Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1965
1
Nr 78
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående maximibeloppet
för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt kollektivavtalslagen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 128 i första kammaren av
herr Jacobsson, Gösta, och nr 168 i andra kammaren av herr Löfgren.
I motionerna, vilka är likalydande har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en förutsättningslös utredning
rörande den s. k. 200-kronors-regeln i kollektivavtalslagen».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 128.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande. Yttranden
har vidare på utskottets begäran avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund
och Statstjänarkartellen.
Gällande bestämmelser
Med kollektivavtal förstås enligt lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal
avtal mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena, och
fackförening eller annan liknande förening av arbetare, å andra sidan, om
villkor, som skall lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller
om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.
Åsidosätter arbetsgivare eller arbetare sina förpliktelser enligt kollektivavtal
eller kollektivavtalslagen skall han enligt 8 § i lagen gälda därav
uppkommen skada. Detsamma gäller om förening. Vid bedömande om
och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till intresset i avtalets
upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa
skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans
storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets
belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må
1 Bihang till riksdagens protokoll 11)65. 9 samt. 2 and. Nr 7&
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1965
ock äga rum. Slutligen stadgas i 8 § att enskild arbetstagare icke får ådömas
skadestånd till högre belopp än 200 kronor. Bestämmelserna om skadestånd
är inte tvingande. Parterna kan således genom avtal åsidosätta föreskrifterna
i lagen.
Historik
Förslag till lag om kollektivavtal förelädes riksdagen genom proposition
nr 39 år 1928. De i förslaget upptagna reglerna om skadestånd för
åsidosättande av kollektivavtal eller av lagens bestämmelser avvek i viss
utsträckning från de sedermera lagfästa. Sålunda hade bland de omständigheter
som kunde medföra nedsättning av skadeståndets belopp skadans
storlek icke särskilt angivits. Ej heller hade någon maximigräns stadgats för
det skadestånd, som kunde ådömas enskild arbetare. Vidare upptog förslaget
en bestämmelse av innehåll att förening, som jämte medlemmar däri vore
skadeståndsskyldig, kunde förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda
även den del av skadeståndet, som belöpte på medlemmarna. I sådant fall
skulle emellertid föreningen äga att av medlemmarna söka åter vad föreningen
erlagt utöver sin andel.
Lagförslaget, som framlades av borgerlig regering, väckte häftig opposition
från arbetarrörelsens sida. För att stilla en del av farhågorna på arbetarhåll
föreslogs under riksdagsbehandlingen vissa modifikationer i skadeståndsreglerna.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt
utlåtande nr 36 år 1928, föreslog till en början den ändringen i skadeståndsbestämmelserna
att bland de omständigheter, som kunde medföra
nedsättning av skadeståndets belopp, även skadans storlek skulle medtagas.
Vidare framhöll utskottet att ehuru nedsättning av skadeståndets belopp
kunde ske enligt de föreslagna bestämmelserna, utgivandet av skadeståndet
dock kunde vara synnerligen betungande, särskilt för enskilda arbetare,
som ofta befann sig i mindre god ekonomisk ställning. Med hänsyn härtill
syntes det utskottet lämpligt, att en maximigräns stadgades för det skadestånd,
som kunde ådömas enskild arbetare. Hur detta maximum skulle bestämmas
kunde enligt utskottet vara föremål för olika meningar. Utskottet
fann för sin del att gränsen borde sättas vid 200 kronor. Härigenom, uttalade
utskottet, torde skydd beredas arbetarna mot alltför betungande
följder av avtalsbrott men samtidigt vanns möjlighet till utdömande av ett
verksamt skadestånd.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Tvåhundrakronorsregeln har inte upptagits i senare lagstiftning. Den
återfinnes icke i lagen den It september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt,
som eljest har kollektivavtalslagens skadeståndsregler som förebild.
Värdegränsen, 200 kronor, bär fått stå oförändrad trots penningvärdets fall
och reallönernas stegring.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1965
Kollektivavtalslagens tillämpningsområde vidgas betydligt från den 1
januari 1966, då ny lagstiftning för statens och kommunernas tjänstemän
träder i kraft. Lön och övriga ekonomiska villkor skall då för dessa regleras
genom kollektivavtal. Lockout och strejk blir erkända som tillåtna
stridsmedel i intressetvist mellan stat och kommun, å ena, samt tjänstemannaorganisation,
å andra sidan. Kollektivavtalslagen blir i princip tilllämplig
vid reglering av rättsförhållandet mellan parterna.
