Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
1
Nr 160
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ackord och
eftergift beträffande vissa statens fordringar, m. m.;
given Stockholms slott den 8 oktober 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272);
2) förordning om ackord och avskrivning rörande vissa skatter;
3) förordning om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m.;
dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås regler om ackord rörande skatt samt avskrivning
av sådana skatter som ej omfattas av bestämmelserna om avskrivning
i uppbördsförordningen. Det föreslås att samma bestämmelser för ackord
och avskrivning skall gälla i fråga om alla skatter. Ackordsbestämmelserna
beträffande skatter föreslås vidare skola gälla även avgifter som avskrivs
enligt uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser.
Beträffande andra statens fordringar än skatter, böter och lån av statsmedel
m. m. föreslås i propositionen att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att dels under vissa villkor antaga ackordsförslag och meddela eftergift,
dels uppdraga åt underordnad myndighet att under samma villkor besluta
om ackord och eftergift.
Det föreslås vidare att försvarets civilförvaltning och kammarkollegiet
skall vara centrala myndigheter för bevakning och indrivning av vissa statens
fordringar.
De föreslagna bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1966.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 62 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) |
(Föreslagen lydelse) |
Finner länsstyrelsen--- Länsstyrelsen må---- |
62 §. -----därtill äro. ----bör göras. Bjuder skattskyldig eller arbetsgi-vare, som enligt denna förordning |
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
3
Förslag
till
Förordning
om ackord och avskrivning rörande vissa skatter
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Bestämmelserna i 62 § tredje stycket uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272) om förutsättningarna för antagande av ackordsförslag samt
i 66 § första stycket och 67 § andra stycket samma förordning om avskrivning
gälla även annan skatt än sådan som avses i 1 § första stycket uppbördsförordningen,
även om det ej är särskilt föreskrivet.
Med skatt förstås i denna förordning statsmedel som i riksstaten hänföres
till bevillning med undantag av postmedel och andra tullmedel än tull.
2 §•
Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om
annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten eller, om sådan
ej finnes, länsstyrelsen.
3 §•
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, m. m.
Härigenom förordnas, att 30 § förordningen den 18 december 1959 angående
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring in. m.,1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
30
Vad i uppbördsförordningen och
föreskrifter angående tillämpningen
av nämnda förordning stadgas
om restavgift, indrivning och redovisning
av restförd skatt, avkortning
och avskrivning av skatt samt
upprättande av balanslängd skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om avgiftsbelopp som avses i 29 §;
dock skall befogenhet, som enligt
58 § 2 mom. angivna förordning tillkommer
länsstyrelse eller riksräkenskapsverket,
i stället utövas av
riksförsäkringsverket. Angående efterkrav
och preskription skall vad
i 70 och 71 §§ uppbördsförordningen
stadgas äga motsvarande tillämpning,
dock att vad i 70 § 2 mom.
nämnda förordning sägs beträffande
länsstyrelse i stället skall gälla
riksförsäkringsverket.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vad i uppbördsförordningen och
föreskrifter angående tillämpningen
av nämnda förordning stadgas om
restavgift, indrivning och redovisning
av restförd skatt, avkortning
och avskrivning av skatt, antagande
av ackordsförslag som rör
skatt samt upprättande av balanslängd
skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om avgiftsbelopp som
avses i 29 §; dock skall befogenhet,
som enligt 58 § 2 mom. angivna förordning
tillkommer länsstyrelse eller
riksrevisionsverket, i stället utövas
av riksförsäkringsverket. Angående
efterkrav och preskription skall vad
i 70 och 71 §§ uppbördsförordningen
stadgas äga motsvarande tillämpning,
dock att vad i 70 § 2 mom.
nämnda förordning sägs beträffande
länsstyrelse i stället skall gälla
riksförsäkringsverket.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.
1 Ny lydelse av rubriken och förordningen omtryckt, se 1962: 396.
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 8 oktober 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, KliNg,
Edenman, Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar samt anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet P. E. Sköld, såsom
sakkunniga regeringsrådet Enar Eckerberg (ordförande), numera f. d. kammarrättsrådet
Thorsten Wikström och byråchefen i riksrevisionsverket Bertil
Ehnbom med uppdrag att verkställa utredning rörande redogöraransvaret
och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor. I direktiven
framhölls bl. a. att i anslutning till utredningen en översyn borde ske
av formerna för eftergift och avskrivning beträffande statens fordringar.
Handläggningen av dylika frågor syntes vara alltför omständlig och kännetecknades
av viss osäkerhet från myndigheternas sida, enär bestämmelser på
området antingen helt saknades eller var föråldrade. Även formerna för bevakningen
av statsverkets fordringsanspråk borde inbegripas i utredningen.
Den 5 juli 1960 uppdrogs åt krigsrådet i försvarets civilförvaltning Curt
Nilsson att såsom expert biträda de sakkunniga, som antagit benämningen
utredningen angående redogöraransvaret m. in.
Utredningen avlämnade den 20 februari 1960 betänkande med förslag till
förordning om förfarandet i anmärkningsmål m. m. (SOU 1960: 7). Betänkandet
anmäldes för riksdagen i prop. 1961: 119 och förslaget antogs i
huvudsak oförändrat av riksdagen (IAU 41, rskr 335). Den härigenom genomförda
lagstiftningen innebar bl. a. att det s. k. redogöraransvaret avskaffades
(SFS 1961:313).
Genom berörda betänkande SOU 1960: 7 avslutade utredningen sitt uppdrag
i vad det avsett redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. Uppdra
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
get i övrigt avsåg såsom nyss nämnts formerna för bevakning, avskrivning
och eftergift av statens fordringar. Utredningen har fattat sitt uppdrag i denna
del så att bär avses sådana statens fordringar, beträffande vilka beslutanderätten
i sista hand ligger hos Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj :t och riksdagen,
men inte fordringar som hänför sig till statliga inrättningar, vilka
utgör särskilda, från Kungl. Maj :t fristående rättssubjekt, t. ex. riksdagens
verk. Utredningen har i sina författningsförslag för den förstnämnda gruppen
använt beteckningen kronans fordringar.
Med skrivelse den 9 november 1962 har utredningen överlämnat betänkandet
»Bevakning, avskrivning och eftergift av kronans fordringar» (SOU
1962:49).
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av justitiekanslersämbetet,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, fångvårdsstyrelsen
(numera kriminalvårdsstyrelsen), dåvarande arméintendenturförvaltningen,
armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
generalpoststyrelsen (numera poststyrelsen), telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket,
kontrollstyrelsen, sjömansskattenämnden, domänstyrelsen,
lantbruk sstyrelsen, lantinäteristyrelsen, sjöfartsstyrelsen, rikets allmänna
kartverk, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, Sveriges geologiska
undersökning, statens provningsanstalt, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Karolinska
sjukhuset, universitetet i Uppsala, Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut, statens veterinärmedicinska anstalt, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska
exekutionsmännens riksförbund, Svenska företagares riksförbund och
Stockholms handelskammare.
Vid remissbehandlingen har utredningens betänkande fått ett i huvudsak
gynnsamt mottagande.
Utredningen har föreslagit att bestämmelser om bevakning och indrivning
av kronans fordringar meddelas i en kungörelse samt att regler om avskrivning
och medgivande av ackord rörande kronans fordringar i allmänhet
ges i en förordning. Bestämmelser om ackord rörande skatter bör enligt
utredningen dels infogas i uppbördsförordningen och dels utfärdas i en
särskild förordning, som även upptar bestämmelser om avskrivning av
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
vissa skatter m. m. Författningsförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilagor 1—4. Utredningen anser att rätt att
efterge vissa slags fordringar, hl. a. af färsfordringar och skadeståndsf ordringar,
bör tillkomma Kungl. Maj :t med behörighet att i viss utsträckning
delegera sådan eftergiftsrätt till myndighet. Utredningen förordar att sådant
bemyndigande utverkas hos riksdagen. Författningsförslag i fråga om eftergift
av fordringar har därför inte framlagts i betänkandet.
Utredningens författningsförslag innehåller endast till mindre del bestämmelser
som kräver riksdagens medverkan. Bestämmelser om bevakning
och indrivning av statens fordringar äger Kungl. Maj :t meddela utan att
höra riksdagen. (Med indrivning förstås här och i det följande alla åtgärder
för utfående av betalning. Begreppet tas alltså i en betydelse som är vidare
än vad som menas med indrivning i uppbördsförordningen och bötesindrivningsförordningen.
) Gällande generella avskrivningsregler har likaledes meddelats
av Kungl. Maj:t. Däremot fordras för utfärdandet av bestämmelser
om medgivande av ackord och meddelande av eftergift i fråga om statens
fordringar i princip riksdagens medverkan. Jag ämnar därför i det följande
föreslå att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att anta ackordsförslag
och meddela eftergift samt att uppdra åt myndighet att besluta
härom.
Vad utredningen och remissinstanserna anfört i förevarande spörsmål har
väsentlig betydelse för bedömningen av en hemställan hos riksdagen om
sådana bemyndiganden för Kungl. Maj :t, som jag nu bär antytt. Jag kommer
därför i det följande att, även i de delar där riksdagens beslut ej
behövs, beröra vad som anförts om såväl bevakning och indrivning som
avskrivning, ackord och eftergift i den utsträckning som erfordras för att erhålla
tillräcklig uppfattning om innebörden av sådana bemyndiganden. Jag
avser att därefter ingå på vad utredningen och remissinstanserna föreslagit
om ackord rörande skatter m. in. samt avskrivning av vissa skatter.
Historik
Beträffande den historiska bakgrunden till nuvarande rättsläge i fråga
om avskrivning samt bevakning och indrivning av kronans fordringar ävensom
medgivande av ackord och meddelande av eftergift av kronans fordringsanspråk
lämnas en utförlig redogörelse i utredningens betänkande,
vartill jag hänvisar (s. 15—44). Här må blott erinras om följande.
Avskrivnings förf arandet grundar sig i väsentliga hänseenden på den ännu
gällande förordningen den It december 1830 (nr 85) angående behandlingen
av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål. Förordningen
tillkom i anledning av två särskilda skrivelser den 7 december 1829 av rikets
ständer med begäran om förslag till allmän stadga om avskrivningar i sta
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
tens räkenskaper. Samtidigt med utfärdandet av 1830 års förordning uppdrog
Kungl. Maj :t åt vissa ämbetsverk att inkomma med förslag till bestämdare
föreskrifter rörande grunderna och villkoren för avskrivningar i statens
räkenskaper och eftergift av kronans fastställda fordringar. Sistnämnda
fråga ansåg Kungl. Maj :t vara föremål för sin och ständernas gemensamma
prövning. Ämbetsverken inkom år 1834 med gemensamt yttrande i anledning
av uppdraget, men ärendet synes därefter inte ha föranlett vidare
åtgärd.
Den grundläggande bestämmelsen i 1830 års förordning stadgar att extraordinarie
avskrivning må beviljas endast då den förlust i penningar eller
persedlar varom fråga är utreds vara tillkommen utan någons förvållande
eller då tillgång till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill
är lagligen förpliktade.
I anledning av en anmärkning av 1896 års riksdagsrevisorer begärde 1897
års riksdag (rskr 97) att Kungl. Maj :t måtte överväga vidsträcktare möjligheter
till avskrivning av kronans fordringar. Framställningen ledde till
utfärdandet av kungörelsen den 3 maj 1901 (nr 28) angående viss ändring
i förenämnda förordning av år 1830. I kungörelsen stadgades att avskrivning
fick ske — förutom i de fall då sådan redan förut varit medgiven —
tio år efter fordringens uppkomst därest upprepade krav i viss ordning
varit resultatlösa.
Då avskrivningsmöjligheterna enligt 1901 års kungörelse likväl visade
sig otillräckliga ersattes den med kungörelsen den 29 september 1911 (nr
106) angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar,
som alltjämt gäller vid sidan av 1830 års förordning. Redogörelse för
kungörelsens huvudsakliga innehåll lämnas i det följande.
Avskrivningsförfarandet har senare vid några tillfällen berörts av riksdagens
revisorer. I anledning av vad revisorerna anfört i sin berättelse år 1936
begärde riksdagen en översyn av bestämmelserna rörande avskrivning av
kronans fordringar (rskr 1937: 311, 5:o). Behovet av en utredning i ämnet
underströks senare av 1945 års riksdag (rskr 352, 8:o).
Vad beträffar bevakning och indrivning av andra kronans fordringar än
skatter och böter finns inte några enhetliga och allmänt gällande bestämmelser.
Även denna fråga uppmärksammades av riksdagens revisorer i deras
berättelse till 1937 års riksdag, vari revisorerna ansåg en ingående utredning
på området erforderlig. Denna uppfattning delades av riksdagen, som gjorde
framställning i saken hos Kungl. Maj :t (rskr 1937: 311, 7:o).
1 anledning härav uppdrogs åt dåvarande riksräkenskapsverket att avge
utlåtande och förslag, vilket skedde i promemoria den 8 augusti 1942. Promemorian
utmynnade vad angår bevakning och indrivning i ett diskussionsförslag
till författning, för vilket redogörelse lämnas på s. 30—31 i utredningens
betänkande. Förslaget föranledde dock inte några åtgärder.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Riksdagsrevisorerna har senare berört frågan om indrivning av kronans
fordringar, nämligen i sin berättelse till 1960 års riksdag. Revisorerna ifrågasatte
bl. a., om den nuvarande organisationen för tillvaratagande av kronans
rätt i förevarande hänseende var den effektivast möjliga och fann
önskvärt att en utredning i ämnet kom till stånd. I denna riktning uttalade
sig även riksdagen (rskr 1960:368).
Frågan om bestämmelser rörande medgivande av ackord på kronans vägnar
och meddelande av eftergift av kronans fordringar har uppmärksammats
först under senare tid. Sålunda upptogs dessa frågor till behandling i
riksräkenskapsverkets nyssnämnda promemoria år 1942. Verket framhöll
därvid bl. a. att Kungl. Maj:ts möjligheter att biträda ackord och att meddela
eftergift av fordringsanspråk borde utvidgas.
Dessförinnan hade dock ackordsfrågan uppmärksammats i samband med
att riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att biträda ackord beträffande fordringar
avseende lån av statsmedel. Det första bemyndigandet av detta slag
tillkom år 1929 (prop. 1929: 149, SU 44, rskr 97). Även beträffande frånträdande
av kronans fordringar genom eftergift föreligger vissa bemyndiganden
från riksdagen. Så t. ex. har riksdagen sedan år 1945 för ett budgetår
i sänder bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta om avstående av vissa
kronans skadeståndsanspråk, uppkomna inom försvarsväsendet. Vidare
har riksdagen lämnat Kungl. Maj :t visst bemyndigande att efterge skyldighet
att återbetala felaktigt utbetalda löner och pensioner (prop. 1946:
375, SU 305, rskr 565).
Bevakning och indrivning
Gällande bestämmelser och praxis
Såsom framgår av det föregående finns inga enhetliga och allmänt gällande
bestämmelser om bevakning och indrivning av de kronans fordringar
som avser annat än skatter och böter. Det ligger emellertid i sakens natur
att varje myndighet har att verka i detta syfte beträffande fordringar
som uppkommit inom dess förvaltningsområde. Har myndighet erhållit
Kungl. Maj :ts uppdrag att förvalta statliga lån innebär detta vanligen
även skyldighet att bevaka och indriva förfallna räntor och amorteringar
på lånen. Vidare finns närmare ehuru tämligen sparsamma bestämmelser
om bevakning och indrivning i en del instruktioner och arbetsordningar
för statliga myndigheter samt i låneförfattningar. Med stöd av
sådana bestämmelser har flera myndigheter utarbetat föreskrifter om det
närmare förfarandet i berörda hänseenden, och i andra fall har en fast praxis
utbildat sig.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
I betänkandet lämnas på s. 44—59 en redogörelse för särskilda bestämmelser
om bevakning och indrivning beträffande ett antal verk samt för hur
det praktiska törtarandet härför utbildats i dessa fall. Från denna redogörelse
torde här få återges följande.
Som exempel på verk, som enligt sin instruktion har att handlägga hithörande
ärenden, anges försvarets civilförvaltning. Civilförvaltningens åligganden
avser skaderegleringsverksamhet, indrivningsverksamhet och övriga
rättsliga angelägenheter inom krigsmakten. Civilförvaltningen har utfärdat
föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål m. m.,
vilka gäller för försvarets regionala och lokala myndigheter samt i tillämpliga
delar vid centrala förvaltningsmyndigheter i såväl fred som krig. Reglerna
innebär att då militär befattningshavare eller domstol ålagt någon ersättningsskyldighet
bevakas fordringen av befattningshavare som av vederbörande
förbandschef fått i uppdrag att handlägga bevakningsärenden. För
bevakningens utförande har meddelats närmare bestämmelser i anvisningarna.
Blir krav på betalning resultatlöst, överlämnas ärendet till försvarets
civilförvaltning för fortsatt handläggning. För denna indrivningsverksamhet
finns inga bestämmelser utfärdade men en viss på erfarenhet grundad
praxis har givetvis utbildat sig. Rörande omfattningen av verksamheten
må nämnas att varje år bokförs ca 1 000 nya ärenden, vilka är i specifik
mening indrivningsärenden, enär tidigare krav på betalning visat sig resultatlösa.
Ärendena avser vitt skilda typer av fordringar; ca 55 % av deras
antal avser ersättning för förkomna persedlar, 8 % förpassningskostnader
och 10 % för mycket erhållen lön; ca 17 % avser betalning för varor,
hyra eller arrende, medan återstående 10 % utgör skadeståndsfordringar.
De större af färsdrivande verken omhänderhar vart för sig bevakning och
indrivning av sina fordringar genom sin juridiska byrå eller ombudsman.
Normalt börjar emellertid indrivningsarbetet hos vederbörande lokala organ
resp. andra centrala byråer än de juridiska men fullföljs hos de sistnämnda.
Beträffande frekvensen av indrivningsärendena hos de affärsdrivande verken
lämnas i betänkandet bl. a. följande uppgifter.
Av ca 2 900 ärenden, som år 1960 inkom till telestyrelsens ombudsmannaexpedition,
föranledde 2 400 ansökan om betalningsföreläggande, 2 lagsökning
och 27 stämning. Hos statens järnvägar inkom år 1960 till distriktens
ombudsmän 1 828 indrivningsärenden, av vilka 348 föranledde ansökan om
betalningsföreläggande, 44 lagsökning och 400 stämning. Till vattenfallsstyrelsen
inkom samma år 848 indrivningsärenden; 412 föranledde ansökan
om betalningsföreläggande, 3 lagsökning och 2 stämning. Antalet till domänfiskalen
år 1960 inkomna indrivningsärenden utgjorde 808, varav 331
föranledde ansökan om betalningsföreläggande och 77 lagsökning. Dessa
domänverkets fordringsärenden, som på grund av utebliven betalning o. d.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965 11
överlämnats till domänfiskalen, avsåg huvudsakligen köpelikvider och arrendeavgifter.
Inom statsförvaltningen finns ett antal smärre inrättningar, vilka mot
avgift enligt taxor tillhandagår allmänheten med vissa tjänster. Ofta saknar
dessa myndigheter möjlighet att själva vidta rättsliga åtgärder mot gäldenär.
I dylika fall överlämnas ärendet i allmänhet till inkassofirma.
Som exempel på verk, som handhar förvaltningen av statliga lån med därmed
följande skyldighet att ombesörja bevakning och indrivning, anges i betänkandet
bl. a. poststyrelsen, som bevakar statens fordringar på grund av
utlämnade studielån, flyktinglån och garantilån. Vidare nämns arbetsmarknadsverket,
som handhar ett antal socialt betingade lån, samt medicinalstyrelsen,
som bevakar vissa lån till tandläkare och utländska läkare.
En omfattande verksamhet avseende bevakning och indrivning av fordringar
utövas av bostadsstyrelsen och dess lokala organ, länsbostadsnämnderna.
Verksamheten grundar sig i första hand på utfärdade instruktioner.
Enligt uppgift i betänkandet utgjorde antalet lagsökningar under budgetåren
1959/60 och 1960/61 på grund av bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas
låneverksamhet sammanlagt ca 700, varav ca 400 fullföljdes.
Det totala influtna ränte- och amorteringsbeloppet uppgick nämnda budgetår
till ca 202 resp. 232 milj. kr. Av sistnämnda belopp utgjorde ca 613 000
resp. 729 000 kr. resultaten av indrivningsverksamhet i egentlig mening.
För jordbruksnäringen utlämnade lån bevakas huvudsakligen av lantbruksnämnderna,
som det instruktionsmässigt åligger att företräda Kungl.
Maj :t och kronan gentemot den som erhållit lån eller bidrag eller eljest är
skyldig att erlägga betalning till sådan nämnd. Nämnderna skall vidare, i
den mån förhållandena föranleder därtill, vidta åtgärder för indrivning av
förfallna belopp och i sådant syfte besluta om lagsökning, konkursansökning
eller annan lämplig åtgärd ävensom på Kungl. Maj :ts och kronans
vägnar tala och svara för den egendom, som de förvaltar.
En omfattande förvaltning av fordringar handhas av statskontorets fondbyrå.
Beträffande denna verksamhet må nämnas att största delen av lånerörelsen
avser att hjälpa företagare med svag ekonomi. På grund härav undviks
såvitt möjligt lagsökning.
Vidare må nämnas att vissa statliga lån bevakas av riksbanken. Dessa
statslån utgör till största delen sådana som avser att möjliggöra bostadsförbättring
samt rationalisering och utvidgning av jordbruket.'' Med stöd av
riksdagens beslut (prop. 1940:281, SU 210, rskr 373) har Kungl. Maj :t
den 24 mars 1949 bemyndigat riksbanken att beträffande flertalet av dessa
— efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall — på vissa
villkor biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs
ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller delvis
efterge långivarens rätt, så ock, där särskilt vägande skäl därtill föranle
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
der, medge betalningsanstånd även i fall då dylikt anstånd ej påkallas av
gäldenärs eller löftesmäns iråkade obestånd.
Vad nu sagts om bevakning grundar sig på den nyss berörda, i sakens natur
liggande skyldigheten för varje statlig myndighet att bevaka sådan kronans
fordran som uppkommit inom dess förvaltningsområde eller eljest omhänderhas
av myndigheten. För vissa myndigheter finns emellertid en allmän
skyldighet att bevaka kronans rätt. Till en början må erinras om det
för justitiekanslern i instruktionen den 30 december 1947 (nr 1014) för
justitiekanslersämbetet stadgade åliggandet att under Kungl. Maj :t bevaka
kronans rätt — en skyldighet som givetvis dock inte kan avse bevakning
i detalj. I instruktionen den 6 december 1957 (nr 651) för kammarkollegiet
finns bestämmelse om skyldighet för kollegiet att bevaka det
allmännas intressen vid förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen
samt att bevaka rätten till viss fast egendom. Nu nämnda skyldighet torde
i förekommande fall även avse fordringsbevakning.
En omfattande skyldighet att bevaka kronans rätt i olika avseenden åligger
länsstyrelse. Sålunda föreskrivs i 6 § länsstyrelseinstruktionen den 30
maj 1958 (nr 333) bl. a., att det åligger länsstyrelse att, i den mån detta
ej ankommer på annan myndighet, förvalta av statsmedel utlämnade lån
och förskott, vaka över att avgivna skuldförbindelser bibehålls i gällande
kraft och att lämnade säkerheter är betryggande, vidta vederbörliga åtgärder
för utkrävande av kronans rätt samt tillse att sådan inom länet
befintlig fast och lös egendom, som tillhör staten eller varöver staten eljest
har vård och inseende, inte vanvårdas eller obehörigen disponeras.
Enbart den omständigheten att myndigheten skall i visst avseende bevaka
kronans rätt innebär emellertid ej, att myndigheten äger föra talan
inför domstol i mål som avser sådan rätt. Sålunda har landsfiskal inte ansetts
äga föra kronans talan i rättegång som uppkommit i konkurs vari
landsfiskalen bevakat kronans fordringar.
I betänkandet anförs i nämnda hänseende bl. a.
De myndigheter som äger föra kronans talan i civilmål är — förutom justitiekanslern
samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna — såvitt utredningen
kunnat utröna fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, djurgårdsnämnden, kammarkollegiet, statskontorets fondbyrå,
generaltullstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, jordbruksnämnden,
sjöfartsstyrelsen och exportkreditnämnden. Erinras må, att då
t. ex. universitet eller domkapitel för talan inför domstol, torde saken inte
gälla någon kronans rätt. Behörigheten att föra talan framgår i allmänhet
av vederbörande myndighets instruktion. Som exempel på mer inskränkt
behörighet må nämnas stadgandet i 4 § instruktionen för fortifikationsförvaltningen,
att det tillkommer förvaltningen att inom sitt ämbetsområde bevaka
kronans rätt samt tala och svara i mål och ärenden som rör krigsmak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
13
tens fasta egendom. I vissa instruktioner har behörigheten att föra talan inför
domstol inte tillagts myndigheten som sådan utan viss myndighetens
befattningshavare.
