Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
1
Nr 60
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av
kungörelsen om avlöning m. m. till civilförsvars pliktiga
samt angående reseersättning vid tjänstgöring inom
civilförsvaret.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner:
1) nr 127 i första kammaren av herrar Isacson och Hubinette samt
2) nr 394 i andra kammaren av herr Werbro.
I motionen I: 127 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t föreslå att kungörelsen om avlöning m. m. till civilförsvarspliktiga
måtte göras till föremål för en skyndsam översyn».
I motionen II: 394 yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
ge till känna önskvärdheten av att civilförsvarspliktig vid in- och utryckningsresa
till tjänstgöring — utbildning eller övning — vid civilförsvaret
måtte i de fall, där allmänna kommunikationsmedel inte finns att tillgå, vid
resa med egen bil eller annat färdmedel erhålla ersättning enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 127 och II: 394.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden från civilförsvarsstyrelsen över motionerna 1:127 och 11:394
samt från försvarets civilförvaltning över motionen II: 394. Sveriges civilförsvarsförbund
har jämväl beretts tillfälle att yttra sig över motionerna men
har förklarat sig önska avstå från att göra något uttalande, enär förbundet
inte har några erfarenheter rörande de frågor som avses i motionerna.
Gällande bestämmelser m. m.
Stadganden om de civilförsvarspliktigas ekonomiska och sociala förmåner
återfinns dels i Kungl. kungörelsen den 50 november 1962 om avlöning
m. m. till civilf örs vars pliktiga (i det följande kallad civilförsvarsavlöningskungörelsen)
med däri senare vidtagna ändringar och dels i familjebidragsförordningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 60
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
Bestämmelserna i civilförsvarsavlöningskungörelsen skall i princip tilllämpas
å civilförsvarspliktiga vid fullgörande av civilförsvarsplikt inom det
allmänna civilförsvaret eller verkskyddet. Kungörelsen innehåller till en
början allmänna bestämmelser av bl. a. följande innebörd.
Vid deltagande i övning i omedelbar anslutning till tjänstgöring för utbildning
äger civilförsvarspliktig åtnjuta förmåner såsom om övningen utgjorde
fortsatt utbildning. Vid deltagande i annan övning än nu nämnts
åtnjutes fria resor m. m. samt förplägnad, inkvartering och sjukvård. Förmån
enligt kungörelsen åtnjutes som regel endast för dygn, under vilket
minst sju timmar tas i anspråk för färd, tjänstgöring m. m. Emellertid må
civilförsvarspliktig, som har förvärvsarbete under annan del av dygnet än
sedvanlig arbetstid och som går miste om inkomst av sådant arbete till följd
av civilförsvarstjänstgöring, tillerkännas förmån enligt kungörelsen, även
om förutsättning härför i övrigt inte föreligger. Dessutom skall förmån av
fri resa kunna utgå, även där under något dygn mindre än sju timmar tagits
i anspråk för färd, tjänstgöring m. m.
Reseersättning vid tjänstgöring inom civilförsvaret
Enligt civilförsvarsavlöningskungörelsen skall — med vissa avvikelser —
vad i värnpliktsavlöningskungörelsen stadgas om fria resor för värnpliktiga
äga motsvarande tillämpning beträffande civilförsvarspliktig. Bestämmelserna
har, såvitt nu är av intresse, i huvudsak följande innebörd.
Civilförsvarspliktig är i samband med tjänstgöring berättigad till fria resor
oavsett färdvägens längd. Vid fri resa skall tåg, fartyg, spårvagn, buss
eller annan bil i linjetrafik anlitas. Då särskilda förhållanden därtill föranleder
får även flygplan anlitas. Snälltåg får begagnas, om tågresan i sin helhet
uppgår till minst 200 kilometer. Sovplats får användas, om den sammanlagda
restiden utgör minst 18 timmar. Finns nu angivet färdmedel inte
att tillgå eller medför anlitandet av sådant färdmedel med hänsyn till kommunikationsförhållandena
oskälig tidsutdräkt, får annat färdmedel användas.
Därvid utgår ersättning med 10 öre per kilometer eller det högre belopp
vederbörande visar sig ha utgivit. Om flera rest gemensamt med färdmedel,
tillhörigt någon av dem, utgår till denne särskild gottgörelse för varje medresande
med 5 öre per kilometer. Ersättning utgår i sådant fall inte till
medresande.
Civilförsvarsstyrelsen har år 1963 utfärdat föreskrifter för tillämpningen
av kungörelsen om avlöning m. m. till civilförsvarspliktiga.
I fråga om tolkningen av begreppet »oskälig tidsutdräkt» uttalas i föreskrifterna
följande:
Vad som skall förstås med oskälig tidsutdräkt enligt 9 § 4 mom. värnpliktsavlöningskungörelsen
får bedömas från fall till fall. Allmänt kan sägas,
att om minst 8 timmar inbesparas, detta bör anses utgöra skäl för medgivande
av ersättning jämlikt förevarande mom. Även om restiden icke för
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 är 1965
kortas så mycket som 8 timmar, kan under särskilda förhållanden bestämmelsen
anses vara tillämplig. Som exempel på sådana särskilda förhållanden
kan anföras, att civilförsvarspliktig genom senare anträdande resp. tidigare
avslutande av resa hinner utföra viktig personlig uppgift eller slipper
ta ledigt från ordinarie sysselsättning. I det fall anlitande av tåg, fartyg,
spårvagn, buss eller annan bil i linjetrafik medför oskälig tidsutdräkt med
hänsyn till kommunikationsförhållandena, äger civilförsvarspliktig åtnjuta
ersättning endast om kostnaden står i rimlig proportion till därmed inbesparad
tid. Även om anlitande av taxibil medför inbesparing av mer än 8
timmar, men kostnaden för användandet av sådant färdmedel avsevärt överstiger
kostnaden för färd med reguljärt trafikmedel, äger civilförsvarspliktig
inte erhålla i detta mom. avsedd ersättning. Inte heller föreligger oskälig
tidsutdräkt, om färd sker med sådant färdmedel som är allmänt brukligt för
viss ressträcka, även om anlitande av dylikt färdmedel medför att restiden
förlängs mer än 8 timmar, jämfört med utnyttjande av annat färdmedel.
