Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
1
Nr 159
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i brottsbalken m. m., given Stockholms slott
den 22 oktober 1965.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i brottsbalken,
2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1964 (nr 163)
om införande av brottsbalken,
3) lag angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964
(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,
4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen framläggs i syfte alt främja större enhetlighet inom de
nordiska lagstiftningarna förslag om vissa ändringar i reglerna om villkorlig
frigivning. Sålunda föreslås att den obligatoriska formen av villkorlig
frigivning slopas och att möjlighet öppnas till villkorlig frigivning efter halva
strafftiden. Vidare föreslås att prövotidens längd inte längre skall vara
fastslagen i lag utan bestämmas i varje särskilt fall inom en viss given ram.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. 1Vr 159
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
1) Förslag
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas, att 26 kap. 6—10 och 23 §§ brottsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
26 kap.
6
Den som undergår fängelse på
viss tid må, om det kan antagas
främja hans anpassning i samhället,
villkorligt frigivas sedan två tredjedelar
av tiden, dock minst fyra månader,
avtjänats (fakultativ villkorlig
frigivning).
Vid prövning av fråga om fakultativ
villkorlig frigivning skall särskilt
beaktas den dömdes uppförande
under anstaltstiden och sinnesriktning
vid den tid då frigivning
ifrågasättes, hans beredvillighet att
ersätta genom brottet uppkommen
skada samt de förhållanden i vilka
han skulle komma att försättas efter
frigivningen.
7
Den som undergår fängelse på viss
tid, ej under sex månader, skall villkorligt
frigivas när han avtjänat fem
sjättedelar av tiden (obligatorisk
villkorlig frigivning).
8
Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,
skall vid tillämpning av 6
§■
Den som undergår fängelse på
viss tid må villkorligt frigivas sedan
två tredjedelar av tiden eller, om
särskilda skäl föreligga, halva tiden
avtjänats. Frigivning må dock ej ske
förrän verkställigheten pågått minsl
fyra månader.
§•
Vid prövning av fråga om villkorlig
frigivning skall särskilt beaktas
den dömdes uppförande under anstaltstiden
och sinnesriktning vid den
tid då frigivning ifrågasättes, hans
beredvillighet att ersätta genom brottet
uppkommen skada samt de förhållanden
i vilka han skulle komma
att försättas efter frigivningen.
§•
Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,
skall vid tillämpning av 6 §
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 ar 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
och 7 §§ hänsyn tagas till den sam- hänsyn tagas till den sammanlagda
manlagda fängelsetiden. Som fängelse
anses härvid även förvandlingsstraff
för böter.
Om verkställighetstiden, — — —
Såsom avtjänad--------
9
Fråga om fakultativ villkorlig frigivning
prövas av den övervakningsnämnd
till vars verksamhetsområde
fångvårdsanstalten hör.
Beslut om obligatorisk villkorlig
frigivning meddelas av styresmannen
vid fångvårdsanstalten.
10
I beslut om villkorlig frigivning
skall fastställas en prövotid motsvarande
den tid som vid frigivningen
återstår av straffet, dock minst ett
år.
23
Förklaras villkorligt medgiven frihet
förverkad, skall med avseende å
frågan om ny villkorlig frigivning
återstoden av straffet anses såsom
nytt straff. Dömes icke den frigivne
samtidigt till fängelse på viss tid, må
dock fakultativ villkorlig frigivning
äga rum ändå att tid som i 6 § sägs
icke gått till ända.
fängelsetiden. Som fängelse anses
härvid även förvandlingsstraff för
böter.
bestraffningen verkställts.
3 § sägs.
§•
Fråga om villkorlig frigivning prövas
av den övervakningsnämnd till
vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten
hör.
I beslut om villkorlig frigivning
skall fastställas en prövotid av minst
ett och högst tre år eller, om den tid
som vid frigivningen återstår av
straffet överstiger tre år, högst fem
år.
§•
Förklaras villkorligt medgiven frihet
förverkad, skall med avseende ä
frågan om ny villkorlig frigivning
återstoden av straffet anses såsom
nytt straff. Dömes icke den frigivne
samtidigt till fängelse på viss tid, må
dock villkorlig frigivning äga rum
ändå att tid som i 6 § sägs icke gått
till ända.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. Den som då undergår fängelse
på viss tid, ej under sex månader, skall villkorligt frigivas från detta
straff senast när han avtjänat fem sjättedelar av tiden.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
2) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1964 (nr 163)
om införande av brottsbalken
Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 20 mars 1964 om införande av
brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
16 §.
Vad i 26 kap. 9 § forsta stycket
brottsbalken stadgas om att fråga
angående fakultativ villkorlig frigivning
prövas av övervakningsnämnd
skall icke äga tillämpning i den mån
Konungen så förordnar. I fråga om
prövningen av fakultativ villkorlig
frigivning av dömda, vilka omfattas
av förordnande som nu avses, skall
gälla följande.
1. Beslut om fakultativ villkorlig
frigivning meddelas av den kriminalvårdsnämnd
varom förinäles i 37
kap. 3 § brottsbalken.
2. Finner den----- — — ä
Vad i 26 kap. 9 § brottsbalken
stadgas om att fråga angående villkorlig
frigivning prövas av övervakningsnämnd
skall icke äga tillämpning
i den män Konungen så förordnar.
I fråga om prövningen av
villkorlig frigivning av dömda, vilka
omfattas av förordnande som nu avses,
skall gälla följande.
1. Beslut om villkorlig frigivning
meddelas av den kriminalvårdsnämnd
varom förinäles i 37 kap. 3 §
brottsbalken,
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 åt 1965
5
3) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt
Härigenom förordnas, att 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964 om behandling
i fångvårdsanstalt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
17
För den som börjat undergå fängelse
på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen
så snart ske kan fastställa
dagen för strafftidens slut eller, om
obligatorisk villkorlig frigivning
kommer i fråga, den dag då sådan
frigivning skall äga rum; tillika skall
fastställas den dag då fakultativ villkorlig
frigivning tidigast kan ske.
När ändring---- —---i
50
Om det prövas erforderligt för
ordnande av de förhållanden, i vilka
den intagne kommer att försättas
vid frigivningen, må han erhålla tillstånd
att, efter den dag då villkorlig
frigivning tidigast kan ske, lämna
anstalten för en tid av högst fjorton
dagar.
Tiden för — —------äro i
(Föreslagen lydelse)
§•
För den som börjat undergå fängelse
på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen
så snart ske kan fastställa
dagen för strafftidens slut. Överstiger
strafftiden fyra månader, skall
styrelsen därjämte angiva den eller
de dagar som äro av betydelse för
tillämpning av 26 kap. 6 § brottsbalken.
ärendet.
§•
Om det prövas erforderligt för
ordnande av de förhållanden, i vilka
den intagne kommer att försättas
vid frigivningen, må han erhålla tillstånd
att efter den dag då två tredjedelar
av strafftiden, dock minst fyra
månader, gått till ända lämna anstalten
för en tid av högst fjorton dagar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
It Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 159
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
4) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4
Registret skall-------
1. intagning i och frigivning från
anstalt av den som dömts till fängelse,
med angivande vid villkorlig
frigivning av den återstående straff -tidens längd; samt
2. anstaltsvårdens början, — — —
(Föreslagen lydelse)
§•
- anteckning om
1. intagning i och frigivning från
anstalt av den som dömts till fängelse,
med angivande vid villkorlig
frigivning av prövotiden och den
återstående strafftiden; samt
---sådan påföljd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
1 Senaste lydelse av 4
se 1964:549.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
7
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober
1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Gustafsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i
brottsbalken in. m. samt anför.
Inledning
Trots ganska betydande skiljaktigheter i de straffrättsliga reaktionssystemen
pågår alltsedan den 1 januari 1964 ett samarbete mellan de nordiska
länderna angående verkställighet av vissa brottspåföljder. Samarbetet
avser bl. a. verkställighet av domar på frihetsstraff. Enligt lagstiftningen
i varje nordiskt land ingår villkorlig frigivning som ett led i verkställigheten
av sådant straff. Innebörden av villkorlig frigivning är att den
dömde inte behöver avtjäna hela den i domen bestämda strafftiden utan
får en del av denna utbytt mot kriminalvård i frihet. Reglerna om villkorlig
frigivning skiljer sig dock på väsentliga punkter från ett nordiskt land
till ett annat.
Vid nordiskt justitieministermöte i Oslo den 8 december 1964 enades
man om att uppdra åt Nordiska straffrättskommittén att utreda frågan om
enhetliga regler om villkorlig frigivning.
Som underlag för frågans behandling inom Nordiska straffrättskommittén
framlades för Sveriges del i en departementspromemoria (Stencil Ju
1965: 3) ett utkast till lag om ändring i brottsbalken. Utkastet torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts a\
riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra
Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, Sveriges advo
-
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
katsamfund, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter oeli skvddsassistenter
samt Svenska fångvårdssällskapet.
Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden, dels av överåklagaren i
Stockholm som bifogat yttranden från chefsåklagaren Nylund och t. f.
chefsåklagaren Österberg, dels av överåklagaren i Malmö och dels av länsäklagaren
i Blekinge län.
Nordiska straffrättskommittén har behandlat frågan om enhetliga regler
om villkorlig frigivning vid sammanträden i Köpenhamn den 19 och
20 mars 1965 och i Reykjavik den 26—28 augusti 1965. Enligt vad jag inhämtat
från kommittén har inom denna enighet uppnåtts om enhetliga regler
om de formella förutsättningarna för villkorlig frigivning och om prövotidens
längd. För svensk del innebär detta att brottsbalkens bestämmelser
om villkorlig frigivning bör ändras.
Jag anhåller nu att få uppta detta ärende till behandling.
Gällande rätt m. m.
Nu gällande bestämmelser om villkorlig frigivning finns i 26 kap. brottsbalken.
Enligt dessa förekommer såväl fakultativ (6 §) som obligatorisk
(7 §) villkorlig frigivning från fängelse. Fakultativ villkorlig frigivning kan
ske sedan två tredjedelar av strafftiden, dock minst fyra månader, har avtjänats.
Sådan frigivning må beslutas, om det kan antas främja den dömdes
anpassning i samhället. Vid prövningen av fråga härom skall särskilt
beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning
vid den tid då frigivning ifrågasätts, hans beredvillighet att ersätta genom
brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle
lcomma att försättas efter frigivningen. Obligatorisk villkorlig frigivning
skall ske, när den som undergår fängelse på viss tid, inte under sex månader,
har avtjänat fem sjättedelar av tiden.
Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd
till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör. Beslut om
obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen vid anstalten
(9 §). Enligt kungörelsen den 6 november 1964 (nr 631) angående viss inskränkning
i övervakningsnämnds befogenhet att pröva fråga om fakultativ
villkorlig frigivning är sådan nämnd dock inte behörig att besluta frigivning
av den som undergår fängelse i mer än ett år. Beträffande sådan intagen
meddelas beslutet av kriminalvårdsnämnden, men övervakningsnämnden
är skyldig att med eget yttrande hänskjuta frågan om frigivning
till kriminalvårdsnämndens prövning, när övervakningsnämnden finner
att den intagne bör friges eller när han själv ansöker därom (16 § brottsbalkens
promulgationslag). I de fall då det ankommer på övervakningsnämnd
att meddela beslut i ärende om villkorlig frivgivning äger den dömde hos
kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämndens beslut
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1905
(37 kap. 7 § första stycket brottsbalken). Mot beslut av kriminalvårdsnämnden
får talan inte föras (37 kap. 11 § brottsbalken).
I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande
den1 tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst ett år (26
kap. 10 § brottsbalken). Under prövotiden skall den frigivne i princip stå
under övervakning. Finnes vid frigivningen eller senare att övervakning
inte är erforderlig, kan dock beslutas att övervakning inte skall äga rum.
