RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39

r. J - = . = V

ANDRA KAMMAREN

1964

8—9 december

Debatter in. m.

Tisdagen den 8 december

Minnesord över avliden ledamot av kammaren....................

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. förfarandet vid rättelse av taxering

eller debitering av skatt....................................

herr Antby ang. realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av

egnahem.................................................

herr Spångberg ang. behandlingen av vapenfria värnpliktiga......

herr Källenius ang. bastu- och tvagningsförhållandena vid de militära
förläggningarna.......................................

herr Carlsson i Huskvarna ang. omhändertagande av bilvrak......

herr Bengtson i Solna ang. järnvägstrafiken på vissa delar av

Roslagsbanan............................................

herr Svenning ang. handläggningen av stadsplaneärenden........

herr Dickson ang. den sammanfattande benämningen på en serie
läro- och handledningsböcker i ämnet kristendomskunskap.....

Sid.

6
7

Svar på interpellationer av:

herr Hamrin i Kalmar ang. länsstyrelsernas bistånd till kommunerna
med expertis för fritidsbebyggelseplaneringen..............

herr Enskog ang. anordnande av teknisk-medicinska kurser........

fröken Wetterström ang. åtgärder för att öka åldringarnas trygghet

till liv och egendom........................................

Interpellationer av:

herr Kellgren ang. principerna för beviljande av särskilda tillskotts medel

till Sveriges Radio...................................

fröken Elmén ang. samordningen mellan tjänstepension och folkpension
för statstjänstemän....................................

1 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 39

Nr 39

Innehåll

Meddelande om enkla frågor av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. de hörselskadades möjligheter att ta

del av TV-programmen............................

herr Nordgren ang. ersättning av statsmedel för skador genom oljeutflöde
från en utanför Sundsvall grundstött tanker...........

Sid.

Onsdagen den 9 december

Naturvårdslag m. m......................

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegatio:

Teaterfrågor..........................

Öresundsfrågor..........................

Godkännande av fiskerikonvention......................

Självstyrelsen på länsplanet...........................

Tandläkarutbildning m. m. i Göteborg...................

Åtgärder inom kriminalvårdens område m. m..................

Kapitalförsörjningen för företag inom lastbilstrafikbranschen samt

bättre kreditmöjligheter för den enskilda handeln................

Mindre och medelstora företags avsättning på den internationella
marknaden......................u ......,

Ny organisation av totalförsvarets regionala ledning m. m..........

Driften vid Tumba pappersbruk, m. m..................

^ *ssa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal
indelning m. m..........................

Forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle..........

102

104

108

109

113

121

125

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 december

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41, ang. naturvårdslag m. in., om
skärpta bestämmelser mot nedskräpning i naturen, om förbud mot
missprydande reklam invid vägarna samt ang. grunderna för

ersättning av statsmedel enligt strandlagen...............

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation........................

Statsutskottets utlåtande nr 182, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation.........................

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. redogörelse för Nordiska

rådets tolfte session........................

Första lagutskottets utlåtande nr 46, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation......................

Andra lagutskottets utlåtande nr 70, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation.......................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation.......................

Innehall

Nr 39

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. godkännande av fiskerikonven tion.

.................................................. ‘''

_ nr 10, rörande godkännande av Förenta Nationernas konvention

angående statslösa personers rättsliga ställning. . . .............

_ nr 11, ang. godkännande av ändringar i Förenta Nationernas stadga
..................................... .............

Konstitutionsutskottets memorial nr 38, ang. televisionsutsändmngar av
kamrarnas förhandlingar....................................

— utlåtande nr 39, ang. självstyrelsen på länsplanet..............

Statsutskottets utlåtande nr 181, i anledning av vissa paragrafer i riksdagens
revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsver .

......................................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, i anledning av riksdagens revisorers
berättelse ang. verkställd granskning av statsverket, m. m.. .
Andra lagutskottets utlåtande nr 69, i anledning av § § 15 och 23 i riksdagens
revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsverket
....................................................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i anledning av riksdagens revisorers
berättelse ang. verkställd granskning av statsverket, m. in.
Statsutskottets utlåtande nr 183, ang. tandläkarutbildning m. m. i Göteborg.
.....................................................

_ nr 184, ang. åtgärder inom kriminalvårdens område m. m........

— nr 18ö! ang. godkännande av överenskommelse rörande provisoriska
arrangemang för ett världsomspännande kommersiellt tele satellitsystem.

..................................;....... *; ''

_ nr 186, om ökade resurser för den tekniska forskningen, såvitt

avser utredning rörande branschforskningsinstituten............

_ nr 187, ang. kapitalförsörjningen för företag inom lastbilstrafik branschen

samt ang. bättre kreditmöjligheter för den enskilda

handeln.................................................''

_ nr 188, ang. mindre och medelstora företags avsättning på den internationella
marknaden.................................. • •

_ nr 189, ang. ny organisation av totalförsvarets regionala ledning

m. .....................................................

— memorial nr 190, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om statsbidrag till ett nytt ålderdomshem för svenskar i London

Bevillningsutskottets betänkande nr 68, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen

om fri rättegång m. ....................• • •;......_----; ;----

Bankoutskottets utlåtande nr 45, ang. ordinariesättning av vissa tjänster
i riksgäldskontoret och vid riksdagens ekonomibyrå.............

— nr 46, ang. bestämmelser om tjänstgöringstraktamente till JO:s

och MO:s ställföreträdare...................................

— nr 47, ang. driften vid Tumba pappersbruk, m. in..............

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43, ang. lag med vissa bestämmelser

angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

m. ......................................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 56, om samhälleliga insatser

till stöd för ungdomsverksamheten...........................

— nr 57, om forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle
.....................................................

— nr 58, om bättre ljudisolering av bostäder.....................

102

103

104

108

109

113

121

125

128

''/i i 1 J«

ft »>*>:*;

r.-> rf ■

•> '' ! ; _

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 39

Tisdagen den 8 december

Kl. 15.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN yttrade:

Återigen har vi nåtts av ett oväntat
dödsbud. Ledamoten av denna kammare
Arthur Sköldin avled i söndags efter en
kort tids sjukdom.

Sköldin var under mer än tre decennier
en av de ledande kommunalpolitikerna
i sin hemstad. Han gjorde också
betydande insatser såsom landstingsman
och var en av förgrundsgestalterna
i det samarbete som etablerats mellan
kommunerna i Storstockholm för att
lösa deras många och komplicerade gemensamma
problem.

Sköldin blev ledamot av andra kammaren
år 1941 och har sedan år 1944
varit verksam i bankoutskottet. Genom
sin utskottsplacering och som statsrevisor
under åren 1960—1963 kom Sköldin
att i stor utsträckning ägna sig åt
ärenden av ekonomisk natur. Härutöver
intresserade han sig speciellt för frågor
rörande naturvård och friluftsliv.
Detta intresse tog sig uttryck främst i
hans arbete inom Svenska jägareförbundet,
vars ordförande han var från år
1951 och till sin död.

Arthur Sköldins engagemang i de
mångahanda frågor, som han hade
att ta ställning till, kännetecknades ofta
av ett starkt socialt patos. Genom sin
uppslagsrikedom, handlingskraft och
entusiasm vann han sina riksdagskamraters
aktning och uppskattning. Vi lyser
frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Svar på fråga ang. förfarandet vid rättelse
av taxering eller debitering av skatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag har för
avsikt att framlägga förslag om förenklat
förfarande vid rättelse av taxering
eller debitering av skatt och i så fall
när.

En promemoria med förslag till bestämmelser
i syfte att förenkla förfarandet
vid rättelse av vissa felaktigheter
i taxeringar har upprättats inom finansdepartementet
i augusti i år, och
förslaget har remissbehandlats. Någon
definitiv ställning i frågan har ännu inte
tagits av regeringen. Det finns dock
anledning räkna med att förslag i ämnet
kommer att föreläggas 1965 års riksdag.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
fråga. Av svaret framgår att statsrådet
överväger att framlägga en proposition
i ärendet, vilken i så fall skall föreläggas
1965 års riksdag. Jag vill dock begagna
tillfället att i all korthet motivera
min uppfattning i frågan om förenklat
förfarande vid rättelse av vissa felaktigheter
i taxering eller debitering av skatt.

Det synes mig välmotiverat att de lo -

6 Nr 39 Tisdagen den 8 december 1964

Svar på fråga ang. realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av egnahem

kala skattemyndigheterna må kunna få
möjligheter att rätta felaktigheter, som
kan härröra från exempelvis felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende.

Det bör också vara möjligt för de lokala
skattemyndigheterna att rätta andra
felaktigheter, för vilkas bedömande
man har tillgång till debiteringslängd —
jag tänker på felaktiga avdrag för kommunalutskylder
och sjukförsäkringsavgift.
Detsamma gäller när en skattskyldig
erhåller exempelvis en slutdebetsedel,
utvisande att den skattskyldige fått
restskatt i stället för rätteligen skatteåterbäring,
d. v. s. överskjutande preliminär
skatt. I sådana och likartade fall,
då felet helt kan hänföras till de lokala
skattemyndigheternas felräkning, feldebitering
etc., borde felet rättas av de
lokala skattemyndigheterna utan att den
skattskyldige behövde inkomma med
skriftliga besvär. En telefonpåringning
borde i sådana fall räcka.

Jag vill dock starkt poängtera, att de
lokala skattemyndigheternas rätt att göra
rättelse endast skall gälla när felaktigheten
föranletts av att taxeringen är
för hög eller det utdcbiterade skattebeloppet
för högt, d. v. s. att en rättelse
utan särskilt skriftligt besvär från den
skattskyldige endast får ske till den
skattskyldiges förmån. Höjning av taxering,
som fastställts av taxeringsnämnd,
bör icke få företagas av annan myndighet
än prövningsnämnd.

Jag anser, herr finansminister, att det
finns övervägande skäl som talar för
vissa förenklingar av förfarandet vid
rättelse av vissa felaktigheter i taxering
och även utdebitering av skatt. Det äten
reform som allmänheten väntar på.
För närvarande är det ju så, att även i
fråga om sådana fel som är begångna
av de lokala skattemyndigheterna måste
den enskilde skattebetalaren anföra
skriftligt besvär och han får vänta innan
felet undanröjts, vilket förorsakatirritation.

Jag ber än en gång, herr talman, att

få uttala min tillfredsställelse över det
svar jag har fått, och jag uttalar också
förhoppningen att denna reform skall
kunna genomföras under 1965 års riksdag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning av egnahem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Antby har frågat,
om jag ämnar lägga fram förslag till
nästa års riksdag om ändring av reglerna
för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem. Jag
vill svara följande.

Frågan om beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,
vilken bl. a. berörts av värdesäkringskommittén,
har ännu inte prövats i den
utsträckning att proposition i ämnet kan
komma till 1965 års riksdag.

Vidare anförde

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
denna fråga inrymmer en del gränsproblem,
som gör att den inte är så alldeles
lättlöst. Anledningen till att jag ändå
har vågat mig på att aktualisera den är,
att många egnahemsägare vid ändrade
tjänstgörings- och sysselsättningsförhållanden
tvingas byta bostadsort och
då kommer i den situationen, att en försäljning
av deras egnahem blir aktuell.
Eftersom förflyttningen i många fall
sker från en plats, där efterfrågan på
bostäder inte är särskilt stor och vinsten
av försäljningen därigenom blir relativt
liten jämfört med återanskaffningskostnaden
för bostad på den nya orten,
blir det i sådana fall inte någon vinst
på affären utan i stället en förlust. Det
måste anses vara direkt stötande, att

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Svar på fråga ang. behandlingen av vapenfria värnpliktiga — Svar på fråga ang.
bastu- och tvagningsförhållandena vid de militära förläggningarna

det som i själva verket bara är en skenbar
vinst blir beskattat.

Nu har finansministern i sitt svar
meddelat, att frågan är under prövning
i departementet, och jag tackar för det
beskedet. Jag vill bara uttrycka den förhoppningen,
att frågan inte begraves
där utan att riksdagen snarast möjligt
får tillfälle att fatta ett rimligt beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. behandlingen av vapenfria
värnpliktiga

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Spångberg har fragat
mig, om jag med anledning av att
riksdagen överlämnat vissa motioner
om vapenfria värnpliktiga kommer att
meddela sådan ändring eller uppmjukning
av direktiven för 1964 års utredning
om vapenfria värnpliktiga, att utredningen
med hänsynstagande till etiska,
religiösa och moraliska livsuppfattningar
må överväga olika alternativ i
syfte att lösa även totalvägrarnas problem.

Riksdagen har i skrivelse till Kungl.
Maj:t, under åberopande av vad som anförts
i andra lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande nr 61, anhållit att
de av herr Spångberg åsyftade motionerna
överlämnas till 1964 års utredning
om vapenfria värnpliktiga. Kungl.
Maj:t har den 4 december 1964 bifallit
framställningen. I och med detta ankommer
det på utredningen att utföra
den prövning utskottet avsett.

Vidare anförde

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för detta helt klarläggande
uttalande.

Syftet med min enkla fråga var att
jag, med hänsyn till de direktiv som tidigare
lämnats de sakkunniga, ville erhålla
sådana upplysningar, att jag själv
kunde svara dem som frågar om dessa
saker. Jag vill nu bara uttala den förhoppningen,
att utredningen blir färdig
med sitt förslag snarast möjligt, så att
vi slipper uppleva dessa för alla så tråkiga
händelser, där människor av hög
moral av samvetsbetänkligheter och etiska
skäl tvingas i fängelse för någonting,
som från deras synpunkt måste betraktas
vara ett utslag av hög idealistisk målsättning
och tro.

Jag tackar än en gång försvarsministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. bastu- och tvagningsförhållandena
vid de militära förläggningarna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Källenius har frågat
mig, om jag är beredd medverka till
att bastu- och tvagningsförhållandena
vid våra militära förläggningar snarast
blir tillfredsställande ordnade.

Till svar vill jag anföra följande.
Herr Källenius har tagit upp en delfråga
vad gäller de värnpliktigas förläggningsförhållanden.
Jag är medveten
om att förläggningsstandarden på många
håll är mindre tillfredsställande. Arbetet
med att åstadkomma en bättre ordning
härvidlag är emellertid i full gång. Medelsanvisningen
för iståndsättningar
under kasernbyggnaders delfond har

höjts från 13 milj. kr. budgetåret 1958/59
till 35 milj. kr. innevarande budgetår.
Härtill kommer att 13 förläggningskaserncr
iståndsatts med anlitande av sysselsättningsmedel
och 9 kaserner ny -

8 Nr 39 Tisdagen den 8 december 1964

Svar på fråga ang. bastu- och tvagningsförhållandena vid de militära förläggningarna

byggts- Då förläggningskasernerna moderniseras
erhåller självfallet de sanitära
anordningarna en tidsenlig standard.
Jag har i flera sammanhang understrukit,
att ytterligare åtgärder måste
vidtagas för att förbättra förläggningsstandarden.
Som jag uttalat vid anmälan
av prop. 1964: 55 är det min förhoppning
att vid avgivande av förslag
till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1965/66 kunna framlägga
en kostnadsberäkning i anslutning till
långtidsplan för iståndsättning av kaserner.

Vidare anförde:

Herr KÄLLENIUS (li):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min fråga. Visserligen är
detta en delfråga men en mycket viktig
sådan. Boendestandarden i vårt land
har blivit allt bättre, vilket gör att de
värnpliktiga som nu börjar sin tjänstgöring
faktiskt får väsentligt sämre förhållanden
än de har i sin civila verksamhet.
Dessutom måste man beakta att
den militära tjänstgöringen är av sådant
slag, att de värnpliktiga har väsentligt
större behov än normalt av att få renlighetsbehovet
tillgodosett.

Det finns många förband, där de värnpliktiga
i dag inte kan erhålla ett bad
oftare än en gång varannan vecka. Det
är verkligen illa beställt på detta område
och jag blev faktiskt skräckslagen
när jag läste dr Urwitz’ artikel »Vårt
militära lortsverige — Krafttag nödvändiga».
Han vet vad han talar om,
eftersom han är chef för personaldetaljen
hos arméöverläkaren. Dr Urwitz
skriver: »Den rena sanningen är, att
detta smutsiga problem, trots redovisad
kasernupprustning, blivit ca 25 % större
under de senaste sex åren, om förbanden
inom IV. militärområdet granskas
tillsammans.» Detta är skrivet i februari
i år.

Jag vill erinra om att vi som arbetar i

riksdagshuset om några veckor får tillgång
till en förnämlig bastu. Detta må
mana till eftertanke, så att vi ser till att
våra värnpliktiga får sina förhållanden
på detta område förbättrade.

Jag skulle vilja hemställa att försvarsministern
lägger fram en kostnadsberäkning
i anslutning till en korttidsplan
i stället för en långtidsplan för iståndsättning
av kasernerna.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har i stort sett ingen
annan mening än herr Källenius, nämligen
att vi är tvungna att rusta upp alla
kaserner. Arbetet med detta har pågått
under de senaste fem å sex åren, och
riksdagen har varje år fastställt en femårsplan
för detta ändamål. Tyvärr kommer
det att ta mer än fem år att bygga
om alla anläggningar, eftersom vi bygger
om kasernerna helt och hållet.

Jag har själv rest omkring och undersökt,
om det varit möjligt att i äldre
kaserner dra in varmvatten, men detta
är praktiskt taget omöjligt, eftersom det
kräver en total ombyggnad av avlopp
och andra rörsystem. Det är detta arbete
som nu pågår. I en del fall är badmöjligheterna
inom kasernerna obefintliga,
men i nästan samtliga dessa fall har man
tillgång till kommunala badanläggningar
och har gjort överenskommelser med
kommunerna om att få utnyttja dessa.
Inte heller detta är på lång sikt tillfredsställande,
men man får acceptera
det som tillfälliga lösningar.

Ett faktum är dock, att vi med de numera
mycket stora anslag, som beviljas
för ombyggnaden, iir på väg mot den
dag när samtliga våra kaserner kommer
upp i den standard, vilken vi med den
motivering som herr Källenius anfört
måste ge vår ungdom.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Jag tackar än en gång
försvarsministern för hans positiva in -

Tisdagen den 8 december 1964

Nr 3»

Svar på fråga ang. omhändertagande av bilvrak

ställning och vill bara peka på att man
också ibland kan klara sig med provisoriska
lösningar när det finns möjligheter
till sådana.

Härmed var överläggningen slutad.

ä 6

Svar på fråga ang. omhändertagande av
bilvrak

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat mig, om jag har för
avsikt att förelägga 1965 års vårriksdag
förslag angående omhändertagande av
bilvrak.

Remissbehandlingen av bilskrotningsutredningens
betänkande har nu avslutats
och en sammanställning av remisssvarens
innehåll är under utarbetande.
Frågan angående omhändertagande av
bilvrak sammanhänger emellertid också
med vissa spörsmål, som ursprungligen
togs upp i det delbetänkande parkeringskommittén
avgav år 1962 och som
rör polisens befogenhet att flytta och
omhänderta fordon, som anträffas olovligen
uppställda på allmän plats. Dessa
senare spörsmål är delvis av komplicerad
natur och inrymmer bl. a. problem
av civilrättslig art. De är sedan en tid
tillbaka föremål för särskild undersökning
inom departementet.

Såvitt nu kan bedömas bör de förslag
bilskrotningsutredningen framlagt och
frågan om polisens befogenheter i fråga
om felparkerade och övergivna fordon
övervägas i ett sammanhang. Huruvida
förslag kan avges till vårriksdagen är
ännu osäkert.

För närvarande kan jag endast säga,
att arbetet i det här ärendet inom departementet
bedrives med den skyndsamhet
som är möjlig, och att jag anser
det angeläget, att en lösning kommer
till stånd utan onödigt dröjsmål.

Vidare anförde

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Skoglund för svaret på min
fråga. Det sades i slutet av svaret, att
detta ärende förberedes med den skyndsamhet
som är möjlig, och man kanske
inte kan begära mera.

Anledningen till att jag tog upp frågan
var att jag på nära håll fått se, hur
mycket arbete det kan förorsaka polismyndigheterna
när det gäller att få tag
i ägaren till ett bilvrak, som lämnats
kvar på en stor riksväg, d. v. s. på en
nära nog offentlig plats. Arbetet tog
åtskilliga timmar. Alla skyltar o. d. var
bortplockade — det fanns alltså ingenting
att gå efter när man skulle fastställa
vem ägaren var. Till slut hittade
man ett gammalt skattekvitto, men sedan
dess hade bilen gått genom många ägares
händer. Bilen står fortfarande kvar.

Tidigare omhändertogs bilar med
stöd av hittegodslagen. År 1956 skärpte
emellertid riksdagen bestämmelserna,
och det blev svårare för polisen att ta
hand om övergivna fordon. Dröjsmålen
blir längre — bilarna far stå onödigt
länge och skräpa ner många gånger på
offentliga platser.

Nu har ju bilskrotningsutredningen
lagt fram sitt betänkande — det var färdigt
och signerat redan någon gång i
mars. Sedan har betänkandet varit på
remiss, hörde vi nu, och en sammanställning
av remissvarens innehåll är
under utarbetande.

Betänkandet verkar förnuftigt. Ifall en
bilägare skruvat bort alla skyltar o. s. v.
och man inte kan få tag i vederbörande
omhändertas bilen utan vidare enligt
detta lagförslag — om det blir lag vet
vi ju inte. Träffar man på ägaren till en
övergiven bil får bilen stå kvar i fjorton
dagar innan den hämtas.

Jag tycker som sagt att detta verkar
rätt förnuftigt. Det är bara skada att ett
förslag i frågan inte kunnat föreläggas
höstriksdagen. När de nya bestämmel -

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Svar på fråga ang. järnvägstrafiken på vissa delar av Roslagsbanan

serna rörande bilbesiktning träder i
kraft den 1 januari 1965 kommer säkerligen
en hel del bilägare att vilja göra
sig av med skrotbilar som de inte finner
det lämpligt att lämna till besiktning.
Bilskrotningsutredningen tycks också
ha varit inne på den linjen, att dess förslag
om möjligt skulle vara genomfört
när den nya besiktningen börjar. Nu har
detta inte varit möjligt, och vi får bara
hoppas att förslaget behandlas så snart
som möjligt och att proposition kommer
under vårriksdagen. Statsrådet säger ju
också i svaret, att arbetet med ärendet
inom departementet bedrivs med den
skyndsamhet som är möjlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. järnvägstrafiken på
vissa delar av Roslagsbanan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat mig, om jag vill upplysa kammaren,
om det finns några aktuella planer
på att lägga ned järnvägstrafiken på
de delar av Roslagsbanan, som betjänar
Stockholms norra förorter.

För några veckor sedan ingav järnvägsstyrelsen
till Kungl. Maj :t en framställning
om att få lägga ned spårvägslinjen
Stocksund—Långängstorp. Denna
framställning är för närvarande under
remissbehandling och något ställningstagande
från Kungl. Maj:ts sida har därför
ännu icke kunnat ske. Järnvägsstvrelsen
har vidare under hand meddelat,
att man undersöker möjligheterna till
nedläggning av trafiken på bangrenarna
Djursholms ösbv—Eddavägen och
Djursholms ösby—Näsby Park.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret på min fråga. Svaret
var koncist, och jag skall försöka vara
lika exakt, när jag nu anför mina synpunkter.

Statsrådet säger att järnvägsstyrelsens
framställning om att få lägga ned den
s. k. spårvägslinjen Stocksund—Långängstorp
är under remissbehandling. I
och för sig kan väl med fog sägas att någon
olägenhet inte uppkommer för andra
än de i området boende genom en
nedläggning av den linjen. Men när det
gäller de båda andra i svaret nämnda
linjerna är problematiken en annan.

Man måste ha klart för sig, herr statsråd,
att om bangrenarna Djursholms Ösby—Eddavägen
och Djursholms ösby—
Näsby Park läggs ned måste de som nu
använder sig av linjerna ta Norrtäljevägen
i anspråk och fara individuellt med
bil eller kollektivt med buss. Järnvägsstyrelsens
undersökningar har faktiskt
oroat dem som nu trafikerar Norrtäljevägen,
oavsett från vilket område de
kommer — alltså även från andra kommuner.
Man har sagt sig, att om inte
vägens kapacitet på ett eller annat sätt
ökas är det uteslutet att den trafik som
nu betjänas av järnvägen skulle kunna
använda Norrtäljevägen. De expanderande
kommunerna kring denna väg ser
redan — alltså innan någon järnvägsinskränkning
skett — med oro på trafiken
inom denna sektor.

Det har talats om att vägens kapacitet
skulle ökas genom att en särskild fil för
busstrafiken anordnades. Det vore därför
rimligt, anser de som trafikerar området,
att några nedläggningar — möjligen
med undantag för Långängslinjen
— inte ens ifrågasätts förrän frågan om
en »kollektivfil» är löst eller trafikkapaciteten
på Norrtäljevägen annorledes
ökats.

Härmed var överläggningen slutad.

Vidare anförde

Tisdagen den 8 december 19G4

Nr 39

s 8

Svar på fråga ang. handläggningen av
stadsplaneärenden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat,
om jag observerat att dröjsmål vid
handläggning av stadsplaneärenden i
vissa fall försenar angeläget bostadsbyggande.

Självfallet har jag observerat att sådana
förseningar i vissa fall inträffar.
Jag bär emellertid också observerat att
det i sådana fall regelmässigt är fråga
om komplikationer som försvårar omedelbara
ställningstaganden. Detta ligger
uppenbarligen i granskningsarbetets natur.

Herr Svennings fråga ger mig tillfälle
att anföra ett exempel. Ett större
stadsplaneförslag för Rosengårdsområdet
i Malmö är för närvarande föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Länsarkitekten
bär, efter att ha inhämtat byggnadsstyrelsens
synpunkter på bullerfrågan,
förklarat att han inte är beredd
att tillstyrka förslaget med hänsyn till
att en stor del av befolkningen kommer
att bil allvarligt störd av flygbuller.
Länsstyrelsen har sedan, efter samråd
med länsbostadsdirektören, hos Kungl.
Maj :t avstyrkt fastställelse av stadsplaneförslaget.
Vid därefter följande
granskning har byggnadsstyrelsen ansett
det vara uppenbart, att kraven på en
rimlig grad av bullerfrihet för befolkningen
i grannskapet av flygplatsen i
hög grad måste begränsa flygplatsens
användbarhet för sitt avsedda ändamål
och att detta i ännu högre grad blir
fallet om stadsplaneförslaget fastställes.
Även byggnadsstyrelsen har avstyrkt
fastställelse.

Under den här refererade handläggningen
av ärendet begärde stadens hälsovårdsnämnd,
med hänvisning till
byggnadsstyrelsens uttalande i bullerfrågan,
att luftfartsstyrelsen måtte utfär -

da förbud mot flygning med jetplan på
Bulltofta flygplats. Med anledning därav
infordrade styrelsen yttranden från
SAS, Linjeflyg och Transair, vilka
samtliga med hänvisning till flygtrafikens
utveckling avrådde från totalt jetförbud.
Luftfartsstyrelsen anslöt sig i
stort till flygbolagens syn på utvecklingen.
I syfte att Bulltofta skall kunna
användas för trafik med stora jetplan
utan att fördenskull de mera tätbefolkade
bostadsområdena i Malmö utsättes
för buller som ej kan accepteras förordar
luftfartsstyrelsen en förlängning
och viss förskjutning av nuvarande bana
samt planering av en tvärbana. Därmed
och med bedömning enligt grunder
angivna i en engelsk bullerutredning
synes enligt luftfartsstyrelsen bullerförhållandena
kunna accepteras.

Enligt min mening är det naturligt
att en framåtsyftande planering bygger
på att det kommer jetflyg även till
Malmö-regionens flygplats. Samtidigt är
det angeläget att hävda kraven på en
från bullersynpunkt godtagbar bostadsmiljö.
Stadsplaneförslaget har mot denna
bakgrund icke utan vidare kunnat
fastställas.

För att om möjligt finna en lösning
som säkerställer det planerade bostadsbyggandet
och ger en tillfredsställande
lösning av flygplatsfrågan tog jag redan
i juni kontakt med företrädare för
Malmö stad. Därefter har förhandlingar
upptagits. I avvaktan på resultat av de
pågående förhandlingarna är jag inte
nu beredd att ta ställning till stadsplaneförslaget.

Det anförda visar att handläggningen
av ett komplicerat stadsplaneärende
trots ansträngningar att snabbt vinna
en för berörda parter tilfredsställande
lösning kan ta längre tid i anspråk än
som i och för sig är önskvärt.

Vidare anförde:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Enligt beslut av riksdag och regering

12 Nr 39 Tisdagen den 8 december 1964

Svar på fråga ang. handläggningen av stadsplaneärenden

har kommunerna ålagts skyldighet att
hålla en bostadsförsörjningsplan omfattande
en femårsperiod. I bestämmelserna
för denna plan ingår skyldighet att
framför allt sörja för markanskaffning
och planering. Det är därför högst angeläget
för kommunerna och i första
hand för de kommuner som expanderar
särskilt kraftigt att i god tid ha stadsplanerna
färdiga och att sörja för att
de kommunala investeringarna i fråga
om vatten och avlopp, gator och kommunikationsleder
ligger väl framme.

I Malmö har vi funnit det högst angeläget
att följa de statliga direktiven,
och detta har bl. a. resulterat i att stadsplanearbetet
på Rosengårdsområdet har
forcerats och i att man när det gäller
investeringar väl sörjt för att tidsprogrammet
inte äventyras. Det gäller dock
ett område på närmare 7 000 lägenheter,
d. v. s. cirka två års produktion.

Genom att stadsplanerna nu fastnat
på högsta ort äventyras hela bostadsproduktionen
i Malmö, först och främst
kanske produktionen under första halvåret
1965.

Länsbostadsnämnden bär i särskilt
meddelande till kommunikationsdepartementet
understrukit det allvarliga i
denna situation för Malmös och dess
omgivningars — bl. a. Burlövs — vidkommande
och påpekat risken för att
hela lialvårskvottilldelningen av bostäder
stoppas.

Endast ett litet antal bostäder — 168
bostäder — är projekteringsfärdiga på
andra markområden. Detta kan medföra
arbetslöshet eller att arbetskraften
överflyttas till andra, mindre angelägna
byggen och att denna arbetskraft låses
fast där, så att bostadsproduktionen
inte heller under andra halvåret får
tillräckligt med arbetskraft. Vad detta
betyder för en expanderande ort som
Malmö är uppenbart. Malmö växer med
4 000 invånare varje år och är den stad
som befolkningsmässigt utvecklas kraftigast.
Ett stopp för bostadsproduktionen
eller en avsevärd förskjutning kom -

mer att medföra ökade bostadsköer och
skapa ett allvarligt läge för den starkt
ökade industrien i fråga om tillgång på
bostäder. Det gäller dock cirka 1 300
lägenheter för första halvåret 1965.

I förhandlingarna med statsmakterna
har staden förklarat att man är beredd
att diskutera ett inlösande av Bulltofta
flygplats och att man är inställd på att
lösa in inte bara marken utan även de
byggnader som finns på flygfältet. Staden
är fullt på det klara med att Bulltofta
flygplats under inga förhållanden
kan användas som jetflygplats och att
en eventuell förlängning av startbanorna
endast är en tillfällig hjälp och troligen
utgör en onödig investering. Låt
oss vara överens om, herr statsråd, att
det aldrig kan bli någon jetflygplats på
Bulltofta. Hela staden skulle komma att
ligga under en bullermatta — ingen del
av staden skulle bli ostörd.

Också statsmakterna har förklarat sig
beredda att diskutera en försäljning av
Bulltofta flygplats till Malmö stad och
är liksom staden på det klara med att
någon storflygplats med hänsyn till bullerproblemet
inte kan åstadkommas på
Bulltofta.

I det läget finns det ingen anledning
för kommunikationsdepartementet att
fortfarande låta stadsplanerna för Rosengårdsområdet
ligga kvar hos departementet.
Allt talar för att Malmö stad
bör beredas möjlighet att starta sin
byggnadsverksamhet och utnyttja de investeringar
som redan gjorts för Rosengårdsområdet.
Departementet borde
inte tvinga staden att vidtaga nödåtgärder,
t. ex. att på andra markområden i
hast åstadkomma stadsplaner som aldrig
kan bli så väl genomtänkta och så
väl utformade, när de forceras fram i
snabbare takt än vad som är önskvärt.

Det är därför min förhoppning att
kommunikationsministern snarast tar
hänsyn till stadens och länsbostadsnämndens
framställningar om ett frisläppande
av stadsplanerna för Rosengårdsområdet.
Stockholms stad har ny -

Tisdagen den 8 december 1904

Nr 39

ligen protesterat mot att man inte fått
önskad extrakvot av bostäder. Vad skall
man dä inte säga i fråga om Malmö, där
man står inför risken att praktiskt taget
helt mista kvoten för första halvåret
1965?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av herr
Svennings sätt att lägga upp sitt anförande
vill jag meddela att vi under
den gångna sommaren haft flera förhandlingsomgångar
både här i Stockholm
och nere i Malmö. Vi har därvid
resonerat om hur vi snabbt skulle komma
fram till en överenskommelse mellan
Malmö stad och departementet beträffande
lösningen av detta problem.

Vi har nu kallat till en ny förhandlingsomgång
i mitten av december. Jag
är helt övertygad om att jag med herr
Svennings medverkan skall kunna
åstadkomma en lösning som gör det
möjligt att snart fastställa stadsplanen,
så att det bostadsbyggande som man
planerar på Rosengårdsområdet inte
skall behöva äventyras.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det löftet. Jag är övertygad om att staden
redan genom sin skrivelse och vid
förhandlingarna visat en god vilja att
klara upp detta problem. Vi kan inte ta
på oss ansvaret att låta de människor
som står i bostadskön vänta ytterligare.
När det står närmare 3 000 människor
och väntar på bostäder kan man inte
ta risken med en försening på både ett
och två år. Efter det löfte som kommunikationsministern
här gett och med
hänsyn till det löfte som staden gett i
sin skrivelse till kommunikationsministern
finns det ingen anledning att längre
fördröja stadsplanen.

Härmed var överläggningen slutad.

i 9

Svar på fråga ang. den sammanfattande
benämningen på en serie läro- och handledningsböcker
i ämnet kristendomskunskap Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat
dels om jag känner till att en serie lärooch
handledningsböcker rörande ämnet
kristendomskunskap för grundskolans
olika stadier fått den sammanfattande
benamningen »Grundskolans religionskunskap»,
dels om jag kan ge en förklaring
till varför detta skett, dels om
jag har för avsikt att vidtaga någon åtgärd
i denna principiella fråga.

I grundskolan, det allmänna gymnasiet
och vissa andra skolformer får endast
användas sådana läroböcker som
granskats av statens läroboksnämnd och
därefter blivit uppförda på nämndens
läroboksförteckning. Nämnden skall vid
sin granskning bl. a. tillse, att lärobokens
innehåll står i överensstämmelse
med för ämnet och stadiet gällande undervisningsplaner
och kursmoment.

Statens läroboksnämnd har den 26
augusti 1964 på läroboksförteckningen
uppfört en lärobok med huvudtiteln
»Religionskunskap». Boken har som undertitel
benämningen »Lärobok i kristendomskunskap
för grundskolan. Årskurs
7».

Både för ämnet kristendomskunskap
och för andra ämnen förekommer sedan
lång tid tillbaka läroböcker, vilkas huvudtitel
inte innehåller ämnesbenämningen
men som i undertitlar eller på
annat sätt klart anger — precis som i
det nu aktuella fallet — för vilket ämne
och skolstadium boken är avsedd.

Det finns mot bakgrund härav ingen
anledning att utifrån det av herr Dickson
aktualiserade fallet vidtaga någon
åtgärd i den principiella frågan om titelsättningen
på läroböcker.

Vidare anförde:

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Svar pa fråga ang. den sammanfattande benämningen på en serie läro- och hand

ledningsböcker i ämnet kristendomskunskap

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för svaret.

Som han redan vet är det inte den bok
han apostroferar som jag syftat på. Jag
syftade på en annan bok, som mera
stämmer med den beskrivning som jag
gav i min fråga. Den ser ut så här. Den
är gul och vacker och heter »Ettans
kristendom». Men serien benämns
»Grundskolans religionskunskap». Vidare
finns där en lång förteckning på vad
grundskolans religionskunskap kommer
att omfatta. Serien avser lärarhandledningar
för ettans och tvåans kristendom
samt läroböcker och lärarhandledningar
för treans, mellanstadiets och
högstadiets kristendom. Vad som väckt
min undran är att ordet religionskunskap
tagits med i sammanhanget, ty
jag har en känsla av att man på sina håll
försöker att så småningom få bort begreppet
kristendom här i landet.

Herr Arvidson är inte närvarande i
kammaren just nu, men det förnämliga
med honom är att han säger ifrån precis
var han står. Det finns inget tvivel
om att han är ateist och att han kämpar
mot vad han anser vara vidskepelse,
nämligen tron på ett högre väsen etc.
Han anser att sådant bör bort och att
det skulle vara en befrielse för folket.
Jag tror att han har fel, men — som
sagt — man vet var han står.

Eftersom man inte vet något om var
regeringen och ecklesiastikministern
står i detta avseende, vill jag efterlysa
ett klart besked om huruvida ecklesiastikministern
befinner sig på Stellan
Arvidsons linje eller någon annan linje.
Detta är kanske mycket begärt, men i
en sådan här väsentlig fråga tror jag
att det vore av mycket stort värde om
det svenska folket finge ett klart besked
om vad det är för figurer som styr våra
öden, ty det finns mycket som en regering
kan göra för att så småningom driva
en sak i den riktning den önskar.
Det skulle rensa luften, om vi finge ett
klart besked på den punkten.

Jag vill om igen tacka för svaret, men
jag hoppas att ecklesiastikministern
ännu en gång vill göra sig mödan att bestiga
talarstolen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag tänker inte avlägga
några personliga vittnesbörd i denna
kammare. Var däremot regeringen och
jag står i dessa frågor, som gäller kristendomsundervisning
och religionskunskap,
timantal, gemensamma samlingar,
religionsfrihet, morgonböner, kyrkans
ställning och mycket annat, framgår alldeles
klart av den serie av förslag som
har framlagts under årens lopp. Vi får,
herr Dickson, tillfälle att på torsdag och
fredag diskutera ett väsentligt avsnitt,
nämligen religionskunskapen i gymnasiet
och i fackskolan.

