya transportorga -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

nisationen syftar till att möjliggöra snabba transporter mellan i första hand
avlägset belägna orter. I vissa fall har ökade transporttider på korta avstånd
blivit oundvikliga. En del av dessa transporter har därför sökt sig till landsväg.
De initialsvårigheter som uppstod i samband med införandet av den nya
transportorganisationen torde numera vara i stort sett övervunna.

Frakterna för sändningar i sådan samtrafik mellan
järnväg och bil som ersätter nedlagd järnväg beräknas
genom sammanläggning av avgifterna enligt de taxor som gäller för vartdera
transportmedlet (.snittfrakter). Denna metod medför i allmänhet en
högre frakt än den genomgående fraktberäkning, som användes innan järnvägen
lades ned. Fördyringen för transportkunderna kompenseras dock i varierande
utsträckning beroende på transporternas relativa fördelning på lokal
och kombinerad trafik. Taxan för sändningar i lokal trafik på bil är
nämligen avsevärt lägre än järnvägstaxan. För att mildra övergången till den
nya taxemetoden i anledning av järnvägsnedläggning vidtager SJ olika åtgärder.
Sålunda har lägre särtaxor för den kombinerade trafiken införts. I
vissa fall har dessutom träffats särskilda fraktavtal med godskunder på sådana
billinjer.

Den vanliga bilgodstaxan skall regelmässigt tillämpas för gods som ankommit
med järnväg. Emellertid har tre lägre särtaxor konstruerats för att
vid behov kunna tillämpas vid järnvägsnedläggningar som annars skulle
medföra kraftiga frakthöjningar. Genom att successivt tillämpa dessa särtaxor
kan eu gradvis anpassning ske till högre frakter. Hur denna anpassning
skall ske liksom övergångstidens längd bedöms från fall till fall efter
överläggningar mellan SJ och berörda trafikantgrupper. Delegationen vill i
sammanhanget erinra om att SJ enligt statsmakternas beslut sedan budgetåret
1964/65 erhållit kompensation med 4 milj. kr. per budgetår för det inkomstbortfall
som uppkommit genom att företaget vid nedläggning av banor
tillämpat reducerad taxa för styckegods som förs över till billinjetrafik.

Såvitt delegationen kunnat konstatera har det av SJ tillämpade systemet
för fraktberäkning av sändningar i samtrafik mellan järnväg och bil, som
ersätter sändningar med järnväg som lagts ned, i stort sett fungerat tillfredsställande.

Också i fråga om verkningarna på landsvägstransportområdet
av åtgärderna i första re form etappen betonar delegationen att
det med hänsyn till den korta tid som förflutit är för tidigt att dra några
mera preciserade slutsatser. Delegationen anför i denna del.

Enligt reformprogrammet skall som tidigare nämnts i den första etappen
beträffande fordon i beställningstrafik för godsbefordran en mindre restriktiv
behovsprövning tillämpas, varvid en årlig ökning med 15 % av den samlade
lastförmågan hos fordon i sådan trafik skall vara normerande vid tillståndsgivningen.
Vidare har fr. o. m. den 1 juli 1964 vissa slag av transporter
— vissa lantbruks- och trädgårdsprodukter in. m. — helt undantagits
från yrkestrafikförordningens bestämmelser eller i förordningen föreskriven
behovsprövning.

Under tiden juli 1964—juni 1965 ökade enligt statens biltrafiknämnds statistik
över beviljade tillstånd den sammanlagda högsta medgivna lastförmågan
för all yrkesmässig lastbilstrafik med drygt 14 %. Ökningen varierade
kraftigt mellan olika län. För jämförelsens skull kan nämnas, att den procentuella
ökningen i hela riket under åren närmast före reformetappens på -

15

Knngl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

börjande uppgick till ca 10 %. Den verkliga ökningen av den sammanlagda
lastförmågan under juli 1964—juni 1965 var enligt Svenska lasttrafikbilägareförbundets
statistik för lastfordonen i landet 18 %, dvs. det samlade
tonnaget steg från 328 000 ton till 387 000 ton eller med 59 000 ton. Antalet
fordon i yrkesmässig lastbilstrafik (bilar, släpvagnar, påhängsvagnar och
traktorer) ökade samtidigt från 39 610 till 43 562. I fråga om den förändring
av lastbilstonnaget i landet som kan ha föranletts av att vissa slag av transporter
undantagits från yrkestrafikförordningens bestämmelser saknas uppgifter.
Denna förändring torde dock icke vara av någon mera betydande omfattning.