Beträffande ersättning för färd med egen bil uttalas i samma föreskrifter,
att dylik ersättning inte utgår, om tåg etc. funnits att tillgå och anlitande
härav inte skulle ha medfört oskälig tidsutdräkt. Bilersättning kan inte
utgå ens i det fall att utgivande av dylik ersättning skulle ställa sig förmånligare
för statsverket än ersättning för resa med reguljärt trafikmedel. Inte
heller kan ersättning för s. k. fingerad resa utgå.
Allmänna bestämmelser om resekostnadsersättning vid tjänsteresa med
egen bil
Enligt allmänna resereglementet utgår resekostnadsersättning och traktamente
med hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som verkligen använts;
dock må ersättning inte tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp
än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg
och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för åstadkommande
av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller eljest
varit lämpligast. Enligt gällande anvisningar till resereglementet skall vid
bestämmandet av vilken väg och vilket färdsätt som i visst fall är de lämpligaste
en avvägning ske mellan de krav, som tjänsteresans ändamål ställer,
rese- och traktamentskostnaderna samt andra omständigheter av betydelse.
Ett snabbare och dyrare färdsätt bör kunna godtagas, om värdet av den
arbetstid, som därigenom sparas — i princip beräknat efter förrätlningsmannens
daglön — uppväger merkostnaden.
Beträffande tjänsteresor, som företas med förrättningsman tillhörigt motorfordon,
äger enligt allmänna resereglementet Kungl. Maj :t eller myndighet,
som Kungl. Maj :t bestämmer, förordna, att resekostnadsersättning skall
utgå även i fall, då förrättningsmannen inte enligt bestämmelserna i resereglementet
är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.
I Kungl. kungörelsen den 12 december 1952 ang. resekostnadsersättning
vid tjänsteresa med egen bil in. m. (ändrad senast genom SFS 1965:205)
har meddelats bestämmelser, vilka i fråga om ersättning för tjänsteresa med
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
egen bil inom riket skall gälla utöver vad i allmänna resereglementet stadgas.
Enligt kungörelsen skall nu nämnd ersättning i allmänhet beräknas efter de
grunder, som gäller för bil med tjänstevikt under 1 100 kg. Ersättning utgår
med 45 öre per kilometer, där körlängden är högst 500 mil per budgetår,
och med vissa lägre belopp, där körlängden är större än nu sagts. Givetvis
utgår sådan resekostnadsersättning endast då den i allmänna resereglementet
föreskrivna kostnadsjämförelsen utvisar, att användande av egen bil är
mest fördelaktigt.
Penningbidrag, premier och civilförsvarspenning
Gällande bestämmelser om dagavlöning åt civilförsvarspliktiga innebär i
huvudsak följande.
a) Personal i värnpliktsåldern
Penningbidrag utgår med 4 kronor för dag till civilförsvarspliktig, som
icke tillgodoräknats tjänstgöringstid om sammanlagt 304 dagar (däri inräknat
tjänstgöring vid krigsmakten). Till civilförsvarspliktig, som tillgodoräknats
304 dagar, utgår bidrag med 5 kronor 50 öre för dag. Dessa bestämmelser
gäller manskap. Till personal i befälsbefattningar utgår dagersättning
med högre belopp (f. n. högst 17 kronor 50 öre för dag), oberoende av
fullgjord tjänstgöringstid. För den som fullgjort längre sammanlagd tjänstgöring
än 394 dagar (däri inräknat tjänstgöring vid krigsmakten), utgår
därjämte tjänstgöringspremie med 7 kronor 50 öre för dag. Till personal
med skyldighet att genomgå utbildning under en sammanlagd tid av mer än
60 timmar utgår vidare utbildningspremie med 15 kronor för dag som utbildningen
omfattar. Utgår utbildningspremie, kan dock tjänstgöringspremie
icke utgå. Den sammanlagda ersättningen kan följaktligen variera från
lägst 4 kronor för dag till högst (17: 50 + 15: —) 32 kronor 50 öre för dag.
b) Personal över värnpliktsåldern
Civilförsvarspenning utgår för varje tjänstgöringsdag med 0,2 procent av
den civilförsvarspliktiges årsinkomst av förvärvsarbete. Årsinkomsten skall
vid bestämmandet av civilförsvarspenningens storlek antas utgöra det högsta
inkomstbeloppet i den sjukpenningklass enligt lagen om allmän försäkring,
som den civilförsvarspliktige med hänsyn till sin inkomst av förvärvsarbete
tillhör eller skall anses tillhöra, dock högst det belopp som utgör nedre gränsen
i högsta sjukpenningklassen och lägst som om han vore placerad i sjukpenningklass
2 om beloppet för dag av civilförsvarspenning, som beräknats
enligt dessa grunder, inte uppgår till helt krontal, skall beloppet avrundas
uppåt till närmaste hela krontal. Civilförsvarspenning kan alltså utgå med
f. n. lägst 6 kronor och högst 42 kronor för dag. Civilförsvarspenning må
dock inte understiga vad den civilförsvarspliktige skulle ha uppburit i pen
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
ningbidrag och tjänstgöringspremie, om tjänstgöringen ägt rum före det
kalenderår, under vilket han fyllt 48 år, d. v. s. medan han var i värnpliktsåldern.
Utbildningspremie utgår efter samma grunder, som angivits under
a) ovan.
Familjebidrag
Formerna för familjebidrag är familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag,
sjukbidrag och begravningsbidrag. Familjebidrag tillkommer i princip
civilförsvarspliktiga, som inkallas till tjänstgöring med stöd av 12 §
civilförsvarslagen, i den mån de fullgör tjänstgöring före det kalenderår,
under vilket de fyller 48 år. Bidragsgivningen är behovsprövad, och bidrag
utgår endast under förutsättning att tjänstgöring fullgjorts minst sex dagar
i följd.
Samtliga till civilförsvarspliktiga utgående förmåner utgör — med undantag
av näringsbidrag — icke skattepliktig inkomst.
Motionerna
I motionen 1:127 anförs bl. a.: Civilförsvarsstyrelsens tillämpningsföreskrifter
har tolkats så, att om man kan resa till övnings- eller utbildningsplatsen
med reguljära trafikmedel men sådana trafikmedel icke står till förfogande
för hemresan, kan ersättning för egen bil utgå endast för hemresan.
Möjligt är att i en sådan situation för hemresan använda taxi varvid
ersättning utgår om kvitto företes. Inom stora delar av vårt land blir avstånden
till övnings- och utbildningsplatser ofta rätt betydande. Trafikmedlen
i den reguljära trafiken kommer ofta att kunna användas i en riktning
men inte i den andra, såvida man inte vill ligga över natten på övningsplatsen.