Så länge prövotiden varar, kan den frigivne ställas under övervakning, när
skäl är därtill (It §). övervakningen handhas av övervakningsnämnd.
övervakare förordnas av övervakningsnämnd en eller av kiriminalvårdsnämnden.
när denna beslutar om fakultativ villkorlig frigivning (26 kap.
12 § första stycket brottsbalken och 16 § brottsbalkens promulgationslag).
Till övervakare förordnas skyddskonsulent, skyddsassistent eller annan
lämplig person. Om till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent
hos övervakningsnämnden, står övervakningen under överinseende av sådan
konsulent (26 kap. 12 § andra stycket brottsbalken).
Vissa allmänna skötsamhetskrav ställs på den frigivne. Han skall sålunda
hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på
kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla
förbindelse med honom (26 kap. 13 § brottsbalken). Han är vidare
skyldig att under prövotiden föra ett ordentligt och laglydigt leverne,
undvika skadligt sällskap, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt ställa
sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt brottsbalken eller enligt
föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Har han förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad som står
i hans förmåga för att fullgöra denna skyldighet (14 §). Särskilda föreskrifter
kan också meddelas rörande vad den frigivne har att iaktta under prövotiden.
Sådan föreskrift kan avse vistelseort eller bostad, användande av fritid,
förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid,
högst ett år åt gången, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda
alkoholhaltiga drycker. Annan liknande föreskrift kan också meddelas.
Om det finnes erforderligt, kan föreskrivas att den frigivne skall i
eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning underkasta sig läkarvård,
nykterhetsvård eller annan vård eller behandling. Har den frigivne
förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, kan föreskrifter meddelas
rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighctens fullgörande (15 §).
Föreskrift meddelas av övervakningsnämnden. Om den frigivnes utveckling
och personliga förhållanden i övrigt föranleder det, äger övervakningsnämnden
ändra meddelad föreskrift eller meddela ny föreskrift (16 §).
Föreskrift kan också meddelas av kriminalvårdsnämnden, när denna beslutar
om villkorlig frigivning (16 § promulgationslagen).
Iakttar den frigivne inte vad som åligger honom till följd av frigivningen,
kan övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
meddela föreskrift, efter omständigheterna besluta att varning skall meddelas
den frigivne, förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid
frigivningen bestämda tiden eller förelägga honom vid vite att iaktta meddelad
föreskrift (26 kap. 18 § brottsbalken). Kan det antas att villkorligt frigiven
som har åsidosatt sina åligganden inte skall låta sig rätta genom sådan
åtgärd, äger övervakningsnämnden förklara den villkorligt medgivna friheten
förverkad (19 §). När fråga har uppkommit om att vidta åtgärd i anledning
av misskötsamhet, kan övervakningsnämnden förordna att den frigivne
skall omhändertas i avbidan på vidare förordnande (22 §). Förverkande
kan ske också i anledning av nytt brott. Döms den frigivne för detta till
fängelse på viss tid, skall förverkande ske, om inte särskilda skäl är däremot
(34 kap. 4 §). Sker förverkande, anses återstoden av straffet som
nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning. Döms
den frigivne inte samtidigt till fängelse på viss tid, kan dock fakultativ
villkorlig frigivning ske innan den tid som sägs i 6 § har gått till ända
(26 kap. 23 §).
Villkorlig frigivning av livstidsfångar förekommer endast efter beslut om
nåd.
Före brottsbalkens ikraftträdande fanns bestämmelserna på området i
lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning. Enligt lagens
ursprungliga lydelse utgjorde den minsta strafftid, som den dömde skulle
ha avtjänat innan fakultativ villkorlig frigivning fick ske, åtta månader.
Minimitiden sänktes till fyra månader genom en år 1961 vidtagen lagändring,
som trädde i kraft den 1 juli samma år. Som förutsättning för fakultativ
villkorlig frigivning gällde enligt 1943 års lag att det med fog kunde
antas att den dömde efter frigivningen skulle förhålla sig väl. Vid prövningen
av frågan om sådan frigivning skulle beaktas, bl. a., brottets beskaffenhet,
dess orsaker och omständigheterna vid detsamma samt den
dömdes tidigare vandel. Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövades
av fångvårdsstyrelsen i förstärkt sammansättning och det ankom
också på den förstärkta styrelsen att ingripa mot villkorligt frigivna som
misskötte sig. För fakultativ villkorlig frigivning krävdes att den dömde
gjorde ansökan därom. Enligt brottsbalken ingår det däremot som ett
normalt led i verkställigheten att pröva, huruvida förutsättningar för sådan
frigivning föreligger. Något initiativ krävs alltså inte från den dömdes
sida och för villkorlig frigivning förutsätts inte heller att han samtycker
därtill.
Flertalet av dem som döms till frihetsstraff blir frigivna utan eftervård.
Under år 1964 Irigavs sålunda 7 094 personer efter utståndet straff, medan
antalet av dem som blev villkorligt frigivna utgjorde 3 352. Av dessa frigavs
1 483 fakultativt och 1 869 obligatoriskt. Under samma år frigavs
3 433 intagna med en strafftid av mer än fyra månader. Av dessa underlät
1 147 eller 33,4 % att göra ansökan om fakultativ villkorlig frigivning.
It
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
Brottsbalkens ikraftträdande har inte medfört någon utvidgning av tilllämpningsområdet
för villkorlig frigivning. Däremot har den nya ordningen
lett till en förskjutning från obligatorisk till fakultativ villkorlig frigivning.
Enligt preliminära uppgifter frigavs under första halvåret 1965
1 800 intagna villkorligt, varav 1 043 (57,9 %) fakultativt och 757 (42,1 %)
obligatoriskt. Motsvarande siffror för första halvåret 1964 var 1 661
villkorligt frigivna, varav 724 (43,6 %) fakultativt och 937 (56,4 %) obligatoriskt.
Lagstiftningen i övriga nordiska länder
Beträffande villkorlig frigivning gäller i de övriga nordiska länderna i
huvudsak följande.
Danmark: I Danmark förekommer två former av tidsbestämda frihetsstraff,
haefte och famgsel. Villkorlig frigivning sker inte från hsefte, som
i praxis inte förekommer på längre tid än 60 dagar. Däremot förekommer
sådan frigivning från famgsel. Enligt hittills gällande regler kunde den
dömde bli villkorligt frigiven sedan han avtjänat två tredjedelar av strafftiden,
dock minst nio månader. Han kunde även friges när hälften av
strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats, om särskilda skäl talade
därför. Prövotiden utgjordes av den återstående strafftiden, dock minst
två år. Enligt nyligen beslutade ändringar i strafflagen, vilka träder i kraft
den 1 oktober 1965, har minimitiden för villkorlig frigivning efter två
tredjedelar av strafftiden sänkts från nio till fyra månader. Även i fråga
om prövotidens längd har införts ändrade regler. Prövotiden skall nu fastställas
till minst ett och högst tre år. Om den återstående strafftiden överstiger
tre år, kan prövotiden dock fastställas till högst fem år. Vid misssköt
samhet från den dömdes sida gäller att prövotiden kan förlängas inom
den sålunda angivna ramen. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet
förenad med tillsyn. Livstidsfångar friges endast efter benådning. Möjligheten
till villkorlig frigivning efter hälften av stratttiden har utnyttjats endast
sparsamt. Antalet fall utgjorde under åren 1961—1964 i genomsnitt
77,5 per år. Villkorlig frigivning enligt 2/3-regeln har skett i ca 80 % av de
fall där regeln varit tillämplig.
Finland: Den som dömts till tidsbestämt frihetsstraff — tukthus eller
fängelse — och utstått minst sex månader kan bli villkorligt frigiven efter
hälften av straffet eller, i fråga om återfallsförbrytare, efter två tredjedelar
av strafftiden. Obligatorisk villkorlig frigivning sker — om inte annat förordnas
—- när en sjättedel av straffet återstår. Även i detta fall skall minst
sex månader vara avtjänade. Prövotiden utgörs av återstående strafftid, ökad
med ett år, dock högst fem år. Prövotiden kan förlängas med högst två år.
Tillsyn under prövotiden etableras alltid vid såväl fakultativ som obligatorisk
villkorlig frigivning. Livstidsfångar friges efter benådning. År 1964
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
uppgick antalet fakultativt villkorligt frigivna till 2 873 och antalet obligatoriskt
villkorligt frigivna till 998. Undantag från regeln om obligatorisk
villkorlig frigivning skedde 1962 i 10,3 % beträffande tukthusfångar och
6,4 % beträffande fängelsefångar.
Island: Villkorlig frigivning kan ske från fangelsi, när två tredjedelar
av strafftiden, dock minst åtta månader, avtjänats.. Prövotiden utgörs av
återstående strafftid, dock minst två år, och är förenad med övervakning.
Från den andra formen av frihetsstraff, varöhald, sker inte villkorlig frigivning.
Norge. Liksom i Danmark finns straffarterna fengsel och hefte.
\ lllkorlig frigivning kan äga rum endast från fengsel, inte från hefte.
Den sistnämnda straffarten tillämpas emellertid sedan länge inte alls.
Villkorlig frigivning kan ske sedan två tredjedelar av strafftiden, dock
minst fyra månader, avtjänats. Om särskilda omständigheter föreligger,
kan den som dömts till tengsel i tre år eller däröver villkorligt friges, när
han avtjänat hälften av straffet. Livstidsfångar kan villkorligt friges efter
tolv år. Prövotiden utgörs av återstående strafftid, dock minst två år. För
livstidsfångar är prövotiden tio år. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet
förenad med tillsyn. Praxis i fråga om beviljande av villkorlig frigivning
är tämligen restriktiv. Villkorlig frigivning synes inte förekomma i
mer än 45—50 % av de fall där sådan frigivning kan ske.
Det nordiska verkställighetssamarbetet
Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. in. trädde i kraft den
1 juli 1963. Enligt dess 36 § ankommer det på Kungl. Maj:t att förordna
om tillämpningen av lagen i förhållande till vart och ett av de Övriga
nordiska länderna. Enligt kungörelse den 22 november 1963 (nr 571) har
den svenska lagen trätt i tillämpning i förhållande till Danmark, Finland,
Island och Norge den 1 januari 1964. Då motsvarande beslut meddelats i
de övriga nordiska länderna, tog det avsedda samarbetet sin början sistnämnda
dag.
Verkställighetssamarbetet omfattar — förutom bötesdoinar och övervakning
av villkorligt dömda — domar på frihetsstraff och övervakning av villkorligt
frigivna. I dessa hänseenden innehåller den svenska lagen bl. a.
följande bestämmelser.
I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts,
i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i
Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på
begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske
är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i
riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till om
-
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
ständigheterna finnes lämpligast (5 §). Bifalls framställning om verkställighet
här i riket, skall i beslutet därom det ådömda straffet omräknas till
fängelse på lika lång tid (6 §). Det till fängelse omvandlade straffet är verkställbart
som om straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga
kraft (7 §).
Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängelse, må verkställas
i Danmark, Finland, Island eller Norge om den dömde när verkställighet
skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten. Uppehåller
han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen verkställas där, om
det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast (8 §).
övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge villkorligt
frigivits efter avtjänande, i Danmark av famgsel, i Finland av tukthus
eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av fengsel, kan på begäran
anordnas här i riket (10 §). Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid
och övervakningstid i den stat där frigivningen skett skall gälla som
om frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes
åligganden, som meddelats i anslutning till den villkorliga frigivningen,
äger tillämpning, om vederbörande övervakningsnämnd inte förordnar annat.
I övrigt äger svensk lags regler om villkorlig frigivning tillämpning beträffande
den hit överflyttade övervakningen, dock med det undantaget att
prövotiden inte får förlängas (12 §).
