Kungl. Maj.ts proposition nr 1AA år 1965

1

Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående tomträttslån till
kommuner; given Stockholms slott den 15 oktober 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås riktlinjer för statliga lån (tomträttslån) till kommuner
som upplåtit tomträtt till mark, för vars bebyggande statliga bostadslån
beviljats. Lånen skall ha till syfte att stimulera ökad användning av
tomträttsinstitutet. Enligt förslaget skall lånen löpa med ränta motsvarande
normalräntan för lån från statens utlåningsfonder samt efter 10 års amorteringsfrihet
återbetalas på 30 år. Förslaget innebär vidare att lånen skall
lämnas från lånefonden för bostadsbyggande samt långivningen handhas
av länsbostadsnämnderna.

1 •—Bilaga till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 1A4

2

Kungi. Maj.ts proposition nr H4 år 1965

Utdrag av protokollet över inrikesärenden hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 15 oktober 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om tomträttslån
till kommuner och anför.

Markpolitiska utredningen,'' som tillkallades år 1963 för att utreda och
lägga fram förslag om statliga stödåtgärder till främjande av en aktiv kommunal
markpolitik, har den 21 september 1964 avlämnat betänkandet Kommunal
markpolitik (SOU 1964: 42). I betänkandet lägger utredningen fram
förslag om statens medverkan vid kommunernas finansiering av markförvärv
och tomträttsupplåtelser.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av poststyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, lantmäteristyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen — efter hörande av länsbostadsnämnderna
— fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, länsstyrelna
i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Västernorrlands län, expropriationsutredningen,
1963 års markvärdekommitté, bostadspolitiska kommittén,
bostadsbyggnadsutredningen, kommunalrättskommittén, 1962 års fritidsutredning,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Svenska
byggnadsentreprenörföreningen, Kommunkredit AB och Näringslivets byggnadsdelegation.
Till länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden av vissa
kommuner.

Av skäl som anges i det följande bör utredningens förslag om särskilt stöd
för finansieringen av kommunala markförvärv prövas senare. Däremot torde
frågan om stöd för kommunernas finansiering av tomträttsupplåtelser nu
få tas upp till behandling.

1 Bankdirektören Gösta Renlund, ordförande, och departementsrådet Göte Svenson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1965

3

Nuvarande förhållanden

Tomträtt, som avses i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom, är en för visst ändamål mot årlig avgäld upplåten nyttjanderätt till
fastighet under obestämd tid. Tomträtt kan upplåtas i fastighet, som tillhör
kronan eller kommun eller som eljest är i allmän ägo, samt med Kungl.
Maj :ts medgivande i fastighet, som tillhör stiftelse. Avtal om upplåtelse kan
inte sägas upp av tomträttshavaren men däremot av fastighetsägaren, om det
är av vikt för denne, att fastigheten används för bebyggelse av annan art
eller eljest på annat sätt än tidigare. Sådan uppsägning kan dock ske endast
till utgången av vissa tidsperioder. Upplåts tomträtt för bostadsbebyggelse,
är den första perioden 60 år och varje följande period 40 år, om inte längre
tid överenskommes. Den årliga avgälden kan omprövas med hänsyn till
ändringar i markens värde, med vissa undantag dock endast vid utgången
av bestämda perioder. Har tomträtt upplåtits för bostadsbebyggelse är varje
period, under vilken avgälden i princip inte kan ändras, 20 år. När sådan
tomträtt upphör på grund av uppsägning är fastighetsägaren skyldig att lösa
byggnad och annan egendom, som utgör tillbehör till tomträtten.

Tomträttshavaren är skyldig att hos inskrivningsdomaren söka inskrivning
av tomträtten. Inskrivning förutsätter, att fastigheten är gravationsfri.
Efter inskrivning av tomträtt får inteckning inte beviljas i fastigheten.
I tomträtten kan, sedan den inskrivits, inteckning meddelas för såväl fordran
som t. ex. nyttjanderätt och servitut.

