Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
1
Nr 52
Utlåtande i anledning av motioner angående olje- och bensinhandelns
organisation.
I två till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, nr 6 i första
kammaren av herrar Adolfsson och Lager och nr 8 i andra kammaren av
herr Hermansson m. fl., har föreslagits att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att 1947 års oljeutredning måtte kompletteras med
en utredning
a) avseende oljehandelns rationella ordnande i enlighet med vad i motionerna
anförts;
b) angående upprättandet av allmänägd petrokemisk industri.
Vidare har i två till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, nr 7
i första kammaren av herr Erik Olsson och nr 9 i andra kammaren av herr
Nilsson i Östersund m. fl., föreslagits att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag beträffande bensinhandelns
framtida organisation och utformning.
Beträffande motiveringen för förslagen hänvisas till motionerna 1:6
och II: 9.
Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från kommerskollegium,
statens pris- och kartellnämnd, Svenska petroleuminstitutet, Sveriges
bensinhandlares riksförbund, IC-föreningamas riksorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund och Landsorganisationen i Sverige.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden från samtliga handelskamrar.
IC-föreningarnas riksorganisation har avgivit sitt yttrande efter
samråd med Oljekonsumenterna (OK). Sveriges industriförbund har överlämnat
och åberopat ett av Sveriges kemiska industrikontor avgivet yttrande
samt i övrigt hänvisat till Svenska petroleuminstitutets yttrande.
Remissyttrandena
Innehållet i remissyttrandena redovisas nedan i tre huvudavsnitt. I den
mån inte annat anges, har remissinstanserna avstyrkt de utredningsyrkanden
som förekommer i motionerna.
Bensinstationernas antal, placering och utnyttjande
Svenska petroleuminstitutet framhåller, att på senare tid i olika sammanhang
lämnats starkt divergerande uppgifter om antalet bensinstationer.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 8 samt. Nr 52
2
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
Detta har föranlett institutet att under år 1964 göra en noggrann undersökning
av antalet försäljningsställen för bensin i landet. Dessa har därvid
uppdelats på servicestationer (bensinstationer med möjligheter att lämna
tvätt- eller smörjningsservice utom- eller inomhus), tappstationer (bensinstationer
utan sådan service) och singelanläggningar (en eller två pumpar
utanför butik, verkstad, garage e. d.). Enligt undersökningen var år 1964
antalet servicestationer ca 4 400, antalet tappstationer ca 800 och antalet
singelanläggningar ca 5 000. De egentliga bensinstationerna, d. v. s. de två
förstnämnda kategorierna, svarade för 90 procent av all bensinförsäljning
i detalj handelsledet, singelanläggningarna för återstoden. Institutet påpekar,
att de senares andel i den försålda volymen minskar med ca 1 procent per
år och att deras andel stadigt sjunker; sålunda har under perioden 1952—
1964 ca 1 600 singelanläggningar utgått.
Institutet anför vidare, att relationen mellan antalet bensinstationer och
antalet motorfordon är av betydelse för bedömande av om bensinstationsnätet
är överdimensionerat. Av undersökningen säges framgå, att varje bensinstation
i dag har att leverera drivmedel till mer än dubbelt så många
bilar och bussar som år 1938. Antalet service- och tappstationer har nämligen
från 1938 till 1964 ökat från 1 500 till 5 200 och antalet motorfordon
från 269 000 till 2 019 000 (vid utgången av 1963). Samtidigt har antalet
övriga försäljningsställen sjunkit från 10 900 till 5 000. En omfattande
strukturomvandling pågår sålunda inom bensinhandeln.
Här angivna förhållanden behandlas även av statens pris- och kartellnämnd,
som påpekar att försäljningsställena för motorbensin drives av formellt
fristående återförsäljare, med vilka oljeföretagen tecknar långsiktiga
leveransavtal. Härom anföres:
Pris- och kartellnämnden har registrerat ett stort antal sådana avtal, enligt
vilka återförsäljarna förbundit sig att köpa hela sitt behov av petroleumprodukter
och i regel även vissa tillbehör från oljebolagen (Kart.reg.nr
1778—1785). Oftast äger oljeföretaget den för konsumentdistributionen erforderliga
maskinella utrustningen, som återförsäljaren får arrendera. Beträffande
för stationsförsäljning erforderliga fasta anläggningar gäller detsamma.
Av återförsäljare ägda anläggningar förekommer dock. Undantagsvis
driver oljeföretagen bensinstationer i egen regi.
De av oljeföretagen ägda bensinstationerna och singelanläggningarna
uppgick, meddelar pris- och kartellnämnden, för åren 1958, 1960 och 1963
till följande antal:
1958 1960 1963
3 410 3 748 4 547
6 041 5 872 4 472
Totalt 9 451 9 620 9019
För att erhålla totalantalet får till här angivna antal läggas uppskattnings
vis
ca 1 000 av enskilda ägda försäljningsställen, varav ungefär hälften torde
Bensinstationer
Singelanläggningar
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
3
avse singelanläggningar och återstoden huvudsakligen bensinstationer utan
service.
Singelanläggningarna kan enligt pris- och kartellnänmdens uppfattning i
stort sett betraktas som en kvarleva från en tidigare epok med en annan
biltäthet och andra behov från konsumenternas sida. Vid bedömningen av
antalet försäljningsställen och lokaliseringen därav synes det nämnden möjligt
att bortse från singelanläggningarna.
Strukturomvandlingen inom bensinhandeln innefattar, framhåller Svenska
petroleuminstitutet, en breddning av programmet i fråga om varor och
tjänster, något som framför allt kommer till uttryck vid nyetableringar. Institutet
beräknar, att mer än hälften av investeringen i en modern servicestation
avser servicesidan och att en servicestation i fråga om smörj ning
och tvättning i medeltal betjänar 412 fordon. Förutom försäljning av drivmedel,
batterier, däck och tillbehör uppges av servicestationerna 73 procent
utföra batteriladdning, 52 procent gummireparationer, 39 procent hjulbalansering,
33 procent strålkastarinställning, 22 procent motorkontroll och 18
procent däckdubbning. På sina håll har testning av bilar upptagits. Därtill
kommer att bilisterna på vissa stationer själva kan utföra tvättning, smörjning
och mindre reparationer.
Även statens pris- och kartellnämnd framhåller, att utvecklingen otvetydigt
går mot större stationsenheter med så omfattande service som möjligt.
Nämnden anser att serviceverksamheten kommer att utvidgas till ytterligare
områden och erinrar om att det redan nu förekommer t. ex. kiosk-, bar- och
motellrörelse i anslutning till bensinstationer.