Remissyttrandena
Löntagarorganisationerna LO, TCO, SACO, SR och Statstjänarkartellen
avstyrker motionärernas förslag om förutsättningslös utredning av tvåhundrakronorsregeln,
medan Arbetsgivareföreningen och arbetsdomstolens ordförande
biträder utredningskravet.
Landsorganisationen, i vars yttrande statstjänarkartellen instämt, framhåller
i sitt yttrande att i kollektivavtalsförhållanden de allmänna skadeståndsreglerna
icke passar utan betydande ändringar. Skadeståndsansvaret
kan här icke få samma uppgift som vid rent ekonomiska transaktioner. Beträffande
skadeståndets preventiva effekt yttrar LO att andra faktorer än
den nu aktuella skadeståndsregeln säkerligen är mer avgörande för efterlevnaden
av kollektivavtal. I detta sammanhang erinrar LO om organisationernas
roll och att för dessa ej finns någon maximerad skadeståndspåföljd.
Avslutningsvis framhåller LO att kollektivavtalslagen innehåller
ett komplicerat system av rättsregler, som utgör resultatet av en serie
överväganden av motstående intressen, samt att rycka ut en av dessa regler
ur komplexet för särbehandling framstår som en alltför lättvindig förenkling
av problematiken. LO finner också att de av motionärerna påstådda
nackdelarna med regeln är dåligt underbyggda mot bakgrunden av de faktiska
förhållandena.
Övriga löntagarorganisationer anlägger i stort sett samma synpunkter
som LO. De pekar därutöver särskilt på möjligheten att genom avtal sätta
regeln ur kraft. Statstjänstemannens riksförbund och Tjänstemännens
centralorganisation framhåller dessutom att enskild arbetstagare, som
blir dömd att betala skadestånd, jämväl får betala rättegångskostnader.
Arbetsgivareföreningen yttrar i sitt remissvar.
De av motionärerna anförda skälen för utredning rörande 200-kronorsregeln
synes föreningen riktiga och övertygande. Det torde knappast vare
sig i lag eller avtal finnas någon med denna regel jämförbar bestämmelse
som stått orubbad i snart 40 år. Föreningen kan också vitsorda att 200-kronorsregeln särskilt å senare tid medfört betydande praktiska olägenheter,
olägenheter som i än högre grad skulle göra sig gällande om regeln
förblev orubbad också i framtiden. Den vid lagens tillkomst avsedda skadeståndsmöj
1 igheten har urholkats i hög grad, och det synes oundvikligt att
bestämmelsen, om den lämnas oförändrad, snart förlorar sin mening.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1965
I sammanhanget må nämnas, att det icke varit möjligt att genom avtal
på arbetsmarknaden undanröja de påtalade olägenheterna. Vissa undantag
från 200-kronorsregeln har visserligen gjorts. Fortfarande gäller dock att
200-kronorsregeln är tillämplig även vid de allvarligaste brotten från arbetstagares
sida mot väsentliga kollektivavtalsprinciper, exempelvis vid
olovliga strejker.
Lagbestämmelsen har, trots sin formella lydelse, avseende på alla kollektivavtalsbundna
arbetstagare. Den kommer sålunda också att gälla vid den
utvidgning av kollektivavtalssystemet som kommer att genomföras inom
en nära framtid på det statliga området. Även detta är en omständighet som
rimligtvis nödvändiggör en omprövning av 200-kronorsregeln.
Arbetsdomstolens ordförande anför bl. a.
I ett den 17 januari 1964 avgivet remissyttrande över en inom civildepartementet
upprättad promemoria angående de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt (SOU 1963:51) har jag ifrågasatt, om icke tiden är inne
att överväga ändring av 200-kronorsregeln. Jag framhöll därvid, att förhållandena
sedan år 1928 förändrats avsevärt på grund av penningvärdets
fall och den allmänna standardhöjningen. Vidare erinrade jag om att stora
tjänstemannagrupper i delvis höga inkomstlägen tillförts och — om de
offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden blir reglerade genom
kollektivavtal — ytterligare skulle komma att tillföras kollektivavtalsområdet.
Mot bakgrunden av den antydda utvecklingen framstår numera ett maximalt
skadeståndsbelopp av 200 kronor för enskild arbetstagare som ett
tämligen ringa skadestånd. Möjligheterna att med denna maximering anpassa
skadeståndets storlek efter omständigheterna i det särskilda fallet har
också därigenom blivit snävare än vid 200-kronorsregelns tillkomst. Det
bör emellertid beaktas, att denna regel icke är tvingande. Parterna i ett
kollektivavtal kan därför överenskomma om att vid brott mot avtalet annat
maximibelopp skall gälla eller skadeståndet utan sådan begränsning bestämmas
med hänsyn till omständigheterna vid avtalsbrottet; överenskommelse
av denna innebörd behöver icke framgå uttryckligen av avtalstexten
utan torde stundom kunna härledas ur de förutsättningar under
vilka avtalet slutits.