övervakning av den, som här i riket villkorligt frigivits, kan överflyttas
till Danmark, Finland, Island eller Norge (15 §).
Det nordiska samarbetet under tiden den 1 januari—den 31 december
1964 i fråga om verkställighet av frihetsstraff framgår av följande uppställning.
Domsland Verkställighet i
Danmark |
Finland |
Island |
Norge |
Sverige |
Summa |
|
Danmark |
— |
14 |
— |
37 |
64 |
115 |
Finland |
— |
— |
— |
— |
41 |
41 |
Island |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Norge |
4 |
2 |
— |
— |
18 |
24 |
Sverige |
26 |
113 |
— |
39 |
— |
178 |
Summa |
30 |
129 |
— |
76 |
123 |
358 |
Departementspromemorian
I promemorian anförs att den nordiska verkställighetslagstiftningen inte
har varit i kraft mer än drygt ett år. Erfarenheterna av hur lagstiftningen i
praktiken har fungerat är därför begränsade. Det har emellertid redan visat
sig att de skiljaktigheter som föreligger i de olika ländernas lagstiftningar
såvitt angår villkorlig frigivning har föranlett vissa olägenheter. Detta förhållande
talar för att man företar en översyn av bestämmelserna på detta
2f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 159
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1065
område. Principerna för villkorlig frigivning är i huvudsak desamma i alla
de nordiska länderna och skiljaktigheterna bottnar knappast i skilda kriminalpolitiska
värderingar.
I Finland och Sverige förekommer villkorlig frigivning både i den fakultativa
och den obligatoriska formen, medan de andra länderna har endast
fakultativ villkorlig frigivning. Regeln om obligatorisk villkorlig frigivning
är i Finland inte undantagslös. Den som i Sverige undergår fängelse på
t. ex. ett år blir däremot utan undantag villkorligt frigiven senast på den dag
då han avtjänat tio månader av tiden. Flyttas verkställigheten till Danmark,
har den dömde visserligen större utsikter att bli frigiven före tiomånadersdagen
men kan å andra sidan bli tvungen att avtjäna hela straffet. Fakultativ
villkorlig frigivning tillämpas nämligen i större utsträckning i Danmark
än i Sverige men en avsevärd del av de dömda får avtjäna hela straffet.
Denna olikhet inger betänkligheter med hänsyn till verkställighetssamarbetet.
I Sverige har före brottsbalkens antagande, bl. a. inom eftervårdsutredningen,
uttalats sympatier för att slopa den obligatoriska villkorliga frigivningen.
För denna form av villkorlig frigivning talar främst det förhållandet
att den innebär en garanti för att var och en som döms till en längre
tids frihetsstraff blir föremål för eftervård. Regeln skapar också större
rättssäkerhet än vid fakultativ villkorlig frigivning, eftersom den inte på
samma sätt inför ett moment av tidsobestämdhet. Å andra sidan är den
obligatoriska villkorliga frigivningen underlägsen den fakultativa från behandlingssynpunkt.
Kriminalpolitiska skäl talar sålunda för ett system
med enbart fakultativ villkorlig frigivning. Om ett slopande av den obligatoriska
villkorliga frigivningen kan bidra till större likformighet inom Norden,
bör en sådan reform därför kunna genomföras. Med den betydelse
som man i Sverige tillmäter eftervården får slopandet av den obligatoriska
villkorliga frigivningen dock inte leda till att de dömda annat än undantagsvis
vägras villkorlig frigivning. Utrymmet för att bestämma lämplig frigivningsdag
kommer dock att vidgas.
Den materiella förutsättningen för villkorlig frigivning anges i lagstiftningarna
med skiftande uttryckssätt. Även om praxis är ganska olika torde
man i stort sett i alla länderna anlägga samma betraktelsesätt vid prövning
av frågor om villkorlig frigivning. Från synpunkten av det nordiska verkställighetssamarbetet
kan det därför inte anses särskilt angeläget att eftersträva
större likformighet i detta hänseende. I och för sig finns det inte anledning
att föreslå ändring av den formulering som har kommit till användning
i brottsbalken. Slopas den obligatoriska villkorliga frigivningen, kan
det emellertid ifrågasättas, om inte detta förhållande bör föranleda jämkning
av den nuvarande förutsättningen för sådan frigivning i dess fakultativa
form för att ange att villkorlig frigivning är avsedd som ett regelmässigt
led i behandlingen. Frågan bör gälla inte om villkorlig frigivning skall
ske utan när den bör ske. Önskemålet om nordisk likformighet synes emel
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965 15
lertid tala mot en ändring som innebär att tillgången till villkorlig frigivning
vidgas.
Annorlunda förhåller det sig med bestämmelserna om den tidpunkt då
villkorlig frigivning tidigast kan ske. På detta område är skiljaktigheterna
mycket påtagliga och av väsentlig praktisk betydelse. I alla länderna krävs
att den dömde har avtjänat dels en viss kvotdel av strafftiden och dels eu
viss minimitid. I båda dessa hänseenden bör likformighet eftersträvas.
I alla länderna kan villkorlig frigivning ske, sedan den dömde har avtjänat
två tredjedelar av strafftiden. Dessutom finns i Danmark, Finland och
Norge möjlighet till sådan frigivning efter hälften av strafftiden. I Danmark
och Norge är regeln av supplementär natur och närmast avsedd för
fall av nådekaraktär. I Finland är det fråga om en huvudregel men den
gäller inte för återfallsförbrytare. När man vill finna en enhetlig regel,
bör det inte ifrågakomma att begränsa det utrymme som nu finns för villkorlig
frigivning. Det bör därför även i Sverige finnas möjlighet till villkorlig
frigivning efter halva strafftiden. Härvid uppkommer frågan om regeln
bör gälla generellt eller vara supplementär till 2/3-regeln.
Fakultativ villkorlig frigivning har i Sverige använts i avsevärt större
omfattning under de senaste åren än tidigare. Någon statistik som visar
vilken betydelse detta haft för kriminalitetsutvecklingen finns inte. Det
har emellertid uppgetts att den ökade användningen av sådan frigivning
har medfört en väsentlig förbättring av anstaltsdisciplinen och några negativa
verkningar synes inte ha framträtt. Mycket talar för att man nu
ytterligare vidgar tillämpningsområdet för villkorlig frigivning. Man kan
därigenom på ett tidigare stadium avbryta en anstaltsbehandling som inte
längre är påkallad från individualpreventiv synpunkt. Det blir också större
möjlighet att välja den frigivningsdag som är lämpligast i varje särskilt
fall. Tillräckliga skäl att begränsa en 1/2-regel till vissa fall föreligger inte
Övervägande skäl talar i stället för att den nuvarande 2/3-regeln byts ut
mot en 1/2-regel.
Vad angår minimitid gäller i Danmark, Norge och Sverige att villkorlig
frigivning kan ske tidigast efter fyra månader, i Finland tidigast efter sex
månader och i Island tidigast efter åtta månader. I de tre förstnämnda länderna
förekommer dessutom eu högre minimigräns. Danmark har en gräns
vid nio månader för tillämpning av 2/3-regeln. Förslag föreligger dock om
alt sänka denna gräns till fyra månader. I Norge är minimistrafftiden för
tillämpning av 1/2-regeln tre år och i Sverige måste strafftiden uppgå till
minst sex månader för att 5/6-regeln skall träda i tillämpning. Med hänsyn
till de regler som sålunda gäller kan det synas ligga nära till hands att söka
nå enighet om en minimitid för 1/2-regeln av fyra månader. Från svensk
synpunkt är det emellertid önskvärt att ytterligare något vidga tillämpningsområdet
för villkorlig frigivning. Den nuvarande fyramånadersgränsen är att
se mot bakgrund av kravet på minst sex månaders strafftid för obligatorisk
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
villkorlig frigivning (2/3 X 6 = 4). Med en 1/2-regel är det med hänsyn härlill
följdriktigt att sänka gränsen till tre månader. Slopas den obligatoriska
villkorliga frigivningen, kan man visserligen bortse från denna synpunkt.
Emellertid synes det i och för sig kriminalpolitiskt motiverat att på detta
sätt ytterligare vidga tillämpningsområdet för villkorlig frigivning. Anstaltsklientelet
kan uppdelas i två grupper, de som har strafftider över tre
månader och de som har strafftider på tre månader och därunder. Den
senare gruppen torde till största delen bestå av lagöverträdare som dömts
till fängelse av övervägande allmänpreventiva skäl och beträffande vilka
det inte föreligger något framträdande behov av eftervård. För denna grupp
gäller dessutom vissa särregler i fråga om behandlingen under anstaltstiden.
De som undergår fängelse på längre tid än tre månader torde som
regel behöva eftervårdande behandling och strafftiden är tillräckligt lång
för att det skall vara motiverat att använda villkorlig frigivning också som
en belöning för skötsamhet under anstaltstiden. Av dessa skäl föreslås därför
att minimitiden fastställs till tre månader.
Hittills har reglerna om förutsättningarna för villkorlig frigivning behandlats.
Också i fråga om utformningen av bestämmelserna om eftervården
bör större likformighet eftersträvas. Vad angår övervakning och den frigivnes
åligganden under prövotiden föreligger skiljaktiglieler i lagstiftningarna
men dessa är av övervägande formell natur. De reella skillnader
som finns sammanhänger närmast med att frivården är organiserad på olika
sätt i länderna. Det finns inte anledning att i detta hänseende frångå den
ordning som har fastslagits i brottsbalken. Däremot bör frågan om prövotidens
längd uppmärksammas.
1 Danmark, Island, Norge och Sverige motsvarar prövotiden i princip den
vid frigivningen återstående strafftiden. Regeln härom har emellertid kompletterats
med en föreskrift om att prövotiden alltid skall uppgå till en viss
minsta tid, i Danmark, Island och Norge två år och i Sverige ett år. Denna
föreskrift blir tillämplig i de flesta fall, eftersom det är relativt sällan
som straffåterstoden överstiger de angivna minimigränserna. Finland har
en annan konstruktion. Där utgör prövotiden ett år utöver den återstående
strafftiden, dock högst fem år. Före brottsbalkens ikraftträdande var den
kortaste prövotiden i Sverige endast sex månader och det har alltså nyligen
skett en förlängning. Alltjämt har Sverige den kortaste prövotiden av de
nordiska länderna. En prövotid av ett år är utan tvivel i många fall alltför
kort för det ofta ganska starkt kriminellt belastade klientel som det här
rör sig om. Mot en förlängning talar i viss mån att prövotiden kan komma
att stå i disproportion till den del av straffet, kanske en eller annan månad,
som villkorligt efterges. Ett annat skäl är att organisationen för eftervård
kan vara otillräckligt utbyggd för att kunna ta på sig en ökad beläst
ning. Det skulle emellertid vara fördelaktigt att åtminstone i begränsad
omfattning kunna fastställa den minsta prövotiden till längre tid än ett år.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965
A andra sidan torde prövotiden i regel inte behöva överstiga tre år annat
än vid mycket långa strafftider. Det synes därför och för att uppnå större
likformighet lämpligt att följa det förslag som töreligger i Danmark. Enligt
detta skall prövotidens längd bestämmas i anslutning till frigivningen
inom en given ram, nämligen minst ett och högst tre år eller, om straffäterstoden
överstiger tre år, högst fem år. Förslaget innebär vidare atl
prövotiden kan förlängas intill samma maximum i anledning av misskötsamhet
under prövotidens lopp. Med eu sådan regel blir förlängningsmöjligheten
beroende av vilken prövotid som fastställts vid Irigivningen. Den
i Sverige gällande ordningen, som innebär att prövotiden kan förlängas
med upp till ett år, synes vara att föredra. Någon ändring av denna bestämmelse
föreslås därför inte. I övrigt föreslås samma regel som i Danmark.
