RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40 ANDRA KAMMAREN 1964

10—11 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 10 december

Sid.

Meddelande ang. 1965 års remissdebatt m. m..................... 3

Hustrutillägg till folkpension på grund av hustrus egen sjuklighet... 3

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.................... 5

Meddelande om enkel fråga av herr Spångberg ang. behandlingen av
vapenfria värnpliktiga....................................... 98

Fredagen den 11 december

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m. (forts.)............. 99

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 10 december

Första lagutskottets utlåtande nr 50, ang. ändrad lydelse av lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt samt ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o) och

17:o) samma lag........................................... 3

Andra lagutskottets utlåtande nr 71, om hustrutillägg till folkpension på

grund av hustrus egen sjuklighet............................. 3

— nr 72, ang. ändring i lagen om nykterhetsvård................... 5

Fredagen den 11 december

Val av suppleanter för fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret 99 1

1 —Andra kammarens protokoll 1964. Nr 40

W * •

It.

JlJhmotoh^ |w^j ^K:iOAa8>o>i

L .

/. tf H A M if A >1 / Ii O A i: 0> f./

isdf/wwh i |—-Öl,

.US .Öl

’-

. . .• . .{fl , M !Jc<J .»Iwiirm fn, ...li: ■ ,

• 2; i i • , ''.''tPOfflT »it '' ^SiJlf UfLUitl •

............. . , :•:■••.!''•,> ■'' i

•n it .■ : ■

...............................t,4->'' >»rS(j«nt - t i»i ■

ijiiurvj.fi I I n>*5>

...... : : I ''

(► i n*l>

Y:> _! tu;'';!nu	’ ;fi • -U>> :?''»	■-.r.r. i.;	i",'' mU»»tte 1 *.	V.UfA
jo: 1“ ? t v ’■ • P I-};:'' - f ]} • j *< 11. j	• . .Sfi:	''tyy. ii	•''-1 •*>'';!/ A:.,?''	Vf
i 1 i>ff •.uj \! 1 >} ; i 1 v t.... i: •'' • t	''.Til* /no K ''		. liv* S i»T i i■" < . ■''	i.

. il:

A C <»''<b ?y **.y;hvr$

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Torsdagen den 10 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
december.

§ 2

Meddelande ang. 1965 års remissdebatt

m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter vederbörligt samråd får jag
meddela, att 1965 års remissdebatt enligt
föreliggande planer avses skola ta
sin början tisdagen den 19 januari.

Dagens sammanträde kommer att avslutas
omkring kl. 17.00; såsom tidigare
meddelats hålles alltså icke något kvällsplenum.
överläggningen med anledning
av särskilda utskottets utlåtande nr 1
angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. kommer att fortsättas
vid morgondagens sammanträde,
som tar sin början kl. 11.00. Sedan beslut
fattats i nämnda ärende och övriga
på fredagslistan som två gånger
bordlagda upptagna ärenden besvaras
några interpellationer. Fredagens plenum
börjar sålunda med fortsatt överläggning
om gymnasiereformen och slutar
med interpellationssvar.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40.

§ 4

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
4:o), ll:o), 16:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt, till den del propo -

sitionen ännu icke av riksdagen behandlats,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 17:o)
samma lag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Hustrutillägg till folkpension på grund
av hustrus egen sjuklighet

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av väckt motion
om hustrutillägg till folkpension på
grund av hustrus egen sjuklighet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I andra lagutskottets
utlåtande nr 71 har behandlats en motion
av mig och några medmotionärer,
med nr 165, där vi har begärt utredning
om hustrutillägget.

Före den 16 maj 1962 då riksdagen
fattade beslut om lagen om allmän försäkring
kunde hustrutillägg utgå till
kvinna, som var mellan 50 och 60 år
gammal, på grund av hennes egen ohälsa,
då hon var gift med åldring eller
invalid. I praxis hade man som villkor
satt, att hustrutillägget i allmänhet utbetalades
om arbetsförmågan var nedsatt
med 50 procent.

Redan 1946 fastslog departementschefen
vid antagandet av den tidens nya
pensionsordning, att det inte var rimligt
att två makar skulle existera på den
enes ålders- eller förtidspension och
att ett hustrutillägg därför borde utgå
till den kvinna som var gift med en
åldring eller förtidspensionär.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Hustrutillägg till folkpension på grund av hustrus egen sjuklighet

Det har nu visat sig, att den nuvarande
ordningen innebär en försämring
för vissa kvinnor, eftersom enligt den
praxis som riksförsäkringsverket redovisar
i andra lagutskottets utlåtande
inget hustrutillägg för egen ohälsa kan
utgå för kvinnor som är mellan 50 och
60 år gamla. Dessa kvinnor hänvisas
till att söka sjukpension, och enligt nu
gällande regler har de också möjlighet
att få sjukpension — eller förtidspension
som det numera heter — om arbetsförmågan
är nedsatt till 50 procent.
Pensionen utgår emellertid då endast
med en tredjedel av det fulla beloppet.
Detta innebär alltså en betydande försämring
för de berörda kvinnorna mot
de förhållanden som gällde innan riksdagen
antog lagen om allmän försäkring.

När riksförsäkringsverket har förklarat
sin praxis på detta område har verket
stött sig på 1958 års socialförsäkringskommitté,
som uppenbarligen förtidsdiskonterade
de betydande förbättringar,
som tilläggspensioneringen skulle
medföra, och därför förklarade att
hustrutillägg på grund av kvinnans
egen ohälsa i fortsättningen inte skulle
förekomma. Vi det tillfälle då lagen
antogs sade departementschefen, att han
tillstyrkte kommitténs förslag. Vid riksdagsbehandlingen
gjordes inte heller
några invändningar mot de propåer
som framförts av 1958 års socialförsäkringskommitté.

I vår motion har vi pekat på detta
och begärt en förändring. Utskottet har
bekräftat att den av oss påtalade praxis
verkligen är gällande och också ställt
sig förstående så till vida som utskottet
har sagt, att »när riksdagen genom lagen
om allmän försäkring bl. a. införde
förbättrade invalidpensioner inom folkpensioneringen
torde avsikten icke ha
varit att dessa skulle ersätta andra förmånligare
bidrag». Utskottet har också
anfört att det nu aktuella stadgandet
är allmänt avfattat och att frågan huruvida
särskilda skäl föreligger för un -

dantag från 60-årsregeln uppenbarligen
får bedömas från fall till fall.

Utskottet har också framhållit att
något utslag ännu inte meddelats i försäkringsdomstolen
och att saken därmed
formellt står öppen. Det kan vara
riktigt att man inte skall ingripa i pågående
rättsskipning på området, men
utskottet har ju inte ens redovisat om
något ärende för närvarande är föremål
för försäkringsdomstolens prövning
eller om det kan förväntas något vägledande
utslag under den närmaste tiden.
Det är orimligt att kräva att de
människor, som här kommer att sitta
i kläm, skall vänta på att det om något
eller några år kommer upp något ärende
av detta slag till behandling i försäkringsdomstolen.

Utskottet har vidare sagt att om någon
enligt den nya lagstiftningen är berättigad
till såväl förtidspension som
hustrutillägg bör den i andra sammanhang
inom folkpensioneringen gällande
principen, att den försäkrade skall erhålla
den största av alternativa förmåner,
gälla även i detta fall. Det är naturligtvis
riktigt, att man i allmänhet
tillämpar denna princip i fall av kolliderande
förmåner. Men med den praxis
som riksförsäkringsverket här har redovisat
är situationen inte den, att förmånerna
kolliderar. Följer man riksförsäkringsverkets
praxis är vederbörande
inte berättigad till hustrutillägg
utan endast till förtidspension. Utskottets
resonemang på den punkten hjälper
alltså inte dem som det här gäller utan
dessa får fortfarande vänta på att få
sina förmåner förbättrade.

Olägenheterna har visat sig särskilt
påfallande på de orter, där det över
huvud taget inte finns någon kvinnlig
arbetsmarknad. Om en kvinna varit gift
med en fabriksarbetare, skogsarbetare
eller hemmansägare som har blivit folkpensionerad
eller förtidspensionerad
och hon har skött hushållet under hela
sin aktiva tid, kan det inte krävas av
henne att hon vid 50—55 års ålder skall

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ut och söka ett arbete, när hennes hälsotillstånd
är så svagt som det är i de
aktuella fallen. Och även om det skulle
kunna krävas av henne, finns det oftast
inte något som helst arbete för
kvinnlig arbetskraft på dessa orter. Familjen
tvingas därför att leva på betydligt
sämre standard än som väl var
målsättningen redan vid 1946 års beslut.

Herr talman! Jag skall inte besvära
kammaren med något yrkande. Det är
möjligt att detta ärende inte närmast
hör hemma hos Kungl. Maj:t utan kanske
snarare hos den utredning som
sysslar med kvarstående pensionsfrågor
och som leds av presidenten Liss
Granqvist. Men på det ena eller andra
sättet måste saken aktualiseras inom
rimlig tid, om det nu inte blir ett utslag
i försäkringsdomstolen, som tillgodoser
våra krav.

Herr talman! Jag har alltså inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Reformering av de gymnasiala skolorna
m. m.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 1. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformering av
de gymnasiala skolorna in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 171, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över eckle -

siastikärenden för den 16 oktober 1964,
föreslagit riksdagen att i överensstämmelse
med vad departementschefen förordat 1.

besluta att fr. o. m. den 1 juli 1966
skulle finnas en kommunal gymnasial
skola, benämd gymnasium, vilken byggde
på grundskolan samt gåve en vidgad
och fördjupad allmän och i viss utsträckning
målinriktad utbildning lämpad
som grund för studier vid universitet
och högskolor och för omedelbar
yrkesutövning;

2. besluta att med utgången av juni
1966 nuvarande statliga och kommunala
allmänna gymnasier så ock tekniska
gymnasier och kommunala handelsgymnasier
skulle upphöra och att
den 1 juli 1966 ännu ej avslutade lärokurser
inom dessa gymnasier skulle fullföljas
inom ramen för det nya gymnasiet; 3.

godkänna av departementschefen
angivna grunder och riktlinjer för det
nya gymnasiets organisation och verksamhet,
innebärande

a) att i gymnasiet skulle finnas fem
huvudstudievägar, fr. o. in. årskurs 2
benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig,
ekonomisk, naturvetenskaplig
och teknisk linje, med de grenar och
varianter Kungl. Maj:t bestämde,

b) att gymnasiets huvudstudievägar
skulle vara treåriga utom den tekniska,
som skulle vara fyraårig med en avgångsetapp
efter tre årskurser,

c) att vid gymnasiet finge förekomma
påbyggnadskurser enligt av departementschefen
förordade grunder,

d) att läsåret i gymnasiet skulle omfatta
39 veckor samt timplanen upptaga
34 veckotimmar i årskurs 1, 32 i årskurs
2, 30 i årskurs 3 samt 35 i årskurs
4 på den tekniska linjen, med möjlighet
att i vissa ämnen företaga gruppuppdelning
eller meddela frivillig undervisning
enligt av departementschefen förordade
grunder,

e) att den enskilde elevens studieprogram
skulle kunna varieras genom till -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1904

Reformering av de gymnasiala skolorna m.

val av frivilliga ämnen eller bortval av
vissa ämnen enligt av departementschefen
förordade grunder,

f) att klasser och grupper samt förlängd
undervisning och stödundervisning
anordnades enligt av departementschefen
förordade grunder samt

g) att gymnasiet i övrigt finge i sina
huvuddrag den utformning och det innehåll,
som departementschefen i skilda
hänseenden förordat;

4. besluta att fr. o. m. den 1 juli
1966 skulle finnas en kommunal gymnasial
skola, benämd fackskola, vilken
byggde på grundskolan och gåve dels
en vidgad och fördjupad allmän utbildning,
dels en yrkesinriktad utbildning; 5.

godkänna av departementschefen
angivna grunder och riktlinjer för fackskolans
organisation och verksamhet,
innebärande

a) att i fackskolan skulle finnas tre
linjer, benämnda social, ekonomisk och
teknisk linje, med de grenar och varianter
Kungl. Maj :t bestämde,

b) att fackskolan skulle vara tvåårig,

c) att läsåret i fackskolan skulle omfatta
39 veckor samt timplanen upptaga
35 veckotimmar i vardera årskursen,
med möjlighet att i vissa ämnen företaga
gruppuppdelning eller meddela frivillig
undervisning enligt av departementschefen
förordade grunder,

d) att klasser och grupper anordnades
enligt av departementschefen förordade
grunder samt

e) att fackskolan i övrigt finge i sina
huvuddrag den utformning och det innehåll,
som departementschefen i skilda
hänseenden förordat;

6. godkänna av departementschefen
förordade grunder för behörighet till
studier vid universitet och högskolor
efter avslutad studiegång i gymnasiet;

7. godkänna av departementschefen
förordade riktpunkter och planeringsprinciper
för de gymnasiala skolornas
utbyggnad under 1960-talet;

8. godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för övergången till
det nya gymnasiet och införandet av
fackskolan samt därmed sammanhängande
åtgärder;

9. godkänna att på gymnasiet tills
vidare bibehölles teknisk specialkurs
och ettårig handelsgymnasiekurs för
studenter;

10. besluta att i gymnasiet och fackskolan
skulle finnas skolledare, lärare
och andra befattningshavare i enlighet
med av departementschefen angivna
riktlinjer samt godkänna av departementschefen
förordade grunder för befattningshavarnas
anställnings- och
tjänstgöringsförhållanden;

11. godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för folkhögskolans
fortsatta verksamhet;

12. besluta om inrättande av en till
skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion
med sammansättning och uppgifter
enligt av departementschefen förordade
grunder;

13. besluta att centralt skulle anordnas
en verksamhet för konstruktion, utprövning,
framställning och distribution
av prov för hela skolväsendet i enlighet
med av departementschefen angivna
riktlinjer;

14. godkänna den i propositionen redovisade
överenskommelsen angående
anställnings- och avlöningsvillkor m. m.
för skolledare och lärare vid kommunala
gymnasier och fackskolor m. fl.;

15. godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till

a) driftkostnader för gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan,

b) undervisningsmateriel för gymnasiet
och fackskolan,

c) byggnadsarbeten för gymnasiet,
fackskolan och sjöbefälsskolorna;

16. godkänna av departementschefen
förordade grunder för fördelning mellan
staten och kommunerna av kostnader
för studiedagar m. in.;

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

17. godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för statligt stöd till
privata gymnasier och fackskolor;

18. godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
rektorslöner vid kommunala allmänna
gymnasier för budgetåren 1961/66;

19. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
av förslagen betingade ändringar i
avlönings- och pensionsförfattningar
som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut;

20. bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen angivna grunder
och riktlinjer utfärda de bestämmelser
och andra föreskrifter, fatta de beslut
samt i övrigt vidta de åtgärder, soin
fordrades för den av departementschefen
förordade reformeringen av de gymnasiala
skolorna;

21. anta inom ecklesiastikdepartementet
upprättat förslag till lag om ändring
i skollagen den 6 juni 1962 (nr
319).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås på grundval
av 1960 års gymnasieutredning och fackskoleutredningen
införande fr. o. m. den
1 juli 1966 dels av en kommunal skola,
benämnd gymnasium, vilken skall ersätta
nuvarande statliga och kommunala
allmänna gymnasier samt statliga
tekniska gymnasier och kommunala
handelsgymnasier, dels av en kommunal
gymnasial skola, benämnd fackskola.
Den omdaning av det gymnasiala
skolsystemet, som härigenom påbörjas,
avses skola i kommande etapper
följas av en reformering av yrkesskolan
och den gymnasiala vuxenutbildningen.

Reformens huvudsyfte är att skapa
ett system av studievägar inom gymnasiet
och fackskolan, vilket kompletterat
med utbildningslinjerna inom yrkesskolan
svarar mot ungdomarnas önske -

mål och samhällets behov. Den som genomgått
grundskola skall kunna så
långt det är praktiskt möjligt fä den
ytterligare utbildning som passar hans
intressen och förutsättningar. Detta innebär
också att eleverna skall ha möjlighet
byta studieväg eller bygga på eu
redan avslutad utbildning.

I gymnasier och fackskolor intas för
närvarande sammanlagt drygt en fjärdedel
av årskullen. I propositionen beräknas
det nya gymnasiet och fackskolan
under 1960-talet bli utbyggda till
en sammanlagd kapacitet, som omkring
år 1970 motsvarar en intagning av ca
50 % av årskullen. Huvuddelen av ökningen
avses falla på fackskolan. Som
riktpunkt för omfattningen vid sistnämnda
tidpunkt förordas att i gymnasiet
intages ca 30 % och i fackskolan
ca 20 % av årskullen. Inom gymnasiet
förutsättes de yrkesinriktade utbildningslinjerna
fortsätta att öka sin andel
av eleverna.

Med hänsyn till att de angivna genomsnittstalen
för hela landet är riktpunkter,
som på längre sikt kan behöva
ändras, bör det gymnasiala skolsystemet,
både i fråga om inre och yttre organisation,
ges en elastisk utformning,
så att det smidigt kan anpassas till nya
förhållanden.

Vid skolplaneringen skall eftersträvas
att flertalet studievägar inom gymnasiet,
fackskolan och på längre sikt
även yrkesskolan erbjudes på varje ort
där gymnasial utbildning anordnas. För
de enskilda orterna förordas en lokalmässig,
s. k. horisontell samordning av
gymnasiala skolor.

Någon ändring i folkhögskolans principiella
målsättning och uppgifter ifrågasättes
icke i samband med reformen.
Folkhögskolans inre arbete förutsättes
komma att utvecklas kvalitativt, och
konkreta åtgärder i detta syfte anges.

Gymnasiet föreslås bli treårigt utom
den tekniska studievägen, som bör bli
fyraårig med en avgångsetapp efter
den tredje årskursen. Tre års gymnasie -

8 Nr 40 Torsdagen den 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m.

studier skall normalt leda fram till
behörighet för studier vid universitet
och högskolor.

I målsättningen för gymnasiet betonas
den personlighetsutvecklande uppgiften.

En huvudlinje i gymnasiets undervisning
skall härvid vara att hos eleverna
utveckla ett kritiskt och självständigt
betraktelsesätt och att ge studie- och
arbetstekniska färdigheter. Gymnasiets
mål är vidare att utveckla elevernas
kommunikationsfärdigheter i vid mening
samt att ge en vidgad och fördjupad
orientering om samhälle, teknik, naturvetenskap
och kultur. I detta syfte skall
alla studievägar innehålla en gemensam
kärna bestående av språk, historia,
samhällskunskap, religionskunskap,
psykologi, matematik och naturvetenskapliga
ämnen.

Gymnasiet föreslås bli organiserat enligt
tillvalsprincipen med svag differentiering
särskilt i första årskursen.
Fem huvudstudievägar bör inrättas,
fr. o. m. andra årskursen benämnda
humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk,
naturvetenskaplig och teknisk
linje. De ekonomiska och tekniska linjerna
uppdelas på grenar i tredje respektive
tredje och fjärde årskurserna.
Därjämte skall inom vissa linjer och
grenar kunna erbjudas varianter.

Den för eleverna i gymnasiet normala
undervisningstiden föreslås bli 34
veckotimmar i årskurs 1, 32 i årskurs
2, 30 i årskurs 3 och 35 i årskurs 4,
vilket jämfört med nuvarande allmänna
och tekniska gymnasier innebär en betydande
reduktion. Eleverna föreslås få
möjlighet att öka sitt studieprogram
genom tillval av frivilliga ämnen. Vidare
föreslås att i årskurserna 2—4 bortval
av vissa ämnen skall kunna medges,
om en elev har svårigheter att fullfölja
det normala studieprogrammet. Sådan
elev bör beredas möjlighet att genom
s. k. förlängd undervisning inhämta
det utelämnade.

Fackskolan skall vara tvåårig. I propositionen
föreslås fackskolan få en

december 1964

utformning som i fråga om mål, innehåll
och differentiering i princip har
åtskilliga drag gemensamma med gymnasiet.
Fackskolan bör sålunda ge en
jämförelsevis bred grundutbildning med
relativt stora inslag av allmän utbildning.
Skolan skall emellertid vara klart
målinriktad och snabbare än gymnasiet
leda till yrkesverksamhet eller fortsatt
mer specialiserad utbildning. Den
för alla linjer gemensamma kärnan av
ämnen är väsentligt mindre än i gymnasiet.
De praktiska konkreta tillämpningarna
skall vidare ges betydande utrymme
på bekostnad av längre driven
systematik och mer teoretiska problemställningar.

Fackskolan föreslås bli differentierad
på tre linjer redan från första årskursen,
nämligen på social, ekonomisk och
teknisk. Dessa linjer uppdelas vidare
på grenar, främst i årskurs 2.

Undervisningstiden för eleverna i
fackskolan föreslås bli 35 veckotimmar
i vardera årskursen. Inom den sociala
och den ekonomiska linjen skall eleverna
under en mindre del av detta
timtal få studera ämnen efter fritt tillval.

Gymnasiet och fackskolan föreslås
bli examensfria. Centralt utgivna, normerade
prov skall finnas. Förslag framlägges
om att anordna en central verksamhet
med uppgift att framställa bl. a.
sådana prov. Vidare föreslås inrättande
av en till skolöverstyrelsen knuten
gymnasieinspektion med uppgift att
följa gymnasiets verksamhet.

Frågan om de gymnasiala utbildningsvägarnas
kompetensvärde beröres
i propositionen. Därvid understrykes
bl. a. att stor försiktighet måste iakttagas
när kompetenskrav uppställes så att
inte genom formella bestämmelser personer
utestänges från verksamheter för
vilka de har reella förutsättningar. Det
framhålles att exempelvis de icke-akademiska,
postgymnasiala utbildningarna
i regel bör kunna bygga på fackskolan
lika väl som på gymnasiet.

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

En betydande förstärkning av skolledningen
föreslås. Vid varje skolenhet
med gymnasium och/eller fackskola bör
sålunda finnas både eu rektor och en
studierektor, vilka skall kunna koncentrera
sig på skolans pedagogiska ledning.
Vidare föreslås åtgärder i syfte
att skapa förutsättningar för en effektiv
insats av huvudlärarna i olika ämnen
och ämnesgrupper.

Förslag framlägges om en kraftig
ökning av bibliotekspersonal, institutionstekniker
samt biträdespersonal för
att avlasta lärarna stora delar av de
icke-pedagogiska arbetsuppgifterna. I
elevvårdsarbetet föreslås lärarna få
hjälp av kuratorer. Ökade insatser bör
även göras av arbetsmarknadsverkets
yrkesvägledningspersonal.

Omfattande åtgärder föreslås för lärarnas
fortbildning.

Statsbidrag bör utgå till undervisningsmateriel.
I det centralt bedrivna
hjälpmedelsarbetet och i det pedagogiska
utvecklingsarbetet skall fackskolans
och gymnasiets behov i hög grad
beaktas.

I propositionen föreslås införande av
ett enhetligt statsbidrag till driftkostnader
för gymnasiet, fackskolan och
vrkesskolan. Det statliga medelsbehovet
för detta ändamål kommer att kraftigt
öka. Kostnaden för gymnasiet och fackskolan
budgetåret 1970/71 kan beräknas
bli 170 å 180 milj. kr. högre än
innevarande budgetår. Statsbidrag till
byggnadsarbeten för gymnasiet bör vidare
utgå. Det totala behovet av investeringar
fram till 1972/73 i skolbyggnader
för gymnasiet och fackskolan
beräknas uppgå till 800 milj. kr.
och det statliga medelsbehovet till 260
milj. kr.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

de/s två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Gösta Jacobsson (1:841) och den
1*—Andra kammarens protokoll 196b.

andra inom andra kammaren av herr
Palm (11:1038);

dels en inom första kammaren avfru
Myrdal väckt motion (1:842), vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att
gymnasier och fackskolor måtte beredas
möjlighet att anställa lärar- och
biblioteksassistenter i anslutning till
genomförandet av gymnasiereformen
och det definitiva genomförandet av
den nya fackskolan;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Eskilsson och Isacson (I: 844)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Nilsson i Bästekille och Darlin
(11:1047), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att ett agrartekniskt
alternativ inrättades inom gymnasiets
tekniska linje;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Hjorth m. fl. (I: 845) och den
andra inom andra kammaren av herr
Fredriksson m. fl. (11:1055), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att jämväl på byggnads- och eltekniska
alternativen skulle få förekomma sådan
linjevariation som enligt propositionen
föresloges för maskin- och kemitekniska
alternativen på gymnasiets tekniska
linje;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Schött m. fl. (I: 846) och den andra
inom andra kammaren av herr Allard
m. fl. (II: 1044), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att ämnet
gymnastik på gymnasiets samtliga linjer
i enlighet med gymnasieutredningens
förslag måtte tilldelas 8 veckotimmar
(3 + 3 + 2) samt att ämnet gymnastik
inom fackskolans samtliga linjer
i enlighet med fackskoleutredningens
förslag måtte tilldelas 5 veckotimmar
(3 + 2);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Stefanson m. fl. (1:847) och den
Nr b0

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

andra inom andra kammaren av herr
Anderson i Sundsvall m. fl. (II: 1045),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta att vid gymnasiets tekniska linje
måtte anordnas speciellt utbildningsalternativ,
som hade anknytning till
branschområde inom näringslivet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Arvidson (I: 848) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedin
m. fl. (II: 1058), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att ämnesbenämningen
»religionskunskap» utbyttes
mot benämningen »kristendomskunskap»
i gymnasium och fackskola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:849) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund in. fl. (11:1059), i vilka hemställts,

att riksdagen måtte besluta

I. att med justering av Kungl. Maj:ts
förslag den kvantitativa utvecklingen av
undervisningen inriktades på en kapacitet
år 1970 av 35 % av en årskull i
gymnasiet och 25 % i fackskola;

IT. att 0,5 veckotimme inom historieundervisningen
ansloges för undervisning
i kyrkohistoria; och

III. att hos Kungl. Maj:t begära skyndsam
undersökning av möjligheterna till
ytterligare förstärkning av religionskunskapens
ställning i den gymnasiala
undervisningen;

IV. att minimiantalet för grupp skulle
vara fem; samt

att riksdagen i övrigt beaktade vad
i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hellebladh (I: 850) och den andra inom
andra kammaren av herr Zetterberg
m. fl. (II; 1073);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hultell (1: 851) och den andra inom
andra kammaren av herr Wennerfors
och fröken Karlsson (11:1072);

dels tvä likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Gösta Jacobsson och Weibull
(I: 852) och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Svalöv och
fröken Karlsson (II: 1066), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg
skulle finnas en speciell livsmedelsteknisk
linje;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Svanström
(I:853) och den andra inom andra
kammaren av herr Mattsson m. fl.
(II: 1063);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:854) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 1071), i vilka hemställts,

I. att riksdagen måtte besluta,

1. att undervisningen i historia på
humanistisk och samhällsvetenskaplig
linje utökades med veckotimme, vilken
tid toges från timmar till förfogande,
för att möjliggöra en utförligare
behandling av 1800- och 1900-talens
kyrkohistoria, innefattande bl. a. de religiösa
folkrörelserna och frikyrkornas
utveckling, kristligt sociala rörelser, religionsfrihetsfrågan,
missionen och den
moderna ekumeniska rörelsen för kyrkornas
enande;

2. att i samarbetsnämnden skulle ingå
förutom i propositionen föreslagna
företrädare och befattningshavare även
representanter för målsmännen;

3. att samarbetsnämnden vid handläggning
av disciplinärenden som avser
elev regelmässigt hörde denne och dennes
föräldrar;

4. att minimitalet elever för upprättande
av grupp skulle vara fem utom
vid anordnande av tekniska och ekonomiska
alternativ, då grupp skulle kunna
anordnas för minst åtta elever, samt
vid upprättande av gren inom teknisk
fackskola, då grupp skulle kunna anordnas
för minst tolv elever;

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

5. att det lägsta medelvärde som är
allmänt behörighetskrav för studier vid
universitet och högskolor fastställdes
gemensamt av Kung]. Maj :t och riksdagen; 6.

att övergångsbestämmelser utarbetades
för lärare vid allmänna realskolor
innebärande möjlighet till övergång
iiven till fackskolor;

7. att övergångsbestämmelser utarbetades
för rektorer vid allmänna realskolor; 8.

att inrätta eu hel kuratorstjänst
per skolanläggning på 800—1 000 elever
vid gymnasium och fackskola; samt

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte ge till känna vad i motionerna
anförts angående

1. målsättningen att ge en för alla
gällande rätt till utbildning på det gymnasiala
skolstadiet både i vad avser de
gymnasiala skolformernas samlade utbyggnad
och i vad avser fördelningen
av intagningar mellan gymnasium och
fackskola;

2. gymnasiestadiets personlighetsfostrande
uppgifter;

3. önskvärdheten att bryta könsrollsföreställningarnas
betydelse för valet
av gymnasial studieväg;

4. de övergångssvårigheter, som uppstår
för lärare i tekniska ämnen vid de
nuvarande tekniska gymnasierna;

5. vikten av att förlängd undervisning
med koncentrationsläsning anordnas på
ett mycket stort antal gymnasieorter;

6. vikten av att skolledningarna stimulerar
till bildande av elevråd och att
skolledningen kontinuerligt håller kontakt
med elevråden och elevrådens representanter
i frågor som gäller skolans
inre liv;

III. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning om och
förslag angående införande av fria läroböcker
i fackskola och i gymnasium;
samt

IV. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära att utförlig redogörelse för inom
närmaste femårsperiod aktuella investeringsbehov
för hela det allmänna skol -

väsendet snarast lämnades riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson in. fl. (1:855) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (11:1068);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson m. fl. (1:856) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren in. fl. (11:1069);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Myrdal m. fl. (1:857) och den andra
inom andra kammaren av herr Kellgren
m. fl. (II: 1061), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att elever i
fackskolor skulle beredas möjlighet —
under dagtid eller kvällstid — att erhålla
frivillig undervisning i ett eller
flera ämnen enligt läroplanen för det
treåriga gymnasiet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ottosson in. fl. (1:858) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
in. fl. (II: 1067), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att
skolöverstyrelsen inrättade träteknisk
gren vid ett eller flera gymnasier med
maskinteknisk linje oavsett om dessa
gymnasier i övrigt erbjöde samtliga reguljära
utbildningsalternativ;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Fritz Persson m. fl. (1:859) och den
andra inom andra kammaren av herr
Fagerlund m. fl. (11:1054);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson m. fl. (I: 860) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås in. fl. (II: 1056),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta att propositionens benämning
»religionskunskap» utbyttes mot benämningen
»kristendoms- och religionskunskap»; dels

två likalydande motioner, väckta

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson m.fl. (1:861) och
den andra inom andra kammaren av
herr ''Selander m. fl. (II: 1065), i vilka
hemställts, att religionskunskapsämnet
på gymnasiets humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga
linjer erhölle 4 veckotimmar — på övriga
linjer av gymnasium och fackskola
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (1:862) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordstrandh m. fl. (II: 1070), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
dels att minimitalet för upprättande av
grupp i grekiska skulle vara tre, dels
att grekiska skulle kunna väljas också
av de elever som icke önskade läsa latin; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (I: 863) och den andra
inom andra kammaren av herr Enskog
m. fl. (II: 1052);

dels en inom första kammaren av
herr Wallmark väckt motion (1:864),
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att den tekniska utbildningen
vid gymnasierna organiserades så att
de två sista årskurserna i princip centraliserades
till skolenheter med fullständig
teknisk utbildning;

dels en inom första kammaren av
herr Wallmark m. fl. väckt motion
(1:865), vari hemställts, att riksdagen
i enlighet med vad i motionen anförts
beslutade att kemi på naturvetenskaplig
linje skulle ha 7,5 veckotimmar,
varvid förstärkningen åstadkommes genom
att matematik avstode 1 veckotimme; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin m. fl. (1:866) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 1064), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t gåve till känna

1. att i de gymnasiala skolornas målsättning
det måtte komma till uttryck
att dessa skolor i likhet med grundskolan
vill fostra sina elever till respekt
för sanning och rätt, för människans
egenvärde och människolivets
okränkbarhet;

2. att i enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer och i överensstämmelse
med vad som beslutats för grundskolan
undervisningen i religionskunskap finge
sin tyngdpunkt i undervisningen om
kristendomen;

3. att huvudansvaret för lärarutbildningen
i ämnet förlädes till de teologiska
fakulteterna; och

4. att ifrågavarande skolor ålades att
anordna gemensamma samlingar, så att
varje elev finge delta i dessa minst
halva antalet veckodagar samt att dessa
samlingar utformades så att de gåve
utrymme till variation och förnyelse
och anknöte till traditionen i svensk
skola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Virgin m. fl. (I: 867) och den andra
inom andra kammaren av herr lleckscher
m. fl. (11:1057), i vilka hemställts
att riksdagen måtte

A. beträffande gymnasier och fackskolor
gemensamt

I. besluta,

1. att såsom kompetensvillkor för rektorsbefattning
skulle gälla, att sökande
vore behörig att inneha ordinarie befattning
som lärare vid gymnasium eller
fackskola, dock att nuvarande innehavare
av rektorsbefattning vid gymnasium
alltid skulle anses äga erforderlig
behörighet;

2. att delningstalet för elevantalet i
klasserna skulle vara 25, dock att tills
vidare delningstalet finge utgöra högst
30;

3. att nuvarande absoluta betygsättning
skulle bibehållas liksom nuvarande
betygskala;

4. att vad gällde statsbidrag till första

Torsdagen den 10 december 1964 Nr 40 1.5

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
i sådan materiel skulle
inräknas även böcker å elevbibliotek;

5. att i samarbetsnämnden skulle ingå
en representant för målsmännen;

6. att vad avsåge flyttning till högre
klass det nuvarande gymnasiets bestämmelser
skulle i tillämpliga delar gälla;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t

1. hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
efter företagen utredning för riksdagen
snarast framlägga förslag om tidsplan
för nedbringande av delningstalet för
klasserna från 30 till 25;

2. hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en utredning med uppgift att
belysa för- och nackdelar med en betygsättning
på absolut respektive relativ
grundval inom gymnasier och fackskolor; 3.

vad gällde beräkningen av statsbidrag
till driftkostnader giva till känna
vad i motionerna anförts;

B. beträffande gymnasier

I. besluta,

1. att jämsides med 3-åriga gymnasier
skulle för de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga
linjerna inrättas 4-åriga gymnasier;

2. att för den ekonomiska linjen skulle
inrättas en fjärde årskurs efter mönster
av vad som gällde för den tekniska
linjen;

3. att avgörande för inträde i gymnasium
skulle vara enbart betygen i kommunikations-
och orienteringsämnen,
varvid betygen i svenska, moderna
språk och matematik skulle fördubblas; 4.

att studentexamen skulle bibehållas,
grundad på ett examinationsförfarande
och bibehållen censorsinstitution
i enlighet med vad i motionerna anförts; II.

i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att enligt riksdagens mening

1. antalet veckotimmar i religionskunskap
borde vara på de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och naturve -

tenskapliga linjerna 5 samt på de ekonomiska
och tekniska linjerna 2;

2. på de ekonomiska och tekniska linjerna
borde bedrivas undervisning i
konst- och musikhistoria under 2 veckotimmar; 3.

på de naturvetenskapliga och tekniska
linjerna borde bedrivas undervisning
i geografi (naturgeografi) under
2 veckotimmar;

4. de för samhällskunskap anslagna
timmarna första terminen av första årskursen
borde användas till koncentrationsläsning
av främmande länders kulturgeografi
under ledning av kulturgeografiskt
skolad lärare;

5. antalet moderna språk borde begränsas
till engelska, tyska, franska,
spanska, ryska och finska, sistnämnda
dock ej som begynnelsespråk;

6. antalet veckotimmar på den humanistiska
linjen för vart och ett av A-,
B- och G-språken borde ökas med 1,
möjliggjort genom att ämnet allmän
språkkunskap slopades;

7. B-språket borde vara obligatoriskt
för vederbörande elever;

8. tidningsstudium borde bedrivas på
alla linjer inom ramen för timmar till
förfogande;

9. antalet veckotimmar i gymnastik på
de tekniska och ekonomiska linjerna
borde utökas med 1;

10. kursinnehållet i religionskunskap,
svenska språket, naturkunskap, samhällskunskap
och historia borde ändras
på sätt framginge av motionerna; samt

C. beträffande fackskolan
I. besluta,

1. att fristående fackskolor skulle
upprättas;

2. att sådana skolformer som i fråga
om innehåll och mål nära motsvarade
den föreslagna fackskolan — praktiska
kommunala realskolor och kommunala
flickskolor — skulle bibehållas till dess
fackskola upprättas på orten;

11. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att enligt riksdagens mening antalet vec -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m.

kotimmar i gymnastik på den tekniska
linjen borde utökas med 1; samt

D. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

dels en inom andra kammaren av
herr Dickson m. fl. väckt motion (II:
1046);

dels en inom andra kammaren av fröken
Bergegren och fru Hörnlund väckt
motion (11:1048), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta

1. att avslå propositionen nr 171 i
vad den avsåge införandet av religionskunskap
såsom obligatoriskt ämne på
gymnasiets tekniska och ekonomiska
linjer, utökning av antalet veckotimmar
med % veckotimme för samma ämne
på gymnasiets samtliga linjer samt av
dessa förslag betingade minskningar av
timantalet för vissa i propositionen angivna
ämnen, samt

2. att gymnasieutredningens förslag i
berörda hänseenden i stället skulle följas; dels

en inom andra kammaren av
herr Broberg m. fl. väckt motion (II:
1049), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att kemi på naturvetenskaplig
linje skulle ha 7,5 veckotimmar,
varvid förstärkningen åstadkommes genom
att matematik avstode 1 veckotimme; dels

en inom andra kammaren av herr
Dickson m. fl. väckt motion (II: 1050);

dels en inom andra kammaren av
herr Dickson ni. fl. väckt motion (II:
1051);

dels en inom andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. väckt motion
(11:1053);

dels en inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. väckt motion
(II: 1060), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta

1. att fördelningen av eleverna på
gymnasium och fackskola inte fastlåstes
vid proportionen 30:20 utan gjordes

beroende av antalet förstahandssökande
till vardera skolformen;

2. att ett enhetligt namn på de gymnasiala
skolformerna fastställdes att
gälla från den tidpunkt då reformerna
trädde i kraft den 1 juli 1966;

3. att ämnet religionskunskap gåves
karaktären av tillvalsämne på samtliga
linjer inom de gymnasiala skolorna;

4. att enligt fackskoleutredningens
förslag som nybörjarspråk i fackskolan
skulle finnas tyska, franska, ryska,
spanska och italienska;

5. att i stället för den föreslagna fackinspektionen
inrättades en konsulentorganisation
av till en början minst
motsvarande omfattning;

6. att alla elever i de gymnasiala skolformerna
skulle erhålla läroböcker och
övrig undervisningsmateriel gratis;

7. att uttala sig för en sådan kostnadsfördelning
i samband med genomförandet
av de föreslagna reformerna att
kommunerna inte belastades med ytterligare
kostnader för skolväsendet;

8. att i övrigt beakta de i motionen
framförda synpunkterna vid den slutliga
utformningen av de gymnasiala
skolformerna;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Kellgren och Lindkvist väckt motion
(11:1062).

Vidare hade — i enlighet med allmänna
beredningsutskottets hemställan i memorial
nr 48 — till behandling av särskilda
utskottet överlämnats följande till
allmänna beredningsutskottet tidigare
hänvisade motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (I: 56) och
den andra inom andra kammaren av fru
Rgding och herr Holmberg (11:73);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lars Larsson och Tage Johansson
(I: 315) och den andra inom
andra kammaren av herr Arvidson
m. fl. (11:413), i vilka hemställts, att

Torsdagen den It) december 1964

Nr JO

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde om skyndsam utredning av
frågan om upprättandet av ett statligt
skolboksförlag.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:854 och 11:1071
i vad de avsåge gymnasiestadiets personlighetsfostrandc
uppgifter icke måtte
föranleda någon riksdagen åtgärd;

2. att motionerna 1:866 och 11:1064
i vad de avsåge de gymnasiala skolornas
målsättning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att motionen II: 1046 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

4. att motionen 11:1050 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

5. att motionen II: 1051 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionen 11:1060 i vad den avsåge
enhetligt namn för gymnasiala skolor,
besluta att fr. o. m. den 1 juli 1966 skulle
finnas en kommunal gymnasial skola,
benämnd gymnasium, vilken byggde på
grundskolan samt gåve en vidgad och
fördjupad allmän och i viss utsträckning
målinriktad utbildning lämpad
som grund för studier vid universitet
och högskolor och för omedelbar yrkesutövning; 7.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag, besluta att med
utgången av juni 1966 nuvarande statliga
och kommunala allmänna gymnasier
så ock tekniska gymnasier och
kommunala handelsgymnasier skulle
upphöra och att den 1 juli 1966 ännu
ej avslutade lärokurser inom dessa gymnasier
skulle fullföljas inom ramen för
det nya gymnasiet;

8. att motionerna 1:855 och II: 1068
i vad de avsåge estetisk variant icke
måtte av riksdagen bifallas;

9. att motionerna 1:862 och 11:1070
i vad de avsåge valmöjlighet beträffande
ämnet grekiska icke måtte av riksdagen
bifallas;

10. att motionerna 1:848 och II: 1058
icke måtte av riksdagen bifallas;

11. att motionerna I: 860 och II: 1056
icke måtte av riksdagen bifallas;

12. att motionerna I: 867 och II: 10;>7
i vad de avsåge antalet veckotimmar i
religionskunskap icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

13. att motionerna I: 861 och II: 1065
icke måtte av riksdagen bifallas;

14. att motionerna I: 849 och II: 1059
i vad de avsåge undersökning av möjligheterna
till förstärkning av religionskunskapens
ställning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

15. att motionen II: 1048 icke måtte
av riksdagen bifallas;

16. att motionerna I: 866 och II: 1064
i vad de avsåge undervisningen i religionskunskap
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

17. att motionerna I: 849 och II: 1059
samt 1:854 och 11:1071, samtliga motioner
i vad de avsåge undervisningen
i kyrkohistoria, icke måtte av riksdagen
bifallas;

18. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge kursinnehållet i vissa
ämnen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

19. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge obligatoriskt B-språk
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

20. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge antalet moderna språk
i gymnasiet icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

21. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge allmän språkkunskap
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

22. att motionerna I: 850 och II: 1073
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

23. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge koncentrationsläsning
av kulturgeografi icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

24. att motionerna I: 867 och II: 1057

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

i vad de avsåge naturgeografi icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

25. att motionen 11:1053 icke måtte
av riksdagen bifallas;

26. att motionerna I: 865 och II: 1049
icke måtte av riksdagen bifallas;

27. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge konst- och musikliistoria
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

28. att motionerna I: 846 och II: 1044
samt I: 867 och II: 1057, samtliga motioner
i vad de avsåge ämnet gymnastik
i gymnasiet, icke måtte av riksdagen
bifallas;

29. att motionerna I: 855 och II: 1068
i vad de avsåge ämnet slöjd icke måtte
av riksdagen bifallas;

30. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge tidningsstudium icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 31.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, godkänna att
i gymnasiet skulle finnas fem huvudstudievägar,
fr. o. m. årskurs 2 benämnda
humanistisk, samhällsvetenskaplig,
ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk
linje, med de grenar och varianter
Kungl. Maj:t bestämde;

32. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 844 och II: 1047,1: 845
och II: 1055, I: 847 och II: 1045, I: 852
och II: 1066 samt I: 858 och II: 1067, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört beträffande differentieringen
på gymnasiets tekniska
linje;

33. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:867 och 11:1057,
såvitt motionerna avsåge gymnasiets
ekonomiska linje, godkänna att gymna-.
siets huvudstudievägar skulle vara treåriga
utom den tekniska, som skulle vara
fyraårig med en avgångsetapp efter
tre årskurser;

34. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, godkänna att vid
gymnasiet finge förekomma påbygg -

nadskurser enligt av departementschefen
förordade grunder;

35. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, godkänna att
läsåret i gymnasiet skulle omfatta 39
veckor samt timplanen upptaga 34 veckotimmar
i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30
i årskurs 3 samt 35 i årskurs 4 på den
tekniska linjen, med möjlighet att i vissa
ämnen företaga gruppuppdelning eller
meddela frivillig undervisning enligt
av departementschefen förordade
grunder;

36. att motionen II: 1060 i vad den avsåge
ämnet religionskunskap icke måtte
av riksdagen bifallas;

37. att motionerna I: 856 och II: 1069
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

38. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:867 och 11:1057,
såvitt de avsåge inrättande av fyraåriga
humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjer, godkänna
att den enskilde elevens studieprogram
skulle kunna varieras genom tillval
av frivilliga ämnen eller bortval av
vissa ämnen enligt av departementschefen
förordade grunder;

39. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge förlängd undervisning
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

40. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge principbeslut om elevantalet
i klasserna icke måtte av riksdagen
bifallas;

41. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge förslag om tidsplan för
nedbringande av delningstalet för klasserna
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

42. att motionerna I: 862 och II: 1070
i vad de avsåge minimiantalet elever
för upprättande av grupp i grekiska
icke måtte av riksdagen bifallas;

43. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 854 och 11:1071

Torsdagen den 10 december 19(54

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

samt med avslag a motionerna 1: 849
och 11:1059, samtliga motioner i vad
de avsåge minimiantalet elever för upprättande
av grupp, godkänna att klasser
och grupper samt förlängd undervisning
och stödundervisning anordnades
enligt av departementschefen förordade
grunder med den ändring som
föranleddes av vad utskottet anfört;

44. att motionerna I: 866 och II: 1064
i vad de avsåge gemensam samling icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 45.

att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge inträde i gymnasium
icke måtte av riksdagen bifallas;

46. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge absolut betygsättning
icke måtte av riksdagen bifallas;

47. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge utredning rörande betygsättning
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

48. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge flyttningsbestämmelser
icke måtte av riksdagen bifallas;

49. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge elevråd icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

50. att motionerna I: 854 och II: 1071
samt I: 867 och II: 1057, samtliga
motioner i vad de avsåge målsmannarepresentation
i samarbetsnämnden,
icke måtte av riksdagen bifallas;

51. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge handläggning av disciplinärenden
icke måtte av riksdagen
bifallas;

52. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge studentexamen icke
måtte av riksdagen bifallas;

53. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag godkänna att
gymnasiet i övrigt finge i sina huvuddrag
den utformning och det innehåll
som departementschefen i skilda hänseenden
förordat;

54. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, besluta, att
fr. o. in. den 1 juli 1966 skulle finnas

en kommunal gymnasial skola, benämnd
fackskola, vilken byggde på
grundskolan och gåve dels en vidgad
och fördjupad allmän utbildning, dels
en yrkesinriktad utbildning;

55. att motionen II: 1060 i vad den
avsåge nybörjarspråk i fackskolan icke
måtte av riksdagen bifallas;

56. att motionerna I: 867 och II: 1057
samt 1:846 och 11:1044, samtliga
motioner i vad de avsåge gymnastik i
fackskolan, icke måtte av riksdagen bifallas; 57.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, godkänna

a) att i fackskolan skulle finnas tre
linjer, benämnda social, ekonomisk och
teknisk linje, med de grenar och varianter
Kungl. Maj:t bestämde,

b) att fackskolan skulle vara tvåårig,

c) att läsåret i fackskolan skulle omfatta
39 veckor samt timplanen upptaga
35 veckotimmar i vardera årskursen,
med möjlighet att i vissa ämnen företaga
gruppuppdelning eller meddela
frivillig undervisning enligt av departementschefen
förordade grunder,

d) att klasser och grupper anordnades
enligt av departementschefen förordade
grunder, samt

e) att fackskolan i övrigt finge i sina
huvuddrag den utformning och det innehåll,
som departementschefen i skilda
hänseenden förordat;

58. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge behörighet till studier
vid universitet och högskolor icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

59. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, godkänna av
departementschefen förordade grunder
för behörighet till studier vid universitet
och högskolor efter avslutad studiegång
i gymnasiet;

60. att motionen I: 864 icke måtte av
riksdagen bifallas;

61. att motionerna I: 849 och II: 1059
samt 1:854 och 11:1071, samtliga
motioner i vad de avsåge den kvantitativa
omfattningen av gymnasium och

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

fackskola, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

62. att motionerna 1: 854 och II: 1071
i vad de avsåge proportionen mellan
gymnasium och fackskola icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

63. att motionen 11:1060 i vad den
avsåge proportionen mellan gymnasium
och fackskola icke måtte av riksdagen
bifallas;

64. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge könsrollsföreställningarnas
betydelse för valet av studieväg
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

65. att motionerna I: 863 och II: 1052
icke måtte av riksdagen bifallas;

66. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge bibehållande av praktisk
kommunal realskola och kommunal
flickskola icke måtte av riksdagen
bifallas;

67. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge upprättande av fristående
fackskolor icke måtte av riksdagen
bifallas;

68. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 857 och II: 1061, i
skrivelse till Kung]. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

69. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, godkänna av
departementschefen förordade riktpunkter
och planeringsprinciper för de
gymnasiala skolornas utbyggnad under
1960-talet;

70. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge övergångssvårigheter
för lärare vid de nuvarande tekniska
gymnasierna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

71. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, godkänna av
departementschefen angivna riktlinjer
för övergången till det nya gymnasiet
och införandet av fackskolan samt därmed
sammanhängande åtgärder;

72. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, godkänna att
på gymnasiet tills vidare bibehölles tek -

nisk specialkurs och ettårig handelsgynmasiekurs
för studenter;

73. att motionerna I: 841 och II: 1038
icke måtte av riksdagen bifallas;

74. att motionerna I: 851 och II: 1072
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

75. att motionerna I: 853 och II: 1063
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

76. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge övergångsbestämmelser
för lärare vid allmänna realskolor icke
måtte av riksdagen bifallas;

77. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge övergångsbestämmelser
för rektorer vid allmänna realskolor
icke måtte av riksdagen bifallas;

78. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge kompetensvillkor för
rektorsbefattning icke måtte av riksdagen
bifallas;

79. att motionerna I: 866 och II: 1064
i vad de avsåge lärarutbildning i religionskunskap
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

80. att motionen II: 1062 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

81. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 1:842, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
rörande lärarassistenter;

82. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge kuratorstjänst icke
måtte av riksdagen bifallas;

83. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, besluta att i gymnasiet
och fackskolan skulle finnas
skolledare, lärare och andra befattningshavare
i enlighet med av departementschefen
angivna riktlinjer samt
godkänna av departementschefen förordade
grunder för befattningshavarnas
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden; 84.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för
folkhögskolans fortsatta verksamhet;

85. att riksdagen måtte, med bifall

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna n». in.

till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionen II: 1060, såvitt nu var
i fråga, besluta om inrättande av en
till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion
med sammansättning och
uppgifter enligt av departementschefen
förordade grunder;

86. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag, besluta att
centralt skulle anordnas en verksamhet
för konstruktion, utprövning, framställning
och distribution av prov för
hela skolväsendet i enlighet med av
departementschefen angivna riktlinjer;

87. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag, godkänna den
i propositionen redovisade överenskommelsen
angående anställnings- och
avlöningsvillkor m. m. för skolledare
och lärare vid kommunala gymnasier
och fackskolor m. fl.;

88. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge beräkningen av statsbidrag
till driftkostnader icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

89. att motionen II: 1060 i vad den
avsåge kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

90. att motionerna I: 854 och II: 1071
i vad de avsåge redogörelse för investeringsbehovet
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

91. att motionerna I: 867 och II: 1057
i vad de avsåge statsbidrag till första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

92. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:859 och 11:1054,
godkänna av departementschefen förordade
grunder för statsbidrag till

a) driftkostnader för gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan,

b) undervisningsmateriel för gymnasiet
och fackskolan,

c) byggnadsarbeten för gymnasiet,
fackskolan och sjöbefälsskolorna;

93. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag,

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för fördelning mellan
staten och kommunerna av kostnader
för studiedagar m. in.,

b) godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för statligt stöd till
privata gymnasier och fackskolor,

c) godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
rektorslöner vid kommunala allmänna
gymnasier för budgetåren 1961/66,

d) bemyndiga Kungl. Majd att vidta
av förslagen betingade ändringar i avlönings-
och pensionsförfattningar som
utfärdats med stöd av riksdagens beslut; 94.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:854 och 11:1071 såvitt
de avsåge utredning om fria läroböcker,
i skrivelse till Kungl. Maj d giva
till känna vad utskottet anfört;

95. att motionen II: 1060 i vad den avsåge
läroböcker och undervisningsmateriel
icke måtte av riksdagen bifallas;

96. att motionerna 1:56 och 11:73
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

97. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 315 och II: 413, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande utredning
av frågan om samhällsägt bokförlag
m. in.;

98. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag, bemyndiga Kungl.
Maj d att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna
grunder och riktlinjer utfärda de bestämmelser
och andra föreskrifter, fatta
de beslut samt i övrigt vidta de åtgärder,
som fordrades för den av departementschefen
förordade reformeringen
av de gymnasiala skolorna;

99. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag, anta vid propositionen
fogat, inom ecklesiastikdepartementet
upprättat förslag till lag om

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ändring i skollagen den 6 juni 1962
(nr 319).

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Även utskottet anser GU :s förslag ändamålsenligt.
Enligt utskottets uppfattning
kommer den nya ämnesavgränsningen
att vara till stor fördel såväl för
historieämnet som för undervisningen
i religionskunskap. Utskottet finner
emellertid liksom departementschefen,
att denna integration av kyrkohistoriskt
stoff med historieämnet bör klarare
framgå av kursplanerna. Detta innebär
också, att det utrymme som tidsmässigt
anslås inom historieämnets ram åt kyrkohistoriskt
stoff inte bör vara för
knappt tilltaget. Å andra sidan är det
utskottets uppfattning, att någon preciserad
kvantitativ avgränsning mellan
de olika momenten inom historieämnet
varken kan eller bör göras. Undervisningen
bör nämligen inom detta ämne
— liksom inom en rad andra — vara
integrerad, vilket innebär att de historiska
händelser, företeelser och problem
som uppmärksammas i undervisningen
oftast skall behandlas från flera olika
synpunkter, sociala, ekonomiska, kulturhistoriska
och allmänhistoriska.

Utskottet vill framhålla, att historieämnet
enligt propositionen på de flesta
linjerna får en förstärkt ställning. GU
har funnit detta angeläget med hänsyn
till historieämnets breddning. På de humanistiska
och samhällsvetenskapliga
linjerna får ämnet totalt åtta veckotimmar.
Jämfört med närmast motsvarande
utbildningsvägar inom det nuvarande
gymnasiet innebär detta i vissa fall inte
bara en relativ utan också en absolut
ökning av timtalet. Bland de ämnen,
som GU har föreslagit till tematiskt studium
inom historieämnet, ingår flera
av dem som enligt motionerna I: 854
och 11:1071 borde tagas upp till behandling
inom historieämnet. Det anförda
visar enligt utskottets mening att

nu ifrågavarande yrkanden i motionerna
1:849 och 11:1059 samt 1:854 och
II: 1071 blir väl tillgodosedda redan
inom det föreliggande förslaget. Motionerna
bör — såvitt nu är i fråga — icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits

1) vid punkten 9

a) av fröken Ljungberg samt herrar
Källqvist, Ngman, Kaijser, Kållstad,
Nordstrandh och Nordgren, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 862 och II: 1070, besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna att grekiska borde kunna väljas
också av de elever som icke önskade
läsa latin;

b) av fru Myrdal (särskilt yttrande);

2) vid punkten 12 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att enligt riksdagens mening
antalet veckotimmar i religionskunskap
borde vara på de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
linjerna fem samt på de
ekonomiska och tekniska linjerna två;

3) vid punkten 14 av herrar Källqvist,
Torsten Andersson, Nyman, Källstad,
Wahlund och Larsson i Umeå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:849 och 11:1059, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära prövning av möjligheterna
till ytterligare förstärkning av religionskunskapens
ställning;

4) vid punkten 11

a) av herrar Källqvist, Torsten Andersson,
Nyman, Källstad, Wahlund och
Larsson i Umeå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 849 och II: 1059 samt motionerna
1:854 och 11:1071, samtliga
motioner i vad de avsåge undervisningen
i kyrkohistoria, besluta, att i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att undervisningen
i historia på humanistisk och
samhällsvetenskaplig linje borde utökas
med en halv veckotimme, vilken tid toges
från timmar till förfogande, för att
möjliggöra en utförligare behandling av
1800- och 1900-talens kyrkohistoria, innefattande
bl. a. de religiösa folkrörelserna
och frikyrkornas utveckling, kristligt-sociala
rörelser, religionsfrihetsfrågan,
missionen och den moderna ekumeniska
rörelsen för kyrkornas enande;

b) av fröken Ljungberg samt herrar
Kaijser, Nordstrandh och Nordgren, vilka
med instämmande i utskottets hemställan
under punkt 17. ansett att

dels det första av de ovan intagna
styckena i utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

»Utskottet kan icke finna GU:s förslag
rörande det kyrkohistoriska stoffet
riktigt och ändamålsenligt. Kyrkohistoriskt
stoff har alltid behandlats i historieundervisningen.
En integrering av
kyrkohistoriskt stoff i historieundervisningen
är ur historieämnets egen
synvinkel nödvändig och önskvärd. En
historieundervisning, som inte ger plats
för en del kyrkohistoriskt stoff, framför
allt från äldre tider och speciellt
från medeltiden, blir falsk och missvisande.
En sådan integrering ger emellertid
inte möjlighet till reducering av
det timtal som skall tilldelas religionsundervisningen.
En mera avsevärd del
av det historiska stoffet kan nämligen
inte uteslutas ur religionsundervisningen.
Lika väl som framställningen av
historien blir oriktig utan visst kyrkohistoriskt
stoff, blir framställningen av
kristendomen orimlig, om inte undervisningen
behandlar idéinnehåll och
historiska former samtidigt och i anknytning
till varandra.»

dels ock det senare av de ovan in -

tagna styckena i utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:

»Utskottet kan under hänvisning till
vad ovan sagts icke dela den i dessa
motioner framförda uppfattningen, att
ytterligare kyrkohistoriskt stoff skall
behandlas inom historieämnets ram,
och motionerna I: 849 och II: 1059 samt
I: 854 och II: 1071 bör — såvitt nu är
i fråga — enligt utskottets mening icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.»;

5) vid punkten 18 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 8G7 och II: 1057, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande kursinnehållet i religionskunskap,
svenska, naturkunskap,
samhällskunskap och historia;

6) vid punkten 21 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 867 och II: 1057, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande ämnet
allmän språkkunskap;

7) vid punkten 23 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande undervisning i kulturgeografi; 8)

vid punkten 24 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande naturgeografien;

9) vid punkten 26 av fröken Ljungberg
samt herrar Nyman, Larsson i
Umeå och Nordstrandh, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:865 och 11:1049, besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att ämnet kemi på gymnasiets naturvetenskapliga
linje borde ha 7,5 veckotimmar,
varvid förstärkningen åstadkommes
genom att en halv veckotimme
toges från ämnet matematik;

10) vid punkten 27 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört om undervisning i konst- och
musikhistoria på ekonomisk och teknisk
linje inom gymnasiet;

11) vid punkten 28

a) av herr Lars Larsson (särskilt
yttrande);

b) av fröken Ljungberg samt herrar
Kaijser, Nordstrandh och Nordgren, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:846 och 11:1044 samt
I: 867 och II: 1057, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande undervisningen
i gymnastik på gymnasiets tekniska och
ekonomiska linjer;

12) vid punkten 33

a) av fru Myrdal, utan angivet yrkande; b)

av fröken Ljungberg samt herrar
Kaijser, Nordstrandh och Nordgren,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 867 och II: 1057 i vad
de avsåge inrättande av en fjärde års -

kurs för den ekonomiska linjen, godkänna
att gymnasiets huvudstudievägar
skulle vara treåriga utom den ekonomiska
och den tekniska, som skulle
vara fyraåriga med en avgångsetapp efter
tredje årskursen;

c) av herr Arvidson, utan angivet yrkande; 13)

vid punkten 35 av fröken Ljungberg
(särskilt yttrande);

14) vid punkten 38 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt
nu var i fråga, besluta att inom de
humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna även
skulle finnas fyraåriga lärokurser samt
godkänna att den enskilde elevens studieprogram
skulle kunna varieras genom
tillval av frivilliga ämnen eller
bortval av vissa ämnen enligt av departementschefen
förordade grunder;

15) vid punkten 40 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu var i fråga, besluta att delningstalet
för klass skulle vara 25, dock att tills
vidare delningstalet finge utgöra högst
30;

16) vid punkten 41 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande utredning om tidsplan
för nedbringande av delningstalet i klasserna; 17)

vid punkten 42 av fröken Ljungberg
samt herrar Nyman, Kaijser, Käll -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

stad, Nordstrandh och Nordgren, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:862 och 11:1070 i vad de avsåge
att minimiantalet elever för upprättande
av grupp i grekiska skulle vara tre;

18) vid punkten 43 av herr Näsström,
fru Myrdal, herrar Lars Larsson, Georg
Pettersson och Wirmark, fru Ekendahl
samt herrar Arvidson, Lundkvist, Johansson
i Trollhättan och Blidfors, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 849 och II: 1059
samt motionerna 1:854 och 11:1071,
samtliga motioner i vad de avsåge minimiantalet
elever för upprättande av
grupp, godkänna att klasser och grupper
samt förlängd undervisning och
stödundervisning anordnades enligt av
departementschefen förordade grunder;

19) vid punkten 44 av herr Källkvist,
fröken Ljungberg samt herrar Torsten
Andersson, Nyman, Kaijser, Kållstad,
Wahlund, Larsson i Umeå, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 866 och II: 1064, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna, vad reservanterna anfört
rörande gemensam samling;

20) vid punkten 45 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu var i fråga, besluta att avgörande för
inträde i gymnasium skulle vara enbart
betygen i kommunikations- och orienteringsämnen,
varvid betygen i svenska,
moderna språk och matematik skulle
fördubblas;

21) vid punkten 46 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
hort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1: 867 och II: 1057, såvitt nu
var i fråga, besluta att nuvarande absoluta
betygsättning skulle bibehållas liksom
nuvarande betygskala;

22) vid punkten 47 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

vid punkten 48 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu var i fråga, besluta att i vad avsåge
flyttning till högre klass det nuvarande
gymnasiets bestämmelser i tillämpliga
delar skulle gälla;

24) vid punkten 50 av herr Källqvist,
fröken Ljungberg samt herrar Nyman,
Kaijser, Kiillstad, Wahlund, Larsson i
Umeå, Nordstrandh och Nordgren, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:854 och 11:1071 samt
med bifall till motionerna I: 867 och
II: 1057, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, besluta att i samarbetsnämnderna
skulle ingå en representant för
målsmännen;

25) vid punkten 52 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt nu
var fråga, besluta att studentexamen
skulle bibehållas, grundad på ett examinationsförfarande
och bibehållen censorsinstitution
i enlighet med vad som
i motionerna anförts;

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

26) vid punkten 56 av fröken Ljungberg
samt herrar Kaijser, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:867 och 11:1057 samt
1:846 och 11:1044, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande undervisningen
i gymnastik på fackskolans tekniska
linje;

27) vid punkten 57 e) av herr Kaijser,
utan angivet yrkande;

28) vid punkten 60 av herr Kaijser,
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 864, besluta att den tekniska
utbildningen vid gymnasierna organiserades
så, att de två sista årskurserna
i princip centraliserades till skolenheter
med fullständig teknisk utbildning; 29)

vid punkten 61

a) av herr Torsten Andersson,

b) av herr Kållstad och

c) av herr Wahlund, utan angivna
yrkanden;

30) vid punkten 67 av fröken Ljungberg,
utan angivet yrkande;

31) vid punkten 78

a) av fröken Ljungberg och

b) av herr Nordstrandh, utan angivna
yrkanden;

32) vid punkten 82 av herrar Källqvist,
Nyman, Kållstad, Wahlund, Larsson
i Umeå och Nordstrandh, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:854 och 11:1071, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande kuratorstjänster.

Vad utskottet hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Då utskottet med mycket
stor majoritet i allt väsentligt tillstyrkt
propositionen, har jag valt att
inleda denna debatt för att få tillfälle
att anlägga några mer allmänna och
principiella synpunkter på den förestående
reformeringen av de gymnasiala
skolorna. I debatten om olika detaljfrågor
-—■ och de är ju som kammarens
ledamöter sett av utlåtandet många
— utgår jag ifrån att andra talare
kommer att delta.

Jag vill understryka att utbildningsfrågorna
nu under mer än ett decennium
intagit en central plats i den allmänna
debatten; jag vill poängtera att
det gäller just den allmänpolitiska och
samhälleliga debatten och inte bara
skoldebatten.

Utbildningssamhället är i dag en realitet
Av praktiskt taget alla medborgare
krävs ökade kunskaper och färdigheter.
Hela produktionsprocessen
genomgår samtidigt en våldsam omställning,
och vi vet alla att utan längre
och gedignare utbildning blir valmöjligheterna
på arbetsmarknaden för den
enskilde medborgaren små. Men det är
inte bara det växande behovet av utbildad
arbetskraft som i dag driver
fram den väldiga utbildningsvågen. Lika
mycket har medvetna utbildningspolitiska
åtgärder betytt i samband med
samhällets demokratisering och levnadsstandardens
stegring. Det studiesociala
stödet har redan nu betytt mycket,
men det kommer i fortsättningen,
föreställer jag mig, att sätta i gång
en väldig utbildningsvåg. Den nioåriga
grundskolan, som givetvis är den stora
skolreformen vad vi än företar oss på
det gymnasiala området, har ju på en
gång genomfört en total demokratisering
av utbildningsmöjligheterna för elever
ända upp till 16-årsåldern, d. v. s. fram
till gymnasiets, fackskolans och yrkesskolans
portar. Drygt 80 procent av alla
barn bor detta läsår i kommuner som

Torsdagen den 1(1 december 1964

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

har grundskola, och senast 1968 måste
alla kommuner ha gått över till det nya
skolsystemet. En medveten geografisk
spridning av olika utbildningsanstalter,
inte minst gymnasierna, har också betytt
mycket, och framför allt har den
snabba kvantitativa utbyggnaden av yrkesskolor
och gymnasier bidragit till
den utbildningsexplosion vi nu upplever.

Under de fem år, som återstår av
1960-talet, skall vi fördubbla kapaciteten
hos gymnasium och fackskola. Detta
läsår har vi tagit in en fjärdedel av
årskullen i gymnasium eller fackskola.
År 1970 hoppas vi att varannan
16-åring skall få möjlighet till övervägande
teoretiska studier ovanpå grundskolan.
Vid det laget bör vi ha hunnit
reformera även yrkesutbildningen, och
den kommer säkert att få ett allt större
inslag av allmän och teoretisk utbildning.
Det skulle inte förvåna mig, om
vi redan då har ett stort antal så kvalificerade
utbildningsvägar inom yrkesutbildningen,
att yrkesskolan kommer
att vara ett mycket lockande alternativ
även för ungdomar med påtaglig fallenhet
för teoretiska studier.

Den utveckling som vi väntar oss och
planerar för är en direkt fortsättning
på en mycket snabb utbyggnad av skolsystemet
ovanför den obligatoriska skolan.
Låt mig erinra om att vi på de senaste
åren har fördubblat antalet gymnasieorter.
På tio år har vi fördubblat
kapaciteten hos gymnasiet, på tjugo år
har vi fyrdubblat den, och nu siktar
vi alltså på en ytterligare fördubbling
under en period, som bara är hälften
av den tidigare perioden, alltså en femårsperiod.
Vi skulle emellertid inte kunna
räkna med en så snabb expansion,
om vi inte införde den nya gymnasiala
skolform som vi kallar fackskola.

Det stora hindret för en ännu snabbare
utbyggnad är framför allt lärarbristen,
och den är i sin tur en följd av
att vi har byggt ut gymnasiet så snabbt
och så kraftigt. Om vi hade hållit oss

till den utbyggnadstakt, som förutsågs
bara för sju eller åtta år sedan, skulle
vi nu ha haft ett fullt tillräckligt antal
lärare. Vad vi då inte kunde förutse var
att efterfrågan på högre utbildning skulle
öka så snabbt med den stigande levnadsstandarden.
Det är givetvis i och
för sig mycket glädjande att efterfrågan
inriktar sig just på utbildning. Vi har
ansett att vi måste försöka tillgodose
utbildningsbehovet så långt som möjligt.
Det har oundvikligen fört med sig
att vi har sträckt oss en bit längre än
lärartillgången i dag tillåter.

Vi har nu ställt in siktet på att gymnasiet
i början av 1970-talet skall kunna
ta emot 30 procent av årskullen och
fackskolan 20 procent. De angivna talen
är då genomsnittstal för hela landet
och en riktpunkt för expansionen. Vi
skulle i och för sig kunna planera för
en gymnasieintagning på låt oss säga
40 procent, men då skulle vi ha slagit
sönder grunden för fackskolan. En fackskola
med bara 10 procent av årskullen
som bas skulle inte kunna fungera
bl. a. därför att den inte skulle kunna
erbjuda ett tillräckligt varierat studieprogram.
Om vi hade avstått från fackskolan
för att kunna bredda gymnasieportarna
med ytterligare 10 procent,
skulle följden ha blivit att vi totalt
måste nöja oss med att utbilda en mindre
andel av årskullen.

Jag tror för min del att även gymnasiet
får bättre förutsättningar att fungera
till elevernas bästa tack vare fackskolan.
Det blir ju också möjligt för
den som finner att han eller hon inte
passar för gymnasiestudier — det kommer
säkerligen många att finna även i
fortsättningen — att gå över till fackskola
och på ganska kort tid få en utbildning
som öppnar vägen till en anställning
i yrkeslivet.

När jag med stöd av gymnasieutredningen
och skolöverstyrelsen så starkl
strukit under nödvändigheten av att
under de närmaste åren fram till 1970
begränsa tillströmningen till gymnasier

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

och fackskolor till 50 procent av eu
årskull, vill jag verkligen betona att det
inte ligger några principiella överväganden
eller några spekulationer om begåvningsreservens
storlek etc. bakom
detta utan helt enkelt nödvändigheten
av att ta hänsyn till våra reella resurser
och då i första hand lärartillgången. Yi
kan inte som jag flera gånger har sagt
ställa obegränsade krav på begränsade
tillgångar. Inser vi inte detta utan bara
faller undan för utbildningstrycket •—
jag vill upprepa det eftersom jag också
har sagt det tidigare — kollapsar vårt
skolsystem och grundskolans högstadium
blir i första hand lidande. Jag
vill nämligen ännu en gång kraftigt understryka
att grundskolan i fråga om
lokaler och lärarresurser måste prioriteras
före varje annan skolform; grundskolan
är vår obligatoriska skola, där
alla måste få en god undervisning.

Jag skulle, herr talman, kunna uppehålla
mig länge vid lärarsituationen och
lärarbristen. Jag vill endast med hänsyn
till ett par reservationer i fråga om
delningstalen och storleken av grupperna
göra det påståendet, att vi förmodligen
har den generösaste standarden
i världen när det gäller lärartätheten.
Ett i internationella sammanhang
använt mått på lärartillgången är nämligen
relationstalet elever—lärare. I flertalet
länder överstiger detta tal 30. I
Sverige når talet inte på något utbildningsstadium
upp till 20 med de redan
fastställda delningstalen för grundskolan
och de i gymnasiet och fackskolan
föreslagna. När vi talar om gruppindelning,
förstärkningsanordningar, stödundervisning
in. m., kan vi också räkna
med relationstal. Vi får då fram, att
1980 blir det 17,1 elever per lärare i
årskurserna 1—6, 12,9 elever per lärare
i årskurserna 7—9 och 13,7 per lärare
i gymnasium och fackskola. Det är viktigt
att vi har den standarden klar för
oss när vi skall fatta ett beslut om
gruppdelningstal på 5 eller 8 eller leka
med tanken att kunna sänka delningstalet
i klasserna från 30 till 25.

Men samtidigt är, herr talman, situationen
paradoxal. Vi står beredda att
besluta om en fördubbling av gymnasisets
och fackskolans kapacitet på fem år
— det är vad riksdagen kommer att
göra i dag eller i morgon — och tillsammans
med yrkesskolan räknar vi
med att kunna utbilda 75 å 80 procent
av ungdomen i 16—18-årsåldern redan
1970. Det är med internationella mått
mätt en helt fantastisk utveckling, och
ändå är egentligen ingen av oss nöjd.
Det är också ett perspektiv på utvecklingen
här i landet.

I det sammanhanget vill jag säga några
ord om vad man enligt min mening
kan lägga in i uttrycket en allmän ungdomsskola,
2- eller 3-årig.

En förlängning av skolplikten utöver
9 år torde under överskådlig tid vara
utesluten. För tiden efter 1970 måste
man däremot sannolikt räkna med en
fortsatt expansion av de gymnasiala
skolformerna. Med 80, kanske 90 procent
av årskullarna frivilligt under utbildning
har vi i praktiken fått en ungdomsskola.
Lägger vi härtill att ingenting
i det nu föreliggande förslaget till
en enhetlig gymnasieorganisation, organisatoriskt
nära knuten till fackskolorna,
hindrar en anknytning även av yrkesskolan
till systemet, ser vi ganska
klart de huvudlinjer efter vilka de olika
gymnasiala skolorna kommer att utvecklas
och i vissa avseenden administrativt,
organisatoriskt och resursmässigt
samordnas.

I propositionen framhåller jag bl. a.
följande: »Gymnasiet, fackskolan och
yrkesskolan får inte skarpt avgränsas
från varandra. Om detta bleve fallet
skulle stora elevgrupper ställas inför
valet mellan alternativ, där ingetdera
tillfredsställer deras intresse eller utbildningskrav.
»

85—90 procent av ungdomen i utbildning,
ett organisatoriskt, administrativt
och resursmässigt samordnat gymnasialt
skolsystem — det är verkligen en
ungdomsskola. Vill man däremot gå ännu
längre, d. v. s. även pedagogiskt och

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

innehållsmässigt förenhetliga hela skolstadiet
ovanpå den obligatoriska skolan
och med fritt val av studieväg för den
enskilde, är det inte längre fråga om en
skolreform i dagens mening utan om
en förändring av hela grunden för vårt
högre utbildningsväsen. Då kan vi inte
längre tala om ett gymnasium med huvuduppgift
att förbereda för studier vid
universitet och högskolor och ej heller
om en yrkesskola med huvuduppgift
att direkt förbereda för verksamhet i
yrkeslivet. Då har vi fått den 11- eller
12-åriga medborgarskolan som i praktiken
skulle skjuta upp all verklig yrkesutbildning
till bort emot 20-årsåldern.