Det ökade utbudet av tonnage synes icke ha medfört några egentliga
ogynnsamma verkningar inom vrkesbilismen i form av outnyttjad kapacitet.
I den män några svårigheter i detta avseende förelegat torde de ha varit av
lokal och övergående natur. Liberaliseringsåtgärderna har inte heller medlört
någia sysselsättningssvårigheter för de inom åkerinäringen anställda.
En viss brist på chaufförer med trafikkort föreligger sedan länge inom vissa
regioner. Denna brist synes ha accentuerats under senare år, vilket i sin tur
kan ha lett till att fordonsparken icke kan utnyttjas på avsett sätt.

Företagsstrukturen inom åkerinäringen karaktäriseras av ett stort antal
småföretag. Av de i en av Svenska lasttrafikbilägareförbundet gjord strukturundersökning
redovisade ca 14 800 åkerierna i landet hade den 1 januari
1965 68 % endast en bil och 95 % högst tre bilar. De mindre företagen har
emellertid i allmänhet slutit sig samman i kollektivt ägda lastbilscentraler.
Strukturen hos dessa, vilkas antal f. n. är ca 400, varierar kraftigt från lösa
sammanslutningar utan någon egentlig ekonomisk verksamhet till sådana
som för delägarnas räkning ombesörjer praktiskt taget all försäljning, prissättning
m. in. Genom tillskapandet av lastbilscentralerna, något som främjas
av branschens organisationer, har åkerinäringen i realiteten i avsevärd
omfattning kommit att bedrivas i form av större eller medelstora företag.

Det synes delegationen tveksamt om utvecklingen mot större enheter inom
åkerinäringen i nämnvärd utsträckning hittills påverkats av reformåtgärderna.
Det kan dock tänkas att möjligheterna till ökad konkurrens såväl inom
näringen som med övriga trafikgrenar kan komma att accentuera utvecklingen
mot i första hand intensifierad samverkan mellan åkeriföretagen.

Delegationen har icke kunnat konstatera att reformåtgärderna haft några
mätbara verkningar på prisutvecklingen inom åkerinäringen. En av orsakerna
härtill kan vara att långsiktiga fraktavtal mellan åkeriföretag och befraktare
blivit allt vanligare under senare år, vilket kan ha en viss kvardröjande
effekt på prisutvecklingen.

Inte heller i fråga om åkeriföretagens räntabilitet har allmänt sett kunnat
konstateras några påtagliga verkningar till följd av genomförandet av den
första reformetappen.

Transportkonsumenterna har med tillfredsställelse konstaterat att tillgången
på yrkesmässigt sysselsatta bilar ökat. Inom vissa sektorer och vissa
landsändar torde utbudet av särskilt specialfordon ännu vara otillräckligt.

I detta sammanhang kan anmärkas, att delegationen konstaterat en alltjämt
föreliggande allmän önskan hos företrädare för näringslivet att i ökad utsträckning
anlita yrkcsbilismen för transporlfunktionerna i stället för att
begagna egna fordon.

Inför statsmakternas beslut om den nya trafikpolitiken uttrycktes på sina
håll farhågor för att reformprogrammets genomförande skulle få eu negativ
inverkan på efterlevnaden av bestämmelserna om arbetstid, maximilast

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

m. m. Denna fråga har därför särskilt uppmärksammats. Delegationen har
emellertid hittills inte kunnat finna, att de genomförda liberaliseringsåtgärderna
skulle ha bidragit till en ökning av antalet överträdelser. Med hänsyn
till den betydelse från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt som denna fråga har
avser delegationen att även i fortsättningen ägna den särskild uppmärksamhet.

