Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

1

Nr 77

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vattenvård,
luftvård och bullerfrågor.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 99 i första kammaren av herr Lundström m. fl. samt nr 129
i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.

Motionerna har, såvitt angår luftvårds- och bullerfrågor, behandlats av
andra lagutskottet. Motionerna i övrigt har behandlats av jordbruksutskottet
i dess utlåtande nr 16.

I motionerna, vilka är likalydande har, såvitt nu är i fråga, hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
av luftvårdsförbund; samt att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning rörande utvidgad lagstiftning mot hälsovådligt
buller».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 129.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från statens luftvårdsnämnd och statens institut
för folkhälsan i fråga om luftvårdsförbund samt från immissionssakltunniga
beträffande bullerfrågor.

Gällande bestämmelser

Regler som kan läggas till grund för åtgärder mot luftförorening och
buller finns på flera olika rättsområden. Viktigast från praktisk synpunkt
är en rad offentligrättsliga bestämmelser, vilkas tillämpning övervakas av
administrativa myndigheter. Vid sidan härav har i domstolspraxis utbildats
regler, som innebär att enskild under vissa förutsättningar kan hos
domstol utverka sig rättsskydd mot luftförorening, buller och andra s. k.
immissioner från fast egendom. Dessa regler, de civilrättsliga reglerna om
immissioner, finns ej inskrivna i lag utan tillhör den oskrivna rätten.

I det följande skall huvudvikten läggas vid de offentligrättsliga reglerna.

Till en början må framhållas, att de effektivaste reglerna om förebyggande
åtgärder mot luftföroreningar och buller torde vara att finna på
planlagstiftningens område, alltså väsentligen i byggnadslagens och byggnadsstadgans
regler om bebyggelseplanering. Begreppen luftförorening och
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 2 avd. Nr 77

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

buller återfinns visserligen icke i dessa författningar, men vid tillämpningen
av reglerna om olika slags planer m. m. spelar hygieniska, ekonomiska
och sociala synpunkter en stor roll — och därmed även önskemålet
att förebygga bullerstörningar och Luftföroreningar.

Byggnadslagstiftningens detaljbestämmelser om byggande och byggnadslov
innehåller regler som tjänar till att förekomma luftförorening och bullerstörningar.
De återfinns i byggnadsstadgans 5 kap., som i första hand
är tillämpligt på byggnader inom vissa planlagda eller eljest reglerade områden
men också gäller större och betydelsefullare byggnader i övrigt, t. ex.
byggnader för industriell rörelse. I 44 § 7 mom. byggnadsstadgan finns bestämmelser
om anordnande av bl. a. eldstäder, rök- och ventilationskanaler,
avlopp och bränsleförråd. Enligt 46 § skall byggnad för stadigvarande
bruk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum, anordnas och inredas så,
att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Bland vad som därvid
särskilt är att beakta nämns, att byggnaden skall bereda erforderlig
ljudisolering. Vilka krav som skall ställas i fråga om ljudisolering, ventilation
in. m. har ansetts utgöra frågor av så utpräglat teknisk karaktär,
att de ej lämpligen kunnat behandlas i byggnadsstadgan. Byggnadsstyrelsens
anvisningar — BABS — innehåller emellertid åtskilligt härom. Avsikten
är att en ny utgåva av dessa anvisningar skall föreligga under år
1965.

Bestämmelserna om byggnadslov har uppenbarligen stor betydelse därigenom
att de ger byggnadsnämnderna tillfälle till kontroll över att de
hygieniska synpunkterna och trevnadssynpunkterna blir tillgodosedda. Det
förutsätts, att samarbete med hälsovårdsnämnderna skall äga rum i frågor
av detta slag.

I hälsovårdslagstiftningen behandlas buller och luftförorening från den
synpunkten att det i olika sammanhang kan innebära sanitär olägenhet.
Begreppet sanitär olägenhet återkommer på åtskilliga ställen i hälsovårdsstadgan.
Enligt 15 § skall byggnad, som inrymmer boningsrum, vara så
anordnad och inredd och skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet
ej uppstår för dem som uppehåller sig i byggnaden; och enligt
16 § skall boningsrum bl. a. vara försett med anordningar som medför i
möjligaste mån betryggande skydd mot olägenhet genom ljud och dylikt
från angränsande utrymmen. Motsvarande gäller enligt 24 § i fråga om
hotell, pensionat, resanderum och liknande lokaler. Vid brukande av bostadslägenhet
skall enligt 20 § tillses, att sanitär olägenhet ej åsamkas
närboende genom störande ljud och dylikt. Av särskilt intresse i sammanhanget
är vidare bestämmelserna i 62—64 §§ om anläggning och upplag
för industriell verksamhet in. m. Även inrättningar av detta slag skall
vara så anordnade och skall så underhållas och skötas, att de ej medför
sanitär olägenhet. I 63 § stadgas tillståndstvång för vissa anläggningar och
upplag, som till sin typ visat sig vara särskilt ägnade att medföra olägen -

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

het för grannskapet; de får inte utan tillstånd av hälsovårdsnämnden anordnas
eller inrättas och ej heller så ändras att därav kan följa ökad sanitär
olägenhet. Vid tillståndsprövningen får hälsovårdsnämnden tillfälle att
bl. a. också beakta luftförorenings- och bullerproblemen. Hälsovårdsstadgan
innehåller slutligen kontrollbestämmelser av innebörd att hälsovårdsnämnden
äger meddela förelägganden och förbud som finnes erforderliga
för efterlevnaden av stadgans regler, eventuellt med föreskrivande av vite.
Det förekommer t. ex. ofta, att hälsovårdsnämnder med tillämpning av
dessa bestämmelser ingriper mot bullerstörningar.