I detta sammanhang konstaterar nämnden — på grundval av Petroleuminstitutets
utredning — att betydande variationer föreligger mellan olika
delar av landet i fråga om stationsbeståndet i relation till bilbeståndet.
Nämnden anför:
Storstäderna och tätortsområdena har sålunda väsentligt större antal motorfordon
per bensinstation, t. ex. Stockholms stad 807, Stockholms län 458,
Göteborgs och Bohus län 498 och Malmöhus län 371, medan norrlandslänen
som regel ligger lägst, t. ex. Jämtlands län 166, Västerbottens län 239, jämte
Gotlands län 196. Även inom områden med låg befolknings- och biltäthet
bör bilisten ha möjlighet att inom rimligt avstånd anskaffa bensin och erhålla
service. För storstadsområdena torde för närvarande behovet av bilservice
icke alltid kunna täckas utan viss väntetid.
En redogörelse motsvarande de ovan refererade lämnas också av IC-föreningarnas
riksorganisation, som tillfogar följande:
Även det nät av bensinstationer och andra försäljningsställen för bensin,
varöver bil- och oljekooperationen förfogar, har undergått en likartad utveckling
karakteriserad av utökat antal bensin- och servicestationer och ett
kraftigt minskat antal andra försäljningsställen för bensin. För bil- och
oljekooperationens vidkommande sker utbyggnaden numera praktiskt taget
uteslutande i form av stora bilvårdsanläggningar med självbetjäning för
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1965. tf sand. Nr 52
4
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
bensin och med möjligheter för bilägarna att mot ersättning utnyttja moderna
tvätt- och smörj hallar samt även utrymmen i verkstadslokaler för att
själv ombesörja skötseln och smärre reparationer av den egna bilen. Utbyggnaden
av nya bensinstationer inom bil- och oljekooperationen har omfattat
mellan 20 och 25 stationer per år under senare år och det finns nu
mer än 450 fullständiga bensinstationer i kooperativ regi.
Den i motionerna I: 6 och II: 8 anförda uppgiften, att det verkliga behovet
av försäljningsställen för bensin skulle kunna uppskattas till ca 1 500, bemötes
av handelskammaren i Gävle med en hänvisning till landets stora utsträckning
och glesbygdernas behov. En »sanering» av bensinhandeln enligt
motionärernas önskemål skulle, säger handelskammaren, medföra en rad
uppenbara olägenheter, bl. a. genom längre körväg till stationerna, köbildning
och kostsam väntan på service.
Den av motionärerna berörda tanken på att ersätta nuvarande enmärkesstationer
med s. k. samstationer, d. v. s. bensinstationer där ett flertal märken
är representerade, diskuteras utförligast av Svenska petroleuminstitutet,
som anför:
All den erfarenhet, som finns samlad inom Institutet, pekar entydigt på
att vid systemet »samstationer» — som ju liksom flertalet andra stationer
drives av enskilda företagare — märkeskonkurrensen om kunderna förbytes
till en leverantörernas konkurrens om att bli gynnade av vederbörande återförsäljare.
Ett genomdrivande av samstationssystemet skulle enligt Institutets
åsikt således medföra en begränsning av den fria konkurrensen mellan
olj ef öretagen. Denna konkurrens tar sig i dag uttryck i att konsumenten
tillhandahålles personlig service, teknisk utrustning och bilvård. Intet oljeföretag
är i dag berett att vilja överlåta ansvaret för distributionen till en
återförsäljare, vars kompetens företaget icke kan garantera. Ej heller kan
oljeföretagens ansvar och garantier för försålda varor bibehållas vid samstationer
av föreslagen typ.
Kommerskollegium finner att systemet med samstationer kan medföra
vissa risker för den fria konkurrensen och att det därför är svårt att bedöma
om detta system innebär en framkomlig väg.
Frågan om bensinstationernas lokalisering behandlas av några remissinstanser.
Svenska petroleuminstitutet anför:
Beträffande bensinstationernas belägenhet är först och främst att säga,
att denna måste inriktas efter konsumentens behov. Behovet av motorbränsle
framträder dels vid in- och utfart till en större tätort, dels — för den
dagliga körningen — vid utfart från bostadsområde eller under vägen till
arbetsplatsen. För båda dessa fall gäller, att koncentration av flera stationer
till större enheter skulle medföra nackdelar för konsumenten, exempelvis
längre körväg till stationen och längre väntetider. Den påtalade ansamlingen
beror ofta på kommunala önskemål att samla bensinhandeln till vissa
områden, vilket på intet sätt är eftersträvat av oljeföretagen. Här skall dock
understrykas, att många kommuner numera arbetar föredömligt beträffande
planeringen av kommande bensinstationer; vid denna bör således hänsyn
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
5
lagas dels till konsumenten-bilägarens berättigade intressen, dels till branschens
erfarenheter av lämplig belägenhet, storlek in. m. Institutet har i vissa
fall beretts tillfälle att deltaga i dylikt planeringsarbete.
Även Sveriges grossistförbund hävdar, att den ibland förekommande koncentrationen
av flera bensinstationer i närheten av varandra icke främst är
att betrakta som ett uttryck för de enskilda oljebolagens önskemål utan har
betingats av överväganden och beslut inom vederbörande kommuners stadsplanerande
organ.
IC-föreningarnas riksorganisation uttalar, att det visserligen i stort sett
saknas fog för att ifrågasätta bensinhandelns effektivitet men att detta inte
utesluter, att man på vissa orter kan finna ett större antal bensinstationer
än som är av behovet påkallat. Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Västergötlands och norra Hallands handelskammare och handelskammaren
i Gävle gör liknande reservationer, i ett par fall dock med tillägg
att den på sina håll måhända överdimensionerade distributionsapparaten
successivt blir tagen i anspråk, när antalet bilar stiger. I detta sammanhang
tar IC-föreningarnas riksorganisation upp det stundom gjorda påståendet,
att bensinstationsbyggandet har inkräktat på annat från samhällets synpunkt
viktigare byggande. Härom anföres: » *
I realiteten har huvuddelen av under senare år uppförda bensinstationer
tillkommit såsom vinterbyggen för att komma till rätta med tillfälliga överskott
på arbetskraft. I princip har arbetsmarknadsmyndigheterna intagit en
mycket restriktiv inställning när det gällt att meddela arbetstillstånd till
bensinstationer. Under den förutsättningen, att det vintertid lokalt förekommit
arbetslöshet hland byggnadsarbetare, har arbetstillstånd till bensinstationsbyggnation
i allmänhet beviljats. Sådan tillfällig arbetslöshet i byggfacket
kan ju mycket väl ha drabbat städer och orter, som redan förut varit
väl tillgodosedda med bensinstationer, i högre grad än de mest expansiva
städerna och orterna, där det naturliga behovet av bensinstationer växer
snabbare. Statliga restriktioner på här ifrågavarande område bör alltså ej
i första hand grundas på arbetsmarknadsförhållandena, om man vill uppnå
en ändamålsenligare lokal fördelning av bensinstationerna.