Myndighet som inte själv äger behörighet av nämnda slag har att när fråga
uppkommer om domstolsprocess hos vederbörande länsstyrelse begära
förordnande av ombud som skall föra talan inför domstol. Enligt 7 § 2 mom.
första stycket länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelsen nämligen att i
mål, där kronans rätt skall bevakas av länsstyrelsen, därtill förordna ombud
med den befogenhet som i varje särskilt fall erfordras; det åligger även
länsstyrelsen att tillse, att erforderliga åtgärder till fullföljd av kronans talan
behörigen vidtas.
I fortsättningen erinras i betänkandet om att nämnda bestämmelser i
länsstyrelseinstruktionen alltmer kommit ur bruk, bl. a. beroende på att
praxis utvecklat sig i den riktningen att även myndigheter som saknar behörighet
att föra talan inför rätta likväl själva handlägger åtminstone sådana
i indrivningsverksamhet förekommande ärenden som ansökan vid
domstol om betalningsföreläggande eller lagsökning.
Enligt 2 § instruktionen för j ustitiekanslersämbetet skall j ustitiekanslern
i mål, som rör kronans rätt — där det ej ankommer på annan myndighet
— föra eller låta föra Kungl. Maj :ts talan samt, på sätt därom är
stadgat, besluta om fullföljande av talan i sådana mål. Därest underdoinstol
meddelat dom i rättegång, i vilken kronans talan förts av ombud som
förordnats av länsstyrelse, tillkommer det justitiekanslern att avgöra frågan
om fullföljd av kronans talan till högre instans. Annan processbehörig myndighet
än länsstyrelse prövar däremot själv fullfölj dsfrågan. Justitiekanslersämbetets
rätt att företräda kronan i överrätterna gäller vare sig kronan
är kärande eller svarande.
Utredningen
Enligt utredningens bedömande ombesörjs bevakning och indrivning av
kronans fordringar på ett i huvudsak tillfredsställande sätt av de myndigheter,
som är organiserade för sådan verksamhet. Utredningen anser detta
särskilt gälla de större affärsdrivande verken samt försvarets civilförvaltning
och statskontorets fondbyrå, vilka på grund av fordringarnas stora
antal måst anställa speciell personal för ändamålet. Härom anför utredningen
bl. a.
Enligt utredningens mening är härvidlag organisationen av indrivningsverksamheten
inom försvarsväsendet förebildlig, enär den i sista hand ombesörjs
centralt av juridiska byrån hos försvarets civilförvaltning. Någon
motsvarande organisation finns emellertid inte inom den civila statsförvaltningen,
i följd varav vissa smärre myndigheter se sig nödsakade att anlita
inkassoföretag för indrivning av sina fordringar. Det synes därför önskvärt
att sådana myndigheter, vilka inte ha personal som utbildats till experter på
indrivning av fordringar, skall kunna överlämna sina indrivningsärenden
till statlig myndighet som förfogar över dylik expertis. En sådan myndighet
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
skulle även kunna lämna andra myndigheter råd och anvisningar i fall då
dessa myndigheter själva anses böra indriva sina fordringar. Behovet av en
sådan anordning synes bestyrkas därav, att t. ex. försvarets civilförvaltning
i stor utsträckning får förfrågningar i rättsärenden från andra myndigheter,
däribland även sådana som inte tillhör försvarsväsendet. Klart är, att enligt
det nu rådande systemet tjänstemän som normalt har andra arbetsuppgifter
än handläggning av indrivningsärenden, när sådana likväl förekommer,
tvingas öda tid på att inhämta kunskaper om indrivning m. m. för
vilka de endast sällan har användning i sin tjänsteutövning.
Utredningen föreslår på grund härav inrättandet av en bevakningsmyndighet
med uppgift att bevaka och indriva den civila statsförvaltningens
fordringar samt att kammarkollegiet får detta åliggande. Även
försvarets civilförvaltning bör få ställning av bevakningsmyndighet, nämligen
vad gäller försvarsväsendet. Då avsaknaden av närmare bestämmelser
om innebörden av myndigheternas åliggande att indriva fordringar, som
uppkommit inom vederbörandes ämbetsområde, vållat svårigheter i indrivningsverksamheten,
föreslår utredningen att denna fråga regleras i
författning (se bilaga 1). Utredningen anser vidare att den nuvarande ordningen,
enligt vilken länsstyrelse har att förordna rättegångsombud att företräda
kronan när vederbörande myndighet ej äger att själv stämma till
domstol, inte är rationell. Den upplyser om att praxis utbildat sig högst
olika hos olika myndigheter i fråga om betalningsanstånd liksom eljest beträffande
indrivningsförfarandets närmare utformning. Enligt utredningens
mening är denna skillnad, förutom att den ur gäldenärens synpunkt
kan te sig omotiverad och obillig, i stort sett omotiverad även ur synpunkten
av ett effektivt indrivningsförfarande. Utredningen finner behov och möjlighet
föreligga att tillskapa i dessa avseenden allmänt gällande regler.
Slutligen förordar utredningen att man genom en författningsbestämmelse
söker åstadkomma ett intimare samarbete mellan de myndigheter som i
större omfattning har att utöva indrivningsverksamhet.
Utredningen erinrar om att det f. n. finns bestämmelser som utförligt
reglerar indrivningsförfarandet beträffande böter och viten samt skatter.
Utredningen finner det uppenbart, att indrivning av sådana fordringar på
grund av deras karaktär bör gestaltas i viss mån annorlunda än indrivning
av kronans fordringar i allmänhet. Särbestämmelser för indrivningsverksamhet
av förstnämnda slag är därför berättigade. De gällande bestämmelserna
om indrivning av dessa fordringar medför ett särskilt förfarande,
som betingas av fordringarnas art och omfattning samt det förhållandet
att de är omedelbart exigibla. Utredningen har därför ansett,
att böter och viten samt skatter uttryckligen bör undantas från tillämpningsområdet
för de bestämmelser som utredningen föreslår. Detsamma
bör enligt utredningens mening gälla lån av statsmedel, enär dessa fordringar
redan f. n. handhas av myndigheter som antingen inrättats för
bl. a. fordringarnas bevakning och indrivning, såsom länsbostadsnämn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965 15
derna och lantbruksnämnderna, eller som fått denna uppgift sig anförtrodda
just därför att de ansetts väl skickade att sköta densamma.
Med skatter bör enligt utredningen i detta sammanhang förstås sådana
intäkter som i riksstaten anges vara bevillning. Fordringar som författningsenligt
skall indrivas i samma ordning som skatter, t. ex. folkpensionsavgifter,
arbetsgivaravgifter m. m., omfattas inte av de föreslagna bestämmelserna.
Däremot avser de sådan fordran som kronan i egenskap av
arbetsgivare kan äga hos arbetstagare jämlikt 76 § uppbördsförordningen,
dvs. på grund av att kronan betalt skatt, för vilken kronan i egenskap
av arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag.
Med viten avses givetvis endast offentligrättsliga sådana, ej t. ex. kontraktsviten.
Genom att skatter, böter och viten samt lån av statsmedel föreslås undantagna
kommer bestämmelserna om bevakning och indrivning i likhet
med förslaget om avskrivning och ackord (bilaga 2) att i huvudsak ha
tillämpning på sådana kronans fordringar, vilka härflyter från statens
affärsverksamhet eller dess tillhandahållande i övrigt av olika slags tjänster
eller vilka grundar sig på skadestånds- eller annan ersättningsskyldighet.
Beträffande förslaget att kammarkollegiet skall vara bevakningsmyi^
dighet för den civila statsförvaltningen framhåller utredningen.
Behovet av en central myndighet, som kan omhänderha bevakning och indrivning
av fordringar uppkomna hos sådana civila myndigheter vilka inte
själva äger erfarenhet av fordringsindrivning, torde vara obestridligt. Enligt
utredningens mening skulle antingen statskontoret, nämligen dess fondbyrå,
eller kammarkollegiet kunna i första hand komma i fråga för erhållande av
nämnda uppgift. Emellertid är frågan om fondbyråns ställning och handhavandet
av dess arbetsuppgifter föremål för utredning. Med hänsyn till
ovissheten i fråga om fondbyråns framtida ställning torde statskontoret
inte böra ifrågakomma som bevakningsmyndighet. Men även oavsett detta
synes kammarkollegiet vara att föredraga som bevakningsmyndighet. För
en sådan anordning har utredningen funnit särskilt stöd däri, att det redan
f. n. och av ålder åligger kollegiet att bevaka kronans rätt på olika
områden, vilket medfört att kollegiet å sitt advokatfiskalskontor förfogar
över jurister med sådan processvana som måste anses önskvärd för eu framgångsrik
indrivningsverksamhet. Utredningen har inte ansett påkallat att
i förevarande sammanhang behandla frågan huruvida, därest kammarkollegiet
blir bevakningsmyndighet, utökning av dess personal blir erforderlig.
Utredningen föreslår att varje Kungl. Maj :t direkt underordnad myndighet
i förekommande fall skall äga påkalla utmätning eller annan verkställighet
samt bevaka fordran i gäldenärens eller löftesmäns konkurs. I denna
del grundas förslaget på gällande rätt. Beträffande behörigheten i övrigt,
som f. n. är oklar, föreslår utredningen att varje självständig myndighet
skall få medge eif års anstånd med betalning av fordran samt äga rätt att
ansöka om betalningsföreläggande eller göra lagsökning samt uppdra åt all
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
män åklagare att i samband med talan om ansvar utföra kronans målsägandetalan.
Myndighet bör även kunna överlämna fordringsärende till bevakningsmyndighet
för fortsatt indrivning.
Vidare framhåller utredningen, att det när en förfallen fordran under
längre tid förblir ogulden är av vikt att indrivningen handhas av sakkunnig
myndighet. Myndighet som erhållit särskilt förordnande enligt 7 § i den föreslagna
avskrivningsförordningen — dvs. är behörig att verkställa avskrivning
och medge ackord oavsett beloppets storlek —• får anses vara
sakkunnig i nämnda hänseende. Bedömandet av vilka myndigheter som
skall erhålla dylikt förordnande avses ankomma på Kungl. Maj :t. Myndigheter
med vederbörligt förordnande kan förutsättas hålla sin hand över
sina underordnade förvaltningsorgan och vid behov ingripa i deras verksamhet,
så att även av dem omhänderhavda fordringar kan anses stå under
sakkunnig vård.
I fortsättningen anför utredningen.
För övriga myndigheter däremot har utredningen ansett böra gälla, att
av dem förvaltade fordringar skall senast ett år efter förfallodagen överlämnas
till bevakningsmyndighet för vidtagande av de åtgärder som denna
myndighet må finna påkallade. Har emellertid betalningsanstånd medgetts,
måhända att gälla under hela året närmast efter fordringens ursprungliga
fcrfallodag, och kan det — exempelvis på grund av gäldenärens under respittiden
visade vilja och förmåga att genom avbetalningar nedbringa fordringsbeloppet
— med fog antas att fordringen inom rimlig tid kommer att
inflyta, synes det inte påkallat att fordringsärendet överlämnas till bevakningsmyndighet.
Remissyttrandena
Utredningens förslag till allmän uppläggning av bevakning och indrivning
av kronans fordringar tillstyrks av remissinstanserna, som i allmänhet
finner förslaget välgrundat och ägnat att åstadkomma en effektiv och
enhetlig tillämpning.
Riksförsäkringsverket framhåller att enhetliga bestämmelser om bevakning
och indrivning av kronans fordringar saknas och anser att utredningens
förslag i stort sett är väl ägnat att tjäna som allmänt rättesnöre. För det
stora antal myndigheter, som saknar större erfarenhet av indrivningsverksamhet,
torde klargörandet av vilka åtgärder myndigheterna själva äger vidta
ävensom den föreslagna möjligheten till rättslig assistans från bevakningsmyndighet
komma att medföra en effektivisering av indrivningsarbetet.
Kammarkollegiet tillstyrker förslaget och anför.
Såsom framgår av betänkandet föreligger ett påtagligt behov av enhetliga
och allmänt gällande bestämmelser rörande myndigheternas behörighet och
skyldigheter i fråga om bevakning och indrivning av kronans fordringar.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Enligt kollegiets mening innebär utredningens förslag till dylika bestämmelser
ett effektivt och rationellt förfarande för bevaknings- och indrivningsverksamheten.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.
Befattningen med statsverkets fordringar inom länsstyrelsens förvaltningsområde
har hittills i vissa betydelsefulla avseenden bl. a. hämmats av
inte blott en känsla av osäkerhet om de befogenheter, som därvidlag kan
tillkomma länsstyrelsen, utan även av avsaknad av befogenhet att vidtaga
önskvärda åtgärder, som inte tål dröjsmål för att på bästa sätt tillgodose
statsverkets intressen. De föreliggande förslagen måste därför hälsas med
tillfredsställelse, enär desamma skapar klarhet i förut ovissa förhållanden
och ger länsstyrelsen utökade möjligheter i den sin verksamhet, som avses
med förslagen. Länsstyrelsen vill därför tillstyrka, att desamma i huvudsak
genomförs.
Förslaget tillstyrks även av länsstyrelsen i Örebro län, som finner det
föga rationellt, att tjänstemän, som normalt har andra arbetsuppgifter än
indrivningsärenden, skall tvingas att offra avsevärd tid och arbete på att
tillägna sig nödiga kunskaper om indrivningsärendenas handläggning, då
dylika kunskaper kanske för myndighetens del kommer till användning endast
i relativt sällsynta fall. Länsstyrelsen påpekar att sådana ärenden, som
avses i utredningens förslag till kungörelse, kan beräknas förekomma i mycket
ringa omfattning. Länsstyrelsen understryker särskilt utredningens uttalande,
att den nuvarande ordningen, enligt vilken länsstyrelsen har alt
förordna rättegångsombud att företräda kronan, när vederbörande myndighet
ej själv äger stämma till domstol, inte är rationell. F. ö. kan länsstyrelsen
själv knappast anses ha någon för processföring särskilt utbildad personal
och är med sin ständigt ökade arbetsbörda ej i tillfälle att avstå från
personal för en för länsstyrelsens normala verksamhet främmande indrivningsverksamhet.
Tolkningen av begreppet skatt har föranlett vissa uttalanden. SACO finner
detta begrepp oklart och påpekar att viss skatt enligt motiveringen till
författningstexten trots undantagandet ändå avses skola falla in under författningen.
Begreppet skatt bör enligt SACO definieras i författningstexten.
Generaltnllstyrelsen framhåller att de till egentliga statsinkomster hänförliga
riksstatsmedel, som uppbärs av tullverket, redovisas antingen som
skatter under titeln för tullmedel resp. någon av titlarna för de särskilda
skatterna, eller ock som uppbörd i statens verksamhet under någon
av titlarna för växtskyddsavgifter, skeppsmätningsavgifter samt fyr- och
båkmedel. Införsel-, kompensations- och reglcringsavgifter på jordbrukets
och fiskets område upptas över huvud taget ej i riksstaten. Av de nämnda
titlarna i riksstaten rubriceras tullmedel och titlarna avseende de särskilda
skatterna som bevillning. Styrelsen vill emellertid framhålla, att som tu 11 -medel redovisas, förutom tull, åtskilliga intäkter av olika slag, såsom anståndspenningar
enligt 158 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),
2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
bokföringspenningar enligt 177 § tullstadgan och provianteringsfrilagersavgift
m. in. Därest under begreppet skatt inbegrips allt som i riksstaten
formellt anges utgöra bevillning, skulle fordringar avseende medel av nyssnämnda
slag komma att behandlas i den för skatter stadgade ordningen.
Enär av tullmedlen endast tull torde vara att anse som bevillning i egentlig
bemärkelse, kan det ifrågasättas, om det inte vore lämpligare att av tullmedlen
betrakta endast tull som skatt.
I statskontorets yttrande framhålls att kungörelsen enligt 1 § inte skall
tillämpas beträffande bl. a. statens reguljära låneverksamhet. Fordringar till
följd av statliga kreditgarantier har däremot ej särskilt undantagits. Statskontoret
utgår därför ifrån att kungörelsen avses inbegripa sådana fordringar.
Liknande synpunkter anförs av lantbruksstyrelsen.
Även riksrevisionsverket anser att utformningen av 1 § ger detta resultat.
Emellertid anser verket att sådana statsverkets fordringar som uppkommit
genom inlösen av garantilån bör handläggas efter de bestämmelser som gäller
för lånets indrivning och bevakning. Fordran på grund av statlig kreditgaranti
bör därför undantas från tillämpningsområdet för bestämmelser i
förevarande ämne.
Förslaget att inrätta särskilda bevaknings myndigheter och
att som sådana utses försvarets civilförvaltning resp. kammarkollegiet
godtas i allmänhet av remissinstanserna. Kammarrätten erinrar om att
förslaget att inrätta särskilda bevakningsmyndigheter tillgodoser ett gammalt
önskemål. Vidare framhålls att om civilförvaltningen blir bevakningsmyndighet
för försvarsväsendet detta inte innebär någon saklig ändring.
Vad beträffar bevakningsmyndigheten för den civila statsförvaltningen anser
kammarrätten på av utredningen anförda skäl att kammarkollegiet närmast
bör ifrågakonuna.
Kammarkollegiet framhåller att uppgiften för kollegiet att fungera såsom
bevakningsmyndighet för den civila statsförvaltningen ligger väl i linje
med kollegiets instruktionsenliga arbetsuppgifter och med det förhållandet
att kollegiet sedan länge och i ökande utsträckning nyttjas av andra enheter
inom förvaltningen såsom konsulterande organ i skilda rättsfrågor.
Statskontoret anför i denna fråga att behovet av en central myndighet,
som kan omhänderha bevakning och indrivning av kronans fordringar, är
obestridligt. Statsförvaltningens olika myndigheter behöver emellertid inte
endast hjälp med dithörande arbetsuppgifter. Även i andra fall, då fråga
uppkommer hos myndighet om tillvaratagandet av statsverkets rätt, exempelvis
vid krav mot staten och i liknande situationer, föreligger ofta ett behov
av rättshjälp. Riksdagens revisorer har flera gånger framhållit vikten av
ökad rationalisering och samordning vid tillgodoseende av kronans intressen
(1959 års riksdagsrevisorers berättelse, § 31, och 1962 års riksdagsrevisorers
berättelse, § 1, jfr även statskontorets utlåtande den 29 januari
1963 över sistnämnda paragraf). Inrättandet av en bevakningsmyndighet
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065
för den civila statsförvaltningens indrivningsverksamhet öppnar möjlighet
att tillgodose myndigheternas rättshjälpsbehov inom ett vidare område.
Den föreslagna lösningen tillstyrks vidare av riksrevisionsverket, Sveriges
geologiska undersökning och länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands
och Jönköpings län samt av LO. Därvid förordas från några håll att
personalen på statskontorets fondbyrå överförs till kammarkollegiet.
Principen att till en bevakningsmyndighet sammanföra statliga fordringar
från de myndigheter, där fordringsförvaltning förekommer endast i
mindre omfattning, anser fullmäktige i riksbanken riktig, men fullmäktige
finner det vanskligt att ha en mening om genomförandet av principen med
hänsyn till svårigheterna att mera konkret föreställa sig vilka fordringar det
är fråga om och dess antals- och beloppsmässiga fördelning. Fullmäktige
anför fortsättningsvis.
Om den gemensamma bevakningsmyndigheten främst bör vara en processinstans,
kompetent att bedöma rättsfrågor och utföra rättegångar och
att genomföra förlikningar, väsentligen grundade på juridiska bedömningar,
synes ej något vara att invända mot förslaget att såsom statens allmänna
civila bevakningsmyndighet skall utses kammarkollegiet. Är däremot
önskemålet — såsom riksdagsrevisorerna i sin berättelse till 1960 års riksdag
närmast torde ha avsett — att åstadkomma en myndighet för inkassoverksamhet,
vilken skall kunna på ett effektivt sätt driva på försumliga betalare
— om så erfordras även med begagnande av lagsökning, betalningsföreläggande
eller utmätning — men utan egentliga resurser för genomförande
av kvalificerade rättegångar, synes förslaget tveksamt. Fullmäktige
fäster därvid mindre avseende vid det förhållandet att kammarkollegiet torde
sakna av riksdagsrevisorerna efterlyst »personal med långvarig och omfattande
erfarenhet på området», vilken brist väl tiden kan avhjälpa, än vid den
organisatoriska bristen, att kollegiet saknar lokalorgan. Riksbankens erfarenhet
beträffande indrivningsverksamhet rörande skilda låneformer ger
nämligen klart vid handen, att sådan verksamhet effektivt kan bedrivas endast
av lokalt arbetande instanser med särskild inriktning härpå. Statligt
centralt bedriven indrivningsverksamhet kan blott alltför lätt leda till att
såsom normal arbetsrutin antas, att först skaffar man sig en exekutionstitel,
sedan konstaterar man genom ett utmätningsförsök att utmätningsbar egendom
saknas, och därefter läggs ärendet åt sidan. Decentraliserade indrivningsorgan
har däremot möjligheter att genom direkta kontakter med gäldenären
och hans omgivning liksom genom att allmänt följa vad som lokalt
sker kunna bedöma när och hur ett mera framgångsrikt indrivningsförsök
kan insättas. Ändrade arbets- och inkomstförhållanden, skatteåterbäringar
och tillfälliga kapitalinkomster genom t. ex. arv eller lotterivinster
är sådana förhållanden som lättast bevakas lokalt. Har en fordran ursprungligen
uppkommit hos eu lokal myndighet, lär en central civil bevakningsmyndighet,
som övertagit bevakningen av fordringen, i allmänhet visserligen
kunna påräkna bistånd från den lokala myndigheten. Men bakom
den utredning som nu skett ligger tydligen uppfattningen att dessa lokala
instanser, för vilka enstaka förekommande indrivningsuppgifter ter sig
främmande, ej kunna på tillbörligt sätt ta hand om denna verksamhets
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
gren. Från nu antagen utgångspunkt — att det främst är den statliga inkassoverksamheten
som bör befrämjas —- vill fullmäktige därför ifrågasätta,
om det framlagda förslaget är upplagt på lämpligt sätt.
Departementschefen
Generella regler om bevakning och indrivning har hittills saknats i fråga
om andra fordringar än skatter och böter. Behovet av sådana bestämmelser
även för andra statsverkets fordringar får anses tydligt framgå av betänkandet.
I detta understryks, att bristen på regler om bevakning och indrivning
torde ha inverkat menligt på myndigheternas aktivitet när det gällt
att hävda statsverkets fordringsanspråk. Särskilt hämmande synes därvid
ha varit tveksamheten beträffande myndighets rätt att företräda statsverket
inför domstolar och exekutiva myndigheter. Men även den omständigheten
att bevakning och indrivning av fordringar i stor utsträckning omhänderhas
av personal, vars utbildning och normala arbetsuppgifter avser
helt annan verksamhet, torde enligt vad utredningen uttalar motverka att
det bästa indrivningsresultatet uppnås.
Utredningen har föreslagit bestämmelser som syftar till att råda bot på
nämnda brister och även i övrigt effektivisera indrivningen av statsverkets
fordringar. Varje självständig myndighet skall aktivt verka för att fordringar
betalas samt får rätt att påkalla verkställighet och i viss utsträckning
medge betalningsanstånd och yrka betalning inför domstol. En viktig
punkt i förslaget är inrättandet av bevakningsmyndighet för den civila
statsförvaltningens del. Till denna myndighet skall ärende angående obetald
fordran i princip överlämnas sedan ett år förflutit från förfallodagen
och även tidigare när myndighet som har fordringen om hand finner det
påkallat. För försvarsväsendets del föreslås att försvarets civilförvaltning
blir bevakningsmyndighet. Kammarkollegiet föreslås som bevakningsmyndighet
för den civila statsförvaltningen. Vissa myndigheter — nämligen sådana
som skall äga rätt att avskriva fordran och medge ackord utan hänsyn
till beloppsgräns — är dock enligt förslaget inte i något fall skyldiga att överlämna
fordringsärende till bevakningsmyndigheten. Utredningen anser att
detta bör gälla beträffande större myndigheter, bl. a. de affärsdrivande verken,
som redan f. n. har särskild personal för bevakning och indrivning av
fordringar.
