Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa åtgärder
för bekämpande av salmonella.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion nr 565 av herr Svanström har hemställts, att riksdagen matte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag
i syfte att utröna smittvägarna för salmonellasjukdomen hos människor
och djur samt öka ersättningen till djurägarna för deras förluster i samband
med bekämpning av salmonellainfektion till full täckning av alla
kostnader.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet inhämtat yttranden från lantbruksstyrelsen,
Sveriges lantbruksförbund, statens veterinärmedicinska anstalt, veterinärstyrelsen
och statskontoret.

Lantbruksstyrelsen avstyrker bifall till i motionen framförda förslag
och anför därvid.

Om bekämpande av salmonellainfektion hos djur in. m. stadgas i förordningen
nr 309/1961 samt i kungörelsen nr 310/1961 med närmare föreskrifter
om bekämpande av salmonellainfektion hos djur. Härav framgår bl. a.
att ersättning med statsmedel kan utgå för djur, dock ej för hund och katt,
vilket avlivats efter förordnande enligt ovannämnda förordning samt för
ägg, som oskadliggjorts efter dylikt förordnande med tre fjärdedelar av
det värde egendomen skulle haft om infektion ej förekommit. Om nedslaktat
djur helt eller delvis kan nyttiggöras av ägaren skall dock värdet
minskas med slaktproduktens värde. Vidare kan ersättning utgå för smittreningsåtgärder
som föreskrivits i förordningen liksom för undersökning
och tillsyn i misstänkta fall. Finnes av särskilda skäl ersättning av statsmedel
böra utgå i annat hänseende eller med högre belopp skall, enligt
kungörelsen, veterinärstyrelsen överlämna ärendet i denna del jämte eget
yttrande till Kungl. Maj :ts prövning.

Lantbruksstyrelsen finner, i likhet med vad som i motionen anförts, pakallat
att djurägarnas förluster och kostnader på grund av salmonellainfektion
i görlig mån kan ersättas av allmänna medel. Den begränsning av ersättningen
som kungörelsen föreskriver finner styrelsen dock motiverad
för att öka djurägarnas intresse för att genom god skötsel och vård, tillfredsställande
hygieniska förhållanden samt beaktande av smittriskerna
vid inköp av djurmaterial och foder undvika smittspridning. Skulle salmonellainfektion
ändock uppkomma i en besättning har Kungl. Maj :t möjlig Bihang

till riksdagens protokoll 1965. 10 samt. Nr 21

2 Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

het att då särskilda skäl finnes låta ersättning utgå i annat hänseende
eller med högre belopp än som generellt föreskrives i kungörelsen.

I motsats till vad som i motionen anförts kan sålunda ersättningen utgå
exempelvis för förluster till följd av försenade leveranser av djur genom
lägre slakta alitet, ökad foderåtgång etc. Att utforma bestämmelser för
efter ''vilka grunder ersättning i sådana fall skall utgå synes inte ändamålsenligt
på grund av att förhållandena kan variera avsevärt från fall till fall.

Smittvägarna för salmonellainfektion hos människa och djur torde i sina
huvuddrag vara väl kända och torde ytterligare åtgärder på detta område
i övrigt närmast ankomma på veterinärstyrelsen och statens veterinärmedicinska
anstalt.

Sveriges lantbruks förbund tillstyrker den i motionen gjorda hemställan
om utredning i ärendet och framhåller bl. a. följande.

I anledning av motionen får lantbruksförbundet meddela, att förbundet
den 10 oktober 1959 till statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet
avgav yttrande över ett förslag från veterinärstyrelsen angående utfärdande
av bestämmelser till motverkande av salmonellainfektion bland
d.jur- I yttrandet underströks bl. a., att såväl hygieniska som ekonomiska
skäl gjorde det angeläget, att salmonellainfektioner hos djur uppspårades
och bekämpades på ett effektivare sätt än vad som då var möjligt. Eftersom
det enligt det av veterinärstyrelsen framlagda förslaget lcunde åläggas
enskilda djurägare att vidtaga åtgärder, som kunde bli ekonomiskt betungande,
t. ex. nedslaktning av djur, förstöring av infekterat foder, rengöring
och desinfektion samt förbud att bortföra produkter, och enär
djurägaren merendels icke torde bära skuld till infektionen samt då den
vidtagna aktionen skedde i det allmännas intresse, syntes det förbundet
helt motiverat att full ersättning utginge till denne.

Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller i sitt remissvar, att det
synes väl befogat med en utredning, vilken lämpligast bör ledas av veterinärstyrelsen,
rörande dels salmonellasmittans omfattning i avelsbesättningar
inberäknat andra förhållanden som kan påverka smittans utbredning
bland människor och djur, dels sådan komplettering av gällande ersättningsbestämmelser
att förluster, som utan egen förskyllan åsamkas
djurägare till följd av författningsenliga ingripanden i salmonellainfekterad
djurbesättning, skall kunna till fullo ersättas av allmänna medel, med
möjlighet härvid även till å contoutbetalningar till djurägaren i trängande
fall. Anstalten anför i övrigt följande.

Beträffande åtgärder i syfte att ytterligare öka ansträngningarna för
att utröna smittvägarna för salmonellasjukdomen hos människor och djur
vill anstalten framhålla, att man i dagens läge saknar en klar uppfattning
om på vilka vägar salmonellasmittämnen når ut i djurbesättningar. Det
har ju visat sig att det importerade oljekraftfodret kan innehålla salmonellasmittämnen
och sålunda innebär en viss risk för introduktion av dylika
till djurstammen, i första hand till fjäderfä och svin, vilka utgöra de i
detta sammanhang känsligaste djurslagen. Några salmonellasmittor av betydande
omfattning har emellertid hittills icke kunnat sättas i samband
med salmonellaförekomsten i oljekraftfodret sannolikt beroende på en
sparsam förekomst av salmonellabakterier i fodermedlen och fodermedlens

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965 3

torra konsistens (vattenhalt ca 9—12%), vilket omöjliggör bakterietillväxt.
Den ojämförligt största spridningen av salmonellasmittämnen torde
däremot ske genom försäljning av ungdjur från avelsbesättningar och avelskläckerier
med stationär förekomst av salmonellasmittämne. I vilken utsträckning
dylika anläggningar innebär risker ur salmonellasynpunkt äger
man i dagens läge ingen fullständig kännedom om. Det synes därför i hög
grad angeläget att i första band utreda möjligheterna att få till stånd en
omfattande bakteriologisk undersökning och hygienisk inspektion av dylika
anläggningar och på basis av undersökningsresultatet om så skulle
visa sig påkallat utreda möjligheten av att ställa sådana anläggningar under
fortlöpande bakteriologisk och hygienisk kontroll. Åtgärder i denna
riktning skulle kanske framför allt när det gäller fjäderfä kunna få en
eliminerande verkan på även andra smittsamma sjukdomar än salmonella.
Föremål för utredning av föreslagen typ skulle även tänkas vara fiågan
om införande av obligatoriska, bakteriologiska undersökningar vid kontrollslakterier
för fjäderfä, förhållanden i samband med djurtiansporter och
livdjursförsäljning, tillverkning, lagring och distribution av fodermedel av
olika slag, liksom även vissa" vattenfrågor och råttbekämpning. Givetvis
utgör förekomsten numera av en statsepizootologbefattning vid anstalten
en av betingelserna för att en sådan utredning som här ifrågasatts skall
kunna genomföras.

Den författning som f. n. reglerar den statliga ersättningen till djurägare
för förluster i samband med salmonellainfektioner i djurbesättningar utgöres
av kungörelse med närmare föreskrifter om bekämpande av salmonellainfektion
hos djur (SFS nr 310/1961). Enligt denna kungörelse erhålles
ersättning för veterinärundersökning och tillsyn, laboratorieundersökningar,
smittreningsåtgärder och arbetskraft för dessas utförande samt till
s/4 av kostnaderna för djur, dock ej hund eller katt, och ägg, vilka avlivas
resp. destrueras enligt kungl. veterinärstyrelsens förordnande.