Man har givetvis ifrån läroboksnämnden
försökt att ta reda på vad denna
fråga gäller. I ett brev har upplysts om
att enligt dess kartotek är det Husén
och Ståldals lärobok i kristendomskunskap
som är den enda för grundskolan
avsedda, som i sin titel använder ordet
religionskunskap.

Om herr Dickson vill att jag personligen
skall svara vad jag anser om detta,
vill jag säga att jag i och för sig tycker
att det är korrekt handlat av författarna
och förlaget att använda titeln religionskunskap,
när man ändå klart talar
om att det är fråga om en lärobok i
kristendomskunskap för grundskolan.
Att jag inte anser detta vara något falsarium,
beror på att i kursplanen för
sjunde årskursen ingår just de främmande
religionerna.

Om jag, herr talman, får trötta kammaren
med att läsa upp innehållsförteckningen
i boken, står där bl. a. följande:
Den romersk-katolska kyrkan,
Den grekisk-ortodoxa kyrkan, Protestantismen,
Engelskt kyrkoliv, Amerikanskt
kyrkoliv, Den ekumeniska rörelsen,
Judendomen, Islam, Hinduismen,
Buddhismen, Kinas och Japans religio -

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Svar på fråga ang. den sammanfattande benämningen på en serie läro- och hand

ledningsböcker i ämnet kristendomskunskap

ner, Naturfolkens religioner, Kristen
mission med ett särskilt kapitel för
svensk mission, Diakoni, Väckelserörelsernas
århundrade, Ur 1900-talets kyrkohistoria
(författarna beskriver utvecklingen
fram till 1958 års kyrkomöte
med frågan om kvinnliga präster), Kristendomen
i dagens Sverige.

Det är alldeles uppenbart att en förlagsman
på det innehållet sätter titeln
Religionskunskap. Sedan är det läroboksnämndens
uppgift att granska innehållet
och se till att det överensstämmer
med gällande läroplaner. Men läroboksnämnden
tar förmodligen inte ställning
till frågan om titelsättningen som
förlagen i allmänhet själva bestämmer.

Sedan har jag upptäckt att det på baksidan
av denna bok står Lärobokspaketet
(det låter hemskt, men det står
faktiskt så) RELIGIONSKUNSKAP I
GRUNDSKOLAN årskurs 7 omfattar
RELIGIONSKUNSKAP
med uppgifter av självkontrollerande

typ

Facit medföljer

FÖRDJUPNINGSTEXTER

med uppgifter av självkontrollerande

typ och anknytande till lärobokens

kapitel

BILDBAND

anknytande till lärobokens kapitel
FÖR ÅRSKURS 8 och 9
motsvarande tre enheter

Jag föreställer mig att för dem som
framställt denna bok och dessutom vill
distribuera den till skolorna har det
varit mycket praktiskt att som samlingsnamn
på en lärobok av detta slag
ha ordet religionskunskap med klart angivande
av att det är en lärobok i
kristendomskunskap för grundskolan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet observerade
tydligen ändå inte att jag inte
talade om boken av Husén-Ståldal.

.lag håller med honom om att det i
det fallet kan finnas ett gott motiv för
att använda beteckningen religionskunskap.
På titelbladet står också lärobok
i kristendomskunskap för grundskolan,
årskurs 7. Men det står på ett ganska
pikant sätt mitt över ett väldigt R som
betyder religionskunskap. Det står ungefär
på samma sätt som när man skriver
på en växel på tvären, och det fordras
en viss möda för att få texten klar för
sig.

Men det var ju inte den boken jag
uppehöll mig vid i mitt tidigare inlägg.
Uppläsningen av innehållsförteckningen
över denna långa och betydelsefulla
serie ämnen som ecklesiastikministern
uppbyggt oss med var intressant men
överflödig i sammanhanget, eftersom
mitt inlägg inte gällde denna bok utan
boken Ettans kristendom. Jag gör mig
möda att visa upp den ännu en gång.
Den liknar, som synes, inte alls boken
av Husén-Ståldal.

Ingen kan tvinga någon att avge ett
personligt vittnesbörd — en del gör det
ändå, och det är inte så dumt om människor
vet var de har varandra här i
världen. Det rensar, som jag nyss sade,
luften. I politiken — det känner kanske
ecklesiastikministern till •— går det
ibland litet besynnerligt till. Man använder
där taktik och man går stundom
fram i buskskogen för att nå sina, som
man själv tymker, goda syften. Det är
många som menar att det är fullt normalt
att man gör så inom politiken. Jag
tror att det är fel att förfara på det sättet.
De vore bättre att vara en smula
mera ärlig i dessa avseenden.

Herr talman! Jag har velat understryka
detta ännu en gång.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Vad jag kunde uppfatta
på tre meters avstånd av texten på första
sidan till den lärobok Dickson visade
upp från talarstolen dominerade ordet

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Svar på interpellation ang. länsstyrelsernas bistånd till kommunerna med expertis

för fritidsbebyggelseplaneringen

kristendom helt sidan. Ordet religionskunskap
måste vara väl kamouflerat.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Såsom jag angett i min
fråga kallas den serie, till vilken boken
Ettans kristendom hör, sammanfattande
för Grundskolans religionskunskap.

Mina misstankar är kanske helt obefogade,
herr Edenman, men jag tar det
säkra före det osäkra i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Herr talmannen meddelade, att fru
Bomans fråga angående arbetssituationen
i Norrland icke korame att besvaras
vid dagens sammanträde.

§ 11

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande december.

§ 12

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 4 december 1964.

Till justitiedepartementet hade den 3
december 1964 från länsstyrelsen i
Malmöhus län inkommit fullmakt för
direktören Lars Fredholm, Malmö, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit
utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot densamma
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekom -

mit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för direktören
Lars Fredholm att inträda såsom ledamot
av kammaren för tiden till den 1
januari 1965 efter fröken Karlsson.

Herr talmannen meddelade, att herr
Fredholm intagit sin plats i kammaren.

§ 13

Herr talmannen meddelade, att herr
Björkänge enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 12 nästlidne november—den
23 innevarande december.

Herr Björkänge beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 14

Svar på interpellation ang. länsstyrelsernas
bistånd till kommunerna med expertis
för fritidsbebyggelseplaneringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en till inrikesministern
ställd interpellation, vilken det ansetts
ankomma på mig att besvara, har herr
Hamrin i Kalmar dels efterlyst en redogörelse
för organisationen av länsstyrelsernas
bistånd till kommunerna med
expertis för fritidsbebyggelseplaneringen,
särskilt inom de s. k. fritidslänen,
dels ställt frågan om den nuvarande uppbyggnaden
inom länsstyrelserna är sådan,
att dessa på ett verkningsfullt sätt
kan lämna den erforderliga experthjälpen,
eller om avsikten är att vidtaga åtgärder
i syfte att förstärka länsstyrelsernas
resurser på detta område.

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1904

Svar på interpellation ang. länsstyrelsernas bistånd till kommunerna med expertis

för fritidsbebyKgelseplaneringen

I anledning härav vill jag anföra följande.

Fritidsbebyggelsens problem har under
senare år ägnats betydande uppmärksamhet
från de statliga planorganens
sida. På det regionala planet har
det varit länsstyrelserna — och närmast
då planeringssektionerna inom dessa —
som i samarbete med de olika berörda
fackmyndigheterna haft att följa utvecklingen
och svara för de statliga planeringsinsatserna.
De fackmyndigheter,
som härvidlag i första hand får tillhandahålla
planeringsexpertis, är länsarkitekts-
och lantmäterikontoren men även
andra såsom länsingenjörskontoren, vägförvaltningarna
etc.

På länsmyndigheterna i de län, som
karakteriseras av en stark expansion i
fråga om fritidsbebyggelsen, har det ankommit
att i möjlig mån genom översiktliga
länsutredningar skapa underlag
och utgångspunkter för den kommunerna
åvilande bebyggelseplaneringen. Beträffande
sådana antingen genomförda
eller pågående utrednings- och planeringsinsatser
må hänvisas till skärgårdsutredningen
i Stockholms län, strandutredningen
i Hallands län, de kombinerade
naturvårds- och friluftsplaneringarna
i Kalmar och Gävleborgs län in. fl. Allmänt
kan i detta sammanhang sägas, att
en utökad aktivitet på planeringsområdet
förmärkts på senare tid, sedan
länsstyrelserna till sin disposition fått
särskilda medel för naturvårdsarbetet.
Härvidlag gäller, att en översiktlig naturvårdsplanering
direkt eller indirekt
i hög grad även berör fritidsbebyggelsen.

Utöver nyssnämnda verksamhet är det
givetvis önskvärt, att de till lansmyndigheterna
knutna planeringsexperterr.
a även genom rådgivning och på annat
sätt kan biträda de organ, som inom
kommunerna har ansvaret för detaljplaneringen
på bebyggelseområdet. Att sådant
expertstöd i möjlig mån lämnas
framstår som motiverat särskilt med

hänsyn till att de kommuner, som i särskild
grad är föremål för fritidsbebyggelsens
expansion, ofta har glesbygdskaraktär
och saknar de ekonomiska och
personella resurserna för en tillräckligt
effektiv planeringsinsats.

Det kan väl här konstateras, att de
resurser, som länsmyndigheterna för
närvarande disponerar över, icke alltid
är avpassade för en så stor serviceinsats
gentemot kommunerna, som i och
för sig kan vara önskvärd. I viss mån
har man dock anledning räkna med att
kommunindelningsreformen kommer att
skapa ett bättre utgångsläge för kommunerna
även på detta område. Vad angår
formerna för och dimensioneringen av
de planeringsinsatser, som i fortsättningen
bör göras från länsmyndigheternas
sida, vill jag erinra om att bl. a.
härmed sammanhängande problem övervägs
av 1962 års fritidsutredning. Efter
att i höst ha avgivit sitt första betänkande
med redovisning av verkställda undersökningar
om fritidsbebyggelsens
omfattning, lokalisering, struktur och
standard m. in. kommer utredningen i
början av år 1965 att avlämna sitt huvudbetänkande.
Härvid har man att
emotse förslag om den framtida fritidsbebyggelsens
lokalisering, denna bebyggelses
behandling vid översiktlig planering
och detaljplanering etc. Vidare
kommer de kommunalekonomiska verkningarna
av fritidsbebyggelsen och därmed
sammanhängande kostnadsproblem
att behandlas. Slutligen kan det förutses,
att utredningen kommer att framlägga
förslag till organisatoriska åtgärder
såväl på det kommunala som på det
regionala och centrala planet. I regionalt
hänseende blir det därvid bl. a.
fråga om den lämpliga dimensioneringen
av länsmyndigheternas resurser med
hänsyn till fritids- och friluftsfrågornas
behandling.

Det behöver icke närmare utvecklas,
att den organisatoriska ramen för den
här ifrågavarande planeringsverksam -

2 — Andra kammarens protokoll i96''h. Nr 39

18 Nr 39 Tisdagen den 8 december 1964

S''ar på interpellation ang. länsstyrelsernas bistånd till kommunerna med expertis
för fritidsbebyggelseplaneringen

heten framdeles kan komma att påverkas
av ställningstagandena till pågående
utredningar om bl. a. länsförvaltningens
organisation.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Hamrins i Kalmar
interpellation.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! För några veckor sedan
förekom det i Dagens Nyheter en ganska
intensiv debatt om fritidsbebyggelsens
problem och om hur kommunerna
och de statliga myndigheterna var engagerade
i och handlade de problemen.
Det var närmast med anledning av det
aktuella fallet i Skepptuna kommun som
debatten kom upp.

I pressdebatten deltog åtskilliga av
dem som var mest initierade och kanske
ansvariga beträffande de här problemen.
Det var landshövdingen i Stockholms
län, det var generaldirektören för
byggnadsstyrelsen, och det var bl. a.
en tidigare i statsrevisorernas arbete
deltagande sekreterare som gjorde sina
inlägg. Vad man saknade i debatten var
ett inlägg från den berörda kommunen
och ett uttalande om hur de kommunala
myndigheterna såg på denna fråga.

I inläggen ansåg man allmänt att saker
och ting inte var som de borde då
det gällde fritidsfrågorna. Så långt var
man överens. Men man var inte lika
överens om anledningen till att vi har
åtskilliga bekymmer på detta område.
Lika litet var man överens om vilka åtgärder
som borde vidtas för att avhjälpa
de brister som finns.

Detta var, herr statsråd, anledningen
till att jag framställde min interpellation.
Jag skall återkomma till svaret litet
senare.

Jag hade hoppats att genom interpellationen
få veta vilka åtgärder de statliga
myndigheterna skall vidta för att
avhjälpa bristerna. Jag skall med en

gång säga att jag ingalunda är ute för
att nagga den kommunala självstyrelsen
i kanten. Det vet kanske statsrådet Skoglund,
eftersom jag för inte så länge sedan
interpellerade om möjligheten till
ökade befogenheter åt de kommunala
instanserna då det gäller byggnadslagstiftningen.
Jag tänker på 67 § i byggnadsstadgan,
enligt vilken länsstyrelsen
kan förordna en byggnadsnämnd att i
stället för länsstyrelsen dispensera i vissa
ärenden. Det är alltså inte den saken
jag avser att man skall ändra på för att
få bättre förhållanden till stånd. Jag
nämner detta därför att det i debatten
närmast verkade som om i varje fall ledarskribenten
i Dagens Nyheter ville ge
mer makt och befogenhet åt de statliga
myndigheterna för att dessa saker skulle
kunna klaras. Jag tror inte det är den
vägen man skall gå — jag upprepar det
än en gång.

Det är klart att samspelet mellan de
kommunala organen och de regionala
organen på detta område fordrar bättre
organisation och bättre resurser än
man hittills haft. Jag tror för min del
att kommunerna skulle ha kunnat lösa
ifrågavarande problem betydligt bättre
om man, när de kommunala instanserna
fick vissa befogenheter enligt byggnadslagstiftningen
1948, från början hade
knutit an ett bättre samarbete mellan
de statliga och regionala myndigheterna
samt de kommunala myndigheterna i
dessa frågor. Man lämnade kanske de
kommunala myndigheterna alltför litet
råd i sådana här frågor. Nu bortser jag
från de stora kommunerna, Stockholm
m. fl., vilka självklart inte behöver den
service och den hjälp som det här är
fråga om. Men det är ofta små och svaga
kommuner med otillräcklig personell utrustning
och bristande ekonomiska resurser
som har att brottas med problem
av detta slag. Det är de kommunerna
som man skall komma ihåg med kontakter
mellan statliga och regionala myndigheter
samt kommunala myndigheter

Nr 39

I!)

den 8 december 1904

Tisdagen

Svar på interpellation ang. länsstyrelsernas
för fritidsbebyggelseplaneringen

— byggnadsnämnderna närmast. Det är
val självklart — det framgick av hela debatten
— att de regionala resurserna på
länsplanet i detta fall är för svaga. Det
gäller närmast planeringssektionerna
vid länsstyrelserna, som väl bör ha den
sammanhållande uppgiften i planeringsfrågor,
byggnadsfrågor, naturvårdsfrågor
och andra spörsmål på länsplanet.

Jag bortser ingalunda från den stora
uppgift som både länsarkitekter och
lantmäteri har för att genomföra de
översiktliga planläggningarna och hjälpå
kommunerna till rätta, men den sammanhållande
funktionen måste nog ändå
tilläggas länsstyrelsernas planeringssektioner.

Vilka resurser har nu dessa planeringssektioner?
Ja, jag skulle nog vilja
rekommendera kommunikationsministern
— eller kanske närmast inrikesministern,
eftersom det var till honom jag
riktade min fråga — att noggrant läsa
igenom de delar av petitaframställningarna
från de närmast berörda länen som
gäller planeringssektionerna. Själv har
jag ganska ingående studerat petita från
Stockholms län, Göteborgs och Bohus
län, Hallands län, mitt eget län — Kalmar
län — och i någon mån även Kopparbergs
län. Jag vill närmast peka på
de fyra förstnämnda länen, då ju dessa
är de län som berörs mest av den expanderande
fritidsbebyggelsen.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med en längre uppräkning av de
siffror som fritidsutredningen har lagt
fram och som ni väl känner till, utan
här vill jag endast nämna att vi kommer
att få räkna med att under de närmaste
fem åren få 250 000—300 000 fritidsstugor
samt att ungefär 900 000 hushåll
i Sverige, som för närvarande inte
bär fritidsstugor, drömmer om att få
sådana. Vi kan alltså förvänta oss att
trycket kommer att öka på detta område
under de närmaste åren, varför vi
bör observera berörda myndigheters
resurser och önskemål i detta fall.

bistånd till kommunerna med expertis

Då jag berörde vilka uppgifter vi står
inför beträffande dessa frågor nämnde
jag inte det lagförslag som riksdagen i
morgon kommer att diskutera och, som
jag hoppas, antaga, nämligen förslag till
ny naturvårdslag. Om vi tillskapar eu
sådan lag — vilket jag tycker är förnuftigt
och riktigt — så får vi emellertid
inte bortse från att vi därmed också
skapar behov av ökade insatser på det
kommunala och det statliga planet för
att genomföra naturvårdslagens intentioner.
Denna lag är nämligen inte endast
en sammanfattning av redan gällande
bestämmelser, främst i strandlagstiftningen
och byggnadslagstiftningen,
utan naturvårdslagen siktar med all
rätt fram mot nya krafttag, vilket förutsätter
att såväl personella som ekonomiska
resurser ställs till myndigheternas
förfogande. Ett vettigt och på ett riktigt
sätt ordnat samspel mellan kommunala
myndigheter och statliga organ med
uppgifter i detta avseende måste också
förutsättas.

Utöver fritidsfrågorna och naturvårdsfrågorna
kommer in i bilden den
fråga som statsrådet Skoglund alldeles
nyss diskuterade här och som gällde
försörjningen med vanliga bostäder. Nu
var ju detta en speciell fråga, och herr
Svenning ifrågasatte om det i detta fall
var nödvändigt med ett dröjsmål av en
speciell anledning, men också den vanliga
bostadsbebyggelsen berörs ju av
dessa frågor och är beroende av en vettig
ordning och nödvändiga resurser i
planeringshänseende.

Men låt mig återgå till naturvårdslagen.
Om vi antar den och den träder i
tillämpning på det sätt som vi har tänkt
oss, så kommer länsstyrelserna, utöver
den arbetsbalans som de redan har och
det arbete de för närvarande måste utföra
i planeringssektionerna då det gäller
dessa frågor, säkerligen också att belastas
med ytterligare problem, såsom
ökning av dispensgivningen från byggnadsförbud,
hårdare arbetsbelastning

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Svar på interpellation ang. länsstyrelsernas bistånd till kommunerna med expertis

för fritidsbebyggelseplaneringen

med den översiktliga planeringen på
grund av naturvårdsfrågorna samt fullföljande
av dessa planeringar för att
tillskapa naturreservat och nationalparker
och genomföra de förbud som naturvårdslagen
innehåller, vartill kommer
de överläggningar och värderingar
som måste komma till stånd för att få
markägarna att gå med på noterna.
Länsstyrelsens organ kommer säkerligen
att ställas inför oerhört stora uppgifter,
när naturvårdslagen är antagen
och skall börja verka på det sätt som i
varje fall jag hoppas att den skall göra.
Vi har här i riksdagen ofta antagit lagar
och bestämmelser utan att tänka på de
resurser som erfordras. Jag skulle bli
mycket bekymrad om detta bleve ytterligare
ett exempel på en sådan gång i
riksdagsarbetet.

I sitt svar hänvisar kommunikationsministern
till planeringssektionerna
samt till länsarkitekts- och lantmäterikontoren.
Jag är fullt på det klara med
att dessa organ får ta stöten, försöka
fullfölja intentionerna och arbeta undan
den balans som förekommer på detta
område. Men för själva planeringsarbetet
och, som jag sade, för fullföljandet
av planeringsarbetet genom inventeringar,
värderingar och överläggningar
måste nog för fritidslänen skapas
särskilda organ. Jag tror att det här
måste bli ett teamwork där man bör ha
tillgång till expertis från olika håll,
men jag tror inte att det är nödvändigt
att lägga arbetet enbart på planeringssektionerna.
Hur detta problem löses är
mycket viktigt.

Kommunikationsministern sade vidare
att fritidskommunerna i regel är små
och ekonomiskt svaga. Detta är, som jag
sagt tidigare, alldeles riktigt. Dessa kommuner
behöver därför stöd för att klara
problemen. Därmed behöver man
ingalunda tänka sig att den kommunala
självstyrelsen kommer i fara. De fritidskommuner,
som brottas med dessa
problem, behöver endast stöd och råd -

givning från planeringssektionens tjänstemän.

Statsrådet Skoglund ställer sig i svaret
tveksam till om de regionala resurserna
räcker och hoppas på att kommunreformen
skall ge kommunerna ökade möjligheter.
Jag tror också att kommunreformen
kommer att innebära ett steg
i rätt riktning. Byggnadsnämnderna får
förmodligen större möjligheter att skaffa
sig den expertis de behöver. Men
jag är inte lika säker på att kommunreformen
kommer att vara genomförd
inom den tid det här gäller, då det är
nödvändigt att göra någonting åt dessa
problem. Jag ser att inrikesministern
är i kammaren. Det skulle vara ganska
intressant att veta när inrikesministern
tror att kommunreformen kommer att
vara genomförd. Att vänta på den tidpunkten
för att få tillräckliga resurser
att klara naturvårdslagens och fritidsbebyggelsens
många problem tror jag
emellertid är att vara alltför optimistisk.

Statsrådet Skoglund sätter sedan som
vanligt sitt hopp till de redan befintliga
utredningarna, 1962 års fritidsutredning
och länsorganisationsutredningen.
Även jag tror att fritidsutredningen
kommer att utföra ett viktigt arbete,
kartlägga behov och utreda vilka resurser
som behövs. Men även om den
kommer att lägga fram förslag 1965 torde
det dröja åtskilliga är innan man
kunnat genomföra de framlagda förslagen.
Detsamma gäller i ännu högre grad
länsorganisationsutredningen, eftersom
den ännu inte aviserat — efter vad jag
vet i alla fall — någonting om sluttidpunkten
för sitt arbete. Jag tycker därför
inte att det finns något skäl att vänta
vare sig på en kommunreform, på
fritidsutredningen eller på länsorganisationsutredningen.
Jag skulle i stället
vilja föreslå att länsstyrelsernas petita
inför nästa års riksdag behandlas på ett
välvilligt sätt. Jag tror att en förstärkning
av planeringssektionerna i fritids -

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Svar på interpellation ang. länsstyrelse™
för fritidsbebyggelseplaneringen

länen behövs. 1 län efter län efterlyser
man större resurser för att komma till
rätta med dessa problem. Jag skulle
också vilja föreslå att man tar sig en
funderare på hur organisationen i fortsättningen
skall fungera i fritidslänen
för att man skall kunna lösa frågorna
om den översiktliga planeringen och om
inrättandet av naturreservat samt värderingsfrågor
ävensom klara av överläggningar
med markägare. .lag tror att
man behöver en förstärkning av länsarkitektorganisationen,
lantmäteriorganisationen
och planeringssektionerna
för att dessa med gemensamma krafter
skall kunna klara av allt vad det här
gäller.

Ja, herr talman, det var kanske inte
mer jag hade att säga. Jag har sagt mycket
nog, men frågan är viktig. Den är
aktuell och den måste på ett eller annat
sätt lösas. Jag tror inte att det är lämpligt
att vi avvaktar och ser hur det blir
sedan de tillsatta utredningarna klarat
av sina mycket vittsyftande problem.
Det gäller att inte komma i efterhand
när man skall lösa de frågor jag tagit
upp.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill göra några kommentarer
till vad herr Hamrin i Kalmar
har uppehållit sig vid i sitt inlägg.

Vi är väl alla överens om att fritidsfrågorna
och framför allt fritidsbebyggelsen
blev aktuella ganska plötsligt och
kanske också mångenstädes överraskande
snabbt, så att varken kommunerna,
länsarkitekterna eller de regionala myndigheterna
över huvud taget var beredda
att möta den i hög grad dynamiska
utveckling som skett under denna tid.

Emellertid har under de gångna åren
åtgärder vidtagits för att förstärka resurserna.
Jag har i mitt interpellationssvar
redovisat en rad åtgärder som från
regeringens sida vidtagits för att framför
allt planeringssektionerna inom

as bistånd till kommunerna med expertis

länsstyrelserna skall få den förstärkning
som de nödvändigt måste ha för att
kunna arbeta på detta område. Just mot
bakgrunden av den dynamiska utveckling
som skett på fritidsområdet tillsatte
också regeringen 1962 eu speciell
utredning, fritidsutredningen. Det utgör
också ett exempel på en åtgärd från regeringens
sida för att få till stånd en
förstärkning av resurserna vid sidan av
det som år efter år gjorts för att man
skulle kunna komma ikapp utvecklingen
på detta område. När denna utrednings
slutbetänkande föreligger 1965 och proposition
med anledning av betänkandet
läggs på riksdagens bord, bär herr Hamrin
alla möjligheter att medverka till
en ytterligare utvidgning av de resurser
som krävs.

Jag har inte med mitt uttalande om
utredningen om kommunreformen och
länsstyrelseutredningen menat att de
båda utredningarna skulle få utgöra något
slags broms på insatserna inom planeringssektionerna
vid länsstyrelserna.
Utvecklingen under många år visar
tvärtom att vi har vidtagit en rad åtgärder
som jag har redovisat i interpellationssvaret.
Jag kan ytterligare nämna
att så sent som i höst har vi förstärkt
planeringsresurserna på länsarkitektplanet
med 150 000 kronor.

Allt detta visar ju att vi följer utvecklingen
med uppmärksamhet och att vi
är angelägna om att upprusta de regionala
organen i snabb takt för att de
skall bli i stånd att medverka direkt och
indirekt vid planeringen av fritidsbebyggelsen
o. d. Jag tror därför att det
inte finns någon anledning för herr
Hamrin att vara missnöjd med det som
görs och antyda att man inte vidtar några
åtgärder. Min redovisning har syftat
till att ge en riktig bild av den utveckling
som pågår och den förstärkning av
resurserna som successivt äger rum år
från år. Jag tror att om herr Hamrin
hade studerat petita, skulle han nog
kunnat upptäcka, att där föreslås en

Nr 39

Tisdagen den
Svar på interpellation ang. anordnande

rad åtgärder. Jag är övertygad om att
man vid budgetberedningen kommer att
ta all möjlig hänsyn till dessa förslag.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag har studerat budgetfrågorna
vid föregående års riksdag och
framför allt de petitaframställningar
som är gjorda nu. Jag kan nämna att
anledningen till att jag gjorde det var en
uppgift av landshövdingen i Stockholms
län som i samband med tidningsdebatten
i denna fråga i Dagens Nyheter klagade
på bristande kapacitet hos länsorganisationen
beroende på otillräckliga
personalresurser.

Jag kan också nämna att länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län i årets petita
säger att man har råkat in i en ohållbar
situation på grund av den ökning av arbetsuppgifterna
som har skett samtidigt
som personalförstärkningen har varit
obetydlig. Man påpekar att inom gruppen
plan- och byggnadsärenden arbetsökningen
är 35 procent under det att
man har fått ett tillskott med fyra befattningshavare,
vilket tydligen är otillräckligt.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar
ett önskemål om betydande personalförstärkningar
på grund av den ökade
fritidsbebyggelsen, speciellt för arbetet
inom planeringssektionen. Man
påpekar hur mycket arbetsuppgifterna
har ökat inom detta område på planeringssektionens
sida.

Länsstyrelsen i Hallands län säger att
belastningen då det gäller såväl helårsbostäder
som fritidsbebyggelse har ökat
och framhåller att ett stort antal svårlösta
och tidsödande naturvårdsärenden
innebär en ständigt ökande arbetsbelastning.
Man påvisar hur arbetsbelastningen
har stigit från år 1959 till år
1963 och begär ytterligare personalförstärkning.

Det är dessa frågor jag har velat peka
på, herr kommunikationsminister, för
att man skall ha klart för sig att naturvårdslagen
kommer att ställa stora an -

8 december 1964

av teknisk-medicinska kurser

språk på både kommuner och statliga
organ, om vi skall kunna lösa uppgifterna
på ett riktigt och vettigt sätt. Jag vet
mycket väl att man här kommer in i
avvägningsp roblem — det gör man alltid
då man skall avväga resurser på
olika områden, som det heter — men
tycker att när man tillskapar lagar
som pekar fram mot och inger förhoppningar
om en viss lösning av frågorna,
måste man fullfölja det hela genom att
ge de personella och ekonomiska resurserna.
Jag har givetvis inte kunnat uttala
mig om huruvida kommunikationsministern
kommer att göra detta eller
inte vid årets budgetarbete, men jag vill
understryka att vad länsstyrelserna har
påtalat är oerhört viktigt, även om det
kommer att kosta pengar för det allmänna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. anordnande
av teknisk-medicinska kurser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat,
om jag är beredd att medverka till att
det anordnas teknisk-medicinska kurser
— antingen inbyggda i våra tekniska
skolor som särskild linje eller som speciella
kurser för sådana som redan genomgått
skolorna — för att utbilda ingenjörer
och tekniker för konstruktion
och drift av den tekniska apparaturen
vid våra sjukhus.

Frågan om den tekniska gymnasieoch
den tekniska fackskoleutbildningens
innehåll och utformning har ingående
behandlats av såväl gymnasieutredningen
som fackskoleutredningen. Utredningarnas
principiella ståndpunkter beträffande
vilka olika studieinriktningar
som skall förekomma inom den tekniska
utbildningen kan sammanfattningsvis
sågas vara att utbildningen inom

Nr 39

Tisdagen den

Svar på interpellation ang,

område som beråknas få ringa efterfrågan
på arbetsmarknaden eller ge de färdigutbildade
små valmöjligheter som regel
bör ske efter den ordinarie utbildningens
avslutande. Med hänsyn härtill
har såväl gymnasieutredningen som
fackslcoleutredningen funnit att endast
ett mindre antal differentieringar bör
få förekomma.

Som framgår av propositionen 1964:
171 delar jag de två utredningarnas syn
på frågan om differentieringen av den
tekniska utbildningen. Någon särskild
linje med teknisk-medicinsk inriktning
kan enligt min uppfattning därför inte
nu komma i fråga.

I propositionen förordas vidare att
inom den maskintekniska gymnasieutbildningen
tid bör anslås i den 4:e årskursen
för ett större obligatoriskt specialarbete
inriktat antingen på konstruktion
eller produktion. Därvid skall
eleverna kunna få ägna sig åt det område
av tekniken de själva önskar. Intet
hindrar sålunda att elever under dessa
timmar ägnar sig åt uppgifter sammanhängande
med konstruktion av teknisk
apparatur för sjukhus.

I propositionen biträder jag också
gymnasieutredningens förslag att inom
ramen för det timtal som anslagits för
större, obligatoriskt specialarbete på två
av de tekniska gymnasielinjerna skall
kunna förekomma speciella utbildningsalternativ
med anknytning till betydelsefulla
branschområden, under förutsättning
bl. a. att tillräckligt behov
av dylikt alternativ ådagalagts. Huruvida
en sådan ytterligare differentiering
bör anordnas för teknisk utbildning
med inriktning på medicinsk teknik
kan inte i dag avgöras.

Jag har i propositionen slutligen anslutit
mig till gymnasieutredningens förslag
beträffande anordnande av särskilda
påbyggnadskurser för dem som genomgått
reguljär teknisk utbildning inom
gymnasiet. Dessa kurser, som bör vara
avgiftsfria, har bl. a. till uppgift att
meddela kunskaper inom områden som

8 december 196 !

anordnande av teknisk-medicinska kurser

inte är representerade inom den reguljära
utbildningen. I en dylik påbyggnadskurs
kan — om det befinnes av behovet
påkallat — meddelas teknisk-medicinsk
utbildning. Denna väg synes
mig f. n. vara den naturligaste att tillgodose
det utbildningsbehov intcrpellanten
pekat på. Jag vill tillägga att till sådan
påbyggnadskurs även kan antagas ingenjör
med annan teknisk utbildning än

gymnasieingenjörsutbildning.

Vidare anförde:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet svarar
på min interpellation att någon särskild
linje med teknisk-medicinsk inriktning
inte nu kan komma i fråga vid det nya
gvmnasiet eller i fackskolan. Jag hade
inte heller väntat mig något annat svar,
men jag ansåg, då jag ställde frågan,
att jag borde ange både det ena alternativet,
alltså att ha en speciell linje, och
det andra, att ha påbyggnadskurser för
dem som redan genomgått tekniska skolor.

Beträffande det andra alternativet säger
herr statsrådet: »Jag har i propositionen
slutligen anslutit mig till gymnasieutredningens
förslag beträffande anordnande
av särskilda påbyggnadskurser
för dem som genomgått reguljär teknisk
utbildning inom gymnasiet. Dessa
kurser, som bör vara avgiftsfria, har
bl. a. till uppgift att meddela kunskaper
inom områden som inte är representerade
inom den reguljära utbildningen.
I en dylik påbyggnadskurs kan
_ om det befinnes av behovet påkallat
_ meddelas teknisk-medicinsk ut bildning.

Denna väg synes mig f. n. vara
den naturligaste att tillgodose det utbildningsbehov
interpellanten pekat
på.»

Även jag tror att detta är rätt väg. Jag
är dock förvånad över att statsrådet synes
vara tveksam om huruvida det finns
behov av sådana kurser. I min interpel -

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

på interpellation ang. anordnande av teknisk-medicinska kurser

Svar

lation frågade jag, om statsrådet vilie
medverka till att det anordnas tekniskmedicinska
kurser för att utbilda ingenjörer
och tekniker för konstruktion och
drift av den tekniska apparaturen vid
våra sjukhus. Till svar får jag att sådana
kurser vore tänkbara »om det befinnes
av behovet påkallat» o. s. v.

I interpellation angav jag några exempel
på specialutrustningar, där det vore
önskvärt att ha sjukhusingenjörer för
driften liksom för konstruktion av utrustningar
av denna typ vid olika industrier.
Denna uppräkning skulle kunna
göras mycket längre.

Nämnden för medicinsk teknik inom
statens tekniska forskningsråd har gjort
en inventering av medicinsk-teknisk
verksamhet och behov vid sjukhusen.
Inventeringsrapporten ger bl. a. vid
handen, att det föreligger stort behov
av laboratorie- och verkstadsenheter
samt av kompetenta tekniker inom sjukhusen
för bearbetning av de medicinsktekniska
projekt, som enligt inventeringen
bedömts som angelägna. I de
flesta projekten ingår teknik av typen
elektroteknik och finmekanik. Det gäller
bl. a. att konstruera och tillverka
olika instrumentutrustningar för mätning
och registrering, både för utvecklingsarbeten
och service. Det råder inga
tvivel om behoven.

Det kan dock inte bli särskilt många
ingenjörer som kommer att bli anställda
hos varje sjukhushuvudman, inte så
många att det går att anordna specialkurser
inom varje sjukvårdsområde eller
ens inom varje region, utan man
måste gå på specialkurser för hela landet.
Det är synnerligen viktigt att sådana
kurser blir anordnade, eftersom
man genom ett förnuftigt utnyttjande
av tekniker i olika grader kan avlasta
läkare och annan sjukvårdspersonal från
arbetsuppgifter som lika bra eller kanske
bättre kan skötas av tekniker.

Man har exempelvis på vissa områden
anställt ingenjörer på laboratorier i
stället för underläkare. Man har också

planer på att genom utnyttjande av tekniker
sammanföra smålaboratorier i
större enheter och därigenom få driften
mera industriellt betonad. Härigenom
kan man anskaffa flera automatiska
laboratorieutrustningar som sparar
arbetskraft, arbetskraft som kan sättas
in på vårdsidan där, som bekant,
bristen på personal sedan länge är stor
och där det på senaste tiden skriats
mycket högt.

Jag skulle tro att dagens behov av
sjukhusingenjörer uppgår till några
hundratal och att man om några år behöver
betydligt flera. Då räcker det inte
med att ha ingenjörer på de tekniska
serviceavdelningarna. Det behövs också
ingenjörer inom rehabiliteringsverksamheten,
vid de kemiska, radiofysiska
och fysiologiska laboratorierna. Det behövs
organisationsingenjörer inom rationaliseringsverksamheten,
och den
elektroniska databehandlingstekniken
kommer att kräva viss ingenjörspersonal,
för att nu nämna några områden.
Även från olycksfallssynpunkt måste vi
ha kunnig teknisk personal, som kan
bedöma om en apparat kan godkännas
för användning utan att t. ex. jordas.
Det har inträffat olycksfall, därför att
apparater varit utförda felaktigt från elteknisk
synpunkt. Föreskrifter saknas
i många fall om hur dessa specialapparater
bör vara utförda från eltekniska
synpunkter, och det är därför dubbelt
angeläget att ha personal som förstår
riskerna och som kan vidta erforderliga
ändringar.

Sjukvården kommer att erbjuda teknikerna
ett omfattande arbetsfält, som står
Öppet för personer från olika fack och
med teknisk utbildning på olika nivåer.
För de flesta tjänsterna torde det vara
tillräckligt med utbildning motsvarande
gymnasiets eller fackskolans. För
rissa tjänster torde det dock komma
att krävas högskoleutbildning. Jag tänker
då speciellt på forskningsområdet.
Det torde inte heller vara orealistiskt
att inom en nära framtid komplettera

Tisdagen den 8 december 1964 Nr 39

Svar på interpellation ang. åtgärder för att öka åldringarnas trygghet till liv och
egendom

sjukhusledningarna med sjukhusöveringenjörer.