Inte heller i övrigt har delegationen märkt några negativa sociala verkningar
av den första reformetappen. I sammanhanget kan erinras om att
körtidsutredningen nyligen framlagt förslag (SOU 1965: 48) om körtidsregler
för lastbils- och busstrafik samt om ökad tillsyn över efterlevnaden av
dessa bestämmelser. Vidare har inom kommunikationsdepartementet utarbetats
en promemoria med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen i
syfte att hl. a. motverka förseelserna mot bestämmelserna rörande överlast
på fordon.

Enligt delegationens mening är erfarenheterna hittills av den första reformetappen
positiva på såväl järnvägs- som landsvägssidan. Delegationen
har inte erfarit, att åtgärderna skulle ha fått några tidigare ej förutsedda
verkningar eller några följder av påtagligt negativ art. Inte heller
har några vägande invändningar gjorts mot de i andra etappen
planerade åtgärderna. Med hänsyn härtill har delegationen
funnit det vara realistiskt att såsom planerat öka det normerande
talet för den fortsatta uppmjukningen av tillståndsgivningen från 15 till
20 %. Ej heller i övrigt föreligger enligt delegationens mening någon anledning
att inte genomföra de åtgärder som planerats i den andra etappen. Denna
etapp bör därför genomföras planenligt. I samband med statsmakternas
beslut om påbörjandet av denna etapp bör emellertid, anför delegationen,
följande ytterligare åtgärder övervägas.

För att möjliggöra en smidig anpassning på transportmarknaden bör taxeplikten
slopas för alla transporter som inte är föremål för behovsprövning
enligt yrkestrafikförordningen. Detta innebär att taxeplikt inte längre bör
gälla för — förutom sådana transporter som redan under den första reformetappen
undantagits från behovsprövning — även sådana transporter med
lastbil eller traktortåg om högst 4 tons last samt specialfordon som i den
andra reformetappen förutsatts bli undantagna från denna prövning. — I
sammanhanget understryks angelägenheten av att man även i fråga om SJ:s
taxor — i enlighet med riktlinjerna för den nya statliga trafikpolitiken —
skapar förutsättningar för företaget att konkurrera på lika villkor med övriga
trafikmedel.

Vidare ifrågasätter delegationen en ändring i gränsdragningen mellan biltrafiknämndens
och länsstyrelsernas tillståndsgivning. I skrivelse den 23
juni 1965 till delegationen har statens biltrafiknämnd berört denna gränsdragning
och påpekat, att den sedan många år pågående ökningen i fråga om
lastbilarnas bärighet har fortsatt i ett ökat tempo. Sålunda används i lokala
transporter, exempelvis vid schaktningskörningar, lastbilar med 7 ä 8 tons
lastförmåga. Lastbilar utan släpvagn med denna lastförmåga torde däremot

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1965

numera endast undantagsvis komma till användning i fjärrtrafik. Inte heller
torde lastbilar med släpvagn som tillsammans lastar högst 12 ton i någon
väsentlig omfattning komma till användning i fjärrtrafik. Den vanliga lastförmågan
för fordonskombination i fjärrtrafik synes numera ligga mellan
15 och 30 ton. Delegationen sätter i likhet med biltrafiknämnden i fråga, om
inte gränsen mellan nämndens och länsstyrelsernas tillståndsgivning fr. o. m.
den 1 juli 1966 bör sättas vid 8 ton för enbart bil och 12 ton i fråga om bil
jämte släpvagn.

Jämlikt 22 § 2 mom. YTF gäller att för godsbefordran uteslutande inom
viss stad inte får användas bil med stationsort utom staden, såvitt ej länsstyrelse
lämnat medgivande därtill. Länsstyrelse har enligt samma bestämmelse
möjlighet förordna bl. a. att sådan inskränkning skall tillämpas också
inom annat samhälle än stad. Delegationen finner dessa föreskrifter
kunna utgöra ett onödigt hinder för ett effektivt utnyttjande av tillgängliga
transportmedel och föreslår därför att de upphävs.