Jag vill också, herr talman, med några
ord beröra lokaliseringen av fackskolan
eftersom jag föreställer mig att
det kommer att bli ett praktiskt kommunalpolitiskt
problem. Det råder ingen
tvekan om att ort med gymnasium också
bör ha fackskola. Vill vi förverkliga
målsättningen, att var och en så långt
våra resurser tillåter skall få den utbildning
som svarar mot hans eller hennes
önskemål och förutsättningar, bör vi
sträva efter att samtliga eller flertalet
studievägar inom det gymnasiala skolsystemet
erbjudes överallt där gymnasieutbildning
anordnas. När fackskolor
upprättas i en region bör de alltså förläggas
till gymnasieorterna. Det förhållandet,
att avvecklingsskolor i vissa fall
även kan finnas på andra orter i regionen,
utgör i och för sig inte tillräckligt
skäl för att där anordna fackskoleutbildning.
Huruvida så undantagsvis
kan och bör ske bör avgöras efter rationella
och allsidiga planeringsöverväganden,
varvid det gymnasiala skolsystemet
i dess helhet måste beaktas.

Jag bär här i stort sett följt formuleringarna
i propositionen. Men jag vill
tillägga att det här är fråga om en planering.
Självfallet måste vi i fortsättningen
ta hänsyn till den ekonomiska
verkligheten, till realiteterna. Det är naturligtvis
ingen vettig människa som
t. ex. leker med tanken att rasera eu
yrkesskola därför att den i dag ligger

på en ort som inte kan få fackskola
eller gymnasium. Så kan inte en skolplanering
gå till. Men myndigheterna
måste i sin planering ha dessa riktlinjer
som jag här skildrat klara för sig.
I valet, ibland till och med i kampen,
mellan två orter, nästan likartade, där
den ena har ett gymnasium och den
andra inte, skall enligt planeringen den
ort som har gymnasiet också få fackskolan.
Den andra orten skulle i så fall
bli helt utan dessa skolformer. Det är
helt i överensstämmelse med de allmänna
riktlinjer, som inte bara gymnasieutredningen
och propositionen utan
även, vilket jag ser till min glädje, utskottet
klart anslutit sig till.

Men, ärade kammarledamöter, principer,
planering och rationellt tänkande
är en sak. Det kan också finnas faktorer
som kräver undantag från dessa
regler. Självfallet är det inte fråga om
att minska utbildningsmöjligheterna i
detta land genom att benhårt hålla på
en doktrin eller vad man vill kalla det
när det gäller planering.

Jag går sedan över till gymnasiets
målsättning. Det är ett stort och fascinerande
ämne. Jag skall, herr talman,
bara uppehålla mig vid några kontroversiella
punkter, bl. a. religionskunskapen.
I målsättningen för gymnasiet betonas
den personlighetsutvecklande uppgiften.
En huvudlinje i gymnasiets undervisning
skall vara, står det, att hos
eleverna utveckla ett kritiskt och självständigt
betraktelsesätt och att ge .studie-
och arbetstekniska färdigheter.
Gymnasiets mål är vidare att utveckla
elevernas kommunikationsfärdigheter i
vid mening samt att ge en vidgad och
fördjupad orientering om samhälle, teknik,
naturvetenskap och kultur. I detta
syfte skall alla studievägar innehålla en
gemensam kärna, bestående av språk,
historia, samhällskunskap, religionskunskap,
psykologi, matematik och naturvetenskapliga
ämnen. Det var denna
allmänna målsättning som för mig var
helt avgörande när det gällde att bereda
plats för ämnet religionskunskap på den

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tekniska och ekonomiska linjen. Gymnasieutredningen
hade enligt mitt sätt
att se en helt bindande och logisk bevisföring
när det gällde det nya gymnasiets
integration. De fem linjerna skulle
vara likvärdiga. I första årskursen är
inte mindre än 70 procent av ämnesstoffet
gemensamt. Det gällde att försöka
få en sådan konstruktion av gymnasiet,
att eleverna skulle kunna byta
studieväg, byta linje. Alla linjer skulle
efter tre år leda fram till universitet
och högskolor. Mot den bakgrunden,
alltså huvudtanken på en integration av
gymnasielinjerna, måste det ha varit ett
misstag hos gymnasieutredningen att
just i fråga om ämnet religionskunskap
lämna två av linjerna utanför.

Jag har bara velat nämna detta för
att inte kammarens ärade ledamöter
skall tro att det ligger några andra
spekulationer bakom mitt ställningstagande.
Ett gymnasium, där två linjer
icke har ett så väsentligt ämne i fråga
om allmänbildning som religionskunskap,
är ju inte likvärdigt.

Varför blev det då två timmar? Jo,
två timmar ger ämnet chans att förekomma
regelbundet under ett läsår. Med
en och en halv timme kan ämnet däremot
lättare hotas av skrivningar, lov
och annat och bli mera stympat. Jag
ville alltså hålla det intakt och ansåg
att två timmar behövdes. Som var och
en förstår var själva proceduren att
bereda plats för två timmars religionskunskap
på de hårt pressade tekniska
och ekonomiska linjerna i och för sig en
mycket besvärlig uppgift. Det har gått
ut över gymnastiken — det vet hela landet
i dag — det har gått ut över samhällskunskap
respektive matematik.
Samtidigt höjde jag veckotimtalet på
övriga linjer med en halv timme av det
skälet, att jag ville ha samma relation
mellan linjerna som gymnasieutredningen
hade föreslagit. När det gäller
de humanistiska och samhällsvetenskapliga
linjerna, som har tre timmar, kan
man ju i ämnet religionskunskap också

lägga in ett moment av förutbildning
för kommande verksamhet.

Jag har blivit mycket förvånad över
den diskussion som förts — jag skall
inte, herr talman, gå in på hela den
kampanj som har rasat här i landet om
religionskunskapen och kristendomens
ställning på gymnasiet, namninsamlingen
och allt detta; det är fantastiska ting
som man har fått uppleva, läsa och
reflektera över — utan jag skall bara
uttrycka min glädje över att utskottet,
till skillnad mot vissa personer och
riktningar, så klart har insett att den
allmänna målsättning som ligger bakom
grundskolan också gäller för gymnasiet
och fackskolan. Jag och mina medarbetare
kunde ju inte ett ögonblick drömma
om att det inte skulle klart framgå
av gymnasiepropositionen, att den allmänna
målsättningen för vår skola gäller
också för gymnasiet. Därför upprepade
jag inte de meningar och de rader
som i grundskolepropositionen stod
som inledning till kapitlet om mål och
målsättning. Men det är självfallet exakt
samma sak som gäller här, och för att
vara alldeles säker på att ingen efter
utskottets skrivning ändå skall misstänka
att jag inte delar den uppfattning
som jag själv hyste för två år sedan,
skall jag ännu en gång be att få citera
mig själv och till kammarens protokoll
läsa in följande citat:

»Skolans sociala fostran skall (därför)
grundlägga och vidareutveckla sådana
egenskaper hos eleverna, som i
en tid av stark utveckling kan bära upp
och förstärka demokratiens principer
om tolerans, samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper.
Att väcka respekt för sanning
och rätt, för människans egenvärde, för
människolivets okränkbarhet och därmed
för rätten till personlig integritet
iir en huvuduppgift också för den sociala
fostran, som skolans verksamhet
skall omfatta.»

Därmed är detta ännu en gång från
min sida understruket.

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Niir del gäller platsen pa timscheniat
för olika ämnen kan man inte lösa de
problemen så lättvindigt som högergruppen
här i huset har gjort gällande
med att bara lasta på. Det är ingen
konst. Jag skall inte gå in på högerreservationerna
med förslag om tillägg av
en timme här och en halv timme där,
med förstärkning av praktiskt taget alla
ämnen där man önskat en förstärkning,
inte bara i religionskunskap utan också
i konsthistoria, gymnastik och mycket
annat. Det finns inte en ämnesgrupp
som kan vara helt nöjd med fördelningen
på ett veckoschema. Det är
omöjligt. Det blir trängsel. Alla vill för
sig ha mer, och då finns det ingen annan
möjlighet än att fixera en gräns för
den arbetsbörda som skall läggas på
gymnasisterna eller eleverna över huvud
taget. Det är 96 veckotimmar som
det är fråga om: 34 timmar i årskurs 1,
32 i årskurs 2 och 30 timmar i årskurs

3. Detta är i och för sig en arbetsbörda
som jag föreställer mig tyvärr kommer
att innebära att gymnasisterna kanske
fortfarande blir den mest pressade gruppen
i detta land. Det har ju varit en av
huvuduppgifterna för gymnasieutredningen
att skapa ett gymnasium där
arbetsbördan kan bli rimligare för dessa
unga människor i 16—18 å 19-årsåldern.
Vi vuxna talar ständigt om att förkorta
vår arbetstid. Det är orimligt att mot
den bakgrunden tro att man kan lösa
skolproblemen genom att bara lasta på
i fråga om kurser, uppgifter eller timmar.

De gemensamma samlingarna vill jag
i detta sammanhang också beröra. Jag
vill slå fast att hela detta resonemang
för och emot inte kan föras, om man
inte också har klart för sig vad man
menar med religionsfrihet. Jag skall be
att få citera några meningar ur en
artikel i Stockholms-Tidningen för några
månader sedan, som jag tycker i stort
sett kommer verkligheten nära. Det var
en ledare under rubriken »Frihet och
tro».

»Med religionsfrihet avser vi följande»
— och jag menar detsamma -—

»1) Största och möjliga frihet för de
religiösa samfunden att utöva sin religion
enligt egna intentioner.

2) Lika villkor för olika religiösa
riktningar och andra livsåskådningar.

3) Frihet för den enskilde att stå
utanför varje religiöst samfund enligt
egen fri vilja.

Inget av dessa krav innebär kristendomsfientlighet
och inget betyder att
avkristning är ett mål; skall det bli avkastning
i landet får detta ske endast
om människorna själva väljer att överge
kristen tro.»

Vi kan, ärade kammarledamöter, inte
påverka detta genom debatter i denna
kammare. Vi kan varken göra till eller
ifrån, vi kan inte förstärka och dess
bättre inte heller stå här och avskaffa
kristen tro i detta land. Det bestämmer
människorna alldeles själva.

Det är likadant med skolan, det är
likadant med ämnen som religionskunskap,
med morgonböner, morgonsamlingar
eller gemensamma samlingar.
Men vi måste i princip acceptera religionsfrihet,
frihet för den enskilde att
medverka i kulthandlingar, i andakter.
Skolan har ett behov att då och då samla
alla elever. Det är anledningen till att
man också behöver gemensamma samlingar.
Skall dessa samlingar vara obligatoriska
—- vilket jag anser att de bör
vara — måste de också till sitt innehåll
vara sådana, att ingen behöver befrias
därifrån för sin religiösa uppfattnings
skull eller av någon annan orsak.

När man i en gemensam borgerlig reservation
tycker att departementschefen
är motsägande i fråga om uppläggningen
av gemensamma samlingar och t. ex. läser
in ett förbud mot bön, så kan jag
inte förstå annat än att det är precis
tvärtom, att det är reservanterna som i
verkligheten är motsägande. Efter att
ha utvecklat det som vi var överens om,
värdet av gemensamma samlingar, stryker
man under att dessa kan anknytas

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

till »religiösa högtider och andra högtider,
aktuella händelser och märkesdagar».
Ingen har ju velat förbjuda ett religiöst
innehåll i och för sig i de gemensamma
samlingarna, ett religiöst tema
t. ex. Det är alltså karaktären av
gudstjänst eller andakt — eller kulthandling
som någon har sagt — som
inte kan förenas med ett obligatorium.

Hur resonerar då reservanterna? Det
går inte att förena säger de. Gemensamma
samlingar enligt utskottets förslag,
heter det, »får stundom en sådan utformning
med antingen religiösa eller
andra inslag, som mer eller mindre strider
mot vad som är förenligt med vissa
elevers religiösa uppfattning eller inställning
i livsåskådningsfrågor över
huvud. För den som av sådana skäl önskar
bli befriad från deltagandet, bör
möjlighet till befrielse inte vara beroende
endast av hänsyn till skäl av praktisk
art.» Enligt reservanternas mening
bör »befrielse få meddelas med föräldrarnas
medgivande under åberopande
av skäl av den art som nyss berörts».

Ja, då är vi där igen — att blunda inför
verkligheten. Vad är det som skulle
hända om reservationen på denna punkt
segrade? Jo, att skolan och skolans ledning
eller skolledningar måste bestämma
i förväg vilken karaktär en gemensam
samling skall ha. Så snart det är
fråga om ett religiöst inslag av den art
som vi har kallat för andakt eller kulthandling,
måste man tydligen annonsera
det i förväg för att de elever som anser
sig behöva befrielse skall få tillfälle
att bli befriade. Det är ju ändå en orimlig
ordning.

Jag har då sagt mig, eftersom jag vet
att i våra .skolor finns många elever
som vill ha ett inslag av andakt, morgonbön
eller religiös samling: varför då
inte se till att .skolan kan ge dem den
möjligheten, att lokaler i .skolan står till
förfogande för låt oss säga en frivillig
morgonbön? Det måste väl ändå vara
ett fullkomligt riktigt och logiskt sätt att
angripa problemet att låta den gemen -

samma samlingen vara ett obligatorium
och inte börja tumma på det, men att
sedan ge dem som vill ha samlingar då
och då av annan karaktär — och de är
kanske många — chansen att få dem.
Om vi då gör dessa samlingar frivilliga
från början behöver vi inte hålla på
med detta ständigt befriande av olika
skäl. Jag kan försäkra er, ärade kammarledamöter,
att under alla mina år
som ecklesiastikminister har en av de
besvärligaste frågorna varit då enskilda
föräldrar uppvaktar för att anhålla om
befrielse från kristendomsundervisningen
för sina barn, trots att de enligt gällande
ordning inte är berättigade härtill.
Och märkvärdigt nog är det inte
enbart personer med ateistisk uppfattning
utan i allmänhet är det personer
med mycket stark religiös tro — ehuru
avvikande från vår gängse tro — som
kräver befrielse från kristendomsundervisningen.
Sådan befrielse kan vi inte
ge, Kungl. Maj:t gör det dock ibland i
.särskilda undantagsfall. Det är orimligt
att den debatten skall dragas in i en
skola av gymnasiets och fackskolans
karaktär beträffande gemensamma samlingar.
Här anser jag att religionsfrihet
bör vara den enda riktiga ledstjärnan.

Ja, herr talman, jag skall inte göra
några fler kommentarer. Ämnet är outtömligt.
Folkhögskolan skall jag inte
heller beröra i dag. Jag vill understryka
att gymnasiet fortfarande kommer att
ha som en av sina huvuduppgifter att
förbereda för universitetsstudier. Kontrollen
av kunskapsstandarden blir en
annan än den nuvarande, men den blir
nog så effektiv. Vi får hjälp av centralt
givna prov för betygssättningen. Vi får,
hoppas jag, en effektiv gymnasieinspektion
och det föreslås ett medelvärde,
tills vidare på 2,3 betygsenheter, för att
få så att säga fritt tillträde till universitet
och högskolor. Det är alltså den form
av gymnasiet vi resonerar om i dag, en
skolform som i stort sett bibehåller sin
funktion i vårt .samhälle.

Jag vill, herr talman, till sist endast

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

säga att jag i detta anförande medvetet
har undvikit att polemisera mot den
rad av reservationer som högern har
lämnat. Få ting är egentligare tacksammare,
och jag utgår från att många andra
av de över 30 anmälda talarna kommer
att göra det. Men jag beklagar att
högern som parti —■ jag understryker:
som parti ■— ännu en gång ställt sig vid
sidan om en stor utveckling på skolans
område. Man kan tydligen inte motstå
frestelsen att i första hand försöka bevara
den konservativa profilen i stället
för att konstruktivt delta i en reformering
av våra gymnasiala skolor, en reform
som ändå måste komma därför att
utvecklingen själv kräver den. Jag vill
däremot uttala min tacksamhet över att
den breda partipolitiska samling, som
alla övriga partier i riksdagen manifesterat
i de stora skolfrågorna ända sedan
1950, alltjämt består.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är, som ecklesiastikministern
understrukit i sitt presentationsanförande,
en omfattande och djupgående
skolreform på det gymnasiala
åldersstadiet, som kammaren har att ta
ställning till. Vittsyftande förändringar
föreslås i fråga om mål, kursplaner, organisation
och arbetsformer. En ny
skolform, en tvåårig fackskola, införes.
Gymnasiet skall i princip bli treårigt,
sammanhållet och examensfritt. Verkningarna
av reformen kommer att sträcka
sig långt fram i tiden och påverka
samhällets omdaning, alldeles oavsett
hur ungdomsskolan, som ecklesiastikministern
talade om i allmänna ordalag,
kommer att gestalta sig i en relativt avlägsen
framtid.

Hetsen i behandlingen av denna fråga,
som måste betecknas som riksdagens
största denna höst, har varit anmärkningsvärd.
Sent kom propositionen på
riksdagens bord, och särskilda utskottet
drevs under ideliga tidsnödshänvisningar
till forccring. Det hela är, för
att använda ett i sammanhanget pas -

sande ordval, ett skolexempel på hur
en stor reform inte får drivas fram i
slutskedet. Att utskottssekreteraren i
vad gäller gymnasiet varit med i ärendets
behandling alltifrån gymnasieutredningens
tillkomst över departementalbehandlingen
fram till utskottets eget
utlåtande har skapat en kontinuitet i
tankar, nästan i ordval, som är påfallande.
Resultatet har blivit ett prydligt,
relativt kortfattat utskottsutlåtande, huvudsakligen
bestående av instämmanden
i utredningens och departementschefens
förslag. Att därutöver, mindre prydligt,
ett par missförstånd insmugit sig i avdelningen
reservationer och särskilda
yttranden har sin fulla förklaring i
handläggningens sprinterfart. Jag återkommer
till dessa missförstånd i samband
med mina yrkanden.

Om mycket är — därom behöver jag
inte orda här — alla berörda instanser,
inklusive särskilda utskottet, ense. Det
förhåller sig alltså inte på det sätt som
ecklesiastikministern ville insinuera, att
högerpartiet ställt sig eller vill ställa
sig vid sidan om den pågående reformeringen
av vårt skolväsen. I många
punkter — i de flesta och i de stora
linjerna — är vi ense. Men det finns
dock betydelsefulla avsnitt och punkter,
som det icke föreligger enighet om,
vilket i och för sig givetvis icke skall
eller får tolkas, som om partiet ställt
sig på något sätt vid sidan om en nödvändig
reformering. Denna oenighet
kan på sätt och vi ses som ett hälsotecken
— absolut konformitet i syn på
saker och ting är ju ingalunda alltid
mest utveeklingsbefrämjande. Oenigheten
speglas klart i de många reservationerna
till utskottsutlåtandet, huvudsakligen
gjorda av utskottets högerledamöter,
dock ingalunda alla. Flera av
reservationerna är ju gemensamma för
den borgerliga sidan. Ställer man sig
vid sidan av utvecklingen också genom
anslutning till dessa reservationer?

Allvarliga invändningar finns att göra
såväl från allmänt samhälleliga som från

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

pedagogiska och organisatoriska utgångspunkter.
I vissa avseenden gäller
dessa invändningar frågor av vital betydelse
för reformens genomförande och
för den fortsatta utbyggnaden av vårt
skolväsende. Det är uppenbart, att vi
under den närmaste framtiden — på
den punkten ger jag ecklesiastikministern
oreserverat rätt — kommer att uppleva
en stark och ökad efterfrågan på
utbildning på stadiet ovanför grundskolan.
I propositionen framläggs planeringsförslag,
som siktar till en i och
för sig aktningsvärd kvantitativ utbyggnad
på detta stadium, men mycket talar
för — det vet givetvis ecklesiastikministern
— att denna utbyggnad inom
kort kommer att visa sig vara otillräcklig.
Köerna kommer tyvärr att finnas
kvar framför gymnasier, fackskolor och
yrkesskolor.

Vi måste konstatera, att ungdomen är
medveten om behovet av utbildning och
kommer att vilja ha ändamålsenliga utbildningsmöjligheter,
och vi måste undan
för undan — jag vill deklarera det
för att återigen bemöta insinuationen
om att högern ställer sig vid sidan —
skapa olika typer av utbildning för att
kunna tillgodose ungdomens individuella
intressen och därigenom givetvis
även bättre tillgodose arbetsmarknadens
krav.

Av dessa gymnasiala utbildningsmöjligheter
är det alltså gymnasiet och
fackskolan som nu står i tur, medan
frågan om yrkesskolan — herr Edenman
berörde det — dessvärre kommer
att tas upp först vid ett senare tillfälle.
En utredning rörande den framtida yrkesutbildningen
är ju tillsatt, men resultatet
kommer — fruktar jag — att låta
vänta på sig. Jag kan inte underlåta att
säga, att här hade större skyndsamhet
varit av nöden, inte minst i fråga om
tillsättandet av denna utredning. Jag
konstaterar med stor tillfredsställelse,
att ecklesiastikministern menar, att den
kommande yrkesutbildningen skall få
starkare inslag även av teoretiskt stu -

dium för att kunna vinna elever, som
tidigare kanske inte har velat gå till
yrkesutbildning men som väl skulle ha
kunnat finna sig till rätta där och göra
en stor insats med den utbildningen.

Även på vuxenutbildningens område
— herr Edenman snuddade vid det -—
måste reformer vidtas. Det måste slås
fast, att rätten till utbildning inte får
begränsas till en kort period av ungdomsåren
— det är ju en kort period,
även om skoltiden blir allt längre —
utan bör innebära en återkommande
möjlighet till utbildning på ett helt annat
sätt än nu för alla, som efter en tid
i förvärvslivet kommer till klarhet om
sina förutsättningar och intressen. Även
här pågår en utredning, som enligt min
mening bör intensifieras. Därvidlag bör
folkhögskolan — som statsrådet Edenman
nämnde — icke få komma i någon
undantagsställning, vilket många fruktar;
om det är med rätt eller orätt vågar
jag inte avgöra.

Det bör understrykas, att de reformer
som vidtas i nuläget ingalunda skall betraktas
som slutgiltiga. Den snabba samhällsutvecklingen
nödvändiggör en fortlöpande
reformering av utbildningsväsendet.
Inte ens grundskolereformen bör
betraktas som alldeles definitiv utan
möjlighet till förbättringar, lika litet
som det gymnasium och den fackskola
som vi, troligen i morgon, skall fatta
beslut om.

Rätten att fritt välja studieväg är en
av de grundläggande principerna redan
för grundskolan. Detta system förutsätter
att eleverna genom studie- och yrkesorientering
och genom enskild rådgivning
kan bilda sig en realistisk uppfattning
om sina egna studieförutsättningar
och intressen. Om andra faktorer
än dessa tillåts dominera vid studie-
eller yrkesval, blir resultatet inte
lyckat. Stora ansträngningar bör alltså
göras för att med hjälp av en utbyggd
och intensifierad studie- och yrkesorientering
nå fram till en situation, där
det fria valets principer har sin rätta

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tillämpning. Man kan ha anledning att
förmoda och hoppas, att ett dylikt förhällande
pä lång sikt skall kunna uppnås.
Intill dess måste emellertid ett
system med kvalifikationsspärrar ha en
viktig uppgift att fylla. Det gäller härvidlag
någonting så betydelsefullt som
att söka ge våra ungdomar en till deras
anlag och intressen väl anpassad utbildning.

En utformning i dagens läge av intagningsbestännnelserna
för gymnasiet,
varvid det fria valet oreserverat finge
bilda normen, skulle för flera elevkategorier
otvivelaktigt utgöra en hård
press och i många fall leda till misslyckanden
och en sämre start i livet än
om de fått en rätt avvägd utbildning.

Det är mot denna bakgrund man måste
se det motionsyrkande, som går ut
på att avgörande vid inträde till gymnasium
skall vara enbart betygen i
kommunikations- och orienteringsämnena,
varvid betygen i svenska, moderna
språk och matematik skall fördubblas.
Det måste kraftigt understrykas, att sådana
kvalifikationskrav bör vara det
enda förekommande hindret för ungdomens
efterfrågan på utbildning. Några
andra bromsande faktorer — sociala
och geografiska — får givetvis icke
inverka.

Vid behandlingen av en lång rad
spörsmål gör utskottet ingen principiell
skillnad mellan gymnasiet och fackskolan.
I den mån spörsmålen är gemensamma,
övervägs de gemensamt, och
det är givetvis riktigt. I vad gäller fackskolans
innehåll och utformning har
dock helt naturligt en särbehandling
måst sättas in. Låt mig, innan jag går
vidare på i första hand gymnasielinjen,
säga ett par understrykande ord om
fackskolan! Härvidlag föreligger väl
inga större motsättningar i uppfattningen,
snarare blott nyanser i betoningen.

Den tvååriga fackskolan kan, om dess
läroplaner utformas med vederbörligt
beaktande av samhällets och avnämarnas
krav, bli en värdefull och för ung2
— Andra kammarens protokoll 1964. A

domen attraktiv skolform inom det
gymnasiala skolsystemet. Även om gymnasieutbildningen
breddas ytterligare
och sålunda blir i stånd att tillgodose
en ännu större del av det växande utbildningsbehovet,
kommer otvivelaktigt
en stor mängd ungdomar att utöver
grundskolan vilja ha en kortare, ej alltför
teoretisk utbildning som direkt förbereder
och leder fram till yrkesverksamhet
på s. k. mellannivå. Samhällets
och inte minst näringslivets behov av
kvalificerad personal på sådan mellannivå
är i dag mycket stort och kommer
med säkerhet att framdeles bli ännu
större till följd av de snabba framstegen.

Utredningens och propositionens målsättning
för fackskolan ansluter nära till
de överväganden, som gymnasieutredningen
gjort beträffande de ekonomiska
och tekniska gymnasiesektionerna.
Fackskolan skall ge dels vidgad och fördjupad
allmän utbildning, dels en praktiskt
inriktad, yrkesförberedande utbildning,
som gör eleverna direkt användbara
på olika befattningar efter slutad
skolgång. Det sistnämnda ledet i denna
dubbla målsättning är uppenbarligen i
en skolform av fackskolans typ den primära
och får inte försvagas genom att
för stort utrymme anslås för mera allmänt
och teoretiskt stoff vid uppläggningen
av kursplanerna. Flera skäl talar
för en stark målinriktning av fackskoleutbildningen.

Någon grund för antagandet, att avnämarkraven
vid en jämförelse mellan
fackskolorna och gymnasierna i båda
fallen skulle vara likartade finns inte.
Det kan inte heller vara rimligt, att
t. ex. de elever, som valt ekonomisk
fackskola, efter avslutade fackskolestudier
och totalt elva skolår skall behöva
genomgå ytterligare specifik yrkesutbildning
för att bli klart skickade att
fullgöra praktiska arbetsuppgifter i yrkesverksamheten.

Vidare ligger det i den inte gymnasiebenägna
undomens intresse, att fack r

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1904

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skolans utbildning blir så fackbetonad,
att den ger kompetens för goda och relativt
väl avlönade anställningar efter
skolgången. Det förhållandet att fackskolan
skall avlösa bl. a. nuvarande
praktiska realskolor, ettåriga handelsskolor
och kommunala tekniska skolor,
vilka alla ställer yrkesutbildningen i
förgrunden, måste vara ytterligare ett
tungt vägande skäl för en målinriktad
fackskoleutbildning.

»Syftet med gymnasiestudier bör inte
vara att så snabbt som möjligt slussa
största möjliga antal elever genom utbildningen.
Viktig är även utbildningens
kvalitet.» Jag skulle vilja tala litet om
denna kvalitet. Ecklesiastikministern
har i sitt presentationsanförande talat
så mycket om kvantitet. Det är viktigt,
men det finns också begreppet kvalitet.
Ovannämnda påpekande, som görs i högerpartiets
stora gymnasiemotion, kan
synas så självklart, att det kan vara
ägnat att förvåna, att det överhuvudtaget
behöver göras. Den betoning av de
kvantitativa aspekterna och den, jag
vågar nästan säga, märkligt bekymmerslösa
hållning till riskerna för en standardsänkning,
som präglar både gvmnasieutredningen
och gymnasiepropositionen
och som utskottet enligt vår mening
inte reagerat tillräckligt starkt
emot, gör det emellertid motiverat, att
högerpartiet i sin motion genomgående
försöker trycka på kvalitetskravet.

Resultatet har blivit, att högermotionen
på flera väsentliga punkter måste
anmäla avvikande mening inför ecklesiastikministerns
förslag. Det gäller såväl
allmänna principiella och organisatoriska
ting som utformningen av
kursplanerna i enskilda ämnen. Några
genvägar till kunskaper finns inte. Som
förut, som det alltid har varit, är kunskap
beroende av arbete och energi, och
det gamla talesättet om att kunskapens
rot är bitter äger alltjämt sin giltighet.

Högerpartiet har konsekvent sökt lägga
kravet på kvalitet till grund för sitt
handlande i gymnasiefrågan, och vi

måste säga, att vi är ledsna över att vi
står tämligen ensamma i denna vår syn.
Denna frågeställning har liksom inte
bekymrat någon annan. Vi borde dock
kunna vara ense om att olika slag avutbildning
kan vara likvärdiga och att
man därför inte gör någon en tjänst
genom att locka till ett visst slag av utbildning,
oavsett om kvalifikationerna
är tillräckliga eller inte. Kvalifikationsspärrar
har sannerligen inte till syfte
att göra gymnasieutbildningen till ett
privilegium för några få utvalda. De
syftar tvärtom till att var och en får den
utbildning som passar honom eller henne
bäst. Särskilt de allmänna gymnasiernas
tre linjer kommer framgent som
bittills att ha som huvuduppgift att förbereda
till högre studier vid universitet
och högskolor, och där kan aldrig
något avkall göras på de studerandes
kvalitet, om inte allvarliga vådor skall
uppstå för samhället i dess helhet.

Högerförslaget innebär bl. a., att möjlighet
skall öppnas till en fyraårig studiegång
vid sidan av den treåriga. Någon
»social sållning» kan självfallet aldrig
ligga häri, eftersom studiehjälpen
måste utgå till den fyraåriga lika väl
som till den treåriga utbildningen. Den
enda hållbara motiveringen för att ge
treårsalternativet monopol är, om man
anser lärarbristen så katastrofal, att den
helt enkelt omöjliggör en fyraårig studiegång,
eller om man anser merkostnaderna
så stora att de inte kan bäras.

I själva verket lämnas i propositionen
en väg öppen för ett slags fyraårigt alternativ,
som förefaller vara klart underlägset
en fast fyraårig linje. Jag håller
mig här i första hand till den allmänna
gymnasiedelens trenne linjer.
Annan reservant kommer senare att plädera
för inrättandet av en fjärde årskurs
för den ekonomiska linjen.

En grundtanke i utredningens ocli
propositionens gymnasiekonstruktion
är, att den enskilda eleven skall ha tillfälle
att genomföra gymnasiestudierna
enligt ett program, som så långt möjligt

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Iieformering av de gymnasiala skolorna m. m.

passar hans individuella anlag och
intressen. l)å en elev stöter på studiesvårigheter,
skall endast i undantagsfall
kvarsittning förekomma. Svårigheterna
skall i stället undanröjas genom korrigering
av den valda studieinriktningen
eller med hjälp av olika studiestödjande
åtgärder, såsom stödundervisning och
övergång till s. k. mindre studiekurs,
vilket innebär att vissa ämnen i de
högsta årskurserna kan väljas bort.

Det finns anledning att hysa vissa
betänkligheter mot systemet med mindre
studiekurs. Framför allt är det otillfredsställande
att även karaktärsämnena
— alltså de ämnen som är bestämmande
för studieinriktningen i en studiekurs
— skall kunna väljas bort, så
fort tecken på studiesvårigheter kan
visas. Det blir således möjligt att lämna
t. ex. den ekonomiska lärokursen med
mycket förminskade fackkunskaper,
liksom att välja bort matematik och fysik
i årskurs 3 på de naturvetenskapliga
och tekniska lärokurserna och utelämna
samhällskunskap på den samhällsvetenskapliga
lärokursen. En elev,
som blott följt mindre studiekurs, skall,
om han så önskar, efter genomgången
av gymnasiet ha möjlighet till s. k. förlängd
undervisning med koncentrationsläsning.
Härvid räknas med att den förlängda
undervisningen anförtros vuxenutbildningsorganisationen
successivt i
i takt med utbyggnaden av denna. I
brist på sådan organisation får den förlängda
undervisningen ombesörjas på
annat sätt.

Arrangemangen med mindre studiekurs
och förlängd undervisning medför
vissa risker, som icke kan negligeras.
Hur blir det t. ex med möjligheterna att
finna lämplig yrkesverksamhet för de
elever, som deltar i s. k. mindre studiekurs
och därefter inte fullföljer studierna
med förlängd undervisning fram till
fullständig gymnasiekurs? En fyraårig
fast studiekurs skulle kanske ha kunnat
ge dem fullständig gymnasiekurs. Gymnasieutredningen
synes — och här vill

jag gärna instämma i folkpartiets
motion — ha överskattat arbetsmarknadens
intresse för personer med den partiella
och för arbetsgivaren mycket svårbestäinbara
kompetens, som den mindre
studiekursen ger.

De gymnasister, som på ett tillfredsställande
sätt kan eller tror sig kunna
genomföra studierna på tre år, får givetvis
inte försinkas av ytterligare ett studieår.
Det är självklart. Dika självklart
iir, att den som vill ha en lugnare arbetstakt
bör få möjligheter därtill. Motionärerna
tror mera på ett fyraårigt studiealternativ
än på en rad specialarrangemang
av svårbedömd karaktär.

Det nya gymnasiets kvalitet är i hög
grad avhängig av formerna för dels
betygsättningen och dels studiernas avslutning.
Att såsom det föreslås gå över
till ett nytt betygsättningssystem, om
vilket man inte med visshet kan säga
att det är bättre och mera rättvist än
den nuvarande absoluta betygsättningen,
förefaller äventyrligt. Avgörandet
om en sådan betydelsefull förändring
borde få anstå till dess att efter utredning
och försöksverksamhet full visshet
nåtts om ettdera systemets överlägsenhet.

Det är för avnämarna av stor betydelse,
att garantier finns för att avgångsbetygen
från gymnasiet täcker en
viss kunskapsnivå och ger en i möjligaste
mån tillfredsställande gradering
av elevernas prestationer. I den knivskarpa
konkurrensen om tillträde till
spärrade utbildningsvägar — och där
ser vi väl inte någon ljusning under de
närmaste 10 å 15 åren — är den betygsmässiga
rangordningen vanligen avgörande.
Och även vid anställning av
yngre gymnasieekonomer och gymnasieingenjörer
blir slutbetygen ofta den utslagsgivande
kvalifikationsgrunden i
konkurrenssituationer. Det är därför väsentligt,
att det finns en effektiv kontroll
över kunskapsnivå och betygsättning
i gymnasiet. Gymnasieutredningens
och propositionens förslag i denna del

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

innebär genomgripande förändringar
med grundskolans system som tydlig
förebild. Studentexamen och censorsinstitutionen
avskaffas och ett system
med relativ betygsättning, centralt givna
prov och fackinspektion införes. Avgångsbetyg
skall icke i och för sig berättiga
till högre studier, utan härför
kräves att en viss minimipoäng uppnås.

Det relativa betygssystemet, som innebär
att varje elevs resultat efter strikt
statistiska grunder skall bedömas efter
jämförelse med den totala årsklassens
resultat, måste för att vara godtagbart
på gymnasiestudiet förenas med särskilda
garantier för att jämförbarhet mellan
betyg för elever från olika klasser och
skolor skall uppnås. Om den möjligheten
vet vi dock ännu ingenting med säkerhet.

Vad beträffar fackinspektionen kan
den förvisso fylla en viktig funktion i
gymnasiet, men med hänsyn till det
ringa antalet gymnasieråd som föreslås
och de många krävande arbetsuppgifter
som de har att utföra torde inspektionens
ekvivaleringseffekt komma att bli
obetydlig. I den mån centralt givna
prov skall förekomma, synes förutsättningarna
för ekvivalering vara relativt
goda, men i de ämnen, för vilka det icke
ansetts lämpligt eller möjligt att konstruera
dylika normerande prov, uppstår
allvarliga problem med stora risker för
standardförsämring och bristande jämförbarhet
mellan betygen.

En examensprövning innebär för avnämarna
ett bevis för att elevernas kunskaper
och färdigheter i studiernas
slutskede något så när motsvarar de
uppställda studiemålen och utgör en
viss garanti för enhetlighet i betygsgraderingen
vid olika läroanstalter.

Sammanfattningsvis kan om detta sista
sägas, att den stora svagheten hos den
relativa betygssättningen ligger däri, att
en sänkning av kunskapsnivån från ett
år till ett annat kan äga rum utan att
detta återspeglas i den enskilde studeniens
betyg.

Beträffande censorskontrollen kan lika
sammanfattningsvis sägas, att behovet
därav inte minskar utan tvärtom
ökar genom reformen. Censorernas viktigaste
uppgift är ju att vara ett överbryggande
element mellan gymnasiet
och dess största avnämare, universiteten.
Att betydelsen därav måste vara
särskilt stor i ett reformskede, som
präglas av genomgripande förändringar,
ligger i öppen dag.

Spörsmålet om elevantalet i klasserna,
som ecklesiastikministern var inne på,
är i kvalitetssammanhanget av stor betydelse.
Där har det föreslagits 30 som
delningstal i såväl gymnasiet som fackskolan,
men det är inte hela sanningen,
till yttermera visso föreslås länsskolnämnd
äga rätt att medge undantag.
Klasser på 32 och 33 eller ännu högre
ligger därmed inom möjligheternas
gräns. Just nu gör lärarbristen det troligen
omöjligt att sänka klassernas elevantal.
Men det är inte om det som det
nu rör sig, utan det gäller ett beslut för
framtiden eller en tidsplan för sänkningen.
Lärarbristen blir långvarig, det
är otvivelaktigt, och jag har aldrig betvivlat
det, men i 1960 års lärarutbildningssakkunnigas
betänkande, SOU
1964: 44, uttalas dock — huruvida det är
riktigt kan jag inte fälla något omdöme
om — att det är rimligt att bygga på
den förutsättningen att bristen på lärare
är hävd vid 1970-talets början.
Kanske börjar argumentet lärarbrist —
det viktigaste bredvid kostnadsfrågan
— att så småningom urholkas.

Även när det gäller gruppstorleken
har departementschefen varit återhållsam,
och han följs av utskottet. Jag
vill bara peka på en enda sak i detta
sammanhang, nämligen minimitalet för
undervisningsgrupp i grekiska. Det har
tidigare varit tre och har nu blivit fem.
Detta betyder alltså, att valmöjligheterna
beträffande detta ämne kommer att
avsevärt minskas vid medelstora och
mindre gymnasier. Kombineras ett lägre
minimital med det likaledes motions -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1904

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

vis framställda yrkandet att grekiska
skall kunna läsas oberoende av latin,
skapas ännu större möjligheter för upprättande
av grekgrupper vid många
gymnasier.

Innan jag skall säga ett par ord om
vissa ämnen på gymnasiets undervisningsplan,
deras timtal och deras s. k.
integration, måste frågan om det samlade
veckotimtalet beröras. Ecklesiastikministern
var också inne på denna fråga
och ville något ironisera över vår
hållning. Departementschefen frånsäger
sig bestämt någon ändring — det upprepade
han ju här — av de av gymnasieutredningen
föreslagna timtalen 34, 32
och 30 i de tre årskurserna, och utskottet
följer honom.

För det första måste däremot framhållas,
att timtalet icke nödvändigtvis
behöver dimensioneras lika på alla linjer.
För det andra innebär det veckotimtal
för hela gymnasiet, 96, som förordas
i propositionen, jämfört med nuvarande
förhållanden, en kraftig
och jag vill tillägga nödvändig — reducering.
Det måste ifrågasättas, om
inte timtalsramen kan utvidgas till att
omfatta maximalt — som vi har föreslagit
— 100 veckotimmar på de treåriga
linjerna. Mycket talar för att
detta är realistiskt och att det inte kommer
att pressa eleverna. De är arbetstyngda
— det kan en gammal gymnasielärare
lätt intyga — men detta kommer
ändå inte att pressa dem över hövan.

För de fyraåriga linjerna, som givetvis
måste in i bilden här, bör gälla
ett förhållandevis lägre veckotimtal. I
förhållandet till nuläget föreligger trots
de här skisserade inskränkningarna
fortfarande en reducering av gymnasisternas
skolarbetstid, och därför beredes
möjlighet till någon timökning i
vissa ämnen. Detta har vi alltså haft som
utgångspunkt för vårt förslag. Ökningen
bör bl. a. komma undervisningen i
gymnastik till godo, vilket icke skall bedömas
som en belastning — åtminstone
inte enbart — för elevernas studier utan

lika mycket som en rekreation med
hälsobefrämjande effekt.

De tim- och kursplaner, som gymnasieutredningen
och propositionen framlägger,
innehåller många nya inslag
som är väl värda att prövas. Man kan
med tillfredsställelse notera förstärkt
allmänbildning på det naturvetenskapligt-tekniska
området, liksom förstärkt
naturvetenskaplig undervisning på humanistiska,
samhällsvetenskapliga och
ekonomiska linjer. Denna breddning av
bildningsinnehållet är otvivelaktigt i
princip riktig.

Kritik måste dock riktas mot vissa
delar av kursinnehållet, som t. ex. det
humanistiska kursinnehållets markanta
nutidsinriktning. Studierna skall enligt
förslaget främst inriktas på samhällsoch
kulturutvecklingen under de sista

100_ISO åren. Därmed blir bristen på

historisk bakgrund så stor, att det blir
mycket svårt för eleverna att få perspektiv
på nutidsutvecklingen. Likaså måste
observeras, hur begreppet integration
används i olika betydelser och dessutom
i tid och otid. Det har blivit ett slags
modeord, ett slags modeförfarande. Integrationen
har kommit att innebära
att hela ämnen integrerats bort, t. ex.
geografi och kyrkohistoria.

Låt oss, för att ta ett exempel, se på
uppläggningen av historiekursen. Att
de två högsta årskurserna enbart skall
ägnas åt de senaste 150 årens historia,
medan praktiskt taget allt övrigt stoff
trängts ihop till det första året, måste
medföra en snedvridning av det historiska
perspektivet. Jag kan inte förstå
annat, än att det kommer att bli så.
Högerns partimotion föreslår en annan
uppdelning av tidsavsnitten, som möjliggör
en mer tillfredsställande behandling
av så viktiga perioder som 1600-och 1700-talen. Dessutom hävdas på
goda grunder, att det inte är rimligt
att i den utsträckning som utredningen
och propositionen tänkt sig pressa in
allehanda idé-, konst-, litteratur-, musik-
och kyrkohistoria inom historie -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna

ämnets ram. Det är det som kallas integration,
utförd till sina yttersta konsekvenser.
Kyrkohistorien bör bibehållas
inom religionskunskapen, litteraturhistorien
inom ämnet svenska o. s. v.

Det i högermotionen starkt markerade
intresset för humaniora innebär
inte, att den undervärderar den naturvetenskapliga
bildningens betydelse.
Tvärtom betonas värdet av den orientering,
som det nya ämnet naturkunskap
avser att ge alla elever på de allmänna
gyinnasielinjerna. En annan sak är,
att den samtidigt framförda varningen,
att hopförandet av stoff från ett stort
antal ämnen kan fresta till alltför stor
ytlighet i undervisningen, säkert är befogad.

I ett viktigt avseende framförs ett konkret
krav. Det gäller den av utredningen
helt undanskuffade geografien. Vi
begär för vår del dels att det geografiska
stoffet garanteras ökat utrymme
inom ramen för naturkunskap, dels också
att ett särskilt ämne, naturgeografi,
införs på teknisk och naturvetenskaplig
linje. Det är befogat att också upprätthålla
kravet på att lärare med kulturgeografisk
skolning skall finnas inom
ämneskonferensen för samhällskunskap.

Införandet av det nyskapade ämnet
allmän språkkunskap kan högermotionärerna
icke biträda. Undervisningen
i detta ämne skall enligt gymnasieutredningen
ha till uppgift att göra eleverna
förtrogna med sådana latinska
och i någon mån grekiska ord och ordelement,
som förekommer i de moderna
språken. Undervisningens målsättning
att underlätta språkförståelsen torde
emellertid inte kunna förverkligas
inom ramen för tilldelat timtal och inom
gränserna för elevernas prestationsförmåga
och intresse. Att syssla med allmän
språkkunskap är förvisso en mycket
kvalificerad sysselsättning även i
dess mest elementära form. Konstruktörerna
av detta ämne för gymnasiebruk
har sett syner — vackra men overkliga.
De ämnet tilldelade timmarna

m. m.

bör snarast läggas på vart och ett av
A-, B- och C-språken, t. ex. engelska,
tyska och franska. Där behövs de och
där gör de omedelbar nytta.

Att, såsom utskottet skriver, kraven
från universitet och högskolor på förkunskaper
i latin för studier i vissa
ämnen bör kunna tillfredsställas genom
det nya ämnet allmän språkkunskap,
är en undervärdering av vad det innebär
att läsa latin. I ämnet allmän språkkunskap
skall ju också ingå bl. a. grekiska,
ordbildningslära, elementär formlära
och allmänna uttalsregler i vissa
främmande språk. Inte har härmed ■—.
såsom utskottet vill göra troligt — skapats
ett alternativ till latinstudier, om
nu inte »alternativ till» får läsas som
»surrogat för».

Och nu kommer jag in på det verkligt
brännbara: frågan om religionsämnets
ställning och karaktär samt dess
timtal, som ecklesiastikministern hade
godheten ägna en stor del av sitt anförande
åt, väl medveten om att detta
är en punkt där enigheten icke är stor
vare sig mellan honom och mig, mellan
mig och många andra samt mellan
dem och honom. I detta avseende går
linjerna, åtminstone när det gäller timtalet,
efter egendomliga sträckningar.

Högerpartiet vill inte acceptera den
obetydliga eftergift — en halv veckotimme
mer än utredningen föreslagit
på det allmänna gymnasiet — som ecklesiastikministern
gått med på och kanske
drivits till, utan vi kräver, med
hänvisning till bl. a. den opinion vilken
kommit till uttryck i namninsamlingen,
att ämnet får 5 veckotimmar.
Däremot godtar vi, väl medvetna om
hur pressat programmet är på de ekonomiska
och tekniska linjerna, propositionens
bud om 2 timmar på dessa
bägge linjer, även om man givetvis rent
principiellt borde arrangera undervisning
i detta ämne med lika många timmar
och med samma kursinnehåll på
alla linjer. Jag är fullt på det klara med
detta, men det finns också andra syn -

Torsdugen den 10 december 1904 Nr 40 39

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

punkter än de principiellt riktiga, som
man måste ta hänsyn till, när man konstruerar
en skola, och det har vi också
räknat med i detta fall.

Vi menar att starka skäl kan anföras
för det krav vi framför. Redan den
angelägna breddningen av den religiösa
orienteringen till att i större omfattning,
än nu är möjligt, också innefatta
främmande religioner gör ett bibehållande
av nuvarande timtal nödvändigt.
Detta är innebörden av högerkravet och
jag vill utveckla detta något.

Ecklesiastikministern påpekar i propositionen,
att ett mycket stort antal remissyttranden
och nära hälften av övriga
inkomna skrifter, bland dem främst den
av Samkristna skolnämnden överlämnade
opinionsyttringen, berör religionsämnet.
Flertalet av dessa remissyttranden
och skrivelser föreslår en större eller
mindre förstärkning av ämnet i förhållande
till gymnasieutredningens förslag.
Det är ecklesiastikministern alltså helt
medveten om och har mycket riktigt
redovisat.

När det gäller att motivera, varför
propositionen inte föreslår mer än en
halv veckotimmes förbättring för det
allmänna gymnasiets linjer och 2 veckotimmar
på den naturvetenskapliga linjen,
anför departementschefen följande
skäl: »Det nuvarande ämnet kristendomskunskap
har, enligt vad gymnasieutredningen
visat, inte förmått
hävda sig gentemot de flesta övriga
ämnen i konkurrensen om elevernas intresse.
En betydande omläggning är inte
minst med hänsyn härtill motiverad.»

Att det behövs en omläggning av ämnets
kursinnehåll har länge hävdats av
kristendomslärarna och av många andra,
bl. a. eleverna. Att minska ämnets
omfång med hänsyn till elevintresset
är emellertid från två synpunkter, som
jag ser det, inkonsekvent. För det första
anför ecklesiastikministern själv, att
ett reviderat kursinnehåll med viss
minskning av kyrkohistorien, ökat utrymme
för främmande religioner och

starkare betonande av livsåskådningsfrågorna
kommer att öka elevintresset.
Någon nedskärning av intresseskäl skulle
då naturligtvis inte behövas.

För det andra var det dock många
bland eleverna som uttalade intresse
för ämnet. Flera andra ämnen, som
uppvisat lika svagt — om jag får använda
det uttrycket — eller mycket
svagare elevintresse, får i det nya gymnasiet
en förstärkt ställning. Att tillgripa
svagt intresse som motivering,
när det passar, men inte låtsa om det,
när det inte passar, kan jag inte finna
helt klanderfritt.

Som skäl för att inte gå längre än
reservanterna anför departementschefen,
att i remissyttrandena antingen
gymnasieutredningens eget förslag till
timtal eller reservanternas förslag om en
ökning med en halv veckotimme helt
dominerar. Utanför dessa alternativ bör
man därför inte gå. Gränsen för det
möjliga måste, säger han, te sig så snäv
för dem som överblickat hela problematiken
i utrymmeskravet.

Ett sådant resonemang säger dock
ingenting om varför just kristendomsämnet
— eller religionsämnet, som jag
vill kalla det — skall få vidkännas en
så drastisk nedskärning. Tvärtom finns
det ett utomordentligt tungt vägande
skäl för att respektera detta ämnes utrymme.
Och jag upprepar -— man kan
inte komma ifrån det: inget annat ämne
har fått sitt timtal understött av någon
ens jämförbar opinion. Det finns
ju opinion även för andra ämnen —
det har vi erfarit — men det är icke
någon jämförbar opinion. Att opinionen
för religionsämnet blivit så stark, beror
på att ämnet har sin speciella karaktär
och sin speciella förankring ute
blsnd människorna.

Därtill kommer, att problemen i samband
med den politiska kyrkohistoriens
s. k. överförande till historien kvarstår
väsentligen olösta. Departementschefen
accepterar uttryckligen »en väsentlig
minskning av det kyrkohistoriska stof -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1904

Reformering av de gymnasiala skolorna

fet» och att detta stoff skall »ges en
något vidare behandling inom historieämnet
än vad som hittills varit fallet».
Den enda antydan till en förbättring
och till ett erkännande av den kritik
som framförts är orden: »Sistnämnda
intentioner bör dock som skolöverstyrelsen
påpekat komma till tydligare uttryck
i kursplanerna.» Det är en troskyldig
omskrivning av det sakförhållande,
som teologiska fakulteten i Uppsala
uttryckt sålunda — återigen ett
citat, det sista: »Då gymnasieutredningen
hävdar, att kyrkohistorien överförts
till historien, är detta grundfalskt. Någon
överföring av kyrkohistoriskt stoff
till historien har nämligen icke skett.
De yttre data och fakta, som kristendomen
har avsatt i Europas politiska,
ekonomiska och sociala historia, behandlas
redan nu i historien.»

Utrymmesproblemet för kyrkohistorien
kan inte lösas genom att ytterligare
några formuleringar införs i den
skrivna kursplanen för historieämnet
— formuleringar som endast blir formuleringar.
Förslaget om kyrkohistoriens
överförande innebär i praktiken,
att den allra största delen av kyrkohistorien
försvinner ut i tomma luften
utan att lämna några spår efter sig.
Elevernas överblick av kristendomens
historiska bakgrund blir otillräcklig.
Den delen av ämnet bör alltså ligga
kvar inom religionsämnet och motiverar
sålunda ytterligare det höjda timtalet.

Till sist några ord om de gemensamma
samlingarna, som skall ersätta de
hittillsvarande morgonsamlingarna. I
högermotionen noterar vi med tillfredsställelse,
att departementschefen
konstaterat — det skall erkännas —
att inga ämnen får uteslutas från dessa
samlingar, alltså ej heller religiösa och
etiska. Vi betonar dock, att den förutsatta
förnyelsen av samlingarna ej får
hindra, att det värdefulla i de nuvarande
morgonsamlingarna bevaras, främst
deras karaktär av att vilja skänka inre

m. m.

samling och bereda känsla av gemenskap.
Vi menar också, att i alla skolor
bör anordnas gemensamma samlingar,
så att varje elev ges tillfälle att deltaga
i dem minst halva antalet veckodagar,
i första hand dessutom på förmiddagstid.

Den förtydligande skrivning, som utskottets
majoritet velat göra i utskottets
utlåtande — och som väl ecklesiastikministern
något tänkte på i sitt anförande
— är emellertid inte, som
vi ser det, tillfredsställande. En kortfattad
analys av vad de gemensamma
samlingarna bör få innehålla enligt de
utgångspunkter, som vi reservanter intar,
måste därför ges här. Jag talar då
inte för alla utan mera för mig själv
och för högerpartiet.

I grundskolan skall ju skoldagen inledas
med en morgonsamling, som
ibland har ett kristet, ibland ett allmänt
innehåll. Bön och psalmsång kan
ingå i morgonsamlingarna. För att tillgodose
religionsfriheten — som ecklesiastikministern
antydde kan man se
på religionsfriheten och dess utformning
på olika sätt — kompletterades
förslaget om morgonsamlingen med bestämmelsen,
att elever från kristna hem
skall ha rätt till befrielse från icke kristna
morgonsamlingar och elever från
icke kristna hem rätt till befrielse från
kristna morgonsamlingar. Här är alltså
beteckningarna »kristen» och »icke
kristen» generellt använda.

De traditionella morgonandakterna är
alltjämt dominerande, men en snabb
utveckling är i gång så att samlingar
av allmänorienterande innehåll eller av
icke-kristen livsåskådningskaraktär numera
allt oftare växlar med de traditionella.
Båda formerna är uppskattade
av eleverna — när samlingarna är väl
genomförda, och om några andra kan
vi givetvis inte tala. Misslyckanden förekommer
i alla sammanhang. Möjligheten
till befrielse utnyttjas inte. Såväl
elever från kristna som icke-kristna
hem behöver under sin utbildning i

''orsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

vårt — jag använder en term som jag
inte är förtjust i men som säger en
del —• »pluralistiska» samhälle komina
i kontakt med livsåskådningsförkunnelse
av olika slag. Det är en god ordning

— den speglar vårt demokratiska samhälle
sådant det faktiskt är.

Gymnasieutredningen ville inte låta
sig nöja med denna ordning — det är
det som ligger bakom dess skrivning

— utan föreslog en ny ordning, enligt
vilken såväl bön och psalmsång som
över huvud taget allt av religiöst och
etiskt innehåll skulle elimineras från
morgonsamlingarna. Det är åtminstone
det intryck man får av skrivningen.

Departementschefen har inte gått på
den linjen, vilket han själv har påpekat,
och det uttalandet hälsas med största
tillfredsställelse. Det innebär, att de
nya gemensamma samlingarna skall ha
ungefär samma ideologiska innehåll som
de nuvarande, d. v. s. växlande vid skilda
tillfällen utan diskriminering av någon
övertygelse inom ramen för vad
som kan godtas i ett demokratiskt samhälle.

Vad som återstår av innehållsmässig
nyordning är det kategoriska förbudet
mot bön och psalmsång — kanske är
förbudet mot psalmsång det viktigaste

— uttryckt med orden: »Av vikt är
emellertid, att den gemensamma samlingen
varken genom sitt innehåll eller
sin utformning strider mot vad som är
förenligt med vissa elevers religiösa
uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor
över huvud taget.»

Denna formulering måste ha en innebörd,
som strider mot ecklesiastikministerns
mera allmänna toleransedikt. Den
senare formuleringen måste betyda, att
en övertygad anhängare av en buddhistisk,
ateistisk eller kristen livsåskådning
inte skulle få tala för sin övertygelse inför
eleverna på de obligatoriska gemensamma
samlingarna, tv innehållet i vad
han säger skulle ju »strida mot vad som
är förenligt med vissa elevers religiösa
uppfattning». Har jag tolkat ecklesia2*
— Andra kammarens protokoll 19li''i.

stikministcrn rätt på denna punkt? Är
departementschefens uttalanden motsägande
eller inte?

I vårt samhälle finns ingen möjlighet
att hålla något anförande om livsåskådningsfrågor,
som inte skulle strida mot
vissa av de närvarande elevernas uppfattning.
Så stor är variationen, man
må sedan beklaga detta förhållande eller
inte. En formulering, som den jag
nyss citerade, skulle därför åstadkomma
förvirring. Den skulle nämligen kunna
tas till intäkt för kristna gruppers
protester mot samlingar med allmänt
innehåll, på samma sätt som s. k. kulturradikala
åsiktsgrupper bland gymnasisterna
skulle kunna anse sig ha stöd
för protester mot samlingar ledda exempelvis
av en troende kristen. Endast
det nyss nämnda toleransediktet bör utgöra
den principiella riktlinjen för
samlingarna. Därigenom skulle man på
ett friktionsfritt sätt bereda utrymme
för samlingar med växlande innehåll.

Återstår så frågan om den traditionella
bönen och psalmsången vid samlingarna.
Inom ramen för den frihet i
utformningen av samlingarna, som råder
sedan gammalt, har dels samlingar
med allmänt innehåll blivit vanligare,
dels bön och psalmsång blivit mindre
vanliga även vid gymnasiesamlingar
med kristet innehåll. Det har skett en
naturlig anpassning till vårt samhälle
med dess breda register och »pluralistiska»
situation. Under sådana förhållanden
är det onödigt att införa ett direkt
förbud eller antyda ett sådant mot
samlingar av sådan karaktär, att det
förekommer exempelvis psalmsång. Jag
har velat ta upp frågan om psalmsången,
därför att den har diskuterats inom
ett särskilt litet utskott inom utskottet.

Herr talman! Innan jag ställer mina
yrkanden, ber jag få antecknade de
missförstånd i fråga om reservationer
och särskilda yttranden som jag inledningsvis
antydde.

Till utskottets hemställan vid punkten
3 skall vara fogade blanka rcservaXr
M

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tioner i första kammaren av herr Kaijser
och i andra kammaren av mig. Det
särskilda yttrandet vid punkten 35 är
biträtt av likaledes herr Kaijser i första
kammaren och av mig och herr Nordgren
i denna kammare.

Jag yrkar bifall till reservationerna
1 a, 2, 4 b, 5 t. o. m. 10, 11 b, 12 b,
14 t. o. m. 17 och slutligen 19 t. o. m.
26.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Folkpartiet har drivits
av en ihärdig strävan att föra en progressiv
skol- och utbildningspolitik.
1957 framfördes från folkpartiets sida i
en partimotion kravet på att en utredning
omedelbart skulle tillsättas med
uPPgift att göra en total översyn av
gymnasiestadiets skolformer, deras
målsättning, innehåll, organisation och
dimensionering och att det snarast
skulle läggas fram förslag till åtgärder.

Detta motionsinitiativ ledde till en
utredning inom skolöverstyrelsen, och
i juni 1959 överlämnade skolöverstyrelsen
till Kungl. Maj :t utredningen
»Gymnasieorganisationens omfattning
fram till år 1965». Där framhölls det
bl. a. att åtgärder snarast måste vidtagas
för den oundgängliga kvantitativa
expansion, som gymnasiet måste utsättas
för från slutet av 1950-talet till senare
hälften av 1960-talet. Den myndighet
som svarade för skolplaneringen
kunde också redovisa en rad åtgärder
som syftade till att ta hand om de stora
kadrer ungdom som tillhörde de stora
årskullarna och som ville ha gymnasial
utbildning.

I februari 1959 sade ecklesiastikministern
i ett svar på en enkel fråga, att
frågan om en gymnasiereform i egentlig
mening inte var aktuell för dagen
utan borde upptas till övervägande
först när skolberedningens arbete fortskridit
något längre. Redan då framhölls
från folkpartiets håll att det fanns
många praktiska och principiella skäl
som talade för att en allsidig gymnasie -

utredning komme till stånd redan under
våren 1960. Det är ju nu också
1960 års gymnasieutredning och 1962
års fackskoleutredning som lett fram
till den proposition vi i dag behandlar.

I linje med den progressiva skol- och
utbildningspolitiken får vi ingalunda
göra halt och slå oss till ro i och med
genomförandet av den nya aktuella
gymnasiereformen. Vi befinner oss i en
period av dynamisk samhällsutveckling,
och skola och utbildning får inte
komma i otakt med tiden. Det hade varit
ytterst önskvärt om vi samtidigt
med behandlingen av gymnasium och
fackskola också kunnat ta upp frågan
om yrkesskolornas ställning, så att hela
utbildningsfältet kunnat belysas och åtgärder
vidtagas för en total avpassning
av skolformerna ovanför grundskolan
till varandra och till ungdomens behov
och intressen liksom samhällslivets
krav. Vi hoppas därför att yrkesskoleberedningen
så snart som möjligt skall
kunna framlägga resultat av sitt arbete,
önskvärdheten av detta uttalas också
av särskilda utskottet.

Vi menar också att det är angeläget
att vi snabbt ökar vuxenutbildningens
kapacitet, därför att det är ganska sannolikt,
att många ungdomar trots allt
i framtiden kommer att avvisas från
den gymnasiala utbildning som de vill
ha. I folkpartiet menar vi därför att
den skolreformering som är på gång
också måste syfta till att kvällsgymnasier
med kostnadsfri undervisning organiseras,
i första hand på de flesta
gymnasieorterna och helst så att samtliga
linjer finns företrädda. Vi menar
också att det är angeläget att både
kvällsgymnasierna och vuxenläroverken
byggs ut snarast möjligt så att de omfattar
också samtliga linjer av fackskolan.
Här behövs också yrkesutbildande
påbyggnadskurser på olika nivåer och
inom skilda områden. Vi anser det också
både rimligt och rättvist att statliga
medel anvisas för att täcka hela undervisningskostnaden
för alla sådana mål -

Torsdagen den It) december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasial skolorna m. m.

inriktade korrespondenskurser som kan
jämställas med den utbildning samhället
ger vår ungdom kostnadsfritt och
inom ramen för det allmänna skolväsendet.

Att vuxenundervisningen byggs ut ter
sig nu så mycket angelägnare med tanke
på den proposition vi nu behandlar,
därför att gymnasiereformen innefattar
vissa studiestödjande åtgärder som inte
kan förverkligas effektivt, om inte
vuxenundervisningen byggs ut. Jag tänker
på den förlängda undervisning med
koncentrationsläsning som skall erbjudas
de elever som valt den mindre studiekursen.
Vi bär i utskottsutlåtandet
sagt att dessa ungdomar hänvisas till
den ordinarie undervisningen i bortvalda
ämnen, till studium på egen hand
under en lärares handledning och med
hjälp av material av brevskolekaraktär.
Men lika viktigt, om inte viktigare, är
att vuxenutbildningen successivt byggs
ut så att den förlängda undervisningen
kan anförtros åt denna. Folkpartiet anser
det därför angeläget att denna organisation
för vuxenutbildning verkligen
byggs ut och anordnas på ett mycket
stort antal gymnasieorter. Det är ytterst
angeläget att eleverna skall kunna
fullfölja sina studier på hemorten, och
därför bör vuxenundervisningen inte
begränsas till ett fåtal gymnasieorter.

Nu understryker utskottet att det iii
viktigt att vuxenutbildningsorganisationen
förstärks och blir effektiv. Utskottet
hänvisar till de förslag som är att
vänta från yrkesutbildningsutredningen
i detta avseende. Detta tycker jag är
viktigt att poängtera.

Den målsträvan som drivit folkpartiet
i dess skol- och utbildningspolitik
är att var och en efter förmåga och fallenhet
skall ha rätt till utbildning och
att ett fritt val av utbildningsvägar skall
erbjudas vår ungdom. Vi vill att skolan
skall främja en samvetsbestämd livsåskådning
hos de unga, fostra till demokrati,
till respekt för lag och ordning.
Vi har betonat att i en internatio -

nell tid som vår måste skolan få en
alltmer internationell inriktning, så att
den belyser andra länders kulturella,
sociala, religiösa och politiska förhållanden.
Den grundsyn folkpartiet tidigare
låtit bli känd på olika sätt har
också i långa stycken kommit till uttryck
i förslaget om reformering av de
gymnasiala skolorna. Vi har därför uttalat
vår anslutning till huvudlinjerna i
det föreslagna enhetliga tillvalsgymnasiet
med fem linjer, en humanistisk, en
samhällsvetenskaplig, en naturvetenskaplig,
en ekonomisk och en teknisk
linje. Det har runnit mycket vatten under
den svenska skolans broar sedan
vi fick vårt första gymnasium, det som
inrättades i Västerås 1623.

Av de reformer vi nu står inför enligt
1964 års riksdagsbeslut framstår
särskilt sammanslagningen av det allmänna
gymnasiet och fackgymnasium
till ett enda enhetligt gymnasium som
mest markant, vilket innebär att handelsgyinnasiet
och tekniska gymnasiet
upphör som separata skolformer och i
stället integreras i ett enda gymnasium.
Dessa reformer som vi nu ämnar besluta
om och de fördelar som detta
gymnasium kommer att innefatta och
som jag här helt kort har berört kommer
därför också i en viss grad att utgöra
svar på den kritik, som från högerhåll
riktats mot gymnasiets konstruktion.
Väsentligt är också att inom
de humanistiska och samhällsvetenskapliga
linjerna det kommer att finnas
möjlighet till en estetisk och social variant,
alltså en inriktning på det estetiska
området och på vårdnadsområdet.
Detta får till följd att rekryteringsbasen
vidgas. Nu är egentligen bara 9g av
grundskolan gymnasieförberedande. Till
det nya gymnasiet får elever från de
teoretiskt inriktade linjerna 9g, li, t,
in och s i stort sett tillträde, och övriga
får komplettera i de teoretiska ämnena.
Studentexamens ödesavgörande punktförhör
med censorernas tillfälliga övervakning
och deras avgörande godkänd

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

eller icke godkänd upphör. Den ersättes
med kontinuerliga prov under hela studietiden,
av vilka en del är standardiserade
riksprov. Detta måste i alla fall
betraktas som en förbättring och ett
nyttigt led i en avromantisering av denna
examen. Vi kommer också bort från
den psykiska press, som vilat över
många ungdomar, och vi kommer också
bort ifrån mången personlig tragedi
och tragedier i familjerna. Det blir
gymnasieinspektörernas uppgift att se
till att undervisningens standard hålles
på lika nivå i landets olika gymnasier.

De reformsträvanden som gällt grundskolan
skall nu följas upp. Jag tänker
på betoningen av personlighetsfostran,
elevernas självverksamhet, övningar i
studie- och arbetstekniska färdigheter,
färdigheter i språk, svenska och främmande,
och vissa delar av matematiken
får en framskjuten ställning. Väsentligt
är att de skarpa gränserna mellan det
humanistiska och naturvetenskapliga
området överskrides så att säga i båda
riktningarna, och samma sak gäller
orienteringen i samhällsförhållanden,
både svenska och internationella förhållanden,
kulturella estetiska aktiviteter,
teknik och naturvetenskap. Den
gränsöverskridande tendensen och integrationen
av ämnena är också ett väsentligt
led i att ge ungdom över lag
inom de skilda linjerna en bred gemensam
allmänbildning. Vissa specialförberedelser
med sikt på kommande yrkesverksamhet
eller högre studier skall
ingå i utbildningen alltefter de differentierade
tillvalen.

Det betyder, som vi nyss hörde av
herr Nordstrandh, att högern har ganska
liten förståelse för detta med integration,
även om ordet integration användes
i ett par skiftande betydelser.
Herr Nordstrandh sade också att det
var ett slags modeord. Han ville inte
ha kyrkohistoria i historieämnet. Naturgeografi
skulle vara ett självständigt
ämne på den naturvetenskapliga och
tekniska linjen. Han ville inte alls höra

talas om allmän språkkunskap som är
ett ämne av ganska tvärvetenskapligt
slag. Är det ämnesföreträdarna man slår
vakt om och inte vill stöta sig med?

När det gäller huvudlinjen i det nya
gymnasiets konstruktion är folkpartiet
och centerpartiet överens med regeringens
förslag, och beslutet om det nya
gymnasiet kan fattas under relativt stor
enighet. Högerpartiet går i många avseenden
sin egen väg, vilket mängden av
reservationer bär vittne om. Det förefaller
mig vara en ganska bred klyfta
mellan regeringspartiets, folkpartiets
och centerns syn på det nya gymnasiet
å ena sidan och högerns å den andra.
Men klyftan mellan folkpartiet och centerpartiet
å ena sidan och högern å den
andra överbryggas på några punkter
med broar, som har ganska starka brofästen.
Det gäller oppositionspartiernas
krav på en förstärkt ställning för ämnet
religionskunskap i gymnasiet i jämförelse
med propositionens förslag. Högern
går emellertid en enligt min mening
verklighetsfrämmande väg när
man vill utöka den totala arbetstiden
och den schemabundna tiden för att ge
utrymme åt detta ämne utöver de 96
timmar som skall utgöra ramen.

De svåra avvägningsproblem som är
förbundna med denna sak har fört mittenpartierna
in på en annan väg. Vi begär
hos Ivungl. Maj :t en prövning av
möjligheterna till ytterligare förstärkning
av religionskunskapens ställning
inom det totala timantalet och dessutom
en vidgning av historieämnet på humanistiska
och samhällsvetenskapliga linjer
för att där inlemma aktuellt kyrkohistoriskt
material som gäller 1800- och
1900-talen. Vi har inte lika stort intresse
för medeltiden och renässansen som
högerpartiet givit uttryck åt, men det
är fråga om de religiösa folkrörelserna
och frikyrkornas utveckling, de kristligt-sociala
rörelserna och religionsfrihetsfrågan,
missionen och dess förhållande
till utvecklingsländerna och
den moderna ekumeniska rörelsen för

Torsdagen den 1(1 december 19(54

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kyrkornas enande. Det betyder att vi
vill ta en timme från »timmar till förfogande»
i motsats till den socialdemokratiska
utskottsmajoritetcn som vill lia
kyrkohistoriskt stoff inom den timplan
för historia som nu är anslagen.

Jag noterar också med tillfredsställelse
att herr lidenman i sitt anförande
erkände att det var ett misstag som
gymnasieutredningen begick när den
inte tog med religionskunskap på de
tekniska och ekonomiska linjerna och
att han nu med hänsyn till den breda
allmänbildningen också vill att detta
ämne skall förefinnas på dessa linjer.

Vi tillskriver ämnet religionskunskap
en sådan vikt att det även vad timtalet
beträffar bör prövas om inte ämnet kan
få en starkare ställning. Kunskap om
religionens och särskilt kristendomens
plats i individens och samhällets liv är
nödvändig om vi rätt skall förstå västerlandets
kultur- och samhällsliv både
i gångna tider och i nutiden. En progressiv
utbildningspolitik får inte utesluta
en tillfyllestgörande kunskapsmeddelelse
om religionerna, deras liv och
lära, och då särskilt kristendomen.

Även om utskottet inte kunnat enas i
timtalsfrågan, har vi i alla fall nått
enighet om att i religionsundervisningen
kristendomen givetvis bör få en plats
som svarar mot dess i jämförelse med
andra religioner dominerande ställning
i vår kulturmiljö. Det är också självklart
att i den internationella tid vi
lever krävs en vidgad undervisning om
andra religioner.

Oppositionspartierna är också överens
om innehållet i de obligatoriska gemensamma
samlingarna. Detta innehåll
skall vid sidan om information också
knyta an till den religiösa och livsåskådningsmässiga
tradition som varit
gällande i gymnasiets tidigare morgonsamlingar.
Det är en förlust att rent
idémässigt urholka och uttunna dessa
samlingar. Vi menar att ungdomen under
sin utbildningstid behöver komma
i kontakt med livsåskådningsförkunnel -

se av olika slag. Hur skall eljest toleransen
utvidgas, och hur skall det kritiska
sinnet tränas — det kritiska sinne som
herr Edenman också nämnde om i fråga
om gymnasiets målsättning?

Med ecklesiastikministerns skrivning
och med de villkor han uppsatt för
samlingarnas innehåll och utformning
kan det såvitt jag förstår inte finnas
möjlighet att hålla något som helst anförande
om ett ämne med etisk och religiös
anknytning som inte skulle komma
i konflikt med det villkor ecklesiastikministern
uppställer, att innehållet
inte får strida mot vissa elevers religiösa
uppfattning eller inställning i
livsåskådningsfrågor över huvud. Planläggningen
bör därför vara likartad med
den som vi fastställde 1962 för grundskolans
del och möjlighet till befrielse
med föräldrarnas medgivande bör finnas
— detta av religionsfrihetskäl.

Vi tycks ha litet olika uppfattningar
i religionsfrihetsfrågan, en fråga som
herr Edenman berörde i sitt tal. Han
menade att det inte skulle vara fråga
om förbud när det gällde det religiösa
innehållet i de gemensamma samlingarna.
Men det tycktes mig samtidigt som
om han menade att kulthandlingar är
något som inte kan förenas med en obligatorisk
gemensam samling. Kultens
speciella kärnpunkt är givetvis bönen.
Det tycks innebära att i varje fall möjligheten
till bön är helt utesluten från
den gemensamma samlingen, om jag nu
tolkade herr Edenman rätt.

Vad herr Edenman egentligen menade
i fråga om psalmsången och bibelläsningen
är mera tveksamt. Han citerade
reservationen på sid. 259 i särskilda
utskottets utlåtande och läste
upp några rader som i stort sett bygger
på den ordning vi för två år sedan införde
beträffande grundskolan. Det heter
där: »Med en sådan planering som
utskottet förordat kan emellertid inte
undvikas, att gemensamma samlingar
stundom får en sådan utformning med
antingen religiösa eller andra inslag.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

som mer eller mindre strider mot vad
som är förenligt med vissa elevers religiösa
uppfattning eller inställning i
livsåskådningsfrågor över huvud.» Därför
infördes också befrielsemöjligheten.

Herr Edenman anser att man inte kan
upprätthålla detta på gymnasiet ty det
betyder att man i förväg måste bestämma
sig för vad den gemensamma samlingen
skall innehålla. Han betecknade
detta som en orimlig ordning. Därmed
kan jag inte förstå annat än att
han sagt att den objektiva planläggning
som gäller för grundskolans del i hans
ögon ter sig som en orimlig planläggning.
Jag vill fråga om han verkligen
menar att den ordning som vi för två
år sedan antog för grundskolan är orimlig.
Har erfarenheten talat för detta?
Vore det inte möjligt med en liknande
ordning också för gymnasiets del? I
stället talar ecklesiastikministern om
frivilliga religiösa samlingar — och
sådana kan förekomma och förekommer
redan nu — men det är en helt annan
fråga som mera har att göra med gymnasisternas
föreningsverksamhet än skolans
liv i dess helhet.

Det finns alltså vissa skönhetsfläckar
i propositionen som jag berört.
.lag skulle också vilja nämna om några
angränsande saker som kanske är mindre
tillfredsställande utformade och som
har samband med den blanka reservation
jag avlämnat.

