Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
1
Nr 33
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 5 november 1965 dagtecknad proposition, nr 173, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den fullmakt som Kungl. Maj :t f. n. har att vid allvarlig brist på arbetskraft
i byggnadsindustrien förordna att byggnadsarbete av visst slag inom
visst område inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd upphör att gälla
den 31 december 1965. I propositionen föreslås att denna fullmakt skall
avlösas av en något vidgad fullmakt. Enligt denna skall Kungl. Maj :t även
vid annat hinder för byggnadsverksamheten kunna förordna för hela landet
eller del av landet att visst slags byggnadsarbete inte får påbörjas utan
igångsättningstillstånd. Den nya fullmakten föreslås skola gälla till utgången
av år 1967. 1
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 33
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
Lagförslaget
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igingsättningstillst&nd för byggnadsarbete
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
1
Därest inom--------
Råder inom visst område allvarlig
brist på arbetskraft i byggnadsindustrien,
äger Konungen för viss tid
förordna, att byggnadsarbete av visst
slag, som är att anse såsom mindre
angeläget från allmän synpunkt, icke
må påbörjas inom området utan
igångsättningstillstånd.
(Föreslagen lydelse)
§■
--visst slag.
Råder allvarlig brist på arbetskraft
i byggnadsindustrien eller föreligger
annat avsevärt hinder för
byggnadsverksamheten, äger Konungen
förordna att byggnadsarbete
av visst slag icke må påbörjas utan
igångsättningstillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966 och gäller till utgången av
år 1967. 1
1 Senaste lydelse av 1 §, gällande t.o.m. den 31 december 1965, se 1964:300.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
3
Motionsyrkanden
Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:
a) nr 809 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, m. fl. och nr
958 i andra kammaren av herr Eliasson i Sundborn m. fl., i vilka motioner,
som är likalydande, hemställes »att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 173 måtte avslå propositionen samt besluta om förlängning till utgången
av år 1966 av lagen den 29 maj 1964 angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete»;
b) nr 810 i första kammaren av herrar Enarsson och Åkerlund och nr
959 i andra kammaren av herrar Ringaby och Nordgren, i vilka motioner,
som är likalydande, hemställes »att riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts
proposition nr 173 .måtte besluta om förlängd giltighet av den nuvarande
lydelsen av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete till utgången av år 1966»; samt
c) nr 811 i första kammaren av herr Skärman m. fl. och nr 960 i andra
kammaren av herr Wiklund m. fl., i vilka motioner, som är likalydande,
hemställes »att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts proposition nr 173
måtte besluta förlänga giltigheten av den nuvarande lydelsen av 1 § lagen
den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete till utgången
av år 1966».
Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 11:958, 11:959 och
II: 960.
Inledning
Lagen den 29 maj 1964 (nr 300) angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
vilken ger Kungl. Maj :t möjlighet att vid brist på arbetskraft prioritera sådant
byggnadsarbete som är angeläget från allmän synpunkt, upphör att
gälla vid utgången av år 1965. Inom inrikesdepartementet har undersökts
behovet av möjligheter för Kungl. Maj :t att även därefter styra byggnadsverksamheten.
Resultatet redovisas i en inom departementet upprättad, den
22 september 1965 dagtecknad promemoria (stencil In 1965: 6) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.
över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av
arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, fullmäktige
1* — Rihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 33
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
i riksbanken, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund och Sveriges grossistförbund (de tre sistnämnda gemensamt),
Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
(SABO), Svenska riksbyggen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund
(de tre sistnämnda gemensamt), Svenska byggnadsarbetareförbundet,
Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.
Historik och nuvarande ordning
Säsongutj ämning
Utskottet får i denna del hänvisa till propositionen s. 3—6.
Prioritering
Under senare delen av år 1963 visade det sig nödvändigt att vidta särskilda
åtgärder i syfte att dämpa den starkt ökade efterfrågan på arbetskraft för
byggnadsverksamhet. Sålunda utfärdades cirkulär till samtliga statsmyndigheter
angående begränsning av den statliga byggnadsverksamheten. Detta
ledde till att flera statliga byggnadsföretag uppsköts. På motsvarande sätt
förfor även vissa kommuner. De sålunda uppskjutna byggnadsföretagen utgjorde
till övervägande del angelägna projekt. I och med att byggnadsregleringen
upphört att gälla den 30 juni 1963, saknades legala möjligheter att
begränsa enskild byggnadsverksamhet. Säsongutjämningsregleringen enligt
1963 års lag gav nämligen inte möjlighet härtill.
Genom lagen den 29 maj 1964 (nr 300), som trädde i kraft den 18 juni
1964, angående ändrad lydelse av 1 § 1963 års lag infördes möjlighet att
prioritera sådant byggnadsarbete som är angeläget från allmän synpunkt.
I prop. 1964: 95 som låg till grund för denna lagändring (jfr D>U 1964: 30,
rskr 186) redogjordes till en början för den rådande utomordentligt starka
efterfrågan på byggnader och anläggningar av olika slag samt påpekades
att det självfallet är samhällets uppgift att genom positiva åtgärder
söka göra det möjligt att tillgodose alla angelägna byggnadsbehov. Balans
mellan tillgång och efterfrågan borde främst eftersträvas med hjälp
av produktionsstimulerande åtgärder såsom säsongutjämning för att skapa
full sysselsättning för byggarbetskraften, omflyttning av sådan arbetskraft,
utbildning och omskolning för att öka tillgången på byggarbetskraft, rationalisering
för att höja byggnadsindustrins produktionskapacitet samt förbättrad
samhälls- och byggplanering.
Eftersom vissa av dessa åtgärder ger full effekt först på längre sikt ansågs
det oundvikligt att knappheten på resurser i vissa lägen kunde kom
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965 5
ma att tillspetsa situationen så att en överkonjunktur skulle hota inom
byggnadssektorn i vissa delar av landet.
Även 1964 års prioriteringslagstiftning har karaktären av en fullmakt för
Kungl. Maj :t att förordna att byggnadsarbete inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd.