Departementschefen

Genom statsmakternas beslut år 1963 drogs nya riktlinjer upp för den
statliga trafikpoliiiken i syfte att genom ett mera konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden trygga en tillfredsställande transportförsörjning
för landets olika delar till lägsta möjliga kostnader. För att få
en mjuk övergång till det nya trafiksystemet beslöts att de åtgärder, som
borde vidtas, för att avveckla de konkurrenshämmande regleringarna,
skulle samordnas i ett reformprogram i tre etapper. Den första etappen
inleddes den 1 juli 1964 och den andra skulle påbörjas den 1 juli 1966.
Riktpunkten för påbörjandet av den tredje etappen är den 1 juli 1968. I
överensstämmelse med riktlinjerna tillsatte jag våren 1964 en särskild delegation
med uppgift att som rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet
följa upp genomförandet av det beslutade trafikpolitiska reformprogrammet.
I delegationen ingår företrädare för såväl transportkonsumenterna
och trafikutövarna som de tillståndsgivande myndigheterna.
Delegationen, som antagit benämningen Trafikpolitiska delegationen, har
avlämnat en redogörelse för verkningarna av vidtagna åtgärder för tiden
till den 1 juli 1965. I redogörelsen sammanfattas i ett första avsnitt huvuddragen
av de nya riktlinjerna. Därefter lämnar delegationen en översikt
över pågående utredningar in. m. av trafikpolitisk betydelse, särskilt
vad gäller investeringar, samt för innehållet i reformprogrammet. Vidare
beskrivs delegationens uppgift och hittillsvarande resultat. Slutligen framläggs
vissa synpunkter och förslag.

Sammanfattningsvis framhåller delegationen, att den kunnat studera
verkningarna av den första reformetappens genomförande endast under

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1965

den förhållandevis korta tiden av ett år. Det har därför inte varit möjligt
för delegationen att dra några mera preciserade slutsatser. Med hänsyn
till att vissa föreskrifter rörande landsvägstrafiken i den andra etappen
förutsatts komma att underställas riksdagen redan innevarande år och
dessa föreskrifter avsetts bli utarbetade på grundval av hl. a. erfarenheter
under den första reformetappen har delegationen redan nu velat lämna
en redogörelse. Enligt delegationen har verkningarna av den första reformetappen
hittills visat sig positiva. Delegationen har inte erfarit att de genomförda
åtgärderna skulle ha fått några tidigare icke förutsedda verkningar
eller följder av påtagligt negativ art. Inte heller har några vägande
invändningar gjorts mot de i andra etappen planerade åtgärderna. Denna
etapp bör därför enligt delegationen genomföras planenligt.

Beträffande erfarenheterna på järn vägssidan anför delegationen
bl. a. följande. Den redan tidigare ganska hårda konkurrensen mellan olika
transportmedel synes ha ökat inom vissa delar av transportmarknaden.
SJ har under det senaste året inriktat sig på att utveckla de lönsamma
verksamhetsgrenarna inom affärsbanenätet. Strävandena mot en starkare
koncentration av trafikarbetet till huvudlinjerna och de större stationerna
ger företaget ökade förutsättningar att höja produktiviteten genom olika
former av rationalisering. Tack vare att SJ numera får ersättning för att
täcka underskottet på det icke lönsamma linjenätet, har företagets möjligheter
ökat att konkurrera effektivt genom bl. a. en smidigare anpassning
av taxorna till marknadsläget.