Tendensen att begränsa dimensioneringen
av det nya gymnasiet till cirka
50 procent av en årskull 17-åringar är
onekligen allvarlig. Det kan bara fattas
som en tendens till styrning och till
spärranordning vid gymnasiets port.
Det är sannolikt att cirka 75 procent av
en årskull kommer att efterfråga gymnasial
utbildning omkring 1970. Inom
folkpartiet hävdar vi som utbildningspolitisk
målsättning att samhället hör
genomföra en rätt till valfri utbildning
för alla på det gymnasiala skolstadiet.

Vi är emellertid medvetna om att särskilt
lärarbristen lägger hinder i vägen

för att vi skall nå detta mål nu. Det är
beklagligt att 50-procentregeln kan medverka
till att vi spärrar den utbildning
som bl. a. just skall ge oss nya lärare.
Det finns kommuner som redan nu har
en intagningsprocent som ligger långt
utöver de 30 procent som är beräknat
för gymnasiets del.

Det är helt i överensstämmelse med
liberal utbildningspolitik att avskaffa
geografiska och sociala hinder för ungdomens
gymnasiala studier, men det är
olyckligt om vi i stället inrättar spärrar
till gymnasium och fackskola — i detta
fall 30 respektive 20 procent-spärrarna,
som grundas på generellt fastställda
kvoter mellan de olika utbildningsvägarna
och som kan få en mycket godtycklig
konsekvens för den enskilde eleven.
Enligt folkpartiets syn skall utbyggnaden
av de olika studievägarna
ske i första hand på grundval av individernas
efterfrågan på olika form av
utbildning. Vi anser att både 50-procentregeln
och proportionen 30—20
procent mellan gymnasium och fackskola
måste betraktas som ungefärliga
riktpunkter och som minimikrav på
intagningskapaciteten.

Nu har också herr Edenman i dag
på tal om 50-procentregeln sagt att det
inte är fråga om någon spekulation
beträffande begåvningsreservens storlek,
utan han hänvisar till de reala resurser
som vi har och tänker då i första
hand på lärarna — lärarbristen och
lärarbehovet.

Utskottet har i stort sett liknande
tankar som de jag nu har redogjort
för, nämligen att expansionen måste
vara beroende av lärartillgång och penningmedel.
Därför bör vi i nuläget inte
räkna med en snabbare expansion. Vi
uttalar också önskvärdheten av att skolsystemets
kapacitet under 1930-talet
ökas utöver vad som förordats, om
utvecklingen skulle bli gynnsammare
än vad man i dag kan förutsätta, särskilt
i fråga om tillgången på lärare.

Likaså är det angeläget, tycker jag,

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

att trycka på utskottets uttalande att
proportionen 30—20 procent inte skall
uppfattas som exakta bestämningar utan
bara som riktpunkter för skolplaneringcn
på inte alltför lång sikt och att de
kan behöva justeras allteftersom nya
informationer samlas. Viktigt är också
utskottets uttalande att man i de enskilda
kommunerna måste räkna med
avvikelser från riksgenomsnittet och att
fördelningen i framtiden sannolikt behöver
modifieras.

Problemet med den ojämna könsfördelningen
på gymnasiet, som aktualiserats
i folkpartiets partimotion, har utskottet
funnit vara en angelägen fråga.
Det behövs en omfördelning av manliga
och kvinnliga studerande på de
olika gymnasielinjerna, så att vi inte
längre skall sitta så fast i traditionellt
könstänkande. Det behövs en bättre och
effektivare studie- och yrkesvägledning
och en aktiv upplysningsverksamhet.
Både arbetsmarknadsmyndigheterna
och skolmyndigheterna behöver i högre
grad beakta denna sak.

I folkpartiets motion liksom i en
motion av medlemmar av riksdagens
kristna grupp framfördes tveksamhet
beträffande propositionens syn på gymnasiets
och fackskolans målsättning.
Man önskade en klarare precisering i
fråga om de personlighetsdanande uppgifterna.
Ett enhälligt utskott har också
förklarat att den målsättning som i
fråga om den personlighetsutvecklande
uppgiften uttalades 1962 för grundskolan
också skall gälla för gymnasiet.
Därmed har utskottet tydligt understrukit
ecklesiastikministerns mening att
»skolans sociala fostran skall grundlägga
och vidareutveckla sådana egenskaper
hos eleverna, som i en tid av
stark utveckling kan bära upp och förstärka
demokratiens principer om tolerans,
samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper.
Att väcka respekt för sanning och rätt,
för människans egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed för rät -

ten till personlig integritet är eu huvuduppgift
också för den sociala fostran,
som skolans verksamhet skall omfatta.»

Vidare behöver ingen tveksamhet råda
om att gymnasiets etiska fostran
skall vara densamma som är giltig för
grundskolan. Jag tycker personligen
att den målsättning, som vi här uttalat,
skall gälla skolans hela arbete. Gymnasiets
vara eller icke vara hänger inte
på en halvtimme mer eller mindre i
religionskunskap, utan den har att göra
med gymnasiets hela målsättning.

I fråga om studietidens längd avvisar
utskottet tanken på en fast organiserad
fyraårig parallell studiegång jämsides
med den treåriga, som föreslagits
av högern. Av särskilda skäl kan den tekniska
linjen vara fyraårig. I stället införes
möjlighet till utökad studiekurs
i andra och tredje årskursen — frivillig
undervisning framför allt — och studiestödjande
åtgärder, främst den mindre
studiekursen, som kan väljas av elever
som känner att de inte orkar med den
fullständiga kursen.

Detta måste sägas vara ett fullgott alternativ,
och det kan ur kostnadssynpunkt
knappast jämföras med en parallell
fyraårig studiegång. En sådan
fyraårig studiegång skulle medföra ökade
kostnader och ökat lärarbehov. Den
mindre studiekursen kombineras med
möjligheten till förlängd undervisning.
På detta sätt tillgodoses individens
krav.

Jag tycker att detta egentligen är en
ganska genial lösning. Jag tycker inte
som herr Nordstrandh att det är fråga
om ett specialarrangemang av svårbedömd
karaktär, som han uttryckte det.

Frågan om klasstorlek och delningstal
för klass är inte bara en pedagogisk
fråga, utan det är givetvis också en fråga
av stor statsfinansiell betydelse. Det
är inte tu tal om att det är önskvärt
med sänkning av delningstalet för klass
till 25, men detta skulle också kräva en
mycket betydande ökning av lärarbehovet.
Ja, fråga är, om det inte skulle

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

permanenta lärarbristen. Man räknar
med 2 000 lärartjänster mer år 1970 om
delningstalet för gymnasium och fackskola
sättes till 25. Här måste grundskolans
lärarbehov ha prioritet. Vi kan
inte två år efter grundskolans genomförande
äventyra denna genom en sänkning
av delningstalet för gymnasieklass
som högern vill. Även om den minskade
klasstorleken är en angelägen fråga för
folkpartiet, så är det inte möjligt att
genomföra denna i nuläget. Vi menar
emellertid, att en sänkning av delningstalet
måste vara en långsiktig målsättning,
som inte får släppas ur sikte.

Intressant var onekligen också ecklesiastikministerns
meddelande om relationstalen
när det gäller elever och
lärare i Sverige. Nu är detta tal en lärare
på 20 elever och 1970 skall det vara
en lärare på 17 respektive 12 elever
i grundskolan och en på 13 i gymnasium
och fackskola. Om dessa tal kommer
att hålla, återstår väl att se.

När det gäller minimiantalet elever
för upprättande av grupp, så har centerns
och högerpartiets utskottsmedlemmar
förenat sig om att acceptera folkpartiförslaget
att minimiantalet för
grupp skall vara fem utom vid anordnande
av tekniska och ekonomiska alternativ
på gymnasiet, då grupp skall
kunna anordnas för minst åtta elever,
och vid upprättande av gren inom teknisk
fackskola, då grupp skall kunna
anordnas för minst tolv elever. Genom
lottning i utskottet har detta förslag
också blivit utskottsmajoritetens förslag.
Här följer vi alltså det förslag som
gymnasieutredningen och fackskoleutredningen
lagt fram. Det är beklagligt
att ecklesiastikministern på denna punkt
har skärpt bestämmelserna. Jag vill
alltså hoppas att utskottsmajoritetens
förslag också blir riksdagens beslut.

De borgerliga partierna har en nästan
fulltaligt understödd reservation om
representationen i gymnasiets och fackskolans
samarbetsnämnd. Det är riktigt
att samarbetsnämndens verksamhetsom -

råde vidgas till att omfatta också allmännare
samarbets-, uppförande- och ordningsfrågor
och inte bara tar upp allvarligare
förseelser. Men det kan inte
vara riktigt att målsmännen, elevernas
föräldrar, är uteslutna från att vara representerade
i denna nämnd. Det bör i
varje fall finnas en särskilt vald representant
för målsmännen i nämnden
redan från början.

Ledamöter från centern och högerpartiet
stöder också folkpartimotionen
om att skolanläggning om 800—1 000
elever bör ha en hel kuratorstjänst. Med
hänsyn till den studie- och yrkesvägledning
som kuratorerna i växande utsträckning
får ägna sig åt måste detta
bedömas som nödvändigt. Det föreligger
alltså en reservation till förmån för eu
upprustning i fråga om skolans kuratorstjänster.

Eftersom det nya gymnasiet skall vara
en examensfri skola, så aktualiseras intagningsbestämmelsen
till universitet
och högskolor. Om spärren vid gymnasiets
port aktualiseras genom den 50-procentiga dimensionsregeln, så aktualiseras
spärren till universitetet genom
inrättandet av en kvalifikationsspärr för
högre studier. Ett lägsta medelvärde av
2,3 i slutbetyget skall tills vidare gälla
som behörighetsregel. Folkpartiets krav
på att detta medelvärde i fortsättningen
skall fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen
gemensamt har utskottet accepterat
så långt, att det sägs att Kungl.
Maj :t i lämpligt sammanhang, exempelvis
i statsverkspropositionen, lämnar redogörelse
för utfallet vid tillämpningen
av den nya behörighetsregeln. Om det
blir aktuellt med en ändring av tröskelvärdet
för tillträde till högre studier
får alltså riksdagen möjlighet att yttra
sig däröver.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga något om det gymnasiala skolsystemets
struktur, alltså om gymnasiets
och fackskolans förhållande till varandra.
Den helhetssyn på de olika utbildningsvägarna
som både utredningarna

Torsdagen den 10 december 10(54

Nr 10

4!)

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

och propositionen anlägger tror jag
är mycket väsentlig. Det är viktigt att
de olika studievägarna samordnas i fråga
om mål och organisation. Här bör
också yrkesskolan komina in i bilden.
Det får inte vara en skarp avgränsning
mellan de olika skolformerna, något
som ecklesiastikministern också bär påtalat
i dag. Det måste finnas övergångsmöjligheter
i olika riktningar mellan
gymnasium, fackskola och yrkesskola.
En elev som finner att han valt fel studieväg
skall då inte till sin förskräckelse
upptäcka, att han står i en återvändsgränd.
Ingen skola får vara en
återvändsgränd. Om det finns samordning
mellan gymnasium och fackskola,
så skall det också finnas en öppen dörr
till yrkesskolan. Jag anser att det ligger
någonting ytterst värdefullt i att
man markerar likvärdigheten mellan de
olika skolformerna. På så sätt river
man sociala skrankor. Det får inte finnas
ett segregationstänkande i skolfrågan
.Det finns fördomar beträffande teoretisk
och praktisk utbildning. Klyvningen
i läroämnen och övningsämnen är ett
uttryck för att vi trots allt gör vissa värderande
åtskillnader. Det är möjligt, att
en ungdomsskola ovanpå grundskolan,
där gymnasium, fackskola och yrkesskola
är integrerade till en organisatoriskt
sammanhållen skola, är vår framtida
väg för att elevernas varierande intressen
skall bli tillgodosedda. Det kanske
också skulle innebära ett uttryck
för en allsidigare syn på begåvningen
än vi nu ofta har.

Herr talman! Jag slutar med att yrka
bifall till utskottets förslag utom vid de
punkter där mitt namn är knutet till
reservationer, punkterna 9, 14, 17, 42,
44, 50 och 82.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WAHLUND (ep):

Jag hoppas, herr talman, att herr
Källstad inte tar illa upp, om jag helt

stillsamt konstaterar att också centerpartiet
har varit med och vill vara
med om att bygga upp en progressiv
skolpolitik.

Innan jag övergår till det föreliggande
utlåtandet tillåter jag mig liksom
herr Nordstrandh en liten suck. Särskilda
utskottet har arbetat under svår
tidsnöd. Under mer än tre år har utredningar
i frågan pågått, utredningar
som tillkallat hundratals experter och
levererat sitt utredningsresultat i tusentals
sidor, och så ställs vi i särskilda
utskottet inför uppgiften att på
en knapp månad penetrera och ta ställning
till detta vidsträckta och ofta intrikata
problemkomplex. Särskilt besvärlig
blir situationen, när man vill sätta ett
frågetecken i kanten för vissa ting. Det
har gjorts omfattande utredningar, men
det hindrar inte att man ibland skulle
vilja veta litet mera. Men då är det
omöjligt för en enskild riksdagsman att
agera; det är omöjligt ur tidssynpunkt
och därför att man inte har de erforderliga
resurserna. Vad gör man i en
sådan situation, herr talman? Det händer
ibland att man då fogar en blank
reservation till utlåtandet, och det har
jag tillsammans med andra gjort i frågan
om gymnasiets kvantitativa dimensionering.

Jag är glad över att ecklesiastikministern
just nu har kommit in i kammaren.
Jag skulle nämligen vilja ta upp
denna sak till diskussion med honom.
Jag vet att han fäster mycket stor vikt
vid detta problem. Han säger i propositionen,
att varje övervägande i fråga
om utbildningssystemets struktur
och utbildningsvägarnas utformning
som vill göra anspråk på att vara realistiskt
bör ske mot bakgrunden av en
bedömning av den kvantitativa utvecklingen.
Det är så sant som det är sagt.

Inom gymnasieutredningen har man
vad beträffar dessa förhållanden fäst
stor vikt vid avnämnarnas efterfrågan
på gymnasister och motsvarande. Man
har här bedömt saken så att behovet

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skulle ligga kanske vid 50 procent. Vi
i centerpartiet har i vår partimotion
stannat för 60 procent för gymnasium
plus fackskola. Jag är fullt på det klara
med att utskottet har rätt, då utskottsmajoriteten
säger att sådana siffror inte
skall uppfattas som en exakt bestämning.
Jag är också på det klara med att
om man vill bedöma sådana ting, så
blir det fråga om »Fingerspitzengefuhl».

Emellertid vill jag ändå säga att jag
här inte är på samma linje som gymnasieutredningen.
Jag går så långt, herr
talman, att jag säger att jag anser spörsmålet
om avnämarnas kvantitativa efterfrågan
som i sammanhanget mer eller
mindre irrelevant. Vi skall nämligen
komma ihåg — det underströks ju av
ecklesiastikministern i hans inledningsanförande
— att här håller gymnasiet,
fackskolan och senare yrkesskolan på
att växa fram i en oerhört snabb takt,
och vi vet att dessa skolformer i en
snar framtid kommer att bli om också
inte en allas skola, så i alla fall en de
allra flestas skola. Ecklesiastikministern
sade — jag har inte antecknat ordalagen
— någonting i stil med att det
blir en ungdomsskola i praktiken: om
den än icke blir obligatorisk så blir den
dock vad man skulle kunna kalla för
allmän.

Med hänsyn till denna starka utveckling
av olika gymnasiala skolformer
ifrågasätter jag, om det skulle göra någonting,
ifall man åstadkommer en viss
överdimensionering. Jag är inte rädd
för att det kommer att bli för många
gymnasister. Antag att en rimlig dimensionering
ur avnämarnas synpunkt vore
50 procent gymnasister. Vad betyder
då en intagning av 60 procent? Jo, det
innebär ingenting annat än att vi fortare
kommer fram till en situation som
jag tror att vi alla eftersträvar: vi skulle
uppnå den situationen tidigare på 1970-talet än vad vi annars skulle göra.

Vidare är det en sak i detta sammanhang
som ibland skymtar i diskussionen
men som man inte så ofta tänker

på, nämligen befolkningsutvecklingen i
vårt land. Vi vet ju att vi har haft en
mycket låg födelsefrekvens. Den är för
närvarande lägst i världen.

Svenska folket har ökat sin levnadsstandard
delvis genom att helt enkelt
inte föda och fostra barn. Resultatet
har blivit vad man kunnat vänta: vi
har råkat in i en för oss ganska ovan
situation. Vi har under historisk tid alltid
kunnat räkna med en stigande produktionsbefolkning.
Men nu vet vi att
den svenska produktionsbefolkningen
kommer att stagnera, ja, till och med
gå tillbaka om man räknar i arbetstimmar.
Vad skall vi då göra i en sådan
situation? Ja, vi får importera arbetskraft.
Vi gör det redan nu och vi kommer
att få fortsätta att göra det i framtiden.
Vi låter alltså fattigare länder än
vårt betala för fostran av den arbetskraft
som vi sedan utnyttjar. Men om
vi anlägger den aspekt som vi i dag
måste ha på frågan borde vi i den situation,
som vi befinner oss i, för vår
skrumpnande svenskfödda arbetskraft
så mycket som möjligt ersätta kvantitet
med kvalitet. Det betyder just bättre
utbildning, en mera allmän utbildning.
Dessa frågor är så mycket viktigare
som — och det framhöll också ecklesiastikministern
inledningsvis — hela vår
samhällsstruktur håller på att ändras.
Behovet av utbildning med mera teoretisk
betoning växer och växer i samband
därmed.

Jag vill alltså konstatera att jag inte
tillmäter avnämarnas kvantitativa behov
av gymnasieutbildad arbetskraft så
stor betydelse. Då är den andra aspekt
som ecklesiastikministern anlägger viktigare,
den som vi väl alla omfattar,
nämligen att man så långt som möjligt
försöker tillgodose ungdomens efterfrågan
på utbildning. Här kommer många
faktorer in i bilden, men de verkligt
väsentliga faktorerna medverkar alla
till att skapa en ökad efterfrågan på
utbildning — jag vågar säga en accelererat
ökad efterfrågan. En sådan faktor

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

är genomförandet av grundskolan; den
kommer givetvis att kraftigt stimulera
önskemålen att få utbildning utöver
grundskolan. En annan faktor är, som
ecklesiastikministern redan nämnt, att
nya gymnasier i så stor utsträckning
anläggs på nya orter; vi vet att gymnasiefrekvensen
för närvarande är större
i gymnasieorterna än på andra håll. Vi
vet också att gymnasieorternas folkmängd
stiger; det verkar naturligtvis
också i samma riktning. Vidare visar
människor allt större benägenhet att utnyttja
en del av den förbättrade levnadsstandarden
på så sätt att man försöker
ge sina barn en god utbildning
och därmed en god start i livet.

Det finns emellertid ytterligare en
sak, som jag för min del anser viktigare
än något annat — och ecklesiastikministern
har även påpekat den —
nämligen att vi nu försöker demokratisera
utbildningen. Ecklesiastikministtern
säger i propositionen: »Den studiefinansieringsreform,
som riksdagen
under årets vårsession beslutat, kommer
att i väsentlig grad undanröja de ekonomiska
hinder, som hittills medfört
att ungdomar särskilt från hem utan
utbildningstradition i mindre utsträckning
sökt sig till fortsatt utbildning.»
Ecklesiastikministern fortsätter: »Samtidigt
kan man förvänta sig att obenägenheten
att välja en längre utbildningsväg
kommer att minska, vilket i sin tur
torde medföra en förskjutning mot en
iner allmän och teoretisk utbildning.»
Ja, det är ju sant. Men man måste samtidigt
tyvärr konstatera att det ännu
finns mycket att ta igen, då utbildningsmöjligheterna
skall demokratiseras.

Gymnasieutredningen har ägnat denna
fråga ganska stort intresse. Jag har
ur gymnasieutredningens statistikmaterial
sammanställt vissa siffror, varvid
jag indelat ungdomarna efter hemort i
tre grupper: ungdom från glesbygd,
ungdom från blandad bygd och ungdom
från tätort. I min gruppering har jag
till glesbygd hänfört orter med mindre

iin 30 procent tätortsbefolkning, till den
blandade bygden orter med 30—90 procent
tätortsbefolkning och till tätort orter
med över 90 procent tätortsbefolkning.
Det visar sig därvid att gymnasiefrekvensen
inom glesbygd är 10 procent,
inom blandad bygd 15 procent
och inom tätorter 25 procent. Man skulle
kunna uttrycka detta resultat så, att
barn i tätort har två och en halv gånger
så stor chans att komma till ett gymnasium
som ett barn från hem i glesbygd.

Gymnasieutredningen gör andra uppdelningar
och av dem kan man konstatera
att ett barn som bor i gymnasieort,
alltså en ort med fullständigt
gymnasium, också har två och en halv
gånger större chans att komma in på
gymnasium än ett barn som bor i ort
så långt från gymnasieorten, att barnet
måste inackorderas. Vi vill ju — och
det är alla överens om —- ha bort de
geografiska och naturligtvis också de
ekonomiska spärrarna för utbildningsmöjligheterna.
Tyvärr har inte gymnasieutredningen
på den senare punkten
kunnat prestera några säkra siffror,
men de siffror som finns säger i alla
fall otvetydigt att ett barn i en familj,
som har det relativt gott ställt ekonomiskt,
har flerdubbelt större chans att
komma in i ett gymnasium än ett barn
från ett jordbrukarhem eller ett arbetarhem.
Detta är orimligt, det behöver
vi inte diskutera. Vi vill att utbildningsmöjligheterna
skall vara oberoende av
plånboken och av hemortens läge. Vad
jag, herr talman, i detta sammanhang
har velat framhålla är att det naturligtvis
måste sätta en mycket stor press på
gymnasieorganisationen, när vi nu önskar
demokratisera utbildningsmöjligheterna.

Nu kommer det emellertid till det
gamla problemet: Så här vill vi ha det,
men varifrån skall vi ta det? Då konstaterar
utskottet med ecklesiastikministern
att besvärligheter framkommer
eftersom vi har bristande materiella och

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

personella resurser. Man konstaterar att
gymnasiereformen ställer stora krav på
lokaler, utrustning och lärare och att
grundskolereformen i detta fall måste
ha prioritet. Jag tror inte alls att man
skall överdriva svårigheterna. Vi vet
att man kan förvänta att den nuvarande
lärarbristen något så när kan likvideras
fram till 1970, men vi vet att
svårigheter finns, och det är därför som
man inte här har kunnat komma med
något konkret yrkande.

Nu försökte utskottet att i någon mån
tillgodose de åsikter som jag här företräder
genom att säga: »Skulle utvecklingen
bli väsentligt gynnsammare än
man i dagens läge vågar förutsätta —
bl. a. i fråga om lärartillgången — är
det givetvis önskvärt, att det gymnasiala
skolsystemets kapacitet under 1960-talet, i takt med utbildningsbehovets tillväxt,
ökas utöver vad nu förordas.» Jag
vill, herr talman, särskilt understryka
ett ord i detta citat, ordet »givetvis».
Vad utskottet här skriver borde naturligtvis
vara självklart, och jag är övertygad
om att ecklesiastikministern håller
med mig om detta.

Jag övergår så från detta kvantifieringsproblem
till kvantifieringsproblem
på ett helt annat område, nämligen
kvantifieringen av de studerandes arbetsbörda.
Vi har inga säkra siffror om
den. Tyvärr är det mycket svårt att få
besked från ungdomarna om hur mycket
tid de använder till hemuppgifter
och sådant. Jag tror att man skulle kunna
angripa problemet med andra statistiska
metoder än dem man hittills använt
och det vill jag också rekommendera
herr ecklesiastikministern. Jag
skulle vilja ha fram siffror här, då jag
är övertygad om att de kommer att visa,
att en gymnasist har en fullständigt
orimlig arbetsbörda och att det blir
mycket litet tid över till självvalda sysselsättningar,
ja, till och med till sömn.
Men vi vet ju i alla fall att arbetsbördan
är stor för dessa gymnasister. Ecklesiastikministern
uttryckte saken: »Det
är väl den mest pressade gruppen i

detta land.» Jag tror att detta konstaterande
är riktigt, och jag tror också
att gymnasisternas arbetsbörda har stigit
på senare år.

I vårt land vill vi försöka få fram
ökad fritid. Det gäller för alla grupper
och det borde också gälla för gymnasisterna.
Sedan är det en annan sak att
en normalt förnuftigt använd fritid kan
ge de unga kunskaper som är värdefulla
för livet, kunskaper som inte kan inhämtas
i skolan.

Det är ju denna aspekt som vi anlägger
från vårt håll och samma inriktning
hade lierr Källstad. Vi har inte velat
öka på timtalet utöver vad ecklesiastikministern
har föreslagit.

Vi har — och det har också herr
Källstad sagt — med anledning av en
motion från centerpartiet velat att ecklesiastikministern
ännu en gång skall
tänka över religionskunskapens ställning
i gymnasiet. Det är så långt vi vågat
sträcka oss. Vad själva ämnet religionskunskap
beträffar, så kan jag på
centerpartiets vägnar hänvisa till den
reservation som av centerpartiets representant
i gymnasieutredningen fogades
till gymnasieutredningens betänkande.
Denne vår representant har nämligen
hela tiden hållit kontakt med centerpartiets
partigrupp. I gymnasieutredningen
föreslog majoriteten att timantalet
för religionskunskap skulle minskas
från nuvarande fem veckotimmar i det
treåriga gymnasiet till 2,5 veckotimmar
på de humanistiska och samhällsvetenskapliga
lärokurserna och till 1,5 i naturvetenskapliga
lärokursen. Antalet har
i vår reservation föreslagits höjt till
tre veckotimmar vardera i humanistisk
och samhällsvetenskaplig kurs och till
två veckotimmar i den naturvetenskapliga
lärokursen. Som ecklesiastikministern
nyss nämnde, tänkte sig inte gymnasieutredningen
någon undervisning i
religionskunskap inom de tekniska och
ekonomiska lärokurserna. För deras del
föreslår vår reservation två veckotimmar
för religionskunskap.

Ecklesiastikministern uppehöll sig i

Torsdagen den It) december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

sitt anförande en hel del vid denna
fråga. Hans argumentering kan jag fullständigt
instämma i. Från vår sida kan
vi bara uttrycka vår glädje över att
ecklesiastikministern i propositionen
följt den linje som centerpartiet företrätt
inom gymnasieutredningen. Vi
konstaterar att kristendomsämnet inte
får en så dålig ställning, i synnerhet
inte om man tänker sig ett utrymme för
kyrkohistoriskt stoff inom ämnet historia.
Man kan jämföra med förhållandena
i andra länder och konstaterar då
att religionskunskapen genom det föreliggande
förslaget faktiskt blir starkare
företrädd på schemat i Sverige än låt oss
säga i Norge och Danmark. Vi har alltså
ingen anledning att här föreslå något
annat än propositionen.

Beträffande det kyrkohistoriska stoffet
inom historieämnet — jag skall väl
inte, herr Nordstrandh, tala om dess
integrering i historieämnet, ty det kanske
kan väcka missförstånd — har vi
emellertid inte lyckats åstadkomma
enighet inom utskottet. Både folkpartiet
och centern önskade att i ämnet historia
skulle i läroplanen medtagas ett utökat
aktuellt kyrkohistoriskt material,
alltså rörande 1800-talet och 1900-talet.
Herr Källstad redogjorde för vad den
föreslagna utökningen gällde, nämligen
de religiösa folkrörelserna, frikyrkornas
utveckling, kristligt sociala rörelser,
religionsfrihetsfrågan, den moderna
ekumeniska rörelsen etc.

Jag fick det intrycket av våra diskussioner
i utskottet — skulle jag ha fel
på den punkten vill jag bli rättad — att
utskottsmajoriteten ej hade någonting
emot vad vi föreslog i sak. Vad man
reagerade mot ligger mera på det tekniska
planet; man invände mot att vi
ville reservera en halvtimme i veckan
för ifrågavarande undervisning och ta
denna halvtimme från »timmar till förfogande».

Efter herr Källstads anförande är det
beträffande reservationerna inte mycket
för mig att tillägga. Kanske jag kom -

pletteringsvis skall tala litet om samarbetsnämnderna
och vår önskan att målsmännen
skall bli företrädda inom dessa.
Jag vet att den invändningen kommer
att resas mot vårt förslag att det
inte finns målsmannaföreningar överallt.
Den som lyssnade på radion i går
eftermiddag kunde höra att det för närvarande
finns 875 målsmannaföreningar
i vårt land och att av dem över 050
är knutna till den obligatoriska skolan.
Det är inte så litet. Dessa målsmannaföreningar
håller faktiskt på att växa ut
till en mäktig folkrörelse. Det är emellertid
självklart, herr talman, att invändningen
att det inte finns målsmannaföreningar
överallt kvarstår i alla
fall. Men om man verkligen vill manifestera
samarbetet mellan skola och
hem också på detta område, skall man
nog finna former för att utse målsmannarepresentanter.

Jag går över till den sista reservationen
i betänkandet, reservation nr 32,
som gäller kuratorstjänsterna. Det var
med utomordentlig tillfredsställelse jag
tog del av gymnasieutredningens och
likaså av propositionens förslag på denna
punkt. Det visar nämligen att man
nu börjar få förståelse för ifrågavarande
verksamhet. Vi har velat sträcka oss
längre än departementschefen, som menar
att en halv kuratorstjänst skall inrättas
för en skolanläggning om 800—
1 000 elever. Vi pekar särskilt på yrkesrådgivningen
och föreslår en hel tjänst.
Jag vet att man också i detta fall kommer
med en invändning: Det finns inte
tillräckligt med kuratorer i vårt land;
det råder en bristsituation också på
detta område. Jag går med på det i den
meningen att det inte finns ett tillräckligt
antal kuratorer med de kvalifikationer
som man fordrar, men skulle man
inte under en övergångstid kunna pruta
av litet på de formella kvalifikationskraven?
Jag vet att det låter kätterskt,
men min inställning beror kanske på
att jag faktiskt var med från början
och tillsatte den — jag tror — första

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skolkuratorn i vårt land. Han hade inga
som helst kvalifikationer mer än studentexamen,
men han gjorde ett utomordentligt,
ett banbrytande arbete inom
verksamheten, och efter honom följde
många andra utan formella kvalifikationer
men med utmärkt arbetsresultat.

Detta gällde alltså den 32 :a reservationen.
32 reservationer till ett utskottsutlåtande,
det får lov att sägas vara
ganska mycket. Men det får inte undanskymma
det faktum att vi i viktiga saker
är överens.

Om jag särskilt skall peka på en sak,
är det målsättningen för gymnasiets innehåll
och utformning, framför allt vad
avser gymnasiets personlighetsdanande
uppgift. Detta är, sade ecklesiastikministern
inledningsvis, en stor och
fascinerande fråga. Ja, det är det, men
det är samtidigt en mycket svår sak.
Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang
kunna påminna om hur man i
Nazityskland gjorde skolorna till indoktrineringsanstalter
åt nazismen. Jag är
fullt medveten om att exemplet är extremt,
men det kanske ändå säger oss
något, nämligen att vi i en demokrati
bör gå fram med mycket stor försiktighet
när vi fastlägger grundsatser för
inriktningen av undervisningen i ifrågavarande
hänseende. Framför allt bör
försiktigheten visa sig i att man strävar
efter att vara partipolitiskt överens
om målsättningen. Det är utomordentligt
tillfredsställande — vi återkommer
till det i år liksom år 1962 — att
vi har enats om formuleringen, att skolans
sociala fostran skall bäras upp av
demokratiska principer, principer om
tolerans och samverkan, likaberättigande
för olika kön, nationer och folkgrupper,
att skolans sociala fostran skall
väcka respekt för sanning och rätt, för
människans egenvärde, för människolivets
okränkbarhet. Är det något väsentligt
som har skett vid utskottsbehandlingen
av föreliggande ärende, så är det
att vi kunnat enas om denna målsättning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
3, 4 a, 19, 24 och 32. Jag
vill anmäla att jag i fråga om punkt
61 kommer att avstå från att deltaga i
voteringen. I övrigt, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det beslut om det gymnasiala
stadiets skolor som riksdagen
nu går att fatta, utgör ett viktigt steg
på väg mot det enhetliga skolsystem
som Fridtjuv Berg år 1883 uppställde
som mål för skolutvecklingen: en

grundläggande skola för alla och ovanpå
den likvärdiga utbildningsvägar,
öppna för envar och motsvarande vars
och ens anlag och möjligheter.

Den framtidsvision som Fridtjuv Berg
hade redan på 1880-talet är väl i grunden
densamma som lyser igenom gymnasieutredningens
betänkande och
Kungl. Maj:ts proposition om det gymnasiala
stadiet: visionen av ett enhetligt,
demokratiskt skolsystem. I själva
verket är det denna vision som har varit
vägledande för skolreformatorerna
under hela detta århundrade. Visionen
fanns redan hos 1918 års skolkommission.
Den lyser igenom 1946 års skolkommissions
principbetänkande, och
den ryckte oss närmare inom 1957 års
skolberedning; i dess betänkande av år
1961 flammar denna vision bakom texten.

Grundskolan håller nu på att byggas
upp överallt i vårt land. Men ett enhetligt
demokratiskt skolsystem, som jag
här talat om, omfattar också stadiet
ovanför grundskolan. Snabbare än någon
av oss väl hade vågat hoppas har
enighet nåtts också om detta stadiums
struktur och om den fortsatta utvecklingen.

Statsrådet Edenman har därför oemotsagd
kunnat teckna bilden av denna utveckling,
som beräknas äga rum i tre
etapper. Som huvudmål i vår skolpolitik
i fortsättningen anger han »en minst
2-årig ungdomsskola, som är organisa -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

toriskt sammanhållen och inom sig rymmer
olika studievägar avpassade efter
elevernas varierande intressen och behov».
Till detta klart fixerade mål för
vår skolpolitik har sedan särskilda utskottet,
även högerns representanter —
möjligen i strid med sina egentliga intentioner
-—- anslutit sig. Högern har
under alla förhållanden inte kunnat prestera
något alternativ. Tiden har runnit
ifrån högern och den har över huvud
taget runnit fort. Vad som för tio
år sedan skulle ha tett sig utopiskt i
mångas ögon och i andras kanske som
kulturfientligt har i dag blivit en näraliggande
verklighet.

Hur det integrerade gymnasiala stadium,
som vi nu syftar mot, kominer
att se ut vet vi ännu inte mycket om.
Vi står nu inför ett beslut om gymnasiet
och fackskolan, men den tredje sektorn,
yrkesskolan, är fortfarande under utredning.
Helt avgörande för det gymnasiala
stadiets utformning är sättet för
yrkesskolans infogande i systemet. Mycket
hänger därför på den sittande yrkesutbildningsberedningens
arbete. Dess
huvuduppgift är, som jag ser det, en
integreringsuppgift. Både grundskolan
och det gymnasiala stadiet är beroende
av att beredningen lyckas i denna uppgift.
Tyvärr står det inte mycket om
denna integreringsuppgift i de direktiv
som gäller för yrkesutbildningsberedningen.
Jag uttalar därför den förhoppningen
att särskilda utskottets utlåtande
och riksdagens beslut får tjäna som
tilläggsdirektiv för beredningen.

Om vi lyckas skapa ett helt integrerat
gymnasialt stadium på det sätt som
gymnasieutredningen har tänkt sig —
inte under 1960- men under 1970-talet
— så bortfaller för dagen de invändningar
som annars hade kunnat riktas
mot den lösning som nu föreslås. Den
måste då betraktas som ett steg mot en
mera slutgiltig lösning. Både departementschefen
och utskottet har väl också
fattat saken så att vi nu kan ta ett steg
på denna väg, eftersom yrkesskolan än -

nu ligger under utredning. En bidragande
orsak är också att resurserna
inte kan skapas i en handvändning.

Som riktpunkt för utvecklingen fram
till år 1970 anges en utbyggnad av gymnasiet
och fackskolan, så att de båda
skolformerna tillsammans skall kunna
ta emot 50 procent av varje årskull. Detta
innebär i själva verket en våldsam
utbyggnadstakt. Och om vi tänker på
att det vid sidan om gymnasiet också
finns andra vägar fram till samma slutmål
— t. ex. de möjligheter som vuxenutbildningen
redan ger och i framtiden
kan ge i ännu större utsträckning -—
blir intrycket av den våldsamma utbyggnadstakten
ännu starkare.

Om vi går litet tillbaka i tiden, blir
vi kanske överraskade av att finna att
gymnasiefrekvensen ännu i mitten på
1920-talet bara var 2,5 procent av årskullen
och år 1950 endast 10 procent.
Jämför detta med dagens situation, 25
procent, och den situation vi kommer
att ha om sex år, 50 procent, så är kurvan
i själva verket svindlande brant.
Men ändå kan vi inte stanna vid dessa
50 procent. I utskottet bär det blivit
fullt klarlagt att varken utredningen eller
departementschefen har några ideologiska
eller principiella skäl för en begränsning
till 50 procent. Ecklesiastikministern
underströk också kraftigt detta
sitt anförande i dag. Även utskottet
har, såsom föregående talare påpekat,
poängterat detta och sagt att om resurserna
medger det, skall en utbyggnad
utöver 50 procent kunna ske redan före
1970.

Det är alltså fråga om en väldig
kvantitativ utveckling på detta område,
och man kan mycket väl förstå om denna
väcker bekymmer på skolkonservativt
håll. Man skall dock betänka att
det inte var så länge sedan som vi alla
räknade med — och till grund för denna
beräkning låg vetenskapliga utredningar
— att bara 10 procent av en
årskull har en sådan studiebegåvning
att den räcker till för gymnasiestudier.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Sedan dess har denna siffra undan för
lindan höjts.

Självfallet kan man dock aktualisera
frågan om det inte blir en sänkning av
kvaliteten härvidlag. Herr Nordstrandh
har uttryckt farhågor för en sådan standardsänkning
och lagt vikt vid att vi
måste försöka uppehålla kvaliteten i
gymnasiestudierna. Det är väl också
sådana farhågor som ligger bakom en
rad av högerns reservationer. Högern
kräver i reservation nr 20 skärpta intagningsbestämmelser
för gymnasiet, i
reservation nr 21 en absolut betygsättning
i stället för den relativa som departementschefen
föreslår, i reservation
nr 22 ett behållande av de nuvarande
flyttningsbestämmelserna och i reservation
nr 25 bibehållande av studentexamen
med censorer —- allt tydligen
i avsikt att garantera standarden.

Det är här frågan om ett slags elittänkande.
Gymnasiet och de högre studiegrenarna
skall vara avsedda för en
speciell studieelit bland ungdomen. Jag
känner egentligen bara till en stat i
Europa, där detta elittänkande radikalt
bär fått slå igenom i skolväsendets utformning,
nämligen Västtyskland. Där
förekommer för närvarande en studentfrekvens,
som inte når upp till 11 procent
och som tycks tendera att sjunka.
Resultatet har redan visat sig i form
av brist på högt utbildat folk och i ett
hot emot välståndsutvecklingen. Vi skall
jämföra dessa 10, 11 procent i Västtyskland
med de 30 procent som finns
i Östtyskland, där man för övrigt inom
en nära framtid siktar mot 50 procent.

Man kan fråga sig varför Västtyskland
bedriver en sådan skolpolitik. Jag kan
inte ge något annat svar än att bakom
detta elittänkande sannolikt ligger ett
föråldrat klasstänkande, ett fasthållande
vid vissa samhällsgruppers bildningsmonopol.
Vi kan inte gå samma väg i
Sverige.

När herr Nordstrandh varnade för
standardsänkning kunde jag inte underlåta
att tänka på alla de tillfällen,

då likartade termer liar använts i den
svenska skoldebatten — det må vara
standardsänkning, nivellering, kulturskymning,
hot mot den högre kulturen
o. s. v. Frenetiskt framfördes dessa termer
1904, då det svenska läroverket
uppdelades på realskola och gymnasium.
Man talade om den fara för kulturen,
som låg i den halvbildning realskoleexamens
införande skulle medföra.
Vi hörde samma termer under den
bittra skolstriden på 20-talet, vilken utmynnade
i att det gemensamma stadiet
utvidgades från tre till fyra år,
varvid ett år togs från läroverkssidan.
Man menade att vi då hade slagit in
på en väg som ledde till kulturens undergång.
Vi hörde samma tongångar år
1950, under striden om försöksverksamheten
i mitten av 50-talet och senast
under riksdagsdebatten år 1962.

Får vi tro detta skolkonservativa tal,
skulle det alltsedan seklets början ha
skett en serie av standardsänkningar,
som gjort att vi för länge sedan nått
fram till den definitiva kulturskymningen.
Under alla förhållanden skulle
vårt gymnasium i dag står betydligt
lägre i kvalitativt hänseende än 1800-talets gymnasium gjorde. Vad som har
inträffat har i stället varit att gymnasiefrekvensen
har tiodubblats på 40
år och att denna tiodubbling sannolikt
inte har betytt någon sänkning av den
genomsnittliga studiebegåvningen på
gymnasiet. Studiebegåvningar från nya
samhällslager har strömmat till. Bakom
det hela ligger dels välståndsutvecklingen,
som satt alltfler familjer i
tillfälle att skicka sina barn till gymnasium,
dels det ökande behovet av
gymnasialt utbildad arbetskraft i det
tekniskt högtstående välfärdssamhället.

Jag menar att standarden på gymnasiestudierna
skall upprätthållas, men
det får inte ske med de medel som högern
föreslår. Vi måste fasthålla vid de
grundprinciper som vi fastslog för tvä
är sedan — principen om den enskilda
människans frihet att själv välja sin

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

studieväg och om skolans uppgift att
lijälpa den enskilde eleven till en gynnsam
utveckling. Det gäller alltså att bedöma
eleven och hans studier utifrån
honom själv, inte utifrån formella regler.
Också på gymnasiestadiet är individens
utveckling skolans centrala uppgift.
Jag vill gärna ge gymnasieutredningen
en eloge för att den konsekvent
utgått från principen att den enskilda
människan skall sättas i centrum.

Ur dessa synpunkter kan emellertid
betänksamhet yppas mot den av gymnasieutredningen
och departementschefen
föreslagna proportionen 3—2 eller
30—20 mellan gymnasium och fackskola.
Fackskolan är en intressant nyhet.
Historiskt hänger den samman med
flickskolan och den praktiska realskolan
— de skolor som den skall ersätta.
Eleverna har under den hittillsvarande
försöksverksamheten med fackskolor
visat stort intresse för skolformen; det
har varit över 20 procent förstahandssökande.
Denna skolform har också sin
särprägel. Framför allt innebär den en
snabb väg till ett yrke.

Ändå vet ingen om fackskolan kan
hålla sin ställning i konkurrens med ett
gymnasium som ger högre yrkeskompetens
och dessutom öppnar vägarna
till akademisk utbildning. Inte heller
är det väl så säkert att fackskolan kan
fungera som den gymnasieavlänkande
skolform det ansetts vara behov av.

Vi är dock eniga om att vi skall ha
en fackskola och att den skall få sin
chans. Jag menar emellertid att en skolform
aldrig skall hållas vid liv genom
konstgjord andning, och frågan är om
det inte blir en form av konstgjord andning
ifall man strikt håller på proportionen
30—20. I själva verket är det
också fråga om en spärr till gymnasiet:
cirka 30 procent kan vi ta in —
inte gärna mer. Att detta innebär en
risk för fackskolans framtid är uppenbart.
Fackskolan kan så småningom bli
en avstjälpningsplats, en skolform dit
utslagna sökande från gymnasiet kom -

mer. Det blir alltså ett negativt urval
av elever för fackskolan, och detta iir i
längden inte bra.

Det är en annan risk förenad med
denna spärr till gymnasiet. Klart bar
sagts ifrån att den som börjar studierna
i en fackskola skall ha möjlighet att efter
de två åren i fackskolan gå över till
gymnasiet och då i regel komina in i
gymnasiets andra klass. Det betyder en
studiegång 2 + 2 = 4 — eu fyraårig studiegång
alltså vid sidan av det treariga
gymnasiet. Det är också en orimlig konsekvens
av spärren.

Slutligen innebär spärren enligt min
mening en allvarlig risk för grundskolan.
Om det blir svårt att komma in i
gymnasiet — om det behövs höga betyg
för detta — uppstår en betygshets inom
grundskolan. Det blir en betygshets av
den typ som vi lärde känna på den tiden
då man slogs om platserna i realskolan;
betygshetsen störde helt livet
i de klasser i folkskolan från vilka övergång
till realskolan skulle ske. En sådan
betygshets innebär också att elever
med goda förutsättningar hemma eller
tillfälle till extraundervisning kommer
i ett bättre läge. Det blir ett urval för
gymnasiet enligt socialgruppering och
inte efter studieförutsättningar.

Allt detta är risker som i detta sammanhang
måste framhållas. Men ändå
har jag inte anslutit mig till dem som
opponerar mot kvoteringen. Jag räknar
med att det inte är fråga om en strikt
fasthållen proportion, att det inte gäller
fixa tal. Man begagnar termer som »cirka
30—20». Man talar om att justeringar
kan bli nödvändiga. Man talar om flexibilitet
i fråga om de olika skolformernas
förhållande till varandra. Jag är
övertygad om att utvecklingen därvidlag
kommer att lia sin gilla, gång, och
jag kan låta mig nöja med detta. Och
jag gör det med gott samvete i medvetandet
om att den nu föreslagna lösningen
är en lösning för 1960-talet. Jag
ger statsrådet Edenman rätt i att denna
lösning inte står i vägen för en mera ra -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

dikal lösning på 1970-talet, och om denna
radikalare lösning skulle jag gärna
vilja säga några ord, om inte annat så
för att freda mitt samvete och min position
inför kommande skoldebatter.

Denna radikala lösning skulle alltså
vara en ungdomsskola, en för alla gemensam
ungdomsskola. Jag menar att
den inte bara skall vara organisatoriskt
utan även pedagogiskt integrerad. Både
statsrådet Edenman och herr Källstad
har berört denna ungdomsskolas
problem, och herr Källstad underströk
därvid att studievägarna inom ungdomsskolan
måste bli inbördes likvärdiga.
Det är detta som jag menar att man
måste ha som utgångspunkt. Skall studievägarna
i ungdomsskolan vara lika
lockande, ha samma dragningskraft,
måste gymnasiets särställning försvinna.
Denna särställning markeras nu av att
den senare skolformen är treårig, meden
de övriga kommer att bli tvååriga,
och av att dessa tre år leder fram till
universitetets portar. Jag tror att det
finns möjlighet att på 1970-talet skapa
en ungdomsskola utan denna särställning
för gymnasiet.

Ungdomsskolan skulle i så fall vara
tvåårig. Man kan diskutera, om den bör
vara obligatorisk eller inte, men den
skall i varje fall vara avsedd för alla.
Stadiet skall i huvudsak vara allmänbildande,
men uppdelat på sektioner
som motsvarar elevernas utbildningsintressen.
Sektionerna kan ha teoretisk
eller praktisk huvudinriktning. Om alla
dessa skolformer är tvååriga, så innebär
det att också gymnasiet blir tvåårigt,
och därigenom mister det sin särställning
och sin speciella lockelse.

Detta tvååriga stadium kan emellertid
inte leda fram till universitetets och
högskolans portar. Ovanpå det tvååriga
stadiet måste därför läggas ett college
— ettårigt eller tvåårigt, det beror på
hur läng tid den enskilde eleven behöver
för den kompetens han åsyftar. Detta
college skulle erbjuda individuella
studievägar fram till en sådan kompe -

tens, vare sig det gäller inträde vid universitet,
fackhögskolor eller utbildningslinjer
av annan art, teoretiska eller praktiska.

Denna skolreform skulle kunna genomföras
utan att det leder till en omvälvning
också på universitetsområdet.
För mig är det viktigaste emellertid att
inte en speciell skolform genom sin
längd och sitt kompetensmål har en särställning.
Jag menar att alla vägar skall
kunna leda till Rom.

Det är säkert också både gvmnasieutredningens
och departementschefens
avsikt att den nu aktuella lösningen
skall hålla alla vägar öppna. Det skall
ske genom vuxenundervisningen, som
gymnasieutredningen för närvarande
utreder och som avses bli en reguljär
väg inom vårt skolsystem. Ännu vet vi
inte hur den kommer att utformas, och
innan dess kanske vi inte skall diskutera
den fråga jag nu är inne på, men jag
skulle i varje fall vilja uttala den bestämda
förhoppningen att frågan om
yrkesskolan och vuxenutbildningen
skall behandlas samtidigt och att vi i
det sammanhanget kan företa de nödvändiga
justeringarna av hela det gymnasiala
stadiet för att få det enhetligt
redan under detta årtionde.

Med allt detta vill jag ha sagt att dagens
gymnasiereform är ett steg — därom
är jag övertygad — i rätt riktning.
Tar vi sedan ytterligare de steg som erfordras
för att skapa ett helt integrerat
gymnasialt stadium, så kanske det finns
utsikter att vi år 1983 — 100 år efter
Fridtjuv Bergs bok om bottenskolan ■—•
på ett värdigt sätt kan fira hans minne.

Det faktum att jag alltså betraktar
gymnasiereformen som ett steg i rätt
riktning gör att jag över hela linjen har
kunnat ansluta mig till departementschefens
förslag, och jag skall be att få
yrka bifall till detta. Det betyder att jag
yrkar bifall till alla punkter i särskilda
utskottets hemställan utom till punkt
nr 43, där det är reservanterna som har
anslutit sig till departementschefens för -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

slag. Jag yrkar alltså i den punkten bifall
till reservation nr 18 av herr Näsström
in. fl.

Jag kan emellertid inte lämna denna
talarstol utan att få säga några ord om
högerns specialönskningar.

Man kan väl konstatera att det i utskottet
har rått allmän samling kring
departementschefens förslag, om man
nu bortser från högern som har isolerat
sig själv eller som har blivit isolerad
och därför har måst gå sin egen väg.
Jag har redan betonat att högern inte
angripit själva grundvalarna för reformen,
inte ens tagit avstånd från de revolutionerande
integreringsprinciperna.
I stället tycks man ha gått till väga
på det sättet, att man studerat remissyttrandena
och tagit vara på alla missnöjesyttringar
som har varit användbara.
Jag kan inte förstå annat än att det därvid
är fråga om ett taktiskt spel. Högern
vill framstå som värnare av kvalitet
och tradition. Det är väl också av
taktiska skäl som högern anslutit sig till
namninsamlingens krav på fem veckotimmar
åt religionskunskapsämnet. Det
måste annars framstå som egendomligt,
att när inte ens den stora organiserade
kristna riksdagsgruppen bär ansett sig
kunna gå fram på den av namninsamlingen
rekommenderade vägen, högern
ensam har gjort det. Högern står på
denna punkt isolerad. Jag kan inte förstå
annat än att det måste vara en taktisk
värdering som ligger bakom högerns
ställningstagande.

Också i en rad detaljfrågor har högern
isolerats. Uppenbarligen har denna
isolering berott på att högerns ståndpunkt
i fråga efter fråga utgjort en
blandning av reaktion och okunnighet.
Redan vid 1962 års stora skoldebatt kunde
konstateras att högern på ett ganska
oförsvarligt sätt hade slarvat med sina
ståndpunkter, och det har upprepats
den här gången. Jag skall be att få illustrera
vad jag påstått med att ta upp
ett par av dessa reservationer.

I reservation nr 20, som jag först vill

stanna inför, föreslår högern att intagningen
i gymnasium skall ske på grundval
av betygen i läroämnena, varvid
betygen i svenska, matematik och moderna
språk skall fördubblas — herr
Nordstrandh har hör tidigare presenterat
denna reservation. Motiveringen är
den, att i första hand elever med goda
förutsättningar för teoretiska studier
bör vinna inträde i gymnasiet. Man menar
att betygen i teoretiska ämnen därvidlag
skulle ge säkrare utslag än om
man lade tillsammans betygen i alla
skolämnen i klass 9 av grundskolan.
Detta kan ju förefalla rimligt. Så skulle
man resonera om man inte tittat närmare
på problemet. Gymnasieutredningcn
har emellertid ganska grundligt undersökt
saken och kommit till det resultatet,
att utslaget blir exakt detsamma
vilken metod som än används; om
vi tar genomsnittet av betygen i de
teoretiska ämnena eller om vi tar genomsnittet
av betygen i alla ämnen, alltså
även övningsämnena, blir det precis
samma personer som vinner inträde i
gymnasiet. Jag kan hänvisa till sidan
560 i gymnasieutredningens betänkande.

Vad högerns förslag innebär är alltså
bara att övningsämnena blir ställda i
skamvrån, och det betyder att eleverna
i grundskolan skulle komma att försumma
dessa ämnen, som inte skulle
ha något värde för deras vidare väg
mot gymnasiet. Det förefaller mig för
övrigt som om högern genomgående ville
sätta övningsämnena i strykklass.

I reservation nr 21 pläderar högern
för att man skall bibehålla den nuvarande
betygsättningen — en absolut betygsättning,
som den kallas. Gymnasieutredningen
och departementschefen
har föreslagit en relativ betygsättning i
gymnasiet liksom i grundskolan. När
vi för två år sedan diskuterade frågan
om absolut eller relativ betygsättning i
grundskolan, blev högern upplyst om
att den inte hade satt sig in i vad relativ
betvgsättning innebär. Nu har man
haft två år på sig att ta reda på saken,

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

men man har inte gjort det. Om högerns
motion, som legat till grund för
reservation nr 21, kan sägas att motionsskrivarna
missförstått alltsammans. Man
har inte vetat vad relativ betygsättning
är. Om kammaren så önskar, skall jag
i morgon gärna hålla en föreläsning om
vad relativ betygsättning innebär, så att
vi får det till kammarens protokoll, men
jag skall inte ta upp tiden med det i
dag.

Nå, högern har känt sig ytterligt osäker
på denna punkt, ty i nästa reservation,
nr 22, föreslår man att frågan skall
utredas. Nu har vi haft så många utredningar
i denna fråga — det görs årligen
sådana utredningar, och vissa av
dem finns refererade i gymnasieutredningens
betänkande — och frågan är
så pass klarlagd, att en utredning för
närvarande ter sig som onödig. Skolmyndigheterna
är genom fortlöpande
undersökningar av betygsättningen
tvungna att följa utvecklingen.

I reservation nr 23 föreslår högern,
att nuvarande bestämmelser om flyttning
och kvarsittning skall gälla också
för det nya gymnasiet. Motiveringen är
att utbildningens kvalitet skulle äventyras,
om man ginge med på den i propositionen
föreslagna anordningen, att frågor
rörande flyttning skall avgöras från
fall till fall utan formella regler. Högern
försöker inte på något sätt bevisa att en
sådan anordning skulle äventyra kvaliteten
på gymnasiestudierna. Men högerns
ståndpunkt visar, att partiet står
främmande för den nya skolans målsättning
att hjälpa varje elev till en rik utveckling
av anlag och möjligheter.

Jag ber att få ta upp ytterligare en reservation,
som tillhör denna grupp. Det
är reservation nr 25, i vilken högern
fullföljer sin attack mot de nya principerna
genom att förorda examensförfarandets
och censorsinstitutionens bevarande.
Högern är därvid inne på traditionella
vägar. Det gäller att upprätthålla
kunskapskraven och hålla fast vid vad
man menar vara en värdefull tradition.

Men det nya gymnasiet har att ta arv
inte bara efter det vanliga gymnasiet,
utan också efter det tekniska och merkantila
gymnasiet, där det inte funnits
något examensförfarande och inte heller
censorer; att kunskapskraven därmed
skulle ha eftersatts mer än på det
vanliga gymnasiet har ingen påstått. Studentexamen
med dess slöseri med akademisk
arbetskraft är onödig. Den är
dessutom olämplig med hänsyn till studierna
på gymnasiet, vilka genom en
studentexamen blir inriktade mot moment
som beräknas bli aktuella i själva
examen. Den hindrar studiernas individualisering
och anpassning till elevens
särart och intressen.

Om dessa inbördes besläktade reservationer
kan man väl säga, att syftet,
bevarandet av studiernas kvalitet, är
gott men att de föreslagna metoderna
är oändamålsenliga, föråldrade och byråkratiska
och att hela ståndpunkten
är reaktionär. Högern har i själva verket
förstått mycket litet av den gymnasiereform,
till vars grundprinciper partiet
ändå ansluter sig.

I detta sammanhang ber jag att få säga
några ord om reservation nr 14, som
också herr Nordstrandh här presenterat
och som innebär att högern föreslår ett
fyraårigt studiealternativ på de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
linjerna. Jag har i utskottet
framhållit att jag i och för sig
inte skulle ha något emot ett gymnasium
som är så organiserat att det fungerar
som ett dragspel, med tvåårig linje för
dem som vill arbeta snabbt och är duktiga,
med tre- eller fyraårig linje för
dem med normalbegåvning och femeller
sexårig linje för dem som vill arbeta
långsamt. I och för sig kan man
konstruera ett sådant gymnasium, men
då måste man lägga upp det hela på
ett annat sätt.

Vad högern föreslår är helt ogenomtänkt.
Med en fyraårig linje hinner eleverna
givetvis lära sig kurserna bättre,
eftersom de har ett år till på sig. Därmed

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Öl

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

får de också högre betyg äin eljest skulle
vara förhållandet och står sig då bättre
i konkurrensen om åtrådda utbildningsplatser.
Följaktligen kommer en sådan
fyraårig linje att vara mer lockande
än den treåriga. Det betyder att de bästa
eleverna kommer att söka sig dit, medan
elever med svagare betyg blir hänvisade
till en treårig utbildning. Det skulle
alltså bli fråga om den upp- och nedvända
världen. Högern skulle i själva
verket uppnå motsatsen till vad man
åsyftat.

Jag har velat beröra dessa högermotioner
därför att de ger uttryck för en
skolpolitisk principiell inställning. De
övriga föreliggande motionerna rör sig
om religionsämnets ställning, om delningstal
och om de olika ämnenas timantal.
Dessa frågor kommer att bli tillräckligt
blötta och stötta i dag och i
morgon. För min del kan jag gå förbi
dem. Jag nöjer mig i detta sammanhang
med att uttala min tillfredsställelse och
glädje över att utskottet enhälligt slutit
upp kring tanken på en förutsättningslös
utredning om ett samhällsägt
läroboksförlag, vilket jag tror är ett av
villkoren för att vi skall lyckas med
skolreformen.

Herr talman! Jag har flera gånger betonat
att man inom utskottet varit enig
om de grundläggande principerna för
den utbyggnad av det gymnasiala stadiet
som departementschefen har föreslagit.
Denna enighet är så mycket mer
glädjande som de bakomliggande utredningarna,
vilkas förslag i allt väsentligt
kunnat följas, konsekvent sökt förverkliga
den pågående skolreformens demokratiska
grundtankar. Detta har gällt
organisationen, men det har också —
vilket inte blivit tillräckligt framhävt —
gällt de pedagogiska principerna för studiearbetet
på gymnasiet. Jag tycker att
gymnasieutredningen, som även i övrigt
utfört ett utomordentligt arbete, förtjänar
en speciell eloge för den nya inriktning
av studiearbetet som man har
föreslagit och visat vara möjlig.

Gymnasiereformcn blir på det sätt den
nu utformats en viktig demokratisk samhällsreform.
Skolans centrala uppgift
skall vara — det galler också detta stadium
— att främja personlighetsutvecklingen.
Genom det gymnasiala stadiets
utbyggnad så att det i princip är avsett
för alla ungdomar har skolans möjligheter
att bidra till en sådan personlighetsutveckling
ökats väsentligt. Resultatet
måste bli en höjning av bildningsstandarden
för de breda lagren av vårt
folk. Denna höjning är i sin tur en förutsättning
för ett snabbt framåtskridande.
När dessa saker förenas, herr talman,
står reformen på verklighetens
grund.

Herr NORDSTRANDH (li) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Arvidsons ständigt
återkommande uppgörelse med högern
sönderföll denna gång i tvenne avsnitt:
först kom ett om klasstänkande
och sedan ett med några reflexioner
kring våra motioner. Däremellan låg en
andningspaus, då han hämtade kraft till
det senare angreppet.

Herr Arvidson är förunderligt konsekvent
även i sin illvilja. Det är som om
man liörde en röst ur det förflutna, när
han ständigt måste lägga klasstiinkandeaspekter
på allt och misstänka att klasstänkande
föreligger överallt — det var
ledtemat så att säga i hans första angrepp
på högerpartiet.

Särskilt råkar herr Arvidson i affekt,
om högern har en åsikt som inte passar
honom. Detta att hysa en annan åsikt
utan att fördenskull behöva utsättas
för insinuationer och nära nog invektiv
tillhör väl ändå det demokratiska samhällets
rättigheter —• rättigheter som
herr Arvidson så vackert och så riktigt
pläderar för i teorien.

När vi i högerpartiet vill värna om
kvaliteten i allt talet om kvantitet, har
vi blivit offer för -—- jag använder ett
annat av herr Arvidsons ord — ett elittänkande
som vill hindra ungdomen från

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

att få utbildning. Herr Arvidson målar
upp Västtyskland som ett avskräckande
exempel — Östtyskland tycks stå som
det lyckade exemplet i sammanhanget
-—- och anför beträffande Västtyskland
studentprocentsiffran 11. Jag vill då erinra
herr Arvidson om att vi från högerns
sida inte på något sätt ifrågasatt
den kvantitativa utbyggnaden av gymnasiet.
Vi har anslutit oss till och biträder
till fullo utskottets skrivning, enligt
vilken man är rädd för att det skall bli
en begränsning av intagningen till det
nya gymnasiet. Om sedan herr Arvidson
menar, att bakom detta ställningstagande
ligger taktik eller dylikt, får det
stå för hans räkning. Vi har tagit vår
ståndpunkt, och sedan får han tolka detta,
hur han vill.

Bakom de flesta av våra krav, som
har med kvalitativa synpunkter att göra
— herr Arvidson räknade själv upp
dem; det gäller intagningsbestämmelserna
och betygsättningen, som också jag
vet rätt mycket om, flyttningen och
kvarsittningen, examensförfarandet och
det fyraåriga studiealternativet — står
en lång rad av avnämare, även från universitet
och högskolor. Skall dessa också,
därför att synpunkterna här sammanfaller,
beskyllas för att vara offer
för ett förlegat klasstänkande, såsom
orden föll?

Vad beträffar det fyraåriga alternativet,
vilket herr Arvidson utmålar såsom
det som alla skulle välja, vill jag säga,
att det vore på sätt och vis beklagligt,
om det stora flertalet gjorde ett sådant
val, därför att de menade, att de där
finge den bästa undervisningen och den
bäst avpassade tidsramen. Men det vore
ett gott betyg åt det fyraåriga alternativet.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag beträffande
gymnasier och fackskolor uppfyller
i många stycken angelägna reformkrav.
Således är det nödvändigt att
undervisningen inom de gymnasiala

skolformerna utformas i enlighet med
de principer som i nuläget utgör riktlinjer
inom grundskolan. Vidare innebär
regeringsförslaget en kvantitativ
utbyggnad av gymnasial utbildning som
både med hänsyn till ungdomens efterfrågan
på utbildning och samhällets och
näringslivets efterfrågan på utbildade
ter sig synnerligen angelägen.

I detta sammanhang må även nämnas
önskvärdheten av att åstadkomma en
geografisk spridning av utbildningen.
Kungl. Maj:ts förslag utgör därvidlag
enligt mitt förmenande ett steg i rätt
riktning, även om det varit önskvärt
med längre gående förslag.

Det sagda ger vid handen att högerpartiets
uppfattning på flera punkter
inte nämnvärt skiljer sig från regeringens.
Vad som däremot inte kan accepteras
från vårt håll är att Kungl. Maj:ts
förslag på ett högst oroväckande sätt
sviktar då det gäller att tillgodose berättigade
krav på en god utbildningskvalitet
och en klar målsättning. Dessa
frågor, som spänner över områden som
studietidens längd, intagning, flyttning,
betygssättning och studiernas avslutning,
har redan behandlats av herr
Nordstrandh. Jag skall därför inte uppta
tiden med att ytterligare ingå på dessa
frågor.

Jag skall, herr talman, i stället be att
få ta upp några frågor rörande fackskolan
samt gymnasiets tekniska och ekonomiska
linjer. Det är enligt min mening
väsentligt att betrakta fackskolan som en
del av hela det gymnasiala skolsystemet,
dit även gymnasiet och yrkesskolan hör.
Med anledning därav är det beklagligt,
såsom tidigare understrukits här, att
inte även frågan om yrkesskoleväsendet
kan avgöras i detta sammanhang. Om
detta hade varit möjligt skulle säkerligen
bättre förutsättningar ha funnits
för att förverkliga principen om ett integrerat
skolsystem ovanpå grundskolan.
Vi måste ju komma ihåg att även om
utvecklingen går emot en ökad tillströmning
till de teoretiska utbildningsvägar -

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 10

o:t

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

na, så kommer vi alltjämt att ha — och
behöva ha — ungdomar som väljer praktisk
utbildning. Dessa måste anses lika
värdefulla som övriga och borde inte
ha ställts vid sidan när vi nu går att besluta
om övriga skolformer ovanpå
grundskolan. Jag hoppas att vi i gengäld
skall få en verkligt bra yrkesskola när
utredningen är färdig, och jag hoppas
också att vi skall få bättre tid till utskottsbehandling
än den vi haft i det
här fallet.

Denna helhetssyn på det gymnasiala
utbildningsväsendet får inte innebära en
samordning till varje pris, utan skolorganisationen
måste anpassas efter rådande
lokala och regionala förhållanden.
Sålunda kan, där situationen så påkallar,
en vertikal samordning mellan
grundskolans högstadium och exempelvis
fackskolan utgöra den bästa lösningen.
Inte minst mot bakgrunden av
angelägenheten att åstadkomma en så
utbredd lokalisering som möjligt av den
gymnasiala utbildningen kan en sådan
konstruktion i enskilda fall vara att
föredraga. Bevisligen avtar studiefrekvensen
när avståndet till studieorten
ökar. Då geografiska hinder — lika litet
som ekonomiska — bör få förekomma i
detta sammanhang, bör det vara självklart
att i möjligaste mån undanröja
dessa genom att i det enskilda fallet
förse de orter med fackskola eller yrkesskola,
där befolkningsunderlaget ej
räcker till för en fullständig gymnasial
utbyggnad. Detta behöver inte innebära
att man i princip frångår den horisontella
samordningstanken.

Beträffande fackskoleutredningen är
jag på några punkter tveksam, huruvida
Kungl. Maj :ts förslag utgör den bästa
lösningen. Arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation och ett
flertal branschförbund anför i yttranden
över den tekniska fackskolan bl. a.,
att fackskoleteknikerna måste få en omfattande
praktisk utbildning, så att de
kan tilldelas en plats i produktionsarbe -

tet mellan gymnasieingenjörerna och
yrkesarbetarna. Utan erforderligt praktiskt
kunnande löper de risken att inte
accepteras på »verkstadsgolvet» och ej
heller kunna befordras.

Enligt fackskoleutredningens definition
skall fackskolan ge en utbildning
på s. k. mellannivå. I undervisningen
bör därför stort utrymme ges åt praktiska
konkreta tillämpningar på bekostnad
av en längre driven systematik. Den
av fackskoleutredningen givna målsättningen
kan accepteras som en riktpunkt
för fackskolans arbete, dock endast under
förutsättning att den målinriktade
utbildningen verkligen blir så praktisk
och yrkesinriktad, att eleverna omedelbart
efter avslutad fackskoleutbildning
kan träda ut i förvärvslivet. Risk föreligger
för att fackskolans utbildning blir
av alltför allmänt orienterande art.

Som ett av fackskolans syften anges
att den skall bjuda ett gott och attraktivt
studiealternativ till det nya gymnasiet.
Fackskolan skall sålunda få en gymnasieavlänkande
effekt. Då är det också
nödvändigt att fackskolans kompetens
och målinriktning blir klarare preciserad,
så att såväl eleverna och deras
målsmän som avnämarna får klart för
sig denna skolforms teoretiska och praktiska
värde och innehåll. Risken är
eljest att fackskolan inte får den dragningskraft
som propositionen förutsätter
och att den därför kommer att bli
gymnasieinlänkande i stället för gymnasieavlänkande.

Med hänsyn till vad jag här anfört
synes det mig som om riksdagens förestående
beslut om fackskolorna, såsom
herr Arvidson för övrigt bär betonat,
endast bör inriktas på en provisorisk
lösning och att ett mera definitivt ståndpunktstagande
bör anstå till dess att
erfarenheter inhämtats under en försöksperiod
på några år och yrkesutbildningsberedningens
arbete har slutförts,
i all synnerhet som vi väl inte står främmande
för en delvis helt ny typ av yrkesskolor
i framtiden.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

De farhågor som remissinstanserna
härvidlag hyser saknar ingalunda
grund. Jag vill betona vikten av att utvecklingen
på detta område noga iakttages
och att förslag till ändringar läggs
fram, om förhållandena så påkallar.
Detta gäller inte enbart fackskolans tekniska
linje utan även den ekonomiska.

Om det råder ett visst dunkel i fråga
om den tekniska och ekonomiska fackskoleutbildningens
kompetensvärde, blir
mörkläggningen härvidlag nästan total
då man kommer in på den sociala fackskolan.
Vad leder egentligen de studierna
till? Det är ur flera synpunkter
väsentligt, att denna fråga snart ges ett
betydligt klarare svar än vad man nu
har möjlighet att få. Den sociala fackskolan
ensam har inte någon fastslagen
kompetens och detta är en fara för dess
existens. De elever som går igenom den
tekniska fackskolan kröns med titeln
fackingenjörer och de som går igenom
den merkantila med titeln fackskoleekonomer.
Vilken titel resp. utbildning
får då de som går igenom den sociala
fackskolan?

Preciseras inte fackskolans studiemål
är det fara värt att skolformen utvecklas
till en avstjälpningsplats för de ungdomar
som inte lyckas komma in i gymnasiet.

Propositionen berör fackskolans egenvärde
och kompetensfrågor. I samband
därmed säger man sig hysa den uppfattningen,
att hela eller i varje fall en
stor del av de icke-akademiska postgymnasiala
utbildningarna bör kunna
bygga på fackskolan. Detta uttalande är
intressant och bör enligt min mening
så snart ske kan läggas till grund för
konkreta förslag i frågan.

Beträffande gymnasiets tekniska linje
vill jag framhålla följande. I princip bör
den av Kungl. Maj :t föreslagna differentieringen
kunna vara normgivande,
vilket innebär att den tekniska linjen
förses med fyra grenar i årskurs 3 och
sex i årskurs 4. Mycket talar emellertid
för att man ej bör vara alltför bunden

av denna konstruktion. Härvidlag är
ett avsnitt ur överstyrelsens för yrkesutbildning
remissyttrande relevant:
»Överstyrelsen anser emellertid att behovet
av differentiering med hänsyn till
vissa industriers behov inte kan tillgodoses
enbart genom en viss variation
inom dessa huvudalternativ. Sådana utbildningsalternativ
som representeras
av den flygtekniska linjen i Norrköping,
den textiltekniska linjen i Borås, den
gjuteritekniska samt den på träteknik
specialiserade linjen i Jönköping — för
att nu nämna några exempel — anser
överstyrelsen ha ett absolut existensberättigande.
Behovet av specialisering
för sådana områden bör ej tillgodoses
genom påbyggnadskurser utan genom
utbildning under gy mnasieåren.»

Får jag bara ta ett exempel. Sverige
är sedan gammalt ett skogrikt land.
Skogsindustrien är en betydande näringsgren,
och kring den har vuxit upp
ett stort antal träförädlingsindustrier.
Sveriges träindustriförbund sysselsätter
24 200 arbetare och Sågverksförbundet
15 900 eller tillsammans 40 100 arbetare.
Dessa branscher har stor betydelse för
svenskt näringsliv. En mycket stor del
av deras produktion har samhörighet
med den årliga produktion av över
90 000 lägenheter som för närvarande
planeras. Vidare exporterar man en
mycket stor del av sina produkter. Förutom
den sedvanliga exporten av hyvlade
och sågade trävaror arbetar man för
närvarande intensivt inom branschen
på att öka exporten av färdiga produkter,
exempelvis möbler, trähus m. m.

Det sagda talar för att ett behov av en
särskild träteknisk utbildning föreligger
under fjärde årskursen. Även andra
branschinriktade utbildningslinjer kan
komma i fråga. Detta har bl. a. påpekats
i motion II: 1067. Härvidlag bör observeras
vad utskottet anför om att det i
vissa fall kan vara motiverat att medge
variationer i den reguljära gymnasieutbildningen
inom ett något vidare utrymme
än vad propositionen medgiver.

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

.lag hoppas att departementschefen är
beredd att medverka till detta.

Vad gymnasiets ekonomiska linje beträffar
har departementschefen föreslagit
en treårig utbildningstid. Detta har
av ett flertal remissinstanser bemötts
mycket kritiskt. Man har menat att den
föreslagna lärokursen innebär en klar
uttunning av yrkesutbildningen jämfört
med nuvarande förhållanden, vilket i
sin tur innebär en försämring i relation
till det förutvarande tvååriga liandelsgymnasiet.
Det har också framhållits
att gymnasieutredningens avnämarundersökningar
inte i tillräcklig grad låtit
de mindre och medelstora företagen,
vilka hittills utgjort den viktigaste avnämargruppen,
göra sin röst hörd. Det
stora företaget, menar man, kräver allmänbildning
som huvudgrund plus en
sådan utbildning som ger utvecklingsmöjligheter
inom en trång, ofta mycket
specialiserad sektion. Dessa företag
föredrar därför ett vaket och gott råmaterial
som man sedan själv kan specialutbilda.
Huvudparten av övriga företag
har däremot icke möjlighet att själva
organisera en nödvändig praktisk vidareutbildning
och behöver därför ungdomar
som direkt kan omsätta moderna
metoder i praktiskt arbete.

Under iakttagande av den ekonomiska
linjens målsättning, nämligen att dels
förbereda för högre studier, dels ock att
förbereda för direkt yrkesverksamhet,
är en uppläggning av studietiden liknande
den som gäller för den tekniska
linjen befogad, d.v.s. en fyraårig studiegång,
som dock efter tredje årskursen
kan avbrytas av elever som önskar bedriva
fortsatta studier vid universitet
eller högskola. Under det fjärde skolåret
skall undervisningen vara klart
målinriktad på kommande yrkesverksamhet.
Det må härvid ankomma på
skolöverstyrelsen att med utgångspunkt
från dessa allmänna anvisningar utforma
kurs- och timplaner.

I propositionen föreslås, att eleverna
inom tämligen vida gränser bör ha rätt

att beskära eller vidga sitt studieprogram
allt efter sin egen kapacitet. Detta
är en väsentlig nyhet för gymnasiet,
men det kan ifrågasättas, om man inte
i detta hänseende borde gå ett stycke
längre och i överensstämmelse med vad
skolöverstyrelsen anför i sitt remissyttrande
över gymnasieutredningens
förslag låta elevens valfrihet när det
gäller att individuellt vidga sitt kursprogram
bli så stor som personliga förutsättningar
och schematekniska möjligheter
medger.