Nära anknytning till hälsovårdslagstiftningen har arbetarskgddslagstiflningen.
Även om hälsovårdsstadgan i och för sig är tillämplig på företag
under denna lagstiftning, är tillsynen över sådana företag väsentligen anförtrodd
åt de särskilda arbetarskyddsorganen. Enligt arbetarskyddslagens
grundläggande principbestämmelse (7 §) är arbetsgivare pliktig att iakttaga
allt som skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrar sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av
olycksfall däri. I 10 § stadgas särskilt, att lämpliga anordningar såvitt möjligt
skall vidtas för att hindra att damm, rök, gas eller ånga sprides i en
för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna
skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet.
Denna bestämmelse kompletteras sedan av mera detaljerade föreskrifter
i 24 och 26 §§ arbetarskyddskungörelsen.

Bullerproblemen angrips också i ordningslagstiftningen. Av viss betydelse
i detta hänseende är redan stadgandet i 6 § allmänna ordningsstadgan.
Där stadgas, att sprängning, fyrverkeri och skjutning med eldvapen
icke får äga rum inom stadsplanelagt område i stad, köping eller vissa
andra samhällen utan att tillstånd därtill lämnats av polismyndighet.
Större praktisk betydelse har emellertid de särskilda föreskrifter om den
allmänna ordningen som meddelas i lokala ordningsstadgor. Normalförslaget
till lokal ordningsstadga upptar i 15 § förbud mot piskning av mattor
och dylikt under särskilt angivna tider, då nattron kan störas. Och enligt
16 § får arbete som förorsakar störande buller såsom stenkrossning, pålning,
nilning och dylikt icke utan polismyndighets tillstånd äga rum på
sålunda angivna tider. Överträdelse av dessa förbud straffas med böter.
Den lokala ordningslagstiftningen kan också innehålla bestämmelser, som
är av betydelse från luftföroreningssynpunkt.

Under förarbetena till allmänna ordningsstadgan uttalades, att sådana
former av störande buller som uppkommer genom användning av radio,
grammofon eller dylikt inför öppet fönster icke torde behöva föranleda
ingripande i andra fall än sådana som utgör förargelseväckande beteende
(se SOU 1954:37 s. 38). I 16 kap. 16 § brottsbalken stadgas nu, att den
som, i annat fall än förut i samma kapitel är sagt, för oljud på allmän
plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka för -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

argelse hos allmänheten, skall dömas för förargelseväckande beteende till
böter, högst femhundra kronor. Otvivelaktigt lämnar denna bestämmelse
ganska vidsträckta möjligheter till ingripande mot störande buller. Därjämte
må påpekas att i undantagsfall brottsbalkens bestämmelser kan få
tillämpning på fall av luftförorening. Det är då närmast bestämmelserna
om skadegörelse, allmänfarlig vårdslöshet och spridande av gift som kommer
i fråga.

Enligt 1 § andra stycket naturvårdslagen skall envar visa hänsyn och
varsamhet i sitt umgänge med naturen. Detta stadgande har ansetts inbegripa
även skyldighet att undvika sådant oljud via radioapparater eller
eljest som kan verka störande på andras naturupplevelser eller på djurlivet
(prop. 1964: 148 s. 38). I det utredningsförslag, som låg till grund för
naturvårdslagen, hade intagits ett uttryckligt förbud — dock ej straffbelagt
— mot att uppträda högljutt eller på annat sätt störande i naturen.
Yad man därvid främst hade i åtanke var »de former av störande oljud
som blivit följden av transistorapparater, motorbåtar och andra moderna
företeelser». Lösningen med ett uttryckligt förbud avvisades emellertid
(prop. 1964: 148 s. 100 f). Dä nid erinrades bl. a. om att olämpligt uppträdande
i naturen i vissa fall kan straffas som förargelseväckande beteende
samt att, såvitt avser ordningen inom naturreservat, länsstyrelsen
har möjlighet att meddela straffsanktionerande föreskrifter om vad allmänheten
har att iaktta inom reservatet. Och även inom andra till allmänt
begagnande upplåtna naturområden kan ordningsföreskrifter meddelas —
framhölls det — nämligen med stöd av allmänna ordningsstadgan.

På senare tid har trafiken framträtt som en viktig faktor i fråga om
luftförorening och buller. Detta återspeglas i trafiklagstiftningen. Enligt
58 § vägtrafikförordningen skall förare av motordrivet fordon i görligaste
mån tillse att fordonet icke utsläpper rök eller gas i sådan mängd att olägenhet
uppstår därav. I 3 och 4 §§ vägtrafikförordningen stadgas att bilar
och motorcyklar, om förbränningsmotor används, skall vara försedda med
effektiv ljuddämpare. Detsamma gäller för mopeder, enligt 3 § KF den
5 maj 1960 om mopeder. I 58 § vägtrafikförordningen föreskrives att förare
av motordrivet fordon skall behandla detta så, att det icke åstadkommer
onödigt buller. Vidare må erinras, att lokala trafikföreskrifter enligt 61 §
samma förordning kan innehålla förbud mot trafik eller inskränkning i
trafiken beträffande fordon av visst slag. I fråga om buller har särskilt allvarliga
problem uppkommit genom flygtrafiken. I förevarande sammanhang
skall endast erinras om innehållet i 57 § luftfartskungörelsen. Enligt
detta stadgande åligger det luftfartsstyrelsen att genom föreskrifter om
driften av allmän flygplats såvitt möjligt förebygga, att verksamheten vid
flygplatsen genom buller eller annorledes utövar hälsovådligt eller störande
inflytande på omgivningen. Författningsmaterialet om luftfarten ger för
övrigt också åtskilliga exempel på förbudsnormer, som icke direkt åsyftar