Huvudparten av mark för bostadsproduktion under åren 1958—1962 har
enligt en av utredningen gjord undersökning förmedlats av kommunerna.
Sådan förmedling innebär i regel att kommun förvärvat mark samt, efter
avslutad planläggning och sedan exploateringsarbetena utförts, sålt den
färdiga tomtmarken eller upplåtit tomträtt till den. Beträffande flerfamiljshus
förmedlade kommunerna mark för en tredjedel av de nybyggda
lägenheterna inom tidigare bebyggda områden och för mer än 80 % inom
nyexploateringsområden. För småhus var andelen kommunmark ca 65 %.
I flertalet fall har kommunerna sålt marken till byggherrarna. Utom i de
tre största städerna har tomträtt upplåtits i ringa omfattning. Utanför dessa
städer byggdes år 1962 endast 4 % av lägenheterna i flerfamiljshus inom
nyexploateringsområden på tomträttsmark medan motsvarande andel fem
år tidigare var 13 %. Användningen av tomträtt i samband med bostadsbyggande
har alltså gått tillbaka.

Kommunala markförvärv och tomträttsupplåtelser finansieras dels med
lån, dels med skattemedel. Uppgifter som utredningen hämtat ur primärmaterialet
till den kommunala finansstatistiken visar, att under åren
1960—1962, då det var relativt lätt alt erhålla lån, fastighetsförvärv angavs
som låneändamål vid upptagande av lån för ett belopp motsvarande två

4

Kungl. Maj ris proposition nr Hi år 1965

tredjedelar av investeringarna i de fastigheter som kommunerna köpte under
samma tid. En av utredningen gjord sammanställning av uppgifter
från ea 370 kommuner, som var skyldiga att upprätta bostadsbyggnadsprogram,
visar att de kommunala fastighetsköpen, kommunala företags köp
oräknade, stigit från ca 128 milj. kr. år 1958 till ca 355 milj. kr. år 1962
och att fastighetsförsäljningarna stigit från ca 85 milj. kr. år 1958 till ca
126 milj. kr. år 1962.

Av de årligen nyproducerade bostadslägenheterna tillkommer 90—95 %
med stöd av statliga bostadslån. Bostadslånen beviljas med belopp som
utgör viss andel av ett låneunderlag, vilket bestämmes på grundval av
schablonmässigt beräknade mark- och byggnadskostnader. Uppförs huset
på tomträttsmark, minskas emellertid låneunderlaget med tomtvärdet. Detta
beräknas i regel till ett belopp motsvarande den kapitaliserade tomträttsavgälden.
När avgälden är mindre än som kan anses normalt minskas
låneunderlaget med det av länsbostadsnämnden uppskattade tomtvärdet.

Utredningen

Utredningen anför, att en aktiv kommunal markpolitik är en nödvändig
beståndsdel i samhällsbyggandet. Kommunalt markinnehav utgör enligt
vad utredningen funnit en förutsättning för att kommunerna skall kunna
utöva ett bestämmande inflytande på bebyggelsens lokalisering och utformning
samt på tidsschemat för samhällsbyggandet. Kommunerna bör
förvärva nyexploateringsmark för att främja en hög och jämn produktion
av bostäder samt tidigare bebyggd mark för att omdana samhällenas centrala
delar och för att förnya äldre bostadsbebyggelse. De kommunala åtgärderna
bör vara långsiktiga och syfta till en ökad markberedskap, så att möjligheterna
att påverka det framtida samhällsbyggandet i god tid säkerställs
genom kommunalt markinnehav.

Utredningen anser att kommunerna, med hänsyn till de betydande ansträngningar
som krävs för att bedriva en aktiv markförvärvspolitik, inte
bör sälja mark de en gång förvärvat utan endast upplåta tomträtt till marken.
Därigenom undviks att svårigheter att disponera erforderlig mark åter
uppkommer, då omreglering av markanvändningen och stadsförnyelse i
framtiden blir aktuell. Marken kommer då i många fall att ha fått ökat
värde, och det nya förvärvet kan bli mångdubbelt kostsammare än det ursprungliga.

