Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
1
Nr 28
Utlåtande i anledning av väckt motion angående jakten på sjöfågel
vid Bottenviken och östersjökusten.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 643, av herr Hedin m. fl.
I motionen hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära att bestämmelser utfärdas, innebärande att möjlighet till förlängd
vinterjakt och begränsad vårjakt på sjöfågel erbjudes skärgårdsbefolkningen
vid Bottenviken och östersjökusten i enlighet med motionens syfte».
över motionen, för vars innehåll nedan redogörs, har utskottet på sätt
§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtanden från domänstyrelsen,
statens naturvårdsnämnd samt länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge
län. På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av
Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och Svenska Ostkustfiskarenas
centralförbund. Av statens naturvårdsnämnd har överlämnats yttrande
av Svenska naturskyddsföreningen, av länsstyrelsen i Stockholms län yttrande
av Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och län
samt av länsstyrelsen i Blekinge län yttranden av länets jaktvårdsförening
och sjöfågelkonsulenten Gustaf Liljeström.
Gällande bestämmelser
I 1 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att den som har rätt
till jakt äger att med de undantag och inskränkningar, som meddelas i
samma lag eller annan författning, på det område jakträtten omfattar
utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar
samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.
Till de viktigaste inskränkningarna i jakträtten hör bestämmelserna om
fridlysning av djur.
Gällande fridlysningsbestämmelser finns huvudsakligen upptagna i tre
olika författningar, nämligen jaktstadgan den 3 juni 1938, en av Kungl.
Maj:t för varje år utfärdad kungörelse om fridlysning av vissa djurarter
och kungörelsen den 16 december 1960 angående skydd för djurlivet å
vissa platser.
Av jaktstadgans fridlysningsbestämmelser, som återfinns i 11—27 §§
under rubriken »Om fridlysta djurslag», må i förevarande sammanhang
följande nämnas.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 28
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1905
I 12 § ges i fråga om fåglar en generell skyddsregel av innebörd, att
fåglar, som inte uppräknas i den årligen utfärdade fridlysningskungörelsen,
under tiden den 1 mars—den 31 augusti inte någonstädes får jagas,
dödas eller fångas, såvida inte Konungen föreskriver annat i sistnämnda
kungörelse.
I 14 § stadgas att under tid, då jakt efter fågel av viss art är förbjuden,
det även är förbjudet att ta eller förstöra sådan fågels ägg eller bo.
Den årligen återkommande fridlysning skung örets en inleds med en uppräkning
av de djurarter, beträffande vilka jakt är förbjuden hela året. Förbudet
omfattar för närvarande bland annat vissa sjöfågelarter.
I 2 § anges för olika djurarter de tider, under vilka jakt är tillåten i
skilda delar av landet. Vad gäller jaktåret 1965/66 innebär bestämmelserna
beträffande de sjöfågelarter, som det nu huvudsakligen är fråga om,
följande. Jakt efter ejder och svärta är tillåten på följande jakttider, nämligen
i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län den 16 september—den 15
november, vid rikets västra kust från Kullens spets till norska gränsen
november—januari samt i övriga delar av riket den 16 september—den
31 december; dock är jakt efter ejder förbjuden hela året i Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län. Vad beträffar bergand, knipa, vigg,
brunand, sjöorre och alfågel samt storskrake och småskrake gäller att
jakt är tillåten i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län den
25 augusti—den 31 december, i Jämtlands och Kopparbergs län den 25
augusti—den 15 november, i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro och Västmanlands län den 21 augusti—den 15
november, vid rikets västra kust från Kullens spets till norska gränsen
november—januari, i övriga delar av Kristianstads och Malmöhus län den
16 augusti—den 31 december samt i övriga delar av riket den 21 augusti
—den 31 december; dock är jakt efter alfågel förbjuden under hela året
på Stora Karlsö jämte tillhörande vattenområden i Gotlands län.
3 § i fridlysningskungörelsen upptar bestämmelse om att jakt efter
fåglar som inte omnämnts i 1 eller 2 § med vissa angivna undantag är
förbjuden under tiden den 1 mars—den 31 augusti.
Kungörelsen angående skydd för djurlivet på vissa platser innehåller
bl. a. förbud att idka jakt efter fågel på vissa särskilt angivna platser eller
områden.
Enligt kungörelsen den 9 juni 1950 gäller under tiden den 20 mars—den
31 juli förbud att utbjuda till salu, sälja, köpa eller från ort till annan forsla
fåglar av följande arter, nämligen svärta, bergand, knipa, vigg, brunand,
sjöorre, alfågel, storskrake och småskrake. Förbudet utgör ej hinder för deltagare
i lovlig jakt att hemforsla villebråd som fällts eller fångats vid jakten.
Av intresse för den fortsatta framställningen är även bestämmelsen
i 2 § 3 mom. jaktlagen, vari stadgas att på allmänt vatten annorstädes än
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
i 2 inom. av samma paragraf avses ävensom på holmar, klippor och skär
som ej hör till visst hemman må, där ej Konungen för visst område annat
lörordnat, jakt icke idkas utan tillstånd av länsstyrelsen. Av utfärdade
tillämpningsföreskrifter framgår bland annat alt till erhållande av jakttillstånd
bör i första hand ifrågakomma personer, som är fast bosatta i
skärgårds- och kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning är i
väsentlig mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna.
Under vissa förutsättningar kan föreskrivas att jakt må bedrivas av envar
som är mantalsskriven på viss ö eller plats.
Enligt principbeslut vid innevarande års riksdag (prop. 19, JoU 4, rskr.
144) skall tillsynen över jakten och viltvården överföras från domänstyrelsen
till statens naturvårdsnämnd. överförandet avses skola ske den 1
juli 1966.
Konvention om fågelskydd
Sverige har den 15 mars 1963 ratificerat konventionen den 18 oktober
1950 om fågelskydd. Konventionen trädde i kraft den 17 januari 1963.
Enligt dess artikel 2 anser de fördragsslutande staterna allmänt sett, såvitt
nu är av intresse, att, frånsett vissa i konventionen omnämnda undantag,
skydd bör ges beträffande alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden
samt beträffande flyttfåglarna dessutom under den tid, då de vänder åter
till sina boplatser, i synnerhet under mars, april, maj, juni och juli. Undantagen
från bestämmelsen innebär bl. a. (artikel 6 tredje stycket) att
i Norge, Sverige och Finland samt på Färöarna rådande särskilda förhållanden
inom näringslivet berättigar vederbörlig myndighet i dessa länder
att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna
i konventionen.
Före den 1 oktober 1964 hade Sverige, Belgien, Island, Luxemburg, Nederländerna,
Schweiz och Spanien deponerat sina ratifikations- eller anslutningsinstrument.
Det må anmärkas, att 1949 års jaktutredning i utlåtande den 16 februari
1959 i ärendet angående ratificering av konventionen uttalat som sin
uppfattning att, därest förhållandena framdeles skulle bli sådana att befolkningen
i vissa skärgårdar kan medgivas rätt att ett starkt begränsat
antal dagar under våren idka jakt å dykänder, ett dylikt medgivande skall
kunna lämnas med stöd av tredje stycket i artikel 6.
Finsk lagstiftning
Enligt den finska jaktlagen av år 1962 gäller, att jakt på bl. a. bergand,
knipa, vigg, brunand, sjöorre och alfågel samt storskrake och småskrake
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
må bedrivas fr. o. m. den 20 augusti till utgången av november månad,
att jakt på ejderhane är tillåten fr. o. in. den 1 juni till utgången av november
månad samt att jakt på svärta må bedrivas fr. o. m. den 10 september
till utgången av december månad.