Mot tanken på en nyetableringskontroll inom bensinstationsbranschen
vänder sig flera remissinstanser. Östergötlands och Södermanlands handelskammare
påpekar att nyetableringskontroll var en företeelse som särskilt
angreps i samband med tillkomsten av 1953 års lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning och alt sådan kontroll numera kvarstår endast
för några speciella områden, såsom banker, apotek och bokhandel.
Statens pris- och kartellnämnd uttalar att en genom strukturrationalisering
åstadkommen ökad effektivitet i och för sig är önskvärd, men att en privat
nyetableringskontroll i konkurrcnsbegränsande syfte får anses vara lika
litet välkommen inom denna som inom andra branscher. Man bör enligt
nämndens mening inte heller bortse från risken för att en av det allmänna
6
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
genomförd reglering av branschen kan utbyggas med åtgärder i konkurrensbegränsande
syfte.
I princip negativt inställd till en statlig nyetableringskontroll är också
IC-föreningarnas riksorganisation, som anför:
Härvid föreligger nämligen uppenbara risker för att nybyggnadskvoten
kommer att fördelas med hänsyn till nu gällande marknadspositioner för
respektive företag. En sådan fördelning skulle med all säkerhet komma att
missgynna de företag som liksom IC och OK är ofullständigt representerade
med bensinstationer men ändå svarar för en växande andel av tillförseln.
Hur bilismens servicebehov på längre sikt skall tillgodoses så effektivt och
ekonomiskt som möjligt, är svårt att nu framföra någon bestämd mening
om. Uppenbart är emellertid, att i den fria tävlan vi hittills haft på detta
område har utvecklats driftsformer som är unika för vårt land och som
vunnit uppmärksamhet utanför vårt lands gränser, såsom snabbtank för
bensindistribution och »gör det själv»-anordningar för service och reparationer.
Även framgent torde konsumenterna erhålla de största garantierna
för att handel och service icke stelnar i otidsenliga former, om tävlan lämnas
fri mellan olika företag och företagsformer.
En delvis annan uppfattning hävdas av Sveriges bensinhandlares riksförbund,
som anför följande:
Man kan enligt förbundets mening genom en relativt enkel undersökning
på ett visst slumpvis* utvalt antal platser i landet få klarhet om den nuvarande
nyttjandegraden av bensinstationerna. På basis av denna undersökning
torde det därefter vara möjligt att fastställa normer för den framtida
nyproduktionen av bensinstationer, allt i syfte att uppnå ett rationellt byggande
och utnyttjande av bensinstationerna. Vid upprättandet av generalplaner
för nya bostadsområden torde en automatisk reglering av antalet lokaler
för detaljhandelsändamål ske på grundval av bland annat konsumenternas
behov av dylika affärer.
I detta sammanhang tar förbundet upp spörsmålet om förhållandet mellan
oljebolagen och detaljhandelsföretagen i branschen. Förbundet, som gentemot
motionärerna gör gällande att en ovanligt hård konkurrens kännetecknar
branschen, ställer frågan varför inte denna konkurrens medför en automatisk
sanering och rationalisering. Härom uttalas följande:
Enligt förbundets mening har en sådan utveckling förhindrats av, att oljebolagen
har ett i stort sett totalt inflytande även över bensindetaljhandeln,
dels genom att bolagen äger de flesta bensinstationerna eller förhyr dessa
genom långtidskontrakt,
dels på grund av stationsinnehavarnas svaga rättsliga ställning gentemot
sina huvudmän.
Förbundet anser sålunda att om detaljhandelsledet byggts upp av fria
näringsutövare och de ekonomiska krafterna fritt fått verka, borde en successiv
och naturlig anpassning till ett föränderligt samhälle skett.
I ett sådant läge hade bensinstationsinnehavarna av oljebolagen fritt kunnat
köpa sina varor till det pris en fri konkurrens från tid till annan bestämmer.
De hade i ett sådant läge ägt sina anläggningar eller förhyrt dem och
haft hyresgästs rättigheter, som andra köpmän, och hade vidare kunnat
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
7
sälja sin rörelse och tillgodogöra sig goodwill efter marknadsläget. Det är
just bland annat dessa kriterier, som konstituerar ett fritt företagarförhållande,
men som saknas när det gäller bensinstationsinnehavarnas förhållande
till oljebolagen.
Förbundet hemställer således om en utredning av bensindetaljhandelns
förhållanden, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas bensinstationernas
utnyttjandegrad, öppethållande etc. Denna utredning bör även klarlägga
bensinstationsinnehavarnas rättsliga ställning gentemot oljebolagen. Förbundet
hemställer också om en sådan reglering av nyproduktionen av bensinstationer,
som utredningen kan ge saklig anledning till.
Beträffande yrkandena om en mera brett upplagd undersökning av bensinhandeln
framhåller statens pris- och kartellnämnd, att något aktuellt
material som belyser branschens struktur och prestationer icke föreligger.
En undersökning härav skulle vara motiverad, inte minst med hänsyn till
önskvärdheten av att få allmänhetens behov av service på detta område belyst.
Vid ett försök från det allmännas sida att bedöma branschens struktur
torde, anför nämnden, detta servicebehov böra tillerkännas stor vikt.
IC-föreningarnas riksorganisation vill inte motsätta sig en förutsättningslös
utredning av bensin- och oljehandelns betingelser. Enda skälet härtill
är emellertid, uttalar organisationen, att det föreligger ett påtagligt behov
av att klarhet skapas beträffande bensin- och oljehandelns betingelser. Organisationen
säger sig vara fullt förvissad om att en sådan utredning med
all önskvärd tydlighet kommer att ge vid handen, att det är konsumenterna
som dragit och alltjämt drar de största fördelarna av att en hård, fri konkurrens
råder på den svenska bensin- och oljemarknaden.
Kommerskollegium, som anser att det icke kan uteslutas, att antalet bensinstationer
är för stort, förklarar sig icke ha något att erinra mot att en
undersökning företages i syfte att klarlägga möjligheterna att — helst genom
någon form av frivilligt samarbete mellan olika intressen — utan
ogynnsam inverkan på den fria konkurrensen främja större planmässighet
på detta område.