Vidare framhåller utredningen att tomträtten är ett värdefullt hjälpmedel
vid genomförande av bebyggelseplanerna. Problem vid samverkan mellan
olika fastigheter kan lösas smidigare om kommunen äger marken och
endast upplåtit den med tomträtt. Sådana problem synes öka i betydelse
genom bebyggelsens och kommunikationsnätets alltmer komplicerade na -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1965

tur. Även om en ny lagstiftning om gemensamhetsanläggningar skulle genomföras,
torde tomträtten få stor betydelse för att reglera dylika förhållanden.
Markanvändningen kan vidare styras aktivare genom tomträttsavtal
än vad byggnadslagstiftningen ger möjlighet till. Även genomgripande
omregleringar av markanvändningen underlättas väsentligt, om marken
upplåts med tomträtt. Tomträtten skapar, anför utredningen, väsentligt
gynnsammare förutsättningar för framtida ändringar i markens disposition,
t. ex. trafiktekniskt nödvändiga omregleringar, ändringar av den kommersiella
bebyggelsen på grund av strukturförändringar inom näringslivet och
samhällets fortsatta expansion.

En ökad användning av tomträtten kan vara ett värdefullt hjälpmedel att
få kontroll över prisbildningen på mark genom att den ger kommunen bättre
möjligheter att påverka utbud och efterfrågan samt minskar risken för
störningar av prisstabiliteten. Däremot innebär en tillämpning av tomträtt
enligt utredningen inte att markvärdestegringen dämpas eller förhindras.

Utredningen anför, att tomträttsupplåtelser medför att kommunen förbehåller
sig huvudparten av ökningen i markens kapitalvärde. På grund av att
tiden mellan avgäldsregleringarna är lång och avgälden inte lämpligen kan
beräknas på grundval av toppriserna, kan dock kommunen inte fullständigt
tillgodogöra sig denna ökning. Trots detta bör tomträttsavgälderna på sikt
kunna bli en god inkomstkälla i synnerhet i expanderande samhällen.

Från dessa utgångspunkter finner utredningen, att en ökad användning
av tomträtten bör främjas. Enligt vad utredningen funnit är den ringa användningen
av tomträtt huvudsakligen betingad av de anspråk tomträtten
ställer på finansiellt engagemang av kommunerna. Bostadskrediter har en
gynnad ställning på kreditmarknaden. I de fall då marken ägs av låntagarna
får även krediter, som avser tomtmarken, en sådan gynnad ställning. För
finansiering av tomtkostnaderna vid användning av tomträtt är kommunerna
däremot hänvisade till oprioriterade kommunala krediter eller skattemedel.
Dessa förhållanden innebär att tomträtt, i jämförelse med äganderätt
till mark, diskrimineras på kreditmarknaden.

Utredningen finner det angeläget att undanröja denna olikhet mellan
äganderätt och tomträtt när det gäller möjligheterna att erhålla krediter för
mark. Lån till kommuner för tomträttsändamål (tomträttslån) bör därför
enligt utredningens mening ges samma gynnade ställning på kreditmarknaden
som bostadslån. En sådan ändring i kreditmarknadsförhållandena torde
ge upphov till en vidgad tillämpning av tomträttsinstitutet. Därav följer
dock inte någon ökning i de totala anspråken på kreditmarknaden. En ökad
användning av tomträtt medför nämligen en motsvarande minskning i
efterfrågan på primär- och sekundärlån för bostadsfastigheter samt statliga
bostadslån.

Med nuvarande omfattning av tomträttsupplåtelser kan värdet av den
mark som upplåts med tomträtt för bostadsändamål i en årsproduktion be -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1965

räknas motsvara ett kapitalbehov på ca 45 milj. kr. Det är svårt att förutse,
hur snabb ökningen av tomträttsupplåtelserna kan bli med ett väl avvägt
finansieringsstöd. Utredningen har antagit en fördubbling under det första
året, dvs. ett lånebehov om 90 milj. kr. och en successiv ökning, så att inom
tio år åtminstone halva bostadsproduktionen äger rum på tomträttsmark.
Detta skulle innebära, att det årliga lånebehovet under tioårsperioden ökar
med 15 milj. kr. per år till ca 225 milj. kr.

Utredningen anser, att finansieringsstödet i första hand bör ta sikte på att
säkerställa en viss bestämd kreditvolym för ändamålet. Detta är nödvändigt
för att möjliggöra en långsiktig kommunal markpolitik.

Lånevillkoren måste vidare utformas med hänsyn till de speciella markpolitiska
förutsättningarna. Sålunda bör kommunernas kapitalkostnader
för mark som upplåts med tomträtt anpassas till de inkomster tomträtten
ger. Amorteringar på tomträttslån bör påbörjas först då avgäldsreglering
ägt rum och utrymme för kapitalavbetalning därigenom skapats, dvs. efter
20 år med nuvarande avgäldsregleringsperiod vid upplåtelse för bostadsändamål.
För att amorteringarna inte skall bli alltför betungande föreslås
en amorteringstid på 40 år. Tomträttslånen föreslås därför löpa på 60 år.