De nämnda jakttiderna får, då det visar sig nödigt av synnerliga skäl,
förlängas eller förkortas. För jaktåret 1964/65 bar jakttiden för bl. a. bergand,
knipa, vigg, brunand samt storskrake och småskrake sålunda utsträckts
t. o. in. den 31 december. Sjöorre och svärta får vidare jagas fr. o. m.
den 1 september t. o. m. den 31 december. Åda och årets unge får jagas
under oktober—november.
Vad beträffar vintern och våren stadgas att jakt vid kusten och inom
havsområdet får bedrivas efter medgivande av lantbruksministeriet från
ingången av januari till utgången av maj månad på alfågel och sjöorre
samt hanar av ej der, svärta, brunand, vigg, knipa, samt storskrake och
småskrake. Tillstånd får beviljas på ansökan av förening för fågelskydd,
vilken bildats av de fast bosatta invånarna i kommun eller del därav inom
det nämnda området. På villkor som fastställts i tillståndet får föreningens
medlemmar inom dess verksamhetsområde, försåvitt de innehar jakträtt
där, för eget behov bedriva jakt på nyssnämnda fåglar.
Tidigare förslag m.m.
Bestämmelserna om fridlysning av sjöfågel har tid efter annan ändrats
och kommit att omfatta allt fler arter och allt större del av året. Vad gäller
utvecklingen beträffande vår jakten, som framför allt varit föremål för
uppmärksamhet, efter tillkomsten av 1938 års jaktstadga må nämnas följande.
För västkusten, d. v. s. sträckan från Kullens spets till norska gränsen,
hade all vårjakt efter sjöfågel blivit avlyst redan före tillkomsten av 1938
års jaktstadga. För övriga kuststräckor gällde för såväl ej der och svärta
som de andra dykandsarterna — bergand, knipa, vigg, brunand, sjöorre
och alfågel samt storskrake och småskrake — att från gränsen mot Finland
till Västernorrlands läns södra gräns vårjakt var tillåten den 1—10
maj samt att beträffande övriga delar av rikets östra och södra kust till
Kullens spets sådan jakt fick bedrivas den 1—20 april. Intensivt bedriven
jakt i förening med äggplockning under kriget, de hårda isvintrarna under
början av 1940-talet samt de senare allt oftare uppträdande spilloljeutsläppen
medförde, att vid decenniets slut sjöfågelstammarna var starkt decimerade.
Skyddsåtgärder befanns därför trängande. Sådana genomfördes
fr. o. in. jaktåret 1950/51 och innebar, att ejdern blev helt fridlyst under
våren, att all vårjakt avlystes utmed norrlandskusten och vid skånekusten,
samt att för återstående delar av ost- och sydkusten vårjakttiden beträffande
övriga nyssnämnda sjöfågelarter inskränktes till sju dagar, därvid
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
o
tidpunkten skulle bestämmas av domänstyrelsen. Fr. o. m. jaktåret 1954/55
blev även storskraken helt fredad under våren. Under sistnämnda jaktår
företagna oljeutsläpp medförde en så kraftig påfrestning för sjöfågelstammarna,
att det på våren 1955 befanns erforderligt att avlysa all vårjakt
efter sjöfågel. Sedan dess har all sådan vårjakt varit förbjuden.
Förbudet mot jakt vid ostkusten efter dykänder under vintermånaderna —-som tidigare gällt endast vissa arter — utvidgades genom 1927 års jaktstadga
till att gälla alla dykänder. Förbudet har därefter i allt väsentligt
upprätthållits.
Sedan vårjakten efter sjöfågel förbjudits har åtskilliga förslag framlagts
om återinförande av sådan jakt. I det följande redogörs för det huvudsakliga
innehållet i vissa av dessa förslag in. m.
Svenska jägareförbundets framställning den 12 oktober 1960 m.m.
På förekommen anledning uppdrog Svenska jägareförbundets styrelse år
1955 åt en särskild kommitté att verkställa utredning och inkomma med
förslag rörande sjöfågel jakten. Kommittén avgav betänkande påföljande år.
I betänkandet rekommenderades, såvitt nu är av intresse, att sjöfågelskyddsområden
skulle, efter finskt mönster, bildas även i svensk skärgård, antingen
i form av jaktvårdsområde eller som auktoriserat enskilt område,
och att för sådana skyddsområden utökade jaktmöjligheter måtte kunna
medges. Med anledning av denna rekommendation tillsatte förbundet år
1958 en ny kommitté med uppdrag att utarbeta bestämmelser för sjöfågelskyddsområden.
Kommittén framlade följande år förslag till bestämmelser
för sådana områden, benämnda sjöfågelvårdsområden, samt föreslog vidare
bl. a. tillägg i jaktlagen beträffande rätt för länsstyrelsen att meddela personliga
tillstånd för ytterskärgårdarnas befolkning att till husbehov idka
jakt efter de vanligaste sjöfågelarterna under januari, februari och mars
månader.
Sjöfågelvårdsområde skall enligt jägareförbundets förslag sådant detta
efter viss överarbetning inom förbundet slutligen utformades ha till ändamål
att verka för tillkomsten av och bevarandet av ett artrikt och livskraftigt
sjöfågelbestånd. I sådant syfte skall föreningen bl. a. dels avsätta ett
lämpligt beläget område som sjöfågelreservat, där all jakt efter andfåglar
skall vara förbjuden under tiden den 1 mars—den 31 maj, dels söka åstadkomma
att jakten inom föreningens verksamhetsområde bedrivs på ett ändamålsenligt
och planmässigt sätt. Föreningen skall för medlemmarnas räkning
ansöka om vederbörligt tillstånd till jakt på allmänt vatten och till vårjakt
efter sjöfågel. Medlemskap i föreningen kan vinnas bland andra av
envar som är stadigvarande bosatt inom föreningens verksamhetsområde
eller där äger fastighet av jaktlig betydelse.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 oktober 1960 hemställde jägareför1*-—Bihang
till riksdagens protokoll 1965. 9 saml. 8 and. Nr 28
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
bundet om sådan ändring av fridlysningsbestämmelserna för jaktåret
1960/61, att jakt efter hanfågel av ejder och storskrake skall tillåtas under
tiden den 1—20 maj inom verksamhetsområde för särskilt bildad sjöfågelvårdsförening,
vilken antagit och tillämpar av förbundet fastställda normalstadgar,
samt under följande särskilda villkor, nämligen att domänstyrelsen
skall vara tillståndsgivande myndighet, att tillstånd skall utfärdas för länsjaktvårdsförening
att inom ramen för bestämmelserna i gällande författningar
och domänstyrelsens anvisningar meddela sjöfågelvårdsföreningen
s. k. vårjaktlicens, samt att länsjaktvårdsförening, som erhållit tillstånd att
meddela vårjaktlicens, skall utöva tillsyn över verksamheten i sjöfågelvårdsföreningarna
inom länsföreningens verksamhetsområde, särskilt med
avseende å vårj aktens bedrivande och vidtagna åtgärder för sjöfågelvård,
samt föra noggrann statistik över sjöfågeljakten.
Argumenten för vårj akten angavs under förberedelserna för framställningen
huvudsakligen vara av social natur, varvid hänvisades till skärgårdsbefolkningens
urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även vårtid och behovet
av viss husbehovsjakt och några dagars avkoppling i en isolerad tillvaro,
fylld av strävsamt och farofyllt arbete. Vidare framhölls, att vårj akten inom
de viktigaste produktionsområdena för ejdern innebär enda möjligheten att
beskatta de gamla ejderhanarna (gudingar), emedan dessa efter fvdlbordad
häckning samlar sig i flock och omkring den 1 maj börjar sträcka mot söder.
