Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

1

Nr 57

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det pensionsgrundandc
underlaget för ATP.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 226 i första kammaren av herr Geijer,
Lennart och fru Hultell samt nr 284 i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg m. fl. I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan ändring av
lagen om allmän försäkring att ersättning som utgår till arbetstagare som
vederlag för att han avhåller sig från att bedriva konkurrerande verksamhet
skall anses utgöra inkomst av förvärvsarbete».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 226.

Över motionerna har utskottet berett LO, Saco, SAF och TCO tillfälle att
yttra sig.

Gällaude bestämmelser m. m.

Försäkringen för tilläggspension avser att bereda ålderspension, förtidspension
och familjepension utöver folkpensionen. Rätten till tilläggspension
grundas på inkomsten av det förvärvsarbete, som den försäkrade utför
under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna inkomst.

Den inkomst, som blir pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen, är
den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren fr. o. m. det då han
fyller 16 år t. o. in. det då han fyller 65 år. Inkomster för år under vilket
den försäkrade avlidit eller åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt
lagen om allmän försäkring är dock ej pensionsgrundande. Pensionsgrundande
inkomst beräknas både för svenska medborgare och för här mantalsskrivna
utlänningar.

Förvärvsarbetsinkomsterna indelas i inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete. Med inkomst av anställning avses den lön i penningar
eller naturaförmåner i form av kost eller bostad som försäkrad åtnjutit
såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, varvid dock bortses
från lön från en och samma arbetsgivare, som under ett år ej uppgått

1 liihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 57

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

till 300 kr. Vidare skall ersättning i penningar eller naturaförmåner av
nyssnämnda slag för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan
att vara anställd i dennes tjänst, anses såsom inkomst av anställning, om
den försäkrade och den som utgivit ersättningen kommit överens därom
(s. k. likställighetsavtal). Vid beräkning av inkomst av anställning skall
hänsyn inte tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från
arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person,
i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket
belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe.
Ej heller skall medräknas lön eller ersättning från främmande makts
härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken
tillhör beskickning eller konsulat som nyss nämnts och inte är svensk
medborgare. Lön som enligt vad nu sagts inte är
dock bli det, om den utgått till svensk medborgare och svenska staten eller
utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk
person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande
över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket
godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspension
beträffande lönen i fråga.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses inkomst av här i riket bedriven
rörelse, inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av
den försäkrade, samt ersättning i penningar eller naturaförmåner i form
av kost eller bostad för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten
inte är att hänföra till inkomst av anställning. Inkomst av något av de nu
nämnda inkomstslagen, vilken inte uppgår till 500 kr. för år, medräknas ej.

Till grund för inkomstberäkningen för visst år lägges den försäkrades
taxering till statlig inkomstskatt för året. Om taxeringen avser beskattningsår,
som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret
anses ha åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått
taxeringsåret. Bestämmelser om pensionsgrundande inkomst finnes, förutom
i lagen om allmän försäkring, i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän
försäkring. Förordningen innehåller bl. a. särskilda regler om beräkningen
av inkomst av anställning för försäkrad, som är bosatt utomlands, och för
sjömän.

I princip korresponderar pensionsrätt och avgiftsskyldighet mot varandra.
Avgift för inkomst av anställning erlägges av arbetsgivaren och avgift
tör inkomst av annat förvärvsarbete av den försäkrade själv.

Om pensionsgrundande inkomst anförde föredragande departementschefen
i proposition nr 100 år 1959:

Att inkomst av fast anställning skall grunda rätt till pension är självklart
och kan också anses ha varit utgångspunkten för alla tidigare förslag
rörande allmän tilläggspensionering. Förevarande lag avser självfallet också

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

att tillgodose önskemålet om pensionsrätt vid sådan anställning. 1 5 § avhandlas
begreppet inkomst av anställning. Härmed avses enligt lagrummet
den lön. som en försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst. Detta innebär, att förevarande lag i likhet med semesterlagen, lagen
om allmän sjukförsäkring — i vad avser försäkringen för tilläggssjukpen ning__samt

lagen om yrkesskadeförsäkring bygger på det civilrättsliga

arbelstagarbegreppet. Den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av de
nämnda lagarna kommer alltså att bli vägledande också för tilläggspensioneringens
vidkommande. Rörande denna praxis ma här endast nämnas, ait
jordbrukare, i vad de utfört skogskörslor för annans räkning, i enlighet med
uttalanden i förarbetena till vissa av dessa lagar i allmänhet ansetts som
arbetstagare.

