Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965
1
Nr 62
Utlåtande i anledning av §§ 12—/4 i riksdagens år 196b församlade
revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverket.
Sedan riksdagens år 1964 församlade revisorers berättelse såvitt angår §§ 1,
12—14 och 33 hänvisats till lagutskott, har andra lagutskottet behandlat de
under §§ 12—14 redovisade anmärkningarna.
l:o) Under socialdepartementet, § 12, har revisorerna behandlat vissa
frågor rörande debitering och avräkning av vårdavgifter
vid sjukhus m. m. Se del I, s. 106—114.
Utlåtanden har avgivits av riksförsäkringsverket, statskontoret, Kalmar
läns allmänna försäkringskassa, Malmöhus allmänna försäkringskassa,
Värmlands läns allmänna försäkringskassa, Norrbottens läns allmänna försäkringskassa,
Stockholms allmänna försäkringskassa och Svenska landstingsförbundet.
Se del II, s. 62 och 65—75.
Utskottet. Den som är försäkrad i allmän försäkringskassa äger enligt
särskilt stadgande i lagen om allmän försäkring rätt till viss ersättning för
de utgifter han haft för sjukhusvård. Denna ersättning, som i princip motsvarar
avgiften på allmän sal, är f. n. fastställd till fem kronor för varje
vårddag.
Utbetalning av vårdkostnadsersättning på det sätt som förutsatts enligt
nyssnämnda lagbestämmelse förekommer dock icke i praktiken. Bestämmelsen
tillämpas i stället så, att vederbörande försäkringskassa direkt till
sjukvårdsinrättningen erlägger den avgift som den försäkrade i första hand
själv skulle ha haft att svara för. Detta system medför ett ganska omständligt
förfarande i och för reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan
försäkringskassorna och sjukhusen. För kassornas del kompliceras det
administrativa arbetet ytterligare därav, att den sjukpenning som sjukskriven
försäkrad äger uppbära från försäkringskassa författningsenligt skall
för de dagar han åtnjuter vård på sjukhus minskas med ett belopp av högst
fem kronor och lägst två kronor femtio öre per vårddag.
Revisorerna har funnit det vara av intresse att något granska den ordning
som nu tillämpas av försäkringskassorna för handhavandet av dessa
ärenden och de möjligheter till förenklingar som eventuellt kan förefinnas.
Revisorerna påpekar inledningsvis att systemet med individuell debitering
av vårdavgiften för varje patient ur administrativ synpunkt kräver så
mycket arbete att det ej står i rimlig proportion till de belopp kassorna er
1
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 62
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965
lägger i sjukvårdsavgifter. Beloppen utgör också endast en ringa del av de
totala sjukhuskostnaderna, vilka har beräknats kunna i extrema fall nå
ända upp till 185 kronor per patient och dag. Det är därför, enligt revisorernas
mening, ett steg i rätt riktning när ett tiotal kassor i samråd med
vederbörande landsting och sjukhus infört en ordning som innebär en mera
schablonartad klumpdebitering, avseende endast antalet vårddagar för viss
tidsperiod, i allmänhet kvartal, och alltså utan att kostnaderna för varje
patient särskilt redovisas. De kassor som tillämpar en sådan ordning har
uttalat att erfarenheterna därav är goda. De risker för felaktiga debiteringar
som systemet medför synes icke vara större än att de mer än väl uppväges
av fördelar i form av minskat arbete. Revisorerna anser det angeläget
att, så länge nuvarande regler för sjukförsäkringen gäller, systemet införes
av flera kassor än vad nu är fallet. Revisorerna förordar därför att
förhandlingar i sådant syfte med landsting och sjukhus, som vissa kassor
överväger eller redan inlett, bör igångsättas respektive fullföljas.
Från försäkringskassornas sida har emellertid, fortsätter revisorerna, även
framförts synpunkter och förslag som avser ändringar i själva grunderna
för avgiftssystemet eller i sättet för uttagandet av avgifterna från kassorna.
Det mest genomgripande av dessa förslag är att sjukhusvården skulle bli
helt avgiftsfri och kostnaderna i stället helt bestridas av sjukvårdshuvudmännen.
En sådan reform skulle, om reduceringen av sjukpenningen samtidigt
slopades, innebära att försäkringskassorna helt frikopplades från befattningen
med kostnaderna för sjukhusvård.