Ytterligare anfördes att en begränsad vårjakt väsentligen skulle komma
att betyda jakt på ejder, att den allmänna vårjaktens förödande verkningar
börjat ge med sig och att ejderbeståndet ökar, att antalet jaktbara ejdrar
är större på våren än på hösten, att 30—40 procent av ejderbeståndet redan
passerat söderut genom Kalmarsund den 15 september, att höstjakten främst
beskattar de gamla lokaltrogna honorna, som häckat under året, och årsungarna,
samt att ett begränsat skytte på hanfågel inte nämnvärt torde
störa häckningens lyckosamma förlopp, då hanarna är i majoritet och ejdern
vidare synes ha en tendens till polygami.
Förslaget om vinterjakt, som huvudsakligen skulle komma att avse jakt
på övervintrande alfågel, ansågs inte böra framföras samtidigt med frågan
om sjöfågelvårdsområdena.
Över jägareförbundets framställning avgavs efter remiss ett flertal utlåtanden
och yttranden.
Förslaget till återinförande av vårjakt avstyrktes av bland andra domänstyrelsen
samt Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förening.
Domänstyrelsen anför bland annat följande.
Domänstyrelsen har sedan långt tillbaka hyst uppfattningen, att fågelstammarna
inom landet och vid kusterna så långt möjligt icke böra oroas
under våren, då häckning är omedelbart förestående eller pågår, antingen det
gäller hemfågel eller fåglar på väg mot nordligare häclcningsplatser. Denna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
7
princip, som inte bara är biologiskt starkt grundad utan också väl överensstämmer
med de flesta svenskars uppfattning om en god samlevnad mellan
människor och djur, är vad inlandet angår numera fullständigt genomförd,
sedan vårskytte på morkulla fr. o. m. jaktåret 1959/60 förbjudits. Den har
också sedan länge tillämpats för sjöfågel vid västkusten.
Styrelsen uttalar i fortsättningen, att sjöfågelstammarna vid 1940-talets
slut var starkt decimerade, vartill såväl den hårda avskjutningen som de
upprepade oljekatastroferna bidragit. Efter att ha erinrat om de under åren
1951—1955 genomförda ändringarna i fridlysningsbestämmelserna för sjöfågel
anför styrelsen, att en under år 1956 publicerad undersökning om sjöfågeln
längs ostkusten bekräftade allmänna iakttagelser att ejdern ökat
kraftigt och i viss mån även viggen medan övriga sjöfågelarter ej undergått
mera påfallande frekvensändringar. Förbättringen beträffande ejdern tillskrevs
i undersökningen främst vårjaktförbudet. Ejderstammen anses därefter
ha ytterligare starkt förbättrats, vilket sannolikt också varit fallet beträffande
andra sjöfågelarter.
Styrelsen fortsätter.
Alla i sjöfågeln och dess vård intresserade parter torde numera vara eniga
om att sjöfågeln under våren skall åtnjuta ett kraftigt skydd och att starka
motiv måste anföras om vårj akt överhuvudtaget skall tillåtas. De motiv som
anförts äro i huvudsak; rådande jakttraditioner, behovsjakten för kustbefolkningen
— alternativt en önskvärd omväxling i kosten — samt den betydelse,
som vårj akten har som ett trivselmoment för den bofasta befolkningen.
Jakttraditionerna betraktar styrelsen---som ovidkommande. Jakt
metoderna
måste i havsbandet som annorstädes följa utvecklingen mot biologiskt
riktigare beskattning och humanare behandling av djurstammarna.
Ej heller behovsjakten lär kunna tillmätas större betydelse. Det framskymtar
ofta, även bland förespråkarna för viss vårj akt, att sådan jakt endast
undantagsvis är av betydelse.
Domänstyrelsen har i sina ställningstaganden i jakt- och jaktvårdsfrågor
utgått från att jaktens främsta berättigande vid sidan av den oundvikliga
regleringen av vissa viltstammar är den omväxling och avkoppling den
skänker många människor. Det är ostridigt att jägarna i allmänhet äro
naturvänner och att jakten för dem ofta är en sammansatt naturupplevelse
av stort värde. På grund av den grundinställning till vårjakt, som styrelsen
redovisat, kan styrelsen emellertid ej tillmäta det allmänna jägarintresset
nämnvärd betydelse, då det gäller jakt av sådant slag. Betydligt svårare är
ställningstagandet till den bofasta befolkningens jaktintressen. Domänstyrelsen
har, på samma sätt som många andra större skogsföretag, vid disposition
av kronans jakträtt i inlandet framför allt under senare år tagit
stor hänsyn till traktens befolkning och särskilt de inom domänverket anställda
arbetarna, därför att jakten för många är ett betydelsefullt trivselmoment,
som i någon mån kan motverka en för landsortsnäringarna skadlig
avflyttning från bygden. Samma tankegång har från andra håll utvecklats
i diskussionen om sjöfågeljakten. Den inverkan, som en totalfredning av
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
sjöfågeln under våren kan väntas medföra för befolkningens trivsel och bofasthet
i skärgården, skulle därför enligt styrelsens mening kunna tänkas
göra en sådan fredning tvivelaktig. Det nu föreliggande förslaget tillgodoser
emellertid ej nämnda skärgårdsintressen och lider även i övrigt av svagheter.
Styrelsen framhåller i detta sammanhang, att det stundom pågår ett starkt
norrsträck av ejderhanar långt in i juni månad. Det synes vidare styrelsen
vanskligt att tillåta jakt efter hanfågel hos en eller två arter under så lång
tid av sjöfåglarnas häckningstid; det lär inte kunna undvikas, att jakten
understundom kan komma att gälla även otillåten fågel och att den verkar
kraftigt störande på häckningen.
I det följande uttalar domänstyrelsen, att enligt styrelsens uppfattning
något gångbart alternativ till en tidig allmän vårjakt inte kunnat framläggas
och att det återstår för styrelsen att söka bedöma om dylik jakt är av
sådan betydelse för skärgårdsbefolkningens allmänna trivsel att den bör
återinföras. Domänstyrelsen anför härvid följande.
Styrelsen finner för sin del osannolikt, att det stora flertalet skärgårdsbor
skulle för sin livsföring vara så beroende av vår jakten på sjöfågel att det är
berättigat att åter tillåta densamma. Denna jakt har visat sig starkt hämmande
på utvecklingen av sjöfågelbeståndet, som hotas också av andra
faror, den är biologiskt förkastlig och den medför stora skadskjutningsrisker.
Vårjakt bör därför enligt styrelsens mening icke i någon form eller efter
någon fågelart förekomma.
Inom domänstyrelsen var överdirektören K. A. Anneli skiljaktig och
yttrade följande.
Jag anser, att de biologiskt farliga konsekvenserna av en begränsad vårjakt
icke kan anses vara bevisade och i varje fall starkt överdrivna. Därför
synes det mig rimligt att den bofasta skärgårdsbefolkningen med dess ur
förströelsesynpunkt dokumenterade behov av fagelvårjakt bör få möjlighet
att bedriva sådan på ej der- och storskrakhane. Jag anser dock inte att denna
jakt bör bedrivas i maj månad inom s. k. fågelvårdsområden utan under
fem dagar i mars—april månader vid rörlig tidpunkt, som av vederbörande
länsstyrelse bör bestämmas.
Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen
och Sveriges Ornitologiska förening anför i gemensamt
yttrande att den starkaste motiveringen för förslaget om vår jakt på hanar
av ej der är att dessa redan i maj—juni befinner sig på sydsträck. Utförda
fågelräkningar visar emellertid att ejdersträcket mot norr pagår under hela
maj och vissa år under hela juni, ja ända in i juli. Hur det nordgående
sträcket skall tolkas är ännu oklart, ehuru man vet, att ejdern anländer till
vissa nordliga lokaler först i maj och att de flesta kullarna läggs i början
av maj.
Sammanfattningsvis anför naturskyddskommittén och de båda nämnda
föreningarna, att all vårjakt är principiellt förkastlig från såväl biologisk
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965 9
som allmän naturvårdssynpunkt, såvida inte mycket speciella skäl, främst
biologiska, talar därför, att sjöfågel]akten numera inte har någon betydelse
som näringsfång, att sjöfågelstammarna ännu inte har nått tillfredsställande
numerär längs norrlandskusten och i Blekinge, att man kan befara att
även icke tillåtna arter skjuts, att —— fransett att tillräckliga resursei föi en
effektiv kontroll torde saknas — kontrollen är betydligt svårare att upprätthålla
vid partiellt förbud än då totalt jaktförbud råder, att oljeskador
med starkt decimerande verkan på sjöfågelstammarna kan förväntas uppträda
även fortsättningsvis, samt att för varje år ökande skaror fritidsfolk
söker sig till skärgårdarna för att finna rekreation, och att det för denna
kategori är angeläget att skärgårdarna hyser ett rikt djurliv, varvid sjöfåglarna
hör till de mest uppskattade objekten.
Återinförande av vårjakt tillstyrks av bland andra Jägarnas riksförbund,
Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund och Svenska Sgdkustfiskarenas
centralförbund. Mot detaljerna i jägareförbundets förslag görs emellertid
vissa erinringar, bl. a. i vad avser jakttiden. Jägarnas riksförbund anför sålunda,
att från sjöfågelvårdande synpunkt torde tidigt på våren bedriven
jakt inte vara mer störande än jakt, som utövas senare under pågående
häckning. Riksförbundet förordar, att jakttiden omfattar 6 dagar under
tiden den 15 mars—den 15 april. Ostkustfiskarenas centralförbund förklarar,
att det enligt skärgårdsbefolkningens mening är från fågelskyddssynpunkt
avgjort fördelaktigast att förlägga vårjakten till omedelbart efter islossningen.
Förbundet föreslår, att jakten omfattar cirka 5 dagar under tiden
den 20 mars—den 20 april. Svenska Sydkustfiskarenas centralförbund
förordar en rörlig jakttid, förslagsvis under månaderna mars eller april.
Domänstyrelsen anför, att frågan om eventuell förlängning av vinterjakten
bör utredas i syfte att klarlägga huruvida sådan jakt till äventyrs
i vissa fall skall kunna medges under för fågelbeståndet betryggande former.
Kungl. Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges
Ornitologiska förening framhåller, att det vid ett fortsatt upprätthållande
av vårjaktsförbudet kan anses rimligt att man åtminstone inom vissa
län får en förlängd höst- och vinterjakt efter vissa dykänder.
Jägareförbundets förslag jämte yttrandena däröver remitterades till 1949
års jaktutredning. Utredningen avgav utlåtande den 4 juli 1961. Utredningen
anför, att det råder enighet om att ett bedömande uteslutande från allmän
naturvårdssynpunkt av frågan, huruvida viss vårj akt åter skall bli tillåten,
måste resultera i ett avstyrkande av att denna jakt skulle återupplivas. Utredningen
anser det emellertid vara både rimligt och betingat av praktiska
skäl att till förmån för skärgårdsbefolkningen göra visst avsteg från den
principiella ståndpunkten och uttalar, att den härvid tagit hänsyn till följande
omständigheter.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
För den på fastlandet bosatte jägaren står en rad villebrådsarter, både
däggdjur och fåglar, till buds. Annorlunda ställer det sig som regel för skärgårdsbon,
särskilt om han är bosatt i de yttre skärgårdsområdena. Han är
för sin jakt huvudsakligen hänvisad till sjöfågeln. Denna jakt har han i
generationer övervägande utövat i samband med att fågeln återvänder till
häckningsplatserna. Det är därför förståeligt, att det år från år upprepade
förbudet mot all vårjakt väckt besvikelse hos framför allt de äldre generationerna
skärgårds jägare. Det synes emellertid vara inte endast traditionsskäl
som utlöst de känslor av besvikelse och även irritation, vilka nu äro
tillfinnandes i vissa skärgårdar. Ty det torde vara svårt lämna åsido den i
varje fall inom Stockholms och Södermanlands län förhärskande åsikten,
att den under våren nedlagda sjöfågeln har ett helt annat värde som jaktbyte
än vad fallet är med den som fälles under höstjakten.
Jaktutredningen förklarar sig vara ganska övertygad om att det finns
platser inom de nämnda skärgårdsområdena, där det från sjöfågel jakten
härrörande bytet kan ha betydelse som tillskott i hushållet men uttalar att
eljest värdet av sjöfågeljakten, likaväl som av annan jakt, numera ligger
mindre på det materiella planet utan främst är att söka i den möjlighet till
omväxling och avkoppling, som den bereder sina utövare. Utredningen överväger
dock frågan om återinförande av vårjakt med hänsyn till försörjningssynpunkter
men finner att en sådan lösning inte är praktiskt genomförbar.
Utredningen erinar om att vårjakten i skärgårdarna trots förbudet fortsätter,
självfallet inte med samma intensitet som tidigare med dock i en
omfattning, som nödvändiggör särskilda åtgärder.
Utredningens överväganden leder fram till följande.
Det enda sätt att bereda skärgårdsbefolkningen möjlighet att åter idka
sjöfågeljakt under våren, som jaktutredningen funnit godtagbar, är att detta
sker i form av undantag från vårfridlysningen för medlemmar i för vård
av beståndet av sjöfågel särskilt bildade sjöfågelvårdsföreningar eller för
vissa grupper av sådan förenings medlemmar. Endast en dylik ordning
synes utredningen ägnad att skapa hållbara garantier mot att en återgång
sker till de förhållanden, varunder jakten tidigare ägde rum, eller till det
med den humanitära grundregeln i 1 § jaktstadgan oförenliga sätt, varpå
den på sina håll bedrevs. Genom tillkomsten av sådana föreningar torde ock
möjligheter yppas att komma den nu florerande laglösheten i vissa skärgårdar
till livs.
Utredningen understryker, att den för sin del funnit att ett beslut om
undantag från eljest gällande fridlysningstider är för sitt genomförande
beroende av i varje fall två förutsättningar, nämligen dels att sjöfågel vårdsförening,
som är ansluten till vederbörande länsjaktvårdsförening och vars
stadgar i huvudsak överensstämmer med de av jägareförbundet föreslagna,
är verksam inom område, där vårjakt skall kunna ifrågakomma, dels att
jaktlagen ändras så att innehav av mark bl. a. för bostads- och fritidsändamål
i princip inte medför rätt att utöva annan jakt än sådan, som avses i
lagens 14 och 15 §§, d. v. s. viss skyddsjakt.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
I övrigt anser utredningen bland andra följande särskilda villkor och
bestämmelser påkallade.