Utredningen anför, att förbättrade finansieringsmöjligheter av angiven
art kan skapas endast med statens medverkan.

Ett sätt att lösa finansieringsfrågan är att vidga möjligheterna för befintliga
kreditinstitut att ge kommunerna lån på villkor, som är anpassade
för ändamålet. Statens medverkan skulle då inskränka sig till att lämna
kommunerna tillstånd till sådan upplåning och att skapa förutsättningar
för en inlåning till kreditinstituten av erforderliga belopp.

En annan lösning är att staten bildar ett nytt kreditinstitut i form av ett
kreditaktiebolag med ändamål att mot obligationer låna upp pengar på kapitalmarknaden
och därefter låna ut dem till kommunerna. Utlåningen
skulle företrädesvis avse tomträttsupplåtelse för bostadsbebyggelse. Bolaget
borde på lämpligt sätt knytas till bostadsstyrelsen.

Ett tredje alternativ är att inrätta en statlig fond för tomträttslån, från
vilken lån skulle ges för upplåtelse av tomträtt till mark för sådan bebyggelse
till vilken statliga bostadslån kan förutsättas bli beviljade. Fonden
bör byggas upp så, att den motsvarar det faktiska lånebehovet. Räntan bör
inte innefatta någon subvention. Utredningen förordar i detta fall, att utlåningsräntan
anknyts till räntan vid statlig eller kommunal upplåning eller
till den aktuella marknadsräntan för tioåriga statslån med ett tillägg av
0,25 %. Fonden bör handhas av bostadsstyrelsen.

Utredningen finner att alternativen med ett statligt kreditaktiebolag och
en statlig utlåningsfond båda är ägnade att främja det avsedda syftet men
har inte tagit ställning till vilket av dessa båda alternativ som bör ges företräde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1965

7

Remissyttrandena

Utredningens uppfattning att kommunerna för att kunna fylla sina uppgifter
inom samhällsbyggandet måste föra en aktiv markförvärv spolitik
delas av de flesta remissinstanserna. Bostadsstyrelsen erinrar om
att den sedan länge sökt animera kommunerna till en markpolitik enligt av
utredningen angivna riktlinjer och även tidigare framlagt förslag i sådant
syfte.

Näringslivets byggnadsdelegation, i vars yttrande Svenska arbetsgivareföreningen
och Svenska Byggnadsentreprenörföreningen instämmer, tar avstånd
från en markberedskap omfattande all mark för bostadsbebyggelse
men anser det inte uteslutet att relativt omfattande kommunala markförvärv
stundom kan erfordras, varvid dock förutsätts att marken i regel
ånyo skall försäljas.

Lämpligheten och värdet av ökade tomträttsup plåtelser har
behandlats av några remissinstanser. Bostadsstyrelsen delar utredningens
uppfattning om tomträttsinstitutets avgörande fördelar. Denna uppfattning
företräds också av lantmäteristyrelsen, bostadsnämnden i Stockholms stad
och län, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och expropriationsutredningen.
Länsbostadsnämnderna i Östergötlands och Malmöhus län
finner det emellertid inte troligt, att man i mindre orter kan finna gehör för
tomträtten. Länsbostadsnämnden och länsstyrelsen i Kronobergs län finner
fördelar med sådana upplåtelser men tillråder försiktighet vid tillämpning
inom nya områden.

Näringslivets byggnadsdelegation anser tomträtten lämplig vid industriell
och liknande bebyggelse men finner den knappast fylla någon uppgift som
kommunalt markpolitiskt medel, om fastighetsbildningskommitténs förslag
angående gemensamhetsanläggningar och nya medel för plangenomförande
blir föremål för lagstiftning.

De flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning att finansieringssvårigheterna
är det största hindret för en aktiv kommunal
markförvärvspolitik och för tomträttsupplåtelser. Fullmäktige i riksbanken
framhåller dock, att det ökade utbudet på kreditmarknaden hittills
möjliggjort en väsentlig ökning i kommunernas upplåning och att den vidgning,
som kapitalmarknaden synes undergå, torde ge erforderligt utrymme
för även detta lånebehov.