Utskottet
Arbetsgivare eller arbetstagare som åsidosätter sina förpliktelser enligt
kollektivavtalslagen eller kollektivavtal kan åläggas att utge skadestånd.
Detsamma gäller för förening av arbetsgivare eller arbetstagare. Skadeståndet
kan jämkas eller helt bortfalla med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst,
skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Enskild arbetstagare får enligt
lagen ej ådömas skadestånd till högre belopp än 200 kronor. Kollektivavtalslagens
skadeståndsregler är dispositiva och kan alltså sättas ur kraft
genom avtal.
I förevarande motioner begäres en förutsättningslös utredning av 200-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1965
kronorsregeln. Motionärerna påpekar att regeln varit oförändrad sedan kollektivavtalslagens
tillkomst år 1928 och hävdar, att regeln till följd av penningvärdeförsämringen
i väsentlig grad förlorat sitt reparativa och preventiva
syfte.
Arbetsdomstolens ordförande och SAF har biträtt motionsyrkandet medan
LO, Statstjänarkartellen, TCO, SACO och SR yrkat avslag på detsamma.
Löntagarorganisationerna har genomgående betonat, att kollektivavtalslagens
skadeståndsregler måste ses i sin helhet och att det ej är lämpligt
att rycka loss en bestämmelse i lagen och utreda den särskilt.
Betraktar man 200-kronorsregeln enbart från den utgångspunkten att
regeln varit oförändrad sedan 1928, kan det naturligtvis med hänsyn till
reallönestegring och penningvärdeförändring göras gällande att regeln bör
revideras. Enligt utskottets mening är emellertid ett sådant betraktelsesätt
alltför ensidigt. Några mera påtagliga nackdelar av att regeln varit oförändrad
i över 35 år kan knappast påvisas. Det kan sålunda inte hävdas att
antalet olovliga strejker — det område där regeln torde ha sin huvudsakliga
funktion — under årens lopp ökat trots att regeln varit oförändrad. På
grund härav och med hänsyn till att regeln kan sättas ur kraft genom avtal
— en möjlighet som enligt vad som upplysts inom utskottet utnyttjas i
betydande utsträckning för tjänstemän — anser utskottet inte någon utredning
om revision av 200-kronorsregeln f. n. påkallad. Härtill kommer såsom
arbetstagarorganisationerna påpekat, att det kan ifrågasättas om det
är lämpligt att bryta ut en detalj ur regelsystemet och utreda den särskilt.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 128 och II: 168, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 november 1965
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru HamrinThoreli,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson*, Lennart Geijer*, Erik Filip
Petersson och Hiibinette;
från a ndra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, fru Ekendahl*,
herrar Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje,
Ringaby och Jonsson.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1965
Reservation
av herrar Hubinette och Ringaby vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 5 med orden »Arbetsdomstolens
ordförande och» och slutar med orden »regelsystemet och
utreda den särskilt» bort ersättas med text av följande lydelse:
»Som framgår av remissyttrandet från arbetsdomstolens ordförande införde
andra lagutskottet år 1928 vid behandlingen av lagen om kollektivavtal
den s. k. 200-kronorsregeln. I motiveringen anförde utskottet bl. a. att
bestämmelsen skulle vara ett skydd mot alltför betungande följder av avtalsbrott
för arbetstagare och samtidigt ge möjlighet till utdömandet av ett
verksamt skadestånd.
Det torde knappast finnas någon med denna regel jämförbar bestämmelse,
som utan ändring bestått i snart 40 år. Genom penningvärdets fall och den
allmänna standardhöjningen har regeln urholkats, så att skadeståndsmöjligheten
snart helt förlorat sin mening. Det synes inte genom avtal på arbetsmarknaden
ha varit möjligt att undanröja dessa olägenheter. För allvarliga
brott mot viktiga avtalsprinciper, exempelvis olovliga strejker, gäller
fortfarande denna fyrtioåriga bestämmelse om begränsning av skadeståndet
till 200 kronor. Vidare bör erinras om att denna lagbestämmelse har
avseende på alla kollektivavtalsbundna arbetstagare och sålunda kommer
att gälla även de stora grupper, i delvis höga inkomstlägen, som nu genom
riksdagens beslut om de offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden,
tillförts kollektivavtalssystemet.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till förevarande motioner, I: 128
och II: 168, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
en förutsättningslös utredning rörande den s. k. 200-kronorsregeln
i kollektivavtalslagen».
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 6 5 0 0 3