Enligt det av allmänna pensionsberedningen år 1957 framlagda förslaget
om författningsreglerad tilläggspensionering skulle den pensionsgrundande
inkomsten bestämmas med utgångspunkt från det skatterättsliga begreppet
inkomst av tjänst, medan avgifterna skulle erläggas av den som civilrättsligt
är att betrakta som arbetsgivare. Denna lösning valdes med tanke särskilt på
de administrativa fördelarna. Sålunda skulle någon ny uppgiftsskyldighel
inte behöva åläggas allmänheten. Registreringen av den pensionsgrundande
inkomsten skidie i de flesta fall kunna ske med ledning direkt av det belopp
som den försäkrades självdeklaration upptog under rubriken inkomst av
tjänst, och kontroll skulle i stor utsträckning vinnas genom de kontrolluppgifter
rörande de anställdas löner in. in., som arbetsgivarna har att avlämna
till ledning vid inkomsttaxeringen. Emellertid innefattar det skaLterättsliga
begreppet inkomst av tjänst åtskilligt mera än inkomst av anställning i
gängse mening. Här må blott erinras om att såsom inkomst av tjänst
enligt 31 § kommunalskattelagen anses jämväl ersättning av stadigvarande
och tillfälliga uppdrag och tillfälliga inkomster av annan icke yrkesmässig
verksamhet. Sålunda räknas exempelvis arvoden som styrelseledamot i bolag
och föreningar, ersättningar för föredrag och tidningsartiklar, vinster vid
vissa pristävlingar o. d. såsom inkomst av tjänst i skatterättslig mening.
Enligt allmänna pensionsberedningens förenämnda förslag skulle inkomster
av den art exemplen anger således kunna grunda pensionsrätt utan att någon
motsvarande avgift erlades. Kostnaden för pensioner på grundval av dylika
inkomster skulle falla på dem som hade anställda i civilrättslig mening och
därigenom i viss mån också drabba dessa anställda. De angivna konsekvenserna
blev föremål för stark kritik under remissbehandlingen av beredningens
förslag, och i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag uttalades,
att det förelåg skäl till en teknisk omprövning på denna punkt.

Med den nu föreslagna regeln, som anknyter begreppet inkomst av anställning
till det civil rättsliga arbetstagarbegreppet, uppnår man i det väsentliga
överensstämmelse mellan pensionsrätt och avgiftsskyldighet. De administrativa
och andra fördelar, som var förenade med allmänna pensionsberedningens
förslag, torde emellertid i stort sett kunna uppnås även med den
konstruktion som valts i detta lagförslag. Enligt 7 § skall sålunda inkomst
av anställning beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.
Avsikten är alt formuläret till allmän självdeklaration skall uppställas på
sådant sätt att de inkomster, som är alt hänföra till inkomst av anställning
enligt 5 tj, är lätta att identifiera. Under rubriken »Inkomst av tjänst» torde
sålunda anställningsinkomst böra upptagas i eu särskild punkt. På samma
sätt som enligt allmänna pensionsberedningens förslag erhålles eu kontroll

1-j- liihaiuj till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 and. Yr 57

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

genom de kontrolluppgifter som arbetsgivarna har att avlämna till ledning
vid inkomsttaxeringen. Meningen är att dessa kontrolluppgifter även skall utnyttjas
för beräkningen av arbetsgivarnas avgifter för de anställdas pensionering.
Härigenom kan uppnås så att säga en dubbelkontroll i det att å ena
sidan de anställda inte erhåller pensionsrätt å andra inkomster än dem som
de verkligen uppburit från sina arbetsgivare och att å andra sidan arbetsgivarna
blir påförda avgift för de löner som de utgivit till arbetstagarna.