Däremot ersättes icke utan vidare förluster uppkomna genom kassationer
av t. ex. inälvor från friska slaktdjur inlevererade från salmonellasmittad
besättning och där kassationerna företages icke på grundval av
påvisad bakterieförekomst utan i avsikt att i största möjliga utsträckning
eliminera riskerna för smittämnets överföring till slaktkroppar och därmed
även till människa. Emedan nödslakttvång, åtminstone när det gäller
gödsvinbesättningar, oftast införes för en smittad besättning och då för
undvikande av sammanblandning med normalslakt, vederbörande slakteri
som regel endast i begränsad omfattning kan ta emot djur för nödslakt från
sagda besättning uppstår ofta här en flaskhals, som tvingar djurägaren att
kvarhålla djuren utöver normal tid. De förluster, som härav kan uppstå
ersättes icke utan vidare av allmänna medel och ej heller förluster i samband
med driftsavbrott, då djurägaren under saneringstiden ej tillätes införa
nya djur i besättningen och sålunda ej kan uppehålla eu produktionskontinuitet.

Emellertid stadgas i § 1 kungörelsen om ersättning av statsmedel i vissa
fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse (SFS 296/1956) hl. a. att kostnader
och förluster som uppkommit på grund av myndighets ingripande
med stöd av livsmedclsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom
må ersättas av statsmedel. I S 2 stadgas även om ersättning för \muparti,
som förstöres efter myndighets förordnande.

I tidigare nämnda fall där kassation göres av inälvor från friska slaktdjur
härstammande från salmonellasmittad besättning, synes detta ske

4 Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

bl. a. enligt livsmedelsstadgans § 65 mom. 2. Även livsmedelsstadgans § 7
inom. 1 och § 9 mom. 2 kan vara tillämpliga på produkter från salmonellasmittade
besättningar. Varupartier av betydande storlek och värde i form
av infrusna slaktkroppar av kyckling, höns, ankor, gäss och kalkon kan
numera med den inriktning denna produktion fått, förvaras i till en djurbesättning
anslutet slakteri med frysutrynnnen. I händelse av att besättningen
drabbas av salmonellainfektion kan dessa varulager komma i farozonen
för ev. kassation. Det borde sålunda synas rimligt att ersättning
enligt SFS 296/1956 jämsides med SFS 310/1961 i vederbörande fall skulle
kunna lämnas eu djurägare, vars besättning drabbats av salmonellainfektion.

Veterinärstyrelsen anför i sitt remissutlåtande följande.

Så gott som samtliga salmonellaarter är praktiskt taget lika smittsamma
för människor och djur. De åtgärder som mer eller mindre tvångsmässigt
måste vidtagas inom smittade djurbesättningar är därför till stor del betingade
av hänsyn till smittfaran för människor.

Förluster till följd av salmonellainfektion kan drabba djurägare genom
1) dödsfall, kastning, minskad produktion eller dylikt på grund av salmonellainfektionen
som sådan, 2) kassation av djurkropp på grund av bestämmelserna
i 9 § 3 mom. lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning
in. in., 3) ingripande av hälsovårdsnämnd eller annan myndighet med stöd
av bestämmelserna i epidemilagen eller livsmedelsstadgan samt 4) ingripande
av veterinärstyrelsen eller veterinärer med stöd av bestämmelserna i förordningen
den 26 maj 1961 (nr 309) om bekämpande av salmonellainfektion
hos djur m. m.

För förlust av anledning som angives under punkterna 1 och 2 kan ersättning
av statsmedel i princip ej utgå vare sig vid salmonellainfektion eller vid
annan sjukdom. Djurägaren har emellertid möjlighet att i viss utsträckning
skydda sig genom försäkring.

Om ersättning vid ingripanden som avses under punkt 3 stadgas i lagen
den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare samt i kungörelserna
samma dag (nr 294) med tillämpningsföreskrifter till lagen och
(nr 296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens
intresse.

Vad slutligen angår förlust som avses under punkt 4 finns ersättningsbestämmelser
i kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 310) med närmare föreskrifter
om bekämpande av salmonellainfektion hos djur.