Herr talman, jag har tagit upp en allvarlig
delfråga i dagens sjukvårdsdebatt.
•lag hoppas att jag i någon mån har kunnat
påverka herr statsrådet, så att fortsättningskurser
för nuvarande och blivande
sjukhusingenjörer verkligen blir
anordnade. Är herr statsrådet fortfarande
tveksam om behovet, vill jag rekommendera
en undersökning genom t. ex.
SJURA:s försorg.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara göra den
deklarationen att jag inte behöver påverkas
i den av herr Enskog nämnda
riktningen. Jag skall byta ut ordet »om»
till »när» och säga att jag skall gärna
medverka när behovet i vanlig ordning
anmäler sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att öka åldringarnas trygghet till liv
och egendom

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Wetterström har
— under åberopande bl. a. av att rapporter
om brott mot åldringar blivit allt
vanligare i vårt land — frågat mig om
jag är beredd att medverka till att åtgärder
vidtas för att öka åldringarnas
trygghet till liv och egendom.

De brott interpellanten åsyftar kännetecknas
av att gärningsmannen utnyttjar
en åldrings fysiska eller psykiska svaghet
för att genom stöld eller bedrägeri
tillskansa sig pengar eller värdesaker i
åldringens bostad. Ofta är det en och
samma gärningsman som förövar brott
på flera olika platser över hela landet.

Hittills under är 1964 föreligger uppgifter
om ett 70-tal brott mot åldringar, av
vilka 32 rubricerats som stölder, 33 såsom
bedrägerier och 5 som rån. I 31
fall har brottet antingen klarats upp
eller förundersökning inletts mot misstänkta
personer.

Det kan i detta sammanhang nämnas,
att i vårt land f. n. finns över 800 000
personer i åldern över 67 år. Många av
dessa äldre personer bor ensamma eller
är av andra skäl särskilt utsatta för
brott av ifrågavarande slag. Det är därför
också enligt min mening nödvändigt
att denna brottslighet ägnas särskild
uppmärksamhet.

I samband med förstatligandet den 1
januari 1965 kommer polisväsendet att
omorganiseras, samtidigt som polisens
uppgifter mera koncentreras på upprätthållande
av ordning och säkerhet. Härigenom
kan polisens egentliga arbete
väntas allmänt öka i effektivitet.

Genom rikspolisstyrelsens inrättande
den 1 juli i år har polisväsendet vidare
fått en central myndighet som enligt
sin instruktion kan meddela föreskrifter
för och leda polisverksamheten,
bl. a. när riksomfattande spaning fordras
i samband med brott. Med stöd härav
har rikspolisstyrelsen nyligen uppdragit
åt statspolisens avdelning i Stockholm
att samordna spaningarna efter
förövarna av brott mot åldringar. Självfallet
har de möjligheter till central ledning,
som således numera finns, stor betydelse
för bekämpandet av denna
brottslighet.

Lika viktig som den brottsbekämpande
verksamheten är emellertid i detta
sammanhang den brottsförebyggande.
Även på detta område har rikspolisstyrelsens
tillkomst stor betydelse. I styrelsen
ingår en särskild informationsavdelning.
Genom centralt ledda insatser
kan med hjälp av pressen, radion
och televisionen upplysning meddelas
allmänheten om brottsförebyggande åtgärder
av olika slag. Sådan upplysning

26 Nr 39 Tisdagen den 8 december 1964

Svar på interpellation ang. åtgärder för att öka åldringarnas trygghet till liv och
egendom

kan också spridas genom broschyrer
till en särskild grupp av allmänheten,
t. ex. åldringarna, innehållande varningar
och anvisningar om hur man
skall skydda sig mot brott. Inom rikspolisstyrelsen
överväger man för närvarande
olika medel att på ett effektivt
sätt nå åldringarna med konkreta upplysningar
i brottsförebyggande syfte.

Den allmänna höjning av polisens effektivitet,
som förstatligandet av polisväsendet
kan väntas medföra, och de åtgärder,
som rikspolisstyrelsen vidtagit
och avser att vidta mot ifrågavarande
brottslighet, hoppas jag kommer att öka
åldringarnas trygghet.

Vidare anförde:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det svar jag erhållit
på min interpellation.

Av svaret framgår att inrikesministern
tydligen delar min oro inför de
brott mot åldringar som begås i vårt
land samt att det är nödvändigt — som
statsrådet säger — att denna brottslighet
ägnas särskild uppmärksamhet. Ja,
jag anser att det är i hög grad påkallat
att alla ansträngningar göres för att
komma till rätta med denna, jag vill använda
uttrycket, tarvliga form av brottslighet,
och det förefaller mig som om
denna fråga hittills tyvärr har ägnats
för liten uppmärksamhet.

Stöld och bedrägeri är alltid i och
för sig nog så grova brott, men när de
kombineras med våld och misshandel,
ibland med dödlig utgång, av försvarslösa
gamla, klena och sjuka människor,
är det företeelser i vårt samhälle som
inger avsky och oro. De gamlas situation
är föremål för uppmärksamhet när
det gäller deras ekonomiska villkor och
vårdbehov, och detta med all rätt. Men
minst lika viktigt är att det primära
kravet på skydd från samhällets sida,

som den enskilde medborgaren har rätt
att ställa, blir tillgodosett så att individen
kan känna trygghet till liv och
egendom.

I interpellationssvaret anges att hittills
under innevarande år uppgifter föreligger
om ett 70-tal brott mot åldringar,
av vilka brott 32 har rubricerats som
stölder, 33 som bedrägerier och 5 som
rån. Samtidigt uppges att det för närvarande
finns över 800 000 folkpensionärer.
Om man ställer de angivna brottssiffrorna
i relation till dessa 800 000
pensionärer, är det givet att antalet
brott ter sig försvinnande litet. Men
jag vill säga att ett enda brott mot den,
som är gammal, invalidiserad och försvarslös
och som är i speciellt hög grad
i behov av samhällets skydd, är ett brott
för mycket.

Om man dessutom ser på föregående
års siffror, då det registrerades 20 brott
av denna beskaffenhet, så är ökningen
till 70 i år ej ringa. Vidare bör man
komma ihåg att brotten med all säkerhet
är betydligt fler, eftersom långt ifrån
alla kommer till polisens kännedom,
helt enkelt därför att många gamla drar
sig för att göra anmälan. De officiella
uppgifterna talar därför endast till en
del om hur illa det är ställt.

Inrikesministern förväntar att det
skall bli förbättringar när polisväsendet
förstatligas den 1 januari nästa år.
Genom den omorganisation som då göres
blir polisens uppgifter mera koncentrerade
på att upprätthålla ordning
och säkerhet. Polisens arbete blir då
med andra ord mera effektivt. Enbart
avlastningen av en hel del kontorsgöromål
måste betyda att polisen avdelas för
väsentligare uppgifter och därigenom
effektiviseras. Men förstatligandet av polisväsendet
innebär ju i princip ingen
utökning av polisstyrkan i riket. Jag
vet att i de petitaframställningar som
avser nästkommande budgetår har rikspolisstyrelsen
begärt inrättande av ytterligare
337 tjänster, vilket skulle innebä -

Tisdagen den 8 december 1904 Nr 39 -/

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att öka åldringarnas trygghet till liv och
egendom

ra en ökning med 2,7 procent av polismanstjänsterna.
Det vore av intresse att
få veta om inrikesministern har för avsikt
att tillmötesgå den framställningen.

Rikspolisstyrelsens inrättande innebär
tillskapandet av en central myndighet,
som kan meddela föreskrifter för
och leda polisverksamheten, säger statsrådet,
bl. a. när riksomfattande spaning
fordras i samband med brott. Som
ett exempel nämnes att rikspolisstyrelsen
nyligen uppdragit åt statspolisens
avdelning i Stockholm att samordna
spaningarna efter förövarna av brott
mot åldringar. Detta initiativ är glädjande.
Om spaningarna kan intensifieras
och brottslingarna snabbt uppspåras
och gripas, måste detta säkerligen få en
återhållande effekt på dem som mer
eller mindre tycks specialisera sig på
brott mot gamla människor.

Visst är det gott och väl att man så
snabbt som möjligt får tag på brottslingen,
men för den som redan har blivit
utsatt för brottet är det kanske i och
för sig en ganska klen tröst. Därför är
de brottsförebyggande åtgärder, som inrikesministern
omnämner, nödvändiga.
Jag tror att den information som kan
förmedlas av press, radio och TV kan
bli av mycket stor betydelse om den
ges kontinuerligt — någonting i stil med
NTF:s meddelanden — liksom den information
som kan ges i form av broschyrer
med varningar.

Vore det inte, herr statsråd, möjligen
tänkbart och lämpligt att man t. ex. vid
folkpensionens utbetalande bifogade anvisningar
om de försiktighetsmått som
vederbörande kan vidta? En sådan
form av upplysning kan ju nå alla, oavsett
om de behöver anvisningarna eller
inte. Kanske skulle en och annan tycka
att de är onödiga och förarga sig över
dem, men det tycker jag i så fall att
man skulle ta med ro. För många skulle
ändå en sådan information bli en värdefull
hjälp och en påminnelse om att
man bör vara försiktig och inte för god -

trogen när (let gäller att släppa in okända
personer.

För dem som bor avlägset borde propaganda
göras bl. a. för någonting så
enkelt som säkerhetslås och kanske för
det som jag för min del tror skulle vara
mest effektivt, anskaffande av vakthundar.
Jag har funderat en hel del över
detta, och jag har frågat mig om man
inte skulle kunna finna en väg att hjälpa
ensamma åldringar som vore i behov
av en vakthund. Det kostar ju inte
så lite att skaffa en sådan hund — hundskatt
skall betalas och den skall födas.
Staten skulle kanske på något sätt kunna
bidra, där det behövs, med de kostnader
som är förenade med inköp även
hund, och kommunerna skulle kanske
i sådana fall kunna medge befrielse
från hundskatt.

Slutligen vill jag fråga statsrådet Johansson:
Är det tänkt att någon eller
några personer inom rikspolisstyrelsen
helt kommer att avdelas för att handha
de speciella uppgifter som sammanhänger
med de förebyggande åtgärderna
och spaningarna efter förövarna avbrott
mot åldringar? Jag är inte alldeles
säker på att polisen över huvud taget
har den uppfattningen att egendomsbrott
av detta slag är av större betydelse
och räckvidd. Detta innebär inte någon
kritik i och för sig. Kanske har jag fel,
och jag skulle känna mig glad om så
vore förhållandet. Det gäller ju inte
om rovet blir 5 kronor eller 15 000, utan
det gäller det graverande sätt på vilket
brotten förövas. Jag är övertygad om att
om en eller några personer avdelades
speciellt för hithörande uppgifter, skulle
de inte sakna sysselsättning, och kanske
skulle härigenom kunna uppnås den
ökade trygghet för de gamla som jag efterlyser.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Fröken Wetterström
och jag är ju helt överens om att vi här

28 Nr 39 Tisdagen den 8 december 1964

Interpellation ang. principerna för beviljande av särskilda tillskottsmedel till Sveriges
Radio

har att göra med en typ av brott, som
vi måste se på så allvarligt som det över
huvud taget är möjligt, och att det är
nödvändigt att vidtaga de åtgärder som
kan vidtas.

I övrigt har fröken Wetterström velat
ställa ett par frågor. På den som ställdes
sist, om en specialgrupp ägnar sig
åt dessa uppgifter, kan jag svara att åt
statspolisens kriminalavdelning i Stockholm
har uppdragits att kartlägga
ifrågavarande brottslighet och samordna
spaningarna efter förövarna. Det
betyder att man har fått avdela en grupp
av poliser som uteslutande eller huvudsakligen
sysslar med denna fråga.

Beträffande förstärkningarna till ett
kommande år hoppas jag också att vi
till våren, när vi kan redovisa våra förslag,
skall kunna bli överens.

Spörsmålet hur man skall bedriva
det förebyggande arbetet, upplysningsverksamheten
o. s. v., diskuteras också
inom rikspolisstyrelsen, där en särskild
avdelning ägnats just åt denna verksamhet.
Olika uppslag kan säkerligen ge
anledning till prövning, och man får
se i vilken omfattning de kan användas.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för de positiva svar jag har
fått nu allra sist. Jag skulle bara vilja
fråga — jag kanske inte uppfattade riktigt
— om det är meningen att specialgruppen
skall inte bara syssla med denna
kartläggning utan fortlöpande avdelas
för de speciella uppgifter jag nämnt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om det skulle visa sig
vara nödvändigt kommer vi självfallet
att överväga detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 8—11, konsti -

tutionsutskottets memorial och utlåtande
nr 38 och 39, statsutskottets utlåtanden
och memorial nr 181—190, bevillningsutskottets
betänkanden nr 62, 63
och 68, bankoutskottets utlåtanden nr
45—47, första lagutskottets utlåtande nr
46, andra lagutskottets utlåtanden nr 69
och 70, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 41—43, jordbruksutskottets utlåtande
nr 29 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 56—58.

§ 18

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels tredje lagutskottets
utlåtande nr 41 angående ny naturvårdslag
uppföres främst, dels samtliga
utlåtanden med anledning av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation
sammanföres på sådant sätt att
statsutskottets utlåtande nr 182, bevillningsutskottets
betänkande nr 63, första
lagutskottets utlåtande nr 46, andra lagutskottets
utlåtande nr 70 och tredje
lagutskottets utlåtande nr 42 i angiven
ordning uppföres närmast efter utrikesutskottets
utlåtande nr 8, dels ock utlåtandena
med anledning av revisorernas
berättelse sammanföres genom
att bevillningsutskottets betänkande m
62, andra lagutskottets utlåtande nr 69
och jordbruksutskottets utlåtande nr 29
i nu nämnd ordning uppföres närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 181.

Denna hemställan bifölls.

§ 19

Interpellation ang. principerna för beviljande
av särskilda tillskottsmedel till
Sveriges Radio

Ordet lämnades på begäran till

Herr KELLGREN (s>, som yttrade:

Herr talman! Under en lång följd av
år var radiolicensmedlen en inkomst -

Nr 39

Interpellation ang. principerna
riges Radio

kiilla för statsverket av sedvanligt slag.
Radioledningen gjorde sina anslagsäskanden
gemensamt med telestyrelsen
och tilldelades de belopp som Kungl.
Maj :t och riksdagen ansåg befogade.
Stora summor av licensmedel tillfördes
på så sätt statsbudgeten, och radioverksamheten
utbyggdes i den takt anslagen
möjliggjorde. Sedan några år tillbaka,
närmare bestämt 1957/58 för ljudradion
och 1960/61 för TV, har emellertid den
principen tillämpats att licensmedlen
för ljudradio och TV skall komma verksamheten
till godo och inte ingå i statsverkets
inkomster, överskott av licensmedel
förekommer regelbundet på TVsidan,
medan däremot ljudradion för
närvarande måste tära på fonderade medel
för att få täckning för sina kostnader.
Genom den licenshöjning som
trädde i kraft den 1 juli i år kommer
verksamheten åtminstone temporärt i
balans igen.

Fortfarande gäller den regeln att ledningen
för Sveriges Radio har att ansöka
hos Kungl. Maj :t om sina anslag
ur licensmedlen. Därom är i och för
sig inte mycket att säga — företaget
skall givetvis stå under offentlig kontroll,
investeringar och andra långsiktiga
planer samordnas med övrig offentlig
verksamhet. Men principen är fastslagen
— licensmedlen tillhör radioföretaget
och skall användas för dess
verksamhet.

Den 20 november 1964 avgjordes
emellertid i konselj ett ärende som visar
att Sveriges Radio inte fritt förfogar
över sina licensmedel för den
löpande programverksamheten. Förhistorien
är i korthet följande.

Under 111 dagar i början av detta år
rådde öppen konflikt mellan Sveriges
Radio och Svenska teaterförbundet,
skådespelarnas fackliga organisation.
Konflikten gällde gagesättningen och ersättningsprinciperna
för medverkan i
TV och radio. Genom sympatiaktioner
från författarnas, översättarnas och öv -

särakilda tillskottsmedel till Sve rigu

FLYCO-anslutna gruppers sida satte
teaterförbundet makt bakom sina anspråk.
Den 20 mars ingick parterna en
förlikning som medförde påtagliga förbättringar
i avtalen, och därefter följde
liknande uppgörelser för övriga konstnärsgrupper.

För Sveriges Radios vidkommande
medförde uppgörelserna att de tidigare
uppgjorda beräkningarna om medelsåtgången
för budgetåret 1964/65 måste
revideras. Företaget ansökte därför hos
kommunikationsdepartementet om ett

tilläggsanslag på 1,9 miljon kronor, därav
1,6 miljon kronor för ljudradion och
0,3 för TV. Framställningen inlämnades
den 27 augusti och gick till finansdepartementet
för gemensam beredning den
22 september. Äskandet tillstyrktes av

kommunikationsdepartementet, men

från finansdepartementet kom beskedet
att »Enligt finansdepartementets mening
bör Sveriges Radio tilldelas ytterligare
1 mkr.». Beskedet är daterat den 12 november.
I konselj den 20 november följde
regeringen finansdepartementets förslag.

Sveriges Radio hade i sin framställning
understrukit »att större delen av
företagets kostnader är bundna genom
anställnings- och andra avtal samt genom
planer som successivt fastställts
inom företaget sedan beräkningen i
statsverkspropositionen framlades. En
eventuell begränsning av de ovan angivna
totalbeloppen drabbar i första
hand de rörliga programkostnaderna,
vilka är direkt avgörande för programverksamhetens
kvalitet och omfattning.»
Konsekvenserna av regeringens beslut
har inte låtit vänta på sig. Måndagen
den 30 november meddelade Sveriges
Radio genom programdirektör NilsOlof
Franzén att betydande inskränkningar
måste vidtas inom radioteateravdelningen
men också inom avdelningen
för föredrag och litterära uppläsningar
och inom underhållningsavdelningen
får återstoden av budgetåret

Tisdagen den 8 december 1964
för beviljande av

Nr 39

Tisdagen den 8 december 1964

Interpellation ang. samordningen mellan tjänstepension och folkpension för statstjänstemän -

1964/65. Inemot 600 000 kronor måste
till varje pris inbesparas och de måste
tas från de »rörliga kostnaderna» för
gager, honorar för medverkan, ersättning
för utnyttjande av upphovsrätten

o. s. v.

Regeringens ställningstagande till
Sveriges Radios anslagsäskande måste
betraktas som högst anmärkningsvärt.
Vi befinner oss i en kulturell upprustning
på alla fronter. Upphovsmännen
och de utövande konstnärerna har efter
en seg kamp med en motvillig radioledning
tillkämpat sig en rimligare
gagesättning. Den fackliga insatsen synes
emellertid ha varit förgäves, när
regeringen samtidigt underlåter att ställa
erforderliga medel till förfogande, så
att programverksamheten kan uppnå
planerad kvalitet och omfattning. Det
är inte heller fråga om en anslagsfråga
av sedvanligt slag utan om medelstilldelning
ur radio- och TV-fonderna, belopp
som licensbetalarna redan ställt
till bolagets förfogande.

Under hänvisning till ovanstående anhåller
jag härmed om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Enligt vilka principer beviljas Sveriges
Radio särskilda tillskottsmedel när
fackliga avtalsuppgörelser under budgetperioden
ändrar förutsättningarna
för den planerade programverksamheten
?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. samordningen mellan
tjänstepension och folkpension för statstjänstemän Ordet

lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Samordningen mellan
tjänstepension och folkpension för statstjänstemän
har sedan sin tillkomst vid

1940-talets slut rönt föga uppskattning,
ty de pensionerade har med få undantag
mycket svårt att få klarhet i hur
systemet är uppbyggt och hur det verkar
i det enskilda fallet. Möjligheten att
kontrollera riktigheten av utbetalade
pensionsbelopp är för den enskilde
mycket liten på grund av att systemet
är så invecklat. Tid efter annan har
också förändringar genomförts, vilket
än mer försvårat insyn i systemet.

Det är framför allt de äldre statspensionärerna
som anser sig ha blivit orättvist
behandlade vid jämförelse med andra
medborgare, som uppbär oavkortad
folkpension, vilken kontinuerligt stiger.
De pekar på att de på sin tid betalt avgifter
till sin egen tjänstepension och
dessutom folkpensionsavgifter som alla
andra. När man övergick till att låta
utgående pension bli dyrortsgraderad
efter den ort, där den pensionerade var
placerad under de sista 15 åren (vid behov
medeltalsberäkning) och sålunda
frångick systemet med pension efter
lägsta dyrort, numera ortsgrupp 3, tycks
man ha glömt bort de äldre pensionärerna,
vilkas pensioner fick stå kvar i
lägsta ortsgruppen, oavsett om en pensionär
under hela sitt arbetsliv i statens
tjänst varit placerad i en högre
ortsgrupp, såsom 4 och 5; den senare
ortsgruppen täcker nästan hela Norrland
och dessutom Stockholm.

Då det här är fråga om mycket invecklade
pensionstekniska problem och
då det vore synnerligen önskvärt att
klarhet skapades om hur samordningen
mellan folkpension och tjänstepension
verkar för de äldre statspensionärerna,
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för civildepartementet
få rikta följande frågor:

1. Vill statsrådet medverka till att
samtliga statspensionärer och i främsta
rummet de äldre, som tillhört tidigare
pensionssystem, erhåller en lättfattlig
information om det nuvarande pensionssystemet? -

Tisdagen den 8

Interpellation ang. samordningen mellan
tjänstemän

2. Kommer någon översyn att vidtagas
av systemet så att de äldre pensionärerna
skall kunna erhålla förbättrade
sammanlagda pensionsförmåner?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Till bordläggning anmäldes
första lagutskottets utlåtande nr 50, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 11 :o),
16 :o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt,
till den del propositionen ännu icke
av riksdagen behandlats, dels ock Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och
17:o) samma lag;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av väckt motion
om hustrutillägg till folkpension på
grund av hustrus egen sjuklighet, och
nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård;

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

59, i anledning av väckta motioner
om upprustning av alkoholforskningen,
och

nr 60, i anledning av väckta motioner
angående eftervården av alkoholskadade
in. fl.; samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

december 1964 Nr 39 31

tjänstepension och folkpension för stats §

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 351, till fullmäktige i riksbanken i
anledning av dels framställning från
kommittén för utredning rörande riksbankens
jubileumsfond angående närmare
bestämmelser rörande fondens
handhavande och utnyttjande, dels i ämnet
väckt motion.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
vill Konungen:

nr 359, i anledning av väckta motioner
om utredning om införande av en
allmän förskoleundervisning; och

nr 360, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående de hörselskadades
möjligheter att ta del av TVprogrammen,
och

herr Nordgren, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående ersättning av statsmedel
för skador genom oljeutflöde från en
utanför Sundsvall grundstött tanker.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Snne K. Johansson

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Onsdagen den 9 december

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs, men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtande nr 50, andra
lagutskottets utlåtanden nr 71 och 72,
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 59 och 60 samt särskilda utskottets
utlåtande nr 1.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Kellgren, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
principerna för beviljande av särskilda
tillskottsmedel till Sveriges Radio,
samt

fröken Elmén, till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet angående
samordningen mellan tjänstepension
och folkpension för statstjänstemän.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

Naturvårdslag m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag
m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner om
skärpta bestämmelser mot nedskräpning
i naturen, om förbud mot missprydande
reklam invid vägarna samt angående
grunderna för ersättning av statsmedel
enligt strandlagen.

Genom en den 10 april 1964 dagtecknad
proposition, nr 148, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1
och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation samt

3) lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Genom propositionen framläggs förslag
till ny naturvårdslag, som skall ersätta
naturskyddslagen, strandlagen och
vissa regler i byggnadslagen.

Ett nytt institut, naturreservat, skall
kunna användas både för att bevara vetenskapligt
och kulturellt värdefulla naturområden
och för att tillgodose behovet
av mark för allmänhetens friluftsliv.
Beslut om bildande av naturreservat
meddelas av länsstyrelsen. Därvid
skall föreskrivas de inskränkningar i
förfoganderätten över fastighet som erfordras
för att trygga ändamålet med reservatet.
Om för ändamålet krävs att
särskilda åtgärder vidtas inom reservatet,
kan länsstyrelsen förplikta ägaren
att tåla sådant intrång.

För att åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv
skall länsstyrelsen kunna förordna
att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.
Inom sådant område
skall bebyggelsen kontrolleras på huvudsakligen
samma sätt som enligt
strandlagen. Härjämte ges möjlighet att
ingripa mot andra anläggningar som
inskränker allmänhetens rörelsefrihet
inom området.

Till skydd för landskapsbilden införs
allmänt tillståndstvång för täkt av sten,

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

grus, sand och lera för annat andamål
än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen
får därjämte befogenhet att
förordna om lokalt tillståndstvång för
byggnader, upplag och andra arbetsföretag.
Också beträffande reklamanordningar
i naturen införs i princip allmänt
tillståndstvång. Bestämmelserna
om nedskräpning i naturen skärps.

Lagförslaget innehåller vidare ersättningsbestämmelser
i huvudsak utformade
efter mönster av motsvarande regler
i naturskyddslagen, strandlagen och
byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd
till täkt, som är underkastad det allmänna
tillståndstvånget, skall markens
värde vid tiden för lagens ikraftträdande
vara avgörande för ersättningsberäkningen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat dels i anledning av
densamma väckta motioner, dels vissa
till lagutskott hänvisade fristående
motioner enligt följande.

I anledning av propositionen väckta motioner

a) Likalydande motionerna I: 822 av
herr Hjorth in. fl. och II: 1011 av herr
Ekström i Iggesund m. fl., i vilka hemställdes »i

första hand,

A. 1) att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 med
förslag till naturvårdslag m. m. måtte
besluta om sådan ändring i lagens ersättningsbestämmelser
att icke förnyelsebara
naturtillgångar, främst jord- och
bergmaterial, i ersättningshänseende
ges en liknande rättslig ställning som
vattendrag och fasta fornlämningar —
varvid möjligheten att, om så behövs,
tvångsvis skapa samfälligheter bör beaktas
— samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
de förslag till författningstext
som erfordras enligt yrkandena ovan.

B. Om riksdagen icke bifaller ovanstående
hemställan, hemställer vi att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

Naturvårdslag m. m.

anhåller om en översyn av naturvårdslagens
ersättningsbestämmelser under
beaktande av ovan anförda synpunkter»; b)

likalydande motionerna 1:823 av
herr Weibull m. fl. och II: 1012 av herr
Stiernstedt in. fl., i vilka hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 148 måtte beakta vad
som i motionen anförts och uppdraga
åt vederbörande utskott att i lagtexten
vidtaga erforderliga ändringar för tillgodoseendet
av motionens syften»;

c) likalydande motionerna 1:828 av
herr Lennart Geijer och II: 1019 av herr
Ekström i Iggesund;

d) motionen I: 829 av herr Lager;

e) likalydande motionerna 1:830 av
herr Lage Svedberg m. fl. och II: 1020
av herrar Gustafsson i Skellefteå och
Nilsson i Tvärålund;

f) motionen 11:1021 av herr Lundberg,
i vilken hemställdes

»att riksdagen med beaktande av anförda
synpunkter måtte besluta godkänna
Kungl. Maj:t proposition nr 148
med de ändringar i förslag till naturvårdslag
som nedan föreslås:

4 § I syfte att bevara större sammanhängande
område av viss landskapstyp i
dess naturliga tillstånd eller i väsentligen
oförändrat skick kan kronan och
större markägare tillhörig mark avsättas
till nationalpark.

6 § Enligt 5 § meddelade föreskrifter
kan i vissa fall lända till inskränkning
i redan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter i
större omfattning föranleda inskränkning
i lapparnas medgivna rättigheter
. ..

7 § Ordet Väsentlig’ i tredje raden
utgår.

11 § ''Med högst tre år’ utgår.

15 § Andra stycket: Strandskyddsområde
skall omfatta land- och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen
som prövas erforderligt med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt
fall, dock högst 1 000 meter från

3 — Andra kammarens protokoll 196''i. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde kan om starka
skäl föreligga omfatta område som ingår
i fasfställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan.

25, 26, 27, 28, 29 och 30 §§ samt 33,
34, 35 och 36 §§ sammanföres till en och
gives följande lydelse:

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 §
sådan inskränkning i rätten att bebygga
mark, att ägaren kan använda marken
allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde,
eller tillskyndas honom eljest genom
sådana föreskrifter avsevärt men,
är han berättigad till att kronan inköper
markområdet till ett pris ej överstigande
dubbla taxeringsvärdet som genomsnittligt
gällt under de senaste 10
åren.

45 §, andra stycket, utgår,
att utskottet företar den nummerändring
av paragraferna som vid bifall av
förslagen blir nödvändig, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer att Kungl. Maj :t måtte
vidtaga eller till riksdagen inkomma
med förslag till erforderliga åtgärder
för att domänstyrelsen, landsting och
kommuner skall givas förtur till inköp
av mark- och sjöområden för att säkra
tomt- och fritidsmark och hindra markspekulation,
samt giva lantbruksnämnderna
till uppgift att även inköpa mark
åt stat, landsting och kommuner lämplig
till bostads- och fritidsändamål»;

g) likalydande motionerna I: 834 av
herr Torsten Andersson m. fl. och II:
1027 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
i vilka hemställdes

»A. att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 148 måtte besluta att
det i propositionen framlagda förslaget
till naturvårdslag skall erhålla den
ändrade lydelse som framgår av de i
motionen framförda förslagen rörande
16, 17, 18, 26, 29, 32, 33 och 35 §§,
att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderligt författningsförslag,
samt

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla

a) att avsättande av naturreservat eller
annan naturvårdsåtgärd av liknande
omfattning ej må beslutas utan hörande
av vederbörande kommun,

b) att vid avsättning av naturreservat
möjligheterna att kompensera markägare
genom tillskott av ny mark och genom
bytesförfarande främst med domänverket
måtte tillvaratagas,

c) att frågan om vilken myndighet
som skall ha anvaret för undanröjande
av nedskräpning och uppsnyggning av
nedskräpningsplats i den händelse
den som vållat nedskräpningen ej kan
uppspåras skyndsamt måtte prövas och
förslag i ärendet föreläggas riksdagen
snarast möjligt»;

h) de likalydande motionerna 1:835
av herr Lundström m. fl. och II: 1028
av herr Nyberg m. fl., i vilka hemställdes »I.

att riksdagen vid behandling av
proposition nr 148 måtte besluta att

a) täkt av sten, grus, sand eller lera
av ringa omfattning må ske utan länsstyrelsens
tillstånd,

b) tillstånd enligt 21 § naturskyddslagen,
i de fall tillståndet förenats med
föreskrifter enligt samma lagrum, för
sin giltighet efter naturvårdslagens
ikraftträdande må göras beroende av
att säkerhet ställes för fullgörande av
sålunda föreskrivna åtgärder,

c) den, som enligt propositionen äger
rätt att väcka talan mot kronan hos
expropriationsdomstol, må göra detta
inom två år från det laga kraft åkommit
det beslut varå anspråket grundas,

d) rätt att väcka talan om ersättning
enligt propositionens 28 § icke begränsas
i tiden,

e) Konungen äger bestämma att myndighet
eller organisation, som prövas
lämplig därtill, må föra talan mot länsstyrelses
beslut enligt denna lag eller
med stöd därav meddelade bestämmelser
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig lagtext;

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

II. att utskottet måtte beakta vad i
motionen anförts angående tillämpningen
av de föreslagna ersättningsbestämmelserna,
kostnaderna för underhåll av
naturreservat, talerätten för enskild
samt angående tillämpningen av den föreslagna
lagstiftningen i övrigt»;

i) likalydande motionerna I: 836 av
herr Virgin m. fl. och II: 1026 av herr
Bohman m. fl., i vilka hemställdes

»att riksdagen måtte dels besluta vidtaga
de ändringar i Kungl. Maj:ts proposition
nr 148 som närmare angivits i
motionen, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad i motionen
anförs om underlättandet för markägare
att genom kompletteringsförvärv
av mark upprätthålla berörda fastighets
produktionskapacitet samt att vederbörande
riksdagsutskott utarbetar
härav betingade ändringar av lagtexten»; j)

motionen II: 1029 av herr Wachtmeister.

Fristående motioner

a) Likalydande motionerna 1:43 av
herr Eric Carlsson och II: 54 av herr
Börjesson i Falköping m. fl.;

b) motionen II: 452 av herrar Nilsson
i Lönsboda och Carlsson i Huskvarna;
samt

c) likalydande motionerna 1:605 av
herrar Isacson och Sveningsson och
II: 738 av herr Hedin m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med förklaring att
förevarande proposition, nr 148, icke
kunnat oförändrad bifallas, måtte

dels i anledning av följande motioner,
nämligen

1. 1:834 och 11:1027 samt

2. I: 836 och II: 1026,

samtliga i vad avsåge 25, 28 och 29 §§
samt 45 § tredje stycket i förslag till
naturvårdslag,

dels med avslag å följande motioner,

Naturvårdslag m. m.

i vad därigenom yrkades ändring i den
föreslagna lagtexten, nämligen

1. 1: 822 och II: 1011,

2. I: 823 och II: 1012,

3. I: 828 och II: 1019,

4. 1:829,

5. 11:1021,

6. I: 834 och II: 1027,

7. I: 835 och II: 1028,

8. I: 836 och II: 1026 samt

9. 11:1029,

motionerna vid 6. och 8. i vad avsåge
ändring annorstädes än i 25, 28 och
29 §§ samt 45 § tredje stycket i förslag
till naturvårdslag,

för sin del antaga de genom propositionen
framlagda, i utlåtandet återgivna
lagförslagen med de ändringarna
att

1. a) 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje
stycket, avseende den tidpunkt, till
vilken markens tidigare värde skall
hänföras vid beräkningen av ersättning
i vissa fall, ävensom

b) 44 och 46 §§, avseende lagens
ikraftträdande,

samtliga i förslag till naturvårdslag,

2. ikraftträdandebestämmelsen till förslag
till lag angående ändrad lydelse av
1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation samt

3. ikraftträdandebestämmelsen till
förslag till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385),

erhölle den såsom utskottets förslag
betecknade lydelsen;

B. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 834 och II: 1027 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående myndighets ansvar
för undanskaffande av skräp i fall, där
den skyldige ej anträffades;

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 822 och II: 1011 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att ersättningsbestämmelserna
i förslag till
naturvårdslag gjordes till föremål för
överväganden i av utskottet angivna
hänseenden;

D. att riksdagen måtte i anledning

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

av motionerna 1:822 och 11:1011 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av frågan om bildande av
tvångssamfälligheter för täktverksamhet
ävensom om vidare prövning av
spörsmålet om införande av täktavgift;
E. att följande motioner, nämligen

1. I: 43 och II: 54,

2. 11:452,

3. I: 605 och II: 738,

4. I: 822 och II: 1011,

5. I: 823 och II: 1012,

6. I: 828 och II: 1019,

7. 1:829,

8. I: 830 och II: 1020,

9. 11:1021,

10. I: 834 och II: 1027,

11. I: 835 och II: 1028,

12. I: 836 och II: 1026 samt

13. II: 1029,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets förslag till naturvårdslag
var i nedan intagna delar av följande,
med Kungl. Maj :ts förslag helt överensstämmande
lydelse:

4 §.

I syfte att bevara större sammanhängande
område av viss landskapstyp i dess
naturliga tillstånd eller i väsentligen
oförändrat skick kan kronan tillhörig
mark avsättas till nationalpark.

6 §.

Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola
ej lända till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda
inskränkning i lapparna medgivna
rättigheter till bete, skogsfång, fiske
eller jakt efter andra djur än björn, lo,
älg och örn eller innebära hinder för
lapparna att eljest uppehålla sig inom
nationalparken eller att där medföra
hundar för bevakning av renhjordar.

7 §.

Område, som finnes böra särskilt skyddas
eller vårdas på grund av sin bety -

delse för kännedomen om landets natur,
sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet
eller emedan området är av väsentlig
betydelse för allmänhetens friluftsliv,
må av länsstyrelsen förklaras
som naturreservat.

11 §•

Då fråga uppkommit om bildande av
naturreservat eller om meddelande av
beslut enligt 8 § andra stycket, må länsstyrelsen
för viss tid, högst tre år, meddela
förbud mot att beträffande det berörda
området utan länsstyrelsens tillstånd
vidtaga åtgärd som strider mot
syftet med de ifrågasatta reservatföreskrifterna.
Om särskilda skäl äro därtill,
må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen
förlängas med högst tre år.

14 § andra stycket.

Är fara att djurart försvinner, äger
Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer meddela förbud att inom
landet eller del därav döda, skada eller
fånga vilt levande djur av den arten, då
det ej sker till försvar mot angrepp på
person eller egendom, så ock att borttaga
eller skada sådant djurs ägg, rom
eller bo. Beträffande djur, vars dödande
eller fångande är att hänföra till jakt
eller fiske, skall dock gälla vad därom
särskilt stadgas.

15 §.

För att åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv vid
havet eller vid insjö eller vattendrag
äger länsstyrelsen förordna att visst
strandområde skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall omfatta
land- och vattenområde inom det avstånd
från strandlinjen som prövas erforderligt
med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock högst
300 meter från nämnda linje vid normalt
medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta
område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

35 §.

Har ersättning utgått med anledning
av föreskrifter eller tillståndsvägran enligt
denna lag och upphävas sedermera
föreskrifterna helt eller delvis eller gives
tillstånd, må markens ägare eller innehavare,
om med hänsyn till hans nytta
av beslutet och omständigheterna i övrigt
så finnes skäligt, förpliktas att återgälda
ersättningen eller del därav. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
om åtgärd företagits i strid mot
föreskrifterna eller mot beslutet om tillståndsvägran
samt länsstyrelsen och envar
annan, som enligt 39 § äger söka
handräckning, beslutar att icke påkalla
rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas
vid expropriationsdomstolen inom ett år
från det laga kraft åkommit det beslut
varå anspråket grundas och senast tio
år efter det ersättningen utbetalades, vid
påföljd att rätten därtill eljest förloras.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Täkt av sten, grus, sand eller lera för
annat ändamål än markinnehavarens
husbehov må ej ske utan länsstyrelsens
tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej
täkt inom vattenområde och inkräktar
ej heller på rätt som meddelats genom
inmutning enligt gruvlagen eller genom
beslut av Konungen.

Naturvårdslag m. m.

45 § andra stycket.

Beträffande rätt till ersättning eller
inlösen på grund av beslut angående
fridlysning, föreläggande eller tillstånd,
som meddelats före nya lagens ikraftträdande,
skall äldre lag fortfarande
gälla.