En den 1 juli 1964 genomförd sänkning av fraktsatserna synes ha gett
vagnslasterna om 20 ton och däröver en ökad relativ betydelse, vilket bl. a.
medfört ett mer intensivt utnyttjande av transportresurserna. Ändringarna
i fraktsatserna för vagnslastgods har även medfört att vissa kortväga transporter
överförts från järnväg till landsväg. Samtidigt har emellertid SJ
förvärvat vissa massgodstransporter på korta avstånd. I fråga om styckegods
har genom den sommaren 1964 införda knutpunktstrafiken en stor del
av anslutningstransporterna till och från de sammanlagt 32 knutpunkterna
förts över till landsväg. Den nya transportorganisationen syftar till att
möjliggöra snabba transporter mellan i första hand avlägset belägna orter.
I vissa fall har ökade transporttider på korta avstånd blivit oundvikliga.
En del av dessa transporter har därför sökt sig till landsväg. De initialsvårigheter
som uppstod i samband med införandet av den nya transportorganisationen
torde numera vara i stort sett övervunna.

För att mildra övergången till nya taxemetoder i anledning av järnvägsnedläggningar
vidtar SJ olika åtgärder. Sålunda har lägre särtaxor för
den kombinerade trafiken införts. I vissa fall har dessutom träffats särskilda
fraktavtal med godskunder på sådana billinjer. Såvitt delegationen
kunnat konstatera har det av SJ tillämpade systemet för fraktberäkning

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1965

av sändningar i samtrafik mellan järnväg och bil, som ersätter sändningar
med järnväg som lagts ned, i stort sett fungerat tillfredsställande. I likhet
med delegationen anser jag att åtgärderna i den andra reformetappen
bör genomföras som tidigare planerats. Detta innebär att transportplikten i
godstrafiken på statens järnvägars affärsbanenät avskaffas den 1 juli 1966.
Vidare slopas skyldigheten till likabehandling av trafikanterna vid vagntilldelning
på affärsbanenätet samt i taxehänseende. Slutligen befrias SJ
från skyldigheten att offentlighålla separata avtal om taxenedsättningar
men skall naturligtvis vara underkastad bestämmelserna i 1953 års konkurrensbegränsningslag.
Den ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar som påkallas
torde i annat sammanhang komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet.
De ändringar som fordras i järnvägstrafikstadgan äger Kungl.
Maj :t besluta utan riksdagens medverkan. Stadgan är f. n. föremål för omarbetning
inom kommunikationsdepartementet. Härvid kommer de av den
andra reformetappen föranledda ändringarna att beaktas.

Också på landsvägssidan är verkningarna av de åtgärder som
genomförts under den första reformetappen enligt delegationens erfarenheter
positiva. Det ökade utbud av tonnage delegationen kunnat konstatera
som en följd av den mindre restriktiva behovsprövningen har inte medfört
några egentliga ogynnsamma verkningar inom yrkesbilismen i form av outnyttjad
kapacitet. Från transportkonsumenternas sida har ökningen hälsats
med tillfredsställelse. Delegationen har märkt en allmän önskan hos företrädare
för näringslivet att i allt högre grad anlita yrkesbilismen för transporter
i stället för att utnyttja egna fordon. Några mätbara verkningar på
prisutvecklingen inom åkerinäringen har inte kunnat iakttas, möjligen till
viss del beroende på att långsiktiga fraktavtal kan ha en viss kvardröjande
effekt på prisutvecklingen. Enligt delegationens mening torde den förändring
av lastbilstonnaget som kan ha föranletts av att vissa slag av transporter
helt undantagits från YTF :s bestämmelser inte vara av någon mer betydande
omfattning. Delegationen har haft sin särskilda uppmärksamhet
riktad på frågan om reformen kan ha haft någon negativ inverkan på efterlevnaden
av bestämmelserna om arbetstid, maximilast in. m. men har inte
kunnat finna något sådant samband. Delegationen förordar, att den andra
reformetappen genomförs planenligt.

Delegationens redogörelse talar enligt min mening för att den beslutade
trafikpolitiska reformen grundat sig på en riktig bedömning. Jag föreslår
därför, att den andra etappen i fråga om godstrafiken på landsväg fullföljes
i enlighet med de uppdragna riktlinjerna.