Den principiella uppläggningen av det föreslagna systemet har mötts med
gillande av remissinstanserna. Jag anser liksom dessa att utredningens förslag
är väl ägnat att läggas till grund för omorganisation av bevakningsoch
indrivningsförfarandet. Vad som föreslagits om myndighets behörighet
att i rättsligt avseende göra fordran gällande innebär enligt min mening en
i stort sett lämplig avvägning. Inrättandet av bevakningsmyndighet torde
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
för försvarsväsendets del knappast innebära någon ändring i sak. För den
civila statsförvaltningen bör däremot denna ordning medföra en väsentlig
effektivisering av indrivningen. Rent praktiskt vinns också den fördelen att
tjänstemän som normalt bär andra arbetsuppgifter än att indriva fordringar
inte behöver offra avsevärd tid på att tillägna sig kunskaper om handläggning
av sällan förekommande indrivningsärenden.
Fullmäktige i riksbanken har i denna fråga gjort ett uttalande av principiell
karaktär. Fullmäktige gör gällande, att decentraliserade indrivningsorgan
har större möjligheter än ett centraliserat sådant att genom direkta
kontakter med gäldenären och hans omgivning kunna bedöma när och
hur ett mera framgångsrikt indrivningsförsök kan insättas. Jag anser fullmäktiges
uttalande i och för sig vara riktigt. Emellertid vill jag betona, att
överlämnande av fordringsärenden till bevakningsmyndighet skall äga rum
först sedan indrivning på det lokala planet misslyckats. En decentralisering
av indrivningsverksamheten torde dessutom, om verksamheten skall bedrivas
effektivt, kräva mer personal än en centralt bedriven. Man torde nämligen
inte kunna räkna med, att en tjänsteman som normalt har andra arbetsuppgifter
än fordringsindrivning vid sidan av dessa skall kunna effektivt
tillgodose statsverkets rätt gentemot försumliga gäldenärer.
Jag anser att försvarets civilförvaltning bör få ställning av bevakningsmyndighet
för de myndigheter som hör till försvarsdepartementet. Lämpligast
är det enligt min mening att kammarkollegiet blir bevakningsmyndighet
för den civila statsförvaltningen. Riksdagens godkännande härav
torde böra inhämtas. Jag kan f. n. inte ta ställning till spörsmålet i vad
mån statskontorets fondbyrå eller dess personal bör få uppgifter hos kammarkollegiet
såsom bevakningsmyndighet. Frågan om fondbyrån är nära
ligen föremål för utredning.
Huruvida utökning av kammarkollegiets personal blir nödvändig på
grund av dess uppgifter som bevakningsmyndighet har jag något berört
i prop. 1965: 1 (bilaga 9 s. 10). Jag har därvid beräknat ett belopp av
115 000 kr. såsom en reserv under kollegiets avlöningsanslag för att efter
Kungl. Maj :ts medgivande ställas till förfogande för bl. a. de personalförstärkningar
som kan bli följden av nu berörda förslag under budgetåret
1965/66. Riksdagen har bifallit Kungl. Maj :ts anslagsframställning på denna
punkt (SU 47, rskr 153). För försvarets civilförvaltnings del torde uppgiften
att vara bevakningsmyndighet i varje fall inte omedelbart få några
verkningar i personalhänseende.
Det saknas anledning att i förevarande sammanhang gå in på detaljerna
i utredningens förslag utom i ett avseende, nämligen frågan om tillämpningsområdet
för de bestämmelser om bevakning och indrivning som utredningen
föreslagit. Bestämmelserna i detta sistnämnda ämne bör nämligen
enligt min mening avse samma slags fordringar som skall omfattas
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
av de riksdagens bemyndiganden angående ackord och eftergift som jag berört
i det föregående. Jag vill därför närmare redovisa min uppfattning i
denna fråga.
Från tillämpningsområdet bör uttryckligen nndantas, förutom fordringar
som tillhör riksdagen och dess verk samt, såsom utredningen föreslagit, böter,
viten, skatter och lån av statsmedel, även medel, som utan att vara bevillning
enligt särskilda föreskrifter skall avskrivas enligt 66 och 67 §§ uppbördsförordningen
eller indrivas som böter. Här avses vissa avgifter som tidigare
uppburits i samband med den allmänna uppbörden (2 § kungörelsen
den 4 december 1953, nr 685, angående inbetalning av vissa avgifter, som tidigare
uppburits i samband med den allmänna uppbörden) och arbetsgivaravgift,
som uppbärs av riksförsäkringsverket (30 § förordningen den 18
december 1959, nr 552, angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, m. m.). Vidare syftas på de särskilda avgifter m. in.,
som enligt 1 § uppbördsförordningen är att anse som skatt i uppbördsförordningens
mening, och medel som avses i 1 § 3 mom. bötesindrivningsförordningen
den 14 december 1917 (nr 915).
Såsom ett par remissinstanser påpekat behövs i detta sammanhang en legal
definition av vad som menas med »skatt». Jag anser utredningens i motiveringen
framförda förslag härvidlag godtagbart. Med skatt bör således förstås
medel som i riksstaten anges vara bevillning med undantag av postmedel.
Generaltullstyrelsen har erinrat om att som tullmedel, dvs. bevillning,
redovisas i riksstaten av praktiska skäl även annat än tull, såsom anståndsoch
bokföringspenningar in. in. Detta bör föranleda ett påpekande, att andra
tullmedel än tull inte heller skall behandlas som skatt vad angår bevakning
och indrivning m. m. Härigenom skapas en klar gräns mellan tillämpningsområdet
för å ena sidan nu ifrågasatta bestämmelser och å andra sidan
uppbördsförordningens avskrivningsregler, som i huvudsak bör gälla skatter
och tull.
I detta sammanhang vill jag beröra ett uttalande av SACO, att viss skatt
skulle komma att omfattas av författningen trots att skatt undantagits i författningstexten.
Härmed torde avses fordran som statsverket kan ha gentemot
arbetstagare på grund av att statsverket betalt skatt enligt bestämmelserna
om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt. Till grund
för skattebetalningen ligger i detta fall en försummelse från myndighets
sida. Motsvarande regressrätt mot en arbetstagare tillkommer emellertid
även annan arbetsgivare än staten. Härav framgår att del inte är fråga om
skattefordran i egentlig mening.
Liksom utredningen anser jag att lån av statsmedel helt bör undantas
från tillämpningsområdet för bestämmelser i berörda ämne. Likaså ansluter
jag mig till riksrevisionsverkets mening att författningen inte bör gälla
fordringar som uppkommit genom statsverkets inlösen av lån med statlig
kreditgaranti. Den bör ej heller avse återbetalningspliktiga studiemedel.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Med det nu anförda har jag redovisat huvuddragen av utredningens förslag
om hur bevakning och indrivning bör ordnas beträffande de statens
fordringar som förslaget avser. Jag har redan uttalat att jag i princip godtar
förslaget. Som jag inledningsvis har framhållit tillkommer det Kungl.
Maj :t ensam att besluta i detta ämne. Min redogörelse har avsett att lämna
riksdagen en viss bakgrund för att bedöma frågorna om inrättande av bevakningsmyndigheter,
vilket berör anslagsfrågor. Vidare bör framställningen
ha gett riksdagen underlag för att ta ställning till de bemyndiganden för
Kungl. Maj :t beträffande ackord och eftergift som jag tidigare berört. Det
är därvid av vikt att observera, att ackordsfrågor beträffande större belopp
och — såsom kommer att framgå av det följande — även frågor om eftergift
av fordran i överensstämmelse med utredningens förslag i princip bör
koncentreras till ett fåtal myndigheter med personal som är särskilt kvalificerad
för att bedöma sådana frågor. Inom ramen för den här antydda organisationen
torde dessa synpunkter kunna tillgodoses på ett smidigt sätt.
Avskrivning och ackord
Gällande bestämmelser och praxis
Avskrivning
Gällande avskrivningsbestämmelser har tillkommit vid skilda tidpunkter
och av olika anledningar. De grundar sig inte på någon enhetlig uppfattning
om avskrivningens innebörd. Ehuru de inte är uttryck för någon
enhetlig systematik kan de efter ordalagen, indelas i tre grupper beroende
på om de avser alla slags fordringar, alla av vissa myndigheter förvaltade
fordringar eller endast fordringar av visst slag. I betänkandet lämnas på
s. 68—74 en utförlig översikt över gällande bestämmelser och praxis i enlighet
med denna indelning. Härav må erinras om följande.
Avskrivningsbestämmelser som i princip gäller alla slags statliga fordringar
finns i förordningen den It december 1830 (nr 85) angående behandlingen
av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt
kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning
av vissa kronans utestående fordringar. Tillämpningsområdet för
dessa författningar är enligt deras ordalydelse obegränsat. I praktiken torde
de dock inte tillämpas beträffande fordringar, för vilka speciella avskrivningsregler
finns, t. ex. sådana skatter och avgifter som avses i uppbördsförordningen.
Tillkomsten av 1830 års förordning får ses mot bakgrunden av
att under de närmast föregående årtiondena avskrivningar förekommit i anmärkningsvärt
stor omfattning. Förordningens bestämmelser är därför inskränkande.
Bl. a. får extraordinarie avskrivning beviljas endast i de fall då
den förlust i penningar eller persedlar, varom fråga är, utreds vara tillkom
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
men utan någons förvållande, eller då tillgång till förlustens ersättande brister
hos den eller dem som därtill är lagligen förpliktade. Rätten att efter
verkställd utredning avskriva fordran ställde sig från början olika om myndigheten
var ett kollegium eller ej. Ett kollegium ägde att självt pröva och
avgöra avskrivningsfrågor. Övriga förvaltningsmyndigheter ägde visserligen
meddela beslut i sådana frågor, men innan avskrivning fick ske i räkenskaperna
skulle beslutet underställas kammarrättens prövning och godkännande.
Genom kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser
angående handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions-
och reskontreringsmål har kravet på sådant underställande emellertid
bortfallit. I kungörelsen föreskrivs att förvaltningsmyndigheternas avskrivningsbeslut
skall jämte handlingarna i målen biläggas vederbörliga räkenskaper
för att undergå granskning i »riksräkenskapsverket».
I motsats till 1830 års förordning, som närmast avsåg att begränsa möjligheterna
till avskrivning, stadgas i 1911 års kungörelse angående extra
ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar en verklig
rätt att under vissa villkor, som i huvudsak avser att utröna gäldenärens
ekonomiska ställning, avskriva kronans fordringar. Den i kungörelsen stadgade
avskrivningsrätten gäller fordran ej överstigande 1 000 kr. — dock
för fordran på skillnadsarrende oavsett dess belopp — och skall enligt uttrycklig
bestämmelse inte tillämpas då vederbörande myndighet finner särskilda
förhållanden ge anledning anta, att fordringen framdeles kan komma
att gäldas. Kungörelsens oftast tillämpade avskrivningsregel återfinns i 3 §.
Enligt denna må avskrivning av fordran ske, då fordringen inte kunnat indrivas
oaktat två utmätningsförsök blivit verkställda och minst fem år förflutit
mellan varje. Med utmätningsförsök jämställs det fall, att den betalningssltyldige
gjort konkurs, vari utdelning å kronans bevakade fordran
ej alls eller endast delvis kunnat erhållas. Bestämmelsen i 3 § är alltså den
enda avskrivningsregel av egentlig praktisk betydelse, som står alla myndigheter
till buds.
Det formella och omständliga förfarande som gäller för avskrivning enligt
1911 års kungörelse har föranlett vissa myndigheter, som har ett stör
re antal fordringar att bevaka, att hos Kungl. Maj :t hemställa om rätt att
avskriva fordringar utan iakttagande av detta förfarande. På grund härav
har Kungl. Maj :t för varje budgetår efter budgetåret 1952/53 bemyndigat
arbetsmarknadsstyrelsen att, utan hinder av gällande bestämmelser angående
avskrivning av kronans fordringar, besluta om avskrivning av fordran,
uppkommen inom arbetsmarknadsverket, till belopp ej överstigande 500 kr.
beträffande vilken antingen omständigheterna ger vid handen, att vederbörande
inte kan betala sin skuld och enligt styrelsens bedömande ingen eller
ringa möjlighet föreligger att framdeles utfå betalning, eller ock åtgärder
för fordringens bevakande och indrivande bedöms förenade med arbete och
kostnader i sådan utsträckning att åtgärderna ej är ekonomiskt lönande, allt
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
såvitt dylika åtgärder ändock ej anses påkallade av andra än ekonomiska
förhållanden. Det åligger styrelsen att före viss angiven tidpunkt till Kungl.
Maj :t inkomma med redogörelse för de avskrivningar som verkställts med
stöd av bemyndigandet. Liknande bemyndiganden har lämnats försvarets
civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse och luftfartsstyrelsen.
Ett särskilt behov av mindre formbundna avskrivningsregler har visat sig
föreligga beträffande fordringar som avser ersättning för utförda uppdrag
eller tjänster. I ett flertal författningar, t. ex. lantbruksnämndstaxan, finns
därför specialbestämmelser rörande avskrivning av ej erlagda avgifter.
För de flesta affärsverken finns bestämmelser om rätt att avskriva fordringar
på avgifter inom affärsrörelsen. Poststyrelsen äger sålunda enligt
sin instruktion medge avskrivning, avkortning eller restitution av postavgifter.
Liknande bestämmelser beträffande avgifter gäller för telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Däremot saknar domänstyrelsen
rätt att avskriva i vidare mån än som gäller för alla statliga myndigheter.
Vad beträffar den rättsliga innebörden av begreppet avskrivning enligt nu
antydda regler anser utredningen det uppenbart att sådan avskrivning inte
inverkar på fordringsrättens bestånd. Beslut om avskrivning enligt dessa
regler medför i första hand en bokföringsåtgärd, i det att fordringen avförs
ur huvudbok, fordringsförteckning e. d. Den mest betydande konsekvensen
av avskrivningen är emellertid, att arbetet med indrivning och bevakning
upphör; preskription av fordringen behöver ej avbrytas, om inte särskilda
skäl föreligger därtill. Givetvis har denna innebörd av avskrivning
stor betydelse för vederbörande statstjänstemäns ansvar för sina tjänsteåtgärder
beträffande fordringen och för frågan huruvida klandervärd underlåtenhet
att vidta dylika åtgärder föreligger.
Emellertid finns bestämmelser enligt vilka avskrivning, som skett på
grund av gäldenärs ekonomiska situation, tillika innebär eftergift av del
avskrivna beloppet. Detta gäller bl. a. angående värnpliktslån, lån med
statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig
examen, och studielån med statlig kreditgaranti. Även en mellanform förekommer,
enligt vilken avskrivning delvis har innebörd av enbart bokföringsåtgärd.
Som exempel kan anges statliga bosättningslån och stödlån åt jordbrukare.
Dessutom finns fall, där med avskrivning av lån uppenbarligen menas
eftergift av detsamma, ehuru detta inte uttryckligen sagts. Så t. ex. beträffande
statslån till kollektiva tvätterier.
Ackord
Beträffande myndighets rätt att medge ackord saknas generella regler.
Enär antagande av ackordsförslag har till följd att fordran upphör till den
del den inte skall betalas enligt förslaget, innebär beslut att medge ackord
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
avstående av fordringsrätt och innefattar således i viss bemärkelse eftergift
av fordran. Medgivande av ackord kräver därför i princip riksdagens medverkan.
Kungl. Maj :t äger dock enligt vissa uttryckliga riksdagsbemyndiganden
biträda ackord beträffande fordringar avseende åtskilliga lån av
statsmedel; de bemyndiganden som här avses innefattar emellertid även
rätt att eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller delvis efterge
statens rätt. En närmare redogörelse för dessa bemyndiganden lämnas
vid behandlingen av frågan om eftergift av statens fordringar (se s. 42).
Utredningen
Avskrivning
Kungörelsen år 1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans
utestående fordringar är enligt utredningens mening i motsats till 1830
års förordning i ämnet utformad med hänsyn tagen till önskemålet om en
rationell indrivningsverksamhet. Kungörelsens bestämmelser är emellertid
föråldrade. Härom anför utredningen.
Kritiken brukar i första hand riktas mot att beloppsgränsen för fordran,
som kan avskrivas enligt kungörelsens bestämmelser, alltjämt är densamma
som vid dess tillkomst, nämligen 1 000 kr. (utom för fordran för skillnadsarrende;
beträffande sådan gäller förordningen oavsett fordringens belopp).
Berättigad kritik kan emellertid även framföras mot utformningen
av villkoren för avskrivning enligt kungörelsen. Enligt ett av dessa villkor
må fordran avskrivas om gäldenären blivit eftersökt i mantalsskrivningsorten
två gånger och senaste gången minst fem år efter det åtgärd i
ärendet först vidtagits utan att han anträffats eller kännedom om hans
vistelseort här i riket kunnat erhållas. Regeln avser som synes ett speciellt
fall, som nuförtiden inte torde vara vanligt. Större betydelse har regeln, att
avskrivning må ske, då fordran inte kunnat indrivas oaktat två utmätningsförsök
blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan varje; med utmätningsförsök
jämställs konkurs. Denna bestämmelse, som avser att innebära
garanti för att gäldenärens insolvens konstaterats, kan anses otillfredsställande
ur två synpunkter. Den förorsakar statsverket kostnader och
besvär för utmätningsförsök även i sådana fall, i vilka gäldenärens insolvens
är uppenbar; är fordringen dessutom ringa, framstår bestämmelsen
ännu tydligare som onödigt stel. Å andra sidan innebär den att avskrivningsåtgärd
som vidtagits efter rutinmässiga utmätningsförsök är oangriplig
såsom förvaltningsåtgärd betraktad. Det kan då ligga nära till hands, att
vederbörande underlåter att utröna andra möjligheter att utfå betalning.
Utredningen erinrar om att nu påtalade brister i kungörelsen i praxis
medfört att en del myndigheter ansett sig kunna såväl överskrida den stipulerade
beloppsgränsen som godta annan bevisning om gäldenärens insolvens
än två fruktlösa utmätningsförsök.
Bland andra brister i nu angivna författningar nämner utredningen att
begreppet avskrivning inte preciserats samt att 1911 års kungörelse inte in
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
nehåller någon bestämmelse om dess tillämpningsområde eller om myndighets
kompetens att verkställa avskrivning. Ingen skillnad görs sålunda mellan
myndigheter med stor erfarenhet av indrivningsärenden och andra myndigheter.
Utredningen har hos ett antal statliga myndigheter efterhört deras behov
av ändrade avskrivningsbestämmelser. Därvid har särskilt styrelserna för
flertalet affäirsdrivande verk, nämligen poststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
anmält behov av väsentligt vidgade befogenheter att avskriva fordringar.
Vid flera tillfällen har även begäran om åtgärder i denna riktning ingetts
till Kungl. Maj.t. Av övriga myndigheter, som utredningen hört om
behovet av ändrade avskrivningsregler, har särskilt kriminalvårdsstyrelsen,
försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, sjöfartsstyrelsen
samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut uttalat sig
såväl för en utvidgning av befogenheterna att avskriva som för ett enklare
avskrivningsförf arande.
Beträffande sitt förslag till avskrivningsregler (bilaga 2) anför utredningen
inledningsvis att den ansett det varken möjligt eller önskvärt att
tillskapa avskrivningsbestämmelser som skulle gälla alla kronans fordringar.
Det torde ligga i öppen dag att skälen för avskrivning är andra i
t. ex. affärsförhållanden än i offentligrättsliga förhållanden. Utredningen
har därför ansett sig böra utarbeta avskrivningsbestämmelser, som skall
gälla endast för sådana fordringar beträffande vilka särskilda dylika bestämmelser
f. n. saknas. Tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna
blir då detsamma som i praktiken gäller för de nuvarande generella
författningarna om avskrivning. Skatter, böter och viten samt lån av statsmedel
har uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet för de föreslagna
generella avskrivningsreglerna. Beträffande skatter föreslår utredningen
nya särbestämmelser, vilka behandlas i det följande.
Med hänsyn till bl. a. den skiftande betydelsen av begreppet avskrivning
i olika författningar har utredningen ansett påkallat att definiera begreppet
och uttalar i denna del bl. a.
Avskrivning anges i förslaget innebära att vidare åtgärd för fordringens
bevakning och indrivning inte behöver vidtas med mindre anledning uppkommer
till antagande att fordringen kan gäldas. Detta torde även f. n. vara
avskrivningens sakliga innebörd, om inte annan betydelse därav framgår
av uttrycklig bestämmelse. Från nu avsedd avskrivning bör emellertid särskiljas
det fallet, att fordrings- eller indrivning sär ende »avskrivs» eller avförs
på den grund, att påstådd fordran preskriberats eller prekluderats eller
att den eljest slutligen ansetts vara rättsligen obefintlig eller oklar; i dylika
fall grundas beslutet på ett rättsligt bedömande. Såväl beslut av sistnämnda
slag som avskrivning enligt utredningens förslag har regelmässigt
till följd alt den berörda fordringen avförs ur räkenskap eller annan handling
där den må finnas uppförd, vilken åtgärd även brukar betecknas avskrivning.
Utredningen har inte ansett del vara sin uppgift att reglera ord
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
ningen för fordrans avförande ur räkenskap eller annan redovisningshandling
såsom följ dåtgärd till avskrivning.
För tydlighets skull har utredningen ansett sig böra precisera de fall då
fordran skall avskrivas på grund av att tillgång till förlustens ersättande
brister hos den eller dem som är lagligen förpliktade därtill. Enligt förslaget
inträffar detta då gäldenär avlidit utan att efterlämna dödsbodelägare
som lagligen svarar för gälden samt fordringen eller någon del av densamma
inte kunnat helt gäldas ur den avlidnes tillgångar eller med anlitande av
ställd säkerhet samt då fordran hos juridisk person, som trätt i likvidation,
inte kunnat helt gäldas vid likvidationen och betalningsskyldighet ej föreligger
för annan. I sådana fall är det visserligen tänkbart, att tillgångar sedermera
framkommer, som kan tas i anspråk för fordringens täckande, men
den ytterst ringa möjligheten härvidlag bör enligt utredningens mening
inte hindra att fordringen avskrivs. Härjämte föreslås eu mer generell
avskrivningsregel, vilken utformats med beaktande av erfarenheterna av den
särskilda avskrivningsrätt som tillagts försvarets civilförvaltning, försvarets
fabriksstyrelse och arbetsmarknadsstyrelsen. Avskrivning må sålunda ske,
om ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att omedelbart eller framdeles
utfå betalning eller — vilket har särskild betydelse när gäldenärens vistelseort
är okänd — om indrivning av fordringen skulle vålla mer arbete
och kostnad än som är skäligt. För att förhindra en enbart rutinmässig
handläggning har emellertid föreslagits, att avskrivning på nu anförda grunder
förutsätter att indrivning ej är påkallad av principiella skäl.
Behörighet att avskriva bör enligt utredningens mening, i likhet med vad
f. n. torde vara praxis, tillkomma varje under Kungl. Maj:t direkt lydande
myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna inom myndighetens ämbetsområde.
Myndighet med sådan behörighet bör emellertid äga förordna, att
behörigheten skall helt eller delris tillkomma jämväl myndigheten underlydande
förvaltning. Sistnämnda regel har ansetts böra gälla särskilt med
hänsyn till de större affärsdrivande verken.
Såsom huvudregel föreslår utredningen att en beloppsgräns om 1 000 kr.
skall gälla för rätt att avskriva, detta med hänsyn till åtskilliga myndigheters
bristande erfarenhet av värdering och indrivning av fordringar. Myndighet,
som handlägger ett större antal indrivningsärenden, avses efter förordnande
av Kungl. Maj :t få verkställa avskrivning av fordringar, som myndigheten
har att bevaka eller indriva, oavsett beloppets storlek men eljest
med tillämpning av de föreslagna avskrivningsbestämmelserna. Förslaget i
denna del betingas även av vad utredningen föreslagit beträffande ordningen
för bevakning och indrivning av fordringar.
Enligt utredningens förslag medför avskrivning att vidare åtgärd för
fordringens bevakning och indrivning inte behöver vidtas med mindre anledning
uppkommer till antagande att fordringen kan gäldas. På vilket
sätt man skall göra möjligt, att avskrivna fordringar sedermera men före
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
preskriptionstidens utgång i förekommande fall skall kunna göras gällande,
får bli beroende av vederbörande myndighets åtgöranden under hänsynstagande
till antalet avskrivna fordringar, myndighetens tillgång till arbetskraft
m. in. Utredningen anser önskvärt att något slags register förs över åtminstone
större avskrivna fordringar.