_ Det ankommer på vederbörande allmänna försäkringskassa och i vissa fall
länsstyrelse att besluta om och utbetala ersättning enligt lagen nr 293 och
kungörelsen nr 294/1956. Statskontoret beslutar om och utbetalar ersättning
enligt kungörelsen nr 296/1956. Ersättning utgår i alla dessa fall från
femte huvudtitelns förslagsanslag till Epidemiberedskap m. m. Ansökningar
om ersättning enligt kungörelsen nr 310/1961 prövas å andra sidan av
veterinärstyrelsen samt i vissa fall Kungl. Maj :t. Ersättningen utgår därvid
från nionde huvudtitelns förslagsanslag till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar, in. m. och veterinärstyrelsen är utbetalande
myndighet.

Av de förluster som kan komma i fråga för ersättning med stöd av lagen
nr 293 och kungörelsen nr 296/1956 berör de i lagen angivna till ingen del och
de i kungörelsen angivna endast till mindre del veterinärstyrelsens ämbets -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

5

område. Ersättningsfrågorna kan snarare anses falla inom medicinalstyrelsens
intresseområde.

Kungörelsen nr 310/1961 medger veterinärstyrelsen bl. a. att betala ersättning
med 3/4 av värdet å djur som avlivas efter därom av styrelsen meddelat
förordnande. Härvid bör erinras om att sådant förordnande då det gäller
däggdjur är begränsat till att avse kroniska smittbärare samt att veterinärstyrelsen
i fråga om fjäderfä icke brukar förordna om avlivning, förrän
vederbörande veterinär rapporterat, att han efter samråd med djurägaren
kommit till den uppfattningen, att nedslaktning är den enda utvägen för att
lösa smittproblemet.

Även om veterinärstyrelsens rätt att lämna ersättning är begränsad, kan
den skadelidande, om särskilda skäl finnes, av Kungl. Maj :t tillerkännas
såväl högre ersättning för nedslaktade djur som ersättning för andra förluster
genom avbrott i den normala driften. Dylika förluster kan många
gånger vara synnerligen svårbedömda och vara av den art att de behöver
underställas olika myndigheters granskning innan slutgiltig prövning sker.
Veterinärstyrelsen ställer sig därför tveksam till lämpligheten att ändra nu
gällande ordning.

Vid åtgärder som vidtages från myndighets sida mot sjukdom å vilken bestämmelserna
i epizootilagen äger tillämpning hålles djurägaren i princip
skadeslös. De författningar som berör ersättning vid salmonellainfektion
kan däremot sägas utgå från en viss självrisk från djurägarens sida. Denna
skillnad kan förefalla inkonsekvent, men är enligt veterinärstyrelsens uppfattning
väl motiverad. Har en epizootisk sjukdom nedkämpats i en besättning,
är förutsättningarna för ett återfall i allmänhet ringa oavsett skötselförhållandena.
En salmonellainfektion kan däremot mycket lätt återuppträda,
om renhållning och allmän hygien eftersättes. Salmonellainfektion i
t. ex. ett foderparti behöver i och för sig inte medföra sjukdomsutbrott.
Genom olämplig förvaring eller bristande renhållning av utfodringsanordningarna
kan emellertid en sådan förökning av bakterierna ske i fodret att
djurens toleransgräns överskrides och sjukdom uppkommer. Driftens planering
är av stor betydelse. Hålles en större besättning delad i flera skilda enheter
kan ett ingripande i många fall begränsas till enstaka sådana.

Styrelsen vill med ovanstående typexempel visa att de ersättningsanspråk,
som vid salmonellainfektion kan komma att ställas på statsverket, till stor
del är beroende av vilka förebyggande åtgärder, som vidtagits från djurägarens
sida.

I proposition nr 27 år 1961 angående vissa bestämmelser till förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. har departementschefen
bl. a. anfört:

»En viss begränsning av ersättningen på sätt veterinärstyrelsen föreslagit
synes dock motiverad som en sporre för djurägaren att själv vara verksam
för att hindra smittans spridning. Möjligheten att förebygga salmonellasmitta
måste nämligen till inte ringa del anses bero på ägarens insatser.
Emellertid kan smitta också spridas till en djurbesättning genom exempelvis
infekterade fodermedel trots största försiktighet från djurägarens sida.
Oskäliga resultat av ersättningsbestämmelserna kan i dylika fall undgås
genom den föreslagna regeln om att Kungl. Maj:t skall äga att bestämma
högre ersättning efter särskild prövning.»