Vad gäller sättet för uttagande av avgifterna inom ramen för det gällande
försäkringssystemet har den tanken framförts, att man skulle övergå till en
sådan ordning för avräkningen mellan kassorna och sjukvårdsinrättningarna
att denna handhaves centralt för hela landet enligt vissa schematiska
principer. Ett dylikt system skulle förete vissa likheter med det som nu
gäller i fråga om ersättningar till apoteken för kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedel. Det skulle således i huvudsak innebära, att sjukhushuvudmännen
med lämpligt tidsintervall — månads- eller kvartalsvis — tillställde
riksförsäkringsverket uppgift om antalet vårddagar och på grundval
härav erhöll likvid från verket. Fördelningen av kostnaderna på de olika
kassorna kunde sedan göras efter enkla, lämpligt avvägda principer. I detta
hänseende kommer närmast antalet vårdplatser inom respektive kassaområden
i åtanke, men även andra fördelningsgrunder är tänkbara, t. ex. den
genomsnittliga beläggningen för ett antal år el. dyl.
I flertalet yttranden, framhåller revisorerna, har frågan om den reducering
av sjukpenningen som skall göras vid sjukhusvård berörts. Kassorna
har tämligen enhälligt förklarat att denna detalj i försäkringssystemet bereder
dem avsevärda administrativa besvärligheter. Det har också i något
yttrande sagts att reduceringsbeloppen — lägst två kronor femtio öre och
högst fem kronor — är så små, att de med hänsyn till de korta vårdtiderna
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965
och uppsplittringen på ett stort antal poster i vissa fall icke ens torde täcka
kostnaderna för det arbete som deras uttagande kräver. Ett slopande av
reduceringen är ett allmänt önskemål. Uttalanden har bl. a. gjorts av innebörd
att en sådan åtgärd skulle vara ett värdefullt komplement till åtgärder
som avser en förenkling av formerna för reglering av mellanhavandena
mellan kassorna och sjukhusen.
Revisorerna påpekar att 1961 års sjukförsäkringsutredning har i uppdrag
att pröva de nu förevarande spörsmålen. Ur administrativ synpunkt,
framhåller revisorerna vidare, skulle uppenbarligen helt avgiftsfri sjukvård
te sig förmånligast. Revisorerna har emellertid icke ansett sig kunna eller
böra ta ställning till en sådan ordning. Beträffande den föreslagna anordningen
med en central för hela landet administrerad utbetalning av sjukvårdsavgifterna
borde, såvitt revisorerna kunnat bedöma, en sådan ordning
kunna medföra avsevärda administrativa fördelar. En rättvis fördelning av
kostnaderna mellan kassorna borde också kunna åstadkommas. Revisorerna
anser att spörsmålet om ett sådant system utan större dröjsmål bör
upptagas till övervägande av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Utredningens
uppdrag är så omfattande att det torde krävas rätt lång tid innan det
kan slutföras. I direktiven har emellertid uttalats att det är utredningen obetaget
att avge delförslag i särskilda spörsmål. Det synes revisorerna starkt
kunna ifrågasättas om icke förevarande spörsmål är av sådan art, att det
bör prövas i lämpligt sammanhang utan avvaktan på utredningens ställningstagande
till frågan om avgiftsfri sjukvård eller andra för sjukförsäkringssystemet
grundläggande frågor. Därest prövningen ger till resultat att
åtgärder i här ifrågasatt riktning bör vidtagas, torde detta enligt revisorerna
kunna ske utan att ett senare ställningstagande till frågan om ändrade
grunder för sjukförsäkringen föregripes.
Enligt revisorernas mening kan vidare ifrågasättas, om icke de arbetsuppgifter
som föranledes av regeln om reducering av sjukpenningen vid
sjukhusvård är mera betungande och omfattande än som kan anses rimligt
med hänsyn till de avdragna beloppens storlek. Det synes också tveksamt
om motiven för avdragen i dag äger samma giltighet som då de infördes.
Revisorerna finner således de av försäkringskassorna framförda önskemålen
om slopande av reduceringen förståeliga. Det undandrar sig dock revisorernas
bedömande, om möjligen principiella eller andra skäl av avgörande
styrka kan föreligga för bibehållande av reduceringsreglerna, oavsett de betänkligheter
av administrativ art som synes kunna anföras emot dem. Mot
bakgrunden av nu anförda omständigheter finner revisorerna motiverat, att
jämväl förevarande spörsmål i lämpligt sammanhang prövas av utredningen.
De av revisorerna aktualiserade frågorna angående förenkling av formerna
för utbetalning av ersättning för sjukhusvård ingår i sjukförsäk
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965
ringsutredningens uppdrag. Enligt direktiven skall utredningen i detta
sammanhang även pröva grunden för att sjukförsäkringen, som nu sker,
svarar för en del av kostnaderna för sjukhusvård genom att patienterna
debiteras vårdavgift, som sedan gäldas av sjukförsäkringen. Fördelarna
och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård skall också undersökas.