Detta förhållande borde nödvändiggöra en ändring av gällande bestämmelser
så att ett mera rationellt förfarande kan tillämpas, där också
hänsyn bör tas till den tidsförlust som uppstår då reguljära trafikmedel
måste användas. Den ersättning som utgår för förlorad arbetstid är ändå
så blygsam när det gäller civilförsvaret att det är rimligt ta större hänsyn
till restiden. — Regeln att högre ersättning till civilförsvarspliktiga utgår
först efter 394 dagar kommer — i fråga om civilförsvarspliktiga, som inte
uppnått 47 års ålder — i regel att ha den effekten att männen på grund av
tidigare fullgjord värnplikt får den högre ersättningen, medan kvinnorna
sällan har möjligheter att tillgodoräkna sig sådan kvalifikationstid. Det
verkar emellertid orimligt att här göra en jämförelse mellan en värnpliktigs
uppoffringar i den undre värnpliktsåldern och en kvinnas uppoffringar
inom civilförsvaret i t. ex. 40—47-årsåldern.
I motionen II: 394 anmärkes: Med hänsyn till att den ersättning som utgår
vid utnyttjandet av egen bil eller annal färdmedel icke täcker de egna kost
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
naderna för färdmedlets drift, utnyttjas taxibil vid resor i samband med inoch
utryckning till tjänstgöring vid civilförsvaret. Dessa resor ersättes av
statsmedel. Statsverket får därigenom vidkännas avsevärt högre kostnader
än vad som skulle varit fallet om man vid sådana resor erhållit ersättning i
enlighet med bestämmelserna i allmänna resereglementet.
Historik
Nu gällande system för avlöningsförmåner in. m. för civilförsvarspliktiga
grundar sig på ett år 1960 avgivet betänkande av 195b års värnpliktsavlöningsutredning.
Vid anmälan av propositionen nr 101 år 1962 med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar åt civilförsvarspliktiga m. m., anförde
föredragande departementschefen bl. a. följande.
I den nya organisationen för det lokala allmänna civilförsvaret skall i
huvudsak icke inskrivas annan personal än sådan, vars utbildning måste
ske i fredstid. Organisationen skall bl. a. tillföras ett ökat antal värnpliktiga
med uppskov. Totalt beräknas den i det lokala allmänna civilförsvaret
inskrivna personalen skola uppgå till cirka 210 000 personer, varav ungefär
20 000 värnpliktiga med uppskov, 150 000 andra män och 40 000 kvinnor.
Till förstärkning av det lokala allmänna civilförsvaret skall regionala
undsättningskårer inrättas. Dessa avses skola omfatta omkring 10 000
man, så gott som uteslutande värnpliktiga med uppskov. Som befäl skall
placeras bl. a. underofficersutbildade värnpliktiga.
Civilförsvarspliktigs tjänstgöring under tid då civilförsvarsberedskap
ej råder skall liksom tidigare endast avse utbildning och övning. Tiden
härför bestämmes emellertid på annat sätt än förut. Enligt 1944 års civilförsvarslag
var inskriven civilförsvarspliktig skyldig att tjänstgöra högst
60 och annan civilförsvarspliktig högst 30 timmar per kalenderår. Nu gäller,
att inskriven civilförsvarspliktig må tagas i anspråk för utbildning
under högst 30 eller, om han krigsplacerats i högre befälsbefattning eller i
annan befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, högst
60 dagar, räknat för hela den tid civilförsvarsplikten varar. Envar civilförsvarspliktig
är skyldig att under varje följd av 3 kalenderår deltaga
högst 60 timmar i övning; en del av denna tid må enligt Ivungl. Maj :ts bestämmande
användas för utbildning. I civilförsvaret inskriven värnpliktig
må åläggas att deltaga i utbildning och övning under den längre tid,
som han efter inskrivningen kunnat åläggas att för motsvarande ändamål
tjänstgöra vid krigsmakten. 1960 års utbildningskungörelse upptager sex
utbildningskategorier med en utbildningstid inom den högsta kategorien
å högst 80 dagar och inom den lägsta kategorien högst 35 timmar.
De nu antydda ändringarna i civilförsvarets organisation och verksamhet
innebär bl. a., att utbildningen i ökad utsträckning kommer att försiggå
vid kurser med heldagsundervisning under en längre sammanhängande
följd av dagar. Sådan utbildning — -vid vilken förläggning å civilförsvarsskolorna
i stor omfattning måste ske — kommer företrädesvis att avse
befälspersonalen. Kraven på ett tillfredsställande ekonomiskt stöd åt de
tjänstgörande och deras familjer kommer härvid att göra sig gällande med
större styrka än tidigare. Vidare framstår som önskvärt, att ersättnings
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1065
7
systemet, för att kunna tillgodose mera skiftande behov, ytterligare differentieras.
De nuvarande reglerna om ersättning åt civilförsvarspersonal
lämpar sig icke för värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret. Förmånerna
för dem måste rimligen avvägas med hänsyn till vad som skolat utgå
vid fortsatt tjänstgöring inom krigsmakten. En omarbetning av ersättningsbestämmelserna
för civilförsvaret är följaktligen nödvändig.
1954 års värnpliktsavlöningsutrednings nu framlagda förslag är på det
sätt begränsat, att det närmast åsyftar f redsförhållanden. I överensstämmelse
härmed utgår de förslag, som i det följande överväges, från
att de nya reglerna icke skall gälla i den mån särskilda för beredskapstillstånd
eller krig avsedda bestämmelser skall tillämpas.
Beträffande de nya reglernas utformning är jag helt ense
med utredningen — vars förslag härutinnan godtagits av alla remissinstanser
— att till värnpliktiga med uppskov, vilka tillförts
civilförsvaret och där tjänstgör i stället för och regelmässigt i samma omfattning
som skulle ha skett vid krigsmakten, i princip bör utgå samma
ekonomiska förmåner, som skulle ha tillkommit dem vid värnpliktstjänstgöring.
Särskilda förhållanden inom civilförsvaret kan dock böra föranleda
jämkningar i förhållande till de militära ersättningsreglerna.
Jag delar vidare utredningens och remissinstansernas uppfattning, att
män och kvinnor vid tjänstgöring inom civilförsvaret bör likställas
i ekonomiskt hänseende.