En variant av utökad studiekurs är,
enligt föreliggande förslag, möjligheten
till frivillig undervisning utanför schemat.
För sådan utökad undervisning
skall instrumentalmusik, körsång, teckning,
dramatik och gymnastik stå till
förfogande och få tas i anspråk på
grundval av i huvudsak intressefrekvens
och rektors bestämmande efter prövning
av elevernas förutsättningar att
klara av önskad utökning av studiekursen.

Olika remissinstanser har fäst uppmärksamheten
på att det nya gymnasiet
kommer att få en utpräglat teoretisk
utformning och att det vore önskvärt
att också införa mera praktiska
ämnen såväl inom schemats ram som i
form av möjligheter att göra tillval utanför
schemat.

Närmast i blickfältet kommer ämnena
textilkunskap, hem- och familjekunskap
samt slöjd, vilka utöver sina egenvärden
också tillför skolan och utbildningen
moment av betydelse för att uppnå en
balanserad studiesituation. Det vore en
betänklig brist hos det nya gymnasiet,
om inte alla elever hade möjlighet att
genom fritt val av utökat studieprogram
kunna bli delaktiga av undervisning
med sikte på den enskilde individens
anpassning till hem och familj, egen
ekonomi och ansvarstagande.

Den textila verksamheten, som har en
mycket stark estetisk aspekt kombinerad
med flera andra för eleven-individen
och för samhället betydelsefulla

3 — Andra kammarens protokoll 196''t. Nr 40

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

aspekter, t. ex. den praktiska och den
ekonomiska, har icke fått den plats
inom undervisningen som är önskvärd
och av behovet påkallad. Försöksverksamhet
har klarlagt att slöjd (textilkunskap)
är ett mycket uppskattat ämne.
Elevernas intresse för t. ex. allmän
klädkunskap och önskan om att få tillägna
sig kunskaper och personliga ställningstaganden
härvidlag är dokumenterat.

Den gymnasiala skolan måste ta sin
del av ansvaret för att vårt lands förnämliga
och internationellt mycket uppmärksammade
textila kulturtradition
bibehålies och föres vidare. Det vore
därför naturligt att slöjd (textilkunskap)
infördes som självständigt ämne,
som ett alternativ till teckning och
musik.

Vidare vill jag säga några ord om
kontakten hem—skola. Skolan måste få
ökade möjligheter att hålla kontakt med
familjerna och hemmiljön. Kontakten
med föräldrarna åvilar i första hand
helt naturligt lärarna, men samtidigt är
det uppenbart att denna kontaktmöjlighet
inte är tillräcklig i mera komplicerade
situationer. Dessutom gör lärarnas
ökade arbetsbörda och de täta lärarbytena
det ofta svårt att uteslutande
bygga på deras insatser, när det gäller
kontakt med hemmen.

I detta sammanhang är den i propositionen
föreslagna samarbetsnämnden
relevant. Denna borde kunna utgöra ett
forum där ett intimt samarbete mellan
hem och skola utvecklades. I syfte att
öka möjligheterna för ett dylikt samarbete
bör således målsmännen företrädas
av en representant i nämnden.

Jag har här huvudsakligen uppehållit
mig vid de praktiska skolformerna, och
det är helt naturligt. Jag kan inte underlåta
att uttala min besvikelse över
den särställning, som departementschefen
placerar de ungdomar i, som väljer
de mer praktiskt betonade linjerna i
gymnasiet eller fackskolorna, vad gäller
såväl gymnastik som kristendom el -

ler religionskunskap, som ämnet nu
skall heta.

Ämnet gymnastik har för gymnasiets
del tidigare berörts av herr Nordstrandli.
Jag instämmer i allt väsentligt
med vad därvid har sagts och avser här
endast att understryka att det förda resonemanget
äger giltighet även för fackskolan.
Gymnastikämnets betydelse är
uppenbar i en tid då mekaniseringen
alltmer inverkar på den enskildes liv.
Gymnastiklektionen blir för många studerande
det enda tillfället till aktiv
rekreation i det för övrigt stillasittande
liv som de tvingas föra.

Från experthåll har uppställts som
ett minimum tre lektionstimmar gymnastik
per vecka. Mot bakgrunden härav
ter sig även fackskoleutredningens förslag
om tre veckotimmar under första
årskursen och två veckotimmar under
den andra som otillräckligt. I propositionen
föreslås ytterligare nedskärningar
för gymnastikens del på fackskolans
tekniska linje.

Detta kan vi från högerpartiets sida
inte acceptera. Enligt vår mening bör
under inga förhållanden timtalen enligt
fackskoleutredningens förslag underskridas.

Till slut, herr talman! Sedan snart
tusen år har vårt land varit kristet. Under
all orättfärdighet och mänsklig
brist har kristendomen i sekler visat
vägen för de ungas fostran och för vår
samlevnad. Flertalet av oss har förvisso
haft förmånen av att deltaga i såväl
kristendomsundervisning som morgonsamlingar
med religiös anknytning —
»morgonbön» som det på min skoltid
hette.

Ingen av oss har efter vad jag kan
förstå tagit någon skada av detta; tvärtom
har det med säkerhet skänkt oss
vissa värdefulla normer för vår samlevnad,
omsorgen om våra närmaste,
våra medmänniskor, unga som gamla.
Även om statsrådet Edenman uttalade
lugnande ord på denna punkt i sitt inledningsanförande
i dag, förefaller det

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

enligt propositionen och i varje fall
enligt uttalande under utskottsbehandlingen
som om man skall ta ett klart
steg på väg hort från kristendomen. Efter
vad jag kan förstå vore det ett mycket
olyckligt steg, och jag ber därför
varmt få instämma i de bifallsyrkanden
som gjorts till de reservationer som går
mot detta steg.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att beträffande
punkterna 33, 50, 56 och 60 i utskottets
utlåtande få yrka bifall till reservationerna
12 b, 24, 26 och 28 och dessutom
instämma i de yrkanden som gjorts av
herr Nordstrandh.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordgren har nyss
i linje med den principiella syn på studietidens
längd som högern omfattar,
nämligen fyraårig parallell studiegång,
talat för en fyraårig ekonomisk linje i
likhet med den tekniska linjen — en
utbildningstid som skulle kunna avbrytas
efter tre år för fortsatta studier vid
universitet och högskolor. Men, herr
Nordgren, det förhåller sig ju så, att vi
bara för några år sedan hade ett tvåårigt
handelsgymnasium. Vi har i vår,
alltså våren 1964, för första gången fått
ut gymnasieekonomer från den treåriga
utbildningslinjen. Vi har alltså för liten
erfarenhet ännu av deras användbarhet
i näringslivet. Det föreligger därför
i varje fall inte nu tillräckligt starka
skäl för en sådan förlängning av studietiden
som herr Nordgren har talat för.
Utskottet har också sagt, att allteftersom
nya informationer erhålles om hur
gymnasieekonomerna används på arbetsmarknaden
och om nya eller ändrade
önskemål framföres i fråga om utbildningens
mål och innehåll kan det
bli tal om ny prövning av denna fråga.
Om berättigade krav på speciell utbildning
då framkommer, bör enligt utskot -

tets mening i första hand påbyggnadskurser
bli aktuella.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den gymnasiereform,
som vi nu är i färd med att besluta,
kommer att få vissa följdverkningar på
ett område som inte har berörts här tidigare.
Jag tänker på den personal och
de lokaler som behövs för att genomföra
denna skolreform. Lokalfrågan har
inte belysts på annat sätt än att det i
propositionen talas om vad den statliga
insatsen kommer att bli på detta område.
Den största ekonomiska insatsen
måste emellertid göras av kommunerna.
De måste se till att lokaler finns, och det
kommer att medföra stora påfrestningar
på deras ekonomi. Det är inte bara nya
.skolor som måste byggas, det måste
också byggas bostäder för alla dem som
skall tjänstgöra i skolorna, det behövs
elevbostäder in. m. I dagens läge är
kapitalfrågan synnerligen besvärlig, särskilt
för kommunerna. Lånemöjligheterna
är starkt begränsade.

Jag tror emellertid att det hos kommunerna
finns ett mycket positivt intresse
för att försöka åstadkomma så
goda lösningar som möjligt av lokalfrågan.
Men man kommer inte ifrån, att
kapitalfrågan kommer att bestämma
kommunernas möjligheter att uppnå en
lösning. Vi har i en folkpartimotion begärt
att få en uppskattning av hur stort
kapital som kommer att erfordras. I utskottets
skrivning får vi beskedet -—
som jag tycker i och för sig är bra —-att vi skall kunna få upplysning härom
av den långtidsutredning, som nästa år
väntas lägga fram en rullande femårsplan,
varigenom man för framtiden skall
veta vad det kommer att innebära i
pengar. Frågan är emellertid om statsmakterna
vill släppa in kommunerna
på lånemarknaden på ett sådant sätt,
att de ges möjlighet att fullgöra sin del
av denna stora reform. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att kommunerna
kommer att mötas med förståelse och

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ges lättnader så att de kan komma in
på kapitalmarknaden, vilket fordras för
att de skall kunna klara denna uppgift.

I propositionen föreslås enhetliga och
enkla regler för statsbidragen till lönerna.
Det är ett radikalt och gott
grepp, att man nu går in för ett system
som måste starkt förenkla inte bara för
staten utan kanske framför allt för
kommunerna att komma till rätta med
detta problem. Man kommer inte att
ge kommunerna några större ekonomiska
favörer — vissa kommuner tjänar
några kronor, andra förlorar något på
förslaget — utan man fastställer en regel
efter vilken bidragen räknas ut.
Överenskommelser har träffats mellan
kommunförbunden och departementet
om hur stor procentdel som skall utbetalas.
Det är detta grepp att på ett enkelt,
smidigt och radikalt sätt lösa denna
fråga som jag särskilt vill poängtera
och mycket uppskattar. Det uppskattas
också ute i våra kommuner.

I en av de motioner som har lämnats
i anledning av gymnasiepropositionen,
motion nr 1049 i denna kammare,
beröres kemiämnet. Skolöverstyrelsen
framhöll i sitt remissyttrande över
utredningen att en förstärkning av detta
ämne vore önskvärd. Man kan konstatera
att propositionen delvis har gått
med på detta önskemål. Kemiämnet har
nämligen fått ett något förhöjt timantal.
I den reservation på denna punkt,
som är fogad till utskottsutlåtandet, har
begärts att timantalet i kemi på den
naturvetenskapliga linjen skulle ökas
med ytterligare en halv veckotimme. Jag
tror att det är värdefullt att just inom
denna linje se till att detta ämne får ett
något vidare utrymme. Det föreslås också
att detta utrymme skall tas från matematiken,
som skulle avstå en halv
veckotimme. Det vore både klokt och
riktigt att följa reservationen på denna
punkt. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation nr 9,
som är fogad till utskottets betänkande.

Folkpartiet begär i sin partimotion

nr 854 i första kammaren och 1071 i
andra kammaren en skyndsam utredning
angående fria läroböcker i fackskolan
och gymnasiet. Utskottet har välvilligt
behandlat motionen i denna del
och säger att frågan efter utredning bör
prövas i lämpligt sammanhang. Man
kan väl hysa den förhoppningen, att det
inte kommer att dröja alltför länge innan
vi får denna nödvändiga reform.
Kostnaderna för läroböcker har ändå
en mycket stor betydelse för eleven. Vi
vet också att vissa kommuner redan
har infört fria läroböcker i gymnasiet
och att en del andra är i färd med att
göra det. Studiesociala förmåner bör
vara likartade över hela landet. Nu är
läget det att vissa kommuner — de som
är ekonomiskt bäst ställda — kan ge
dem som går i deras gymnasier denna
förmån, medan andra kommuner inte
har ekonomiska möjligheter att ge sina
elever samma förmån. Behovet är kanske
oftast större i de ekonomiskt svagare
landsdelarna än där denna reform
har kunnat genomföras med kommunala
medel. Vi strävar ju efter att
studiekostnaderna skall vara likartade
oavsett var vederbörande studerar. Frågan
har dessutom en familjepolitisk betydelse.
Vi önskar väl också att studiestödet
skall utbyggas, och på detta område
är det särskilt viktigt. Detta är
ett problem som skriar efter sin lösning,
och reformen bör därför snart
och snabbt genomföras.

Vi ger våra studerande ungdomar fördelar
på olika områden. Vi har nyligen
beslutat om en stor studiesocial
reform, men frågan om läroböckerna är
en av de brister som man skulle vilja
ha bort. Jag tror att det vore värdefullt,
om vi fick ett snabbt och ordentligt
grepp på frågan och bestämde att läroböckerna
liksom undervisningen i övrigt
skall vara kostnadsfria för eleverna
i detta land.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Då nu ytterligare en av

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

1)9

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

1960-talets skolreformer står på föredragningslistan
vill jag knyta några
kommentarer till tvenne avsnitt av det
föreliggande förslaget. Frågan om den
kvantitativa utbyggnaden av den gymnasiala
undervisningen och den kommunalisering
av gymnasier och fackskolor
som förutsätts ske är visserligen
detaljer i förslaget, men de framstår
dock som tvenne betydelsefulla sådana.

Gymnasierna, som hittills väsentligen
varit statliga, överföres till kommunalt
huvudmannaskap, och även den nya
fackskolan ställes under kommunal förvaltning.
Det främsta motivet härför är
väl att man vill få den till grundskolan
anknytande högre undervisningen under
samma huvudmannaskap som
grundskolan för att därmed ernå en
organisatorisk och administrativ samordning
med allt vad den kan erbjuda.
Bakom ligger väl dock även — kanske
framför allt — ett erkännande åt vår
kommunala demokrati och administration
som är värt att notera. Detta glädjande
förhållande bör dock inte blott
erkännas utan fortsättningsvis observeras
och underbyggas för att av reformen
utvinna det långsiktigt bästa
resultatet.

Någon anledning till oro för den
kvantitativa utvecklingen av den gymnasiala
utbildningen eller för att den
till följd av kommunaliseringen skulle
eftersättas föreligger säkerligen inte. Jag
tror att kommunerna kommer att göra
vad på dem ankommer för en expansion
av utbyggningsmöjligheterna. I
stort har väl de gymnasier vi fått under
de senaste decennierna tillkommit på
kommunalt initiativ, detta trots att kommunerna
fått ta på sig betydande investeringskostnader
och även under
några karensår fått svara för driften.
Denna positiva attityd torde vara bestående
och bli av stort värde för
framtiden.

Förvisso är det ej heller anledning
att oroas för kommunaliseringens verkningar
i stort på dessa skolformers in -

re utveckling. Vad som skett på den
obligatoriska undervisningens område
bekräftar väl att farhågor ej behöver
hysas. Detta område är dock så betydelsefullt,
att vad som kan göras för positivast
möjliga utveckling helt enkelt inte
får försummas.

En plusfaktor av betydelse för de aktuella
skolformernas utveckling i olika
hänseenden är säkerligen att aktivt engagera
kommunerna i detta arbete. Skall
så på sikt bli en realitet, är det nog angeläget
att kommunernas medverkan inte
begränsas till enbart de enklaste uppgifterna.
Det kan inte vara så värst
stimulerande för en skolstyrelse, om
dess insatser och inflytande begränsas
till typen snöröjning och uppehållande
av föreskriven temperatur i klassrummen.
Av betydelse för att skolans inre
arbete i full utsträckning skall intressera
och engagera är nog, om problematiken
till någon del kan upplevas vara
en angelägenhet under kommunalt
ansvar eller om det uppleves som något
kommunen endast har att verkställa
enligt uppifrån givna direktiv.

Jag är givetvis medveten om att en
viss enhetlighet är nödvändig i fråga
om de gymnasiala skolornas inriktning.
En fullständigt fri utveckling till ett
otal varianter är givetvis inte önskvärd.
Inom den ram som beslutas borde det
dock finnas ett betydande utrymme för
kommunala initiativ och kommunalt inflytande.
En viss anknytning till ortens
näringsliv och dess behov bör exempelvis
kunna tillåtas. En frihet att följa
med, deltaga i och utnyttja en fortgående
pedagogisk försöksverksamhet bör
inte blott kunna tillåtas utan skall vara
en självklar rättighet. Att ett reellt kommunalt
inflytande skulle få positiva
verkningar på skolans arbete anser jag
vara uppenbart. Det skulle därtill —
vilket även synes mig synnerligen betydelsefullt
— vara ägnat att sammansmälta
en bygd och dess undervisningsarbete
till en samverkan omkring skolan,
dess problematik och utveckling.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna

Här skall erkännas att det nyligen fattade
beslutet om skolans centrala ledning
även inrymde en viss decentralisering
till det regionala och lokala planet.
Det syns mig viktigt att vi inte
låter oss nöja därmed utan försöker
fortsätta vidare på den inslagna vägen.

Av betydelse för kommunernas aktiva
intresse på skolans område är givetvis
även kalla ekonomiska fakta. Detta är
för många kommuner en tvingande nödvändighet.

Som av propositionen framgår har
ecklesiastikministerns förslag till kostnadsfördelning
mellan stat och kommun
föregåtts av överläggningar mellan
de tre kommunförbunden och berörda
departement. Jag vill förbehållslöst erkänna,
att de därvid överenskomna
grunderna för kostnadsersättning — jag
använder avsiktligt inte uttrycket statsbidrag
i detta sammanhang — har betydande
positiva drag. Dit vill jag i
första hand räkna, att dessa grunder
måste medge en förhållandevis enkel
administration och att kostnadsersättningen
blir något så när värdebeständig.

Detta mitt erkännande av några positiva
drag i de överenskomna grunderna
gör dock inte att jag helt vill
skriva under departementschefens och
utskottets rätt så onyanserade omdöme.

I utskottsutlåtandet anföres på s. 234
följande: »Utskottet vill framhålla att,
såsom framgår av departementschefens
redogörelse för det föreslagna driftbidragssystemet,
vid fastställandet av
statsbidragsprocenten gjorts avsteg i en
inte obetydlig utsträckning till kommunernas
förmån från status quo-principen
beträffande kostnadsfördelning
mellan stat och kommun.»

Det må tillåtas mig följande påpekanden
i anslutning till uttalandet om avsteg
i inte obetydlig utsträckning till
kommunernas förmån.

För det första är vad det här under
givna förutsättningar kan röra sig om
endast ett par procent. Mot bakgrunden

m. m.

av den urholkning av statens kostnadsandel
som sker på olika skolans områden,
synes mig vad som här erbjuds
ingalunda vara så värst mycket att stoltsera
över, därest beräkningarna skulle
visa sig hålla.

För det andra är utfallet och verkningarna
av de grunder, som konstruerats
för statens kostnadsmedverkan, beroende
på utvecklingen av och fördelningen
mellan de olika gymnasiala skolformerna.
Om — vilket jag håller för
troligt — trycket på de egentliga gymnasierna
framtvingar en kraftigare utbyggnad
av denna sektor än vad som
inrymmes i målsättningen, medför detta
en för kommunerna negativ kostnadsutveckling
i förhållande till vad som
nu gäller, och status quo-principen håller
inte längre.

För det tredje föreslås att statens
kostnadsmedverkan i det väsentligaste
knyts till lärarlönekostnaden. Detta har
ju den avgjorda fördelen, att en viss
värdebeständighet ernås. Emellertid beaktas
icke rätt dominerande drag i den
utveckling vi är mitt uppe i på undervisningens
område. Den tekniska utvecklingen
har bl. a. gett oss många
goda hjälpmedel i skolarbetet. Ett ökat
användande av de audiovisuella och
andra hjälpmedel är att emotse. Lärarbristen
torde påskynda denna utveckling.
Av de samlade skolkostnaderna
kommer då kostnadsandelen anskaffning,
underhåll och drift av dessa hjälpmedel
att stiga förhållandevis kraftigt.
Lärarlönebidraget beaktar inte denna
utveckling, och fråga är om inte bidragskonstruktionen
kan sägas utnyttja
utvecklingen till statens favör.

Av bl. a. dessa skäl har det synts mig
som om det hade varit riktigt, om man
från första början klart hade förutsatt
behovet av en fortgående bevakning
av vad som kommer att hända beträffande
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun, så att eu fortgående
övervältring på kommunerna inte får
bli en följd av gymnasicreformen.

Torsdagen den 10 december 1901

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Da överläggningarna med kommunförbunden
bär refererats, syns det mig
vara på sin plats med en kompletterande
upplysning. Till protokollet vid dessa
överläggningar gjorde kommunförbundens
representanter följande uttalande: »Kommunförbunden

vidhåller sin tidigare
i olika sammanhang hävdade
åsikt att omfattningen och utformningen
av statlig bidragsgivning till det
kommunala skolväsendet måste ses som
ett led i frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Sedan det
nu är klart att sistnämnda fråga icke,
som tidigare förutsatts, blir föremål för
prövning på grundval av utredningen
om kommunal skatteutjämning, måste
snarast möjligt kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun särskilt utredas.
»

Detta uttalande måste ses som ett
krav, ställt av de tre kommunförbunden.
De farhågor jag här gett uttryck för accentuerar
för min del ytterligare angelägenheten
av en snar och ordentlig
genomlysning av den problematik som
inrymmes i uttrycket »kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun».

Herr talman! Jag tillåter mig att
framföra en vädjan till ecklesiastikministern,
att han inom regeringen verkar
för att få till stånd denna genomlysning,
så att vi kan få en bättre ordning
på detta område och därmed få
bort den irritationsanledning, det
otillfredsställande kommunala samband,
som vi härvidlag får dras med.

I fråga om den kvantitativa utbyggnaden
av gymnasier och fackskolor föreligger
gymnasieutredningens beräkning
om en gymnasiefrekvens på 30 å
35 procent av en årskull och fackskoleutredningens
om en frekvens på 20 å
25 procent till fackskolor.

Departementschefen har räknat med
de lägre gränstalen från de båda utredningarna
och föreslår en målsättning
för den kvantitativa utbyggnaden
om sammanlagt 50 procent av årskullen

år 1970. Även om detta är en betydande
utbyggnad i förhållande till dagens
läge, måste det ändock ifrågasättas om
ej denna målsättning är för återhållsam.
Erfarenheterna från försöksverksamheten
med den s. k. enhetsskolan
ger ju belägg för att de vidgade möjligheterna
till fördjupade studier även
utnyttjas. Av årets elever i grundskolans
klass 9 är det inte mindre än 75
procent som valt teoretiskt inriktade
linjer, varav 46 procent 9 g. Mot bakgrunden
av dessa förhållanden måste
det ifrågasättas, om inte den av departementschefen
fixerade riktpunkten
för 1970 satts alltför lågt.

Vad som framför allt är ägnat att
oroa är om utbyggnaden av våra gymnasier
och fackskolor ej sker i en takt
som något så när svarar mot elevtillströmningen.
Om alltför inånga ungdomar
måste avvisas från en fortsatt
studiegång blir följderna synnerligen
menliga, inte minst inom grundskolan.
Poängjakt och betygshets med åtskilliga
menliga verkningar blir följden.
Inte minst bekymmersamt blir att det
fria valet mer eller mindre kommer att
framstå som en meningslös chimär.

I utskottet har ju, bl. a. med anledning
av yrkande i centerpartimotionen,
frågan om den kvantitativa målsättningen
diskuterats. Resultatet blev en skrivning,
varmed väl avsetts en antydan
att målsättningen inte bör fattas som en
absolut övre gräns för den gymnasiala
undervisningens utbyggnad. Det syns
mig dock som om utskottets skrivning
är alltför restriktiv. Det heter således
följande: »Skulle utvecklingen bli väsentligt
gynnsammare än man i dagens
läge vågar förutsätta — bl. a. i fråga om
lärartillgången — är det givetvis önskvärt,
att det gymnasiala skolsystemets
kapacitet under 1960-talet, i takt med
utbildningsbehovets tillväxt, ökas utöver
vad som nu förordats.»

Det synes mig troligt att behovstrycket
kan bli så stort, att en stegring i
utbyggnadstakten kan bli nödvändig,

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna

även om inte tillgången på olika resurser
skulle bli »väsentligt gynnsammare»
— som det heter — än vad som i dag
beräknas. Det kan alltså bli nödvändigt
med en utbyggnad, även om resursökningen
blir relativt måttfull.

I detta sammanhang kan jag inte uraktlåta
att beröra och ta avstånd från
de uppfattningar som kan utläsas ur
reservation nr 20 av högerns utskottsrepresentanter.
I den reservationen
hälsar man nära nog med tillfredsställelse
om utbyggnadstakten nödvändiggör
en betygsspärr. En sådan sovring
skulle erfordras, till dess att ungdomarna
genom studie- och yrkesorienteringen
kommer fram till »en relalistisk uppfattning
om sina egna studieförutsättningar
och intressen», som det heter.
Jag tolkar detta så, att det fria valet
av studieväg inte förordas med mindre
vi är framme vid att alla elever hundraprocentigt
väljer en studieväg som står
sig livet ut.

Något sådant är ju helt orimligt att
tänka sig. Om vi avvisar en absolut betygsspärr,
så är detta grundat inte minst
på svårigheterna att över huvud taget
kunna bedöma hur en 15- eller 16-åring kommer att utvecklas. Om det är
svårt för skolan att göra den bedömningen,
så är det uppenbart att det är
svårt även för eleven själv och för hans
målsmän. I det fria valet ligger dock
som en av dess värdefulla tillgångar
den sporre det medför att de unga själva
får träffa avgörandet.

Det har också ifrågasatts hur det
skall gå med rekryteringen till våra yrkesskolor
och till de praktiska yrkena,
om tillströmningen till den teoretiskt
inriktade studiegången får stiga så kraftigt
som nu synes ske. Utöver konstaterandet
att en god allmänbildning inte
utgör någon belastning, vilket yrke den
unge än hamnar i, skulle jag vilja göra
den principiella deklarationen, att elevrekryteringen
till våra yrkesskolor inte
bör klaras genom betygsspärrar vid
gymnasiets och fackskolans portar. Pro -

m. m.

blemet bör i stället lösas genom att
yrkesskoleutbildningen ordnas så, att
den framstår som ett attaraktivt alternativ.

Det är att hoppas att den arbetande
yrkesutbildningsberedningen skali lyckas
nä fram till en konstruktion av yrkesskolan
som framstår som lockande
för många elever. Därmed når vi fram
till den komplettering av utbildningen
över grundskolan som fattas efter dagens
eller morgondagens beslut, och
därmed får vi även det fria valet underbyggt
till full relevans.

Herr talman! Med uttalande av de
synpunkter jag här anfört vill jag till
sist endast deklarera, att jag biträder
de yrkanden som framställts av herr
Wahlund.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag skall genast ge mig
in på det mest kontroversiella området,
nämligen kursernas utformning och
timantal. Men för att jag inte skall framstå
som mera stridsglad än jag är, vill
även jag börja med att betyga min glädje
över den betydande enighet vi uppnått
inom utskottet, en enighet som
lyckligtvis har omfattat även de mest
kontroversiella frågorna.

På vissa punkter är vi alla ense, och
på andra råder det trepartienighet. Jag
kanske här bör inskjuta att det dock
inte är den trepartienighet som det ofta
pläderas för från denna talarstol. Det
är inte de tre partier, som uppmanas
att ena sig, som här har blivit eniga,
utan det är tre andra — troligen därför
att det fjärde partiet till varje pris
har velat hävda en egen profil, en profil
som herr Arvidson nyss tecknade.

Herr Nordstrandh gjorde här den reflexionen,
att oppositionen ändå har
kunnat samlas till gemensamma reservationer.
Han sade till och med många
reservationer, men det var väl en felsägning.
För min del har jag bara kunnat
upptäcka en.

Det kan ju vara begripligt att man

Torsdagen den 10 deeember 1964

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

tvistar om sådana frågor som kursplanernas
utformning och timantalet, det
sistnämnda inte minst, .lag har upplevt
det under remissbehandlingen och under
arbetet i särskilda utskottet, och jag
har nog tyckt att företrädare för olika
ämnen liar utvecklat i och för sig mycket
goda skäl för sina krav om en utökning
av timantalet. När gymnasieutredningens
betänkande lades fram,
var jag missnöjd med den plats som
språken hade fått. Jag gjorde då också
samma reflexion som statsrådet Edenman
gjorde i förmiddags, nämligen att
det utifrån gymnasieutredningens egen
målsättning var fel att inte ämnet religionskunskap
fått plats på alla linjer.

När sedan propositionen presenterades
var jag glad över att dessa båda saker
hade rättats till. Men jag skall villigt
erkänna att jag som samhällsvetare kände
en viss olust över att ökningen av
timantalet i de nämnda ämnena till en
del hade gått ut över samhällsläran, som
jag innerst inne tycker skulle ha ännu
högre timantal än gymnasieutredningen
och departementschefen givit ämnet.

Jag skulle personligen gärna se att
antalet timmar i historia kunnat ökas —
inte med en halv timme som reservanterna
vill utan rejält, med två eller tre
timmar. När jag lyssnat till dem som
talat för kemien — senast herr Larsson
i Umeå — har jag nog förstått att det
med hänsyn till den tekniska utvecklingen
kan vara önskvärt med en ökning
av antalet timmar i läroämnet kemi.
Matematikerna kan också enligt min
mening anföra ganska goda skäl för att
timantalet i matematik skall ökas på
grund av den plats träningen inom ett
sådant ämne måste ges. Företrädarna
för den fysiska träningen har jag också
lyssnat till med intresse och beklagat
att jag inte kunnat följa dem när det
gällt ökningen av timantalet.

Men trots allt detta har jag måst säga
mig att det är oerhört viktigt att det
sammanlagda timantalet kan sänkas.
Helst skulle jag vilja gå längre än vad
3* — Andra kammarens

gymnasieutredningen gjort. Jag skall erkänna
för kammaren att jag funderat
ganska mycket över detta och sökt finna
möjligheter till en ytterligare reduktion.
Men lika frankt skall jag tillstå att
jag har misslyckats med hänsyn till de
krav man kan ställa när det gäller olika
ämnen. Det finns mycket goda skäl för
en sänkning av timantalet, och då kan
man ju knappast föreslå att timantalet
skall ökas.

Redan tidigare under debatten har
det pekats på gymnasisternas arbetsbörda.
Det råder inget tvivel om att gymnasisterna
har lika god rätt som vi andra
att få en ökad fritid. Vi vet också att
gymnasisterna liksom vi andra har sina
speciella intressen, och det behövs en
viss fritid för att man skall kunna odla
dessa intressen — för att man skall kunna
idrotta, för att man skall kunna musicera,
för att man skall kunna studera
historia, för att man skall kunna tränga
djupare in i religionskunskapen, för att
man skall kunna göra kemiska experiment
eller vad det nu är. Och inte minst
är det betydelsefullt att gymnasisterna
får samma möjlighet som andra till meningsfyllt
föreningsliv. Den som själv
som gymnasist har upplevt värdet av
politisk och ideell verksamhet vill gärna
att andra skall få del av detta värde
under gymnasiståren.

Det finns två sätt att lättvindigt lösa
den problematik jag här antytt utifrån
rent personliga utgångspunkter.

Det ena är att man väljer ut ett ämne
och förklarar att detta ämne skall ha
hela det timantal som erfordras för att
lära in det och för att det skall få en
god pedagogisk behandling. Övriga ämnen
får nöja sig med vad som återstår.
Det är den linje man kan driva om man
är specialist. Men vi skall ju här i riksdagen
tillvarata de allmänna intressena
och måste därför göra en avvägning. Vi
kan inte, hur speciellt intresserade vi
än är av ett ämne, låta detta få sin plats
och sedan ställa de övriga ämnena åt
sidan. Det vore alltför lättvindigt.

protokoll 196b. Nr bO

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Den andra är den metoden högern
praktiserar — man ökar timantalet undan
för undan. Gör man det så enkelt
för sig kan man ju tillgodose alla intressen
— utom det primära, nämligen att
ge gymnasisterna en rimlig arbetsdag.

Nu har man försökt att göra något
slags kompromiss. Man har tagit av det
timantal som står »till förfogande».
Folkpartiets och centerpartiets gemensamma
reservation i fråga om historien
går den vägen. Det kan tyckas att det
inte gör så mycket om man tar en halv
timme. Men om man gör det för ämnet
historia, varför skall man då inte få
göra det för kemien, matematiken eller
något annat ämne? Gör man på detta
sätt har man snart tagit bort alla timmar
»till förfogande».

Enligt min mening är detta inslag
med timmar »till förfogande» i gymnasieutredningens
förslag något mycket
förnämligt — det är själva finessen i
förslaget. Ur pedagogisk synpunkt bör
det vara ytterst värdefullt att ha tillgång
till dessa timmar »till förfogande». Därför
har jag inte velat reducera antalet
timmar »till förfogande» ens till förmån
för ett ämne som historien, som står
mig så nära.

Från dessa utgångspunkter skall jag
nu, herr talman, säga några ord om religionsundervisningen,
som hör till det
mest kontroversiella.

När det gäller antalet timmar i religionskunskap
har vi nått fram till en
betydande enighet inom utskottet. Endast
högern går på en egen linje. Det
kan högern göra därför att den, som
sagt, inte tar någon som helst hänsyn
till det totala timantalet — högern tycks
kunna lägga på undan för undan. Jag
för min del har anslutit mig till propositionens
förslag därför att jag menar,
att även de som studerar på den tekniska
och ekonomiska linjen bör ha den
allmänorientering som religionskunskapen
kan skänka. Det vore inkonsekvent
att hålla dessa grupper utanför härvidlag.

Som departementschefen redan förklarat
har man sedan när det gäller det
ökade timantalet för övriga grupper
helt enkelt följt den princip som gymnasieutredningen
tillämpar. Avnämarintresset
har kommit in i bilden. Vederbörande
skall studera ämnen där de har
nytta av att kunna mer religionskunskap
när studierna börjar.

Nu klagar man över att det kristna
arvet håller på att gå förlorat. Jag uppfattade
herr Nordgrens anförande ungefär
på detta sätt. I så fall måste jag
dock upprepa ett argument, som jag
helst inte ville upprepa eftersom det
framförts så många gånger tidigare.
Herr Nordgren får ursäkta mig om jag
erinrar honom om det förhållandet, att
aldrig så många svenskar åtnjutit undervisning
i religionskunskap som under
den senare delen av 60-talet. Nu
kommer ändå 50 procent av ungdomarna
att få gymnasieundervisning i religionskunskap.
Mot detta står de 3 å 4
procent som fick undervisning under
den tid, då en del av oss kammarledamöter
var gymnasister. Detta är ändå
en väsentlig förändring.

Nu har man såsom jag förut nämnt
uppnått enighet i denna fråga. Centerpartister
och folkpartister önskar emellertid
skriva till Kungl. Maj:t i detta
ärende. De har hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
prövning av möjligheten till ytterligare
förstärkning av religionskunskapens
ställning. Detta förefaller mig vara en
mycket egendomlig reservation. Vi står
nu inför att fastlägga antalet timmar i
gymnasiet. Innan vi vet hur denna anordning
kommer att fungera i praktiken
begär man nu, att möjligheterna att
öka detta timantal skall undersökas. Detta
måste väl ändå strida mot god riksdagspraxis.
Vi skall väl först ha sett hur
den ordning vi genomför verkar innan
vi går vidare och begär ändring i den.
Nu begär man en ökning från allmänna
teoretiska synpunkter utan att invänta

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

resultatet av det beslut man själv iir
med om att genomföra.

Låt mig sedan, herr talman, bara med
några ord beröra innehållet i och namnet
på detta ämne. När det gäller innehållet
har vi lyckligtvis nått fram till
en betydande enighet. Det må understrykas
att jag menar att det naturligtvis
är fråga om att mycket allvarligt
presentera olika livsåskådningar, ställa
dessa mot varandra och belysa dem från
olika utgångspunkter. Men det är självklart
att detta innehåll skall bestämma
namnet på ämnet.

Det föreligger som bekant tre alternativ.
Jag har själv anslutit mig till namnbeteckningen
religionskunskap. När det
gäller de två övriga alternativen måste
jag erkänna, att jag har största förståelsen
för dem som menar att man skall
bibehålla den gamla ämnesbeteckningen.
De kan åberopa traditionen och hänvisar
till att man i begreppet kristendom
kan inrymma undervisning i främmande
religioner och i andra livsåskådningar
än de religiösa. Jag kan inte för
min del göra detta. Jag tycker att det
är ett felaktigt namn, eftersom man nu
vidgar undervisningen i främmande religioner
och i livsåskådningar av annan
karaktär.

Däremot har jag synnerligen svårt att
förstå dem som föreslår, att ämnet skall
kallas kristendoms- och religionskunskap.
Jag vet inte vad som ligger bakom
detta förslag. Jag får väl höra det under
den fortsatta debatten. Det är möjligt
att det är mycket djupt religionsfilosofiskt
tänkt, och i så fall skulle detta närmast
betyda, att kristendomen inte är
en religion. Denna tankegång utvecklas
emellertid inte i motionen. Jag avvaktar
med intresse vad motionärerna kommer
att anföra på denna punkt. Det finns
nämligen en religionsfilosofisk riktning
som menar att kristendomen icke är att
betrakta som en religion.

Kanhända har man velat kompromissa,
men i så fall har man kommit fram
till en mycket dålig kompromiss. Att

använda denna benämning skulle vara
ungefär som att kalla ett ämne för botanik
och naturkunskap. Jag tror att de
flesta skulle reagera mot eu sådan rubricering.

Jag skall inte gå vidare in på detta.
Jag anser visserligen att man gör något
av en logisk kullerbytta när man vill
ha denna beteckning, men jag skall inte
slå in öppna dörrar, eftersom ingen
inom utskottet har reserverat sig för
detta alternativ.

Däremot har vi mycket ingående diskuterat
kyrkohistoriens plats ocli ställning.
Jag vill gärna bekräfta herr
Wahlunds påstående att vi kommit varandra
mycket nära inom utskottet. Om
jag undantar högerrepresentanterna, ansåg
vi alla att kyrkohistorien skulle
flyttas över till den allmänna historien.
Mycket starka skäl talar för detta. Dessa
har utvecklats i flera motioner och även
tidigare i debatten.

Om jag nu får använda det farliga ordet
integration, vill jag konstatera, att
det finns ett naturligt sätt att integrera
det kyrkohistoriska materialet med det
övriga stoffet i historien. Tag som exempel
behandlingen av de religiösa folkrörelserna
under 1800-talet! Nog bör
dessa komma in i en behandling av
folkrörelserna i deras helhet i historieundervisningen.

Striden gäller på denna punkt om
man skall lägga till en halv timme eller
inte. Jag har personligen den uppfattningen
att den moderna kyrkohistorien
bör beredas ett betydande utrymme.
Denna tanke utvecklas också av gymnasieutredningen.
Bland de exempel på
temata som man kan behandla i historieundervisningen
nämns flera av dem
som tagits upp i motioner i detta ärende.
Det föreligger ingen motsättning på
denna punkt.

Jag kom under utskottsbehandlingen
mycket nära den centerpartistiska linjen.
Såvitt jag förstod förelåg det fyra
olika alternativ när utskottet började
behandla denna fråga: propositionens

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

alternativ, det centerpartistiska alternativet
att man — såsom jag fattade motionen
— skulle anslå en halv timme inom
historieundervisningens ram för att
ägna åt kyrkohistorien, det folkpartistiska
förslaget att man skulle lägga till
en halvtimme och högerns alternativ
att man skulle ha kvar den gamla ordningen.

Under behandlingen kom jag således
mycket nära det hus, där centerpartisterna
vistades. Men när jag kom dit fann
jag inte herrar Wahlund, Torsten Andersson
eller Larsson i Hedenäset hemma.
Det verkade som om de hade gått över
till herr Källstads hus under utskottsbehandlingen.
De får själva förklara
denna vandring — om den hör samman
med de mera storpolitiska strävandena
i denna kammare eller inte lämnar jag
därhän. Resultatet blev att jag fann centerpartiets
hus övergivet och fick själv
träda in där utan att hitta några centerpartister.
Men det är klart att denna
halva timme kan man inte precisera på
detta sätt om man vill ha en sammanvävd
undervisning.

Att jag inte ville gå så långt att jag
vandrade över till herr Källstads boning
hänger samman med vad jag sade förut
om att man inte bör tumma på de timmar
som står till förfogande.

Det råder en gammal strid om man
skall lägga historieundervisningens
tyngdpunkt på den moderna tidens historia
eller på äldre tid. Den saken kan
vi nog diskutera i det oändliga, men vi
skall väl inte nu inleda någon stor pedagogisk
debatt om detta. Jag har all
förståelse för herr Nordstrandhs uppfattning
att man skall syssla med 1600-och 1700-talen — han gick inte längre
tillbaka om jag fattade honom rätt
— men samtidigt måste man säga sig
att om skolan skall ge en allmän orientering
är det naturligt att mest syssla
med mera näraliggande tider och låta
dem som vill studera ämnet historia vid
universitet fördjupa sig i de äldre tiderna.

Jag övergår så till frågan om morgonsamlingarna.
På den punkten finns
en gemensam reservation från de tre
borgerliga partierna. Jag vill gärna notera
att här finns en betydande samstämmighet.
Såvitt jag förstår är vi alla
inställda på att söka samla så många
elever som möjligt till samlingarna. Det
bör vara en naturlig målsättning. Vi
strävar också alla efter att få till stånd
förnyelse och variation i dessa samlingar.
Såvitt jag förstår är man också
på alla håll inriktad på att söka uppehålla
religionsfrihetsprincipen.

Det finns dock skillnader mellan utskott
och reservanter som bör beaktas.
Jag har fäst mig vid att de som för reservanternas
talan har återkommit till
att eleverna genom dessa samlingar bör
få stifta bekantskap med olika livsåskådningar.
I och för sig är detta en
riktig tanke. Jag menar också att eleverna
skall få denna bekantskap med
olika livsåskådningar under gymnasietiden,
men detta är enligt min uppfattning
en uppgift för lärarna i ämnet religionskunskap,
där de olika åskådningarna
skall konfronteras med varandra
och framställas på objektivt sätt. Det
blir alltså ett inslag i den ordinarie undervisningen.

Den stora skillnaden ligger i detta,
att om man skulle följa reservanterna
så kan man inte ha obligatoriska samlingar.
Jag ser detta mycket praktiskt
och utgår ifrån att dessa samlingar i
första hand skall tjäna skolans ändamål.
Man skall kunna ge informationer om
skolarbetet, och i det moderna gymnasiet
behöver man samla eleverna på
detta sätt till sådana samlingar. Som
ofta påpekats finns det möjlighet att
också ta upp allmänna ämnen, men
om dessa samlingar verkligen skall vara
allmänna skall de utformas så att ingen
behöver befrias av annat än praktiska
skäl — helst bör man lägga samlingarna
vid sådan tid att bussar och tåg
inte tvingar fram några befrielser. Befrias
vissa elever av ideologiska skäl,

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tjänar ju dessa samlingar inte sitt primära
syfte. Det finns alla möjligheter
att utforma samlingarna på sådant sätt
att man kan nå detla; följer man däremot
reservanterna, tvingas man befria
eleverna av ideologiska skäl och då blir
ju samlingarna inte fulltaliga.

Jag har försökt tänka mig in i hur
reservanternas förslag skulle verka i
praktiken. Vill man först ge eleverna
information rörande skolans liv och
efteråt ha någon programpunkt av mera
allmänt slag, måste man efter att ha
lämnat de praktiska meddelandena upplysa
om att nu kommer det och det ämnet
att behandlas och de som av någon
anledning är befriade får utträda. Eller
också skall man ta det allmänna ämnet
först och sedan efteråt inkalla de övriga
för att de skall få del av meddelanden
rörande skolans praktiska angelägenheter.
Detta ter sig för mig som
en opraktisk anordning, en ordning som
inte leder fram till den samling av eleverna
som det gäller.

Nu anmärker man att de föreslagna
samlingarna inte ger möjlighet till aktiv
kultverksamliet, till att samla eleverna
i bön och gemensam trosbekännelse.
Men som var och en vet står
möjligheterna öppna till frivilliga samlingar
av denna karaktär. Där kan de
elever som så önskar förenas i bön och
i gemensam bekännelse, av exempelvis
den art som förekommer inom den
svenska kyrkan, där alla högt läser med
i trosbekännelsen. Är samlingarna obligatoriska
måste man däremot behandla
ämnen som alla kan samlas omkring,
och då skall man inte ha aktiva kulthandlingar.

Nu vill man enligt propositionen
överlåta åt skolans ledning att utforma
samlingarna. Jag har mycket stort förtroende
för de rektorer och andra som
har detta åliggande. De kommer säkert
att sköta det på sådant sätt att kravet på
religionsfrihet väl tillgodoses men samtidigt
också kravet på samling. Under
sådana förhållanden har det inte varit

svårt för mig att biträda utskottets
skrivning på denna punkt.

1 övrigt skall jag bara ta upp nagra
mindre problem som har kommit in i
debatten.

Man har självklart resonerat om den
fyraåriga grenen på handelsgymnasiet.
Herr Källstad har redan påpekat att
vi ju så nyligen har vidgat den tvååriga
till en treårig gren, och det förefaller
mig ganska egendomligt att man redan
nu skall ta ett ytterligare språng utan
att avvakta erfarenheterna av den treåriga
utbildningen. De remissinstanser
som herr Nordgren åberopar har ju
inte kunnat vinna några erfarenheter
ännu av den treåriga linjen.

Får jag ställa en stilla fråga: Varför
skall man inte ha ett femårigt alternativ
på handelsgymnasiet och det tekniska
gymnasiet? Det skulle ju vara
konsekvent. Högern vill ju ha ett fyraårigt
alternativ på andra linjer, för att
eleverna skall kunna få en lugnare studiegång,
kunna leva upp till sin egen
begåvning eller hur man nu uttrycker
det. Varför skall man då inte få göra
detta på handelsgrenen eller den tekniska
grenen? Den frågan har jag ställt
utan att få svar, men det kanske jag
kan få under debattens lopp.

Därmed har jag kommit in på frågan
om kvalitet. Herr Arvidson gav ju eu
mycket intressant belysning av vår skolhistoria.
Jag hade faktiskt väntat mig
att näste högerman som trädde upp,
nämligen herr Nordgren, skulle ta upp
detta tema. Herr Arvidson antydde att
man från skolkonservativt håll alltid
har menat att varje reform har försämrat
kvaliteten. Om detta vore riktigt,
vore det då inte en stor uppgift för herr
Nordgren, herr Heckscher och andra
som för högerns talan att utnyttja detta
tillfälle att lägga fram material som visar
att skolan har försämrats med varje
skolreform som genomförts? Med spänning
avvaktar jag vad dagen och morgondagen
kommer att bära i sitt sköte i
det hänseendet.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna

Sedan vill jag gärna i anslutning till
det anförande, soin herr Larsson i Hedenäset
höll, stryka under att även jag
anser att kommunerna bör spela en stor
roll på detta område, att de bör få möjligheter
att verkligen uträtta någonting
och få tillfälle till vissa variationer —
självfallet dock icke större än att elever
kan flytta från en kommun till en annan
och inte av skolskäl behöver gå kvar i
en skola när de av andra skäl önskar
flytta. På den punkten tror jag att herr
Larsson och jag är helt överens.

Likaså hoppas jag vi är överens om
att varje skola skall vara kommunal.
Ur denna synpunkt hälsar jag med
största tillfredsställelse det förslag som
nu har lagts fram och som gör att vi
skall kunna få verkligt kommunala skolor.
Frågan om statsbidrag lär vi få
återkomma till många gånger, så den
skall jag förbigå i dag.

Vad beträffar den kvantitativa utvecklingen
är vi inte mera fastlåsta än att
vi kan vidga ramen om resurserna förstärks,
men herr Larsson och jag är
nog inställda på att vi först och främst
måste få grundskolan genomförd över
hela landet. Detta bör vi avvakta innan
vi satsar alltför hårt på gymnasiala skolor,
så att vi inte förhindrar genomförandet
av en reform som både herr
Larsson och jag är så starkt intresserade
av.

Allra sist vill jag säga att när jag försöker
göra mig en vision av utvecklingen
på detta område ser jag framför
mig en skola där geografiska eller ekonomiska
skäl inte försvårar för eleverna
att vinna inträde eller fullfölja sina
studier på den studieväg de själva önskar.
I detta framtidsperspektiv ingår
också en mycket attraktiv yrkesundervisning
med allmänbildande och teoretiska
inslag, en yrkesutbildning som
blir jämställd med den teoretiska studiegången.
Jag ser också framför mig
en mycket kraftig utvidgning av vuxenutbildningen
och en decentraliserad
akademisk undervisning. Det sistnänm -

n. m.

da har tidigare talare inte tryckt på,
men jag vill gärna göra det nu. Jag ser
nämligen i min vision ett gymnasium
som är öppet för alla som önskar, pa
två eller tre år och som lämnar utrymme
för olika riktningar, med en allmän
och teoretiskt studiegång på vilken en
mera specialiserad yrkesutbildning bygger
men också med utrymme för en inbyggd
yrkesutbildning som sedan, om
inte på hemorten så i varje fall i näraliggande
orter, kan fullföljas även på
lägre akademisk nivå.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till de yrkanden som har ställts
av herr Arvidson.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Johanssons i Trollhättan anförande
konstatera, att om man ser på
kursplanen för ämnet historia, så finner
man att kyrkohistoriska element,
som behandlar tiden från år 1000 till
år 1815 finns upptagna i årskurs 1. Går
man sedan till årskurs 2, som skall behandla
tiden 1815—1945, så finner man
i läroplanen ungefär fyra spalter om
detta. Mellan orden »arbetsmarknadens
organisationer» och »press» finner man
ordet »folkrörelserna» instucket. Såvitt
jag förstår är det det enda i hela andra
årskursen som anspelar på de stora folkrörelser
som t. ex. nykterhetsrörelsen,
väckelserörelsen och frikyrkorörelsen
utgör. Jag förmodar att herr Johansson
i Trollhättan som liksom jag har intresse
för historia skulle anse det värdefullt
om exempelvis George Scott behandlades
ordentligt i den årskursen.

Det är överflödigt att nämna hans betydelse
för nykterhetsrörelsen och för
den stora väckelserörelsen, för den religiösa
pressen o. s. v. Det är väl knappast
tänkbart att med det timantal som
anslagits kunna gå in på hans betydande
insatser på olika områden. I årskurs 3
skall det förekomma återblickar och
tematiska studier, och man skall gå in
på allmän historia, samhällshistoria och

Nr 40

7!)

Torsdagen den 10 december 11)64

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kulturhistoria, där även kyrkoliistoriska
temata kommer in i bilden.

Utskottsmajoriteten har menat att integrationen
av det kyrkohistoriska stoffet
med historieämnet klarare borde
framgå av kursplanerna. Men såvitt jag
kan förstå räcker det inte med detta.
Vi har velat förorda en utvidgning av
historieämnet med en halv timme per
vecka för att därigenom verkligen garantera
utrymme för det kyrkohistoriska
stoffet inom historieämnets ram och
därmed kunna bibehålla tanken på integration.
Denna halvtimme har vi tagit
från timmar till förfogande. Det är riktigt,
som herr Johansson i Trollhättan
antydde, att punkten timmar till förfogande
är mycket viktig. Den berör den
icke ämnesbundna verksamheten i skolan,
t. ex. bok- och biblioteksverksamhet,
tal- och röstvård och annan dylik
verksamhet. Antalet timmar till förfogande
var ursprungligen fyra. Herr
Edenman har reducerat det med en halvtimme,
och vi föreslår här en ytterligare
reducering så att antalet timmar till förfogande
blir tre vilket vi anser vara tillräckligt.

Vår reservation till förmån för en
prövning av möjligheterna att ytterligare
förstärka religionskunskapens ställning
har tillkommit på grund av den vikt
vi tillmäter ämnet religionskunskap. Vi
menar att en framtida prövning av läroplanen
och erfarenheten av densamma
skall kunna ge oss ett sådant underlag
att det skall kunna bli fråga om en förstärkning
av detta ämne.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! I anslutning till vad herr
Källstad senast sade vill jag framhålla
att jag förstår mycket väl herr Källstads
intresse för att öka antalet timmar i
ämnet religionskunskap.

Men vad jag vänt mig mot är att man,
samtidigt som man uttalar sig för ett
visst antal timmar, skriver till Kungl.
Maj :t och begär att Kungl. Maj:t prö -

var om det inte kan ställas ytterligare
ett antal timmar till förfogande för ämnet.

Herr Källstad kan motionera under de
närmaste åren, och det kan även andra
som är intresserade göra. Det förefaller
mig vara en rimligare väg än att
man, samtidigt som man går in för ett
visst antal timmar, begär ett ökat antal
timmar.

I fråga om antalet historietimmar är
det väl i och för sig bra om man kan
foga till en halvtimme. Men herr Källstad
gör det så enkelt för sig. Han räknar
med att man bara skall ta en halv
timme till ämnet historia. Däremot räknar
han inte med att matematikerna
kanske önskar en ytterligare halvtimme
till matematik o. s. v. Herr Källstad måste
kunna visa att den ytterligare halvtimmen
till historia är mycket mera
värdefull än den halvtimme till matematik
som man också kunde begära i detta
sammanhang.

Den sak lierr Källstad först tog upp,
inplaceringen av det kyrkohistoriska
materialet, är en läroplansteknisk fråga.
Det bör kunna finnas möjligheter att
lösa den.

George Scott bör kunna behandlas
i både det ena och det andra sammanhanget.
Jag har svårt att tänka mig att
man skall kunna bedriva tematiska studier
i sista årskursen utan att beröra
honom med hänsyn till den centrala roll
han spelat såväl inom de religiösa rörelserna
som inom nykterhetsrörelsen.
På den punkten är vi överens; George
Scott har spelat en stor roll och bör behandlas
i historieundervisningen. Men
fördenskull tror jag inte det behövs en
ytterligare halvtimme till det ämnet.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
sade att aldrig tidigare så många
fått åtnjuta undervisning i religionskunskap
som under 1960-talet.

Jag har inte bestridit detta, herr Johansson,
men jag har ifrågasatt om vi

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m.

inte var på väg att ta ett steg bort från
kristendomen. Jag anser att man gör det
dels genom den föreslagna kursplanen
för ämnet religionskunskap, dels genom
att vi vid de gemensamma samlingarna
förbjuder anknytning till kristna ämnen.

Herr Johansson i Trollhättan ville vidare
göra gällande att de remissinstanser
som jag tillät mig att åberopa inte
hade någon erfarenhet på detta område.

Det är rätt mycket sagt då de företräder
stora delar av det svenska näringslivet
och samtliga har experter på utbildningsfrågor.
I motsats till herr Johansson,
som inte vill sätta tilltro till
dessa remissinstansers yttranden, litar
jag faktiskt på dem.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart, herr Johansson
i Trollhättan, att jag och flera
med mig kan återkomma och motionera
om en förstärkning av ämnet religionskunskap.
Men nu är det här fråga
om en bedömning som vi gjort. I jämförelse
med andra ämnen som matematik
och kemi, som vi anser vara värdefulla,
betraktar vi dock religionskunskapen
som ett så pass viktigt ämne, att vi just
fördenskull begär att riksdagen skall
skriva till Konungen och efterhöra möjligheterna
till en förstärkning i just detta
ämne. Jag tycker också att argumentet
att så många svenskar aldrig läst religionskunskap
som under 1960-talet, som
herr Johansson anförde, kan användas
om vilket ämne som helst. Det har aldrig
funnits så många svenskar som nu, vilka
exempelvis läst engelska eller något annat
som man kan vilja exemplifiera.

I mitt föregående anförande hann jag
inte med att svara på vad herr Johansson
anförde om de gemensamma samlingarna.
Jag vill bara helt kort hänvisa
till ett uttalande som finns i utredningen
Kyrka och stat, där det heter: »Hyser
man däremot den uppfattningen att skolan
bör vara passivt neutral i livsåskådningsfrågor,
kan i princip obligatorisk
morgonsamling knappast utformas som

en traditionell morgonandakt eller eljest
syfta till att engagera eleverna i någon
viss åskådning.»

Såvitt jag förstår är det detta man
här vill åstadkomma, nämligen att en
passivitet, en neutralitet i livsåskådningsfrågor
införes i gymnasiet när det
gäller själva den gemensamma samlingen,
vilket innebär en neutralisering,
profanering och sekularisering av den.
Detta vill tydligen gymnasieutredningen
och det vill tydligen propositionen. Men
vill man ha en livsåskådningsförkunnelse
— och det bör man kunna ha i de
gemensamma samlingarna — då måste
möjlighet till befrielse finnas. Den bör
finnas av religionsfrihetsskäl. Vi har
alltså menat att man bör följa samma
ordning som gäller i fråga om grundskolan.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag till herr
Nordgren säga att när jag talade om att
de omnämnda instanserna inte hade
några erfarenheter, avsåg jag de erfarenheter
man fått av en årskurs, som utexaminerats
i det treåriga gymnasiet.
Denna årskurs kom ut på våren 1964,
och remissyttrandena var avgivna innan
man haft möjlighet att pröva dessa elever.
Inte ens de insiktsfulla auktoriteter,
som herr Nordgren åberopar, kan på
förhand veta hur det ena eller det andra
kommer att utfalla.

Vad sedan gäller samlingarna över
huvud taget lär vi kunna diskutera denna
fråga hur mycket som helst. Låt
mig få påminna herr Källstad om att i
den reservation, som han själv varit
med om att underteckna, står det uttryckligen:
»Enligt utskottets mening
bör skolledningen, berörda lärare och
elever sträva efter att ge de gemensamma
samlingarna en sådan utformning,
att de allra flesta elever kan deltaga däri
utan att behöva känna samvetsbetänkligheter.
»

Driver man denna tes, och det gör

Torsdagen don 10 decombor 1964

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

herr Källstad, då iir det klart alt man
inte kan göra samlingarna till ett forum,
dar man konfronteras med en Iivsåskådningsförkunnelse
i ordets egentliga
mening, utan diir måste man försöka
finna någonting som samlar alla elever.
Det utesluter inte kristna och etiska
temata, men de hör vara framställda på
sådant sått, att här inte uppstår några
av de svårigheter som herr Källstad
själv bär hänvisat till. Man bör visa
hänsyn till samtliga elever.

Herr Nordgren menade att det föreliggande
förslaget innebar ett steg bort
ifrån kristendomen. Låt mig bara få
göra den reflexionen att kristendomens
ställning inte beror på antalet timmar i
religionskunskap eller hur de gemensamma
samlingarna utformas. Det är
långt starkare krafter som bestämmer
en religions positioner inom ett folk.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Det har redan getts
ampla lovord för de insatser som gjorts
i samband med förslaget till utformning
av vårt nya gymnasiala skolväsen. Förtjänsten
får väl delas av gvmnasie- och
fackskoleutredningarna, ecklesiastikministern
och hans medarbetare samt det
särskilda utskottet. Däremot förefaller
det ha varit relativt svårt för motionärer
i riksdagen att göra nämnvärda insatser
för att påverka reformens slutgiltiga
utformning; även om särskilda
utskottet arbetat under tidsnöd hade det
varit angeläget att man något mera utförligt
motiverat sin ståndpunkt och
varför man avvisat ställda motionskrav.
En viss kontinuitet i hela arbetet på att
färdigställa en reform är säkert av värde,
men det är också angeläget att alla
drag i en föreslagen reform sakligt och
utförligt granskas under riksdagsbehandlingen.

Vi betraktar de förslag som nu föreligger
såsom en följdriktig fortsättning
av grundskolereformen och ställer oss
alltså positiva till desamma. Det handlar
om ytterligare en stor etapp av det

omfattande bygge, varigenom hela vårt
skolväsen anpassas till samhällets och
individernas förändrade krav. Det bygget
kommer självfallet aldrig att kunna
avslutas. Utvecklingen går allt snabbare,
och redan skymtar eu ungdomsskola
och därmed en allmän skola med längre
skoltid än den nuvarande såsom betydligt
mera än en hägring. Att de gymnasiala
skolformerna nu underkastas en
betydande reform bedöms av alla som
nödvändigt. När det gäller organisation
och målsättning är det egentligen endast
högern som på något mera anmärkningsvärt
sätt söker markera bestämda
särmeningar.

Utifrån en i grunddragen positiv inställning
till gymnasieutredningens och
regeringens förslag har vi i enskilda frågor
anmält ändringsförslag, som jag i
korthet skall motivera.

Att utbildningsväsendet efter grundskolan
— gymnasium, fackskola men
även yrkesskola — sammansmältes till
en enda »enhetsskola» med ett rikt system
av studievägar anser vi vara en
riktig målsättning. Vi hoppas att denna
helhetssyn på skolproblemen skall förverkligas
trots att yrkesskoleutredningen
startat i efterhand och den ömsesidiga
anpassningen sålunda blir svårare.
Vi har i detta sammanhang fört
fram tanken att man snarast skulle fastställa
ett gemensamt namn på alla de
gymnasiala skolformerna. Detta kan ha
sin betydelse för att jämställa de olika
utbildningsvägarna och markera att
ingen av dem är »finare» än de andra.
Invändningen att man bör dröja med en
sammanfattande benämning är knappast
övertygande. Beteckningen gymnasiala
skolor torde knappast komma att slå
igenom bland elever och målsmän.

En viktig principiell fråga är också i
vilken utsträckning man skall ta hänsyn
till ungdomens egen efterfrågan
vid utformningen av gymnasieutbildningen.
Departementschefen hävdar
som bekant att en av de grundläggande
principerna för grundskolan, »rätten att

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

fritt välja studieväg», av resursskäl inte
torde bli möjlig att vidga också till det
högre skolplanet. Detta är emellertid
inte endast en fråga om användningen
av samhällets tillgångar — tillräckligt
med lärare borde det naturligtvis inte
vara omöjligt att skapa fram — utan
gäller också hela frågan om grundsynen
på skolan. Vi anser det riktigt att
principen om fritt studieval skall möta
minsta möjliga spärrar. Vårt ändringsyrkande
innebar att man inte skulle
fastlåsa proportionen vid fördelningen
av eleverna på gymnasium och fackskola
vid 30:20 utan göra den beroende
av antalet förstahandssökande till
vardera skolformen. Jag tillåter mig tolka
utskottet så, att man där tagit viss
hänsyn till de framförda synpunkterna
när man betonar att angivna proportioner
endast är ungefärliga och endast
gäller på relativt kort sikt. En tvångsdirigering
av gynmasieinställda elever
till fackskolan måste emellertid undvikas,
liksom också betygshets på grundskolans
högstadium för att komma i
fråga vid konkurrensen om knappa
gynmasieplatser.

Principiella utgångspunkter har också
debatten om religionskunskapens
ställning. Vi har fört fram tanken att
ämnet religionskunskap skulle ges karaktären
av tillvalsämne på samtliga
linjer i gymnasiet och fackskolan. Dessutom
skulle samtliga elever inom ämnet
historia ges orientering om de olika religionerna
och deras historiska utveckling.
En sådan ordning skulle enligt vår
mening bäst tillfredsställa religionsfrihetens
krav. Den skulle också tillfredsställa
det krav på integration mellan
olika linjer som av ecklesiastikministern
framhävdes som motiv för hans ståndpunkter.

De krav som från olika håll och även
nu i samband med riksdagsbehandlingen
framförts om mera utrymme för
religionsundervisningen än vad som
föreslogs av gymnasieutredningens majoritet
tycks ofta icke utgå frän prin -

cipen om religionsfrihet. De förutsätter
i stället att, som det heter i en motion,
»en central uppgift för skolan är att
bereda ungdomen möjligheter att tillgodogöra
sig vårt västerländska religiösa
och kulturella arv». Man måste
reagera mot dessa monopolkrav från
kristen sida när det gäller vårt kulturella
arv. Detta är icke till någon övervägande
grad vare sig kristet eller religiöst
i allmänhet, och vår kultur är i
övervägande grad icke-religiös. Religionen
spelar över huvud taget allt mindre
roll för människornas medvetande, och
denna utveckling kommer av allt att
döma att fortsätta.

Jag vill betona att jag här icke uttalar
mig som något slags kritiker av religiösa
föreställningar i allmänhet eller
av kristendomen. Jag har mycket djup
respekt för religionsfrihetens krav och
även för högtstående insatser av många
kristna människor och samfund. Vad
jag vänder mig mot är föreställningen,
att endast på grundval av religiösa värden
skulle det kunna skapas en högtstående
moral och vidareutvecklas de
egenskaper hos eleverna som kan bära
upp demokratiens principer om tolerans,
samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper.
De flesta människor i det nutida samhället
befinner sig i det läget, att de
måste leva utan religiösa föreställningar
och utforma sitt etiska handlande från
en annan grundval. Skolan måste dra
konsekvenserna av detta när det gäller
utformningen av undervisningsplanen.

Debatten om religionskunskapens
ställning har givetvis också blivit en
debatt om det timantal som kan ges
vissa ämnen. Den diskussionen hade
man kunnat undvika om man i stället
följt vårt förslag. Under föreliggande
förhållanden måste jag beklaga att departementschefen
och regeringen utökat
timtiden för detta ämne på bekostnad
av andra viktiga ämnen — matematik,
gymnastik och samhällskunskap.
Jag vill också uttrycka min förvåning

Torsdagen den 1(1 december 1904

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

över alt icke någon enda medlem av det
.särskilda utskottet reservationsvis tagit
upp gymnasieutredningens förslag när
det giiller religionskunskapens ställning.
Vad herr Johansson i Trollhättan nyss
anförde om att aldrig tidigare har sfi
många .svenska ungdomar fått så mycket
undervisning i religionskunskap som
under 1960-talet kan med skäl anföras
mot regeringens och utskottets ställningstagande.

Jag skall inte i denna långa debatt utförligt
upphålla mig vid samtliga de
förslag som konkret framförts i vår motion.
Jag vill bara erinra om förslagen
att riksdagen när det gäller de moderna
språkens ställning på fackskolan bör
följa fackskoleutredningens linje och vidare
att i stället för den föreslagna gymnasieinspektionen
skapas en konsulentorganisation.

När det gäller den viktiga frågan om
skolböckerna har utskottet glädjande
nog anslutit sig till det bl. a. av oss
framförda kravet om ett samhällsägt
skolboksförlag. Det svåra läge som i
höst rått på skolboksfronten har visat
hur nödvändigt det är att denna fråga
granskas och förslag snabbt kommer på
bordet. Det hade varit bra om utskottet
uttalat sig lika positivt om vårt förslag
att alla elever i de gymnasiala skolformerna
bör erhålla läroböcker och övrig
undervisningsmateriel gratis. Jag hoppas
att denna fråga kommer med i direktiven
för den utredning om läroboksoch
hjälpmedelsförsörjningen som ecklesiastikministern
nyligen annonserat.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun när det gäller de
föreslagna reformerna är också mycket
väsentlig. Vi har i flera sammanhang
framfört synpunkten att staten bör bära
huvudparten av kostnaderna för
skolväsendet och framför i detta sammanhang
meningen att kostnadsfördelningen
i samband med gymnasiereformen
bör bli sådan att kommunerna inte
belastas med ytterligare kostnader för
skolväsendet. Utskottet är mycket opti -

mistiskt på denna punkt. Jag hoppas
verkligen att denna optimism skall visa
sig väl grundad. Frågan om en genomgripande
omprövning av kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
kommer man emellertid inte ifrån att
snarast ta upp till allvarlig granskning.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till motionen i denna kammare
nr 1060 under punkterna 6, 36, 55,
85, 89 och 95 i särskilda utskottets utlåtande
nr 1.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är med en viss
ängslan som jag tar till orda i denna
debatt — inte bara därför att man alltid
är litet ängslig när man talar i denna
kammare, uppriktigt sagt, och inte heller
därför att jag inte är i stånd att
göra mitt anförande riktigt så kort som
jag skulle önska, utan framför allt av
två andra skäl. Å ena sidan är det ju
så, att alla människor begriper sig på
skol- och utbildningsfrågor, ty alla har
vi gått i skolan och har därför åtminstone
någon erfarenhetsmässig bakgrund.
Å andra sidan är det så, att kombinationen
att vara professor och politiker
också har sina risker — även om
jag till min lättnad i detta sammanhang
konstaterat att herr Lundberg i
Uppsala inte står på talarlistan, så att
jag kanske inte behöver bli påmind om
hur farligt det är att vara professor när
man talar i andra kammaren.

Att jag ändå vågat ta till orda i debatten
beror på att jag dels har en stark
känsla för denna frågas betydelse, dels
att jag också verkligen känner ett behov
av att klargöra min uppfattning i vissa
av de principfrågor som här behandlas.

Den första fråga som jag erkänner bekymrar
mig är den ordning i vilken vi
har ställts inför de olika momenten av
utbildningsfrågorna. Utbildningsväsendet
innefattar ju många olika moment,
som man kanske kan dela upp i fyra
huvudgrupper: grundskolan; den s. k.
gymnasiala utbildningen, som vi be -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1904

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

handlar i dag; den egentliga yrkesutbildningen,
i fråga om vilken det ännu
inte ens föreligger något kommittébetänkande;
samt utbildningen över gymnasiestadiet,
den s. k. post-gymnasiala
utbildningen, som ju bl. a. innefattar
universitetsutbildningen.

Nu har riksdagen fått dessa ärenden
till behandling, i anslutning till ett stort
reformarbete, i den ordningen att vi
började med universitetsreformen, som
avgjordes i slutet av en höstriksdag
praktiskt taget utan debatt. Herr Helén
och jag var de enda som den gången
vågade besvära kammaren med anföranden,
tror jag, på vardera tio minuter.
Efter universitetsreformen fick vi
frågan om grundskolan. Den debatterade
vi mycket ordentligt. Därefter fick vi
behandla organisationen av universiteten,
den organisation som hörde till
själva universitetsutbildningens ombyggnad.
Nu får vi frågan om gymnasierna
och fackskolorna, och vid ett
senare tillfälle skall vi ta ställning till
yrkesutbildningen. Jag tror, herr talman,
att denna ordningsföljd för ärendenas
behandling är olycklig. Jag instämmer
med ett flertal andra talare i
att det är djupt olyckligt att vi inte kan
behandla vrkesskoleutbildningen nu
tillsammans med den s. k. gymnasiala
utbildningen, till vilken den har så
många anknytningar. Men jag skulle
också vilja säga, att det är särskilt besvärligt
att behandla gymnasiefrågan
för närvarande, när man har låst sig
både i fråga om den utbildning som
skall ligga före gymnasierna och i fråga
om den utbildning som för väldigt
många av gymnasisterna skall ligga
därefter, nämligen universitetsutbildningen.
Man är nu alltså låst på båda
sidor. Gymnasieutbildningen ligger fastklämd
mellan den beslutade grundskoleutbildningen
och den beslutade universitetsutbildningen.
Detta gör att det
kanske är svårare att komma överens
— i varje fall har jag sett det så —
i gymnasiefrågan än vad det skulle ha

varit om man hade tagit det i en av de
båda ordningsföljder som enligt min
mening skulle ha varit logisk — antingen
börjat med grundskolan, därefter
tagit gymnasiet och sist universitetet,
eller börjat med universitetet och
därefter tagit gymnasiet och sist grundskolan;
men i varje fall inte tagit det
mellersta utbildningsmomentet efter de
båda andra.

Den kritik som vi i högerpartiet riktat
mot detta förslag karakteriserades i
morse av statsrådet Edenman på det viset
att högerpartiet har »ställt sig vid
sidan». Jag vill med all kraft understryka
att detta är en helt oriktig karakteristik.
Jag skulle kunna använda ett
hårdare ord, men det skall jag inte
bry mig om att göra.

Vi är ense om att en gymnasiereform
behövs, och vi har — som herr Nordstrandh
framhöll redan i sitt första inlägg
— inte någon tanke på att ställa
oss vid sidan av nödvändiga reformer.
Vi är alla överens om att en mycket
större del av ungdomen måste få möjlighet
att gå till utbildning på den nivå
det här är fråga om, en utbildning som
visserligen är frivillig men som ändå
sannolikt inom rimlig framtid kommer
att omfatta mer än hälften av ungdomen.
Jag ansluter mig för min del liksom
högerpartiet över huvud taget till
departementschefens och utskottets bedömning
av vad som i detta hänseende
är möjligt, sannolikt och önskvärt. Vi
hälsar med tillfredsställelse samordningen
av de allmänna gymnasierna
och de direkt yrkesutbildande gymnasierna;
en samordning som har brustit
hittills och som det nu är mycket värdefullt
att vi kan få fram. Vi tror —
i varje fall tror jag det — att det nya
gymnasiet ger en bättre naturvetenskaplig
allmänutbildning, som jag för min
del saknade under min egen skoltid.
Vi finner det liksom utskottet angeläget
att bygga ut organisationen för
vuxenutbildningen. Jag hälsar med särskild
tillfredsställelse den formulering

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

som återfinns på s. 192 i utskottets utlåtande
(jag skall inte besvära kammaren
med att läsa upp den). Jag vill bara
säga att jag helt instämmer i vad som
där sägs. I det sammanhanget vill jag
också gärna uttala eu honnör till en
av mina kolleger — och häromdagen
trätobroder — herr Ohlin, som har
gjort mycket för att denna fråga om
vuxenutbildningen förts fram i diskussionen.
Det tycker jag är mycket värdefullt,
och jag hoppas att vi skall komma
längre på den väg som utskottet här
anvisat. Jag tror också att den principiella
lösning av fackskoleproblemen,
som propositionen och utskottsutlåtandet
har anvisat, i stort sett är riktig.

Det är en rad saker i fråga om vilka
vi alla enligt min uppfattning är helt
överens, och det är förmodligen de
viktigaste sakerna. Att vi också på en
del mycket betydelsefulla punkter anmäler
avvikande mening betyder inte
alls att vi »ställt oss vid sidan» av frågans
behandling eller frågans lösning,
utan det betyder att vi vill delta i den
diskussion som icke minst gymnasiets
fortsatta utveckling kräver.

För min del skall jag här i huvudsak
begränsa mig till att tala om de allmänna
gymnasierna, ty det är den del
av frågan där jag möjligen kan göra
anspråk på någon kunskap och därför
vågar säga någonting.

Det har sagts, inte i kammaren men
i pressen, om högerpartiets inställning
till de allmänna gymnasierna att den
är reaktionär och medeltidsmässig. Det
har också använts andra hårda ord,
men jag tycker de nu nämnda, reaktionär
och medeltidsmässig, är de intressantaste,
därför att de är fullt parlamentariska
uttryck men inte på något sätt
kan betraktas som vänligt menade i detta
sammanhang. I stället borde vi, har
man vidare sagt, ha fäst mera avseende
vid avnämarnas önskemål i fråga
om gymnasieutbildningen, eftersom det
ändå är de som bäst vet vad man vill
ha. Ja, men vad är avnämarna? Vilka

avnämare skall vi fästa oss vid? Jag
skulle kunna säga att också jag under
28 års tid har tillhört en kategori avnämare,
nämligen under den tid då
jag bedrev akademisk undervisning i
olika sammanhang och fick motta elever
med studentexamen. Jag gör inte
anspråk på att mina synpunkter i detta
hänseende skall vara avgörande, fastän
jag på några punkter kanske vågar återkomma
till min erfarenhet från den
tiden.

Emellertid är det inte dagens avnämare
som skall ta emot den ungdom
som skall utbildas i det nya gymnasium
vi håller på att skapa. Vi vet i själva
verket ganska litet om möjligheterna
att se in i framtiden. Vi vet inte så
värst mycket om hur det svenska och
det internationella samhället tar sig ut,
när den ungdom som skall gå på det
nya gymnasiet kommer att utföra huvuddelen
av sin gärning. Därför bör vi
kanske vara litet försiktiga i fråga om
att i detalj bygga på precis vad dagens
avnämare har sagt att de skulle önska.