Med hänsyn till att problemen redan är föremål för utredning anser sig
utskottet kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
2:o) Under socialdepartementet, § 13, har revisorerna behandlat frågor
angående de allmänna försäkringskassornas pensionsdelegationer.
Se del I s. 115—127.
Utlåtanden har avgivits av riksförsäkringsverket, statskontoret, medicinalstyrelsen,
Stockholms läns allmänna försäkringskassa, Kristianstads läns
allmänna försäkringskassa, Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa, Västcrnorrlands
läns allmänna försäkringskassa och Norrköpings allmänna försäkringskassa.
Se del II, s. 62—-66 och 76—88.
Utskottet. Enligt gällande föreskrifter skall vissa på allmän försäkringskassa
ankommande ärenden, nämligen sådana som avser förtidspension, invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning, behandlas av s. k. pensionsdelegation.
Denna skall bestå av ordföranden i kassans styrelse, som tillika är
ordförande i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två
av landstinget respektive av den stad som utgör kassans verksomhetsomrade
utsedda ledamöter.
Revisorerena har granskat frågan, om den gällande ordningen för handläggning
av dessa ärenden kan anses vara i olika avseenden ändamålsenlig.
Med hänsyn härtill har revisorerna från försäkringskassorna införskaffat
uppgifter beträffande vissa i sammanhanget relevanta spörsmål samt berett
kassorna tillfälle att framlägga sina synpunkter i frågan.
Icke mindre än 19 av samtliga 28 tillfrågade försäkringskassor anser alt
en viss del av de ärenden som för närvarande föredrages i pensionsdelegation
utan olägenhet skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Den procentuella
andelen av dylika ärenden uppskattas till i genomsnitt 30 procent
av samtliga delegationsärenden.
Beträffande kostnaderna för pensionsdelegationerna har revisorerna utrett
att ordföranden i tjugotre av kassorna äger uppbära årsarvode av 7 200 kronor.
I de fem övriga kassorna är arvodet 6 000 eller 4 800 kronor. Varje annan
ledamot ävensom suppleant för ordföranden åtnjuter dels årsarvode av
1 800 kronor och dels dagarvode av 60 kronor för varje sammanträde vari
han deltager. Utöver dessa förmåner utgår till ledamot som är utsedd av
medicinalstyrelsen eller suppleant för denne ett arvode av 8 kronor för
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 dr 1965 5
varje ärende i vars avgörande han deltagit. Suppleant lör sådan ledamot
som är utsedd av medicinalstyrelsen uppbär årsarvode av 1 200 kronor.
Suppleant för annan ledamot erhåller icke något årsarvode men är berättigad
till dagarvode av 60 kronor för varje sammanträde vari han deltager.
Av de från försäkringskassorna inkomna uppgifterna framgår vidare, att
arvodes- och övriga kostnader per ärende som avgöres i pensionsdelegation
nppgår till ca 31 kronor. Av detta belopp utgör icke mindre än ca 24 kronor
ersättning till båda läkarledamöterna.
Tidsåtgången per ärende i de olika pensionsdelegationerna varierar enligt
utredning ganska avsevärt. Sålunda avgöres exempelvis i Uppsala län i genomsnitt
40 ärenden på ca 45 minuter, medan handläggningen av samma
antal ärenden i Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands
län erfordrar i runda tal respektive 2 timmar 40 minuter, 2 timmar
20 minuter, 3 timmar, 2 timmar 30 minuter och 3 timmar 10 minuter.
Av de från försäkringskassorna inhämtade uppgifterna framgår även, att
förtroendeläkare!! tager del av samtliga ärenden som skall töredragas i pensionsdelegation
i endast åtta kassor, medan han i de övriga 20 kassorna
tager del endast av sådana ärenden som pensionsföredraganden anser tveksamma
eller där eljest medicinsk rådgivning befinnes erforderlig.
I många försäkringskassor torde, enligt vad revisorerna erfarit, pensionsdelegationernas
beslut närmast vara att betrakta såsom en formell bekräftelse
på det avgörande som i praktiken redan träffats på tjänstemannaplanet
av pensionsföredraganden och som finnes upptaget i föredragningspromemorian
såsom förslag till beslut. Pensionsföredragandens beslut bär i de
mera tveksamma fallen oftast fattats efter samråd med kassans förtroendeläkare.