Godtas denna lösning i övriga nordiska länder, synes det förbud mot
förlängning av prövotid som gäller enligt nordiska verkställighetslagen kunna
upphävas.
Slutligen berörs i promemorian också frågan om villkorlig frigivning från
livstids frihetsstraff. Som framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser
kan den som undergår sådant straff i Norge bli villkorligt frigiven
efter tolv år. I de övriga nordiska länderna sker frigivning endast efter benådning.
Frågan torde ha ringa praktisk betydelse för det nordiska verkställighetssamarbetet.
Tillräckliga skäl föreligger därför inte att i detta
sammanhang föreslå någon ändring av gällande ordning.
Yttrandena
Det i promemorian framlagda lagförslaget har i stort sett lått ett positivt
mottagande av samtliga remissinstanser utom riksåklagarämbetet, överåklagaren
och chefsåklagarna i Stockholm samt länsåklagaren i Blekinge
län.
Vad beträffar de allmänna synpunkter och överväganden
som har redovisats i promemorian är remissinstanserna ense om
att det — mot bakgrunden av den gemensamma nordiska straffverkställigheten
— i och för sig är önskvärt att största möjliga överensstämmelse
uppnås mellan de nordiska ländernas verkställighetsregler. Delade meningar
råder däremot om detta önskemål motiverar de föreslagna ändringarna
av de svenska reglerna om villkorlig frigivning och om förslaget är
ägnat att underlätta det nordiska samarbetet. Sveriges advokatsamfund,
som anser det i hög grad otillfredsställande att straff som ådömts i ett av
de nordiska länderna skall få olika utformning beroende på var det avtjänas,
tillstyrker ändringarna under framhållande att man bör sikta mot eu
fullt enhetlig lösning av verkställigheten. Uttalanden i samma riktning har
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
gjorts av Svenska fångvårdssällskapet och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter. Också hovrätten för Västra Sverige tillstyrker
i princip förslaget under anförande att det är ägnat att skapa större
enhetlighet i det nordiska verkställighetssamarbetet. Kriminalvårdsnämnden
intar i huvudsak en liknande ståndpunkt. Nämnden framhåller att
det nordiska samarbetet synes ha fått en lovande start och att det från
olika synpunkter måste anses mycket angeläget att förutsättningar skapas
lör ytterligare utökat samarbete inom kriminalvården. Några ändringar
bör inte vidtas som kan medföra en längre gående splittring av frigivningsreglerna
i de olika länderna än den som nu förekommer. De i promemorian
föreslagna ändringarna är i huvudsak inte av en sådan art. Dock undandrar
det sig nämndens bedömande om det är lämpligt att de svenska reglerna
ändras innan Nordiska stralfrättskommittén har slutfört sitt uppdrag att
utreda frågan om enhetliga regler för villkorlig frigivning. Enligt hovrätten
över Skåne och Blekinge kan olägenheterna av skillnaderna mellan de nordiska
ländernas regler om villkorlig frigivning knappast avlägsnas enbart
genom att lagreglerna jämkas på sådant sätt att de kommer att formellt
överensstämma. De intagnas föreställning att verkställighet i det ena eller
andra landet är för dem mera fördelaktig beror inte på lagreglernas innehål!
utan på den faktiska tillämpningen. Endast om också denna i stora drag
görs enhetlig kan olägenheterna undanröjas. Hovrätten vill dock framhålla
att redan tillkomsten av överensstämmande lagregler ökar möjligheterna
för verkställighetsorganen att i särskilda frigivningsärenden ta hänsyn til!
den praxis som råder i det andra landet.
I motsats till tidigare angivna remissinstanser vill chefsåklagaren Nylund
ifrågasätta huruvida önskemålet om största möjliga överensstämmelse
mellan de nordiska ländernas verkställighetslagstiftning motiverar eu
ändring av de nuvarande reglerna om villkorlig frigivning. Eftersom det
rör sig om endast ett fåtal personer som avtjänar straff här efter dom i
annat nordiskt land kan det enligt hans mening knappast vara nödvändigt
att av den anledningen ändra på de bestämmelser som gäller ett relativt
stort antal intagna — 3 433 personer frigavs villkorligt år 1964. Länsåklagaren
i Blekinge län anlägger liknande synpunkter och framhåller vidare
att med hänsyn till den korta tid som förflutit, sedan den nordiska verkställighetslagstiftningen
trädde i kraft, ytterligare erfarenheter av lagstiftningen
bör avvaktas innan arbetet på eu ny reform påbörjas. Enligt riksåklagarämbetet
är de föreslagna ändringarna inte ägnade att leda till större
enhetlighet inom de nordiska länderna utan snarare tvärtom. Som exempel
anför ämbetet hl. a. att den föreslagna möjligheten till villkorlig frigivning
utan legala inskränkningar efter halva strafftiden är mera långtgående än
motsvarande regler i de andra länderna. Ämbetet efterlyser vidare en utredning
beträffande straffmätningspraxis i de olika länderna under anförande
att mera påtagliga olikheter i detta hänseende kan inverka på be
-
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 är 1965
dömningen av frågan huruvida eu i annat land etablerad ordning för villkorlig
frigivning är lämplig även för vårt lands vidkommande.
Riksåklagarämbetet anser vidare i likhet med länsåklagaren i Blekinge lön,
chefsåklagaren Nylund och t. f. chefsåklagaren Österberg att det är anmärkningsvärt
att ändringar föreslås i brottsbalkens påföljdssystem som
har införts efter ingående överväganden och trätt i kraft så sent som den
1 januari 1965. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge kan en viss tvekan
att nu göra en reform av reglerna om villkorlig frigivning inställa sig med
tanke på att någon erfarenhet ännu inte har hunnit insamlas av brottsbalkens
tillämpning och övervakningsnämndernas verksamhet. Ändringar i påföljdssvstemet
bör enligt riksåklagarämbetets mening inte vidtas utan att
tungt vägande skäl för en ändring kan påvisas. Enligt ämbetet har sådana
skäl inte redovisats i promemorian utan frågan om det är lämpligt att göra
fängelse till en relativt tidsobestämd påföljd bör ytterligare utredas. Exempelvis
måste utredas vilka konsekvenser som förslagets genomförande kan
komma att få i fråga om domstolarnas straffmätning.
Ovisshet i fråga om det utdömda frihetsstraffets längd kan enligt t. f.
chefsåklagaren österberg leda till skärpt straffmätning. Liknande synpunkter
har anförts av länsåklagaren i Blekinge län. I motsats härtill förutsätter
Sveriges advokatsamfund som självklart att domstolarna vid sin straffmätning
inte skall ta hänsyn till den utvidgade möjligheten att erhålla villkorlig
frigivning.
Förslaget att den obligatoriska villkorliga frigivni
n g e n slopas har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser, nämligen av hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen,
kriminalvårdsnämnden, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter, Svenska fångvårdssällskapet
och överåklagaren i Malmö. Enligt kriminalvårdsstyrelsen
är man inom svensk kriminalvård i stort sett ense såväl om den fakultativa
villkorliga frigivningens positiva betydelse som om att den obligatoriska
formen har avsevärda nackdelar. Det senare innebär inte att man på ett
avgörande sätt vill minska de villkorliga frigivningarnas antal utan enligt
samstämmig mening bör så stora grupper som möjligt omfattas av villkorlig
frigivning. Felet med den obligatoriska frigivningen den s. k. sjättedelen
— är att den kommer automatiskt på en alldeles bestämd dag, hur
illa den intagne än har skött sig, hur enständigl han än avvisar varje törslag
om hjälp och stöd. Det finns ett mindretal intagna som inte bör påtvingas
någon övergångsbehandling och för vilka hotet att få avtjäna den lilla återstoden
av straffet är eu menlös gest av samhället. Enligt styrelsens mening
är tiden nu inne att — som förslaget avser — sammangjuta de bada formerna
av villkorlig frigivning till en enda, som bör komma till tlitigl bruk
och göra det möjligt för övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämn
-
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
den att på ett från resocialiseringssynpunkt förnuftigt sätt anpassa frigivningen
till såväl belöningstanken som behovet av övergångsbehandling.
Av nu berörda remissinstanser har hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsnämnden,
Sveriges advokatsamfund och Svenska fångvårdssällskapet
velat särskilt understryka uttalandena i promemorian om eftervårdens
betydelse och vikten av att den obligatoriska frigivningens slopande
inte får medföra att de dömda annat än i undantagsfall vägras villkorlig
frigivning. Sålunda har kriminalvårdsnämnden förutsatt att — om
den obligatoriska formen avskaffas — frigivning skall kunna ske, företrädesvis
då kort tid av straffet återstår, även om förutsättningarna för kriminalvård
i frihet inte förefaller vara sådana som i regel bör krävas för
fakultativ villkorlig frigivning. Enligt Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter har, trots nackdelarna med den obligatoriska
villkorliga frigivningen, under åren mycket gott åstadkommits inom ramen
för denna frigivningsform. När föreningen tillstyrker dess avskaffande
är det under förväntan att den utvidgade fakultativa villkorliga frigivningen
skall nå så många flera och att de som trots allt inte kan komma i
fråga för villkorlig frigivning skall kunna tillföras stöd och hjälp under
frivilliga former.
överåklagaren i Malmö har anfört att det urskillningslösa obligatoriska
frigivandet inte bör ske i fortsättningen. Man bör mera än hittills beakta
att en inte alltför obetydlig del av fängelseklientelet utgörs av personer
som inte låter sig rätta av frihetsstraff och att en villkorlig frigivning för
deras vidkommande endast innebär att de får möjlighet att tidigare återfalla
i brott.
1 motsats till tidigare angivna remissinstanser har hovrätten äver Skåne
och Blekinge intagit en avvisande ståndpunkt till förslaget att avskaffa
den obligatoriska villkorliga frigivningen. Enligt hovrätten bör det först
göras en inventering av klientelet, de orsaker som för närvarande leder
till att frigivningen sker obligatoriskt och inte fakultativt samt behovet
av eftervårdande åtgärder. Därigenom skulle den praktiska effekten av
förslaget i denna del bättre kunna bedömas. Hovrätten har vidare anfört
att ett system med endast en form för villkorlig frigivning visserligen är
enklare och på ett mera lättfattligt sätt understryker att det lönar sig för
den intagne att sköta sig men att frågan inte bara gäller en jämförelse
mellan fakultativ och obligatorisk villkorlig frigivning utan också vad som
händer med dem som av olika skäl inte kommer i fråga till fakultativ
frigivning. Man kan enligt hovrätten knappast bortse från att en frigivning
helt utan övervakning och utan varje tvångsmedel är underlägsen även
den nuvarande obligatoriska frigivningen. De riktlinjer som har angetts i
promemorian för tillämpningen av de föreslagna reglerna om villkorlig
frigivning — bl. a. att de dömda inte annat än undantagsvis bör vägras
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
villkorlig frigivning och att denna skall utgöra ett regelmässigt led i behandlingen
— kommer knappast att kunna följas i praktiken. En viss
del av de obligatoriskt frigivna är väl sådana som till följd av brott mot
anstaltsdisciplinen eller på grund av sina personliga förhållanden i övrigt
har fått en begäran om frigivning avslagen. I sådana fall kan man nöja
sig med att flytta fram frigivningsdagen och behöver alltså inte helt avslå en
begäran om frigivning. En stor del av de intagna som nu friges obligatoriskt
är emellertid av olika skäl inte alls samarbetsvilliga. Åtskilliga ställer
sig avvisande därför att de inte har någon önskan eller någon förmåga att
uppfylla de krav som en övervakning medför. Bland dem finns en del särlingar,
för vilka det över huvud taget är svårt att åstadkomma adekvata
frigivningsförhållanden och som knappast kan anpassas i samhället utan
stöd av inackorderingshem, vårdanstalt eller någon annan liknande anordning
som för närvarande icke står till buds. Hovrätten ställer sig därför
tvivlande till att det kommer att bli möjligt att annat än i fråga om det
klientel som har mycket långa strafftider följa de i promemorian angivna
riktlinjerna. Enligt hovrätten blir den sannolika följden av ett slopande
av den obligatoriska villkorliga frigivningen att praxis i frigivningsärenden
ungefärligen anpassar sig till vad som nu är det vanliga i Danmark. Det
skulle alltså innebära att en stor del av klientelet, kanske en femtedel eller
en fjärdedel av dem som över huvud taget kan få villkorlig frigivning,
kommer att avtjäna strafftiderna helt. För dem skulle lagändringen alltså
innebära en förlängning av den faktiska strafftiden och åtskilliga av de
sämst rustade skulle komma att släppas ut från anstalterna utan eftervård
och utan övervakning.