Till utlåtandet hade fogats följande

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

I. Till 18 §

av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson,
Jonasson, Åkesson, Nyberg, Grebäck
och Tobé, vilka ansett att utskottet beträffande
18 § bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:834 och 11:1027 samt 1:835 och
II: 1028 måtte för sin del antaga förslag
till naturvårdslag med sådan ändring
att 18 § första stycket erliölle följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse:

(Reservanternas förslag)

Täkt av sten, grus, sand eller lera,
som ej är av ringa omfattning eller avser
allenast markinnehavarens husbehov,
må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd.
Vad nu sagts avser dock ej täkt
inom vattenområde och inkräktar ej
heller på rätt som meddelats genom inmutning
enligt gruvlagen eller genom
beslut av Konungen.

II. Till 25—29 §§

av herrar Svante Kristiansson, Erik
Jansson, Herbert Larsson, Paul Jansson,
Levin och Johansson i Torp, fru Torbrink
samt herr Ekström i Iggesund,
vilka ansett att utskottet beträffande 25,
28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket
bort hemställa,

att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1. I: 834 och II: 1027 samt

2. I: 836 och II: 1026

båda i vad avsåge ändring i den föreslagna
lagtexten,

måtte för sin del antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
naturvårdslag såvitt gällde 25, 28 och
29 §§ samt 45 § tredje stycket;

III. Till 35 §

av herrar Ebbe Ohlsson, Jonasson,
Wachtmeister och Grebäck, vilka ansett
att utskottet beträffande 35 § bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:834 och 11:1027 samt 1:836 och
11:1026 för sin del icke måtte antaga
det genom propositionen framlagda för -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

slaget i vad avsåge 35 § samt att efterföljande
paragrafer måtte erhålla ändrad
numrering;

IV. Till 40 §

av herrar Ebbe Ohlsson, Nyberg,
Wachtmeister och Tobé, vilka ansett att

utskottet beträffande 40 § bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 83o och II: 1028 måtte för sin
del antaga förslag till naturvårdslag med
sådan ändring att 40 § erhölle följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddeade
bestämmelser fores genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd
ager fora sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.

Konungen äger bestämma att myndighet
eller organisation som prövas lämplig
därtill ma föra sådan talan som nu
sagts.

Vid D. i utskottets hemställan

V. Beträffande tvångssamfälligheter för
täktverksamhet

av herr Wachtmeister, som ansett att
utskottet vid D. bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om vidare prövning av spörsmålet
om införande av täktavgift;

Vid E. i utskottets hemställan

VI. Beträffande allemansrätten

av herr Wachtmeister, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till naturvårdslag är ett fullföljande
av vad riksdagen förra året beslöt om
riktlinjerna för den framtida naturvårdspolitiken.
Då förutsattes att de
antagna principerna skulle stödjas av
en förbättrad naturvårdslagstiftning.
Här föreligger nu förslag till ny naturvårdslag
som skall ersätta den nuvarande
naturskyddslagen, strandlagen och
vissa regler i byggnadslagen.

För tillgodoseende av behovet i vissa
fall om särskilt skydd av område

bibehålies naturskyddslagens institut
nationalpark. För att åt allmänheten
trygga tillgången till platser för bad och
friluftsliv skall länsstyrelserna kunna
förordna om strandskyddsområde i stort
sett efter samma regler som enligt nu
gällande strandlag. Dessutom har ett nytt
institut, naturreservat, tillskapats för att
möjliggöra säkerställande av kulturellt
eller socialt viktiga naturområden. Härutöver
öppnas större möjligheter än tidigare
att ingripa mot andra anläggningar
än bostadsbyggnader och som i vissa
fall kan inskränka allmänhetens rörelsefrihet
inom områden som i övrigt
är tillgängliga för allmänheten.

För att skydda landskapsbilden införes
tillståndstvång för täkt av grus, sand
eller lera för annat än markinnehavarens
naturbehov. Även för reklamanordningar
i naturen skall i princip gälla
allmänt tillståndstvång. Bestämmelserna
om förbud mot nedskräpning i naturen
har skärpts.

Slutligen innehåller lagförslaget bestämmelser
om ersättning till markägare
efter i huvudsak samma regler som
nu tillämpas enligt naturskyddslagen,
strandlagen och byggnadslagen.

Det är de stora linjerna i lagförslaget
och om dem tycks alla vara tämligen

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

ense. Bland de många motioner som
väckts i ärendet är det ingen som yrkar
avslag på propositionen utan i stället på
justeringar och detaljer i förslaget. Utskottet
är ju också i stort sett enigt och
uttalar enhälligt sin tillfredsställelse med
att förslaget till lagstiftning nu föreligger.
Men det är väl ganska naturligt att
det inte gått att få fullständig enighet på
alla punkter i ett så vitt omfattande förslag.

Den punkt där det framför allt skurit
sig är frågan om ersättningsreglerna.
Där föreslås i propositionen, som jag
nyss nämnde, i huvudsak samma regler
för ersättning till markägare som nu
gäller enligt naturskyddslagen, strandlagen
och byggnadslagen. Här föreslår
nu utskottet, där de som i dagligt tal
kallas de borgerliga partierna med lottens
hjälp fått majoriteten, att generösare
regler om ersättning skall tillämpas.
Vi på den andra sidan har därför
i en reservation yrkat bifall till Kungl.
Maj :ts förslag även på denna punkt.
Den reservationen, betecknad som nummer
IT, vill jag redan nu yrka bifall
till.

I en annan reservation, nummer I, yrkas
i fråga om rättigheten att ta upp
grustäkt för husbehov utan tillståndsprövning
att sådan tillståndsfri täkt
skulle omfatta inte bara det egna husbehovet
utan även för försäljning av
ringa omfattning. Vi har inte kunnat ansluta
oss till det förslaget, då vi anser
att en dylik obestämd regel skulle bli
mycket svår att tillämpa. Då länsstyrelsen
är oförhindrad att meddela generellt
tillstånd till grustäkt inom ett större
område, utan att detaljerad utredning
angående de fyndigheter som kan komma
att öppnas inom området förebragts,
kan man förvänta att, där inga vådor
för landskapsbilden föreligger, dylika
generella tillstånd ges utan alltför mycket
besvär för markägarna. Jag yrkar
därför avslag på reservationen och bifall
till vad utskottet föreslagit.

I sj 35 i lagförslaget föreslås att i de

Naturvårdslag m. m.

fall ersättning utgått i anledning av meddelade
föreskrifter eller tillståndstvång
och dessa föreskrifter senare upphävs
så att något intrång i markägarens fria
förfoganderätt ej längre föreligger, skall
den utbetalda ersättningen kunna återkrävas.
I reservationen nummer III föreslås
nu åt! denna möjlighet att återkräva
utbetalat belopp skall utgå. Även
om majoriteten inom utskottet är klar
över att det endast kan bli i sällsynta
fall som denna bestämmelse kan komma
att tillämpas, kan man väl ändå tänka
sig att fall kan förekomma där det skulle
verka stötande om inte möjlighet att
återkräva dylika belopp skulle föreligga
i de fall vederbörande markägare blir
helt befriad från de intrång för vilka
ersättning utgått. Jag yrkar därför även
här bifall till utskottets förslag och avslag
på reservationen.

I 40 § sägs i fråga om rätt att föra talan
mot länsstyrelsens beslut att statens
naturvårdsnämnd äger föra sådan talan
för tillvaratagande av naturvårdens intressen.
I reservationen nummer IV yrkas
att paragrafen skall få en annan
utformning så att även andra skulle kunna
tilläggas denna överklagningsrätt.
Det är väl närmast organisationer på
hembygdsvårdens och naturvårdens intressen
man vill slå vakt om. I statens
naturvårdsnämnd finns dock företrädare
för både vetenskapen och organisationerna
varför såväl Vetenskapsakademiens
som naturskyddsorganisationernas
möjligheter att påverka nämndens
ställningstagande i naturvårdsfrågor bör
vara tillgodosedda. Jag yrkar därför i
denna punkt bifall till utskottets förslag
och avslag på reservationen.

Utöver förslaget till lagtext och ikraftträdandebestämmelser
hemställer utskottet
under B. att riksdagen skall begära
utredning angående myndigheternas
ansvar för undanskaffande av skräp
i fall, där den skyldige ej kan anträffas.
Erfarenheterna har ju visat att detta
är ett problem som pockar på lösning.
Vi måste få regler hur det skall

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

förfaras i de ingalunda sällsynta fall där
samvetslösa människor vräker ut skräp
och skrot i naturen utan att man kan
få tag på den skyldige. Utskottet har därför
ansett det vara önskvärt att detta
göres till föremål för översyn.

Under C. hemställer utskottet att ersättningsreglerna
i förslaget till naturvårdslag
göres till föremål för övervägande.
Det är ju ovanligt att redan vid
bestämmande av ersättningsregler begäran
göres om översyn av dessa regler.
Men även departementschefen antyder
att man kommer att ställas inför ytterst
svårbedömda och invecklade värderingsspörsmål.
De föreslagna reglerna
anknyter visserligen till vad som gäller
enligt naturskyddslagen, strandlagen
och hyggnadslagen. Men redan utredningen
påpekar att desa regler tillämpats
endast i ett ringa antal fall. Det
är därför inte mycket material man har
att gå efter när det gäller t. ex. att bedöma
det allmännas utgifter för ersättning
till markägare m. m. Lagens tilllämpning
bör därför från början följas
på så sätt att ett betryggande underlag
för bedömande av lagens verkningar
kan erhållas.

Det pågår även en översyn av expropriationslagens
bestämmelser. Sedan
denna översyn verkställts kan det kanske
bli aktuellt med en närmare samordning
mellan de bestämmelser vi nu
antager och de nya bestämmelserna om
ersättning som kan komma att föreligga
i form av ny expropriationslagstiftning.
Utskottet har därför ansett det vara riktigt
att ersättningsfrågorna redan från
början följes noga.

Under punkten D. föreslår utskottet
att frågan om bildande av tvångssamfälligheter
för täktverksamhet samt frågan
om införande av täktavgift göres till
föremål för utredning. Av skäl som utvecklats
av den utredning som föregått
utarbetande av propsitionen kan det räknas
med att ersättningar för nekad täktverksamhet
kan bli avsevärda. Den osäkerhet
som råder när det gäller att be -

räkna de belopp det kan bli fråga om
gör att man inte kan utesluta möjligheten
att täktregleringen kan komma att äventyras
av finansiella skäl. Möjligheterna
att avgiftsbelägga tillåten täktverksamhet
bör därför bli föremål för ytterligare
övervägande. Fall kan också tänkas där
en grus- eller lerfyndighet berör flera
fastigheter och att man där bäst skulle
kunna klara problemen genom tillskapande
av en samfällighet. Vi har därför
inom utskottet ansett det önskvärt att
frågan om att underlätta tillskapandet
av dylika samfälligheter, om så skulle påfordras
även tvångsvis, blir föremål för
utredning. Här är emellertid utskottet
inte enhälligt, utan herr Wachtmeister
vänder sig i en reservation mot införande
av tvångsregler.

Till sist några ord om allemansrätten.
Motionsvis har förslag framförts om
utredning av allemansrätten. I anledning
därav understryker utskottet sin
vid tidigare tillfälle uttalade uppfattning
att de befogenheter, som nu kan anses
rättmätigt tillkomma allmänheten på annans
mark, icke i någon mån bör beskäras
genom lagstiftning. Naturvårdsutredningen
har gjort ett försök till civilrättslig
reglering av dessa frågor. Om det försöket
kan man väl använda det gamla
talesättet att spåren förskräcka.

Av förslaget och remissyttrandena
framgar klart vilka svårigheter som är
förenade med en dylik i lag reglerad
allemansrätt. Utredningens hemställan
om lagstiftning på området har heller
inte föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Utskottet avstyrker därför bifall
till yrkandet om utredning men påpekar
det angelägna i att taga vara på möjligheterna
att förebygga motsättningar
mellan markägare och allmänheten på
grund av olika uppfattningar om allemansrättens
innebörd. En i lämplig
form bedriven upplysnings- och propagandaverksamhet
är enligt utskottets
mening i dagens läge den bästa metoden
att förbättra förhållandena på området.

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

Min personliga uppfattning är att varje
form av lagstiftning på detta område
måste innebära en försämring för allmänheten
av den sedvanerätt som utvecklats
på detta område. Om motionärerna
— vilket jag är övertygad om —
är ute för att slå vakt om allemansrätten
och tror att detta bäst sker genom att vi
inordnar den i lagparagrafer, har jag en
helt annan uppfattning.

Jag är själv bosatt på ett område som
är mycket frekventerat av fritidsmänniskor,
nämligen Falsterbonäset. Där har
vi en väldig invasion av badande och
solbadande under vackra sommardagar.
Alla vi som är fast bosatta — eller åtminstone
de allra flesta av oss — finner
oss i att under vackra sommarlördagar
och söndagar ha folk överallt inpå knutarna.
Folk trängs på stränderna, och ofta
ser man solbadande ligga intill badhus
och badhytter. Det reagerar ingen emot.
Men om man skulle skriva in detta i en
lagparagraf och få oss som är bosatta vid
stränderna att godta densamma, då bleve
det något helt annat. Nu godtar man
detta därför att det är ett fåtal dagar om
året som vi har detta intrång och därför
att vi lärt oss att så skall det se ut på
näset under soliga och vackra sommarsöndagar.

De olika betingelserna i olika delar av
landet gör också att det måste vara ytterst
svårt att i lag reglera vad som kan
gälla över hela vårt stora land. I skogsbygderna
i Mellan- och Nordsverige liksom
i de stora ödebygdsområdena norröver
bör väl allmänheten ha helt andra
möjligheter att få lov att utnyttja annans
mark än i tätbebyggelseområdena i mellersta
och södra Sverige. I stället för att
skriva lagar på detta område tror jag
liksom utskottet att man genom propaganda
skall kunna lära folk vett och
hyfsning i naturen och hänsynstagande
till andra människor såväl de på orten
bofasta som övriga, vilka utnyttjar möjligheterna
att komma ut i naturen. På
så sätt tryggar vi bäst bibehållandet av
vår gamla, fina sedvanerätt på detta område.

Naturvårdslag in. ni.

Herr talman! .lag skall inte ta upp tiden
längre. Jag yrkar således bifall till
vad utskottet föreslagit på alla punkter
utom i fråga om ersättningsreglerna under
25—29 §§, där jag yrkar bifall till
reservation II av herr Svante Kristiansson
m. fl. Mitt yrkande är således liktydigt
med bifall till propositionens alla
delar utom vad gäller ikraftträdandebestämmelserna,
där utskottet föreslår att
datum skall vara 1 januari 1965, vilket
är en följd av att ärendet har legat över
sedan vårriksdagen.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det har från skilda håll
omvittnats, att den naturvårdslag som
riksdagen nu går att fatta beslut om
kommer att fylla ett väsentligt behov.
Detta gäller främst om man ser till den
egentliga naturvården, där lagstiftningen
hittills varit otidsenlig och bristfällig,
men denna lag blir också av stor betydelse
som ett led i samhällets strävan att
tillgodose de alltmer framträdande kraven
på att skapa lämpliga fritids- och
rekreationsområden för människorna.
Den förkortade arbetstiden, förbättrade
kommunikationsmöjligheter, propagandan
för idrott och friluftsliv har åstadkommit
en utveckling, som man med
goda skäl kan karaktärisera som en
folkrörelse.

Men denna utveckling har — som alla
vet — icke varit och är inte problemfri.
Gamla frågor som givit anledning
till den hittills rådande lagstiftningen
har accentuerats och nya problem
har uppstått. Intresset av att skydda
och vårda naturen har icke vuxit i
takt med behovet av att exploatera dess
tillgångar. Landskapsbilden har på
många håll förfulats, ibland i rent
skräckinjagande omfattning. »Folkvandringen»
ut i naturen har på sina håll
tagit formen av ren invasion, och den
försiggår inte alltid i städade former.
Nedskräpningen av naturen har blivit
ett problem som inte längre kan räknas
till de obetydliga. Till detta kommer

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

den irritation, ibland rena konfliktsituationer,
som kan uppstå mellan markägare,
industrier och fritidsintressen.
Man står här, kort sagt, inför en rad
problem som den hittills gällande lagstiftningen
inte har fått bukt men som
man hoppas att den nya naturvårdslagen
på ett mera tillfredsställande sätt
skall kunna bemästra.

Det är naturligtvis inte min avsikt
att här närmare ingå på den lagstiftning,
som för närvarande reglerar naturskyddet
och fritidsverksamheten.
Tillämpliga bestämmelser finns som bekant
i en rad olika lagar. Det är inte
heller nödvändigt att i detalj redogöra
för innehållet i den lag, som vi nu skall
fatta beslut om. För övrigt har herr
Levin här i sitt anförande varit inne
på den frågan och lämnat en redogörelse
för vad denna lag kommer att innebära.

Propositionen har, som herr Levin
också framhållit, i huvudsak tillstyrkts
av tredje lagutskottet, som med tillfredsställelse
hälsar det förslag som nu föreligger.
Enighet har emellertid — självklart
nog — inte kunnat nås på alla
punkter. Lagförslaget innehåller, som
herr Levin också framhöll, en hel del
kontroversiella ting, och ett flertal motioner
med ändringsyrkanden har framställts.
I några fall har dessa yrkanden
kunnat tillgodoses genom kompromisser
i utskottets skrivning, men som synes
av utskottets utlåtande föreligger också
några reservationer. I ett fall har lotten
fått avgöra vilken hälft av utskottet som
nödgats slå sig ned och bli reservationsförfattare.

Såväl gällande lag som det lagförslag
som nu skall antas innehåller en hel
del bestämmelser, vilka kan medföra intrång
i den enskildes förfoganderätt
över sin egendom. Jag vill understryka
att det är av största vikt att man i sådana
fall så långt möjligt söker få fram
frivilliga överenskommelser med markägaren.
Detta understryks såväl i propositionen
som i flertalet motioner och

i utskottsutlåtandet. För att lagen skall
få stöd i allmänt rättsmedvetande krävs
bl. a. att vederbörlig hänsyn tas inte
bara till friluftsfolkets intressen utan
också till markägarnas. Det intrång utan
ersättning som skall kunna tålas vid
bildandet av naturreservat, förbjuden
täktverksamhet o. s. v., får inte gå alltför
långt. I den motion som jag burit
fram här i kammaren och som har namn
inte bara från folkpartiet utan också
från centerpartiet, har vi understrukit
att intrångsersättning normalt bör utgå.
Jag tror att detta krav är välmotiverat.
Man bör också undvika sådana bestämmelser
som är så rigorösa att de kan betecknas
som gällande rena petitesser.
Här som annars måste praktisk blick
och sunt förnuft få bli avgörande. Av
betydelse är givetvis de tillämpningsbestämmelser,
som kommer att utfärdas i
anslutning till den nya lagstiftningen.
Jag vill också understryka vikten av att
kulturella, sociala och ekonomiska synpunkter
i möjligaste mån jämställes i
den naturvårdsverksamhet som lagen
avser att reglera.

Av de kontroversiella ting som lagen
berör och som föranlett reservationer
skall jag här kommentera ett par, vilka
också herr Levin berört. Den ena gäller
ersättningsbestämmelserna enligt 25—
29 §§. Bildandet av naturreservat,

strandskyddsområden samt förbjuden
täktverksamhet kan leda till att ägarens
möjligheter att själv utnyttja marken
avsevärt inskränks. Enligt lagförslaget
skall ersättning utgå endast om inskränkningen
står i uppenbart missförhållande
till markens tidigare värde eller
om han, som det heter, tillskyndas
avsevärt men. När det gäller t. ex. strandskyddsområden
och naturreservat skall
ersättningen beräknas efter markens
värde vid förordnandet om sådana reservat.
Vi som står bakom utskottets
utlåtande har föreslagit att i lagen skrivs
in en bestämmelse om att ersättning
skall utgå efter det värde som marken
har eller får vid tiden för det beslut,

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

varpå ersättningen grundas. Departementschefen
har liksom reservanterna
hänvisat bl. a. till strandlagens bestämmelser.
Om ersättningen bestämmes vid
tiden för det beslut varpå ersättningsanspråken
grundas fruktar departementschefen
att åtskilliga markägare skulle
som det heter i propositionen »snarast
efter tillståndstvångets införande begära
tillstånd till och i händelse av avslag
fordra ersättning beträffande åtgärder
som eljest skulle ha aktualiserats långt
senare eller måhända inte alls». Det är
emellertid, som utskottet framhåller, inte
heller säkert att man undanröjer denna
risk genom departementschefens förslag,
ty även detta kan leda till att ersättning
begäres för åtgärder, som eljest
kanske inte alls skulle ha aktualiserats.

Beträffande täktverksamheten föreslås
i propositionen att ersättning för
vägrat tillstånd skall utgå efter det
markvärde som rådde vid tiden för lagens
ikraftträdande.

Även detta är en bestämmelse som
kan kritiseras och som har kritiserats.
Utskottets majoritet har ansett att även
härvidlag ersättningen bör beräknas efter
markvärdet vid tid för beslutet som
grundar ersättningsanspråken. Vi har
sålunda föreslagit vederbörliga ändringar
i 25—29 §§. Klarast kommer detta
till uttryck i 25 §, som avser naturreservat
och intrång i form av parkeringsplatser,
vandringsleder etc., där
vi gjort ett tillägg av följande lydelse:
»Ersättning skall härvid beräknas efter
markens värde vid tiden för det beslut,
varå anspråk på ersättning grundas.» I
28 § har vi föreslagit att bestämmelsen
om tiden för förordnandets meddelande
slopas och i 29 §, som avser vägrad täktverksamhet,
har vi föreslagit att orden
»vid tiden för denna lags ikraftträdande»
utgår. Jag vill framhålla att det är
risk för att lagen kommer att verka
slumpvis och orättvist med departementschefens
av reservanterna tillstyrkta
förslag, och jag har en känsla av att

Naturvårdslag m. m.

även reservanterna från regeringspartiet
är osäkra på den punkten. De förväntar
att det skall bli en rimlig avvägning
mellan det allmännas och den
enskilde markägarens intressen men
hänvisar dessutom — liksom herr Levin
gjort -—• till den översyn av ersättningsbestämmelserna
som skall göras om utskottets
utlåtande blir bifallet. Jag vill
ännu en gång understryka, herr talman,
att det är av vikt att vi skapar
lagregler, som får största möjliga stöd
i allmänt rättsmedvetande, och vill tilllägga
att eftersom inarkvärdestegringsfrågan
också kommit in i sammanhanget,
bör det nog sägas ifrån att detta är
en fråga som måste lösas i annan ordning
och på annat sätt.

I den motion på vilken jag står som
första namn i denna kammare har också
frågan om tillståndstvånget för täktverksamhet
tagits upp. Enligt lagförslagets
18 § skall täkt av sten, grus, sand
eller lera för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov icke få ske utan
länsstyrelsens tillstånd. Vi tycker att
detta är en alltför rigorös bestämmelse
— även om vissa uppmjukningar kan göras
i tillämpningen — och anser att
även täktverksamliet av »ringa omfattning»
bör kunna undantas från tillståndstvånget.
Jag tror att övertygande
skäl talar för detta vårt förslag. Den
hårda inskränkning som lagförslaget innebär
kommer att medföra administrativt
krångel och måhända väcka irritation
hos allmänheten. Det blir svårt att
övertyga den som hittills kunnat få ett
eller annat lass grus av sin granne om
det berättigade i att detta i fortsättningen
icke skall kunna ske utan länsstyrelsens
tillstånd.

Det har nu också invänts av herr Levin,
att det blir svårt med gränsdragningen
ifall man inför en bestämmelse
om täktverksamhet av »ringa omfattning»,
som kan få förekomma utan länsstyrelsens
tillstånd, men jag tror inte
man skall överdriva den svårigheten.
I lagstiftningen finner man ju här och

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

var sådana bestämmelser om verksamhet
av »ringa» eller »skälig» omfattning
och de tillämpas med gott resultat.
Det lär för övrigt vara möjligt att i tilllämpningsföreskrifterna
ange vad som
i förekommande fall kan anses vara
täktverksamhet av ringa omfattning.
Även remissinstanserna, som åberopas
i propositionen, har varit inne på denna
fråga och avlämnat vissa förslag. Vi reservanter
har föreslagit att man i lagtexten
skriver in att ringa täktverksamhet
får äga rum utan länsstyrelsens tillstånd,
och vi är övertygade om att denna ändring
är väl motiverad. Man får väl också
lita på att den i praktiken skulle komma
att tillämpas med omdöme och sunt
förnuft.

Det finns, herr talman, en rad olika
problem i övrigt som har intresse i detta
lagförslag och som herr Levin har varit
inne på. Jag skall inte ta upp dem till
närmare granskning här, eftersom jag
förmodar att de kommer att beröras av
andra talare, utan jag nöjer mig med
att göra ett par kommentarer.

I lagförslagets 35 § föreslås att den
som fått ersättning för tillståndsvägran
skall kunna förpliktas att återbetala det
belopp eller del därav som han fått.
En del motionärer har vänt sig mot
denna bestämmelse — även herr Levin
berörde den — och i en reservation yrkat
på att paragrafen skall utgå ur lagen.
Jag har för min del icke ansett mig
böra gå med på denna reservation, eftersom
utskottet i stort sett instämt i de
formuleringar som finns i den motion
som jag framburit. Utskottet understryker
att denna bestämmelse bör tillämpas
med »varsamhet och omdöme».
Framställningar om återbetalning kommer
säkerligen att göras endast i enstaka
fall, och man får utgå ifrån att detta
inträffar endast i sådana fall då återbetalning
verkligen kan anses vara rimlig
och befogad. I vår motion har vi vidare
pekat på frågan om vem som skall
ha skyldighet att ombesörja skötsel och
vård av naturreservaten. Utskottet har

på denna punkt gjort vissa klarlägganden
som måste anses vara tillfredsställande.

Vad jag nu har sagt har närmast tagit
sikte på att framhålla vikten av att den
enskildes intressen icke blivit alltför
hårt trängda, när den nya lagstiftningen
skall tillämpas. Men lika väsentligt är
givetvis att lagen fyller sitt syfte att
möjliggöra en bättre natur- och landskapsvård
och öka möjligheterna till
friluftsliv och rekreation. En förhoppning
som även jag vill understryka är
den att man bättre än förr skall kunna
komma till rätta med den alltmer tilltagande
nedskräpningen i naturen. I detta
sammanhang har man nämnt den nedskräpning
som bilskrotningen för med
sig, men det är en fråga som kommer
att tas upp senare, efter nu pågående
utredning. Jag hoppas att man i riksdagen
även på denna punkt skall komma
fram till verkligt tillfredsställande beslut
och att det också skall kunna praktiskt
tillämpas.

Jag vill också erinra om vikten av en
ordentlig planering länsvis i syfte att
åstadkomma bättre naturvård och ändamålsenligare
fritidsområden. Det är med
glädje jag kan nämna att man i mitt eget
hemlän, Blekinge län, igångsatt sådan
planering på länsstyrelsens initiativ och
med anslag från landstinget. Tredje lagutskottet
gjorde i somras ett besök i
denna landsdel i samband med behandlingen
av ifrågavarande proposition. Jag
tror att man fick ganska goda intryck
av den planering som försiggår där.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
I, som avser 18 §, och reservation IV,
som avser 40 §. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Wiklund
(fp).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Låt mig först som gammal
motionär i frågorna om naturvård
och allemansrätt samt fritids- och rekreationsfrågor
få uttala ett tack till

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

statsrådet Holinqvist för att han har tagit
initiativ till att vi skall kunna skydda
vår natur mot förstörelse men samtidigt
vidta åtgärder för att tillgodose
allmänhetens snabbt växande behov av
rekreation och säkra möjligheterna att
tillvarata de värden som svensk fauna
och flora bjuder.

När man nu talar om naturvårdslagen
skall vi komma ihåg att denna lagstiftning
berör strandlagen och vissa delar
av byggnadslagen. Om man därför ensidigt
betonar naturvårdslagen, kan det
tänkas att man glömmer bort den lagstiftning
som skall skydda för vårt folk
väsentliga fritidsvärden.

Stora delar av vår natur håller på att
förstöras, och vi är för sent ute till att
rädda det hela. Hade jag vunnit gehör
för de s. k. grusmotioner, som jag väckte
i början på 1940-talet, skulle vi ha sluppit
se alla de sår som nu finns i naturen.
Men däråt är ingenting att göra nu.
Människors sätt att handha naturvärdena
visar sig ju vara av den karaktären
att man inte tar några hänsyn om man
kan roffa åt sig pengar genom att exploatera
naturen. De gamla grusåsarna, de
gamla rullstensåsarna var impediment,
som vi på 1940-talet borde ha kunnat
återtaga till staten. Nu är det för sent.
Vi har förorsakats miljardförluster inte
bara i fråga om naturvården utan också
när det gäller andra värden. Däråt är
väl heller ingenting att göra — men det
är beklagligt.

Anledningen till mina kritiska synpunkter
på denna lagstiftning är att
jag, när vi 1950 behandlade frågan om
gräns mot vatten, ersättningsregler
in. in., hade den uppfattningen att vi
borde avslå det förslaget därför att det
skulle förorsaka samhället mycket stora
ekonomiska förluster. Man hävdade då
att det kunde röra sig om mycket begränsade
ersättningar. I dag vet vi att
mina farhågor 1950 var än mer berättigade
än jag själv trodde.

Att jag nu aktivt deltar i denna debatt
beror på att jag anser det angeläget

Naturvårdslag m. m.

att åt de breda folklagren, framför allt
dem som bor på tätorter, bevara möjligheterna
att på ett riktigt sätt använda
sin fritid. .lag hoppas att man vid
tillämpningen av denna lagstiftning —
vilket ju är det väsentliga — kan hämma
den oerhörda markvärdestegringen,
tomtjobberiet in. in. och inte drunknar
i utredningar och byråkrati eller visar
bristande handlingskraft.

Det behövs ständig uppmärksamhet,
och snabba åtgärder måste vidtas för att
man skall kunna stävja de brister som
jag är alldeles säker på kommer att
uppstå. Om vi hade lagt avgörandet i
händerna på den nuvarande jordbruksministern,
så att han hade fått göra ingreppen,
så skulle jag inte ha varit så
ängslig som jag för närvarande är. Emellertid
läggs avgörandet hos länsstyrelserna
och de naturvårdsnämnder som
nu finns inom länen. Dessa nämnder
består i huvudsak av tjänstemän som
har överfullt med arbete. I det län jag
företräder finns 12 ledamöter i nämnden.
Det parti jag representerar har två
ledamöter. Tio ledamöter tillhör andra
partier. Dessa partier har inte något
större intresse för allmänhetens fritidsfrågor.
Denna inställning har kommit
till uttryck i landsting och på annat
sätt. Under sådana förhållanden måste
man fråga sig vad det i praktiken kommer
att innebära.

Jag förutsätter, herr statsråd, att sådana
bestämmelser kommer att utfärdas
beträffande nämndernas sammansättning
att de som skall handha arbetet
på detta område verkligen blir människor
som har tid att syssla med dessa
frågor. Det finns i nämnderna personer
som inte har tid att vara med på ett sammanträde
utan ärendena får handläggas
per telefon. Det finns ingen möjlighet
för dessa tjänstemän, som inte bara
sysslar med sina rätta uppgifter utan
också påtar sig en mängd andra arbetsuppgifter,
att sätta sig in i detta arbete
och få tid till att klara av det hela. Därför
hoppas jag uppriktigt att statsrådet

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

mycket noggrant skall följa detta arbete
och i tid göra de ingripanden som är
nödvändiga.

Herr Nyberg sade att denna lagstiftning
skulle innebära intrång i enskild
rätt och ansåg att vi borde visa stor
hänsyn vid lagens tillämpning. Med anledning
av detta tal om intrång och ersättning
härför vill jag erinra om vad
som skedde genom 1950 års lag om
intrång i fiskerätt. Då hände det att ersättningen
för intrång i fiskerätt uppgick
till 24 000 kronor för ett hemman,
för vilket några år innan lagen trädde i
kraft hade betalats 10 000 kronor. En
bonde sålde ett hemman för 33 000 kronor
till en grosshandlare i Gävle, den
senare fick 34 000 kronor för intrång i
fiskerätt.

Jag är alldeles säker på att när det
blir fråga om ersättning av samhället,
så kommer det att visa sig, att de som
nu håller på att spekulera i områden
för fritidsändamål inte kommer att ta
några som helst hänsyn vare sig till den
jordbruksbefolkning som lever kvar i
bygderna eller till fritidsintressena.
Detta är anledningen till att jag är rädd
för hur det skall gå i praktiken vid tilllämpningen
av lagbestämmelserna om
ersättning.

Vi skall komma ihåg att det pågår en
befolkningsomflyttning här i landet.
Förr arbetade 70 å 80 procent av befolkningen
inom jordbruket. Nu är det 10 å
12 procent och om några år är det kanske
inte mer än 7 procent som arbetar
inom jordbruket. Den ungdom som flyttat
från landsbygden finns nu i städer
och tätorter. För närvarande bor cirka
75 procent av befolkningen i tätorterna.

I den situationen är det rimligt att
man beaktar skillnaden mellan den ungdom
som har tvingats att lämna landsbygden
för att söka sin utkomst i städerna
och dem som får vara kvar på
jordbrukarhemmanen och blir delaktiga
av alla de värden det här kan bli fråga
om. Personligen tillhör jag en jordbrukarsläkt.
Det var självklart att den äldste

inom familjen på mors sida skulle ha
hemmanet praktiskt taget gratis, och
det tycker jag inte är någonting att säga
om, men det är orimligt om den som har
kvar hemmanet skulle på ett otillbörligt
sätt utnyttja sina möjligheter till att
utestänga den ungdom, som fått lov att
flytta in till tätorterna från att tillgodose
sina fritidsändamål, och om han
skulle uppträda som tomtjobbare. Bättre
än att följa herr Nybergs deklaration
i fråga om intrång vore att inte genomföra
denna lag.

Jag har uttalat ett tack till statsrådet
för att han tagit initiativ till denna lagstiftning,
och jag tror att han kommer
att göra sitt bästa för att genomföra
denna. En sådan här dag skulle det ha
varit tacknämligt, om en av dem som
sysslat med fritidsfrågor och visat natur-,
naturvårds- och djurvårdsfrågorna
mycket stort intresse, nämligen Arthur
Sköldin, hade kunnat vara med. Han
har varit en av dem här i kammaren
som verkligen ägnat dessa frågor kärlek
och omsorg. Jag tror att det skulle ha
glatt honom mycket, om han kunnat
vara med i dag. Tyvärr bestämmer ju
inte vi människor över möjligheterna
att få vara med.

Vad beträffar möjligheterna att få
disponera större markområden för fritidsändamål
har man sagt att de markområden
som staten eller domänstyrelsen
har skall kunna få nyttjas för sådana
ändamål.

I de län där domänstyrelsen äger
större markområden kan naturligtvis
en hel del fritidsproblem lösas. Men i
exempelvis det län där jag bor äger ett
bolag huvuddelen av de strandområden
som är speciellt lämpliga som mark för
fritidsändamål, och bolagen gör allt för
att stänga allmänheten ute. Jag tycker
att statsrådet Holmqvist även borde
granska det förhållandet att de stora
bolagen håller sig med egna lantmätare,
arkitekter och planutredare. Kan det
verkligen anses lämpligt att överlåta sådana
uppgifter åt bolagen och göra det

Onsdagen den 9 december 19C4

Nr 39

möjligt för dem att nästan suveränt bestämma
i länet? Skall vi verkligen behöva
acceptera en isådan ordning?

Jag vill även beröra en annan fråga
som gäller fritidsområdena. Utefter
Uppsala läns kuster finns eu hel del
skär, av vilka en del nu hlivit landfasta,
som kallas ödeskär. De ägs av kronan
men allmänheten har i evärdeliga tider
fått nyttja dem. Jag har själv en äga på
cirka 30 000 kvadratmeter som gränsar
till ett sådant område. I protokollet över
eu tvist 1833 mellan släkten De Geer och
min släkt sades uttryckligen att området
skulle disponeras så som det av
ålder gjorts. Det fiskartorp som jag äger
har en gång nyttjat området, som kallas
Fårholmarna, till att ha djur på. Men
så en dag fotograferades och kartlades
området från luften, märken sattes ut,
holaget satte upp pålar som en gräns
och hela området avverkades. Jag äger
inte området, jag har aldrig ägt det, det
har inte heller bolaget gjort. Men de
föregående ägarna till mitt torp har
liksom min far och jag varit med och
nyttjat det. Ett liknande försök gjordes
med ett annat skär, som vi nyttjat inom
släkten i ca 300 år. Trots att släkten De
Geer och min släkt på min mors sida
var överens om att det skulle vara som
det av ålder varit kommer bolaget plötsligt
och hugger ned all skog.

Vi har inga myndigheter inom länet
som kontrollerar sådant. Om vi inte ser
upp tror jag att bolagens lantmätare
kommer att tillföra bolagen det ena området
efter det andra, och de skär som
kronan äger kommer allmänheten inte
längre att få nyttja. Så går det när allmänheten
inte har samma möjlighet
som bolagen att anlita jurister, lantmätare,
arkitekter m. fl., som bolagen har
anställda hos sig och som staten praktiskt
taget får avlöna eftersom bolagen
får göra avdrag för sådana utgifter. Då
bolagen äger flera kvadratmil mark vore
det rimligt att allmänheten fick nyttja
den marken på samma sätt som man
får nyttja de markområden som ägs av

Naturvårdslag m. in.

domänstyrelsen. Detta är anledningen
till att jag begärt en ändring av propositionens
förslag på denna punkt och en
komplettering av lagparagrafen.

Jag skall inte gå igenom alla övriga
frågor som jag berört i min motion. Jag
vill endast understryka att jag hoppas
att statsrådet Holmqvist ser till att domänstyrelsen
får möjlighet att köpa mera
mark. För detta ändamål kan vi utnyttja
dels de 44 miljoner kronor som
redan finns, dels de resurser som lantbruksnämnderna
förfogar över jämte
tillkommande nödvändiga anslag. Det
kan inte vara rimligt att lantbruksnämndernas
arbete koncentreras till att tillföra
den lilla del av svenska folket som
nu är jordbrukare ytterligare mark. Jag
vädjar därför till statsrådet att han genomför
att lantbruksnämnderna får ändrade
arbetsuppgifter. På en del håll i
landet — dock inte i det län där jag bor
— försöker lantbruksnämnderna till och
med motarbeta domänverkets inköp av
skogsområden. Detta måste på något sätt
stävjas och klaras upp.

