Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965
1
Nr 170
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 6i8); given
Stockholms slott den 5 november 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad
lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
648).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändring i straffbestämmelserna för överlast på
fordon. Enligt förslaget skall fordonsägaren straffas, när han inte visar att
han gjort vad som ankommer på honom för att förekomma förseelsen. Föraren
skall straffas om han kände eller bort känna till att fordonet var för
tungt lastat. Även medverkan till att fordon förs med överlast skall kunna
bestraffas. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1.965. 1 samt. Nr no
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september
19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
67 §.
Med dagsböter------ —-----4 mom.
Med böter,------------— 3 mom.
Förseelse mot — —-----— trehundra kronor.
Befordras med fordon last i strid Befordras med fordon last i strid
mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.,
skall föraren straffas med dagsböter,
och vare även ägaren förfallen
till sådant straff, då omständigheterna
göra sannolikt, att förseelsen
skett med hans vetskap och vilja.
68
Bryter någon mot sådan av myndighet
meddelad bestämmelse, som
avses i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes
med dagsböter, dock att överträdelse
av bestämmelse, som avses
i 61 § 1 mom. b), straffes med böter,
högst trehundra kronor.
För någon---------
Denna förordning träder i kraft den
1 Senaste lydelse av 67 § se 1961: 297.
mot 54 § 1 mom. eller 57 g 1 mom.,
skall ägaren straffas med dagsböter,
om han ej visar att han iakttagit
vad på honom ankommit för att
förekomma förseelsen. Även föraren
är förfallen till sådant straff, om
han kände eller bort känna till hindret
för fordonets brukande.
För medverkan till gärning som
avses i fjärde stycket dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.
§•
Bryter någon i annat fall ån som
sägs i andra stycket mot sådan av
myndighet meddelad bestämmelse,
som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,
straffes med dagsböter, dock att överträdelse
av bestämmelse, som avses
i 61 § 1 mom. b), straffes med böter,
högst trehundra kronor.
Rör bestämmelsen fordons axeltryck
eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna
i 67 § fjärde och
femte styckena motsvarande tillämpning.
med dagsböter.
1 januari 1966.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 5 november
1965.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen och anför.
Inledning
Inom vägtrafiken har övergång till tyngre fordon i förening med under
senare år genomförda höjningar av högsta tillåtna axel- och boggitryck
medfört avsevärt ökad belastning av vägar och broar. Förändringarna är
väsentligen transportekonomiskt motiverade men har för vägarna och särskilt
för brobeståndet medfört att tidigare marginaler mellan tillåten belastning
och bärighet har minskat, överlastning av fordon är därför såväl
från allmän trafiksäkerhetssynpunkt som med hänsyn till vägars och broars
bestånd numera väsentligt farligare än tidigare. Denna utveckling har
aktualiserat frågan om effektivare åtgärder för att förebygga överlastning
av fordon. Svenska transportarbetareförbundet har bl. a. i skrivelse den
21 maj 1965 hemställt om åtgärder syftande till att ansvar för brott mot
gällande bestämmelser om lastning av fordon i första hand drabbar den
som beordrat eller utfört lastningen.
Med anledning härav har inom kommunikationsdepartementet utarbetats
en promemoria (stencilerad) med vissa förslag i ämnet.
Över innehållet i promemorian har efter remiss yttrande avgetts av justitiekanslersämbetet
(JK), riksåklagarämbetet (RÅ), hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för övre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, statens biltrafiknämnd, rikspolisstyrelsen, utredningen
rörande specialstraffrätten, trafikmål skommittén, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Föreningen Sveriges polismästare, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Svenska transportarbetareförbundet, Näringslivets trafikdelegalion,
Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Nationalföreningen för Tra
lj-
Iiihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 170
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1965
fiksäkerhetens Främjande (NTF). RÅ har bifogat yttranden från tre länsåklagare
och statens biltrafiknämnd yttranden från arbetsgivareförbund
och företag inom godstrafikrörelsen.
Gällande bestämmelser
I 54 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
— VTF — ges förbud mot att föra motordrivet fordon eller därtill kopplat
fordon på allmän väg, gata eller annan allmän plats, om fordonets axeltryck
eller bruttovikt överstiger vissa angivna värden.
Enligt 57 § 1 mom. första stycket VTF får med motordrivet fordon eller
därtill kopplat fordon inte befordras last, vars vikt överstiger den maximilast
som fastställts för fordonet.
Vad som förstås med bruttovikt och maximilast framgår av 1 § 6 mom.
VTF. Med axeltryck avses även den sammanlagda vikt som uppbärs av två
på mindre inbördes avstånd än två meter belägna hjulaxlar (boggi).
Befordras last i strid mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom. straffas föraren
enligt 67 § fjärde stycket med dagsböter. Sådant straff stadgas också för
ägaren då omständigheterna gör sannolikt, att förseelsen skett med lians
vetskap och vilja.
De i 54 § 1 mom. angivna viktsgränserna kan enligt 61 § 1 mom. sänkas
eller höjas genom lokala trafikföreskrifter. För den som bryter mot sådan
lokal trafikföreskrift stadgas dagsbotsstraff i 68 § utan att förares eller
ägares ansvar särskilt nämns.
Polisman har enligt 57 § 1 mom. andra stycket under vissa förutsättningar
befogenhet eller skyldighet att förbjuda fortsatt färd med fordon som framförs
med överskridande av tillåtna värden för maximilast eller axeltryck.
När det gäller överlastning av fordon i yrkesmässig trafik blir även vissa
bestämmelser i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. — YTF — aktuella.
1 5 § YTF föreskrivs att yrkesmässig trafik får bedrivas endast efter
vederbörligt tillstånd, vilket när det inte gäller linjetrafik för personbefordran
skall innefatta föreskrift om det antal bilar och släpfordon som får användas
i trafiken och om den största last eller det största antal personer
som får befordras med varje fordon. Överträds en sådan föreskrift straffas
den felande enligt 34 § 2 mom. YTF med dagsböter. Trafikutövare eller förare
som fälls till ansvar för brott mot YTF :s bestämmelser riskerar också
— som närmare framgår av 19 § och 27 § 5 mom. — att utfärdat trafiktillstånd
resp. trafikkort återkallas. I anslutning härtill åläggs i 39 § biltrafiknämnden,
länsstyrelser och polismyndigheter att göra framställning till vederbörande
myndighet när anledning föreligger bl. a. till återkallelse eller
indragning av trafiktillstånd eller trafikkort.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965
I fråga om de för fordonsägaren stadgade ansvarsbestämmelserna i såväl
VTF som YTF gäller, att då fordonet tillhör bolag, förening eller annat samfund
eller stiftelse eller annan sådan inrättning straffreglerna skall tillämpas
på den eller dem som äger företräda samfundet eller inrättningen. Möjlighet
föreligger emellertid att erhålla länsstyrelses godtagande av viss person
som bärare av ägareansvaret. Bestämmelser i nu angivna hänseenden
återfinns i 70 § 3 mom. VTF och 37 § 3 mom. YTF.