Hittillsvarande erfarenheter av åtgärder mot salmonellainfektioner har
inte givit veterinärstyrelsen anledning att föreslå ändring i ersättningsbestämmelsernas
utformning.

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år W(>5

Smittvägarna vid salmonellainfektion är i princip väl kända. I samband
med varje utbrott göres en utredning i syfte att utröna hur smittan inkommit
i besättningen. Det är emellertid mycket svårt att vid enstaka fall med
någon högre grad av sannolikhet fastställa infektionens ursprung, särskilt
som relativt lång tid kan ha förflutit från smittillfället till dess sjukdomen
uppdagats. Både människor och djur kan vara smittbärare under kortare
eller längre tid. Smitta kan finnas latent i en besättning och ge sig till känna
kanske först sedan en del djur försvagats på något sätt, t. ex. genom sjukdom
av annat slag än salmonellos.

Veterinärstyrelsen förutsätter att tillkomsten av den nya statsepizootologtjänsten
vid statens veterinärmedicinska anstalt skall underlätta en intensivare
utredning och genomgång av bl. a. smittvägarna vid salmonellainfektioner.
Styrelsen överväger vidare att begära medel att ha till förfogande
för prövning, där detta kan visa sig lämpligt, av olika behandlingsmetoder
under fältförhållanden. Hittills företagna försök med behandling har
dock ej medfört påtagliga resultat.

Statskontoret anser i likhet med motionären att det synes angeläget, att
smittvägarna för salmonellan utrönes så att det blir möjligt att effektivt
bekämpa sjukdomen. Men om och i vad mån ökade resurser erfordras för
detta ändamål, undandrar sig statskontorets bedömande.

Statskontoret anför i övrigt följande.

De regler statsmakterna fastställt för ersättning vid ingripanden på grund
av salmonella enligt 1956 (nr 296) och 1961 (nr 510) års kungörelser har
sitt ursprung i de ersättningsbestämmelser, som meddelats i epizootikungörelsen
på grundval av beslut vid 1935 och 1941 års riksdagar. Ersättningsbestämmelserna
i förstnämnda båda kungörelser har emellertid givits i
viss mån annan utformning än de ursprungliga reglerna i epizootikungörelsen.
Med hänsyn till de syften, för vilka 1956 och 1961 års kungörelser
tillkommit, har även dessa sinsemellan erhållit skilda bestämmelser. Rörande
ersättningsgrunderna förekom överväganden vid 1961 års riksdag
samtidigt som frågan om bekämpandet av salmonellainfektion hos djur
var föremål för behandling (prop. 27).

I samtliga förenämnda tre författningar finns bestämmelser, som möjliggör
ersättning även i annat hänseende än de angivna, om särskilda skäl
därtill föranleder. Genom förekomsten av dessa bestämmelser föreligger
möjligheter för att behandlingen av uppkommande ersättningskrav kan
leda till att utgående ersättningsbelopp blir i stort sett detsamma, oavsett
vilka bestämmelser som tillämpas i det enskilda fallet.

Motionären synes ha utgått från bestämmelserna i 1961 års kungörelse
och påpekat vissa förluster, som ersätts i begränsad utsträckning eller icke
alls. En tillämpning av 1956 års kungörelse skulle i angivna fall innebära
i princip full ersättning för tvångsmässigt nedslaktade djur, ingen ersättning
för i övrigt salinonellasmittade djur samt möjlighet till ersättning för
förluster p g a isolering och leveransförbud. Enligt 1956 års kungörelse
prövas ersättningsärendena av statskontoret genom dess fondbyrå.

Det av motionären väckta spörsmålet om full ersättning till djurägare för
förluster och kostnader i samband med bekämpande av salmonellainfektion
synes med hänsyn till vad ovan anförts om ersättningsbestämmelsernas
tillkomst och utformning icke böra upptagas till bedömande enbart med
sikte på en jämkning av 1961 års kungörelse. Därest ersättningsbestämmel -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

7

serna skulle anses böra liberaliseras, torde således hela problemkomplexet
med syftet med ingripandena och omfattningen av statens stödåtgärder få
övervägas.