I den mån pensionsföredragandena vinner ökad erfarenhet när det
gäller att bedöma fall av invaliditet torde, såvitt revisorerna kunnat bedöma,
pensionsdelegationerna i allt flera ärenden komma att spela rollen
av enbart kontrollorgan. Revisorerna ifrågasätter om en sådan ordning icke i
många fall är onödigt administrativt betungande och ägnad att fördröja
ärendenas handläggning. De i flera fall avsevärda ärendebalanser som förekom
i försäkringskassorna vid senaste halvårsskifte kan — menar revisorerna
-— sammanhänga med att dylika oförmånliga verkningar redan inträtt.
Revisorerna anför vidare att snabbhet i handläggningen av ifrågavarande
ärenden får anses vara ett angeläget önskemål från i första hand allmänhetens
sida. Ett steg mot en skyndsammare, mindre kostsam och från arbetssynpunkt
rationellare handläggning torde vara att kassornas pensionstoredragande
erhåller vidgad laglig möjlighet att efter samråd med förtroendeläkarna
besluta i vissa helt klara ärenden, såsom fall i vilka ingen tvekan
råder om att hel förtidspension (sjukbidrag) skall utgå eller fall rörande
indragning av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning på grund av att
pensionstagaren blivit intagen på anstalt för stadigvarande vård.
Revisorerna anser att försäkringskassornas pensionsföredragande med
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år ISCö
hänsyn till de erfarenheter som dessa numera bör ha förvärvat sedan lagen
om allmän försäkring trädde i kraft den 1 januari 1963 allmänt sett kunna
antagas väl skickade att avgöra, huruvida ett ärende bör föredragas i pensionsdelegation
eller kan avgöras på tjänstemannaplanet efter samråd med
förtroendeläkaren. Någon rättsförlust för allmänheten i de fall ett sålunda
förenklat förfarande tillämpas kan enligt revisorerna ej uppkomma, då ju
den försäkrade har möjlighet att även i dessa fall i vanlig ordning anföra besvär
över försäkringskassans beslut.
Revisorerna anför avslutningsvis, att de omständigheter som framkommit
vid förevarande undersökning talar för att en kostnadsbesparande rationalisering
av handläggningen av vissa ärenden inom de allmänna försäkringskassorna
kan ernås genom att tjänstemännen i kassan lämnas ökad befogenhet
att besluta å kassans vägnar. Möjligheterna till åtgärder i sådant syfte
hör enligt revisorernas mening ingående prövas.
Enligt utskottets uppfattning är det tvivelaktigt om man kan uppnå några
nämnvärda besparingar i kostnader och tid genom de av revisorerna föreslagna
ändringarna för handläggning av vissa pensionsärenden. Utredning
i ärendena måste självfallet göras med samma omsorg oavsett om pensionsföredragande
eller pensionsdelegation skall fatta beslut. Någon besparing
på utredningssidan, som lär vara den mest kostnadskrävande, torde
alltså inte kunna göras. Vad därefter angår ärendenas handläggning i
delegationen är det uppenbarligen så, att de enklare ärendena, även om de
är många till antalet, tar en mycket ringa del av delegationens arbete i anspråk.
Även om de ärenden, som skall avgöras av pensionsdelegation, minskas
till antalet, torde det inte vara lämpligt att delegationerna sammanträder
med längre intervaller än vad som nu är fallet. Någon besparing genom
att sammanträdena blir färre uppnår man således knappast genom
den föreslagna ordningen. Enligt utskottets uppfattning är det dessutom
ur olika synpunkter betydelsefullt att pensionsdelegationerna får ta del av
samtliga ärenden. Till detta kommer svårigheten att avgränsa den kategori
ärenden som skall undantagas från delegationernas prövning. Även andra
skäl talar såsom framgår av remissyttrandena mot en ändring i det nuvarande
systemet. Med hänsyn till det anförda finner utskottet ej någon riksdagens
åtgärd påkallad, vilket utskottet velat för riksdagen
omförmäla.
3:o) Under socialdepartementet, § 14, har revisorerna behandlat ett spörsmål
i fråga om moderskapspenning. Se del I, s. 128—132.
Utlåtanden har avgivits av riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. Se
del II s. 64 och 89.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1!)65
Utskottet. Enligt 12 § lagen om allmän försäkring äger kvinnlig försäkrad,
som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller skulle ha varit inskriven
om hon fyllt sexton år, vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Sådan utgår
med ett belopp av vid enkelbörd 900 kronor och vid flerbörd nämnda
belopp ökat med 450 kronor för varje barn utöver ett. Denna förmån kan
utgå även till andra än svenska medborgare. Som villkor härför gäller, i den
män icke genom konvention mellan Sverige och respektive land annat överen
skommits, att vederbörande skall vara bosatt och mantalsskriven i Sverige
och således försäkrad enligt ovannämnda lag och inskriven hos allmän försäkringskassa.
