Bankoutskottets utlåtande nr 57 år 1965

1

Nr 57

Utlåtande i anledning av motioner om pension åt fil. lic. Al
Vänner.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande motionerna nr 487 i första
kammaren av herr Eskilsson m. fl. och nr 591 i andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte bevilja fil.
lic. Al Vänner en årlig pension enligt i motionerna angivna grunder att
utgå från och med den 1 januari 1966.

Beträffande förslagets motivering och närmare innebörd hänvisas till
motionen II: 591.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionerna från kanslideputerade
och från fullmäktige i riksgäldskontoret.

Kanslideputerade finner det uppenbart, att pension bör utgå till Vänner
för hans mångåriga arbete i riksdagens tjänst. Frågan om i vilken omfattning
pensionsrätt grundats genom Vänners olika uppdrag utanför riksdagen
fordrar, säger deputerade, en ingående utredning. Deputerade har
intet att erinra mot att vid uträkning av pension, vartill Vänner efter sådan
utredning finnes berättigad, hans tjänst som notarie med sekreterargöromål
hos riksdagen jämställas med tjänst i lönegraden A 27, ortsgrupp
5, i statens allmänna avlöningsreglemente.

Riksgäldsfullmäktige anför följande:

Någon tvekan om att Vänner bör tillerkännas pension av riksdagen i
egenskap av tjänsteman hos riksdagen samt hos riksdagens revisorer under
en lång följd av år torde icke behöva råda. Däremot synes mera tveksamt
efter vilka normer pensionen i detta fall rätteligen bör beräknas. De
av 1954 års riksdag godkända pensioneringsgrunderna för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän, vilka icke tillämpats efter ikraftträdandet
år 1959 av statens allmänna pensionsreglemente (endast ett hithörande
pensionsfall har under denna tid inträffat, se nedan) får numera anses
föråldrade.

Med anledning härav och i avsaknad av annan pensionsreglering för
ifrågavarande kategori tjänstemän skulle Vänners pension, i likhet med
vad som föregående år skedde i ett liknande pensionsfall (se bankoutskottets
utlåtande nr 30/1964), kunna bestämmas mera skönsmässigt. Även
med en sådan bedömningsgrund torde det emellertid, med hänsyn till de
speciella förhållandena i föreliggande fall, vara förenat med betydande

1 Bihang till riksdagens protokoll iS65. 8 samt. Nr 57

2

Bankoutskottets utlåtande nr 57 år 1965

svårigheter att nå fram till ett pensionsbelopp, som ur olika synpunkter
kunde framstå som rimligt och rättvist. Enligt vad fullmäktige inhämtat
är frågan om en generell och definitiv reglering av de tillfälligt anställda
riksdagstjänstemännens pensionsförhållanden för närvarande föremål för
övervägande inom kanslideputerade i anslutning till ett upprättat förslag
i ämnet. Det synes fullmäktige angeläget, att frågan snarast bringas till en
för berörda parter godtagbar lösning.

I avvaktan på att den avsedda generella pensionsregleringen kommer till
stånd och med beaktande av att Vänners anställning hos riksdagen icke
är avsedd att upphöra förrän med utgången av år 1965, synes, säger fullmäktige
i sitt den 25 mars 1965 dagtecknade yttrande, någon åtgärd i anledning
av motionerna icke för tillfället vara påkallad. Sedan 1965 års riksdag
i det närmaste gått till ända utan att den avsedda generella pensionsregleringen
kommit till stånd är läget numera förändrat.

Utskottet. I avvaktan på en generell reglering av de hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemännens pensionsförhållanden har uppkommande
pensionsfrågor lösts genom prövning av riksdagen från fall till fall. Eftersom
särskild av riksdagstjänsten föranledd pension med ett fåtal undantag
tillerkänts endast tjänstemän som icke haft annan pensionsgrundande
anställning vid sidan av sin befattning hos riksdagen, har antalet sådana
fall varit ringa.