Förutsättningen härför är att det inom visst område råder
allvarlig brist på arbetskraft inom byggnadsindustrin. Brist på andra
för byggnadsverksamheten erforderliga resurser, exempelvis kapital, kan
däremot inte föranleda prioritering genom igångsättningstillstånd. Dessa
andra resurser är nämligen, heter det i nyssnämnda proposition, inte så
lokalt bundna som arbetskraften till stor del är. Samtidigt som prioxiteringsfullmakten
trädde i kraft förordnade Kungl. Maj :t, genom kungörelsen den
29 maj 1964 (nr 301) angående ändring i den förut nämnda tillämpningskungörelsen,
att prioriteringsbestämmelserna skulle gälla i huvudsak i de
tre största städerna med kringliggande kommuner. Efter utvidgning genom
ytterligare ändring den 23 april 1965 (nr 89) i tillämpningskungörelsen gäller
prioriteringsbestämmelserna sedan den 6 maj 1965 i Stockholms stad
och län, Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och
Västmanlands län samt i Göteborgsområdet och ett stort antal tätortskommunblock
i övriga delar av landet.
De byggnadsobjekt som berörs av ifrågavarande tillståndsprövning är
som nämnts de som är mindre angelägna från allmän synpunkt. Det ankommer
på Kungl. Maj :t att med hänsyn till den rådande situationen på byggnadsmarknaden
och övriga på frågan inverkande omständigheter ange
dessa slag av objekt. De riktlinjer som gäller härvidlag (prop. 1964:95
s. 17) innebär i huvudsak att bostadsbyggandet, industrins anläggningar
samt byggnader för sjukvård, socialvård och undervisningsväsendet anses
angelägna. Sådana byggnadsföretag prioriteras lagtekniskt på det sättet att
de inte berörs av prioriteringsbestämmelserna och att de således får påbörjas
utan annat tillstånd än som kan krävas för säsongutjämning. De slag av
objekt som anses mindre angelägna specificeras i den nämnda tillämpningskungörelsen.
Härigenom medför systemet den administrativa fördelen att
de angelägna projekten — dvs. den största delen av byggnadsvolymen -— i
stort sett lämnas obei''örda av den individuella prioritetsprövningen. Denna
omfattar alltså betydligt färre typer av byggnadsföretag än prövningen för
säsongutjämning. Prioritetsprövningen avser nämligen i nyssnämnda tilllämpningskungörelses
lydelse enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 89)
följande byggnadsföretag.
1. bensinstation, reparationsverkstad för motorfordon, parkeringshus
samt sådan parkeringsanläggning, som ej inrättas i anslutning till ny bostadsbebyggelse;
2.
hus som helt eller till huvudsaklig del inrymmer butiks-, kontors- eller
banklokaler;
3. kommunal förvaltningsbyggnad;
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
4. byggnad som helt eller till huvudsaklig del inrymmer kyrkliga eller
andra samlingslokaler eller nöjeslokaler;
5. sporthall eller annan idrottsanläggning;
6. enfamiljshus, om huset genom arbetet erhåller en bostadsyta överstigande
200 kvadratmeter;
7. kommunal gata, väg eller annan samfärdsled som icke behöves för nytt
bostadsområde.
I de områden, där prioriteringsbestämmelserna gäller, prövas frågan om
igångsättningstillstånd för dessa objekt från fall till fall och med hänsynstagande
till de lokala förhållandena. Prövningen ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, länsarbetsnämnden, som i
förekommande fall inhämtar yttrande från vederbörande byggarbetsnämnd.
Enligt föreskrifter som arbetsmarknadsstyrelsen utfärdat skall länsarbetsnämnderna
vidta sådana åtgärder att behovet av arbetskraft till alla aktualiserade
byggnadsprojekt om möjligt tillgodoses. Därvid skall särskilt beaktas
de möjligheter att utnyttja arbetskraften effektivare som föreligger genom
ytterligare säsongutjämning. Möjligheterna att flytta om och utbilda arbetskraft
skall också tillvaratas. I ärende om igångsättningstillstånd skall arbetskraftstillgången
under hela den tid arbetet avses pågå prövas och hänsyn
tas till utvecklingen inom ett större geografiskt område. Är det inte
möjligt att tillgodose efterfrågan på byggnadsarbetare, avslås eller bordläggs
ansökningen om igångsättningstillstånd, beroende på när erforderlig
arbetskraft kan beräknas bli tillgänglig. Ansökan får bifallas bara i den utsträckning
det oprioriterade byggnadsföretaget kan utföras utan att inkräkta
på arbetskraftstillgången för andra slag av byggnadsarbete.
Prioriteringen skiljer sig från säsongutjämningsbestämmelserna däri att
den är tidsbegränsad genom lag. Den åt Kungl. Maj :t givna fullmakten att
— som skett i tillämpningskungörelsen — förordna om krav på igångsättningstillstånd
vid brist på byggarbetskraft upphör nämligen att gälla vid
utgången av år 1965.
Förhållandet mellan säsongutjämnings- och prioriteringsbestämmelserna m. m.
Utskottet hänvisar i denna del till propositionen s. 8—9.
Erfarenheter av prioriteringen åren 1964 och 1965
Utskottet hänvisar till propositionen s. 9—10.
Departementspromemorian och remissyttrandena
Beträffande innehållet i departementspromemorian och de däröver avgivna
remissyttrandena får utskottet hänvisa till propositionen s. 11—24.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
7
Departementschefen
Vid lagrådsremisser! anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Johansson, följande.
Såsom framgått av den lämnade redogörelsen skall en övergång ske till
frivillig samverkan mellan staten, kommunerna och arbetsmarknadens parter
i syfte att befordra en jämn sysselsättning på byggnadsmarknaden.
Denna ordning är avsedd att genomföras successivt och blir enligt statsmakternas
beslut gällande i hela landet fr. o. m. den 1 juli 1966. För den
händelse detta frivilliga system inte skulle få avsedd effekt har Kungl.
Maj :t enligt 1963 års beredskapslag om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
möjlighet att förordna om tvångsmässig säsongutjämning. Giltigheten
av denna lag är inte tidsbegränsad.
Vid sidan härav finns i nämnda beredskapslag en bestämmelse som ger
Kungl. Maj :t rätt att förordna om särskild prioritering av angelägna byggnadsföretag
vid allvarlig brist på arbetskraft inom byggnadsindustrien.
Denna bestämmelse upphör att gälla vid utgången av år 1965.
Den förut nämnda departementspromemorian mynnar ut i ett förslag
att bestämmelsen om prioritering skall ersättas av en inte tidsbegränsad
fullmakt för Kungl. Maj :t att vid behov förordna om begränsningar i byggnadsverksamheten.