Undantag från gällande vårfridlysning, d. v. s. rätt till viss vårjakt, må
endast medgivas medlem av sjöfågelvårdsförening, respektive delägare i
jaktvårdsområde, vilken antingen är stadigvarande bosatt inom föreningens
eller jaktvårdsområdets verksamhetsområde eller där äger fastighet med
obegränsad jaktutövning.
Sålunda medgiven rätt att jaga sjöfågel under våren må icke överlåtas
å eller upplåtas till person, bosatt utanför sammanslutningens verksamhetsområde.
Jakttiden skall enligt domänstyrelsens närmare bestämmande omfatta
högst fem söckendagar under tiden den 15 mars—den 15 april, av vilka
dagar ingen får vara allmänt arbetsfri dag.
Tillåten för jakt bör vara hanfågel av följande dykandarter, nämligen
ej der, storskrake och vigg.
Vid jakten fälld fågel får icke utbjudas till salu, säljas, köpas eller forslas
utanför sammanslutningens verksamhetsområde.
En av utredningens sakkunniga ansåg, att vår jakt inte bör förekomma i
någon form eller efter någon av de berörda fågelarterna.
Jaktutredningens utlåtande remissbehandlades.
Utredningens förslag avstyrktes av domänstyrelsen, Kungl. Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen och
Sveriges Ornitologiska förening men tillstyrktes helt eller med vissa erinringar
beträffande detaljer av bland andra länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län, Svenska Ostkustfiskarenas
centralförbund, Svenska Sydkustfiskarenas centralförbund och
Svenska jägareförbundet.
Domänstyrelsen hänvisar i sitt utlåtande till vad styrelsen anfört i anledning
av Svenska jägareförbundets tidigare berörda framställning och anför
därutöver bl. a. att förläggning av jakt till tiden den 15 mars—den 15 april
inte kan anses vara biologiskt riktigt grundad.
Även Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och de båda
nyssnämnda föreningarna hänvisar till tidigare remissvar över jägareförbundets
framställning.
Flera av de remissorgan, som tillstyrker vårjakt, framhåller, att rätten
till sådan jakt bör förbehållas den egentliga skärgårdsbefolkningen samt att
det med hänsyn till de skiftande förhållandena bör ankomma på länsstyrelserna
att fastställa jakttidens förläggning och bevilja jaktlicenser.
Framställning av länsstyrelsen i Stockholms län
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 21 december 1962 hemställde länsstyrelsen
att jakt efter hane av ej der, storskrake och vigg under en försökstid om
tre år måtte tillåtas högst fem dagar under tiden den 15 mars—den 30 april
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år J965
för bofasta skärgårdsbor, varvid det skulle ankomma på länsstyrelsen att
fastställa jaktdagarnas förläggning och bevilja licenser. Till stöd för framställningen
anfördes att jakten efter sjöfågel är en högst väsentlig trivselfråga
för skärgårdsborna och att förbudet mot sådan jakt framkallat stor
besvikelse och mycken irritation hos öborna.
I utlåtande över framställningen anförde domånstyrelsen bland annat
följande.
Verkningarna av genomförandet av vårjakt under en treårsperiod i enlighet
med de normer som föreslagits av länsstyrelsen, synes styrelsen utomordentligt
svårbedömda men styrelsen befarar att förslaget medför betydande
risker för utarmning av fågellivet.
Möjligheterna att efter treårsperiodens utgång styrka jaktformens eventuella
olämplighet är begränsade och omedelbara aktioner för liknande »försök»
kan förväntas från andra ostkustlän, kanske redan innan den föreslagna
tre-årsperioden är tilländalupen. En intensivt bedriven vårjakt över
stora delar av ostkustens häckningsområden — visserligen under en starkt
förkortad jakttid — synes styrelsen med nu rådande kontrollmöjligheter och
med tanke på den befolkningsutveckling som sker i skärgårdarna, kunna
betyda en realisation av de vinster som de sista tio årens sjöfågelskydd givit.
Styrelsen får alltså för sin del avstyrka den gjorda framställningen om återinförande
av viss vår jakt.
Motionen
I motionen anförs inledningsvis att sjöfågeljakten i alla tider varit av
särskilt stort intresse för skärgårdsbefolkningen. Jakten har, sägs det, tidigare
inneburit en icke oväsentlig inkomstkälla, som emellertid numera torde
sakna betydelse. Som ett värdefullt tillskott i det privata hushållet har emellertid
sjöfågeljakten alltjämt en stor uppgift att fylla, i synnerhet för dem,
som bor i den yttre skärgården. Sjöfågelstammen utgör, anför motionärerna,
liksom annat matnyttigt vilt en naturtillgång, vars avkastning bör nyttiggöras
i folkhushållet.
Motionärerna fortsätter.
Den jaktform, som alltid rönt det största intresset bland skärgårdsborna
är vårjakten, och försök att kompensera den bortfallna vår jakten med en
utökad höstjakt har inte uppskattats. För en återinförd vårjakt talar i första
hand att det är en betydande trivselfråga för skärgårdsborna. Efter en lång
vinter, ibland med partiell isolering, är det ett starkt önskemål att få ägna
sig åt några dagars vårjakt. Fågeln är också under denna tid ur kostsynpunkt
av god kvalitet. För en återinförd vårjakt talar också biologiska eller
beskattningsmässiga skäl i synnerhet i fråga om ej der, som är den rikligast
förekommande jaktbara fågelarten vid ostkusten. Ejderhannen — gudingen
— återvänder söderut redan i slutet av maj och främst under juni och juli,
varför den i stort sett inte kan bli föremål för beskattning under höstjakten.
Enligt många bedömare föreligger det ett betydande överskott av guding,
vilket har en fullt naturlig förklaring. En vårjakt på sjöfågel bör i första
hand avse hanfågel av vissa arter, främst ejder, storskrake och vigg och bör
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
lämpligen förläggas till den tid, när fågeln först kommer till skärgården och
innan honorna gått upp på land för att förbereda häckning.
Enligt motionärernas mening skulle några få dagars jakt under den tidiga
våren utgöra en rationell beskattning, som, om den begränsas på lämpligt
sätt, inte utgör någon risk för fågelbeståndet. Motionärerna erinrar om att
i Finland beskattningen av sjöfågel huvudsakligen avser hanfågel under
våren.
Motionärerna föreslår, att vårjakten förbehålls dem, som enligt 2 § 3
mom. jaktlagen erhåller personliga tillstånd att jaga säl och sjöfågel å allmänt
vatten samt å holmar, klippor och skär, som ej hör till visst hemman.
Tillstånd bör enligt motionärernas mening kunna meddelas av respektive
länsstyrelse och gälla på nämnda allmänna områden och, såvitt vederbörande
ingår i ett auktoriserat sjöfågelvårdsområde, jämväl inom detta. Tillstånd
bör i princip kunna få lämnas inom samtliga län, som angränsar
Östersjön och Bottenviken och där sjöfågel häckar. Jakttiden föreslås vara
rörlig och omfatta fem sammanhängande söckendagar under tiden den 15
mars—den 30 april.
Motionärerna föreslår vidare, att särskilda licenser för förlängd vinterjakt
bör kunna lämnas enligt det inom Svenska jägareförbundet framlagda,
i det föregående nämnda förslaget.
Vårjakten föreslås omfatta hanfågel av ejder, storskrake och vigg i den
mån vederbörande fågelart inte är totalfredad inom respektive län och den
förlängda vinterjakten all icke totalfredad sjöfågel.
Motionärerna föreslår slutligen att försäljningsförbud meddelas.
Beträffande motionens fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen II: 643.