Granskning av avskrivningsbeslut skall utövas vid statlig revision. För att
vederbörande revisionsorgan skall ha tillgång till handlingarna i avskrivningsärenden
utöver vad som framgår av räkenskaper har utredningen föreslagit,
att besked om avskrivning jämte den till grund härför liggande utredningen
och övriga handlingar i ärendet skall biläggas vederbörande myndighets
räkenskaper. Liknande bestämmelse gäller redan beträffande sådana
avskrivningsbeslut som berör hos riksrevisionsverket granskade räkenskaper
enligt berörda kungörelse den 12 december 1924, nr 530.
Ackord
Utredningen erinrar om att statliga myndigheter f. n. ej äger bifalla ackordsförslag''
i andra fall än då fordran kan efterges av vederbörande myndighet.
I de flesta fall ankommer det på Kungl. Maj :t att medge ackord eller
fordrar ackordsförslags godkännande riksdagens medverkan. Härom anför
utredningen bl. a.
En sådan ordning medför i praktiken, att s. k. underhandsackord som
anses vara den billigaste och mest arbetsbesparande ackordsformen, ofta
inte kan genomföras, därest staten har fordran hos den ackordsbjudande
gäldenären. Anledningen härtill är givetvis att alltför lång tid skulle förflyta
mellan ackordsförslagets framställande och dess antagande, därest
vederbörligt statligt tillstånd härför skulle avvaktas. Man väljer då hellre
sedvanligt konkursförfarande. Ytterligare hindras ackords genomförande
i förevarande fall därav, att en framställning till riksdagen i saken skulle
ge densamma en offentlighet, som man oftast vill undvika. Även då ackord
bjuds i konkurs eller enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs
är statlig myndighet i de allra flesta fall förhindrad att bifalla ackordsförslaget.
Behovet av bestämmelser om rätt för statlig myndighet att medge ackord
understryks av de flesta av utredningen hörda myndigheter, särskilt sådana
vilkas verksamhet är av affärsmässig art. Att dylikt behov uppkommit torde
sammanhänga med den statliga verksamhetens expansiva karaktär under de
senaste decennierna, såsom utökad låne- och affärsverksamhet. Tidigare, när
kronans fordringar huvudsakligen utgjordes av skatter, kunde de vid gäldenärens
insolvens ofta uttas på grund av deras förmånsrätt i konkurs. I
samma mån som kronans fordringar fått civilrättslig karaktär bär de statliga
myndigheternas behov av alt kunna medverka till ackordsuppgörelser
ökat. Läget torde f. n. stundom vara det, att kronan åsamkas förlust genom
att myndigheterna inte äger medge ackord (jfr riksdagsrevisorernas berättelse
till 1960 års riksdag s. 305 f.).
Utredningen anser att införandet av rätt för statliga myndigheter att
medge ackord överensstämmer med statens intressen i egenskap av borgenär
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
liksom möjligheten för borgenär att anta ackordsförslag i och för sig tillgodoser
hans eget intresse, ehuru genomfört ackord i motsats till konkursförfarande
har till följd att fordran bortfaller till den del den inte skall gäldas
enligt ackordsförslaget. Ackord torde ej medges, därest konkursförfarande
kan antas ge högre utdelning än ackordet.
Ackordsförslag bör enligt utredningen kunna godtas om det bedöms
vara fördelaktigt från kronans synpunkt. Beloppsgränsen för rätten att
medge ackord föreslås till 1 000 kr., som emellertid enligt utredningens mening
inte bör avse fordringens hela belopp utan det kapitalbelopp som avstås
genom att ackordsförslag godtas. Förslaget har utformats med beaktande av
att s. k. underhandsackord kan genomföras endast om det godtas av samtliga
därav berörda borgenärer. I övrigt har beträffande ackord föreslagits
motsvarande bestämmelser som rörande avskrivning. De föreslagna ackordsbestämmelserna
skall sålunda gälla samma slags fordringar som omfattas
av de föreslagna avskrivningsreglerna. Myndighet med större antal indrivningsärenden
må förordnas av Kungl. Maj :t att medge ackord oavsett beloppets
storlek.
Huruvida ett ackordsförslag skall anses fördelaktigt är beroende av ett
flertal omständigheter, uttalar utredningen. Som exempel på sådana omständigheter
anges värdet och arten av gäldenärens tillgångar, den ställning
kronans fordran intar i förmånsrättsordningen m. m. Har kronan bevakat
såväl kapitalbelopp som ränta, skall vid tillämpning av den föreslagna beloppsgränsen
även utdelning på räntefordran enligt ackordsförslaget anses
vara utdelning på kapitalbeloppet — något som har betydelse för frågan,
huruvida myndighet med hänsyn till 1 000-kronorsgränsen är behörig att
medge ackord. Om en och samma myndighet har flera fordringar hos en
gäldenär avses motsvarande regel som beträffande avskrivning skola gälla
för myndighetens behörighet att medge ackord, dvs. hänsyn skall tas till
sammanlagda kapitalbeloppen och totala utdelningen på de av mvndigheten
bevakade fordringarna enligt ackordsförslaget.
Speciella frågor
Utredningen föreslår att förordnande att oavsett beloppets storlek få verkställa
avskrivning och medge ackord skall meddelas försvarets civilförvaltning,
poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet och
domänstyrelsen. Utredningen anför härom.
Spörsmålet vilka myndigheter, som bör erhålla förordnande att utöva
den vidsträcktare rätten att avskriva fordringar och medge ackord och
som till följd härav även skall äga bedriva fullt självständig indrivningsverksamhet,
är givetvis en bedömningsfråga. Vägledande för utredningens
förslag härutinnan har varit, att onödig koncentration av indrivningsärenden
till en myndighet bör undvikas samt att rätten i fråga bör tillkomma
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
myndighet som bedriver sådan verksamhet att ett större antal indrivningsärenden
normalt uppkommer i densamma och som har för ändamålet
lämplig juridisk sakkunskap.
Utredningen föreslår att bl. a. 1830 års förordning om extraordinarie avskrivning
skall upphävas i samband med införandet av nya bestämmelser
om avskrivning. Utredningen erinrar om att nämnda förordning har viss
betydelse för begreppet avskrivningsmål, dvs. mål i vilka fråga uppkommit
om ersättningsskyldighet för tjänsteman, t. ex. hos de affärsdrivande
verken, på grund av att avskrivning av viss förlust eller brist vägrats. Denna
ersättningsskyldighet motsvaras numera av det s. k. uppbördsmannaansvaret,
vilket utkrävs —- förutom i avskrivningsmål — i reskontreringsmäl,
dvs. mål angående överskott och brister i försvarsväsendets persedelförråd.
Uppbördsmannaansvaret har emellertid sedan decennier tillbaka tilllämpats
endast inom försvarsväsendet och utkrävs numera inte heller
där. Enligt utredningens mening är denna utveckling sakligt berättigad.
Efter redogöraransvarets avskaffande torde uppbördsmannaansvaret vara
den enda typ av statstjänstemans ersättningsskyldighet som kan slutgiltigt
åläggas i administrativ ordning. De skäl som verkat för redogöraransvarets
avskaffande kan enligt utredningen även åberopas för avskaffande av
uppbördsmannaansvaret såsom det kommit till uttryck i avskrivningsoch
reskontreringsmål. Utredningen anser därför att detta ansvar bör avskaffas
även formellt och föreslår övergångsbestämmelser i enlighet härmed.
Enligt utredningens mening föreligger inte efter uppbördsmannaansvarets
avskaffande behov av ett administrativt processuellt förfarande
motsvarande avskrivnings- och reskontreringsmålen. Utredningen åberopar
i detta sammanhang, att möjlighet föreligger att handlägga ärenden angående
brist i förråd i den för anmärkningsmål stadgade ordningen.
I de föreslagna övergångsbestämmelserna regleras förfarandet beträffande
vid ikraftträdandet pågående, avskrivnings- och reskontreringsmål. Därvid
föreslås att vederbörande myndighet skall äga nedsätta uppbördsmans
ersättningsskyldighet efter skälighetsprövning. Utredningen framhåller att
detta stadgande torde komma att sakna betydelse genom att dylika mål
inte längre förekommer i praktiken. Vidare föreslår utredningen bl. a., att
avskrivnings- och reskontreringsmål skall upphöra som särskilda institut.
Remissyttrandena
Avskrivning
Även de föreslagna bestämmelserna om avskrivning har fått ett gynnsamt
mottagande av remissinstanserna. De tillstyrks uttryckligen av bl. a.
kriminalvårdsstyrelsen, fortifikations förvaltningen, järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, kammarrätten, sjöfartsstyrelsen, Sveri
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
ges geologiska undersökning, statens provningsanstalt, riksgäldsfullmäktige,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads, Västmanlands,
Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut, statens veterinärmedicinska anstalt,
Karolinska sjukhuset samt TCO. Rikets allmänna kartverk finner förslaget
rörande avskrivning ändamålsenligt och väl ägnat att åstadkomma större
effektivitet och smidighet i förvaltningen.
Arméintendenturförvaltningen anför.
Genom den föreslagna avskrivningsförordningen kommer bestämmelserna
om avskrivning av kronans fordringar — med undantag av vissa särskilda
slag av fordringar — att bli samlade i en författning. Dessutom har bestämmelserna
om avskrivning anpassats efter det behov av befogenheter på
ifrågavarande område som utvecklingen inom den statliga sektorn
fört med sig, sedan nu gällande avskrivningsbestämmelser meddelades.
Såväl sammanförandet av bestämmelserna som moderniseringen
av desamma torde vara ägnade att i hög grad underlätta myndigheternas
arbete.
SR, som likaledes tillstyrker förslaget, erinrar om att de affärsdrivande
verken och försvarets civilförvaltning samt andra myndigheter, vilkas inkasseringsverksamhet
är av mycket betydande omfattning, länge önskat väsentligt
bättre möjligheter att efter skälighet avskriva fordringar.
Ersättande av de nuvarande formella villkoren för avskrivning med ett
bedömande från fall till fall av möjligheterna att indriva en fordran är enligt
poststyrelsen med hänsyn till arbetet och kostnaderna för indrivningsåtgärderna
utan tvivel ägnat att medföra avsevärda besparingar för statsverket.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller bl. a.
De sakkunniga har föreslagit vidgade möjligheter till avskrivning av kronans
fordringar. I sådant syfte har bl. a. villkoren för avskrivning getts
en mera allmän avfattning och i stor utsträckning gjorts beroende av myndigheternas
eget bedömande. Härigenom torde förutsättningar ha skapats
för en smidigare handläggning av sådana fordringsärenden, där fortsatt
indrivning kan antas bli resultatlös men där nuvarande avskrivningsregler
verkar tyngande och fördröjande på ärendenas behandling. Länsstyrelsen
delar de sakkunnigas uppfattning om olämpligheten att uppehålla rigorösa
formkrav, som under alla förhållanden måste vara uppfyllda, innan avskrivning
får ske. Då kronans fordringar kan vara av skiftande slag, bl. a.
ej lagfästa eller tvistiga fordringar, synes det naturligt att myndigheterna
tillerkänns en såvitt möjligt obunden prövningsrätt vid bedömning av avskrivningen.
Frågan i vilken utsträckning de föreslagna bestämmelserna bör vara tilllämpliga
på fordringar på grund av statliga lån har tilldragit sig uppmärksamhet
från åtskilliga remissinstansers sida. Länsstyrelsen i Örebro län anser
det praktiskt och smidigt om förordningens bestämmelser skulle kunna
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
tillämpas på lånefordringar åtminstone i sådana fall då för viss lånekategori
särskilda föreskrifter om avskrivning och ackord ej meddelats.
Vad utredningen anfört rörande innebörden av begreppet avskrivning
har i allmänhet lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Statskontoret
understryker att avskrivning enligt förslaget närmast blir att fatta som
en ensidig intern redovisningsåtgärd — detta i motsats till såväl eftergift
som ackord — vilken inte leder till fordringshandlingarnas återställande
eller ens gäldenärens underrättande.
Beträffande den av utredningen föreslagna beloppsgränsen om 1 000 kr.
för avskrivningsrätt föreligger skilda uppfattningar bland remissinstanserna.
Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Gävleborgs län och statens provningsanstalt
anser utredningens förslag väl avvägt och att det åtminstone
tills vidare bör kunna godtas. Ett stort antal myndigheter finner emellertid
skäl föreligga för en högre gräns än 1 000 kr. Från vissa håll ifrågasätts
om inte beloppsgränsen helt kunde slopas åtminstone för länsstyrelsernas
del. Bland de myndigheter, som förordar en höjning av gränsen, må
nämnas kammarrätten, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Värmlands län ävensom Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Därvid förordas i allmänhet en
höjning till 2 000 kr. samt alt motsvarande höjning sker av den i 4 § (bilaga
2) angivna beloppsgränsen för medgivande av ackord. Det understryks
att risken för missbruk i fråga om avskrivning får bedömas som
förhållandevis ringa. Om tvekan uppstår hos någon myndighet i avskrivningsfråga
har myndigheten möjlighet att vända sig till bevakningsmyndigheten
för att få råd och anvisningar. En till beloppet vidgad avskrivningsrätt
förordas även av länsstyrelsen i Norrbottens län med tanke särskilt
på de fordringar som uppkommit genom domstols utslag i brottmål
och avser kronan tilldömda skadestånd o. d. Länsstyrelsen påpekar att det
därvid ofta kan röra sig om betydande belopp samtidigt som det står klart,
att fordringen har ytterst ringa värde för kronan.
Som motivering för en höjning av beloppsgränsen åberopar länsstyrelserna
i Kronobergs och Kalmar län bl. a. att 1 000 kr. utgjorde gräns även enligt
1911 års avskrivningskungörelse samt att — såsom utredningen framhållit
— den kritik, som från vissa håll riktats mot denna kungörelse inte
minst avsett just alt beloppsgränsen alltjämt är densamma som råd kungörelsens
tillkomst. Vidare erinras om utredningens påpekande att denna
kritiska inställning medverkat till att i praxis en del myndigheter ansett sig
kunna överskrida 1 000-kronorsgränsen. Länsstyrelsen i Kronobergs län tilllägger.
Med l>eaktande härav och med hänsyn till den penningvärdesförsämring,
som ägt rum efter tillkomsten av 1911 års kungörelse, synes det enligt länsstyrelsens
mening väl motiverat att höja den föreslagna beloppsgränsen
till minst den dubbla. Detta gäller i särskilt hög grad vid avskrivning av
3 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
fordran, enär avskrivningen inte inverkar på fordringsrätten som sådan
utan endast avser att åstadkomma effekt i förvaltningen. Ytterligare kan
iramhållas, att de saltkunniga uttalat önskemål om att något slags register
förs över avskrivningar. Ett dylikt register synes välbetänkt och skulle
utgöra en viss garanti för att en avskriven fordran indrivs, därest gäldenärens
ekonomi förbättrats. Risken att höja beloppsgränsen för åtminstone
avskrivning synes därför inte stor.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att länsstyrelse, när fråga är om
skatter, inte sällan nödgas besluta om avskrivning till väsentligt högre belopp
än 1 000 kr. och förordar att i vart fall länsstyrelserna får möjlighet
att verkställa avskrivning m. m. av belopp på högst 5 000 kr., därest länsstyrelsen
finner omständigheterna i ärendet inte vara så beskaffade att de föranleder
ärendets överlämnande till bevakningsmyndighet.
Ackord
Den föreslagna befogenheten att anta ackordsförslag har i allmänhet
tillstyrkts av de myndigheter, som särskilt har yttrat sig däröver, och av övriga
lämnats utan erinran. Sålunda anser försvarets civilförvaltning förslaget
i denna del från flera synpunkter väl motiverat. Om det genomförs kommer
kronan antagligen, att tillföras avsevärda belopp, som i annat fall inte
skulle komma kronan till handa. Enligt vunnen erfarenhet har i konkurs,
som följt efter ackordsförhandling utan resultat, kronan mestadels ej erhållit
utdelning. Möjligheten att medge ackord är således enligt civilförvaltningens
mening ägnad att främja kronans fördel. Liknande synpunkter
anförs av riksförsäkringsverket.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.
Möjlighet att godta ackord har för länsstyrelsen vid flera tillfällen och
särskilt i fråga om skatteskulder visat sig ha varit enda möjligheten att
delvis få betalning för en statsverkets fordran. Länsstyrelsens bristande
befogenhet härvidlag har medfört att statsverket med stor sannolikhet
åsamkats förluster, vars storlek dock ej kan närmare uppskattas. Avskrivningsförordningen
och den föreslagna ändringen i uppbördsförordningen
lämnar här en länge önskad ytterligare möjlighet att befordra indrivningsresultatet,
då andra åtgärder bedöms inte vara användbara.
Frågan om rätt att medge ackord rörande kronans fordringar blir allt
emellanåt aktuell, uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län. Att uttryckliga
bestämmelser härom saknas är en påtaglig olägenhet och länsstyrelsen vitsordar
därför behovet av bestämmelser i detta avseende. Mot de föreslagna
bestämmelsernas utformning har länsstyrelsen intet att erinra.
Stockholms handelskammare framhåller att en reform i fråga om rätt att
anta ackordsförslag måste anses väl överensstämma med statens intressen.
Härtill kommer att den ligger helt i linje med näringslivets önskemål. Han
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
delskammaren erinrar om att den i elt enkätsvar till lagberedningen i anledning
av översyn av ackordslagstiftningen starkt understrukit de svårigheter
statliga fordringar bereder för underhandsuppgörelser och tvångsackord.
Föreningen Sveriges stadsfogdar uttalar bl. a.
Ackordserbjudande ifrågakommer endast, då gäldenären är på obestånd
men likväl vill göra rätt för sig eller undvika konkurs med hänsyn till den
publicitet och de ökade kostnader ett konkursförfarande medför. En redogörelse
för gäldenärens ekonomiska situation lämnas vanligen i samband
med ackordsförslag, varigenom borgenärerna kan bilda sig en uppfattning
om huruvida förslaget är förmånligt eller ej. Det är ej ovanligt, att förslaget
innehåller uppgift om att gäldenären genom lån skall uppbringa erforderligt
belopp för ackordets fullgörande. Om det av gäldenärens utredning sålunda
framgår, att ackordsförslaget är förmånligt för borgenärerna, synes
det otillfredsställande, att detsamma ej på ett snabbt och smidigt sätt kan
antas av statsverket. Det kan nämligen leda till en oundviklig och för alla
berörda parter oförmånlig konkurs.
Utredningens förslag beträffande nedsättning av fordran genom ackord
liksom om avskrivning innebär enligt domänstgrclsen att vad verket hos
Kungl. Maj:t begärt att få inskrivet i sin instruktion redan år 1955 har
tillgodosetts. Styrelsen tillstyrker förslagen.
Ett flertal instanser har föreslagit höjning eller slopande av beloppsgränsen
vid medgivande av ackord. Till dessa hör bl. a. järnvägsstyrelsen, länsstyrelserna
i Värmlands och Norrbottens län samt Stockholms handelskammare.
Länsstyrelsen i Värmlands län, som anser en beloppsgräns för länsstyrelsernas
del onödig, erinrar om att länsstyrelserna avses skola erhålla
vidsträckta befogenheter i fråga om avskrivning och ackord beträffande
skattefordringar. Att beloppsgränsen är för snäv kan bli särskilt framträdande
om en länsstyrelse mot en och samme gäldenär har att pröva fråga
om ackord beträffande såväl skatt som annan kronans fordran. Från andra
håll understryks att en tillfredsställande utredning om konkursgäldenärens
ekonomiska förhållanden i regel föreligger då fråga är om ackord
i konkurs. Det ekonomiska resultatet för kronan av ett ackord kan därför
ofta lätt överblickas.
Stockholms handelskammare anför.
Med hänsyn till tidsfaktorns stora betydelse i förevarande sammanhang
torde den snäva gränsen för myndigheternas rätt att själva medge ackord
inte sällan komma att medföra att fördelaktiga ackord ej kan genomföras.
För att reformen skall få den praktiska betydelse som avsetts,
synes beloppsgränsen böra sältas betydligt högre, förslagsvis till 5 000
kr. Att för berörda myndigheters avskrivningsrätt gäller beloppsgränsen
1 000 kr., synes inte behöva vara ett hinder för en sådan höjning. Beaktas
bör nämligen att ett ackord inte bara innebär ett avstående av ett belopp
utan framför allt utgör ett sätt att indriva en fordran. Genom den föreslagna
höjningen av beloppsgränsen skulle vinnas ökat utrymme för myndigheterna
att i indrivningsarbetet utnyttja ackordslön arande.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Statskontoret som likaså anser att en höjning av beioppsgränsen är befogad
och i detta sammanhang nämner beloppet 5 000 kr., erinrar om att avskrivning
redan enligt 1911 års kungörelse kunde ske av fordringar upp till
1 000 kr.
Lantmäteristyrelsen erinrar om att bestämmelser f. n. saknas om rätt för
styrelsen att medge ackord. Enligt styrelsens mening finns inom densamma
tillräcklig erfarenhet för att styrelsen skall kunna ges sådan befogenhet
oavsett beloppets storlek.
Speciella frågor
Ett flertal remissinstanser föreslår utökning av kretsen av de myndigheter
som bör äga den vidsträcktare behörigheten att avskriva fordran
och medge ackord. Till en början må redovisas länsstyrelsens i Norrbottens
län mer principiella anmärkning att om beioppsgränsen för den generella
avskrivningsrätten sätts så lågt som till 1 000 kr. bör förordnande enligt
7 § i den föreslagna avskrivningsförordningen kunna lämnas i betydande
omfattning.
Även kammarrätten ifrågasätter om kretsen av myndigheter med förordnande
enligt 7 § bör begränsas så som föreslagits. Kammarrätten framhåller
härutinnan.
Det får anses naturligt och i linje med det föreslagna systemet, att endast
vissa myndigheter bör tilläggas mera vidsträckta befogenheter såväl
med avseende å rätt att avskriva fordringar m. m. som i fråga om fullt
självständig indrivningsverksamhet. Avgörandet härvidlag är, såsom utredningen
framhåller, en bedömningsfråga. Något tveksamt synes emellertid
vara, huruvida kretsen av här avsedda myndigheter bör begränsas till —
förutom de båda bevakningsmyndigheterna — styrelserna för affärsverken
och därmed närbesläktade verk. Även vissa andra myndigheter torde
bedriva indrivningsverksamhet och ha tillgång till lämplig sakkunskap i
sådan utsträckning, att det kan framstå som motiverat att tillägga dem behörighet
i omförmälda hänseenden.
Riksrevisionsverket håller före att frågan om en utvidgning av kretsen
av myndigheter med den vidsträcktare behörigheten bör upptas till prövning
så snart närmare erfarenheter föreligger av verksamheten.
Ett stort antal myndigheter — utöver de av utredningen föreslagna —
anser sig böra ifrågakomma för sådant förordnande som avses i paragrafen.
Sjöfartsstyrelsen anser alt avskrivningsbehörigheten enligt 7 § liksom
den i det föregående behandlade skyldigheten att överlämna bevakningsärende
bör anknytas till sådana myndigheter, som äger inför domstol föra
kronans talan i civilmål.
Försvarets fabriksstyrclse erinrar om att fabriksverket utgör ett från försvaret
i övrigt fristående affärsdrivande verk inom vars arbetsområde regelmässigt
uppkommer ett ej obetydligt antal indrivningsärenden, i vissa
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
37
fall uppgående till betydande belopp. Med hänsyn härtill finner styrelsen att
skäl föreligger att tillerkänna styrelsen den obegränsade avskrivningsrätten.
Likaså anser byggnadsstyrelsen sådana skäl föreligga för styrelsens del.
En uppdelning av myndigheterna i sådana som saknar eller äger endast
ringa erfarenhet av indrivningsverksamhet och sådana med mycket stor erfarenhet
på området finner riksförsäkringsverket alltför schematisk. För
sin del anser sig verket ha en betydande erfarenhet av indrivningsarbete,
framför allt på grund av den i många år bedrivna regressverksamheten. Det
ifrågasätts därför, om inte även riksförsäkringsverket borde erhålla den
vidsträcktare rätten att avskriva fordringar, ev. förenad med en skyldighet
att före avskrivning av större fordringar samråda med bevakningsmyndighet.
Bostadsstyrelsen påpekar att dess ombudsmannasektion äger allsidig erfarenhet
av indrivningsverksamhet. Med hänsyn härtill synes det styrelsen
finnas fog för att tillerkänna styrelsen behörighet att avskriva och medge
ackord utan beloppsgräns. Den verksamhet styrelsen måste bedriva för indrivning
i vissa fafl av felaktigt utbetalda familj Bostadsbidrag utgör enligt
styrelsens mening ett särskilt skäl härför.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a.