Varken VTF eller YTF innehåller någon bestämmelse om ansvar för
det fall att annan än fordonets förare eller ägare medverkat till förseelse
mot gällande lastningsregler.
Vissa tidigare förslag och uttalanden
En strängare regel om ägares ansvar för överlaster föreslogs på sin tid
av 1957 års trafikförfattningssakkunniga i betänkandet med förslag till vägtrafikförordning
in. m. (SOU 1948: 34) som låg till grund för nuvarande
VTF. Bakgrunden härtill var att antalet förseelser av detta slag visat en påtaglig
tendens till stegring med de vådor från trafiksäkerhetssynpunkt detta
innebar. Det uttalades också, att den ekonomiska vinsten av ett fordons överlastning
i regel tillföll fordonets ägare, varför denne kanske kunde frestas
att påverka fordonets förare. Förslaget innebar, att för ägarens frihet från
ansvar skulle krävas att omständigheterna skulle göra sannolikt att förseelsen
skett utan hans vetskap och vilja. Föredragande departementschef en
fann emellertid denna utformning av ansvarsregeln alltför sträng. Samtidigt
uttalade sig departementschefen för en strängare bedömning av förseelser
mot hjultrycks- och maximilastbestämmelserna än som dittills stundom
syntes ha förekommit. (Prop. 1951: 30 s. 257, L2U 30, rskr 336).
1953 års trafiksäkerhetsutredning tog i sitt betänkande »Trafiksäkerhet»,
del I (SOU 1954: 38), också upp frågan om betydelsen från trafiksäkerhetssynpunkt
av att gällande regler mot överlastning efterlevs. Man konstaterade,
att det nyss refererade departementschefsuttalandet om en strängare bedömning
av förseelserna inte åstadkommit någon mer påtaglig förändring
av domstolarnas och körkortsmyndigheternas praxis. En skärpning av bedömningen
såväl hos åklagare och domstolar som när det gällde myndigheternas
åtgärder med avseende på trafiktillstånd och körkort fann utredningen
nödvändig. Dessutom förordades en intensifierad polisövervakning. Utredningen
övervägde tanken alt införa frihetsstraff i straffskalan men föreslog
ingen annan lagstiftningsåtgärd än att, som sedermera skett, bestämmelser
skulle införas om rätt för polisman att hindra fortsatt färd med överlastat
fordon.
i sitt betänkande »Arbetstid och arbetsinspektion för vägtrafiken» (SOU
1965: 48), avgivet den 30 juni 1965, redovisar körtidsutredningen, som enligt
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965
sina direktiv haft att beakta behovet av ökad tillsyn över efterlevnaden av
gällande bestämmelser om maximilaster m. m., resultatet av en enkät i
ämnet. I fråga om ansvarsreglerna och påföljdspraxis framgår av de synpunkter
som utvecklats i enkätsvaren, att enligt en utbredd uppfattning
reaktionen mot överlastförseelser är för ringa. Förutom önskemål om en
skärpning av de nuvarande påföljderna har i flera uttalanden vid enkäten
anförts, att fordonsägarnas ansvar för överlastförseelser bör utvidgas. Körtidsutredningen
inskränker sig för egen del till att förorda, att överlastkontrollen,
liksom hittills, omhänderhas av polisen och framlägger inte något
förslag i frågan.
Transportarbetareförbundets framställning
Förbundet anser de nu gällande bestämmelserna leda till att förarna
i alltför stor utsträckning får bära hela ansvaret för brott mot lastningsregler,
där arbetsgivaren-åkeriägaren är den reellt ansvarige, överlaster
är enligt förbundets mening ofta i betydligt högre grad ett ägarens än ett
förarens intresse. Det förekommer därför inte sällan, att föraren handlar
på direkt order av arbetsgivaren och att han riskerar sin anställning om
han inte följer direktiven. Den gällande regeln om ägarens ansvar — som
innebär att ägaren straffas om det görs sannolikt att förseelsen skett med
hans vetskap och vilja — medför enligt förbundets erfarenheter sådana
bevissvårigheter att ägarna går fria i alltför stor utsträckning och i de
allra flesta fall inte ens åtalas. Förbundet åberopar bl. a. ett fall som på
dess framställning hänskjutits till RÅ:s bedömande. Enligt framställningen
hade där föraren fällts till ansvar men fordonsägaren ej åtalats trots att
han skriftligen beordrat överlastning och tillsagt föraren, att åtlydnad av
ordern var en förutsättning för fortsatt anställning. Förbundet hänvisar
också till ett rättsfall, refererat i Svensk Juristtidning 1965 rf s. 4, där chauffören
fälldes för överskridande av tillåtna boggitrycket, bruttovikten och
maximilasten, medan fordonsägaren, som övervakat och beordrat lastningen,
frikändes från ansvar.
Vidare har förbundet påtalat vissa särskilda förhållanden som utmärker
den fjärrgående yrkesmässiga lastbilstrafiken, där lastning och lossning
av gods i stor utsträckning utförs av särskild personal, s. k. lotsar. Dessa
avlöser förarna vid bilarnas ankomst till terminalpunkterna medan förarna
går till vila för att efter fullbordad lossning och lastning åter överta bilarna
för fortsatt färd. Det synes förbundet stridande mot rättsmedvetandet, att
förarna döms till straff för ett förfarande som de haft små eller inga möjligheter
att kontrollera, eftersom uppgifterna i de s. k. frakthandlingarna
ofta är bristfälliga. Det anförs också, att det kan inträffa att en lots fälls
till ansvar för överlast trots att lastningen utförts på annan ort av annan
lots eller av den ordinarie föraren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 dr 1965
7
Departementspromemorian
I promemorian konstateras till en början att enligt rapporter och uttalanden
som i skilda sammanhang under senare tid getts till kommunikationsdepartementet
förseelser mot gällande bestämmelser om största last och
hjultryck för transportfordon alltjämt förekommer i en omfattning som inte
kan tolereras från trafiksäkerhetssynpunkt. Förhållandet leder inte bara
till alt vägars och broars bestånd äventyras utan innebär också allvarlig
påfrestning på fordonen. Transportarbetareförbundets framställning förtjänar
övervägande inte bara från rättvisesynpunkt utan även därför att det
måste anses vara av väsentlig betydelse för att överlaster på fordon skall
kunna motverkas, att straff rättslig påföljd drabbar den som har intresse
av och kan bestämma om lastningen.
Vad gäller ansvarsfördelningen mellan förare och ägar
e upptar promemorian i huvudsak följande synpunkter.