Normgivande vid prövning av förslag om beviljande av pension åt riksdagst
jänstemän har under en följd av år varit de principer som kommit
till uttryck i en mellan riksdagens kanslideputerade och Riksdagstjänstemännens
förening år 1954 träffad överenskommelse, redovisad i bankoutskottets
utlåtande nr 41 år 1954. Dessa principer anknyter i vissa hänseenden
till 1947 års tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk och 1947 års
familjepensionsreglemente för riksdagens verk. Efter ikraftträdandet år
1959 av statens allmänna tjänstepensionsreglemente, som tillämpas även
i fråga om anställningshavare vid riksdagens verk och för deras del har
ersatt de nyss nämnda pensionsreglementena, är de pensionsregler som
hittills tillämpats beträffande riksdagens tillfälligt anställda tjänstemän
otvivelaktigt föråldrade. Detta framhölls av utskottet år 1964, när utskottet
senast avgav utlåtande (nr 30) i en pensionsfråga av samma art som den
nu föreliggande. Utskottet hänvisade då till att en generell reglering av
riksdagstjänstemännens pensionsvillkor syntes förestå, sedan saken aktualiserats
hos kanslideputerade. Eftersom det vid denna tidpunkt icke med
full säkerhet kunde förutses, när den avsedda generella pensionsregleringen
kunde komma till stånd, och eftersom vederbörande befattningshavare
redan överskridit den ålder då pensionering normalt sker, fann utskottet
i här ifrågavarande fall övervägande skäl tala för att vederbörandes pension
fastställdes definitivt. Med hänsyn till det läge vari riksdagstjänstemännens
pensionsfråga befann sig ansåg utskottet sig emellertid icke böra

Bankoutskottets utlåtande nr 57 år 1965

3

taga ställning till de olika avvikelser från gällande pensionsgrunder, som
i detta fall föreslagits i den föreliggande motionen, utan förordade att pensionen
i stället skulle bestämmas mera skönsmässigt. Från angivna utgångspunkter
föreslog utskottet ett visst månatligt pensionsbelopp.

När en ny pensionsfråga av motsvarande slag nu har aktualiserats, nödgas
utskottet konstatera att frågan om en generell pensionsreglering för
riksdagstjänstemännen alltjämt är olöst. En ändring av detta förhållande
är enligt utskottets mening angelägen. Såsom situationen nu är, har utskottet
emellertid sett sig föranlåtet att taga ställning på i princip samma sätt
som 1964.

Utskottet finner i likhet med remissinstanserna, att det inte kan råda
någon tvekan om att fil. lic. Al Vänner bör erhålla pension efter sin mångåriga
tjänstgöring i olika riksdagsutskott, senast såsom notarie med sekreterargöromal
i allmänna beredningsutskottet, och hos riksdagens revisorer.
Pensionsberäkningen förorsakar emellertid svårigheter. Motionärerna
har föreslagit flera avvikelser såväl från de ovan nämnda, år 1954 överenskomna
pensioneringsprinciperna som från grundsatser vilka kommit till
uttryck i statens allmänna tjänstepensionsreglemente. Utskottet har emellertid
icke ansett sig böra taga ställning till dessa avvikelser. I stället vill
utskottet liksom i det förut refererade fallet förorda ett skönsmässigt fastställande
av den pension som skall utgå.

Efter bedömning av föreliggande omständigheter föreslår utskottet, att
Vänner tr. o. in. den 1 januari 1966, under förutsättning att han då icke
längre innehar befattning hos riksdagen, tillerkännes en pension med ett
månatligt belopp av 2 300 kronor. Detta belopp bör anses helt inkludera
Vänner tillkommande folkpensionsförmåner. Det bör i framtiden förändras
i samma mån som bruttobelopp av statliga personalpensioner och härvid
anses beviljat enligt 1965 års pensionsnivå. Utskottet förutsätter, att
pensionen kommer att utbetalas genom statens personalpensionsverk.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av motionerna 1:487 och
11:591, må tillerkänna fil. lic. Al Vänner en särskild pension
med ett månatligt belopp av 2 300 kronor att i enlighet
med vad utskottet ovan anfört från och med den 1 januari
1966 under hans återstående livstid utgå från det
under fjortonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
pensioner åt f. d. befattningshavare in. fl.

Stockholm den 30 november 1965

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

4 Bankoutskottets utlåtande nr 57 år 1965

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Nils Theodor Larsson*, Åkerlund* och Augustsson; från

andra kammaren: herrar Regnéll, Hagnell, Berglund, Franzén i
Motala, Bengtsson i Landskrona, Larsson i Umeå, Börjesson i Glömminge
och Fridolfsson i Rödeby.

* Ej närvarande vid justeringen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650029