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965 5

att motverka flygbuller men som ändå verkar i bullerminskande riktning,
t. ex. bestämmelser om minimihöjd, spärrzoner och luftfartsleder.

Vissa luftföroreningar bär sitt upphov i vattenförorening. Sådana fall
kan angripas med stöd av vattenlagstiftningens regler om vattenförorening
in. m. Prövningen ankommer i så fall regelmässigt på vattendomstol. Av
intresse är att vattendomstolarna fungerar på en gång som tillståndsgivande
administrativa myndigheter och som domstolar i tvister om allmän
och enskild rätt — i båda fallen med ett utpräglat judiciellt förfarande.

De inledningsvis omnämnda civilrättsliga reglerna om immissioner har
huvudsakligen utbildats i de allmänna domstolarnas praxis, med ledning
av uttalanden i lagförarbeten och i den juridiska litteraturen. De former
av rättsskydd som domstol enligt dessa regler kan meddela mot immissioner
är dels förbud, dels åläggande att vidta förebyggande åtgärder, dels
skadestånd. De två förstnämnda sanktionsformerna har samma innebörd
som de åtgärder hälsovårdsnämnd kan tillgripa vid sanitär olägenhet, men
domstol kan tillgripa dem även vid sakskada. Skadestånd kan utdömas endast
av domstol.

Domstolarna har vid sin bedömning av immissionsfall tagit särskilt stort
intryck av de förslag till reglering av grannelagsrätten som lagberedningen
framlagt i sina jordabalksbetänkanden. Det senaste förslaget till jordabalk
innehåller i 3 kap. 2 § följande bestämmelse.

Ej må någon nyttja fast egendom på sådant sätt att granne utsättes för
buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt utöver
vad i orten är eller kan påräknas bliva vanligt, med mindre besväret ändock
bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden
eller till dess ringa betydelse.

Dessa grundsatser anses i sina huvuddrag motsvara redan gällande rättsregler,
sådana de kommit till uttryck i praxis. Gränsen för vad granne är
skyldig att tåla — den s. k. toleranspunkten — bestäms alltså av flera olika
omständigheter. I första hand är förhållandena på orten avgörande. Men
en immission som överstiger det ortsvanliga kan vara tillåten, om man
finner att den bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under
jämförliga förhållanden. Immissioner, som endast har ringa betydelse, torde
icke föranleda någon åtgärd.

Statens luftvårdsnämnd

Statens luftvårdsnämnd inrättades år 1963. Enligt nämndens, av Kungl.
Maj:t den 29 juni 1964 fastställda instruktion har nämnden till uppgift att
främja och verka för samordning av luftvårdsarbetet i landet. Till fullgörande
av sin uppgift har luftvårdsnämnden särskilt att utreda förekomsten av
luftföroreningar i landet, att följa svensk och utländsk verksamhet på luftvårdsområdet,
att främja sådan forskning som har stor betydelse för nämn -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1!)6ö

dens verksamhet, att i samarbete med myndigheter, kommuner, företag och
organisationer inom och utom landet söka åstadkomma en lämplig samordning
av olika åtgärder mot luftföroreningar, att bedriva informationsverksamhet
samt lämna råd och upplysningar i luftvårdsfrågor, samt att
i övrigt vidtaga de åtgärder till främjandet av syftet med nämndens verksamhet
som kan befinnas lämpliga. Nämnden består av högst 20 ledamöter,
vilka förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av högst fyra år. Av ledamöterna
förordnas en efter förslag av medicinalstyrelsen, två efter förslag
av statens institut för folkhälsan, en efter förslag av försvarets forskningsanstalt,
en efter förslag av Ingeniörsvetenskapsakademien, en efter förslag
av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, en efter förslag av
forskningsrådens samarbetsdelegation samt två efter förslag av styrelsen
för Sveriges industriförbund. I luftvårdsnämnden skall även arbetsgivarnas
och arbetstagarnas intressen vara företrädda. Rättslig sakkunskap bör vara
företrädd inom nämnden.

I proposition nr 97 till årets riksdag framlades förslag om en gemensam
organisation för naturvården, vattenvården och luftvården. De i propositionen
uppdragna riktlinjerna har godkänts av riksdagen (jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, riksdagens skrivelse nr 255). Statens vatteninspektion,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå samt
statens luftvårdsnämnd skall sammanföras med statens naturvårdsnämnd
den 1 juli 1967. Naturvårdsnämnden blir härigenom central myndighet
för hela naturvårdsområdet. Länsingenjörskontoren skall inordnas
i länsstyrelserna vid samma tidpunkt.