Förslaget motiveras med att de finans- och penningpolitiska
medlen, som vid övertryck i samhällsekonomin har till huvuduppgift
att dämpa den ekonomiska aktiviteten, från tid till annan kan
behöva kompletteras med selektivt verkande åtgärder i syfte att påverka
byggandets inriktning samt lokalt skärpa den ekonomiska dämpningseffekt
som de generella åtgärderna framkallar.
1 remissyttrandena har delade meningar om förslaget kommit till uttryck.
Remissinstanserna ansluter sig till den uppfattning som utgör förslagets
allmänna utgångspunkt, nämligen att behovet av samhällsekonomisk åtstramning
i första hand skall tillgodoses genom finans- och penningpolitiska
medel. I de tillstyrkande yttrandena godtas vidare den i promemorian
framförda meningen att ett selektivt verkande komplement till dessa medel
är behövligt i trängda lägen. De avstyrkande yttrandena synes grundade
på uppfattningen att de generellt verkande ekonomisk-politiska medlen
är i huvudsak tillräckliga och att valet mellan konkurrerande investeringsalternativ
inom den enskilda sektorn bör avgöras genom marknadskrafternas
fria spel. I vissa av dessa yttranden accepteras emellertid i och för sig
tanken på komplement till de generellt verkande medlen men den i promemorian
föreslagna formen godtas inte. I stället framförs tanken på en
investeringsplanering i nära anslutning till de offentliga investeringsbesluten.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
Den i vissa remissyttranden framförda åsikten att räntabilitetsförhållandena
på marknaden bör fungera som regulator för byggnadsinvesteringarnas
inriktning inom den enskilda sektorn kan jag i och för sig godta.
När det gäller fördelningen av resurserna mellan olika investeringsalternativ
inom det enskilda näringslivet måste självfallet denna huvudprincip
gälla. Syftet att vid behov hålla den samlade investeringsbenägenheten i
denna sektor inom ramen för de resurser som kan ställas till dess förfogande
bör därför i första hand tillgodoses med generellt verkande medel.
Å andra sidan kan lägen uppstå då dessa medel visar sig otillräckliga,
bl. a. därför att de inte kan sättas in med erforderlig snabbhet och differentiering.
Om inga legala möjligheter står till buds att vidta direkta begränsningsåtgärder
inom den enskilda sektorn kan följaktligen statsmakterna
i situationer med övertryck i samhällsekonomin nödgas tillgripa begränsningar
enbart inom den offentliga sektorn. Samhället kan därmed
tvingas hålla tillbaka exempelvis socialt angelägna byggnadsinvesteringar
därför att resurserna i ökad grad tas i anspråk för att tillgodose de byggnadsönskemål,
som framkallas av den fria marknadens förhållanden.
I vissa yttranden har anförts att en investeringsplanering bör träda i
stället för direkta begränsningsåtgärder. Förslaget är inte närmare utfört
i yttrandena, men tanken synes vara att de tillgängliga resurserna skall
fördelas på olika ändamål relativt lång tid innan investeringarna skall äga
rum. Genom en sådan resursfördelning skulle man kunna få en mera realistisk
planering inom de olika investeringssektorerna, och direkta ingripanden
för att i nära anslutning till den tillämnade byggstarten stoppa eller
uppskjuta färdigprojekterade företag skulle inte behövas.
Om en sådan investeringsplanering skall kunna få den eftersträvade effekten
måste dock planeringen leda till att faktiska ramar för investeringsverksamheten
inom olika sektorer skapas. Det skulle sannolikt möta betydande
svårigheter att bestämma sådana ramar för en längre period framåt,
särskilt som eu realistisk ramplanering för investeringsverksamheten måste
beakta även kommande konjunkturvariationer. Framför allt torde det bli
svårt att för industriens del fastställa investeringsramar för en längre
period.
I detta sammanhang vill jag erinra om att staten sedan åtskillig tid tillbaka
låter utföra ekonomiska långtidsutredningar. De beräkningar av investeringarnas
omfattning inom olika sektorer som långtidsutredningarna
innehåller har inte karaktären av ramar, men de kan likväl utgöra en värdefull
vägledning för de instanser inom enskild och offentlig verksamhet
som har ansvaret för planering av den framtida byggnadsvexksamheten.
Jag finner det önskvärt att man så långt möjligt söker nå fram till en
effektiv långtidsplanering. Även om, såsom framhållits i vissa remissyttranden,
de för den frivilliga planeringen skapade byggarbetsnämnderna inte
bar tillkommit för att handha en ren prioriteringsverksamhet, synes det
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
inte otänkbart att de framdeles kan medverka i en långsiktigare planering
av investeringsverksamheten.
Det torde dock inte f. n. finnas konkreta förutsättningar för en långtidsplanering,
som effektivt begränsar investeringsverksamheten och som medger
en styrning av investeringarnas inriktning. Det framstår därför som
nödvändigt att samhället har tillgång till andra medel att vid behov påverka
byggnadsverksamheten.
I vissa remissyttranden har uppmärksamheten fästs vid de ogynnsamma
kostnadskonsekvenser som direkta ingripanden i byggnadsverksamheten
kan framkalla. Jag är medveten om att åtgärder av den föreslagna arten
kan medföra vissa förluster i form av räntor på nedlagda kostnader för planering
och projektering. Såsom framhållits i promemorian är det emellertid
allmänt sett bristen på resurser och inte de administrativa åtgärderna
som föranleder förlusterna. Det är uppenbart att risker för kostnadsstegringar
alltid uppkommer om investeringsverksamheten tenderar att överskrida
ramen för de tillgängliga resurserna. Det förefaller emellertid sannolikt
att investeringsbegränsande åtgärder av den art som avses i promemorian
generellt sett leder till att kostnadsuppgången dämpas i sådana
lägen, även om de kan framkalla ökade kostnader i de enskilda fall som
blir berörda.
När det gäller frågan i vilken form nödvändiga samhälleliga ingripanden
i investeringsverksamheten bör göras delar jag den uppfattning som kommit
till uttryck både i promemorian och remissyttrandena, nämligen att
man i första hand bör lita till de generellt verkande ekonomiska medlen.
Lokalt uppträdande överhettningstendenser på byggnadsmarknaden bör
man därutöver kunna motverka genom arbetsmarknadspolitiska medel såsom
utbildning av bvggarbetskraft och åtgärder i övrigt som främjar arbetskraftens
rörlighet.