Den andra större ändringen — en del
småändringar som jag föreslagit skall
jag gå förbi — gäller ersättningsbestämmelserna.
Jag har ansett att vi skulle
till en paragraf slå ihop en mängd paragrafer
— från och med 25 till och med
35 §§ — och ge dem följande lydelse:

»Medföra föreskrifter enligt 8 eller
9 § sådan inskränkning i rätten att bebygga
mark, att ägaren kan använda
marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare
värde, eller tillskyndas honom eljest
genom sådana föreskrifter avsevärt
men, är han berättigad till att kronan
inköper markområdet till ett pris ej
överstigande dubbla taxeringsvärdet
som genomsnittligt gällt under de senaste
10 åren.»

Varför har jag velat ha en sådan generell
regel? Jo, när man tänker på fiskerättsersättningarna
vet man att det
finns advokater som har tagit in hundratusentals
kronor på att resa runt och

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

få fullmakter att föra talan. Samtidigt
vet man att processerna kan pågå i
många år utanj att det blir något avgörande.
När det gäller vissa äganderättsoch
dispositionsfrågor i samband med
Döda fallet har det processats under
alla år sedan Döda fallet kom till. Jag
vet inte om dom har fallit i dagarna,
men man väntar åtminstone på den. Jag
finner det därför angeläget att få en
enklare regel för dessa ersättnings- och
dispositionsfrågor.

Jag har varit i Amerika och sett på
amerikanernas möjligheter att sanera.
Jag skall ärligt erkänna att jag inte tyckte
om det mesta, speciellt inte deras
sätt att se på människorna. Men när det
gällde att sanera, både inom tätbebyggd
ort och i andra sammanhang, var de
däremot oerhört radikala, så radikala
att jag har svårt att tänka mig att vår
socialdemokratiska regering skulle våga
gå så långt på en gång som man gör
i Amerika.

Om man satte ett högsta pris motsvarande
dubbla taxeringsvärdet under de
senaste tio åren, skulle man — menar
jag — slippa ett domstolsförfarande.
Gick man upp till denna gräns, skulle
det sedan vara stopp. Detta skulle både
från samhällets och från andra synpunkter
vara rimligt. Med den föreslagna
förenklingen i fråga om ersättningarna
skulle man kunna klara av hela
problemet snabbt och ekonomiskt vettigt.

Herr talman! Det skulle kunna vara
mycket att tillägga i denna fråga. Beträffande
300-metersgränsen har jag föreslagit
att gränsen i stället skall sättas
vid högst 1 000 meter från stranden.
Det innebär inte att man behöver ha
1 000 meter på alla platser, men jag vågar
säga att 1 000 meter från stranden
kommer i framtiden att vara ganska litet.
Man borde se till att man kan reservera
strandområdena på ett sådant
sätt, att allmänheten inte om något år
är helt utestängd.

Jag hoppas därför, herr talman, att

kammaren skall följa mitt förslag om
en utökning i fråga om strandskyddslinjen
från 300 nnSer till 1 000 meter.
Jag är medveten om att utskottet har
pekat på att det föreligger vissa möjligheter
att gå utanför 300-metersgränsen,
men vi vet hur det hela fungerar
i praktiken, hur svårt det är att hålla
300-metersgränsen fri med nuvarande
anordningar. Fördenskull hoppas jag
att om riksdagen inte nu bifaller mitt
förslag den dock skall ge anvisningar
om att länsstyrelser och andra myndigheter
skall beakta vikten av att detta
strandområde hålls fritt.

Till sist ett par ord om allemansrätten!
Jag vill helt instämma i herr Levins
uttalande om att det inte skall lagstiftas
på detta område. Den dag vi börjar
göra det är allemansrätten borta.
När det talas om intrång skall vi emellertid
också beakta att enskilda markägare
successivt har tagit bort allemansrätten.
Vi har fått ett växande behov
av fritidsområden m. m., och trycket
ökar alltmer. Ändock gör den ena
exploatören efter den andra intrång i
allemansrätten utan att ersätta samhället
därför. Jag har den uppfattningen,
att om inskränkningar görs i allemansrätten
genom byggnadsplaner eller på
annat sätt skall samhället för detta intrång
ta ut ett vederlag som kan användas
för att på andra platser skapa ersättning
för vad som förlorats. Jag hoppas
att herr statrådet beaktar att någon
lagstiftning om allemansrätten inte bör
genomföras.

Med dessa små erinringar och med
hänvisning till vad jag pekat på i min
motion ber jag att få yrka bifall till denna
på de olika punkter där ändringar
föreslås. Jag förstår att det, när utskottet
är enigt, är svårt att nu få några
ändringar till stånd, men jag tror att
det med statsrådets intresse för naturocli
fritidsfrågor ändå finns möjligheter
att beakta de av mig framförda önskemålen.

Jag har erfarit att 6 000 bönder i Syd -

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

sverige bär hållit ett protestmöte. Jag
ställde mig frågan: Protesterar bönderna
mot sig själva, skall de nu sälja all
sin skogsmark?

Med hänsyn till den nya lagstiftning
vi väntar på — jag hoppas att den inte
träder i kraft alltför snart — förefaller
det betänkligt att 6 000 bönder protesterar
mot att de inte skall avhända
sig sin egen mark. Är det verkligen sa,
att Aktiebolaget Svenska bönders skogsintressenter,
som nu har övertagit Korsnäsbolagens
underlige skogschef, utgör
ytterligare en fara för tryggandet av
mark för fritidsändamål, så hoppas jag
att herr statsrådet uppmärksammar den
fara som ligger i att bönderna, låt vara
genom ett aktiebolag, försöker utestänga
allmänheten från sådan mark. Ja, herr
talman, detta var en parentes.

Jag hoppas att herr statsrådet ursäktar
att jag framfört vissa kritiska synpunkter;
jag har ändå inte tagit med
det som ligger mig allra närmast om
hjärtat. Jag förstår svårigheterna, och
jag litar på att herr statsrådet kommer
att visa handlingskraft när det gäller att
fullfölja lagstiftningen. Om vi kan uppamma
en positiv anda för detta förslag
och om vi med uppmärksamhet följer
tillämpningen av lagen och inte överlåter
åt andra att tillämpa den på ett
godtyckligt sätt, så tror jag att detta är
en betydelsefull dag för naturvården
och friluftslivet.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Ilerr talman! Herr Lundberg ansåg
att om man skulle ta hänsyn till de tankegångar
som jag utvecklade när det
gällde ersättningsfrågorna, så vore det
lika gott att man inte alls antog någon
naturvårdslag, därför att kostnaderna
då skulle bli så stora. Jag skulle kunna
svara herr Lundberg, att om vi i utskottet
skulle ha följt de förslag som
herr Lundberg framställt, så hade det
varit lika gott att vi inte framställt något
förslag alls. Om vi hade beaktat
herr Lundbergs förslag skulle nämligen
4 — Andra kammarens protokoll 196b. N

Naturvårdslag m. m.

den bristande förståelse för den enskildes
rätt, som herr Lundberg utvecklar,
ha lett till att lagen skulle ha mötts
av så starkt motstånd och vållat en sådan
irritation, att det blivit svårt att
tillämpa den.

I utskottet är naturligtvis inte heller
de som företräder samma linje som jag
ovetande om de konsekvenser beträffande
kostnaderna som denna lag kan
komma att medföra, men man vet å
andra sidan inte hur stora dessa kostnader
kommer att bli. Naturvård sutredningen
har förklarat att det är mycket
svårt att säga någonting om den saken
just nu, eftersom man har föga ledning
av tidigare gjorda erfarenheter. Vi
säger i utlåtandet att ovissheten manar
till försiktighet, och vi erinrar också
om konsekvenserna av fiskerilagstiftningen
— 1950 års lagstiftning om ersättning
för mistad fiskerätt — som herr
Lundberg var inne på. Vidare framhåller
vi att redan från början bör tilllämpningen
av lagen följas med uppmärksamhet
och iakttagelserna redovisas
på sådant sätt, att betryggande underlag
för bedömanden av lagens verkningar
kan erhållas. Vi har alltså även
från utskottets sida reserverat oss för
de svårigheter som här kan komma att
uppstå.

Även de som i utlåtandet svarar för
behandlingen av ersättningsreglerna är
medvetna om att de enskilda markägarna
får lov att tåla ett visst intrång. Det
bör dock icke gå alltför långt. Vad vi
har velat åstadkomma med vårt förslag
är sådana lagregler och bestämmelser
som vi är övertygade om kan få stöd i
det allmänna rättsmedvetandet. Detta är
en grundläggande förutsättning för att
denna lag verkligen skall bli vad vi önskar
att den skall bli.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Nyberg, att frågan om ersättning för
intrång är oerhört viktig. Jag vill erinra
om att de första säljarna i regel
■ 39

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

aldrig får ut särskilt mycket pengar.
Men vilka är det då som tar ut miljonerna,
ja, miljarderna av svenska folket
i form av markvärdestegring? Jo,
det är vissa tomtbolag som köper upp
bondejorden, utestänger de bönder som
bor kvar från tillträde till marker, sjöar
m. m. Dessa bolag har infört en rättsprincip
som icke har någon förankring
i den svenska landsbygdsbefolkningens
tankeliv.

Herr Nyberg säger att jag inte hyser
någon förståelse för den enskildes rätt.
Ja, herr Nyberg, jag har själv sådan
där fin mark, och om samhället tar den
och därvid går efter de ersättningsregler
jag här talar för, så får jag mer än
nog betalt för den.

Vidare talar man om den stora ovissheten
och om att man skall vara försiktig
o. s. v., men om försiktigheten
drives till menlöshet, så blir ju också
lagstiftningen menlös och fyller ingen
uppgift. Och jag vågar säga att herr Nybergs
resonemang var menlöst i överkant.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Till att börja med vill
jag försäkra herr Lundberg, att det inte
är bara socialdemokrater förbehållet att
vara intresserade av naturvård. Herr
Lundbergs erfarenheter från den omnämnda
naturvårdsdelegationen i Uppsala
är tydligen rätt dystra. Om jag fattade
rätt, var det bara två socialdemokratiska
politiker med där. Men är herr
Lundberg alldeles säker på att det inte
också bland tjänstemännen finns sådana
som har socialdemokratiska sympatier?
Man kan nog inte med fog påstå
att de socialdemokratiska synpunkterna
inte är väl tillgodosedda i departement
och myndigheter i vårt planeringssamhälle.

Nej, naturälskare finns säkert i alla
samhällsgrupper här i landet, oavsett
vilket parti man tillhör. Ett bevis härpå
har vi väl också i den utskottsbehand -

ling som föreliggande lagförslag har
undergått. Det har ju betonats från
olika håll, att det i de rent principiella
frågorna inte har förelegat några större
skiljaktigheter i uppfattningarna. Vi är
alla fullt på det klara med hur angeläget
det är att vi får en tidsenlig lagstiftning
på detta område. Det har vi
inte haft förut.

Den gamla naturskyddslagen gick ut
på att skydda den orörda naturen för
människans ingrepp. Nu står vi vid ett
vägskäl i utvecklingen, där vi ersätter
det gamla naturskyddet med naturvård.
Detta innebär inte bara att vi skyddar
den orörda naturen för ingrepp av människor
utan också att vi vårdar naturen
och ger medborgarna ökade möjligheter
att njuta av vistelsen i markerna.
Vi ser naturen som en hälso- och
glädjekälla för människorna, och det
gäller att vårda den källan på bästa
möjliga sätt. Det är också den saken
som föreliggande lagförslag syftar till.

Vår natur har under de senaste årtiondena
varit utsatt för svåra påfrestningar
genom den omvandling samhället
undergått. Bebyggelsen på landsbygden
förfaller, människorna flyttar
därifrån, täkterna växer igen, våra vattendrag
förorenas och vi skräpar ner i
markerna i en utsträckning som aldrig
tillförne. Lagstiftningen måste ta sikte
på att rätta till dessa missförhållanden.

I Svenska Dagbladet för i dag står det
en artikel, som jag har klippt ut. Jag
tycker nämligen, att den på ett utomordentligt
sätt belyser, vad som håller på
att ske i vår svenska natur. Artikelrubriken
lyder: »Förgiftningsmystik på

lantgård. Djur och människor drabbas.»
Sedan står det i artikeln:

»Det råder mystik kring förgiftningar
på en lantgård utanför Söderköping.
Två människor insjuknade med hjärnskador
som följd, den ena med en tids
blindhet. Kreatur förgiftades, flera djur
blev blinda och kalvkor kastade. Såväl
hjärn- som leverskador konstaterades.
Det började för sju år sedan---»

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Utan att ha några direkta bevis för
det, finner man det vara sannolikt att
det inträffade beror på att vatten rinner
från Söderköpings stads soptipp ut
i ett öppet utfallsdike, som går förbi
lantgårdens gärden och beteshagar.
Ägarna begär att vattnet skall ledas åt
annat håll, men det blir för dyrt, säger
Söderköpings stad; det har vi inte
råd med.

Detta tycker jag är ett skolexempel
på hur det nu står till på ett utomordentligt
ömtåligt område i vår natur.
Även de erfarenheter, som tredje lagutskottets
ledamöter gjorde under en resa
till Blekinge i slutet av augusti i år,
gav en föreställning om vad som här
håller på att ske. Vi gjorde då en sjötur
uppför Nättrabyån. Det är ett i och
för sig mycket vackert vattendrag, som
emellertid nu genom föroreningar förvandlats
till ett formligt kloakdike.

Det är nödvändigt att åtgärder vidtas,
om vi skall kunna klara naturvården
på ett sådant sätt, att vårt samhälle
i fortsättningen förtjänar beteckningen
kultursamhälle. Den lagstiftning
som här föreslås ger myndigheterna, inte
minst länsstyrelserna, mycket stora befogenheter
att ingripa. Den ger möjligheter
till skydd för landskapsbilden genom
att förhindra täkt av störande slag,
och den ger även möjligheter att förhindra
nedskräpning eller utplåna spåren
av en sådan.

Jag tror, att det nya institutet naturreservat
kommer att få mycket stor betydelse,
när det gäller att ställa strövområden,
och grönområden, till allmänhetens
förfogande men också när det
gäller att skydda värdefulla naturpartier.
Om detta institut utnyttjas så som
man har tänkt sig, tror jag att det kan
bli till mycket stor glädje för människorna
och att det blir mycket stora
möjligheter att komma till rätta med
naturvårdsfrågorna. Jag tror också, att
det skall gå bra att klara de problem,
som herr Lundberg berörde, när han
föreslog att man skulle utsträcka strand -

Naturvärdslag m. m.

lagen att gälla intill 1 000 meter från
stranden bara kommunerna tillämpar
sitt planmonopol på ett förnuftigt sätt.
Här finns det plats för ett engagemang
från kommunernas sida i mycket större
utsträckning än vad förut varit fallet.
Man behöver planera ute i kommunerna,
hur man skall disponera marken
på ett så förnuftigt sätt som möjligt.
Sköts denna planering riktigt, tror jag
som sagt att man kan komma till rätta
även med de frågor herr Lundberg tog
upp i detta sammanhang.

Vi står nu vid ett vägskäl i utvecklingen
när det gäller markpolitiken
över huvud taget, och vi måste räkna
med ökat ingripande från samhällets
sida om vi skall rå med problemen. Jag
säger det med den erfarenhet jag har
från mitt län och från lantbruksnämndernas
arbete över huvud taget. Det är
ju fullständig auktion på mark här i
Stockholms närhet. Långt ut för resten,
många mil från Stockholms centrum,
är ju markvärdena oerhört uppdrivna
i dag. Jag delar herr Lundbergs farhågor
och bekymmer för utvecklingen på
detta område, men jag är inte alls säker
på att man kan komma till rätta
med markvärdestegringens problem på
det enkla sätt herr Lundberg föreslår,
nämligen att man bara höjer ersättningen
till dubbla taxeringsvärdet.

Jag skulle kunna ta ett exempel och
säga att om Uppsala stad köpte en egendom
för det dubbla taxeringsvärdet och
sedan i bästa fall sålde den för samma
pris till enskilda för tomtbebyggelse,
så skulle vid nästa försäljning markvärdestegringen
i alla fall slå igenom,
och då skulle den ägaren i stället lägga
beslag på den markvärdestegring, man
frånkände den, som ursprungligen sålde
marken. Man klarar inte problemet den
vägen, det är jag övertygad om. Jag
tror det är all anledning för den utredning
som sysslar med denna fråga
att gå grundligare till väga än att följa
herr Lundbergs rekommendationer.

Däremot delar jag herr Lundbergs

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

uppfattning när han säger, att lantbruksnämnderna
borde ha större befogenheter
att inskrida på detta område. Jag
går så långt att jag anser att åtminstone
i områdena närmast våra tätorter behöver
all mark slussas genom lantbruksnämnderna
om vi skall få en effektiv
kontroll på att markanvändningen
blir den förnuftigast möjliga. Det är
absolut nödvändigt med en helt annan
planering än vi har haft förut. Jag
säger detta inte minst med tanke på
den jordbrukarungdom som skall skaffa
sig jordbruk för att leva på. Det går
inte för dem att konkurrera, när markpriserna
börjar gå upp i kanske 2, 3
och 4 kronor per kvm för råmarken.
Då är de slagna till slant i det sammanhanget.

Herr Lundberg var inne på frågan
om allemansrätten liksom även herr
Levin. Jag delar herr Levins uppfattning
och i någon mån herr Lundbergs
på den punkten. Jag tror att vi skall
vara mycket försiktiga innan vi tillgriper
en lagstiftning på detta område.
Däremot tror jag att vi med upplysning
och rådgivning och med användande
av de möjligheter vi har i vårt
samhälle — TV, radio, press, skolor
o. s. v. -— kan komma ganska långt.

När herr Lundberg säger att det är
de enskilda som gör inskränkningar i
allemansrätten, vill jag inte bestrida
att det kan vara så i en del sammanhang.
Men värst i det fallet är inte
de enskilda utan det allmänna. Det är
först när kommunerna eller staten får
hand om ett markområde som anslagen
kommer upp med förbud o. s. v. Även
på kronan tillhörig mark, t. ex. då det
gäller skogsbilvägar, står skyltar om
förbjuden bilväg m. m. När städerna
skaffar sig fritidsområden, kommer anslag
på löpande band upp om vad allmänheten
inte får göra. Det skulle
aldrig falla en bonde in, åtminstone inte
i Roslagen, att hindra allmänheten att
få tillträde till hans mark, om det sker
under någorlunda hyfsade former. Men

när tärortsborna skaffar sig en sportstugetomt
eller dylikt kommer också
förbuden upp. Jordbrukarna har respekt
för allemansrätten och sedvanerätten
i en helt annan utsträckning än
vad folk i övrigt har.

Herr Lundberg hade farhågor för att
de 6 000 bönderna på mötet i Värnamo
protesterade mot sig själva. Jag tror
att de hade ganska så klart för sig vad
de protesterade mot. När jag läst herr
Lundbergs egen motion i ärendet har
jag även funnit, att farhågorna i viss
utsträckning delas av herr Lundberg
åtminstone vad beträffar bolagen. Därvidlag
tror jag vi är inne på samma
funderingar. Jag tror alltså att både
herr Lundberg och bönderna vet vad
de protesterar mot på detta område,
något som bara är glädjande.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig särskilt mycket vid det avsnitt,
där det finns skiljaktiga åsikter inom
utskottet. Herr Nyberg har utvecklat
de tankegångar vi framfört i reservationen
beträffande täkterna. Jag skall bara
säga några ord om ersättningen för
täkterna, vilken jag inte tycker är tillfredsställande
reglerad i lagförslaget.

Det kan inte vara rimligt att på detta
sätt beröva folk förmögenhetstillväxten
på detta område. Låt oss ta ett exempel.
Om man skulle behöva utnyttja en grustäkt
tio år efter det att denna lag träder
i kraft, vilket förutsättes ske den 1
januari 1965 för att bygga en väg genom
landskapet, så vänder man sig till
en markägare som har en grustäkt för
att köpa grus och bjuder honom ett
pris per kubikmeter som han i sin tur
godtar. Han måste dock vända sig till
länsstyrelsen med begäran om täkttillstånd.
Men länsstyrelsen förklarar att
landskapsbilden i detta fall är så ömtålig,
att man inte vill gå med på att
lämna tillstånd. Personen i fråga får
alltsa inte sälja sitt grus men kräver i
stället ersättning från länsstyrelsen. Vägbyggaren
går då till grannen och bjuder
samma pris för gruset och denne

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

erhåller i detta fall tillstånd för grustäkt
från länsstyrelsen.

Den första personen vägras alltså tillstånd
att utnyttja sin grustäkt och får
nöja sig med den betalning som skulle
ha utgått den 1 januari 1965 plus kompensation
för penningvärdeförsämringen.
Men den som vägrades tillstånd kan
inte få kompensation för det ökade värde,
som uppstått i och med en ökad efterfrågan
på grus, vilket medför att
grannen får ut ett helt annat pris än
han.

Nog är detta störande för rättstryggheten
i samhället. Den som först ansökte
om tillstånd måste fråga sig hur
det är ställt med våra lagar på detta
område, eftersom de behandlar två personer
så olika.

Detta är den tankegången som ligger
bakom utskottets ändring av Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt. Utskottet
vill att ersättningen skall utgå enligt
det pris som giiller när täktförbudet utfärdas.

Beträffande åtgärden att utan vidare
överflytta den gamla strandlagens bestämmelser
om ersättningar till den nya
lagen reagerar jag inte fullt så starkt
emot, utan snarare mot den bristande
överensstämmelse, som råder på lagstiftningens
område nar det gäller intrång
från det allmänna i enskild rätt.
Det föreligger inte någon överensstämmelse
mellan de olika lagarna. Ersättningen
är inte koordinerad i dessa utan
utgår enligt olika grunder. När det gäller
exempelvis ersättning för förlorad
fiskerätt, ersättning enligt vattenlagen
eller enligt expropriationslagen gäller
olika bestämmelser, och nu föreslår vi
bestämmelser i naturvårdslagen som
skiljer sig från dem. Det borde vara angeläget
att man från de lagstiftande
myndigheternas sida försöker få överensstämmelse
mellan de lagar som reglerar
dessa frågor. Lagbestämmelserna på
detta område borde koordineras, vilket
expropriationsutredningen också framhållit.

Naturvårdslag m. m.

Jag är ändå inte så förfärligt upprörd
över utformningen av ersättningsbestämmelserna
i detta avseende, eftersom
utskottet har uttalat att man noggrant
skall följa upp dessa frågor. Man skall
avvakta vad expropriationsutredningen
kommer fram till och när denna en
gång i tiden lägger fram sitt betänkande
pröva dess förslag. Jag tycker det är
en förnuftig hållning som utskottet har
intagit på denna punkt.

Jag och några andra utskottsledamöter
har förenat oss om en reservation
beträffande återbetalningsskyldigheten i
vissa fall i samband med tvångsåtgärder
på detta område. Yi konstaterar följande: »Såsom

motionärerna funnit innehåller
gällande lagstiftning på förevarande
och jämförbara rättsområden inga bestämmelser
om skyldighet för sakägare
att återbetala ersättning som erlagts i
samband med att förfoganderätten till
hans mark i något hänseende tvångsvis
inskränkes. Det kan icke antagas att
behovet av sådana bestämmelser är
större i naturvårdsärenden än i andra
fall av tvångsingrepp i enskild äganderätt.
Enligt utskottets mening är det angeläget
att bestämmelserna om ersättning
i anledning av sådana ingrepp får
en så långt möjligt enhetlig utformning.
Frågan om införande i naturvårdslagstiftningen
av regler om återbetalningsskyldighet
bör därför i enlighet med
motionärernas önskemål bedömas mot
bakgrund av expropriationsutredningens
blivande förslag.»

Expropriationsutredningens förslag

borde alltså ha avvaktats. Jag tror att
förslaget om återbetalningsskyldighet
nu bara kommer att ställa till trassel
och bekymmer och att problemen blir
mycket svårbedömbara och besvärliga
att klara.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
enligt föreliggande förslag med undantag
för 18 § i lagförslaget, där jag ansluter
mig till formuleringen i den vid

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

A i utskottets hemställan avgivna reservationen
I av herr Alexanderson in. fl.;
vad gäller 35 § ansluter jag mig till reservationen
III av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har en känsla av att
herr Grebäck och jag ligger ganska nära
varandra i uppfattning. Jag skulle även
med tillfredsställelse hälsa om herr
Grebäck bytte plats med centerpartisten
från mitt hemlän, ty denne har en
helt annan uppfattning i frågan.

Vad beträffar tjänstemännen i ifrågavarande
styrelser måste jag emellertid
säga, att tjänstemän skall man ha som
experter men de skall inte sitta och bestämma
i dessa frågor. Det är angeläget
att skilja på de båda sakerna.

Jag talade tidigare om principerna.
När det gäller ersättningsfrågan och
likställigheten frågar jag dock: Är det
rimligt att man exempelvis sätter fast
en ung person som tar fem öre men låter
en tomtjobbare i Stockholm tjäna en
miljon på sitt jobberi utan att han får
nagot straff? Allmänheten däremot träffas
hårt av tomtjobberiet.

Här har också talats om expropriation.
Expropriationen i alla dess former
är en mycket dyrbar och långsam
rättsprocedur, som jag anser att man
skall vara försiktig med att tillgripa.

Även i fråga om allemansrätten vet
jag att hem Grebäcks uppfattning och
tf1*11 hgger ganska nära varandra. Jag
vill emellertid understryka hur angeläget
det är att allemansrätten verkligen
tillämpas på rätt sätt. Vad jag under
flera år påtalat är att direktörer, storbolag
och storgodsägare under senare
tid tillämpat allemansrätten på ett sätt
som strider mot den gamla bonderätten.
Om vi nu skall ha kvar dessa stora bolagsmarker
är det rimligt att möjligheter
att komma ut i naturen öppnas.

Jag noterar med tillfredsställelse vad
herr Grebäck sade om lantbruksnämn -

derna — även därvidlag ligger våra
uppfattningar nära varandra. Om domänstyrelsen
köper vad den kan köpa
och lantbruksnämnderna får möjligheter
till en uppdelning på fritids- och
tomtmark, är det nog bra.

De 6 000 böndernas protester ligger
ju egentligen utanför diskussionen. Men
vi vet att när man bildar ett bolag kan
det bli besvärligheter, vare sig man direkt
har aktier eller aktierna så att säga
utgörs av skogsmark. Vad jag varit
rädd för är just att sådana besvärligheter
skulle uppstå.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag skall först ta upp
några av de synpunkter som anförts i
de föregående talarnas inlägg.

I en av mig väckt motion II: 1019,
likalydande med motion I: 828 av herr
Lennart Geijer, berörs en råd spörsmål
som sammanhänger med naturvårdsfrågorna.
Utskottet har på de flesta och
för oss avgörande punkterna åstadkommit
en så pass välvillig skrivning, att
jag för min del inte ansett det nödvändigt
att till utlåtandet foga någon reservation.

När det gäller allemansrätten, om vilken
vi begärt en utredning, vill jag
först som sist poängtera att vi inte på
något sätt har avsett att en utredning
skulle syfta till någon form av lagstiftning.
I motionen anföres att vi anser
det på längre sikt vara oundgängligen
nödvändigt med en allmän översyn och
precisering av de sedvaneregler som
bildar allemansrätten. Naturvårdsutredningen
tog ju under sitt arbete upp de
frågor som sammanhänger med allemansrätten,
även om detta inte direkt
ingick i direktiven, och utredningen
försökte precisera allemansrätten i vissa
avsnitt. Betänkandet remissbehandlades,
och det är intressant att konstatera
att av 80 remissinstanser ansåg ett
70-tal att en utredning borde komma
till stånd. Somliga uttalade sig för att

Onsdagen den 0 december 1964

Nr 39

utredningen borde leda till en lagstiftning
medan andra endast sade att de
fann en utredning nödvändig.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att läsa upp vad remissinstanserna
har sagt. Jag vill bara för att
lugna herr Lundberg påpeka att Landsorganisationen
för sin del uttalat att en
utredning borde komma till stånd. Jag
anser emellertid också att det är ytterst
nödvändigt att man ser till — om det
nu skulle bli fråga om lagstiftningsåtgärder
— att allmänhetens nuvarande
rättigheter inte på något sätt inskränks.

Utskottet har på denna punkt inte
frångått tidigare ställningstaganden; det
är ju, som herr Lundberg framhållit,
inte första gången vi behandlar dessa
frågor. Det har framhållits att det är
värdefullt att man får en entydig tolkning
av allemansrättens innebörd. Men
utskottet anser det inte vara nödvändigt
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
en utredning, utan utskottet förutsätter
att statens naturvårdsnämnd kommer
att beakta dessa frågor och att
nämnden kommer att ta de initiativ som
kan visa sig vara erforderliga. Av den
anledningen anser utskottet att någon
riksdagens åtgärd för närvarande inte
är påkallad. För min del ansluter jag
mig helt till de synpunkter som tredje
lagutskottet har anfört.

Herr Lundberg var inne på frågan om
det regionala naturvårdsarbetet. Riktlinjerna
för detta arbete drogs ju upp redan
i Kungl. Maj :ts proposition nr 71
till fjolårets riksdag. Departementschefen
anförde att det vid länsstyrelserna
borde inrättas naturvårdsråd, som skulle
ha att överlägga om den allmänna
målsättningen för naturvårdsarbetet och
även avge yttranden i ärenden av mera
principiell betydelse. Det framhölls i propositionen,
att det i naturvårdsråden
skulle finnas lekmän som visat sig vara
särskilt intresserade för naturvårdsfrågorna.
Dessa lekmannaledamöter skulle
representera såväl tätortsbefolkningen
som landsbygdsnäringen. Antalet leda -

NaturvårdslaR m. m.

möter i råden skulle vara omkring tio,
och hälften av dessa lekmän.

Jag vet inte vilken erfarenhet herr
Lundberg har av naturvårdsrådens arbete.
Jag kan vitsorda att det i vårt län bedrivs
ett som jag tycker framgångsrikt
arbete på detta område, och lekmännen
har väl inte alldeles kommit i skymundan
av de experter och länsstyrelserepresentanter
som finns i råden.

Herr Lundberg har i sin motion vidare
påtalat, att även annan mark än kronans
skulle kunna avsättas till nationalpark.
Utskottet har på den punkten skrivit
att det givetvis vore angeläget att
skapa det kvalificerade skydd som en
nationalpark innebär för även annan
mark. Men utskottet anser att man då
bör gå den vägen, att kronan bereds möjligheter
att förvärva dylik mark. Jag
tror nog att detta är den rätta framkomstvägen.

Det är glädjande att vi i utskottet har
kunnat bli så eniga — om enigheten
vittnar att antalet reservationer inte är
särskilt stort. Den som man trodde mest
kontroversiella frågan, nämligen frågan
om ersättningsbestämmelserna, vilken så
många talare tidigare berört, har kanske
fått en något oväntad lösning. Departementschefen
hade i propositionen sökt
åstadkomma en rimlig avvägning av
långsiktiga naturvårdsintressen och
markägarnas mer kortfristiga exploateringsintressen.
Lagförslaget på den
punkten har dock, som redan framhållits,
föranlett flera motioner.

I motion nr 822 i första kammaren
av herr Hjorth och nr 1011 i denna kammare
av undertecknad in. fl. föreslås sålunda,
att riksdagen borde besluta sådan
ändring av bestämmelserna, att icke förnyelsebara
naturtillgångar som jord och
bergmaterial i ersättningshänseende
skulle ges en ställning liknande den som
vattendrag och fasta fornlämningar har,
och att man därvid, om riksdagen ändå
antog de föreslagna ersättningsbestämmelserna,
borde kunna beakta förslaget
om ett tvångsvis skapande av samfällig -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

heter. I motionerna redogörs utförligt
för det samspel som råder mellan täktreglering
och ersättningsbestämmelser.
Under hänvisning till gällande rätt på
många andra områden vid naturexploatering
— i fråga om vattendrag, grundvatten,
fornlämningar, gruvor, skog, jakt,
jorddelning, byggande m. in. — ifrågasatte
vi, om en markägare kan anses ha
rätt att utplåna terrängformationer och
för all framtid omvandla hela bygder
om inte staten löser in eller betalar intrångsersättning.

Som jag nyss antydde förde vi även
på tal frågan om bildande av tvångssamfälligheter
för täktverksamhet. En grusås
skulle kunna sammanföras till en sådan
samfällighet, och varje fastighetsägare
skulle äga så stor del av det sammanlagda
värdet av de totala grustillgångarna
som motsvarar värdet av tillgången
pa hans egen fastighet. Härigenom skulle
täkt kunna ske på det ur naturvårdssynpunkt
minst skadliga stället, och de
andra markägarna skulle erhålla utdelning
på grundval av vars och ens andel.
Vidare kritiserar vi de diskonteringsprinciper
som skulle ligga till grund för
ersättning vid vägrad exploateringsrätt.

Alternativt har vi yrkat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj it skulle anhålla
om en översyn av lagens ersättningsbestämmelser.
Detta yrkande har
utskottet enhälligt tillstyrkt, men tillstyrkandet
har givetvis skett med diamentralt
motsatta utgångspunkter från
ledamöternas sida. En sak är emellertid
fullständigt klar: utskottet har varit helt
enigt i sin uppfattning att man kommer
att ställas inför svåra och invecklade
värderingsproblem, och det torde
som redan framhållits förvisso vara så,
att det är resultatet av 1950 års beslut om
ersättning för mistad fiskerätt — ett
icke alldeles okänt eller glömt debattämne
här i riksdagen! — som för åtminstone
den ena parten i utskottet
framstått som ett varnande exempel!

Jag skall ta upp ett annat spörsmål.

I sitt betänkande föreslog naturvårds -

utredningen att täktavgift borde uttagas.
Man preciserade sitt förslag så, att en
grusavgift av 5 öre per kubikmeter borde
utgå för de tre första åren. Det skulle
ge statsverket en inkomst på cirka 1,5
miljon kronor per år. Departementschefen
redovisade utredningens förslag
på denna punkt i proposition nr 71 till
fjolårets riksdag, varvid han uttalade som
sin mening »att det ännu inte blivit tillfredsställande
klarlagt, att ett sådant avgiftssystem
kan utformas enkelt och med
en kontrollapparat som står i rimlig proportion
till inkomsterna av avgiften».
Med hänsyn härtill var departementschefen
då icke beredd att ta ställning till
detta spörsmål.

Utskottet har nu aktualiserat frågan
om täktavgifterna. Under punkten D i
utlåtandet föreslår utskottet, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning av frågan om bildande
av tvångssamfälligheter för täktverksamhet
ävensom om vidare prövning
av spörsmålet om införande av
täktavgift.

Herr talman! Jag har inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter med
undantag av 25—29 §§ i lagförslaget, i
fråga om vilka jag ber att få yrka bifall
till den med II betecknade reservationen
av herr Svante Kristiansson m. fl.

I detta anförande instämde fru Svensson
(s).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! När vi nu behandlar
tredje lagutskottets utlåtande nr 41 vore
mycket att säga. Jag skall först hålla mig
till några radanteckningar och sedan i
huvudsak uppehålla mig vid 40 § i förslaget.

Jag tycker det är tillfredsställande att
utskottet har framhållit vikten av att se
naturvården som ett naturligt led i kommunernas
planering och att därför vid
avsättning av naturreservat och andra
åtgärder även kommunerna skall höras.

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

Detta uttalande bär gjorts på grundval
av vissa motioner.

En sak jag är angelägen om att statsrådet
uppmärksammar är att det finns
en uppmaning i utskottsutlåtandet att
ställa tillräckliga medel till förfogande
för förvaltning och skötsel av naturvårdsområden
av olika slag. Vi hade en
liten debatt om det förra året då det gällde
de bidrag som domänverket och skogsvårdsstyrelserna
skulle få för sådant ändamål.
Det hjälper inte att avsätta områden
om man inte sedan kan sköta dem.

En liten passus i herr Lundbergs motion
skulle jag vilja kommentera eftersom
ingen tidigare talat om det. Herr
Lundberg anser att strandlagens förbud
borde kunna utsträckas till att gälla områden
för vilka det finns faststiilld generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.
Nu är strandlagens förbud i och för sig
inte någon planering utan bara ett förbud
i avbidan på att området planeras
på något sätt. Finns det en byggnadsplan
som är fastställd och som alltså har gått
igenom alla kommunala instanser och
varit utställd till allmänhetens beskådande
kan man väl utgå ifrån att stranden
har disponerats på lämpligt sätt.
Byggnadsförbudet kan ju då gälla mer
än 300 meter som strandlagen medger —
kanske 1 kilometer — på ett område men
tillåta bebyggelsen att gå ned till stranden
på andra ställen där tomtplatser
inte gör någon skada ur allemansrättens
synpunkt. Det är ett missförstående av
strandskyddets verkan som kommer till
uttryck i motionen.

Vad beträffar bostäder på befintliga
tomtplatser och uppförande av bostad
intill sådan byggnad som redan finns
kan det ju förefalla hårt att inte medge
byggnadstillstånd utan särskild dispens,
men jag tror att det problemet löser sig
i verkligheten bäst genom att man gör
undantag för befintliga boplatser redan
i samband med att man fattar beslut om
strandskyddet i den män detta kan låta
sig göras, och då behövs ju inte några
dispenser.

Naturvårdslag in. m.

Beträffande vårt förslag åt! man i 18 §
skulle göra undantag ej enbart för grusläkt
till husbehov utan även för täkt av
ringa omfattning vill jag framhålla att
många husbehovstäkter inte är av ringa
omfattning. Det kan vara ganska stora
behov när det är fråga om eu stor gårds
husbehov. Det är å andra sidan krångligt
att behöva gå till länsstyrelsen och
få särskilt tillstånd om eu granne vill
köpa ett lass grus från en annan.