Förslaget att den nuvarande 2/3-r egeln byts ut mot en
1/2-regel har tillstyrkts i princip av samtliga remissinstanser utom
riksåklagarämbetet, chefsåklagarna i Stockholm och länsåklagaren i Blekinge
län.
Bland de myndigheter som har tillstyrkt förslaget har några velat särskilt
betona att frigivning efter halva strafftiden inte bör ske mer eller mindre
automatiskt utan reserveras för speciellt gynnsamma fall. Hit hör hovrätten
för Västra Sverige och kriminalvårdsnämnden. Även kriminalvårdsstyrelsen
har anfört att möjligheten till villkorlig frigivning så snart halva
strafftiden avtjänats eller kort tid därefter bör användas i fall då från resocialiseringssynpunkt
starka skäl för frigivning föreligger. Möjligheten bör
samtidigt utnyttjas med återhållsamhet så att den av de intagna upplevs
som eu betydande förmån och sporrar till skötsamhet. Enligt styrelsen
vore det av värde om lagtexten kunde utformas så att den ger anvisning
om en sådan tillämpning. Överåklagaren i Malmö anser att frigivning redan
efter halva strafftiden bör komma i fråga endast i undantagsfall och i
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
vart fall inte beträffande återfallsförbrytare. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har tillstyrkt förslaget under förutsättning att enighet nås därom
mellan de nordiska länderna.
Kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, Föreningen Sveriges
skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt Svenska fångvårdssällskapet
har framhållit att förslaget i denna del innebär en ökad belastning
för de frivårdande organen och att behovet av ytterligare behandlingsresurser
måste beaktas noga. Enligt kriminalvårdsstyrelsen är de personalmässiga
verkningarna av förslaget på anstaltssidan svårare att förutse, men det
kan antas att en genomsnittlig avkortning av anstaltstiderna kommer att
medföra ökat arbete för de personalgrupper som är sysselsatta med intagnings-
och utskrivningsfrågor. Enligt Svenska fångvårdssällskapet blir konsekvensen
av förslaget en betydande variationsbredd från fall till fall i fråga
om frigivningstidpunkt och av denna tidsobestämdhet beträffande straffet
kan följa en ökad oro hos den intagne som kommer att återverka på
anstaltsledningen, övervakningsnämnden och skyddskonsulenten. Erfarenheterna
har visat att klientel med obestämd strafftid är mera svårskött än intagna
med tidsbestämda straff. Det är dock möjligt att detta beror främst
på att det som regel är svårare klientel som hänvisas till tidsobestämda reaktionsformer.
Inte heller bör förbises att den tidsovisshet som det blir fråga
om enligt förslaget inte har samma negativa färg som vid internering — där
den intagne riskerar förlängning av tiden — utan i stället innebär något för
den intagne positivt, dvs. ger honom möjlighet att bli fri tidigare. Detta
bör kunna öka möjligheterna att aktivera den intagne till att medverka i
den behandling som siktar mot en social rehabilitering.
Av de myndigheter som har avvisat förslaget om villkorlig frigivning efter
halva strafftiden har riksåklagarämbetet understrukit att förslaget är mera
långtgående än motsvarande regler i något annat nordiskt land. T. /''. chefsåklagaren
Österberg, som särskilt har framhållit nackdelarna av att straffet
görs tidsobestämt, har anfört att, om förslaget dikterats av sparsamhetsskäl,
bestämda invändningar måste riktas mot att temporärt söka lösa svårigheterna
i fråga om otillräckliga kriminalvårdsresurser genom en reform
av så vittgående betydelse för brottspåföljderna som den nu föreslagna.
Förslaget om en sänkning av minimitiden till tre månader
har tillstyrkts av kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges advokatsamfund och
överåklagaren i Malmö. Övriga remissinstanser har ställt sig tveksamma
eller avvisat denna utvidgning av den villkorliga frigivningen.
Enligt hovrätten för Västra Sverige synes de skäl som anföris i promemorian
till stöd för att gränsen bör sättas vid tre månader inte helt övertygande.
Inte heller är en sådan gräns ägnad att bidra till likformighet
inom de nordiska länderna. En liknande ståndpunkt intas av Svenska fångvårdssällskapet.
Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är effekten av
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
den nuvarande fyramånadersgränsen att strafftider mellan fyra och sex månader
i allmänhet inte används. Sänker man minimigränsen till tre månader
samtidigt som en hälftenregel införs, får man ett än mer utpräglat gap
mellan de korta strafftiderna utan eftervård och de längre strafftiderna
med eftervård. Önskvärdheten av en sådan klassificering av frihetsstraffen
kan vara diskutabel. Inte heller har den föreslagna ändringens återverkan
på eftervårdsorganens arbete studerats och övervägts. En sänkning av minimigränsen
synes alltså inte vara så otvivelaktigt önskvärd att den bör
påyrkas från svensk sida också för det fallet att den svenska lagstiftningen
på denna punkt skulle komma att skilja sig från de övriga nordiska ländernas
regler. Skulle däremot nordisk enighet kunna vinnas om en sådan
sänkning, anser hovrätten övervägande skäl tala för att vårt land ansluter
sig därtill.
Kriminalvårdsnämnden har anfört att en tremånadersregel kan synas
motiverad från svensk synpunkt men att den inte nu bör genomföras under
annan förutsättning än att de övriga nordiska länderna kan väntas
ena sig om samma gränsdragning.
Riksåklagarämbetet har reagerat mot uttalandet i promemorian att den
nuvarande fyramånadersgränsen är att se mot bakgrund av kravet på minst
sex månaders strafftid för obligatorisk villkorlig frigivning och att det därför
med den föreslagna 1/2-regeln skulle vara följdriktigt att sänka minimigränsen
till tre månader. Uttalandet vittnar enligt ämbetet om ett alltför
mekaniskt betraktelsesätt. De gränsdragningar som måste ske bör i stället
göras helt utifrån kriminalpolitiska överväganden.
De föreslagna ändringarna i fråga om prövotidens längd har i
princip tillstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, kriminalvårdsnämnden, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter, Svenska fångvårdssällskapet och överåklagaren
i Malmö. Vid en utvidgning av den villkorliga frigivningen kan enligt
kriminalvårdsnämnden tillgången till en längre prövotid än den nuvarande
vara av värde i vissa lägen, exempelvis när frigivning sker då endast
kort tid av straffet återstår men utan att de förutsättningar som i regel bör
krävas för villkorlig frigivning är uppfyllda. Överåklagaren i Malmö anser
att förslaget i denna del innebär möjlighet att bättre anpassa prövotiden
efter omständigheterna i det individuella fallet och att de föreslagna maximitiderna
synes vara väl avpassade. Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter har i sitt yttrande påpekat att de valmöjligheter i
fråga om prövotiden som förslaget medför kommer att ställa övervakningsnämnderna
inför ytterst ömtåliga avgöranden och kräva kvalificerade
insatser av tjänstemännen. Med den ökning av antalet villkorliga frigivningar
som samtidigt eftersträvas måste man dessutom förvänta sig ett ökat
antal övervakningsärenden för frivården, något som denna med nuvarande
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 dr 1965
resurser knappast kan bära utan att eftersätta uppmärksamheten på det
enskilda ärendet.
Även Sveriges advokatsamfund har ställt sig positivt till de föreslagna bestämmelserna
om prövotid, dock med den invändningen att längsta prövotid
borde sättas till tre år. Enligt samfundet är det orealistiskt att hålla en
människa under kontroll upp till fem år efter en villkorlig frigivning i
synnerhet som de verkligt långa straffen nästan undantagslöst ådöms engångsförbrytare,
nämligen vid grova våldsbrott.
Nordiska straffrättskommittén
Den enighet som har uppnåtts inom kommittén avser, som jag nämnde
tidigare, de formella förutsättningarna för villkorlig frigivning och reglerna
om prövotidens längd. Enligt kommittén bör lagstiftningen i dessa hänseenden
utformas i huvudsak efter mönster av vad som fr. o. m. den 1 oktober
1965 gäller i Danmark. Kommittén har ännu inte tagit ställning till frågan
om förlängning av prövotiden på grund av den dömdes misskötsamhet.
Departementschefen
För det nordiska samarbetet angående verkställighet av straff och vissa
andra brottspåföljder talar starka kriminalpolitiska och humanitära skäl.
Under förarbetena till den gemensamma nordiska lagstiftningen stod det
klart att skiljaktigheterna i ländernas bestämmelser om straff och straffverkställighet
kunde komma att vålla vissa svårigheter i samarbetet och
att enhetliga regler i dessa hänseenden borde eftersträvas. Erfarenheterna
hittills av sam arbetslagstift ningen har varit övervägande positiva. De visar
emellertid också att det är angeläget att strävandena efter överensstämmande
regler om brottspåföljderna och deras verkställande fortsätts. Det reformarbete
som är nödvändigt för att full överensstämmelse skall kunna
uppnås griper djupt in i varje lands rättssystem och är mycket omfattande.
Arbetet måste därför bedrivas i etapper och i första hand koncentreras till de
områden där reformbehovet i de olika länderna är mest framträdande och
där komplikationer har uppstått vid tillämpningen av den nuvarande
gemensamma lagstiftningen. Ett sådant område är reglerna om villkorlig frigivning.
Som jag nämnde inledningsvis har Nordiska straffrättskommittén
fått i uppdrag att utreda frågan om enhetliga regler i detta hänseende. Inom
kommittén har enighet uppnåtts om att de formella förutsättningarna för
villkorlig frigivning och frågan om prövotidens längd bör regleras i huvudsak
efter mönster av de bestämmelser som numera gäller i Danmark. Till
andra frågor — bl. a. vilka omständigheter som bör beaktas vid prövning
av fråga om villkorlig frigivning, vilka föreskrifter som skall kunna medde
-
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
las i samband med sådan frigivning och vilka åtgärder som skall kunna
vidtas i anledning av misskötsamhet av den dömde — har kommittén ännu
inte tagit ställning. De hänseenden i vilka enighet redan har nåtts inom
kommittén är av särskild betydelse för det nordiska verkställighetssamarbetet.
Jag anser därför att förslag bör framläggas redan nu om ändring av
brottsbalkens regler på detta område.
Bestämmelserna i brottsbalken om villkorlig frigivning innebär inte något
principiellt nytt i förhållande till vad som gällde tidigare. Visserligen
vidgades genom brottsbalken tillgången till fakultativ villkorlig frigivning
och avsikten var att denna frigivningsform skulle på ett annat sätt än förut
ingå som ett led i behandlingen av den dömde, men i övrigt förelåg vid balkens
tillkomst inte anledning att ifrågasätta eller i sak ompröva lämpligheten
av de dittills gällande reglerna. Från några håll, bl. a. av eftervårdsutredningen,
uttalades sympatier för att frångå systemet med de två formerna
för villkorlig frigivning — den obligatoriska och den fakultativa
men något direkt behov av en sådan reform framträdde inte. Sedan brottsbalken
nu har varit i kraft tre kvarts år, befinner sig frågan om den villkorliga
frigivningen i viss mån i ett annat läge. Bortsett från att de nuvarande bestämmelserna
har visat sig vålla olägenheter i det nordiska verkställighetssamarbetet
— och att det redan av den anledningen föreligger skäl att ändra
dem till större överensstämmelse med reglerna i de övriga nordiska länderna
— visar utvecklingen en ändrad praxis i ärenden om villkorlig frigivning.