Remissvaren
Motionärernas förslag om återinförande av en begränsad vårj akt
avstyrks av domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd och Svenska naturskyddsföreningen
medan övriga remissorgan ställer sig positiva till förslaget.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller dock, att jakten till att börja
med bör organiseras som en försöksverksamhet under förslagsvis tre år,
under vilken tid erfarenheter av värde för den fortsatta utformningen av
bestämmelserna kan vinnas.
Domänstyrelsen och övriga, som avstyrker förslaget, förklarar, att hinder
mot den ifrågasatta vårjakten möter redan på grund av bestämmelserna i
1950 års konvention om fågelskydd. Motsatt uppfattning
hävdas av Svenska jägareförbundet, som anser att en till förmån för skärgårdsbefolkningen
medgiven vårjakt får anses falla inom undantagsbestämmelsen
i tredje stycket av artikel 6 i konventionen. Svenska Ostkustfiskarenas
centralförbund uttalar, att undantagsbestämmelsen tillkommit i syfte att
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
inom konventionens ram bereda skärgårdsbor och i synnerhet yrkesfiskare
möjligheter till begränsad vår jakt.
Domänstyrelsen hänvisar i fråga om sin inställning till motionen i övrigt
till vad styrelsen anfört i anledning av de förslag, som tidigare framförts av
1949 års jaktutredning och länsstyrelsen i Stockholms län. Svenska naturskyddsföreningen
hänvisar till sina remissvar över Svenska jägareförbundets
och 1949 års jaktutrednings förslag.
Flera av de remissorgan, som tillstyrker vår jakt, framhåller sjöfågel aktens
betydelse från trivselsynpunkt för skärgårdsbefolkningen.
Vad gäller dess värde med hänsyn till försörjningen uttalar Svenska jägareförbundet
att sjöfågelj akten i dag saknar nämnvärd betydelse från försörjningssynpunkt
även längst ute i våra skärgårdar. Svenska Ostkustfiskarenas
centralförbund förklarar dock, att jakten på sjöfågel fortfarande är
av väsentlig betydelse som tillskott till hushållet. Liknande uppfattning framförs
av sjöfågelkonsulenten Liljeström.
Vad beträffar de biologiska synpunkterna på vår jakten
framhåller Svenska jägareförbundet att det numera även bland zoologer av
facket torde vara ett i och för sig obestritt faktum, att biologiska skäl saknas
för ett generellt vår jaktsförbud i skärgårdarna i Östersjön norr om Kalmarsund.
Denna fråga berörs även av sjöfågelkonsulenten Liljeström vilken
anför bl. a. följande.
För ejdern, som vid vår jakt är den ojämförbart viktigaste fågeln, kan
sägas, att gudingarna (hanfågeln) i de nordgående sträcken iörekommer i
mycket större numerär än ådorna (ejderhonorna). Det blir därför en stark
strid och hets om ådorna, vilket säkerligen ej är bra för deras häckning.
Sedan ådorna börjat ruva, samlar sig gudingarna och sträcka söderut. Detta
sydgående sträck börjar redan i slutet av april och fortgår sedan hela försommaren.
Endast ett fåtal gudingar stanna kvar men ligga då långt ut
från land. Gudingarna gå därför praktiskt taget fria från beskattning på
hösten vid de svenska kusterna. Den svenska höstjakten kommer därför att
huvudsakligen gå ut över gamla honor och ungfågel. Detta är orsaken till
det stora överskottet av gudingar under våren.
Därför vore en vårjakt på gudingar till direkt nytta för att åstadkomma
en något bättre balans mellan könen, samtidigt som jakten på gudingar
skulle bli ett bra tillskott till skärgårdsbefolkningens hushåll.
I förhållande till ejderns numerär är den svenska beskattningen av ejdern
mycket liten och helt betydelselös för stammen som sådan.
Även bland vigg och storskrakar är hanfågeln i majoritet. Det är ej ovanligt
att se ett flertal hanar slåss om samma hona. En våravskjutning av
hanar av dessa fågelarter skulle därför vara till direkt nytta.
Då en några dagars vår jakt på hanfågel av ej der, vigg och storskrak i de
yttre skärgårdarna och förlagd till sträckets början och innan fågeln börjar
häcka, icke är till skada på fågelstammarna, finns ingen anledning att förvägra
vår skärgårdsbefolkning denna rätt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965 15
Även Jägarnas riksförbund berör verkningarna av vårjakt och uttalar
följande.
Då det gäller vårjakten å sjöfågel eller vårjakt överhuvudtaget, synes
meningarna om verkningarna av en sådan vara synnerligen delade. I vårt
grannland Finland anses vårjakten vara den jaktform som är mest lämpad
för en biologiskt riktig avskjutning av sjöfågeln, enär det då i huvudsak
är hanarna som blir föremål för beskattning. Under höstjakten däremot är
det oftast honor och ungfågel som beskattas i innerskärgårdarna. Hanarna
har då som regel flockats ute på de öppna vattenvidderna och är därför
svåråtkomliga. På det hela taget vet man för lite om sjöfågeln och det vore
motiverat med en utredning av vårjaktens biologiska betydelse.
Den inverkan ett medgivande till vårj akt kan tänkas få med hänsyn bl. a.
till befarade störningar för den häckande fågeln berörs av Svenska jägareförbundet.
Förbundet anför i denna del bl. a. att en noggrant reglerad och
den bofasta skärgårdsbefolkningen förbehållen vårjakt knappast torde medföra
några egentliga störningar under sjöfågelns fortplantningstid samt att
det finns all anledning antaga att sjöfågelvården kommer att bli betydligt
mera omsorgsfull och omfattande än för närvarande.
Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund framhåller att intresset för
vården av sjöfågelbestånden numera är i starkt avtagande sedan fiskarbefolkningen
avstängts från vårj akten.
Vad gäller frågan om jaktens begränsning från geografisk synpunkt
och med hänsyn till personkretsen framförs olika uppfattningar.
Blekinge läns jaktvårdsförening förklarar, att den tillstyrker
motionen, under förutsättning att jakt blir tillåten endast utanför det område,
inom vilket sjöfågel häckar. Svenska jägareförbundet anser att jakten
bör begränsas till verksamhetsområde för särskilt bildad sjöfågelvårdsförening,
som antagit de av förbundet fastställda normalstadgarna för sådan
förening och som efter ansökan erhållit tillstånd till ifrågavarande jakt.
Jägarnas riksförbund uttalar däremot, att vårjakt i princip bör tillerkännas
envar markägare efter våra kuster, men att det kan finnas motiv för att
begränsa rätten till vårjakt att gälla endast jaktvårdsområden utöver den
bofasta kustbefolkningens rätt. Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund
understryker, att någon som helst form av grupptillstånd eller grupplicenser
ej bör få förekomma och att tillståndsgivningen bör ske endast till den i
skärgården mantalsskrivna befolkningen, d. v. s. den som hela året bor på öar
i skärgården, samt yrkesfiskare och kustbor i övrigt som vid sidan av annan
näring hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet. Länsstyrelsen
i Blekinge län framhåller, att bestämmelserna bör ges sådan avfattning,
att tillstånd bör kunna medges även person, som omfattas av ett
generellt tillstånd till sjöfågeljakt för samtliga mantalsskrivna på viss ö
eller visst område av kusten.