I detta sammanhang må anmärkas, att vid tillämpningen av denna lag
arbetsgivarens familjemedlemmar i fall där verklig anställning i dennes
tjänst föreligger skall räknas som arbetstagare på samma sätt som andra
anställda. Av 7 § följer, att vederbörande familjemedlem måste taxeras för
löneinkomsten för att denna skall bli pensionsgrundande. Lönen skall alltså
vara avdragsgill hos arbetsgivaren. Vad angår lön till hustru gäller som
bekant snäva begränsningar härvidlag.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall enligt första stycket i denna
paragraf endast medräknas lön i penningar eller naturaförmåner i form au
kost eller bostad. Till lön i penningar torde få hänföras även provision, tanttiem,
vinstandelar, lön under sjukdom och semesterersättning, allt i den mån
de härrör av ett anställningsförhållande, liksom även vikariats- och övertidsersättningar.
Genom begränsningen till lönen avskiljes sådana inkomstdelar,
som normalt är avsedda att täcka särskilda med anställningen förenade utgifter.
Som exempel kan nämnas rese-, traktaments- och andra omkostnadsersättningar.
Det kan visserligen förekomma, att sådana ersättningar
innefattar en förtäckt löneförmån, men av olika skäl, bl. a. svårigheten att
beräkna arbetsgivaravgift för sådana förmåner, synes ersättningar av detta
slag inte böra göras pensionsgrundande.

Endast naturaförmåner i form av kost eller bostad skall som nämnts
inräknas i det belopp, som utgör den försäkrades inkomst av anställning.
Detta innebär, att de praktisk sett viktigaste naturaförmånerna får betydelse
i pensionshänseende. Övriga naturaförmåner kan vara av de mest skilda slag
såsom fri tillgång till bil eller bostadstelefon, fria resor, fri tvätt osv. Dessa
förmåner synes inte vara av den art, att de bör grunda pensionsrätt. Skattskyldighet
föreligger ej för naturaförmåner av alla de slag varom här kan
bli fråga, varför de inte alltid skall deklareras. Man bör även av detta skäl
bortse från förmåner av ifrågavarande slag när det gäller att bestämma de
inkomster, som ger rätt till pension. Det kan anmärkas, att arbetsgivaren
stundom tillhandahåller kost och bostad till nedsatt pris. Förmåner av denna
art är i princip skattepliktiga och skall inräknas i den pensionsgrundande
inkomsten. Vid inkomstskattetaxeringen bortses emellertid i regel från sådana
förmåner när de är av mindre värde. De bör i sådant fall inte hellei
beaktas i pensionshänseende.

Från principen om att inkomst, som åtnjutes av arbetstagare i civilrättslig
mening, skall vara pensionsgrundande som inkomst av anställning bör av
praktiska skäl undantag göras i fråga om vissa smärre anställningsinkomster.
Det kan nämligen många gånger vara vanskligt — inte minst för allmänheten—
att bedöma huruvida en person, som tillfälligtvis utför ett mera kortvarigt
arbete, är att anse som anställd hos den, för vars räkning arbetet utföres.
Här må blott erinras om tillfälligt anlitad hushållshjälp samt hantverkare,
som utför smärre målnings-, snickeri- eller reparationsarbeten. Hittillsvarande
erfarenheter av tillämpningen av det civilrättsliga arbetstagarbe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

5

greppet, särskilt från yrkesskadeförsäkringen, visar att det i dylika fall ofta
kan erfordras en omfattande utredning i olika hänseenden för att avgöra om
den som utför arbetet är att anse som arbetstagare eller ej. Genom att betrakta
en försäkrads lön från eu arbetsgivare såsom inkomst av anställning
endast om lönen under ett kalenderår uppgått till ett visst minimibelopp,
kan man i många fall undvika de nämnda svårigheterna. Man vinner genom
en sådan gränsdragning också den fördelen att de, som anlitar avlönad
arbetskraft i mycket ringa omfattning, inte behöver erlägga avgifter till försäkringen.
Eftersom avgifterna i dylika fall blir förhållandevis små, kan
kostnaderna för deras debitering och uppbörd ställa sig oproportionerligt
höga. Mot bakgrunden härav har i sista punkten av första stycket föreskrivits
att, om ersättningen till den försäkrade från en och samma arbetsgivare under
ett kalenderår inte uppgår till 300 kr., så skall ersättningen inte räknas
som inkomst av anställning. I sådant fall blir lönen att hänföra till sådan ersättning
för arbete för annans räkning, som i regel blir pensionsgrundande
enligt 6 § första stycket c) såsom inkomst av annat förvärvsarbete.