Vad angår de ekonomiska förmåner, vilka skall gälla för civilförsvar
s p 1 i k t i g a som icke är värnpliktiga med uppskov,
synes det naturligt att också för deras del anknyta till de militära bestämmelserna.
Man får därigenom ett enhetligt och redan utprövat ersättningssystem
för samtliga kategorier civilförsvarspliktiga. Den praktiska nyttan
härav vid ersättningsbestämmelsernas tillämpning är påtaglig. Även ur
allmän rättvisesynpunkt är det starkt motiverat, att, i den mån förhållandena
i övrigt är jämförbara, likvärdig tjänstgöring berättigar till lika lön.
Jag vill därför såsom h u v u d p r i n c i p också beträffande ifrågavarande
civilförsvarspliktiga föreslå, att förmånerna bestämmes p å
samma sätt som för de civilförsvaret tillförda värnpliktiga.
Emellertid föreligger skäl för vissa jämkningar i förmånerna för den
civilförsvarspersonal, som icke är överförda värnpliktiga. I det militära
ersättningssystemet ingår icke förmånen av gottgörelse för mistad inkomst.
Vad som nu är stadgat om sådan gottgörelse till deltagare i central utbildningskurs
vid civilförsvaret skulle alltså upphöra att gälla, om de militära
bestämmelserna tillämpades i oförändrat skick. Då de inskrivna civilförsvarspliktiga,
särskilt sådana i befälsbefattningar, i stor utsträckning fullgör
sin tjänstgöring vid en ålder då de nått ett relativt högt inkomstläge,
skulle i åtskilliga fall uppkomma eu avsevärd försämring av förmånerna
i jämförelse med nu rådande förhållanden, samtidigt som tjänstgöringstiden
blivit längre. Det kan befaras, att man under sådana omständigheter
icke skulle kunna hos de civilförsvarspliktiga upprätthålla den positiva
attityd till civilförsvaret, vilken fordras för ett gott utbildningsresultat. Det
är även tänkbart, att personer, som närmar sig utträdet ur värnpliktsåldern,
söker sig till beredskapsuppgifter av annat slag, vilka icke rubbar
deras ekonomiska villkor.
Framhållas må vidare, att det redan på grund av civilförsvarslagens bestämmelser
finnes eu grupp civilförsvarspersonal, som under vissa betingelser
får behålla sin vanliga civila lön, nämligen kommunalanställda vid
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
tjänstgöring som avses i 20 § civilförsvarslagen. Civilförsvarstjänstgöring
är ej heller i övrigt enligt gällande lagstiftning helt jämställd med värnpliktstjänstgöring.
Bl. a. skall vid inskrivning såvitt möjligt tillses, att
personalbehovet fylles med dem som frivilligt anmäler sig till uttagning,
såframt ej fråga är om personer, vilka på grund av kommunal anställning
eller annan särskild orsak bör uttagas i första hand. Vidare är det
endast en mindre del av samtliga civilförsvarspliktiga som tages i anspråk
genom inskrivning, medan värnplikt fullgöres av flertalet män i värnpliktsåldern.
Slutligen är tjänstgöringen i fred starkt differentierad till
sin längd och icke såsom vid värnplikt i princip densamma för alla tjänstgöringsskyldiga.
Jag har för min del kommit till uppfattningen, att en ersättningsregel bör
införas, vilken på något sätt anknyter till de civilförsvarspliktigas inkomst.
Möjlighet att erhålla på sådant sätt bestämd ersättning bör emellertid enligt
min mening icke generellt tillkomma ifrågavarande civilförsvarspliktiga, utan
ersättning bör utgå först t rån och med det kalenderår då vederbörande fyller
48 år, d. v. s. från och med det år då värnplikten för män upphör. Man får
härigenom en naturlig uppdelning av de civilförsvarspliktiga i två grupper,
nämligen personal i eller under värnpliktsåldern och personal över
denna ålder. För den förstnämnda gruppen skulle — med de mindre modifikationer,
som må påkallas av civilförsvarstjänstgöringens art — värnpliktsavlöningsbestämmelserna
tillämpas i sin helhet; för den senare gruppen
skulle en delvis förmånligare regel gälla. Den bättre ställningen för
den senare gruppen framstår ur tjänstgöringssynpunkt som motiverad med
hänsyn till att männen i densamma regelmässigt fullgjort hel värnpliktstjänstgöring,
i vissa fall även underbefäls- eller underofficersutbildning.
I betraktande av syftet med den förutsatta regeln bör den dock tillämpas
beträffande alla män i angiven ålder oberoende av deras värnpliktsförhållanden.
Samma regel för rätt till ersättning bör gälla för kvinnor i åldern
48 år och däröver.
Vid bedömandet av verkningarna av föreslagen ordning bör beaktas, att
de allra tlesta civilförsvarspliktiga män, som icke är värnpliktiga med uppskov,
inskrives i civilförsvaret först i samband med utträdet ur värnpliktsåldern.
Vad kvinnorna beträffar tages dessa visserligen i allmänhet i anspråk
inom civilförsvaret vid lägre ålder. Kvinnorna tillhör emellertid endast
undantagsvis utbildningskategorierna med de längsta utbildningstiderna.
Vidare blir kvinnorna enligt den nya ordningen berättigade till familjebidrag
vid tjänstgöring före det kalenderår, under vilket de uppnår
48 års ålder. Jag vill dessutom framhålla, att enligt gällande föreskrifter
av civilförsvarsstyrelsen kvinna, som har vårdnaden om barn under 16 år,
icke skall inskrivas i civilförsvaret om hon inte lämnar medgivande därtill.
För att vinna en enkel lösning, vilken anknyter till de civilförsvarspliktigas
inkomstförhållanden, synes mig lämpligt att bestämma en ersättning
per dag, som utgör viss procentsats av den civilförsvarspliktiges årsinkomst,
samt utnyttja tillgängliga uppgifter hos myndigheterna rörande de enskildas
inkomster. Det är avsett att för innevarande års riksdag skall framläggas
proposition med förslag till lag om allmän försäkring. Den allmänna försäkringen
skall omfatta svenska medborgare och utlänningar, som är mantalsskrivna
i riket. Den allmänna försäkringen är avsedd att innefatta bl. a.
sjukförsäkring. Det synes mig naturligt, att man vid utformningen av en
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
regel för ersättning vid civil försvarstjänstgöring på grundval av civilförsvarspliktigs
inkomst använder den nya lagens indelning i sjukpenningklasser
för att fastställa vederbörandes inkomst. Den högsta av dessa klasser
avser en inkomst av förvärvsarbete å 21 000 kronor eller mera. Jagförutsätter
att ifrågavarande ersättning skall vara skattefri och vill erinra
om att förslag angående skattefrihet för vissa förmåner till värnpliktiga
och civilförsvarspliktiga i annat sammanhang framläggs för årets riksdag.