I fråga om jakttiden anför Svenska jägareförbundet, att förbundet
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1065
tidigare föreslagit, att vår jakten skall omfatta antingen fem dagar under
tiden den 15 mars—den 15 april eller en tid av längst 20 dagar under tiden
den 1_20 maj. Förbundet uttalar nu, att det förstnämnda alternativet synes
vara det mest realistiska med hänsyn till opinionen bland skärgårdsborna
samt att förbundet är medvetet om att vår jakt även framdeles kan komma
att behöva förbjudas vissa år på grund av särskilt svåra isförhållanden i
Östersjön. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att skäl att undantaga helgdag
från vår jaktsperioden ej föreligger.
Svenska jägareförbundet framhåller att tillstånds myndighet
fr. o. m. den 1 juli 1966 bör vara naturvårdsnämnden samt att det kan övervägas
att delegera beslutanderätten till länsstyrelserna som i så fall skulle
ha rätt att besluta efter samråd med vederbörande länsjaktvårdsförening
och inom ramen för de anvisningar, som naturvårdsnämnden kan komma
att utfärda.
Förslaget om förlängd v i n t e r j a k t avstyrks av länsstyrelsen i Stockholms
län men tillstyrks eller lämnas utan erinran av de övriga remissorgan,
som yttrat sig i frågan.
Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig inte kunna biträda förslaget.
Däremot bör enligt länsstyrelsens mening det av skärgårdsbefolkningen i
länet uttalade önskemålet om att jakten efter ej der, svärta och skrak inte
bör tillåtas före den 16 oktober tillgodoses.
Sjöfågelkonsulenten Liljeström berör frågan om fågeltillgången vid våra
kuster under den egentliga vintern och vilka fågelarter, som kan beräknas
bli föremål för jakt. Han anför bl. a. följande.
Då kan först sägas att ejdern och svärtan redan i december praktiskt taget
helt försvunnit och sträckt ned till sina övervintringslokaler. I de små flockar
ej der man under januari—februari kan påträffa efter vår kust finnes i
regel någon eller några skadeskjutna fåglar, som icke kunna flyga. Det ser
ut som om de friska fåglar, som ingå i flocken icke vilja lämna sina kamrater.
Det är tydligen någon flocksamhörighet, som förmår de friska fåglarna
att bli kvar hos de skadade.
Sjöorren, som vid våra kuster endast är »genomsträckare» har försvunnit
söderut. Likaså är förhållandet med berganden.
Av viggen och skrakar har huvudparten redan i december flyttat söderut,
men lokalt ligger en del fågel kvar och flyttar ej förrän isläggningen tvingar
dem från deras matsökningsområden.
Alfågeln häckar icke vid våra kuster utan är en högnordisk häckfågel.
De i våra vatten övervintrande alfåglarna komma från tundreområdena i
norra Finland och från Rysslands tundreområden och ishavsöarna norr
därom. Alfågeln börjar visa sig i våra vatten i slutet av september. Huvudparten
kommer först i november och december. Alfågeln tycks i stort sett
icke flytta snabbare söderut än vartill isläggningen tvingar fågeln. Milda
vintrar ligger den i oräkneliga skaror kvar på grunden invid våra kuster
och över grundbankarna i hela Östersjön.
Domänstyrelsen anför, att den partiella isolering, som åberopas som skäl
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
för särskild förlängd vinterjakt åt viss kategori skärgårdsbor blir aktuell
först i och med isläggningen. Har väl isen en gång börjat uppträda i skärgårdarna
uppstår omedelbart risken för skytte i isvakar och gentemot detta
måste allvarliga invändningar resas. Styrelsen förklarar sig emellertid inte
vilja motsätta sig tanken på en allmän januarijakt under förutsättning att
möjligheter skapas för en omedelbar avstängning vid olämpliga isförhållanden
i likhet med det system, som tillämpas i Danmark. Domänstyrelsen påpekar
dock i sammanhanget, att den ökade fritidsverksamheten sannolikt
ganska snart kommer att medföra betydande problem för viltvården längs
våra kuster och i våra skärgårdar. Hur viltvården skall kunna bemästra
problemen med de för varje år växande störningarna för fågellivet är ännu
en öppen fråga. Det synes domänstyrelsen vara förenat med betydande risker
att i detta läge öka jakttrycket på våra sjöfågelstammar.
Statens naturvårdsnämnd finner det rimligt att licensjakt för ett fåtal i
den yttre skärgården bosatta personer beviljas om isförhållandena inte är
sådana att det blir fråga om skytte i isvakar. En sådan vinterjakt bör kunna
medges längs östersjökusten men begränsas till januari månad. Nämnden
anser det däremot tveksamt om isförhållandena i Bottenviken och Bottenhavet
från nämnda synpunkter medger någon förlängning av sjöfågel akten.
Utskottet
Jakt efter de sjöfågelarter, som avses med motionen, är för närvarande
icke tillåten vid Östersjöns och Bottniska vikens kuster under vintern och
våren. Vad gäller ejdern, som från jaktsynpunkt är av den största betydelsen,
är sålunda jakt förbjuden under hela året inom Norrbottens, Västerbottens
och Västernorrlands län medan beträffande den berörda kuststräckan
i övrigt jakt är tillåten den 16 september—den 31 december. Jakttiden beträffande
vigg och storskrake börjar i de nyssnämnda länen den 25 augusti,
i Kristianstads och Malmöhus län den 16 augusti och i övriga delar av ostkusten
den 21 augusti. Sistnämnda jakttider upphör den 31 december inom
samtliga områden. Vad nu sagts beträffande vigg och storskrake gäller även
alfågel och vissa andra dykänder; dock är jakt efter alfågel förbjuden hela
året på Stora Karlsö och tillhörande vattenområden i Gotlands län.
Sverige har ratificerat 1950 års konvention om fågelskydd, vari de fördragsslutande
staterna förklarar, att de anser allmänt sett att, frånsett vissa
angivna undantag, skydd bör ges beträffande alla fåglar åtminstone under
fortplantningstiden samt beträffande flyttfåglarna dessutom under den tid
då de vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under mars, april, maj, juni
och juli. Undantagen från konventionen innebär såvitt nu är av intresse att
inom landet rådande särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
vederbörlig myndighet att medge undantag samt göra vissa avvikelser i
fråga om bestämmelserna i konventionen.
Motionärernas förslag åsyftar dels att bereda skärgårdsbefolkningen vid
Östersjön och Bottniska viken tillfälle till jakt efter hanfågel av ejder, vigg
och storskrake under fem sammanhängande vardagar under tiden den 15
mars—den 30 april i den mån vederbörande arter ej är totalfredade inom
respektive län, dels att ge ytterskärgårdarnas befolkning möjlighet till jakt
efter all icke totalfredad sjöfågel under vintermånaderna.
Under sistnämnda månader förekommer av våra sjöfågelarter endast alfågeln
i större antal utefter ostkusten. Den föreslagna vinterj akten synes
därför företrädesvis komma att avse denna fågelart. Erfarenheten visar,
att alfågeln är särskilt utsatt för skador av oljeutsläpp från fartyg och stammen
synes under senare år ha drabbats av svåra åderlåtningar till följd av
sådana utsläpp. Det framstår på grund härav såsom betänkligt att tillåta en
jakt, som ytterligare ökar trycket på alfågelstammen. Såsom domänstyrelsen
anfört medför isläggningen vidare, att risk för skytte i isvakar uppstår.
Under den tid, då jakt under vintermånaderna var tillåten, synes sådant
skytte ha varit vanligt förekommande; på sina håll torde det t. o. m. ha betraktats
som enda möjligheten att jaga sjöfågel vintertid. Utskottet delar
den av domänstyrelsen uttalade uppfattningen att allvarliga invändningar
måste resas mot denna jaktmetod. Möjligheterna att stävja den på annat
sätt än genom förbud mot all jakt på sjöfågel under vintermånaderna är
begränsade. Vinterj akten synes ej heller vara av större betydelse för skärgårdsbefolkningen
från trivsel- eller husbehovssynpunkt. På grund av det
anförda kan någon ändring i gällande bestämmelser ej anses vara motiverad.