Konkur rens förhållanden i öurigt
En utförlig redogörelse för den svenska oljehandelns situation lämnas av
statens pris- och kariellnåmnd, som anför följande:
På oljemarknaden i Sverige, liksom i flertalet andra länder, föreligger eu
oligopolsituation, d. v. s. marknaden behärskas av ett fåtal stora företag, som
noga bevakar varandras åtgärder. Dessa dominerande företag utgöres dels
av dotterbolag till utländska moderföretag, som genom vertikal integration
omspänner alla led från oljeletning till försäljning till konsument, dels av
två inhemska företag, Oljekonsumenterna (OK) och AB Nynäs Petroleum.
Det sistnämnda företaget jämte ett av de utlandsägda bolagen bedriver även
verksamhet avseende raffinering av råolja.
Övriga inom branschen verksamma företag med egen import, som van -
8
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
ligen inriktar sig på enstaka oljeprodukter, har en mycket liten marknadsandel,
kvantitativt ca 3 procent i fråga om bensin och en något större, drygt
15 procent, i fråga om eldningsolja.
Generellt sett har — om man bortser från av skatteändringar föranledda
prisjusteringar — de nominella försäljningspriserna till konsument icke undergått
några större förändringar under senare år. Pristendensen kan närmast
karakteriseras som svagt fallande, särskilt om hänsyn tages till successivt
höjd kvalitet. I fråga om bensin visar eu jämförelse mellan 1949 och
1964 praktiskt taget oförändrat pris (exkl. skatter), samtidigt som ersättningen
till återförsäljare höjts från 5 till 9 öre per liter.
Samtliga storföretag har i allmänhet hållit de nominella priserna på samma
nivå. i den mån något företag gjort prisjusteringar, har som regel de
övriga företagen snart följt efter. Det finns emellertid exempel på smärre
nyetablerade företag, som fört en mera självständig prispolitik. Sålunda har
exempelvis bensin av märkena Uno-X och Din-X sålts till ett lägre nominellt
pris än annan bensin. Då emellertid dessa bensinmärken hittills saluförts
endast vid ett relativt begränsat antal försäljningsställen på ett litet antal
orter, har de stora oljeföretagen berörts därav i förhållandevis ringa utsträckning
och inskränkt sina motåtgärder till lokal prisanpassning på enstaka
orter.
Om sålunda hittills den nominella prisnivån varit i stort sett enhetlig har
oljeföretagen i stället genom rabatter i olika form och utsträckning konkurrerat
om kunderna. Rabattgivningen synes under senare år ha fått en
ökad omfattning. Rabatter ges icke blott till storförbrukare utan även till
medlemmar i föreningar och sammanslutningar av olika slag, ävensom till
anställda vid större företag. Med hänsyn till den utveckling som rabattgivningen
tagit, har bl. a. vissa motororganisationer framhållit att ur bilägarnas
synpunkt vore ett lägre nominellt och enhetligt bensinpris att föredraga.
I fråga om eldningsoljor, där rabattgivningen varit ännu mera utbredd, har
nämnden kontinuerligt följt rabattgivningen vid försäljning till hyresfastigheter
och gör så alltjämt. Resultaten av dessa undersökningar redovisas
fortlöpande.
I fråga om prissättningen på den svenska oljemarknaden må ytterligare
framhållas att en undersökning av priserna i andra västeuropeiska länder
visar att priset i Sverige till konsument (exkl. skatter) i fråga om eldningsoljor
torde få betraktas såsom förmånligt i jämförelse med priserna i nämnda
länder, medan priset i fråga om bensin relativd nära ansluter sig till nivån
i dessa länder.
Enligt en av nämnden verkställd undersökning av oljehandeln i Sverige,
i ekonomiskt avseende begränsad till de sju största företagen åren 1959—
1961, förelåg för de båda svenskägda företagen mindre rörelseöverskott,
medan för dotterbolagen till de utländska oljeföretagen årligen uppkommit
mycket betydande rörelseunderskott — under 1961 över 100 milj. kronor —
som emellertid sedan i samband med boksluten utjämnats främst genom
kapitalbidrag i olika former från moderbolagen.
För ifrågavarande dotterbolag utgjorde eldnings- och motorbrännoljorna
förlustkällor, medan bensin lämnade mindre rörelseöverskott och vissa
andra produkter icke obetydliga överskott. En liknande tendens förelåg för
de svenskägda företagen, ehuru rörelseresultaten gick i för företagen inera
positiv riktning.
Utredningen visar att skillnaden i rörelseresultat mellan de båda grupperna
till övervägande delen förklaras av olikheter i bokförda anskaffnings
-
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
9
kostnader för produkterna. De svenskägda företagen uppvisade sålunda
lägre anskaffningskostnader än de utländska dotterbolagen, vilkas anskaffningspriser
i stort sett anslöt sig till den officiella nivå, som de helintegrerade
amerikanska och västeuropeiska oljebolagen med smärre avvikelser
upprätthåller internationellt. Vid bedömningen av de föreliggande skillnaderna
i inköpspriser bör emellertid hållas i minnet de förut nämnda av de
utländska moderbolagen lämnade kapitalbidragen, som skulle kunna betraktas
som en form av rabatter i efterskott.
I fråga om bensinpriserna vill nämnden framhålla att det nominella priset
till konsument för premiumbensin är 6 öre högre per liter än för regularbensin.
Eftersom importpriset ligger endast ca 15 öre högre och merkostnaderna
i distributionsledet bedömes vara obetydliga, torde större delen av
företagens rörelseöverskott för motorbensin vara att hänföra till premiumbensin.
Härav följer således alt en på självkostnadsprincipen uppbyggd
priskalkylering synes kunna leda till en annan avvägning av priserna på
de olika bensinkvaliteterna.
I fråga om prisförhållandena på bensin- och oljemarknaden framför ett
flertal remissinstanser synpunkter liknande pris- och kartellnämndens. I
detta sammanhang diskuteras konkurrenssituationen inom branschen.
Uppfattningen att någon effektiv priskonkurrens i egentlig mening knappast
förekommer inom svensk bensin- och oljehandel är felaktig, hävdar
bl. a. IC-föreningarnas riksorganisation, som fortsätter:
Vore den uppfattning om priskonkurrensen, som motionärerna gör sig
till tolk för, med sanningen överensstämmande skulle Riksorganisationen
utan minsta tvekan påyrka samhällsingripanden. Dess bättre motsvarar
motionärernas uppfattning icke alls verkligheten och kommer såvitt Riksorganisationen
kan bedöma aldrig att motsvara verkligheten, så länge i
varje fall oljekooperationen, företrädd av landets IC-föreningar och Oljekonsumenterna-OK,
ges möjlighet att fritt driva sina verksamheter. Dessa
företag har ju skapats av förbrukarna själva och deras organisationer såsom
instrument att aktivt påverka priser, kvaliteter och service till gagn
för förbrukarna, när det gäller framför allt flytande bränslen och drivmedel,
och Riksorganisationen bedömer det som absolut otänkbart, att i varje fall
dessa företag skulle biträda någon form av organiserat samarbete för att
sätta priskonkurrensen ur kraft.