För en ökad långivning uttalar sig lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen,
samtliga länsbostadsnämnder och hörda länsstyrelser utom länsstyrelsen
i Västernorrlands län, expropriationsutredningen, 196.1 års markvärdekommitté,
kommunalrättskommittén, 1962 års fritidsutredning, Svenska
stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SABO, HSB, Svenska riksbyggen
och LO. Bostadspolitiska kommittén och bostadsbyggnadsutredning -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1965

en har begränsat sig till att understryka vikten av att kommunerna bereds
tillfälle att bedriva en aktiv markpolitik. Länsstyrelsen i Västernorrlnnds
län finner det påtagligt att åtgärder bör vidtas för att stärka den kommunala
markberedskapen och öka möjligheterna att förvärva mark för tomträttsupplåtelse
men är inte beredd tillstyrka ett kreditstöd med föreslagen utformning.
Fullmäktige i riksbanken finner liksom fullmäktige i riksgäldskontoret
att skälen för särskilda låneformer inte är tillräckligt starka.
Näringslivets byggnadsdelegation, Svenska arbetsgivareföreningen och
Svenska Byggnadsentreprenörföreningen anser ej heller att det föreligger
något behov av speciella åtgärder för att finansiellt underlätta kommunala
markförvärv och ett fortsatt kommunalt markinnehav.

I vissa remissyttranden utvecklas kreditmarknad ssynpunkt
e r. Mot utredningens tanke att i första hand säkerställa en viss bestämd
kreditvolym för markpolitiska ändamål framhåller fullmäktige i riksbanken,
att en ökad eller prioriterad kommunal upplåning trots kapitalmarknadens
vidgning i dagens läge med högkonjunktur och fullt utnyttjande av
de produktiva resurserna måste leda till minskat utrymme för den övriga
upplåningen, något som knappast kan undgå att drabba även kommunerna.
Fullmäktige i riksgäldskontoret understryker, att inte heller bostadsbyggandet
kan ställa anspråk på en prioritering oberoende av den samhällsekonomiska
situationen i stort. Näringslivets byggnadsdelegation anför att ca
15 % av tomträttslånen kan beräknas motsvara en nyupplåning, vartill
kommer verkan av föreslagen amorteringsfrihet. Om särskilda krediter
finansieras genom upplåning på obligationsmarknaden skulle en utgallring
av oprioriterade låneansökningar bli följden. Svenska kommunförbundet
förutsätter att långivningens omfattning inte görs beroende av förändringar
i det statsfinansiella läget och att de kommunala krediterna för andra ändamål
inte reduceras. Svenska stadsförbundet understryker utredningens påpekande
att tomträttslånen inte ställer några nya anspråk på kreditmarknaden.

I fråga om lånebehovet för tomträtts upplåtelser anför
Svenska riksbyggen att det finns ett starkt kommunalt intresse för tomträttsupplåtelser
och att institutets användning kommer att öka i samma
takt som lånemöjligheterna. Även expropriationsutredningen anser utredningens
beräkning av lånebehovet vara försiktigt hållen.

När det gäller formen för statens kreditstöd till t o in trättsupplåtelser
uttalar sig de flesta remissinstanserna för direkt
långivning från en statlig lånefond. Denna lösning förordas av flertalet länsbostadsnämnder,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs samt Göteborgs
och Bohus län, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SABO,
HSB och LO. Byggnadsstyrelsen anser att tomträttslånen kan administreras
på samma sätt som de statliga bostadslånen.

Bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Östergötlands, Älvsborgs och

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1965

Gävleborgs län, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt riksrevisionsverket
förordar att långivningen skall skötas av befintliga kreditinstitut.
Tanken på ett särskilt kreditinstitut för tomträttslån har inte vunnit
stöd i något remissyttrande.

I fråga om lånens amorteringstider anser fullmäktige i riksbanken
att vad utredningen anfört om behovet att anpassa kommunernas utgifter
och inkomster för markupplåtelserna till varandra innebär en överdrift
och att de relativt obetydliga belopp, som även utredningens förslag
innebär, inte motiverar särskilda villkor. Bostadsstyrelsen har ingen erinran
mot utredningens synpunkter medan länsbostadsnämnden i Östergötlands
län, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län och SABO anser de föreslagna tidsgränserna för snäva.

