Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965

1

Nr 39

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr
623).

I en den 26 mars 1965 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 131, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen framläggs förslag till bestämmelser som förenklar förfarandet
vid rättelse av felaktigheter i taxering för inkomst eller förmögenhet
som beslutats av taxeringsnämnd. Förslaget innebär att lokal skattemyndighet
och i visst fall även annan myndighet som handhar längdföring får möjlighet
att rätta i förslaget närmare angivna uppenbara felaktigheter i sådan
taxering.

De nya bestämmelserna är avsedda att kunna tillämpas redan innevarande
år.

Det ovannämnda författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, dels att rubriken närmast före 59 § taxeringsförordningen
den 23 november 19561 skall lyda »VIII. Om taxeringsnämndernas
verksamhet m. in.» dels att i nämnda förordning skall införas en ny
paragraf, 72 a §, av nedan angiven lydelse.

72 a §.

Har taxering för inkomst eller förmögenhet som beslutats av taxeringsnämnd
icke införts i taxeringslängd inom föreskriven tid eller har sådan
taxering införts för annan än den taxeringen avsett eller eljest uppenbarli 1

Rubrikens nuvarande lydelse: VIII. Om taxeringsnämndernas verksamhet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 39

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965

gen införts felaktigt i taxeringslängd, må den myndighet som ombesörjt
längdföringen besluta om rättelse av taxeringslängden i denna del.

Har taxering av fysisk person eller dödsbo för inkomst eller förmögenhet
som beslutats av taxeringsnämnd blivit oriktig till följd av

1) uppenbar felräkning eller uppenbart felaktig överföring av belopp i
deklaration,

2) uppenbar felaktighet i fråga om belopp som angiver fastighets taxeringsvärde
eller avdrag som medgives skattskyldig utan särskild utredning,

3) uppenbar felaktighet i fråga om allmänt avdrag, vars rätta belopp
framgår av debitering, eller avdrag för premier och andra avgifter, som
avses i 46 § 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen eller motsvarande
avdrag enligt 4 § 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt
eller avdrag enligt 46 § 3 mom. nämnda lag eller 4 § 2 mom.
nämnda förordning eller i fråga om ortsavdrag,

må den myndighet som har att ombesörja längdföring av taxeringen, om
ej särskilda skäl föranleda att prövningsnämnden bör avgöra frågan, besluta
om rättelse i denna del därest rättelse ej medför höjning av den beskattningsbara
inkomsten.

Efter utgången av mars månad året efter taxeringsåret må rättelse enligt
denna paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktighet av
den art som denna paragraf avser dessförinnan gjorts hos den som har att
besluta om rättelsen.

Innan rättelse beslutas skall, om detta ej är överflödigt, yttrande inhämtas
från taxeringsnämndens ordförande.

Beslutas rättelse eller vägras rättelse som den skattskyldige yrkat, skall,
om detta ej är uppenbart överflödigt, beslutet inom två veckor tillställas den
skattskyldige i den ordning som i 69 § 4 mom. andra stycket föreskrives
i fråga om underrättelse beträffande taxeringsnämnds beslut.

Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf må ej föras
särskilt. Talan mot taxeringen må även i den del beslutet avser föras hos
prövningsnämnden i den ordning som föreskrives i 74, 76, 100 och 101 §§.

Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf
meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Till utskottet har hänvisats den i anledning av propositionen väckta motionen
II: 902 av herr Sjöholm in. fl., vari hemställts, att riksdagen i samband
med behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 131 hos Kungl.
Maj :t anhåller om sådant tillägg til! föreslagen förordning att däri innefattas
också möjlighet till rättelse av uppenbart fel i samband med allmän och
särskild fastighetstaxering på sätt och i omfattning som i 72 a § första stycket
samt andra stycket första punkten avses.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 468 av herr Holmberg m. fl. och II: 567
av fröken Elmén m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning på sätt i motionerna anförts och för -

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965

slag till riksdagen om åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rätts*
säkerhet i skatteärenden;