Konkurrensen mellan de från varandra helt fristående företagen på den
svenska marknaden kan betraktas som hård, säger Sveriges grossistförbund.
Att några mer betydande prisdifferenser i regel icke förekommer, utgör
i och för sig icke ett tecken på en bristande konkurrens utan är ett naturligt
förhållande när det gäller en vara av så standardbetonad karaktär som
drivmedel för fordon. Inom petroleumbranschen har därför med rätta framhållits,
att just det förhållandet att en prissänkning från ett företag snabbt
följs av en motsvarande justering av priserna från konkurrerande företag
är ett starkt indicium på konkurrensens existens.
Ett liknande uttalande göres av handelskammaren i Göteborg, som kommer
till slutsatsen att de i stort sett enhetliga priserna icke innebär någon
nackdel för konsumenterna.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
Svenska petroleuminstitutet ställer frågan hur det från motionärernas
utgångspunkt kan förklaras, att marknadspositionerna för olika företag
inom branschen under efterkrigstiden har undergått betydande förändringar,
bl. a. genom att sex nya företag etablerat sig. Tre amerikanska och två
engelsk-holländska bolag svarade år 1938 för 94 procent av marknaden och
år 1950 för 83 procent, uppger Petroleuminstitutet, medan deras marknadsandel
år 19G4 begränsade sig till 74 procent. Samtidigt steg samtliga övriga
företags marknadsandel från 6 procent år 1938 till 17 procent år 1950 och
26 procent år 1964. Antalet oljebolag var sistnämnda år tolv, och de kännetecknades
enligt Petroleuminstitutet av olikartad struktur, storlek och geografisk
spridning över landet. Förekommande prisrabatter inom branschen
torde icke, säger institutet vidare, leda till annat än för konsumenten gynnsammare
priser.
Sistnämnda mening delas icke av Sveriges bensinhandlares riksförbund,
som instämmer med andra remissinstanser i att branschen utmärkes av eu
hård konkurrens men anser kritik med fog kunna riktas mot de former
konkurrensen fått. Förbundet uppger sig vid otaliga tillfällen ha riktat kritik
mot förhållandet, att vissa kunder erhåller s. k. kundkategorirabatter
utan affärsmässig motprestation. Den rika förekomsten av sådana rabatter
säges inte vara någon unik företeelse inom affärsvärlden och inte heller
utgöra något kriterium på »bristande konkurrens». Företeelsen torde i stället,
uttalar förbundet, ha sin grund i en hård konkurrenssituation, som i
sin tur skapar olustiga snedvridningar av sund affärspraxis.
Sveriges förhållande till den internationella oljeindustrien diskuteras av
några remissinstanser. Utförligast behandlas ämnet av Svenska petroleuminstitutet,
som bl. a. anför följande:
Om främsta motivet för ett förstatligande av oljehandeln skulle vara »att
bryta de utländska oljetrusternas välde», uppnås icke detta mål med mindre
än att även det statsägda oljeföretaget eftersträvar en integration, d. v. s.
investerar medel i oljeletning, produktion, transportmedel, raffinering och
distribution samt utsätter sig för de ekonomiska risker detta medför som
oljeindustrin i övrigt. Intresset för ett förstatligande under dessa förutsättningar
bör emellertid noga övervägas med hänsyn till de investeringar, som
erfordras för att täcka Sveriges ständigt stigande behov av petroleumprodukter.
En ökning av produktionskapaciteten med 1 in3 per år beräknas
nämligen kräva en investering av 525 kr. (OECD: Oil Today 1964, § 268,
sid. 78). Under femårsperioden 1958—63 ökade den svenska petroleumkonsumtionen
i genomsnitt med 1 291 000 m3 per år. Den svenska oljeförsörjningen
»kräver» i likhet med andra länders försörjning med j>etroleumprodukter
sin del i den totala investeringsvolymen för att den svenska utvecklingen
ej skall avbrytas. För att trygga den svenska konsumtionsökningen
har sålunda — efter ovannämnd beräkningsgrund — krävts ett kapital av
ca 680 milj. kr. per år eller under denna femårsperiod ca 3 400 milj. kr., som
i huvudsak tillskjutits av den internationella petroleuminduslrin.
Det bör här framhållas, att i detta landets beroende av den internationella
industrin innefattas även den ryska petroleumindustrin. Att tala om att
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
11
»genom förstatligande bryta de utländska oljetrusternas välde» utan att
samtidigt nämna Sojuzneftexport, den sovjetiska organisationen, är missledande
och vittnar om brist på objektivitet. Motionärerna pläderar för den
»billigare sovjet-oljan». Denna spelar redan nu en betydande roll i svensk
oljeimport (ca 16 % av den totala importen, ca 40 % av tjocka eldningsoljor).
Institutet är emellertid icke övertygat om att ett ökat beroende av
rysk olja verkligen skulle leda till lägre priser. Det kan nämligen andragas,
att i de länder där sovjetoljan ej mött någon konkurrens, priserna har legat
på en icke obetydligt högre nivå än den, som tillämpats i vårt land för samma
produkter.
Att kapitalbehovet inom petroleumbranschen är mycket framträdande,
bl. a. för nödvändiga insatser i forskning och letande efter nya oljekällor,
understrykes av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Det
är därför också naturligt, säger handelskammaren, att vinster som förekommer
i vårt land måste kunna överföras till andra länder — ett förhållande,
som vi själva kräver, när det gäller industri, som vi driver utomlands. Liknande
synpunkter anförs av Sveriges grossistförbund, som uttalar följande:
Den integration i den internationella handeln, som påtalas, är ingalunda
unik för oljebranschen utan förekommer i alltmer betydande utsträckning
på olika områden. Icke minst för svensk exportindustri, som i betydande
utsträckning arbetar med egna dotterföretag utomlands, är en fri etableringsrätt
betydelsefull. Vill man emellertid från svensk sida hävda möjligheterna
för dylika utomlandsetableringar, är det givetvis orealistiskt att
tänka sig att vi skulle diskriminera motsvarande etableringar från utländska
firmors sida i vårt land. I detta sammanhang bör även erinras om det
kända förhållandet, att vårt land ingalunda importerar petroleumprodukter
endast från de leverantörföretag, som är etablerade här i Sverige.