Vägledande för utredningens förslag sägs ha varit att onödig koncentration
av indrivningsärenden till en myndighet bör undvikas samt att
rätten i fråga bör tillkomma myndighet som bedriver sådan verksamhet att
ett större antal indrivningsärenden normalt uppkommer i densamma och
som har för ändamålet lämplig juridisk sakkunskap. Det ter sig mot denna
bakgrund överraskande att utredningen inte föreslagit arbetsmarknadsstyrelsen
som en av de myndigheter som bör tilldelas nu ifrågavarande befogenheter,
helst som styrelsen nu tillhör det fåtal myndigheter som meddelats
befogenhet att på vissa grunder själv besluta om avskrivning av fordringar
upp till 500 kr. Att styrelsen bör räknas till de myndigheter som
har en stor indrivningsverksamhet torde framgå av hilagda sammanställning
över vid senaste budgetårsskifte utestående fordringar; antalet fordringar
var då 7 765 och det sammanlagda beloppet 3 677 000 kr. Det torde
inte heller kunna ifrågasättas annat än att styrelsen äger erforderlig
juridisk expertis på området. Då vidare på grund av fordringarnas natur
kännedom om verkets intentioner på resp. områden krävs för ett riktigt
handhavande av fordringsverksamheten, anser styrelsen det vara erforderligt
att styrelsen anges bland de myndigheter, som uppräknas i 7 §.
Det nu sagda innebär också att styrelsen jämlikt 7 § förslaget till avskrivningsförordning
bör ingå bland de myndigheter, som Kungl. Maj:t förordnar
att med tillämpning av bestämmelserna i denna förordning verkställa
avskrivning och medge ackord beträffande fordringar inom myndighetens
ämbetsområde.
Starka skäl föreligger enligt statskontorets mening att bland myndigheter
med särskild behörighet vad angår avskrivning och ackord innefatta
även de myndigheter, som för sin lånerörelse har särskild organisation för
bevakning och indrivning av lånefordringar. I (ivrigt har kontoret ulgålt
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
från att bevakningsmyndigheten, sedan dess verksamhet tagit sin början,
med ledning av erfarenheterna kommer att föreslå de ändringar av utfärdade
bestämmelser i detta ämne, som befinns påkallade.
Generaltullstyrelsen ifrågasätter huruvida inte styrelsen i fortsättningen
liksom hittills bör vara behörig att bevaka och indriva sådana inom dess
verksamhetsområde uppkomna fordringar, som omfattas av de föreslagna
bestämmelserna.
Av de länsstyrelser som yttrat sig i förevarande fråga anser länsstyrelsen
i Kalmar län det inte uteslutet att kammarkollegiet i dess egenskap av bevakningsmyndighet
kommer att i mycket stor utsträckning belastas med
ärenden av indrivningsnatur. Det ligger nära till hands att utöka de föreslagna
ämbetsverken med särskild behörighet med åtminstone bostadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen i deras egenskap av chefsmyndigheter för
länsarbetsnämnderna resp. lantbruksnämnderna. Länsstyrelsen i Jönköpings
län tillstyrker däremot uttryckligen den gjorda gränsdragningen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om inte länsstyrelserna med
sin juridiska sakkunskap bör ingå bland de myndigheter som avses i 7 §.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför.
Utredningen framhåller i skilda sammanhang att fordringar, som avses
i förslaget, bör bevakas och indrivas av myndighet, som äger erfarenhet av
sådana ärenden, även om fordringarna uppkommit inom annan myndighets
verksamhet. Häremot är i och för sig intet att erinra. Däremot måste det
ifrågasättas om länsstyrelserna kan anses sakna erfarenhet av angivet
slag. Sålunda har länsstyrelserna enligt skilda författningar sedan lång
tid tillbaka haft att förvalta vissa av staten lämnade lån. Vidare ombesörjer
länsstyrelserna genom underordnade organ indrivning av skattefordringar
i en omfattning som vida överträffar den fordringsindrivning, som ornhänderhas
av de i förevarande författningsförslag angivna myndigheterna.
Erinras kan också därom att länsstyrelserna i sin egenskap av överexekutor
har betydande erfarenhet på förevarande område.
Enligt länsstyrelsens mening bör det därför inte möta något hinder att i
princip överlämna indrivning och bevakning av fordringar til! länsstyrelserna.
I fråga om förande av kronans talan i rättegång synes däremot, inte minst
ur likformighetssynpunkt, behörighet härtill inte böra tillkomma länsstyrelserna
utan anförtros central myndighet exempelvis, såsom föreslagits,
kammarkollegiet.
Utredningens förslag om avskaffande av uppbördsmannaansvaret samt
därmed även av avskrivnings- och reskontreringsmål har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten lämnar förslaget
utan erinran under påpekande att ett bifall därtill bör föranleda vissa ändringar
i den för domstolen gällande stadgan. Ej heller justitiekanslersämbetet
har något att erinra mot förslaget i denna del.
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
39
Departementschefen
Som utredningen påpekat kan berättigad kritik riktas mot de gällande
generella bestämmelserna om avskrivning av statsverkets fordringar
enligt kungörelsen angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans
utestående fordringar. För rätt att avskriva erfordras enligt dessa bestämmelser
bl. a. att utmätning för uttagande av fordringen misslyckats två
gånger och minst fem år förflutit mellan varje misslyckat utmätningsförsök.
Utredningen påpekar att de efter nutida uppfattning avsevärda bristerna
i kungörelsens innehåll medfört att några myndigheter ansett sig
kunna frångå dess bestämmelser i olika avseenden. Behovet av nya regler
om avskrivning har understrukits av de myndigheter som utredningen hört
i denna fråga.
De bestämmelser om avskrivning av fordringar som utredningen föreslagit
ansluter sig innehållsmässigt nära till vad som gäller enligt särskilda kungl.
brev om rätt för arbetsmarknadsstyrelsen, försvarets civilförvaltning och
luftfartsstyrelsen att avskriva fordringar, som ej överstiger 500 kr. Villkoren
för avskrivning anknyter till möjligheten att utfå betalning samt till
vad fortsatt indrivning kan beräknas kosta. Fordran skall enligt utredningen
kunna avskrivas om ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att
omedelbart eller framdeles utfå betalning eller om indrivning av fordran
skulle vålla mer arbete och kostnad än som är skäligt. En beloppsgräns om
1 000 kr. har föreslagits för myndighets allmänna rätt att avskriva fordran.
Den avser dock inte det fallet då gäldenär avlidit eller juridisk person
gått i likvidation och det inte finns någon annan som är betalningsskyldig
än den ursprunglige gäldenären. En viktig punkt i förslaget är eu bestämmelse,
att avskrivning innebär att vidare åtgärd för fordringens bevakning
och indrivning inte behöver vidtas om inte anledning uppkommer till antagande
att fordringen kan betalas. Därmed skulle det bli klart utsagt, att
avskrivning av fordran inte medför någon ändring i gäldenärens betalningsskyldighet,
vilket hittills varit i viss mån tveksamt.
De statliga myndigheterna saknar f. n. rätt att medge ackord. Behörighet
liärutinnan tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, enär
godtagande av ackordsförslag rörande fordran innebär att fordringen upphör
till den del den inte skäll betalas enligt förslaget. Utredningen uttalar
i anslutning härtill, att en sådan ordning i praktiken ofta omöjliggör s. k.
underhandsackord — som anses vara den billigaste och mest arbetsbesparande
ackordsformen — om staten har fordran hos den ackordsbjudande
gäldenären. Utredningen uppger vidare, att statsverket stundom åsamkats
förlust genom att myndigheterna inte kan biträda ackordsförslag.
Utredningens förslag i denna del innebär bl. a. att varje under Kungl.
Maj :t direkt lydande myndighet — som enligt förslaget också får avskriva
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1965
fordran upp till 1 000 kr. — får rätt att bifalla ackordsförslag som bedöms
vara fördelaktigt och innebär avstående av belopp ej överstigande 1 000 kr.
En av utredningen föreslagen bestämmelse som gäller båda förevarande
ämnen är den att Kungl. Maj:t skall äga förordna att vissa myndigheter
må verkställa avskrivning och medge ackord oavsett beloppets storlek.
Utredningen har ansett, att sådan behörighet bör tillkomma försvarets civilförvaltning,
poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet
och domänstyrelsen. Beslut om avskrivning och medgivande av ackord skall
enligt förslaget biläggas den beslutande myndighetens räkenskaper, vilket
innebär att sådana beslut kan revideras i vanlig ordning.
Förslaget om avskrivning och ackord har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser. Det har framhållits av flera
remissinstanser att ett starkt behov föreligger av bestämmelser på de områden
som förslaget avser.
Jag anser de löreslagna bestämmelserna om avskrivning vara ägnade att
undanröja oklarhet i rådande praxis och även i övrigt innebära en klar förbättring.
Att den nuvarande ordningen för antagande av ackordsförslag beträffande
statsverkets fordringar är otillfredsställande får anses uppenbart.
Frågor om ackord kräver ofta snabbt avgörande och hinner sällan underställas
riksdagen. Eftersom antagande av ett ackordsförslag för en statens
gäldenär kan vara till fördel för det allmänna, kan den nuvarande ordningen
medföra förlust för staten. Den har f. ö. även olägenheter för andra
borgenärer m. fl. Det bör därför, som utredningen föreslagit, öppnas möjlighet
för vissa statliga myndigheter att pröva frågor om ackord. Jag föreslår
att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att anta ackordsförslag,
som kan anses vara till fördel för det allmänna, och att uppdra åt
myndighet att besluta om sådana ackordsförslag.
Vissa detaljer i utredningens förslag ämnar jag närmare beröra i det
följande.
Jag har tidigare uttalat att de bestämmelser om bevakning och indrivning
som nu är i fråga bör avse samma slags fordringar som de ifrågasatta
bestämmelserna om avskrivning, ackord och eftergift. Det är enligt min mening
sakligt berättigat och även praktiskt att bestämmelser rörande ifrågavarande
ämnen utformas olika för var och en av de fyra huvudgrupperna
statliga fordringar, nämligen dels skatter och medel som avskrivs som
skatt, dels böter och medel som indrivs som böter, dels lån av statsmedel
och dels övriga statliga fordringar. De nu avsedda bestämmelserna om avskrivning
och antagande av ackordsförslag bör avse endast sistnämnda
slags fordringar. Jag kan alltså inte förorda vad en remissinstans föreslagit
alt nu berörda regler bör kunna tillämpas på lån för vilka saknas sär
-
41
Kungi. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
skilda bestämmelser om avskrivning och ackord. Bestämmelser om avskrivning,
ackord och eftergift på låneområdet bör utformas med hänsyn till
speciella faktorer, såsom fordringarnas karaktär och sättet för bevakning
och indrivning av dem, som inte i samma grad kommer i fråga vid införandet
av generella bestämmelser i dessa ämnen rörande andra fordringar.
Enligt min mening bör ej heller lånegarantifordringar beröras av nu ifrågasatta
bestämmelser. De har i stort samma karaktär som statslån.
I remissyttrandena har framförts olika meningar särskilt om de föreslagna
beloppsgränserna för avskrivning och medgivande av ackord samt
om vilka myndigheter som bör äga rätt att besluta i dessa frågor utan hänsyn
till beloppsgränser. Utredningens förslag i dessa avseenden bygger på
principen att en och samma beloppsgräns bör gälla för alla myndigheter
som inte får den obegränsade rätten att avskriva fordran och godta ackord.
Enligt min mening medför en sådan princip vissa opraktiska konsekvenser.
Det torde nämligen föreligga behov av betydligt mer differentierade
bestämmelser beträffande myndigheternas behörighet i berörda avseenden,
varvid hänsyn kan tas till myndigheternas nuvarande uppgifter och organisation
in. m. Vad remissinstanserna sålunda uttalat i sistberörda frågor
bör kunna förutsättningslöst övervägas i samband med utarbetandet av
bestämmelser om avskrivning och ackord.
Utredningen har föreslagit att det s. k. uppbördsmannaansvaret skall
upphävas i samband med införandet av nya bestämmelser om avskrivning.
Förslaget har inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. Då
uppbördsmannaansvaret torde sakna praktisk betydelse och även från andra
synpunkter är otidsenligt, förordar jag att detsamma avskaffas i samband
med att de nya reglerna om avskrivning m. in. införs. Huruvida riksdagens
medgivande härtill erfordras eller ej synes oklart. Jag förordar
emellertid att sådant medgivande inhämtas, i likhet med vad som föregick
avskaffandet av redogöraransvaret.
Enligt 2 § 5:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt
tillhör bl. a. besvär i reskontreringsmål och mål om avskrivning
regeringsrättens upptagande och avgörande. Enligt 3 § kungörelsen den 12
december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i
vissa besvärs- och anmärkningsmål får kammarrättens beslut i bl. a. avskrivningsmål
och reskontreringsmål inte överklagas. I dessa båda typer av
mål kan uppbördsmannaansvaret aktualiseras. Efter upphävandet av detta
ansvar bör enligt utredningen också upphävas vad som finns stadgat om
avskrivnings- och reskontreringsmål samt besvär i dylika mål. Utredningen
har föreslagit en övergångsbestämmelse av dylikt innehåll. Detta förutsätter
emellertid en ändring av regeringsrättslagen. Frågan härom ankommer
på chefen för justitiedepartementet. Att avskrivning av den innebörd som
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
utredningen avsett inte bör ge upphov till »avskrivningsmål» torde vara obestridligt.
För att förebygga tveksamhet härom bör Kungl. Maj :t föreskriva
att talan inte får föras mot beslut rörande sådan avskrivning som här berörts.
Eftergift
Gällande bestämmelser och praxis
Gällande bestämmelser om eftergift har inte kunnat utformas så generellt
som vissa avskrivningsbestämmelser. Medan frågan om formerna och villkoren
för avskrivning av kronans fordringar faller under Kungl. Maj :ts avgörande,
anses eftergift av sådan fordran i princip kräva riksdagens godkännande.
Det föreligger emellertid flera riksdagens bemyndiganden för
Kungl. Maj:t att meddela eftergift. Eftergjftsbestämmelser, som även de
grundas på riksdagens beslut, finns i flera författningar.
Som exempel på riksdagsbemyndiganden om eftergift kan nämnas bemyndigande
för Kungl. Maj :t att efterge kronans rätt till återbetalning av
löne- och pensionsbelopp, som utbetalts i strid mot bestämmelser som tillkommit
med riksdagens medverkan (prop. 1946:375, SU 305, rskr 565).
Bemyndigandet avser endast fordringar av nämnda slag, som ej överstiger
5 000 kr., och förutsätter att vid tillämpningen iakttas de riktlinjer som
angetts i propositionen. I denna har såsom en allmän regel uttalats, att
Kungl. Maj :t, såvitt angår utbetalningar som skett i strid mot bestämmelser
tillkomna under riksdagens medverkan, får utan riksdagens hörande
besluta om befrielse från återbetalningsskyldighet endast i ärenden av mindre
ekonomisk räckvidd, såvida inte samtidigt anvisas täckning från anslag
till extra utgifter eller liknande anslag.
Ett vidsträckt bemyndigande för Kungl. Maj :t har lämnats beträffande
flertalet lån av statsmedel (prop. 1940: 281, SU 210, rskr 373). Enligt detta
bemyndigande äger Kungl. Maj :t, i den mån ej annat föranleds av för viss
låneverksamhet meddelade särskilda bestämmelser, biträda ackord i eller
utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs samt även eljest vid gäldenär
eller löftesmäns obestånd helt eller delvis efterge statens rätt så ock, där
särskilt vägande skäl därtill föranleder, medge betalningsanstånd även i fall
då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenärs eller löftesmäns iråkade obestånd.
Bemyndigandet omfattar såväl de flesta lån från statens utlåningsfonder
som åtskilliga lån under fonden för låneunderstöd och vissa specificerade
fonder. Beslutanderätten kan av Kungl. Maj:t delegeras till den förvaltande
myndigheten.
Liknande bemyndigande har lämnats Kungl. Maj:t såvitt gäller garantiåtagande
för lån avseende jordbrukets yttre och inre rationalisering samt
för jordbruksegnahemslån och driftslån (prop. 1959: 148, JU 30, rskr 284).
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Vidare har Kungl. Maj :t bemyndigats att med anlitande av medel från
postverkets understödskassa helt eller delvis meddela befrielse från återhetalningsskyldighet
vid brist i kassa inom postverket, då anledning finnes
anta att bristen uppkommit genom felräkning och omständigheterna i det
särskilda fallet i övrigt är sådana, att synnerliga skäl för befrielsen prövas
föreligga (prop. 1952: 55, SU 147, rskr 295).
Det må vidare erinras om att Kungl. Maj:t sedan ett antal år tillbaka bemyndigats
att för ett budgetår i sänder efterge speciella fordringar, uppkomna
inom försvarsväsendet. Fordringen må dock i det särskilda fallet
inte överstiga 5 000 kr. (Om senaste bemyndigande i detta ämne se prop.
1965: 15, SU 18, rskr 55.)
Särskilda eftergiftsbestämmelser finns meddelade i ett flertal författningar
avseende statliga eller av staten garanterade lån. Till en början må
nämnas att avskrivning enligt vissa bestämmelser även medför eftergift.
Detta gäller bl. a. lån, som med statlig kreditgaranti beviljats den som
avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen (SFS 1946:676; prop.
1946: 190, SU 151, rskr 289), samt vidare studielån med statlig kreditgaranti
(SFS 1950:469; prop. 1950:99, SU 172, rskr 314) och lån från
värnpliktslånefonden (SFS 1945:494; prop. 1945:198, SU 139, rskr 285).
Beträffande vissa studielån till utlänningar (SFS 1957:276 och 1959:436;
prop. 1957: 148, SU 101, rskr 259, resp. prop. 1959: 93, SU 82, rskr 230) gäller
att Kungl. Maj:t äger befria låntagares dödsbodelägare från skyldighet
att återbetala lånesumman, där särskilt ömmande omständigheter är för
handen. Liknande villkor hav stadgats för poststyrelsens befogenhet att
befria från skyldighet att återbetala räntefria lån för universitetsstudier
(SFS 1939: 290 och 1965: 384; prop. 1939: 1, SU 111, rskr 200, resp. prop.
1964: 138, SäU 1, rskr 290) samt vissa lån ur allmänna studielånefonden
(SFS 1964: 616; likaledes rskr 1964: 290). Av annan karaktär är den Kungl.
Maj :t tillkommande eftergiftsrätten beträffande vissa statliga lån, som lämnas
av närings- eller socialpolitiska grunder. Några villkor för eftergift av
dylika lån har i allmänhet inte föreskrivits. Som exempel må nämnas lån
av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk
(SFS 1934: 138; prop. 1934: 173, JU 57, rskr 186), statslån för anordnande
av allmänna samlingslokaler in. in. (SFS 1957:367; prop. 1957: 1, SU 83,
rskr 232) samt lån av statsmedel för inrättande av alkoholfria restauranger
(SFS 1955: 145; prop. 1955: 22, SU 31, rskr 106), vilka lån till viss del kan
efterges av Kungl. Maj:t. Beträffande egnahemslån (SFS 1957:359; prop.
1957: 100, SU 102, rskr 272) har eftergiftsrätten fått den formen, att därest
Kungl. Maj :t inte meddelar bestämmelser om amortering av räntefri
stående del skall densamma avskrivas. Från det bostadssociala området kan
nämnas avskrivning — dvs. eftergift — av statsbidrag till anordnande
av pensionärshem m. in. (SFS 1958: 484; prop. 1958 B 1, SU B 37, rskr
B 59); dylik avskrivning är villkorslös.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Ytterligare må framhållas att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl.
Maj:t förordnar enligt 7 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om
allmän varuskatt äger medge befrielse från eller återbäring av sådan skatt,
när synnerliga skäl föranleder därtill.
Riksbanken har av Kungl. Maj:t bemyndigats att beträffande ett flertal
lånerörelser, som banken förvaltar, utöva den rätt till eftergift och medgivande
av betalningsanstånd, som tillkommer Kungl. Maj:t på grund av
riksdagens nyssnämnda bemyndigande beträffande flertalet lån av statsmedel.
Domänstyrelsen äger rätt att efterskänka viss del av inventarielån
till kronotorpare under förutsättning att denne vid besiktning befunnits ha
fullgjort sina skyldigheter för de gångna upplåtelseåren (SFS 1943: 532;
prop. 1943: 138, JU 48, rskr 303). Sociala synpunkter har motiverat den
eftergiftsrätt, som tillkommer utrikesdepartementets understödsnämnd beträffande
belopp som av statsmedel lämnats svensk såsom ekonomiskt bistånd
i utlandet (SFS 1953: 475; prop. 1952: 209, SU 196, rskr 416). Emellertid
stadgas därjämte i den kungörelse som reglerar denna eftergiftsrätt,
att chefen för arvs- och ersättningsbyrån äger besluta om eftergift av dylik
fordran, om han finner uppenbart att kostnaderna för indrivning av fordringen
inte skulle stå i rimligt förhållande till fordringens storlek. Bestämmelsen
torde vara unik så till vida som indrivningssvårigheter vanligen
inte grundar eftergiftsrätt utan endast rätt att avskriva fordran. Ävenledes
torde sociala synpunkter vara bakgrunden till rätten att efterge skyldighet
att återbetala för hög ersättning enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring (20 kap. 4 § sistnämnda lag). Liknande rätt äger socialstyrelsen
enligt 12 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag
vad angår skyldighet att återbetala felaktigt uppburet sådant bidrag.
Nu berörda bestämmelser avser en generell eftergiftsrätt beträffande olika
typer av fordringar. Emellertid förekommer dessutom årligen ett antal riksdagsärenden,
som avser eftergift av fordringar i individuella fall. Vanligen
har dylika ärenden sin uppkomst i Kungl. Maj :ts propositioner om eftergifter
och »avskrivningar»; även »avskrivning» torde här avse ett avstående
från fordringsrätt. Utredningen har genomgått riksdagsärenden av dylikt
slag, som behandlats under åren 1950—1960. Av den därom lämnade redogörelsen
må nämnas följande.
Under nämnda tidrymd har riksdagen fattat beslut i anledning av ca 160
framställningar från Kungl. Maj :t om eftergift, helt eller delvis, av olika
slags fordringar. Största antalet av dessa fordringar, nämligen 57 %, har
avsett skadestånd, medan affärsfordringar, frånsett skadestånd till följd
av kontraktsbrott, utgjort 25 %. Vidare nämns fordringar avseende rättegångskostnader
(5 %) samt lån och statsbidrag (6 %). Ärenden rörande
skattefordringar har utgjort endast 2,5 % och huvudsakligen avsett eftergift
av nöjesskatt. Återstående 4,5 % av eftergiftsärendena har gällt mera
ovanliga frågor, t. ex. eftergift av arvsmedel och skuldebrevsfordran av spe
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr i60 år 1965
•ciellt slag. Bland skadeståndsfordringarna har ca 35 stycken uppkommit
inom krigsmakten, huvudsakligen till följd av olyckor i militär verksamhet.
Beträffande skälen för eftergift framhålls, att i de fall då gäldenären
varit enskild person eller dödsbo så gott som genomgående ekonomiska eller
sociala synpunkter har haft betydelse för meddelande av eftergiften.
Understundom har dock eftergift meddelats därför att rättspraxis ändrats
etter tordringens tillkomst. Andra än ekonomiska eller sociala skäl, vilka
mera hänfört sig till fordringens uppkomstsätt eller vederbörandes grad av
försumlighet, har anförts för nedsättning av skadestånd. För eftergift av
militära skadestånd har bl. a. åberopats de särskilda omständigheter som
rådde vid den övning varunder skadan inträffade, samt att botande av skada
på materielen ofta föranledde så stor kostnad, att dess gäldande av enskild
person tedde sig som en orimlig påföljd av ådagalagd försumlighet.
Därmed torde vara uttalat ett skäl, som många gånger medfört eftergift
av skadestånd för förstörd statens egendom. Ofta har som grund för eftergift
även åberopats vederbörandes välförhållande i tjänsten och stora arbetsbörda.
För eftergift av skadestånd på grund av kontrakt har i ett par
fall ansetts tala, att kontraktet inte kunnat fullföljas på grund av hrist på
arbetskraft eller vid eljest ändrade konjunkturer.
Beträttande rena affärsfordringar synes sociala synpunkter ha varit dominerande
vid eftergift av domänverkets fordringar på arrenden, virkesköp
o. d. Det har här oftast rört sig om gamla fordringar, i flera fall från 1920-talet, varvid räntan ofta utgjort minst lika stort belopp som den ursprungliga
fordringen.