2) de likalydande motionerna 1:477 av herrar Risberg och Strandberg
samt II: 580 av herrar Nordgren och Petersson, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att kostnader för deklarationshjälp samt för erforderlig
hjälp vid tvister och mål rörande beskattning skall anses såsom kostnad för
intäktens förvärvande för såväl fysisk som juridisk person samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext;

3) de likalydande motionerna I: 478 av herr Schött samt II: 564 av herrar
Bengtson i Solna och Nordgren, vari hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att

dels frågan om auktorisation av deklarationsupprättare tages upp till
prövning,

dels informationen till deklaranterna effektiviseras genom bättre utnyttjande
av film och TV,

dels ock deklaranternas arbete underlättas genom att erforderliga blanketter
tillhandahålles i god tid»; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 608 av herrar Johan Olsson och Svanström
samt II: 364 av herr Elmstedt, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en allsidig och skyndsam utredning beträffande
möjligheterna att underlätta för den enskilde skattebetalaren att
fullgöra sin deklarations- och uppgiftsskyldighet samt beträffande formerna
för en intensifierad upplysningsverksamhet kring hithörande frågor i enlighet
med vad i motionerna anförts.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 38 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av föreliggande proposition
jämte de vid riksdagens början väckta motionerna till innevarande års höstsession.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 477, II: 364, II: 564, II: 567 och II: 902.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

Inledning, s. 3—4.

Gällande bestämmelser, s. 4—6.

Frågans bakgrund och allmän motivering, s. 7—42.

Specialmotivering, s. 42—48.

Hemställan, s. 48.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 är 1965

Motionerna

Motionärerna i motionerna I: 468 och II: 567 framhåller att enligt deras
mening rättssäkerhetsfrågorna i skatteärenden ännu inte lösts på ett i allo
tillfredsställande sätt. Genom den ökade komplexiteten i skattelagarna ökar
riskerna för rättsförluster för den enskilde.

Om rättsskyddet inte upprätthålls, minskar medborgarnas respekt för
skattelagstiftningen och detta reducerar möjligheterna att uppnå en väl
fungerande taxeringskontroll.

Motionärerna understryker att justitieombudsmannen i ett remissyttrande
till 1964 års bevillningsutskott framhållit att han »mycket ofta iakttagit
brister» i tillämpningen ar'' taxeringsförordningens bestämmelser om kommunicering
mellan taxeringsnämnderna och de skattskyldiga och att han
funnit sig »föranlåten att ägna förevarande spörsmål särskild uppmärksamhet».
Enligt motionärerna bör gällande tillämpningsföreskrifter på förevarande
område därför snarast överses.

Omsorgen om den enskildes rättssäkerhet sträcker sig i straffprocessen
väsentligt längre än i taxeringsförfarandet. Trots att både åklagaren i
straffprocessen och taxeringsintendenten, kronoombudet och taxeringsassistenten
i taxeringsförfarandet har att tillämpa objektivitetsprincipen, d. v. s.
också anmäla de fakta som är gynnsamma för den misstänkte, resp. den
skattskyldige, har åklagarens principiellt opartiska ställning ansetts inte
erbjuda ett tillräckligt rättsskydd i straffprocessen. Den misstänkte har rätt
att biträdas av försvarare och om han själv inte utsett sådan skall rätten förordna
offentlig försvarare för den misstänkte. Tillskapandet av en särskild
befattningshavare med uppgift att bevaka den enskildes rätt i skatteärenden
gentemot taxeringsintendenten skulle, menar motionärerna, utgöra ett från
rättsvärnets synpunkt värdefullt komplement till reglerna att det allmännas
representant ex officio skall verka till de skattskyldigas fördel.

Motionärerna förordar vidare tillsättandet av en särskild tjänst vid JOämbetet
för prövning av skatteärenden och anser att regler bör införas
som medger rätt för enskild att erhålla kostnadsersättning av allmänna medel
i förvaltningsärenden.

Avslutningsvis framhåller motionärerna att de områden, där ett fortsatt
reformarbete är angeläget, visserligen är föremål helt eller delvis för utredningsarbete.
Enligt motionärerna skulle dock den enskildes ställning i skatteärenden
bättre och mer koncentrerat belysas av en utredning än — såsom
nu är fallet — genom en uppdelning av delfrågor på flera olika utredningar.
Den av motionärerna förordade utredningen bör få i uppdrag dels att -—
i syfte att få en samlad bedömning av den enskildes rättsskydd i skattefrågorna
— bereda det material som andra aktuella utredningar förebragt,

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965 5

dels att undersöka områden i detta problemkomplex som ännu ej utretts
på ett tillfredsställande sätt.