Emellertid säger man att man kan
påverka samhällsutvecklingen i stort
genom valet av utbildningsmetoder.
Också på den punkten vågar jag ge uttryck
för en viss skepsis. Jag är inte
övertygad om att en sådan styrning är
möjlig. Jag är inte övertygad om att
vi vet tillräckligt mycket för att våga
säga, hur utbildningens inverkan på
samhällsutvecklingen blir. Den tyska
ungdom som fostrades i Weimarrepubliken
var den som rekryterade nazisternas
stormtrupper, den tyska ungdom
som fostrades i Hitlerjugend är i dag
bärare av en stark individualistisk inställning,
en inställning som är fientlig
mot allt slags tvång från samhällets sida.
Det kan ofta bli så.— vare sig man
tycker det är bra eller inte — att man
uppnår någonting annat med en utbildning
än det man i första hand
åsyftade. Därför tror jag att en viss anspråkslöshet
i fråga om möjligheterna
att omdana samhället genom valet av

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

utbildningsvägar skulle vara på sin
plats. Man måste lösa utbildningsfrågorna
på ett sådant sätt att man så långt
det är möjligt — det är inte alls alltid
möjligt — frigör sig från tidsbundna
synpunkter, även de tidsbundna synpunkter
som framförts från de så kallade
avnämarna, de må nu vara universitetsprofessorer
eller företagschefer.

Det finns emellertid synpunkter som
jag tror man kan betrakta som mindre
tidsbundna. Till dem hör kravet på kvalitet
i utbildningen, kvalitet på alla stadier,
men inte minst vad beträffar gymnasier
och fackskolor, de nya skolor dit
vi hoppas kunna locka en mycket stor
del av vår ungdom. Då frågar man och
har ofta frågat i diskussionen: herrskapet
talar om kvalitet, vad avser ni egentligen
med kvalitet? Den innefattar
många saker. Jag tror att en av de viktigaste
vad beträffar utbildning är att
skapa en vana vid grundliga studier,
att skapa en vana att ta studiet av
faktiska förhållanden på allvar, att lära
sig respekt för fakta, samtidigt som man
också lär sig en kritisk inställning i
fråga om tänkande och bedömning av
huruvida faktiska uppgifter är riktiga
eller inte. Det finns ett ordspråk som
kanske inte är svenskt men som jag
tycker är ganska bra: det är med fakta
som med kor; om man ser dem stint i
ögonen, är de i allmänhet inte så förskräckligt
farliga. Jag tror det är en
viktig uppgift för en utbildning med
kvalitet att vänja eleverna vid att se
fakta stint i ögonen och att verkligen
ta kunskapskraven på allvar. Detta
måste enligt min uppfattning vara en
grundläggande sak i fråga om den gymnasiala
utbildningen.

Jag vill ta ett enda exempel där jag
tycker att man i propositionen och i utskottsutlåtandet
på ett mycket beklagligt
sätt har avvikit från det krav på
grundlighet som jag anser man bör
ställa. Det gäller ämnet allmän språkkunskap.
Invändningen mot det ämnet

är inte alls att ämnet går på tvären mot
den nuvarande ämnesindelningen —
det säger jag ingenting om — utan det
är att detta nya ämne såsom det är upplagt
måste komma att kännetecknas av
mycket stor löslighet i tänkandet och
ämnesbehandlingen.

Jag skall be att få citera vad som
yttrats av ämneskonferensen för språkliga
ämnen vid ett av våra stora läroverk,
Norra Latin i Stockholm: »Den
förstärkning som eftersträvas med det
nya ämnet kan enligt konferensens enhälliga
uppfattning bättre och effektivare
nås, om de tre veckotimmar, som
tilldelats ämnet, fördelas på de olika
språken. I anvisningarna för dessa skulle
då ingå lämpliga moment ur läroplanen
för Jämförande språkkunskap. Därigenom
kan en naturligare och mer givande
behandling av önskade partier åstadkommas
i direkt anslutning till den
text som studeras. Konferensen vill inte
desto mindre påpeka några egendomligheter
i kursplanen för det nya ämnet.
När det talas om huvuddragen av
latinets nominala och verbala böjningssystem,
frågar man sig vilka kasusformer
som skall anses viktigare än andra
eller vilka verbformer som skall anses
betydelsefullare än andra för att man
skall kunna läsa sammanhängande text.
Att använda evangelierna som övningsmaterial
och bl. a. ''plocka sönder’ dem
i morfem måste anses direkt olämpligt.»
(Här måste jag inskjuta att jag har rådfrågat
sakkunskapen för att få veta vad
ordet »morfem» betyder. Man har sagt
mig att det betyder orddelar. Om jag
hade läst ämnet jämförande språkkunskap
kanske jag hade känt till det ordet,
men jag är inte övertygad därom.)
Konferensen slutar sedan med att säga:
»Det torde nämligen inie råda något
tvivel om att Jämförande språkkunskap
är en förkortad latinkurs med alltför
ambitiös målsättning.»

Jag tror uppriktigt sagt att det är
farligt att plocka in den sortens lösliga
ting i gymnasieutbildningen. Eftersom

Torsdagen den It) december 19(54

Nr (0

Reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

vi på senare tid fått vänja oss vid att
det här i kammaren har blivit så modernt
att citera poesi, har jag i fråga
om ämnet allmän språkkunskap påmint
mig ett citat: »Strunt är strunt och snus
är snus, om ock i gyllne dosor». Om
någon skulle vilja fortsätta citatet skulle
jag vilja tillägga, att jag tvivlar på
att man kommer att hitta särskilt mycket
rosor i detta ämne.

En annan sida av kvalitetskravet
hänger samman med de moment i kulturarbetet
som bygger på tradition. Man
säger att vi är medeltidsmässiga och
reaktionära, därför att vi inte gått med
på att hela tonvikten i historieundervisningen
skall läggas på modern historia
utan även vill ha med litet av den
äldre historien. Ja, herr talman, det
skall tydligen vara överdrifter åt någotdera
hållet! På den tid då jag gick i
.skolan och även under större delen av
den tid då jag hade att som akademisk
lärare motta elever som gått på gymnasier
läste man på tok för litet modern
historia. En förskjutning från den
fördelning som man då hade — då man
ofta slutade ungefär vid år 1850 — är
uppenbarligen påkallad och nödvändig.
Men behöver man fördenskull gå riktigt
så långt som man vill göra nu, gå
till överdrift i motsatt riktning och
stryka bort alldeles för mycekt av den
föregående tidens historia? Låt mig här
ett ögonblick tala som avnämare. Det
kommer inte att vara så lätt att förklara
för studenter innebörden i den
svenska statsförvaltningens organisation,
om de inte är förtrogna — och
rätt väl förtrogna — med 1600-talets
svenska historia. Samma sak gäller även
på andra områden. För att förstå det
nutida svenska samhället behöver man
veta en hel del inte bara om vad som
hänt under de senaste 150 åren utan
också om ting som inträffat dessförinnan.

Detta gäller även för ämnet samhällskunskap.
Det hade förr ett alldeles för
litet utrymme. Det är naturligtvis en

stor förbättring att detta ämne utökas.
Men nu förefaller det som om man inom
ramen för det ämnet skall kunna
lösa alla de problem som uppkommer
beträffande den humanistiska utbildningen.
Riktigt så långt behöver man
kanske inte gå.

Den kritik vi framför innebär inte
att vi anser att gymnasiet skall vara som
det är, utan att vi tycker att man gått
för långt i en annan riktning, längre
än man hade behövt göra.

Sedan vågar jag återigen tala som
avnämare. Många av dem som skall gå
igenom allmänna gymnasier beger sig
därifrån till högre studier vid universitet
och på annat håll. Är det då så,
att vad man framför allt önskar att de
skall ha gjort innan de kommer till universitet
är att de skall ha läst tillräckligt
mycket av samma ämne som de
skall fortsätta att läsa vid universitetet?
Det är inte alls svårt för dem som
skall undervisa i nationalekonomi och
statskunskap att ta emot studenter som
inte har läst dessa ämnen, men däremot
har man behov av att de skall ha tillräckliga
kunskaper i en rad angränsande
ämnen, för att man skall slippa
ge dem undervisning på sidoområden
som egentligen ligger utanför vad man
skall syssla med i undervisningen. .lag
tror därför, att när man har trott sig
tillgodose sådana avnämaresynpunkter,
har man gjort det på fel sätt. Man har
t. ex. menat att det ökade behovet av
personer med teknisk högskoleutbildning
skulle innebära att man behöver
ge mera utrymme åt tekniska ämnen
på gymnasiet. Det förhåller sig tvärtom.
Jag har hört den numera avgångne
rektorn vid tekniska högskolan, professor
Woxén, mycket kraftigt framhålla
att vad han saknade hos sina teknologer
var att de hade för litet humanistisk
utbildning. Den tekniska utbildningen
får de på Tekniska högskolan,
men den humanistiska utbildning som
de inte fått i förväg får de ingen annanstans
heller.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Jag kommer sedan till en fråga, som
jag också ser som en del av detta allmänna
spörsmål om kultur och kvalitet.
Det gäller den fråga som diskussionen
i dag mest av allt rört, nämligen
ämnet religionskunskap eller — som
det tidigare hette —■ kristendomskunskap.

Jag tror ändå att vi kommit närmare
varandra i den diskussionen än vi tidigare
varit. För oss alla — oavsett
om vi har personlig tro eller inte —
framstår ämnet uppenbarligen som någonting
som bär grundläggande kulturell
betydelse. Jag instämmer självfallet
i vad statsrådet Edenman sade i morse
om att religionsfrihetens grundsats är
omistlig. Jag gläder mig mycket över
hans uttalande i propositionen som motivering
för en avvikelse från gymnasieutredningens
förslag. Han säger där
att undervisningen i religionskunskap
kan fylla en betydelsefull uppgift både
från allmän bildningssynpunkt och för
elevernas personlighetsfostran. Jag gläder
mig också åt flera av de formuleringar
som statsrådet Edenman använde
i sitt anförande i denna debatt. Men
jag skulle vilja gå ett litet steg längre
— kanske inte ett så litet steg heller.

Oavsett om man har lyckan att äga
en kristen tro eller om man är tvivlare
eller är övertygad ateist, kan man nog
ändå betyga, att i grund och botten har
den undervisning i ämnet religionskunskap
eller — som det tidigare hette —
kristendom, som vår generation fått,
varit ägnad att ge oss en i djupare mening
allvarlig inställning till de religiösa
problemen, oavsett vilken slutsats
vi sedan kommit fram till. Jag tror vi
har anledning att unna kommande generationer
samma förmån som vi själva
har haft, nämligen förmånen att ha
fått tränga in i dessa spörsmål, att ha
tvingats att ta allvarlig ställning, tvingats
att stå inför ett avgörande, tvingats
att ta saken på allvar och tvingats att
inte slå bort den som någonting oväsentligt
eller rentav betydelselöst.

Det är mot den bakgrunden, herr talman,
som jag och högerpartiet som helhet
har den uppfattningen, att det utrymme
som detta ämne hittills haft i de
allmänna gymnasiernas utbildning inte
får minskas, samtidigt som vi givetvis
gläder oss åt att ämnet nu också kommer
in på de fackinriktade gymnasierna.

Att ämnet måste ses som en enhet står
likaså klart för mig. Jag tror — eller
rättare sagt: jag har blivit övertygad
om; jag vågar inte göra anspråk på egen
sakkunskap på denna punkt — att man
genom att bryta ut kyrkohistorien ur
ämnet religionskunskap och föra den
till historieämnet gör båda ämnena en
otjänst. Det är olyckligt både för undervisningen
i religionskunskap och för
undervisningen i historia att man lägger
upp den på detta nya sätt.

Nu sägs i propositionen och i utlåtandet
att man måste ge större utrymme åt
de främmande religionerna. Det tror jag
är riktigt. Det kan inte vara fråga om
annat än att det svenska folket behöver
få kunskap även om främmande religioner,
eftersom vi nu har fått ökad
kontakt med människor ur andra religiösa
miljöer än vår egen. Men jag skulle
ändå vilja understryka en något annan
synpunkt på den här frågan.

I kontakten med människor som har
en annan religiös tro än den som är
vanlig här i landet är det viktigaste inte
att vi vet litet grand om deras religion,
trots att det är bra att vi gör det. Det
viktigaste är att vi är i stånd att diskutera
de för alla religioner gemensamma
problemen med utgångspunkt i en
grundlig kännedom om den kristna
åskådningen, som under nära tusen år
har spelat en stor roll i den svenska
kulturtraditionen. Vad man vid kontakter
med buddister och mohammedaner
har besvär av är inte om dessa tycker
att vi vet för litet om buddismen och
mohammedanismen, utan det besvärliga
är om de tycker att vi inte begriper
att de religiösa problemen är viktiga.

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

.SO

Reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

Det är också inställningen till de religiösa
problemen som gör att missionens
företrädare i så stor utsträckning har
kunnat vinna kontakt även med människor
som har en annan religiös uppfattning
än de — just därför att man på
ömse sidor varit medveten om allvaret
i en religiös inställning och haft tillräcklig
kännedom om gemensamma religiösa
problem. Jag tror att det är väsentligt
att vi kommer ihåg detta, när
vi i fortsättningen skall diskutera denna
fråga.

Ytterligare en frågeställning skall jag
be att få besvära kammaren med. Det
gäller frågan om betygsättningen och
inställningen till examina över huvud
taget.

Det har talats mycket om avnämarna
i andra sammanhang i denna diskussion.
Jag är inte alldeles övertygad om
att man när det gäller frågan om en
relativ betygsättning och avskaffandet
av studentexamen har fäst lika mycket
avseende vid avnämarnas önskemål som
man gjort på andra punkter. Den relativa
betygsättningen gör det otvivelaktigt
mycket svårare t. ex. för en arbetsgivare
att bedöma värdet av de betyg
som olika sökande ur olika årsklasser
presenterar som bilagor till sina ansökningshandlingar.
Och avskaffandet av
en samlad studentexamen ger dem precis
samma bekymmer.

Jag skall gärna erkänna att jag anser,
att om man skall ha studentexamen
kvar, så måste den reformeras. Det tror
jag är alldeles klart, och i själva verket
är reformarbetet på detta område redan
i gång. Jag vågar också härvidlag tala
med en viss erfarenhet, eftersom jag
under min tid som »avnämare» — om
jag åter får åberopa den —■ bland mina
elever parallellt har haft folk med studentexamen
och folk som kommit från
examensfri utbildning och jag alltså har
haft möjlighet att jämföra deras situation.
Jag begagnar gärna detta tillfälle
att så att säga vid sidan av debatten
uttala min djupa respekt för inånga av

dessa elever, som kom till högskolemässig
utbildning utan att ha haft en formlig
gymnasieutbildning bakom sig. Några
av dem har gått vidare till betydligt
högre uppgifter och åtnjuter i dag på
olika områden ett större politiskt inflytande
än jag kan göra anspråk på för
närvarande. Det är förmodligen alldeles
rätt — inte med hänsyn till deras åsikter
men med hänsyn till deras personliga
kvalifikationer — att det kan förhålla
sig på det sättet. Samtidigt vågar
jag emellertid mot denna bakgrund säga
att det fanns problem, när de började,
för dem som kom från den examensfria
utbildningen, vilka inte fanns för
dem som kom från en examensbunden
utbildning. De övervann dem, och
min respekt för dem är därför desto
större. Problemet fanns dock otvivelaktigt
i början. Det var inte lika lätt för
dem att vänja sig vid att göra med fakta
som med kor och se dem stint i ögonen,
det var inte lika lätt för dem att från
början ha klart för sig att man måste
ha ett säkart faktiskt underlag innan
man vågar börja dra slutsatser och föra
resonemang. De var ofta själva starkt
medvetna om det problem som låg —
inte i att de hade läst mindre, ty ofta
hade de läst väl så mycket som studenterna
— utan i att de inte hade den
vana vid en fast studieordning som man
fick genom att arbeta i en skola som
skulle föra fram till en examen.

Dessutom är det inte bara i skolor
examina förekommer. Livet är som bekant
fullt av examina från början och
ända till slutet. Herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet brukar alltid
framhålla att remissdebatten är en
examen, i vilken han är censor och
hans politiska motståndare är underkastade
hans prövning. Men det finns
också en annan parallell. Vartenda riksdagsval
är för varenda riksdagsman i
denna kammare också en examen, och
den prövningen är kanske i psykologiskt
hänseende delvis av samma natur
som den psykologiska press som ligger

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna

i en examen — för att inte tala om när
det gäller att bli intervjuad i TV med
eller utan förberedelse.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund
vi för vår del är allvarligt betänksamma
inför tanken på ett helt examensfritt
gymnasium, ett gymnasium
utan någon samlad examination, ett
gymnasium i vilket man alltså bara gör
en fortlöpande bedömning och samtidigt
ger denna formen av relativ betygsättning.

Jag skall nu sluta detta anförande där
jag började. Det är inte högerpartiets
mening att ställa sig vid sidan av reformarbetet
på undervisningsväsendets
område, vare sig det gäller grundskolan,
de gymnasiala skolformerna, yrkesutbildningen
eller den högre utbildningen
över gymnasierna. Vi anser däremot
för vår del, att denna fråga är av
tillräcklig vikt för att motivera inte
bara en lång talarlista utan också en
verklig diskussion, i vilken man tar upp
till prövning från olika utgångspunkter
en rad av de väsentliga spörsmål som
vi har att lösa. Till denna diskussion
har vi velat bidra, inte bara och inte
främst för diskussionens skull, utan därför
att vi har velat ge uttryck åt en
annan uppfattning på vissa särskilda
punkter. Det har klagats över att vi har
för många reservationer vid detta utskottsutlåtande,
men det är ett uttryck
för vår vilja att medverka till en förbättring
inom ramen för en nödvändig
och betydelsefull reform, inte ett uttryck
för någon nejsägande inställning
till reformarbetet.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få instämma i de yrkanden
som tidigare har framförts i kammaren
av herr Nordstrandh.

Herr KÄLLSTAI) (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher har angripit
det nya ämne som kallas allmän
språkkunskap, ett ämne som skall få tre
timmar i andra årskursen av den humanistiska
linjen.

m. m.

Det intressanta, herr Heckscher, är
att uppslaget till detta ämne allmän
språkkunskap har kommit från universitetslärare
och att det har utformats
av en professor och två av vårt lands
skickligaste lärarhögskolelektorer. Dessutom
hör till saken att klassikerförbundet
har uttalat sig positivt för just detta
ämne.

Ämnets uppläggning har sannerligen
inte den lösliga form som herr
Heckscher antydde. Målet för undervisningen
skall vara att göra eleverna förtrogna
med sådana latinska och i någon
mån grekiska ord och ordelement som
förekommer i det moderna språket och
som underlättar språkförståelsen. De
skall lära känna ordförråd, terminologi,
ordbildningslära, grammatiska ting
och huvuddragen av latinets böjningssystem.
Jag kan inte finna att detta är
vare sig strunt eller snus, såsom herr
Heckscher tycktes antyda. Här är det
verkligen fråga om ett alternativ av allmänbildande
karaktär till latinstudiet
som skall förbereda för universitetsstudier
och för studier av de moderna
språken.

Vad sedan frågan om studentexamen
beträffar, som herr Heckscher tog upp,
förhåller det sig så att gymnasiet och
fackskolan skall bli examensfria, men
att slutbetyg skall ges efter sista årskursen.
Herr Heckscher och högern vill
behålla studentexamen och censorsinstitutionen
—• som man ser som en
sammanbindande länk till högre skolor
— och man vill också behålla fackinspektionen
som ett komplement till
censorerna. Men där får man väl bestämma
sig för vilket man vill ha!

Här gäller det ju att bygga upp ett
nytt integrerat gymnasium med olika
linjer. Där kan man inte ha en examensprocedur
med den art av slutprövning
som den nuvarande studentexamen utgör,
utan vi måste ha en examination i
etapper, alltså en successiv examination.
Sedan skall fackskoleinspektionen
träda till som ett rådgivande och kon -

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 10

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

trollerande organ. Och dessutom skall
vi ha centralt utgivna, normerande prov.
Intagningen till universitet och högskolor
skall grundas på gymnasiebetygen,
men behörighetskravet skall vara sådant
att det ändå i möjligaste mån motsvarar
de nuvarande kraven i studentexamen.
Tröskelvärdet har tills vidare
satts till 2,3.

Herr Heckscher berörde också mera
i förbigående frågan om den absoluta
och relativa betygsättningen, och där
vill högern ha kvar den absoluta betygsättningen
och nuvarande betygskalor.
Man föreslår där en utredning om
betygsfrågan. Det intressanta är emellertid
att högerreservanterna tycker sig
kunna utläsa en positiv inställning till
den absoluta betygsättningen i vad gymnasieutredningen
skrivit, nämligen: »På
villkor att de angivna förutsättningarna
föreligger har absolut betygsättning betydande
förtjänster.»

Men när man då går till det ställe i
gymnasieutredningens betänkande där
det talas om absolut betygsättning —
vilken alltså gäller i relation till läroplanen
— så står där att det anförda
gäller under förutsättning att såväl betygssteg
som elevprestationer kan erhålla
en entydig beskrivning och att
tolkningen får till resultat en rättvis
gradering av elevernas prestationer i
varje ämne.

Dessutom skriver gymnasieutredningen
en hel del om den relativa betygsättningen,
men det citeras inte i högerreservationen.
Utredningen skriver bl. a.
att den relativa betygsättningen utgår
från de faktiska prestationerna för hela
elevkullen. Den är inte alls frikopplad
från jämförelser med läroplanens krav
på kunskaper och färdigheter — vilket
man ibland tror. Systemet förutsätter
nämligen att läroplanens föreskrifter
och anvisningar tolkas på ett likvärdigt
sätt av alla lärare under året, och sådan
jämförbarhet i undervisningsresultaten
skall också finnas mellan olika läsår. De
båda metoderna ger faktiskt i allt vä -

sentligt samma resultat. Frågan är därför
om inte problemet absolut och relativ
betygsättning mera är en teknisk
fråga.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till herr Heckscher och noterade
den koncilianta tonen i hans anförande.
Men inte var det mycket till försvar
för högerns ståndpunkt i denna
fråga!

Man kan givetvis diskutera ordningen
på de stora skolreformer som genomförts
under de senaste 20 åren, och
självklart kunde ordningen ha varit en
annan. Man kan också diskutera huruvida
högern har ställt sig vid sidan om
reformerna eller inte. Herr Heckscher
säger att det är fullständigt fel att påstå
att högern har ställt sig vid sidan i detta
fall. Man har ju accepterat gymnasiereformen
och förslaget att intagningen på
gymnasierna skall ökas till 50 procent,
att gymnasiet och fackgymnasiet skall
samordnas, att den naturvetenskapliga
allmänbildningen skall utökas, att
vuxenutbildningen och fackskolorna
skall utvidgas o. s. v. Inte har högern
ställt sig vid sidan, säger herr Heckscher.
Men i den uppräkningen saknade
jag naturligtvis skolreformens grundtankar,
kanske framför allt målsättningen
för det gymnasiala stadiet och den
gemensamma skolan samt för den enskilde
elevens personlighetsutveckling.

Herr Heckscher kom också in på allmänna
resonemang om avnämarna, och
där tyckte jag det var ganska riktigt vad
han sade. Även jag hyser skepsis mot
tilltron till avnämarnas synpunkter. På
den punkten skall dock inte jag ingå i
svaromål, utan det bör herr Nordgren
göra, tv såvitt jag förstod var herr
Heckschers ord där ett angrepp mot
herr Nordgrens anförande.

Beträffande de specialfrågor som herr
Heckscher sedan tog upp har herr Källstad
redan berört frågan om de allmänna
språkkunskaperna. Men herr Heck -

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna

scher talade också om vikten av att ha
grundliga kunskaper i det egna landets
religion. Det är nog riktigt. Men frågan
om timantalet kan väl inte avgöras så
lätt, och herr Heckscher kan väl inte
med det komma ifrån kravet på de fem
timmarna på tre av gymnasielinjerna.

Slutligen vill herr Heckscher ha kvar
studentexamensförfarandet, men den
enda nämnvärda motivering han hade
för detta var att den relativa betygsättningen
gör det svårare att jämföra olika
årgångar. Varför det? Med den stabilitet
i underlaget vi bär från år till år
blir det ingen ändring i normerna. De
prövas för övrigt med relativt långa
mellanrum. Såvitt jag förstår kan det
bli ändringar efter tre, fyra eller fem
år, och då görs det noggranna undersökningar,
som ligger till grund för ny
gränssättning för inträde till universiteten.

Den betygsättning jag gjorde tidigare
av högerns kunskaper om relativ betvgsättning
tror jag nog står sig.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar att herr Arvidson
själv förbehåller sig rätten till
en absolut betygsättning när det gäller
högerpartiets ståndpunktstagande. Jag
skall nöja mig med en relativ betygsättning
när det gäller herr Arvidsons uttalande.
Jag tycker nämligen att också
det var relativt konciliant i jämförelse
med hans tidigare anförande här i kammaren,
och jag skall därför inte ta upp
så mycket polemik emot det.

Jag noterar att också herr Arvidson
var skeptisk mot det skarpa betonandet
av avnämarna. Polemiken riktar sig inte
mot herr Nordgren men i hög grad mot
gymnasieutredningen, som enligt min
mening överbetonat den frågeställningen.

Jag tror också att elevernas personlighetsutveckling
är betydelsefull på alla
utbildningsstadier. Detta hör till det
som vi är överens om. Vi kanske däremot
inte alltid är helt överens om på

. m.

vilka vägar man skall uppnå det resultatet.

Beträffande timantalet i religionskunskap
var helt enkelt min ståndpunkt,
som jag försvarade, följande. För det
allmänna gymnasiet, som jag bäst känner
till, kan jag inte se någon möjlighet
till minskning av timantalet i jämförelse
med det nuvarande, om man, som jag
anser är riktigt, skall behålla ämnet
kyrkohistoria inom detta ämnesområde
och om man dessutom skall få ett större
utrymme för de främmande religionerna.
Att samtidigt tänka sig en minskning
av timantalet på det allmänna gymnasiet
förefaller mig helt orealistiskt.

Den relativa betygsättningen är och
kommer nog att förbli en tvistefråga
mellan oss å ena sidan och herr Arvidson
å den andra. Men om herr Arvidson
räknar med att normerna kan komma
att förändras låt oss säga vart tredje
eller vart fjärde år, vilket han tydligen
gör, innebär det att när man skall jämföra
personer med avgångsbetyg från
gymnasium vid olika tidpunkter, uppstår
precis det problem jag anförde. Då
förekommer ofta tidsintervaller som är
betydligt större än de som herr Arvidson
här har åberopat.

Herr Källstad gjorde sig till riddare
för ämnet allmän språkkunskap. Jag
skulle vilja säga till utskottets ärade vice
ordförande, att jag för min del inte är
så imponerad av professorer som han
tycks vara. Den omständigheten att
uppslaget kommer från en professor
och har haft stöd av universitetslektorer
lämnar mig fullständigt
kall. Det tycker jag inte över huvud
taget är något argument att tala om i
sammanhanget. Jag skulle däremot vilja
framhålla att själva den motivering, som
herr Källstad kom in på sedan och som
jag har hört i utskottet — fastän man
inte får citera vad som sägs i utskottet
— och även i andra sammanhang, nämligen
att man skulle få en viss vana vid
främmande ord och en viss förståelse
för sådana ordelement som ingår i

Torsdagen den 10 december 1901

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

svenska språket, tycker jag är en mycket
underlig motivering. Detta hör enligt
min mening hemma i studiet av
svenska språket och inte någon annanstans;
det skall man inte ha något särskilt
ämne för. Ett sådant ämne skulle
bli just vad som sades av ämneskonferensen
i Norra Latin: ett slags latinstudium
med en alltför ambitiös målsättning.
Det är av den anledningen som
det är farligt med ett ämne av denna
uppläggning. Ämnet kan komma att kännetecknas
— jag vill gå längre och säga
att det sannolikt kommer att kännetecknas
— av en högst betydande löslighet.
Jag skall emellertid gärna erkänna att
det har en förtjänst, nämligen att det
kommer att hindra ett antal latinlärare
från att bli arbetslösa, därför att de
kommer att få sysselsättning i detta ämne
i stället. Om det nu skall vara en
hållbar motivering för det här experimentet,
så förefaller det mig något överraskande.

Herr Källstad säger att man skall ha
en intagning vid universitet och högskolor,
som är grundad på betygströskeln
i avgångsbetygen, och att man skall
ha en viss normering för avgångsbetygen
på det nya gymnasiet. Ja, det tycker
jag är klart. Jag har aldrig sagt att
alltsammans är galet. Det är uppenbart
att den normering och den kontroll
man där kan få fram är bättre än ingenting.
Jag tror emellertid att man skulle
få betydligt större säkerhet och fasthet
om man åtminstone till någon del hade
en verklig slutexamen. Men jag vill understryka,
som jag sade i mitt första
anförande, att jag inte har velat säga
att studentexamen skall förbli likadan
som den är för närvarande. Vad jag har
talat för har varit att man skall ha en
avgångsexamen även från det nya gymnasiet.
Skulle vi kunna komma överens
om det kan vi nog sedan diskutera hur
en sådan avgångsexamen skall se ut.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckschers tro på

den absoluta betygsättningen är nästan
rörande. Ändå borde han ju veta att
det har skett eu förskjutning, en betygsinflation.
Under alla förhållanden är
betyget A i dag någonting helt annat än
det var för tio år sedan. Den absoluta
betygsättningen har blivit betraktad
med en sådan misstro att man i en rad
ämnen fått förvandla den till relativ. Så
sker vid språkproven i studentexamen.

Där sätter man inte några absoluta betyg
utan man undersöker först hur resultatet
varit för hela årskursen och fastställer
sedan normerna för betygsättningen.
Relativ betygsättning innebär,
att betygen skall fördelas enligt Gausskurvan.
Detta måste betyda större rättvisa
och större jämförbarhet mellan årgångarna,
mellan ämnena, mellan de
olika sektionerna av gymnasiet o. s. v.
Vill herr Heckscher ha större säkerhet
för rättvis betygsättning, bör han helt
lugnt gå över på den relativa betygsättningens
sida.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
på något sätt kunnat bli övertygad av
det sista som herr Arvidson anförde.
Däremot har herr Arvidson givetvis rätt
i att det redan ägt rum en påtaglig betygsinflation.
Jag befarar allvarligt att
tendensen i denna riktning kommer att
gå vidare när vi får den relativa betygsättningen.
Jag tror dessutom att den
nivå som man nu har satt som villkor
för inträde till universitetsstudier ytterligare
kommer att verka i riktning mot
en betygsinflation, för att man inte skall
behöva utestänga dem som lämnar gymnasiet
från kommande universitetsstudier.

Jag beklagar att detta tydligen är
en bestående meningsskiljaktighet. Jag
tror emellertid inte herr Arvidson kan
göra gällande, att frågan om relativ eller
absolut betygsättning är en alldeles
avgörande fråga för viljan att vara med
om eller »ställa sig vid sidan av» införandet
av gymnasiereformen.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Förutom uppgiften att
bygga vidare på grundskolan och ge underlaget
för fortsatt utbildning vid universitetet
och högskolor har också, skriver
gymnasieutredningen i sitt betänkande,
de gymnasiala skolorna en personlighetsutvecklande
uppgift. Man tilllägger
att denna uppgift bör komma till
klart uttryck i läroplanens målsättningsavsnitt.
Departementschefen godtar
gymnasieutredningens skrivning och
tillägger att målsättningen för de gymnasiala
skolorna med hänsynstagande
till de speciella åldersgrupperna bör
vara densamma som för grundskolan.

Denna målsättning för de gymnasiala
skolorna beträffande personlighetsutvecklingen
har emellertid enligt mångas
mening inte uttryckts så klart som önskvärt
vore och som skedde i fråga om
grundskolan. Det har därför försports
en viss oro huruvida man möjligen här
kunde spåra en skillnad mellan de båda
skolformerna.

Riksdagens kristna grupp har därför
i motion nr II: 1064 begärt, att det i målsättningen
klart må komma till uttryck
att också de gymnasiala skolorna vill
fostra eleven till respekt för sanning
och rätt, för människans egenvärde och
för människolivets okränkbarhet — allt
detta sådana grundvärden vilka, såsom
departementschefen i propositionen om
grundskolan så riktigt uttryckt det,
aldrig förlorar sitt innehåll eller sin
giltighet.

Det är tacknämligt att särskilda utskottet
med citerande av Mål- och riktlinjer
i läroplan för grundskolan nu
så klart uttalar, att denna målsättning
också skall gälla för gymnasiet. Vad
som framhålles beträffande grundskolans
etiska fostran äger alltså giltighet
även för gymnasiet. Det är all anledning
att understryka detta utskottets
klara uttalande, som för övrigt statsrådet
Edenman helt och fullt anslutit
sig till.

1 den förut nämnda motionen har vi

också betonat, att man i de gymnasiala
skolornas religionsundervisning, som
nu också skall ge en vidgad kunskap om
andra folks religioner, måste låta kristendomen
utgöra tyngdpunkten.

Uttalandet i 1962 års riksdagsbeslut
om grundskolan bör alltså vara vägledande
också när det gäller att utforma
de gymnasiala skolorna religionsundervisning.
Det hette där: »Kunskap om
kristendom är nödvändig för föreståelsen
av västerlandets kultur- och samhällsliv,
såväl i gångna tider som i nutiden.
Skolans religionsundervisning
måste därför i vår kulturmiljö i första
hand vara en undervisning om kristendomen:
de bibliska skrifternas innehåll,
kristendomens historia och samfundsformer
samt kristen trosuppfattning
och etik.»

I anledning av vår motion har särskilda
utskottet uttalat: »I gymnasiets
och fackskolans religionsundervisning
bör givetvis kristendomen enligt utskottets
mening få en plats som svarar mot
dess i jämförelse med andra religioner
dominerande ställning i vår kulturmiljö.
»

Det är enligt min mening viktigt att
detta fastslås av riksdagen, eftersom
vissa vaga formuleringar i gymnasieutredningens
betänkande och i propositionen
framkallat en viss undran. Härtill
kommer att ett par experter enligt
en uppgift i en kvällstidning på skolöverstyrelsens
uppdrag utarbetat förslag
till kursplaner för detta ämne. Enligt
dessa förslag skulle kursplanen uppdelas
på en fjärdedel allmänna moralproblem,
en fjärdedel religionshistoria,
en fjärdedel kristendomskunskap och
en fjärdedel livsåskådningsfrågor.

Även med utskottets framhållande av
att man bör undvika en kvantitativ uppdelning
av undervisningen måste givetvis
vid kursplanernas utarbetande och
vid läroböckernas uppläggning större
hänsyn tas till utskottets klara uttalande
i denna fråga. Ur denna synpunkt
synes det mig också litet egendomligt att

Torsdagen den 10 december 1964

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skolöverstyrelsen innan utskottets skrivning
iir klar och innan riksdagen fattat
beslut ger bestämda direktiv för kursplaneuppläggningen
för ett ämne som
detta. För en rätt förståelse av det kristna
inslaget i litteratur, konst, samfundsliv
och livsföring är en sådan undervisning
enligt min mening nödvändig.

Något förslag till kursplaner har tyvärr
inte presenterats utöver gymnasieutredningens.
Till vår tidigare nämnda
motion har fogats ett förslag till
kursplaner som i rätt stor utsträckning
bygger på gymnasieutredningens betänkande
men som också tar hänsyn till
de av mig här framförda synpunkterna.

Det är synnerligen värdefullt att ämnet
religionskunskap av departementschefen
föreslagits infört på samtliga linjer
i gymnasiet liksom på fackskolans
samtliga tre linjer. Detta är helt i överensstämmelse
med vår grundinställning
— som vi från kristna gruppens sida
framförde redan till utredningen — att
denna religionsorientering bör ges åt
alla studerande i de gymnasiala skolorna.

Departementschefen gör på s. 288 i
propositionen ett uttalande om livsåskådningsproblemens
behandling, som
antyder att ett närmande till fackskoleutredningens
uppfattning kan vara berättigat.
Härtill skulle jag vilja säga att
livsåskådningsfrågorna i gymnasiet ju
i stor utsträckning kommer att föras
fram också inom andra ämnen, främst
filosofien, varför tonvikten — såsom
framhålles i utskottsutlåtandet — bör
ligga på kristendomskunskapen. Vi är
helt införstådda med att en någorlunda
fyllig orientering också skall ges om
de viktigare främmande religionerna.

Vad beträffar fackskolans undervisning,
som har samma timtal som gymnasiets
tekniska och ekonomiska linjer,
så bör denna i stort sett kunna utformas
i likhet med uppläggningen för dessa
båda linjer.

I fråga om lärarutbildningen för ämnet
hade vi i vår målsättningsmotion

med anledning av departementschefens
uttalande, att en förändrad sådan utbildning
kunde tänkas och att även de
humanistiska fakulteterna härvid kunde
engageras, givit uttryck åt den meningen,
att huvudansvaret för ifrågavarande
lärarutbildning också i framtiden
bör ligga hos de teologiska fakulteterna.

Utskottet har i anledning av utredningen
»1960 års lärarutbildningssakkunniga»
inte ansett sig nu böra ta ställning
vare sig till departementschefens
funderingar eller till motionärernas yrkande
att huvudansvaret för lärarutbildningen
skulle kvarbli hos de teologiska
fakulteterna. Frågan kommer alltså
tillbaka. Men i sak kan jag inte finna
annat än att motionärernas uppfattning
är den riktiga.

Som namn för ämnet har departementschefen
för de gymnasiala skolorna
föreslagit »religionskunskap» och sålunda
inte accepterat skolöverstyrelsens
förslag »livsåskådnings- och religionskunskap».
I vår tidigare nämnda målsättningsmotion
har vi inte tagit ställning
till ämnets namn, men enskilda
motionärer har föreslagit dels namnet
»kristendomskunskap», i likhet med vad
förhållandet är i grundskolan, dels
»kristendoms- och religionskunskap»,
därmed anslutande till ämnets delvis
nya inriktning. Själv sympatiserar jag
med det sistnämnda förslaget och yrkar
bifall till motionen II: 1056.

När det gäller timtilldelningen för
ämnet har jag tidigare uttalat min tillfredsställelse
över att ämnet föreslås infört
på samtliga linjer. Departementschefens
förslag innebär ju också en viss utökning
i förhållande till gymnasieutredningens
förslag; i detta avseende har
departementschefen anslutit sig till vad
reservanterna inom gymnasieutredningen
föreslagit.

Även om målsättningen för skolorna
och kursplaneuppläggningen är det viktigaste
måste också timtilldelningen vara
sådan, att möjlighet ges att behandla
det utökade stoffet.

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Man kan inte bortse från att den under
hösten 1963 företagna namninsamlingen
med dess över 2,1 miljoner undertecknare
var en kraftig opinionsyttring
för svenska folkets trots allt positiva
inställning till religionsundervisningen
i allmänhet och kristendomsundervisningen
i synnerhet. Jag kan i
anslutning härtill nämna att den mängd
av brev och upprop från organisationer
och enskilda som under de senaste veckorna
kommit till riksdagens kristna
grupp — det torde röra sig om betydligt
mer än tusentalet undertecknare —
också måste tolkas som ett uttryck för
denna positiva inställning till ämnet
inom stora läger av vårt folk.

Från vissa håll har man kritiserat
namninsamlingen och menat att undertecknarna
säkerligen inte så mycket satt
sig in i frågan. Och det kan väl vara
riktigt att det för gemene man måste
vara väldigt svårt att ta direkt ställning
till exempelvis timtilldelningen på olika
linjer. Men den positiva inställningen
hos denna väldiga medborgargrupp till
kristendomsundervisningen i ifrågavarande
.skolor går i alla fall inte att komma
ifrån. Den undersökning av namninsamlingsresultatet
som sedermera
gjorts av statsvetenskapliga och sociologiska
institutionerna vid Göteborgs
universitet — bl. a. av professor Westerståhl
— i samarbete med SIFO har
faktiskt redovisat ganska märkliga resultat.

Professor Westerståhl säger att SIFOundersökningen
klargjort att 81 procent
av folket vill ha lika mycket eller mera
utrymme för kristendomsämnet på gymnasiet
än nu. Motsvarande siffra för
namninsamlingen var enligt professor
Westerståhl 76 procent.

Vad man än från olika utgångspunkter
kan läsa ut ur namninsamlingen och
dess efterundersökning, så måste man
väl godta professor Westerståhls uttalande,
att »det förefaller rimligast att i
första hand tolka stödet åt namninsamlingen
som ett uttryck för en allmänt

positiv inställning till kristen tro och
värdet av kristendomsundervisningen».

Man vill gärna tillägga att det måste
vara ett samhällsintresse att det ges en
objektiv kunskap om en livsåskådning
som är föremål för så stort intresse hos
en så stark majoritet av vårt folk. Att
efter en opinionsyttring sådan som denna
försöka göra om vår religionsundervisning
till — för att använda ett uttryck
av en ämnesexpert — ett »helt
annat ämne med begränsat utrymme för
undervisning om kristendom» — det kan
statsmakterna helt enkelt inte med bibehållen
aktning för demokratiska spelregler
låta ske. Jag vill därför hoppas
att de mörka spådomar som från många
håll gjorts beträffande ämnets inriktning
och uppläggning inte skall besannas i de
planer som ecklesiastikministern till
sist kommer att signera — detta allra
minst efter ecklesiastikministerns deklaration
här i dag att någon avkristningstanke
absolut inte varit sammankopplad
med målsättningen för detta
ämne.

Vad sedan beträffar namninsamlingens
krav på timtilldelning, 5 + 5 + 5 +
2 + 2, skulle jag för min del naturligtvis
gärna ha sett att detta krav kunnat
tillgodoses. Redan på tidigt stadium
förstod jag emellertid att det inte skulle
gå att få tillräckligt stöd härför. Den
motion som framför detta krav har också
måst föreslå ett ökat sammanlagt
veckotimtal.

När man begär utökat timtal för något
ämne måste man också säga varifrån
timmarna skall tagas. Vi har ju alla ansvar
för reformen i dess helhet. I den
motion, nr 1065 i andra kammaren, som
väckts av representanter från tre olika
partier, har vi därför föreslagit en veckotimtilldelning
av 4 + 4 + 4 + 2 + 2.
ökningen har vi föreslagit skall tas på
de humanistiska och samhällsvetenskapliga
linjerna med en halv timme från
»timmar till förfogande» och med en
halv timme från »samhällskunskap»
samt på den naturvetenskapliga linjen

Torsdagen den 10 december 1904

Nr 40

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

med en timme från »timmar till förfogande»
och en timme från »filosofi».
Detta senare ämne erhåller tillsammans
med psykologien ändå en fördubbling
av timtalet, jämfört med nuvarande reallinje.

Som vi framhållit i motionen innebär
propositionens förslag två veckotimmar
för tre fjärdedelar av det nya
gymnasiets elever och tre veckotimmar
för en fjärdedel av eleverna. Att denna
timtilldelning skulle möjliggöra »en
mycket tillfredsställande behandling av
bl. a. livsåskådningsfrågorna», torde
inte kunna sakligt bevisas.

Jag yrkar alltså, herr talman, i denna
fråga bifall till motion nr 1065 i denna
kammare, i vilken hemställes att religionskunskapsämnet
skall få en veckotimtilldelning
av fyra veckotimmar på
var och en av de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga
linjerna i gymnasiet samt på övriga
linjer av gymnasiet och fackskolan en
tilldelning i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag.

Till sist ber jag, herr talman, att få
säga några ord om de gemensamma samlingar
som enligt utredningen och propositionens
förslag skall ersätta de nuvarande
morgonsamlingarna och främst
vara avsedda för information. Inga mera
detaljerade anvisningar för skolledarna
är avsedda att utfärdas, men enligt
ecklesiastikministern skall inga ämnen
vara uteslutna från samlingarna, således
inte heller ämnen av etisk och religiös
art.

Vi reservanter anser att dessa samlingar
bör anordnas så, att de kan skapa
en känsla av inre samling och gemenskap
och därför utgöra en ersättning
för de nuvarande morgonsamlingarna.
Liksom dessa bör de gemensamma samlingarna
kunna uppta föredrag och anföranden
i anslutning till religiösa och
andra högtider, minnesdagar av allmän
eller lokal natur, musikframföranden
etc., och sålunda anknyta till traditionen
i svensk skola. Viss regelbundenhet

bör prägla samlingarna, som med fördel
kan förläggas till förra delen av
skoldagen. De morgonsamlingar med rik
variation som nu prövas i grundskolan
bör kunna ge goda uppslag också för
de gymnasiala skolorna. Dessa samlingar
bör i den män det är möjligt anordnas
så, att varje elev kan deltaga däri minst
halva antalet veckodagar. Att — som
det är uttryckt i motionen — ålägga
skolorna denna regelbundenhet torde
inte vara möjligt med hänsyn till bl. a.
lokalförhållanden, vilket jag också har
framhållit i utskottet.

Möjligheten att låta elevorganisationer
anordna frivilliga morgonandakter
i skolan tycker jag är självklar och den
ligger dessutom vid sidan av denna
fråga.

Åtskilligt i utskottets skrivning täcker
våra önskemål. Men en svårighet måste
enligt min mening ecklesiastikministerns
uttalanden på sid. 373 i propositionen
skapa. På denna punkt kan jag
helt instämma i vad utskottets vice ordförande,
herr Källstad, tidigare har anfört.

Det sägs i propositionen att den gemensamma
samlingen bör utformas så,
att den »varken genom sitt innehåll eller
sin utformning strider mot vad som
är förenligt med vissa elevers religiösa
uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor
över huvud». Som kravet
är formulerat kan det enligt min mening
inte uppfyllas, eftersom det torde
vara ytterst svårt, om inte omöjligt att
anordna en samling med det skisserade
innehållet, vare sig kristet eller icke
kristet, utan att man riskerar att slöta
någon elev.

Skollagens möjligheter till befrielse i
visst fall från en samling i grundskolan
bör under alla förhållanden föreligga
även för de gymnasiala skolornas del.
Eftersom skolan skall fostra sina elever
till tolerans och förståelse för oliktänkande,
måste man väl också i gymnasiet
kunna anordna dylika samlingar enligt
de av oss skisserade linjerna, alltså i

4 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr bO

Nr 40

Torsdagen den 10 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

likhet med grundskolan få fram den variation
och förnyelse som väl alla betecknar
som önskvärd.

Med denna motivering, herr talman,
yrkar jag bifall till reservation nr 19
vid punkt 44.

Jag ansluter mig alltså, herr talman,
i stort till utskottets förslag, men hänvisar
till de yrkanden jag ställt och den
argumentering jag fört. Med den allmänna
målsättningen för det nya gymnasiet,
som särskilda utskottet klargjort
och som i dag så kraftigt understrukits,
och med den kursplaneinriktning främst
för religionskunskapens del som jag här
sökt skissera och som jag hoppas skall
vinna förståelse, så tror jag att denna
skolreform skall lända vår svenska ungdom
till gagn och därmed också hela
vårt land och folk.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 372, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
4:o), 11 :o), 16:o) och 17:o) lagen den

26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt, till den del propositionen
icke av riksdagen tidigare slutligt
behandlats, dels ock Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och
17:o) samma lag;

från andra lagutskottet:

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård; samt

från tredje lagutskottet:

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal indelning
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 371, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag
m. in., dels i ämnet väckta
motioner.

§ 9

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Spångberg
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående behandlingen
av vapenfria värnpliktiga.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem:

Sune K. Johansson

Fredagen den 11 december 1904

Nr 10

Fredagen den 11 december

Kl. 11.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1964 den 11 december sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått
i uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte
suppleanter för dessa fullmäktige, för
anställande av val av en suppleant för
en fullmäktig i riksbanken under återstående
delen av valperioden 1963—
1966 efter herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson, som avlidit; och befanns efter
valförättningens slut ha blivit utsedd
till

suppleant för herr Persson, Ragnar
Valdemar,

under återstående delen av valperioden
1963—1966:
herr Gustafsson, Hans
Lennart, ledamot av
andra kammaren ... med 44 röster.

Gust. Elofsson G. Ivar Virgin
O. Malmborg Ingemund Bengtsson

År 1964 den 11 december sammanträdde
de valmän, som av kamrarna
fått i uppdrag att utse fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret jämte
suppleanter för dessa fullmäktige, för
anställande av val av en suppleant för
en fullmäktig i riksgäldskontoret efter
herr Hans Lennart Gustafsson, som den
9 december 1964 erhållit entledigande
från sitt uppdrag att vara suppleant för
herr Axel Gustav Birger Andersson i
dennes egenskap av fullmäktig i riksgäldskontoret;
och befanns efter valförrättningens
slut ha blivit utsedd till
suppleant för herr Andersson, A. G. B.,
under återstående delen av valperioden
1962—1965:

herr Svanberg, Uno

Ingvar, ledamot av

andra kammaren . . med 44 röster.

Gust. Elofsson G. Ivar Virgin
O. Malmborg Ingemund Bengtsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de verkställda valen.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde kommer att utan
middagspaus fortsättas till omkring kl.
18.00. Om överläggningen rörande gymnasiereformen
ej hinner slutföras dessförinnan
kommer ärendet att återupptagas
till behandling omedelbart efter
den frågestund, som inleder kammarens
till tisdagen den 15 december kl. 10.00
utsatta arbetsplenum. Sedan samtliga
beslutsärenden på tisdagens föredragningslista
behandlats lämnas ett stort
antal interpellationssvar. Det är icke
uteslutet att tisdagens sammanträde
måste fortsättas på kvällen.

§ 3

Reformering av de gymnasiala skolorna
m. m. (forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande särskilda
utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
reformering av de gymnasiala

100 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skolorna m. in. jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Det förestående riksdagsbeslutet
är det tredje stora skolbeslutet
på tre år. Det kommer att beröra
större delen av ungdomsgrupperna på
det gymnasiala åldersstadiet. Det hade
ur många synpunkter varit en fördel
att nu i ett sammanhang få ta ställning
även till den framtida yrkesutbildningen
för dessa ungdomsgrupper. Man hade
då haft bättre försättningar att planlägga
en integrerad gymnasial ungdomsskola,
som ju är målsättningen för reformen.
Yrkesutbildningen utreds emellertid
för närvarande, varför ett resonemang
om yrkesskolans infogande i
det gymnasiala skolsystemet utöver vad
som har sagts i utskottsutlåtandet ter
sig föga fruktbart. Beslutet om det nya
gymnasiet och fackskolan ger en ram
för och fastlägger dessutom betydelsefulla
principer för yrkesutbildningens
framtida utformning.

Ur yrkesutbildningens synpunkt är
det värt att notera, att statsbidraget till
denna utbildning genom det förestående
beslutet fått en välbehövlig höjning.
Enhetligheten i statsbidraget är att hälsa
med tillfredsställelse även ur administrativ
synpunkt.

De ekonomiska konsekvenserna av redan
fattade och kommande beslut beträffande
grundskolan, de gymnasiala
skolorna och vuxenutbildningen kommer
att bli mycket stora. För vissa kommuner
synes skolkostnaderna bli en
mycket tung börda, kanske alltför tung.
Variationerna i kommunernas skolkostnader
måste därför hållas inom snäva
gränser. Många förhållanden, bl. a. rörligheten
på arbetsmarknaden, skatteunderlag
m. in., talar för att staten mer
än hittills måste utjämna de kommunala
skolkostnaderna.

Driftkostnaderna utgör en sida av
kostnadsproblemet som måste följas med
särskilt stor uppmärksamhet. Det förefaller
mig troligt att av driftkostnaderna
stiger andra kostnader mera än
lärarlönerna. Den förutsatta status quoprincipen
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun kan då inte upprätthållas
med det föreslagna systemet
för statsbidrag till driftkostnaderna.

Utbildningstrycket från elever och
målsmän, samhällets och individernas
behov av omskolning och vidareutbildning,
tror jag kommer att bli så stort,
att vi får större byggnadsbehov än vad
vi i dag planerar för. Särskilda pedagogiska
anordningar torde också bli
nödvändiga för att i någon mån kompensera
bl. a. lärarbristen och tillgodose
kravet på utbildningsstandard. Jag
skulle förmoda att vi alla utgår ifrån
att utbildningsstandarden i framtiden
kommer att stiga. Kostnaderna härför
får inte övervältras på kommunerna.

En viktig fråga är rekryteringen till
den gymnasiala utbildningen. Hittills
har elevernas sociala bakgrund och
hemmens studietraditioner visat sig ha
inte så liten betydelse för ungdomarnas
studieambitioner. Avståndet till studieorten
har i synnerhet tidigare haft
stor betydelse för ungdomarnas studiebenägenhet
och för studievalet. Departementschefen
uttalar i propositionen
att fjolårets riksdagsbeslut om ett
förbättrat studiestöd kommer att utjämna
utbildningsklyftorna. Sannolikt har
studiestödsreformen stor betydelse härvidlag,
men jag vill understryka att studiestödet
ännu är otillräckligt för att
exempelvis neutralisera ekonomiska
och geografiska hinder för en riktig och
rättvis rekrytering till de gymnasiala
skolorna. Vissa elever, i många fall de
som bäst behöver studiestödet, fick
t. o. in. en försämring genom studiestödsreformen.
En höjning av studiestödet
är således även från nyssnämnda
utgångspunkt mycket angelägen.

Av de många reservationerna i det

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40

101

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

föreliggande utskottsutlåtandet skulle
man kunna frestas tro, att gymnasiereformen
beslutas av en mycket splittrad
riksdag. Jag delar den uppfattning
som uttrycktes av åtskilliga talare under
gårdagen, att så inte är fallet. Det
är högerpartiet som står för de flesta
reservationerna; det har högerrepresentanterna
också själva understrukit. Högern
har i fråga om denna reform liksom
i fråga om studiestödet och grundskolereformen
gått en egen väg. Jag vill
påpeka att jag inte säger att högern
har ställt sig vid sidan av reformen.
Jag skulle tro att det inte är fel att
säga, att denna egna väg som högern
går är ett uttryck för högerns konservativa
syn på utbildningsfrågorna i vårt
samhälle. Den omfattas emellertid av
en så förhållandevis liten del av riksdagen
att — såvitt man nu kan bedöma
— de allra flesta besluten kommer att
fattas med mycket stor majoritet, vilket
också skedde i fråga om studiestödet
och grundskolan.

På en inte oviktig punkt har utskottet
delat sig, nämligen när det gäller utformningen
av de gemensamma samlingarna.
Den frågan har redan behandlats
av många talare från denna talarstol,
och den kommer att ytterligare
behandlas av andra talare från vårt håll.
Jag skall därför inte gå in på det ämnet
i annan mån än att fästa uppmärksamheten
på det förhållandet, att skiljelinjen
går i utskottet och kanske även
här i riksdagen mellan socialistiska och
icke socialistiska partier. Jag kan inte
undgå att ställa mig frågan, om detta
på ett någorlunda riktigt sätt återspeglar
åsiktsläget i vårt land. Personligen
tror jag inte att så är förhållandet. Jag
har fått åtskilliga uttalanden bl. a. från
socialdemokrater, som lett mig fram
till slutsatsen, att den övervägande delen
av vårt folk har den uppfattning
som de icke-socialistiska reservanterna
företräder i utskottets utlåtande.

Propositionens och utskottsmajoritetens
förslag innebär att någon enstaka

elev kan förhindra eu religiös utformning
av en allmän samling. Att ingen av
religiösa skäl på grund av en i princip
obligatorisk anslutning till samlingarna
tvingas att deltaga i dem utan
bör få befrielse, är enligt min mening
en självklarhet. Det är i överensstämmelse
med religionsfriheten och
dessutom med skolans målsättning efter
vad jag kan förstå. Gemensamma samlingar
bör exempelvis kunna anknytas
till religiösa högtider och utformas med
kristet religiöst innehåll. Det synes mig
på ett naturligt sätt överensstämma med
departementschefens uttalande att de
värderingar, som vår kultur vilar på,
integreras i undervisningen och i skolarbetet.

De gemensamma samlingarna kan ha
skiftande utformning och syften. Ett av
dem måste anses vara att samlingarna
ger plats för kulturyttringar inom skolan
och att de speglar inte minst vår
egen kultur, vari kristendomen intar en
väsentlig plats. Utskottsmajoritetens argumentering
anser jag därför vara inkonsekvent
och i varje fall för mig svårförståelig.

Det är många ämnen som trängs om
utrymmet på gymnasiets läroplan. Utskottet
har avstyrkt samtliga motioner
om utökning av timantalet för olika ämnen
och anslutit sig till propositionens
avvägning av timantalet. Personligen
har jag sympatier för en ökning av timantalet
för gymnastiken. När man emellertid
skall göra en avvägning av varifrån
tiden skall tas, möter svårigheter.
Motionen om en ökning av timantalet
för gymnastiken har inte vunnit något
gehör i särskilda utskottet, och jag har
förståelse för detta med tanke på det
ämne från vilket motionerna föreslår att
tiden skall tas, nämligen från religionsämnet.
Riksdagen har tidigare i år bifallit
en motion från vårt håll om en
utredning syftande till en kraftig stimulans
för ungdomsidrott och friluftsliv.
Inte minst ur ungdomsvårdande och
fostrande synpunkter är det nödvän -

102 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m.

digt att intressera ungdomen även under
skolans fritid för fysiska övningar,
lekar och tävlingar. Jag vill uttrycka
en förhoppning om att utredningen
snart tillsättes och kommer med förslag
i detta avseende.

När riksdagen 1962 efter många års
utredande och försöksverksamhet beslutade
om grundskolan, skedde det i
förhållandevis stor enighet i fråga om
såväl de grundläggande principerna som
riktlinjerna rörande den praktiska utformningen.
Redan kan vi skönja att
grundskolan inte blir vad vi trodde för
två år sedan. Jag vill i det här sammanhanget
inte försöka att uttala någon värdering
om vad skolberedningen och
riksdagen trodde om grundskolans utformning
och de utvecklingslinjer den
för närvarande är inne på. Utvecklingen
korrigerar planerna. Det är bara att
konstatera detta faktum. Jag tror också
att vi i framtiden kommer att få
tillfälle att konstatera, att utvecklingen
kommer att korrigera våra planer och
beslut i fråga om utbildningen på det
gymnasiala åldersstadiet.

Inför det förestående riksdagsbeslutet
kan det därför vara anledning att
erinra om föränderligheten i skolvärlden
och osäkerheten på detta område
när det gäller utvecklingslinjerna. Vi
lever sannerligen i ett föränderligt och
dynamiskt samhälle. Skolan är i högsta
grad berörd av förändringarna i samhället.
Utbildningen har enligt min mening
alltmera kommit att inta platsen som
den mest dynamiska kraften i vår samhällsutveckling,
i fråga om såväl standardutvecklingen
i allmänhet som den
individuella anpassningen till nya situationer
av de mest skilda slag. För individen
ger utbildningen som regel
större trygghet i anställningen, den ger
större valfrihet till en ökad sysselsättning
och är dessutom rent allmänt den
rationella kommunikationen till idéer
och erfarenhet i hela vår värld.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de yrkanden som tidigare profes -

sor Wahlund har framfört i detta ärende.

Därefter anförde:

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! I gårdagens debatt liksom
i presskommentarerna i dag diskuteras
graden av enighet respektive
splittring när det gäller huvudlinjerna
i den reform som vi i dag behandlar.

Hur man skall bedöma denna fråga
beror helt på från vilka utgångspunkter
man ser den. Ser man den utifrån t. ex.
med utgångspunkt i den västtyska debatten
i samma ämne, finner man att
den relativa enigheten i vårt land är
påfallande. I Västtyskland diskuteras
ännu frågorna om begåvningsreserven
och inte bara — som det talades om
här i går — kvantitet och kvalitet, utan
där talas även om kvalitet och egalitet,
d. v. s. man ser en utjämning, en likriktning
som ett hot. Där uppträder, förefaller
det, den gamla skolans — latinskolans
— talesmän med en auktoritet
som de får genom att universitetsvärlden
i allmänhet tycks stå bakom
dem.

Om man jämför dessa debatter — de
har sin motsvarighet också i England
— med vad vi har hört t. ex. från högerns
sida i denna kammare, är det i
alla fall förhållandevis måttliga avvikelser
det rör sig om. Däremot är det
ett annat drag i den debatt som vi har
varit med om, som kommit till synes
och som jag tror att mer än en har något
reagerat inför — herr Heckscher
berörde den i går i några ironiska vändningar
— och det är det ständiga talet
om »avnämare». Det finns ett drag av
krasshet i det sätt varpå man har resonerat
i dessa ting. Det kan lätt få
utseende av att det här gäller framställning
av en produkt som skall passa
näringslivet och samhällsorganen.
Man håller på att färdigställa eu produkt
som skall ha ett visst utseende och

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40

io:s

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

vara konstruerad på ett visst sätt. Detta
drag av krasshet ger inte rättvisa åt
de ideologiska drag som också finns i
den reform som vi nu sysselsätter oss
med.

.lag vill bara — utan att gå djupare in
på saken — nämna att det är åtminstone
tre dylika drag som går utöver den
direkta och omedelbara nyttan. Det första
är det som sammanhänger med det
missbrukade ordet demokratisering. Det
är ju ändå här fråga om tillgodoseende
av ett rättvisekrav. Jag tror att den som
liksom jag har talat med många människor
i vuxen ålder i min egen generation,
som hade önskat sig en hyggligare
utbildning, har märkt den djupa
bitterhet som ofta finns hos dessa människor
på grund av att yttre omständigheter
har hindrat dem från att få denna
utbildning. Gymnasieutredningen
bär påvisat vilken betydande roll föräldrabakgrunden
här spelar. Det är ett
rättvise- för att inte säga rättfärdighetskrav
som nu blir tillfredsställt.

Det andra draget är den tekniska och
merkantila accent som vår utbildning
nu får. Också det kan verka mycket
krasst. Här gäller det alltså att hålla
vår position bland världens länder i fråga
om den teknologiska standarden. Men
jag föreställer mig att särskilt många
unga människor i dag inte bara ser
det som ett nationellt egoistiskt intresse
utan också så, att endast om vi kan
hålla denna standard har vi möjlighet
till en insats ute i världen. Det är just
behovet av människor med naturvetenskaplig
utbildning som de s. k. u-länderna
ropar efter, och här öppnar sig
nya perspektiv som jag tror inspirerar
många av oss, nämligen att vår egen
höga teknologiska standard kan i lämpliga
former komma dessa länder till
godo.

Slutligen — och det är det tredje
draget — är det också viktigt att de
gymnasiala skolorna över hela linjen
innehåller så mycket av utbildning till
att vara människa. De samhälls- och i

övrigt orienterande ämnen som finns
har dock fått en förhållandevis god
plats, vilket ger våra ungdomar möjlighet
att inte bara bli fackinställda. Måhända
har det draget undanskymts i
debatten.

I det sammanhanget vill jag också
beröra ett ord som det också ironiserades
över i går, nämligen ordet »integration».
Det är ett av de pedagogikens
nya ord som vandrat från gymnasieutredningen
över till utskottsutlåtandet.
För att förstå innebörden av
ordet integration bör man erinra sig,
att alla ämnesuppdelningar egentligen
innebär ett våldförande på verkligheten.
Verkligheten är inte indelad i ämnen.
När man ser hur forskarna arbetar
i dag finner man hur de oupphörligt
måste genombryta ämnesgränserna. En
skildring av någon av våra nobelpristagares
arbete inom det naturvetenskapliga
området innehåller ständigt erinringar
om hur man arbetat med forskarlag
sammansatta av personer från olika
ämnesområden. För att bara ta ett
område som är mig själv en smula förtroget
vill jag näinna t. ex. utforskandet
av Dödahavsrullarna, där en rad
specialister från de mest skilda ämnesområden
har samarbetat inklusive naturvetenskapligt
skolade personer när
det gäller bestämmandet av ålder in. m.
på de funna dokumenten.

Integrationen betyder alltså att man
närmar sig verkligheten och vill studera
ett visst område utan att behöva
använda det grovmaskiga nät som den
vanliga ämnesindelningen innebär. Så
långt ifrån att vara någon egendomlighet
innebär alltså en integrerad undervisning
att man närmar sig verkligheten.

Här måste man emellertid erinra sig
att de lärare som skall under årtionden
stå för det praktiska arbetet i den nya
skolan ju har utbildats under helt andra
förhållanden, och därför finns det
alla skäl att vara måttligt munter i sina
utopiska funderingar. Det kommer att

104 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ta lång tid, även om man räknar med
omskolningskurser.

Innan jag anför något om de gymnasiala
skolorna är det emellertid, herr
talman, ändå angeläget att få säga något
om en skolform som gång på gång
skymtat såväl i fackskoleutredningen
som i propositionen och utskottsutlåtandet
men ännu ej i debatten, nämligen
folkhögskolan. Det framhålls att folkhögskolan
kan komma i en krissituation.
Det antyds också att den kan vara
ett värdefullt alternativ till den sociala
studievägen i fackskolan. Det sägs att
man kan tillskapa vissa speciella kurser,
till och med sådana på akademisk
nivå. Men över huvud taget talar alla
de dokument som i dag ligger på vårt
bord om den osäkerhet man känner inför
framtiden. Denna oro och osäkerhet
delas i hög grad av folkhögskolans representanter.
Oron tar sig också etl
mycket konkret uttryck i propositionen,
när departementschefen talar om åt!
man inte utan vidare kan räkna med
statsbidrag när man upprättar folkhögskolor.
Det är alltså en stilla varning
mot upprättandet av nya folkhögskolor.
Tydligare kan man inte uttrycka
att man faktiskt är orolig för hela
skolformen.

Det kan hända att folkhögskolan får
uppleva ett sista uppflammande av aktivitet
när utbildnings-driven under de
närmaste åren sätter in, men därefter
— skall vi gissningsvis säga omkring
1970 — finns det all anledning att tro
att krisen på allvar gör sig gällande.
Jag tillåter mig att vädja till ecklesiastikministern
att i god tid, innan denna
kris blir akut, antingen tillsätta en
parlamentarisk utredning eller en arbetsgrupp
inom departementet, som tar
upp hela frågan om den svenska folkhögskolan
till allvarlig prövning och
söker finna långsiktiga lösningar. Jag
tror inte att man bara kan lita till uppfinningsrikedomen
hos folkhögskolan
själv i fråga om att finna nya möjligheter.

Folkhögskolan är en oerhört intressant,
internationellt uppmärksammad,
nordisk skapelse. Jag tror det är angeläget
att den får vara med i framtidens
svenska uthildningssamhälle.

Fn möjlighet som redan är prövad, om
än i mindre skala, är anknytningen till
studieförbunden. En integration mellan
det framtida studiearbetet och folkhögskolorna
kräver en viss omdaning av
statsbidragsbestämmelser och annat,
men detta kan i alla fall vara en av
vägarna.

Vidare något om diskussionen kring
religionskunskapen. Personligen tycker
jag att man här successivt har kommit
fram till allt bättre lösningar. Om
jag följer frågans väg från gymnasieutredningen
och fackskoleutredningen
fram till propositionen och vidare till
utskottet, så tycker jag mig se att man
till slut har lyckats få samskrivningar
och hänsynstaganden i skilda riktningar
som vi allmänt borde kunna godta. Man
har diskuterat — självfallet — den stora
namninsamlingen, och man har frågat
sig: Vad är den egentligen värd?
Hör den till den här debatten eller är
den ett mindre demokratiskt företag,
som i stället har generat hela den sakliga
debatten om religionskunskapsämnet?
Den lösning vi nu har fått innebär
ett betydande hänsynstagande till
namninsamlingens önskemål. Det gäller
framför allt timtalet.

En och annan kan i likhet med högerreservanterna
resa frågan: Vad är
det att komma med i jämförelse med
de 5 timmar som begärdes från namninsamlingens
sida, när propositionen föreslår
3, 3, 2, 2 och 2 timmar på de
fem linjerna? Jag behöver inte nämna
de diskussioner som här har förts. En
sammanlagd höjning från sammanlagt
614 timmar till 12 timmar är dock ett
betydande tillskott. Det har emellertid
förefallit mig egendomligt, att man först
tackar myndigheterna och de beredande
organen för att de så pass långt
har tillmötesgått den kristna opinio -

Fredagen den 11 december 19(54

Nr 40

105

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

nen — för att därefter hämta andan
en stund och förklara att det ändå är
fullkomligt otillräckligt. Jag kan i alla
fall till nöds förstå högerreservationen,
som alltså helt följer namninsamlingens
förslag. Däremot har jag svårare
att följa de reservanter som önskar en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning av möjligheterna att utöka
timantalet. Kungl. Maj:t har ju i propositionen
behandlat den frågan och kommit
till slutsatsen att det inte finns
större möjligheter på denna punkt. Jag
kan mycket väl tänka mig att vi kan
återkomma i framtiden, när vi har vunnit
erfarenheter, men att uppmana samma
Kungl. Maj:t som nu har avgivit
ett förslag på denna punkt att föranstalta
om ytterligare prövning av frågan
om timantalet förefaller mig ändå sällsynt
orealistiskt. Det är ju bara ett
bevis på att man ej funnit en lösning
på frågan, varifrån timmarna skall tas.

Ilar man då vunnit något och har
man vunnit tillräckligt ur deras synpunkt,
som varit engagerade i namninsamlingen?
Jag tillhör dem som från
början varnade för att i namninsamlingen
fastställa ett bestämt timtal. Jag
vet att samma varning har uttalats från
andra håll inom riksdagens kristna
grupp. Det var ett missgrepp när man
i namninsamlingen krävde ett bestämt
timantal, eftersom man vid den tidpunkten
inte kunde ange varifrån timmarna
skulle tas. De som inte inser
att den lösning som nu föreslås vittnar
om att namninsamlingen givit ett hyggligt
resultat tycker jag visar ringa kännedom
om de former under vilka man
arbetar i det svenska samhället. I t. ex.
fackliga sammanhang är vi vana vid
att man framställer ett yrkande och efter
förhandlingar så småningom kommer
fram till ett resultat som ingen part
från början har tänkt sig. Det är ett
talesätt att när alla är missnöjda och
ingen helt har fått igenom sitt förslag
har det blivit en god lösning. Förhandlare
kan ha begärt 15 procent. De har
4*—Andra kammarens protokoll 1964.

fått 6 eller 7 procent och ändå ansett
att de uppnått ett hyggligt resultat. De
som arbetat med namninsamlingen kan,
anser jag, känna tillfredsställelse över
att deras aktion dock lett till ett gott
slutresultat.

Det har vidare sagts, att den höjning
av timtalet som gjorts sammanhänger
med rent sakliga skäl och inte
är ett resultat av namninsamlingen. Jag
tycker nu att det är en strid om påvens
skägg. Har opinionsyttringen riktat
uppmärksamheten på vissa sakliga
skäl har den därmed åstadkommit vad
den avsett. Att särskilja i vad mån det
är denna opinionsyttring som inverkat
eller om de sakliga skälen varit avgörande
lär knappast vara möjligt.

Det är också mycket signifikativt att
den kristna pressen — och av allt att
döma större delen av den kristna opinionen
— i dag är beredd att godta timantalet.
Jag läser mig till detta av de
kommentarer till dessa frågor som finns
i Svensk Veckotidning, Svenska Missionsförbundets
organ, av vilka det
förefaller som om man accepterat timtalet.
Än mera symptomatiskt är det
emellertid att den övriga samfundspressen
i allmänhet under den senaste
månaden endast föga diskuterat timtalet
och desto mera skolans målsättning
och ämnets inriktning. Däri ligger ett
indirekt erkännande av att timtalsfrågan
inte står i fokus på samma sätt
som tidigare och att man inte föreställer
sig att det timtal, som föreslås i
propositionen och nu i utskottsutlåtandet,
väsentligen kan komma att ökas.
Detta är ett väsentligt framsteg, det
antyder att hela denna fråga, som
höll på att bli infekterad inte minst
genom det sätt varpå KDS i valrörelsen
spelade ut namninsamlingen, i stället
kan bli till en inspirationskälla då
det gäller att visa liur en fråga kan
lösas i det relativa samförståndets tecken.

Sedan något om objektivitet och religionsfrihet.
Vi godtar numera allmänt
Xr 40

106 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

båda dessa ord. Men det är viktigt att
det inte endast blir fråga om en »lip
service», en läpparnas bekännelse. Det
saknas inte tendenser härtill. Framför
allt beträffande gymnasiet är det emellertid
av vikt att inse, att här om någonsin
kan objektiviteten, viljan att
låta skilda meningar komma till tals,
vara en stor tillgång. Jag vill understryka
— inte minst med tanke på att
redan i min generation fanns det en
och annan gymnasielärare som bedrev
en mycket energisk antireligiös verksamhet
inom skolans ram — att objektiviteten
också kan bli ett skydd för
de grupper som räknar sig till den
kristna opinionen. Inte heller ateistisk
propaganda är förenlig med objektivitetskravet
i den nya skolan.

Vi har under något år haft en mycket
frän debatt om religionsfriheten.
Det beklagliga i den debatten har inte
varit att den innehållit motstridiga åsikter,
inte heller att åsikterna framförts
med hetta. Så måste ske när människor
är engagerade. Däremot är det djupt
beklagligt att man på ömse sidor misstänkt
varandra för bakomliggande, icke
redovisade motiv. Från kristet håll långt
utöver den aktiva skaran har man misstänkt
en kulturradikal sammansvärjning
mot kristendomens ställning i vårt
samhälle. Som kontext till gymnasieutredningen
har man läst Ateistens handbok
med dess avancerade meningar.
Jag har själv deltagit i debatter, där
man hävdat att det är en liten krets
någonstans i de maktägandes närhet
som av hat mot kristen tro är inställd
på avkristning av vårt samhälle och
ämnar utnyttja skolan i denna riktning.
Å andra sidan har man från s. k.
kulturradikalt håll misstänkliggjort inte
bara namninsamlingen utan över huvud
taget uttalanden och aktioner för kristendomsämnet
såsom syftande till att
bereda plats för kristendomspropaganda
i gymnasiet, detta trots att även personer
som enligt egen bekännelse ingalunda
är kristna har trätt in för en för -

stärkning av kristendomsämnet. Jag syftar
t. ex. på de mycket förnämliga inlägg
som gjorts av Victor Svanberg i
denna debatt.

I själva verket beror allt pa vad man
syftar till med sin undervisning. Jag
tror att man skall göra klart för sig att
propaganda över huvud taget är en
mycket otjänlig form för att påverka
unga människor på gymnasienivå.
Tvärtom är det sannolikt att kristendomen
själv har lidit stor skada av att
den har framträtt med ett slags självklarhetens
rätt i vår äldre skola, att
man på ett prestigemässigt sätt slagit
vakt om dess ställning. Vi som har uppfostrats
i den gamla skolan, där timtalet
för kristendom inte var ringa, där
morgonsamlingarna hade sin morgonbönskaraktär,
vet i vilken ringa grad
det påverkade vår generation, där vi
satt med de tyska grammatikorna i knät
och åhörde de utläggningar som kunde
förekomma.