Mot bakgrunden av de allt allvarligare störningarna i naturen — inte
minst vatten- och luftföroreningarna — understryks i propositionen att
förutom en ändamålsenlig organisation ökade insatser är nödvändiga för
forskning och tekniskt utvecklingsarbete till direkt gagn för naturvårdsarbetet.
Vidare framhålls att lagstiftningen på vatten- och luftvårdsområdena
bör utformas så att tillräckliga möjligheter finns att tillgodose naturvårdsintressena
i vidsträckt bemärkelse.

Immissionssakkunniga

I beslut den 26 april 1963 bemyndigades chefen för justitiedepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga, immissionssakkunniga, för utredning
angående utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande
verksamhet. Genom beslut den 9 september 1964 utvidgades
de sakkunnigas uppdrag till att avse en allmän utredning angående utformningen
av en lagstiftning om immissioner.

I tilläggsdirektiven understryks, att en begränsning som kommer att
gälla även det vidgade uppdraget ligger i själva immissionsbegreppet. Även
om detta begrepp icke är fullt utbildat, står dock klart — sägs det — att

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965 7

det skall vara fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning
av fast egendom. Därav följer, att viktiga sidor av luftföroreningsoch
bullerproblemen faller utanför uppdraget, t. ex. frågor om motorfordons
konstruktion och användning.

Enligt tilläggsdirektiven kommer en huvudfråga för de sakkunniga alltjämt
att vara utformningen av regler om förhandsprövning och koncession.
Bland annat bör de sakkunniga alltjämt beakta flygbullerutredningens
undersökningar och rekommendationer i fråga om flygplatsimmissioner.

Därjämte framhålls, att spörsmålen om hur själva lagstiftningen bör
utformas och om hur man skall kunna åstadkomma en rationell ordning
för prövning av immissionsfrågor har så nära samband med varandra att
de uppenbarligen bör upptas i ett sammanhang samt att svårlösta problem
möter även i det senare hänseendet. Oavsett vilken myndighet som blir
koncessionsmyndighet gäller det bl. a. att åstadkomma en lämplig samordning
mellan denna och ett flertal andra myndigheter, som har intressen
att bevaka.

Tidigare behandling

Beträffande statsmakternas åtgöranden i fråga om luftföroreninga
r hänvisas till andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196''h. I det utlåtandet
behandlade utskottet motioner i vilka hemställdes om utredning i syfte att
få till stånd lagstiftning mot luftföroreningar. Utskottet anförde bl. a.

Efter det att förevarande motioner väckts, har immissionssakkunnigas
uppdrag utökats till att avse en allmän utredning angående utformningen axen
iminissionslagstiftning. Vidare har Kungl. Maj:t den 29 juni i år fastställt
instruktion för luftvårdsnämnden. Enligt instruktionen skall nämnden
bl. a. utreda förekomsten av luftföroreningar i landet, främja forskningen
och följa den utländska verksamheten på luftvårdens område samt samordna
olika åtgärder mot luftföroreningar. Den intensifiering och utvidgning av
luftvårdsarbetet som sålunda kommit till stånd genom Kungl. Maj :ts försorg
torde i stort sett motsvara motionärernas önskemål. Utskottet är också av
den meningen att något riksdagens initiativ i frågan inte erfordras för närvarande.

Bullerproblemen har i skilda sammanhang uppmärksammats.
Vid 1935 års riksdag väcktes en motion angående åtgärder mot hälsofarligt
larm och buller. Andra kammarens andra tillfälliga utskott behandlade motionen
i sitt utlåtande nr 7. Utskottet uttalade att spörsmålets mångsidighet
gjorde det mindre väl ägnat för enhetlig reglering lagstiftningsvägen. Utskottet
hänvisade till de möjligheter till inskridande som den gällande lagstiftningen
erbjöd och pekade på möjligheten att komplettera generella
regler med lokala föreskrifter.

Frågor om trafikbuller har vid flera tillfällen behandlats i riksdagen.
Första kammarens andra tillfälliga utskott behandlade i sitt utlåtande nr 1

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

år 1949 en motion om åtgärder för stävjande av vissa motorcyklisters bullersamma
trafik. Motionen föranledde ingen åtgärd. Den 13 december 1955
besvarade chefen för kommunikationsdepartementet en interpellation angående
störande trafikbuller. Statsrådet hänvisade till att frågan om flygmotorbuller
skulle utredas av en särskild kommitté samt att problemen
kring motorfordonsbuller var föremål för särskild uppmärksamhet. Andra
lagutskottet behandlade i sitt utlåtande nr 8 år 1956 motioner som syftade
till begränsning av trafikbuller. Utskottet hänvisade bl. a. till pågående utredningsarbete
och fann ej skäl att då begära, att Ivungl. Maj :t skulle föranstalta
om ytterligare åtgärder.

Statens institut för folkhälsan överlämnade år 1961 till kommunikationsdepartementet
en utredning som utmynnade i förslag till åtgärder mot trafikbuller.
Vissa av institutets förslag upptogs i proposition nr 155 år 1962
(L3U nr 34 år 1962). År 1961 avgav 1956 års flygbullerutredning sitt betänkande
Flygbuller som samhällsproblem (SOU 1961:25). Även vid årets
riksdag har trafikbullerproblemen aktualiserats. I en interpellation har
frågats huruvida man överväger att föreslå ändringar i nuvarande lagstiftning
så att staten i samband med väganläggningar också kan lämna ersättning
till fastighetsägare som blir utsatta för medicinskt skadliga bullerstörningar.
I sitt den 27 april 1965 lämnade svar på interpellationen erinrade
chefen för justitiedepartementet om de möjligheter till ersättning som erbjuds
genom väg- och expropriationslagstiftningen samt rättsreglerna om
immissioner. I svaret betonades att det allmännas ansvar i första hand
uppenbarligen bör ta sig uttryck i åtgärder för att förebygga olägenheter.
Vidare upplystes om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen gemensamt planerar en stort upplagd undersökning
av trafikbullret för att få underlag för normer beträffande tolerabla
avstånd mellan trafikleder och bebyggelse.