Beträffande de av motionärerna framförda utredningsförslagen erinrar
statens pris- och kartellnämnd om att rabattgivningen på eldningsoljor sedan
flera år tillbaka kontinuerligt undersökes av nämnden, ftabattgivningen
på bensin var föremål för en undersökning år 1960, och det har varit
nämndens förhoppning att under år 1965 kunna göra en ny och mera omfattande
utredning härom. De av omsättningsskattehöjningen och andra
omständigheter föranledda kraven på eu utvidgning av den löpande prisövervakningen
tager emellertid nämndens resurser i anspråk i så stor utsträckning
att det i varje fall icke tidigare än hösten 1965 kan bli möjligt
att påbörja en dylik utredning.
LO uttalar, att frågan om en strukturrationalisering bör bli föremål för
ökat och intensifierat utredningsarbete. Detta gäller dock inte enbart oljeoch
bensinbranschen utan över hela fältet. Frågan om en effektivisering och
samordning inom oljehandeln i syfte att främja konsumenternas intressen
hänger delvis, säger LO, men inte helt samman med frågan om förstatligandet.
Om det visar sig att eu samordning och effektivisering inom oljehandeln
inte går att uppnå med de näringspolitiska medel som för närvarande
är möjliga eller aktuella, får enligt LO:s mening andra direkta statliga ingrepp
övervägas.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
Petrokemisk industri
Det i motionerna 1: 6 och It: 8 väckta förslaget om en utredning angående
upprättandet av allmänägd petrokemisk industri behandlas utförligast av
Sveriges kemiska industrikontor, som inledningsvis framhåller att det inte
klart framgår vad motionärerna avser med begreppet »petrokemisk industri».
Den i egentlig mening petrokemiska verksamheten innebär bearbetning av
naturgas, råolja eller en fraktion därav för framställning av kolväten och
syntesgas. Även den vidare förädlingen av dessa till olika kemikalier och
basplaster synes emellertid av motionärerna begreppsmässigt innefattas i
den petrokemiska industrien. Mot bakgrund härav ges en översikt över nu
verksamma svenska företag i branschen.
Såsom petrokemiska industrier enligt den snävare definitionen kan enligt
Industrikontoret tre företag rubriceras, nämligen AB Svenska Salpeterverken
med anläggningar i Köping och Kvarntorp, Svenska Skifferolje AB i
Kvarntorp och Svenska Esso AB:s krackningsanläggning i Stenungsund.
Enligt den vidsträcktare definitionen bör också medräknas de i anslutning
till sistnämnda anläggning befintliga organiskt-kemiska industrierna, vilka
ägs av Mo och Domsjö AB och Unifos Kemi AB. Om de olika företagen meddelar
Industrikontoret följande:
Beträffande det förstnämnda företaget — Salpeterverken i Köping — må
nämnas att det till lika delar ägs av Lantbruksförbundet och Kooperativa
förbundet. Dess petrokemiska huvudprodukt, syntesgas för ammoniak, framställs
genom förgasning av tung eldningsolja. För närvarande har det befunnits
lämpligt att hämta den övervägande delen av denna olja från Sovjetunionen.
Det andra petrokemiska företaget, Svenska Skifferolje AB i Kvarntorp,
ägs av svenska staten. Dess petrokemiska verksamhet, som tidigare omfattat
framställning av i första hand syntesgas för ammoniak samt svavel,
grundades på bearbetning av inhemska skiffertillgångar. Ammoniakverket
har nu övertagits av Svenska Salpeterverken, som driver det på grundval av
tung eldningsolja. Den på skifferolja baserade verksamheten i Kvarntorp
skall enligt riksdagens beslut nedläggas.
Den tredje petrokemiska industrien slutligen är krackningsanläggningen
i Stenungsund — eventuellt med till denna anslutna organiskt-kemiska industrier.
Här sker bearbetning av den importerade råvaran gasbensin till
framför allt gaserna etylen, propylen och butadien. Av dessa kolväten överföres
etylen genom rörledningar till de anslutna kemiska industrierna, där
den utgör råvara för framställning av etylenoxid och plasten polyetylen.
Ägare av krackningsanläggningen är, som nämnts, Svenska Esso AB, ett
dotterföretag till Standard Oil Co (New Jersey). I Unifos Kemi AB innehas
aktierna av Stockholms Superfosfat Fabriks AB och det amerikanska kemiska
företaget Union Carbide. Den andra anslutna anläggningen ägs och
drivs av Mo och Domsjö AB.
Motionärernas farhågor för utländska trusters ensambestäminande på det
petrokemiska området baserar sig tydligtvis, säger Industrikontoret, på den
omständigheten, att Svenska Esso äger och driver den hittills enda anlägg
-
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
13
ningen i landet för krackning av gasbensin. Mot bakgrund av redovisade
förhållanden och då hinder ej möter för andra intressenter — svenska eller
utländska, enskilda eller statsägda — att göra motsvarande investeringar
i landet, kan det emellertid enligt Industrikontorets mening här icke vara
tal om något ensambestämmande över huvud taget.
I fråga om konkurrensen inom branschen framhåller Industrikontoret,
att eu krackningsanläggning i allmänhet måste ha en exklusiv ställning
gentemot sina avnämare.
De produkter, som levereras från eu kracker, är oftast svårtransportabla
annat än i rörledning. En avnämare torde därför regelmässigt vara hänvisad
till den leverantörs anläggning, med vilken han står i förbindelse genom
sådana ledningar. Leverantörerna är å andra sidan av samma anledning för
sin försäljning i stor utsträckning hänvisade till de anslutna kemiska företagen.
Mellan en kracker och sådana företag existerar således ett ömsesidigt
beroendeförhållande, så att den ena anläggningen knappast kan fungera
annat än i samarbete med den andra. Detta är förklaringen till att den industriella
verksamheten i Stenungsund endast kunde tillkomma som ett
samordnat projekt mellan de tre berörda företagen — Esso, Fosfatbolaget
och Mo och Domsjö. Det är också naturligt att man genom långtidskontrakt
säkrar avsättning respektive råvaruleverans.
Den ömsesidiga beroendeställningen leder naturligtvis till speciella avvägningsproblem
vid prissättningen på krackningsprodukterna. Därvid måste
särskilt beaktas de priser, som avnämarföretagen kan utfå för sina produkter
så att dessa är konkurrenskraftiga. Avnämarföretagen arbetar i vårt
land i huvudsak för den inhemska och skandinaviska marknaden och är —
särskilt på grund av det låga svenska tullskyddet för sina produkter — utsatta
för en hård konkurrens utifrån. Som en följd härav torde prisläget
för organiska kemikalier och basplaster i Sverige vara bland de lägsta i
Västeuropa.