Jag tror för min del att studiet av
de icke-kristna religionerna med den
större plats de relationsmässigt skall få
i det nya gymnasiets studier tillsammans
med den antikristna kritik som i våra
dagar framträder inte minst i stora
stockholmska tidningar, kommer att vitalisera
religionsundervisningen i våra
gymnasier. Det är först när en diskussionspartner
framträder som ett ämne
får intresse, när det lämnar den trötta
självklarhetens stadium och i stället
når en nivå av meningsutbyte och
åsiktsbrytningar.

Jag föreställer mig därför att den vitalisering
av religionskunskapsämnet
som jag tror att vi önskar, vare sig vi
liar en kristen eller icke-kristen uppfattning,
kan uppnås just genom att där
redovisa olika åsiktsriktningar. Nathan
Söderblom har i sin Inledning till religionshistorien
skrivit några intressanta
rader om kristendomen bland de övriga
religionerna, där han understryker
alt ett ytligt studium av de främmande
religionerna kan placera kristen -

Fredagen den 11 december 1904

Nr 10

107

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

domen på en linje vid sidan av de andra
och ge ett ogynnsamt intryck för
kristendomens del, varemot ett fördjupat
studium av religionshistorien kan
låta kristendomen framstå i en helt annan
och riktigare dager. Därför ser jag
det som en mycket positiv tillgång att
just den allmänna religionshistorien —
icke religionshistoria i historisk mening
utan avseende de främmande religionernas
aktuella liv -— får en stark betoning
i vår nya skola.

Jag vill även livligt instämma i vad
herr Heckscher här sade i sitt anförande,
som jag just beträffande dessa
frågor tyckte det var av särskilt intresse
att lyssna på. Herr Heckscher underströk
att vad man ute i världen väntar
av en europé är just att han skall
veta något om sitt eget. När vi varit ute
blir vi bestormade med dylika frågor.
Vi som har tagit emot utlänningsgrupper
här i Sverige har också ständigt
funnit att de ställer frågor till oss på
detta område.

I de relativt få timmar som står till
buds måste ändå tyngdpunkten läggas
på kristendomen med hänsyn till den
ställning den intar i vårt västerländska
samhälle. Det är väl sannolikt att den
s. k. integrationen här får spela sin roll,
d. v. s. att eleverna kommer att, när de
diskuterar buddhismen eller Dagens Nyheters
religionskritik, kommer att fråga
vad kristendom egentligen är, om
den verkligen är sådan som den där
skildras. Det ger läraren möjligheter att
med sina elever resonera om de kristna
livsvärdena på ett helt nytt sätt.

Herr talman! Jag vill också säga några
få ord om ett annat ämne. Tillsammans
med ett antal kammarledamöter
har jag väckt en motion om ämnet
samhällskunskap, och jag vill genast ila
fram för att betyga utskottet vår tacksamhet
för det sätt på vilket utskottet
behandlat denna vår motion, i det att
utskottet fört in stora partier därav i
sitt utlåtande och tydligen omfattat tankarna
i motionen med gillande. Det kan

för en riksdagsman verka mycket egendomligt,
att det svenska folket är så
djupt ointresserat av politik, bortsett
från några veckor före ett val. Samhällets
angelägenheter förefaller för de
flesta vara något mycket torftigt och avlägset.
Ointresset avspeglar sig även
bland ungdomarna. Ämnet samhällskunskap
har också genom sin uppläggning
i allmänhet kommit att te sig som
ett föga intressant ämne för en mycket
stor del av gymnasieungdomen. Samtidigt
kan man emellertid lägga märke
till att många unga i gymnasieåldern
skaffar sig omfattande vetande i utrikespolitiska
ting; det har vi som bekant
TV att tacka för.

Det är framför allt två ting som vi
har understrukit i vår motion. Det ena
är internationalismen. Vi hävdar nämligen
att det visserligen är sagt gång
på gång, att man bör intressera sig för
internationella förhållanden när man
studerar vårt eget samhälle. Men vi tror
att man alltför lätt halkat in på att man
när ordet internationalism kommer på
tal, automatiskt kopplar in tanken på
de internationella organen, FN, dess
underavdelningar och liknande. I stället
menar vi, att undervisningen bör
innehålla ständiga hänvisningar till
konkreta förhållanden ute i världen, de
olika alternativen till vårt eget samhällssystem.
Inte heller kan man vid
ett studium sortera de olika nationerna
under de grova rubrikerna diktaturer
och demokratier. Går man ut med detta
begreppspar till de nya staterna exempelvis
i Afrika blir man synnerligen
förvirrad. Var är diktaturerna till finnandes,
var finns begynnande demokratier?
Nej, det är genom ständiga hänvisningar
till demokratiska respektive
icke demokratiska element i olika författningar
som man kan få ett begrepp
om både var vi själva står och var
andra befinner sig.

Motionen tar också upp ett annat önskemål
som det i framtiden torde bli
nödvändigt att tillgodose i någon form

108 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m.

Det gäller helt enkelt att vad som »tråkar
ned» ett ämne av denna typ är att
endast syssla med »i går» och »i dag».

När man läser en bok i samhällskunskap
för gymnasiet får man veta hurudan
vår dystra forntid var och även litet
grand om nutiden. Däremot riktas
ingen pilspets framåt, och det är i
och för sig ganska naturligt; en vederhäftig
lärobok kan inte tala om sådant
som inte existerar. En komplettering
av undervisningen behöver emellertid
ske genom att man för in stora frågor
som är under debatt, om vilka rubrikerna
i tidningarna berättar och som
TV förmedlar kunskap om. Jag föreställer
mig att om vi hade det nya gymnasiet
nu, borde t. ex. tre sådana frågor
som lokaliseringen, författningen
och beskattningen kunna tas upp i skolan.
Detta är omöjligt för en enskild
lärare med normal tillgång till undervisningsmateriel
att prestera. Skolöverstyrelsen
måste hjälpa honom genom att
göra sammanfattningar av aktuella debatter,
så att detta önskemål kan tillgodoses.
Jag vill än en gång uttrycka
min glädje över att dessa synpunkter
har kommit fram också i utskottsutlåtandet.

Vad de gemensamma samlingarna beträffar
skulle det för mig vara mycket
lätt att utan vidare rösta med utskottsmajoriteten,
om inte dess skrivning innehöll
ett enda ord som jag icke utan
ytterligare förklaring är beredd att godtaga,
nämligen ordet »vissa». I utlåtandet
sägs det, att »samlingen varken genom
sitt innehåll eller sin utformning
får strida mot vad som är förenligt
med vissa elevers religiösa uppfattning
eller inställning i livsåskådningsfrågor
över huvud».

Låt oss föreställa oss en skolledare
som har gjort sig mödan att läsa detta.

Är han en aldrig så liten smula pedantisk,
konstaterar han att det i alla fall
är fråga om en pluralform. Det räcker
alltså inte med en elev utan det skall
vara två eller tre, men dessa två eller

tre elever bland många hundra kommer
att få bestämma: »detta godtar inte
vi». Vår pedantiske skolledare har då
att finna sig i att hans förslag till samling
inte går att förverkliga.

Det kan ändå knappast vara utskottsmajoritetens
mening att föra in sådana
tvisteämnen i skolan som att skolledaren
skall höra efter bland eleverna till
sista man vad de eventuellt kan godta
eller låta honom ängslas för att få en
anmärkning. Vår ungdom utvecklas
snabbt och lär sig tidigt att skriva, till
och med att skriva till skolöverstyrelsen.
Skolledaren tar då inga risker utan
gör det som är bekvämast, vilket en arbetstyngd
människa gärna gör: han
undviker hela affären genom att över
huvud inte företa sig något.

Under sådana förhållanden händer
det lätt att skolledaren använder samlingarna
till meddelanden för skolan,
som det i sammanhanget talas om. Jag
tror att alla vi som har varit med om
dessa meddelanden kan erkänna att de
verkligen kan bli något av det tristaste
som tänkas kan. Det är rektors meddelande
om förbud att kasta papperstussar,
det är uppmaningar att i rättan
tid inlämna sjukintyg, i den mån sådana
skall förekomma, plus 25 andra anvisningar.
Är det fråga om allmän skolmoralisering,
tror jag att detta blir en
ovanligt tråkig form av samling.

I stället bör väl samlingen vara präglat
av inspiration och stämning på något
av ett torg, där företeelser ute i samhället
skall kunna presenteras i skolan,
ett torg där skilda stämmor ljuder. Givetvis
skall ingen speciell riktning få
driva propaganda. Sådana problem som
enligt vad man har berättat i korridorerna
lär ha tagits upp i utskottet — hur
långt man kan gå när det gäller psalmer,
vilka psalmer eller eventuellt sånger
som kan sjungas respektive inte
sjungas, och vilka böner som kan förekomma
respektive inte förekomma —
tycker jag i alla fall är plotterier som
inte riksdagen skall sitta och bestämma

Nr 40

109

Fredagen den 11 december 19(54

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

om. Vi skull väl inte skriva en psalmlista,
där det konstateras att vissa psalmer
är så pass vagt religiösa, att de
kan godtas, medan andra är så starkt
religiösa, att de inte kan accepteras.
»Den blomstertid nu kommer» kan inte
utgöra någon större risk från religionsfrihetssynpunkt.

Nej, mycket större frimodighet och
generositet bör komma till stånd! Att
förmå människor att delta i psalmsång
uppfattar också jag såsom orimligt. De
som har kontakt med dagens gymnasier
vet att där i allmänhet sjungs mycket
litet psalmer. Ett stort antal gymnasister
står och tittar rakt fram och
sjunger ingalunda med i några psalmer.
Ofta är det körer som sjunger någonting,
och det kommer de väl också fortsättningsvis
att få göra. Personligen har
jag den uppfattningen, att om en bön
bedes under det att ett stort antal av
dem, som skall anses delta i den, bara
är åskådare och åhörare, förryckes vad
det är fråga om.

I princip kan jag alltså godta utskottsmajoritetens
syn. »Kultiska» moment
äger givetvis inte någon naturlig
plats i dessa samlingar. Däremot bör de
allmänna samlingarna vara en åsikternas
och det friska vittnesbördets plats.
Jag vill ta ett exempel. När pingstförsamlingen
i min hemstad Skövde fyller
50 år — vilket lär ske ungefärligen nu
— borde man inbjuda församlingens
pastor och kör till en samling i läroverket
för att de där skulle få sjunga
den melodi som har blivit deras speciella
och berätta om pingstväckelsens
betydelse och rörelsens arbete. Jag föreställer
mig också att om en så prominent
person som Stellan Arvidson skulle
besöka min hemstad, borde han vid en
allmän samling få tala om sin humanistiska
livsåskådning och dess positiva
innebörd.

På det sättet kan samlingarna bli ett
torg där skilda stämmor får ljuda. Men
i sista hand bör dock avgörandet ligga
hos de samarbetsnämnder som skall

tillkomma. Skolöverstyrelsens anvisningar
bör utformas så att rektor skall
i detta och likartade avseenden planera
samlingarna vid överläggning med samarbetsnämnden.

Såsom framgått av vad jag här sagt
kan jag inte godta reservationen, framför
allt därför att man enligt den skall
kunna bevilja befrielse från deltagande
i allmän samling. Eftersom det inte
längre är fråga om morgonsamlingar,
utan om samlingar som förlägges till
olika tidpunkter under skoldagen, skulle
en sådan befrielse vara förenad med
rent praktiska orimligheter. Jag tror
också att man därigenom tar bort det
drag av friskhet över samlingarna som
vi ändå önskar åstadkomma.

Herr talman! Jag befinner mig alltså
i det dilemmat, att jag anser att varken
utskottet eller reservanterna har —
åtminstone att döma av vad som hittills
sagts eller vad som skrivits i utskottsutlåtandet
— nått fram till en riktig lösning
av frågan om de allmänna samlingarna.
Av stort intresse skall det bli
att få höra ytterligare kommentarer till
utskottets direkta text.

Däremot kan jag med glädje instämma
i vad som sades under gårdagens
debatt, nämligen att på denna punkt
borde utskottet ha kunnat åstadkomma
en lösning som gjort att avståndet mella
utskottet och reservanterna inte blivit
så stort. Det kan verkligen ifrågasättas,
om inte tidspressen just i detta
sammanhang har spelat en avgörande
roll. Inom utskottet hade ju tillsatts
en liten arbetsgrupp som sysslade enbart
med frågan om samlingarna. Hade
denna fått ytterligare ett par dagar på
sig, skulle man säkerligen ha kunnat
uppnå en annan och bättre lösning, som
gjort det enklare att rösta på denna
punkt.

ilo Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka undvika
att ge mig in i en diskussion varje
gång någon talare tar upp frågan om de
gemensamma samlingarna — det skulle
göra debatten tråkig. Men jag vill säga
några ord med anledning av att herr
Zetterberg hängt upp sig på uttrycket
»vissa», medan han i övrigt tycktes
stå på samma ståndpunkt som utskottsmajoriteten.

Självfallet har inte ordet »vissa» medtagits
för att skapa några svårigheter
för dem som i praktiken skall handlägga
frågan om de gemensamma samlingarna.
Vi från utskottets sida har
mycket stort förtroende för de skolledare
som skall göra detta, och vi anser
att de med gott omdöme kommer att
fullgöra sin uppgift. Tillämpningen bör
ju präglas av generositet, så att olika
stämmor får göra sig hörda vid samlingarna.
Däremot bör det inte finnas
några inslag av bekännelse i det hela.

I detta sammanhang vill jag också
gärna säga, att jag har upplevt detsamma
som herr Zetterberg när det gäller deltagandet
i sången. Varje gång som man
avslutat ett läsår vid gymnasiet och har
sjungit psalmen »Herre, signe Du och
råde», så är det mycket få av eleverna
som har deltagit i detta.

Det är naturligtvis torftigt med gemensamma
samlingar där det endast
lämnas meddelanden av olika slag. Men
om man följer reservanterna, riskerar
man att innehållet vid de allmänna samlingarna
ibland kommer att utgöras endast
av meddelanden, ibland av annat
eller också att det blir ett blandat innehåll,
som gör att en del elever lämnar
samlingarna när tiden för meddelandena
är slut.

Utskottsmajoriteten har velat undvika
en sådan kategoriklyvning, som lätt uppkommer
därest man följer minoriteten,
och syftar med sin skrivning till att
åstadkomma en samling i vilken alla
kan delta. Jag hoppas nu att herr Zet -

terberg efter de klarlägganden som här
gjorts kan ansluta sig till denna samling
kring utskottet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns en sång som
de unga ibland sjunger och där en
strof lyder: »Än slank han hit, än slank
han dit, än slank han ned i diket.» Frågan
är om inte herr Zetterberg, när han
här talat om de gemensamma samlingarna,
har slunkit både hit och dit. Hans
ställning är mycket oklar, och det är
svårt att få något grepp om vad han
menar. Han skyller på att det varit tidsnöd
i utskottet. Men vi har knappast
diskuterat någon fråga så länge som
just frågan om de gemensamma samlingarna,
och det har funnits en liten
arbetsgrupp inom utskottet där vi samtalat
mycket ingående om hithörande
förhållanden.

Nu säger herr Zetterberg att samlingarna
skall vara ett torg där olika stämmor
får ljuda och han menar att Stellan
Arvidson mycket väl skulle kunna
inbjudas att vid en samling plädera
för sin humanistiska åskådning. Däremot
bör man inte enligt herr Zetterbergs
uppfattning plottra bort diskussionen
genom att tala om olika sånger
och psalmer. Men han tycks ändå gå
med på att »Den blomstertid nu kommer»
bör utan någon risk kunna sjungas.
Och han kommer till den slutsatsen, att
han på den punkten kan ansluta sig till
utskottet.

Låt mig erinra om att utskottet säger:
»Vad angår de gemensamma samlingarnas
ämnesinnehåll, har utskottet ej funnit
anledning till erinran mot vad departementschefen
uttalat härvidlag.»
Frågan är då, om den tolkning som herr
Zetterberg vill ge uttalandet om samlingarnas
ämnesinnehåll verkligen ryms
inom de villkor som departementschefen
har uppsatt, nämligen att »samlingen
varken genom sitt innehåll eller sin

Fredagen den 11 december 1964

Nr 10

111

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

utformning får strida mot vad som är
förenligt med vissa elevers religiösa
uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor
över huvud». Detta moment
kan inbjuda till trakasserier frän elevernas
sida och angrepp mot den talare
som har lett en samling av den typ herr
Zetterberg önskade få till stånd. Jag
tror därför inte att det med departementschefens
skrivning går att inrymma
det livsåskådningsmässiga innehåll,
den förkunnelse och den sång som herr
Zetterberg trots allt tycks mena att man
skall få rum med.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte lätt att av
herr Källstads yttrande få ut någon mening
utöver vad han yttrade i går.

Däremot vill jag ta upp vad Hilding
Johansson sade. Jag är tacksam för de
ord av klargörande som han anförde.
Det är bara en enda sak som kanske
bör kommenteras, nämligen talet om
inslag av bekännelse. Därmed kan väl
herr Johansson inte gärna mena att det
inte får förekomma inslag av bekännelse
hos en talare i livsåskådningsfrågor.
Om vi fortfarande tänker oss att herr
Arvidson talar i Skövde, så skall han
givetvis tala om var han står. Vad det
här handlar om är att man inte får försöka
förmå en grupp som kommit till
samlingen att utföra en bekännelsehandling
av något slag. Om det är så herr
Johansson menar — och det antar jag
att det är — så är vi fullt överens.

Men vi skall försöka undvika det utglättade
och utslätade. Om vi kan få
människor med en profilerad inställning
att tala, så tror jag att detta är till
gagn. ty det är de engagerade människorna
som kan ge ungdomen någonting.
Det är de som de unga kan ta intryck av.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Med ordet bekännelse
avsåg jag självfallet inte den enskilde

talaren. Herr Arvidson får givetvis göra
vilken bekännelse han vill i Skövde.
Det tror jag till och med att herr talmannen
går med på.

Vad jag syftade på var att man inte
skall ha någon form av gemensam bekännelse.
Och för att ytterligare klargöra
det må det vara mig tillåtet att ta
ett exempel, som herr Zetterberg säkert
lätt förstår. Han leder ju ibland en bekännelse
i kyrkan, vår allmänna trosbekännelse.
.lag tror att herr Zetterberg
delar min uppfattning, att om herr
Zetterberg talar i sin hemstad, så skall
han inte avsluta sitt anförande med att
förena de närvarande i denna bekännelse.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Zetterberg underlät
att ta upp de frågor jag här berörde.
Jag stvrkes i min uppfattning om
hur ologiskt hans resonemang är. Frågan
är därför om inte mitt citat om den
som slank än hit och än dit och till sist
hamnade i diket ligger nära verkligheten.

Herr Zetterberg sade, att man skall
undvika det som är utslätande i morgonsamlingarna,
och han pläderade samtidigt
för att de skall vara »ett torg,
där olika stämmor ljuder». Hur skall
dessa synpunkter kunna förenas? Om
samlingarna skall vara ett torg, där olika
stämmor ljuder och där en livsåskådning
skall kunna deklareras, så måste det såvitt
jag förstår få den konsekvensen att
vissa elever kan känna sig stötta och då
anmäla att något oriktigt har ägt rum.
Då blir hela samlingen orimlig.

Den syn på frågan som reservanterna
har anlagt är däremot mera logisk
och riktig. Om det föreligger befrielsemöjligheter,
får vi en anordning i likhet
med den som vi nu har i grundskolan.
Den tycker jag är helt acceptabel även
för gymnasiet — med den skillnaden
att eleverna i gymnasiet på grund av åldersskäl
bör ha rätt att själva, med sina
föräldrars medgivande, begära befrielse.

112 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte gärna gå
djupare in i detta resonemang med herr
Källstad, eftersom han startade med
invektiv. Men just på grund av hans
antydningar om glidningar hade det
varit oerhört frestande för mig, och det
hade legat nära till hands, att ingå på
folkpartiets verksamhet i dessa frågor,
som det då hade funnits mycket att
säga om. Jag föreställer mig dock att
detta inte är nödvändigt.

Jag tror det är helt förenligt med
vad jag sade om det där torget att människor
med en klar profil i dessa frågor
framför sina meningar. Det ligger inte
något ologiskt däri. Det är bara fråga
om att låta även andra vara med. Och
om herr Arvidson talar för de kristliga
kamraterna i Skövde läroverk, så
anser jag inte att de skall kunna bli befriade
vid det tillfället för att slippa
höra honom. Jag tror att man har stor
nytta av att höra honom. Det är uppenbarligen
här skillnaden finns mellan
mig och herr Källstad. Jag har varit
med om den motion som delvis ligger
till grund för reservationen, men jag
har aldrig varit med om att skriva under
att man skall ge befrielsemöjligheter
på gymnasiet. Detta skulle förrycka karaktären
av dessa allmänna samlingar
enligt min mening. I detta fall får väl,
herr Källstad, våra meningar ha ungefär
det värde som andra kan tillmäta
dem.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Beklagligtvis måste det
som framfördes av herr Arvidson från
denna talarstol i går betraktas som
ganska uppseendeväckande. Jag har alltid
med respekt noterat herr Arvidsons
intresse och livliga engagemang i den
svenska skolans utveckling. I flera avseenden
har jag inte alls samma uppfattning
som herr Arvidson, men jag
har som sagt respekterat hans uppfattning.
Herr Arvidson är ju en man som,
bl. a. när han talat om den nya skolans

fostran och elevutveckling, nästan lidelsefullt
understrukit vikten av respekt
för individens människovärde, demokratisk
människosyn, fostran av fria
och självständiga människor, ansvar,
samarbetsförmåga och fair play. Så vill
herr Arvidson att den nya skolan skall
fostra, och därom kan vi väl vara ense.
Men hur stämmer det överens med herr
Arvidsons sätt att föra en saklig debatt
i en så stor och viktig fråga?

Herr Arvidson slungar nämligen ut
att högerpartiet har studerat remissyttrandena
och tagit vara på missnöjet,
att högerpartiet taktiskt har påverkats
av namninsamlingen, att högerpartiet
över huvud taget enbart är taktiskt, att
högerpartiets ståndpunkter är en blandning
av reaktion, okunnighet och slarv.
Denna beskrivning, herr Arvidson, kännetecknas
sannerligen inte av respekt
för människovärdet, för demokratisk
människosyn eller intresse för fostran
av fria och självständiga människor.
Herr Arvidson brukar som sagt också
tala om att man skall fostra människor
till fair play. Jag sade tidigare att jag
har all respekt för herr Arvidsons uppfattning
i skolfrågor. Jag skulle få ännu
större respekt, om herr Arvidson visade
prov på denna fair play dels visavi
ett demokratiskt parti, dels gentemot
ett stort antal organisationer och institutioner,
som herr Arvidson har beskyllt
för okunnighet och reaktionärt
missnöje. Trots detta skall jag gå in pa
några frågor som är aktuella, och jag
gör det också med risk att herr Arvidson
håller en föreläsning i någon av
de frågor jag tar upp. Herr Arvidson
utlovade redan i går, att han eventuellt
skulle hålla en föreläsning om betygsättningen,
men jag vågar ändå något
gå in på denna fråga.

Jag tycker att vi, oavsett vad man
tycker i fråga om beaktandet av avnämarnas
åsikter, bör se på de svårigheter
som dessa kommer i. De har redan
haft svårigheter. Det måste självfallet
bli på det sättet under en reformperiod.

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40

113

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

På dessa olika företags och institutioners
anställningskontor liar det visats
prov på en mängd olika betygsblanketter
och också på olika principer i fråga
om betygsättning. Blanketterna har
dessutom kommit från en mängd olika
skolformer. Det är många som berättat
om den villrådighet som lätt kan uppstå
på dessa anställningskontor. Det
hade kanske varit skäl att vi hade utgivit
några anvisningar om alla de olika
betygsblanketter som förekommer. Efter
den villrådighet som vi tvingats medverka
till i en reformperiod, står vi i
begrepp att för gymnasiet och fackskolor
föra in ett betygssystem om vilket
det råder delade meningar. Vi är i alla
fall klart överens om att det verkligen
finns delade meningar i denna fråga.
Alla är vi också medvetna om att det
gamla systemet har nackdelar, men
många av oss är som sagt också övertygade
om eller har fått besked om att
även det nya systemet har nackdelar.
Vad blir då följden? Jo, vi skapar ännu
större villrådighet hos dem som skall
ta emot dessa unga människor med deras
merithandlingar och betyg. Vad
blir följden av detta? Jo, det har faktiskt
visat sig, att man flyttar över betygsättningen
till avnämarna, framför
allt i form av inträdesprov hos dessa.
Man kan berätta om en hel mängd företag
som långt tidigare hade sådana prov
för personer på toppnivå. Det blir emellertid
alltmer vanligt, att man också
anordnar sådana prov då det gäller lägre
befattningar. Jag vet inte om vi betraktar
detta som lyckligt, men vi skall
ändå vara medvetna om vad som håller
på att ske i detta avseende.

Med denna bakgrund måste det ändå
vara klokast att gå lugnt fram i denna
fråga. Därför har vi också från högerpartiet
framfört reservationen 21 i vilken
vi yrkar avslag på det nya systemet.
Jag vill också peka på reservation
nr 22 i vilken vi föreslår att frågan
skall utredas ytterligare, innan vi defi -

nitivt bestämmer oss för vilket betygssystem
vi skall ha.

Dessutom vill jag, herr talman, ta upp
ett par frågor i samband med kvalitetsresonemanget.
Herr Arvidson hänvisade
i går till Västtyskland och talade om 11
procent. Han jämförde denna siffra med
de 30 procenten i Östtyskland och
nämnde att Östtyskland siktade på 50
procent. När herr Arvidson gjorde detta,
diskuterade han val egentligen inte
så mycket kvalitet utan kvantitet. Jag
vill bara understryka vad herr Nordstrandh
i går anförde, nämligen att vi
inte på något sätt sagt nej till en kvantitetsexpansion.
Tvärtom förordar vi
denna kvantitetsexpansion. Därvidlag
råder alltså fullkomlig enighet.

Men vad kvaliteten beträffar skall vi
inte bara diskutera den kvalitetshöjning
som ligger i att allt fler människor
får högre skolutbildning — det är en
kollektiv kvalitetshöjning. Vi måste också
intressera oss för den andra typen
av kvalitet. Då behöver vi inte bara se
på Västtyskland, där man verkligen har
stora problem på skolans område — något
som påvisats i Georg Pichts bok
»Die deutsche Bildungskatastrophe», vilken
väckt en livlig och säkerligen nödvändig
debatt i Västtyskland. Vi behöver
heller inte bara peka på vad som
händer i Östtyskland, utan vi kan gå
till ett annat land i öster, nämligen
Sovjetunionen, där man för en del år
sedan genomfört en skolreform men
nu för en synnerligen livlig debatt i
frågan. De ryska pedagogiska tidskrifterna
pekar just på behovet av en kvalitetshöjning.
I USA diskuteras skolutbildningen
också livligt — man har
kommit underfund om att man måste
se annorlunda på problemen och vidtaga
åtgärder för att få till stånd en
högre kvalitet. Detsamma gäller Frankrike
och England. I alla dessa länder
pågår sålunda en livlig skoldebatt, och
den gäller inte minst kvalitetsfrågan.

Och jag tror att vi här i Sverige ock -

114 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

så har anledning att diskutera kvalitetsfrågan.
Vi får inte låta kvantitetsexpansionen
skymma kvalitetsfrågan.

Det är flera frågor som jag gärna
skulle vilja gå in på, men andra företrädare
för högerpartiet har redan behandlat
dem. Låt mig därför slutligen
säga några ord endast om ytterligare en
enda punkt. Jag liar medverkat till en
motion vari föreslås att riksdagen skall
uttala att övergångsbestämmelserna för
lärarna vid de äldre skolformerna utformas
på ett lämpligt och för dessa
lärare betryggande sätt. Jag vill tacksamt
notera, att även om motionen inte
vunnit direkt tillstyrkan, så har utskottet
uttalat sig positivt. — I övrigt ber
jag att få instämma i de yrkanden som
herr Nordstrandh framfört.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wennerfors beskyllde
mig för att bryta mot mina livsprinciper
då jag karakteriserar högerns
ståndpunkter i denna fråga såsom utgörande
bevis på okunnighet, slarvighet
eller taktik. Jag är ledsen om jag
gjort mig skyldig till generaliseringar,
men jag bär uppfattat mitt ståndpunktstagande
som rent sakligt.

Att högern har slarvat är väl ändå
ofrånkomligt. När det gäller okunnigheten
kanske jag ytterligare ett ögonblick
får gå in på frågan om betygsättningen.

Det är alldeles riktigt som herr Wennerfors
säger, att avnämarna just nu
har ett väldigt besvär med att hålla
reda på alla de olika betyg och betvgsblanketter
som förekommer i marknaden.
Det är ett kaos, ett virrvarr, och
stora företag måste nog ha experter om
de helt skall kunna klara saken. Jag
tror att herr Wennerfors och jag sålunda
kan komma överens om att det
härvidlag är nödvändigt med enhetliga
principer.

Nu har vi för grundskolans del antagit
ett betygssystem med siffror från 5
till 1 och med en relativ betygsättning.

Det är val då konsekvent att införa
samma system för gymnasiestadiet. Vi
skulle därmed vinna det som herr Wennerfors
här efterlyser: klarhet och enhetlighet.
Jag föreslår att vi försöker
komma överens om detta.

Däremot finns det kanske inte anledning
att än en gång gå in på själva principen
för absolut och relativ betygsättning,
ty där är högern principiellt
okunnig — man vill inte lära sig saken,
och då är det hopplöst.

Jag vill gärna instämma i vad herr
Wennerfors sade om kvaliteten. Den
kvantitativa utbyggnaden får inte på
något sätt skymma sikten mot det kvalitativa.
Även på den punkten är vi sålunda
eniga. Det är bara det att jag menar
att man har tillgodosett de kvalitativa
kraven i den gymnasiereform som
vi nu skall besluta om.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag medger att vi skulle
uppnå viss enhetlighet om vi införde
samma betygssystem för gymnasiet och
fackskolan som det som gäller för
grundskolan. Men det finns också en
annan möjlighet att få enhetlighet, nämligen
att gå tillbaka till det gamla systemet
i grundskolan. Det kanske inte är
så klokt. Men om vi står och väger mellan
att nu införa ett relativt betygssystem
eller behålla det gamla vid de
gymnasiala skolformerna, måste man
väl ändå inse, att det är bättre att först
undersöka om det relativa betygssystemet
verkligen är tillförlitligt och bra
och inte har alla de nackdelar, som
många i dag anser att det har.

Herr Arvidson vidhåller påståendet
att högerledamöterna skulle vara principiellt
okunniga. Tidigare har herr Arvidson
bara sagt att vi är okunniga,
men nu har det alltså tillagts, att vi är
»principiellt» okunniga. Jag är synnerligen
intresserad av vad herr Arvidson
egentligen menar med detta, men vi får
kanske avsluta denna diskussion nu och

Fredagen den 11 december 1904

Ni 40

115

Reformering av de gymnaaiala skolorna m. m.

återkomma vid andra tillfällen, .lag noterar
att tonen i dag var något annorlunda
än i går, vilket ökar min respekt
för herr Arvidson.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! När statsrådet Edenman
i går inledde den debatt, som vi
för under dessa båda dagar och eventuellt
även på tisdag, fann han anledning
konstatera, att utbildningsfrågorna intar
och under senare år intagit ett mycket
stort utrymme i den allmänna debatten.
Detta är givetvis alldeles riktigt.
Jag vill dessutom tillägga att man med
verklig glädje konstaterar att undervisningsväsendet
tilldrar sig ett så stort
intresse.

Det brukar ibland klagas över att
folk är för litet intresserade av politik
och man menar väl då med politik engagemang
i samhällsfrågorna och i samliällsbyggandet.
I skolväsendet har vi
en viktig samhällsfråga, som intresserar
och på ett alldeles .särskilt sätt engagerar
allmänheten i det politiska skeendet.
Sällan har vi i riksdagen behandlat
frågor där allmänheten varit så
positivt engagerad som just i skolfrågorna.
Det är en glädje att kunna konstatera
detta.

Det är dock givetvis inte utan sin
orsak. Vi lever i ett utbildningssamhälle,
där kraven på utbildning oavbrutet
växer. Den skolreform, som vi nu
står beredda att ta ställning till, gäller
ett mycket viktigt område. En omorganisation
och omstrukturering av de
gymnasiala skolorna får utomordentlig
betydelse för det svenska samhället
på lång sikt men berör alldeles särskilt
den svenska ungdomen.

Det är således en mycket stor och
viktig fråga det nu gäller. Man kan ha
olika meningar om detaljerna i det omfattande
reformförslag, som föreligger
på denna punkt, vilket vid flera tillfällen
konstaterats inte minst under den
pågående debatten och vilket för övrigt

är helt naturligt. Som helhet måste dock
reformförslaget hälsas med mycket stor
tillfredsställelse. Utskottet har också
för sin del funnit det riktigt och angeläget,
alt reformarbetet under de närmaste
åren starkare inriktas på det
gymnasiala utbildningsområdet.

Utskottet konstaterar dock — något
som har uppmärksammats av flera talare
— att det från vissa synpunkter
hade varit fördelaktigt, om även frågorna
om yrkesskolans och den gymnasiala
vuxenutbildningens organisation
hade kunnat bli föremål för behandling
i detta sammanhang, och framhåller
önskvärdheten av att förslag rörande
de följande etapperna — en reformering
av yrkesskolväsendet och den gymnasiala
vuxenutbildningen — så snart
som möjligt förelägges riksdagen.

Jag vill för egen del starkt understryka
vikten av att så sker. Inte minst
behovet av en väl avpassad och riktigt
organiserad vuxenutbildning är trängande.
Och detta gäller inte bara — såsom
utskottet uttrycker det — gymnasial
vuxenutbildning, utan vuxenutbildning
i dess helhet. För egen del har jag
jämte några andra motionärer föreslagit
en samordnad utredning angående
vuxenutbildningens omfattning och organisation.
Jag vidhåller fortfarande att
det föreligger behov av en sådan utredning
med uppgift att göra en samlad
översyn över hela vuxenutbildningsområdet
och att framlägga förslag om
den framtida vuxenutbildningens målsättning,
organisation och övriga uppläggning.

Detta utesluter givetvis inte att jag
med stora förväntningar avvaktar de
resultat som gymnasieutredningen och
yrkesutbildningsutredningen kan komma
att framlägga beträffande vuxenutbildningens
organisation och uppläggning.
Det är här fråga om ett utbildningsområde,
som växer mycket snabbt i betydelse.
Förslag som rör vuxenutbildningens
organisation bör därför utan
onödig tidsutdräkt föreläggas riksdagen,

116 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

och jag förutsätter att så kommer att
ske.

I fråga om den viktiga gren av vårt
utbildningsväsende, som folkhögskolan
utgör, vill jag till alla delar instämma
i det som herr Zetterberg tidigare har
framhållit. Med detta anser jag mig
kunna lämna denna mycket betydelsefulla
sektor av vårt utbildningsväsen.

Jag skall sedan övergå till att behandla
några detaljer i det stora frågekomplex,
som vi nu diskuterar, och jag vill
börja med att säga några ord om de
gymnasiala skolornas kvantitativa utveckling.
Vi är alla ense om att vi sfi
långt möjligt är bör tillmötesgå det utbildningsbehov
som så snabbt växer.
Alla onödiga spärrar måste avlägsnas.
Det är ett angeläget samhällsintresse att
så många som möjligt får en så god utbildning
som möjligt. Men de begränsade
resurserna sätter vissa gränser, som
vi inte kan överskrida, och eftersom
de krav på lokaler, utrustning och lärare,
som grundskolereformen ställer,
måste ges prioritet, är det nödvändigt
att man när det gäller de gymnasiala
skolorna går fram med en viss försiktighet
under de allra närmaste åren.
Men det är angeläget att framhålla att
den begränsning, som departementschefen
föreslagit och som utskottet anslutit
sig till, är en åtgärd som tillkommit på
grund av bristen på resurser.

Utskottet uttalar för sin del, att om
utvecklingen skulle bli väsentligt gynnsammare
än man i dagens läge vågar
förutsätta, är det givetvis önskvärt att
det gymnasiala skolsystemets kapacitet
under sextiotalet i takt med utbildningsbehovets
tillväxt ökas utöver vad departementschefen
angivit. Jag vill understryka
också det uttalandet.

När det sedan gäller det gymnasiala
skolstadiets struktur anser jag det vara
en riktig princip att, såsom departementschefen
och utskottet gjort, anlägga
en helhetssyn på det gymnasiala skolstadiet
och låta det vara en helhet som
rymmer utbildningsvägar av olika slag,

utbildningsvägar som svarar mot behov
och önskemål hos det mycket stora antal
ungdomar som efter vad vi räknar
med vill fortsätta sin utbildning efter
genomgången grundskola. Det behövs
större variationsmöjligheter på de flesta
skolorter än vi f. n. har. Det förslag
som vi i dag diskuterar kommer att föra
oss ett långt stycke framåt.

Ett horisontellt sammanhållet gymnasialt
skolsystem, bestående av gymnasium,
fackskola och yrkesskola, bör enligt
min mening innebära stora fördelar.
I detta sammanhang måste jag på
nytt beklaga att yrkesutbildningsberedningen
kom till så sent som den gjorde.
Men jag vill samtidigt framhålla att det
är med verkligt stor tillfredsställelse jag
konstaterar att departementschefen förutsätter
att i fortsättningen såväl den
lokala och regionala som den centrala
planeringen samtidigt och i samma grad
skall beakta både yrkesskolan, fackskolan
och gymnasiet — jag ber er observera:
»samtidigt och i samma grad».
Jag tror att det är mycket väsentligt att
så sker.

I fråga om huvudmannaskapet för de
gymnasiala skolorna har departementschefen
och utskottet intagit en klar
ställning. Såväl gymnasium som fackskola
skall vara primärkommunala skolor.
Då blir, såvitt jag kan bedöma, den
logiska följden, att även yrkesskolan
kommer att bli en primärkommunal
skola. Departementschefen skriver om
den saken följande: »Skall yrkesskolan
kunna fylla sin betydelsefulla uppgift
i det gymnasiala skolsystemet och skall
skolväsendets samlade resurser kunna
utnyttjas rationellt, erfordras en samordnad
planering och normalt också en
lokalmässig samordning av yrkesskola
och andra skolformer. Huvudmannaskapsfrågan
bör bedömas utifrån sådana
synpunkter.»

Jag vill gärna instämma i det uttalandet
av ecklesiastikministern. Av uttalandet
att döma förutsätter departementschefen,
att yrkesutbildningsbered -

Fredagen den 11 december 19(54

Nr 40 117

Reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

ningen vid sitt ställningstagande inte
kan bortse från behovet av en enhetlig
skolledning för samtliga gymnasiala
skolor, vilket skulle innebära att även
yrkesskolan lägges under primärkommunal
ledning. Om detta blir framtidslinjen
kommer ett icke ringa antal landstingsägda
skolor att behöva överföras
till primärkommuner. Är detta avsikten
borde det utsägas så snart som möjligt.
På många håll i landet håller man
just nu på med att planera för en sammanhållen
gymnasial skola. För de skolkommuner,
som inom sig rymmer en
landstingsägd yrkesskola, vore det av
stort värde att få besked i denna fråga.

När det sedan gäller gymnasiets och
fackskolans mål och innehåll har det
förts en omfattande diskussion både
inom och utom det här huset. Departementschefen
framhåller i propositionen
att gymnasiet — och då även fackskolan
— förutom sin specifika uppgift
i utbildningssystemet har en personlighetsutvecklande
uppgift, som är generell
för alla skolformer för ungdom och vars
betydelse understrukits genom fixering
i skollagen.

Utskottet ansluter sig till detta uttalande
och fastslår, att den målsättning,
som fastställdes för grundskolans del,
också skall gälla för gymnasiet. Det
förtydligande av vad detta innebär,
som utskottet genom att citera utdrag ur
Läroplan för grundskolan har gjort,
tror jag vara av stort värde.

I anslutning till grundskolans målsättning
har utskottet även uttalat sig för
att de gymnasiala skolorna, genom sin
etiska fostran, skall ge eleverna en god
uppfattning om de moraliska normer,
som måste gälla i sammanlevnaden mellan
människor och som bär upp rättsordningen
i ett demokratiskt samhälle.
Jag anser, att det är av väsentlig betydelse
att detta blivit utsagt. Skolan bör
ha möjlighet att verka för vissa bestämda
positiva värden och för den moraliska
uppfattning, som är grundläggande
för vårt samhällsliv.

När utskottet förstått propositionen
så, att de grundsatser för fostran, som
fastställts i Läroplan för grundskolan,
också skall gälla för de gymnasiala skolorna,
måste detta innebära, att, om det
i gymnasie- eller fackskoleutredningen,
i den mån propositionen ansluter sig
till dessa, skulle förefinnas uttalanden
eller anvisningar som synes vara oförenliga
med ifrågavarande grundsatser,
dessa uttalanden skall betraktas som
irrelevanta. Såvitt jag kan bedöma är
detta konsekvensen av utskottets uttalande.

De enskilda ämnenas benämning, omfattning
och utrymme på läroplanen har
varit föremål för ett mycket stort intresse
från allmänhetens sida och även
här i kammaren. Detta gäller alldeles
särskilt religionskunskapen men även
flera andra ämnen.

Ofta är det krav på en förstärkning
av vissa ämnens timantal som framförts
från olika håll i skrift eller genom uppvaktningar.
Ofta har kraven eller önskemålen
varit mycket starkt underbyggda,
och gärna hade vi — åtminstone
ser jag det så — i många fall velat gå
önskemålen till mötes. Men tyvärr har
det inte varit möjligt att göra det inom
den ram vi haft att utgå ifrån. Förslaget
om totalt 96 veckotimmar på samtliga
linjer under de tre första årskurserna
måste få anses vara en maximigräns.
Skall vi kunna ge förutsättningar för ett
mera självständigt arbete från elevernas
sida och ge utrymme för en önskvärd
föreningsaktivitet och därjämte
ta hänsyn till medicinska skäl måste
veckotimantalet begränsas. Utifrån den
utgångspunkten blir utrymmet för ändringar
och förstärkningar ytterst begränsat.

Att jag trots detta ändå varit med och
motionerat om en starkare ställning för
religionskunskapen på bekostnad av
timmar till förfogande, samhällskunskap
och filosofi, har skett av följande
skäl. För det första tillmäter jag ämnet
mycket stort värde. Jag hänvisar på

118 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

den punkten — liksom herr Zetterberg
gjorde — bl. a. till vad herr Heckscher
sade i går. För det andra är det en
omöjlighet att medhinna den kurs i religionskunskap
som skall läsas på berörda
linjer inom gymnasiet, på tre
veckotimmar, i synnerhet som dessa
timmar är förlagda till tredje årskursen
då prov av olika slag tar bort många av
de få timmar, som det här gäller.

Ämnet skall ju förutom kristendomskunskap
även rymma en utökad kurs
om de främmande religionerna. Allt
detta skall medhinnas inom den snäva
ramen av tre veckotimmar. För mig
framstår därför detta som en omöjlighet.
Motionsförslaget om fyra veckotimmar
på humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna
utgör ett minimum, som inte bör
underskridas. Genom den föreslagna
ökningen kan religionskunskapen fördelas
på två årskurser, vilket måste betraktas
som en betydande fördel.

Givetvis innebär även detta förslag
en försämring jämfört med det som för
närvarande gäller på motsvarande linje
inom det allmänna gymnasiet, men med
hänsyn till den reducering av det sammanlagda
antalet veckotimmar inom
gymnasiet, som jag tidigare talat om,
har det enligt min mening inte varit
möjligt att gå längre. Vid den beskärning
som skett måste religionskunskapen
även bära sin del, och när därtill
kommer, att en del av det kyrkohistoriska
stoffet förts över till historieämnet,
har jag funnit det sakligt motiverat
att stanna vid detta förslag om fyra
veckotimmar.

En annan fråga i det här sammanhanget,
som även jag vill beröra, är de
gemensamma samlingarna. Vi gjorde i
utskottet (de som var med kan vittna
om det) ett allvarligt försök att beträffande
dessa samlingar finna en gemensam
skrivning. En förutsättning för en
sådan gemensam linje skulle ha varit,
att den mening i departementschefens
förslag som säger, att den gemensamma

samlingen varken genom sitt innehåll
eller sin utformning får strida mot vad
som är förenligt med vissa elevers religiösa
uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor,
borttages eller åtminstone
modifieras.

Jag kan inte finna annat än att departementschefen
genom formuleringen
av denna mening och den föregående
har försökt att sitta på två stolar.
Vi försökte finna en gemensam linje
utifrån dessa utgångspunkter, men enighet
om en sådan linje kunde tyvärr inte
vinnas. Såvitt jag kan bedöma skulle
ett riksdagsbeslut av den citerade meningens
innebörd komma mycken förvirring
och oro åstad. Tolkad bokstavligt
är denna mening knappast förenlig
med departementschefens uttalande
att intet ämnesområde skall vara uteslutet.
Tages religiösa och etiska frågeställningar
upp till behandling, kan det
alltid finnas någon eller, om man nyanserar
det som herr Zetterberg gjorde,
ett par stycken som anser, att det som
sägs står i strid med deras religiösa
uppfattning eller livsåskådning. Jag
kan inte bortse ifrån, att man genom
att fatta ett beslut i enlighet med utskottets
förslag för in ett moment av
bevakning och strid mellan olika grupper
inom vår skola. Sådant har vi hittills
varit förskonade ifrån.

Vi får inte heller glömma att en mycket
stor folkopinion i vårt land vill behålla
möjligheten till gemensamma samlingar
av s. k. traditionellt slag. En utveckling
som innebär, att de religiösa
och etiska ämnena utestängs från de
gemensamma samlingarna står inte i
samklang med folkopinionens önskningar.
Inte heller får det enligt min mening
— och jag tror att den delas av det
överväldigande flertalet i vårt land —
utfärdas något förbud mot bön och
psalmsång, även om jag är fullt införstådd
med de synpunkter, som herr
Zetterberg gav uttryck för, nämligen
att det är är fråga om en avvägning
och ett hänsynstagande åt skilda håll.

Fredagen den 11 december 1964

Nr 40

119

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Enligt min uppfattning kan det emellertid
inte vara välbetänkt att onödigt
binda de skolchefer, som här måste
bära ett huvudansvar. Självfallet skall
alla möjliga hänsyn tas till oliktänkande,
men det kan inte få bli så att någon
enstaka elev eller ett par elever
avgör vad som skall förekomma på den
gemensamma samlingen. Det kan enligt
min mening bli följden om kammaren
följer utskottets hemställan på denna
punkt. Däremot bör möjligheten till
befrielse stå öppen på det sätt som föreslås
i reservation nr 19.

Till sist några ord om skolans elevvårdande
uppgifter, vilka utredningarna
och departementschefen på ett förtjänstfullt
sätt har uppmärksammat och
belyst.

Elevvården kommer att få en allt
större betydelse i den nya skolorganisationen,
och detta hälsar jag med stor
tillfredsställelse. Eleverna skall också
beredas tillfälle att medverka vid organisationen
av skolans arbete och bli
delaktiga av ansvaret härför. Genom
det nedpressade timtalet ges ökade möjligheter
för eleverna att ägna sig åt
föreningsarbete, och självfallet bör skolan
här inte stå passiv, utan söka främja
elevernas föreningsaktivitet.

Den av departementschefen föreslagna
samarbetsnämnden kan bli ett värdefullt
instrument för skolan om den
får lämplig sammansättning. Det är av
stor vikt att den ägnas det intresse saken
verkligen förtjänar. Genom att
disciplinfrågorna behandlas i en mindre
krets kan det övriga arbetet i nämnden
få en verkligt positiv inriktning.

Jag uppskattar således förslaget, men
jag anser att även målsmännen borde
få utse en representant i denna samarbetsnämnd.
Det skulle vara en väg
att stärka kontakten mellan hem och
skola, och när det gäller den saken bör
inga möjligheter försittas.

När det gäller de viktiga personalfrågorna
för elevvårdande uppgifter
vill jag beröra endast en av dem. Det

gäller förslaget om en halv kuratorstjänst
vid en skolanläggning med 800
—1 000 elever. För en skolanläggning
av denna storleksordning måste detta
förslag anses vara klart otillräckligt.
Kuratorsuppgifterna blir av stor omfattning
i den nya skolan. Med tanke
på att de gymnasiala skolorna saknar
egna yrkesvalslärare kommer även en
del av studie- och yrkesvägledningen
att vila på kuratorn. Uppgiften att stimulera
föreningsaktiviteten inom skolan
kommer också att läggas på honom,
och när det gäller samarbetet mellan
hem och skola får kuratorn en nyckelposition.
Men framför allt skall han
ägna sig åt direkt elevvårdande uppgifter.
Nog behövs det en hel kuratorstjänst
vid en skola av den storleksordningen.
Gymnasieutredningen har
väl också insett detta men motiverat
sitt förslag om en halv tjänst med bristen
på lämpliga befattningshavare. Enligt
min mening måste det vara felaktigt
att utifrån ett sådant tillfälligt
skäl bygga upp en organisation, som
kommer att visa sig helt underdimensionerad.
En ökad efterfrågan på kuratorer
måste väl i stället mötas med
en ökad utbildning på området. Det
finns, ärade kammarledamöter, en reservation
— det är nr 32 — som gör det
möjligt att rätta till detta förhållande.

Till sist, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan
utom beträffande antalet timmar i religionskunskap,
där jag instämmer i yrkandet
om bifall till motionerna I: 861
och 11:1065, och beträffande punkterna
44, 50 och 82 i utskottsutlåtandet,
där jag yrkar bifall till reservationerna.
Slutligen vill jag instämma i herr Lars
Larssons yttrande vid punkt 28 i utskottsutlåtandet.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Några talare — bl. a.
herr Westberg i hans senaste anförande
-— har berört utskottets uttalande
om att det ur vissa synpunkter hade

120 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

varit fördelaktigt, om vi också i samband
med denna fråga hade kunnat
behandla frågan om yrkesutbildningen.
Jag tillhör själv utskottet och ställer
mig bakom detta beklagande, men jag
vill ändå säga några ord i det här
sammanhanget.

Herr Heckscher berörde i går reformförslagens
ordningsföljd och fann den
vara ganska egendomlig. Jag vill nu
vara ofin nog att erinra om att jag och
några andra socialdemokratiska motionärer
redan för fyra år sedan yrkade
på tillsättandet av en beredning för
yrkesutbildningsfrågor. Den gången lyckades
vi inte övertyga riksdagen om
att saken brådskade. Vid det tillfället
sade utskottet att den av oss föreslagna
beredningen borde tillsättas först
sedan vissa utredningar hade slutförts.
Jag vill gärna framhålla detta, eftersom
riksdagen här inte gärna kan krypa undan
sitt ansvar. Jag tror att det kan vara
nyttigt att erinra om detta för att undgå
eventuella mytbildningar på den
punkten,

I går yrkade högerns talesman bifall
bl. a. till reservationerna 15 och
16, som dels avser principbeslut om en
sänkning av delningstalet från 30 till
25 och dels en tidsplan för genomförandet
av denna sänkning.

Utöver vad statsrådet Edenman och
utskottets vice ordförande, herr Källstad,
anförde i sina bemötanden i går
om vad ett sådant förslag skulle kräva i
fråga om lärarresurser, lokaler, utrustning
o. s. v. skall jag inskränka mig till
att endast göra några påpekanden. När
högern menar att vi i dag inte skall genomföra
detta förslag utan göra det
först efter det att en plan är uppgjord,
förutsätter detta tillförlitliga prognoser,
som vi emellertid inte har tillgång
till. Men därtill kommer en sak; om
våra resurser skulle komma att räcka
till genomförandet av ett sådant förslag,
återstår ändå frågan: Varför skulle vi
använda dem just här? Skall högstadiet
och mellanstadiet i grundskolan då fort -

farande ha det högre delningstalet, nämligen
30? Får jag erinra om att bara
för högstadiets del skulle det vid en
motsvarande sänkning till 25 komma
att röra sig om minst samma ökade
lärarbehov, d. v. s. 2 000, som för gymnasiets
och fackskolans räkning. Därtill
kommer lärare för mellanstadiet.

Detta om de personella kraven och de
personella resurserna. Men så kommer
också de materiella frågorna in i bilden.
Vad skulle det innebära för gymnasiets
del? Jo, enligt gymnasieutredningens
betänkande skulle det betyda
ökade lärarlöner med 40 miljoner och
lokalkostnader med 180 miljoner kronor.
Enligt de beräkningar, som vi hade
till vårt förfogande vid behandlingen
av grundskolan för två år sedan, skulle
det vid ett delningstal på 25 röra sig
om ökade lönekostnader på cirka 90
miljoner och cirka 125 miljoner till
skollokaler.

Min bestämda uppfattning är att i
den mån vi får ökade resurser gäller
det för oss att i första hand sätta in
dem på grundskolan, som vi redan fattat
beslut om. Detta underströks i går
av såväl statsrådet Edenman som herr
Källstad. Om vi, herr talman, inte kan
göra den effektiv och bärkraftig, kommer
grunden att vackla för både gymnasium
och fackskola. Eftersom jag i
vanliga fall har mitt hemvist i statsutskottet,
må det tillåtas mig att härvidlag
göra en speciell reflexion. Om
våra resurser i olika avseenden skulle
komma att räcka även för allt det jag nu
talat om, uppstår ändå frågan i vilken
mån sådana här förslag på utbildningsområdet
borde ha företräde framför
alla andra bristområden, som vi också
måste uppmärksamma. Hur är det med
den högre utbildningen, med forskningen,
med sjukvården, med bostäderna
och vägarna?

De pedagogiska skäl som talar för
mindre klasser skall jag inte gå in på.
Låt mig bara säga, att forskningen ännu
inte entydigt har visat på något gene -

Fredagen den 11 december 19(>4

Nr 40

121

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

rellt samband mellan klasstorlek och
elevprestationer. Pågående försöksverksamhet
skall väl sä småningom bidra
till att belysa det problemet. Då kanske
det visar sig att den riktiga vägen går
över flexibla undervisningsenheter och
inte över generella sänkningar av elevantalet
i klasserna.

Vad jag nu sagt är närmast med anledning
av dessa två högerreservationer,
men det är också, herr talman, mot den
bakgrunden att vi måste ta hänsyn till
resurserna och till de pedagogiska skälen
när vi skall bedöma om vi har råd
att — med undantag för vissa fall —
bestämma minimitalet för upprättande
av grupp till fem i stället för till åtta.
Gymnasieutredningen hade ju föreslagit
fem, men departementschefen har
skärpt kravet till åtta. Vid behandlingen
i utskottet visade det sig att dess
borgerliga hälft, som med lottens hjälp
blev majoritet, i anledning av ett motionsyrkande
stannade för fem. Det enda
vi får veta om motiven för utskottets
ståndpunktstagande står på s. 219,
nämligen att man anser skärpningen beklaglig.

Nu är detta förslag om minimital på
fem elever — med de undantag som vi
alla är överens om — ett verkligt resurskrävande
förslag, inte minst i fråga
om lärare. Man bör observera detta,
tycker jag, i en situation med besvärande
lärarbrist, där det gäller att ta till vara
och hushålla med våra lärarresurser och
rationellt utnyttja dem. Departementschefen
framhåller t. ex. att det med de
regler som han föreslagit för upprättande
av grupper liksom för planeringen
av gymnasiernas och fackskolornas organisation
blir stora besparingar. I jämförelse
med en helt fri tillämpning av
gymnasieutredningens och fackskoleutredningens
förslag, framhåller han, kan
besparingarna uppskattas till i runt tal
500 heltidstjänster 1970.

I den mån utskottet och motionärerna
skulle mena -— och jag tror att det
är detta som är bakgrunden ■— att ett

grupptal på åtta är för högt och skulle
verka dirigerande på ungdomens val
av studieväg på de mindre gymnasieorterna,
så vill jag gärna fästa uppmärksamheten
på en sak. Vi har ju en
besvärande lärarbrist, och fortfarande
skulle det väl bli så, att i första hand
storstäderna och andra attraktiva orter
med flera gymnasier skulle dra till
sig lärarna och fylla även detta nytillkomna
lärarbeliov. Då undrar jag: Vad
hjälper då ett lägre grupptal för de
mindre gymnasieorterna?

På denna punkt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr 18.

Vad jag här har sagt om angelägenheten
av att hushålla med våra resurser
o. s. v. gäller även reservationen nr
17, där ett antal reservanter föreslår
ett grupptal av tre i stället för fem såsom
departementschefen föreslagit på
denna punkt och som utskottet har tillstyrkt.

Jag vill, herr talman, till sist rent
personligen säga litet om religionskunskapen
och de gemensamma samlingarna.
Jag beklagar att varje gång vi står
inför någon större eller mindre reform
på skolans område vissa grupper skall
känna sig förpliktade att göra timplaner
in. m. till så att säga nästan den enda
förhärskande frågan. Så har det varit
under decennier, så har det varit under
hela den tid jag har varit med här
i riksdagen. Man gör petitionslistor,
man gör namninsamlingar, man gör
uppvaktningar, skrivelser till oss ledamöter
o. s. v. Senast i går fick vi
här särtryck av en predikan som biskop
Jonzon höll i söndags i min egen hemstads
domkyrka, där han gör gällande
att vi nu avgör om Sverige skall anmäla
sitt utträde ur det kristna Västerlandet
genom beslutet i gymnasiefrågan.

Herr Nordgren var inne på samma
sak i går. Man söker, tycker jag, backa
upp eu opinion i religionsfrågan, och
som vid exempelvis namninsamlingen
använder man — såsom jag ser det —

122 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ganska tvivelaktiga metoder. Jag är angelägen,
herr talman, att stryka under
att jag inte har någonting att invända
mot en objektiv religionsundervisning i
skolan, men jag vill betona att det ju
också finns andra ämnen än religion
att studera. Som liten grabb gick jag
i en s. k. mindre folkskola — jag vet
inte om kammarens ledamöter känner
till vad det betyder, men det betydde
för mig att jag fick gå där i fyra månader
om året under sex år. Tre kilometer
hade jag att traska till skolan
och det var en småskollärarinna som
skötte undervisningen där under alla
sex åren. En timmes kristendomsundervisning
hade vi varje morgon, och då
var det förhör, som vi alltid sade, på
»bibliskan» och på katekesen. Den färdkosten,
ärade kammarledamöter, genom
livet var det väl sörjt för, men hur var
det med den övriga färdkosten för min
del? Den blev allt i magraste laget när
det gällde modersmål och räkning, som
det hette på den tiden, och det tog åratal
att bättra på dessa brister på kvällar
och söndagar. Som sagt: det finns
även andra ämnen i skolan, även om
religionsundervisningen är viktig.

Namninsamlarna nästan skryter —
jag tyckte jag lade märke till det i
går — med sina 2 miljoner namn, men
hur många namn tror ni, ärade ledamöter,
att man hade kunnat samla in
bland gymnastikvänner och idrottsfolk
till förmån för gymnastiken? Och det
utan att använda namninsamlingarnas
mer eller mindre fördomsfria metoder!
Jag låter den frågan gå till vännen Allar
d, som jag ser har antecknat sig på
talarlistan.

Det är — och det vill jag inte sticka
under stol med — med verklig tvekan
jag anslutit mig till departementschefens
förslag med uppräkning för religionskunskap
och reduceringar för
ämnena gymnastik, samhällskunskap
och matematik. Men när jag ändå har
gjort detta trots allt, så är det beroende
på att jag betraktat det som ett försök
till en samlande lösning. Jag trodde

nämligen att det skulle vara möjligt att,
åtminstone några år framåt pacificera
detta område. Utskottets herr vice ordförande
vet att jag också har uttryckt
detta vid utskottets behandling av ärendet.

Så var det de gemensamma samlingarna.
Här har departementschefen lagt
fram ett förslag som enligt min mening
borde ha kunnat omfattas av alla och
som bl. a. innebär möjligheter för elever
som så önskar att anordna frivilliga
religiösa samlingar. Nu vill reservanterna
ha samma anordning som i
grundskolan, d. v. s. rätt till befrielse
med föräldrarnas medgivande, om det
i dessa samlingar finns inslag som strider
mot elevernas uppfattning i livsåskådningsfrågor.
Jag vill gärna säga
till herr Källstad att jag erkänner att
det ligger en viss konsekvens i att resonera
så på denna punkt. Samtidigt
vill jag tillägga, att resonemanget ändå
är ganska bestickande. Jag vill fästa
uppmärksamheten på en sak som
inte har kommit fram tillräckligt i debatten
hittills. Det är ju ändå så, att
man här vänder sig till olika åldersgrupper:
i grundskolan och på gymnasiet.
Här är det nämligen fråga om ungdomar
i 17-, ja, ända upp till 20-årsåldern.

Låt mig erinra om att den som har
fyllt 18 år har rätt att ta tjänst eller
annat arbete. Låt mig erinra om att full
straffmyndighet inträder vid den åldern
och att möjligheten till åtalseftergift då
upphör. Vid den åldern kan man ta
körkort, och då inträder värnplikten.
Jag skulle kunna fullständiga denna
uppräkning för att visa att vi i vanliga
fall fäster oerhört stort avseende
just vid 18-årsåldern — i vissa fall även
vid 16-årsåldern, då grundskoleplikten
upphör.

I våras hände det till och med att
prominenta personer från de partier,
som i dag sluter upp kring reservationen,
då yrkade att rösträttsåldern skulle
sänkas till 18 år.

Men när det gäller morgonbönen —

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40

129

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

förlåt, herr talman, de gemensamma
samlingarna — då anses dessa ungdomar
inte mogna för ett eget omdöme
och egen frihet, utan då vill reservanterna
införa kravet på föräldrarnas
medgivande, d. v. s. att eleverna måste
gå till pappa och mamma och be om
lov, innan de begär befrielse. Är inte
detta fullständigt horribelt? Trots allt
är det tydligen en bit kvar på vägen
mot den fullständiga religionsfriheten,
även om jag är medveten om att det
finns många som menar att det som
här återstår inte är av någon större betydelse.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan med
undantag för punkt 43, där jag yrkar
bifall till reservation nr 18 av herr
Näsström m. fl.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Fredriksson (s).

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! I den senaste frågan,
som rörde religionskunskap och gemensamma
samlingar, har jag tidigare yttrat
mig och behöver inte ge ytterligare
uttryck för min uppfattning på den
punkten. Jag vill bara påminna om att
det är en viss skillnad i reservanternas
yrkande denna gång och den gången
det handlade om grundskolebeslutet.
Förra gången skulle befrielse kunna
erhållas på föräldrarnas begäran.
Nu kan eleven själv begära befrielse
men med föräldrarnas medgivande. Det
är alltså en modifiering med hänsyn
till åldersskillnaden.

Den fråga som jag ville ta upp här
rör emellertid gruppstorleken. Herr Blidfors
har yrkat bifall till reservationen
på denna punkt. Vi som har vunnit lottningen
i utskottet har byggt vårt resonemang
på gymnasieutredningens och
fackskoleutredningens betänkanden. I
gymnasieutredningen finns ju olika al -

ternativa beräkningar för gruppstorleken.

Man laborerar här med ett delningstal
för klass på 80 och vidare med ett
minimital för grupp på antingen fem
eller åtta. Vidare har gymnasieutredningen
en del beräkningar — enligt en
variant av ett av de alternativ som här
har omnämnts — som innebär att minimitalet
för grupp sättes till fem utom
vid anordnande av ekonomiska och
tekniska alternativ, då minimitalet sättes
till åtta. Gymnasieutredningen framhåller
vidare: »På orter med flera gymnasier,
där elev utan mycket stora olägenheter
kan flytta från ett gymnasium
till ett annat, bör minimitalet fem kunna
höjas till åtta.»

Fackskoleutredningen anser att för
upprättande av linje i den tekniska
fackskolan bör minimitalet vara tolv
elever med möjlighet för skolstyrelse
att, på liknande sätt som fastställts för
grundskolan, upprätta linje i sammanläsning
med annan linje inom teknisk
fackskola, då elevantalet på resp. linje
är åtta.

Det intressanta är att remissinstanserna
varit mycket enhälliga på denna
punkt. Skolöverstyrelsen och flera länsskolnämnder
har biträtt gymnasieutredningens
förslag. Skolöverstyrelsen har
t. o. m. skärpt sin inställning och har
reserverat sig beträffande undervisningen
i grekiska, vilken man anser
som hittills bör få anordnas med minst
tre elever. Där har alltså skolöverstyrelsen
gått ännu längre, överstyrelsen
för yrkesutbildning, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund
och Statstjänstemännens riksförbund anser
att undervisning även i ekonomiska
eller tekniska alternativ bör få anordnas
med fem elever. Det är alltså en
ganska förkrossande inställning från
remissinstanserna till förmån för femtalet
och till och med tretalet då det
gäller undervisningen i grekiska. Man
har tydligen ansett detta vara en så
stor pedagogisk vinning att man får

124 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

väga den mot de kostnadskrav den kommer
att föra med sig.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade uppmärksamt
till vad herr Källstad sade beträffande
morgonsamlingarna. Men får jag,
för att vi inte skall trassla till det, återgå
till vad frågan verkligen gäller: Skriver
ni inte i reservationen befrielse
med föräldrarnas medgivande? Det var
vad jag riktade mig emot.

Beträffande frågan om grupptal är
jag litet förvånad över att herr Källstad
påminner om gymnasieutredningen.
Jag har s. 554 uppslagen framför
mig, och det är riktigt att gymnasieutredningen
i vissa fall beträffande de
stora orterna som t. ex. Stockholm, Göteborg
och Malmö — för att inte nämna
min egen stad med två gymnasier
-—- förutsatt att man där utan större
olägenhet skulle kunna arbeta med
grupper på åtta. Men var finns det yrkandet
i utskottsutlåtandet? Det finns
inte heller med i motionen. Jag erkänner
att om ni hade varit så kloka att
ni hade tagit upp detta förslag, hade
jag haft en viss förståelse härför. Som
utskottsutlåtandet nu är utformat blir
det faktiskt dessa stora orter med flera
gymnasier som — förlåt, herr talman,
om jag använder ett populärt uttryck
•— kommer att »tjyva» lärarna.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde att vi har
anslutit oss till gymnasieutredningens
och fackskoleutredningens förslag och
att vi alltså biträtt förslag om en något
mjukare variant. Det innebär alltså
att minimitalet elever för upprättande
av grupp skall vara fem utom vid
anordnande av tekniskt och ekonomiskt
alternativ, då det är åtta. För upprättande
av linje i den tekniska fackskolan
skall minimitalet vara tolv elever.

Om man har ett högt minimital kan
ju en grupp över huvud taget inte upprättas.
Det betyder att man inte ger

eleven möjlighet att kunna delta i den
undervisning det här är fråga om. Därigenom
utesluter man den möjlighet till
valfrihet som vi menar vara så väsentlig
för den nya skolans utveckling.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I motionerna I: 852 och
II: 1066 berör jag och mina medmotionärer
från högerpartiet spörsmål som
åtskilliga remissinstanser inom näringslivet
varit inne på i sina yttranden över
gymnasieutredningen, nämligen utbildningsalternativet
vid de tekniska gymnasierna.
Utredningen har framhållit
att utbildningsalternativen i dessa gymnasier
bör begränsas i förhållande till
vad som nu gäller. Så har bl. a. framhållits
att den livsmedelstekniska utbildning
som alltsedan 1957 sker vid
tekniska gymnasiet i Hälsingborg, inte
skall bibehållas i den reguljära utbildningen.

Departementschefen har också i anslutning
till spörsmålen om utbildningsalternativen
uttalat att man inom en
skolform av gymnasiets karaktär bör
undvika studievägar som i utpräglad
grad tar sikte på mera speciella avnämarbehov.
Dessa behov tillgodoses bäst,
anser departementschefen, genom särskild
utbildning som bygger på en bred
grundutbildning.

Inför dessa uttalanden från utredningen
och departementschefen är vi
motionärer rädda för att den speciella
livsmedelstekniska linjen vid Hälsingborgs
tekniska gymnasium kommer att
slopas. Vår motion utmynnar därför i
en hemställan att riksdagen måtte besluta
att vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg
skall finnas en speciell livsmedelsteknisk
linje.

Vid utskottsbehandlingen har vi inte
lyckats få utskottet att tillstyrka motionen,
men jag tycker mig ändå av
utskottsutlåtandet finna att utskottet har
en viss förståelse för såväl dessa våra
motioner som några andra motioner
med närbesläktat innehåll. Utskottet

Fredagen den 11 december 1964

Nr 10 125

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

säger nämligen att utskottet inte kan
utesluta möjligheten av att det i vissa
fall kan vara motiverat att medge variationer
i den reguljära tekniska gymnasieutbildningen
inom ett något vidare
utrymme än vad departementschefen
räknar med. Utskottet framhåller
emellertid att utbildningen ej får bli
sådan, att den medför svårigheter för
gymnasister att arbeta inom annan del
av det fackområde som svarar mot den
gren inom vilken utbildningen utgör
en variant. Vidare säger utskottet att
den specificerade utbildningen bör vara
riksrekryterande.

Enligt vad jag kan finna är den livsmedelstekniska
utbildningen vid tekniska
gymnasiet i Hälsingborg av den naturen
att den fyller dessa utskottets
krav. De livsmedelstekniker som där
utbildas kan nämligen användas och
få sysselsättning inom vitt skilda områden.
De behövs inte bara inom de
konserv- och frysindustrier som finns
i stor utsträckning i södra Sverige,
utan de behövs även inom kvarn-, socker-
och chokladindustrierna. De behövs
vidare i mejeri- och slakteribranscherna.
Även behövs dessa tekniker
vid laboratorier som är knutna till olika
forskningsanstalter inom vitt skilda
områden. Så behövs de exempelvis
vid växtförädlingsanstalter, läkemedelsindustrier
och vid industrier och forskningslaboratorier
som sysslar med emballage
och förpackningar av livsmedel
in. m. Även behövs de som forskningsassistenter
vid universiteten, speciellt
inom de medicinska fakulteterna.
De behövs sålunda inom ett mycket
vittomfattande område, och detta område
blir allt större allteftersom åren
går. Efterfrågan på platser vid berörda
gymnasium är stort, och efterfrågan
på ifrågavarande tekniker är ännu större
och blir som sagt allt större. Den
livsmedelstekniska linjen har dessutom
visat sig vara en god rekryteringsbas
för fortsatt utbildning vid högskolor
och universitet.

Det är därför, herr talman, min förhoppning
att Kungl. Maj:t positivt prövar
möjligheterna att behålla den livsmedelstekniska
linjen vid Hälsingborgs
tekniska gymnasium, såsom vi motionärer
hemställt i våra motioner.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(li).

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Det var en sak i herr
Zetterbergs yttrande som gjorde mig
mycket orolig, nämligen hans oro för
folkhögskolans utveckling. Det vore ju
verkligt beklagligt och bekymmersamt,
om det skulle gå så, att vi 1970 skulle
få avveckla våra folkhögskolor här och
var. Jag har varit hårt engagerad i en
landstingsskola, och vi är i färd med
att ytterligare förbättra och bygga ut
den, vilket beräknas bli klart lagom till
1970. Jag undrar varifrån hans oro härstammar.
Vi har försökt göra en liten
utredning och har därvid bl. a. haft
kontakter med ecklesiastikministern.
Dennes oro var inte på långa vägar så
stor.

Vi menar att folkhögskolan i fortsättningen
liksom hittills skall kunna vara
ett komplement för vuxenutbildning och
kanske också för de människor som vill
lära mer på vissa speciella utbildningsområden.
Därför tänker vi försöka med
en linje som omfattar etik och konsthantverk
samt ytterligare en del ämnesgrupper.

Vi diskuterar ju nu gymnasiefrågan.
Det är alldeles klart att den har tilldragit
sig ett otroligt intresse inte bara
i riksdagen utan i hela landet. Frågan
rör ju det unga Sverige, den rör morgondagens
folk.

Jag ber att få anföra några synpunkter
i denna fråga. Naturligtvis kommer
jag att vara betydligt mera lågmäld än
de flesta andra talarna, som ju är fackmän.
Visserligen har jag varit hårt engagerad
på många områden, men det
har bara varit som förtroendeman, vilket
ju inte är detsamma.

126 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Omfattande utredningar har föregått
denna proposition. Departementschefen
har också gjort utomordentligt goda avvägningar
vid behandlingen av det oerhört
rika stoff som skulle föras in i
skolan. På många sätt är han värd ett
varmt och tacksamt erkännande. Detta
hindrar dock inte att det ibland så
många människor också finns många
olika synpunkter. I frågan om religionsundervisningens
ställning har jag en
del önskemål att framföra.

Religionskunskapens tyngdpunkt bör
naturligtvis ligga i dess undervisning
om kristendomen. Jag vill i detta sammanhang
betona att därtill fordras objektivitet;
denna är nödvändig i all undervisning
men kanske alldeles särskilt
i detta ämne. Vi vill ju ge kristendomen
en stark ställning inom religionskunskapen
och beskylls därför för att
inte vara positiva gentemot en objektiv
undervisning. I detta avseende måste
man alltså vara på sin vakt. Det innebär
att det sätt på vilket just denna
undervisning bedrives har den allra
största betydelse; därom är vi alla överens.

De icke kristna religionerna bör eleverna
också lära känna; det är vi också
överens om. Motiveringen för att vi
måste förlägga tyngdpunkten till kristendomen
är enligt min och många andras
mening den betydelse kristendomen
har och har haft för vår kultur
och för vårt samhällsliv. Vilken utveckling
religionslivet i Sverige än kommer
att få, kommer kristendomens roll
för alla människor, oberoende av tro,
att vara betydande; det kommer vi säkert
att få erfara.

Jag har hela tiden här använt ordet
religionskunskap, vilket är utredningens
och propositionens namn på ämnet.
Som en följd av den betydelse jag rent
personligen tillerkänner kristendomen
har jag tillsammans med andra motionerat
om att ämnet bör heta kristendoms-
och religionskunskap. I detta
sammanhang vill jag framhålla att jag

hyser sympatier för intentionerna i de
delar av högerns motioner som gäller
religionskunskapen. Där anföres en hel
del om det kristna stoffet som jag vill
instämma i. Enligt min mening, som
grundar sig på mångårig erfarenhet,
vinner man emellertid inte mycket på
att försöka driva igenom vad man ser
är omöjligt. Därför tror jag att det
knappast är realistiskt att i detta sammanhang
följa reservationen.

Beträffande målsättningen vill jag
hänvisa till den motion nr 1064 i denna
kammare som vi har inlämnat och
i vilken vi citerar departementschefens
beskrivning av skolans mål. Han säger
däri att fostran till ett fritt och självständigt
kritiskt omdöme är en viktig
uppgift för skolan och att den bör kompletteras
med fostran till samarbete.
Detta är också vad departementschefen
sade år 1962 i propositionen om
grundskolan. Han framhöll där att »respekten
för sanning och rätt, för människans
egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed för rätten
till odelad personlig integritet representerar
så omistliga tillgångar att de
kan sägas utgöra några av de grundvärden
som måste få bestämma skolans
mål och undervisningens innehåll och
inriktning. Även om i övrigt det mesta
är föränderligt i utvecklingssamhället
ges det vissa grundvärden som aldrig
förlorar sitt innehåll eller sin giltighet.
Det har avgörande betydelse för skolans
fortsatta arbete att denna målsättning
är allmänt godtagen, och det är
därför enligt min mening väsentligt att
skolberedningen varit helt enig om dessa
principiella riktlinjer för skolans
arbete liksom att de som yttrat sig över
förslaget inte satt här berörda riktlinjer
i fråga.»