De eventuella ackordsförtjänster en anställd lastbilsförare kan vinna genom
överlast torde i regel vara oväsentliga i förhållande till det ekonomiska
intresse bilägaren kan ha av att utnyttja fordonets lastkapacitet utöver vad
som är tillåtet. Risken för bötesstraff är till följd av ansvarsreglernas utformning
större för föraren. Bötesstraffet torde också för förarna framstå
som mer kännbart än för ägarna. I fråga om förarnas körkort och i vissa
fall trafikkort medför förseelser av detta slag en belastning som kan leda
till att korten återkallas. Fordonsägaren riskerar, när det är fråga om yrkesmässig
trafik, sitt trafiktillstånd men löper annars ingen motsvarande risk.
När det gäller brott mot enbart VTF:s bestämmelser finns emellertid inga
regler som garanterar att brotten kommer till tillståndsmyndigheternas kännedom.
Det ligger med hänsyn till det sagda nära till hands att anta, att initiativet
till för stora fordonslaster i många fall tas av fordonsägaren eller åtminstone
att överlast sker med ägarens samtycke. I VTF uppställs visserligen
inte krav på full bevisning om ägarens vetskap och vilja men dennes
uppsåt måste i det enskilda fallet göras sannolikt för att ansvar skall kunna
ådömas. I fråga om föraren är ansvarsregeln däremot utformad så att denne
för att gå fri åtminstone torde ha att göra sannolikt att han handlat varken
oaktsamt eller uppsåtligt. Det kan t. o. m. ifrågasättas, om inte domstolarna
kan anse strikt ansvar böra tillämpas, eftersom författningen är av relativt
sent datum och bestämmelsen inte uttryckligen uppställer krav på uppsåt
eller oaktsamhet. Om transportarbetareförbundets uppfattning angående
tillämpningen av ansvarsreglerna är riktig synes en ändring av lagstiftningen
påkallad.
I och för sig förefaller det vara en naturlig princip, att den som framför
ett fordon bör så långt hans kontrollmöjligheter sträcker sig bära ansvaret
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1965
för att fordonet i alla avseenden fyller de krav vägtrafiklagstiftningen uppställer.
Denna princip är emellertid inte genomgående i VTF, som bl. a. i
fråga om brukande av fordon med bristfällig utrustning i första hand ställer
ägaren ansvarig och stadgar straff för föraren bara för det fall att denne
haft vetskap om bristen. För ägarens ansvar gäller att denne går fri, om han
kan visa att han iakttagit vad på honom ankommit för att hindra fordonets
brukande. (65 § 2 och 3 mom. VTF).
Eu motsvarande konstruktion av ansvaret för fordonens behöriga lastning
skulle uppenbarligen tillmötesgå förbundets önskemål. Den synes emellertid
föra för långt i fråga om inskränkning i förarens straffbarhet. Det
kan inte vara förenligt med önskemålet alt nedbringa antalet förseelser mot
lastningsbestämmelserna om en förare kan utföra lastningen utan tillbörlig
omsorg men ändå gå fri från ansvar därför att han inte vetat, att den
tillåtna lasten överskridits. När lastningen utförs av annan måste det vidare
åligga föraren att göra den kontroll som med hänsyn till omständigdigheterna
i varje särskilt fall rimligen kan fordras av honom.
Efter mönster av 65 § 2 och 3 mom. VTF med viss modifikation när det
gäller förares ansvar föreslås i promemorian sådan ändrad lydelse av 67 §
fjärde stycket VTF att, om last befordras med fordon i strid mot 54 §
1 mom. eller 57 § 1 mom. VTF, ägaren skall straffas med dagsböter, när han
ej visar, att han iakttagit vad på honom ankommit för att förekomma förseelsen,
och föraren vara förfallen till sådant straff, om han känt till eller
bort förvissa sig om hindret för fordonets brukande.
Det tilläggs att frågan huruvida och på vilket sätt eu kontroll från förarens
sida bort ske får bedömas från praktiska synpunkter från fall till
fall. Kontroll genom avlastning eller andra sådana vittgående åtgärder
kan enligt promemorian givetvis inte normalt anses erforderligt.
Promemorian behandlar vidare frågan om straffbarhet för in edverkan
av7 annan än ägare och förare vid förseelser som här angetts. Huruvida
de allmänna regler om straff för medverkan till brott vilka numera upptagits
i brottsbalken kan anses tillämpliga på detta område av specialstraffrätten
synes inte vara helt klarlagt i praxis. Med utgångspunkt från den ingående
redogörelse och de överväganden i frågan som redovisas i brottsbalkens
förarbeten (NJA II 1962 s. 33) förutsätts emellertid för de fortsatta
resonemangen, att brottsbalkens regler inte kan tillämpas analogt på de
aktuella fallen och att f. n. alltså endast den kan straffas för åsidosättande
av lastningsbestämmelserna som fyller bestämmelsernas krav på gärningsmannaskap,
dvs. såvitt rör ägaren under den särskilda förutsättning som
anges i 67 § fjärde stycket VTF.
Förbundets framställning tar i denna del närmast sikte på speditionsföretagen
och de s. k. lotsar som arbetar för dessa företags räkning. Fastän dessa
företags ställning i förhållande till bilföraren och deras möjligheter att på
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965
verka denne inte är desamma som bilägaren-arbetsgivarens, torde enligt
promemorian deras ekonomiska intresse av att fordonen tar så stor last som
möjligt många gånger inte vara mindre än ägarens.
I promemorian erinras om att de tillstånd till transportförmedling som
statens biltrafiknämnd meddelar innehåller förbnd för tillståndshavaren att
ombesörja befordran av gods på sådant sätt att den största last som må
befordras med det för transporten begagnade fordonet överskrids. I den
män medverkan till överlast innebär risk för förlust av tillstånd till transportförmedling
måste detta enligt promemorian givetvis vara en starkt
återhållande faktor. Å andra sidan framhålls att risken får ses mot bakgrund
av att med de nu gällande straffbestämmelserna transportförmedlarnas
eventuella medverkan knappast torde närmare utredas i de enskilda fallen.
Även om det säkerligen kan förutsättas att de firmor det här gäller är
högst angelägna om att följa gällande bestämmelser anses med hänsyn till
det sagda en regel om ansvar för medverkan behövlig för de undantagsfall
som ändå inte är helt uteslutna. Denna regel bör enligt promemorian omfatta
även andra medverkande än transportförmedlarna, bl. a. anställda inom
speditionsföretagen och kunder som i eget intresse uppger för låg vikt
på godset.
I promemorian föreslås därför ett tillägg till G7 § VTF, enligt vilket den
som medverkar til! gärning som enligt det förut sagda straffbeläggs i paragrafens
fjärde stycke döms till ansvar enligt bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.
Det ifrågasätts i promemorian, om inte i sammanhanget också 68 g VTF,
såvitt avser ansvar för brott mot lokal trafikföreskrift
om fordons last, bör ändras till överensstämmelse med de föreslagna
nya bestämmelserna i 67 § VTF.