En jämförelse mellan första halvåret 1964 och motsvarande tid år
1965 visar en markant ökning av den fakultativa villkorliga frigivningen. I
sammanhanget måste beaktas den upprustning som har skett av frivården
och de betydligt ökade resurser som nu står till förfogande för kriminalvård
i frihet.
Vad först beträffar frågan om den obligatoriska formen av villkorlig frigivning
bör slopas uttalas i departementspromemorian att denna form av
villkorlig frigivning visserligen medger större rättssäkerhet än, den fakultativa
men att den från behandlingssynpunkt är underlägsen den senare
samt att kriminalpolitiska skäl talar för eu övergång till villkorlig Irigivning
i enbart den fakultativa formen. Ett slopande av den obligatoriska villkorliga
frigivningen skulle i väsentlig mån bidra till att undanröja skiljaktigheterna
mellan de svenska frigivningsreglema, å ena, och de övriga nordiska
ländernas bestämmelser, å andra sidan, och därigenom underlätta det nordiska
verkställighetssamarbetet. Flertalet remissmyndigheter har också
förordat en övergång till ell system med endast eu form för villkorlig frigivning,
den fakultativa. Från kriminalvårdshåll har härvid framhållits att
avsevärda nackdelar är förbundna med den obligatoriska villkorliga frigivningen.
Representanter för frivården har dock samtidigt betonat att trots
nackdelarna under åren mycket gott har åstadkommits inom ramen för denna
frigivningsform. De betänkligheter som har yppats mot förslaget grundar
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
sig huvudsakligen på farhågor att en större eller mindre del av det klientel
som för närvarande friges obligatoriskt, och som oftast är det svårast belastade,
inte skulle komma i fråga för fakultativ villkorlig frigivning utan
lriges törst etter till fullo avtjänad strafftid och utan att bli föremål för
någon eftervård.
Den obligatoriska villkorliga frigivningen infördes efter noggranna kriminalpolitiska
överväganden. Huvudtanken var att alla som undergår frihetsstraff
på längre tid behöver eftervård. Under de år som har gått har
emellertid denna frigivningsform visat sig vara förbunden med betydande
behandlingsmässiga nackdelar. Jag hänvisar härvid till vad kriminalvårdsstyrelsen
har anfört i sitt remissyttrande. Dessutom har den försvårat det
nordiska verkställighetssamarbetet. Jag anser därför att man bör lösa frågan
om eftervården på en annan väg och föreslår i enlighet med departementspromemorian
att den obligatoriska villkorliga frigivningen avskaffas.
Villkorlig frigivning bör således i fortsättningen ske endast fakultativt. Med
anledning av de nyss angivna betänkligheterna vill jag framhålla att även
med denna ordning villkorlig frigivning skall ske i stort sett i samma utsträckning
som för närvarande. Behovet av eftervård för det klientel som
med nuvarande regler friges obligatoriskt bör tillgodoses inom ramen för
den fakultativa frigivningen. Härtill återkommer jag i det följande.
Vad angår förutsättningarna för villkorlig frigivning har i departementspromemorian
föreslagits ändrade regler beträffande den kvotdel av strafftiden
som skall ha avtjänats och beträffande den minimitid under vilken
verkställigheten skall ha pågått. Sålunda föreslås att den nuvarande regeln
att frigivning kan ske sedan 2/3 av strafftiden har avtjänats ersätts med
bestämmelse om att frigivning må ske redan efter det att den dömde har
avtjänat halva tiden samt att minimitiden sänks från fyra till tre månader.
Som skäl för att den dömde bör kunna bli villkorligt frigiven redan efter
halva strafftiden åberopas i promemorian att man bör ha möjlighet att pa
ett tidigare stadium avbryta en anstaltsbehandling som inte längre är påkallad
från individualpreventiv synpunkt och att man bör ha större möjligheter
att välja den frigivningsdag som är lämpligast i varje särskilt fall.
Därjämte hänvisas till att frigivning efter hälften av straffliden är möjlig i
Danmark, Finland och Norge.
Under remissbehandlingen har den föreslagna regeln fått ett övervägande
positivt mottagande. Man har dock från flera håll framhållit att den bör
tillämpas med urskillning och att det bör krävas starka skäl från resocialiseringssynpunkt
för att frigivning skall få ske redan efter halva strafftiden.
i den kritik som har riktats mot förslaget betonas bl. a. att förslaget
är mera långtgående än motsvarande bestämmelser i de övriga nordiska
länderna.
Enligt min mening är de behandlingsmässiga och kriminalpolitiska skäl
som har anförts i promemorian för eu liälftenregel så starka, att möjlighet
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
hör öppnas till villkorlig frigivning redan när halva strafftiden har avtjänats.
En generell regel härom är emellertid ägnad att inge betänkligheter inte
minst med hänsyn till det nordiska samarbetet. Jag är därför inte beredd
att följa förslaget i denna del utan förordar att för villkorlig frigivning alltjämt
som huvudregel skall gälla att den dömde har avtjänat minst 2/3 av
strafftiden men att sådan frigivning i begränsad omfattning skall kunna
ske efter halva strafftiden. En sådan möjlighet till villkorlig frigivning innan
den dömde har avtjänat 2/3 av tiden torde i första hand få betydelse i
fråga om unga lagöverträdare och personer som undergår långvariga straff.
Den bör dock inte gälla enbart för vissa kategorier av klientelet utan stå
öppen i alla fall där en tidig frigivning är starkt motiverad från resocialiseringssynpunkt.
Regeln om villkorlig frigivning sedan 2/3 av strafftiden
har avtjänats bör därför kompletteras med bestämmelse om att sådan frigivning
må ske efter halva strafftiden, om särskilda skäl föreligger.
Vad beträffar den föreslagna sänkningen av minimitiden från fyra till
tre månader torde en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för villkorlig
frigivning vara i och för sig önskvärd. Att med nuvarande behandlingsresurser
ställa de ytterligare anspråk på skyddskonsulentorganisationen och
övervakningsnämnderna som en sänkning av minimitiden skulle innebära,
är emellertid enligt min mening knappast tillrådligt. Härtill kommer att en
tremånadersgräns enligt övervägandena inom Nordiska straffrättskommittén
inte är aktuell inom de övriga nordiska länderna. Jag är därför inte
beredd att följa förslaget i denna del.
Som jag sade tidigare bör även en ordning med enbart fakultativ villkorlig
frigivning medge att villkorlig frigivning sker i stort sett i samma utsträckning
som för närvarande. Sådan frigivning bör ingå som ett regelmässigt
led i behandlingen av den dömde och endast undantagsvis bör det
få förekomma att han helt vägras villkorlig frigivning. I fortsättningen bör
prövningen alltså mer än hittills gälla inte om frigivning skall ske utan när
den skall äga rum. Under sådana förhållanden är det inte längre nödvändigt
att särskilt framhålla — såsom vid den nuvarande fakultativa villkorliga
frigivningen — att frigivningen kan antas främja den dömdes anpassning i
samhället. Prövning av fråga om sådan frigivning bör alltjämt ske med
beaktande av de omständigheter som anges i 26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.
I fråga om utformningen av eftervården föreslås i promemorian ändrade
regler om prövotidens längd. Förslaget innebär att prövotiden — i stället
för att principiellt motsvara den återstående strafftiden — skall bestämmas
i varje enskilt fall inom en given ram, minst ett och högst tre år. Vid mycket
långa strafftider, d. v. s. om straffåterstoden överstiger tre år, vidgas ramen
till högst fem år. Nuvarande möjlighet till förlängning av prövotiden
föreslås bestå oförändrad.
Förslaget har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Man
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
hax- ansett att tillgången till en längre prövotid än den nuvarande är av
värde och att det är fördelaktigt att kunna anpassa prövotiden efter omständigheterna
i det individuella fallet. Själv är jag av samma mening. Även
de föreslagna maximitiderna synes vara väl avpassade. Med hänsyn härtill
och då de föreslagna ändringarna i fråga om prövotiden är ägnade ait underlätta
det nordiska samarbetet, förordar jag, att dessa ändringar genomförs.
Frågan om förlängning av prövotiden efter frigivningen har inte slutbehandlats
inom Nordiska straffrättskommittén. Anledning föreligger inte
att ändra de regler som nu gäller om sådan förlängning av prövotiden.
På grund av vad jag nu har anfört bör ändringar företas i brottsbalkens
bestämmelser om villkorlig frigivning. Dessa ändringar föranleder följdändringar
i lagen den 20 mars 1964 (nr 163) om införande av brottsbalken,
lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt och lagen
den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Ändringarna avser vissa av bestämmelserna i 26 kap. De nuvarande föreskrifterna
i 6 § första stycket att villkorlig frigivning må ske sedan 2/3 av
tiden har avtjänats bör kompletteras med bestämmelse om att sådan frigivning
må ske sedan halva tiden har avtjänats, om särskilda skäl föreligger.
Av skäl som jag förut har nämnt bör den i samma lagrum upptagna
bestämmelsen att villkorlig frigivning må ske, om sådan frigivning kan antas
främja den dömdes anpassning i samhället, utgå ur lagtexten. Slopandet
av den obligatoriska formen av villkorlig frigivning medför att bestämmelserna
i 7 g och 9 § andra stycket bör utgå och att redaktionella ändringar
bör vidtas i 6 § första stycket, 8 §, 9 § första stycket och 23 §. Nuvarande
bestämmelser i 6 § andra stycket torde, för undvikande av en lucka i paragrafföljden,
överföras till 7 § och redaktionellt jämkas. I 10 § bör de ändringar
företas som föranleds av att prövotiden i fortsättningen skall fastställas
individuellt inom den i det föregående angivna tidsramen.
Förslag till följdändringar
Om den obligatoriska villkorliga frigivningen slopas, bör 16 § lagen om
införande av brottsbalken redaktionellt jämkas.
De föreslagna reglerna om villkorlig frigivning föranleder ändring i 17
och 50 §§ lagen om behandling i fångvårdsanstalt.
1 17 §, som innehåller regler angående strafftidsberäkning, stadgas för
närvarande att kriminalvårdsstyrelsen skall för den som börjat undergå
fängelse på viss tid så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens
slut. Om obligatorisk villkorlig frigivning skall äga rum, skall dock i stäl
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965 29
let anges den dag då detta skall ske. Därjämte skall anges den dag då
fakultativ villkorlig frigivning tidigast kan ske.
Om den obligatoriska formen av villkorlig frigivning slopas, bör regeln
om att dagen för strafftidens slut skall fastställas gälla generellt och således
oavsett strafftidens längd. Även i fortsättningen bör fastställas dag för
villkorlig frigivning. De föreslagna bestämmelserna i 26 kap. 6 § brottsbalken
förutsätter för sin tillämpning att både den dag då halva tiden har avtjänats
och den dag då två tredjedelar av strafftiden har gått till ända anges
i strafftidsresolutionen, såframt de ej inträffar tidigare än den dag då
den dömde har avtjänat fyra månader. Överstiger strafftiden fyra men ej
åtta månader, bör sålunda fastställas den dag då verkställigheten kommer
att ha pågått i fyra månader. Om strafftiden överstiger sex månader, bör
även anges den dag då två tredjedelar av tiden har avtjänats. Vid strafftider
över åtta månader bör förutom nyss nämnda dag anges den dag då
halva strafftiden gått till ända. Uttryckliga föreskrifter härom torde inte
behövas. Det torde vara tillräckligt om i 17 § stadgas alt kriminalvårdsstyrelsen
skall fastställa den eller de dagar som är av betydelse för tillämpning
av 26 kap. 6 § brottsbalken.