Motionärerna i motionerna 1: 477 och ll: 580 framhåller att det — för att
nedbringa antalet avvikelser som beror på felräkning respektive misstolkning
av gällande bestämmelser — torde vara av intresse att den deklarationsskyldige
anlitar sakkunnig hjälp vid deklarationens upprättande. Flertalet
deklaranter tycks emellertid anse utgiften för anlitande av kunnig
hjälp onödig eftersom kostnaden inte är avdragsgill. Det torde vara ett berättigat
krav att kostnaden för medhjälp vid deklarations upprättande får
avdragas av såväl fysisk som juridisk person som en kostnad för intäktens
förvärvande. Samma sak bör enligt motionärerna gälla den kostnad en
skattskyldig kan åsamkas till följd av att han anser sig böra anlita biträde
i en taxeringsprocess.

I motionerna I: >H8 och II: 56i framhålles att allt fler skattskyldiga, till
följd av att deklarationsförfarandet numera blivit alltmer komplicerat, söker
hjälp hos s. k. deklarationsbyråer. Det är emellertid inte lätt för den
hjälpsökande att bedöma vederbörandes kvalifikationer. Under sådana förhållanden
framstår det enligt motionärernas mening som angeläget att för
kvalificerade deklarationsupprättare inrätta någon form av officiell auktorisation.

Även om en tänkt auktorisation kom till stånd, skulle emellertid antalet
experter som kan bistå den skattskyldige vara otillräckligt. Som en komplettering
skulle det därför vara önskvärt att statsverket lät inspela en film,
avsedd för TV, om deklarationens upprättande, vilken film skulle rikta sig
till löntagare.

Även för den som anser sig kunna upprätta sin deklaration på egen hand,
skulle arbetet på flera sätt kunna underlättas. Erforderliga blanketter ändras
praktiskt taget varje år antingen på grund av nya författningar eller
därför att myndigheterna önskar ytterligare upplysningar av den skattskyldige.
Det får då anses vara ett berättigat krav att dessa blanketter tillhandahålles
i god tid. Särskilt berättigat är detta krav när en helt ny blankett
införes.

Liknande synpunkter framföres i motionerna I: 608 och II: 361. Motionärerna
anser alt det föreligger ett stort behov av en generell upplysningsverksamhet
från skattemyndigheternas sida gentemot medborgarna och ifrågasätter
om inte nya vägar bör prövas för denna verksamhet och större resurser
satsas på densamma. Vid sidan härav torde emellertid ett växande
behov av individuell vägledning för den skattskyldige finnas. I praktiken
visar det sig nämligen att de informationsvägar som taxeringsförordningen
anvisar ler sig svårtillgängliga för den enskilde, främst därför att taxeringsnämndsordförandena
liksom tjänstemän vid häradsskrivarkontor och prövningsnämndskanslier
av honom uppfattas som »parter i målet». Möjlighe -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965

terna att hos riksskattenämnden erhålla förhandsbesked torde — på grund
av de därmed förenade kostnaderna — företrädesvis vara reserverade för
större och tvistigare skattefrågor, varför denna informationsväg torde sakna
betydelse för den mer vardagligt betonade rådgivningen.

Ett av de huvudargument som allmänna skatteberedningen hade för sitt
förslag var det nuvarande skattesystemets svåröverskådlighet och tungroddhet
ur administrativ synpunkt. Då beredningens förslag till förenkling av
skattesystemet nu förefaller att skjutas på framtiden och det befintliga
skattesystemet i avvaktan på en enhetlig reform förses med flera provisorier,
finns det enligt motionärernas mening särskild anledning att förbättra
informationen till den enskilde skattebetalaren.