I fråga om stadgandet i 34 § 2 mom. YTF att, när den största last
överskrids som är tillåten enligt gällande trafiktillstånd,
den felande straffas med dagsböter anses någon ändring inte
påkallad från de synpunkter förbundet företrätt.
Remissyttrandena
Så gott som alla remissinstanser delar uppfattningen att eu reformering
av straffbestämmelserna i fråga om överlaster är påkallad för att man skall
komma till rätta med nu rådande missförhållanden. Det råder emellertid
mycket delade meningar om hur ansvarsreglerna för fordonsägare och förare
skall utformas. Däremot godtas på de flesta håll eu allmän bestämmelse
om medverkan sådan som föreslagits i promemorian.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965
En majoritet av remissinstanserna anser, att en ändring bör ske i fråga
om både ägares och förares ansvar.
Rikspolisstyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare och NTF ansluter
sig därvid helt till förslaget i promemorian.
JIi betecknar den nuvarande regeln om ägares ansvar som mindre ändamålsenlig
och anser därför skäl för en skärpning föreligga. Införande av
en regel om strikt ansvar med möjlighet för ägaren att gå fri bara om
han kan visa, att han iakttagit vad på honom ankommit för att förekomma
förseelsen, innebär emellertid ett avsteg från allmänna straffrättsliga principer.
JK hänvisar till ett uttalande av lagrådet den 22 mars 1950 i anledning
av en föreslagen straffbestämmelse i den s. k. frölagen (prop. 1950:
206 s. 26, L°U 19 s. 9, rskr 269). Detta uttalande torde enligt ämbetet vara
att förstå så att specialstraffrättsliga stadganden i princip bör begränsas till
att avse den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår straffbar gärning.
Ämbetet finner inte att det i förevarande fall föreligger några särskilda skäl
att frångå denna grundsats och föreslår, att ägareansvaret inte utsträcks att
omfatta mer än uppsåtligt och oaktsamt handlande. Detsamma hör gälla
förarens ansvar. Det synes ämbetet tveksamt, om i lagtexten bör uttryckligen
anges att förare och ägare straffas endast för uppsåtligt eller oaktsamt
handlande, främst med hänsyn till den tvekan som därigenom kan uppkomma
vid tolkningen av andra straffstadganden i VTF i vilka det subjektiva
rekvisitet ej anges. Om emellertid gällande rätt sådan den utformats i
rättspraxis måste anses innebära strikt ansvar för föraren, bör tydligen 67 §
sista stycket VTF ges sådan avfattning att det klart framgår att endast uppsåtligt
eller oaktsamt handlande ryms under stadgandet.
Hovrätten för Västra Sverige betonar vådorna från trafiksäkerhetssynpunkt
av överträdelser mot lastningsbestämmelserna. För att i möjlig mån
förhindra sådana överträdelser bör enligt hovrätten det straffrättsliga ansvaret
utformas pa sadant sätt att det i törsta hand drabbar den som äger
ett avgörande inflytande på lastningen och som av ekonomiska skäl har ett
intresse av att största möjliga last befordras med fordonet. Det synes därför
hovrätten naturligast att fordonsägaren i ansvarshänseende skjuts i
förgrunden. Beträffande reglernas utformning anmärker hovrätten främst,
att regeln om förares ansvar för det fall att »han känt till eller bort förvissa
sig om hindret för fordonets brukande» är för vagt angiven och kan medföra
svårigheter i tillämpningen. Enligt hovrättens mening är det eu bättre
lösning att i ansvarshänseende jämställa ägare och förare och därvid
för straffrihet uppställa kravet, att vederbörande visar att han gjort vad
av honom skäligen kunnat fordras för att förekomma förseelsen.
Statens trafiksäkerhetsråd och statens biltrafiknämnd finner inte tillräckliga
skäl töreligga för en så radikal ändring i fråga om ansvarsregeln för
ägare som införandet av föreskrifter om omvänd bevisbörda skulle innebära.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965
L tredningen rörande specialstraffrätten påpekar, att med nuvarande bestämmelser
ägaren skall frikännas även om del slår fullt klart att han handlat
oaktsamt men inte uppsåtligt, t. ex. när han med någon liten reflexion bort förstå
att fordonet överlastats. Den föreslagna regeln med strikt ansvar och omkastning
av bevisbördan till ägarens nackdel bör emellertid inte tillgripas
utan att ett starkt intresse att förebygga lagöverträdelse föreligger och
andra medel ej står till buds. Också utredningen hänvisar här till det lagrådsuttalande
som åberopats av JK. Den valda formuleringen, som har
gamla anor i vägtrafiklagstiftningen, finner utredningen vidare osäker till
sin innebörd. Redan med hänsyn härtill ifrågasätts lämpligheten av att
utvidga tillämpningsområdet för denna mycket speciella typ av straffstadgandc.
Såväl förare som ägare kan ha ett ekonomiskt intresse av att ett
fordon körs med överlast men utredningen finner det svårt att avgöra
lör vem intresset är störst och anser därför lämpligast att lägga ansvaret
på ägare och förare på samma sätt med möjlighet att göra skillnad
dem emellan vid straffmätningen. Det huvudsakliga ändamål man vill uppnå
med lagändringen, nämligen ökade möjligheter att göra ägaren ansvarig
för överlast, ernås utan avkall på sedvanliga straffrättsliga grundsatser,
om ägaren liksom föraren görs ansvarig redan vid bevisad oaktsamhet.
Enligt utredningen kan redan den nu gällande bestämmelsen för förare fattas
så att ansvar inträder, då föraren varit oaktsam. Emellertid kan kraven
på aktsamhet ställas så högt att föraren för att undgå ansvar praktiskt sett
måste åberopa omständigheter som talar för att han inte varit oaktsam. Utredningen
förordar därför att den i promemorian föreslagna utformningen
av förareansvaret får gälla såväl förare som ägare, dvs. båda görs ansvariga,
om de känt till eller bort förvissa sig om hindret för fordonets brukande.
Föreningen Sveriges polismästare betecknar ansvarsskärpningen för fordonsägarna
som välmotiverad och tillägger, att ägarna med nuvarande utformning
av dessa regler i allt för stor utsträckning går fria från ansvar. I
fråga om förarna godtar föreningen inte påståendet att de under hot om avsked
skulle känna sig tvingade att i ägarnas intresse ta överlast, eftersom
brist på arbetskraft föreligger i detta liksom i många andra fack. Det är enligt
föreningens mening med hänsyn till gällande ackordssystem inte heller
riktigt att förarens intresse av överlast regelmässigt är mindre än ägarens.