Prisläget i fråga om den petrokemiska industrins produkter berörs även
av Statens pris- och kartellnämnd, som finner att Sverige under senare år
icke intagit en i jämförelse med andra västeuropeiska länder ogynnsam
ställning i detta avseende och att ett ställningstagande till förslaget om en
allmänägd petrokemisk industri icke kan grundas enbart på överväganden
rörande pris- och konkurrensförhållandena inom branschen.
Lokaliseringen av petrokemisk industri till Stenungsund anföres av Svenska
petroleuminstitutet och Sveriges kemiska industrikontor som ett exempel
på god samverkan i en lokaliseringsfråga mellan offentliga och enskilda
intressen. I propositionen 1964: 185 angående riktlinjer för lokaliseringspolitiken
har konstaterats, uttalar dessa remissinstanser, att utbyggnaden
av industrien i Stenungsund har skapat en helt ny arbetsmarknadssituation
i området. Enligt Industrikontorets uppfattning saknas anledning att av
lokaliseringspolitiska hänsyn igångsätta en statlig företagsamhet inom
denna industrigren, där kraven på tillgång till kvalificerat tekniskt kunnande
är särskilt höga och anspråken på kapital avsevärda.
önskemål om eu utvidgad östhandel med olja bör, säger Industrikontoret
14
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
vidare, icke läggas till grund för ett statligt engagemang inom den petrokemiska
industrien.
I den mån den ryska oljan är konkurrenskraftig i pris och kvalitet och
tillförseln kan anses tryggad, torde den utan konstlad hjälp kunna hävda
sig. I motsatt fall finns ingen anledning att öka införseln. Det bör för övrigt
framhållas, att den ryska oljan redan spelar en betydande roll i landets
oljeförsörjning.
Vidare framhålles, att som råvara för den typ av petrokemisk industri,
vilken förekommer i Stenungsund, användes s. k. gasbensin, en vara som
såvitt Industrikontoret har sig bekant icke utföres från Sovjetunionen.
Gentemot motionärernas betänkligheter inför det internationella engagemanget
i den svenska petrokemiska industrien framhåller Industrikontoret
— liksom också Sveriges grossistförbund — att det internationella samarbetet
torde ha varit en förutsättning för introduktionen i Sverige av petrokemisk
tillverkning i större skala. Industrikontoret anför:
Den petrokemiska industrien kännetecknas av en snabb teknisk utveckling.
Omfattande forskningsarbeten nedläggs på nya produktionsmetoder.
Genom att denna industri kom att introduceras relativt sent i vårt land,
saknar vi ännu förutsättningar — icke minst såvitt gäller de personella resurserna
— att bedriva ett eget forsknings- och utvecklingsarbete över stora
delar av det petrokemiska fältet. Ett nära samarbete med utländska storindustrier
på området är därför erforderligt. Det är inte säkert, att en statsägd
petrokemisk industri (i mera vidsträckt eller i inskränkt bemärkelse)
skulle ha lika goda förutsättningar som enskilda företag att få till stånd det
nödvändiga samarbetet med utländska industrier.
Svenska petroleuminstitutet säger sig ha svårt att förstå, varför det från
svensk samhällsekonomisk synpunkt skulle vara »skadligt och nationellt
generande» att utländska bolag bygger petrokemiska anläggningar i Sverige.
Svenska kemiska företag har därigenom fått möjlighet att inom landet på
petroleumbas starta en inhemsk kemisk produktion, icke oväsentlig vare
sig för företagen själva eller för landet. Det borde för övrigt, säger institutet,
anses lika »nationellt generande» för andra länder, när svenska företag etablerar
sig utomlands. Frågan om statsägd eller icke statsägd produktion i
Sverige bör enligt institutets åsikt icke avgöras på grundval av ett prestigetänkande.
LO uttalar i det här aktuella ämnet endast, att frågan om upprättande
av en allmänägd petrokemisk industri inte kan ryckas ur det sammanhang
som utgöres av statens totala engagemang inom näringslivet.
Utskottet
Gemensamt för de föreliggande motionerna är att de riktar kritik mot
bensinhandelns nuvarande utformning. Enligt motionärernas beskrivning
kännetecknas branschen av en överdimensionerad och ineffektiv distribu
-
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 19(15
15
tionsapparat. Bland omständigheter som bidragit härtill nämns särskilt
bristande priskonkurrens och en strävan från varje oljebolags sida att skapa
ett nät av bensinstationer som endast för bolagets eget märke. En tendens
att sammanföra bensinstationer klumpvis intill vissa trafikleder påtalas, och
övergång till s. k. samstationer rekommenderas.
De här berörda spörsmålen har tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Bankoutskottet behandlade motioner av likartad innebörd
senast i sitt utlåtande nr 26 år 1904, varvid utskottet enhälligt avstyrkte de
i motionerna framförda utredningskraven. Dessa avslogs också av riksdagen.
Vad gäller frågan om bensinstationernas placering hänvisade utskottet
i sitt nyssnämnda utlåtande till den utredning som verkställes av vägsakkunniga.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer vägsakkunniga att behandla
ämnet i ett betänkande som de sakkunniga avser att framlägga
under år 1966.
Frågan om bensinhandelns ekonomiska villkor, vilken från motionärernas
utgångspunkt är den centrala, faller utanför vägsakkunnigas uppdrag.
Utskottet vill härvidlag först framhålla, att de upplysningar som i motionerna
lämnas om bensinhandelns struktur delvis synes vara missvisande. Sålunda
är, såsom bl. a. statens pris- och kartellnämnd redovisat, antalet egentliga
bensinstationer, d. v. s. service- och tappstationer, väsentligt lägre än
vad som uppges i motionerna I: 7 och II: 9. Att antalet försäljningsställen
för bensin successivt sjunker, något som likaledes framgår av remissyttrandena,
är också ett beaktansvärt förhållande, som lämnas åsido i motionerna.
Givetvis kan det diskuteras, om den fortlöpande ökningen av antalet
egentliga bensinstationer är rationellt motiverad. Frågan härom kan emellertid
enligt utskottets uppfattning inte bedömas utan hänsyn till dels den
snabba ökningen av bilbeståndet, dels de väsentliga och alltmer växande
serviceuppgifter som i synnerhet nyanlagda bensinstationer tar på sig. I
likhet med föregående år anser utskottet att det bör ankomma på företag
och organisationer inom branschen att bedöma anläggningarnas lönsamhet
och ta initiativ till de branschrationaliseringsåtgärder som kan vara befogade.
Några speciella statliga åtgärder på området vill utskottet inte förorda.