Enligt 50 § lagen om behandling i langvårdsanstalt må intagen beviljas
s. k. långtidspermission efter den dag då villkorlig frigivning tidigast kan
ske. Även i fortsättningen bör för möjlighet att erhålla sådan permission
gälla att den intagne avtjänat minst fyra månader och två tredjedelar av
tiden. Bestämmelserna i 50 § bör därför jämkas i redaktionellt hänseende.
Enligt 4 § lagen om allmänt kriminalregister skall vid villkorlig frigivning
i registret antecknas den återstående strafftidens längd. Anteckningen
upplyser för närvarande även om prövotiden, eftersom enligt 26 kap. 10 §
brottsbalken denna motsvarar den återstående strafftiden, dock minst ett
är. Med hänsyn till förslaget att prövotid i fortsättningen skall fastställas
i varje särskilt fall inom en viss given ram, bör i 4 § föreskrivas att registret
skall innehålla anteckning om prövotiden.
Ikraftträdande
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1960.
Någon särskild övergångsbestämmelse synes inte behövas. I
I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till
1) lag om ändring i brottsbalken;
2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1961 (nr 163)
om införande av brottsbalken;
3) lag angående undrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 196b
(nr 511) om behandling i fångvårdsanstalt;
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
4) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister.
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga l),1 måtte för det i 87 §
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Martti Heino 1
1 Bilagan har uteslutits här. Lagförslagen är likalydande med de förslag som är fogade vid
propositionen utom såtillvida att övergångsbestämmelse saknas i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i brottsbalken.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
31
Bilaga 2
Promemorians
Utkast
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas, att 26 kap. 6—10 och 23 §§ brottsbalken skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
6§.
Den som undergår fängelse på viss
tid må, om det kan antagas främja
hans anpassning i samhället, villkorligt
frigivas sedan två tredjedelar av
tiden, dock minst fyra månader, avtjänats
(fakultativ villkorlig frigivning).
Vid prövning av fråga om fakultativ
villkorlig frigivning skall särskilt
beaktas den dömdes uppförande under
anstaltstiden och sinnesriktning
vid den tid då frigivning ifrågasättes,
hans beredvillighet att ersätta
genom brottet uppkommen skada
samt de förhållanden i vilka han
skulle komma att försättas efter frigivningen.
7 §•
Den som undergår fängelse på viss
tid, ej under sex månader, skall villkorligt
frigivas när han avtjänat fem
sjättedelar av tiden (obligatorisk
villkorlig frigivning).
8§.
Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,
skall vid tillämpning av 6
och 7 §§ hänsyn tagas till den sammanlagda
fängelsetiden. Som fängelse
anses härvid även förvandlingsstraff
för böter.
Om verkställighetstiden,--
Såsom avtjänad —----
(Föreslagen lydelse)
6§.
Den som undergår fängelse på viss
tid må, om det kan antagas främja
hans anpassning i samhället, villkorligt
frigivas sedan han avtjänat hälften
av tiden, dock minst tre månader.
7 §•
Vid prövning av fråga om villkorlig
frigivning skall särskilt beaktas
den dömdes uppförande under anstaltstiden
och sinnesriktning vid
den tid då frigivning ifrågasättes,
hans beredvillighet att ersätta genom
brottet uppkommen skada samt de
förhållanden i vilka han skulle komma
att försättas efter frigivningen.
8§.
Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,
skall vid tillämpning av 6 §
hänsyn tagas till den sammanlagda
fängelsetiden. Som fängelse anses
härvid även förvandlingsstraff för
böter.
— — bestraffningen verkställts.
-------3 § sägs.
32
Knngl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
(Nuvarande lydelse)
9§.
Fråga om fakultativ villkorlig frigivning
prövas av den övervakningsnämnd
till vars verksamhetsområde
fångvårdsanstalten hör.
Beslut om obligatorisk villkorlig
frigivning meddelas av styresmannen
vid fångvårdsanstalten.
10 §.
I beslut om villkorlig frigivning
skall fastställas en prövotid motsvarande
den tid som vid frigivningen
återstår av straffet, dock minst ett
år.
23 §.
Förklaras villkorligt medgiven frihet
förverkad, skall med avseende å
frågan om ny villkorlig frigivning
återstoden av straffet anses såsom
nytt straff. Dömes icke den frigivne
samtidigt till fängelse på viss tid, må
dock fakultativ villkorlig frigivning
äga rum ändå att tid som i 6 § sägs
icke gått till ända.
(Föreslagen lydelse)
9§.
Fråga om villkorlig frigivning prövas
av den övervakningsnämnd till
vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten
hör.
10 §.
I beslut om villkorlig frigivning
skall fastställas en prövotid av minst
ett och högst tre år eller, om den tid
som vid frigivningen återstår av
straffet överstiger tre år, högst fem
år.
23 §.
Förklaras villkorligt medgiven frihet
förverkad, skall med avseende å
frågan om ny villkorlig frigivning
återstoden av straffet anses såsom
nytt straff. Dömes icke den frigivne
samtidigt till fängelse på viss tid, må
dock villkorlig frigivning äga rum
ändå att tid som sägs i 6 § icke gått
till ända.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
I fråga om den som vid lagens ikraftträdande är villkorligt frigiven
skola de äldre bestämmelserna beträffande prövotidens längd alltjämt tilllämpas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
33
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 oktober 1965.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,
regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.
Enligt lagrådet den 5 oktober 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 1 oktober 1965, hade Kungl. Maj:t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring
i brottsbalken; 2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars
1964 (nr 163) om införande av brottsbalken; 3) lag angående ändrad lydelse
av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvärdsanstalt;
4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963
(nr 197) om allmänt kriminalregister.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gunvor Bergström.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
Lagrådet:
Bestämmelserna om villkorlig frigivning har ändrats såväl genom lagstiftning
år 1961 som genom brottsbalken, vilken trädde i kraft den 1 januari
1965. Några mera ingående erfarenheter rörande verkningarna av
brottsbalkens reaktionssystem har uppenbarligen inte kunnat göras under
den korta tid balken gällt. Det i remissprotokollet angivna statistiska materialet
angående svensk frigivningspraxis efter brottsbalkens ikraftträdande
avser endast ett halvt år och får självfallet bedömas med försiktighet.
Givetvis hade det varit av värde om större erfarenheter rörande tillämpningen
av institutet villkorlig frigivning i dess nuvarande utformning och verkningarna
därav förelegat, innan fifågan om att ge institutet en ändrad utformning
upptas till prövning. Att en ändring redan nu föreslås är emellertid
synbarligen inte i första hand betingat av att en reform av kriminalpolitiska
skäl funnits angelägen. Den närmaste anledningen till att frågan
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965
upptagits har i stället varit önskemålet att främja enhetlighet inom de nordiska
lagstiftningarna. Införande av likformiga bestämmelser åstadkommer
visserligen inte i och för sig också enhetlig tillämpning utan det måste förutses
att betydande olikheter kommer att bestå även därefter. Tillkomsten
av sådana lagregler ger emellertid ökade möjligheter att verka för samordning
och likformighet i praxis. Eftersom det framstår som angeläget att på
allt sätt främja det nordiska verkställighetssamarbetet synes skäl föreligga
för att de svenska bestämmelserna om formella förutsättningar för villkorlig
frigivning och om prövotidens längd redan nu bringas i överensstämmelse
med lagstiftningen i övriga nordiska länder.
Det förslag till gemensam nordisk lagstiftning som nu framlagts medför
för svensk rätts del att den obligatoriska formen av villkorlig frigivning
slopas. De skäl av kriminalpolitisk natur som anförts för att ta bort den
obligatoriska formen synes i och för sig övertygande. Den fakultativa formen
blir då den enda, och det skall alltså bero, icke på direkt lagbestämmelse
utan på särskilt beslut om och i så fall när den dömde skall frigivas
i förtid. Det är tydligt, att inte alla de som enligt nu gällande regler skulle
vara hänvisade till att erhålla obligatorisk villkorlig frigivning bör avtjäna
straffet till fullo. Också öppnas enligt det remitterade förslaget möjlighet
att i stället tillämpa den fakultativa formen i det att det nu gällande villkoret,
att sådan frigivning måste kunna antagas främja den intagnes anpassning
i samhället, har tagits bort ur lagtexten. Lagrådet har icke någon
erinran häremot. Den föreslagna nya ordningen kan emellertid inte anses
innebära en sådan utvidgning av området för den fakultativa villkorliga
frigivningen att alla, som för närvarande friges obligatoriskt, i fortsättningen
kommer i fråga för fakultativ villkorlig frigivning. Såsom av kriminalvårdsstyrelsens
yttrande framgår finns nämligen ett mindretal intagna som avvisar
varje förslag om hjälp och stöd och som inte bör påtvingas någon
övergångsbehandling och för vilka hotet att få avtjäna den lilla del av
straffet, som återstår vid nuvarande obligatorisk villkorlig frigivning, framstår
såsom meningslöst. I dessa fall torde en villkorlig frigivning te sig som
en åtgärd utan nytta och rent av ägnad att, mera allmänt tillämpad, försvaga
de gynnsamma verkningar det villkorliga frigivningsinstitutet är avsett
att medföra. Frigivningen torde då inte böra ske före strafftidens utgång.
Det kan emellertid antas att det antal fall då villkorlig frigivning inte bör
komma i fråga blir jämförelsevis ringa.
Enligt förslaget skall, om särskilda skäl föreligger, villkorlig frigivning
kunna ske redan sedan halva strafftiden avtjänats. Lagrådet biträder förslaget
i denna del. Lagrådet finner dock angeläget understryka vikten av att
angivna möjlighet, såsom departementschefen framhållit, begagnas endast
i begränsad omfattning, nämligen då en tidig frigivning i det enskilda fallet
är starkt motiverad från resocialiseringssynpunkt.
1 fråga om tillämpningen av institutet villkorlig frigivning ger den före -
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
slagna lagtexten av naturliga skäl endast knapphändig vägledning. Lagrådet
vill till de uttalanden som departementschefen gjort härom foga några
synpunkter. I anslutning till vad departementschefen anfört och till vad
lagrådet tidigare framhållit utgår lagrådet härvid från att avtjänande av
hela strafftiden skall förekomma endast i ett fåtal fall och att å andra sidan
frigivning före den tidpunkt då 2/3 av tiden gått till ända endast skall
förekomma i begränsad omfattning. Såsom normalt förutsätts alltså att frigivning
sker någon gång vid eller efter nämnda tidpunkt men före strafftidens
slut. Därvid skall beaktas vissa i lagen angivna förhållanden. I varje
fall i den mån dessa avser den intagnes uppförande under anstaltstiden torde
inte kunna undvikas att en viss schematisering i bedömandet kommer
att visa sig bli nödvändig. Det kan sålunda förutses att bedömningen av i
vad mån misskötsamhet, t. ex. i form av rymning eller fylleri, skall inverka
vid bestämmande av dag för frigivningen måste ske något så när enhetligt.
Om kraven på den tid som skall ha avtjänats visar stor variation
från fall till fall uppkommer lätt en känsla av att avgörandena bestäms avorättvisa
och godtycke. Blir en sådan uppfattning mera allmän bland de
intagna motverkas därigenom syftet med institutet. Det kan alltså ligga en
fara i att arbeta med ett system med långtgående differentiering av frigivningstider.