Enligt min mening ger emellertid erfarenheten vid handen att de nämnda
medlen inte ensamma kan åstadkomma den i lägen med överefterfrågan på
investeringsresurser önskvärda begränsningen och inriktningen av byggnadsinvesteringarna.
Såsom den lämnade redogörelsen visat blev det nödvändigt
att införa en viss volymreglering år 1964 för att motverka de överhettningstendenser
som då präglade byggnadsmarknaden främst i storstadsområdena
och vissa andra expansiva områden samt för att i någon
mån inrikta användningen av resurserna mot ändamål som tedde sig angelägna
från samhällets synpunkt. Under tiden därefter fram till den 1 oktober
i år har mindre angelägna investeringar på totalt inemot 800 milj. kr. på
detta sätt hållits tillbaka. I promemorian har enligt min mening anförts
övertygande argument för att det även framdeles kan uppkomma situationer,
som gör det nödvändigt att med direkta åtgärder påverka investeringsverksamheten.
Enligt promemorian skall de åtgärder som kan bli aktuella ges sådan
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
form att ingripandena på byggnadsmarknaden får så liten omfattning som
möjligt. Tanken är att åstadkomma en marginell begränsningseffekt,
medan större delen av byggnadsverksamheten lämnas fri.
Såsom anförts i promemorian torde det inte vara nödvändigt eller lämpligt
att i lag ange vilka delar av byggnadsmarknaden som kan komma att
beröras av begränsningsåtgärderna. Frågan härom bör avgöras med hänsyn
till de samhällsekonomiska förutsättningarna vid den tidpunkt då det
blir aktuellt att vidta åtgärderna. Dessa bör med andra ord kunna så smidigt
som möjligt anpassas till det rådande samhällsekonomiska läget, varvid
begränsningarna inte bör ges större räckvidd än som ter sig nödvändigt. I
dagens läge framstår det som angeläget att bereda tillräckligt utrymme
framförallt för industri- och bostadsinvesteringarna.
Den av några remissinstanser framförda synpunkten att, inom de sektorer
som blir föremål för begränsningsåtgärder, välplanerade projekt som
innefattar användning av industriella produktionsmetoder bör erhålla förtur
framför andra kan jag dela i princip. Välplanerade byggnadsföretag med
hög industrialiseringsgrad ger uttryck åt en hushållning med resurserna
som bör understödjas. Vid val mellan i övrigt likvärdiga byggnadsprojekt
bör det bättre planerade ha företräde och företag med hög grad av industrialisering
ges företräde framför byggen som är avsedda att utföras med traditionella
metoder. En allmän förutsättning för sådan prioritering bör emellertid
vara att det framstår som sannolikt att besparingar i den samlade
resursåtgången därmed uppnås.
Mot bakgrunden av vad jag nu anfört vill jag förorda, att riksdagen föreläggs
förslag till lagbestämmelser som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att
vid behov förordna om nödvändiga begränsningar i byggnadsverksamheten.
Som föreslagits i promemorian kan beredskapslagstiftningen lämpligen
få formen av ett nytt andra stycke i 1 § 1963 års lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete. Kungl. Maj :t bör där ges fullmakt att förordna
att igångsättningstillstånd skall fordras för byggnadsarbete av visst slag.
Förutsättning för förordnandet bör vara antingen allvarlig brist på arbetskraft
inom byggnadsindustrien eller annat avsevärt hinder för byggnadsverksamheten.
Allvarlig brist på byggarbetskraft får anses råda även om bristen hänför
sig endast till viss kategori byggnadsarbetare men arbetskraftstillgången
inom andra delar av byggnadsfacket är tillräcklig.
Med annat avsevärt hinder än brist på arbetskraft avses bl. a. brist på
krediter. Som nämnts i promemorian kan även brist på material uppträda
som en självständig bristfaktor. Även dessa hinder för byggnadsverksamheten
bör kunna medföra tillämpning av den föreslagna beredskapslagstiftningen.
Uttrycken allvarlig brist och avsevärt hinder är avsedda att ange att det
i allmänhet inte är tillräckligt för att fullmakten skall få tas i anspråk att
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
endast något enstaka byggnadsföretag måste uppskjutas till följd av bristande
resurser. Bristläget måste åtminstone vara sådant att konsekvenser
som mera allmänt angår en viss ort eller samhället i dess helhet kan befaras
om inga åtgärder vidtas.
Om Kungl. Maj :t sålunda ges rätt att förordna att byggnadsföretag av
viss art inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd, blir företag som inte
omfattas av förordnandet alltså inte underkastade tillståndsprövning. Huvuddelen
av byggnadsvolymen faller härigenom utanför prövningen. I de
fall prövning fordras skall den ske i fråga om varje särskilt byggnadsprojekt.
Förordnande om krav på igångsättningstillstånd bör såsom föreslagits i
promemorian kunna avse antingen hela landet eller endast vissa områden.
Avgörande får här bli arten och utbredningen av de hinder för byggnadsverksamhet,
som föreligger i den aktuella situationen.
Svenska bankföreningen har i sitt yttrande framhållit att tillståndsgivningen
inte bör få användas som ett lokaliseringspolitiskt medel. En reservant
i Svenska landstingsförbundets styrelse har å andra sidan anfört att
det kan visa sig svårt att förena tillståndsgivningens och lokaliseringspolitikens
syften.
Såsom framgår av lagförslaget är den förut anförda motiveringen för tillståndsgivningen
inte avsedd att tillgodose lokaliseringspolitiska mål.
Emellertid ligger det i sakens natur att en investeringsbegränsande tillståndsgivning
allmänt sett måste få mindre aktualitet i områden, inom vilka
statligt stödd lokalisering kan förekomma, än i andra delar av landet. Det
är därför svårt att se att det skulle behöva uppkomma någon egentlig
konflikt mellan tillståndsgivningen och lokaliseringspolitiken. Jag vill dock
framhålla, att tillståndsgivningen självfallet inte får tillämpas så att den
leder till mindre tillfredsställande geografisk fördelning av bvggnadsobjekten.
Som jag anfört tidigare bör tillståndsgivningen ses som ett komplement
till bl. a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att underlätta arbetskraftens
rörlighet.
Jag anser att arbetsmarknadsmyndigheterna som hittills bör handha tilllämpningen.
Det får ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att ge ledning
och föreskrifter. I detta sammanhang vill jag understryka vad bl. a. LO i sitt
yttrande anfört om centrala överläggningar angående riktlinjer för tillämpningen.