Utredningen
En väsentlig skillnad föreligger enligt utredningens mening mellan skälen
för avskrivning och för eftergift. I huvudsak beskrivs denna skillnad så,
att avskrivning sker i statens intresse av effektivitet i förvaltningen, nämligen
då ingen eller ringa möjlighet föreligger att utfå betalning eller då
indrivning av fordringen i fråga skulle förorsaka mer arbete och kostnad än
vad som kan anses skäligt, medan vid eftergift av fordran syftet i allmänhet
torde vara att av humanitära eller andra skäl befrämja gäldenärens sociala
eller ekonomiska intressen. Det kan t. ex. i dylika fall vara ekonomiskt
möjligt att få avbetalningar på fordringen under gäldenärens hela återstående
levnad, men av humanitära skäl anses gäldenären inte böra betungas
med en alltför stor skuldbörda. Härtill kan komma beträffande skadeståndsfordran
att den skuld som gäldenären bär att betala inte står i rimlig
proportion till den oaktsamhct eller försummelse som förorsakat skadan.
Det förekommer dock sällan att en fordran helt efterges, utan eftergiften
meddelas vanligen i den formen, att om ett mindre belopp inbetalas före viss
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
tidpunkt så skall återstående del av fordringen anses eftergiven. Eu annan
typ av eftergift är sådan som författningsenligt skall äga rum av t. ex. vissa
statliga lån, då stadgade förutsättningar därför är för handen. Bestämmelserna
härom är oftast grundade på närings- eller socialpolitiska skäl,
och eftergiften står därför nära statsbidraget såsom ekonomisk företeelse.
Utredningen erinrar härefter om att några allmänna bestämmelser om
hur det skall förfaras med statens tvistiga fordringar inte är meddelade.
Det torde därför f. n. ankomma på vederbörande myndigheter att under
sedvanligt ämbetsansvar handlägga uppkommande frågor härom efter sakens
beskaffenhet i varje särskilt fall. Utredningen anser inte att något
större behov av bestämmelser härutinnan föreligger. Det alldeles övervägande
antalet tvistiga fordringar är nämligen otvivelaktigt att hänföra till
sådana myndigheters ämbetsområden vilka äger fullgod förmåga och erfarenhet
att omdömesgillt avgöra hur det lämpligen bör förfaras med sådana
fordringar. Och annan myndighet har ju möjlighet att beträffande sådana
spörsmål inhämta råd och anvisningar hos någon sakkunnig myndighet, en
utväg som redan f. n. anlitas och som, därest utredningens förslag till
kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar blir
antaget, kommer att motsvaras av en rättighet att erhålla resp. skyldighet
för vissa myndigheter att lämna svar på bl. a. spörsmål av förevarande slag.
Något förslag framläggs alltså inte av utredningen i förevarande fråga.
Utredningen har ej heller funnit påkallat att föreslå någon ändring i
de eftergiftsbestämmelser som f. n. finns meddelade beträffande fordringar
av särskilt slag, t. ex. gällande vissa lån av statsmedel eller grundade på
taxor eller andra avgifter. Dessa bestämmelser är antingen uttryck för
det ändamål, som man avsett att uppnå med en statlig åtgärd, eller eljest
betingade av humanitära eller affärsmässiga skäl. Förefintliga bestämmelser
av nämnda slag synes vara välgrundade och fylla praktiska behov.
Vad utredningen ansett sig böra särskilt överväga är i första hand frågan,
huruvida behov föreligger av ändrade eller utvidgade bestämmelser av generell
art om eftergift av statens fordringar. Härutinnan anförs bl. a.
Utredningen har funnit starka skäl tala för att vissa typer av eftergiftsärende.
n skall få avgöras annorledes än i form av riksdagsbeslut. Härigenom
skulle åstadkommas viss lättnad i såväl riksdagens som Kungl. Maj:ts
arbetsbörda, varjämte ärendena skulle kunna handläggas snabbare. Av särskild
betydelse i sistnämnda hänseende vore, om frågor rörande ackord inte
behövde underställas riksdagens prövning. Det lär inte kunna göras gällande,
att eftergiftsärendena i allmänhet är av sådan betydelse att de alltid
bör underkastas riksdagens prövning; dylika ärenden torde tvärtom — ur
statshushållningens synpunkt — vara av mindre vikt än åtskilliga ärenden
beträffande disposition av statsmedel, i vilka Kungl. Maj :t eller annan myndighet
äger besluta. I synnerhet gäller detta om det slags ärenden som utredningen
i första hand här avser, nämligen rörande skadestånd, affärs-,
arrende- och hyresfordringar samt fordringar å rättegångskostnader, vilka
ärenden tillsammans utgjorde 87 % av riksdagens eftergiftsärenden åren
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065
1950—1960. Ytterligare avser utredningen här eftergift av fordringar hos befattningshavare
å felaktigt utbetalda löne- och pensionsbelopp. Härvidlag
gäller f. n., att Kungl. Maj :t äger viss eftergiftsrätt, vilken dock är begränsad
till ärenden rörande belopp om högst 5 000 kr. (rskr 1946: 565) samt torde
avse fordran hos såväl betalningsmottagaren (sakägaren) som redogöraren.
Efter redogöraransvarets avskaffande synes ev. fordran hos redogörare
på grund av dennes felaktiga disposition vara att hänföra till fordran å
skadestånd. En mer allmän rätt att utan riksdagens medverkan efterge statens
fordringar av t. ex. sociala eller andra humanitära skäl torde däremot
inte böra ifrågakomma med hänsyn till svårigheten att åstadkomma en
jämn och rättvis tillämpning samt risken att obehöriga hänsyn skulle påverka
avgörandet i enskilda fall.
En ändrad ordning för eftergift av statens fordringar bör enligt utredningens
mening i första hand åstadkommas genom att Kungl. Maj :t erhåller
riksdagens bemyndigande att avgöra nu angivna ärenden rörande eftergift
av fordringar uppkomna inom affärs-, arrende- eller hyresförhållanden,
skadeståndsfordringar, fordringar avseende rättegångskostnader samt fordringar
avseende felaktigt utgivna löne- eller pensionsbelopp.
Utredningen erinrar i detta sammanhang bl. a. om att en viss praxis utbildats
beträffande riksdagens eftergiftsärenden och att någon motsättning
mellan Kungl. Maj :t och riksdagen angående principerna härför inte synes
föreligga. I de eftergiftsärenden som riksdagen behandlat under åren 1950—
1960 har Kungl. Maj :ts hemställan genomgående bifallits, och i ett par fall
har riksdagen t. o. m. medgett större eftergift än Kungl. Maj :t föreslagit.
Insyn i tillämpningen av ett bemyndigande att efterge nu ifrågavarande
kategorier av fordringar kan beredas riksdagen genom att Kungl. Maj :t årligen
informerar riksdagen om de eftergiftsbeslut som meddelats med stöd
av bemyndigandet. Av praktiska skäl synes emellertid dylik redovisning
ej böra avse eftergift av fordringar vilkas kapitalbelopp ej överstiger
5 000 kr.
Andra kategorier eftergiftsärenden än sådana som enligt utredningen bör
kunna avgöras utan riksdagens medverkan hänför sig till fordringar som
gäller lån, statsbidrag, skatter och kronan tillfallna arv. Beträffande sistnämnda
slags ärenden har utredningen ansett den nuvarande ordningen för
eftergift böra bibehållas, inte minst på grund av ärendenas ringa antal.
Beträffande möjligheten att delegera beslutanderätten i eftergiftsärenden
anför utredningen.
Enligt utredningens mening bär möjlighet härtill beredas, enär därigenom
åtskilligt dubbelarbete skulle kunna undvikas. Garantier mot missbruk av
en dylik rätt kan åstadkommas genom att dels eftergiftsrätten delegeras
endast till myndigheter med tillräcklig kännedom om praxis i eftergiftsärenden,
dels Kungl. Maj :t meddelar närmare villkor för rättens utövande,
dels rätten begränsas till att avse smärre fordringar och dels skyldighet
åläggs ifrågavarande myndigheter att redovisa sina eftergiftsbeslut för
Kungl. Maj :t. Huruvida en delegerad eftergiftsrätt skall avse samtliga eller
endast vissa typer av de fordringar som Kungl. Maj:t äger efterge bör
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 1G0 år 1965
prövas från fall till fall, främst med hänsyn till de fordringar som brukai
uppkomma inom vederbörande myndighets ämbetsområde.
Beträffande frågan till vilka myndigheter eftergiftsrätt må delegeras vill
utredningen förorda, att sådan rätt tilläggs de myndigheter som enligt utredningens
förslag till bevakningskungörelse skall få behörighet att oavsett
beloppets storlek avskriva fordran och medge ackord, dvs. försvarets civilförvaltning,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet
och domänstyrelsen. Enligt utredningens mening måste dessa myndigheter
anses väl skickade att även handlägga eftergiftsärenden. De flesta
av de eftergiftsärenden som f. n. blir föremål för riksdagens prövning hänför
sig till fordringar, uppkomna hos de affärsdrivande verken eller inom
försvarsväsendet.
Utredningen understryker slutligen att vid meddelande av villkoren för
myndighets eftergiftsrätt bör betonas, att eftergift av fordran skall medges
endast i undantagsfall, varvid bör komma i betraktande gäldenärens ekonomiska
och sociala situation, särskilt sådana ömmande omständigheter
som kan föreligga när gäldenär avlidit och efterlämnat mindre bemedlade
arvingar, fordringens art och sättet för dess uppkomst samt gäldenärens
villighet att betala o. d. Vid skadeståndsfor dr ingår må särskilt beaktas
graden av visad oaktsamhet eller försumlighet i förhållande till skadeståndets
storlek. Delegationsrätten bör inte avse fordran, vars kapitalbelopp
överstiger 5 000 kr., och vidare bör en redovisning för beslut om eftergift för
varje budgetår avlämnas till chefen för vederbörande statsdepartement.
Remissyttrandena
Vad utredningen förordat beträffande eftergift av kronans fordringar tillstyrks
i princip av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Utredningens
uttalande lämnas helt utan erinran av bl. a. hovrätten för Västra
Sverige, arméintendenturförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, rikets allmänna kartverk,
veterinärmedicinska anstalten och LO.
En utvidgning av möjligheterna till eftergift förordas av vissa instanser.
Sålunda anser arbetsmarknadsstyrelsen att den av utredningen gjorda
uppräkningen av fordringar, som skall kunna handläggas av Kungl. Maj:t
i sista hand, bör kompletteras med fordringar uppkomna i samband med
social hjälpverksamhet. Här måste, framhåller styrelsen, ofta mera speciella
regler tillämpas och det kan förekomma ärenden där eu kortare
tidsomgång kan vara av inte ringa psykologisk betydelse. Vidare anser
socialstyrelsen att fordringar i s. k. garantifall bör kunna generellt efterges
av Kungl. Maj :t efter bemyndigande.
Statskontoret anser att föreskrifter om ackord och eftergift bör meddelas
i en gemensam kungörelse och anför härom.
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
49
I utredningen har eftergift av statens fordringar särskilts från ackord,
men förutsättningarna för eftergift och förfarandet därvid har inte reglerats
författningsmässigt. Som i utredningen framhålls, är ackord i tekniskt
hänseende en form av eftergift. Skillnaden dem emellan torde många
gånger vara svår att dra, särskilt om vederbörande gäldenär endast har
en större borgenär. Statskontoret anser för sin del, att regler om eftergift
bör arbetas in i en kungörelse »om biträdande av ackord eller annat eftergivande
av statens rätt (jfr SFS 1940: 677) så ock om avförande ur räkenskaperna
av fordringar».
Kammarrätten ifrågasätter om inte kretsen av de myndigheter, till vilka
eftergiftsrätt må delegeras, kan behöva vidgas utöver vad som föreslagits
och hänvisar härutinnan till vad från kammarrättens sida anförts
beträffande den vidsträcktare behörigheten för myndighet att avskriva fordran
och medge ackord.
Den föreslagna beloppsgränsen, 5 000 kr., för Kungl. Maj :ts befogenhet att
delegera sin eftergiftsrätt synes järnvägsstyrelsen för låg med hänsyn till de
höga belopp som skadeståndsfordringar ofta uppgår till. I detta sammanhang
erinrar styrelsen om att den i anmärkningsmål alltjämt har möjlighet
att avstå från att göra fordringsrätt gällande. Så är fallet om den anmärkta
åtgärden prövas ha varit från verkets synpunkt gagnelig eller skälig eller
om eljest särskilda skäl föreligger. Möjligheten att i denna form efterge
vad som annars skulle ha indrivits är ej begränsad till ärende rörande
visst högsta belopp.
Även länsstyrelsen i Kalmar län föreslår höjning av beloppsgränsen i
lämplig utsträckning med hänsyn till att de myndigheter, till vilka eftergiftsrätten
skulle delegeras, avses skola vara de myndigheter som angetts
i 7 § förslaget till kungörelse om bevakning och indrivning (bilaga 1).
Enligt domänstyrelsens mening bör Kungl. Maj :ts delegeringsbefogenhet
gälla utan beloppsmässig inskränkning. Styrelsen förutsätter vidare att redovisningen
av eftergiftsbesluten inskränks till uppgifter om gäldenär och
belopp, då i annat fall den med delegeringen åsyftade rationaliseringsvinsten
kan komma att bortfalla. Sådana uppgifter kommer även att återfinnas i
specifikationerna till styrelsens huvudbok liksom uppgifter om avskrivningar
och ackord.
Departementschefen
Till grund för utredningens förslag rörande eftergift av vissa kronans
fordringar har legat en undersökning av praxis i de eftergiftsärenden som
Kungl. Maj :t förelagt riksdagen under åren 1950—1960.
En ändrad ordning för eftergift av statens fordringar bör enligt utredningens
mening åstadkommas genom att Kungl. Maj :t erhåller riksdagens
bemyndigande att avgöra ärenden rörande eftergift av fordringar uppkomna
4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
inom affärs-, arrende- eller hyresförhållanden, skadeståndsfordringar, fordringar
avseende rättegångskostnader samt fordringar avseende felaktigt utgivna
löne- eller pensionsbelopp. Vidare bör Kungl. Maj :t bemyndigas alt i
lämplig omfattning uppdra åt underordnad myndighet att besluta i fråga om
eftergift av fordringar av nämnda slag, vilkas kapitalbelopp inte överstiger
5 000 kr.
Som skäl för förslaget har utredningen i huvudsak åberopat, att dess genomförande
skulle innebära viss lättnad i såväl riksdagens som Kungl.
Maj :ts arbetsbörda, att eftergiftsärendena skulle kunna handläggas snabbare,
att dylika ärenden i allmänhet inte är av sådan vikt att de alltid bör
underställas riksdagens prövning samt att en fast praxis utbildat sig vid
Kungl. Maj :ts bedömande av eftergiftsärenden, vilken inte mött gensaga
från riksdagen. Den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att delegera
rätten att efterge fordran skulle enligt utredningen förhindra åtskilligt
dubbelarbete.
Beslut om eftergift bör enligt utredningen medföra redovisningsskyldighet
inför riksdagen beträffande eftergifter över 5 000 kr. resp. redovisning
till chefen för vederbörande statsdepartement av myndighets beslut
med stöd av delegerad rätt att efterge fordran. Enligt utredningens mening
bör sådan rätt kunna delegeras till bevakningsmyndigheterna och de övriga
myndigheter som får rätt att avskriva fordran och medge ackord utan
hänsyn till beloppsgräns.
Utredningens förevarande förslag har i princip tillstyrkts av samtliga
remissinstanser som yttrat sig i frågan. Framförda erinringar riktar sig i
huvudsak mot att utredningens förslag inte går tillräckligt långt.
De skäl som utredningen åberopat för att överföra beslutanderätten i de
eftergiftsfrågor som det här gäller till Kungl. Maj :t synes mig bärande.
Kriterierna för en eftergiftsrätt av förevarande slag bör utformas med
hänsynstagande till de skäl som varit avgörande för riksdagens beslut om
eftergift. Jag föreslår att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande
att meddela eftergift av fordran på grund av gäldenärens sjukdom eller
därmed jämförlig orsak eller när det av annan anledning måste anses uppenbart
obilligt att utkräva betalning. Med en sådan utformning torde bemyndigandet
vara avgränsat på lämpligt sätt.
Beträffande omfattningen av beslutanderätten i eftergiftsfrågor anser
jag mest rationellt, att den får avse samtliga de fordringar, som omfattas
av det föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj :t att anta ackordsförslag,
alltså i princip andra statsverkets fordringar än skatter, böter och viten
samt lån av statsmedel och fordringar som uppkommit genom statens inlösen
av lån med statlig kreditgaranti. I praktiken torde en sådan avgränsning
i stort sett sammanfalla med vad utredningen föreslagit angående det
slags fordringar som skall omfattas av eftergiftsrätten.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr WO år 1965
Den av utredningen föreslagna rätten för Kungl. Maj :t att delegera eftergiftsrätt
till myndighet kan jag i och för sig förorda. Emellertid anser jag
att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att därvidlag föreskriva om och i vad
mån beloppsgräns skall gälla för myndighets rätt att efterge fordran. Jag
vill erinra om att det tidigare berörda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att
efterge statens rätt beträffande flertalet lån av statsmedel (se s. 42) även
innefattar möjlighet att utan avseende på beloppsgräns delegera eftergiftsrätten
till myndighet.
Den föreslagna behörigheten för Kungl. Maj :t att till myndighet delegera
rätten att meddela eftergift torde i huvudsak få betydelse i fall där behov av
sådan beslutanderätt redan visat sig föreligga, såsom angående posttjänstemans
ersättningsskyldighet för brist av kassamedel eller då det gäller skadeståndsskyldighet
till kronan på grund av förlust av eller skada på krigsmakten
tillhörig egendom m. m. Allmänt sett anser jag emellertid, att möjligheten
att delegera eftergiftsrätt bör begagnas restriktivt.
Avskrivning och ackord rörande skatter m. in.
Gällande bestämmelser
Enligt 66 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) får avskrivning
av skatt inte äga rum förrän efter utgången av viss tidrymd, nämligen
i fråga om preliminär skatt andra uppbördsåret efter det, under vilket
skatten förfallit till betalning, samt i fråga om kvarstående eller tillkommande
skatt det uppbördsår, under vilket skatten förfallit till betalning.
Villkoren i övrigt för avskrivning hänför sig till den skattskyldiges
ekonomiska situation eller svårigheten att anträffa honom. I stort sett
innebär paragrafen, att avskrivning må äga rum då den skattskyldige saknar
utmätningsbara tillgångar till skattens gäldande, då upplysning inte
kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort samt då skattskyldig vistas å
utrikes ort och skatten inte kunnat uttas av honom därstädes eller inte
uppgår till 200 kr. Då arbetsgivare jämlikt 75 § förordningen är ansvarig
för arbetstagares skatt, må avskrivning inte äga rum förrän det befunnits
att skatten av anledning som i 66 § sägs ej heller kan utfås av arbetsgivaren.
Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att pröva frågan om
avskrivning av skatt. Uttryckligen har stadgats, att om avskrivning av
skatt ägt rum så kvarstår likväl den skattskyldiges och, i förekommande
fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet (67 §). Enligt 42 § uppbördskungörelsen
den 16 oktober 1953 (nr 628) skall avskriven skatt åter uppföras
i räkenskaperna för indrivning och redovisning, om anledning uppkommer
anta, att skatten kan uttas.
Uppbördsförordningens avskrivningsbestäinmelser äger tillämpning —
4f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065
förutom på de skatter och avgifter som omnämns i 1 § förordningen _
på ett flertal andra skatter och avgiftsbelopp på grund av föreskrifter i vederbörliga
författningar, såsom automobilskatt, sjömansskatt, allmän varuskatt,
som fastställs av länsstyrelse, samt avgifter enligt 29 § förordningen
den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring. Även i sådant fall tillkommer i regel avskrivningsrätten
länsstyrelsen, dock att rätten att avskriva sjömansskatt är anförtrodd
sjömansskattenämnden.
Beträffande avskrivning av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen,
har utfärdats särskilda bestämmelser, som i väsentliga hänseenden
har samma innebörd som de i uppbördsförordningen meddelade
(3 § kungörelsen den 19 juni 1942, nr 531, med vissa bestämmelser rörande
uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen,
m. m.). Avskrivningsbestämmelser saknas helt beträffande åtskilliga skatter
som kupongskatt, arvs- och gåvoskatt samt stämpelskatt samt beträffande
tull och vissa indirekta skatter som uppbärs av tullverket.
Nämnda författningar av år 1830 och år 1911 om avskrivning saknar
enligt praxis betydelse för skattefordringar.
Medgivande av ackord beträffande skattefordringar kräver riksdagens
medverkan.
Rörande behovet av bestämmelser om ackord beträffande skatter har
utredningen hört överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser, vilka därvid
ställt sig tveksamma till eller avstyrkt att sådana bestämmelser införs.
Utredningen
Till en början erinrar utredningen om att nuvarande avskrivningsregler
beträffande skatter kan indelas i tre grupper, nämligen dels de i
uppbördsförordningen meddelade, dels de som gäller för kontrollstyrelsens
skatteuppbörd och dels de generella, för alla statens fordringar gällande
reglerna. Skillnaderna i reglernas innehåll har synts utredningen bero på
tillfälligheter. Utredningen har inte funnit några bärande skäl för att olika
avskrivningsregler för skilda slag av skatter bör bibehållas. Vidare framhålls
att vid utformningen av avskrivningsregler för skatter bör beaktas
vissa speciella omständigheter, såsom att de flesta skatter är periodiskt
återkommande fordringar mot en och samme gäldenär och att ett särskilt,
kontinuerligt indrivningsförfarande finns beträffande skatter. Enligt utredningens
mening bör särskilda avskrivningsregler beträffande skatter
inte saknas om den föreslagna avskrivningsförordningen blir antagen samt
1830 och 1911 års författningar om avskrivning i samband därmed upphävs.
Utredningen tillägger.
Behovet av sådana avskrivningsbestämmelser synes lämpligen kunna tillgodoses
genom att uppbördsförordningens stadganden om avskrivning blir
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
gällande på hela skatteområdet. De nuvarande avskrivningsreglerna beträffande
av kontrollstyrelsen uppburna skatter och acciser bör därvid upphävas.
Som skäl härför kan främst åberopas, att flera skatter av samma
slag uppbärs såväl av kontrollstyrelsen som av tullverket. Jämväl önskvärdheten
av enhetliga bestämmelser om avskrivning av skatter talar för
upphävande av kontrollstyrelsens särskilda avskrivningsrätt.
Med skatt enligt 1 § i förevarande författningsförslag (bilaga 4) avser utredningen
detsamma som i förslaget till avskrivningsförordning, nämligen
vad som i riksstaten anges vara bevillning.
Såsom tidigare framhållits har utredningen funnit den nuvarande ordningen
för medgivande av ackord beträffande kronans fordringar irrationell
och betungande för indrivningsarbetet. Den negativa inställning, som
några i saken hörda länsstyrelser enligt vad i det föregående nämnts intagit
till tanken att införa ackordsbestämmelser beträffande skatter, har synts
utredningen framför allt bottna i farhågan, att ackordsmöjligheten skulle
komma att missbrukas och att indrivningsförfarandet kunde försvåras om
möjligheten till ackord blev bekant för gäldenärerna. Enligt utredningens
mening beror emellertid denna farhåga på ett missförstånd. Så gott som
undantagslöst kan ett ackordsförfarande komma i fråga endast då gäldenären
verkligen är på obestånd. I sådana fall är väl kronan i samma läge
som gäldenärens övriga borgenärer. Vanligen torde indrivning av fordringar
inte försvåras mera genom gäldenärens kännedom om möjligheten att
erhålla ackord än genom hans kunskap om konkursförfarandet. Utredningen
understryker att det från samhällelig synpunkt är önskvärt att ett billigt
och tidsbesparande ackordsförfarande ej omöjliggörs enbart av den anledningen
alt kronan har skattefordringar på gäldenären.
Utredningen anför vidare.
Vad angår frågan huruvida skillnad bör göras mellan prioriterade och
oprioriterade skattefordringar synes den kunna lösas genom en föreskrift
om att ackordsförslag må bifallas endast därest det är förmånligt. Ett ackord,
som frångår förmånsrättsordningen i konkurs, torde nämligen sällan
bjudas. Om så likväl sker, är ackordsförslaget oftast att anse som oförmånligt
och bör då inte bifallas.
Som skäl för utredningens åsikt i förevarande fråga må ytterligare framhållas,
att de skatter som är underkastade relativt kort och obrytbar preskriptionstid
i de flesta fall torde vara värdelösa efter konkurs. Skillnaden i
värde mellan en skattefordran som kvarstår efter konkurs och en fordran
av sådant slag som upphört att gälla efter ackordsförfarande är således ofta
tämligen illusorisk.