Vid 1963 års beslut förutsattes, att den successiva uppmjukningen av regleringssystemet
skulle följas av en ytterligare lättnad i restriktiviteten vid
tillståndsgivningen den 1 juli 1966. Liksom delegationen finner jag att det

20

Kangl. Maj. ts proposition nr 172 år 1965

procenttal som bör vara normerande när det gäller den årliga ökningen av
fordonens sammanlagda lastförmåga bör höjas från 15 till 20. Kungl. Maj :t
bör ge berörda myndigheter anvisningar om att tillämpa detta. Verkningarna
på transportmarknaden bör givetvis även i fortsättningen noga följas
av delegationen.

Som ett led i andra reformetappen har också planerats, att transporter
med traktortåg av lantbruksprodukter och förnödenheter för lantbruket
skall undantas från YTF:s tillämpning. Med hänsyn till trafiksäkerheten
har ansetts, att undantaget skall gälla bara när transporten framgår på
väg högst 15 km. Vidare skall undantaget begränsas till fall, när traktorn
är försedd med gummihjul. Bestämmelserna härom har sin givna plats i
2 § YTF och bör där samordnas med motsvarande undantag i fråga om
vissa traktortågstransporter i skogsbruket. För att bestämmelsen inte
skall få en vidare utformning än som påkallas av syftet, nämligen att
lantbrukarna skall i fria former kunna tillhandagå varandra med körningar
som har omedelbart samband med lantbruksdriften, bör tillfogas,
att undantaget avser transport »i lantbruket».

I den första reformetappen slopades kravet på behovsprövning i fråga
om s. k. kooperativ körning och vissa transporter av fyllnads- och returgods
i samband med mjölkkörslor. Enligt det antagna programmet skall
kravet nu efterges i ytterligare två hänseenden, nämligen i fråga om dels
transporter med lastbil eller traktortåg om högst fyra tons maximilast,
dels lastbilar försedda med fasta anordningar för speciella varuslag. Vid
övervägande av den härför erforderliga ändringen i 12 § YTF har jag
stannat för att föreslå gränsen för det första undantaget med hänsyn till
den största last som fastställs i tillståndet. En särbestämmelse i fråga om
släpvagn till traktor skulle annars bli nödvändig, eftersom någon maximilast
inte bestäms för sådant fordon. Någon egentlig saklig ändring innebär
detta inte. Med förordningens terminologi anges ej traktortåg särskilt i författningstexten.
1 § sista stycket YTF föreskriver nämligen att förordningens
bestämmelser om automobil i tillämpliga delar skall gälla traktortåg. I
fråga om specialbilarna bör Kungl. Maj:t äga meddela anvisningar om vilka
slag av sådana bilar som inte kräver behovsprövning för trafiktillstånd. Befogenheten
att meddela sådana anvisningar bör även kunna delegeras till
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I de fall som förut undantagits från behovsprövning kan enligt It § i
dess lydelse fr. o. m. den 1 juli 1964 ett förenklat förfarande användas
i tillståndsärendena. Detsamma bör gälla de nya undantagen. Detta kräver
inte någon ändring i 11 §, om de nya undantagen såsom jag förordar upptas
i 12 § andra stycket, till vilket 11 § sista attsatsen hänvisar.

Enligt 6 § YTF gäller förordningens bestämmelser om trafiktillstånd i
tillämpliga delar bl. a. sådant utbyte av automobil eller släpfordon som
medför höjning av den största last som enligt meddelat tillstånd må be -

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1965

fordras med fordon i trafiken. Med hänsyn härtill kommer med mitt förslag
angående den förenklade handläggningen 11 § sista attsatsen att
vara tillämplig också på utbyte av fordon, så snart det gäller byte till lastbil
eller traktortåg med största last om högst fyra ton. Därmed blir den
bestämmelse i 11 §, sjätte attsatsen, som medger förenklad handläggning
vid utbyte av fordon upp till två och ett halvt ton överflödig. Föreskriften
om möjlighet till förenklad handläggning, när största lasten genom utbyte
inte höjs med mer än 15 %, bör däremot kvarstå. Den kommer sedan ändringarna
i övrigt genomförts att ha sin betydelse endast i fråga om utbyte
av lastbil eller traktortåg när största sammanlagda lasten höjs till mer än
fyra ton.