Sådana överläggningar torde med fördel kunna äga rum inom det
s. k. byggrådet, vari representanter för förvaltningen, kommunerna, näringslivet
och arbetsmarknadsparterna deltar. Vid behov kan till byggrådets
överläggningar inbjudas även företrädare för de organ som har ansvaret för
penningpolitik och kreditverksamhet. De centrala överläggningarna torde
kunna ge de tillämpande myndigheterna allmän vägledning i deras verksamhet.
Den nu gällande lagstiftningen om prioritering tillämpas av länsarbets -
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
nämnderna. Vid bedömningen av förutsättningarna att ge igångsättningstillstånd
åt oprioriterade projekt har länsarbetsnämnderna samrått med
byggarbetsnämnderna, där sådana inrättats. Som påpekats tidigare bör
detta samarbete fullföljas i framtiden.
Förslaget i promemorian går ut på att fullmakten för Kungl. Maj :t inte
skall ha tidsbegränsad giltighet. I yttranden av Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen och Svenska landstingsförbundet har däremot
föreslagits att fullmakten skall tidsbegränsas.
Jag finner det sannolikt att behovet av komplement till de generella
finans- och penningpolitiska medlen kommer att kvarstå under relativt lång
tid. Som jag tidigare anfört är det emellertid tänkbart att detta behov framdeles
kan tillgodoses i andra former än dem som nu föreslås. Detta talar för
att den nu föreslagna bestämmelsen ges tidsbegränsad giltighet. Jag föreslår
därför att bestämmelsen skall gälla under två år.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. Övriga paragrafer i lagen
kan utan vidare gälla även i fråga om tillståndsprövning enligt den nu föreslagna
fullmakten.
Lagrådsgranskningen
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Redogörelse för motionerna
I motionerna 1:811 och 11:960 anförs bl. a att den föreslagna fullmakten
är synnerligen vittgående och svåröverblickbar. Ehuru det i propositionen
uttalas, att fullmakten skall vara ett smidigt och anpassbart instrument,
som kan användas efter variationerna i konjunkturerna, hindrar
ingenting att den utnyttjas fullt ut i en krissituation. Detta skulle enligt motionärernas
mening få samma konsekvenser som ett återinförande av den
gamla byggnadsregleringen. Motionärerna förklarar vidare, att regleringar
är onödiga och skadliga i en välskött ekonomi. Endast i verkliga krislägen
med exceptionell knapphet på resurser kan regleringar vara motiverade.
Motiven för motionärernas skepsis mot regleringar anges vara bl. a. att
sådana hämmar produktionens effektivitet. Motionärerna uttalar i fortsättningen
att det inte är säkert att myndigheternas tillståndsprövning ger
det bästa resultatet från samhällsekonomisk synpunkt och att riskerna
för felaktig resursanvändning blir större vid eu utvidgning av prioriteringssystemet.
Ju mer omfattande och vag en reglering är desto större
blir också den rättsosäkerhet, som följer i regleringens spår. Även riskerna
för förluster i form av nedlagda planeringskostnader växer i det nya systemet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
13
Motionärerna framhåller i det följande, att möjligheter redan finns att
styra offentliga investeringar genom selektiva åtgärder och att en bättre
planering av de offentliga investeringarna bör eftersträvas. Statsmakterna
sägs vidare kunna styra investeringarna genom åtgärder av i huvudsak
produktionsstimulerande natur. Bland sådana åtgärder nämns en bättre
samhälls- och byggplanering, utbildning och omskolning av arbetskraft
samt rationaliseringsbefrämjande åtgärder. Motionärerna riktar vidare uppmärksamheten
på åtgärder för att förbättra och samordna kreditgivningen
för byggnadsändamål. Vidare uttalas att möjligheter bör beredas utländska
byggherrar att i ökad utsträckning konkurrera på den svenska marknaden.
Motionärerna förklarar sig slutligen anse, att 1964 års prioriteringslagstiftning
snarast bör avskaffas. Tillståndsprövningen och andra hinder anses
dock ha skapat ett visst uppdämt investeringstryck, som enligt deras mening
icke kan släppas loss i nuläget. Som ett provisorium föreslås därför
att den nuvarande lagstiftningen förlängs ett år.
De synpunkter, som framförs i motionerna 1:809 och 11:958, sammanfaller
delvis med vad som anförts i det i föregående avsnitt behandlade
motionsparet. Motionärerna anför därutöver bl. a. att den ekonomiska överhettningen
gör sig särskilt gällande i storstadsregionerna, där bristen på
arbetskraft är betydande. Det torde vara nödvändigt med åtgärder, som
ger möjligheter till vissa prioriteringar bland olika byggnadsprojekt inom
dessa regioner. Den eftersträvade balansen på byggarbetsmarknaden bör
emellertid kunna uppnås med den samverkan, som organiseras mellan
länsarbetsnämnder, byggarbetsmarknadens parter och kommunerna. Det
finns enligt vad motionärerna uttalar inte anledning att ändra gällande lagstiftning
innan denna försöksverksamhet med frivillig prioritering fullt ut
prövats och verkat en tid. Motionärerna förklarar i fortsättningen att, då
med »annat avsevärt hinder» avses bl. a. brist på krediter, lagstiftningen
ger en fullmakt att stoppa byggenskap var som helst i landet, då kapitalresurserna
är knappa. Detta tillsammans med borttagandet av begränsningen
»inom visst område» ger Kungl. Maj:t ett lokaliseringspolitiskt instrument
som riksdagen inte bör avhända sig. då följden kan bli en utveckling,
som inte överensstämmer med riksdagens lokaliseringspolitiska intentioner.
I motionerna 1:810 och 11:959 framhålls bl. a. att de generellt verkande
finanspolitiska medlen har berövats en väsentlig del av sin verkningsgrad
i en ekonomi där regleringar, prioritering av krediter till vissa områden,
subventioner o. s. v. förhindrar den att slå igenom. Av samma skäl anses
penningpolitikens effekt bli reducerad inom vidsträckta sektorer, t. ex. i
fråga om bostadsinvesteringarna och de kommunala investeringarna. Motionärerna
uttalar, att ytterligare skäl finns att motsätta sig förslaget.