Den utredning som begäres i motionerna I: 7 och II: 9 skall enligt yrkandet
utmynna i förslag beträffande bensinhandelns framtida organisation och
utformning. Om motionärernas intentioner skall uppfyllas, måste, såvitt
utskottet kan bedöma, förslag på detta område avse någon form av reglering
av nyetableringen inom bensindetaljhandeln. Vid remissbehandlingen har
tanken på en sådan reglering bestämt avvisats av bl. a. IC-föreningarnas
riksorganisation, vid vars synpunkter på olägenheterna hos en reglering och
värdet av en fri tävlan mellan olika företag och företagsformer utskottet
fäster stort avseende. Utskottet vill i detta sammanhang påminna om sitt
föregående år enhälligt gjorda uttalande, att förefintligheten av olika företagsformer,
enskilda och kooperativa, utgör eu garanti för en aktiv pris
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
konkurrens på den svenska bensin- och oljemarknaden. Såsom utskottet därvid
också framhöll, torde drivmedelsprisernas utveckling i vårt land kunna
betecknas som fördelaktig, om man jämför med den genomsnittliga prisuppgång
som registreras genom konsumentprisindex. Av vad här anförts
följer att utskottet även i år avstyrker att bensinhandeln göres till föremål
för utredning i de syften som motionärerna angivit.
Utöver bensindistributionen behandlas i motionerna 1:6 och 11:8 oljehandeln
i övrigt. Såsom även skedde föregående år begäres i motionerna
en komplettering av 1947 års oljeutredning under beaktande av motionärernas
kritik mot nuvarande förhållanden inom branschen. Utskottet vill i detta
avseende främst hänvisa till det arbete som pågår inom koncentrationsutredningen.
Enligt vad utskottet inhämtat har inom denna utredning oljebranschen
gjorts till föremål för ett särskilt studium, vars resultat inom en
nära framtid kommer att offentliggöras i form av en separat rapport. Denna
rapport kommer för övrigt att innehålla även material som har intresse vid
bedömning av bensinhandeln. I avvaktan på att koncentrationsutredningens
rapport föreligger saknas enligt utskottets mening anledning att närmare
pröva det utredningsyrkande beträffande oljehandeln, som framföres i motionerna
I: 6 och II: 8. Utskottet vill i sammanhanget även erinra om den
år 1964 tillkallade energikommittén, vars arbete torde beröra vissa av de
frågor som upptas i dessa motioner.
I motionerna I: 6 och II: 8 föreslås slutligen en utredning angående upprättandet
av allmänägd petrokemisk industri. Efter bedömning av de ovan
redovisade remissvaren finner utskottet icke skäl att tillstyrka att en sådan
utredning kommer till stånd.
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet,
1. att motionerna I: 7 och II: 9 icke .måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
2. att motionerna I: 6 och II: 8 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 november 1965
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Åke Larsson, Palm*, Åkerlund,
Augustsson*, Stefanson*, Lundberg* och Wikberg;
från andra kammaren: herr Regnéll, fru Renström-Ingenäs, herrar
Hagnell, Berglund, Larsson i Umeå, Ekström i Iggesund, Haglund och Börjesson
i Falköping*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
17
Reservation
av herrar Ståhle, Åke Larsson, Palm, Augustsson, fru Renström-Ingenäs,
herrar Hagnell, Ekström i Iggesund och Haglund, vilka ansett
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 14 med orden
»Gemensamt för de» och slutar på s. 16 med orden »som motionärerna angivit»
bort ha följande lydelse:
»I motionerna I: 7 och II: 9 föreslås att bensinhandelns framtida organisation
och utformning skall utredas. Till stöd för detta förslag anför
motionärerna bl. a., att bensinstationsnätets nuvarande struktur inte är tillfredsställande.
Främst till följd av att bensindistribuionen huvudsakligen
sker genom s. k. enmärkesstationer är antalet försäljningsställen mycket
stort. Distributionsapparaten ter sig överdimensionerad; utvecklingen tar
sig bl. a. uttryck i att ett flertal försäljningsställen ofta uppföres klumpvis
vid infarterna till städer och andra samhällen.
Enligt motionärernas åsikt skulle en bättre planering av bensinhandelns
utbyggnad minska behovet av investeringsresurser och även kunna leda
till lägre bensinpriser. En möjlighet, som motionärerna härvidlag pekar på,
är att stimulera tillkomsten av flermärkesstationer. Den utredning om bensinhandeln
som motionärerna föreslår bör därför bl. a. behandla frågan om
bensinstationernas utformning och antal. Vidare bör prissättningen inom
parti- och detaljhandeln undersökas, varvid särskilt det nu ofta förekommande
systemet med prisrabattering bör uppmärksammas.
Förslaget om en utredning rörande bensinhandeln stöds av flera remissinstanser.
Statens pris- och kartellnämnd erinrar om att det inte föreligger
något aktuellt material som belyser bensinhandelns struktur och prestationer.
IC-föreningarnas riksorganisation finner det föreligga ett påtagligt
behov av att klarhet skapas om branschens betingelser. Kommerskollegium,
som uttalar att det inte kan uteslutas att antalet bensinstationer är för stort,
anser att en undersökning bör syfta till att utan ogynnsam inverkan på den
fria konkurrensen främja större planmässighet på bensinhandelns område.
Av intresse är också det yttrande som avgivits av Sveriges bensinhandlares
riksförbund. Förbundet finner en utredning om bensinhandeln önskvärd
och anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt bensinstationernas
utnyttjandegrad. Förbundet uttalar även att en reglering av antalet nya
bensinstationer bör komma till stånd, i den män utredningens resultat ger anledning
därtill.
Frågan om bensinstationernas placering är för närvarande föremål för
uppmärksamhet från vägsakkunnigas sida. Enligt vad utskottet inhämtat
kommer de sakkunniga att behandla ämnet i ett betänkande som de avser
att framlägga under år 1966. Frågan om bensinhandelns ekonomiska villkor
faller emellertid utanför vägsakkunnigas uppdrag.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 52 år 1965
Utskottet anser för sin del starka skäl föreligga att nu göra en undersökning
av bensinhandeln, främst med sikte på att skapa underlag för en
samlad bedömning av branschens fortsatta utbyggnadsbehov. Att en fastare
planering inom detta område är nödvändig finner utskottet uppenbart. En
sådan planering bör, såsom kommerskollegium antytt, kunna komma till
stånd genom frivilligt samarbete mellan olika intressenter. Utskottet, som
alltså tillstyrker det utredningsförslag som framföres i motionerna 1: 7 och
II: 9, vill betona att utredningen bör syfta till att belysa olika med bensinhandelns
organisation och utformning sammanhängande problem.»;
dels att punkten 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»1. att riksdagen med bifall till motionerna I: 7 och
II: 9 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag beträffande bensinhandelns framtida organisation
och utformning jämte därmed sammanhängande problem.
»
ESSELTE AB. STHLM 65
514768