Motionärerna i motionen II: 902, slutligen, anser förslaget i propositionen
så till vida bristfälligt att det förenklade systemet inte avses bli tillämpligt
med avseende å allmän och särskild fastighetstaxering. I samband med företagen
omgestaltning av fastighetslängden har ett särskilt starkt behov av
möjligheter till förenkling av rättelseförfarandet i fråga om uppenbara fel
vid fastighetstaxering redan anmält sig. Den nya utformningen av fastighetslängden
förutsätter begagnandet av ett kodsystem, och varje felaktighet
vid användandet av detta får mer eller mindre omfattande konsekvenser
som direkt medför att taxeringen blir i ett eller annat avseende felaktig.

En önskvärd förenkling av taxeringsförfarandet bör enligt motionärernas
mening innesluta ett så omfattande handläggningsområde som möjligt under
förutsättning av att förenklingsreglerna är anpassbara till handläggningsförfarandet.
Så är förhållandet i fråga om fastighetstaxeringen.

Utskottet

Felaktigheter i taxeringar som fastställts av taxeringsnämnd eller fastighetstaxeringsnämnd
kan enligt gällande taxeringsförordning i princip rättas
endast genom besvär till prövningsnämnden resp. fastighetsprövningsnämnden
eller mellankommunala prövningsnämnden. En viss möjlighet att rätta
felaktigheter i taxeringar föreligger enligt 45 § 3 mom. och 76 § 3 mom. taxeringsförordningen,
vari uttalas att felaktigheter, som inte omedelbart kan
rättas »i vederbörlig ordning», utan dröjsmål skall anmälas till taxeringsintendenten
i länet. Med rättelse »i vederbörlig ordning» förstås att felaktigheter
i fråga om inkomst- och förmögenhetstaxering samt i fråga om allmän
fastighetstaxering, vilka uppmärksammas av den lokala skattemyndigheten,
skall kunna rättas av taxeringsnämnden resp. fastighetstaxeringsnämnden.
Förutsättningen för att en sådan rättelse skall komma till stånd är att nämnden
inte avslutat sitt arbete för taxeringsåret. Enär så sker relativt tidigt —
i fråga om taxeringsnämnd senast den 30 juni samt i fråga om fastighets -

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965

taxeringsnämnd den 25 mars i länen och den 15 juni i Stockholm —■ och felaktigheter
i allmänhet inte upptäcks förrän efter taxeringsperiodens slut,
har sistnämnda rättelseinstitut endast eu begränsad betydelse.

Rättelse av felräkning, misskrivning eller annan uppenbar felaktighet i en
taxering, som åsatts av taxeringsnämnd, kan således lör närvarande i regel
vinnas endast genom besvär till prövningsnämnden. Sådana besvär kan enligt
87 § taxeringsförordningen avgöras som enmansmål, dvs. av ordföranden
i nämnden ensam. Detta förfarande, som tillämpats sedan den 1 januari
1958, har givetvis inneburit en avsevärd förenkling. Senare års erfarenhet
har emellertid visat att också systemet med enmansmål är allttör omständligt
och tidskrävande i fråga om rättelse av uppenbara taxeringsfel.

Mot bakgrunden härav och med hänsyn till att genom eftergranskning av
taxeringsnämndernas arbete efter taxeringsperiodens slut årligen brukar
framkomma ett inte ringa antal felaktigheter av teknisk och annan natur
måste förslaget i propositionen om ett förenklat rättelseförfarande hälsas
med tillfredsställelse. Utskottet finner reglerna väl ägnade att tillgodose de
skattskyldigas berättigade krav att erhålla snabb rättelse av uppenbara felaktigheter
i taxeringen men vill — i likhet med departementschefen — understryka,
att det nya rättelseförfarandet måste ses uteslutande som en ersättning
för självrättelse från taxeringsnämnds sida. Från rättssäkerhetssynpunkt
framstår det som särskilt angeläget att det föreslagna rättelseinstitutet
begränsas till helt uppenbara fel. Därför bör — såsom också förutsättes i
propositionen — innan felaktigheter avhjälps samråd i stor utsträckning ske
mellan den lokala skattemyndigheten och vederbörande taxeringsnämndsordförande.
Felaktigheter, vilkas bedömande fordrar tolkning av författningsbestämmelser,
bör, såsom hittills, avhjälpas genom besvär till prövningsnämnden.
Eljest kan den nuvarande instansordningen komma att brytas
och fara för kompetenskonflikter uppkomma.