I enlighet med det anförda föreslår jag, att civilförsvarspliktiga över värnpliktsåldern
skall äga uppbära civilförsvarspenning med ett
belopp per dag, som utgör 0,2 % av den högsta inkomsten i den sjukpenningklass,
vari vederbörande är placerad, dock högst å en årsinkomst av
21 000 kronor. För sjukförsäkrad, som inte är placerad i sjukpenningklass,
torde civilförsvarspenningen böra beräknas efter högsta årsinkomsten
i sjukpenningklassen 2. Beloppen torde böra avrundas uppåt till närmast
hela krontal. Förvärvsarbetande, som inte är ansluten till den allmänna
sjukförsäkringen, bör på annat godtagbart sätt styrka sin årsinkomst av
förvärvsarbete. I övrigt bör ersättningen i sådant fall beräknas efter samma
grunder som för sjukförsäkrade.
I det följande kommer jag att förorda, att de civilförsvarspliktiga skall
äga uppbära bl. a. penningbidrag, utbildningspremie, tjänstgöringspremie
och familjebidrag. Den som åtnjuter förmånen av civilförsvarspenning bör
enligt min mening vara berättigad till utbildningspremie men ej till penningbidrag,
tjänstgöringspremie och familjebidrag.
Det nu framlagda förslaget innebär, att civilförsvarspliktig, som förlorar
hela sin normala inkomst av förvärvsarbete — inkomst av tjänst eller annat
förvärvsarbete — genom civilförsvarspenningen i allmänhet erhåller full
kompensation om inkomstbortfallet icke överstiger ett belopp motsvarande
ca 23 000 kronor om året. För den som utöver civilförsvarspenning åtnjuter
utbildningspremie blir motsvarande inkomstläge ca 35 000 kronor.
Civilförsvarspenning bör icke understiga vad som sammanlagt utgår i
penningbidrag och tjänstgöringspremie till personal under 48 år med motsvarande
tjänsteställning och tjänstgöringstid.
Vad härefter angår de olika slagen av förmåner torde vid färd till och
från tjänstgöring in. m. fria resor och traktamenten böra tillkomma
de civilförsvarspliktiga enligt de för värnpliktiga utfärdade bestämmelserna
i tillämpliga delar. I den mån under de förhållanden, för vilka de
nya bestämmelserna är avsedda, tjänstledighet från civilförsvarstjänstgöring
förekommer, torde de tjänstlediga böra ha rätt till fria resor i anledning
av ledighet under samma förutsättningar som värnpliktiga vid tjänstgöring
inom krigsmakten. Bestämmelserna torde härvid böra anknytas till vad i
värnpliktsavlöningskungörelsen föreskrives rörande tjänstledighet under annan
tid än första tjänstgöring och fortsatt tjänstgöring. Enligt civilförsvarets
nuvarande bestämmelser utgår ersättning för resekostnad oberoende
av om färdvägen är kortare eller längre. Någon försämring av denna
förmån genom införande av fordran på viss minsta färdlängd synes icke
böra ske vid övergång till nytt avlöningssystem. Det må framhållas, att
resefrekvensen vid civilförsvarsutbildningen är ganska stor. Detta gäller
särskilt den lokala utbildningen, vilken ofta fullgöres i ett flertal pass och
därigenom kan åsamka deltagare en ej obetydlig total resekostnad, vilken
icke rimligen bör bäras av den civilförsvarspliktige. Den nuvarande regeln
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
torde även i fortsättningen böra ha generell giltighet och alltså tillämpas
jämväl vid resor till kurser om en eller flera heldagar. Den militära ersättningsregeln
skulle alltså i detta hänseende frångås.
Värnpliktsavlöningskungörelsen innehåller, att flygplan må användas då
särskilda förhållanden föranleder detta och enligt bestämmelser, som försvarets
civilförvaltning efter samråd med överbefälhavaren äger utfärda. För
civilförsvarets vidkommande torde motsvarande bestämmelser böra utfärdas
av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Slutligen må
i fråga om reseförmånerna övervägas att ge värnpliktsavlöningskungörelsens
föreskrifter om inställelse- och tjänstgöringsorders användning såsom färdhandling
motsvarande tillämpning inom civilförsvaret. Det hör även prövas,
huruvida en mot systemet med militär tjänstebiljett svarande ordning
lämpligen kan införas inom civilförsvaret.
Enligt värnpliktsavlöningskungörelsen äger de värnpliktiga under tjänstgöring
erhålla penningbidrag. De indelas därvid allt efter tjänsteställning
och tjänstgöringstid i nio grupper, den lägsta avsedd för meniga
som icke tillgodoräknats tjänstgöringstid om 304 dagar samt den högsta
för kaptener och högre. Detta penningbidragssystem bör göras tillämpligt
även inom civilförsvaret. Anledning att, såsom av en remissmyndighet
föreslagits, bygga ut systemet med en tionde högsta bidragsgrupp
föreligger icke enligt min mening. Jag anser vidare att, i enlighet med grunderna
för det militära systemet, den lägsta bidragsgruppen vid civilförsvaret
i princip bör omfatta alla meniga civilförsvarspliktiga — män och kvinnor
— vilka icke kan tillgodoräkna sig värnplikts- och civilförsvarstjänstgöring
överstigande 304 dagar.
I övrigt torde personalens fördelning på bidragsgrupper böra ske i anslutning
till värnpliktsavlöningskungörelsens gruppering med beaktande av de
civilförsvarspliktigas tjänsteställning och utbildning.
Såsom jag förut anfört anser jag, att penningbidrag icke bör utgå till
civilförsvarspliktig, som uppbär civilförsvarspenning.
De civilförsvarspliktigas ekonomiska och sociala förmåner höjdes år 1963
i anslutning till samtidigt genomförda förbättringar av de värnpliktigas förmåner.