Den utomordentligt starka kostnadsstegringen inom byggnadsverksamheten
anses sålunda göra det särskilt angeläget att åstadkomma eu snabb ratio
-
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
nalisering av byggnadsverksamheten. Detta kan i första hand ske genom
att bereda byggnadsföretagen tillfälle till en jämnare produktion, en noggrannare
produktionsplanering och en planering i god tid. Då lagförslaget
innebär att projekt kan vägras byggnadstillstånd i mycket nära anslutning
till byggstarten förrycks det berörda företagets hela produktionsplanering.
Insikten om att igångsättningstillstånd måhända inte kan erhållas
till en rad projekt gör det även enligt motionärernas mening mindre angeläget
för företaget att försöka förbättra sin planering. Regleringen skulle
sålunda rycka undan den viktigaste möjligheten att väsentligt bringa ned
byggnadskostnaderna. En annan konsekvens anses vara att arbetskraften
inte kan bindas fastare vid ett visst företag. Härigenom avhänds företagen eu
betydelsefull möjlighet till kostnadsreduceringar.
I samtliga motioner hemställes att riksdagen med avslag å propositionen
måtte besluta om fortsatt giltighet av 1964 års prioriteringslagstiftning till
utgången av år 1966.
Utskottet
Lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete tillkom
som ett led i strävandena att skapa ekonomisk stabilitet i en tid av stor
brist på arbetskraft och byggnadsmaterial. Lagens giltighetstid var begränsad
men förlängdes i olika omgångar och utlöpte först vid utgången av
juni 1963. Under större delen av giltighetstiden var regleringens huvuduppgift
av investeringsbegränsande natur. En annan viktig uppgift för
regleringen var att bidra till en sådan spridning av igångsättningstiderna
för olika byggnadsföretag att säsongarbetslösheten i byggnadsbranschen
motverkades. Fr. o. m. år 1959 användes byggnadsregleringen endast för
sistnämnda syfte. Samma år påbörjades i vissa orter en försöksverksamhet
för att undersöka möjligheterna att främja säsongutjämningen i andra former
än genom igångsättningstillstånd.
Statsmakterna beslutade därefter år 1963 att säsongutjämningen i princip
helt skulle bli en angelägenhet för frivillig samverkan mellan byggarbetsmarknadens
parter under aktiv medverkan av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Organ för denna samverkan skulle utgöras av särskilda byggarbetsnämnder.
I de orter, där igångsättningstillstånd inte fordrades tidigare,
d. v. s. de orter, där systemet med frivillig planering försöksvis prövats,
kunde den nya ordningen genast börja tillämpas. I övriga delar av landet
är systemet avsett att genomföras under en övergångstid, som löper ut den
30 juni 1966.
1 samband med 1963 års beslut om den frivilliga planeringen för jämn
sysselsättning och byggnadsregleringens upphävande tillkom lagen den 31
maj 1963 om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete, vilken trädde i
kraft den 1 juli nämnda år. Enligt denna kan Kungl. Maj :t, om de frivilliga
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
15
åtgärderna visat sig inte kunna trygga säsongutjänmingen, förordna att
igångsättningstillstånd skall inhämtas från arbetsmarknadsmyndighet innan
byggnadsarbete påbörjas.
Genom lagen den 29 maj 1964 angående ändrad lydelse av 1 § i 1963
års lag infördes möjlighet att prioritera sådant byggnadsarbete som är
angeläget från allmän synpunkt. Lagen har karaktären av en fullmakt för
Kungl. Maj:t att förordna att byggnadsarbete inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd.
Förutsättningen härför är att det inom visst område
råder allvarlig brist på arbetskraft inom byggnadsindustrien. Prioriteringsbestämmelserna
gäller f. n. i Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Västmanlands län samt i
göteborgsområdet och ett stort antal tätortskommunblock i övriga delar av
landet. De slag av objekt som anses mindre angelägna och som således
inte får påbörjas utan igångsättningstillstånd specificeras i en särskild
tillämpningskungörelse. Till dessa hör bl. a. bensinstation, reparationsverkstad
för motorfordon, parkeringshus, hus som helt eller till huvudsaklig
del inrymmer butiks-, kontors- eller banklokaler, kommunal förvaltningsbyggnad
samt byggnad som helt eller till huvudsaklig del inrymmer kyrkliga
eller andra samlingslokaler eller nöjeslokaler. De byggnadsföretag, som
anses angelägna, dvs. i huvudsak bostadsbyggandet, industriens anläggningar
samt byggnader för sjukvård, socialvård och undervisningsväsendet,
berörs inte av prioriteringsbestämmelserna och får alltså påbörjas utan
annat tillstånd än som kan krävas för säsongutjämning. Prövningen av prioriteringsfrågorna
ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter dess
bemyndigande, länsarbetsnämnden, som i förekommande fall inhämtar
yttrande från vederbörande byggarbetsnämnd. Fullmakten för Kungl. Maj :t
att enligt dessa bestämmelser förordna om krav på igångsättningstillstånd
upphör att gälla vid utgången av år 1965.
I propositionen föreslås att fullmakten förlänges och vidgas så att Kungl.
Maj :t, då allvarlig brist på arbetskraft i byggnadsindustrien råder eller annat
avsevärt hinder för byggnadsverksamheten föreligger, skall kunna förordna
att byggnadsarbete av visst slag'' icke må påbörjas utan igångsättningstillstånd.
Med annat avsevärt hinder än brist på arbetskraft avses huvudsakligen
brist på krediter och material. Förordnande kan meddelas för
hela landet eller del därav. Den nya fullmakten föreslås skola gälla till utgången
av år 1967.
I de i ämnet väckta motionerna hemställes på ovan närmare angivna
skäl, att riksdagen med avslag å propositionen måtte besluta om fortsatt
giltighet av 1964 års prioriteringslagstiftning i oförändrad lydelse till utgången
av år 1966.