Då föraren ofta är ensam om att bestämma lastens storlek kan den föreslagna
ansvarsregeln befaras leda till att åtal i många fall ej kommer alt kunna
väckas på grund av bevissvårigheter. Enligt föreningens mening bör ansvaret
för förarna vara så gott som strikt. Möjlighet bör dock ges även för dem
■dt visa att de iakttagit vad som rimligen kan krävas för att kontrollera vikten.
LO och Svenska transportarbetareförbundet har vissa erinringar mot promemorians
förslag i fråga om förares ansvar. LO anser den valda formuleringen
svårtolkad och framhåller att, om det bedöms som ogörligt att från
-
12
Kungl. Ma j. ts proposition nr 170 år 1905
gå den föreslagna texten, vägledning om kraven på kontroll bör ges i författningen
eller genom uttalande av departementschefen. Transportarbetareförbundet
finner regeln tillfredsställande från trafiksäkerhetssynpunkt men
anser att den ger för vida möjligheter att liksom hittills alltför ensidigt övervältra
ansvaret på föraren. För att förare som inte medverkat vid lastningen
skall kunna undgå åtal anser förbundet det erforderligt med författningsregler
om skyldighet att överlämna frakthandlingar till förare som övertar
lastad bil. Vidare är det enligt förbundet — för att skydda förare som under
trycket av hot, som han kan ställas inför på grund av sin beroendeställning,
forslar otillåtet stor last — nödvändigt att en bestämmelse ges om straffrihet
för förare som själv gör anmälan härom till polisen.
Föreningen Sveriges häradshövdingar vitsordar, att starka sakliga skäl
föreligger för en lagändring i den riktning som anges i promemorian, men
anser att detta inte kan ske utan en samtidig översyn av andra bestämmelser
i VTF och YTF. Den föreslagna formuleringen finner föreningen annars
i och för sig godtagbar.
Tre remissinstanser finner en ändring av ägareansvaret motiverad men
anser den nu gällande regeln om förares ansvar böra bibehållas.
RÄ framhåller att det är angeläget att genom effektivare samhällsingripanden
genomdriva bättre efterlevnad av lagstiftningen och finner skärpta
ansvarsregler kunna vara ett medel bland flera andra att nå detta mål. Möjligheterna
att nu ingripa mot ägare till fordon, som framförts med överlast,
synes emellertid ämbetet inte så begränsade som transportarbetareförbundet
vill göra gällande. Vad särskilt angår det i promemorian anmärkta, av förbundet
omtalade överprövningsärendet hänvisar ämbetet till sitt yttrandet
bilagda beslut i ärendet, enligt vilket åtal skall väckas mot lastbilsägaren.
Med hänsyn till att det i första hand torde vara ägaren som har ekonomiskt
intresse av överlast finner RÅ det dock inte omotiverat att öka möjligheterna
till ingripande mot denne. Därvid bör man emellertid inte gå så långt som
i det föreliggande förslaget. Enligt ämbetets mening skulle det kunna innebära
en lämplig avvägning, om man i enlighet med vad som föreslogs av
1944 års trafikförfattningssakkunniga nöjde sig med att omkasta bevispresumtionen
och alltså stadgade, att ägaren skulle straffas då omständigheterna
ej gjorde sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.
1 fråga om förare hävdar RÅ att den nu gällande bestämmelsen måste tolkas
så att åtminstone oaktsamhet förutsätts för ansvar. Med hänsyn därtill
och då föraren är den som närmast synes ha att bära ansvaret för överlast
finner ämbetet ingen anledning att ändra den nuvarande bestämmelsen.
Hovrätten för Övre Norrland uttalar att, om fordonsägarens ansvar skärps
på föreslaget sätt, detta bör främja en önskad utveckling mot större trafiksäkerhet.
Då förhållandena för ägarens vidkommande kan växla i hög
grad från fall till fall, förutsätter hovrätten att det skall finnas utrymme för
en sådan tolkning av bestämmelsen att ägarens möjligheter att undgå an
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 19(15
svar inte blir allttör begränsade. Beträffande förarens ansvar ställer sig
hovrätten däremot tveksam. Visserligen måste nuvarande bestämmelser te
sig orättvisa om de leder till att föraren i alltför stor utsträckning får bära
hela ansvaret för sådana förseelser där fordonsägaren är den reellt ansvarige.
Denna obillighet torde emellertid försvinna om ägarens ansvar skärps enligt
förslaget. Hovrätten befarar att om förslaget genomförs ansvaret i stor
utsträckning kommer att bäras enbart av ägaren. Det kan medföra, att föraren
i alltför stor utsträckning kommer att förlita sig på ägarens direktiv
om lasten och dess vikt. Regeln att föraren vid överlast inte kan undgå straff
om han bort förvissa sig om hindret för fordonets brukande är så vagt utformad
att den knappast torde undanröja risken för att föraren kan komma
att undandra sig den kontroll som bör åligga honom. Bestämmelsen skulle
också ställa rättstillämpningen inför vanskliga avgöranden. Övervägande
skäl talar därför enligt hovrättens mening för att vid sidan av de föreslagna
skärpta reglerna om ägarens ansvar behålla nu gällande bestämmelser om
föraransvaret.
Trafikmålskommittén påpekar att överträdelser av bestämmelserna angående
fordons last, bruttovikt och axeltryck är vanligt förekommande och
anger som exempel att enbart statspolisen under år 1962 rapporterade ca
4 000 sådana förseelser. Kommittén efterlyser uppgift på i vilken utsträckning
straff för ägareansvar utdömts men finner välgrundad anledning anta,
att detta ej förekommit i någon större omfattning. I medvetande om alt
ägaren enligt gällande rätt många gånger kommer för lindrigt undan anser
kommittén en effektiver ing av gällande bestämmelser i detta avseende
önskvärd. Från principiell synpunkt synes emellertid böra krävas styrkt
uppsåt eller oaktsamhet. I fråga om föraren varnar kommittén från trafiksäkerhetssynpunkt
för att skjuta dennes ansvar i alltför hög grad i bakgrunden.
Förarens praktiska möjligheter att med ledning av bilens fjädrar
bedöma, om väsentlig överlast föreligger, får ej underskattas. Kommittén
anser därför att föraren bör ha ett direkt ansvar för bilens funktionsduglighet.
Kommittén har en rad ytterligare erinringar emot promemorians
innehåll och anser att förslagen hör göras till föremål för förnyade överväganden.
Bl. a. anser kommittén att de föreslagna ändringarna skulle medföra
ett väsentligt mer tidsödande arbete för polisen än tidigare, eftersom
frågan om ägareansvaret i varje enskild utredning i fortsättningen måste
närmare beaktas. Med hänsyn till polisens ansträngda arbetsläge skulle
detta innebära, att inte ens så många transporter som f. n. skulle kunna
kontrolleras. Den minskade övervakningen skulle leda till en ökning av antalet
överträdelser. Vidare menar kommittén, att man i promemorian utgått
från ett konventionellt straffrättsligt tänkande och inte tagit hänsyn
till att bötesstraffet inte är eu fullt adekvat reaktionsform vid förseelser
där stor ekonomisk vinst ej sällan uppstår för den som gör överträdelsen.