1 motionen II: 902 av herr Sjöholm in. fl. har yrkats lagstiftning av innebörd
att uppenbara felaktigheter i samband med allmän och särskild fastighetstaxering
innefattas i det föreslagna rättelseförfarandet. Motionärerna
bär till stöd för sitt yrkande framhållit, att i samband med företagen omgestaltning
av fastighetslängden ett starkt behov av möjligheter till förenkling
av rättelseförfarandet redan anmält sig. Den nya utformningen av fastighetslängden
förutsätter begagnandet av ett kodsystem, och varje felaktighet
vid användandet av detta får mer eller mindre omfattande konsekvenser
som direkt medför afl taxeringen blir i ett eller annat avseende felaktig.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden bär i skrivelse till riksskattenämnden
i juni 1965 uppgivit att de fastighetslängder i Stockholms
och Östergötlands län, som under År 1965 skall användas för fortsatt ADBuppläggning,
visat sig innehålla talrika fel, bl. a. med avseende å åsatt skattepliktskod.
Enär det kunde antagas att dylika fel var allmänt förekommande
och hos vissa taxeringsintendenter yppats skiljaktiga meningar rörande be -

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965

hovet av och metodiken vid rättelse av förekommande fel, har centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden hemställt, att riksskattenämnden måtte
lämna erforderliga anvisningar hur fel vid längdföringen av 1965 års allmänna
fastighetstaxering skall behandlas.

Riksskattenämnden har med anledning härav i anvisningar, vilka utfärdats
i september i år, meddelat, att fel av rent teknisk art och sådana fel,
där eu jämförelse mellan anteckningarna på deklarationen och i längden
otvetydigt ger vid handen, att fråga allenast är om ett felaktigt eller ofullständigt
införande i längden, torde kunna rättas annorledes än genom beslut
av fastighetsprövningsnämnd utan risk för att den skattskyldiges rättssäkerlietsintresse
trädes för när. Dylika fel bör därför i samråd med lokal skattemyndighet
förtecknas och överlämnas till den lokala skattemyndigheten för
att rättas genom dennas försorg. Det föreslagna rättelseförfarandet bör enligt
riksskattenämndens mening inskränkas till att avse åtgärder av betydelse
lör ADB-uppläggningen. I lråga om felaktigheter av annan art bör det ankomma
på taxeringsintendent att hos fastighetsprövningsnämnd göra framställningar
om de åtgärder som erfordras för åstadkommande av en med
skatteförfattningarna överensstämmande, jämn och likformig taxering.

De felaktigheter i fråga om fastighetstaxering vilka motionärerna vill inbegripa
i ett förenklat rättelseförfarande tycks i huvudsak vara sådana, som
enligt den berörda riksskattenämndsanvisningen bör kunna avhjälpas enligt
ett dylikt rättelseförfarande. Motionärernas krav kan således med denna anvisning
anses i huvudsak tillgodosett. Anledningen till att man i propositionen
i ett förenklat förfarande inte velat generellt inbegripa vare sig allmän
eller särskild fastighetstaxering torde vara fastighetstaxeringens speciella
karaktär och hänsynen till den skattskyldiges rättssäkerhetsintresse.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionen II: 902.

Utskottet övergår härefter till att behandla de vid riksdagens början väckta
motionerna.

I de likalydande motionerna 1: 468 av herr Holmberg in. fl. och II: 567 av
fröken Elmén in. fl. har framställts yrkande om utredning och förslag till
åtgärder ägnade att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.