Hittills har endast behandlats spörsmålen i samband med inkomst av anställning
i civilrättslig mening. Emellertid är det också vanligt att personer
uppbär ersättning för arbete, som de utfört för annans räkning, utan att
det fördenskull föreligger något anställningsförhållande mellan den för vars
räkning arbetet utförts och den som utfört detsamma. Det rör sig här om
vad man skulle kunna kalla ersättning för uppdrag av olika slag. I många
fall står dylika uppdrag anställningen nära. Ett uppdrag kan genom sin
omfattning hindra den som innehar uppdraget att taga anställning och därigenom
förvärva pensionsrätt som anställd. I sådana fall synes det rimligt
att jämställa inkomst av uppdrag med inkomst av anställning. I andra fall
äter har uppdragen karaktär av bisysslor, så att uppdragstagaren erhåller
sin huvudsakliga försörjning av annat arbete. Det kunde månhända synas
riktigast att inte låta dylika biinkomster grunda rätt till pension. Emellertid
säger det sig självt att det skulle ställa sig svårt att dra en objektivt riktig
gräns mellan sådana uppdrag, som är så omfattande att de bör likställas
med anställning, och sådana som skall anses ha karaktär av bisyssla.

Det är inte sällan förenat med svårigheter att dra gränsen mellan rörelse
och uppdrag. Om t. ex. en auktoriserad revisor, som driver en revisionsbyrå,
är revisor i etl bolag, torde inkomsten härav vara att hänföra till eu intäkt
i hans rörelse. Om däremot en lantbrukare har motsvarande revisorssyssla
får ersättningen anses utgöra inkomst av ett tillfälligt uppdrag. Gränsdragningen
mellan inkomst av rörelse och inkomst av uppdrag erbjuder i åtskilliga
fall långt mera invecklade problem än vad det nyss anförda exemplet
antyder. Ofta torde bedömningen av frågan huruvida eu rörelse skall
anses vara bedriven av vederbörande få grundas på den omfattning, i vilken
vederbörande åtager sig »uppdrag» av det slag det här gäller.

Med hänsyn till det anförda framstår det som ändamålsenligt att beträffande
vissa inkomster av uppdragskaraktär tillskapa möjlighet att låta
inkomsten bli pensionsgrundande på samma sätt som anställningsinkomst.

1 den aktuella frågan anförde dessutom föredragande departementschefen
i proposition nr 175 är 195!):

Vid utarbetandet av sina författningsförslag har administrationsnämnden
givetvis haft att rätta sig efter de förutsättningar som finnes uppdragna
i den grundläggande lagstiftningen om försäkring för allmän lilläggspen -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

sion. Det liar alltså inte ingått i nämndens uppdrag att föreslå ändringar
beträffande gränsdragningen kring de pensionsrättsliga begreppen inkomst
av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Några remissorgan —
som haft denna begränsning i nämndens rörelsefrihet klar för sig — har
uttalat önskemål för framtiden om att det skatterättsliga begreppet inkomst
av tjänst och det i TPL förekommande begreppet inkomst av anställning
skall bringas i närmare samstämmighet med varandra. Självfallet innebär
skiljaktigheterna mellan dessa båda begrepp i en hel del fall vissa praktiska
olägenheter både för de försäkrade när de skall uppgöra sin självdeklaration
och för de myndigheter, som skall bestämma den pensionsgrundande
inkomsten. Viktiga skäl, särskilt en strävan att så långt möjligt åvägabringa
överensstämmelse mellan inkomst, som grundar rätt till pension, och
inkomst, som grundlägger avgiftsskyldighet, har dock förelegat för att det
pensionsrättsliga begreppet inkomst av anställning bestämts på sätt som
skett. Icke desto mindre anser jag det vara angeläget att man, om erfarenheterna
av den gällande ordningen ger anledning därtill, undersöker möjligheterna
att föra de skatterättsliga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen
närmare varandra.

De av departementschefen gjorda uttalandena i propositionerna 100/59
och 175/59 godtogs av riksdagen.

Rättsfall

Skattepliktig inkomst

1 regeringsrättens årsbok It HO Fi 128 har återgivits ett fall där Reg.R. ansåg
en person skattskyldig för ett belopp av 5 000 kronor som erhållits i samband
med överenskommelse, enligt vilken nämnda person förbundit sig atl
ej utan medgivande i någon form syssla med köp och försäljning av smör.

Pensionsgrundande inkomst

I Tidskrift för allmän försäkring 1963 s. 590 har återgivits ett fall där försäkringsdomstolen
fastslagit, att ersättning, som ett företag årligen utbetalade
till en förutvarande befattningshavare efter anställningens upphörande
och fram till pensionsålderns inträde, inte var att anse som inkomst av förvärvsarbete.