Liknande uttalanden har även gjorts
i andra sammanhang, och för mig förefaller
det naturligt att samma målsättning
och idealbildning beträffande
personlighetsutvecklingen skall gälla
allt fortfarande. Jag skulle emellertid

Fredagen den 11 december 1964

Nr 10

127

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

vilja tillägga att de unga bör fostras
till ansvar och till en demokratisk livssyn
men blir ganska upprörd då man
märker lnir olika människogrupper
inom en arbetsgemenskap vill hälla en
distans till varandra därför att de har
skilda arbetsuppgifter och lönegrader.
De som gör detta har nog kommit in
på oriktiga vägar, men det kanske beror
på brister i den skola, vilken fostrat
dem såsom unga. När jag säger detta
grundar det sig på mycket gamla
erfarenheter av livet.

Jag har samma uppfattning som departementschefen,
att det finns fog för
att undervisningen i ämnet kyrkohistoria
sker samtidigt med undervisningen
i politisk historia och i idéhistoria. Därigenom
skulle säkert intresset för detta
ämne ökas, och man skulle lättare
kunna levandegöra de religiösa frågeställningarna
för eleverna.

Historieämnet har emellertid så stor
omfattning att det kan övervägas, om
inte kyrkohistorien borde föras till ämnet
religionskunskap. Jag vill därför
gå på reservanternas linje, som innebär
att timantalet för historieämnet
ökas med en halv timme per vecka och
att det garanteras att kyrkohistorien
får ett tillfredsställande utrymme på
schemat, som gör det möjligt att behandla
ämnet relativt grundligt. Såsom
här tidigare framhållits av andra talare
är det framför allt viktigt att
de unga får en riktig uppfattning om
1800- och 1900-talens kyrkohistoria. För
vår tids kyrkliga och religiösa debatt
är det utomordentligt väsentligt att man
känner till hur vårt religiösa liv har
fått sin nuvarande struktur.

Jag vill också säga några ord om de
gemensamma samlingarna. Därvidlag
kan jag inte dela herr Zetterbergs uppfattning.
Samlingarna måste även få ett
inslag av religiös karaktär. Detta har
emellertid redan betonats av så många
talare, att jag inte har mycket att tilllägga.
Men det är viktigt att få klarhet
om vad som menas med de nya vill -

kor som skall gälla för samlingarnas
innehåll. Åtminstone på mig verkar det
diskutabelt med den formulering som
säger att innehållet i samlingarna skall
kunna ha någon etisk eller religiös karaktär.
Enligt min uppfattning är det
nödvändigt med litet bestämdare normer.
Det är dock fråga om en helt annan
sak än frivilliga morgonsamlingar
eller andra frivilliga samlingar som förekommer
vid både gymnasiet och andra
skolor och som tar sikte på idrott,
dans o. s. v. Jag tror inte heller att det
är så lätt att få till stånd någon frivillig
morgonsamling med religiöst inslag,
och jag är därför när det gäller
frågan om de gemensamma samlingarna
mest tilltalad av reservationen.

Slutligen vill jag säga att jag har
stora sympatier för motion nr 1052 som
väckts av representanter för flera partier
och som gäller spridningen av de
gymnasiala skolorna till så många orter
som möjligt. Jag har emellertid inte
något yrkande i detta avseende.

Herr talman! Jag ber att vid punkt
14 få yrka bifall till reservation nr 3,
vid punkt 17 till reservation nr 4, vid
punkt 19 till reservation nr 44, vid
punkt 50 till reservation nr 24 och slutligen
vid punkt 82 till reservation nr 32.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag tänkte ta upp några
punkter i utskottets hemställan, som
hittills endast reservanterna motiverat
sin inställning till, medan skälen för
utskottsmajoritetens ställningstagande
inte redovisats. Det gäller först den reservation,
i vilken man önskar höja
timtalet för kemien på matematikens bekostnad,
och högerreservationen till
förmån för gymnastiken.

Redan av gårdagens debatt framgick
att utskottets socialdemokrater, centerpartister
och folkpartister var helt ense
om att inte höja det i propositionen
föreslagna timtalet, medan högern valt
den enkla metoden att bara lasta på

128 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

eleverna en större arbetsbörda för att
få utrymme för sina krav på ökning av
timtalen i olika ämnen.

I sitt försvar för högerns linje i detta
sammanhang hävdade herr Nordstrandh
under åberopande av sin erfarenhet
som gymnasielärare, att eleverna
inte ens med högerns högre timtal
skulle komma, som han uttryckte
det, att pressas över hövan. Jag har en
bestämd känsla av att herr Nordstrandh
satte sin lärarerfarenhet i pant på fel
ställe. Jag tror att de som hävdar att
gymnasisterna tillhör en ovanligt arbetstyngd
grupp i samhället har mera
rätt, och jag delar deras uppfattning
som menar att det ter sig orimligt att
i en tid, när vi diskuterar möjligheterna
till ytterligare arbetstidsförkortning
på andra områden i samhället, bortse
härifrån när det gäller den studerande
ungdomen. Den har också rätt till fritidsliv
med möjligheter till olika kontakter
med det samhälle den lever i.
Problemet att anpassa skolan till arbetslivets
allt vanligare femdagarsvecka
kommer också in i bilden. Alla reservationer
där ett högre timtal för något
ämne innebär längre arbetstid för
eleverna vill jag sålunda för min del
generellt avvisa med denna argumentering.

Men även för de ledamöter av utskottet
som accepterat propositionens timtal
har självfallet flera motionsyrkanden
framstått som svåra frestelser. För
egen del skulle jag gärna ha sett ett
ökat utrymme för estetiska ämnen på
de tekniska och ekonomiska linjerna
och ökat utrymme för gymnastik. På
den senare punkten kan jag i allt väsentligt
instämma i vad herr Lars Larsson
anfört i sitt särskilda yttrande. Utskottet
har också fått lyssna till manstarka
och välmeriterade delegationer,
som övertygande pläderat för ökat timtal
för såväl matematik som kemi.

Inför alla dessa önskemål, där på
vissa punkter expertuppfattning står
mot expertuppfattning, och med önsk -

värdheten att hålla sig inom propositionens
timtal för ögonen har jag funnit
det vanskligt att under utskottsbehandlingen
ge sig in på någon ny avvägning
de olika ämnena emellan. Jag
har liksom mina partivänner i utskottet
inte heller ansett det rådligt att
minska antalet timmar till fritt förfogande
för att därigenom få möjlighet
att tillfredsställa någon speciell böjelse.
I remissyttrandena har man fäst
särskilt stort avseende vid dessa timmar
och närmast ansett dem vara för få.

Centern och folkpartiet har trots detta
tagit en halvtimme från denna tid,
inte som man kanske skulle kunna tänka
sig efter uppvaktningarna inför utskottet
för att ge den till kemi, matematik
eller gymnastik, utan för att bereda
utrymme för mera tid till kyrkohistoria.
Man har dessutom i en särskild
reservation angett vilket ämne som i
den allmänna trängseln bör stå först i
tur för en bättre position. Man hemställer
redan nu om prövning av en
ytterligare förstärkning av religionskunskapens
ställning. Detta yrkande
stöds bl. a. av herr Wahlund, trots att
han i sitt anförande fann anledning påpeka
att vi när det gäller religionskunskapens
ställning redan med propositionens
förslag är betydligt generösare
med timtalet än man är exempelvis i
Danmark och Norge.

En annan punkt, på vilken det föreligger
en reservation, gäller sammansättningen
av samarbetsnämnderna. Reservationen
hemställer om bifall till
motionskravet att en representant för
målsmännen skall ingå i samarbetsnämnden.
Det råder inga delade meningar
om angelägenheten av god kontakt
mellan samarbetsnämnden och föräldrarna.
Vikten härav understryks såväl
i propositionen som i utskottets utlåtande.
I en av motionerna har föreslagits
att målsmännens representant
skulle utses av föräldraföreningen.
Vi har många aktivt arbetande föräldraföreningar
men också skolor där för -

Fredagen den 11 december 19(14

Nr 40

129

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

äldraföreningar saknas eller inte fungerar
så bra som önskvärt vore.

Utskottet bar funnit det mindre välbetänkt
att föreskriva representation i
ett officiellt organ för en organisation
som inte finns eller fungerar på alla
platser. Utskottet anser det bättre att
detta nya organ för pröva sig fram, innan
man binder sig för på vilket sätt
föräldrakontakten skall etableras, eller,
för att citera herr Wahlund utan att
dra samma slutsatser som han gjorde:
»Om man verkligen vill saken skall
man nog finna former för ett samarbete
med föräldrarna.» Jag yrkar alltså
på denna punkt bifall till utskottets
hemställan som innebär avslag på motionerna.

I en reservation av herr Källqvist
m. fl. har yrkats bifall till motionen
om att en hel kuratorstjänst skall inrättas
per skolanläggning om 800—
1 000 elever vid gymnasium och fackskola.
På den punkten har utskottet
konstaterat att propositionens förslag
om en halv tjänst för motsvarande antal
elever överensstämmer med utredningens
samt att överläggningar förts
med kommunförbunden i denna fråga,
varvid enighet beträffande tjänstens
omfattning och riktlinjer för densamma
uppnåtts.

Utskottet erinrar dock i sin skrivning
om att elevvårdspersonalen enligt
gymnasieutredningen torde vara beräknad
i underkant men att utredningen
med hänsyn till tillgången på ändamålsenligt
utbildad personal inte fann det
lämpligt att tills vidare gå längre. Utskottet
avstyrker också förevarande
motion men framhåller samtidigt angelägenheten
av att frågan om behovet
av kuratorer följs med uppmärksamhet
samt att åtgärder vidtages om förhållandena
så påkallar.

Två motioner rörande kostnaderna
för läroböcker och undervisningsmateriel
har varit föremål för utskottets behandling.
I motion II: 1060 yrkas att al -

la elever i de gymnasiala skolformerna
skall erhålla läroböcker och annan undervisningsmateriel
gratis. Till denna
motion har herr Hermansson yrkat bifall.
I motion 11:1071 begäres skyndsam
utredning angående införande av
fria läroböcker i fackskolan och gymnasiet.

Som kammarens ledamöter väl erinrar
sig förekom redan i våras motioner
i samma syfte i anslutning till riksdagens
behandling av det studiesociala
stödet. Sålunda yrkades i en socialdemokratisk
motion av herr Forsberg
in. fl. skyndsam utredning samt förslag
om införande av fria läroböcker och
fri studiemateriel i gymnasiet m. fl.
skolformer med upp till motsvarande
utbildningsnivå. Dåvarande särskilda
utskottet ansåg att frågan borde beaktas
i annat sammanhang, vilket också
blev riksdagens beslut.

Nu har utskottet konstaterat att frågan
om fria läroböcker är ett synnerligen
omfattande spörsmål, som berör
hela vår undervisning. Frågan kan heller
inte begränsas till att gälla enbart
läroböcker utan måste också omfatta
undervisningsmateriel som ofta är av
betydligt kostsammare slag. Vidare har
frågan också ett visst samband med diskussionen
om vår läroboksproduktion
och hur den skall organiseras. Den är
dessutom ett ekonomiskt avvägningsproblem.

Utskottet har konstaterat att underlag
saknas för att ta ställning till motion
11:1060, och utskottet förklarar
sig i övrigt inte vara berett att göra
annat uttalande än att frågan efter utredning
bör prövas i lämpligt sammanhang.
Utskottet förordar sedan att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
till känna vad utskottet anfört, men
att förevarande motioner i övrigt inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Man kan alltså säga att utskottet principiellt
är ense om önskvärdheten av

5 — Andra kammarens protokoll 196b. ATr ''f0

130 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

att dessa frågor löses men också om
att problemet måste beaktas i hela dess
vidd och till alla dess konsekvenser.

Slutligen måste jag tyvärr besvära
kammarens ledamöter med en stunds
högläsning ur propositionen, och jag
riktar mig då särskilt till herr Westberg.
På sidan 373 i propositionen står
det: »I några yttranden synes vissa uttalanden
av GU närmast ha tolkats så
att enligt utredningens mening ämnen
med etisk eller religiös anknytning inte
borde få beröras vid gemensam samling.
För egen del tolkar jag inte GU
på detta sätt. Jag anser att i den mån
samlingar ägnas mer allmänna ämnen
och frågor, som inte omedelbart berör
skolans arbete eller planerna härför,
kan och bör dessa självfallet inte begränsas
till vissa ämnesområden eller
generellt utesluta andra.»

Så säger alltså departementschefen i
propositionen. Därefter, efter utskottsbehandlingen,
efter vad departementschefen
sade i går och efter den klargörande
diskussion som förts i anslutning
till herr Zetterbergs anförande i
kammaren i dag, hade sålunda herr
Westberg mage att stå upp och säga att
religiösa och etiska ämnen enligt utskottets
mening skall uteslutas från de
gemensamma samlingarna! Kan man
nu förutsätta att detta felaktiga påstående
i fortsättningen inte kommer att
upprepas i debatten?

Herr talman! Jag ansluter mig på
alla punkter till de yrkanden som under
debatten liar framställts av herr
Arvidson.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! De beslut vi skall fatta
rörande de gymnasiala skolorna är på
sitt område lika ingripande som de vi
fattade för ett par år sedan och som
gällde grundskolan, även om stämningen
vid det tillfället kanske var högre.

Framför allt har målsättningen och studiernas
innehåll nu mer vittgående konsekvenser,
därför att det gäller ungdom
i tonåren på väg ut till sin samhällsinsats.

Det är naturligt att det nya gymnasiet
präglas av den ökande inriktningen
på de tekniska insikterna. Men man
måste vara aktsarn, så att inte alltför
mycket av det klassiska — som vi ändå
bygger vårt kulturarv på — går förlorat.
Att det minskade timantalet fört
med sig väsentliga reduceringar i det
iildre stoffet i exempelvis de historiska
disciplinerna är påtagligt. Det är risk
för att därmed orienteringen i livsåskådningsfrågor
förlorar en del av sin
bakgrund.

På ett par punkter vill jag här göra
några kommentarer, herr talman, även
om risk föreligger att upprepa vad som
redan har sagts. Den första gäller den
kvantitativa utbyggnaden av gymnasiet.
I propositionen förordar departementschefen
som riktpunkt för den kvantitativa
omfattningen omkring år 1970 att
i gymnasium och fackskola tillsammans
skall intagas cirka 50 procent av en
arskurs från grundskolans avgångsklass.
Av dessa skall möjlighet till gymnasiestudier
ges åt 30 procent, varav en fjärdedel
skall gå till vardera den tekniska
och ekonomiska linjen. Motiveringen
för denna begränsning, som på sitt sätt
strider mot tesen att alla skall ha samma
rätt till utbildning, anges främst
vara bristen på lärare och investeringskapital
för byggnationer.

För många gymnasieområden är säkerligen
dessa beräkningar realistiska
och kanske i vissa fall generösa. Men
det finns områden, där man redan nu
nått upp till en dubbelt så hög procent
som målsättningen till år 1970. Hela
storstockholmsområdet har redan nu
hög gymnasiefrekvens. Särskilt markerat
är det t. ex. i Lidingö, som 1963
hade 59 procent, och i Danderyd, som
hade 62 procent.

Man har i sådana områden frågat sig,

Fredagen (Jen 11 december 1964

Nr 40

131

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

om framtiden skull betyda en reduktion
av gymnasieplatserna. För någon
vecka sedan tillfrågades statsrådet Palme
på en TUO-konferens vad man hade
att praktiskt räkna med, där gymnasiefrekvensen
låg långt över medeltalet.
Han försäkrade då, enligt referat, att
det inte var meningen att pruta pa en
redan uppnådd gymnasiefrekvens. .lag
hoppas, herr talman, att detta är regeringens
uppfattning. Ecklesiastikministerns
uttalande i går vill jag också tolka
på detta sätt.

Utskottet har i sin skrivning understrukit
att man i de olika kommunerna
måste räkna med avvikelser från riksgenomsnittet.
I anledning av en motion
i ärendet säger sig utskottet »vilja än
en gång understryka att proportionerna
i de enskilda kommunerna kan komma
att betydligt avvika från det för landet
i dess helhet angivna». Detta är också
det enda hållbara, om man inte skall
svika grundskolans målsättning att hjälpa
unga människor till den utbildning
de vill ha och lämpar sig för. Jag hoppas
att gymnasiets utbyggnad skall prövas
av regeringen i eu generös anda. Vi
behöver unga människor med minst
gymnasial utbildning för en mängd uppgifter
i vårt samhälle.

Låt mig, herr talman, också få säga
några ord i den fråga, som mer än någon
annan i detta sammanhang diskuterats
och givit anledning till resolutioner
och aktioner: kristendomsämnets
ställning i det nya gymnasiet.

Att ämnet får vidkännas en kraftigare
reducering än de flesta andra är uppenbart.
I det nuvarande treåriga gymnasiet
läses ämnet i alla årskurserna
med sammanlagt 5 veckotimmar fördelade
på hela gymnasietiden. Ännu har
vi kvar fyraåriga gymnasier på eu del
håll, där man läser sammanlagt 7 veckotimmar.
Mot detta timantal står alltså
propositionens 3 timmar, vilka infaller
under den tredje årskursen. Det är inte
att förundra sig över att de som i kristendomen
ser ett oförytterligt värde har

gjort sig påminda. Motsatsen hade varit
mera förvånande.

Det är också att märka att trots den
allmänna reduktionen av timantalet i
det nya gymnasiet inte alla ämnen fått
minskat timantal utan en del har fatt
ökat timantal.

Som en av orsakerna till reduceringen
av timmarna för kristendoms- och
allmän religionskunskap har angivits avnämarnas
svala intresse för ämnet. Jag
tycker att det är förklarligt att man t. ex.
inom näringslivet fäster föga avseende
vid livsåskådningen hos de unga som
man anställer. Men en stor del av de
unga själva ser annorlunda på religionens
roll.

I en skrivelse till gymnasieutredningen
redan i mars 1963 uttalar ett gymnasistförbund
bl. a.: »I en tid då en
progressiv kulturpolitik skall utformas
måste det framstå som ett allvarligt
misstag att genom en minskning av kravet
på kunskap om religionens värld
försvåra förståelsen av den kulturtradition
vi lever i och vilken varje nyskapande
kulturinsats i vår situation måste
bygga på.» Detta är alltså en röst från
en del av gymnasieeleverna själva.

Dessutom visar undersökningar publicerade
i SOU 1963:15 ett intresse för
religionens värld, i detta fall främst kristendomen,
som står i bjärt kontrast till
den reducering som företagits.

För mig framstår det i propositionen
framlagda förslaget om tre timmars religionskunskap
på gymnasiets humanistiska
och samhällsvetenskapliga linjer
som otillräckligt.

Det är såvitt jag kan bedöma inte möjligt
att under denna begränsade tid ge
den orientering i kristen tro och historia
samt i andra religioners innehåll
och värderingar som förutsättes i ämnesplanen.

Jag har skrivit under en motion,
11: 1065, i vilken föreslås 4 veckotimmar
för religionskunskapen på de nämnda
linjerna och jag yrkar bifall till denna.

Det är vidare, herr talman, en glädje

132 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

att få konstatera att religionskunskapen
blir ett obligatoriskt ämne på gymnasiets
ekonomiska och tekniska linjer liksom
för övrigt även i fackskolan. Det
har varit en brist att tekniker och ekonomer
haft så ytterligt få tillfällen till
orientering i religionens värld och till
diskussioner i livsåskådningsfrågor. Endast
en mycket blygsam verksamhet liar
på frivillighetens väg kunnat genomföras
på detta område under de senaste
årtiondena. Departementschefens initiativ
är därför värt stort erkännande.

Till sist, herr talman, några få ord om
de gensamma samlingarna. På denna
punkt har olika tolkningar av vad departementschefen
uttalat föranlett utskottet
att dela sig. Morgonsamlingarna
i skolan har länge varit ett problem på
många håll. Den gamla stereotypa formen
har inte uppskattats. Vi som för
många år sedan tillhörde gymnasisterna
gjorde det inte heller. Med åren har
en allt rikligare omväxling i formerna
kommit till stånd. Men det religiösa inslaget
har funnits med i större delen
av morgonsamlingarna också i denna
nya situation. På många håll har detta
varit regel. Rektors egen uppfattning
eller atmosfären i bygden har gjort att
detta varit naturligt. Jag har själv ganska
ofta medverkat vid morgonsamlingar
i olika delar av landet och därvid märkt
och inte sällan överraskats av hur positivt
man mestadels accepterar det religiösa
inslaget.

Det bör, herr talman, med de uttalanden
som ecklesiastikministern bär gjort
finnas möjlighet att objektivt behandla
livsåskådningsfrågor och etiska och religiösa
ämnen även vid de gemensamma
samlingarna i det nya gymnasiet.
Jag hoppas att en för olika meningsriktningar
godtagbar praxis kan utbildas.
Men det finns risk för att de gemensamma
samlingarna blir mer en
stridsplats än ett vänligt torg, som herr
Zetterberg förutsatte att de skulle bli.

.lag har på känn, herr talman, att en
stor del av målsmännen ser annorlun -

da på priigeln av de gemensamma samlingarna
än vad utskottsmajoriteten gör.
Beträffande punkten 44 i särskilda utskottets
utlåtande ansluter jag mig till
reservation 19 av herr Källqvist in. fl.

Den stora frågan vid våra överläggningar
under dessa dagar är helt naturligt
gymnasiet. Propositionen innehåller
emellertid också uttalanden rörande
folkhögskolans ställning i framtiden.
Jag noterar med tacksamhet departementschefens
positiva hållning till denna
skolform, som utan tvivel kommer
att få betydelse också i framtiden,
främst som ett led i vuxenutbildningen.
Jag delar inte herr Zetterbergs pessimism
i detta avseende, men jag understöder
gärna hans önskan om eu parlamentarisk
utredning rörande denna
skolform och dess framtid. Det är emellertid
redan på kort sikt nödvändigt att
folkhögskolan får ett bättre ekonomiskt
stöd av statsmakterna. En värdefull
hjälp gavs genom riksdagens anslag i
våras, men det gäller att låta skolformen
arbeta utan de alltför stora ekonomiska
bekymmer som tynger främst
rörelseskolorna.

Utskottets positiva inställning har
markerats i uttalandet: »Vad gäller statsbidragsfrågan
utgår utskottet från att
förslag härom relativt snart kommer
att föreläggas riksdagen.» Jag hoppas
att en avsevärd förbättring ges i ett regeringsförslag
redan till våren. Folkhögskolan
blir, kanske med delvis förändrade
arbetsformer, ett oumbärligt
inslag också i den framtida utbildningen
för unga människor.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de yrkanden som ställts av herr
Nelander.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Biskop Ljungberg sade
häromdagen om en av sina präster:
Tänk vad han skulle få mycket sagt
om han predikade hälften så länge! Jag
vill inte direkt föreslå att ett anslag av
liknande innehåll skall sättas upp här

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40 133

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

på talarstolen, men jag tror att yttrandet
är något att tänka på.

Jag vågar i alla fall säga, herr talman
och ärade kamrater, att jag under de
nio år jag varit i riksdagen inte har
överansträngt kammaren eller våra stenografer,
och det må väl tillåtas mig
att säga några ord i förevarande fråga,
när jag nu snart skall lämna arbetet på
Helgeandsholmen. Jag skall inte upprepa
vad föregående talare sagt om olika
detaljer i förslaget. Jag går alltså
inte in på farhågorna för sänkt kunskapsnivå
genom den relativa betygsättningen
och borttagandet av examina,
speciellt studentexamen, utan nöjer
mig med att förklara att jag på dessa
olika punkter ansluter mig till de yrkanden
som ställts av herrar Nordstrandh
och Nordgren. Jag vill bara säga
några få ord om kristendomsämnet
och skolans allmänna målsättning.

Jag har gjort den erfarenheten under
mina år i riksdagen, att det ofta är
lätt att privat komina till tals med och
bli god vän med också de kamrater
som i många frågor har en annan inställning
än den man själv har. Men
jag har också konstaterat att samma
personer inte så sällan reagerar olika
som individer och som medlemmar av
en politisk grupp. De flesta av oss är i
hemmasammanhanget ense om vissa väsentliga
ting. Vi vill ge våra barn en
god start i livet och lyckliga betingelser
för framtiden. Men vi förstår också att
de, liksom vi alla, behöver en fast punkt
i livet och bestämda normer för livsföringen.
Denna fasta punkt och dessa
bestämda normer för livet har vårt folk
hittilldags funnit i den kristna tron.
Därför borde frågan om kristendomsundervisningen
i ett kristet land inte
vara kontroversiell utan höjd över politiska
åsiktsbrytningar.

Andra talare har berört namninsamlingen,
och jag skall därför inte gå in
på den mer än i ett avseende.

Herr Blidfors talade om de »fördomsfria
metoder» som namninsamlarna an -

vänt. Dessa metoder var dock, herr Blidfors,
inte mer fördomsfria än att professor
Wcsterståhl ansåg sig kunna dra
betydelsefulla objektiva slutsatser av
namninsamlingen.

Vi som var engagerade i denna namninsamling
är naturligtvis beredda att
medge att det förslag som vi nu har att
ta ställning till är bättre än gvmnasieutredningens.
Men det innebär ändå en
påtaglig minskning i förhållande till nuvarande
timtal. Herr Arvidson betecknade
i går högerförslaget som en taktisk
manöver och tillät sig i sammanhanget
några fula ord. Enligt min mening
skulle det vara uppseendeväckande,
om vi som skrivit under och solidariserat
oss med namninsamlingens
önskemål, inte följde upp yrkandet vid
slutavgörandet. Vi skulle då sannerligen
inte vara mycket att lita på. Det måste
väl herr Arvidson ge mig rätt i!

Men minst lika viktig som frågan om
timtalet är problemet om målsättningen
när det gäller skolans allmänna ideologiska
inriktning. För kristen uppfattning
är detta den avgörande aspekten.
Man konstaterar med tillfredsställelse
att både utskottet i sitt utlåtande och
framför allt ecklesiastikministern i sitt
anförande i går understrukit skolans
personlighetsfostrande syfte. Vi har alla
anledning att lägga märke till och
stryka under vad utskottet anför på sidan
196 i utlåtandet, nämligen »att den
målsättning, som i berörda hänseende
år 1962 fastställdes för grundskolans del,
också skall gälla för gymnasiet». Detta
uttalande är bindande också för skolöverstyrelsen,
som ibland frestas att
agera på egen hand.

Men trots allt är det många människor
i detta land som känner oro just
för den ideologiska grundsyn som präglar
det nya skolsystemet och för de konturer
av ett sekulariserat samhälle som
skymtar. Men man gladde sig när statsrådet
Edenman i går genombröt det perspektivet
med sin deklaration att syftet
inte är att avkristna skolan.

134 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Herr Nelander berörde i går skolöverstyrelsens
förslag att man i förväg skulle
göra något slags kvantitativ uppdelning
av lärostoffet, ett förslag som
tillbakavisas av utskottet på sidan 204.
Vad man på kristet håll vänder sig mot
är glidningen mot en relativistisk inställning
och synen på kristendomen
som ett religiöst system bland andra,
något som väl i någon mån ligger bakom
det föreslagna namnet religionskunskap,
som herr Hedin senare kommer
att tala om i anslutning till en motion
som jag också undertecknat. Vi lever
dock i ett av ålder kristet land. Det
finns en mängd människor i detta land
som öppet bekänner sig till kristen tro.
Religionsfriheten, som vi så ofta talar
om, bör väl gälla också dem, om talet
om demokrati skall ha någon mening.
Även på denna punkt vill jag gärna stryka
under en mening i utskottets utlåtande
på sidan 204: »I gymnasiets och
fackskolans religionsundervisning bör
givetvis kristendomen enligt utskottets
mening få en plats, som svarar mot dess
i jämförelse med andra religioner dominerande
ställning i vår kulturmiljö.»

Vad jag sagt om religionsfriheten gäller
också skolans gemensamma samlingar.
Toleransen får inte bli ensidig; elever
från ateistiska hem får inte i religionsfrihetens
namn förmena de kristna
hemmen den rätt som tillkommer
dem i ett demokratiskt samhälle.

Jag påstår för ingen del att allt gammalt
är ofelbart och att allt nytt är
suspekt. Våra gamla skolformer har
visst haft sina brister, och jag tror att
den nya skolan på dess olika stadier i
flera avseenden kommer att ge vår ungdom
en allsidigare orientering om den
komplicerade värld vi lever i. Men skolans
personlighetsfostrande uppgift är
på olika linjer och nivåer alltid väsentlig.
1 denna fostran har både kristendomsundervisningen
och de humanistiska
ämnena en avgörande funktion.
Det är just ur personliglietsfostrans synpunkt
riskabelt om man blir alltför en -

sidigt inställd på det som på kort sikt
betraktas som matnyttigt. Människan lever
icke allenast av bröd.

Många följer denna viktiga debatt i
Sveriges riksdag och har oss i sina tankar.
Vi skall snart fatta ett beslut som
får verkningar inte bara under några
skolar utan för framtiden.

Herr talman! Jag instämmer i de yrkanden
som redan ställts av herrar
Nordstrandli och Nordgren.

I detta anförande instämde herr Staxäng
(h) och fru Kristensson (h).

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! På detta stadium av debatten
finns det väl ringa anledning att
ännu en gång upprepa det som tidigare
sagts åtskilliga gånger. Jag skall därför
inskränka mig till att beröra ett par detaljer
i den fråga som vi nu diskuterar.

Den proposition som vi i dag slutbehandlar
är, som redan sagts, av utomordentligt
stor betydelse för hela värt
skolväsen. Det förslag vi behandlar brukar
ju vanligtvis kallas för gymmasieproppen.
Men det berör inte bara gymnasiet
utan även en hel del andra frågor.
Bl. a. föreslås skapande av en helt
ny skolform — fackskolan — som torde
bli av utomordentligt stor betydelse
för vår ungdom. Vad man, såsom också
flera andra talare framhållit — kan
beklaga är att inte hela det gymnasiala
skolstadiet kan tas med i det beslut som
vi nu skall fatta. Yrkesundervisningens
framtida utformning är ännu föremål
för utredning, och det torde dröja flera
år innan den delen slutgiltigt kan infogas
i vårt gymnasiala skolsystem. Detta
får naturligtvis inte innebära, att vi
i dag skulle hysa tvekan beträffande det
beslut vi har att fatta. Tvärtom är det
ytterst betydelsefullt att det arbete som
nu ligger färdigt leder till beslut. Men
sedan måste alla krafter satsas på att
snarast infoga yrkesundervisningen
som en likvärdig och likaberättigad del
i det gymnasiala skolsystemet.

Yrkesundervisningens reformering och

Fredagen den 11 december 1961

Nr 10

13.''»

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

framtida utformning är betydelsefull ur
flera synpunkter. Men särskilt betydelsefull
synes den mig vara med hänsyn
till frågan om den tekniska fackskolans
utformning. Den typ av ingenjörer som
där skall utbildas bör kunna bli av mycket
stor betydelse för hela samhället.
En viktig förutsättning synes dock vana,
att dessa elever verkligen har en ordentlig
praktisk erfarenhet från det
fackområde som de skall utbildas för.
De uppgifter de i första hand kommer
att sköta är av sådant slag, att enbart
en tvåårig teoretisk utbildning inte är
till fyllest. Enligt bestämmelserna skall
också eleverna före tillträdet till andra
årskursen ha fullgjort en ettårig praktik
— med viss modifikation — inom
sitt yrkesområde. Detta anser jag vara
av mycket stor betydelse. Vad jag hyser
oro för är att det skall visa sig omöjligt
för eleverna att få denna praktik,
eller — rättare sagt — jag är övertygad
om att näringslivet icke kan klara denna
uppgift när fackskolan blir fullt utbyggd.

Redan nu, när man endast har försöksverksamhet
på ett fåtal orter, är
svårigheterna stora att bereda eleverna
praktikplatser över huvud taget och att
erhålla meningsfull praktik inom respektive
yrkesområde är hart när omöjligt.
I många fall har eleverna hamnat
på rena tempojobb, som inte har någonting
med deras framtida yrke att
göra. Hurdan skall då situationen bli
när alla fackskolor inrättas? Jag tror
att det rätt snart blir nödvändigt att i
en del fall ersätta detta praktikår med
en vrkesskolekurs, något som redan i
propositionen och utskottsutlåtandet antytts
som en möjlighet, .lag tror att ett
nära samarbete i detta avseende mellan
fackskolor och yrkesskolor därför blir
nödvändigt. En gedigen yrkeskunskap
för dessa elever är minst lika viktig som
de teoretiska kunskaperna. Jag hoppas
därför att den yrkesskoleberedning som
nu arbetar snart skall bli klar med sin
uppgift och att det problem beträffan -

de fackskolan som jag här pekat på
kommer att uppmärksammas av utredningen.
Eljest kommer det nämligen
icke att bli möjligt att genomföra den
tekniska skolan, i varje fall inte i stora
delar av landet. Jag förutsätter att hela
frågan om praktikmöjligheter för eleverna
vid den tekniska fackskolan noga
kommer att följas av skolöverstyrelsen
och departementet. Jag har endast
velat ytterligare poängtera vad som sägs
i utskottets utlåtande på denna punkt.

I den diskussion som fördes här i
kammaren i går och delvis även i dagens
diskussion har det från högerhåll
flera gånger talats om kvalitet och kvalitetsförsämring;
det är ord som ofta
kommit igen. Man utgår ifrän att de föreslagna
förändringarna av det nuvarande
gymnasiet måste innebära en försämring.
Men vilka kriterier och utgångspunkter
man har för sin betygssättning
i detta fall är inte klart. Jag
kan inte annat än finna detta tal meningslöst
och illa underbyggt.

Herr Heckscher sade i går i sitt i
långa stycken — det vill jag gärna poängtera
— utmärkta anförande att just
avläggandet av studentexamen gav en
respekt för fakta som den som inte avlagt
studentexamen inte skulle ha i samma
utsträckning. Eller, som han uttryckte
det: De lär sig att det är med
fakta som med kor; stirrar man dem
bara stint i ögonen är de i regel inte så
farliga. Jag undrar om professor Heckscher
verkligen anser sig kunna hävda
att just studenter har en särskild förmåga
att känna respekt för fakta eller
är särskilt framstående i den »kodressyr»
han talade om. Jag tror att det
är med det påståendet som med hans
bild av livet som fullt av examenstillfällen:
varje riksdagsinannaval kunde
jämföras med en examen.

Låt gå för det, men skall parallellen
med studentexamen vara fullständig, så
borde väl även censorsinstitutionen finnas
med vid riksdagsmannaval. Jag undrar
hur många av t. ex. de socialdemo -

136 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kratiska ledamöterna i denna kammare
som hade blivit godkända, om förslagsvis
herr Heckscher och herr Nordstrandh
varit censorer. Det är tveksamt
om jag, ifall jag hade haft tillfälle att
vara censor, skulle ha godkänt en hel
del av de högerledamöter som uppträtt
i denna debatt, i varje fall i ämnena filosofi
med logik samt samhällskunskap.

Jag är övertygad om att det examensfria
gymnasiet är att föredra — med
eller utan paralleller med riksdagsmannaval.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som framställts av herr
Arvidson.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! På sidorna 117—122 i
proposition 171 för ecklesiastikministern
ett ganska ingående resonemang
om folkhögskolan utan att i detta sammanhang
låta det utmynna i några förslag.
Ecklesiastikministern säger att
han inte anser en omprövning av folkhögskolans
uppgifter och målsättning
vara nödvändig. Han menar följaktligen
att det för närvarande inte heller är erforderligt
med någon ny stor utredning.
På den punkten vill jag ansluta mig till
ecklesiastikministerns uppfattning. Jag
tror att man inom folkhögskolekretsar
hellre vill arbeta vidare i den situation
som nu håller på att utvecklas.

Men det är uppenbart, att folkhögskolan
under de närmaste åren har att anpassa
sig dels till en bättre men tills vidare
varierande grundskola och dels till
en mycket stark utbyggnad av gymnasier,
fackskolor och yrkesskolor. Jag instämmer
med ecklesiastikministern som
menar, att den anpassning, som under
den närmaste tiden måste genomföras,
bör kunna ske med stöd av den frihet
som folkhögskolan har och som man är
överens om att den bör ha. Ibland har
man väl gjort ansatser till att föra en
något dogmatisk debatt om folkhögskolorna
och om hur de skall vara. Jag
tror att man kan undvara den dogma -

tiken, även om den anknvtes till mycket
höga föregångsmän, men friheten i denna
skolform är omistlig. Men om man
förutsätter en förnyelse och en utveckling
av folkhögskolan, som innebär att
spännvidden ökas i dess kursprogram
och dess samspel bl. a. med folkbildningsverksamheten,
då förutsätter detta
också att folkhögskolans rektorer och
styrelser frigöres från alltför pressande
ekonomiska bekymmer. En folkhögskolerektor
bör liksom andra skolmän få
ägna största delen av sin tid åt andra
saker än åt att ordna lotterier och samla
in bidrag.

Ecklesiastikministern lovar nu att
komma igen på denna punkt till nästa
år. Det är också vad riksdagen i våras
förutsatte när vi behandlade folkhögskolefrågan.
Det särskilda utskottet stryker
också i sitt anförande under detta
och hänvisar till skolöverstyrelsens petita.
Jag noterar allt det där med tillfredsställelse
och med eu förhoppning
om att folkhögskolan från och med nästa
år skall få rimliga resurser, så att den
kan ge sig i kast med de anpassningsproblem
som anmäler sig.

Jag ber härefter att få citera vad departementschefen
säger i propositionen
nederst på s. 120 och fortsätter på
nästa sida: »FU:s förslag om kortare
kurser finner jag liksom bl. a. skolöverstyrelsen
väl värt att pröva och räknar
med att försök kommer att anställas
fr. o. in. läsåret 1965/66 vid till en början
högst ett tiotal skolor. Skolöverstyrelsen
har i sitt utlåtande vidareutvecklat
vad FU anfört om utbildning av ungdoms-,
studie- och organisationsledare
vid folkhögskolorna. Vad överstyrelsen
därvid anfört kan jag i det stora hela
biträda. Jag räknar med att försök med
sådan utbildning kommer att anordnas
vid omkring 20 skolor fr. o. in. läsåret
1965/66.

Det bör ankomma på skolöverstyrelsen
att leda och besluta om en dylik
försöksverksamhet, överstyrelsen bör
därvid sträva efter att de olika slagen

Fredagen den 11 december 1901

Nr 40

137

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

av folkhögskolor —- rörelseskolor, landstingsskolor
etc. — blir på ett ändamålsenligt
sätt representerade. Vid försöksverksamheten
bör man ej vara bunden
av de bestämmelser som annars gäller
för skolformen.»

Om ett dylikt program skall kunna
genomföras, om man över huvud taget
skall få den spännvidd i folkhögskolans
fortsatta verksamhet som läget kräver
och som statsrådet Edenman förutsätter,
måste studiehjälpen anpassas till de
kortare kurserna. Det blir ju här till
större delen fråga om deltagare, vilka
kommit in i arbetslivet och har familj
att ta hänsyn till. Det tycks vara på det
sättet att ju högre löneläget blir här i
landet, desto svårare är det för flertalet
människor att avstå från sin inkomst.

Om ungdoms-, studie- och organisationsledare
inte skall väljas med hänsyn
till sina ekonomiska resurser, tror jag
att det är nödvändigt att studiehjälpen
i detta fall anpassas till det skolprogram
som man annonserar. Vi var inne på
dessa saker i våras när det var fråga om
studiehjälpen, och jag vill här vädja till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att beakta just den saken.
Det kan synas vara en liten detalj
i ett stort sammanhang, men jag tror
att det är en detalj som måste ordnas,
om det hela skall kunna fungera.

De postgymnasiala kurser som skolöverstyrelsen
i sitt remissyttrande förde
på tal skjuter ecklesiastikministern på
framtiden. Han menar att saken ännu
inte är tillräckligt utredd och att läget
behöver klarna. Den ståndpunkten tror
jag inte man kan säga så mycket om; vi
får väl se tiden an.

När det gäller folkhögskolornas antal,
eller snarare deras sammanlagda
volym, så går väl uppfattningarna isär
om det framtida behovet. För min del
tror jag att folkhögskolan även i framtiden
kommer att ha betydande uppgifter.
Folkhögskolan är en allmänt orienterande
skola när det gäller samhällsliv
och annat. Visserligen är det klart att

resurserna och elevernas förkunskaper
nu är mycket större än när folkhögskolan
en gång kom till, men jämför man
dessa resurser med det samhälle i vilket
man i dag skall orientera sig, sä tror jag
inte att skillnaden mot förr är så .särskilt
stor. I det läge som vi befinner oss
i, där man naturligtvis kan ha olika
åsikter om utvecklingen, måste man
emellertid säga sig att det råder en viss
osäkerhet beträffande framtiden. Jag
tycker därför det är naturligt att man
iakttar en viss försiktighet när det gäller
att starta nya skolor. Jag tror alltså att
vi i riksdagen i fortsättningen inte bör
lägga tyngdpunkten på att starta nya
skolor, även om en avrundning av rättviseskäl
och andra hänsyn kan vara nödvändig
och önskvärd. I stort sett bör vi
nog ta sikte på hur de skolor som redan
finns i fortsättningen skall kunna fungera
på bästa möjliga sätt.

Jag vill också anföra några synpunkter
i anslutning till huvudämnet i den
proposition som vi i dag behandlar. Jag
kanske kan få börja med en liten personlig
bekännelse eller reflexion, vilket
man nu vill kalla det.

När det andra världskriget pågick som
värst och diktaturernas maktsfärer
trängde sig allt närmare och man många
gånger kunde ha anledning att begrunda
sitt eget och sin familjs öde, så föreföll
mig ingen tanke mera plågsam än
farhågan att främmande människor
skulle komma att ta hand om barnen i
deras ömtåligaste ålder och försöka
pressa på dem en livssyn som var familjen
främmande. Det är den upplevelsen
som ligger bakom några ord som
jag skrev inte så långt efter kriget och
som jag här vill citera:

»Diktaturstaternas hänsynslösa försök
att omforma det uppväxande släktet efter
vad som passar de tillfälliga maktägarna
har varit det mest fruktansvärda
i dessa staters jakt på mänskliga värden.
Vid det här laget vet vi, att när undervisning
och fostran influeras av maktspekulationer,
har allstatlighetens kräftsju -

6 — Andra kammarens protokoll l!)6i. .Yr A0

138 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ka nått samhällets vitala delar. Därför
bör vi hålla hårt på grundsatsen, att staten
skall visa återhållsamhet i allt som
gäller övertygelse och åskådning.»

Jag citerar inte detta som något slags
protest eller kritik mot föreliggande
proposition; den ligger ju, tycker jag, i
stort sett i linje med den grundsyn som
jag här har givit uttryck för. Vi är ett
folk, men vi har inte en gud. Vi kan inte
göra Uppsala mötes bekännelse till vår;
Uppsala möte kanske inte heller skulle
ha gjort den till sin om folket hade talat.

Men just medvetandet om att livsåskådningar
och livssyn växlar gör att
principen om objektiv religionsundervisning
är den enda plattform som vi
tillsammans kan bygga på. Det måste
bli något slags kompromiss eller samhällsfördrag
mellan detta lands olika
grupper i en fråga som denna. Jag har
för min del varit glad för var gång vi
under de 24 år jag varit med i riksdagen
har kunnat passera ett sådant här
vägskäl och sluta med en hygglig kompromiss
i stället för en kulturkamp. Jag
tror att det är av oerhört stort värde
om samhällsutvecklingen kan fortgå på
det sättet.

Jag har därför ingenting att invända
emot inriktningen av gymnasiet. Den
precisering och de understrykanden av
målsättningen, inte minst när det gäller
ungdomens fostran, som utskottet har
gjort är värdefulla. Jag har heller ingenting
emot benämningen religionskunskap
och inte heller mot försöket att
integrera kyrkohistorien i den allmänna
historien. Jag skall inte argumentera
på dessa punkter — det är många andra
som har gjort det.

Vad beträffar kristendomsämnets tid
på schemat instämmer jag med dem som
håller fast vid den totala tidsram som
gymnasieutredningen har stannat för.
Det är inte rådligt att börja öka något
ämnes timtal i schemat genom att vidga
denna tidsram. Jag föreställer mig att
om man skulle gå ut till gymnasieung -

domens föräldrar och fråga dem — fråga
utan att nämna något annat i sammanhanget
— om de tycker att ungdomarna
skall ha mera att göra eller inte,
så skulle det inte vara många som inte
bekräftade att de har mer än tillräckligt
av lektioner, läxor och resor och
vad de annars har att göra. Och skulle
man fråga om föräldrarna tycker att
gymnasieungdomen kan sitta kvar i
staden och läsa på lördagarna när familjen
är på landet, tror jag inte heller
att så många skulle stödja ett sådant
förslag. Det är nog därför riktigt att
hålla tidsramen. Man kan ju lasta på
människor så mycket arbete att de inte
lär sig någonting.

Det är också av stort värde att kristendomsämnet
nu kommer att förekomma
i hela gymnasiet och sidoordnade
skolor. Man skall inte glömma att cirka
hälften av svensk ungdom under närmaste
tiden kan beräknas gå i dessa
skolor. Bland de kamrater som växte
upp tillsammans med mig för 50 år sedan
var det knappt en enda som gick i
något gymnasium, om de nu över huvud
taget visste vad ett gymnasium var;
för egen del hade jag inte den blekaste
tanke i den riktningen.

Det är klart att det finns både plus
och minus när man jämför förr och nu,
men det är inte bara plus för den gamla
tiden och inte bara minusposter i nutiden.
Den moraliska och etiska fostran
man fick i landsbygdens drängstugor
för 50 år sedan var inte heller alldeles
anmärkningsfri, det tror jag att jag kan
betyga.

Jag accepterar alltså propositionen
som en på det hela taget hygglig kompromiss.
Jag skall ändå rösta för reservationen
vid punkten 14, som gäller en
undersökning om de möjligheter som
kan finnas att ge kristendomsämnet ytterligare
stärkt ställning, även om jag
gör detta utan någon grundmurad tro
på möjligheten.

Jag skall vidare med fullt engagemang
rösta på reservationen vid punk -

Fredagen den 11 december 1964

Nr 40

139

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ten 17 om att ge litet mera tid för historieämnet
för att man där skall kunna
få med mera om de religiösa folkrörelserna,
om frikyrkornas utveckling, om
kristligt sociala rörelser och missionen
och om den ekumeniska rörelsen.

Det som i första hand har gjort att jag
berör gvmnasiefrågan är meningsbrytningarna
om de gemensamma samlingarna.
Det föreligger ju en reservation
som rör den saken, och en stor del av
dagens debatt och gårdagens har gällt
denna fråga.

Jag konstaterar att utskottet och reservanterna
är eniga om att man bör eftersträva
variation och förnyelse i dessa
samlingar. Jag konstaterar vidare att
lokala traditioner och högtider och
märkesdagar enligt utskottets mening
kan ge rika möjligheter till ämnen vid
dessa samlingar. Jag konstaterar också
att statsrådet förklarat att gymnasieutredningens
skrivning inte bör tolkas så,
att ämnen med etisk och religiös anknytning
inte skall få behandlas. Ingen ämnesgrupp
skall i princip vara utesluten.

Så kommer den mening som har blivit
en stötesten. Den står på s. 373 i
propositionen, och det är väl bäst att
den får gå in i mitt anförande också
eftersom den finns i så många andras.
Det heter där:

»Av vikt är emellertid att den gemensamma
samlingen varken genom sitt innehåll
eller sin utformning strider mot
vad som är förenligt med vissa elevers
religiösa uppfattning eller inställning i
livsåskådningsfrågor över huvud.»

Jag kan inte fatta saken annorlunda
än att man velat att två olika synpunkter
skall komma till sin rätt, och så
skriver man den ena först och den andra
sedan. Man förutsätter att de människor
som i fortsättningen skall handskas
med saken gör det med ett rimligt mått
av förstånd. Kanhända kunde detta ha
skrivits elegantare eller bättre. Men under
de 24 år jag varit i riksdagen har
vi hundratals gånger gjort just på det
sättet då det gällt en materia som det

funnits olika synpunkter på och som
olika människor varit engagerade för.
Man har då försökt att på ett eller annat
sätt skriva in bägge delarna och hoppats
på alt det i alla fall skall bli en någorlunda
förnuftig ordning i den praktiska
tillämpningen.

Nu siigs det i reservationen att om
denna skrivning skulle bli riksdagens
beslut så finns det ingen möjlighet att
hålla något som helst anförande om ett
ämne med etisk eller religiös anknytning.
Men ecklesiastikministern säger
just att det skall finnas möjlighet alt
behandla ämnet med anknytning till
etiska och religiösa frågor! Ecklesiastikministern
har alltså framfört bägge de
ovan relaterade synpunkterna, och det
är dä enligt min mening inte särskilt
välbetänkt att påbörda honom en tolkning
som ger absolut prioritet åt den
negativa delen av hans uttalande.

Det som emellertid gör att jag har blivit
tveksam inför reservationen är i
första hand förslaget att man skall kunna
befria vissa elever från dessa gemensamma
samlingar. Jag tror det blir
svårt att praktiskt genomföra detta. När
det har gällt morgonsamlingar har det
ju varit lätt att låta dem som varit befriade
från dessa komma tio eller femton
minuter senare till skolan. De har
gått direkt till sina klassrum i stället
för att deltaga i den gemensamma samlingen.
Men när man mitt under skoldagen
skall plocka in en gemensam
samling på schemat under varierande
tider ställer sig saken annorlunda. Vid
samma tillfälle kommer kanske en del
informationer om skolarbetet att lämnas.
Härvidlag skall ju skolledning och
elever samarbeta så långt det går. Sedan
kan det bli fråga om att samlas omkring
något ämne: religiöst, etiskt eller av
annat slag. Under dylika förhållanden
tycker jag nog att det från praktisk synpunkt
och med hänsynstagande till en
skolas inre liv förefaller mycket besvärande
att en del av gymnasisterna
icke skulle vara med.

140 Nr 40

Fredagen den 11 december 1904

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Jag är ingen pedagog, men jag har
levat en stor del av mitt liv bland vuxen
skolungdom och jag tycker att befrielsen
från sådana gemensamma samlingar
på något sätt inte går ihop med min
uppfattning om hur man bör leva vid
en skola.

.lag vill tillägga att det finns så mycket
ömtåligt och förteget i unga människors
liv just i brytningsåren att jag
tror man bör undvika att i oträngt mål
pressa dem till demonstrationer och
ställningstaganden i frågor där de själva
kanske inte alls är färdiga med sitt
ståndpunktstagande.

Jag är för min del rädd för att denna
form av befrielse från de gemensamma
samlingarna vid en skola för
ungdom i brytningsåren kan skada eleverna
lika mycket som en mera avancerad
kristen förkunnelse en och annan
gång kan gagna dem. Det är inte så
märkvärdigt att man har olika åsikter
beträffande en fråga av detta slag och
jag tror för min del inte att man bör
dramatisera eller övervärdera den saken.
Jag håller med ecklesiastikministern
och många andra av dem som talat
om att samhällets resurser och möjligheter
att påverka människors livssyn
ändå är — och nog också bör vara
det —• ganska begränsade. Jag är inte
så rädd för rektor Stellan Arvidson som
Eewi Pethrus tycks vara, det skall jag
be att få bekänna. Om tiotusentals
kristna förkunnare i detta land under
ettusen år inte kunnat utrota hedendomen,
kan inte heller några dussin ateister
utrota kristendomen. Frågeställningen
är inte sådan — rektor Arvidson får
ursäkta min uppfattning.

Jag är inte överdrivet förtjust vare
sig i oppositionens skrivning eller i reservationen.
Det sakligt riktiga tror jag
hade varit eu återremiss på denna punkt,
ett nytt försök att se om man inte kunde
skriva någonting som kunde bli en
gemensam plattform. Men jag tror att
det stöter på stora praktiska svårigheter
för närvarande. Dessutom tror jag

att jag är tämligen ensam om min hållning.
Därför skall jag inte ställa ett sådant
förslag. Om någon annan tror att
ett sådant förslag har möjlighet till
framgång må han ställa det.

Man står alltså här inför tvånget att
välja, och för min del har jag valt. Jag
tror — jag säger det med små bokstäver
— att det är bättre att man försöker
bygga en tradition för dessa samlingar
på propositionens grund, om man därtill
också lägger statsrådet Edenmans
uttalanden, än på reservationen. Jag förutsätter
därvid att statsrådet Edenman
menar vad han säger: annars blir jag
lurad.

Sekreteraren i Kyrkornas världsråd
säger på ett ställe att läran söndrar men
gärningen enar. En god del av kyrkohistorien
ryms i den satsen. Skulle inte
en del av den svenska skolhistorien
också kunna rymmas däri?

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det var många tänkvärda
ting vi hörde ur Waldemar Svenssons
mun; inte minst vill jag understryka
vad han sade allra sist. En sak vill jag
dock gärna, medan jag kommer ihåg
den, föra på tal, nämligen kompromissvilligheten.
Den är utmärkt i politiska
sammanhang men beträffande en del
andra områden måste man hålla i minnet.
att om det rör sig om en offensiv
och en defensiv part innebär en kompromiss
alltid ett nederlag för den defensiva
parten.

Men nu, herr talman, till dagens huvudämne.
Det är inte lätl att få någon
känsla av säkerhet i dessa frågor. Ecklesiastikministern
säger i propositionen:
»GU:s förslag till läroplan för gymnasiet
är enligt min mening i det hela
väl underbyggt både genom expertundersökningar
och genom ingående och
övertygande motiveringar.» Detta gör
att man måste gå tillbaka till utredningen
beträffande allt som inte står särskilt
uttalat och understrukit i propositionen.
Man måste även gå tillbaka till fack -

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40

111

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skoleutredningen, eftersom det också
liånvisas till den som ett utmärkt dokument.
Detta gör att jag skulle vilja
uttala önskemål om några preciseringar.
Den första rör vad gynmasieutredningen
skriver i fråga om avsnittet
»samvetet och dess utveckling hos individen»,
kursplanen för ämnet filosofi,
del V s. 208: »Många olika teorier har
framställts med stöd av kliniska, socialpsykologiska
och etnologiska studier.
Full klarhet i frågan har icke åstadkommits.
» Sedan kommer man med ett påstående,
en värdering: »Men man torde
ha rätt att påstå, att det normala samvetet
uppstår genom en ''interiorisering*
(ett förinnerligande) av de förmaningar,
påbud och förbud med åtföljande
belöningar och bestraffningar av olika
slag, som barnet under sin tidiga uppfostran
är utsatt för.» Det är möjligt
att det kan te sig på det sättet för
somliga, men det framhålles ju att det
finns många olika teorier. Denna tvärsäkerhet
i ett uttalande, som innebär
ett direktiv om hur samvetet skall och
bör uppfattas av våra ungdomar, strider
mot vad man säger i del IV på s.
202, där det sägs: »Med en objektiv undervisning
menas, att urvalet av fakta
och värderingar sker så allsidigt som
möjligt och att det alltid överlåtes till
eleven att acceptera eller förkasta en
värdering.» Jag ville peka på den diskrepans
som här föreligger, såvitt jag begriper,
och jag hoppas att det är ecklesiastikministerns
mening, att även i
fråga om hur man skall uppfatta samvetet
skall en objektiv syn anläggas.

Sedan vill jag, herr talman, beröra
ett par motioner för att få bekräftelse
på att utskottet uppfattar dem riktigt.
Beträffande båda motionerna säger utskottet,
att de måste anses i sak vara
besvarade genom vad utskottet skriver.
Det betyder att utskottet liksom instämmer
med vad som står skrivet i motionerna.
Jag skulle emellertid ändå
vilja få bekräftat, att utskottet verkligen
har uppfattat vad motionärerna

skriver i den motion 11: 1050, som jag
närmast syftar på och som jag har väckt
tillsammans med några kamrater, vilken
motion handlar om denna objektivitet,
och att det är riktigt att utskottet
anser att motionen är besvarad med
vad utskottet skriver. Motionärerna konstaterar
liksom ecklesiastikministern,
att skolan varken kan eller skall auktoritativt
påtvinga eleverna vissa normer
och värderingar. »Men», skriver motionärerna,
»skolan skall med all sin
auktoritet i varje sammanhang med ord
och handling hävda dem som riktiga,
nödvändiga och normativa.» Det hoppas
jag som sagt har uppfattats av utskottet
och utskottets energiske representant,
som kanske inte ser så alldeles
energisk ut just nu, men som andligen
säkert är det. Han kanske kan ge ett
besked i denna sak. Jag tror det är
viktigt att man har klart för sig, att det
finns en del saker i fråga om vilka man
inte skall vara objektiv över allt förnuft.
Det finns dock en del värden, vilket
för övrigt ecklesiastikministern också
har understrukit i olika sammanhang
— senast i går — som är stabila.

Vidare vill jag, herr talman, säga
några ord om motionen om gudsfruktan
som väckte mycken undran, och i
det sammanhanget skulle jag vilja vända
mig till herr Arvidson. Jag förstår
att han kanske skulle ha gjort ett annat
ordval, men det märkliga är att herr
Arvidson och jag, efter vad det visar
sig, från olika utgångspunkter ofta kommer
fram till samma slutsatser utom
kanske i en väsentlig fråga, där man kan
resonera mera enskilt, vilket herr
Svensson i Ljungskile nyss med rätta
underströk att man bör göra i sådana
frågor.

Jag vill påstå att det är hälsosamt
och viktigt att man erbjuder eleverna de
värden som, såsom jag ser det, ingår i
gudsfruktan — man kan uttrycka det
på annat sätt om man vill. Jag avser
här att man t. ex. med bortseende från
egna önskningar och intressen omutligt

142 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

gör det som man anser vara rätt. Jag
tror inte att herr Arvidson egentligen
har någonting emot innebörden av de
orden. Jag är också säker på att om
lärarna allmänt i vårt land bl. a. understryker
dessa saker utan att försöka påtvinga
eleverna någonting i detta sammanhang,
så vore det lyckligt för vårt
lands framtid.

Slutligen skall jag, herr talman, inte
specificera hur jag kommer att rösta.
Vi har ont om tid, men jag vill använda
en halv minut till att bara säga, att
beslutet i denna fråga kommer att medföra
en mycket stor omvälvning i hela
vårt lands samhällsliv. Det ligger mycket
gott i vad som här föreslagits, mycken
möda ligger bakom detta arbete
och många grundtankar som leds av
höga och riktiga motiv. Jag vill bara
säga att ingen väl tror — och allra
minst ecklesiastikministern — att detta,
när det förs ut i verkligheten, genast
kommer att visa sig fungera på ett tillfredsställande
sätt. Det behövs säkert
mängder av justeringar undan för undan,
och i den mån oppositionen med
sina idéer kan bidra till att förbättra
och understödja skapandet av en alltmer
fullkomlig skola är jag säker på
att oppositionen också kommer att vilja
göra det på ett positivt och riktigt sätt.

Alla som är intresserade av ungdomen
och skolans framtid önskar säkerligen
på ett intimt sätt följa den vidare utvecklingen.
Men när det gäller mycket
av vad som kommer att göras har ju
riksdagen delegerat beslutanderätten till
regeringen, och dessa frågor kommer
alltså inte att ligga direkt i riksdagens
synfält. Därför måste nog ecklesiastikministern
bereda sig på att det från tid
till annan kommer att framställas interpellationer
och frågor i syfte att ta
temperaturen på hela skeendet och för
att, såsom man hoppas, erhålla tillfredsställande
och uppmuntrande besked
från den som har ansvaret för den
stora reform det här gäller.

Jag vill gärna, trots de reservationer

jag senare kommer att rösta för, lyckönska
ecklesiastikministern till resultatet
i fråga om det nya gymnasiet. Men
jag hoppas att han skal! vara fri från
prestigebesvär och beredd att rucka
både på det ena och det andra, om någonting
visar sig fungera mindre väl i
framtiden.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag skall endast beröra
ett avsnitt av den proposition som ligger
till grund för det utskottsutlåtande
vi nu behandlar, nämligen det avsnitt
som rör folkhögskolan. Detta är visserligen
inte huvudämnet för propositionen
men folkhögskolan, som lämnar undervisning
åt vuxen ungdom, har spelat
och kommer säkerligen att spela en så
stor roll i detta avseende, att det kan
vara befogat att säga några ord om dess
ställning.

Departementschefen konstaterar i propositionen,
att folkhögskolan har varit
föremål för betydande uppmärksamhet
i den offentliga debatten, i utredningar
och vid den senaste tidens riksdagsarbete.
Särskilt omnämnes fackskoleutredningen
som framlagt ett på synpunkter
och uppslag rikt material, vilket i
det stora hela kan bli av betydande värde
vid utformningen av folkhögskolans
fortsatta verksamhet.

Departementschefen framhåller vidare,
att åtskilliga kommer att välja
den skolform, som folkhögskolan utgör,
framför yrkesskola, fackskola och gymnasium.
Blir detta fallet, säger han,
kommer folkhögskolan att kunna fungera
som en utbildningsväg i det gymnasiala
skolsystemet. Efter vad jag kan
förstå innebär det nya systemet på det
gymnasiala området, att en hel del av
folkhögskolans undervisningsmetoder
nu blir överförda till gymnasiet. Jag
tänker på läxläsning i form av långläxor,
tillfälle till diskussioner o. s. v.

Folkhögskolans uppgift har angetts
vara att bibringa sina elever medbor -

Fredagen den 11 december 19G1

Nr 40

143

Reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

gerlig bildning, men detta har inte uteslutit
att folkhögskolan även bedrivit en
målinriktad utbildning. Med sill frihet
i fråga om kursplaner, med sin rika erfarenhet
av vuxenutbildning och med
sin internatform kan säkerligen folkhögskolan
också framdeles göra en betydande
insats. Detta har även hävdats
av fackskoleutredningen, som från sina
utgångspunkter inte funnit skäl avvika
från denna principiella inställning. Departementschefen
gör för sin del det uttalandet,
att intet har inträffat som föranleder
en omprövning av folkhögskolans
principiella målsättning och uppgifter.

Folkhögskolans situation kan karakteriseras
sä, att folkhögskolan hänvisats
till att av egen inre kraft klara anpassningen
till nya förhållanden. Grundskolan
liksom även fackskolan och gymnasiet
har blivit föremål för utredningar
och detsamma gäller nu även yrkesoch
vuxenutbildningen. Men folkhögskolan
skall som sagt av sin egen inre
kraft klara anpassningen. Herr Zetterberg
har tidigare i dag vädjat till ecklesiastikministern
att tillsätta en utredning
eller expertgrupp med uppgift att
bättre klarlägga frågan om folkhögskolans
framtida ställning.

Om folkhögskolan får möjligheter att
verka enligt de riktlinjer, som synes
framgå av propositionen, finns det anledning
att med en viss tillförsikt se
framtiden an. Därmed har jag inte på
något sätt velat göra gällande att det
skulle vara till nackdel för folkhögskolan
med en utredning om dess framtida
ställning. Folkhögskolan skall som
sagt enligt propositionen ha kvar sin
principiella målsättning. Därigenom
kan folkhögskolan bereda möjlighet för
ytterligare många människor, som inte
haft tillfälle att nå upp till den kompetens
grundskolan ger, att skaffa sig
de ökade kunskaper som de anser nödvändiga.
Säkerligen kan den också fungera
som utbildningsanstalt inom det
gymnasiala skolsystemet och även ut -

göra ett alternativ till den sociala fackskolan.

Såvitt jag förstår räknar departementschefen
med att yrkesutbildningsutredningen
och gymnasieutredningen
skall beakta folkhögskolans möjligheter
då man behandlar frågan om vuxenutbildningens
framtida innehåll och utformning.
Jag skulle därför vilja uttala
den förhoppningen, att även representanter
för folkhögskolan får göra sin
röst hörd i dessa utredningar. Det är
väl närmast ett förbiseende att detta
önskemål inte har tillgodosetts redan på
det stadium då utredningarna tillsattes.

I propositionen berörs de kortare kurserna
i folkhögskolorna, vilka kurser
jag tror kommer att få stor betydelse,
om det beviljas anslag till dem och det
i förekommande fall lämnas dispens
från gällande bestämmelser om kursernas
längd och om bestämmelserna beträffande
studiehjälpen ändras så, att
de kan medverka till att ungdomarna
får hjälp till kurserna.

Får jag sedan tillägga att jag räknar
de i propositionen omnämnda rektorskonferenserna
som något som kan bli
av stort värde. Om folkhögskolan på
samma villkor som andra skolor skall
få tillgång till hjälpmedelscentraler och
deras service, tror jag mig ha fångat
in det mesta av det som propositionen
innehåller beträffande folkhögskolan.

Vad som säges om folkhögskolans
inre förnyelse är inte något som denna
är främmande för. Den är i stället på
god väg att förnya sig, och mängder av
uppslag och initiativ kommer från folkhögskolan.
Man kan därför säga att det
där finns kraft till förnyelse. Det finns
därjämte vilja och personella möjligheter,
men för att inre förnyelser skall
kunna ske behövs det inte bara fantasi,
uppslag, initiativ, god vilja och personella
möjligheter utan också pengar.
Det behövs med andra ord ett förbättrat
ekonomiskt stöd från statsmakternas
sida.

Jag delar skolöverstyrelsens i propo -

144 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna

sitionen redovisade uppfattning att,
även om kraven på folkhögskolor i
många avseenden kommer att höjas när
grundskolan genomförts, folkhögskolan
under förutsättning av bibehållen Iärarstandard
— och här bär mig veterligt
inte ifrågasatts någon ändring —
och därtill ökade resurser för fortbildning
av lärare har alla möjligheter att
anpassa undervisningen till de högre
krav som den nya skolsituationen kommer
att ställa.

Jag skall inte här peka på alla de olika
uppgifter folkhögskolan i framtiden
säkerligen kommer att få, men jag vill
erinra om den kommunala förtroendemannautbildningen
och näringslivets
behov av skickliga arbetsledare. Jag är
inte heller främmande för att vi i framtiden
får uppleva, att ungdomar ännu
oftare än hittills efter några år i förvärvsarbete
kommer att söka sig till
folkhögskolan. Jag tror att vi får vara
med om att det blir ännu fler som i
25-årsåldern söker sig till denna skola.
Jag vill understryka att det verkligen
föreligger behov av sådana kurser som
innebär utbildning av ungdoms-, studieoch
organisationsledare. Att säga vilket
behov som är det största är svårt, även
om det kan synas som om ungdomsledarbehovet
är särskilt framträdande.
Jag hoppas att regeringen nu är beredd
att ge folkhögskolan ekonomiska förutsättningar
för den inre förnyelse som
vi förstår är på väg.

Jag vill också framhålla att det behövs
en folkhögskolestad ga som möjliggör
den nödvändiga anpassningen och
som låter folkhögskolan få behålla sin
särprägel. Skolöverstyrelsens förslag till
en ny stadga har i alla väsentliga delar
vunnit folkhögskolans gillande, och nu
hoppas den få arbeta efter den nya stadgan
fr. o. m. nästa år.

Herr talman, folkhögskolan har traditioner
och dessa är väsentliga för denna
skola, men den är beredd att verka
i nuet och uppfylla nutidens krav —
och det senare är det väsentligaste.

m. m.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När man i dag får vara
med om att besluta om en reformering
av de gymnasiala skolorna, upplever jag
detta som om man därmed beredde ännu
ett stycke jämn väg för svensk ungdom
in på kunskapens område. Med grundskolans
genomförande, det studiesociala
stödet och nu det reformerade gymnasiet
har vägen till kunskap gjorts mycket
lättframkomligare för nutidens barn
och ungdom än den var för den generation
som nu är i medelåldern. Målsättningen
att 50 procent av en årskull
skall få möjlighet till gymnasial utbildning
ger anledning till glada förhoppningar
hos alla dem, som under gångna
tider ivrigt önskat en bättre utbildning
men som inte fått en sådan. Att målet
inte förverkligas utan både misstag och
ständig kamp mot otillräckliga resurser,
särskilt i fråga om lärare, får vi
vara beredda på. Men målsättningen
tror jag är realistisk både mot bakgrunden
av ungdomens egna krav på utbildning
och samhällets och näringslivets
krav på kunniga arbetare. Jag vill också
se nydaningen inom vår skola som ett
viktigt och väsentligt bidrag till demokratiens
stärkande och utveckling.
Det har känts bittert för många, som
hittills har mött oöverstigliga hinder att
skaffa sig kunskap, och det måste ses
som en demokratisk rättighet att alla
får den möjligheten.

Jag vill också hoppas att respekten
för varje människas egenvärde skall bli
mera liksidig i den nya skolan. Elevens
respekt för läraren men också lärarens
respekt för eleven bör skapa ett ömsesidigt
förtroende, som kan räcka ända
till den dag när eleven om några tiotal
år är den som avgör lärarens villkor.
Brister har funnits hittills i det avseendet.

Det är mycket tillfredsställande att
utskottet bär understrukit vikten av att
vuxenutbildningen utbygges. Det är stora
grupper som är i behov av denna utbildning
både av allmänbildande och

Fredagen den 11 december 1964

Nr 40 145

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

yrkesutbildandc ari. Den utbyggnaden
får inte låta vänta på sig.

Steg för steg bär utvecklingen gått
mot kortare arbetstid för de flesta i produktivt
arbete. Men för skolans elever
har utvecklingen gått i motsatt riktning,
inte så att timantalet bar ökat men så
att allt fler elever får längre restid till
skolan. När man bedömer frågan om
arbetstid och fritid anser jag att även
restiden skall inräknas i arbetstiden. Nu
är alla överens om att timantalet på
gymnasiet måste begränsas, och där har
man den ram inom vilken alla goda
önskemål om kunskapsmeddelelse och
personlighetsfostran skall rymmas. Den
avvägningen är svår att göra, och ingen
torde där bli fullt nöjd.

Inom stora grupper av vårt folk har
man diskuterat kristendomskunskapens
ställning i det nya gymnasiet. Därvid
har enligt min mening en övervärdering
skett av dels timantalet och dels ämnets
namn, medan man förbisett målsättningen
och undervisningens innehåll.
På den punkten har departementschefen
och utskottet slagit fast, att gymnasiets
målsättning i fråga om religionsundervisningen
skall vara densamma som
Kungi. Maj:t har fastställt för grundskolan.
Detta är välgörande. Jag citerar vad
som där sagts om målsättningen: »Att
väcka respekt för sanning och rätt, för
människans egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed för
rätten till personlig integritet är en huvuduppgift
också för den .sociala fostran,
som skolans verksamhet skall omfatta».

.lag tycker detta är ett mycket klart
uttryck för hela vårt skolväsendes, även
gymnasiets, målsättning. När man nu
skall avväga timantalet för religionsundervisningen
med den målsättningen
för ögonen, måste man emellertid ställa
frågan: Ger timantalet möjlighet att uppfylla
målsättningen? Därom vet vi ingenting
i dag. Men därför är det skäl i att
pröva och se i vad mån propositionens
förslag kan ge utrymme för detta. När

erfarenhet har vunnits, har man ett säkrare
underlag både för sin bedömning
och sina yrkanden. På grund av egna
erfarenheter och efter samtal med lärare
och elever i dagens skola är jag skeptisk
mot ett ökat timantal, om vi inte
har resurser att fylla timmarna med eu
kvalitativt fullgod undervisning. Därvid
betyder lärostoffets behandling, ämnets
placering i läroplanen samt lärarutbildningen
vida mer än timantalet.

Lärarutbildningsfrågan, som ju inte
bara omfattar utbildning av kristendomslärare,
har utskottet skjutit på
framtiden, och skriver att den frågan
bör diskuteras sedan lärarutbildningssakkunniga
har slutfört sitt arbete. Jag
kan nöja mig med den skrivningen.
Men låt mig också säga, att för ämnet
religionskunskap har det även betydelse
hur de lärare som skall undervisa i
litteratur och historia får sin utbildning.

En ovedersäglig vinst ser jag däri,
att alla gymnasiets linjer, även de tekniska
och ekonomiska, får sina timmar
i religionskunskap. Det måste vara en
framgång för kristendomskunskapen i
detta land, att ingen lämnar skolan utan
att veta något om kristendomens innehåll.
Jag finner namnet religionskunskap
bäst täcka innehållet i den undervisning
som här avses. Jag är också
övertygad om att kristendomen vid konfrontation
med dagens spörsmål och
problem väl hävdar sin ställning i jämförelse
med vad andra religioner och
livsåskådningar kan ge till belysning av
livsfrågorna.

I fråga om de gemensamma samlingarna
är jag inte helt nöjd med vare sig
utskottets eller reservanternas skrivning.
Jag delar utskottets mening att
samlingarnas innehåll bör vara sådant,
att alla elever kan delta. Alltså anser
jag inte reservationens förslag om ett
innehåll av gudstjänstbetonad karaktär
med rätt för befrielse för en del elever
såsom godtagbart. Besvärligheter av olika
slag, som kan uppkomma vid en så -

6* — Andra kammarens protokoll 19C>''i. År ''/O

146 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

dan anordning, har tidigare påpekats i
debatten här i dag.

Men när utskottet säger att en av
samlingarnas viktigaste uppgifter är att
ge information i för skolarbetet betydelsefulla
frågor, har jag frågat mig om
inte denna information kunde ges klassvis,
även om den skulle vara densamma
för alla skolans klasser, och om man
inte i stället kunde låta samlingarna få
karaktären av några minuters helg i
vardagsarbetet. Även unga människor
behöver få något för sin känsla, få uppleva
stämning. Det är ingen oväsentlig
uppgift i skolans fostrande arbete att
ge tillfälle därtill.