I motionerna I: 671 och II: 808 till 1963 års riksdag föreslogs en översyn
av de förmåner som utgår till civilförsvarspliktiga över värnpliktsåldern.
Motionerna behandlades av statsutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 100 år 1963 anförde att, enär bestämmelserna rörande
ersättning till civilförsvarspliktiga infördes så sent som efter beslut av 1962
års riksdag, utskottet inte var berett att förorda en ändring av bestämmelserna.
Emellertid sade utskottet sig förutsätta, att Kungl. Maj :t, därest erfarenheterna
av de nya bestämmelserna skulle ge anledning därtill, skulle
framlägga förslag om de ändringar som kunde vara påkallade.
Remissyttrandena
Ciuilförsvarsstyrelsen tillstyrker det i motionen I: 127 framförda förslaget
om en översyn av bestämmelserna om avlöning m. in. till civilförsvars
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
pliktiga samt uttalar, att en sådan översyn bör innefatta en undersökning
av möjligheterna att med bibehållande av de för bestämmelsernas nuvarande
utformning grundläggande principerna bättre anpassa vissa detalj föreskrifter
till civilförsvarets behov. Styrelsen anför vidare bl. a. följande.
Styrelsen erinrar om att avlöningsbestämmelserna för de civilförsvarspliktiga
ansetts böra utformas i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter
för de värnpliktiga samt att män och kvinnor vid tjänstgöring inom
civilförsvaret skall likställas i ekonomiskt avseende. Särskilda förhållanden
inom civilförsvaret skulle dock kunna föranleda och har även föranlett vissa
jämkningar i förhållande till de militära ersättningsreglerna. Den väsentligaste
avvikelsen torde gälla avlöningsförmånerna till personal över värnpliktsåldern.
För denna har nämligen dessa förmåner anknutits till inkomstförhållandena
i deras civila anställningar. Jämväl vissa andra smärre jämkningar
har gjorts. Styrelsen finner för sin del att de av statsmakterna fastslagna
grundläggande principerna för avlöningsbestämmelsernas utformning
alltjämt är bärande. De särskilda förhållandena inom civilförsvaret
synes emellertid enligt styrelsens mening icke ha tillräckligt beaktats. Detta
gäller bl. a. vissa av de i motionerna påtalade förhållandena.
Civil försvar sstyrelsens [föreskrifter för tillämpningen av kungörelsen om
avlöning m. m. till civilförsvarspliktiga] är baserad på inom krigsmakten
gällande anvisningar och praxis och — enligt gällande föreskrifter — utfärdade
i samråd med försvarets civilförvaltning. Styrelsen är medveten om
att föreskrifterna i här angivet hänseende i den praktiska tillämpningen
—■ åtminstone inom civilförsvaret — kan ge mindre önskvärda resultat.
De frågeställningar motionärerna tar upp i samband med reseersättningarna
är i huvudsak förknippade med resor i anslutning till den lokala utbildnings-
och övningsverksamheten. Utbildningen bedrivs till övervägande
del som deltidsutbildning, fördelad över ett flertal dagar. Detta medför dagliga
resor till och från platsen för utbildningens bedrivande. Kursdeltagarna
är i regel personer i 40-årsåldern och äldre med i allmänhet egna bilar, som
de eljest regelmässigt använder vid sina förrättningar. Civilförsvarsstyrelsen
finner det förståeligt om de snäva ersättningsreglerna ger upphov till irritation.
Från länsstyrelserna har också i olika sammanhang omvittnats att så
är förhållandet. Kursdeltagarna sägs ofta som protest icke ta ut medgiven
ersättning eller anlita taxibil i stället för egen bil.
Civilförsvarsstyrelsen har från ett antal länsstyrelser begärt uppgifter om
den under viss tidsperiod förekommande totala färdsträckan för resor, där
ersättning för egen bil alternativt taxibil utgått med stöd av förevarande
bestämmelser. Av de lämnade uppgifterna framgår att taxibil anlitats för
ca en tredjedel av denna totala färdsträcka. Av uppgifterna framgår även
att resorna med taxibil i genomsnitt kostat statsverket ca 40 öre per kilometer.
Givetvis kan av de lämnade uppgifterna några slutsatser icke dras
huruvida anlitande av taxibil skett som protest mot ersättningsbestämmelserna
eller om det skett av andra skäl, t. ex. avsaknad av egen bil. Icke heller
kan man dra några säkra slutsatser om huruvida och i vilken män eu
höjning av'' ersättningen för egen bil skulle minska frekvensen av'' resorna
med taxibil.
I december 19015 (ändr. i febr. 1965) utfärdade Kungl. Maj :t vissa bestämmelser
angående ersättning till instruktörer inom det lokala civilförsvaret.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
Enligt dessa bestämmelser utgår till instruktör som använt eget motorfordon
i sådant fall, där transportlägenhet icke ställts till förfogande,
utan kostnadsjämförelse ersättning med 25 öre för kilometer. Jämväl
Övriga deltagare i lokal utbildning och övning har att färdas under i stort
sett likartade förhållanden. Civilförsvarsstyrelsen finner starka skäl tala
för att liknande ersättningsregler skulle gälla även för de civilförsvarspliktiga
vid deltagande i lokal utbildning och övning.
Styrelsen vill i anslutning härtill emellertid anmäla att styrelsen slutit
visst avtal med järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen angående
avgifter m. m. för transport på järnväg för civilförsvaret. Avtalet omfattar
sådana transporter på järnväg i inländsk trafik, som utförs för civilförsvarsstyrelsen,
civilförsvarsskolorna, för överståthållarämbetet och länsstyrelserna
för civilförsvarsändamål samt statens signalskyddsnämnd för civilförsvarspliktiga
elever vid signalskyddsskolan i Uppsala. Enligt detta avtal
utgår vid resa på tjänstehiljett för civilförsvarets räkning 25 % rabatt på
eljest gällande ordinarie avgifter. Styrelsen har i avtalet förbundit sig att
resorna — i den mån bestämmelsen i allmänna resereglementet icke utgör
hinder härför — skall företas på järnväg, såvitt detta låter sig göra utan
väsentliga olägenheter från transportteknisk synpunkt eller med hänsyn till
transporttid. En liberalisering av ersättningsbestämmelserna för resa med
egen bil på sätt styrelsen ovan förordat kan ev. medföra ett upprivande av
detta avtal.