Försäkringsdomstolen har vidare i rättsfallet Tidskrift för allmän försäkring
196i s. 298 betraktat ersättning som ett företag på grund av s. k. konkurrensklausul
under en tid av två år utbetalat till en förutvarande befattningshavare
såsom icke utgörande inkomst av förvärvsarbete vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst.

Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

Remissyttrandena

LO har i yttrande över motionerna anfört:

I prop. 175 år 1959 uttalade socialministern att om erfarenheterna ger anledning
därtill bör man undersöka möjligheterna att föra de skatterättsliga
och pensionsrättsliga inkomstbegreppen närmare varandra. När en sådan
undersökning kommer till stånd finner LO det naturligt att också den fråga
motionärerna aktualiserat prövas.

SACO har anfört:

Tjänstemannaorganisationerna har sedan länge uppmärksammat och motarbetat
förekomsten av s. k. konkurrensklausuler i tjänstemannakontrakt.
Därvid har dock erkänts, att dylika klausuler någon gång kan vara motiverade
av så rimliga arbetsgivarintressen, att anledning saknas att motsätta
sig dem. SACO delar motionärernas uppfattning, att det vederlag, som enligt
kontrakt eller annorledes tillerkännes den arbetstagare, som efter anställningens
upphörande avhåller sig från att bedriva med sin förre arbetsgivare
konkurrerande verksamhet, bör anses som inkomst av förvärvsarbete.
Organisationen tillstyrker alltså förslaget om en ändring av lagen om allmän
försäkring med denna innebörd. Vederlaget bör därvid likställas med inkomst
av anställning.

SAF har uttalat:

Mot bakgrund av att försäkringsdomstolen i dom Dnr 251/1963 förklarat
ersättning på grund av konkurrensklausul icke utgöra inkomst av anställning
eller av annat förvärvsarbete påyrkar motionärerna en sådan ändring
av lagen om allmän försäkring, att ifrågavarande ersättning blir att anse
som inkomst av förvärvsarbete. Motionärerna tar således ej ställning till om
ersättningen skall hänföras till inkomst av anställning eller av annat förvärvsarbete.

Enligt föreningens mening är det uteslutet att betrakta ersättning på
grund av konkurrensklausul som inkomst av anställning. Något anställningsförhållande
mellan utbetalaren och den som uppbär ersättningen föreligger
ju ej. Inte heller torde det vara möjligt att hänföra ersättningen till de
s. k. »överenskommelsefallen», eftersom inget arbete utförts för utbetalarens
räkning.

Föreningen har givetvis i princip ingen erinran mot att sådana åtgärder
vidtas, att ersättning på grund av konkurrensklausul blir att anse som inkomst
av annat förvärvsarbete. Det bör emellertid icke ifrågakomma att ändra
lagen om allmän försäkring enbart för att komma till rätta med denna
detaljfråga. Fn sådan isolerad ändring kan dra med sig konsekvenser som ej är
helt förutsebara utan närmare utredningar. Det synes därför i stället lämpligt
att frågan tas upp, då en allmän översyn kan bli aktuell av It kap. 2 och
3 §§ lagen om allmän försäkring.

TCO, som tillstyrkt bifall till motionerna, har anfört:

Enligt lagen om allmän försäkring beräknas pensionsgrundande inkomst
på inkomst av anställning eller av annat förvärvsarbete. Frågan som motionärerna
har tagit upp gäller om sådan ersättning som en arbetsgivare ut -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

läster och utbetalar till eu anställd för att denne skall avhålla sig från att
driva konkurrerande verksamhet skall räknas som inkomst av anställning
eller annat förvärvsarbete. Försäkringsdomstolen har förklarat att dylik
ersättning icke är pensionsgrundande inkomst i enlighet med lagens nuvarande
innebörd.

I det av motionärerna åberopade fallet från försäkringsdomstolen utgick
under år 1961 24 259 kronor i ersättning från den gamla arbetsgivaren ( anställningen
hade upphört den 30 september 1960). Inkomsten i ny anställning
under 1961 uppgick endast till 8 700 kronor. Eftersom försäkringsdomstolen
fann att beloppet 24 259 kronor ej utgjorde pensionsgrundande inkomst
återstod endast de 8 700 kronor som efter avdrag av basbeloppet blev
det pensionsgrundande beloppet 4 400 kronor. Fallet illustrerar hur otillfredsställande
nuvarande rättsläge är.