Remissyttrandena

Luftvårdsnämnden anser att det för närvarande ej finns skäl att verkställa
utredning om luftvårdsförbund. Nämnden anför härom i sitt remissyttrande.

I motionerna beröres den viktiga frågan om alt åstadkomma ett effektivt
samarbete på det regionala och lokala planet för att åstadkomma en bättre
luftvård. Ett sådant samarbete bör givetvis i första hand äga rum mellan
hälsovårdsorganen och dem som förorenar luften. Men det kan också vara
lämpligt att de som i särskild grad blir utsatta för föroreningarna deltar i
arbetet på att i möjligaste mån minska luftföroreningarna och deras verkningar.

Det samarbete som kan komma i fråga inom luftvården är av mycket skiftande
karaktär. Så har givetvis antalet och arten av de olika föroreningskällorna
inom ett område stor betydelse för de former, i vilka samarbetet skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

9

bedrivas. När det gäller tätorter utan någon dominerande föroreningskälla,
bör det vara en viktig kommunal uppgift att organisera ett samarbete mot
föroreningarna. Det kan nämnas, att Stockholms stad tillsatt en kommitté
med detta syfte. Då det föreligger några dominerande föroreningskällor, i
allmänhet industrier, kan det vara lämpligt att organisera ett särskilt samarbete
med avseende å dessa. Inom ramen för detta kan man verkställa tekniska
och medicinska utredningar och överenskomma om lämpliga åtgärder
med avseende å föroreningarna. Samarbetskommittéer, med syfte att belysa
orsakerna till en föroreningssituation, finns bl. a. i Skövde, Göteborg,
Stenungsund och Malmö. Deltagarna i kommittéerna har bestämts med
hänsyn till det praktiska behovet.

Luftvårdsnämnden har sett som eu av sina viktigaste uppgifter att verka
för att lämpligt lokalt samarbete på luftvårdens område kommer till stånd.
Flera av de ovannämnda samarbetsorganen har tillkommit på initiativ av
nämnden eller med dess medverkan. Intresset för luftvårdsfrågorna har
visat sig vara mycket stort både från kommunerna och industrien. Nämnden
har också goda erfarenheter av samarbetsviljan på olika håll.

Det ovannämnda lokala samarbetet torde kunna ge värdefulla erfarenheter
för framtiden. Nämnden har för avsikt att följa det och stödja det så
långt det är möjligt. Skulle nämnden härvid finna att lagstiftningsåtgärder
skulle vara erforderliga för att åstadkomma samverkan, kommer nämnden
att föreslå sådana. Hittillsvarande erfarenheter talar dock för alt det för
närvarande är bäst att fortsätta på frivillighetens väg.

Nämnden vill slutligen erinra om att immissionssakkunniga arbetar med
viktiga frågor rörande luftvården. Enligt vad de sakkunniga meddelat nämnden
överväger de för närvarande att lägga fram förslag, enligt vilket koncessionsplikt
införes för vissa slag av luftförorenande anläggningar. Ett sådant
system förutsätter att kontroll utövas över dem som är koncessionspliktiga.
När de sakkunniga behandlar sistnämnda fråga torde de i motionerna
nämnda samarbetsfrågorna på luftvårdens område komma under
beaktande.

Beträffande den av motionärerna aktualiserade frågan om lagstiftning
mot buller framhåller statens institut för folkhälsan de svårigheter som föreligger
att överföra nuvarande delvis ofullständiga kunskaper om samhällsbilders
skadliga inverkan till rättsligt bindande normer. Institutet anför
vidare.

Redan nu existerar bestämmelser som tillåter hälsovårdande och samhällsplanerande
myndigheter att ingripa mot vissa former av bullerstörningar.
Ett icke obetydligt antal ärenden, där ingripanden mot buller skett med stöd
av sådana bestämmelser, har under årens lopp remitterats till institutet för
utredning eller yttrande. Det är institutets erfarenhet att handläggningen
av nämnda frågor oftare försvårats av ofullständig kunskap om det aktuella
bullrets faktiska skadeverkningar än av myndigheternas bristande möjligheter
att ingripa mot bullret, sedan ställning väl tagits till dess skadliga natur.
Oavsett om eu (iversyn och förbättring av nuvarande lagstiftning till
skydd mot buller kommer till stånd, kan således förväntas, att svårigheterna
att effektivt ingripa mot samhällsbilder kommer att bestå, så länge de medicinska
kunskaperna, vilka måste utgöra eu grund för bullernormer, innehåller
väsentliga luckor. Även om de medicinska kunskaperna beträffande

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1905

bullrets skadliga verkningar relativt snart kan vidgas, måste det också
förutsättas, att sociala och ekonomiska faktorer kommer att spela en stor
roll, när normer skall utformas. Särskilt gäller detta, då bullrets skadeverkningar
från medicinsk synpunkt kan anses mindre allvarliga.