I 1963 års beslut förutsattes slutligen när det gäller andra reformetappen
att transportplikten skulle upphävas för all lastbils- och traktortågstrafik.
Härigenom uppnås en formell likställighet med järnvägstrafiken
som enligt vad jag förut anfört skall befrias från transportplikt i detta
sammanhang. Jag föreslår således en ändring i 23 § YTF, som nu föreskriver
befordringsplikt i all yrkesmässig trafik utom den s. k. kooperativa
körningen. Bestämmelserna i nämnda paragraf bör fr. o. m. den 1 juli
1966 avse endast yrkesmässig trafik med personbil och buss. Texten i
paragrafens 1 mom. första stycket d) och sista stycket bör därvid utgå.

Trafikpolitiska delegationen anser det böra övervägas om inte vissa
ytterligare åtgärder bör genomföras den 1 juli 1966. Förslaget gäller upphävande
av taxebestämmelserna i fråga om transporter för vilka tillstånd
kan meddelas utan behovsprövning, ändring av kompetensgränsen mellan
länsstyrelserna och statens biltrafiknämnd samt borttagande av förbudet
att för godsbefordran inom viss stad eller inom samhälle som bestämts av
länsstyrelse använda bil med stationsort utom staden eller samhället.

I prop. 1963: 191 (s. 204) hade jag anledning uttala mig angående ett
generellt slopande av taxeplikten för godstransporter på landsväg i anslutning
till transportpliktens upphävande. Jag anförde då att taxorna
borde stå under offentlig kontroll så länge någon form av behovsprövning
kvarstår vid tillståndsgivningen. Den av delegationen väckta tanken
på att bestämmelserna om taxa inte skall tillämpas i den mån behovsprövningen
borttagits är jag beredd att biträda. Jag kan för min del inte finna
någon särskild anledning att befara ogynnsamma verkningar på prissättningen
inom de områden där utbudet av transporttjänster inte längre begränsas
i lagstiftningen. Undantaget i fråga om taxeplikten i 29 § bör alltså
enligt min mening utvidgas till att avse samtliga de i 12 § andra stycket
uppräknade fall, där prövningen av trafikens behövlighet inte skall äga rum.

Delegationens förslag i fråga om gränsdragningen för tillståndsgivningen
mellan länsstyrelse och biltrafiknämnd grundar sig på vissa förut redovisade
uppgifter från nämnden och innebär, att de i 5 § YTF angivna
värdena bör höjas för lastbil från 6 500 till 8 000 kg och i fråga om last -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1965

bil jämte släpvagn från 8 000 till 12 000 kg. Den snabba utvecklingen i
fråga om användning av lastbilar med allt större lastförmåga har uppenbarligen
redan lett till att fordon med maximilaster understigande de föreslagna
nya gränserna så gott som uteslutande används för lokala transporter.
Vid mina förslag till en ändrad kompetensfördelning i samband
med den första reformetappen utgick jag från att tyngdpunkten i tillståndsgivningen
för lokala transporter bör ligga hos länsstyrelserna. Från denna
utgångspunkt ansluter jag mig till delegationens förslag och förordar, att
5 § YTF ändras i enlighet därmed.

I likhet med delegationen anser jag slutligen förbudet i 22 § 2 mom.
mot användande av bil med stationsort utom stadsområde för godstransporter
inom staden kunna onödigtvis hindra ett effektivt utnyttjande av
tillgänglig transportkapacitet. Förbudet bör därför hävas. Länsstyrelses
möjlighet att föror dna om motsvarande förbud för annat samhälle än stad
bör samtidigt upphöra. De förordnanden länsstyrelse kan ha meddelat med
stöd av nu gällande bestämmelse förlorar sin giltighet i samband med att
en sådan ändring träder i kraft.

Hemställan

Under åberopande av vad jag tidigare anfört hemställer jag att Kungl.
Maj :t måtte inhämta riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändring i förordningen den
25 oktober 19k0 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bo Holmquist

MAftCUS IOKTR. STHLM IMS 650695