Jämväl andra bestämmelser rörande reseersättning har vållat betydande
irritation bland de civilförsvarspliktiga. Såsom exempel härpå vill styrelsen
omnämna möjligheterna att utnyttja snälltåg och sovvagn. Enligt bestämmelserna
må snälltåg begagnas endast därest tågresan i sin helhet uppgår
till minst 200 kilometer. Sovplats må användas endast i det fall kostnaden
ingår i priset för befordran med fartyg eller den sammanlagda restiden utgör
minst 18 timmar. Sistnämnda bestämmelser träffar särskilt dem som
kallas att genomgå utbildning vid de centrala skolorna.
[Reglerna om dagavlöning åt civilförsvarspliktiga] innebär, i den utsträckning
de anknyter till tjänstgöringstidens längd, att de civilförsvarspliktiga
kvinnorna likaväl som de män, som av eu eller annan anledning icke fullgjort
sin värnpliktstjänstgöring, erhåller eu lägre ersättning än dem som
fullgjort nämnda tjänstgöring. Skillnaden är dock i vad gäller civilförsvarspliktiga,
som ännu icke fullgjort 394 dagar, obetydlig. Större blir skillnaden
för de fall att jämväl tjänstgöringspremie utgår. Längre tjänstgöringstid än
394 dagar torde dock endast undantagsvis uppkomma för civilförsvarspliktiga
i värnpliktsåldern — åtminstone under fredsförhållanden. Utbetalande
av tjänstgöringspremie blir därför i regel icke aktuellt.
Man synes enligt styrelsens mening icke helt kunna bortse från den ökade
försvarsinsats, som viss del av befolkningen genom sin värnpliktstjänstgöring
är underkastad — låt vara att övervägande delen av denna försvarsinsats
sker vid relativt unga år. Några vägande skäl för en ändring av bestämmelserna
i denna del synes följaktligen icke föreligga.
En kategori civilförsvarspliktiga, som civilförsvarsstyrelsen anser blivit
särskilt missgynnade genom de nuvarande ersättningsbestämmelserna, är
emellertid de hushållsarbetande kvinnorna över värnpliktsåldern. Till dessa
utgår — såsom tidigare anförts — dagersättning med utgångspunkt från
deras inkomst av förvärvsarbete. Dessa kvinnor saknar emellertid i regel
dylik inkomst. Följden blir att civilförsvarspenning kommer att utgå med
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
lägsta belopp eller 6 kronor för dag. De tillhör i regel icke heller de kategorier
av civilförsvarspliktiga, till vilka utbildningspremie utgår. Jämfört med
till denna kategori enligt äldre bestämmelser utgående ersättning, 20 kronor
för dag under utbildning, framstår den nuvarande ersättningen såsom diskriminerande
och föga ägnad att uppmuntra till en aktiv försvarsinsats.
Civilförsvarsstyrelsen har genom det anförda velat peka på några av de
bestämmelser, som enligt styrelsens mening bättre borde anpassas till de
inom civilförsvaret rådande förhållandena.
Försvarets civilförvaltning anför i sitt yttrande följande.
Såsom redan Kungl. civilförsvarsstyrelsen erinrat i ett i ärendet 9 mars
1965 avgivet yttrande ha avlöningsbestämmelserna för de civilförsvarspliktiga
utformats i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter för de
värnpliktiga. De särskilda förhållandena inom civilförsvaret ha dock föranlett
vissa jämkningar i förhållande till de militära ersättningsreglerna. 1
förevarande sammanhang må bl. a. nämnas, att civilförsvarspliktig är berättigad
till fria resor oavsett färdvägens längd medan värnpliktig åtnjuter
fria resor under förutsättning, att den kortaste färdvägen mellan hemvist
och inställelseplats överstiger 20 km.
För viss personal inom försvaret, för vilken avlöningsbestämmelser utformats
i nära anslutning till bestämmelserna i kungörelsen om värnpliktsavlöning,
ha även meddelats vissa undantagsföreskrifter, som betingats av
olikheterna med de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden. Tid efter annan
ha sålunda av sagda anledning ändringar vidtagits i bestämmelserna
om förmåner åt medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer vid viss utbildning
(s. k. lägerutbildning och fritidsutbildning). I Kungl. Maj:ts brev
17 maj 1963 med bestämmelser om frivillig tjänstgöring vid krigsmakten
in. in. (TLA s. 129 ff) föreskrives sålunda (under B. I) följande:
»Vid resa för deltagande i utbildningskurs av lägertyp, som pågår minst
fem dagar, åtnjutes fri resa genom militär tjänstebiljett eller resekostnadsersättning
enligt allmänna resereglementet, reseklass C.
Vid övriga resor åtnjutes fri resa genom militär tjänstebiljett eller resekostnadsersättning
enligt allmänna resereglementet, reseklass C, för företagen
färd med tåg, fartyg, spårvagn, buss eller annan bil i linjetrafik. Understiger
färdvägen 150 kilometer eller, beträffande resa inom Jokkmokks
och Kiruna försvarsområden, 250 kilometer äger den som anlitat annat
färdmedel, i den män färdvägen överstiger fem kilometer, erhålla ersättning
härför med 20 öre per kilometer jämte särskild gottgörelse för varje inedresande
enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet.»
På samma sätt ha bestämmelserna om resor för hemvärnsmän — från att
senast genom Kungl. Maj:ts kungörelse 5 maj 1960, nr 154, liksom bestämmelserna
för den frivilliga personalen ha anknutit till den nu aktuella föreskriften
i 9 § 4 inom. värnpliktsavlöningskungörelsen — omarbetats och
mera anpassats till tjänstgöringsförhållandena för hemvärnsmän. I 22 §
5 punkten hemvärnskungörelsen, i lydelse enligt kungörelsen 10 maj 1963,
nr 129, ha sålunda intagits bestämmelser motsvarande de nyss för den frivilliga
personalen gällande.
Lika med civilförsvarsstyrelsen anser civilförvaltningen, att den nuvarande
ersättningen till de civilförsvarspliktiga för användande av egen bil
är för låg, då sagda ersättning 10 öre per km ej täcker driftkostnaderna för
bilen. Det av motionären framförda förslaget, att ersättning skulle utgå en
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
ligt Arr, anser civilförvaltningen å andra sidan innebära en väl hög ersättning.