14
Kungl. Mnj:ts proposition nr 170 år 1965
Sveriges advokatsamfund och Svenska lasttrafikbilägareförbundet avstyrker
ändring i regeln om ägares ansvar men finner en modifikation i straffbestämmelsen
motiverad i fråga om förare. Lasttrafikbilägareförbundet ingår
särskilt på de praktiska svårigheter som många gånger föreligger för såväl
förare som transportör att exakt kunna bedöma lastens vikt och därmed
också den sammanlagda vikten av fordonet jämte last. Transportarbetareförbundets
synpunkter på det alltför strikta ansvaret för förarna är därför
värda allt beaktande. Att överlasterna skulle ha sin grund i direkt initiativ
från fordonsägarna är däremot enligt förbundets mening felaktigt. Med den
struktur svensk åkerinäring nu har och f. ö. sedan över ett decennium haft
drivs den absoluta majoriteten av företagen som enbilsåkerier och då många
gånger med ägaren själv som förare. Vidare har f. n. de medelstora och
större åkeriföretagen på flera håll i landet brist på förare. Att företagen då
skulle mer eller mindre medvetet vilja utsätta sina onekligen kvalificerade
medhjälpare för risken att mista kör- och trafikkort finner förbundet mindre
troligt. Dessutom framstår det varken driftsekonomiskt eller taxemässigt
som eftersträvansvärt eller motiverat från åkeriägarnas synpunkt att överlasta
fordon, något som förbundet och dess länsorganisationer i sin verksamhet
städse understrukit och som också omfattats med fullt erkännande
bland medlemmarna. Införandet av eu rättsregel om ägareansvar baserad
på omvänd bevisbörda avstyrker förbundet därför med bestämdhet.
Negativ till någon ändring över huvud taget är endast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som anser de nuvarande bestämmelserna väl avpassade.
Styrelsen konstaterar visserligen att av de fordonsvägningar som kontinuerligt
utförs i syfte att få underlag för beräkning av trafikflödena på det allmänna
vägnätet framgår, att lastningsbestämmelserna överträds i inte ringa
omfattning. Med påpekande av de nackdelar som följer härav för trafiksäkerheten
och för väghållningen framhåller styrelsen sitt ansvar på dessa
områden och det väsentliga intresse styrelsen därför har av att reglerna
respekteras. Styrelsen betvivlar emellertid att den stora omfattningen av
överträdelser skulle ha sin grund i påtryckningar från arbetsgivarna mot
förare. Skulle påtryckningarna i undantagsfall ta sig så allvarligt uttryck
som hot om avsked bör föraren inkoppla sitt fackförbund, varigenom risken
för att rättelse skall utebli förefaller styrelsen helt utesluten. Styrelsen känner
sig inte övertygad om att de arbetstagarintressen transportarbetareförbundet
företräder är av sådan natur att de lämpligen bör tillgodoses genom
en ändring av en lagbestämmelse som enligt styrelsens mening inte i och
för sig ger anledning till någon väsentlig erinran. Det ifrågasätts t. o. m.
i yttrandet om inte en viss fara föreligger för att efterlevnaden av lastoch
axeltrycksbestämmelserna kommer att negativt på\Terkas, om straffbestämmelserna
ändras på det sätt som föreslagits i promemorian. Styrelsen
är införstådd med att fall kan inträffa då förare i fjärrgående lastbilstrafik
har små eller inga möjligheter att kontrollera om överlast förekommer. Så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965
15
dana fall är dock enligt styrelsens uppfattning inte vanligt förekommande.
Om av detta skäl någon ändring över huvud taget skall ske bör endast ett
mindre tillägg göras till regeln om förares ansvar.
Näringslivets trafikdelegation slutligen finner frågan om lagändring bör
ske inte kunna avgöras utan en mer fullständig utredning. Enligt delegationens
uppfattning torde det vara utomordentligt vanskligt att uttala någon
mening i frågan om bilägaren har elt större intresse än föraren av att fordonets
lastkapacitet utnyttjas utöver vad som är tillåtet. Härför fordras en
ingående undersökning av de faktiska förhållandena inom lastbilstrafiken.
Delegationen framhåller emellertid, att en överlastning bl. a. torde medföra
en snabbare förslitning av fordonen. Av detta och andra skäl torde ägarna
i betydande utsträckning ha intresse av att hos sina anställda inskärpa betydelsen
av att gällande bestämmelser om högsta axel-, boggi- och bruttovikt
iakttagas. Vidare framhålls att det oftast skulle vara i det närmaste omöjligt
för verkställande direktören eller den till vilken ansvaret delegerats i ett
större företag att »visa att han iakttagit vad på honom ankommit för att
förekomma förseelsen». Situationen är här annorlunda än då det gäller kontroll
av fordons utrustning, där det genom fortlöpande rutinkontroller och
grundliga genomgångar i stor utsträckning är möjligt att förebygga, att sådana
fordon används som är behäftade med mera allvarliga fel. Ökningen
av antalet förseelser mot gällande bestämmelser om största last och hjultryck
förklaras enligt delegationens mening i huvudsak av lastbilstrafikens
fortlöpande ökning. En fortsatt förbättring av polisövervakningen och ytterligare
ökning av åklagarväsendets resurser synes delegationen vara verksamma
medel att komma till rätta med de förhållanden som påtalats på
transportarbetarehåll.
Förslaget i promemorian om en generell bestämmelse rörande
ansvar för medverkan tillstyrks i ett tiotal yttranden.
Fastän andra remissinstanser är tveksamma om behov föreligger av en sådan
bestämmelse vill man inte på något håll direkt motsätta sig att den införs.
JK, hovrätten för Övre Norrland, statens trafiksäkerhelsråd, statens biltrafiknämnd,
utredningen rörande specialstraffrätten, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
LO, Svenska transportarbetareförbundet och NTF ställer sig positiva
till införande av den föreslagna regeln. Häradshövdingeföreningen anser
emellertid författningsändringen inte böra genomföras utan en samtidig
översyn av andra bestämmelser i VTF och YTF för prövning av motsvarande
behov av hänvisning till brottsbalken.