Under det senaste decenniet har frågan om den enskildes rättsskydd i bl. a.
taxeringsprocessen varit föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang.
Samtidigt med att åtgärder i olika hänseenden vidtagits för att förstärka effektiviteten
i taxeringsarbetet har också en rad beslut fattats i syfte att förbättra
den skattskyldiges ställning i taxeringsprocessen. Enligt utskottets
mening har emellertid rättssäkerhetsfrågorna i skatteärenden ännu inte lösts
på ett tullt tillfredsställande sätt. I en tid, då beskattningsreglerna är mer
komplicerade än någonsin tidigare, är det av utomordentlig vikt att skattelagarna
utformas och tillämpas på ett sådant sätt att den enskildes rättssäkerhet
inte äventyras. Särskilt i fråga om tillämpningen av gällande bestäm -

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 3b år 1963

melser torde för närvarande råda avsevärda brister. Detta framgår för övrigt
av ett remissyttrande, som justitieombudsmannen i anledning av väckta motioner
avgav till 1964 års bevillningsutskott, därvid han bl. a. framhöll, att
lian vid prövning av klagomål och vid inspektioner »mycket ofta iakttagit
brister» i fråga om taxeringsprocessen i lägsta instans. Denna justitieombudsmannens
erfarenhet tyder enligt utskottets uppfattning på att åtskilligt
återstår att göra innan den enskildes rättssäkerhetsintresse kan anses fullt
tillgodosett.

Motionärerna har anvisat olika vägar för en fortsatt reformverksamhet.
För att komma till rätta med bristerna i taxeringsprocessen i lägre instans
bör enligt deras mening gällande tillämpningsföreskrifter snarast överses.
Vidare bör till länsstyrelserna knytas en särskild befattningshavare med
uppgift att bevaka den skattskyldiges rätt gentemot taxeringsintendenten
och vid JO-ämbetet tillsättas en befattningshavare med uppgift att pröva uteslutande
skatteärenden. Bland andra lämpliga åtgärder nämner motionärerna
införandet av regler om rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader
i taxeringsprocess.

Utskottet delar motionärernas uppfattning och tillstyrker således att den
töreslagna utredningen kommer till stånd. Vissa av de åtgärder som motionärerna
förordat har redan behandlats eller kommer att helt eller delvis
behandlas av olika utredningar. Andra angelägna fält ligger emellertid utanför
slutfört eller planerat utredningsarbete. Enligt utskottets uppfattning bör
problemen i fråga om den enskildes ställning i skatteärenden bättre och mer
koncentrerat kunna belysas av en utredning med denna speciella uppgift än
genom en uppdelning av delfrågor inom detta problemkomplex på flera olika
utredningar.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till utredningsyrkandet i motionerna
I: 468 och II: 567.

I motionerna I: 477 av herrar Risberg och Strandberg samt II: 580 av herrar
Nordgren och Petersson har yrkats lagstiftning av innebörd att kostnader
för deklarationshjälp och rättegångskostnader i skattemål skall utgöra
vid taxeringen avdragsgilla kostnader för intäkternas förvärvande för såväl
fysisk som juridisk person.

Frågan om avdrag för deklarations- och fullföljdskostnader hänger enligt
utskottets mening intimt samman med spörsmålet om ersättning av statsmedel
för kostnader i taxeringsmål. I den svenska förvaltningsprocessen gäller
för närvarande som allmän regel att sådan ersättning inte utgår. Taxeringsförordningen
saknar sålunda helt bestämmelser av denna art. Emellertid
har — som framgår av det föregående — besvärssakkunniga framlagt
förslag till regler om viss rätt för enskild part till ersättning av allmänna
medel för särskilda kostnader, vilka han ådragit sig vid fullgörandet av sina
utredningsplikter i ett förvaltningsärende.

Enligt utskottets mening bör den proposition, som på grundval av besvärs -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965

sakkunnigas arbete kan komina att föreläggas riksdagen, avvaktas innan
ställning tas till frågan om avdrag för kostnader för deklarationshjälp och
för rättegångskostnader i taxeringsmål.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna I: 477 och II: 580.