Utredningen föreslår afl en bestämmelse om antagande av ackordsförslag
beträffande skatter skall intas som ett nytt stycke i 62 § uppbördsförordningcn.
I motsats till motsvarande bestämmelse i förslaget till avskrivningsförordning
innehåller den nu föreslagna bestämmelsen ingen beloppsgräns.
Enligt utredningens mening kan nämligen prövningen av varje ackordsför
-
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
slag beträffande sådana skatter som avses i uppbördsförordningen utan
olägenhet kunna anförtros länsstyrelserna. Närmare bokföringsföreskrifter
i anledning av utredningens förslag anser utredningen böra kunna utfärdas
av riksrevisionsverket.
Enligt utredningen bör den bestämmelse om ackord, som föreslås skola
intas i uppbördsförordningen, gälla på hela skatteområdet samt även för
vissa avgifter. Bestämmelsen i 2 § i utredningens förslag till förordning om
avskrivning av vissa skatter, in. m. åsyftar — förutom skatter enligt 1 §
samma förslag — dels skatter beträffande vilka uppbördsförordningens
stadganden om avskrivning äger tillämpning på grund av särskilda bestämmelser
och dels vissa avgifter som inte är skatter men som på grund av särskilda
bestämmelser dock avskrivs enligt uppbördsförordningens avskrivningsregler.
Förslaget har till följd att även sistnämnda avgifter helt undantas
från den föreslagna avskrivningsförordningens tillämpningsområde.
I fråga om vilken myndighet som bör vara behörig att besluta om avskrivning
och ackord enligt författningsförslaget anför utredningen bl. a.
Avskrivningsrätt skall enligt 3 § författningsförslaget tillkomma vederbörande
centrala beskattningsmyndighet där sådan finns. Med beskattningsinyndighet
avses här, liksom i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
den myndighet som enligt vad i vederbörande skatteförfattning
eller annorledes stadgas har att besluta om skattens fastställande.
Avskrivning bör enligt utredningens mening endast kunna beslutas av
central beskattningsmyndighet, således inte av t. ex. kontrollstyrelsens och
tullverkets lokala organ. Nu förevarande bestämmelse innebär exempelvis,
att kupongskattenämnden äger avskriva kupongskatt, generalpoststyrelsen
särskild skatt på vissa lotterivinster m. fl. stämpelskatter samt sjöfartsstyrelsen
fartygsstämpel.
Beträffande sådana skatter, såsom t. ex. arvsskatt och gåvoskatt samt lagfarts-
och inteckningsstämpel, vilka inte fastställs av central beskattningsmyndighet
eller sådan myndighet underordnad förvaltning, föreslås vederbörande
länsstyrelse skola äga avskrivningsrätt. Med vederbörande länsstyrelse
avses den länsstyrelse som fastställt skatten i fråga eller länsstyrelsen
i det län där vederbörande beskattningsmyndighet, t. ex. underdomstol, är
belägen. Utredningen har funnit det rationellt att åt länsstyrelserna anförtro
rätten att avskriva sådana skatter som fastställs av vissa lokala beskattningsmyndigheter,
i synnerhet som indrivning av dessa skatter vid bristande
betalning redan f. n. i viss utsträckning handhas av länsstyrelserna, t. ex.
indrivning av arvsskatt.
Remissyttrandena
Utredningens förslag beträffande avskrivning av vissa skatter tillstyrks
i princip av alla remissinstanser som yttrat sig i frågan. Länsstyrelsen
i Kristianstads län anser det både nödvändigt och lämpligt, att uppbördsförordningens
bestämmelser om avskrivning blir gällande över hela
skatteområdet. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det välbetänkt att
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
sammanföra samtliga sådana skatter, som inte avses i uppbördsförordningen,
i en särskild författning. Förslaget tillstyrks även av bl. a. länsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Våsternorrlands
och Västerbottens län samt av LO.
Även förslaget att införa möjlighet till ackord beträffande skatter
har i allmänhet i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Bland dem som tillstyrkt förslaget återfinns justitiekanslersämbetet,
ett stort antal länsstyrelser, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar samt Föreningen
Sveriges kronokamrerare. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att enligt
länsstyrelsens erfarenhet behov av ett dylikt ackordsförfarande otvivelaktigt
föreligger. Länsstyrelsen understryker vidare att en sådan ordning
måste anses tidsbesparande och i åtskilliga fall leda till ett förbilligande
av statens indrivningskostnader. Liknande synpunkter anförs av ett flertal
andra länsstyrelser. Det understryks från vissa håll att en sålunda öppnad
möjlighet bör utnyttjas med försiktighet och först efter ingående undersökningar
från fall till fall. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner den tveksamhet
och de farhågor, som riktas mot det ifrågavarande ackordsförfarandet,
vederlagda av utredningen. Länsstyrelsen vitsordar att fall inom
länet förekommit då länsstyrelsen på grund av gällande bestämmelser varit
hänvisad till att avvisa ett framlagt förslag till ackord, som skulle varit
för statsverket avgjort mera förmånligt än det konkursförfarande, som sedermera
följt och som skulle kunnat undvikas, om skattefordringen inte
funnits.
Länsstyrelsen i Värmlands län, som likaledes tillstyrker förslaget, anser
att föreskriften att ackordsförslaget skall bedömas vara fördelaktigt inte
bör tillämpas från alltför snäva fiskala synpunkter. I fortsättningen anförs
bl. a.
Å andra sidan måste betydande försiktighet iakttas så att inte ett drag
av »schackrande» framkommer vid skatteindrivningen. En betydande restriktivitet
bör tillämpas i synnerhet när kronan är den huvudsaklige fordringsägaren.
För att i görligaste mån likformighet skall ernås vid antagande
av ackord beträffande skatter torde centrala anvisningar från riksrevisionsverket
böra utfärdas. Vidare torde frågor om ackord inte böra hos
länsstyrelserna handläggas såsom s. k. enmansärenden.
Eu ytterst restriktiv tillämpning av ackordsmöjligheten anser länsstyrelsen
i Gävleborgs län motiverad. Länsstyrelsen finner dock den föreslagna
ändringen i uppbördsförordningen vara eu länge önskad ytterligare möjlighet
att befordra indrivningsresultatet, när andra åtgärder bedöms inte
vara användbara.
Länsstyrelsen i Stockholms län. som i svar på utredningens rundfråga
funnit det tveksamt om behov förelåg av särskilda bestämmelser på förevarande
område, vill — med hänsyn till vad utredningen anfört i frågan —
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
inte nu motsätta sig bestämmelser om medgivande av ackord beträffande
skatter. Därvid har länsstyrelsen särskilt beaktat att förslaget synes göra
skillnad mellan prioriterade och oprioriterade skattefordringar genom föreskriften
att ackordsförslag må bifallas endast därest det bedöms fördelaktigt,
dvs. om förmånsrättsordningen i konkurs inte frångås.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget men understryker
att länsstyrelserna vid prövning av ackordsfrågorna kommer att ställas
inför många svåra avgöranden av delvis annan natur än tidigare. Det torde
enligt länsstyrelsens mening bli nödvändigt att närmare direktiv utfärdas om
på vilka grunder och villkor myndigheterna skall ha rätt att biträda ackord
och vilka intressen som de därvid skall äga rätt att ta hänsyn till.
Även länsstyrelsen i Kristianstads län uppehåller sig vid de praktiska
tillämpningssvårigheterna och framhåller att länsstyrelserna vid sitt bedömande
av om ett ackordserbjudande är fördelaktigt eller ej i hög grad
torde vara hänvisade till de informationer, som vederbörande utmätningsman
kan ge. Det är då av yttersta vikt att denne har den kunnighet och erfarenhet,
att han skyndsamt kan lämna länsstyrelsen erforderliga upplysningar.
I detta sammanhang må nämnas att Föreningen Sveriges stadsfogdar föreslår
att länsstyrelsen i likhet med vad som redan gäller enligt 62 § andra
stycket uppbördsförordningen bör kunna uppdra åt utmätningsman att
själv avgöra om ackordsförslag bör biträdas.
Länsstyrelsen i Västerbottens län, som tillstyrker förslaget, framhåller
bl. a.
Det torde vara ganska vanligt, att en företagare, som kommit på obestånd,
gör försök att erhålla ackord med hänsyn till de gynnsamma rättsverkningar,
som ett dylikt för med sig för ackordstagaren. I ett förslag till
ackord upptas som regel prioriterade fordringar för sig och beräknas full
likvid för dem. Enär vissa skatter äger förmånsrätt jämlikt 17 kap. 12 §
handelsbalken, torde det i praktiken inte bli aktuellt att beträffande dylika
skatter kronan accepterar förslag till ackord, som likställer de prioriterade
skatterna med oprioriterad fordran, innebärande, att kronan erbjuds endast
viss del av sin fordran som full betalning.
Sveriges advokatsamfund anför vissa principiella synpunkter på förevarande
fråga. Samfundet uttalar bl. a.
Enligt styrelsens mening bör kronan såsom innehavare av såväl skattefordringar
som andra fordringar av vad slag det vara må i princip kunna
— genom vederbörande bevakningsmyndighet — uppträda såsom vilken
vanlig fordringsägare som helst och efter affärsmässig prövning avgöra
frågor om fordringsförhållandets avveckling. Bevakningsmyndigheten bör
sålunda i alla aktuella fall av gäldenärs insolvens kunna ta ståndpunkt
till framlagda förslag om moratorium, ackord och avveckling, utan hinder
av bestämmelser om visst förfaringssätt för att konstatera en kvarvarande
fordrans värdelöshet. Det är självklart att bevakningsmyndigheten inte
skall — lika litet som annan fordringsägare — känna sig förpliktad att
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
godta ett bjudet ackord, som inte till beloppet eller beträffande ev. säkerhet
är tillfredsställande, eller ett föreslaget avvecklingsförfarande, som inte kan
förväntas bli handlagt på betryggande sätt.
Om man vill uppnå nämnda syfte, får inte i s. k. avskrivningsförordningar
eller eljest finnas bestämmelser, som förhindrar eller inskränker
bevakningsmyndighetens fria handlande för kronan såsom borgenär. Det
nu sagda bör gälla även i fråga om skattefordringar.
Den föreslagna möjligheten till ackord beträffande skatter avstyrks å
andra sidan av några länsstyrelser, medan vissa andra länsstyrelser är tveksamma.
Direkt avstyrkande yttranden har avgetts av länsstyrelserna i Östergötlands
samt Göteborgs och Bohus län. Förstnämnda länsstyrelse åberopar
i sitt yttrande avstyrkande skrivelser från stadsfogden i Linköping
och andre stadsfogden i Norrköping och uttalar att länsstyrelsen inte kan
dela de sakkunnigas uppfattning att införande av bestämmelser om godtagande
av ackordserbj udande beträffande skatter skulle vara till fördel för
statsverket. Länsstyrelsen anför bl. a.
Erfarenheterna vid skatteindrivning ger knappast vid handen, att något
angeläget behov av sådana bestämmelser för närvarande föreligger. I själva
verket torde den omständigheten att skatt inte kan bli föremål för ackordsförhandling
innebära en kraftig påtryckning på den skattskyldige att
fullgöra sin betalningsskyldighet och på så sätt underlätta indrivningen.
Med hänsyn till skatternas karaktär av löpande allmänna avgifter, i huvudsak
anpassade efter den skattskyldiges betalningsförmåga, synes det inte
obefogat att skatteindrivningen fullföljs efter relativt stränga linjer. Godkännande
av ackordserbj udande i fråga om skattefordringar skulle i många
fall sannolikt komma att gynna enskilda fordringsägare på statsverkets bekostnad.
Införandet av bestämmelser om ackord kan även befaras verka
försvårande och fördröjande på skatteindrivningen.
Vid sammanträffande av såväl skatter som andra statens fordringar
skulle handläggningen av ackordsärendet kompliceras, enär såväl länsstyrelse
som bevakningsmyndighet måste pröva ärendet.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker som nyss nämnts
förslaget om ackord beträffande skatter. Länsstyrelsen åberopar vad den
framhållit hos utredningen i anledning av dess förfrågan i ämnet och uttalar
i fortsättningen bl. a.
Länsstyrelsen hyser fortfarande starka tvivel om lämpligheten av att tillskapa
ett ackordsförfarande på nu ifrågavarande område. Skattefordringar
kan nämligen inte jämställas med andra slag av fordringar, då det får
anses vara en medborgerlig plikt att betala skatt. Från denna synpunkt
ter det sig stötande, att staten beträffande vissa medborgare skulle vara
beredd att förhandla om pliktens fullgörande och avstå från att göra skatteanspråket
fullt ut gällande. Det stora flertalet medborgare, som fullgör sin
skatteplikt utan anmärkning, måste finna den föreslagna anordningen orättvis
för att inte säga omoralisk. Möjligheten att erhålla ackord beträffande
skatter skulle helt visst verka uppluckrande på viljan att betala skatt och
medföra en försämring av uppbördsrcsultatct.
Ytterligare må framhållas, att det föreslagna ackordsförfarandet beträf -
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
fande skatter torde bli svårt att bemästra efter objektiva grunder. Att
objektivt avgöra vad som i det ena eller andra ackordsfallet kan vara fördelaktigt
för kronan torde erbjuda avsevärda svårigheter. Vederbörande
myndigheter torde stundom komma att bli utsatta för stark press av
ackordbjudande gäldenärer och deras oprioriterade borgenärer, då det ligger
i sakens natur att dessa personer på alla sätt inför kronan såsom prioriterad
borgenär vill förespegla hur fördelaktigt ett ackord är. Risken för
missbruk av ackordsmöjligheterna kan inte anses vara utesluten. Det nuvarande
konkursförfarandet är från likformighetssynpunkt att föredraga.
Även om det i det enskilda fallet kan tänkas vara till fördel för kronan att
acceptera ett bjudet ackord beträffande skatter, kan det betvivlas att staten
totalt sett har något att ekonomiskt vinna på det föreslagna systemet i förhållande
till det som nu tillämpas. För det första torde ett ackordsförslag
enligt den föreslagna lagstiftningen vara till förmån för kronan endast i de
s. k. tillskottsfallen, dvs. i de fall då gäldenären saknar tillgångar och en
utomstående person lovar att träda emellan och betala en viss del av gäldenärens
skulder. Det kan då tänkas att kronan genom att anta ackordsförslaget
erhåller mera än vad som skulle ha bekommits genom utdelning i
konkurs. Tillskottsfallen torde emellertid vara ganska sällsynta. För det
andra kan det på goda grunder antas, att staten f. n. erhåller betalning för
skatter, som inte skulle betalas, om det nya systemet skulle införas. Mången
skattskyldig torde nämligen känna sig mera tvungen att betala en skatteskuld,
om han vet att det enda sättet att undgå konkurs är att betala denna
skuld.
Länsstyrelsen vill således avråda från att den föreslagna lagstiftningen
om ackord beträffande skatter genomförs. Skulle det emellertid befinnas
ofrånkomligt att lagstifta i ämnet, föreslår länsstyrelsen att lagtexten jämkas
därhän, att ackordsförslag må bifallas, där det bedöms uppenbart fördelaktigt
för kronan. Länsstyrelsen föreslår därjämte, att ett uttalande görs
om att för antagande av ackordsförslag förutsätts betryggande utredning,
exempelvis av ackordscentral.
Bland de instanser, som ställer sig tveksamma till huruvida kronan i
verkligheten kommer alt få någon påtaglig fördel av att länsstyrelserna
ges möjlighet att bifalla ackordsförslag rörande skattefordringar, befinner
sig länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen framhåller.
Då det bör ligga i gäldenärs intresse att till undvikande av utmätning
erbjuda ackord, finns anledning förmoda, att många företagare kommer
att göra enträgna försök att komma i åtnjutande av eftergift av viss del
av kronans skattefordran genom ackord — till förmån för övriga borgenärer.
Länsstyrelsen anser det dessutom troligt, att indrivningen av skatter
kan komma att fördröjas genom förhandlingar om ackord. Dröjsmålet kan
tänkas förorsakat såväl av ofullständiga utredningar — särskilt vid s. k.
underhandsackord — som därigenom, att tilltänkt utmätning för skatter,
böter eller viten uppskjuts i avvaktan på besked om antagande av erbjudet
ackord.
Det torde vara ofrånkomligt, att svårigheter kan komma att uppstå vid
bedömningen av huruvida ett erbjudet ackord är från kronans synpunkt
anlagbart. Hänsyn måste vid bedömningen tas till skilda omständigheter,
såsom beräknad ökad utdelning på oprioriterade fordringar med hänsyn
till insparade kostnader för ett konkursförfarande, möjligheten att
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
— om konkurs skulle inträffa — efter konkursen utfå i denna bevakad
skatt genom införsel i lön i fråga om gäldenär, som kan beräknas komma
att få en förhållandevis välavlönad anställning, möjligheten att före preskriptionstidens
utgång kunna ta i anspråk överskjutande preliminär
skatt, den tidsfrist, som efter en ev. konkurs skulle stå till buds för uttagande
av skatt etc. Om utredningen visar, att av oguldna skattefordringar
vid ackordstillfället större belopp beräknas kunna indrivas före
preskriptionstidens utgång än det belopp utgör, som erbjuds i ackord,
kan ackordet såsom varande ofördelaktigt för kronan inte antas.
Länsstyrelsen tillägger att den hittills gällande ordningen inte kan sägas
ha medfört några praktiska olägenheter för indrivningen.
Hovrätten för Västra Sverige understryker att medgivande av ackord
dock innebär en eftergift av fordran och uttalar att den inte finner de
principiella betänkligheter mot sådant medgivande beträffande skatter,
som framkommit då utredningen under sitt arbete hört vissa myndigheter,
helt oberättigade. Dessa förhållanden manar enligt hovrättens mening till
en viss försiktighet vid utformningen av bestämmelser om sådant ackord.
Hovrätten ifrågasätter därför om ej eu beloppsgräns bör stadgas på samma
sätt som vid ackord enligt utredningens förslag i övrigt.
Även riksförsäkringsverket ifrågasätter lämpligheten av underhandsackord
beträffande skatter och därmed även för arbetsgivaravgifter med
hänsyn till de svårigheter som vid dylikt erbjudande möter att erhålla en
säker uppfattning om gäldenärens solvens. Det synes verket ej innebära
någon trygghet att jämväl övriga borgenärer godkänner förslag om sådant
ackord. Det kan förhålla sig så att oguldna skatter och avgifter utgör den
huvudsakliga delen av gäldenärens skulder. Övriga borgenärers godkännande
kan då sakna nämnvärd betydelse.
Några instanser har uppehållit sig vid frågan om en genom ackordsförfarande
bortfallen skatt bör avkortas eller — såsom utredningen föreslagit
— avskrivas. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att ett avskrivningsförfarande
av en inte längre bestående fordran står i samklang med bestämmelserna
om avkortning och avskrivning i uppbördsförordningen, genom
vilka en värdefull terminologisk reda uppnåtts. För att det skall stå
fullt klart exempelvis vid kvittningsförfarande enligt 68 § 4 mom. uppbördsförordningen
att genom ackordsförfarande bortfallen restförd skatt
inte får medräknas, synes det länsstyrelsen lämpligt att den bortfallna
skatten avkortas och inte avskrivs.
På samma ståndpunkt som utredningen i denna fråga stäiler sig däremot
länsstyrelsen i Stockholms län, som alltså delar uppfattningen att den
genom ackordet bortfallna fordringsdelen i bokföringshänseende bör behandlas
på samma sätt som fordran, vilken avskrivits enligt 66 § uppbördsförordningen.
Då emellertid, sedan ackord genomförts, fordran bortfaller
till den del den inte skolat gäldas enligt ackordsförslaget och därför
inte — såsom fallet är med andra avskrivningar enligt uppbördsför
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
ordningen — åter bör kunna uppdebiteras, synes särskilda föreskrifter
böra lämnas om speciell beteckning av genom ackord bortfallen skattefordran.
Därigenom kan utmärkas, att sådan fordran inte bör kunna återuppdebiteras,
om inom preskriptionstiden anledning därtill eljest skulle
uppkomma.
I fråga om utformningen av förslaget till förordning om avskrivning av
vissa skatter, m. m., (bilaga 4) framhålls av hovrätten för Västra Sverige,
kammarrätten och länsstyrelsen i Södermanlands län, att innebörden av
begreppet skatt i tydlighetens intresse bör anges i författningstexten.
Kammarkollegiet uttalar i denna fråga — med utgångspunkt från att utredningen
med skatt förstår vad som i riksstaten anges vara bevillning —
bl. a.
I 1 § författningsförslaget föreskrivs sålunda, att vad i 66 § första stycket
och 67 § andra stycket uppbördsförordningen stadgas om avskrivning avskatt
skall gälla jämväl annan än i nämnda förordning avsedd skatt. Av den
föreslagna bestämmelsen följer emellertid en komplikation, som inte synes
ha beaktats av utredningen. Såsom framgår av utredningens redogörelse i
ämnet är redan nu på grund av hänvisning i andra författningar uppbördsförordningens
avskrivningsbestämmelser tillämpliga på ett flertal skatter
och avgifter. Förevarande paragraf innebär beträffande avskrivning av sådana
skatter och avgifter en dubbelhänvisning till uppbördsförordningen;
en metodik som synes kollegiet mindre tillfredsställande. För undvikande
av denna olägenhet kan olika möjligheter tänkas. En möjlighet skulle vara
att förekommande hänvisning i dessa andra författningar upphävdes, i
vad avser avskrivning. En annan tänkbar utväg vore att beträffande de
skatter, för vilka avskrivningsbestämmelser helt saknas, i vederbörliga författningar
infördes en hänvisning till uppbördsförordningens föreskrifter
härutinnan.
Vad angår 3 § uttalar länsstyrelsen i Södermanlands län att uttrycket
»vederbörande länsstyrelse» bör förtydligas. Tveksamhet synes länsstyrelsen
eljest kunna uppstå, vilken länsstyrelse, som har att bifalla ackordsförslag
för det fall, att skatter, som fastställts inom skilda län, är föremål för
indrivning genom en och samme utmätningsman.
Riksförsäkringsverket har tagit upp frågan om behandlingen av arbetsgivaravgifter
och anför härom bl. a.
Arbetsbelastningen på verkets avgiftsbyrå har sedan flera år medfört en
arbetsbalans, som bl. a. haft till följd att indrivningsförteckningarna till
länsstyrelserna kunnat överlämnas först fyra å fem månader efter resp. förfallodag.
På grund härav har vid inträffad konkurs bl. a. de avgiftsbelopp,
som ej hunnit överlämnas för indrivning men varit förfallna till betalning
före konkursutbrottet, bevakats av riksförsäkringsverket med förmånsrätt
enligt handelsbalken 17 kap. 12 §. De av verket sålunda bevakade avgifterna
uppgår stundom till mycket betydande belopp. Av utredningens förslag
synes ej utan vidare följa att det skulle ankomma på länsstyrelserna
att jämväl medge ackord i fråga om de av verket i konkurs bevakade
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
avgiftsbeloppen. Skall detta gälla måste kommunikation mellan verket och
vederbörande länsstyrelse förutsättas äga rum såväl i fråga om ackord i
konkurs som vid ackordsförhandling utan konkurs.
Departementschefen
Allmän motivering
Från tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna om avskrivning
och medgivande av ackord har utredningen undantagit skatter,
böter och viten samt lån av statsmedel. Vad angår skatter har emellertid
utx-edningen föreslagit att i uppbördsförordningen skall införas bestämmelse
om rätt för länsstyrelse att anta ackordsförslag som bedöms vara fördelaktigt.
Vidare har utredningen föreslagit att uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser
skall gälla alla slags skatter och att sistnämnda
ackordsbestämmelse skall avse såväl samtliga skatter som de avgifter som
enligt nuvarande stadganden avskrivs enligt bestämmelserna om avskrivning
i uppbördsförordningen.
Utredningen påpekar att särskilda avskrivningsbestämmelser saknas beträffande
åtskilliga skatter, såsom kupongskatt, arvs- och gåvoskatt, stämpelskatt
och vissa indirekta skatter, liksom för tull. Utredningen, som inte
funnit några bärande skäl för att olika avskrivningsregler skall bibehållas
för skilda slag av skatter, anser att behovet av avskrivningsbestämmelser
för skatter lämpligen kan tillgodoses genom att uppbördsförordningens
stadganden om avskrivning blir tillämpliga på hela skatteområdet.
Utredningens förslag om avskrivning av skatter har rönt ett positivt mottagande
av remissinstanserna. Jag förordar att förslaget i princip genomförs.