Viss tvekan om det praktiska behovet av en särskild medverkansregel uttalar
RÅ, hovrätten för Västra Sverige, Föreningen Sveriges polismästare
och Svenska lasttrafikbilägareförbundet. RÅ är benägen biträda den i pro
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1005
memorian uttalade uppfattningen, att brottsbalkens medverkansbestäminelser
ej utan särskild föreskrift är tillämpliga vid förseelse mot bestämmelser
om största last, men ifrågasätter om behov av medverkansbestämmelser
föreligger för annan än ägaren. I vart fall synes det ämbetet knappast
vara anledning att gå längre än till att med ägare jämställa utövare av
transportförmedling. Om emellertid ett allmänt medverkansstadgande anses
erforderligt är det tydligt att de i bestämmelsens föregående stycke upptagna
bevispresumtionerna inte skall tillämpas på den medverkande. Enligt
ämbetets mening bör, under förut angivna förutsättning, stadgandet utformas
så att därav framgår, att endast sådan medverkan skall straffas för
vilken uppsåt blivit styrkt. I sammanhanget anmärks, att det i promemorian
som medverkan angivna förfarandet, att kund vid överlämnande
av gods i eget intresse uppger för låg vikt på godset torde vara av beskaffenhet
att ådra kunden bedrägeriansvar.
RÅ, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen,
Föreningen Sveriges polismästare, LO och Svenska transportarbetareförbundet
förordar att 68 § VTF ändras så att brott in o t lokal
trafikföreskrift om fordons last straffas på samma sätt som
föreslagits för motsvarande brott mot bestämmelserna i VTF. Rå anser ändringen
enklast kunna ske genom en hänvisning till den föreslagna bestämmelsen
i 67 §. Föreningen Sveriges häradshövdingar finner starka sakliga skäl
för en sådan ändring men anser att den liksom övriga ändringar bör föregås
av ytterligare utredning.
JK uttalar — mot bakgrund av sin inställning att såväl ägare som förare
bör svara endast för uppsåtligt eller oaktsamt handlande — att någon ändring
av 68 § VTF inte synes erforderlig, då bestämmelsen sådan den nu
lyder för sin tillämpning torde förutsätta uppsåt eller oaktsamhet och omfatta
såväl ägare som förare. Utredningen rörande specialstraffrätten är
tveksam rörande behovet av eu omarbetning av 68 § VTF. Också utredningen
anser den nuvarande bestämmelsen för sin tillämpning kräva uppsåt
eller oaktsamhet hos den ansvarige. Då det gäller överlast torde ansvaret
kunna drabba såväl förare som ägare. En omarbetning skulle, menar utredningen,
bli tämligen komplicerad, eftersom de lokala trafikföreskrifterna
kan innehålla regler för vilka ägaren inte bör ansvara, och synes därför inte
vara nödvändig.
Uttalandet i promemorian, att från de synpunkter transportarbetareförbundet
företrätt anledning ej synes föreligga till ändring i Y T F : s regler
om ansvar för överskridande av största last enligt meddelat trafiktillstånd,
har inte mött någon gensaga. Hovrätten för Västra Sverige
finner emellertid innebörden av förevarande regler i 34 § 2 mom. YTF
oklar och anser en översyn av dem påkallad i lämpligt sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 är 1965
17
Departementschefen
Möjligheterna att utföra godstransporter på väg begränsas i lagstiftningen
dels med hänsyn till fordonen som sådana och dels med tanke på vägars
och broars bärighet. Maximilast som fastställts för motordrivet fordon eller
därtill kopplat fordon får enligt 57 § 1 mom. VTF inte överskridas. Vidare
gäller förbud mot överskridande av de värden för axel- och boggitryck samt
bruttovikt som framgår av 54 § 1 mom. VTF eller de lokala trafikföreskrifter
som med avvikelse därifrån meddelats för särskilda vägavsnitt.
Att de givna föreskrifterna noga följs är i hög grad ett trafiksäkerhetsintresse.
Ett fordon som lastas utöver sina tekniska förutsättningar kan
ofta inte föras på ett betryggande sätt bl. a. till följd av nedsatt bromseffekt.
Vid upprepad överlastning kan eu onormal förslitning av fordonet befaras
som kan försämra det från trafiksäkerhetssynpunkt. Vad angår den tillåtna
belastningen på vägarna har jag med uppmärksamhet följt utvecklingen
och kan konstatera en strävan hos berörda myndigheter att så långt möjligt
tillmötesgå de transportekonomiska intressena. Som jag anfört i inledningen
ligger de medgivna värdena för axel- och boggitryck och bruttovikt nu i allmänhet
så högt att de inte kan överskridas utan att vägars och broars bestånd
äventyras. Eftersätts bestämmelserna innebär det, förutom en allvarlig
risk för vederbörande fordonsförare och andra trafikanter, också att betydande
kostnader åsamkas vägväsendet.
Det många gånger stora ekonomiska intresse fordonsägare och även förare
kan ha av att reducera antalet transporter genom att maximalt utnyttja
varje enhet ställer särskilda krav på den lagstiftning som skall förhindra
överträdelser mot lastningsföreskrifterna. Redan vid VTF:s tillkomst
övervägdes ansvarsbestämmelserna mot bakgrund av en konstaterad
tendens till ökning av antalet sådana överträdelser. I propositionen frångicks
visserligen ett utredningsförslag om skärpning av ägareansvaret men
departementschefen uttalade sig för en sträng bedömning av detta slags
förseelser. 1953 års trafiksäkerhetsutredning såg allvarligt på problemet och
övervägde tanken på införande av frihetsstraff i straffskalan. På dess
initiativ tillkom bestämmelsen i 57 § 1 mom. VTF om polismans befogenhet
och skyldighet i vissa fall att förbjuda fortsatt färd med överlastat fordon.
Som jag förut nämnt har eu undersökning som körtidsutredningen under
senare tid företagit visat, att enligt en utbredd uppfattning påföljderna för
överlastförseelser bör skärpas hl. a. genom eu utvidgning av fordonsägares
ansvar.
Den nu gällande bestämmelsen i 67 § fjärde stycket VTF ställer, utan
närmare angivande av de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, föraren
i första hand ansvarig för brott mot 54 § 1 inom. eller 57 § 1 mom.
VTF och föreskriver ansvar för ägare endast om omständigheterna gör san
-
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965
nolikt, att förseelsen skett med dennes vetskap och vilja. Transportarbetareförbundet
har påtalat, att denna konstruktion av ansvaret leder till att
ägarna på grund av bevis svårigheter mestadels går fria, medan förarna
fälls utan hänseende till vilka faktiska möjligheter de haft att förebygga
brottet. Förbundet anser detta så mycket mer orättmätigt som enligt dess
erfarenheter förarna i flera fall med hot om avskedande mer eller mindre
tvingats av ägarna att ta överlast. Man vill därför få till stånd en ändring
av bestämmelserna så att fordonsägarna i första hand får bära ansvaret
och så att förarna inte straffas och riskerar sina kör- och trafikkort
annat än då det är rimligt med hänsyn till deras praktiska möjligheter att
kontrollera lastningen. Vidare vill man att ansvar skall kunna drabba också
andra som medverkar till överlastning och syftar därvid främst på speditionsföretag
och där anställda s. k. lotsar samt kunder som uppger för låg
vikt på godset.