Departementschefen

En aktiv kommunal markpolitik, som innefattar kommunala markförvärv,
är ett nödvändigt inslag i vår tids samhällsbyggande. Markpolitiska utredningen
har föreslagit finansiella stödåtgärder i syfte att öka kommunernas
möjligheter att motsvara de krav som utvecklingen i detta hänseende ställer.
Utredningens förslag innebär att staten skall lämna kreditstöd till kommunerna
för markförvärv samt till kapitalinvesteringar i mark för tomträttsupplåtelser.
Förslaget har vunnit stöd i flertalet remissyttranden. Några remissinstanser
har dock gjort invändningar mot åtgärder, som innebär att
ökade anspråk nu ställs på kreditmarknaden. I vissa yttranden har vidare
uttalats, att tomträtten knappast fyller någon uppgift som kommunalt markpolitiskt
medel om de förslag som fastighetsbildningskommittén lagt fram
angående gemensamhetsanläggningar och nya medel för plangenomförande
blir föremål för lagstiftning.

Förslaget till åtgärder för att stödja kommunala förvärv av mark har
samband med vissa andra markpolitiska frågor. Jag syftar här på bl. a.
spörsmålet om indragning av markvärdestegringsvinster samt den därmed
sammanhängande frågan om eu kommunal förköpsrätt till mark. Dessa
frågor utreds av 1963 års markvärdekommitté, som väntas lägga fram förslag
nästa år. Mycket talar för att frågan om finansiellt stöd för kommunala
markförvärv bör prövas i sammanhang med de nämnda markpolitiska
spörsmålen. Jag är därför inte beredd att nu ta upp frågan om markförvärvslån
utan uppehåller mig i fortsättningen endast vid frågan om lån för
kommunala tomträttsupplåtelser.

När tomträttsinstitutet infördes år 1907 var syftet främst att skapa ett
medel för det allmänna att främja en sund utveckling av bostadsförhållandena
genom att tillhandahålla mark för bebyggelse utan att därför avstå
från äganderätten till marken. Därmed kunde markvärdestegringen bevaras

10

Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1965

åt samhället samtidigt som en framtida ändrad användning av marken underlättades.
I syfte att öka tomträttsinstitutets användbarhet genomfördes
vissa lagändringar år 1953. Dessa innebar, att tomträttshavarens rättsliga
ställning befästes, varigenom också tomträttens kreditvärde stärktes.

Markpolitiska utredningen har enligt min mening visat, att tomträtten har
ett betydande värde som hjälpmedel i samhällsbyggandet. Den möjliggör en
aktiv styrning av markanvändningen och utgör därmed ett viktigt komplement
till bebyggelseplaneringen. Tomträtten medför också gynnsammare
förutsättningar för att genomföra framtida ändringar i fråga om markens
användning. På grund av sin smidiga utformning synes tomträtten kunna
få betydelse som hjälpmedel i samhällsbyggandet även om den i vissa remissyttranden
åberopade ändringen i fastighetsbildningslagstiftningen kommer
till stånd.

Som utredningen framhållit får kommunerna vidare genom tomträtten
möjlighet att tillgodogöra sig huvudparten av markens värdestegring. Detta
ter sig också rimligt, eftersom det är genom samhällenas tillväxt och ändrad
markanvändning som markens värde stiger.

Trots de påtagliga fördelar tomträtten sålunda innebär har den inte
kommit till större användning utanför de tre största städerna. Som utredningen
anfört torde detta ha sin främsta orsak i finansieringssvårigheter.

Kommunernas upplåning för tomträttsändamål intar inte någon annan
ställning på kreditmarknaden än övriga kommunlån. Inom ramen för den
kreditvolym som kommunerna totalt kan ta i anspråk för skilda ändamål
får alltså upplåning av sådant kapital som skall bindas i mark för tomträttsupplåtelser
konkurrera med övriga lånebehov. Mot bakgrund av den
expansion som kännetecknar den kommunala investeringsverksamheten ter
det sig vid rådande kreditknapphet naturligt att åtskilliga kommuner avstår
från att använda tomträttsinstitutet. Härtill torde även bidra att kommunala
lån — alltså även lån för tomträttsändamål — enligt gällande praxis skall
amorteras på relativt kort tid.