Några utredningsönskemål som utskottet
har framhållit vill jag understryka.
Vem är ansvarigt för renhållningen
i naturen? När det gäller bilvrak är vi på
väg att finna en lösning, men eljest är
det ett stort problem för statliga och
kommunala myndigheter.

Vad beträffar utskottets andra förslag
till utredning, rörande lagstiftning om
täktsamfälligheter, är jag mycket angelägen
om att sådana kan komma till stånd.
Jag har sett åtskilliga exempel på att
grusåsar har blivit förstörda på grund
av ägosplittringen. Vid länsstyrelsens
behandling av dessa ärenden måste beslut
fattas om att skydda vissa delar av
åsen och medge exploatering av andra,
och resultatet kan då lätt synas orättvist.
De ägodelningar som har åstadkommit
denna ägosplittring gjordes inte alls med
tanke på sådan användning av grusåsarna
utan med tanke på deras bruk som
skogsmark eller bete. När det blir fråga
om grustäkt passar inte den gamla ägodelningen.
Då är det riktigast att försöka
tillskapa samfälligheter, så att alla som
äger en del av grusåsen också får möjlighet
till inkomst av den och alla belastas
av det intrång som sker på grund
av att man skyddar naturvärdena.

En bestämmelse i propositionen, som
jag har varit orolig för men som jag inte
ansett att jag behöver reservera mig
emot, är 35 §. Den har på sina håll kallats
lex Holmqvist. Om ersättning utgått
till en markägare för ett visst intrång
och detta sedan inte göres, har markägaren
att återbetala ersättningen. Det
kan vara svårt att göra detta, om det

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

har gått många år. Om det bara har gått
några år och det är samma markägare,
föreligger inga svårigheter, men så hastigt
ändrar sig inte förhållandena. Då
får man inte någon anledning att ingripa.
Efter ett eller två år upphör inte anledningen,
utan det är ofta fråga om
många år som gått. Jag tror att det är
svårt att tillämpa den regeln.

Nu har utskottet understrukit vikten
av att ifrågavarande bestämmelse tilllämpas
med varsamhet och omdöme,
och med hänsyn till de uppställda förutsättningarna
för bestämmelsens tilllämpning
anser utskottet det kunna förutsättas
att talan om återbetalning endast
sällan kommer att anhängiggöras
av det allmänna. Utskottet anser vidare
att det föreligger en garanti genom domstolsprövningen.
Jag tycker att det är
onödigt att införa en specialbestämmelse
i lagen, när den inte finns i annan
tvångslagstiftning och när vi har en utredning
om expropriationslagstiftningen
på väg. Jag har nöjt mig med detta utskottets
uttalande.

Beträffande allemansrätten vill jag
säga att jag gladde mig åt att höra herr
Ekströms i Iggesund uttalande om att
han inte syftade till någon lagstiftning.
När man läste motionen kunde man tro
att han ville ha det. Jag är nu helt nöjd
med utskottets uttalande, som innebär
att man till en början överlämnar till
statens naturvårdsnämnd att bedöma
frågorna och kanske penetrera innehållet
i allemansrätten och, om så behövs,
ta initiativ till en utredning. Då kan vi
vara överens på den punkten.

Mitt egentliga ärende var att säga något
om 40 § i den föreslagna lagen. Enligt
35 § i nu gällande lag kan Konungen
bestämma att myndighet eller organisation,
som prövas lämplig därtill, må
föra talan över länsstyrelsens beslut i
naturskyddsärenden. Genom tillämpningskungörelsen
till naturskyddslagen
har sådan rätt att anföra besvär lämnats
till Vetenskapsakademien som utövar
den genom sin särskilda naturskydds -

kommitté, Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för hembygdsvård.
Denna rätt har nu föreslagits borttagen.
Detta har grundats på tre olika
motiveringar. Utredningen sade på sin
tid att man nu inte skulle behöva ha
organisationernas medverkan i detta
hänseende med hänsyn till att man nu
lägger ett stort ansvar på länsstyrelserna,
vilka har att mera aktivt intressera
sig för naturvården. Departementschefen
anser nog inte detta. Han säger att
nu skall man ha statens naturvårdsnämnd,
och den innehåller personer
som representerar dessa organisationer;
därför utgör den ett skydd. Men innan
han säger att representationen är betryggande,
framhåller han att länsstyrelserna
skall samråda med naturvårdsnämnden
i viktigare ärenden, och då
är det litet svårt för naturvårdsnämnden
att överklaga. Det blir litet problematiskt,
om nämnden genom samråd
blir inblandad i länsstyrelsens beslut
och sedan anser sig böra anföra besvär.

Utskottet trycker på ordet »lämplighet»
och säger att man självfallet inte
kan satta i fråga att de tre organisationerna
inte skulle vara lämpliga för detta
ändamål. Men det hade kanske, inom parentes
sagt, varit bättre, om man sagt
något om kunnigheten i stället för lämpligheten.
Säger man att de är lämpliga,
kunde man låtit dem ha denna besvärsrätt.
Man säger nu att det finns möjlighet
för dem att uppträda som sökande,
och man hänvisar också till att besvärssakkunniga
kommit med ett betänkande
som kan föranleda lagstiftning. Ofta är
det så, att de sökande kommer från kretsar
och lokalföreningar ute i landet. De
har visserligen samrått med sina centrala
organisationer, men det är inte
alltid säkert att dessa står som sökande.
Det kan hända att man på grund av
denna konstruktion får låta Samfundet
för hembygdsvård och Naturskyddsföreningen
komma in som medsökande i
olika naturskyddsärenden för att kunna
bevara besvärsrätten. Vad beträffar

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

besvärssakkunniga kan jag säga att det
är egendomligt att man inte på detta
område behåller nuvarande besvärsrätt
i avbidan på gemensam lagstiftning för
flera sådana administrativa besvärsområden.

.lag tycker inte att förhållandena är
tillfredsställande. Det behövs ett vaket
samvete i alla dessa frågor, något som
man rimligen inte gärna kan räkna med
att ett statligt organ skall kunna ha.
Ofta måste den behövliga vården och
det behövliga skyddet komma till i strid
mot statliga organ, men icke sällan sker
det naturligtvis i fullt samförstånd.
Men på grund av att statliga organ är
exploatörer i olika sammanhang, måste
det ibland ske i strid mot dem. Det
finns en stor fond av erfarenhet och
kunnighet i dessa organ, och den tycker
jag att man bör använda.

Under de mer än tio år de haft sin
besvärsrätt har de inte missbrukat denna
och kan inte väntas komma att göra
det heller. Beträffande den påtalade vaksamheten
hos organen kan jag peka på
biocidfrågan, frågan om vattenkraftens
användning och framför allt frågan om
nedskräpningen i naturen. Överallt där
saker och ting händer, som har med
naturens vård och ans att göra, är dessa
organ vakna. Därför är det viktigt att
man ger dem stadgan och styrkan av
egen besvärsrätt. Det kommer att bidra
till att de känner ett större ansvar.

Som ett särskilt exempel på deras ansvarskännande
och kunnighet vill jag
hänvisa till deras medverkan i den naturvår
dsdelegation som stod under
landshövding Bo Hammarskjölds ledning
och som bl. a. lyckades efter saklig
och allvarlig diskussion och med stöd
av utredningar av olika slag komma till
en överenskommelse med det statliga
exploateringsföretaget vattenfallsstyrelsen
om skydd av vissa vattendrag. Det
hade säkert inte gått om det inte förekommit
en sådan helhjärtad insats av
dessa frivilliga organisationer.

Naturvårdslag m. m.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen IV
med förslag om att 40 § skall kompletteras
med en bestämmelse som ger möjlighet
att bevara den besvärsrätt som
nu tillkommer Vetenskapsakademien,
Svenska naturskyddsföreningen och
Samfundet för hembygdsvård.

•lag vill slutligen tillägga några ord
med anledning av vad herr Lundberg
tidigare sade om eu sak som berörde
Uppsala län. Herr Lundbergs erfarenheter
av naturvårdsrådets verksamhet
var, som herr Grebäck påpekade, mycket
dystra. Jag tillhör naturvårdsrådet
som tjänsteman. Rådet består av 6 tjänstemän
och 4 lekmän. Hittills har alla
beslut tillkommit i enighet. Det har inte
varit tal om voteringar eller dylikt. Jag
håller emellertid med herr Lundberg
om att, därest det skulle ha gällt ett beslutande
organ, man naturligtvis inte
skulle blanda tjänstemän och lekmän,
utan då skulle det vara en lekmannainstitution.
Men nu är det fråga om ett
rådgivande organ, i vilket man samlat
en del av de intressen som var företrädda
i det gamla länsrådet. Naturvårdsrådet
i Uppsala län består som sagt av 6
tjänstemän. Utöver de »vanliga» ledamöterna
ingår landsantikvarien med
hänsyn till att vi har så många fornlämningar.

Man har inom rådet kommit till klarhet
med problemen. Jag tycker inte
man kan klaga på rådets verksamhet. Att
herr Lundberg talar på det sätt han gör
beror kanske på att han inte tagit reda
på de verkliga sakförhållandena.

Herr Lundberg talade också om att
bolagen har egna lantmätare och menade
att dessa härjade vilt. Ja, visst har
bolagen egna lantmätare, men dessa har
den begränsade uppgiften att vara rådgivare
och sakkunniga inom bolagens
egna förvaltningar. De har inte rätt att
göra legala förrättningar, utan dessa
sköts av det statliga lantmäteriet eller
det kommunala mätningsväsendet.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
säger att Landsorganisationen har
funnit det angeläget med en utredning
om allemansrätten. Mig veterligt är LO:s
expert också medmotionär i första kammaren.
Jag tror inte att medlemmarna
inom LO skulle vilja ha någon utredning
om allemansrätten, ty de är medvetna
om att denna deras rättighet då
skulle försvinna.

I fråga om bolagens förvärv av mark
förhåller det sig på det viset, att om man
gav bolagen samma skyldigheter som
exempelvis domänverket beträffande
natur- och fritidsreservat skulle man
inte behöva förvärva mark från bolagen.
Jag håller med om att »blocken»
inom skogen nu är sådana, att det är
den enklaste sak i världen att kunna
förvärva skogsbolagens hela markinnehav.
Men jag tror inte att något sådant
är aktuellt för närvarande. Bolagen borde
betänka att de bär ett ansvar även
i detta sammanhang.

När vi talar om rättigheter av olika
slag vill jag erinra om att det finns något
som heter lappvatten och renbete
uppe i Norrland. Jag har framhållit att
man även på den punkten skulle kunna
göra inskränkningar. Att man här talar
om lappvatten beror på att det vanligen
bodde en lapp vid dessa vatten,
men det avsåg att bygdebefolkningen
hade rätt att fiska där. Eftersom en del
av dessa vatten emellertid aldrig nyttjades
utan fiskebeståndet förstördes, borde
man nu granska även denna sak och
till samhället återta dessa vatten.

.lag vill erinra herr Tobé om att han
var med om att handlägga ett fall gällande
strandlinjen i Ängskär. Där upprättade
man en byggnadsplan för två
byggnader, som skulle ligga 19 meter
från stranden. Jag vet inte vilka kostnader
länsstyrelsen lade ned på saken,
men det rörde sig om ganska stora belopp.
Den gjorde detta för att en direktör
skulle få förstöra hela naturområdet.
Visserligen fick vederbörande bö -

ta för att han handlat olagligt. Men sedan
gjordes byggmadsplanen i ordning,
och därmed blev det hela lagligt.

Det är otrevligt när sådant inträffar,
och när lagen tillämpas på detta sätt
blir den en nullitet. Frågan om respekten
för lagen kommer också i ett svårt
läge. Lagen gynnar de rika men inte de
fattiga.

Byggnadsplaner som skapas enbart för
direktörer är mycket upprörande. Jag
hoppas att statsrådet någon gång kommer
att se på förhållandena på detta
område.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få motivera
anledningen till att vi inte biträtt
reservationen till 40 § av herr Ebbe
Ohlsson m. fl.

Herr Tobé säger att det vore värdefullt
att ha organ som övervakade dessa
frågor. Det har man i Vetenskapsakademien,
Naturskyddsföreningen och
Samfundet för hembygdsvård. De borde
få ha besvärsrätten kvar, menar han.

Om det behövs ett vaket samvete tycker
jag att herr Tobé också kunde ha
tagit med RLF i sammanhanget som en
motvikt till herrarna i Vetenskapsakademien
etc.

Jag vill inte alls frånkänna dem sakkunskap
på detta område, men jag tror
att det där också finns en hel del fantasterier.
Jag kan vittna om en del bittra
erfarenheter just av hur dessa herrar
kan krångla till det.

Jag bor vid den riksbekanta Olandsån
som man håller på att torrlägga. Vi
hade alla planer klara och allting var
färdigt för ett påbörjande av projektet.
Men naturskyddarna lade sig i frågan
och lyckades fördröja avgörandet i
två år. Det kostade oss ungefär en miljon
kronor i fördyring och upprepade
skördeskador under därefter kommande
år.

Jag tror inte att vi bör öka byråkratien
på detta område. Naturskyddsintressena
är mer än väl tillgodosedda

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

inom naturvårdsnämndens ram. Jag tror
att den har alla möjligheter att göra naturskyddsintressena
gällande. Att utöka
ifrågavarande besvärsrätt är nog helt
onödigt.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Grebäck sade angående naturvårdsmyndigheternas
nuvarande sätt att överklaga
skulle jag vilja anföra att om de
får rätt i domstolen, är det ju inte den
som besvärat sig som, i herr Grebäcks
mening, har felat utan det är domstolen.
Naturvårdsmyndigheterna har inte
rätt att avgöra någonting, utan de har
endast rätt att fästa en högre myndighets
uppmärksamhet på en sak.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Någonstans läste jag för
flera år sedan att redan Plinius d. ä.
varnat för ohämmad exploatering av
naturen. Jag har inför denna debatt
roat mig med att läsa igenom hela hans
»Historia Naturalis» men icke kunnat
hitta några uttryck för hans egna tankar
i den riktningen. Däremot hittar
man i den boken ett citat efter Cato.

Cato var som bekant en politiker i
Rom, som inte kunde avsluta ett enda
anförande i riksdagen där utan att ivra
för att Kartago skulle förstöras. Här i
kammaren finns också en Cato, herr
Lundberg, som mig veterligt ännu inte
kunnat hålla något anförande, vad det
än gällt, utan att uttrycka sin förtrytelse
över att det finns ett bolag som
heter Korsnäs. Det må givetvis vara
herr Lundberg obetaget att göra det,
men direkt otillständigt är det när han
ger sig till att beteckna Korsnäs’ f. d.
skogschef som underlig. Jag frånkänner
herr Lundberg varje tillstymmelse till
kompetens eller berättigande att uttala
en sådan dom över en person som ej
kan försvara sig.

För att återgå till Cato så gav han
ungefär två hundra år före Kristi födelse
ut en bok De agri cultura, en jord -

Naturvårdslag m. m.

brukslära. Det är i den man hittar varningen
mot exploatering av naturen.
Jag läser först upp det på latin, så att
de som kan det språket får tillfälle att
kontrollera att jag inte översätter felaktigt:
Terram cariosam cave neve

plaustro neve pecore impellas. Det skulle
betyda: Om marken är rutten, akta
dig för att skada den genom att köra
med arbetsvagn eller driva kreatur däröver.

Hans varning mot ovarsamt handskande
med marktäcket förklingade
ohörd, men så har också naturförstörelsen
just i Medelhavsområdet blivit av
gigantiska mått.

Det är inte bara genom krig som
människorna förgör varandra. Hela
mänskligheten tycks på lång sikt arbeta
på sin egen undergång —• markförstöring,
luftförstöring, vattenförstöring. De
som alltsedan Catos dagar företrätt den
uppfattning, som förslaget till naturvårdslag
på ett utmärkt sätt formulerar
i 1 §, nämligen att naturen är en nationell
tillgång, som skall skyddas och
vårdas, har alltid utmålats som bakatsträvande
mörkmän eller i bästa fall
som verklighetsfrämmande idealister.
Levnadsstandarden framför allt! Skulle
vår naturförstöring göra jordklotet obeboeligt
för våra barnbarns barnbarn,
vad gör det? Det är lång tid dit, och
alltid hittar man väl på något sätt att
överleva. Det är visserligen en bekväm
livsfilosofi, men ansvarskännande är
den absolut inte.

Om det lagförslag som vi nu behandlar
kommer att utgöra en vändpunkt,
lär vara ovisst, nej, tyvärr inte ens
ovisst. Den naturvård, som skall göra
det möjligt för vår arma mänsklighet
att överleva, berörs inte alls. Vi har en
naturresurskommitté, som sysslar med
den existensbevarande sidan av naturvården.
När den blir färdig med sitt arbete,
får vi väl hoppas att naturvårdsnämnden
eller någon annan myndighet
får möjlighet att samordna alla angelägenheter
av detta slag, så att de inte

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

som nu sorterar under ett otal inrättningar.
Vattenvården, vår kanske viktigaste
livsfråga, är i det avseendet ett
skrämmande exempel. Vattenvårdskommittén
har gjort ett förnämligt arbete.
Det är nyligen avslutat. Men i övrigt
bär det bara pratats, pratats och åter
pratats. Här och var får man kanske
några mer eller mindre bristfälliga reningsverk
i drift, men samtidigt fortgår
förgiftningen av våra andra vattentillgångar.

Herr Grebiick läste upp ett citat ur en
artikel i dag i en av dagstidningarna.
Jag instämmer helt i vad han sade. För
dyrt! Är det för dyrt att överleva? Jag
kan inte förstå det. Jag tycker att livet
är rätt trevligt och värt en hel del.

Vi lever inte längre i en tidsålder då
vi utan vidare kan säga att det är för
dyrt att rena där eller där; vi släpper
ut avloppet i det eller det vattnet. Inte
minst under årets torra sommar har vi
kommit i kontakt med problemets allvar,
när vi märkt hur grundvattnet på
många håll sjunkit, så att vi inte längre
kunnat komina åt det. Vi har tvingats
att tillgripa ytvattentillgången. Dessa
vatten är förorenade och kan inte användas
utan kokning.

För varje vatten, där föroreningen
kan om inte upphävas så åtminstone
hejdas, blir väl tio nya förorenade.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid dessa frågor, eftersom de inte alls
behandlas i naturvårdslagen, men jag
har inte kunnat underlåta att genast
från början framhålla att lagen är otillräcklig
men ändå ett steg i rätt riktning,
som snart, mycket snart måste
följas av flera steg som tar sikte på de
rena naturskyddssynpunkterna, på vården
av våra naturresurser.

Jag kan helt hålla med herr Lundberg
när han betecknade denna lag såsom
varande mindre en naturvårdslag
än en friluftslag. Jag skulle också vilja
kalla den för en landskapsvårdslag, ty
naturvården har också en annan sida:
den sociala sidan, rekreationssidan el -

ler vad man vill kalla den. Denna sida
har inte blivit missgynnad i lagförslaget;
tvärtom handlar det hela om just
den saken. De av oss som haft förmånen
att före en bildningsfientlig gymnasiereform
läsa latin minns hur Horatius
besjöng det snötäckta berget Soracte,
som redan då var en rekreationskälla
för romarna. Hade naturen värde
och anseende som rekreationskälla redan
på den tiden, hur oändligt mycket
större skall då inte detta värde vara i
dag, i vår jäktade och stressade tid?
Det är med stor tillfredsställelse som
alla naturvårdsintresserade kan konstatera
att vi kommit så långt, att vi
nu får denna lag.

Jag vill inte ta ifrån jordbruksministern
någonting av äran, för hans är
äran av att detta lagförslag tillkommit.
Men när herr Lundberg tackade honom
för att han tagit initiativet, undrar jag
ändå om inte denna ära snarare bör tillkomma
statsrådet Netzén, eftersom det
var under hans tid som naturvårdsutredningen
tillsattes. Men det finns ändå
anledning för oss att vara tacksamma
mot statsrådet Holmqvist, inte minst
därför att han hållit sig med en propositionsförfattare
som kommit med ett
förslag som vållat så litet stridigheter
inom utskottet. Flera andra talare bär
omnämnt detta, och jag vill gärna instämma
i det. Det är ganska märkligt
att ett problem som rymmer så många
kontroversiella delfrågor som detta har
kunnat samla utskottets ledamöter till
enighet utom i ett enda hänseende, nämligen
i ersättningsfrågan. I övrigt behandlar
de få reservationerna praktiska
omdömesfrågor, som vi inte betraktar
såsom politiska, och dem kan vi helt
bortse från när det gäller att ge herr
Holmqvist en blomma.

För egen del skulle jag utan vidare
ha kunnat godta propositionen såsom
den är skriven utan att ändra på en
enda bokstav i departementschefens förslag,
beroende på att dessa frågor varit
mitt stora intresse ända sedan jag

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

var i koltåldern. Men alla de markägare
som berörs — det är å deras vägnar jag
talar —• är inte beredda till stora ekonomiska
eller andra uppoffringar för
naturvårdens skull. Ju mindre areal en
fastighet omfattar, desto mindre är
markägarens möjligheter att bevara ett
område bara för dess skönhets skull
och desto mera är han tvungen att tänka
på att utnyttja marken på ekonomiskt
fördelaktigaste sätt till sista kvadratmetern.

Att äga mark innebär ett stort ansvar,
och ingen kan väl påstå att inte
Sveriges jordbrukare visat sig vuxna
detta ansvar. Det är tvärtom brukarna
av vår jord som genom att vidta vissa
åtgärder eller genom att underlåta att
vidta andra åtgärder har skapat det
svenska kulturlandskap som vi lever i.
Naturen är visserligen dynamisk, och
lika litet som vi med naturvårdens
hjälp hade kunnat bevara den minsta
fläck av stenkoistidens landskap till
våra dagar, lika litet skall vi inbilla
oss att vi med aldrig så sträng lagstiftning
kan bevara dagens landskapsbild
för evärdeliga tider. Men de klimatbetingade
förändringarna går så långsamt,
att vi när det gäller en lagstiftning helt
kan lämna dem ur räkningen. Här kan
vi bara ta hänsyn till den mänskliga
påverkan på naturen.

Det är uteslutande med jordbrukarnas
hjälp som vi kan bibehålla det
svenska landskapets karaktär av kulturlandskap.
Det bör i detta sammanhang
också påpekas att vi praktiskt taget
bara har kulturlandskap i vårt land.
Den ursprungliga naturen är nämligen
i större eller mindre utsträckning påverkad
av människan. Man blir därför
onekligen ganska betänksam när lagförslaget
riktar sig så gott som uteslutande
mot markägarna. Den generositet
gentemot dessa, varom utredningen talat,
vill tydligen jordbruksministern
inte vara med om; den kommer i propositionen
helt bort. Jag beklagar detta
förhållande, framför allt därför att jag

Naturvårdslag m. in.

är rädd för att det motsatsförhållande
mellan markägare och socialt naturskydd,
som man på det sättet kan skapa,
kommer att bli till nackdel för helheten.
Man kan inte begära att markägarna
skall visa ansvar och hänsyn i
sin naturvård och samtidigt hindra dem
från att för delar av sin mark ta ut det
pris som eljest skulle vara möjligt.

Avsnittet i propositionen om naturreservat
föranleder vissa reflexioner. Till
våra värdefullaste landskapsbilder hör
väl lövskogslandskapet — bokskog,
björkhagar eller vad det kan vara. Det
finns bara ett enda sätt att bevara denna
landskapstyp, och det är att göra lövskogsdriften
ekonomiskt lönande. Vi kan
visserligen redan nu bevara en och annan
lövdunge, en och annan hage eller
löväng som ett levande museiföremål,
men något väsentligt inslag i landskapsbilden
kan dessa småbitar aldrig utgöra.
När t. ex. björkarna i hagen slutat sitt
liv är också ändamålet med det reservatet
borta. Med nuvarande brukningsmetoder
bildas heller inga nya björkhagar.
Kanske kan vi som efterträdare till hagreservatet
få en björkpark — men inte
en hage med dess speciella örtflora på
marken.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja påpeka att naturvårdslagen och
skogsvårdslagen kan råka i konflikt med
varandra på grund av att skogsvårdslagen
strängt taget förbjuder hagmark;
man menar att en hage i vedertagen bemärkelse
är för gles för att ge tillfredsställande
skogsavkastning men för tät
för att ge tillräckligt med smakligt bete
åt kreaturen. Det kan nog ligga åtskilligt
i detta resonemang, men helt riktigt är
det inte. Det finns med nuvarande höga
skogsodlingskostnader ganska gott om
hagmarker som ger högre avkastning än
vad ren skog skulle ha gjort. För högmjölkande
kor är betet i skogen visserligen
inte tillräckligt men för ungdjur
och köttboskap kan det duga med dessa
billiga foderenheter, naturligtvis under
förutsättning att marken sköts ordentligt

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

och att man inte låter den förvildas. För
bete kan användas hagmarker som är betydligt
tätare än vad de naturliga beten
med bara några få glesa träd är som man
propagerar för.

Vid tillkomsten av 1948 års skogsvårdslag
var man på det klara med att
den faktiskt kunde tolkas som ett förbud
mot hagbruk, men man avvisade de betänkligheter,
som framfördes med att
dessa farhågor inte borde överdrivas.
Man hänvisade till att lagen skulle tilllämpas
av skogsvårdsstyrelserna, som ju
har stort intresse för landskapsvård och
personal med gott omdöme. Här får vi
nu en speciell lag för att särskilt tillvarata
landskapsvårdens intresse, och
den bör tillämpas med omdöme jämsides
med skogsvårdslagen. I stort sett finns
det inte heller någon anledning till missnöje
från naturvårdshåll beträffande
vad som hittills varit. Att en livlig propaganda
bedrivits för hagmarkernas omvandling
till skogbärande mark kan inte
gärna föranleda kritik, även om det i
och för sig på sätt och vis är tråkigt att
hagarna därigenom försvunnit fortare
än vad de annars skulle ha gjort.

Men man har haft vissa bekymmer
på Gotland med tillämpningen av
skogsvårdslagen. Detta är ingen kritik
mot skogsvårdsstyrelsen — inte heller
mot Kungl. Maj:t — vars beslut jag
för övrigt inte får kritisera här — mest
därför att när den händelse, jag syftar
på, inträffade, fanns inte naturvårdslagen.
En botanikprofessor vägrades att
på ett litet område på 31 hektar göra
försök att komma fram till en ekonomiskt
försvarbar kombination av skogsoch
betesbruk, d. v. s. just det som vi
kallar hagbruk. Allt som kan göra hagbruket
lönsamt bör uppmuntras, och vi
får hoppas att departementschefen, sedan
vi fått naturvårdslagen, via tilllämpningsföreskrifter
kan reglera dessa
förhållanden så att vi slipper motsättningen
mellan naturvård och skogsvård.
Vi har så gott om mark att vi
kan kosta på oss att avstå några tiotal

hektar för försök — särskilt när försöken
göres under sakkunnigast tänkbara
ledning.

I samband med 7 § kan man fråga
sig om våra för allmänhetens friluftsliv
så värdefulla vattendrag skall skyddas
med stöd av denna paragraf eller genom
vattenlagen. Det förefaller som om våra
vattendomstolar har svårt att tillmäta
friluftsintressena ett avgörande inflytande,
så avgörande, att det räcker att
stoppa en planerad utbyggnad av ett
vattendrag. Om så skulle vara fallet
måste man väl — om inte Kungl. Maj:t
vill göra bruk av sin rätt att ingripa
— såvitt jag förstår ta till 7 § naturvårdslagen.
Det är en principfråga som
kan spela stor roll för ersättningen. Under
alla omständigheter är det ytterst
värdefullt, att vi får denna möjlighet
att tillgripa i sista hand. Med stöd av
denna paragraf borde man, om vattendomstolarna
inte anser sig kunna ta
hänsyn till riksdagens för ett par år
sedan klart uttalade önskemål att Mörrumsån
bevarades, kunna skydda den
ån mot alla de okynnesutbyggnader som
nu planeras.

Under 8 § har behandlats en motion,
i denna kammare avlämnad av herr
Stiernstedt, som velat ytterligare exemplifiera
skyddsåtgärderna i naturreservat.
Då de i paragrafen omnämnda åtgärderna
endast avser att vara exempel,
som sedan måste anpassas efter syftet
i varje särskilt fall, har utskottet inte
velat tynga lagtexten vidare.

Jag kan som exempel nämna björkhagarna.
Vi kan fridlysa dem ur två
olika synpunkter. Om en hage anses
på lång sikt vara av vikt för landskapsbilden
bör vi driva den rationellt. Det
kräver gödsling. När vi tillför hagen
gödsel ändrar vi emellertid markfloran.

I ett annat fall kanske vi vill behålla
hagen just för att visa den speciella
örtvegetationen på marken. I så fall
måste vi förbjuda alla kemikalier där.
När man sålunda kan komma fram till
två rakt motsatta åtgärder i fråga om

Onsdagen den 9 december 1901

Nr 39

0.)

samma landskapstyp menar vi att länsstyrelserna
bör få stor frihet när de
skall föreskriva skyddsåtgärder.

1 samma motion yrkas i anslutning till
14 § förbud att vistas vid sällsynta
djurarters boplatser. Motionärerna, som
haft omdömeslösa amatörfotografer i
tankarna, anser att paragrafen i föreslagen
lydelse inte möjliggör tillräckligt
skydd mot sådana störningar. Då utskottet
ansett att motionsyrkandct skulle
kunna skapa en mängd oavsiktliga
lagbrytare har även detta avstyrkts.
Vi vill inte kriminalisera någon som
oavsiktligt uppehåller sig vid någon
boplats som vederbörande inte känner
till. För egen del skulle jag nog helst
vilja få till stånd ett generellt fotograferingsförbud
vid bon, oavsett om det
rör sig om sällsynta djur eller ej. Ett
sådant förbud har man redan i Östtyskland,
och där är man mycket restriktiv
i sin dispensgivning. 14 § bör
i föreslagen utformning ändå, såvitt jag
förstår, kunna bli ett värdefullt instrument
i myndigheternas hand när det
gäller att stävja fotograferingsofoget;
att störa fågeln måste vara att skada
den, och därmed har vi möjlighet att
ingripa.

Jag skall inte yttra mig om strandlagen
— den har redan berörts så mycket.
Jag vill endast tala om för herr
Lundberg — om han tar det som en
komplimang eller motsatsen vet jag inte
— att jag stödde hans förslag i utskottet.
Jag håller nämligen med honom
helt och hållet. Vi skall inte alltid ha
1 000 meter fri strandremsa, men 300
meter är ibland för litet. Jag blev
emellertid övertygad av vad som sades
i utskottet, nämligen att kommunerna
bär möjlighet att via sin byggnadspolitik
hindra den förfulande bebyggelsen.
Jag är annars litet skeptisk mot kommunerna
i detta avseende. Något större
intresse för naturskydd har jag inte
märkt där — man tänker nog mera på
att skaffa skattekronor.

Lagtexten innehåller ett grammatiskt
5 — Andra kammarens

Naturvårdslag m. m.

fel i In §. Jag har inte tänkt pa det
under utskottsbehandlingen och skall
inte ställa till trassel genom att yrka på
en ändring. Det var min bänkkamrat
som med sitt oförvillade lekmannaöga
upptäckte det och påpekade att i andra
stycket sista raden står »vid normalt
medelvattenstånd». Det finns inget onormalt
medelvattenstånd. Normalt vattenstånd
eller medelvattenstånd bör det
heta.

Till 18 § är fogad eu reservation av
utskottets samtliga borgerliga ledamöter
utom ett svart får. Under utskottsbehandlingen
yrkade jag bifall till propositionen
av den anledningen, att jag
ansåg redan medgivandet till husbehovstäkt
vara generöst. Husbehov kan
minsann ofta vara ganska stort. Vad
reservanterna menar med »ringa omfattning»
tycker jag är väl vagt för att
tagas in i en lagtext. Jag har under
dagens debatt inte fått mera klart för
mig vad man menar härmed. Mot slutet
av utskottsdebatten fördes in ett
nytt argument, som fick mig att vackla.
Man sade att en lagregel enligt propositionen
inte skulle slå igenom i
rättsmedvetandet och att man alltså
därigenom skulle komma att kriminalisera
skäligen obetydliga förseelser. När
vi avvisat ett tidigare yrkande om förbud
att vistas vid sällsynta djurs bon
just av detta skäl, krävde konsekvensen,
att departementschefens förslag ej oförändrat
godkändes. Just vid voteringen
råkade jag sitta i djupa tankar och
»kom bort». Nu efteråt är jag glad för
det. När jag har vacklat färdigt tycker
jag ändå att departementschefens förslag
är det bästa; även om det inte är
idealiskt, så är det det minst dåliga när
det gäller att komma till rätta med det
naturvårdens problembarn som grustäkterna
är. Jag ser inte detta som en
politisk fråga utan som en rent praktisk,
och jag kommer att rösta på utskottets
förslag.

Kommunisterna har väckt en motion
om nedskräpningen. Den avser att även

protokoll 1964. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

taggtråd skall särskilt nämnas och att
markägare skall vara skyldig att rensa
sin mark från gammal taggtråd. Jag
kan inte instämma helt med kommunistmotionen,
därför att där sägs att
taggtråd spelat ut sin roll som stängsel.
Det har den tyvärr inte. Vi ansåg i
utskottet att det var onödigt att ytterligare
tynga lagtexten med att nämna
taggtråd, eftersom vi ansåg, att det redan
av exemplen på nedskräpning framgår
att gammal taggtråd måste räknas
dit.

Det bedrövliga kapitlet nedskräpning
börjar vid det här laget att bli rätt uttjatat.
En liten förbättring har vi väl fått
genom att dagsböter införts — men
svårigheterna att få tag i den skyldige
kan ingen lag i världen råda bot på.
Här har vi ett område, där all upplysning
tycks vara förgäves. Nedgrisningen
tvärtom ökar, inte bara i proportion
till den ökade fritiden utan betydligt
mera, inte minst på grund av engångsemballagen.
Förr fick man åtminstone
tio öre för en pilsnerflaska, när den
var urdrucken. Nu kastas den eller används
till att skjuta till måls på. Jag
undrar om inte en bra uppfostran kunde
bibringas oss, om man i städerna
hade litet flera papperskorgar på gatorna
och dessa då placerades inte som
nu i Stockholm vid bussarnas ingångsdörr,
där man ju inte behöver kasta
något kvitto, utan vid utgången. Finge
man så det system, som tillämpas i
bl. a. Sovjetunionen, där polis ögonblickligen
kasserar in böterna på gatan
av varje avslöjad papperskastare, tror
jag, att man snart vande folk att hålla
reda på skräpet. Statsmakterna kan
inte göra så värst mycket mera på detta
område än att åtminstone försöka hålla
snyggt utmed våra landsvägar. För
närvarande är en svinstia ren och städad
jämförd med terrängen där.

Sedan blir det en kommunal angelägenhet
att ta hand om övrig renhållning.
En bestämd önskan från naturvården
är härvid att soptipparna hålls

öppna längre om dagarna; kanske kan
då vi markägare slippa att få soplass
efter soplass utkörda i våra skogar.

Beträffande ersättningsbestämmelserna
synes departementschefen liksom
reservanterna här ha förbisett, att all
prisstegring är en följd inte bara av
inflation utan också av samhällsutvecklingen,
likgiltigt om det gäller löner
eller mark. Skall löner tillåtas stiga,
måste givetvis även markvärdena få
följa med i utvecklingen. Det finns
ingenting att säga om det. Jag anser inte
värdestegringen oförtjänt på något sätt.
Fn markägare kan avstå från ökade inkomster
genom att låta bli att plantera
igen en strand med skog. Han kan
bygga en väg, så att tidigare ej exploaterbara
grustillgångar kan utnyttjas och
stiger i värde, inte tack vare samhällets
åtgärder utan tack vare att markägaren
med egna medel har byggt en väg. Att
på sätt som departementschefen och
reservanterna föreslagit låsa fast all
ersättning till den 1 januari 1965 och
därmed utan vidare genomföra en
punktvis konfiskation av all värdestegring
och markägarnas hela rättmätiga
andel i utvecklingen kan jag inte karakterisera
som annat än metoder, som
inte hör hemma i vårt statsskick. Jag
yrkar därför bifall till utskottets förslag
i detta avseende.

Vad beträffar rätten att föra talan har
jag inte mycket att tillägga utöver vad
herr Tobé tidigare har sagt. Jag delar
tyvärr inte herr Levins auktoritetstro
på att naturvårdsnämnden besitter all
sakkunskap. Den är ju inte sammansatt
uteslutande av naturvårdskunnigt folk.
Det finns också ämbetsmän där. Det
är ingalunda säkert att naturvårdsintressena
får majoritet när det gäller att
yttra sig över ett ärende. Vi har bland
andra organisationer: Samfundet för
hembygdsvård, Vetenskapsakademien
och Naturskyddsföreningen, som också
borde ha rätt att yttra sig. Jag kan helt
instämma med herr Grebäck att även
det praktiska näringslivets män borde

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

få yttra sig via ULF. Det var synd att
vi inte tänkte på det under utskottsbehandlingen.
1 så fall skulle vi ha kunnat
få med det i reservationen, men det gör
ju inte så mycket, eftersom i den inte
organisationerna namngivits.

Vad beträffar grustäkterna har jag eu
reservation, men jag tänker inte ta upp
tiden med att utveckla den närmare här,
eftersom jag har framfört hela argumenteringen
skriftligt. .lag hänvisar därför
till trycket.

■lag har till sist avgivit en blank reservation
beträffande allemansrätten.
Den blev blank, därför att jag, när den
avlämnades, ännu inte läst fritidsutredningens
delbetänkande. Hade jag gjort
det, hade jag avgivit en motiverad reservation
till förmån för bifall till motionen,
d. v. s. utredningsyrkandet av
herr Ekström i Iggesund.