I denna del bör motionen därför ej föranleda någon riksdagens åtgärd.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har förbudet mot vårjakt
alltsedan det genomfördes varit föremål för en livlig debatt. Flera framställningar
om återinförande i mer eller mindre begränsad omfattning av vårjakten
har gjorts under årens lopp. Till stöd för framställningarna har anförts
bl. a. skärgårdsbefolkningens urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även
under våren samt behovet av husbehovsjakt och den avkoppling och omväxling,
som vårjakten anses innebära. Det har vidare hävdats, att en på olika
sätt begränsad jakt ej utgör någon fara för fågelbestånden. Mot vårjakten
har andragits bl. a. att den är biologiskt förkastlig och att den innebär risker
för utarmning av fågellivet.
Det är enligt utskottets mening uppenbart, att fågelstammarna från allmän
naturvårdssynpunkt i största möjliga utsträckning icke bör oroas under
våren, då häckning pågår eller är omedelbart förestående. Det är vidare
tydligt att jakt under våren alltid i någon mån kommer att verka störande
på fågellivet och lämpligheten av att återinföra vår jakt, om än i begränsad
omfattning, kan därför självfallet ifrågasättas. Emellertid framgår av utredningen
att skärgårdsbefolkningen fäster stor vikt vid vår jakten och att
förbudet mot den väckt känslor av irritation och besvikelse.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965 19
Av de motiv som anförts för vårjakten får hänvisningen till den urgamla
jakttraditionen anses sakna nämnvärd betydelse; det synes icke böra ifrågakomma
att viss jaktform tillåts av traditionsskäl, om den i övrigt framstår
som olämplig. Sjöfågelj akten har numera även i huvudsak spelat ut sin
roll från försörjningssynpunkt, ehuru jaktbytet åtminstone inom en del
områden kan ha viss betydelse som tillskott till hushållet. Värdet av sjöfågeljakten
är i stället främst att söka i den möjlighet till omväxling och
avkoppling, som den bereder sina utövare. Denna synpunkt har som framgår
av det föregående starkt betonats av företrädare för skärgårdsbefolkningen.
Med hänsyn till de förhållanden under vilka stora delar av denna befolkningsgrupp
lever är synpunkten enligt utskottets mening värd att beakta.
Av betydelse är även att ett återinförande av vårjakten kan antas stimulera
skärgårdsbornas intresse för att på olika sätt vårda sig om sjöfågelbestånden
och att det synes kunna bidra till att kontrollen över efterlevnaden av
gällande fridlysningsbestämmelser förbättras. Vad särskilt gäller ejderhanarna
talar för vårj akt den omständigheten, att de f. n. går praktiskt taget
fria från beskattning, emedan de redan i maj, sedan parningen skett, börjar
sträcka mot söder. Då höstjakten inleds har de i huvudsak lämnat ostkusten.
Höstjakten efter ej der avser därför nästan uteslutande honor och ungfågel,
vilket kan ha till följd en ogynnsam könsfördelning. Även bland vigg
och storskrakar synes hanfågeln vara i majoritet.
Det är uppenbart, att en vårj akt efter sjöfågel kan medges endast i mycket
begränsad omfattning. Utskottet anser emellertid att en sådan jakt, om
den begränsas på lämpligt sätt, icke behöver innebära några risker för utarmning
av fågellivet eller eljest några större olägenheter från naturvårdssynpunkt.
Begränsningen vad gäller personkretsen synes i huvudsak kunna
ske enligt de regler, som för närvarande tillämpas vid tillståndsgivning jämlikt
2 § 3 mom. jaktlagen.
På grund av vad sålunda anförts finner utskottet, att en starkt inskränkt
vårjakt längs ostkusten bör kunna tillåtas. De inskränkningar, som motionärerna
föreslagit och som bl. a. innebär en begränsning av jakten till hanar
av ejder, vigg och storskrake, synes i huvudsak vara lämpliga för att
förebygga att den får större menliga verkningar på fågellivet. Utskottet anser
sig icke på detta område böra ingå på närmare detaljer men vill understryka,
att endast personliga tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen
bör ifrågakomma. Utskottet förutsätter, att jaktens verkningar
på fågellivet följs med uppmärksamhet och att jakten, då omständigheterna
så påkallar, ytterligare inskränks eller helt förbjuds.
Utskottet vill slutligen tillfoga, att enligt utskottets mening en på antytt
sätt begränsad vårjakt ej innebär något väsentligt avsteg från nu gällande
principiella förbud och får anses falla inom ramen för undantagsbestämmelsen
i tredje stycket av artikel 6 i 1950 års konvention om fågelskydd.
Hinder mot den förordade licensjakten synes därför ej möta på grund av
bestämmelserna i konventionen.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
Vad utskottet sålunda anfört rörande vårjakten torde böra givas Kungl.
Maj :t till känna.
Utskottet får på grund av det ovan sagda hemställa,
a) att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 643,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet anfört rörande vårjakten, samt
b) att motionen i övrigt ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 4 november 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson, Åkesson och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Grebäck*, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar och Bengtson
i Solna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Göran Karlsson, Svante Kristiansson, Wirmark och Johansson
i Torp, vilka ansett
a) att det avsnitt av utlåtandet, som behandlar vårjakten och som börjar
på s. 18 med orden »Det är enligt» och slutar på s. 20 med orden »Kungl.
Maj :t till känna», bort ha följande lydelse:
Jakten efter sjöfågel har numera spelat ut sin roll ur försörjningssynpunkt.
Även som tillskott till hushållet torde den sakna nämnvärd betydelse.
På grund härav är undantagsbestämmelsen i tredje stycket av artikel 6 i
1950 års konvention om fågelskydd ej tillämplig. Motionärernas förslag beträffande
vårjakten låter sig sålunda icke förena med bestämmelserna i
konventionen.
Även om man skulle bortse från konventionens bestämmelser saknas
emellertid skäl att återinföra vårj akten. Förbudet mot denna genomfördes
sedan fågelstammarna starkt decimerats bl. a. till följd av en intensiv jakt.
Förbudet var uppenbarligen starkt motiverat och synes ha bidragit till att
bl. a. beståndet av ej der ökat kraftigt. Ett återinförande av vårjakten även i
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965
den omfattning motionärerna föreslagit kan befaras komma att spoliera
detta från naturvårdssynpunkt glädjande resultat. Farhågorna måste anses
vida överväga det värde som några få dagars vårjakt kan antas ha från
trivselsynpunkt för skärgårdsbefolkningen.
Även i övrigt kan erinringar mot motionärernas förslag framställas. Man
måste sålunda beakta, att gränsdragningen mellan licensberättigade och icke
licensberältigade är svår att göra och att den lätt kan orsaka avundsjuka
mellan olika kategorier skärgårdsbor. Tillståndsgivningen kommer vidare
att medföra en hel del arbete för berörda myndigheter. Till slut kan nämnas
att det torde bli svårt att kontrollera att inte även andra än sådana som
erhållit jaktlicenser kommer att ägna sig åt vår jakten.
På grund av vad sålunda anförts bör ej heller såvitt avser vår jakten någon
ändring i gällande bestämmelser komma till stånd.
b) att utskottet bort hemställa:
att förevarande motion, II: 643, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.