Även utredningens förslag om antagande av ackordsförslag beträffande
skatter har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande antalet
remissinstanser, däribland flertalet länsstyrelser. De skäl som utredningen
åberopat för införande av möjlighet att godta ackordsförslag angående
andra statsverkets fordringar har därvid ansetts gälla även i förevarande
fråga. Ett par länsstyrelser har förordat en restriktiv tillämpning
av reglerna, medan andra har understrukit de svårigheter som
kommer att uppstå vid prövning av ackordsfrågor. Liknande synpunkter
har anlagts av de båda länsstyrelser som avstyrkt förslaget. Några av de
myndigheter, som framfört kritiska synpunkter på förslaget, har även
framhållit, att något angeläget behov inte föreligger av ackordsbestämmelser
beträffande skatt. Godkännande av ackordserbjudande i fråga om
skattefordringar skulle enligt eu remissmyndighet i många fall sannolikt
komma att gynna enskilda fordringsägare på statsverkets bekostnad.
En annan myndighet har ifrågasatt om inte det stora flertalet medborgare,
5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. iVr 160
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
som fullgör sin skatteplikt utan anmärkning, skulle finna den föreslagna
anordningen orättvis.
Det kan inte bestridas att de anförda argumenten mot införande av regler
om ackord för skatter har visst fog. Särskilt gäller detta vad som anförts
om svårigheten att bedöma ett erbjudet ackord. Emellertid är det
otillfredsställande med hänsyn till att ackordsförfarande kan äga rum
både i den särskilda ordning som regleras i lag och genom överenskommelse
att det inte finns någon myndighet som kan företräda statsverket i
fråga om ackord. Det sagda gäller även skattefordran. Att det behövs en
möjlighet att bifalla ackordsförslag rörande skatter har ett stort antal
remissinstanser understrukit. Vad här synes väsentligt är vidare frågan
huruvida det allmänna har något att vinna genom att möjlighet införs
att medge ackord beträffande skatter. Flera myndigheter har uttalat att
så skulle vara fallet. Jag vill erinra om att långt ifrån all skatt äger förmånsrätt
i konkurs; förmånsrätten är därjämte begränsad till skatt som
debiterats inom viss tidrymd före konkursansökningen. De uttalade farhågorna
mot införande av ifrågavarande regler torde i viss mån grunda
sig på missförstånd beträffande deras egentliga syfte. F. n. görs ofta
konkursansökningar för att framtvinga skattebetalning från försumliga
gäldenärer. Självklart bör inte de föreslagna reglerna om medgivande
av ackord ha samma funktion. De bör tillämpas endast när en gäldenär
—- i flertalet fall sannolikt en företagare eller affärsman — på grund av
sin ekonomiska situation enligt sina borgenärers och måhända även sin
egen åsikt bör försättas i konkurs och ackordsförslag framläggs, som utvisar
att borgenärerna genom att godta förslaget kommer att få större
utdelning än de har att räkna med vid konkurs. Ett bedömande av ett
ackordsförslag enligt dessa riktlinjer torde kunna ske efter objektiva grunder.
Vid bedömningen av ackordsförslag spelar givetvis ytterligare in den
civilrättsliga följden, att fordran bortfaller i den mån den inte skolat betalas
enligt ackordsförslaget. Detta faktum torde väl stundom motivera
att ackordsförslag avvisas. Emellertid vill jag allmänt sett ansluta mig till
den av utredningen uttalade åsikten, att de skatter, som är underkastade
relativt kort och obrytbar preskriptionstid, i de flesta fall torde vara värdelösa
efter konkurs, varför skillnaden i värde mellan en skattefordran som
kvarstår efter konkurs och en fordran som upphört att gälla efter ackordsförfarande
ofta torde bli tämligen illusorisk. Givetvis förutsätter antagande
av ackordsförslag beträffande skatt, liksom eljest, att till grund för bedömandet
av ackordsfrågan föreligger betryggande utredning, exempelvis
genom ackordscentral.
Jag föreslår därför att bestämmelser meddelas om rätt för länsstyrelse
eller central beskattningsmyndighet att anta ackordsförslag beträffande
skatter i enlighet med utredningens förslag. Någon beloppsgräns bör inte
gälla för denna behörighet liksom länsstyrelses behörighet att avskriva
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
skatt enligt gällande regler inte är begränsad till något högsta belopp. Bevakning,
indrivning och avskrivning av skatt samt ackord rörande skatt
hänger så nära samman, att frågor härom såvitt möjligt bör bedömas av
samma myndighet.
Den föreslagna bestämmelsen om ackord rörande skatt bör såsom utredningen
föreslagit gälla även avgifter som enligt särskilda bestämmelser
avskrivs enligt bestämmelser i uppbördsförordningen.
Specialmotivering
62 § uppbördsförordningen. I det föregående har jag i princip anslutit
mig till utredningens förslag och skall nu endast ingå på några detalj spörsmål.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som i första hand avstyrkt förevarande
förslag, har i andra hand förordat en ändring av författningstexten
därhän, att ackordsförslag må antas, där det bedöms uppenbart fördelaktigt
för kronan. Jag anser emellertid en sådan ändring av förslaget inte
påkallad. Staten såsom borgenär torde inte böra ställa andra krav för godtagande
av ackordsförslag än varje omdömesgill fordringsägare måste uppställa.
Jag kan i princip instämma i vad Sveriges advokatsamfund uttalat
i sitt remissyttrande, att kronan såsom innehavare av såväl skattefordringar
som andra fordringar bör kunna uppträda såsom vilken vanlig fordringsägare
som helst och efter affärsmässig prövning avgöra frågor om
fordringsförhållandets avveckling. Om man vill uppnå nämnda syfte får inte
enligt samfundets mening finnas bestämmelser som förhindrar eller inskränker
bevakningsmyndighetens fria handlande för kronan såsom borgenär.
Jag kan endast såtillvida biträda samfundets sist återgivna uttalande
som meddelade bestämmelser i förevarande ämne enligt min mening bör utformas
med hänsyn till affärsmässiga synpunkter. Bestämmelsen om ackord
beträffande skatt innehåller sålunda, att ackordsförslag må antas endast
om det befinns vara till fördel för det allmänna. Vid denna bedömning är
givetvis de ekonomiska synpunkterna avgörande.
Utredningen har i sitt betänkande uttalat, att skattefordran bör avskrivas
och inte avkortas till den del den inte skall betalas enligt medgivet
ackord. I sådant fall liksom vid avskrivning enligt 66 § uppbördsförordningen
är nämligen skälet till att fordringen inte kunnat uttas ytterst
gäldenärens insolvens. Ett antal remissinstanser har uttalat motsatt uppfattning
och härvid i huvudsak åberopat, att skattefordran som bortfallit
enligt nuvarande terminologi avkortas medan avskrivningsbeslut inte
inverkar på vederbörandes betalningsskyldighet och avskriven skatt därför
kan uppdebitcras ånyo.
Avkortning enligt 65 § uppbördsförordningen sker på grund av nedsätt -
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
ning i taxering eller meddelad befrielse från skyldighet att erlägga skatt,
medan avskrivning betingas av skattskyldigs eller arbetsgivares bristande
betalningsförmåga. I motsats till avkortning påverkar avskrivning av skatt
inte skattedebiteringen. Till grund för kommuns rätt att uppbära kommunalskatt
av statsverket ligger storleken av den debiterade kommunalskatten,
vilket betyder att inte avskrivning men väl avkortning av kommunalskatt
inverkar på det skattebelopp som tillkommer kommun. Staten
står så att säga risken för skattskyldigs insolvens beträffande kommunalskatt.
Vidare är förhållandet mellan debiterad skatt och avskriven
skatt av betydelse för statistiken angående resultatet av skatteindrivning.
Det sagda understryker lämpligheten i utredningens förslag att skatt som
bortfallit efter ackord bör avskrivas i likhet med vad som redan gäller för
skatt som inte kan uttas på grund av att den preskriberats. Det må understrykas
att anteckning om grunden för avskrivningen bör göras för att undvika
att det bortfallna skattebeloppet ånyo uppdebiteras.
Förordningen om ackord och avskrivning rörande vissa skatter. I likhet
med ett antal remissinstanser anser jag att begreppet skatt bör definieras i
författningstexten. Därvid bör samma definition ges som den som enligt
vad jag tidigare uttalat bör gälla vid utfärdande av bestämmelser om bevakning
och indrivning in. m., dvs. med skatt bör förstås statsmedel som
i riksstaten hänförs till bevillning med undantag av postmedel och andra
tullmedel än tull.
Såsom kammarkollegiet påpekat bör 1 § utformas under hänsynstagande
till den komplikation, som uppstår vid hänvisningen till avskrivningsbestämmelserna
i uppbördsförordningen, därigenom att sådan hänvisning
redan finns i vissa skatteförfattningar.
Den allmänna bestämmelsen om behörighet för central beskattningsmyndighet
eller länsstyrelse att avskriva skatt bör gälla endast där ej annat
är stadgat på grund av att särskilda regler härom redan gäller för
vissa skatter. Såsom exempel må anges sjömansskatten. Trots att sjömansskattenämnden
inte är att anse som central beskattningsmyndighet, har
nämnden f. n. att besluta om avkortning och avskrivning av ogulden sjömansskatt.
En länsstyrelse har ansett att det i 2 § bör tydligare än som skett anges
vilken länsstyrelse som avses. Jag anser emellertid att tveksamhet i detta
hänseende inte rimligen kan uppkomma. Med »länsstyrelsen» måste avses
den länsstyrelse som fastställt skatten i fråga eller den som uppdebiterat
eller kan uppdebitera skatten för indrivning.
Särskilda föreskrifter torde böra utfärdas för förordningens tillämpning.
I samband därmed bör gällande avskrivningsbestämmelse för kontrollstyrelsens
skatter (3 § kungörelsen den 19 juni 1942, nr 531) upphävas.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
Ackord rörande vissa avgifter. I motsats till utredningen anser jag att bestämmelser
om ackord rörande avgifter och annat, som utan att vara bevillning
enligt vad särskilt stadgats avskrivs enligt 66 och 67 §§ uppbördsförordningen,
inte bör infogas i en förordning som avser ackord beträffande
vissa skatter. I fråga om andra avgifter av sådant slag än de i 1 § uppbördsförordningen
omnämnda erfordras särskilda bestämmelser om att den
föreslagna bestämmelsen i uppbördsförordningen om antagande av ackordsförslag
skall gälla dessa avgifter.
De avgifter, varom här är fråga, är bl. a. arbetsgivaravgifter som uppbärs
av riksförsäkringsverket. Detta påkallar ändring i 30 § förordningen
den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m.
Enligt uttalande av riksförsäkringsverket i dess remissyttrande skulle
av utredningens förslag ej utan vidare följa, att det ankommer på länsstyrelserna
att anta ackordsförslag även i fråga om avgiftsbelopp som verket
bevakat i konkurs. Av den sist föreslagna författningsändringen torde
klart framgå, att sådan behörighet beträffande arbetsgivaravgifter tillkommer
enbart länsstyrelse.
Statsmedel som avses i kungörelsen den 4 december 1953 (nr 685) angående
inbetalning av vissa avgifter, som tidigare uppburits i samband med
den allmänna uppbörden, avskrivs också enligt uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser.
De utgör rester av grundskatter men även vissa
avgifter av ålderdomlig karaktär och uppgår till mycket obetydliga belopp
(jfr SU 1948: 153, 17:o, rskr 332 samt kungörelsen den 30 juni 1955,
nr 526, om upphörande av debitering och uppbörd av vissa grundskattebelopp
m. m.). I förevarande sammanhang torde samtliga dessa statsmedel
kunna betraktas som skatter och får således även utan särskild föreskrift
härom anses falla in under de föreslagna bestämmelserna om ackord rörande
vissa skatter.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att
1. antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till
a) förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272),
b) förordning om ackord och avskrivning rörande vissa skatter,
c) förordning om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, in. in.;
2. godkänna att åt försvarets civilförvaltning och kammarkollegiet upp -
66 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1965
dragés att vara bevakningsmyndigheter enligt de av mig förordade riktlinjerna;
3.
bemyndiga Kungl. Maj :t att beträffande statens fordringar med undantag
av
riksdagens och dess verks,
skatt, varmed förstås medel som i riksstaten hänföres till bevillning utom
postmedel och andra tullmedel än tull,
andra medel som avskrives enligt 66 och 67 §§ uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272),
böter eller annat som enligt särskilda bestämmelser indrives i samma
ordning som böter,
lån av statsmedel, inbegripet återbetalningspliktiga studiemedel,
fordringar som uppkommit på grund av statlig kreditgaranti,
dels antaga ackordsförslag som kan anses vara till fördel för det allmänna,
dels meddela eftergift av fordran på grund av gäldenärens sjukdom
eller därmed jämförlig orsak eller när det av annan anledning måste anses
uppenbart obilligt att utkräva betalning,
dels uppdraga åt myndighet att under nämnda villkor besluta i fråga
om ackord och eftergift;
4. bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna att vad som enligt författning
eller på annan grund gäller beträffande särskilt ansvar för statlig uppbördsman
(uppbördsmannaansvar) icke längre skall äga tillämpning.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Göran Sellvall
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
67
Bilaga 1
Utredningens förslag till
Kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Om bevakning och indrivning av kronans fordringar skall, där ej annat är
stadgat, gälla vad i denna kungörelse sägs.
Kungörelsen äger icke tillämpning å skatter, böter och viten samt lån av
statsmedel.
2 §•
Gäldas icke fordran i rätt tid, skall gäldenären omedelbart anmanas att
fullgöra sin betalningsskyldighet.
Erlägges ändock icke betalning, skola lämpliga åtgärder vidtagas, varvid
skall beaktas vad nedan sägs
3 §•
Kungl. Maj :t direkt underordnad myndighet samt, i den utsträckning
myndigheten förordnat, jämväl underlydande förvaltning må beträffande
fordran uppkommen inom dess ämbetsområde medgiva skäligt —- dock högst
ett års — betalningsanstånd, ansöka om betalningsföreläggande eller göra
lagsökning, påkalla utmätning, konkurs eller annan verkställighet, bevaka
fordringen i konkurs samt uppdraga åt allmän åklagare att i samband med
talan om ansvar utföra kronans målsägandetalan. Har myndigheten icke erhållit
behörighet enligt 7 § avskrivningsförordningen, må den för åtgärd
som ovan sägs samt för fortsatt indrivning överlämna fordringsärende till
bevakningsmyndighet samt skall, såvitt den ej eljest äger inför domstol föra
kronans talan, till bevakningsmyndighet överlämna sådant ärende som hänskjutits
till eller anses böra föranleda rättegång i vilken kronans talan icke
såsom målsägandetalan utföres av allmän åklagare.
Bevakningsmyndigheter äro kammarkollegiet för den civila statsförvaltningen
och försvarets civilförvaltning för försvarsväsendet.
Bevakningsmyndighet ävensom annan myndighet med behörighet enligt
7 § avskrivningsförordningen äger beträffande av myndigheten omhändcrliavda
fordringar vidtaga varje laga åtgärd för utkrävande av kronans rätt
samt medgiva längre betalningsanstånd än i första stycket sägs.
4 §■
Ärende avseende ogulden fordran, som icke omhänderhaves av myndighet
med behörighet enligt 7 § avskrivningsförordningen eller sådan myndighet
underordnad förvaltning, skall senast ett år efter förfallodagen för fortsatt
handläggning överlämnas till bevakningsmyndighet.
Har betalningsanstånd medgivits skall dock ärendet, sedan ett år förflutit
från den ursprungliga förfallodagen och därest det icke finnes grundad an
-
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
ledning antaga, att fordringen inom rimlig tid kommer att inflyta, utan oskäligt
dröjsmål överlämnas till bevakningsmyndigheten.
5 §•
Då fordringsärende överlämnas till bevakningsmyndighet, skall samtidigt
tillhandahållas de beträffande gäldenären och fordringen tillgängliga upplysningar
som kunna vara av betydelse för ärendets fortsatta behandling.
Myndighet som överlämnat ärendet har att på anmodan bistå bevakningsmyndigheten
vid ärendets handläggning.
6 §•
Bevakningsmyndighet skall på begäran lämna annan myndighet råd och
anvisningar rörande bevakning och indrivning av fordran och därmed sammanhängande
frågor, såsom om betalningsanstånd, ackord och t vistig fordrans
värde.
Bevakningsmyndigheterna och andra myndigheter med behörighet enligt
7 § avskrivningsförordningen skola sinsemellan samarbeta för åstadkommande
av effektivitet och besparingar i indrivningsarbetet.
7 §■
Behörighet enligt 7 § avskrivningsförordningen tillkommer försvarets civilförvaltning,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet
och domänstyrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft den
Kiingl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965
69
Bilaga 2
Utredningens förslag till
Förordning om avskrivning av vissa kronans fordringar samt medgivande av
ackord rörande sådan fordran (avskrivningsförordning)
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Om avskrivning av kronans fordringar samt medgivande av ackord rörande
sådan fordran skall, där ej beträffande vissa fordringar därom är särskilt
stadgat, gälla vad i denna förordning sägs.
Förordningen äger icke tillämpning å skatter, böter och viten samt lån av
statsmedel.
2 §•
Avskrivning innebär att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning
icke behöver vidtagas med mindre anledning uppkommer till antagande
att fordringen kan gäldas.
3 §•
Har gäldenär avlidit och finnes ej dödsbodelägare, som svarar för gälden,
skall fordringen avskrivas till den del den icke kunnat gäldas ur den avlidnes
tillgångar eller med anlitande av ställd säkerhet. Fordran hos juridisk
person, som trätt i likvidation, skall avskrivas till den del den icke kunnat
gäldas vid likvidationen och betalningsskyldighet för annan ej föreligger.
Annan till betalning förfallen fordran må avskrivas, om fordringens kapitalbelopp
icke överstiger 1 000 kronor samt ingen eller ringa möjlighet anses
föreligga att omedelbart eller framdeles utfå betalning eller indrivning av
fordringen skulle vålla mer arbete och kostnad än skäligt är och icke är påkallad
av principiella skäl. Har myndighet att gentemot samme gäldenär bevaka
flera till betalning förfallna fordringar, må dock dessa avskrivas endast
om deras sammanlagda kapitalbelopp icke överstiger 1 000 kronor.
4 §•
Bjuder gäldenär eller löftesmän ackord i konkurs eller enligt lagen om
ackordsförhandling utan konkurs, må ackordsförslaget bifallas, därest det
bedömes vara fördelaktigt och vad å kronans fordran, ränta däri inräknad,
bjudes i betalning med högst 1 000 kronor understiger fordringens kapitalbelopp.
Har myndighet att gentemot gäldenären eller löftesmannen bevaka
flera fordringar, må dock förslaget bifallas endast om vad å fordringarna
bjudes i betalning med högst 1 000 kronor understiger fordringarnas sammanlagda
kapitalbelopp.
Vad i första stycket sägs gäller även då gäldenär eller löftesmän eljest
bjuder ackord; dock att förslaget härom må bifallas endast på villkor att
jämväl övriga därav berörda borgenärer godkänna detsamma.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
5 §•
Har fordran avskrivits eller guldits enligt medgivet ackord, skall beslutet
om avskrivningen eller medgivandet av ackordet jämte den till grund härför
liggande utredningen och övriga handlingar i ärendet biläggas den beslutande
myndighetens räkenskaper.
6 §•
Behörig att avskriva fordran samt att medgiva ackord är varje under
Kungl. Maj :t direkt lydande myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna
inom myndighetens ämbetsområde.
Myndighet med sådan behörighet äger förordna, att behörigheten skall
helt eller delvis tillkomma jämväl myndigheten underlydande förvaltning.
7 §•
Konungen äger förordna, att därför särskilt lämpad myndighet må oavsett
beloppets storlek men med tillämpning i övrigt av bestämmelserna i denna
förordning verkställa avskrivning och medgiva ackord beträffande fordringar,
som myndigheten har att bevaka och indriva.
8 §•
Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående tillämpningen av
denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den , från och med vilken
dag vad som på grund av författning eller eljest gäller beträffande särskilt
ansvar för statlig uppbördsman (uppbördsmannaansvar) icke längre skall
äga tillämpning.
Genom förordningen upphävas
förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av
extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål,
kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser angående
handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål,
vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stadgat om avskrivnings-
och reskontreringsmål samt besvär i dylika mål, samt
kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning
av vissa kronans utestående fordringar.
Beträffande sådana anmärkningar vid uppbördsmäns räkenskaper, vilka
utställts till delgivning före förordningens ikraftträdande, skall vad dessförinnan
varit gällande angående avskrivnings- och reskontreringsmål fortfarande
tillämpas; dock må förvaltningsmyndighet som äger framställa sådan
anmärkning, om det finnes skäligt, underlåta att utkräva ersättning av uppbördsman
på grund av anmärkning, som fastställts efter ikraftträdandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
71
Bilaga 3
Utredningens förslag till
Förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 62 § uppbördsförordningen skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
62 §.
Finner länsstyrelsen efter anmälan
av utmätningsman eller eljest sådana
omständigheter föreligga, att skattskyldig
eller arbetsgivare, som jämlikt
denna förordning är ansvarig
för arbetstagares skatt, bör försättas i
konkurs här i riket för utfående av
skatt, skall länsstyrelsen förordna,
att utmätningsmannen skall göra
framställning därom; dock att, då
skattebelopp, för vilket den skattskyldige
eller arbetsgivaren häftar, understiger
etthundra kronor, sådan framställning
ej må ske, med mindre i det
föreliggande fallet synnerliga skäl
därtill äro.
Länsstyrelsen må, där så finnes
med hänsyn till föreliggande omständigheter
böra ske, uppdraga åt utmätningsman
att själv avgöra huruvida
framställning, som i föregående stycke
sägs, bör göras.
Föreslagen lydelse:
62 §.
Finner länsstyrelsen---där
till
äro.
Länsstyrelsen må--— bör gö
ras.
Bjuder skattskyldig eller arbetsgivare
som i första stycket sägs ackord,
må länsstyrelsen, såvitt fråga är om
skatt, bifalla ackordsfårslaget, därest
det bedömes vara fördelaktigt; dock
att ackordsförslag, som icke framställes
i konkurs eller enligt lagen
om ackordsförhandling utan konkurs,
må bifallas endast på villkor
att jämväl övriga därav berörda borgenärer
godkänna detsamma.
Denna förordning träder i kraft den
72
Kungi. Maj.ts proposition nr 160 år 1965
Bilaga 4
Utredningens förslag till
Förordning om avskrivning av vissa skatter, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vad i 66 § första stycket och 67 § andra stycket uppbördsförordningen
stadgas om avskrivning av skatt skall gälla jämväl annan än i nämnda förordning
avsedd skatt.
2 §•
I 62 § tredje stycket uppbördsförordningen angivna villkor för medgivande
av ackord rörande skatt skola gälla även beträffande övriga fordringar å
vilka nämnda förordnings avskrivningsbestämmelser äga tillämpning enligt
vad ovan eller eljest särskilt stadgats.
3 §.
Behörig att avskriva skatt enligt 1 § är vederbörande centrala beskattningsmyndighet
eller, där sådan icke finnes, vederbörande länsstyrelse.
Beslutanderätt i fråga som avses i 2 § tillkommer den myndighet som
äger avskriva fordringen.
4 §.
Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående tillämpningen av
denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den
Genom förordningen upphäves 3 § kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 531)
med vissa bestämmelser rörande uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas
till kontrollstyrelsen, m. m.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 160 år 1965
73
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Författningsförslag ............................ 2
Inledning ...................................................... 5
Historik ....................................................... 7
Bevakning och indrivning ...................................... 9
Gällande bestämmelser och praxis.............................. 9
Utredningen.................................................. 13
Remissyttrandena ............................................ 16
Departementschefen .......................................... 20
Avskrivning och ackord ........................................ 23
Gällande bestämmelser och praxis .............................. 23
Utredningen.................................................. 26
Remissyttrandena ............................................ 31
Departementschefen .......................................... 39
Eftergift ...................................................... 42
Gällande bestämmelser och praxis .............................. 42
Utredningen.................................................. 45
Remissyttrandena ............................................ 48
Departementschefen .......................................... 49
Avskrivning och ackord rörande skatter in. m..................... 51
Gällande bestämmelser....................................... 51
Utredningen.................................................. 52
Remissyttrandena ............................................ 54
Departementschefen .......................................... 61
Allmän motivering ......................................... 61
Specialmotivering .......................................... 63
Hemställan .................................................... 65
Bilagor. Av utredningen utarbetade författningsförslag ............ 67
MARCUS BOKTA. STHLM IW5 64057*