Fritidsutredningens siffror inger allvarliga
betänkligheter för framtiden.
Som jag flera gänger förut framhållit
här i kammaren, måste vi för att bibehålla
allemansrättens värde finna oss i
vissa inskränkningar i den. Jag kan inte
finna annat än att det borde vara en
logisk följd av att man inskränker markägarens
rättigheter att förfoga över sin
egendom att man också inskränker litet
på friluftsfolkets rättighet att förfoga
över markägarens egendom. Det bör
inte vara ett ensidigt ingrepp i hans
rättigheter. När vi ser på siffrorna i
fritidsutredningens betänkande står det
ännu klarare att en inskränkning kommer
till stånd, .lag tror tyvärr inte —
som en del andra talare har gjort —
att upplysning är en framkomlig väg
när det gäller att få allmänheten att
uppträda hyfsat i naturen. I annat fall
borde väl TV-propagandan i detta syfte
haft åtminstone någon effekt, men dess
värre blir allt bara sämre.

Den arbetsvecka som vid sekelskiftet
omfattade 60 timmar — dessutom utan
semester — kommer inom kort att vara
40 timmar med fyra veckors semester.
Skall man sedan räkna med en ameri -

Naturvårdslas m. m.

kansk långtidsprognos blir arbetsveckan
år 2 000 32 timmar. Då förstår vi
vilken nötning vår mark kommer att
bli utsatt för.

Att markägarna och företagarna ingalunda
har fått någon arbetsvecka på
40 timmar utan har fått den ökad till
betydligt över 60 timmar är en annan
sak, som vi kanske inte behöver ta upp
här, men detta faktum inverkar på deras
möjlighet att hålla ordning på friluftsfolket.

Den som tror att naturen kan tåla ett
så våldsamt ökat utnyttjande som blir
följden av den ökade fritiden står inte
ens med en lilltå på jorden.

Marken är inte bara ett fritidsområde.
Hela vår levnadsstandard bygger på att
den utnyttjas på ett ekonomiskt sätt.
Vi har inte råd att avstå annat än begränsade
områden till fritidsverksamhet.
.lag skulle tro att vi går mot sådana
förhållanden som råder på många andra
håll, nämligen att bara vägarna får beträdas
— men om bara vägarna som de
nu ser ut får beträdas är det inte stor
idé att ge sig ut i naturen.

.lag skulle vilja hänvisa till det tyska
institut som heter »Naturschutzpark».
Det är inte riktigt detsamma som våra
naturreservat. Man tar till ganska stora
områden och gör där som departementschefen
förutsätter i sin proposition.
Man anlägger extra vägar, små stigar
och rastkojor och sätter ut bänkar
att vila sig på o. s. v. Om vi verkligen
gör någonting sådant, är det lätt
att dirigera allmänhetens friluftsliv. Jag
har själv gjort försök genom att avsätta
områden till naturpark, och det har
visat sig att nötningen på ömtålig mark
ögonblickligen upphör och att folk med
förtjusning ger sig ut just till de avsatta
områdena. Där har vi kanske ett sätt
att utan att alls ingripa i allemansrätten
kunna minska den slitning av marken
som kommer att bli ytterligt betänklig.

Jag instämmer helt i vad som sagts
här om att allemansrätten — jag vet

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

inte om det var herr Lundberg som talade
om saken — är så svår att upprätthålla
och att den tillämpas olika på
olika håll i vårt land. Det är självklart
att problemen är svårast i de södra delarna
av landet, medan Norrland knappast
har något problem alls. Där är det
glest med folk, och slitningen kan fördelas
över större ytan. På något sätt måste
vi dock söka nå en lösning.

Jag är själv, som jag nog vid något
tidigare tillfälle sagt, en lidelsefull anhängare
av allemansrätten. Jag är botanist
och vill kunna gå var som helst och
botanisera, och jag avvisar heller aldrig
en annan botanist från mina marker.
Men hur göra med dem som bär sig illa
åt? Det är de som äventyrar allemansrätten.

Departementschefen instämmer i naturvårdsutredningens
uttalande på sid.
37, där det sägs »att ingen längre äger
full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande.
Detta har betydelse bl. a. vid
utformningen av ersättningsbestämmelserna.
Rimliga ingripanden för naturens
vård bör i konsekvens med den allmänna
hänsynsplikten icke föranleda ersättningsskyldighet
för det allmänna.» Jag
delar denna uppfattning och instämmer
alltså i likhet med departementschefen
i naturvårdsutredningens uttalande. Vi
kan dock inte komma ifrån att detta är
något nytt. Det innebär ett ingrepp i
den enskilda äganderätten, och vi kan
inte kräva att markägarna ensidigt skall
finna sig i vad som helst. Friluftsfolkets
frihet måste också inskränkas en smula.

Den reservation jag har avlämnat är
blank av två orsaker: dels därför att jag
som sagt inte kände till fritidsutredningens
siffror, dels och främst därför
att fritidsutredningen sysslar även med
det här problemet. Den tänker inte
föreslå en lagstiftning om allemansrätten,
men åtminstone utredningens ordförande
har talat om en riksordningsstadga
för friluftsfolket. Kan man få
den att tränga igenom, kan man i varje
fall hoppas att förhållandena kan bli

litet bättre, även om mina förhoppningar
i detta avseende just inte är så
ljusblå.

Att alltför envist hålla fast vid att
inga som helst inskränkningar i allemansrätten
eller klarlägganden av dess
innebörd i lagfäst form får förekomma
leder lätt tankarna till vägtrafiklagstiftningen.
Man kan ju benhårt hålla på sin
förkörsrätt när det kommer någon från
höger och mena: »Det är min rätt att
köra först, och om den andre kör på
mig gör ingenting. Min rätt skall jag
hålla på, och sedan må det gå illa för
mig; det är en annan sak.» På samma
sätt förhåller det sig i detta sammanhang.
Om vi vägrar att förstå vad den
ökade slitningen på naturen innebär om
vi vägrar att avstå från en tum av vår
allemansrätt, riskerar vi att just härigenom
slå ihjäl dess värde.

Jag skulle i detta sammanhang, inte
direkt i samband med allemansrätten
utan med anknytning till frågan om de
naturreservat som avsätts till förmån
för friluftsfolket, vilja rikta en vädjan
till departementschefen. Han har tyvärr
gått nu, men den kan kanske bli framförd
till honom. Jag skulle önska att
Sverige som nation ansluter sig till
IUPN, d. v. s. den internationella naturvårdsunionen.
I och med att vi fått denna
naturvårdslagstiftning kan vi visa att
vi har gjort någonting, och att vi har
intresse för vår natur. Visserligen är naturvårdsnämnden
medlem och likaså
Vetenskapsakademien, men det skulle
väga oändligt mycket tyngre om Sverige
som nation vore med. Vi skall ju inte
bara tänka på oss själva när det gäller
naturvården utan också på gästande utlänningar,
och vi kan behöva utbyta
erfarenheter med andra länder. Det kostar
1 250 dollar om året; det kan vi
ha råd med.

I en av föreliggande motioner talas
om att även jakten borde läggas under
naturvårdsnämnden. Ja, det vore givetvis
tänkbart. Men det finns inte några
som helst motsättningar mellan jaktvård

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

och naturvård, och jag instämmer därvidlag
helt i vad herr Lundberg sade att
det år var alltför tidigt bortgångne kamrat
Sköldin som till mycket stor del bar
åran av att det har kommit till stånd
ett mycket gott samarbete mellan de
båda organisationerna; man har t. ex.
en ömsesidig representation i respektive
styrelser. Jag tycker därför att vi
skall låta jägarna liksom tidigare själva
sköta jaktfrågorna. Det kan bli en hel
del besvärligheter, om anslagen från
jaktvårdsfonden skall bakas ihop med
naturvård.snämndens. Jag tror att det
finns goda möjligheter att öva påtryckning
både på jägarna och naturvårdens
män, därest det skulle brista i samarbetet.

Visserligen behandlar vi nu inte fiagan
om jaktvårdslagstiftningen, men
jag kan ändå inte underlåta framhålla
att det borde ske en sådan ändring av
denna lagstiftning att där endast klarlädes
vilka djurarter som är jaktbara
och vilka som är fridlysta. För närvarande
finns det i jaktstadgan en hel
sida med uppräkning av vilka djurarter
som får skjutas under viss tid på året,
vilka djurarter som är helt fridlysta
samt vidare en förteckning över 15—20
djurarter som är jaktbara. Det vore lättare
för jägarna att hålla reda på det
hela, om man bara talade om vilka djurarter
som är jaktbara. Det finns också
en rekommendation från Nordiska rådet
i samma riktning, men vi har inom
utskottet inte i detta sammanhang haft
anledning gå närmare in på frågan.

Såsom jag tidigare framhållit är det
märkligt att den föreliggande propositionen
kunnat tillstyrkas med så stor
enighet, och jag skulle vilja sluta mitt
anförande med att ytterligare uttrycka
min tillfredsställelse över detta. Jag har
inte varit medlem av denna församling
så länge att jag har rätt att såsom de
store vid min avgång sjunga en svanesång,
men som en liten anka kanske
jag får sjunga en bit. Och då vill jag
säga att det gläder mig uppriktigt att

Naturvårdslag in. m.

jag vid min sista riksdagssession får
vara med om att genomföra denna naturvårdslag,
för vars tillkomst jag har
arbetat så mycket på det lokala planet.
Jag vill också — för att till sist anknyta
till Cato som jag började med att citera
— säga att det måste ske någon
reglering av allemansrätten.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga några
ord till herr Wachtmeister personligen.
.\ven om det har rått vissa meningsskiljaktigheter
både i fråga om detaljer
och en del rätt viktiga principer, så
tror jag att vi alla har anledning att
rikta ett tack till herr Wachtmeister för
hans arbete för naturvården och fritidsintressena.
Herr Wachtmeister är inte
bara ägare till ett stort och vackert
gods, vars skötsel kräver ansvar och
omsorg, utan han har också visat ett
stort intresse för fauna och flora. Jag
uppskattar fullt och helt hans insatser
i detta avseende, och jag vill ge honom
en honnör och ett tack. Låt vara att vi
ibland har stridit om en del saker; vi
har ändå syftat till ett och samma mål.

Jag begärde egentligen ordet när herr
Wachtmeister åberopade Cato och samtidigt
påtalade att jag för min del i debatten
dragit in Korsnäsbolaget och
dess f. d. skogschef. Orsaken till att jag
gjorde detta är givetvis att det rör sig
om en händelse i nutiden som har skapat
vissa svårigheter och givit uttryck
för en inriktning, som ur alla synpunkter
måste betraktas som beklaglig. Vad
däremot beträffar de auktoriteter som
herr Wachtmeister åberopade, så levde
Cato den äldre åren 234—149 f. Kr. och
Cato den yngre åren 95—46 f. Kr. Och
vad är det som säger att det citat av
Cato, som herr Wachtmeister anförde,
är riktigt återgivet eller har rätt ursprung
i sitt sammanhang? Cato kan för
övrigt lika litet som någon av dem som
jag nämnde försvara sig här i dag. Jag
tveker då att det är mycket svårt att dra

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

upp några sådana hårfina skillnader
som herr Wachtmeister gjorde.

Slutligen vill jag understryka att jag
ar fullt medveten om betydelsen av att
människorna uppfostras att umgås med
natui en och att lära sig älska dess fauna
och flora. .Tåg är också så individualistisk
att jag helst vill ha stora naturområden,
där man utan att gå i flock kan
njuta av naturen och studera djurliv,
växter och allt annat.

Det är alltså, herr Wachtmeister, även
min uppfattning, att det måste bedrivas
en aktiv naturvård, och jag hoppas att
riksdagen skall visa det intresse och
anslå de pengar som är erforderliga för
att detta skall vara möjligt.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wachtmeister ifrågasätter,
om utskottet hade observerat
att det i 15 § andra stycket av lagen
talas om »normalt medelvattenstånd».
Enligt herr Wachtmeisters uppfattning
skulle det vara onödigt att begagna både
ordet »normalt» och »medelvattenstånd».
Jag vill i anledning därav erinra
om att uttrycket normalt medelvattenstånd
är hämtat ur 1952 års
strandlagstiftning. Om herr Wachtmeister
därutöver studerar vad som gäller
på vattenrättens område skall han finna
att där anges olika grader av vattenstånd,
som t. ex. högsta, normalt och
lägsta medelvattenstånd, och att det
alltså är fullt riktigt att även i fortsättningen
behålla uttrycket »normalt medelvattenstånd».

I en av reservationerna har berörts
frågan om den besvärsrätt som finns i
40 §. Jag vill understryka att enligt utskottets
mening är det fullt tillräckligt
med den bestämmelse som föreslagits i
propositionen. I statens naturvårdsnämnd
skall det finnas företrädare för
vetenskap och föreningsliv, och man
bör där ha alla möjligheter att beakta
olika intressen. Vi inom utskottet har

därför ansett det till fyllest med den
föreslagna formuleringen.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill först och främst
till herr Ekström i Iggesund säga att det
nog förhåller sig likadant med naturvar
dsfolket som med skogsmän, ortsnamnsforskare,
nationalekonomer och
många andra: var helst två är församlade,
finns det minst tre olika åsikter
om hur varje fråga skall lösas.

På naturvårdens område gäller det
emellertid ofta svåra avvägningsproblem
och det är därför bra ju flera sakkunniga
organisationer som får yttra
sig. Naturvårdsnämnden besitter inte
all sakkunskap på området, utan det
finns även mycken sådan på andra håll.
Vi reservanter anser det felaktigt att
inte låta denna sakkunskap komma till
tals.

Jag skulle också vilja säga några ord
till herr Lundberg med anledning av
hans yttrande om oenigheten bland
skogsmännen. Man har även på skogsmannahåll
mycket delade åsikter om
inte bara Korsnäs utan om varenda skog
som finns i detta land. Vad som fick mig
att ilskna till var att herr Lundberg betecknade
Korsnäs’ förre skogschef som
underlig. Jag tycker att det är ett omdöme
som inte här skall fällas — det
kan fällas när han har möjlighet att försvara
sig själv.

Vad till slut citatet ur Cato beträffar
har jag läst Plinius, inte i ett originalexemplar
men i en 1700-talsutgåva som
jag har, där han hänvisar till detta. Jag
har vidare varit på stadsbiblioteket. »De
agricultura» har man inte där heller.
Men om herr Lundberg går till referensbiblioteket
där, en trappa upp,
längst bort i vänstra hörnet, hittar han
den här boken av Plinius. Där står citatet,
närmare bestämt i sjuttonde »boken»,
precis likadant, om herr Lundberg
vill skriva av det: »Terram eario -

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

sam cave neve plaustro neve pecore
inpellas.»

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
ville försvara utskottet, som gått emot
propositionen beträffande överklagningsrätten
och motiverat detta med att
i naturvårdsnämnden sitter representanter
för organisationer och Vetenskapsakademien.
Häromdagen stred
herr Ekström och jag dels i motion,
dels i votering för en annan nämnd,
trafiknämnden, där det fanns representanter
som emellertid inte ens hade
möjlighet till majoritetsbeslut. Om det
nu skulle kunna tänkas att man sitter
som ensam representant i naturvårdsnämnden
och blir överröstad, har man
inte något inflytande. Nu förekommer
sådant naturligtvis mycket sällan.

Vad jag har argumenterat för är att
man skall ha ett från statliga organ fristående
samvete som bevakar denna
fråga. Det är inte till fyllest med den
representation som vi nu har.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Wachtmeister
missuppfattade mig. Vad jag
ifrågasatte var om hans översättning
från 1700-talet var riktig. Jag kan erinra
om att exempelvis bibeln, som ju
anses vara ett uttryck för kristendomen
och för vad Jesus har sagt, skrevs 48—
50 år efter Jesu död. Jag vet ju hur 50
år kan inverka på minnet. Eftersom
jag ändå har ett minne av att jag har
läst Cato någonstans trots att jag inte
säkert kan erinra mig det nu — det
kanske också finns något exemplar
hemma hos mig — vill jag säga att jag
inte är säker på att översättningen återger
originalet — om det nu finns —
riktigt. Men om man skall ha samma
anspråk på objektivitet när det gällei
forntid som när det gäller nutid, så
måste jag säga att jag vet mer om nutiden.
Men om nu inte Cato sagt eller

Naturvårdslag m. m.

skrivit det citerade kan inte heller han
försvara sig.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! När herr Lundberg
misstänker att jag har felöversatt citatet
vill jag säga, att jag faktiskt kan mitt
latin. Jag hade för övrigt som lärare en
före detta sekreterare här i riksdagen,
docent Malte Åkerman. Om herr Lundberg
menar att Plinius i 1700-talsutgåvan
skulle ha översatts fel, vill jag säga
att också den är på latin.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Med hänsyn till vad
herr Tobé sade vill jag också erinra
kammarens ledamöter om att de organ
som han värnar om ändå i den mån de
själva uppträder som sökande i den
egenskapen har rätt att överklaga beslut.
Dessutom är ju frågan om besvärsrätten
för kommuner och enskilda sakägare
föremål för behandling i samband
med utredningen om förvaltningsförfarandet
i stort.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! När vi på olika sätt försöker
slå vakt om den svenska naturen,
så utgör utomhusreklamen ett ganska
besvärligt problem. I 22 § första stycket
stadgas att tavla, skylt, inskrift eller
därmed jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål
inte får finnas varaktigt anbringat
utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. I
samma paragraf finns sedan också några
undantag som gäller anordning som
tjänar till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse, anslagstavla för
kommunala meddelanden, auktioner,
föreningsmeddelanden och liknande.

I motion II: 452 har begärts förbud
mot olika slag av reklam invid vägarna,
och där har man bl. a. nämnt affischering
eller målning exempelvis på
bergväggar. Sådan affischering är na -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag- m. m.

turligtvis inte önskvärd, därom är vi
väl alla ense. Det kanske mest irriterande
i sådana fall är att affischerna
sitter kvar utan tillsyn och utan hänsyn
till de arrangemang som de skall
sprida upplysning om.

Det finns emellertid viss utomhusreklam,
som kan betraktas som legal,
nämligen den som bedrives av vissa
affischeringsföretag, där man har lagt
sig vinn om att reklamen på exempelvis
reklampelare eller stora affischtavlor
skall vara välordnad och estetiskt
tilltalande. Utskottet skriver också att
hänsyn skall tagas till reklambranschens
berättigade intressen. Detta noterar jag
med tacksamhet. Vi bör i sammanhanget
påminna oss att allt fler kommuner
låter sådana affischeringsföretag ta
hand om sin affischering.

Det som innebär problem i det sammanhanget
är emellertid att olika lagar
gäller för myndigheternas tillståndsgivning,
nämligen dels 22 § naturvårdslagen,
dels 52 och 54 §§ i byggnadsstadgan
och dels 39 § i väglagen. Erfarenheten
visar också att tillämpningen av
lagarna sprider förvirring. Jag förstår
att svårigheter har förelegat att samordna
bestämmelserna i det fallet både i
förarbetena till propositionen och för
utskottet. Jag har med detta mitt inlägg
bara velat peka på dessa förhållanden,
och jag uttrycker nu en förhoppning
om att denna fråga framdeles
kommer att uppmärksammas och behandlas.

Det är emellertid en fråga jag vill
ställa i anledning av skrivningen i 22 §.
Där skriver utskottet med anledning av
motion II: 452 — det står på sid. 89 och
90 i utlåtandet: »Utskottet delar emellertid
motionärernas uppfattning att det
från såväl naturvårds- som trafiksäkerhetssynpunkt
bör vara möjligt att kunna
ingripa mot förekommande avarter
av utomhusreklam.»

Jag delar helt den uppfattningen i
stort. Men det finns anledning ifrågasätta
utskottets skrivning om trafiksä -

kerhetssynpunkterna. Vad har utskottet
för belägg för att reklamen utgör en
fara ur trafiksäkerhetssynpunkt? Finns
det några bevis för att olyckshändelser
har inträffat i trafiken på grund av
denna utomhusreklam?

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Denna debatt har pågått
flera timmar, och så många nya
synpunkter kan väl inte nu anföras.

Den fråga vi här diskuterar intresserar
mig i mycket hög grad. Jag har tidigare
i motioner här i kammaren patalat
vikten av att det allmänna intresserar
sig mera för fritids- och naturvårdsfrågorna.
Jag vill emellertid här
starkt framhålla att vi inte kan klara
ut naturvårdsfrågorna med mindre vi
från statens sida erhåller stora kapitaltillskott.
I mitt hemlän, där vi på somrarna
har en betydande invasion, har
vi gjort en del erfarenheter. Varje bit
av stränderna är ännu inte belagd.
Men det blir svårare och svårare för
varje år som går att komma ned till
badstränderna, liksom det också blir allt
svårare att tillfredsställa allmänhetens
krav på att få idka frilufts- och badliv.
Landstinget har satsat pengar för att
säkra några platser, och i vissa fall har
även kommunerna gjort mycket lovvärda
ansträngningar att söka bevara
värdefulla områden. Men ännu återstår
mycket, och förhandlingar pågår i syfte
att säkra ytterligare en del viktiga
områden.

Statsmakterna har nu förutsatt att
den beslutade intensifieringen av naturvården
kommer att medföra betydande
utgifter för det allmänna, och för att
belysa naturvårdsutgifternas storlek
kan nämnas att det för budgetåret 1964
65 har anvisats ett investeringsanslag
på 2,5 miljoner till markförvärv och 2
miljoner kronor i reservationsanslag
till ersättning åt markägarna. Det är ju
alltid nagot att börja med. Men vi kommer
att få erfara att de pengarna inte

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

räcker så långt som man vid första
påseende kanske tror.

Den proposition som ligger till grund
för det utskottsutlåtande vi nu behandlar
siktar till att naturen skall betraktas
som eu nationell tillgång, som skall
vårdas och skyddas och som vi skall
visa hänsyn till och varsamhet mot.
Häremot är ingenting att anmärka. Men
i det praktiska livet uppträder inte
människorna på sådant sätt att de visar
vare sig hänsyn eller varsamhet i sitt
umgänge med naturen. Det är beklagligt
att vi i vårt kultursamhälle skall
behöva notera att så oerhört mycket
brister i människors uppträdande, då
de kommer ut i skog och mark, samtidigt
som det blir alltmer nödvändigt att
ha platser, dit människor kan resa för
att njuta av naturen. Att avsätta områden
till naturreservat är därför alldeles
nödvändigt.

Bilen har i hög grad försvårat förhållandena
för de enskilda markägarna.
Nu är det nämligen inte bara fråga
om att bereda plats åt människorna
utan också åt deras bilar. Därför är det
nödvändigt att det i de områden där
människor skall vistas i naturen iordningställes
vägar, parkeringsplatser och
vandringsleder. Detta är emellertid sådant
som inte enskilda kan klara, och
sådana kommuner som utsättes för en
kraftig invasion av människor kan heller
inte klara dessa uppgifter. Därför
vill jag understryka att vi ställer stora
anspråk på staten för att iordningställa
naturreservat och för inköp av grönområden,
vilka kan ställas till allmänhetens
förfogande.

I många områden är det mycket angeläget
att få dessa förhållanden ordnade
snarast — eljest hotar markvärdena
att stiga till summor som vi anser
vara alldeles för höga. Vi kommer
att få allt svårare att göra frivilliga
överenskommelser ju längre tid som går.
Man räknar nämligen med att värdet
på marken stiger och är inte beredd att
sälja mark eller avstå mark till natur -

Naturvårdslag m. m.

reservat mot ersättning. Därtill kommer
att personer såväl från vårt land som
från utlandet kommer att försöka få
tomter, och de är beredda att betala
avsevärda belopp för dessa.

Vi behöver pengar för att förvärva
mark för naturreservat. Men vi behöver
också pengar för att kunna sköta de
områden som ställts till allmänhetens
förfogande. Vid antagandet av lagförslaget
måste vi ha klart för oss, att
om lagen skall fylla de anspråk vi
väntar att den skall fylla, måste staten
vara beredd att lämna avsevärda anslag.
Mycket kommer att bero på tilllämpningen
av lagen; mycket kommer
också att bero på den upplysning som
lämnas till medborgarna. Men vi kommer
inte ifrån att det även behövs resurser
för att ge allmänheten möjligheter
att komma ut i naturen.

Jag vill sluta med att på det allra
bestämdaste understryka att naturen utgör
en nationell tillgång som skall skyddas
och vårdas. Envar skall visa hänsyn
och varsamhet i sitt umgänge med
naturen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
i slutskedet av debatten framföra några
synpunkter på tredje lagutskottets
utlåtande nr 41, främst i egenskap av
motionär.

Tillsammans med några riksdagskamrater
väckte jag den 16 januari i år
motion 11:54. I motionen hemställdes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
av frågan om skärpta bestämmelser
till skydd mot nedskräpning i naturen».
Nu har motionen behandlats i
anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
nr 148 med förslag till naturvårdslag
in. in. Utskottet anför att motionärernas
önskemål rimligen blir tillgodosedda
genom förevarande lagförslag —
utskottet syftar då på 23 och 24 § § i
den lag som kammaren om en stund
kommer att stadfästa.

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

Som motionär kan jag rimligen inte
begära mera, även om utskottsutlåtandet
slutar med den vanliga frasen, att
utskottet hemställer att motionen »icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd».
Som sagt, sedan motionen väcktes
har propositionen med förslag till
ny naturvårdslag framlagts, och förslaget
tillgodoser de synpunkter vi framfört
i motionen. Jag vill emellertid uttala
förhoppningen, att allmänheten lär
sig att respektera och efterleva de skärpta
bestämmelserna mot nedskräpning
och vandalisering av vår vackra natur.

Nu har nedskräpningen tagit sig sådana
uttryck att det finns anledning
till oro. Vägdiken och åkerkanter har
bilister begagnat som avstjälpningsplats
för avfall av olika slag. Det förekommer
t. o. in. att bilister kastar ut tombuteljer
genom den nedvevade bilrutan
i stället för att stanna och använde de
för ändamålet avsedda behållarna. Vägdikena
får därigenom en karaktär av
soptippar som inte bara är till otrevnad
för andra trafikanter utan även till
men för jordbrukare med ägor intill
vägen, därigenom att betande djur kan
ta skada av söndriga flaskor och andra
vassa föremål som vårdslösa bilister
lämnar efter sig.

Det förekommer att jord som är belägen
15 å 20 meter från vägbanan inte
kan brukas på grund av de risker som
föreligger att de betande djuren förtär
vassa föremål. Eu lantbrukare berättade
för mig att han fick plöja upp en
klövervall belägen intill allmän landsväg
på grund av att det fanns bilister
som färdats på vägen vilka kastade ut
flaskor och annat skräp i åkern. När
lantbrukaren skulle skörda sin klövervall
använde han sig av en s. k. hack
— häcken bearbetade fodret och slog
därvid också sönder de tomflaskor som
dolde sig bland fodret. Glassplittret
blandade sig med fodret, och när djuren
förtärde fodret fick de glassplitter
i magen. Det gick så illa att lantbrukaren
tvingades slakta två kor på grund

av att dessa hade förtärt foder med
glassplitter i. Lantbrukaren fick sålunda
vidkännas ekonomiska förluster genom
att hans åker hade fått tjänstgöra
som avstjälpningsplats.

Men, herr talman, det är inte bara
vid vägkanterna och på vid vägarna belägna
åkrar som nedskräpningen äger
rum. Många människor tycker — ofta
av oförstånd — att det är fullt i sin ordning
att kasta papper och skräp på gator
och vägar. De kanske t. o. m. lämnar
rester av en måltid i det fria efter
sig i naturen. De inser inte själva att de
härigenom skapar otrivsel för andra
människor och förorsakar risker för
djur. Det är tydligen hög tid att visa
skärpt uppmärksamhet mot personer,
som bryter mot vad man skulle kunna
anse vara ett renlighetskrav, nämligen
att icke skräpa ned i naturen.

Jag är medveten om de stora svårigheter
som föreligger när det gäller att
få tag på dem som skräpar ner och vandaliserar
ute i naturen. Jag tror dock,
att bara det förhållandet att man kommer
på en del av dem som vandaliserar
och belägger dessa med dryga böter,
kan verka avskräckande på andra. Samtidigt
får vi komma ihåg att i de flesta
fall sker nedskräpningen i rent oförstånd.
För dessa människor verkar
vetskapen om straffpåföljd avhållande
när det gäller att begå handlingar som
kan medföra strafföreläggande, t. ex.
att skräpa ned i naturen.

Jag tror, herr talman, att det inte
räcker enbart med straffskärpningar.
Det behövs också upplysning och åter
upplysning i hemmen, skolan och föreningarna.
Det behövs i detta arbete
även en medverkan från våra massmedia,
d. v. s. tidningar, radio och TV,
för att komma till rätta med nedskräpningsproblemet.

Herr talman! Med det sagda har jag
bara velat ge uttryck för en förhoppning
om att de skärpta straffbestämmelser,
som jag hoppas skall införas, kommer
att leda till att vår vackra natur

Onsdagen den 9 december 190-1

Nr 39

skyddas. Det gäller naturvärden som
svårligen kan mätas i pengar. Dessutom
önskar jag att en känsla av respekt för
naturens värde skall genomsyra hela
svenska folket. Det är oskattbara värden
som vi på detta område är satta att
förvalta inte bara för oss själva utan
för alla dem som kommer efter oss.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten många minuter. På ett par
punkter vill jag dock säga ytterligare
några ord. Det gäller ett par av de punkter
som varit mest kontroversiella vid
utskottsbehandlingen.

Detta gäller för det första ersättningsreglerna,
där vi som avgivit reservation
II kommit fram till den uppfattningen,
att man kan låta sig nöja med
de ersättningsregler, vilka Kungl. Maj:t
föreslagit och vilka bl. a. bygger på de
regler som nu gäller för strandlagen
och byggnadslagen.

Strandlagen har ändå med sina ersättningsbestämmelser
fungerat på ett sätt
som de flesta varit nöjda med. Över
huvud taget kan man konstatera, att
förslaget till den provisoriska strandlagen
ursprungligen möttes med mycket
stor misstänksamhet. Det förekom
många och långa stridigheter i denna
fråga. Man var rädd att lagen skulle
bli till mycket större förfång för markägarna
än vad som verkligen blivit fallet.
Man var bl. a. missnöjd med ersättningsbestämmelserna.

Nu vittnar även de som tidigare var
motståndare till strandlagen om till vilket
stort gagn strandlagen egentligen
har varit och hur smidigt och bra den
fungerat. Jag har hört mer än en, som
var motståndare till strandlagen när vi
beslöt om dess införande, numera beklaga
att vi inte fick lagen ännu tidigare
än vad som blev fallet.

Eftersom vi i utskottet enat oss om
att rekommendera Konungen att följa
hur dessa ersättningsbestämmelser kom -

Naturvårdslag in. m.

mer att fungera, tycker jag att ingen behöver
vara orolig för att de inte skall
kunna komma att fungera på elt tillfredsställande
sätt även för markägarna.

I den andra kontroversiella frågan,
nämligen täktverksamheten, har sju av
utskottets ledamöter enats om en reservation.
På denna punkt har Kungl.
Maj:t föreslagit att täkt för annat ändamål
än markinnehavarens husbehov
skulle vara tillståndsbelagd, medan reservanterna
vill ha paragrafen ändrad
så att även försäljning i mindre omfattning
skulle vara tillåten utan särskilt
tillstånd.

Yi som kom att utgöra majoriteten i
utskottet kunde inte gå med på kravet
att 18 § skulle ges en så vag utformning.
Vem skall bedöma om en person, som har
en grustäkt och som säljer en del grus,
bedriver försäljning av ringa omfattning
eller ej? Det kan inte bli fråga om
annat än markägarens egen subjektiva
bedömning i detta fall. Det kan följaktligen
inte vara så lämpligt att ändra lagen
på det sätt som i reservationen föreslagits.

Dessutom hänvisar vi inom utskottets
majoritet till det som departementschefen
har framhållit på denna punkt. Detta
refereras på följande sätt i utskottets
utlåtande: »Länsstyrelsen är oförhindrad
att meddela generellt tillstånd till
grustäkt inom ett större område utan
att dessförinnan förebragts detaljerad
utredning angående de fyndigheter som
kan komma att öppnas inom området.
Sådant tillstånd bör exempelvis kunna
avse täkt för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov intill en viss
i tillståndet angiven kvantitet per år.
Farhågorna för en alltför stor administrativ
belastning eller för irritation hos
allmänheten till följd av undantagsbestämmelsernas
utformning bör sålunda
ej överdrivas.»

Jag tar för givet att länsstyrelserna
kommer att tillämpa dessa bestämmelser
så, att man i de fall där täktverksamheten
inte är så skadlig ur landskaps -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

vårdssynpunkt kommer att meddela sådana
generella tillstånd.

Ett par ord om överklagningsrätten.
I en motion yrkas att inte bara statens
naturvårdsnämnd utan även vissa organisationer
skall ha överklagningsrätt.
Jag kan helt och hållet instämma i vad
herr Grebäck sade på denna punkt.
Jag tror att det är tillräckligt att statens
naturvårdsnämnd har överklagningsrätt,
eftersom ju olika intressen
är företrädda i nämnden. Det skulle
nog inte vara så lyckligt om en rad
hembygds- och naturvårdsorganisationer
hade överklagningsrätt. Dessa organisationer
i all ära. Men som kommunalman
måste jag vitsorda att det ibland
kan vara rätt besvärligt att ha med dem
att göra. Jag tror inte att man behöver
riskera att berättigade intressen inte
skulle tillgodoses genom den utformning
som propositionen gett dessa bestämmelser.

Olika utskottsledamöter har i debatten
vitsordat sin belåtenhet med att
denna stora viktiga fråga har kunnat
gå igenom skärselden i utskottet på ett
sådant sätt att man kunnat åstadkomma
eu så pass stor enhällighet som blivit
fallet. Endast beträffande ett par
smådetaljer har vi inte kunnat hamna
på samma linje. Jag vill deklarera att
en stor del av äran för denna enhällighet
tillkommer representanterna i utskottet
för markägarna. Herrar Wachtmeister,
Grebäck och Ebbe Ohlsson, som
allesammans i utskottet har representerat
markägarintresset, är kända som
mycket stora naturentusiaster och som
människor med en generös inställning
till vad vi kallar allemansrätten, d. v. s.
allmänhetens rätt att beträda annans
mark där detta kan ske utan att skada
åstadkoms. Det är alltid lätt att vara generös
när det inte kostar något för en
själv. Det finns så mycket större anledning
att uppskatta den generositet som
visats av de ledamöter som representerar
markägarintresset.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
jag hälsar denna nya naturvårdslag,
och jag tror att den säkert
kommer att göra mycket stor nytta.

Beträffande en punkt skulle jag vilja
säga några ord. Det gäller störande uppträdande
i naturen, låt vara att det inte
sker med flit. I synnerhet nu när fritiden
har blivit längre är det många människor
som vill se på och i naturen fotografera
säregna fågelarter och deras
bon. Därvid händer det ofta att man
stör dessa fåglar så mycket att de lämnar
sina häckningsplatser. Vi vet hur
det sedan går: arten blir utrotad.

Jag hemställer därför i anledning av
de likalydande motionerna I: 823 av
herr Weibull m. fl. och II: 1012 av mig
själv in. fl., att i förslaget till naturvårdslag
14 § andra stycket första meningen
följande tillägg göres: »eller

uppträda störande vid dess boplatser»,
därvid nämnda stycke alltså får följande
lydelse:

»År fara att djurart försvinner, äger
Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer meddela förbud att inom
landet eller del därav döda, skada eller
fånga vilt levande djur av den arten,
då det ej sker till försvar mot angrepp
på person eller egendom, så ock att borttaga
eller skada sådant djurs ägg, rom
eller bo eller uppträda störande vid dess
boplatser.»

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag var litet för kortfattad
i mitt förra anförande. Jag har
fått min uppmärksamhet fäst på att jag
glömde att yrka bifall till reservationen
på sid. 119 under punkten D i utskottets
hemställan. Jag ber afl få göra det.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Levin sade att ersättningsbestämmelserna
var bra utformade i reservationen
på denna punkt. Han påstod också
att strandlagen hade fungerat bra och

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

att det icke förekommit några klagomål
beträffande ersättningsbestämmelserna
enligt den lagen. Jag har en motion som
just berör strandlagen. Den motionen
lades fram innan denna proposition hade
kommit på riksdagens bord. Det verkar
som om motionens yrkande tillfredsställande
behandlats i utskottets
utlåtande och jag hade därför inte ansett
mig ha så stor anledning att beröra
motionen.

I motionen yrkas på att den tidpunkt
då ansökan om tillstånd till bebyggelse
avslagits skulle vara avgörande för om
och hur ersättningen skall utgå. Detta
är en oerhört väsentlig fråga både då
det gäller ersättning enligt gamla strandlagen
och i andra fall. Om som departementschefen
föreslagit ersättningen bestämmes
efter värdet vid den tidpunkt
då lagen träder i kraft kommer det att
uppstå stora orättvisor olika markägare
emellan. Den ene kanske får tillstand
till bebyggelse, den andre inte, och den
som får tillstånd kan utnyttja hela det
värde som vid det tillfället finns medan
den som får avslag bara kan räkna med
det värde som marken hade då lagen
trädde i kraft. Dessa orättvisor kommer
inte till synes så snart, men om en tio
eller tjugo år blir det en väsentlig skillnad
mellan de värden man kan få ut av
fastigheten i det ena eller andra fallet.
Det är därför viktigt att riksdagen här
följer utskottets förslag rörande § 25
och följande. Detta är av väsentlig betydelse
för markägarna.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Enligt min uppfattning
bär de lyckönskningar som jordbruksministern
fått mottaga med anledning
av att hans proposition har passerat
skärselden så framgångsrikt varit i hög
grad motiverade. Det arbete som nedlagts
på naturvårdsfrågan vid innevarande
och fjolårets riksdag är värt mycket
högt betyg. Ännu för några år sedan
trodde man att det inte skulle finnas
möjligheter att kanalisera de olika

Naturvårdslag m. in.

mot varandra stridande intressena i ett
gemensamt utlopp som kan kallas för
allmänt väl. Det finns också anledning
att denna dag erinra om det skickliga
arbete som utredningsmannen generaldirektören
Börje Lundgren på sin tid
nedlade på denna fråga. Den som hade
tillfälle att följa hans arbete kunde inte
annat än beundra hans handlag att sammanjämka
olika meningar.