Med tillämpning av i kungörelsen 12 december 1952, nr 780, i lydelse
enligt kungörelsen 1965:205, angivna grunder skulle nämligen härigenom
utgå ersättning med 45 öre per km, vilken ersättning i sig även innesluter
anskaffningskostnaderna för bilen. Det i sagda kungörelse upptagna beloppet
22 öre per km för körlängd av 1 500 mil och därutöver för budgetår, synes
utgöra en lämpligare ersättning, då sagda belopp beräknats motsvara i
huvudsak endast kostnaden för drivmedel. Efter sådan grund synes också
den i det föregående omnämnda, till frivilligpersonal och hemvärnsmän
utgående ersättningen av 20 öre per km ha blivit bestämd. Det i nyssnämnda
kungörelse upptagna beloppet per km för körlängd av 1 500 mil och därutöver,
utgjorde nämligen 20 öre fr. o. m. 1 juli 1962 intill 1 juli 1965.
Civilförvaltningen anser det skäligt att gottgörelse beredes de civilförsvarspliktiga
för resor med eget fordon enligt de angivna för frivillig personal
inom försvaret och hemvärnsmän gällande ersättningsbestämmelserna.
Detta torde kunna ske i den formen, att föreskrifter om ersättning åt civilförsvarspliktig,
som vid resor för deltagande i lokal utbildnings- och övningsverksamhet,
ej kan använda allmänna färdmedel, utfärdas av Kungl.
Maj :t i enlighet med av civilförvaltningen förordade grunder.
Utskottet
Enligt kungörelsen om avlöning m. m. till civil för svar spliktiga är civilförsvarspliktig
i samband med tjänstgöring berättigad till fria resor oavsett
färdvägens längd. Vid fri resa skall i allmänhet tåg, fartyg, spårvagn, buss
eller annan bil i linjetrafik anlitas. Om sådant färdmedel inte finns att tillgå
eller anlitande därav skulle medföra oskälig tidsutdräkt med hänsyn till
kommunikationsförhållandena, får annat färdmedel användas. Därvid utgår
ersättning med 10 öre per kilometer eller det högre belopp vederbörande
visar sig ha utgivit. För tillämpningen av dessa bestämmelser gäller föreskrifter,
utfärdade av civilförsvarsstyrelsen. Bestämmelserna om dagavlöning
åt civilförsvarspliktiga innebär i huvudsak följande. Till personal i
värnpliktsåldern utgår penningbidrag med lägst 4 kronor för tjänstgöringsdag.
Tjänstgöringspremie utgår till den som fullgjort längre sammanlagd
tjänstgöring än 394 dagar. I vissa fall utgår även utbildningspremie. Personal
över värnpliktsåldern uppbär civilförsvarspenning, som för varje
tjänstgöringsdag utgör 0,2 procent av den civilförsvarspliktiges årsinkomst
av förvärvsarbete. Även utbildningspremie kan utgå.
I motionen I: 127 anmärkes till en början att bestämmelserna om reseersättning
åt civilförsvarspliktiga tolkats så, att om man kan resa till övningseller
utbildningsplats med reguljära trafikmedel men sådana trafikmedel
inte står till förfogande för hemresan, kan ersättning för resa med egen bil
utgå endast för hemresan. Eftersom trafikmedlen i den reguljära trafiken
ofta kan användas endast i endera riktningen, borde enligt motionärernas
mening bestämmelserna ändras så, att ett mera rationellt förfarande kan
tillämpas, där också hänsyn tas till den tidsförlust som uppstår, då regul
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
15
jära trafikmedel måste användas. I motionen anmärkes vidare att regeln,
att högre ersättning åt civilförsvarspliktiga, som inte uppnått 47 års ålder,
utgår först efter 394 dagars tjänstgöring, har den effekten att männen på
grund av tidigare fullgjord värnplikt får den högre ersättningen, medan
kvinnorna sällan har möjligheter att tillgodoräkna sig sådan kvalifikationstid.
Enligt motionärernas mening är det inte rimligt att jämföra en värnpliktigs
uppoffringar i den undre värnpliktsåldem med en kvinnas uppoffringar
inom civilförsvaret i 40—47-årsåldern. Med hänvisning till det anförda
hävdar motionärerna att bestämmelserna om avlöning m. m. till
civilförsvarspliktiga bör göras till föremål för en skyndsam översyn.
Även i motionen II: 394 behandlas en fråga som rör civilförsvarspliktigas
resor. I motionen påtalas nämligen de ökade kostnader som uppkommer för
statsverket genom att civilförsvarspliktiga vid resor till och från tjänstgöring
utnyttjar taxibil, när allmänt kommunikationsmedel inte står till förfogande.
Att så sker beror enligt motionären på att kostnaderna för drift av egen bil
inte täcks av den ersättning, som utgår enligt gällande föreskrifter. Motionären
menar därför att bestämmelserna i allmänna resereglementet bör
göras tillämpliga i fråga om de civilförsvarspliktigas resor.
Civilförsvarsstyrelsen tillstyrker det i motionen I: 127 framförda förslaget
om en översyn av bestämmelserna om avlöning m. m. till civilförsvarspliktiga
samt uttalar, att en sådan översyn bör innefatta en undersökning
av möjligheterna att med bibehållande av de för bestämmelsernas nuvarande
utformning grundläggande principerna bättre anpassa vissa detalj föreskrifter
till civilförsvarets behov. Försvarets civilförvaltning anser att skälig
gottgörelse bör beredas de civilförsvarspliktiga för resor med eget fordon
och föreslår, att bestämmelser härom utformas i enlighet med vad som
redan gäller för frivillig personal inom försvaret och för hemvärnsmän.
Utskottet delar den i motionen I: 127 framförda uppfattningen, att en
skyndsam översyn av bestämmelserna om avlöning m. m. till civilförsvarspliktiga
är önskvärd. Vid en sådan översyn torde även den i motionen II: 394
upptagna frågan komma att behandlas. Vad utskottet sålunda anfört synes
böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Utskottet får således hemställa,
1) att riksdagen med bifall till motionen I: 127 samt i anledning
av motionen II: 394 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört; samt
2) att motionen II: 394, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 oktober 1965
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRANI)
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1965
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Erik Filip Petersson* och Hiibinette;
från
andra kammaren: herrar Lundberg, Odhe, fröken Sandell, herrar
Wiklund*, Fredriksson, Johansson i Skärstad, Ringaby och Jonsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
ESSELTE AB, STHLM 63
514750