Problematiken rörande samhälleliga normer i bullerbegränsande syfte,
spridning av information om aktuell inhemsk och utländsk bullerforskning
samt utvidgat stöd åt landets egna forskare inom detta område företer i
många avseenden stora likheter med vad som gäller för begränsning av
skadeverkningar till följd av luftföroreningar. Det behov av normer för
buller och luftföroreningar, som redan nu föreligger för att man vid pågående
samhällsplanering skall ge befolkningen skäligt skydd, kan ej heller
tillgodoses med schematiserade regler, som schablonmässigt kan tillämpas i
alla fall. Normer måste från medicinsk synpunkt alltid betraktas som riktlinjer
för kompetent expertis, som har att i varje enskilt fall bedöma den
individuella situationen.

Det är institutets uppfattning, att det av motionärerna åsyftade ökade
skyddet mot olika former av samhällsbuller i första hand skulle kunna tillgodoses
genom inrättande av en statlig nämnd för bullerbekämpning med
instruktion och befogenheter analoga med vad som gäller för statens luftvårdsnämnd,
samt genom ökat stöd åt forskning rörande olika slag av skadeverkning
till följd av buller. I vilken utsträckning behov föreligger av ytterligare
lagstiftning för att begränsa skadeverkningar av samhällsbuller, synes
böra övervägas av den ovan föreslagna nämnden med hänsyn till vilka
alternativa möjligheter att begränsa samhällsbullret, som kan finnas.

linmissionssakkunniga anser, att något riksdagens initiativ i fråga om
utvidgad lagstiftning mot buller inte erfordras för närvarande. De sakkunniga
anför.

Både i Sverige och andra länder, där utvecklingen lett till ökad industrialisering
och urbanisering och till utbyggnad av trafikapparaten, har bullerfrågorna
alltmer kommit att framstå som ett viktigt samhällsproblem och
tilldragit sig intresse från allt större grupper.

Problemet är internationellt och har också i olika sammanhang angripits
på det internationella planet.

Europarådets rådgivande församling utfärdade i början av år 1963 rekommendation
om en »Anti-Noise Campaign». Till grund härför låg en
rapport, som utarbetats inom rådets sociala utskott. Denna rapport innehåller
redogörelser för forskning, lagstiftning och andra åtgärder på bullerområdet
inom vissa av medlemsstaterna, bl. a. Sverige. Rekommendationen
utgår från uppfattningen att det redan finns medel att bekämpa buller och
åsyftar främst att åstadkomma standardiserade mätmetoder, att främja
buller forskning och utbyte av informationer samt att stödja upplysningsverksamhet.

Inom OECD har tillsatts två studiegrupper rörande flygbuller; och inom
ECB utreder en arbetsgrupp frågorna om standardisering av bestämmelser
rörande buller från motorfordon och mätmetoder för sådant buller. I
detta arbete deltar representanter från Sverige. International Organisation
for Standadisation har en särskild akustisk kommitté, som bl. a. undersöker
mätmetodernas problem. Och flera andra internationella organ har tagit
upp bullerfrågor på sitt program.

År 1959 bildades på schweiziskt initiativ International Association against

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år W65

Noise (AICB), med säte i Ziirich och med dotterorganisationer i ett flertal
europeiska länder. Organisationen har bl. a. hållit en stor bnllerkonferens i
Salzburg år 1962.

Schweiz har varit ett föregångsland i fråga om kampen mot buller. År
1957 tillsattes där en statlig expertkommission med uppdrag att verkställa
en samlad utredning av bullerproblemet ur medicinska, tekniska och rättsliga
synpunkter samt att föreslå rättsliga åtgärder till bekämpande av buller.
Kommissionen, som bestod av närmare 60 personer, arbetade på fem
olika avdelningar, bland annat en för motorfordon, järnvägar och fartyg, en
för flygbuller och en för byggnads- och industribuller. År 1963 avgav kommissionen
sitt betänkande, »Lärmbekämpfung in der Schweiz». Kommissionen
fann det icke ändamålsenligt att samla alla statliga bullerbestämmelser
i en »bullerlag» utan förordade i stället att vissa föreslagna nya
regler skulle genomföras på olika områden och därvid såvitt möjligt inarbetas
i den redan bestående lagstiftningen. Vidare föreslogs, att man
skulle inrätta en särskild central myndighet för bullerbekämpande. Betänkandet
innehåller i övrigt mycket grundliga redogörelser för olika sidor av
bullerproblemet.

Immissionssakkunniga anser, liksom motionärerna, att samhällets åtgärder
till motverkande av bullerstörningar bör effektiviseras även i vårt land.
Målet för dessa åtgärder bör icke endast vara att förekomma och bekämpa
vad som kan anses hälsovådligt. Liksom när det gäller luftföroreningarna
bör man inrikta sig på att över huvud tillförsäkra befolkningen god miljö
och goda levnadsförhållanden. De sakkunniga vill i detta avseende hänvisa
till de synpunkter på luftvårdens mål, som anfördes i de sakkunnigas och
luftvårdsnämndens gemensamma utlåtande till andra lagutskottet den 4 maj
1964 (se L2U 1964: 62 s. 10). Även naturvårdsintresset, friluftslivets behov,
kulturella värden och allmänna sociala synpunkter in. in. bör sålunda beaktas
i kampen mot bullret. De direkta ekonomiska skadeverkningarna av
bullerstörningar torde visserligen icke vara så stora som de luftföroreningarna
orsakar. Men de måste likväl anses avsevärda. Man behöver som exempel
endast hänvisa till flygplatsbullret. Också spörsmålet i vilken omfattning
och takt bullersituationen kan förbättras är till slut i icke oväsentlig
mån ett samhällsekonomiskt awägningsproblem.