I den departementspromemoria som upprättats med anledning av bl. a.
transportarbetareförbundets framställning har förbundets synpunkter funnits
värda beaktande inte minst därför att det måste anses väsentligt för
att förekomma förseelser av denna typ att ansvar drabbar den som har intresse
av och kan bestämma om lastningen. I promemorian föreslås, efter
mönster av 65 § 2 och 3 mom. VTF med viss modifiering i fråga om förareansvaret,
sådan ändrad lydelse av 67 § fjärde stycket VTF att ägare straffas,
om han inte visar att han iakttagit vad på honom ankommit för att
förekomma förseelsen, och förare, om han känt till eller bort förvissa sig
om hindret för fordonets brukande. Vidare föreslås en generell bestämmelse
i samma författningsrum om ansvar för medverkan.
Som närmare framgår av min redogörelse för innehållet i remissyttrandena
vitsordas på så gott som alla håll, att de nuvarande möjligheterna att
motverka överlaster inte är tillräckligt effektiva. De allra flesta remissinstanserna
ansluter sig också till uppfattningen att bestämmelsen i 67 §
fjärde stycket VTF om ägarens ansvar bör få en annan lydelse. Det råder
emellertid delade meningar om hur en ny ansvarsbestämmelse bör utformas.
Den kritik vissa remissinstanser riktat mot promemorians förslag gäller
främst, att man inte finner en så allvarlig skärpning faktiskt motiverad.
Kritiken är emellertid också av rent principiell natur. Med hänvisning till
ett uttalande av lagrådet år 1950 hävdar JK och utredningen rörande specialstraffrätten,
att en omvänd bevisbörda strider mot vedertagna principer
inom straffrätten, där man inte utan starka skäl bör föreskriva ansvar annat
än för de fall då uppsåt eller vårdslöshet kan bevisas. Den valda formuleringen
förordas emellertid i ett stort antal remissyttranden, bl. a. av de
båda hovrätterna och rikspolisstyrelsen.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965
Den föreslagna ansvarsregeln för förare godtas av de flesta remissinstanserna.
I ett par yttranden befarar man dock att den skall möta svårigheter
i tillämpningen. Några instanser, bland dem JK, RÅ och utredningen rörande
specialstraffrätten, anser att redan den nuvarande bestämmelsen vid
en riktig tolkning innebär krav på åtminstone vårdslöshet från förarens
sida för att fällande dom skall kunna meddelas. JK och RÅ finner därför eu
ändring onödig. Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller emellertid,
att kraven på aktsamhet kan ställas så högt att föraren för att undgå
ansvar praktiskt sett måste åberopa omständigheter som talar för att
han inte varit oaktsam, och tillstyrker av det skälet promemorians förslag.
Av vad jag förut anfört torde framgå, att jag främst med tanke på trafiksäkerheten
men också med hänsyn till kostnaderna för väghållningen anser
det vara av synnerlig vikt att gällande bestämmelser om fordons last
respekteras. Remissyttrandena i förevarande ärende bestyrker klart min
uppfattning att överträdelser alltjämt sker i en oroväckande stor omfattning.
1955 års ändring i 57 § VTF, som gav polisen möjligheter att stoppa
för tunga transporter, måste i och för sig anses väl ägnad att motverka förseelserna.
En förutsättning är dock en effektiv tillämpning av bestämmelsen.
Därigenom minskas emellertid inte betydelsen av att straffbestämmelserna
utformas så att ansvar drabbar den för överlastningen reellt ansvarige.
Remissyttrandena måste anses utvisa, att fordonsägarna med nuvarande
bestämmelser i allt för stor utsträckning går fria från ansvar. Jag finner
därför en skärpning av ansvarsregeln i enlighet med förslaget i departementspromemorian
påkallad. Mot den allvarliga bakgrund jag förut skisserat
kan jag inte ansluta mig till uppfattningen att tillräckliga skäl inte
föreligger att här införa en speciell bevisregel. Inte heller kan jag dela
trafikmålskoinmitténs uppfattning att den föreslagna utformningen i högre
grad än den nu gällande skulle medföra ett vidlyftigt utredningsarbete
för polisen. Effektivare bestämmelser bör dessutom kunna bidra till att
minska antalet faktiska överträdelser. Jag vill understryka vad som anförts
i yttrandet från hovrätten för Övre Norrland om att utrymme bör ges för eu
sådan tolkning av den nya bestämmelsen att ägarens möjligheter att undgå
ansvar inte blir alltför begränsade. Vad som i det enskilda fallet skall anses
ha ankommit på fordonsägaren i den mån denne inte tillika är förare
måste bli beroende av omständigheterna. En åkare som inte är personligen
närvarande vid lastningen men som otvetydigt och med tillräcklig
skärpa tillhållit vederbörande förare att följa gällande föreskrifter har enligt
min mening uppfyllt vad som kan krävas av honom för straffrihet. Ansvarig
ledning i transportföretag bör på motsvarande sätt kunna undgå
ansvar genom att konsekvent och uttryckligen tillhålla sina anställda förare
att följa lastningsbestämmelserna.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965
Vid övervägande av de synpunkter som framkommit rörande förareansvaret
har jag bl. a. på de skäl utredningen rörande specialstraffrätten anfört
stannat för att föreslå en författningsändring som i sak överensstämmer
med promemorians förslag. Som där anmärkts får frågan om och på vilket
sätt en kontroll från förarens sida bort ske bedömas från praktiska synpunkter
från fall till fall. En bestämmelse om ansvar för annan medverkande
sådan som föreslagits i promemorian bör underlätta tillämpningen av regeln
om förares ansvar, eftersom den möjliggör en rimlig avvägning med beaktande
av de särskilda förhållandena inom transportväsendet. En sådan
medverkansbestämmelse har tillstyrkts i ett stort antal yttranden. Jag finner
den väl motiverad och föreslår dess införande.
Nästan alla remissinstanser som uttalat sig i frågan har förordat en
ändring också av bestämmelsen i 68 § VTF i vad den avser ansvar för överträdelse
av lokal trafikföreskrift som innebär undantag från 54 § 1 mom.
VTF. JK och utredningen rörande specialstraffrätten utgår från att ansvaret
i 67 § fjärde stycket VTF anges på samma sätt för ägare och förare
så att för straffbarhet krävs styrkt uppsåt eller vårdslöshet och finner med
beaktande därav ingen ändring behövlig i 68 § VTF. Med det förslag jag
förordat synes emellertid en omarbetning av 68 § VTF nödvändig.
Som anförts i promemorian synes ändringarna i VTF inte böra föranleda
någon ändring i YTF :s ansvarsbestämmelser.
Hemställan
Under åberopande av vad jag tidigare anfört hemställer jag att Kungl.
Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och
68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo Holmquist
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650634