Den som är bunden av en konkurrensklausul är i regel hänvisad att söka
anställning utanför det område där hans yrkesskicklighet är efterfrågad.
Hans »marknadsväde» är ej stort och det är just med hänsyn till det väntade
inkomstbortfallet som arbetsgivarna ger utfästelse om utfyllnadslön.
Med hänsyn härtill synes det rimligt att lagändring göres så att dylik ersättn^n§
jämställes med lön och blir pensionsgrundande.

Utskottet

Den inkomst, som blir pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen,
är den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren fr. o. in. det då
han fyller 16 år t. o. m. det då han fyller 65 år. Förvärsarbetsinkomsten indelas
i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Med
inkomst av anställning avses i princip den lön som den försäkrade erhållit
som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Dessutom skall ersättning för
arbete, som försäkrad utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes
tjänst, anses som inkomst av anställning om den försäkrade och den
som utgivit ersättningen kommit överens därom (s. k. likställighetsavtal).
Med inkomst av annat förvärvsarbete avses i princip inkomst av här i riket
bedriven rörelse, inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas
av den försäkrade samt ersättning för arbete för annans räkning, allt i den
mån inkomsten inte är att hänföra till inkomst av anställning. Begreppet
inkomst av tjänst i skatterättslig mening omfattar betydligt mer än termen
inkomst av anställning i lagen om allmän försäkring.

I proposition nr 175 år 1959, som innehöll förslag angående administrationen
av försäkringen för allmän tilläggspension, anförde föredragande
departementschefen, att han ansåg det angeläget, att man om erfarenheterna
av den gällande ordningen gav anledning därtill, undersökte möjligheterna
att föra de skatterättsliga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen
närmare varandra.

Frågan om vad som skall anses som pensionsgrundande inkomst har behandlats
av försäkringsdomstolen i rättsfallet Tidskrift för allmän försäk -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965

ring 1964 s. 298. Domstolen har därvid ansett, att ersättning som ett företag
på grund av s. k. konkurrensklausul under en tid av två år utbetalat
till en förutvarande befattningshavare inte utgjorde inkomst av förvärvsarbete
vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Motionärerna har under
hänvisning till nämnda rättsfall hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära sådan ändring av lagen om allmän försäkring,
att ersättning som utgår på grund av konkurrensklausul skall anses utgöra
inkomst av förvärvsarbete.

Motionerna tillstyrkes av SACO och TCO. SACO anser att ifrågavarande
ersättning bör likställas med inkomst av anställning och TCO att den bör
jämställas med lön. LO och SAF avstyrker motionerna. LO anser att den
aktualiserade frågan bör prövas, i samband med en allmän utredning angående
möjligheterna att föra de skatterättsliga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen
närmare varandra. SAF, som i princip inte bar något att
erinra mot att ifrågavarande ersättning blir att anse som inkomst av annat
förvärvsarbete, finner det lämpligt att frågan tas upp vid en allmän översyn
av reglerna om pensionsgrundande inkomst.

Utskottet vill beträffande den av motionärerna aktualiserade frågan inledningsvis
anmärka, att den förlorar en stor del av sin betydelse när tillläggspensionssystemet
är fullt utbyggt enär man vid beräknande av pensionens
storlek skall ta hänsyn till endast de 15 bästa inkomståren. Vidare
synes någon olägenhet inte uppstå med nuvarande regler i de fall då inkomstnivån
med bortseende från ersättning på grund av konkurrensavtal
är oförändrad före och efter anställningens upphörande. Emellertid anser
utskottet i likhet med motionärerna att det på det aktuella området i vissa
fall kan uppstå mindre tilltalande konsekvenser för de försäkrade. Utskottet,
som i detta sammanhang vill erinra om departementschefens ovan
upptagna uttalande, anser det befogat att man i samband med en utredning
angående möjligheterna att föra de skatterättsliga och pensionsrättsliga
inkomstbegreppen närmare varandra, tar upp det problem som motionärerna
aktualiserat. Vad utskottet anfört synes böra bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 226 och II: 284, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört, samt

2) alt motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 oktober 1965

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 57 är 1965

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, frn HamrinThorell,
herrar Lars Larsson, Edström*, Lennart Geijer, Thorsten Larsson
och Ottosson*;

från andra kammaren: herrar Lundberg, Odhe, fru Ekendahl, herrar
Gustavsson i Alvesta, Wiklund*, Fredriksson, Jönsson i Ingemarsgården
och Ringaby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 65003