Såsom utredningen påpekat är villkoren för kreditanskaffningen gynnsammare
när det gäller mark som byggherren äger. Kostnaderna för marken
och dess exploatering inräknas då i låneunderlaget för statligt bostadslån.
Staten svarar därmed för en del av krediten, under det att kreditförsörjningen
i övrigt till väsentlig del ombesörjs av institutioner, som åtnjuter
en viss förtur på obligationsmarknaden. I likhet med utredningen anser jag,
att de beskrivna förhållandena innebär att tomträtt i jämförelse med äganderätt
till mark är missgynnad i fråga om kreditförsörjningen. Det synes därför
påkallat att söka åstadkomma en sådan ändring i kreditgivningen att
tomträtt och äganderätt till mark blir i huvudsak likställda när det gäller
kreditmöjligheterna.

Utredningen har anvisat tre alternativa sätt att ge tomträttsupplåtelserna
en förmånligare ställning på kreditmarknaden än de har f. n. Enligt ett

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1965

alternativ skulle befintliga kreditinstitut svara för långivningen för tomträttsändamål
och statens medverkan inskränka sig till att skapa utrymme på
kapitalmarknaden, med andra ord ge förtur vid obligationsutgivning. Enligt
utredningens andra alternativ skulle ett särskilt statligt kreditinstitut inrättas
för att tillhandahålla kommunerna lån för tomträttsupplåtelser. Ett
tredje alternativ innebär att staten skulle ge lån för ändamålet från en under
kapitalbudgeten inrättad lånefond.

Enligt min mening bör statliga stödåtgärder för tomträttsändamål inte
ges större räckvidd än som motsvarar statens bostadspolitiska engagemang.
Dylika åtgärder bör därför avse endast tomträtt till mark, för vars bebyggande
statligt bostadslån beviljats. Det synes vidare motiverat att statens
medverkan ges en sådan form att stödåtgärderna omfattar endast aktuella
kommunala investeringar. Statlig medverkan bör därför komma i fråga endast
om tomträtten upplåtits inom viss tid före beslutet om bostadslån.

En sådan begränsning av låneverksamheten torde bli praktiskt svår att
genomföra vid det första av utredningens alternativ. Det återstår därför att
välja mellan att inrätta ett statligt kreditinstitut och att anordna långivning
över en statlig utlåningsfond. Jag vill förorda det sistnämnda alternativet,
främst av det skälet att en dylik långivning med relativt ringa administrativt
merarbete kan på ett smidigt sätt anknytas till den statliga bostadslångivningen
och handhas av de bostadspolitiska organen. Det synes
också vara en fördel, att man därigenom kan undgå att skapa ytterligare
specialinstitut på kreditmarknaden.

Utredningen synes ha tänkt sig, att en särskild utlåningsfond skulle inrättas
för denna långivning. Enligt min mening nås dock syftet med långivningen
lika smidigt och med mindre administrativ omgång om lånen lämnas
från lånefonden för bostadsbyggande. Jag föreslår därför att så skall bli
fallet. Långivningen bör skötas av länsbostadsnämnderna, vilka har hand
om de statliga bostadslånen.

Jag föreslår följande regler i fråga om tomträttslån till kommuner. Varje
kommun som har upplåtit tomträtt till mark, för vars bebyggande statligt
bostadslån beviljats, bör vara berättigad till lån. Som förutsättning bör gälla
att tomträtt till ifrågavarande mark upplåtits under något av de tio åren
närmast före det år då beslutet om bostadslån meddelas. Det synes lämpligt,
att tomträttslån till kommun beviljas årligen. För att beräkningen av lånens
storlek skall bli så enkel som möjligt bör den grundas på ett låneunderlag,
som kan fastställas på grundval av länsbostadsnämndernas beslut om bostadslån.
Såsom framgått av den föregående redogörelsen skall ett belopp
motsvarande tomtvärdet dras av från låneunderlaget för bostadslån, när
lånet avser byggnad på tomträttsmark. Låneberäkningen bör grundas på
de beslut om bostadslån som länsbostadsnämnderna meddelat under det
nästföregående året. Summan av de belopp som därvid avdragits i bostadslåneärenden
avseende tomträtt, upplåten inom nämnda tid före beslut om

12

Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1965

bostadslån, bör utgöra löneunderlag för tomträtlslån till kommunen. Vissa
bostadslån beviljas i två omgångar, genom preliminärt och slutligt beslut.
Låneunderlaget för tomträttslån bör i sådana fall beräknas på grundval av
de slutliga besluten nnder det föregående kalenderåret.