Nämnda lagstiftning tillkom i syfte att dämpa den starkt ökade efterfrågan
på arbetskraft för byggnadsverksamhet och skapa erforderlig balans
inom de regioner, där arbetskraftstillgången är otillräcklig. Läget
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
på byggnadsmarknaden kännetecknas alltjämt, särskilt inom storstadsregionerna,
av en stark efterfrågan på arbetskraft. Därjämte råder f.n. eu
betydande knapphet på krediter. Även viss brist på material föreligger. Man
kan således konstatera att resurserna i form av kapital, material och arbetskraft
är otillräckliga i förhållande till investeringskraven. Särskilt besvärande
är bristen på krediter, som skapar stora svårigheter speciellt vad
gäller bostadsbyggandet. Man har anledning räkna med att anspråken på
resurserna även framdeles kommer att ligga på en hög nivå. Det framstår
i detta läge som oundgängligen nödvändigt att vidta åtgärder för att hålla
investeringsbenägenheten inom den ram, som tillgången på kapital och
övriga resurser uppställer, om allvarliga rubbningar i den ekonomiska balansen
skall undvikas. Som departementschefen anfört bör man därvid i
första hand lita till de generellt verkande finans- och penningpolitiska medlen
medan lokalt uppträdande överhettningstendenser därutöver bör kunna
motverkas genom arbetsmarknadspolitiska medel. Utskottet delar uppfattningen
att de nämnda medlen inte ensamma kan åstadkomma den i lägen
med överefterfrågan på investeringsresurser önskvärda begränsningen och
inriktningen av byggnadsinvesteringarna. Om inga möjligheter står till
buds att vidta direkta begränsningsåtgärder inom den enskilda sektorn
kan följden sålunda bli att samhället tvingas hålla tillbaka exempelvis socialt
angelägna byggnadsinvesteringar, därför att resurserna i ökad grad
tas i anspråk för att tillgodose de byggnadsönskemål, som framkallas av
den fria marknadens förhållanden. Såsom anförs i propositionen saknas
f. n. konkreta förutsättningar för en långtidsplanering, som effektivt kan
påverka förhållandena i dessa hänseenden. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka, att byggarbetsnämnderna tillkommit som ett organ för
frivillig samverkan mellan byggnads- och anläggningsindustriens parter
då det gäller säsongutjämningen. Nämndernas uppgift är att inom en given
byggnadsvolym, den må vara stor eller liten, verka för att byggarbetskraften
bereds en jämn sysselsättning. Det torde inte vara möjligt eller lämpligt
att överlåta avgörandet av prioritetsfrågor åt dessa nämnder. Den önskvärda
begränsningen och styrningen av investeringarna får därför ske i
andra former. Utskottet anser att en fullt tillfredsställande lösning av hithörande
frågor icke kan uppnås genom en fysisk reglering. Då utskottet
ändå är berett att tillstyrka en sådan sker det mot bakgrunden av att andra
medel för närvarande inte står till buds.
Mot den i propositionen föreslagna regleringen har invänts bl. a. att den
kommer att bidra till att höja bvggnadskostnaderna. Som departementschefen
anfört kan regleringen väl framkalla ökade kostnader i de enskilda
fall som blir berörda, men någon allmän kostnadsuppgång till följd av regleringen
som sådan, vilken avses skola ha endast marginell begränsningseffekt,
torde inte vara att befara. Ytterligare har anförts att lagstiftningen
kan medföra en utveckling, som strider mot riksdagens lokaliseringspoli
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965 17
tiska intentioner. Som departementschefen uttalat är det svårt att se att
det skall behöva uppkomma någon egentlig konflikt mellan regleringen och
lokaliseringspolitiken. Självfallet får tillståndsgivningen inte tillämpas så
att den leder till en mindre tillfredsställande geografisk fördelning av byggnadsobjekten.
Invändningarna mot lagförslaget kan med hänsyn till vad
nu sagts inte anses väga särskilt tungt. Utskottet finner för sin del att det
i den situation, som nu råder, är nödvändigt att ge Kungl. Maj :t fullmakt
att vid behov förordna om erforderliga begränsningar av byggnadsverksamheten.
Denna ståndpunkt kan också sägas ha delvis accepterats i motionerna
i det att däri föreslagits förlängning av 1964 års prioriteringslagstiftning.
Denna ger som ovan framgår inte möjlighet att ingripa i andra fall
än då inom visst område allvarlig brist på arbetskraft i byggnadsindustrien
råder. Enligt utskottets mening är det emellertid ofta inte möjligt att uppnå
den önskvärda begränsningen och inriktningen av byggnadsverksamheten
med mindre ingripande kan ske även då annat avsevärt hinder för byggnadsverksamheten
såsom brist på kapital eller material föreligger. Utskottet
vill härvid framhålla, att kapitaltillgången f. n. ej sällan är den i främsta
rummet begränsande faktorn för byggnadsinvesteringarnas del. På arbetskraftssidan
förekommer t. o. m. viss arbetslöshet. Det kan sålunda inträffa
att på vissa orter tillgången på arbetskraft är god medan samtidigt svår
brist på krediter råder. Om prioritering ej kan ske är risken stor att tillgängligt
kapital i sådana fall används för projekt av lägre angelägenhetsgrad
medan objekt, som bör prioriteras, såsom bostadsbyggandet och industriens
anläggningar, får inskränkas i motsvarande mån. Erfarenheten har
även visat att 1964 års prioriteringslagstiftning ej är ett tillräckligt effektivt
instrument för att skapa erforderlig balans på byggnadsområdet. Utskottet
finner på grund av det sagda att den föreslagna utvidgningen av
fullmakten i förhållande till nämnda lagstiftning är välmotiverad. Även
såvitt avser utformningen av lagförslaget i övrigt saknar utskottet anledning
till erinran.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att riksdagen med avslag å motionerna I: 809 och II: 958,
I: 810 och II: 959 samt I: 811 och II: 960 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 173.
Stockholm den 2 december 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Knut
Johansson, Erik Jansson, Åkesson, Sundin, Lidgard* och Torsten Hansson*;
från andra kammaren; herrar Johansson i Torp*, Nyberg, Johansson
i öckerö*, Ekström i Iggesund, Bengtson i Solna, Larsson i Borrby, Hammarberg
och Mossberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Alexanderson, Åkesson, Sundin, Lidgard, Nyberg, Johansson i
öckerö, Bengtson i Solna och Larsson i Borrby, vilka ansett
a) att det avsnitt i utskottets utlåtande, som börjar på s. 15 med »Nämnda
lagstiftning» och slutar på s. 17 med »till erinran» bort ha följande
lydelse:
»Den genom propositionen föreslagna, utvidgade fullmaktslagstiftningen
innebär i flera avseenden vittgående och svåröverskådliga förändringar i
förhållande till vad som gäller för närvarande. Sålunda skall icke endast
arbetskraftsbrist inom byggnadsindustrien utan även annat avsevärt hinder
för byggnadsverksamheten kunna åberopas som motiv för tillståndsprövning.