Utskottet. För att bekämpa salmonellainfektion hos djur tvingas hälsovårdsmyndigheter
och veterinära myndigheter ofta tillgripa åtgärder, som
för de enskilda djurägarna kan medföra betydande förluster. Möjligheter
till ersättning av statsmedel för sådana förluster föreligger i vissa fall. Sålunda
stadgas i kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 310) med närmare föreskrifter
om bekämpande av salmonellainfektion hos djur att sådan ersättning
med vissa begränsningar i regel skall utgå med tre fjärdedelar av värdet
av djur som avlivas efter därom meddelat förordnande av veterinärstyrelsen.
Kungl. Maj :t kan dock, om särskilda skäl finnes, medge högre ersättning
eller ersättning för andra förluster genom avbrott i den normala driften.
Enligt särskilda författningar kan vidare ersättning av statsmedel utgå
vid ingripande av hälsovårdsnämnd eller annan myndighet med stöd av bestämmelserna
i epidemilagen eller livsmedelsstadgan. För förlust som drabbar
djurägare till följd av dödsfall, kastning m. m. på grund av salmonellainfektion
som sådan eller kassation av djurkropp på grund av bestämmelserna
i lagen om köttbesiktning utgår emellertid i princip ej någon statlig
ersättning.

Enligt motionen 1: 565 kan det synas rimligt att ur allmänhetens synpunkt
välmotiverade åtgärder i detta sammanhang icke för djurägarna medför
ekonomiskt men. Motionären föreslår därför att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om utredning och förslag i syfte att öka ersättningen
till djurägarna för deras förluster i samband med bekämpning av salmonellainfektion
till full täckning av samtliga kostnader. En angelägen åtgärd
i sammanhanget anser motionären det också vara att ytterligare öka ansträngningarna
för att utröna smittvägarna för salmonellan och därigenom
göra det möjligt att effektivt bekämpa sjukdomen.

Utskottet vill för sin del vitsorda angelägenheten av att möjligheterna att
begränsa uppkomsten av salmonellainfektioner på allt sätt tillvaratages. I
likhet med veterinärstyrelsen förutsätter utskottet att tillkomsten av den
nya statsepizootologtjänsten vid statens veterinärmedicinska anstalt skall
underlätta en intensivare utredning och genomgång av bl. a. smittvägarna
vid salmonellainfektioner. Syftet med motionen torde härigenom i detta avseende
i allt väsentligt vara tillgodosett. Vad gäller motionärens synpunkter
på behovet av ändrade ersättningsbestämmelser vill utskottet erinra om
att 1961 års riksdag vid behandlingen av propositionen nr 27 angående vissa
bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
in. m„ uttalade sig för eu viss begränsning av ersättningen vid
tvångsslakt med hänsyn till att möjligheten att förebygga salmonellasmitta
till inte ringa del måste anses bero på djurägarens insatser. Oskäliga resultat
av ersättningsbestämmelserna ansågs kunna undgås genom den åt Kungl.

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

Maj :t föreslagna rätten att i vissa fall besluta om högre ersättning. Någon
anledning att frångå riksdagens sålunda gjorda ställningstagande torde icke
nu föreligga. Hittillsvarande erfarenheter av åtgärder mot salmonellainfektioner
har inte heller, såsom framgår av veterinärstyrelsens yttrande över
motionen, givit styrelsen anledning att föreslå ändring i ersättningsbestämmelsernas
utformning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må anse motionen 1: 565 besvarad med vad
utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 9 november 1965

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Lage Svedberg, Nils Hansson, Carl
Eskilsson, Mossberger, Hedström, Hermansson, Magnusson, Gunnar Pettersson,
Isacson och fru Nilsson*;

från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie, Lindström, fru Lindskog,
herrar Antby*, Eliasson i Moholm*, Johanson i Västervik, Nilsson i
Lönsboda, Jonasson, Lundmark och Johansson i Simrishamn.

* Ej närvarande vid justeringen.

ESSELTE AB. STHLM 65
514758