För dem som erhåller förmånen på grund av konvention upprätthålles
som regel icke kravet på mantalsskrivning.
Revisorerna har erfarit att det på sina håll hävdas den uppfattningen att
det icke sällan förekommer att utländska medborgare beger sig till Sverige
och, under föregivande att de ämnar bosätta sig här, uppbär moderskapspenning
endast för att kort tid därefter lämna landet. För att utröna i vilken
omfattning detta förekommer har revisorerna inhämtat vissa uppgifter från
de allmänna försäkringskassorna.
De lämnade uppgifterna ger vid handen att hela antalet utländska medborgare
som budgetåret 1963/64 erhållit moderskapspenning uppgår till i
runt tal 6 500. Detta innebär att de, bortsett från eventuella flerbörder, skulle
tillsammans uppburit ett belopp av närmare 6 milj. kronor. Till jämförelse
kan nämnas att från försäkringskassorna under år 1963 utbetalats
moderskapspenning eller häremot svarande förmån enligt tidigare regler till
ett belopp av närmare 105 milj. kronor.
Antalet efter barnsbörden utflyttade har uppgivits till i runt tal 220 eller
drygt 3 procent av samtliga som erhållit moderskapspenning. Det må anmärkas
att uppgifterna om antalet utflyttade är något osäkra i vissa fall.
Bl. a. torde sådana som erhållit moderskapspenning på grund av konventionsbestämmelser
enligt vilka mantalsskrivning icke kräves ibland ha utflyttat
utan att försäkringskassan underrättats. Även i andra fall kan utflyttning
ha förekommit utan att kassan fått kännedom härom.
Det är sannolikt, hävdar revisorerna, att det ovan angivna procenttalet är
något lägre än det verkliga. Oavsett detta ger, såvitt revisorerna kunnat bedöma,
det föreliggande materialet icke i och för sig underlag för uppfattningen
att något mera utbrett missbruk skulle förekomma. Beaktas bör även,
framhålles vidare, alt bland de redovisade fallen givetvis kan finnas sådana,
där utflyttningen föranletts av omständigheter som tillkommit efter ankomsten
till Sverige eller efter barnsbörden och således icke varit planerad
tidigare.
Enligt vad revisorerna erfarit kräver försäkringskassa av utländsk medborgare
som önskar erhålla moderskapspenning bl. a. att hon förklarar sig
ämna kvarstanna i Sverige. Hon får vidare lämna kassan uppgifter exem
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965
pelvis om hur familjen ordnat sin försörjning och sin bostadsfråga i Sverige
och om hur den i övrigt planerat sin existens i framtiden. Det synes revisorerna
svårt att föreställa sig annat än att den prövning varom här är fråga
i stort sett måste få den form den nu har. Humanitära skäl talar enligt revisorerna
också för att prövningen icke göres alltför rigorös.
Avslutningsvis framhåller revisorerna att något utbrett missbruk icke torde
förekomma men att risker för missbruk likväl föreligger. Revisorerna
anser därför angeläget att utvecklingen på förevarande område följes med
uppmärksamhet, så att, därest den skulle gå i en ogynnsam riktning, lämpliga
motåtgärder kan vidtagas utan större tidsutdräkt. Härvid synes det bl. a
enligt revisorernas mening kunna ifrågakomma att undersöka i vad mån
principen om reciprocitet, vilken kan förutsättas vara en av grunderna för
vårt konventionssystem på området, verkligen är genomförd även i vad avser
de närmare villkoren för lämnande av hjälp i de konkreta fallen.
Revisorernas utredning synes ge vid handen att utlänningar ej i någon
påtaglig omfattning missbrukar rätten till moderskapspenning. Utskottet
vill emellertid instämma i revisorernas uttalande, att det är av vikt, att utvecklingen
följs med uppmärksamhet så att åtgärder vid behov kan vidtagas.
Vad i ärendet förevarit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.
Stockholm den 4 november 1965
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Erik Filip Petersson’, Hiibinette och
Kilsmo*;
från andra kammaren: herrar Odhe, Gustavsson i Alvesta*, fröken
Sandell, herrar Johansson i Södertälje*, Fredriksson, Ringaby, Jonsson och
Ullsten.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 6500 31