Förslaget innebär vidare att den nu gällande begränsningen beträffande
tillämpligheten i rum och tid slopas varigenom möjlighet öppnas
för Kungl. Maj :t att förhindra byggnadsverksamhet av visst slag i hela
landet. Den föreslagna lagstiftningen skiljer slutligen inte mellan angelägna
och mindre angelägna projekt.
Frågan om vilka delar av byggnadsmarknaden som kan komma att beröras
av begränsningsåtgärderna bör enligt propositionen avgöras med hänsyn
till de samhällsekonomiska förutsättningarna vid den tidpunkt då det
blir aktuellt att vidta åtgärderna. Det framhålls att dessa bör kunna så
smidigt som möjligt anpassas till det rådande samhällsekonomiska läget.
Den föreslagna lagstiftningen lägger emellertid inte hinder i vägen lör
Kungl. Maj :t att utnyttja fullmakten fullt ut i en krissituation, och förslaget
skulle på så sätt i viss mån innebära en återgång till den tidigare
byggnadsregleringen. Mot bakgrund av riksdagens tidigare uttalanden särskilt
åren 1961 och 1963 i fråga om denna reglering måste starka betänkligheter
anses föreligga mot nu föreslagen utvidgning.
I likhet med ett flertal remissmyndigheter anser utskottet att avsevärda
olägenheter är förenade med propositionsförslaget. Sålunda kan den föreslagna
regleringen medföra att projekt kan vägras igångsättningstillstånd
i omedelbar anslutning till planerade byggstarter och därigenom förrycka
planeringen. Tilltagande krav på kontinuerligt utnyttjande av byggnadsföretagens
personal, maskiner och administration samt snabbare rationali
-
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
sering fordrar vidgade möjligheter till säkrare niarknadsöverblick. Förslaget
innebär i dessa avseenden enligt utskottets mening allvarliga hinder
för det fortsatta rationaliseringsarbetet och kan rycka undan möjligheten
att nedbringa byggnadskostnaderna. I denna riktning verkar även
det förhållandet att arbetskraften genom den osäkerhet en reglering skapar
inte kan bindas fastare vid ett visst företag. Dessutom kan kostnadsstegringar
uppkomma genom att företagaren inte kan förutse möjligheterna
till byggnadsinvesteringar, eftersom området för tillståndsprövning icke
är begränsat som för närvarande är fallet genom bestämmelser i kungörelse
och fullständiga uppgifter icke heller ges på annat sätt om vilka typer av
byggnader som skall omfattas av regleringen. Oavsett hur en uppdelning
görs kommer emellertid regleringsingripandena alltid att innefatta ett
visst mått av godtycke och därigenom medföra ökad rättsosäkerhet på
området. I departementspromemorian framhålls också att ju mer omfattande
en reglering är desto svårare blir det för de tillämpande myndigheterna
att åstadkomma en rimlig och ändamålsenlig avvägning av resurserna
mellan olika ändamål. Såsom anges i nämnda promemoria medför systemet
dessutom risk för att mycket angelägna byggnadsföretag såsom inom sjukvården
kan komma att sättas i efterhand.
Vidare må framhållas att en huvudprincip inom säsongutjämningen ar
att rekommendationer om lämpliga tider att påbörja byggnadsarbetet skall
lämnas i så god tid att byggherren och byggföretag kan anpassa sin planering.
De föreslagna ingripandena av selektiv natur kan enligt utskottet
försvåra länsarbets- och byggarbetsnämndernas arbete på så sätt att projekt
som placerats in i sysselsättningsplaneringen genom kortsiktiga beslut
rycks ut ur uppgjorda planer.
Genom förslaget kan som nämnts knappa kapitalresurser, även om brist
på arbetskraft icke föreligger, medföra förordnande om att byggnadsarbete
av visst slag icke får påbörjas utan tillstånd. I och med att någon begränsning
till visst område icke föreslås i propositionen ges Kungl. Maj :t
möjlighet att hindra byggenskap var som helst i landet, bara viss brist på
kapital är för handen. Härigenom riskeras en utveckling som inte står i
överensstämmelse med riksdagens lokaliseringspolitiska intentioner och
kraven på näringspolitisk effektivitet.
Såsom framhållits av flera remissmyndigheter bör behovet av samhällsekonomisk
åtstramning i första hand tillgodoses genom finans- och penningpolitiska
medel. Samhället har också genom sadana medel avse^rda
möjligheter att påverka realkapitalbildningen i allmänhet. I sammanhanget
må nämnas att en icke oväsentlig del av investeringarna hänför sig till den
statliga sektorn och regleras till sin omfattning genom statliga beslut. \ idare
är omfattningen av viss annan investeringsverksamhet så gott som
helt beroende av statsbidrag eller statliga subventioner. Slutligen kan statsmakterna
bl. a. genom bostadskreditgivningen utöva ett betydande infly
-
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
tande över bostadsbyggandets omfattning. Genom åtgärder av nu berörda
generella natur bör den erforderliga kontrollen över investeringsutvecklingen
normalt utövas. Den eftersträvade balansen mellan tillgång och efterfrågan
på byggnadsmarknaden bör kunna vinnas genom fortsatta åtgärder
på detta område i förening med produktionsstimulerande åtgärder
såsom bättre samhälls- och byggplanering, utbildning och omskolning av
arbetskraft, rationaliseringsbefrämjande åtgärder samt en aktiv lokaliseringspolitik.
Särskilt må här framhållas vikten av en sund kapitalmarknad.
Den förda byggnads- och bebyggelsepolitiken har orsakat den nu rådande
överhettningen på arbetsmarknaden och en sådan brist på bl. a.
arbetskraft inom byggnadsindustrien att, även med de olägenheter som
alltid är förenade med en reglering, en prioritering mellan byggnadsprojekt
kan framstå som ändamålsenlig under en kortare awecklingsperiod.
Med utnyttjande av de generellt verkande penning- och kreditpolitiska medlen
synes icke andra åtgärder böra ifrågakomma än förlängning av nu gällande
prioriteringslagstiftning, som är begränsad till att avse viss tid och
visst område och endast gäller vid brist på arbetskraft. Lagen bör förlängas
till utgången av år 1966.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 809 och II: 958,
I: 810 och II: 959 samt I: 811 och II: 960 måtte avslå förevarande
proposition, nr 173, samt för sin del besluta att lagen
den 29 maj 1964 angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31
maj 1963 om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete skall
äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1966.»
ESSELTE AB. STHLM SS
514893