Utskottet har slutligen att taga ställning till de utredningsyrkanden i motionerna
I: 478 av herr Schött samt II: 564 av herrar Bengtson i Solna och
Nordgren ävensom i motionerna 1:608 av herrar Johan Olsson och Svanström
samt II: 364 av herr Elmstedt, vilka samtliga syftar till att genom upplysning
och annorledes underlätta de skattskyldigas fullgörande av deklarations-
och uppgiftsskyldighet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att man på allt sätt bör underlätta
deklarationsarbetet för de skattskyldiga. Ett gott taxeringsresultat förutsätter
insikter i deklarationsförfarandet och åtminstone elementära kunskaper
i skattelagstiftningen hos deklaranterna. Detta i sin tur förutsätter
såväl att generell upplysningsverksamhet äger rum som att de skattskyldiga
lar individuell vägledning i hithörande frågor. Vad först angår den generella
upplysningsverksamheten vill utskottet erinra om de särskilda upplysningsbroschyrer
som statsverket — i syfte att orientera de skattskyldiga om gällande
skattebestämmelser — sedan gammalt kostnadsfritt tillhandahåller
och som är avsedda att komplettera de i deklarationsblanketterna inskrivna
anvisningarna till ledning för fullgörandet av deklarationsskyldigheten. Upplysningsverksamhet
bedrives också av olika taxeringsmyndigheter, varjämte
som bekant näringsorganisationer, tidningar, banker m. fl. står till tjänst
med lättfattlig skatteinformation. Även för den individuella upplysningsverksamheten
är enligt utskottets mening sörjt genom den skattskyldiges möjligheter
att erhålla råd och upplysningar av personal på länsstyrelser och häradsskrivarkontor
in. in. samt genom möjligheten att erhålla förhandsbesked
från riksskattenämnden. Som motionärerna framhållit är det emellertid
— med det komplicerade skattesystem vi numera har — angeläget att alla
möjligheter till vägledning i skattefrågor tillvaratages i största möjliga utsträckning.
Inte minst torde information via massmedia, särskilt genom radio
och television, ha en avsevärd funktion att fylla.

Vad härefter angår tillhandahållandet av erforderliga blanketter vill utskottet
som sin uppfattning uttala att dylikt tillhandahållande oftast torde
ske så snart det över huvud taget är möjligt. I de fall då en lagstiftningsändring
görs sent på hösten kan det givetvis vara svårt för riksskattenämnden
att tillhandahålla nya blanketter redan i god tid före den 15 februari.

I detta sammanhang vill utskottet upplysa om att postverket vid 1966 års
taxering kommer att tillhandahålla deklarationsblanketter på ett stort antal
postkontor i landsorten.

Med hänsyn till det anförda och då enligt utskottets mening en officiell
auktorisation av deklarationsupprättare från flera synpunkter framstår som

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965 11

olämplig anser utskottet sig inte kunna biträda utredningsyrkandena i motionerna
I: 478 och II: 564 samt I: 608 och II: 364.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 131 och med avslag å motionen
II: 902 av herr Sjöholm m. fl. — antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

B) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 468 av herr Holmberg m. fl. och II: 567 av fröken
Elmén m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till riksdagen om åtgärder syftande till
att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:477 av herrar Risberg
och Strandberg samt II: 580 av herrar Nordgren och Petersson,

2) de likalydande motionerna I: 478 av herr Schött samt
II: 564 av herrar Bengtson i Solna och Nordgren,

3) de likalydande motionerna I: 608 av herrar Johan Olsson
och Svanström samt II: 364 av herr Elmstedt, ävensom

4) motionen II: 902 av herr Sjöholm m. fl.,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 4 november 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Stefanson*, Yngve Nilsson,
Tage Johansson, Lundström, Enarsson, Hellebladh, Paul Jansson, Sundin*
och Arne Pettersson*; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Vigelsbo, Asp*, Eriksson i Bäckmora,
Andersson i Essvik, Kristenson*, Larsson i Umeå*, Nyström*, Sterne
och Björkman.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965

Reservation

av herrar John Ericsson, Tage Johansson, Hellebladh, Paul Jansson, Arne
Pettersson, Brandt, Asp, Andersson i Essvik, Kristenson och Nyström, vilka

dels ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 8 rad
6 nedifrån med »Enligt utskottets» och slutar på s. 9 med »och II : 567.», bort
ersättas med text av följande lydelse:

»Bland viktigare sådana beslut må särskilt nämnas inrättandet av riksskattenämnden,
införande av den nya stadgan för kammarrätten samt framför
allt 1956 års taxeringsreform, vars främsta målsättning var att — jämsides
med en effektivisering av taxeringsarbetet — öka den skattskyldiges
rättsskydd i taxeringsprocessen. Även för närvarande försiggår ett reformarbete
som kan väntas resultera i beslut av avsevärd betydelse för rättssäkerheten
i förvaltningsärenden. Sålunda har besvärssakkunniga i sitt betänkande
»Lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27)» framlagt förslag
till bestämmelser om bl. a. förvaltningsärendens handläggning i första
instans, om besvärsförfarandet, om särskilda rättsmedel och om kostnad i
förvaltningsärenden. Förslaget, som för närvarande är föremål för Kungl.
Maj :ts prövning, torde, därest det genomföres, komma att i väsentlig utsträckning
tillgodose önskemål av den art som motionärerna framfört. Utskottet
vill också erinra om 1963 års JO-utredning, vilken har till uppgift
att överväga möjligheterna att genom förstärkning av JO-ämbetet minska
riskerna för rättsintrång inom olika ämnesområden. Utredningen har i sitt
arbete, som för övrigt slutförs i dagarna, prövat frågan om ombudsmannaämbetenas
lämpligaste organisation och verksamhetsformer. Därvid torde
utredningen också — inom ramen för utredningsdirektiven —ha beaktat de
skattskyldigas intresse av att få sina tillbörliga krav på rättsskydd i skatteärenden
uppfyllda. Stor betydelse i förevarande sammanhang torde även
kunna tillmätas arbetet inom förvaltningsdomstolskommittén, som har att
utreda frågan om den administrativa rättsskipningens omfattning och organisation,
samt landskontorsutredningens överväganden rörande taxeringsoch
uppbördsorganisationen.

Enligt utskottets mening är det uppenbart att de resultat, som kan komma
att framgå av sålunda slutfört eller pågående utredningsarbete, är av den
största betydelse för ett riktigt ställningstagande till frågan om och i vad
mån den av motionärerna begärda särskilda utredningen kan anses erforderlig.

Härutöver vill utskottet framhålla följande. Utskottet har tidigare upprepade
gånger — senast i betänkande nr 61 till förra årets riksdag — uttalat
att taxeringsförordningens regler för taxeringsprocessen enligt utskottets
mening måste anses fullt tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt och
att, i den mån brister i taxeringsnämndernas handläggning av skatteären -

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1965 13

den framkommit, detta berott på att bestämmelserna inte rätt tillämpats.
Av det remissyttrande, som justitieombudsmannen avgav till 1964 års bevillningsutskott,
framgår att — enligt hans erfarenhet — utvecklingen i
dessa hänseenden går i en för de skattskyldiga klart gynnsam riktning.

Vad särskilt angår motionärernas önskemål om tillsättandet av en särskild
befattningshavare med uppgift att bevaka de skattskyldigas rätt gentemot
taxeringsintendenten vill utskottet erinra om bestämmelsen i 1 § taxeringsförordningen
att inkomst- och förmögenhetstaxering skall ske i överensstämmelse
med skatteförfattningarna och med iakttagande av att taxeringarna
blir i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Taxeringsintendenten
har enligt särskild föreskrift i 17 § taxeringsförordningen att verka för
att taxeringarna blir likformiga och rättvisa, och enligt 101 § äger han i vissa
fall anföra besvär till den skattskyldiges förmån. Vidare må erinras om att
enligt 86 § taxeringsförordningen prövningsnämnden äger rätt att åsätta
en lägre taxering än som yrkats av någondera parten. Granskning av deklarationer
och prövning av besvär skall sålunda ske objektivt och med beaktande
av såväl de skattskyldigas som det allmännas intressen.

Slutligen vill utskottet framhålla, att förslaget i den förevarande propositionen
med största sannolikhet kommer att innebära att de s. k. enmansmålen
i prövningsnämnderna kraftigt minskar i antal. Därmed torde taxeringsintendentens
möjligheter att verka till förmån för de skattskyldiga
komma att öka.

Med det anförda anser utskottet sig böra avstyrka bifall till motionerna
I: 468 och II: 567.»

dels ock ansett, att utskottet under punkten B) bort hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 468 av herr Holmberg
in. fl. och II: 567 av fröken Elmén m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

MABCUS BOIC7R STHLM 1965 650028