Å andra sidan förutsätter den nya ordningen att frigivning inte
skall ske vid någon i förväg generellt fastställd tidpunkt utan bestämmas
efter förhållandena i det särskilda fallet. Institutet bör alltså inte handhas
så, att det blir en allmänt spridd uppfattning bland de intagna att frigivning
efter 2/3 av strafftiden sker mer eller mindre automatiskt. Det kan erbjuda
svårigheter att förena dessa delvis motstridiga synpunkter. Tillämpningen
måste dock präglas av ett genomtänkt betraktelsesätt, så att ojämnhet inte
uppkommer genom att än den ena, än den andra synpunkten tillmäts övervägande
vikt.
Vad förslaget innehåller i fråga om prövotidens längd föranleder ingen
erinran.
Lagrådet vill slutligen framhålla angelägenheten av att tillräcklig och
kvalificerad personal finns såväl på anstalterna för att förbereda utskrivningsfrågor
som hos arbetsförmedlingsorganen samt att erforderliga åtgärder
vidtas så att de organ inom frivården som i första hand har att
handlägga ärenden om villkorlig frigivning har tillräckliga personella och
ekonomiska resurser för att möta den ökade arbetsbelastning som förslagets
genomförande kan väntas medföra.
F. rf. justitierådet Lind och justitierådet Brunnberg:
Det remitterade förslaget till lag om ändring i brottsbalken är avsett alt
träda i kraft den 1 januari 1%G. Någon särskild övergångsbestämmelse har
icke givits. Avskaffandet av den obligatoriska formen av villkorlig frigivning
synes emellertid göra en sådan bestämmelse nödvändig.
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
Enligt en allmänt vedertagen grundsats får strafflag icke ges tillbakaverkande
kraft, när den medför straffbeläggande av förut straffri gärning eller
skärpning av förut stadgade påföljder. Det sistnämnda har i Europarådets
av Sverige biträdda konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna angivits så, att högre straff icke
får utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens
begående. Den ifrågavarande grundsatsen anses icke gälla regler
om verkställighet av straff. Detta torde vara föranlett av praktiska hänsyn,
varjämte ju är påtagligt att utvecklingen beträffande straffverkställighet
i allmänhet gått i mildrande riktning. Emellertid är tänkbart, att även beträffande
nya straffverkställighetsbestämmelser det krav på rättsskydd
lör den enskilde som ligger bakom grundsatsen stundom kan få särskild
lyngd och svårigheterna för dess praktiska beaktande framstå som mindre
betydande. Att någon berövas friheten inverkar på ett särskilt ingripande
sätt i hans och hans familjs liv. Enligt all erfarenhet räknar de intagna,
som naturligt är, anstaltstidens längd som något av central betydelse för
dem. Skall någon enligt meddelad straffdom vara berövad friheten under
tid, som är maximerad i domen och genom då gällande lag, synes principiella
skäl och billighetshänsyn föranleda att ny lagstiftning icke skall
förlänga tiden, icke ens om så är avsett att ske endast undantagsvis. Såsom
ett fall då ett sådant betraktelsesätt synes ha lagts till grund vid utformande
av övergångsbestämmelser kan anmärkas 1906 års lag angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum.
Den som blivit dömd före den 1 januari 1966 bör därför vara bibehållen
vid rätt till obligatorisk villkorlig frigivning. Häri bör då inbegripas även
dom som meddelats före nämnda dag och som sedermera fastställts eller
eljest vunnit laga kraft. Det skall sålunda ankomma på övervakningsnämnderna
eller kriminalvårdsnämnden att beakta att för den som avtjänar
straff enligt äldre dom kan finnas en viss — av kriminalvårdsstyrelsen
angiven — tidsgräns, utöver vilken han icke får kvarhållas i anstalt.
1 enlighet härmed föreslås en övergångsbestämmelse av innehåll att den
som före den 1 januari 1966 dömts till fängelse på viss tid, ej under sex
månader, skall villkorligt frigivas från detta straff senast när han avtjänat
fem sjättedelar av tiden. Detta innebär således att den intagne kommer att
frigivas senast vid den tidpunkt, då han enligt hittills gällande regler skulle
ha erhållit obligatorisk villkorlig frigivning. Däremot kommer även i dessa
fall de nya reglerna om att villkorlig frigivning må ske redan efter halva
strafftiden att bli tillämpliga och villkoret att frigivning skall antagas främja
den intagnes anpassning i samhället att falla bort. Likaledes skall de
ändrade bestämmelserna om prövotidens längd äga giltighet. Vid samtidig
verkställighet av flera fängelsestraff torde en regel av angiven innebörd
medföra, att frigivning måste ske senast då till slutdagen återstår en sjättedel
av straff som ådömts före ikraftträdandet. Har villkorligt medgiven
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965
frihet förklarats förverkad före ikraftträdandet, gäller detta en sjättedel
av återstoden av straffet. Om däremot förverkandet sker efter ikraftträdandet,
skall jämlikt 26 kap. 23 § brottsbalken straffåterstoden anses såsom
nytt straff med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning, och den
föreslagna övergångsbestämmelsen är alltså icke tillämplig beträffande
denna återstod.
Justitierådet Söderlund och regeringsrådet Äbjörnsson:
Enligt det remitterade förslaget skall de nya reglerna för villkorlig frigivning
träda i kraft den 1 januari 1966. Någon särskild övergångsbestämmelse
har inte ansetts erforderlig. Avskaffandet av den obligatoriska
villkorliga frigivningen synes emellertid aktualisera vissa övergångsproblem,
som torde kräva någon form av reglering. Här åsyftas det förhållandet,
att den som enligt hittills gällande regler skulle ha erhållit obligatorisk
villkorlig frigivning, när han avtjänat 5/6 av strafftiden, kan komma
att -— om ingen särskild övergångsbestämmelse meddelas — friges vid
senare tidpunkt eller i vissa fall först vid strafftidens slut.
För svensk rätts del gäller den allmänna grundsatsen att strafflag icke
äger tillbakaverkande kraft i det att strängare straff ej må ådörnas än som
skulle följa vid tillämpning av lag som gällde när gärningen företogs.
Grundsatsen lärer emellertid i princip icke avse bestämmelser om verkställighet
av straff utan kommer regelmässigt nya bestämmelser i sådant hänseende
att tillämpas i fråga om tidigare ådömda straff ulan att hänsyn tas
till om förändringen medför en förbättring eller försämring av den dömdes
ställning. Det kan emellertid göras gällande att grundsatsen bör vinna tilllämpning
i sådana fall då de nya verkställighetsreglerna ges sådant innehåll
alt straffet därigenom blir ett annat än del domstolen avsett vid dess
utmätande. Den ändring av brottsbalken, varom nu är fråga, kan icke
ar.ses vara av den genomgripande natur som nyss sagts. Enligt den teknik
för utmätande av straff som tillämpas i svensk rätt tas nämligen i regel
icke hänsyn till de bestämmelser som gäller för verkställighet av straff.
Anledning saknas alltså att anta att domstolar vid strafftidens utmätande
beaktat att tiden på grund av bestämmelserna om obligatorisk villkorlig
frigivning i verkligheten blir kortare än den i domen upptagna. Den
angivna grundsatsen vid tillämpning av ny strafflag synes alltså icke i och
för sig nödvändiggöra en övergångsbestämmelse i lörevarande fall.
Emellertid förtjänar övervägas om inte en övergångsbestämmelse kan
framstå som påkallad av andra skäl. Därvid synes man vad gäller frågan
om avgränsningen av de fall, som bör omfattas av övergångsbestämmelsen,
ha alt välja mellan att låta dagen för domen bli avgörande eller också alt
begränsa regeln till att avse den som den 1 januari 1966 undergår fängelse.
De skäl som kan åberopas för en särskild övergångsbestämmelse gör sig
emellertid inte gällande med samma styrka i båda fallen. För den som
38
Kungl. Mnj:Is proposition nr 159 år 1965
börjat avtjäna sitt straff har dagen för frigivningen blivit en realitet på ett
helt annat sätt än för den som först i en framtid skall börja undergå straflet.
Enligt gällande bestämmelser åligger det kriminalvårdsstyrelsen att för
den som undergår fängelse fastställa den dag, då obligatorisk villkorlig
frigivning skall äga rum. Genom att det sålunda föreligger ett direkt beslut
om frigivningsdagen kommer en ändring i detta hänseende att på ett alldeles
särskilt sätt markera att den nya lagen medfört en försämring i den
intagnes ställning. Det kan därför förutses att flertalet som vid årsskiftet
avtjänar straff och som enligt hittills gällande regler skulle ha villkorligt
irigivits sedan 5/6 av strafftiden gått till ända kommer att uppfatta en
utebliven villkorlig frigivning som en skärpning av det ådömda straffet.
En dylik följd av förslaget bör undvikas, icke minst med hänsyn till den
verkan den kan antas få på förhållandena vid fångvårdsanstalterna. Väljes
dagen för domen som den avgörande tidpunkten kan förutses att en sådan
ordning föranleder ett avsevärt administrativt merarbete vid den praktiska
tillämpningen av bestämmelsen. Ävenså måste man räkna med att det
kommer att dröja ganska länge, innan det nya systemet för villkorlig frigivning
blir helt genomfört, vilket även ur sakliga synpunkter framstår såsom
olägligt.
Enligt vår mening talar sålunda övervägande skäl för att begränsa övergångsbestämmelsen
till att avse endast redan intagna. I redaktionellt hänseende
bör övergångsbestämmelsen ges det innehållet, att den som den 1
januari 1966 undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall
villkorligt trigivas från detta straff senast när han avtjänat 5/6 av tiden.
I övrigt skall de nya reglerna för villkorlig frigivning helt tillämpas även
i dessa fall.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj
1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt
Juslitierådet Söderland:
Den möjlighet alt ge tillstånd att lämna fångvårdsanstalt, som avses med
bestämmelsen i 50 §, har tillkommit för att främja fakultativ frigivning särskilt
genom att den intagne på detta sätt kan beredas tillfälle att själv
medverka till att ordna sina bostads- och arbetsförhållanden efter frigivningen.
Det kan förutsättas att behov av att kunna meddela sådant tillstånd
kan visa sig föreligga även i sådana fall då fråga uppkommer att bevilja
villkorlig frigivning, ehuru endast halva strafftiden avtjänats. Med hänsyn
härtill bör bestämmelsen enligt min mening vidgas till att avse även dessa
fall. Givetvis skall en på detta sätt ökad möjlighet att lämna tillstånd utnyttjas
endast i samma begränsade omfattning som enligt motiven till lag
om ändring i brottsbalken förutsättes skola ske i fråga om villkorlig frigivning,
innan den dömde avtjänat 2/3 av strafftiden. Jag förordar därför
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965
ett tillägg till 50 § av innehåll att, om synnerliga skäl föreligger, tillstånd
må meddelas, sedan halva strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats.
F. d. justitierådet Lind och justitierådet Brunnberg:
Godtages den av oss föreslagna övergångsbestämmelsen till lagen om
ändring i brottsbalken, bör för sådan intagen som däri avses i stället för
strafftidens slut fastställas den dag då enligt nämnda bestämmelse frigivning
senast skall äga rum. Ett stadgande härom bör fogas till ikraftträdandebestämmelsen
i förevarande lag.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 15!) år 1065
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 22 oktober
1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Andersson, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman. Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 19 oktober
1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 oktober 1965 remitterade
förslagen till
1) lag om ändring i brottsbalken,
2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1964 (nr 163)
om införande av brottsbalken,
3) lag angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964
(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,
4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och förordar att i den
föreslagna lagen om ändring i brottsbalken upptas en övergångsbestämmelse
av innehåll, att den som den 1 januari 1966 undergår fängelse på viss tid, ej
under sex månader, skall villkorligt friges från detta straff senast när han
avtjänat fem sjättedelar av tiden.
Föredraganden hemställer, att lagförslagen med nämnda tillägg måtte
jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Per Bylén
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 65055 ?