När låntagaren äger marken utgår bostadslån med 15—30 % av låneunderlaget,
däri inbegripet tomtvärdet, medan 70 % finansieras med primäroch
sekundärlån. Om kreditgivningen till kommunerna för tomträttsmark
helt skulle följa bostadslångivningens mönster, borde tomträttslånet uppgå
till 15 30 % av tomträttsmarkens värde och kommunerna för återstående

kredit hänvisas till lånemarknaden. En uppdelning av de förhållandevis små
tomträttslånen på flera kreditgivare skulle emellertid vara tämligen opraktisk.
Om kreditförsörjningen skulle fungera på samma sätt som för bostäder
på äganderättsmark, finge man vidare tänka sig en ordning för att skapa
förtur för tomträttslån på den allmänna lånemarknaden. Därvid skulle de
avgränsningsproblem uppkomma som jag förut pekat på. Jag anser därför
övervägande skäl tala för att staten svarar för hela tomträttslånet intill en
bestämd övre lånegräns. Med hänsyn till den genomsnittliga övre lånegränsen
för bostadslån bör den övre lånegränsen för tomträttslån utgöra 95 %
av låneunderlaget.

Räntan på tomträttslån bör, såsom utredningen anfört, bestämmas så att
långivningen inte innefattar någon subvention. Det synes dock vara svårt
att nå detta syfte, om räntan enligt utredningsförslaget bindes för en längre
tid. I stället bör räntan vara rörlig och fortlöpande anpassas till den aktuella
räntenivån. Jag förordar, att ränta vid varje tid skall utgå efter samma
räntesats som gällande normalränta för lån från statens utlåningsfonder.
För budgetåret 1965/66 är normalräntan fastställd till 5,75 %.

I likhet med utredningen anser jag att tomträttslånen bör vara amorteringsfria
under viss tid. Jag är dock inte beredd att förorda amorteringsfrihet
under så lång tid som 20 år. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att frågan om avgäldsregleringsperiodens längd tillhör de spörsmål, som
övervägs av 1963 års markvärdekommitté. Jag förordar att tomträttslånen
blir amorteringsfria under de första tio åren för att därefter återbetalas
under 30 år. Med hänsyn till att räntan föreslås vara rörlig bör lånen amorteras
med lika stort belopp varje år.

Enligt utredningens beräkningar motsvarar de årliga tomträttsupplåtelserna
för bostäder ett kapitalvärde av ca 45 milj. kr. Medelsbehovet för en
statlig långivning enligt de regler jag förordat kan därför beräknas till
drygt 40 milj. kr. under det första året. Jag utgår från att lånemöjligheterna
kommer att medföra ökad användning av tomträtt. I avvaktan på närmare
erfarenheter torde det emellertid kunna antas att medelsbehovet blir i stort
sett oförändrat under de två närmaste åren för att därefter öka i samma
mån som tomträttsinstitutet finner ökad användning i kommunerna.

Kungl. Maj :t bör äga utfärda närmare bestämmelser om de statliga tomt -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1965

rättslånen. Bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1966 och tilllämpas
även beträffande tomträttsmark, som under år 1965 varit föremål
för annat än preliminärt beslut om bostadslån.

På lånefonden för bostadsbyggande fanns vid utgången av augusti 1965
ett disponibelt belopp av 1 160 milj. kr. Då detta belopp avsevärt överstiger
den beräknade medelsåtgången för utbetalning av beviljade bostadslån
t. o. m. juni 1966, torde någon ytterligare medelsanvisning för innevarande
budgetår inte bli erforderlig. Fråga om anslag för ändamålet efter
nämnda tidpunkt torde få behandlas i 1966 års statsverksproposition.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de riktlinjer för statliga tomträttslån till
kommuner som jag förordat i det föregående;

b) medgiva att statliga tomträttslån till kommuner må
utbetalas från lånefonden för bostadsbyggande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stina Wahlström