Emellertid bör icke förbises, att ett omfattande forsknings- och utredningsarbete
rörande buller redan verkställts här i landet och att ytterligare
sådana arbeten pågår eller planeras.

Statens institut för folkhälsan uppgav i ett yttrande den 24 april 1963
över Europarådets förutnämnda rekommendation, att ställningstaganden
till olika bullerproblem utgjort en relativt betydande del av institutets verksamhet
under de senaste åren, och gav exempel på mera omfattande utredningar,
som verkställts i institutets regi. Bl. a. nämndes förslag till åtgärder
mot olägenheter av trafikbuller och eu kartläggning av bullersituationen i
så gott som samtliga svenska industrier med mer än trettio anställda.

Bland forskningsarbeten som f. n. pågår vill immissionssakkunniga särskilt
nämna ett, som är av betydelse för de sakkunnigas egen verksamhet.
Det bedrivs av en arbetsgrupp, vari ingår forskare från skilda områden
inom medicin, samhällsvetenskap och teknik. Ordförande är professorn
Hans Rongc, tillika ledamot i immissionssakkunniga. Arbetet, som hittills
haft karaktären av provundersökningar, syftar främst till att belysa lmllerproblem
genom att kartlägga och värdera bullret. Bl. a. har frågeformulär

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

utsänts till landets samtliga hälsovårdsnämnder. Gruppen bedriver också
forskning rörande mätapparatur och mätmetoder.

Betänkandet »Flygbuller som samhällsproblem» innefattar en utomordentligt
grundlig genomarbetning av de frågor, rubriken anger; och de i betänkandet
framlagda rekommendationerna rörande tekniska och administrativa
åtgärder har i stor utsträckning följts. Flygbullerutredningens förslag
rörande modifikationer av immissionsreglerna övervägs nu av immissionssakkunniga.

Som redan antytts innebär bebyggelseplaneringen viktiga möjligheter att
förebygga bullerstörningar. Numera kräver icke blott industribullret utan
även flygbuller och annat trafikbuller i hög grad samhällsplanerarnas uppmärksamhet.
En arbetsgrupp inom »Den nordiske Komité for Bygningsbestemmelser»
har behandlat dessa problem i ett år 1963 avlämnat principbetänkande,
»Stpj og Byplan». I arbetet har deltagit två svenska representanter.
Avsikten är att arbetsgruppen skall fortsätta med alt utarbeta anvisningar
till praktiskt bruk vid stadsplanering.

Frågor om frizoner och byggnadsfria avstånd utefter vägar, särskilt motorvägar
och andra större trafikleder, torde komma att behandlas av 1960
års vägsakkunniga. Därvid aktualiseras uppenbarligen betydelsen av bullerstörningar
från dessa trafikanläggningar.

Ett annat aktuellt problem på trafikbullrets område är frågan om bullergränser
för motorfordon. Den förut nämnda arbetsgruppen inom ECE har
som utgångspunkt för vidare diskussioner antagit en tabell över tillåtna
övre gränser för buller från sådana fordon. Vid ärendets behandling i kommunikationsdepartementet
har yttranden avgivits av statens institut för
folkhälsan samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även bifogat yttrande
från Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening. Det har därvid, liksom
också i andra sammanhang, kommit till uttryck, att meningarna är
delade om vilka bullergränser som bör tillåtas. Enligt vad som angivits i en
skrivelse till utrikesdepartementet överväger kommunikationsministern att
tillsätta eu speciell expertgrupp med uppgift att allsidigt utreda ämnet med
utgångspunkt från de särskilda förhållanden som råder i vårt land.

Immissionssakkunniga har sig också bekant, alt medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beslutat att hos regeringen
gemensamt hemställa om medel till en stort upplagd undersökning
av trafikbullret — i avsikt att därigenom få underlag för normer beträffande
tolerabla avstånd mellan trafikleder och bebyggelse.

Även i övrigt är ett flertal svenska myndigheter och organisationer sysselsatta
med bullerproblem. I den rapport, som låg till grund för Europarådets
rekommendation, nämns icke mindre än 17 olika svenska instanser
såsom verksamma i kampen mot buller. Sedermera har bildats en särskild
organisation, Riksföreningen Mot Buller (RMB), med huvudsyfte att skapa
en allmän opinion mot skadligt och onödigt störande buller genom att sprida
kännedom om bullerforskningen och bullrets inverkan på människan ur
medicinsk och psykologisk synpunkt. Föreningen är ansluten till AICB.