När det gäller ämnesvalet vid samlingarna
är det riktigt och viktigt att
variation bör eftersträvas. Men jag anser
att den gränslinje, som ecklesiastikministern
drog upp i sitt anförande i
går och som bygger på den personliga
religionsfrihetens grund, är riktig. Det
som har karaktären av gudstjänst eller
kulthandling hör hemma i de frivilliga
samlingar, som bör få utrymme inom
skolans lokaler. Men detta bör inte utesluta
att som ämne för den obligatoriska
samlingen kan väljas något som man
finner i en psalm eller ett bibelord —
det har ju också gång efter annan understrukits
i debatten här och även av
departementschefen. Företrädare för
andra åsikter kan väl aldrig behöva vara
rädda för dessa ord därför att de står i
psalmboken eller bibeln. Varken samlingarna
eller skolans undervisning kan
eller skall ges uppgiften att skapa tro
hos en människa men bör ge eleverna
kunskap, som ger dem möjlighet att själva
söka en tro. Jag tycker att ecklesiastikministerns
yttrande i går bör ha
skingrat dunklet kring vad som bör förekomma
vid dessa samlingar och vad
som hör hemma inom de frivilliga samlingarnas
ram.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
deklarera en personlig ställning. F''ör
mig betyder de kristna livsvärdena så
oändligt mycket; de är helt enkelt oum -

bärliga lika väl som den kristna tron.
Men jag måste visa respekt för andras
uppfattning. Utifrån mitt ställningstagande
härvidlag bär jag funnit att det
inom propositionens förslag om timtal
och samlingar och med den uppdelning,
som där har gjorts, finns möjlighet att
ge en sådan undervisning, att inga unga
människor i detta land, som går ut från
ett gymnasium eller en fackskola, är
främmande för vad kristendomen är.
De bör inte heller vara främmande för
andra livsåskådningar, och de bör kunna
gör jämförelser.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
ansluta mig till utskottets yrkande vid
samtliga punkter utom vid punkten 43,
där jag yrkar bifall till den av herr Näsström
m. fl. vid punkten fogade reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Sett mot bakgrunden av
gynmasie- och fackskoleutredningarnas
betänkanden, remissvaren, Kungl. Maj:ts
proposition och de 34 motionerna tycker
jag att särskilda utskottets utlåtande
är en utomordentligt intressant sak. I
många avseenden är det värt både aktning
och respekt. Det vittnar om en strävan
att inför dagens situation och med
tanke på framtiden göra det möjliga för
att överbrygga de meningsbrytningar
som finns. I en del fall har utskottet
lyckats, i andra fall inte. Något utöver
detta var väl inte att vänta; därtill är
synsätt och värderingar alltför olika i
en rad frågor.

Men ärlighet och rättvisa tycker jag
borde kräva att man både ser och erkänner
de positiva förslag kring vilka
utskottet har enats. Till dessa räknar
jag och många andra främst skrivningen
om gymnasiets målsättning, som jag tycker
är viktigast av allt. Jag skall inte
nu försöka mig på en analys av frågan,
huruvida det föreligger någon skillnad
eller avvikelse i Kungl. Maj :ts proposition
i förhållande till vad som uttalades
i propositionen angående grundskolans

Fredagen den 11 december 19(14

Nr 40 117

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

målsättning, vilken antogs av riksdagen
1902. Denna fråga är i dag helt ointressant.
Det förtydligande som utskottet
gör tycker jag dock från många synpunkter
är värdefullt. Departementschefen
har i denna debatt även verifierat,
att vad som är uttalat om grundskolans
målsättning skall gälla också för
gymnasiet. Då nu utskottet på denna
punkt är enigt, kan inte heller något
parti sätta en extra fjäder i hatten i
denna fråga. Även detta tycker jag hör
till det mera angenäma i den subtila
fråga det här gäller.

För den debatt, som säkerligen kommer
att fortsätta mycket lång tid härefter,
är det av stor vikt att påvisa att
grundskolans målsättning skall gälla
även för gymnasiet. Uttalanden i kontroversiella
frågor bör göras i sådan klartext,
att all diskussion blir överflödig
vad beträffar mening och syfte. Det
tycker jag också har gjorts på denna
punkt.

När man studerar utredningar och
propositioner om grundskolan och dess
målsättning kommer man trots allt till
den slutsatsen, att skolan har en kristen
prägel. Undervisningen i kristendom
skall vara objektiv, och även om detta
begrepp är något svävande, har dock
så pass mycket uttalats till förklaring
och vägledning, att några utsvävningar
inte gärna är möjliga vare sig från det
ena eller andra hållet.

I propositionen uttalar departementschefen
på s. 288: »Riksdagens klara
ställningstagande för endast ett par år
sedan i fråga om objektivitetskravet gör
en förnyad diskussion på denna punkt
överflödig». Han har även i debatten
förklarat att det som sades för två år
sedan skall gälla även för gymnasiet.
Man får anse, att inga missförstånd kan
uppstå på denna punkt.

Det är nu för andra gången fastslaget,
att med objektiv undervisning menas
att urvalet av fakta och värderingar görs
så allsidigt som möjligt och att det alltid
överlåtes åt eleven att acceptera eller

förkasta en värdering. Hur skulle förresten
något annat över huvud taget
vara möjligt? Det är fastslaget att objektiv
undervisning betyder saklig framställning
av fakta. Den påverkan — vilken
all levande undervisning innebär —
skall vara att intressera och engagera
eleverna för de idéer och omistliga
grundvärden, vilka vårt demokratiska
samhälle bygger på, eller — för att citera
statsrådet Edenman — »respekt för
sanning och rätt, för människans egenvärde
och människolivets okränkbarhet».

När det gäller kristendomsämnets värdering
har det sagts många goda och
riktiga ord från alla håll. Man är överens
om att den kristna religionen är en
väsentlig del av grundvalen för de etiska
och sociala värderingar, som vårt samhälle
och vår samlevnad bygger på. Kunskap
om kristendom är därför nödvändig,
om man skall förstå Västerlandets
kultur och samhällsliv, och undervisningen
om kristendomen skall ha en
fostrande inverkan på individen. Departementschefen
framhöll i gårdagens
debatt, att det inte föreligger någon
strävan att avkristna skolan, och jag
tror, att det, om riksdagen följer utskottet
i frågan om målsättningen, skall bli
mycket svårt att tala om ett avkristnat
gymnasium.

Men om man är överens om att kristendomen
är en väsentlig del av grunden
för de etiska och sociala värderingar,
som vår kultur, vårt samhälle och
vår samlevnad bygger på, borde man ge
undervisningen i detta ämne det timtal
vilket kan anses vara skäligt och behövligt
på skolans schema. Jag har i likhet
med många andra i denna kammare arbetat
för den opinionsyttring, som framkom
på Samkristna skolnämndens initiativ.
Det har nu visat sig vara svårt
att inom ramen för det timtal som skall
delas av alla ämnen förverkliga önskemålet
om fem veckotimmar i detta ämne.
Jag har därför skrivit under den motion,
som begär fyra veckotimmar. Vi har i

148 Nr 40

Fredagen den It december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

denna visat på en framkomlig väg beträffande
varifrån denna utökning skall
tas.

Jag ber att få yrka bifall till denna
motion.

I likhet med herr Keijer vill jag uttala
min tillfredsställelse och tacksamhet till
statsrådet över att kristendomsämnet införes
även på den ekonomiska och den
tekniska linjen. Jag tycker inte att denna
åtgärd skall komma bort i debatten
utan skall poängteras ytterligare.

Många kan nog, herr talman, tycka
att det inte spelar någon roll vilken
rubricering ett ämne har och man kan
i detta avseende anföra både skäl och
motskäl. Som främsta motivering för en
ny rubricering anföres att »religionskunskap»
skulle vara mera praktiskt
och även mera adekvat. Från praktisk
synpunkt kan väl rimligen intet anföras
mot beteckningen kristendomskunskap.
Motiveringen därvidlag tycker jag är
alltför sökt för att tas på allvar. Det
återstår då motiveringen att den föreslagna
beteckningen skulle vara mer
adekvat. Till detta kan med fog sägas,
att ämnets karaktär inte undergått en
så revolutionerande omgestaltning att
eu ny beteckning krävs. Än mindre föreligger
ett sådant behov då man vidhåller
att grundskolans och det nya gymnasiets
målsättning är likartad.

Departementschefen har framhållit att
religionsundervisningen i första hand
skall omfatta kristendomen — jag hänvisar
till s. 288 i propositionen. I den
nuvarande undervisningen på gymnasiet
ingår ju även att meddela kunskaper
om icke kristna religioner. Ingen
tycks ha upplevt ämnesbeteckningen
som en tvångströja eller som något som
hindrat rörelsefriheten. Det finns därför
ingen tillräcklig grund att ändra den
traditionella beteckningen, som jag ser
det. Ändringen skulle säkerligen av en
stor del av svenska folket uppfattas som
en icke uttalad önskan att låta undervisningen
om kristendom få en undangömd
eller undanträngd plats. En så -

dan syn på ämnet torde inte motsvara
inställningen hos svenska folkets majoritet.

Det kan ha sitt intresse att som jämförelse
anföra vad gymnasieutredningen
skriver i fråga om ämnet svenska. Där
skall enligt utredningen ingå »någon
beläsenhet i utländsk nordisk litteratur
och kännedom om världslitteraturens
mer betydande genier och epoker».
Man kan då, herr talman, fråga: Är beteckningen
»svenska» helt adekvat, när
däri skall ingå även norska och danska''?
Ingen har dock på grund av att beteckningen
»svenska» även griper över två
andra språk föreslagit en annan ämnesrubricering.

Det är dock så, att både i grundskolans
och i de gymnasiala skolornas religionsundervisning
kommer man att
lägga tyngdpunkten på undervisning om
kristendomen. I grundskolan bibehåller
man ämnet kristendomskunskap.
Varför då ge ämnet en annan beteckning
i gymnasiet? Det framstår som
synnerligen omotiverat att byta ämnesrubricering.

De gymnasiala skolorna måste få en
efter tidens krav förändrad undervisning
om kristendomen och även om icke
kristna religioner och livsåskådningar,
men ämnesrubriceringen »religionskunskap»
är ägnad att jämställa kristendomen
med alla andra religioner och inge
unga människor uppfattningen, att den
ena religionen kan vara precis lika bra
som den andra. Jag menar inte det. Det
hade varit bättre att man inte fingrat
på ämnesrubriceringen.

För bibehållande av beteckningen
kristendomskunskap talar, '' som här
framhållits, i hög grad att ämnet har
detta namn i grundskolan och det synes
vara från alla synpunkter fördelaktigt
att bevara samma namn i de skilda skolformerna.
— Jag väntar bara på att man
snart skall komma att kräva att det blir
en rubrikändring i grundskolan, så att
rubriceringen blir lika.

Fn jämförelse med andra länder visar

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40

149

Reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

att man ur benämningen »religion» eller
»kristendom» inte kan dra direkta
slutsatser beträffande ämnets karaktär
och innehåll. 1 Finland, där gymnasiets
undervisning i ämnet är konfessionellt
bunden, kallas det »religion». I Norge,
där undervisningen är på samma sätt
konfessionell, ändrades 1935 benämningen
från »religion» till »kristendomskunskap».
I Danmark kallas ämnet »religion»
på gymnasiet och »kristendomskunskap»
i folkskolan.

Såväl samkristna skolnämnden soin
en del lärarorganisationer föreslår att
ämnet alltfort skall benämnas »kristcndomskunskap».
Vi har i trepartimotionen
11:1056, för att markera att icke
kristna religioner också skall behandlas
i undervisningen, föreslagit benämningen
»kristendoms- och religionskunskap».
Vi anser — och har härvid stöd
från lärarhåll — att denna benämning
skulle vara den mest adekvata med tanke
på undervisningens faktiska innehåll.
Med vårt förslag har vi velat understryka
kristendomskunskapens dominans i
religionsundervisningen.

Jag yrkar alltså bifall till motion II:
1056, utan att överdriva själva rubriceringens
betydelse.

Beträffande de gemensamma samlingarna,
som det nu skall heta, vill jag helt
ansluta mig till vad herrar Nelander,
Källstad och Nordgren in. fl. anfört. Jag
har bara en stilla undran, herr talman:
Kan den vackra bukett, som min gode
vän herr Zetterberg för en stund sedan
uppvisade här i kammaren, verkligen
få rum inom utskottets skrivning? Det
vore välgörande, att få höra om herr
Arvidson godkänner detta.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Vid det här laget har redan
de flesta argumenten beträffande
gymnasiereforinen blivit penetrerade.
Det har lämnats många och olika synpunkter
på utformningen av den aktuella
skolreformen, vilken är vittomfattande
och ger ett vältaligt uttryck för

ambitionen att skapa utbildningsmöjligheter
för våra ungdomar, som gör dem
väl rustade att gå ut i samhället och förvärvslivet.
Jag vill i detta sammanhang
begränsa mig till ett avsnitt, nämligen
gymnasiets tekniska linje och de alternativ
som anslutits till denna.

Det har i några motioner hemställts
om speciella utbildningsalternativ med
anknytning till branschområden inom
näringslivet, vilka alternativ således
skulle vara starkt specialiserade. Motionerna
bäres upp av den vällovliga ambitionen
att trygga tillgången på specialutbildad
teknisk personal. De ger också
enligt mitt sätt att se uttryck för en
viss oro för att begränsningar skall äga
rum i utbildningen och tillgången till
denna yrkeskategori.

Gymnasieutredningen, som haft att
pröva denna fråga, anför bl. a.: »Självfallet
har dessa specialiseringar bidragit
till att ifrågavarande industrier kunnat
anställa ingenjörer, som snabbare än
eljest kunnat sättas in i arbetet. Systemet
har dock haft nackdelar. Förekomsten
av speciallinjer vid gymnasium har
minskat gymnasiets möjligheter att ordna
utbildning inom större fack för sina
elever. Bl. a. har dessa minskade möjligheter
till en bred utbildning medfört
att många av skolans elever i större utsträckning
än som motsvarat den speciella
industriens behov fått utbildning
vid speciallinje.» Vidare heter det i utredningens
betänkande: »Andra skäl

som talar mot en långtgående differentiering
är de färdiga ingenjörernas och
arbetsmarknadens Intresse av att eu
flyttning från ett område av näringslivet
till ett annat skall kunna ske utan
alltför omfattande omskolning. Struktureringstendenserna
inom näringslivet
förstärker bärkraften hos dessa skäl.»

Slutligen anger gymnasieutredningen
som en av riktpunkterna för lärokurserna,
»att dessa bör vara så inriktade
att de underlättar ingenjörernas anpassning
till förändringarna i näringslivet
och på arbetsmarknaden.

150 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Utbildningen inom ett område, som
beräknas få ringa efterfrågan på arbetsmarknaden
eller ge ingenjörerna små
valmöjligheter, bör som regel ske genom
påbyggnadskurser efter den ordinarie
ingenjörsutbildningens avslutande.
»

Såväl departementschefen som utskottet
delar gymnasieutredningens uppfattning
vilket framgår på s. 199 i utskottsutlåtandet,
där det anföres: »En
av de viktigaste motiveringarna för dessa
principer är angelägenheten av att
de gymnasieutbildade får en förhållandevis
bred utbildning, som ger stor frihet
i valet av fortsatt verksamhet. Utskottet
vill också peka på det ökade
behovet av rörlighet med hänsyn till
arbetsmarknadens snabba förändringar,
något som i särskilt hög grad gäller
inom det tekniska området. Det är därför
viktigt att gymnasieingenjörerna har
en god och bred teoretisk grundutbildning,
som gör det möjligt för dem att
utan större svårigheter anpassa sig till
de många nyheter som den snabba tekniska
utvecklingen för med sig. En utpräglad
specialisering under gymnasietiden
måste med nödvändighet komma
att inkräkta på den breda grundutbildningen.
»

Av det anförda framgår att de föreslagna
utbildningsvägarna har utformats
så, att de tillgodoser en väl avvägd
utbildning på bred basis och kan kompletteras
med påbyggnadskurser som
svarar mot det aktuella behovet och de
snabba förändringar som sker i vårt
samhälle och näringsliv.

Till detta, herr talman, skulle jag vilja
anföra egna erfarenheter från kontakten
med arbetsmarknaden. När vi i
början på 1950-talet hade att ge ungdomar
yrkesvägledning kunde vi exempelvis
ej föreslå utbildning till TV-tekniker.
På 1950-talets senare del gick den
första bemannade satelliten ut i rymden
och öppnade därmed en ny epok för
teknisk verksamhet. Atomenergien är i
dag en kraftkälla som med säkerhet

kommer att exploateras för produktion
och näringsliv. Dessa exempel må vara
tillräckliga för att i det här sammanhanget
slå fast de snabba förändringar
i samhället och därmed av utbildningsbehovet
som sker och kommer att ske.
Att i det läget låsa fast utbildningen i
alltför starkt specialiserade linjer vore
högst olyckligt.

Departementschefen har förutsatt en
intensifierad yrkesorientering och yrkesvägledning.
Denna skall ske i samverkan
mellan skola och arbetsmarknadsmyndigheter.
Arbetsförmedlingen
har genom sin organisatoriska uppbyggnad
god kontakt med arbetsmarknaden
i dess helhet och kan genom sin verksamhet
spegla vad som sker i fråga om
efterfrågan och tillgång av arbetskraft
och utbildningsbehov.

Den prognosverksamhet som bedrives
inom arbetsmarknadsverket ger en god
bild av utvecklingstendenserna inom
vårt näringsliv. Skulle det visa sig föreligga
behov av utbildning inom något
speciellt område finnes vägar anvisade
att tillgodose detta, exempelvis genom
påbyggnadskurser. I det här sammanhanget
skall även uppmärksammas det
.studiestöd som nu lämnas och som skapar
helt andra, gynnsammare förutsättningar
än tidigare.

Den här föreslagna reformen ger utan
tvekan våra ungdomar den utbildning
som gör dem väl rustade att träda ut
i ett föränderligt samhälle och på en
föränderlig arbetsmarknad.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att herr Gustafsson i Borås i
sista meningen i sitt anförande riktade
en fråga till mig. Jag skulle vilja besvara
den omedelbart, och jag skulle
kunna göra det med ett ord: Ja. Det har
hela tiden varit utskottets mening att
gemensamma samlingar av den typ utskottet
rekommenderar skall ge möjlighet
för skolan att låta talare av olika
riktningar och schatteringar framträda

Fredagen den 11 december 1964

Nr 40

151

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

med personligt färgad förkunnelse, .lag
höll i dag på morgonen en morgonsamling
i östra realläroverket, ocli jag börjar
bli van vid den formen av morgonsamling.
Jag tror att man kan finna de
rätta formerna för att ge värde och
stämning åt en sådan stund, även om
talarna kommer från olika håll ocli
liar diametralt olika uppfattningar. Det
skulle ju vara absolut meningslöst om
man förbjöde en talare vid en sådan
morgonsamling att framföra sina egna
personligt färgade uppfattningar, de må
nu vara radikala och gå i vilken riktning
som helst. Jag tror att detta varit
en alldeles självklar sak för utskottet.
Jag tror att jag kan tala å hela utskottets
vägnar då jag säger att på det sättet
bör gemensamma samlingar anordnas i
den mån de inte upptas med musik,
litteratur eller meddelanden från skolans
ledning.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Lika välgörande som
jag tror att departementschefens deklaration
och utskottets skrivning är när
det gäller gymnasiets målsättning, lika
välgörande är säkert herr Arvidsons
klara och entydiga deklaration här. Jag
tackar honom för den. Jag hoppas bara
att man kommer att tolka utskottets
skrivning, när man skall göra det, i enlighet
med herr Arvidsons yttrande. Det
är inte alltid man vid tolkningen av riksdagens
skrivningar tar del av riksdagens
debatter.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! När jag i slutskedet av
denna långa debatt vill säga några ord,
vill jag först i allt instämma i vad herrar
Nelander, Keijer och Gustafsson i
Borås sagt.

Det är väl knappast någon fråga eller
något förslag som väckt sådant intresse
utom riksdagen som först gymnasieutredningens
förslag till nytt gymnasium

och nu den proposition om gymnasiets
utformning som vi skall ta ställning till.

Hur gymnasiet allmänt byggs upp med
sina olika linjer är givetvis av betydelse
och intresse för stora delar av vårt
folk, liksom de studiemöjligheter som
här bjudes för många av våra ungdomar.
Men det som erbjuder det allra största
intresset och som påkallat den största
uppmärksamheten i alla läger rör sig
omkring den ställning och målsättning
kristendomsämnet kommer att få i denna
nya skolform.

Redan reaktionen mot gymnasieutredningens
förslag om detta ämnes ställning
ger vid handen, att det finns i vårt
folk en djup förankring i de kristna
värdena och att man anser dem som ytterst
värdefulla, ja omistliga, inte endast
nu utan även för kommande släkten.
Bevarandet av den kristna synen på
tingen och de olika samhällsproblemen
är en angelägenhet av stora mått. Det
är viktigt att denna syn bibehålies och
på rätt sätt delgives vår ungdom i alla
skolstadier. Man förstår därför dem som
med bekymmer och oro ser hur utvecklingen
gå i motsatt riktning och hur
man söker påskynda densamma.

Den ungdom, som i det nya gymnasiet
får möjligheter till en gedigen utbildning,
kommer att i framtiden bli ledare
för vårt folk och föra det vidare på
skilda områden. Vi kommer att fordra
mycket av dem och deras insatser i samhällslivet,
och till deras utrustning för
sin uppgift måste vi också kräva andlig
fostran. I en tid som alltmer utmärker
sig för sekularisering är det viktigt att
skolorna, och i detta fall det nya gymnasiet,
utformas så, att de får det mål
och innehåll som bör vara utmärkande
för utbildningssystemet i sin helhet. Det
har ju även angivits att det bör ha en
persdWfighetsu t vecklande uppgift, som
är generell för alla skolformer för ungdom.

Herr talman! Det är inte bara folk
i allmänhet som tycker och tänker så.
Också massor av lärare, som ansvarar

152 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m.

för denna undervisning, ger till känna
viss oro inför utvecklingen. Jag tillåter
mig att bland allt det material som
kommit flera av oss till handa citera
följande, som är undertecknat av en rad
läroverks- och gymnasielärare: »Vårt
land behöver en skola---där ob jektiv

undervisning betyder saklig framställning
av fakta och där den påverkan,
som all levande undervisning innebär,
intresserar och engagerar eleverna för
de idéer och de omistliga grundvärden
som vårt demokratiska samhälle bygger
pa.» Vidare, säger man, behöver vi en
skola, »där både lärare och elever är
mer intresserade av sitt ansvar än av
sina rättigheter, men inte en skola
som frambringar människor som tror
att demokratien betyder rätten att göra
vad man har lust till, som skapar självupptagna
skeptiker,----där reli gionsfrihet

tolkas som frihet från religion,
som av rädsla att hävda moraliska
normer och grundläggande värden lämnar
generationer utan vägledning och
därmed i själva verket ställer sig likgiltig
till deras öden.»

Kanhända hyser man oberättigad oro,
men oron finns innerst inne och den
gör sig som sagt gällande.

I motion 1064 i andra kammaren har
vi även uttryckt det så att gymnasiet i
likhet med grundskolan bör fostra sina
elever till respekt för sanning och rätt,
för människans egenvärde och för människolivets
okränkbarhet. — Detta har
sagts flerfaldiga gånger under debatten
och det kan inte nog understrykas. Var
finner man en sådan möjlighet till fostran
för sanning och rätt som genom
det kristna budskapet samt delgivning
av dess innersta innehåll? Jag, i likhet
med många andra, menar också att, för
att man över huvud taget skall förstå
vårt lands och det övriga Västerlandets
kultur och samhällsliv såväl i gången tid
som nu, är kunskapen om kristendomen
en väsentlig faktor. Nu säger utskottet i
sitt utlåtande att det är givet att kristendomen
bör få en plats som svarar

nt.

mot dess i jämförelse med andra religioner
dominerande ställning i vår kulturmiljö.
Vi tar fasta på detta utskottets
uttalande och räknar med att man
vid tillämpningen i undervisningen har
detta till riktmärke och att uppläggningen
blir den av utskottet angivna.

Det är med stor tillfredsställelse man
konstaterar att religionsundervisningen
skall ske på alla gymnasiets linjer. Jag
tror att departementschefen här har givit
ett uttryck för den önskan som i
olika sammanhang framförts.

Då vi emellertid anser detta ämnes
ställning så betydelsefull framför vi,
för att ge nödigt utrymme åt detsamma,
i motionen 11:1065 krav på utökning
av timantalet. Jag skall här, herr talman,
inte ingå på några längre resonemang
i frågan utan endast hänvisa till
motionen och yrka bifall till densamma.

Då det sedan blir fråga om ämnets benämning
i gymnasiet måste jag för min
del hänvisa till grundskolans benämning,
nämligen kristendomskunskap.
Till vad jag här tidigare anfört måste jag
framhålla att det enligt min mening inte
finns tillräckliga skäl för att frångå den
principen. Tyngdpunkten i religionsundervisningen
bör ligga på undervisningen
i kristendom: de bibliska skrifternas
innehåll, kristendomens historia,
de olika samfundsformerna, missionen
icke att förglömma, samt den kristna
trosuppfattningen, dess etik etc. Jag vill
därför yrka bifall till motion 11:1056
som hemställer att ämnet får benämningen
kristendoms- och religionskunskap.

Vid all undervisning kommer resultatet
dock an på de lärare som skall
undervisa och hur dessa ser på sitt kunskapsmeddelande.
Större betydelse än
timtalet har kvaliteten på undervisningen.
Detta blir ju därför en väsentlig
fråga beträffande utbildningen som dock
uppkommer i ett annat sammanhang,
men jag har redan här velat understryka
denna sak.

Till traditionen i svenskt skolliv har

Fredagen den 11 december 1%4

Nr 40 153

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ju hört att morgonsamlingar med kristen
utformning hållits. Jag vet av erfarenhet,
att dessa morgonsamlingar betytt
och betyder mycket för eleverna
i skolan. De är en värdefull tillgång
därför att de ger tillfälle till inre samling,
och de skapar en känsla av gemenskap.
Dessa skall nu behållas under
något ändrade former och skall
kunna hållas på andra tider under skoldagen
än vad som hittills varit fallet.
Det är klart att den tolkning som kommer
till uttryck — att inga ämnen, alltså
inte heller religiösa och etiska, skall
vara uteslutna — är värdefull. En variation
av samlingarna har redan praktiserats
och bör nog fullföljas, men här
kommer lokala traditioner, som bör uppmärksammas
in i bilden. Vad som framstår
som önskvärt är att samlingarna får
anknytning även till religiösa högtider
och andra aktuella händelser. De bör
förläggas till den tidigare delen av skoldagen.

Även på denna punkt har lärare med
kristen inriktning uttryckt sina bekymmer.
Ett sjuttiotal lärare, samlade
till möte i Örebro län, har framfört sin
övertygelse att samling med kristen karaktär
skall ha tillbörlig plats bland
de gemensamma samlingarna i det nya
gymnasiet.

Den utformning som kommer till uttryck
i reservation 19 vid punkt 44 ansluter
jag mig till, och jag vill yrka bifall
till densamma.

Herr talman! Jag vill göra några reflexioner
kring ytterligare en angelägenhet,
vilken vi nu inte skall ta ställning
till men som ändå har fått sitt utrymme
i propositionen och utskottets
utlåtande. Det gäller yrkesskolorna. Man
säger att yrkesskolor endast skulle kunna
förläggas till orter, där gymnasium
finns, vilket jag finner mindre väl motiverat.
Tvärtom bör det vara så att dessa
yrkesskolor får anslutning både till
andra primärkommuner och till industrier,
lokaliserade utom gymnasieorter.
Det finns ju redan kommuner utan

gymnasier, som har väl utbyggda yrkesskolor,
och landstingskommuner, som
har ett nät av sådana skolor på liknande
orter. Det vore orimligt att dessa skulle
flyttas eller läggas ned.

Förslag om reformering av yrkesskolan
avses att framläggas senare, när yrkesskoleberedningen
avgivit sitt betänkande
härom, men i motioner I: 863 och
II: 1052 har vi givit uttryck för vårt synsätt
i dessa avseenden, vilket jag i detta
sammanhang ville ha påpekat. Vi anser
att de metoder och principer som
tillämpas vid planering ocli lokalisering
av andra skolformer icke är giltiga i
tillräcklig grad för yrkesskolorna. Även
kommunförbunden hyser denna uppfattning,
och som skäl härför åberopas att
det kan vara en fördel att dessa skolor
får ha sitt egenvärde som skolform. Jag
har här, herr talman, intet yrkande, men
jag har velat föra saken på tal i förebyggande
syfte.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Även om jag hade haft
tillfälle att ta till orda tidigare i denna
debatt, så hade jag väl inte dristat mig
till att göra någon så detaljerad kommentar,
som många mycket mer sakkunniga
talare har gjort tidigare under
debattens gång, till det stora förslag
som vi här har att behandla. Jag
skall nöja mig med att beröra ett par
punkter som väl redan blivit stötta och
blötta tillräckligt, tycker inånga av kammarens
ledamöter. I det ena fallet —
när det gäller utrymmet för religionsundervisningen
— måste jag anmäla avvikande
mening både i förhållande till
vad departementschefen föreslagit och
i förhållande till vad utskottet föreslagit.
I det andra fallet vill jag göra några
reflexioner om de allmänna morgonsamlingarna.

Det ligger i sakens natur att vi inte
har kunnat detaljpenetrera detta för -

154

Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

slag — detta på grund av ämnets omfattning
och svårighetsgrad och alldeles
bortsett ifrån den tidsnöd som vi
alla har varit underkastade och som
har påtalats flera gånger. När det gäller
de rent principiella synpunkterna, så
har det väl för den icke specialkunnige
varit lättare att ta en personlig ståndpunkt
än när det gäller de mera detaljerade
problemen, avvägningarna beträffande
kursplaner och timtal, där vi väl
har varit mer eller mindre nödsakade att
ta intryck av vad sakkunniga i gymnasieutredningen
och inom ecklesiastikdepartementet
har haft att förmäla.

Men lika fullt är det väl rätt naturligt
att det här föreligger en rad avvikande
meningar bland ledamöterna och att
man i diverse motioner har yrkat på en
utvidgning av utrymmet för olika ämnen
på schemat. Vi har så många skiftande
intressen och erfarenheter, att detta
måste te sig helt naturligt.

1 och för sig har man väl en mycket
stark sympati för mycket av det som
här föreslagits i olika motioner. Visst
skulle man ha önskat att det hade funnits
mera utrymme för så viktiga ämnen
som historia, konst- och litteraturhistoria,
geografi, vissa specialämnen,
gymnastik och religionskunskap, om det
nu hade varit så lyckligt, att vi utan vidare
betänkligheter hade kunnat tänja
ut schemaplanen hur mycket som helst,
om elevernas huvuden skulle varit som
ett stort tomrum, i vilket man kunnat
proppa in mer och mer kunskapsstoff
precis på sannna sätt som man i en
mjuk kappsäck med dragkedja alltid kan
plocka in mer än utrymmet egentligen
medger. Men nu är det inte på det sättet,
utan tvärtom.

Åtskilliga av kammarens ledamöter
har under debatten pekat på hur hård
arbetsbörda våra gymnasister har och
hur viktigt det är att man inte går utöver
det timantal som föreslagits i propositionen.
Det är väl egentligen bara högern
som här tveklöst ansett sig kunna
lägga in ytterligare några timmar för

att tillgodose några enligt dess mening
angelägna krav. Annars har man medgivit
att vi måste hålla oss inom denna
ram, och man får då också ta konsekvenserna;
om man vill ha mera utrymme
för ett ämne, måste man inkräkta
på ett annat ämne.

Nu har departementschefen gjort vissa
avvikelser från den timplan, som
gvmnasieutredningen hade gjort upp,
och även föreslagit hur dessa skall täckas.
Utskottet har, när det har biträtt
vad departementschefen föreslagit, sagt
att det finner att departementschefen
här har gjort eu bra avvägning som
måste kunna godtas. Från utskottets
utgångspunkter är väl detta riktigt, men
även om man erkänner detta, har man
medgivit att de omändringar som föreslagits
måst gå ut över andra ämnen,
som beklagligtvis fått vidkännas eu
minskning. Så har blivit fallet trots att
statsrådet Edenman med skicklighet
handlagt saken.

.lag föreställer mig att de blivande
ingenjörerna inte tycker att det är särskilt
lyckligt att de skall få minskad
undervisning i matematik för att därigenom
tillgodose ökade krav på religionsundervisning
på de tekniska och
ekonomiska linjerna. En församling
som denna måste givetvis beklaga att
denna ökning av ett ämne också gått
ut över ett så viktigt ämne som samhällskunskap.
Själv måste jag säga, att
det är rätt allvarligt att det också har
gått ut över gymnastikundervisningen,
därför att redan i gymnasieutredningens
förslag har gymnastikundervisningen
fått ett mycket knappt utrymme. Jag
fruktar att denna ytterligare minskning
kan få ganska allvarliga följder för
många gymnasisters hälsa. I dessa åldrar
faller gymnasisterna tyvärr många
gånger för lusten att stanna hemma i
studiekammaren med de vådor det kan
få för den fysiska hälsan, om de inte
tvingas ut till gymnastik och kroppsliga
övningar. .lag har därför ganska stor
sympati för den motion, som yrkar på

Fredagen den 11 december 1901

Nr 40

155

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

eu ökning av gymnastikundervisningen,
men eftersom detta inte kan tillgodoses
inom ramen för det angivna tidsschemat,
finner jag att dessa önskemal inte
kan förverkligas i vidare män än att
man håller sig till den uppdelning av
ämnena som gymnasieutredningens majoritet
har förordat. På dessa grunder
tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till den motion som jag och fru
Hörnlund har väckt i andra kammaren
under nr 1048.

Jag skulle även vilja säga nagra ord
om de gemensamma samlingarna. Det
har faktiskt förvånat mig ganska mycket,
när jag suttit och lyssnat till denna
debatt, hur många talare så grundligt
har kunnat misstolka och även intolka
en annan mening i det som departementschefen
här har uttalat. Jag trodde
faktiskt inte, att man i våra dagar annat
än i vissa mycket trånga sekteristiska
kretsar kunde betrakta det som
ett intrång i en människas personliga
integritet och samvetsfrihet att behöva
lyssna till företrädare för andra åsikter.
Om man låter företrädare för den kristna
religionen, den mohammedanska religionen,
den mosaiska trosbekännelsen
eller någon annan religion eller livsåskådning
få framföra sina åsikter inför
ett auditorium vid de gemensamma
samlingarna, kan detta inte betraktas
som en kränkning av den enskilde elevens
samvete. Nej, vad som är ett intrång
i en människas personliga integritet
är att tvinga henne att delta i en
kulthandling, vilket vi som tillhör en
äldre generation har blivit tvingade till
år efter år. Jag kan själv omvittna, att
jag under min skoltid följt de obligatoriska
morgonbönerna. Jag har med växlande
behållning lyssnat till den förkunnelse
som därvidlag bjudits. Något
yttre tvång har jag inte känt annat än
i så måtto att jag har tvungits deltaga,
eller antagits deltaga, i handlingar av
ren kultkaraktär. En talare i går —
jag tror det var herr Nordgren — sade
att han för sin del gärna skulle bibe -

hålla morgonsamling eller en gemensam
samling som bevarade den gamla morgonsamlingens
karaktär, emedan morgonbönerna
för honom själv hade inneburit
ett stort värde. Detta tror jag gärna,
men han tilläde också att såvitt han
kunde förstå hade ingen människa heller
tagit någon skada av att bevista
dessa morgonsamlingar. Jag skulle vilja
säga att mina erfarenheter från detta
tvångsvisa närvarande vid morgonbönerna
kanske i stället har bidragit till
att befästa mig i en icke-kristen uppfattning
— om detta sedan kan anses
vara till nytta eller ha en skadlig inverkan
lämnar jag därhän. Med de
erfarenheter jag haft från mitt eget
hem och med erfarenheterna från morgonbönerna
har jag också kommit fram
till en mycket stor respekt för andra
människors personliga åsikter, religiösa
uppfattning och övertygelse. Där kan
fru Lindskog och jag mycket väl mötas,
och jag tycker detta är en mycket god
gemensam plattform att stå på.

Till vad fru Lindskog nyss yttrade
skulle jag vilja lägga den kommentaren,
att när hon säger att ingen svensk
ungdom skall behöva gå ut ur skolan
utan kännedom om kristendomens innehåll,
blir det väl överord när hon sedan
säger att detta skulle bli fallet om
eleverna på gymnasiets tekniska och
ekonomiska linjer inte finge någon ytterligare
religionsundervisning, eftersom
precis samma målsättning som gäller
för gymnasiet —- vilket citerats upprepade
gånger i debatten, varför jag inte
skall upprepa det en gång till — också
gäller för grundskolan. Vi kan inte
säga att de 50 procent av våra ungdomar,
som om fem år kommer att gå ut
ur våra skolor utan någon ytterligare
undervisning, går ut i livet utan kunskap
om kristendomens innehåll. Sådan
kunskap har de fått genom att kristendomen
och religionskunskapen beretts
ett stort utrymme i grundskolan. Flertalet
-— den absoluta majoriteten — av
de svenska ungdomarna deltar ju ock -

156 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

så i konfirmationsundervisningen, så
det kan väl inte betraktas som ett skäl
för att yrka på en utökning av religionsundervisningen
på dessa linjer.

Departementschefen har anfört ett
annat motiv för att göra religionskunskap
till ett obligatoriskt ämne på båda
dessa linjer. Han säger att det är oerhör
viktigt att bibehålla möjligheten
för eleverna att gå över från en linje
till en annan. Det skulle alltså vara en
stötesten om inte detta allmänbildande
ämne förekom också på dessa linjer.

Mot bakgrunden av den redan ganska
grundliga kunskap på detta område som
eleverna bibringas i grundskolan och
den ytterligare påbyggnad som konfirmationsundervisningen
innebär samt de
möjligheter gymnasieutredningen öppnat
för elever, vilka så önskar, att frivilligt
få läsa ämnet, tycker jag inte —
även om jag instämmer i att det är
önskvärt att en elev lätt kan flytta
över från en linje till en annan — att
man skall göra ifrågavarande ämne
obligatoriskt, allra helst som eleverna
genom kompletteringsläsning ganska
snabbt borde kunna inhämta det kunskapsstoff
som kursen i fråga omfattar.

Jag misstänker att man, när reformen
förs ut i livet, kommer att få göra vissa
avvägningar och justeringar i ämnesfördelningen.
Vi får väl avvakta den dagen.
Jag föreställer mig också att departementschefen
då kommer att finna
anledning att ägna ett speciellt intresse
åt den reservation som fru Myrdal har
avgivit rörande frågan om linjevalet för
de elever som väljer att läsa grekiska
och latin. Jag tror att de brister som
hon har påpekat är något som är värt
att uppmärksammas.

Jag skall inte ta kammarens tid i
anspråk för ytterligare kommentarer i
detta oerhört intressanta ämne utan nöjer
mig med att yrka bifall till motion
II: 1048.

I detta anförande instämde fru Thunvall,
fru Hörnlund, fröken Andersson i
Lerum och fru Holmquist (samtliga s).

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser fortfarande
att det varit en brist i svenskt skolliv
att de som gått ut från tekniska och
ekonomiska gymnasier har saknat undervisning
i ett allmänorienterande
och för deras fortsatta verksamhet så
betydelsefullt ämne som religionskunskap.
Det är väl ändå inte till fördel
för någon grupp att vara främmande för
en sak som har så djupgående betydelse
för vår kulturmiljö och vår utveckling.
Jag anser det vara en stor fördel att
i framtiden få undervisning i detta
ämne på alla linjer.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anföra några synpunkter beträffande
den föreslagna timplanen för ämnet
gymnastik och idrott. Det är ett begränsat
men ändå mycket betydelsefullt avsnitt
i det förslag vi har att ta ställning
till.

Den fysiska fostran har av hävd intagit
en självklar och ganska stor plats på
skolans schema i vårt land. Sålunda innehöll
1895 års skolstadga bestämmelser
om att eleverna skulle ha en halv
timmes daglig gymnastik. Enligt ett
kungl. brev från år 1909 skulle halvtimmeslektionerna
utbytas mot 45-minuterslektioner
fyra gånger i veckan. Gymnasiets
elever skulle dessutom ha två
timmars fäktning per vecka. I det nuvarande
treåriga allmänna gymnasiet är
timantalet för gymnastik i respektive
ringar 4 + 3 + 3.

Gymnasieutredningen föreslog i sitt
betänkande att timantalet skulle bli
3 + 3 + 2 i respektive årsklasser, alltså
en försämring i jämförelse med vad
som nu gäller för det allmänna gymnasiet.
Enligt fackskoleutredningens förslag
skulle gyinnastiklektionerna bli tre
i den första årsklassen och två i den
andra.

Det förslag som nu föreligger i propositionen
och från utskottet innebär
en ytterligare begränsning av den

Fredagen (len 11 december 1961

Nr 40 157

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

schemabundna tiden för gymnastik och
idrott. Tredje Årskursen i gymnasiets
tekniska och ekonomiska linjer och
andra årskursen i fackskolans tekniska
linje får enligt förslaget endast en timme
per vecka för gymnastik och idrott.
Motiveringen iir att plats måste beredas
på schemat för religionsundervisningen.

Jag är medveten om de stora svårigheterna
att fä tillräckligt med önskat
utrymme för alla ämnen inom en
schemabunden tid. Men det är beklagligt
och oroande med den begränsning
av tiden för gymnastik och idrott som
här föreslås. I ett expertutlåtande till
gymnasieutredningen från två representanter
för medicin och fysiologi anfördes
bl. a. följande: »Som omväxling mot
den långvariga, ensidiga arbetsställning
som en elev utsättes för i skolan, förordar
vi daglig fysisk aktivitet. Som ett
minimum vill vi för skolungdomen sätta
tre träningstillfällen per vecka . . .»

Det bör observeras att tre träningstillfällen
per vecka enligt experterna är
ett minimikrav för skolungdom med
hänsyn till det ensidiga och långvariga
.stillasittandet i skolan. Professor Nils
Lundgren och docent P. O. Åstrand,
som är de av mig åberopade experterna,
framhåller också i sitt utlåtande sambandet
mellan fysisk kondition och psykisk
arbetsförmåga och anför följande:
»I många fall innebär en nedsatt kondition
en sämre psykisk arbetsförmåga.
Med hänsyn till att en regelbunden träning
gynnsamt kan påverka individens
utveckling och hälsa, anser vi, att man
är skyldig att till varje pris främja ungdomens
möjligheter till en sådan träning.
»

Det uttalandet kan väl inte missförstås,
och det ger mig ingen anledning
till ytterligare kommentarer.

Det stillasittande som förr förekom
mest i skolan har nu blivit alltmera allmänt
även i arbetslivet. Det har medfört
ett starkt stegrat intresse från allmänheten
för behovet av gymnastik,
idrott och friluftsliv, som kan ge väl -

behövlig kondition och avkoppling.
Även här i riksdagen kommer från årsskiftet
att finnas möjligheter för gymnastik
och träning i den inotionshall
som håller på att färdigställas.

Den begränsning av tiden för gymnastik
och idrott som nu föreslås för
vissa linjer inom gymnasiet och fackskolan
står alltså inte i överensstämmelse
med det ökade intresset för behovet
av motion och träning som finns
hos allmänheten. Det har också framhållits
i en skrivelse till utskottet från
Svenska gymnastikförbundet, och det
framhålles även i det uttalande som
gjordes vid årets riksidrottsmöte, med
representanter för hela idrottsrörelsen
i vårt land. Uttalandet har tillställts
riksdagens ledamöter, men jag vill ändå
här återge följande avsnitt av uttalandet,
som ger uttryck för idrottsrörelsens
syn på denna fråga. I uttalandet
heter det: »Gymnastik, idrott och friluftsliv
har genom samhällets utveckling
mot en långtgående automatisering
fått en allt större betydelse för vårt
samhälles vuxna medborgare. Detta har
tagit sig uttryck i ett aldrig tidigare visat
intresse för motionsverksamhet som
understödes mycket kraftigt av företag
och organisationer och som i hög grad
har läkarnas stöd. Att samtidigt skära
ner tiden för den fysiska fostran t skolan
så kraftigt som nu göres, synes oss
vara ologiskt. Dels är behovet av fysisk
träning större under uppväxtåren än
senare, dels grundlägges då intresset för
idrott och gymnastik efter slutad skolgång.
— Den svenska idrottens representanter
hemställer till Sveriges riksdag
att vid behandlingen av gymnasiepropositionen
ge minst ett sådant utrymme
åt gymnastik och idrott som
föreslagits av gymnasieutredningen och
i motionerna nr 846 i första kammaren
och nr 1044 i andra kammaren.»

Detta uttalande är enhälligt antaget
av representanter för den svenska
idrottsrörelsen, som utgör vårt lands
största folkrörelse med omkring en och

158 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

en halv miljon medlemmar. Den medlemssiffra
som jag här återger kanske
delvis kan vara ett svar på den fråga
som herr Blidfors tidigare i dag ställde
till mig.

I de motioner som bär nämndes i uttalandet
är det inte klart utsagt på vilket
sätt utökningen av tiden för gymnastik
och idrott skall ske. Då jag personligen
ansluter mig till utskottets förslag
om att någon utökning av den sammanlagda
schemabundna tiden inte bör
komma till stånd, kommer jag att rösta
för det yrkande som har framförts av
fröken Bergegren, vilket beträffande
timplanen för ämnet gymnastik och
idrott i gymnasiet överensstämmer med
gymnasieutredningens förslag och även
överensstämmer med det yrkande som
framförts i motionerna 1:846 och II:
1044.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s), Petterson i Degerfors
(s), Eskel (s), Ekström i Iggesund (s),
Haglund (s), Bengtsson i Varberg (s),
Braconier (h) och Broberg (fp).

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att hysa någon annan uppfattning än
herr Allards beträffande betydelsen av
den fysiska fostran. Det är uppenbart
att den är mycket väsentlig även ur
gymnasiets synpunkt. Jag har också gått
med på att någon ändring av timtalet
till mer än 96 kan det inte bli tal om.
Men det kanske kan förtjäna att nämnas
i detta sammanhang, att det tekniska
gymnasiet för närvarande endast
har fem och en halv timme gymnastik,
varav en halv timme i den tredje årskursen.
Propositionen föreslår nu sju
timmar, vilket alltså innebär en ökning
för den tekniska linjen i förhållande
till vad som gäller för det tekniska gymnasiet
i dag. Jag tycker det kan vara
värdefullt att påpeka detta i sammanhanget.
Att en minskning skett från
åtta till sju timmar på den tekniska linjen
i jämförelse med utredningens för -

slag hänger samman med att ecklesiastikministern
har tagit en timme för
ämnet religionskunskap, och jag har
naturligtvis ingen anledning att på den
punkten ha någon annan uppfattning
än ecklesiastikministern.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig gjort gällande
att det förslag som föreligger
skulle innebära en försämring mot vad
som nu gäller beträffande det tekniska
gymnasiet. Men när herr Källstad gör
en jämförelse och säger att förslaget
innebär en förbättring från nuvarande
fem och en halv timme till sju timmar
bör vi erinra oss att för det allmänna
gymnasiet innebär en jämförelse med
vad som nu gäller en försämring från
tio till sju timmar.

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! I en motion i denna
kammare har jag och några medmotionärer
föreslagit att kemi på naturvetenskaplig
linje skall ha 7,5 veckotimmar
och att förstärkningen åstadkommes genom
att matematiken får avstå en
veckotimme.

Jag vill erinra om att det fanns flera
remissinstanser som yrkade på både
timtalsförstärkning av ämnet och att
ämnet skall läsas i alla tre årskurserna.
Av dessa remissinstanser finns det särskilt
skäl att nämna medicinalstyrelsen
och skolöverstyrelsen. Nu har i propositionen
viss hänsyn tagits till dessa
remissyrkanden, och det finns anledning
till tillfredsställelse över att kemi
kommer att läsas även i sista årskursen.
Emellertid finns det även skäl att fastliålla
vid skolöverstyrelsens förslag när
det gäller timantalet. Skolöverstyrelsen
bedömer det inte vara möjligt att på den
föreslagna tiden av 6,5 veckotimmar ge
de föreslagna momenten en tillfredsställande
behandling.

Vi har i vår motion riktat uppmärksamheten
på den snabba utvecklingen
inom den kemiska industrien i vårt

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40

159

Reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

land och den mycket höga produktivitet
som utmärker denna industri. För vårt
samhälle iir detta betydelsefulla fakta
i ett läge då vi kommer att fä fiirre arbetstimmar
inom vår industri. Till utskottets
utlåtande finns även fogad en
reservation, nr 9, av fröken Ljungberg
m. fl., som även hänvisar till kemiens
betydelse för utvecklingen på det medicinska
området.

Kemisk industri och kemiska processer
har för värt näringsliv och vårt samhälle
en enorm och ständigt växande
betydelse. Cellulosa, stål, metaller, plast,
läkemedel och textilråvaror är några av
de produkter vid vilkas framställning
kemiska processer är väsentliga. Uppräkningen
skulle kunna göras mycket
lång.

Möjligheterna till utveckling kommer
i allt högre grad att sammanhänga med
tillgången på arbetskraft med lämplig
utbildning. Genom en god kemiutbildning
inom vårt gymnasium kan vi skapa
intresse för vidareutbildning och
därmed lägga grunden för en fortsatt
expansion inom många viktiga industrier.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationen nr 9 av fröken Ljungberg
m. fl.

Jag vill även något beröra frågan
om avvägningen mellan teoretisk och
praktisk utbildning i vårt blivande gymnasiala
skolsystem samt valet mellan
olika utbildningsalternativ.

Den totala arbetsinsatsen i vårt land
mätt i timmar beräknas de närmaste
åren komma att minska med 1 å 1 Va
procent per år. Samtidigt vet vi att på
många områden är behovet av arbetskraft
stigande. I ett sådant läge ställs
höga krav på de åtgärder som samhället
vidtar. En dålig planering eller ett bristande
förutseende kommer att få allvarliga
följder såväl för beskaffenheten av
samhällets service som för den ekonomiska
framstegstakten i vårt land. Samhällets
möjligheter att planera är knappast
på något område så stora som på

utbildningens område. Om vi skall kunna
lösa bristsamhiillets problem lär utbildningen
få anpassas och avvägas efter
samhällets trängande behov.

Enligt de arbetskraftsbarometrar som
arbetsmarknadsstyrelsen med jämna
mellanrum lägger fram kan man konstatera
en trend som tyder på att bristen
på yrkesarbetare och specialarbetare
växer snabbare och för närvarande
tycks vara större än för någon annan
yrkeskategori inom vårt näringsliv.

Utskottet anser att det från vissa synpunkter
hade varit fördelaktigt om även
frågor om yrkesskolans och den gymnasiala
vuxenutbildningens organisation
hade kunnat bli föremål för behandling
i detta sammanhang men vill
nu endast framhålla önskvärdheten av
att förslag rörande de följande etapperna
— reformeringen av yrkesskoleväsendet
och den gymnasiala vuxenutbildningen
— så snart som möjligt förelägges
riksdagen. Tillåt mig, herr talman,
bara säga att dessa »vissa synpunkter»
är utomordentligt viktiga synpunkter.

Utskottet vill även liksom departementschefen
understryka vikten av att
man söker finna kompletterande hjälpmedel
för vägledning och råd inför valet
av olika utbildningsalternativ. Enligt
ecklesiastikministern bör man kunna
räkna med att en effektiv studie- och
yrkesvägledning, byggd på arbetsmarknadsprognoser,
skall medverka till att
ungdomens intresse för utbildnings- och
yrkesvägar kommer att visa god överensstämmelse
med efterfrågan på arbetskraft.
Alla — eller åtminstone nästan
alla — vill ju ha god användning
för sina kunskaper, och det finns därför
skäl för att tro att detta uttalande är riktigt,
även om nu inte alla problem kan
lösas genom yrkesvägledning. Men vi
har i dag inte några prognoser för de
yrken inom näringslivet där bristen
växer snabbast. Det finns därför i dag
inga möjligheter att bygga studie- och
yrkesvägledning på tillförlitliga behovsbedömningar.

160 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Herr talman! Tillåt mig något beröra
ett problem som även är av betydelse i
fråga om efterfrågan på teoretisk utbildning.
Jag vill citera ett par rader i ett
remissyttrande från SACO: »SACO anser
att med hänsyn till det starkt ökade
antalet studenter bör studentexamen läggas
till grund för fler utbildningsvägar
än de traditionella.» Som exempel på utbildningslinjer
vid vilka studentexamen
borde utgöra grund för utbildningen
nämner organisationen småskolseminarier,
socialinstitut, sjuksköterskeskolor,
.sjukgymnastinstitut, tecknings- och musiklärarutbildning,
sekreterarutbildning,
laboratris-, preparatris-, kriminalpolis-
och landskanslistutbildning. Utan
att jag ingår på nödvändigheten eller
lämpligheten av studentexamen för dessa
yrken kan alltså här konstateras, att
det motiv som anges är det ökade antalet
studenter. Man föreslår en skärpning
av de formella kompetenskraven,
bl. a. därför att vi fått tillgång till ett
större antal med ökad formell kompetens.
Det ligger knappast överdrift i att
säga att vi ofta gör på det sättet i vårt
.samhälle, att vi gradvis skärper kraven.
Den anpassning som här ständigt sker
har möjlighet att fortskrida ganska
långt. De flesta i vårt samhälle är medvetna
om denna utveckling, och detta
medför i sin tur att trycket på de teoretiska
utbildningslinjerna ökar starkt.

Fackskoleutredningen har nu sagt att
icke på något område högre kompetenskrav
borde få uppställas än som från
saklig synpunkt med hänsyn till den
fortsatta verksamheten är berättigade.

1 propositionen sägs bl. a. att »det inte
är förenligt med sund hushållning med
våra resurser att nu kräva en höjning
av kompetensen för tillträde till utbildningsvägar
för vilka grundskolan ger
tillräcklig förutbildning». Frågan kan
emellertid ställas, om vi handlar och
kommer att handla efter dessa linjer.
Jag tror risken är stor att vi kommer
att handla på motsatt sätt och att vi för
allt fler yrken kommer att tillämpa ett
urval, baserat på teoretisk begåvning.

När teoretisk begåvning blir utslagsgivande
för tillträde till yrken, där
andra egenskaper främst är avgörande
för lämpligheten, så sker inte urvalet
enligt rationella metoder. Vi kan inte
heller tala om valfrihetens samhälle, om
vi stänger ute många som kan ha både
håg och fallenhet för ett yrke men som
inte håller just de mått som vi har bestämt
skall vara avgörande, fastän dessa
mått kanske i och för sig inte har
större eller i varje fall inte avgörande
betydelse för lämpligheten. I den debatt
om meritokratien som en del tidningar
fört på sis-ta tiden har vårt framtida
samhälle betecknats som »meritokratiens
obarmhärtigt rationella samhälle».
Meritokratiens urvalsprinciper kominer
säkerligen för många att visa sig obarmhärtiga,
men de kan inte betecknas som
rationella.

Jag tror att en väl utbyggd differentierad
och attraktiv yrkesutbildning
skulle kunna bli ett effektivt hinder på
vägen mot meritokratiens samhälle och
att även ur denna synpunkt förslag till
reformering av yrkesskolan bör hälsas
med glädje. Sedan, herr talman, vill jag
ge uttryck för den tankegången att förvärvsarbetet
och samhällsarbetet i dess
olika former även i framtiden kommer
att bli den skola som betyder mest för
personlighetsutvecklingen och mycket i
fråga om möjligheterna att tillvarata
värdefulla personliga egenskaper och
säranlag.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Den viktiga fråga som
vi diskuterar i dag gäller, efter vad jag
kan se, inte uteslutande gymnasiet och
fackskolan. Den verkligt viktiga frågan
är den om den gemensamma ungdomsskolan.
Det är en fråga som enligt min
mening borde tilldra sig den största
uppmärksamhet i denna debatt. Varför
detta? Jo, i själva verket tog vi den
gymnasieform som vi skall besluta om
på tisdag redan när vi 1962 beslöt om
fackskolorna. Fackskolorna stod ju redan
då under diskussion och diskuteras

Fredagen den 11 december 1964

Nr 40

161

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

val fortfarande, även om mycket litet
av den tidigare diskussionen kan återfinnas
i utskottsutlåtande och reservationer.
För egen del har jag alltid betraktat
beslutet om fackskolan som en
övergångsform tills vi kan skapa den
gemensamma ungdomsskolan. Det finns
nämligen i dag två mycket stora risker,
därför att vi inte bär en sådan skola.

Den ena risken iir att tyngdpunkten i
hela vårt skolväsende kommer att i sa
hög grad läggas på den rent teoretiska
undervisningen och de teoretiska linjerna,
att en övervältring sker. Vi inriktar
ungdomarnas och deras föräldrars
intressen så mycket på de teoretiska
utbildningslinjerna, att dessa kategorier
i sin tur kommer att bidra till ett konventionellt
tänkande om vilka arbeten
som är värdefulla och vilka som kan
bedömas vara de viktigaste inom vårt
arbetsliv. Kort sagt kan man uttrycka
saken så, att det är tjänstemannayrkena
och yrkena inom den offentliga tjänsten
och förvaltningen som i dag på
grund av denna överbetoning av de teoretiska
ämnenas vikt kommer att stå
i blickfånget för ungdomarna, när de
nu skall in på gymnasiet. Det leder också
till en så kraftig betoning av de teoretiska
utbildningslinjerna, att man får ett
onödigt starkt tryck på universiteten
och våra högskolor, ett tryck som det
blir mycket svårt att på något sätt lätta,
därför att bristen på både lokaler och
lärare för högre undervisning kanske
är mera utpräglad än vad som är fallet
på mellan- och gymnasiestadiet.

Den andra risken är den att vi kan
få en felaktig studieinriktning för synnerligen
många elever. Den normalbegåvade
människan har både praktisk och
teoretisk begåvning. Det är bara i undantagsfall,
som man kan konstatera, att
det föreligger övervägande teoretisk
eller praktisk begåvning hos en person.
Alla har vi anlag av både teoretisk
och praktisk art. Detta är den vanligaste
begåvningstypen, och därför bör
all undervisning, om man skall utveck -

la människans alla anlag, i lika mån
ta hänsyn till behovet atl utveckla de
teoretiska och de praktiska kunskaperna.
Det iir därför beklagligt, vilket flera
gånger framhållits i denna kammare, att
yrkesundervisningen inte kommit med
i detta beslut, och att vi inte redan nu
fattat beslut om eu gemensam yrkesskola.
Det fanns åtskilliga i denna kammare
som 1960 motionerade om att
yrkesutbildningen redan då skulle tas
upp i en särskild beredning, så att man
skulle kunna få ett gemensamt beslut
beträffande de frivilliga skolformerna
ovanför grundskolan, men av olika skäl
kom inte denna beredning till stånd.
Man sade att gymnasieutredningen och
fackskoleutredningen först måste bli
färdiga och föremål för beslut. Vidare
skulle frågan om administrationen för
det högre skolväsendet utredas. Man påpekade
dessutom att det fanns brist på
vana utredare, på sekretariat o. s. v.
Men hade viljan funnits hade vi säkert
kunnat fatta beslut i dag om en gemensam
ungdomsskola. Nu har yrkesutbildningsberedningen
kommit till
stånd, och sålunda blir uppgiften om
några år att söka passa in den tredje
biten i skolväsendet vid sidan av gymnasiet
och fackskolorna.

Det är sålunda fråga om yrkesskolorna.
Det blir lättare att i dag göra en
samordning med tanke på att man nu
har löst frågan om statsbidrag till yrkesskolorna.
Man har även klarat av problemen
beträffande lärarlönerna i yrkesskolorna.
Vidare bar man fått fram
anpassningsplaner när det gäller att anpassa
yrkesskolornas allmänna undervisning
till högstadiet i enhetsskolan.

Varför är det då så viktigt att på allt
sätt försöka skapa en yrkesskola och en
fackskola, som verkligen är tilltalande
för eleverna? Det är därför att konkurrensförmågan
mellan skolväsendets olika
delar måste bli så stor som möjligt,
så att ungdomarna kan fördela sig på
rätt sätt — allt i överensstämmelse med
egna intressen, begåvning och fallenhet

162 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

liksom också med hänsyn till näringslivets
behov. Skolsystemets olika delar
måste vara lika konkurrenskraftiga, och
det får inte vara någon skolform som
för elever och föräldrar framstår som
mera åtråvärd än någon annan.

Det är därför som fack- och yrkesskolorna
i dag måste göras ännu mer konkurrenskraftiga.
Man kan inte bara avvakta
den fortsatta utvecklingen, utan
man måste försöka påverka den. I detta
syfte har fru Alva Myrdal i första kammaren
och jag i andra kammaren motionerat
om att det skulle även åt elever
inom yrkes- och fackskolor, som är
intresserade därav, på fritiden under
eftermiddagarna eller kvällarna meddelas
undervisning i allmänna gymnasieiimnen
enligt det tvååriga gymnasiets
läroplan. Därigenom skulle även den
som väljer en yrkes- eller faekskolelinje
efter avlagd examen kunna befinna
sig i nivå med sina kamrater på
gymnasiesidan när det gäller dessa ämnen.
Han skulle alltså inte behöva känna
att han hade valt fel linje bara därför
att han inte kommit in på gymnasiet,
och han skulle efter avlagd examen
lättare kunna göra en sådan ämneskomplettering
att han får en fullständig
studentexamen.

Jag föreställer mig också att vårt skolväsende
för framtiden måste organiseras
på ett sådant sätt att om exempelvis
en pojke som utbildar sig till byggnadsarbetare,
målare, trä- eller betongarbetare,
vid sidan av denna utbildning vill
läsa gymnasiekursen i, låt mig säga,
engelska, matematik, svenska och samliällslära,
så bör godkända betyg i dessa
gymnasieämnen berättiga honom till inträde
på vissa särskilt ordnade linjer
vid universitet eller högskolor. Han bör
även ha möjlighet att komplettera sin
partiella studentexamen, så att han jämsides
med sina övriga studier kan avlägga
en fullständig studentexamen.

Vi måste vänja oss vid att räkna med
att många människor i framtiden har
eu mer eller mindre fullständig teoretisk
utbildning och vid sidan därav en

viss praktisk utbildning. De teoretiska
utbildningsvägarna får inte göras sådana
att det praktiska yrkeslivet blir
underförsörjt med arbetskraft som förenar
teoretisk och praktisk begåvning.
Den risken finns i dag och den kommer
att bestå ända tills vi skapat en gemensam
ungdomsskola som lika värderar
teoretisk och praktisk utbildning.

Samtidigt bör det på de rent teoretiska
studielinjerna inom fackskola och
gymnasium finnas möjlighet att på frivillighetens
väg göra tillval av praktiska
ämnen, så att även den som bedriver
övervägande teoretiska studier kan utbilda
sig i ett praktiskt yrke. På det sättet
skulle man bl. a. kunna lösa det bekymmersamma
problemet om att bereda
lämplig praktik åt många elever som
går de teoretiska studievägarna.

Herr talman! När jag har så kraftigt
understrukit behovet av en gemensam
ungdomsskola, där det praktiska arbetet
värderas högre, har det bl. a. skett därför
att vi måste ta varning av de erfarenheter
som gjorts i Förenta staterna.
Man har där en allmän skolform, de s. k.
high schools, som inte bereder tillräckligt
utrymme åt praktisk yrkesutbildning,
och man bär över huvud taget i
ringa grad skapat några yrkesskolor
som kan tillgodose näringslivets krav på
yrkesutbildning. Samtidigt lämnar
många elever det frivilliga skolväsendet
ulan att ha avlagt examen eller ha erhållit
någon utbildning som kan leda
fram till ett yrke. Dessa s. k. drop-outs
har åstadkommit stora bekymmer för
det amerikanska samhället, eftersom
det är från deras led som de arbetslösa
ungdomarna till övervägande del rekryteras.
Och det är dessa ungdomar som
i betydande omfattning lätt råkar ut för
anpassningssvårigheter, som blir intagna
på ungdomsvårdsskolor, som gör sig
skyldiga till kriminella handlingar

o. s. v. Därför är det så viktigt att vi får
en lämplig utbildning för alla kategorier
av ungdomar. Det har vi ännu inte
fått här i landet.

Enligt siffrorna i propositionen skall

Fredagen den 11 december 1904

Nr 40

k>:i

Reformering av de gymnasiala skolorna ni. m.

bortåt 50 procent av ungdomarna ga till
gymnasier och fackskolor, och 25 procent
räknar man med skall få plats vid
yrkesskolorna. Men sedan återstår 25
procent av ungdomarna. De lämnas så
att säga utanför. Vart skall de ta vägen?
Jo, man menar alt det är sådana ungdomar
som skall få sin utbildning i näringslivet.
Men med kännedom om de
svårigheter man redan i dag har i närringslivet
att meddela en lämplig ungdomsutbildning
är det risk för att en
del av dessa 25 procent, som inte får
någon utbildning i den gemensamma
ungdomsskolan, blir sådana som man i
Amerika kallar för drop-outs. Och det
är i första hand för denna återstående
fjärdedel ungdomar —- plus alla dem för
vilka våra nuvarande gymnasier och
fackskolor inte är den absolut riktigaste
studievägen — som vi skall skapa en
gemensam ungdomsskola, där man tar
hänsyn till behovet av både teoretisk
och praktisk utbildning.

Herr PALM (h):

Herr talman! När Nils Månsson i
Skumparp på sin tid blev kallad för den
svenska folkskolan fader, var det en
hedersbeteckning som mycket litet svarade
mot de insatser denne mycket hedervärde
man gjort för inrättandet av
den obligatoriska svenska folkskolan.

Om Ragnar Edenman kommer att gå
till historien som skolreformator, menar
jag nog att detta är mera berättigat. Därmed
vill jag inte ha sagt att förutsättningen
för de reformer och den omstöpning
av skolväsendet som vi nu upplever
skulle ha varit det förhållandet,
att statsrådet Ragnar Edenman är chef
för ecklesiastikdepartementet. Tvärtom
ligger hela denna reformering av undervisningsväsendet
i linje med den allmänna
samhällsutvecklingen. Den hade
trängt sig fram alldeles oavsett vem som
varit chef i ecklesiastikdepartementet.

Nu gör kanske någon den invändningen
att endast en progressiv statsledning
kan genomföra denna omdaning. Det var

väl ungefär det man ville markera i går,
när statsrådet Edenman och Stellan Arvidson
var så angelägna att åstadkomma
en kontrastverkan genom att framställa
högerreservationerna som reaktionära
och som ett försök alt bibehålla
otidsenliga klassgränser. Nog kan mångfalden
av reservationer tyda på en påtaglig
lust att markera en egen och avvikande
mening från högerhåll — något
som jag från mina utgångspunkter gärna
beklagar — men det är också uppenbart
att de invändningar som herr Nordstrandh
och herr Heckseher reste mot
resonemanget var befogade. Även om
högerpartiet har många reservationer
som rör väsentliga punkter, är de ändå
inte av den karaktären att de vill skjuta
hela gymnasiereformen i sank.

Jag har redan nämnt att statsrådet
Edenmans insatser på detta område är
betydelsefulla, och det finns många andra
som gjort stora insatser vid tillkomsten
av det verk som gymnasiereformen
och hela skolreformen utgör. Men frågan
är väl om inte statsrådet Edenman
i framtiden främst kommer att prisas
för sin lyhördhet när det gällt att ändra
gymnasieutredningens förslag på vissa
punkter, framför allt beträffande inriktningen
mot en breddning av religionskunskapen
även på de tekniska
och ekonomiska linjerna.

Jag anser det vara värdefullt att utskottet
— som herr Nelander påpekade
redan i går — har skrivit att kristendomsämnet
bör ha den plats inom religionskunskapen
som motiveras av dess
dominerande ställning i vår kulturmiljö.
Det är väl också självklart att denna
ställning skall motsvaras av kursplaner
anpassade till innebörden i detta uttalande.
Jag vill här passa på tillfället
att beklaga att den kompromiss som stod
på lut inom den kristna gruppen om
fyra timmar på de tre linjerna inte
kunde genomföras. Jag ansluter mig i
denna del till det yrkande som herr
Nelander ställde om en sådan lösning.

Jag uttalar också tillfredsställelse över

164 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

Reformering av de gymnasiala skolorna

att det blev helt klarlagt av utskottet
och statsrådet Edenman att målsättningen
för grundskolan skall gälla även gymnasiet.
Jag har speciell anledning att i
detta sammanhang läsa upp ett avsnitt
om denna målsättning, trots att det redan
har återgivits åtskilliga gånger under
dessa båda dagar. Jag citerar alltså:

»Att väcka respekt för sanning och
rätt, för människans egenvärde, för
människolivets okränkbarhet och därmed
för rätten till personlig integritet
är en huvuduppgift också för den sociala
fostran, som skolans verksamhet
skall omfatta.»

Jag har velat läsa upp detta ännu en
gång, inte bara därför att jag anser det
skrivna vara värdefullt utan också därför
att jag i förra veckan ansåg mig ha
anledning kritisera ett särskilt yttrande,
som hade avgivits i samband med en
motion om ungdomskriminaliteten. På
den punkten råkade herr Dickson och
jag i polemik. Vi var av olika meningar
om bl. a. det upplästa avsnittet, vilket
jag ansåg hade blivit felciterat. Jag hade
då tagit del av särskilda utskottets
tryck och riktlinjerna för grundskolan,
och där talades det om »personlig integritet»,
medan herr Dickson talade om
»odelad personlig integritet». Detta kan
tyckas vara en strid om ord, men det
hade väsentlig betydelse, eftersom min
kritik gick ut på att visa att uttalandet
var lösligt formulerat. Talet om
»odelad personlig integritet» var också
lösligt, tv det finns inga möjligheter att
i vårt samhälle hävda odelad personlig
integritet.

Alltnog visade det sig att herr Dickson
hade rätt när han hänvisade till att ecklesiastikministern
i propositionen 1962
om grundskolan skrivit »odelad personlig
integritet», medan det tryck jag tog
del av saknade ordet »odelad». Förklaringen
ligger i att ecklesiastikministern
vid eftertanke uppenbarligen funnit att
ordet inte skulle stå. Det har alltså slopats
i riktlinjerna för grundskolan och
även här. Jag vill passa på tillfället att

m. m.

i protokollet införa ett beklagande av
att polemiken på denna speciella punkt
kunde ge intrycket att herr Dickson
hänvisat till ett felaktigt eller förvanskat
citat, vilket alltså inte var fallet.

Vi har kvar ett mycket väsentligt avsnitt,
nämligen frågan om yrkesskolorna.
Herr Heckscher var inne på det i
går och beklagade att överbyggnaden
till grundskolan inte kunnat behandlas
i ett sammanhang. Jag skulle vilja säga
att det är beklagligt mest därför att det
skulle ha givit en starkare markering av
de olika utbildningsvägarnas karaktär
just av gymnasial utbildning. Nu jagar
skolreformerna varandra, och det är
en förklaring till att man varit nödsakad
att just vid denna tidpunkt skyndsamt
ordna för att de avgående grundskoleeleverna
kan fullfölja sin studiegång
på gymnasium — och så har yrkesskolan
tills vidare fått vänta. Det vore
olyckligt om denna väntan skulle innebära
att man avgränsade den återstående
sektorn. Jag är helt medveten
om att särformer kan vara nödvändiga,
men jag är också av den bestämda
övertygelsen att den nya, integrerade
.skolan måste karakteriseras av den
rörlighet, som ligger i slussningsmöjligheter
mellan linjer och skolformer. Det
är ju också tanken och det drivande
motivet bakom skolreformen, som syftar
till att skapa möjligheter till utbildning
för alla som kan tillgodogöra sig
denna utbildning. Jag ansluter mig helt
till denna bärande tanke, som oavsett
praktiska svårigheter och oavsett mer
eller mindre temporära bristlägen måste
prägla strävandena på utbildningens
område.

Allra sist, herr talman, skall jag passa
på att beklaga att utskottet inte tillstyrkt
den av mig avgivna motionen, i vilken
jag yrkade »att riksdagen ville medgiva
ordinarie lärare vid realskolor, som
bildar skolenheter tillsammans med
kommunalt eller statligt allmänt gymnasium,
samma överflyttningsmöjligheter,
som föreslagits för motsvarande lärare

Fredagen den 11 december 19(54

Nr 40 1G5

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

vid kommunalt gymnasium och vid högre
allmänt läroverk».

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Om jag inte missförstod
herr Palm alldeles, beklagade han att vi
inte fick möjlighet att diskutera och besluta
om yrkesskolan samtidigt med
denna reform av den anledningen, att
vi då bättre skulle kunna se skillnaden
mellan de olika skolformerna. För egen
del har jag alltid haft den uppfattningen,
att den gemensamma ungdomsskolan
skall försöka få fram likheterna mellan
de olika skolformerna och ge möjligheter
för eleverna att inom ramen
för hela skolsystemet välja det som passar
deras begåvning och intresse.

I anslutning till detta skulle jag vilja
påpeka att det .särskilda utskottet har
ansett att denna tanke, att man skulle
kunna meddela frivillig undervisning i
teoretiska gvmnasieämnen inom fackskola
och yrkesskola, är riktig, och utskottet
har i detta hänseende tillstyrkt
fru Myrdals och min motion i denna
kammare. Jag vill bara här ge uttryck
för min tillfredsställedse över att särskilda
utskottet har fattat detta beslut.
Jag tror det är ett av de beslut som
verkligen kommer att peka framåt när
det gäller den fortsatta skolreformen.

Herr PALM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är nödsakad att
framhålla att herr Kellgren helt missförstått
min avsikt. Jag uttryckte mig
beträffande yrkesskolan på det sättet,
att om man kunnat besluta om den samtidigt
med gymnasiet skulle detta ha utgjort
en starkare markering av de skilda
utbiklningsvägarnas karaktär av gymnasial
utbildning. I detta ligger ju just
markerandet av likheten och inte av
skillnaden. Jag fortsatte med att framhålla
att man borde skapa möjligheter
för en utbildning för alla som kan tillgodogöra
sig denna och även skapa
slussningsmöjliglieter inte bara mellan
linjer utan mellan olika skolformer. Det

var alltså exakt motsatsen till det herr
Kellgren ladc in i mina ord.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara framföra
mitt beklagande över att jag tydligen
missförstod herr Palm.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde tisdagen den
15 innevarande december.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
konvention om kontinentalsockeln
m. in., och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett tilläggsavtal till överenskommelsen
den 16 november 1949 mellan svenska
regeringen och polska regeringen angående
ersättning för de svenska intressena
i Polen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse till Västerås
stad av drivmedelsanläggning med tillhörande
markområde i staden,

nr 192, i anledning av väckta motioner
om ett statligt institut för freds- och
avrustningsforskning,

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
delgivningsverksamheten efter förstatligandet
av polisväsendet m. m., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet,

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1964/G5 till underrätterna
in. in. jämte i ämnet väckt motion,

166 Nr 40

Fredagen den 11 december 1964

nr 195, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss upprustning
av Djurgården in. in.,

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig långivning
för anskaffning av högertrafikbussar,
nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. in.,

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 204, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 205, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

1964/65, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion, och

nr 206, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om ändring i 6 kap. strafflagen, dels
ock i ämnet väckta motioner, och
nr 52, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående organisationen av
delgivningsverksamheten efter förstatligandet
av polisväsendet in. m.; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj rts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1964/65, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 361, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande provisoriska
arrangemang för ett världsomspännande
kommersiellt telesatellitsystem;

nr 362, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ny organisation
av totalförsvarets regionala ledning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 363, i anledning av vissa paragrafer
i riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket; och

nr 364, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående tandläkarutbildning
m. m. i Göteborg jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 374, i anledning av väckt motion
om åtgärder för bevarande av bokskog;
nr 375, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 11 december 1964

Nr 40 167

om utredning rörande hembygdsvården;
och

nr 376, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig riksbyrå för
konstutställningsverksamheten.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under ti -

den 12—14 december 1964 på grund av
utlandsresa.

Stockholm den 11 december 1964
Tage Erlander

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.32.

In fidem

Sune K. Johansson