Till detta kommer nu också immissionssakkunnigas egen verksamhet.
Såsom framhålls i motionerna har de sakkunniga icke att behandla bullerproblemen
i hela deras vidd. Men flera viktiga sidor av dessa problem faller
dock inom de sakkunnigas uppdrag. I remissyttrande över betänkandet »Vattenvårdens
organisation» (SOU 1964: 60) har de sakkunniga nyligen lämnat
en översikt över några grundläggande problem i sitt arbete. Till vad där

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

13

anförts vill de sakkunniga hänvisa. Av yttrandet torde framgå, att de sakkunniga
är benägna att vid lagstiftningsproblemens behandling lägga stor
vikt vid den organisatoriska sidan av saken. Lagstiftningsåtgärder kan icke
i och för sig vara nog. Det har redan tillämpningen av gällande bestämmelser
visat. Minst lika viktigt bör enligt de sakkunnigas mening vara att få
till stånd en central tillsynsmyndighet, vars befogenheter och skyldigheter
omfattar även bullerfrågorna. Bevakningen av samhällets intressen på detta
område är nu alltför splittrad och ineffektiv. Möjligen kommer dessa frågor
alt beröras redan i den proposition, som skall utarbetas på grundval av vattenvårdsbetänkandet
och som är aviserad till innevarande riksdags vårsession.

Att i det läge som här skisserats tillsätta en ny utredning rörande utvidgad
lagstiftning mot hälsovådligt buller kan immissionssakkunniga icke
finna lämpligt. Däremot vill de sakkunniga tillstyrka att bullerforskningen
uppmuntras och stöds. De sakkunniga vill också understryka önskvärdheten
av internationell samverkan på bullerområdet och hänvisar i den delen särskilt
till Europarådets rekommendation. Slutligen vill de sakkunniga framhålla,
att mycket skulle kunna vinnas genom en effektivare tillämpning av
den lagstiftning mot buller som vi redan har i Sverige. Det är en angelägen
uppgift att verka för en utveckling i denna riktning — genom att sprida
upplysning bland allmänheten och lämna vägledning åt lokala organ, särskilt
hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder.

Utskottet

Stadganden som kan läggas till grund för åtgärder mot luftföroreningar
och buller finns på flera olika rättsområden. Här må nämnas byggnadslagen,
byggnadsstadgan, hälsovårdslagstiftningen, trafiklagstiftningen och arbetarskyddslagstiftningen.
Vid sidan härav har i domstolspraxis utbildats
regler rörande s. k. immissioner. Denna praxis innebär att enskild under
vissa förutsättningar hos domstol kan utverka skydd mot bl. a. luftföroreningar
och buller från fast egendom. De med luftföroreningar och buller
av olika slag sammanhängande problemen är föremål för uppmärksamhet
på många håll. År 1963 inrättades ett centralt luftvårdsorgan, statens luftvårdsnämnd,
med uppgift att främja och verka för samordning av luftvårdsarbetet
i landet.

I förevarande motioner påpekas bl. a. de problem som hänger samman
med den ökande frekvensen av luftföroreningar. Motionärerna menar att det
är önskvärt att frågorna behandlas på det lokala planet och begär därför att
spörsmålet om inrättande av luftvårdsförbund skall utredas.

Luftvårdsnämnden har i remissyttrande över motionerna framhållit det
betydelsefulla i att ett regionalt och lokalt samarbete äger rum mellan dem
som förorenar luften, hälsovårdsmyndigheterna och dem som i särskilt hög
grad blir utsalta för föroreningarna. Nämnden har upplyst alt ett sådant
samarbete förekommer i flera kommuner och att nämnden ser som en av
sina viktigaste uppgifter att verka för att lämpligt lokalt samarbete kommer
till stånd. Enligt nämndens åsikt är det för närvarande lämpligast att

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

låta det lokala samarbetet fortsätta på frivillighetens väg. Skulle emellertid
lagstiftningsåtgärder vara erforderliga för att åstadkomma samverkan,
kommer nämnden att föreslå sådana.

Utskottet instämmer i uppfattningen att lokalt samarbete är viktigt för
att komma till rätta med de svåra problem luftföroreningarna utgör. Det
föreligger ej hinder mot att detta samarbete, därest det befinnes lämpligt,
sker i sådana former som förordas i motionerna. Mot bakgrunden av luftvårdsnämndens
yttrande anser emellertid utskottet det inte för närvarande
motiverat att särskilt utreda frågan om luftvårdsförbund. Utskottet kan alltså
inte biträda motionerna i denna del.

I motionerna behandlas vidare det problem det tilltagande bullret i samhället
utgör. Motionärerna begär att frågan om utvidgad lagstiftning mot
hälsovådligt buller skall utredas.

Statens institut för folkhälsan och immissionssakkunniga har i yttrande
över motionerna avstyrkt motionärernas begäran. Av yttrandena framgår
emellertid att de åtgärder som från samhällets sida vidtagits i fråga om
forskning och bekämpning av buller är splittrade och ineffektiva. Det kan
därför enligt utskottets mening vara befogat att, såsom statens institut för
folkhälsan och immissionssakkunniga också föreslår, ett centralt organ får
till uppgift att bevaka samhällets intresse på bullerområdet. Ett sådant
organ skulle ha till uppgift att samordna forskning och i övrigt verka för
att effektiva åtgärder vidtages för att bekämpa bullret. Med en sådan ordning
blir det lättare att överblicka vilka åtgärder som bör vidtagas inom
lagstiftning och annorstädes för att komma till rätta med problemen. Vad
utskottet anfört om motionerna i denna del bör bringas till Kungl. Maj :ts
kännedom.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 99 och II: 129, såvitt angår bullerfrågorna, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad
utskottet anfört; samt

B) att motionerna, såvitt nu är i fråga, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 november 1965

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1965

15

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Erik Filip Petersson, Ottosson*
och Axel Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, Gustavsson
i Alvesta, Bengtsson i Varberg, Ringaby, Jonsson, fru Skantz och herr
Göransson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.