1 första paragrafen påträffar vi något
av naturvårdens grundlag. Det sägs
där att naturen utgör en nationell tillgång
som skall skyddas och vårdas. Naturen
i denna bemärkelse har någonting
gemensamt med begreppet fosterland.
Vi brukar inte säga att fosterlandet
är en tillgång enbart för dem som
äger i mantal satt jord, utan när exempelvis
fara hotar riket och fosterlandet
är det var mans plikt att ge sitt yttersta
för fosterlandet. Här har man velat säga
att naturen också är en tillgång för den
som inte äger i mantal satt jord. Det sägs
också att envar skall skydda och vårda
naturen. Man skall visa varsamhet i sitt
umgänge med naturen.

I andra paragrafen kommer några väsentliga
stadganden. Där sägs att naturvården
är likaväl en statlig som en
kommunal angelägenhet. Det finns all
anledning att understryka den stora roll
som kommunerna kommer att få i naturvårdsarbetet
i framtiden. Naturvårdsutredningen
hade att ta ställning till å
ena sidan kravet att naturvården alltjämt
skulle vara en exklusiv vetenskaplig
disciplin och att t. ex. ortsbefolkningen
i översta Norrland skulle hålla
sig borta så mycket som möjligt från naturen,
och å andra sidan kravet på att
menige man som hårt ansätts av jäktet
i den moderna industrien skulle beredas
tillfälle att erhålla vederkvickelse
genom umgänge med naturen. Jag tror
den naturvårdslag som riksdagen nu går
att antaga fyller alla rimliga krav på
att ha kunnat sammanjämka dessa två
ytterlighetsmålsättningar.

Länsstyrelserna kommer också att få

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

mycket vidsträckta uppgifter. Jag skulle
anse det som olyckligt om länsstyrelsernas
naturvårdsråd skulle mer eller
mindre komma att likna underavdelningar
till Svenska naturskyddsföreningen.
Jag tror att just dessa naturvårdsråd
har att i väsentlig grad slå
vakt om vad vi har kallat den sociala
naturvården, människans umgänge, den
vanliga människans umgänge med naturen.

Jag vill här också inskärpa betydelsen
av landskapsvården och upplysningen
om naturvården. I dessa ting har
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 till fjolårets
riksdag enligt min uppfattning på
ett utomordentligt sätt karakteriserat
målsättningen. Man har sagt, att naturvårdsupplysningen
inte enbart bör ta
sikte på att meddela vissa grundläggande
kunskaper om växt- och djurliv och
de biologiska samanhangen i stort, utan
även sprida kännedom om jordbruk,
skogsbruk, jakt och fiske m. m. Vidare
finns ett klart sammanhang mellan natur-
och friluftsliv i allmänhet. Naturvårdsupplysningen
bör sålunda även
ta upp frågan om naturens betydelse för
människans fysiska och psykiska hälsa,
d. v. s. propagera för naturrekreationens
värde. Det sägs vidare att det ligger i
sakens natur att upplysningen främst
bör inriktas mot tätortsbefolkningen, då
det är denna som främst exploaterar naturen.
Det är realistiskt att utgå från
att denna stora befolkningsgrupp ännu
inte på långt när fått insikt om och mognad
att uppträda i naturen på rätt sätt.
Här föreligger alltså en folkupplysningsuppgift
av stora dimensioner.

Herr talman! Jag tror att statens naturvårdsnämnd
och de ideella naturvårds-
och hembygdsorganisationerna
måste söka ett intimt samarbete med de
stora folkbildningsorganisationerna för
att man på detta område skall kunna nå
alla dem som behöver upplvsning. Det
är mot denna bakgrund som jag blivit
litet orolig när jag tagit del av naturvårdsnämndens
petita för nästa budget -

år, där man går in för att katalogisera
de nu existerande organisationerna och
tycks utgå ifrån att det vore tillräckligt
på detta område att endast ha en medborgarorganisation.
Jag tror att detta är
en felbedömning från naturvårdsnämndens
sida, och jag tror att det vore
olyckligt, om man redan nu skulle gå in
för att diskriminera sådana medborgarorganisationer
som kan redovisa en
långvarig verksamhet.

Herr talman! Jag tror alltså att vi här
i dag kommer att fatta ett beslut som blir
något av en milstolpe inte bara i naturvårdshistorien
utan också i vår strävan
att rädda människan från den bristande
jämvikt som kampen mellan tekniken
och naturen har åstadkommit. Det är
med stor tillfredsställelse riksdagen i
dag fattar detta beslut.

Herr talman! Jag kan på alla punkter
ansluta mig till utskottets hemställan
utom i fråga om 40 §. Jag tycker att reservanterna
där har framburit goda skäl
för sin avvikande mening. Det ligger inte
någon större fara i att bifalla reservation
IV, eftersom även reservanterna ytterst
vill lägga avgörandet om vem som
skall få besvärsrätten i Kungl. Maj ds
hand.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservation
IV.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande momentvis. I vad gäller moment
A) gives därvid till en början propositioner
beträffande varje stadgande,
i fråga om vilket under överläggningen
framställts annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag. Med avseende
på naturvårdslagens ersättningsbestämmelser
ställes först propositioner
på bifall till eller avslag å det i motionen
II: 1021 framlagda förslaget om
sammanförande av §§ 25—30 och 33—
36 till en enda paragraf av i motionen
angiven lydelse; vid avslag å detta förslag
upptages framställda yrkanden om

Onsdagen den !) december 19(51

Nr 39

ändringar av berörda paragrafer. Därefter
ställes återstående delar av förslaget
till naturvårdslag, utskottets hemställan
i övrigt under moment A) samt
utskottets hemställan under momenten
B)—E) under särskilda propositioner.
Slutligen upptages frågan om den för
de olika förslagen anförda motiveringen.

Hemställan

Mom. A

Förslaget till naturvårdslag

4 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till motionen
11:1021 i motsvarande del; och godkände
kammaren utskottets förslag.

6 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till motionen
11:1021 i motsvarande del; och godkände
kammaren utskottets förslag.

7 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till motionen
II: 1021 i motsvarande del; och godkände
kammarens utskottets förslag.

11 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till motionen
11:1021 i motsvarande del; och godkände
kammaren utskottets förslag.

14 § andra stycket

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till det av herr
Stiernstedt under överläggningen framställda
yrkandet, att i första meningen
följande tillägg gjordes: »eller uppträda
störande vid dess boplatser.»; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stiernstedt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

Naturvårdslag in. m.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
14 § andra stycket i tredje lagutskottets
föreliggande förslag till naturvårdslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Stiernstedt under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 94
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

15 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till motionen
11:1021 i motsvarande del; och godkände
kammaren utskottets förslag.

18 § första stycket

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i
reservationen I); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nyberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
18 g första stycket i tredje lagutskottets
föreliggande förslag till naturvårdslag,
röstar

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Naturvårdslag m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen I) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 121 ja och 96 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

I motionen II: 1021 framlagt förslag
beträffande 25—30 och 33—36 §§

Herr talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å här ifrågavarande,
genom motionen II: 1021 framlagda
förslag; och avslog kammaren
detsamma.

25—29 §§ och 45 § tredje stycket

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på godkännande av stadgandena
i den lydelse, som föreslagits
i reservationen II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Levin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
25—29 §§ och 45 § tredje stycket
i tredje lagutskottets föreliggande förslag
till naturvårdslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
stadgandena i den lydelse, som föreslagits
i reservationen II) av herr Svante
Kristiansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 114 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt stadgandena
i den lydelse, som föreslagits
i reservationen II) av herr Svante Kristiansson
m. fl.

35 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Grebäck begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
35 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till naturvårdslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr Ebbe Ohlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 9 december 1961

Nr 39

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kaminarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Grebäck begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
142 ja och 70 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

40 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i
reservationen IV); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nyberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
40 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till naturvårdslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen IV) av herr Ebbe
Ohlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Nyberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138
ja och 76 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

6 — Andra kammarens protokoll 196''i. A

Naturvårdslag m. m.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

45 § andra stycket

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till motionen
11:1021 i motsvarande del; och godkände
kammaren utskottets förslag.

Utskottets förslag titt naturvårdslag
i övrigt

Godkändes.

Utskottets hemställan i övrigt under
mom. A

Bifölls.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Wachtmeister begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
D) i utskottets utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen V) av herr Wachtmeister.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wachtmeister begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 169 ja och 36 nej, varjämte
r 39

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Teaterfrågor — öresundsfrågor

13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E 1—E 8

Vad utskottets hemställt bifölls.

Mom. E 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i motionen
II: 1021 framställda yrkandet om viss
skrivelse till Kungl. Maj:t; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. E 10—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes med
den ändring, som föranleddes av bifall
till reservationen II) av herr Svante
Kristiansson m. fl.

§ 4

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
182, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Teaterfrågor

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag har i statsutskottet
anmält en blank reservation vid denna
punkt. Det gäller teatersamarbetet på
Nordkalotten. Innevarande års session
av Nordiska rådet beslöt att rekommendera
regeringarna i Sverige, Finland
och Norge att ägna denna fråga ökad
uppmärksamhet samt att bevilja härav
betingade höjda anslag för detta ändamål.
Sedermera har Kungl. Maj :t underställt
riksdagen frågan om anslag till
teaterverksamheten i landet.

Jag tycker att det nu vore på tiden
att till åttonde huvudtiteln överföra detta
teatersamarbete på Nordkalotten, som
visat sig vara ett utomordentligt saniarbetsobjekt.
Hittills har anslag för denna
verksamhet i betydande utsträckning erhållits
bl. a. från Svensk-finska kulturfonden.
Denna fond är emellertid inte
avsedd för långfristiga finansieringar
av detta slag, utan meningen är att fonden
skall kunna lämna stöd i initialskedet
så att man, om det visar sig att verksamheten
har framtiden för sig, senare
skall kunna ordna finansieringen på
annat sätt.

Jag har, herr talman, anmält denna
blanka reservation för att här i kammaren
få tillfälle att vädja till ecklesiastikministern
att se till att denna fråga
i framtiden omhänderhas på det sätt
som jag har antytt i den nu av statsutskottet
behandlade motionen.

I övrigt har jag inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Punkten 3

Öresundsfrågor

Sedan punkten föredragits yttrade:

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

Herr (''ASSEL (b):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
till utskottsutlåtandet på denna punkt
foga en blank reservation. Det är emellertid
inte alls min avsikt att bär ta upp
någon större debatt angående Öresundsbron
och förläggningen av öresundsbron
eller öresundsbroarna. En sådan
debatt skulle kräva betydligt längre tid
än som lämpligen kan avdelas nu, i riksdagens
slutskede. Jag skall därför inte
gå in på den känsliga och kontroversiella
frågan om valet mellan de olika
broförslagen utan helt enkelt nöja mig
med att stryka under nödvändigheten av
att fatta beslut i brofrågan utan något
dröjsmål som skulle kunna undvikas.

Vi vet alla att i denna fråga pågår
vissa undersökningar av trafikekonomisk
och teknisk art och att de måste
slutföras, innan ett definitivt beslut kan
fattas. Vad vi kan uttala ett önskemål
om i dag är att de undersökningarna
måtte bedrivas med all kraft och skyndsamhet
och att, när de undersökningar
som nu pågår blir färdiga, de båda närmast
berörda ländernas regeringar, alltså
Danmarks och Sveriges, bestämmer
sig. Allmänheten skulle lätt komma att
uppfatta tillsättandet av ytterligare utredningar
som något av ett skalkeskjul
som man gömmer sig bakom i stället
för att fatta beslut.

Men, ärade kammarledamöter, detta
ärende är i verkligheten brådskande
och får inte förhalas i långbänk. För bebyggelseplaneringen,
för vägplaneringen
och för näringslivets planläggning är
det både på svensk och på dansk sida
utomordentligt besvärande att inte ha
klart för sig var den första fasta förbindelsen
mellan dessa bägge länder
skall komma till stånd.

Jag förstår visst, att man tycker att
en öresundsbro är ett stort projekt att
planera och genomföra. Men det är på
intet sätt ett projekt som man behöver
tveka inför. Varken anskaffning av tillräckligt
med arbetskraft eller finansieringen
av detta bygge kan komma att

Öresundsfrågor

möta några oöverstigliga svårigheter.
Jag hyser ingen som helst tvekan om
möjligheterna att få investeringarna
lönsamma i ett sådant här broföretag
eller kombinerat bro- eller tunnelföretag Att

man nu skulle vänta på att Danmark
en gång skall bli färdigt med sitt
projekt om en bro över Stora Bält finner
jag ingen anledning till. Både projektering
och byggnadsarbeten bör kunna
bedrivas parallellt. Det är högaktuellt
att anlägga nya lufthamnar i stället
för Kastrup, som snart nog är för litet,
och i stället för Bulltofta. Det finns
mycket starka skäl som talar för att
man nu noga prövar möjligheterna alt
göra en gemensam Atlantflyghamn för
Danmark, Sverige och Norge. Den täcker
behovet åt alla håll med utstrålning
från Öresund. Ett sådant flygfält
kan komma till stånd på Själland, i
Skåne eller på Saltholm. Jag skall inte
i detta sammanhang yttra mig om var
det lämpligast bör ske. Men det är viktigt
att ett beslut fattas i flyghamnsfrågan.
Vi har just fått ett yttrande från
SAS som understryker alt utbyggnaden
av en flyghamn av denna storleksordning
med den projektering som erfordras
tar tio år. Där understryks också
att det inte är mycken tid som står till
våra länders förfogande i denna viktiga
fråga.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
det sagda. Man kan inte begära av regering
och riksdag, att de skall ta ställning
i frågan innan pågående undersökningar
är slutförda. Men vad man kan
fordra och vad allmänheten alltmera
bestämt fordrar är att de båda berörda
regeringarna gör allt som är möjligt för
att komma fram till ett beslut utan ytterligare
tidsutdräkt.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Vi har nu fått klart hesked
i olika sammanhang och senast
under gårdagens radiodebatt i P2 att
det inom överskådlig tid, d. v. s. före

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

öresundsfrågor

1980, behövs två fasta förbindelser över
Öresund. Yi har också klart för oss att
den södra förbindelsen Malmö—Köpenhamn
kan sättas i gång med kort varsel
och att staten i detta fall inte behöver
bekymra sig om finansieringen
utan i huvudsak kan begränsa sig till
att fastställa koncessionsvillkoren. Av
dessa skäl yrkar jag i min motion nr
963 att man skulle ta ställning till och
fatta principbeslut om byggande av en
fast förbindelse över Öresund mellan
Malmö och Köpenhamn och att det skulle
ske vid nästa års riksdag. Man borde
alltså komma fram till ett snabbt beslut
i principfrågan.

Om nu regeringen eventuellt bär närmast
intresse för en förbindelse Hälsingborg—Helsingör,
skulle frågan verkligen
ha blivit förd framåt genom ett
principbeslut. Allt tyder på att danskarna
förordar det södra alternativet,
och här gäller det en överenskommelse
mellan två länder. Vi kan inte avgöra
frågan ensamma. Hälsingborg—Helsingör- som regeringen synes
föredra tycks möta danskt motstånd
dels på grund av fritidsintressena på
norra Själland, dels och kanske huvudsakligen
på grund av att samfärdselmöjligheterna
på Själland i det läget är
sämre enligt vad danskarna anser. De
senaste dagarna har det sydligare alternativet
aktualiserats genom det nyss
åberopade förordet av SAS för en förläggning
av storflygfältet till Saltholm.

Där påpekas ett par som jag tycker
mycket viktiga saker. I fråga om bullerolägenheten
säges: »Här synes Saltholm
erbjuda en helt enastående lösning,
i det flygplatsen, omgiven av vatten,
kommer att ligga ca 15 kilometer
från Köpenhamns resp. Malmös centrala
delar.» Vidare säges: »Såvitt SAS kan
bedöma, finns det inget landområde i
befolkningskoncentrationens relativa
närhet med de utvecklingsmöjligheter,
som Saltholm erbjuder.»

I gårdagens radiodebatt framfördes
så starka skäl till förmån för Saltholm

att man synes helt böra gå in för den
lösningen — särskilt som det inte föreligger
något ur svensk eller nordisk
synpunkt godtagbart alternativ. Storflygplatsen
bör vara klar 1980, och det
behövs en mycket lång förberedclsetid.

Detta har jag också förutsett i min
motion där jag uttalat: »Riksdagen synes
därför nu böra uttala sig till förmån
för detta alternativ. Den omständigheten,
att frågan om en storflygplats
anläggande å Saltholmen ej kan beräknas
bliva avgjord inom den närmaste
tiden, bör ej utgöra hinder för ett avgörande
rörande bron i övrigt. Denna
kan byggas på sådant sätt att senare ett
storflygfält på Saltholmen kan inpassas
i trafiksystemet.»

Ställningstagandet från SAS beträffande
storflygfältet kom alltså tidigare
än beräknat, och det är glädjande. Jag
vidhåller att yrkandet i motionen är
helt realistiskt. Utskottet avstyrker
emellertid yrkandet och anför att en
arbetsgrupp tillsatts för att ytterligare
bereda frågan om en fast förbindelse.
En rad experter har förordnats att biträda
de svenska ledamöterna i arbetsgruppen.
Man har således för närvarande
tre expertgrupper som arbetar
med beredning av brofrågan, nämligen
en för tekniska frågor, en för trafikekonomiska
frågor samt en för näringslivs-
och planfrågor. Utskottet säger
vidare: »Da resultatet av utredningsarbetet
självfallet bör avvaktas
före ett definitivt ställningstagande till
frågan om förverkligandet av något av
de skilda alternativen, kan utskottet för
sin del inte biträda motionärens yrkande
att redan nu begära förslag till principbeslut
om byggande av en fast förbindelse
över Öresund mellan Malmö
och Köpenhamn.»

Ja, herr talman, utredningar är tydligen
bra för många syften. Jag tror
emellertid inte att de nu pågående utredningarna
kan åstadkomma något revolutionerande
nytt som skulle försvåra
om riksdagen nästa år fattade prin -

Onsdagen den It december 1964

Nr 39

«;>

cipbeslut beträffande var förbindelsen
skull byggas. Man förstår faktiskt det
ökande antal personer som rent ut påstår
att regeringen satt till alla utredningarna
i syfte att slippa fatta ett
principbeslut och få anledning skjuta
på ställningstagandet.

Men vad händer da under tiden? I
gär fick kommunikationsministern höra
vilka svårigheter som föreligger beträffande
stadsplanerna i Malmö. Det tar
mellan fem och tio år att lösa sådana
större frågor. Detta principbeslut beträffande
fasta öresundsförbindelser berör
dessutom general- och regionplanefrågor
i hela området från söder om
Malmö till norr om Hälsingborg. Och
detta område befinner sig redan i en
starkare utveckling än kanske nagot annat
område i vårt land. Hela den utvecklingen
låses genom det förhalade
principbeslutet.

Det vore faktiskt intressant, herr talman,
att ställa mitt eget yrkande i motionen
emot utskottets avstyrkande,
men jag skall inte fresta kammaren
med att göra det. Jag hoppas i stället
att de starka krafter som nu är verksamma
snabbt skall kunna driva denna
fråga vidare. Professor Ohlin uttalade
i gårdagens radiodebatt att ett principbeslut
borde fattas 1965, och det är ju
glädjande.

Kommunikationsministern har i debatten
här introducerat verbet »uppsnabba».
Jag tycker att han skulle använda
det och omsätta det i praktiken
beträffande denna viktiga fråga. Regeringens
sätt att skjuta frågan framför
sig vittnar inte precis om en inställning
mot nya djärva mål.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är ju naturligt att
det på olika håll finns önskemål om att
beslut så snart som möjligt skall fattas
beträffande förbindelsen över Öresund.
Det är inte heller så underligt om vi
var och en för sig har en någorlunda
bestämd uppfattning om vilken bro som

Öresundsfrägor

bör byggas eller vilken som bör byggas
först. Det kan jag för min del också
ha. Men mot bakgrunden av vad som
hittills förevarit och vad som för närvarande
pågår kan man väl inte begära
att riksdagen nu skall fatta ett beslut
eller göra några kategoriska uttalanden.
Herr Cassel förutsatte inte heller detta
i sitt anförande; han sade tvärtom att
man inte kan begära att riksdagen eller
Kungl. Maj :t nu skall ta ståndpunkt
till saken. Vad han begärde var bara
att det inte skulle uppkomma några
dröjsmål som borde kunna undvikas,
och det kan man hålla med honom om.

Herr Kiillenius föll inte heller för
frestelsen att yrka bifall till sin egen
motion. För min del vågar jag inte uttrycka
några sådana förmodanden som
herr Källenius gjorde beträffande
Kungl. Maj:ts motiv — den saken får
Kungl. Maj :t själv bedöma. Men med
hänsyn till de utredningar som pågår
och som nyligen har igångsatts är det
knappast möjligt att för dagen göra
några uttalanden från riksdagens sida.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag instämmer med de
föregående talare som har sagt att frågan
om en förbindelse över Öresund
måste anses vara en brådskande angelägenhet,
och jag vill också uttala min
tillfredsställelse över det faktum att
statsutskottet för sin del har ansett sig
kunna utgå från att erforderliga utredningar
i frågan bedrives skyndsamt. Jag
förutsätter att den nära kontakt, som
brukar finnas mellan kommunikationsdepartementet
och statsutskottet i en del
andra ärenden, också har förelegat i det
här fallet, så att vi kan fästa en mycket
stor vikt vid det förhållandet att utskottet
räknar med skyndsamhet då det gäller
ärendets fortsatta handläggning. Jag
har därför för min del inte någon som
helst invändning mot statsutskottets uttalande.
Och även om jag som sagt i det

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1961

öresundsfrågor

mesta kan instämma med föregående
talare, så vill jag helt kort tanföra några
reflexioner.

Det kan ställas frågan: Vad är det
egentligen som behöver göras innan ett
principbeslut om en öresundsförbindelse
kan fattas? Jag är litet rädd för den
uppfattningen att alla möjliga förhållanden
skall vara klarlagda innan det fattas
ett principbeslut om byggandet av
en förbindelse över Öresund. Därför
skulle jag gärna vilja precisera genom
att säga att saken nog gagnas bäst, om
man bara kräver att rimliga förutsättningar
skall vara uppfyllda före ett
principbeslut och att man sedan tar itu
med övriga uppgifter.

Den första förutsättningen är att man
har bestämt sig för om man vill ha en
förbindelse över Öresund eller icke. Det
synes mig som om redan det föreliggande
materialet skulle göra det möjligt att
fatta ett positivt beslut därvidlag. Det
måste komma till stånd åtminstone en
fast förbindelse över Öresund i form av
antingen bro eller tunnel. Jag tror för
min del inte att det kommer att dröja
så länge, innan vi får två sådana förbindelser,
men det sista kan vi tills vidare
lämna därhän.

Den andra förutsättningen för principbeslutet
är att man har bestämt sig
för var den första förbindelsen skall byggas.
De utredningar som är nödvändiga
för fattandet av ett beslut i det senare
avseendet är till stor del gjorda, och jag
hoppas att de fortsatta undersökningarna
om grundförhållandena i Öresund
vid Hälsingborg—Helsingörlinjen skall
kunna relativt snabbt avslutas.

Vidare kan ställas frågan: Är det nödvändigt
att före principbeslutets fattande
precisera, om förbindelsen skall utgöras
av en bro eller en tunnel eller
kanske delvis av en bro och delvis av
en tunnel? Jag kan inte finna att detta
är nödvändigt. Den saken kan klaras ut
sedan man fattat principbeslut om en
förbindelse på ett angivet ställe. Då kan
experterna fä i uppdrag att med beak -

tande av alla relevanta förhållanden belysa
hur förbindelsen skall konstrueras;
man har för övrigt redan gjort undan
en hel del tekniska förarbeten.

Då möter vi kanske den invändningen:
Ja, men det är inte möjligt att
i brådrasket bestämma hur det skall bli
med flygfältet på Saltholm och den
saken kan få avgörande betydelse för
frågan om placeringen av en förbindelse
över Öresund. Till detta vill jag säga
att om man även av andra skäl skulle
finna att övervägande omständigheter
talar för att den första fasta förbindelsen
över Öresund placeras vid Malmö—
Köpenhamnlinjen, så beböver det inte
inverka på principbeslutet, hur det går
med frågan om flygfältet på Saltholm.
Den eventuella försening, som eljest
skulle kunna framkallas genom den problematik
som sammanhänger med flygfältet,
kan man alltså undgå om man av
andra skäl väljer Malmö—Köpenhamnlinjen,
vilket Nordiska rådets trafikutskott
har förordat.

Det kan också göras den invändningen,
att det finns en annan komplicerande
faktor, nämligen frågan om bron över
Stora Bält — herr Cassel var inne på
den saken. Denna bro bör vara färdig
ungefär vid samma tidpunkt som förbindelsen
över Öresund. I Danmark fäster
man med rätta vikt vid den saken.
Det bör emellertid, såsom även herr
Cassel framhöll, inte vara omöjligt att
samtidigt förbereda och bygga båda
förbindelserna.

Slutsatsen blir då att det är angeläget
att Stora Bältbron inte blir försenad
— för att inte förbindelsen över
Öresund också skall försenas. En försening
i det ena fallet kan dra med sig
eu försening i det andra. Enligt min
mening är det därför viktigt att svenska
regeringen vid handläggningen av frågan
om öresundsförbindelsen håller
nära kontakt med den danska regeringen
även då det gäller frågan om
Stora Bältbron. Det förefaller som om
de tankegångar, som tidigare kommit

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

till uttryck på dansk sida, nämligen att
Stora Kältbron skulle byggas först och
öresundsförbindelsen därefter har förlorat
mycket av sin aktualitet.

I)et har också ifrågasatts, om man
bär i Norden kan finansiera byggandet
av båda dessa förbindelser. Ja, om det
skulle visa sig önskvärt att finansiera
öresun dsförbin delsen genom den utländska
kapitalmarknaden, torde det
inte råda mer än en mening om att det
finns möjlighet till sådan total eller partiell
finansiering med utländskt kapital.

I varje fall under förutsättning att man
inte doktrinärt låser sig för vissa ståndpunkter
i fråga om den följande metoden
att erhålla inkomster för krediternas
återbetalande.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här sagt vill jag än en gång instämma
i vad herrar Källenius och Cassel
anfört, nämligen att det finns en berättigad
förhoppning om att den fortsatta
handläggningen av frågan om öresundsförbindelsen
skall bedrivas med
skyndsamhet. Jag vill tillägga att enligt
min mening bör det inte behöva
bli någon egentlig konflikt mellan det
ena och andra alternativet för en sådan
förbindelse, eftersom starka skäl synes
mig tala för skapandet av förbindelser
på två ställen. Det finns flera vägande
skäl för förbindelsen vid Hälsingborg—
Helsingörlinjen. Ett av de starkaste är
att det knappast kan betraktas som
önskvärt med en så höggradig koncentration
av befolkning och näringsliv till
Malmödistriktet i vidsträckt bemärkelse
som skulle följa av att man bara fick en
permanent förbindelse över Öresund
vid Malmö—Köpenhamnlinjen. En förbindelse
även norrut vid Öresund skulle
medföra en spridning av näringsliv och
bebyggelse över en större del av västra
Skåne, vilket ur alla synpunkter måste
anses betydelsefullt.

Slutligen vill jag tillfoga att frågan
om öresundsförbindelsen förvisso inte
berör endast Sverige och Danmark. Man
har med stor glädje kunnat konstatera

öresundsfråfjor

att inom Nordiska rådet har visats ett
mycket positivt intresse för denna förbindelse
även från norskt och finskt
håll. Det är ett nordiskt intresse av
mycket stor räckvidd som det här gäller.
Men vi här i riksdagen kan inte —
därvidlag instämmer jag med herr
Svensson i Ljungskile — i dag ta ställning
till denna fråga. Jag hoppas bara
att det inte skall dröja alltför länge
innan ärendet ligger på riksdagens bord
för ett principavgörande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara helt stillsamt
säga att jag tycker inte att herr
Ohlin skall förutsätta några speciella
kontakter mellan Kungl. Maj:t och statsutskottet
i den fråga det här gäller.

I övrigt kan jag instämma med herr
Ohlin.

Herr PALM (h):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende vill jag beklaga att riksdagen
inte kan följa motionärernas råd att
göra en hemställan i skrivelse till Kungl.
Maj :t och därvid uttala angelägenheten
av att de utredningar som pågår och ev.
kan vara ytterligare behövliga sker i sådan
takt att frågan snabbt kan bringas
till avgörande.

Å andra sidan måste jag i likhet med
tidigare talare uttala min glädje över
att man inom statsutskottet hyser den
förhoppningen att arbetet verkligen
skall bedrivas med skyndsamhet. Jag
instämmer givetvis i denna förhoppning
men vill ännu en gång understryka
att jag tror att det hade varit bra,
om den hade fått formen av ett direkt
uttalande från riksdagen. Jag behöver
inte här ange motiven för önskvärdheten
av ett snart avgörande men det är
självklart att ovissheten låser planeringen
inom hela det här berörda området
på ett olyckligt sätt. Det är utomordentligt
viktigt att man efter många
år, ja, årtionden av planering just för

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Öresundsfrågor

en bro- eller tunnelförbindelse över
Öresund äntligen fattar ett principbeslut,
så att man vet att denna förbindelse
skall anläggas, och därvid också
beslutar sig för var den första förbindelsen
skall anläggas. Det är verkligen
en brådskande åtgärd.

I detta anförande instämde herr
Braconier (h).

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! När man talar om ett
principbeslut om en Öresundsbro som
man gärna skulle vilja ha så snabbt
som möjligt, måste jag ändå ha rätt att
hysa den uppfattningen, att det båtar
föga om vi fattar ett principbeslut innan
Danmark är berett att fatta sitt principbeslut.
Det skulle vara en underlig form
av nordiskt samarbete, om vi fattade
principbeslut om en bro och sade: »Så
vill vi ha det.»

Det var emellertid inte detta som uppkallade
mig, utan ett allmänt utbrett
missförstånd som tycks råda både i
riksdagen och, kanske i ännu högre
grad, i pressen, nämligen att den bro
som skall byggas mellan Danmark och
Sverige över Öresund är avsedd för
flygtrafikanterna. Det är ju den mest
hårresande konklusion man över huvud
taget kan tänka sig. Vi bygger väl inte
en bro mellan Danmark och Sverige
för att transportera flygresenärer. Det
är väl för den bilburna trafiken och
godstrafiken vi skall bygga bron. Jag
tycker det är mycket angeläget att alla
kommer till klarhet om skillnaden därvidlag.

Sedan skall jag inte här ta upp något
resonemang om var bron enligt min mening
skall ligga. Jag vänder mig bara
med skärpa emot att bron skall utgöra
en förbindelse med flygplatsen. Det
finns ju betydligt starkare argument
än det för byggandet av bron.

Herr PALM (h):

Herr talman! Det missförstånd som
kan föreligga i det fallet finns nog på

herr Henningssons sida. Den hårresande
konklusionen har gjorts av honom
när han tycker sig ha funnit att flygtrafiken
skulle avgöra var bron skall ligga.
Det finns ju så många skäl, som
talar för en viss placering. Jag är övertygad
om att herr Henningsson får söka
förgäves efter argument, som skjuter
fram flygplatsfrågan som det väsentligen
avgörande. Det argumentet kommer
till vid sidan av hela det stora frågekomplex
det här gäller.

Som herr Ohlin tidigare framhållit
kan vi betrakta flygplatsfrågan som i
och för sig väsentlig men oväsentlig
när det gäller att hitta avgörande motiveringar
för den fasta förbindelsens
placering. Den motiveringen kan möjligen
komma till efteråt som ytterligare
ett skäl, men den kan inte påverka
själva principavgörandet.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är inte jag, herr
Palm, som har framhållit flygplatsförbindelsen
som avgörande. Det är ett
argument som har ansetts vara mycket
betydelsefullt såväl i pressen som här i
riksdagen. För min del anser jag att
bil- och järnvägstrafiken har mycket
större betydelse för frågan var bron
skall placeras.

Vi kan ju bara se efter var den biloch
järnvägstrafik går, som vi i dag
måste upprätthålla. Då behöver vi inte
blanda in flygplatsfrågan. Den tycker
jag är ett nödargument, som användes
när man inte får de andra argumenten
att räcka till.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Henningsson i att det är bil- och
järnvägstrafiken som är den primära
och i huvudsak avgörande, när vi skall
bestämma brons förläggning. Å andra
sidan är det alldeles klart att flygtrafikfrågan
kan tillkomma som ett tilläggsargument.
Men i den mån som den frågan
skjutes fram som ett huvudargu -

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

ment instämmer jag med herr Henningsson.
Om det emellertid av andra skäl
väger ungefär lika jämnt mellan de båda
förbindelserna, så kan flygplatsfrågan
komma att få en icke ringa betydelse.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att säga, att jag hoppas att herr Henningsson
inte föreställer sig att de som
talat så att säga mot bakgrunden av diskussionerna
kring denna fråga i Nordiska
rådet haft den uppfattningen att
man på svensk sida skall fatta beslut
utan föregående, mycket intim kontakt
med den danska regeringen och danska
parlamentariska organ. Den saken är
så självklar att det inte föll någon av
oss in att nämna den. Men för att
omöjliggöra alla missförstånd vill jag
nu säga, att innan riksdagen får ta definitiv
ställning måste frågan givetvis
vara förberedd gemensamt på dansk
och svensk sida.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

§ 6

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse till riksdagen med redogörelse
för Nordiska rådets tolfte session,
såvitt skrivelsen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i anslutning
härtill väckt motion.

Mom. 1

Lades till handlingarna.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs vart för sig och lades till
handlingarna

första lagutskottets utlåtande nr 46, i
anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse

Godkännande av fiskerikonvention

med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet;

andra lagutskottets utlåtande nr 70,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisat till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 42, i
anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion.

§ 8

Godkännande av fiskerikonvention

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av fiskerikonvention.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LEVIN (s):

Herr tahnan! Det föreliggande utskottsutlåtandet
är ju enhälligt, och jag
har inte heller tänkt framställa något
yrkande som avviker från vad utskottet
föreslagit. Jag vill emellertid inte låta
denna sak passera här i kammaren utan
att uttala min olust inför vad som sker
på detta område. Jag beklagar att vi
drivit in i ett tillstånd där knappast någon
annan utväg för vårt land förelegat
än vad som nu här föreslås. Det är resultatet
av att man vid månadslånga
diskussioner under två omgångar i Geneve
för att försöka komma fram till
en internationellt godtagbar överenskommelse
om territorial- och fiskevattengränserna
inte kom till någon som
helst enighet om något.

Nu tycks det vara så att det på detta
viktiga område härskar fullkomlig lag -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Godkännande av fiskerikonvention

löshet. Det ena landet efter det andra
proklamerar ensidigt väsentliga utvidgningar
av sina sjöterritorier och sina
fiskevatten. Vart har allt det vackra talet
om havens frihet tagit vägen? Nu
tycks det inte vara annat val än att följa
med i utvecklingen och ta för sig liksom
andra gör. Det föreliggande konventionsförslaget
är i alla fall ett försök
att inom ett begränsat område få
enhetliga regler.

Jag noterar med tillfredsställelse att
den föreslagna utflyttningen av fiskegränserna
ej skall beröra Östersjön. Jag
hoppas att överenskommelse skall kunna
nås mellan Sverige, Norge och Danmark
om fisket i Skagerack och Kattegatt
så att de tre ländernas fiskare där
skall kunna få bedriva sitt fiske som
tidigare och att dessa överenskommelser
skall vara klara innan vi går att
vidtaga åtgärder med anledning av den
föreslagna konventionen. Jag hoppas
också att dessa överenskommelser skall
vara bundna för ett stort antal år så
att inte något av länderna i någon situation
har möjligheter att uppsäga en
överenskommelse, om det för vederbörande
land åtminstone för tillfället skulle
kunna te sig fördelaktigt att tillförsäkra
sina egna fiskare fördelar på de
andras bekostnad.

Men även om så skulle vara att vi kan
göra tillfredsställande överenskommelser
om fisket i Skagerack och Kattegatt,
kan jag inte underlåta att uttala mitt beklagande
över att vi över huvud taget
skall behöva vidta åtgärder för utflyttande
av våra fiskegränser. Jag anser
nämligen att i det långa loppet alla länders
fiskare kommer att förlora på att
det fria havet, där alla får fiska på
samma villkor, göres allt mindre — det
är vad som sker. Om det vore så att
ett land ensidigt kunde utflytta sina
fiskegränser och ändå räkna med att
även i det långa loppet få fortsätta att
fiska utanför andra länders kuster, så
vore det givetvis en stor fördel för
ifrågavarande land. Men det har ju vi -

sat sig att så inte alls är fallet, och så
kommer heller inte att bli fallet.

Sedan ett land utvidgat sina fiskegränser
dröjer det inte länge innan grannländer
och andra, som utestängts från
sina tidigare fiskeplatser, svarar med
samma mynt. Så rörligt som det moderna
havsfisket är måste det vara till
nackdel för alla att det vatten, som
fritt står till förfogande för alla, blir
allt mindre med allt vad det för med sig
av minskade möjligheter att uppsöka
fisken och bedriva fiske där fisken för
tillfället håller till.

Nu är emellertid bara att konstatera
att vi kommit i ett läge där vi knappast
har något val. Sedan även de länder,
som tidigare alltid gått i täten när det
gällt att slå vakt om havens frihet, nu
liar slagit in på linjen med väsentlig utvidgning
av fiskegränserna, får vi väl
räkna med att även de få som hittills
varit tveksamma kommer att vandra
samma väg.

Så får man väl hoppas att inte detta
bara är inledningen till en tämligen
total uppdelning mellan kuststaterna av
de vattenområden där fiske över huvud
taget kan bedrivas, åtminstone när det
gäller bottenfisk. Men illavarslande tecken
saknas ingalunda. Det finns redan
nu länder som vill göra anspråk på allt
vatten till 200 sjömils avstånd från sina
kuster. Det är visserligen inga europeiska
länder ännu som kommit med så
extrema krav, men även bland europeiska
kuststater talas nu om att man
bör ytterligare utvidga sina fiskegränser.
Ensamrätt till fisket intill 60 sjömil
från baslinjerna har ju framförts som
önskemål liksom utflyttning av fiskegränserna
till 300-metersdjupkurvan
utanför vederbörande lands kuster.

Vad som då skulle återstå av det fria
vattnet i exempelvis det för väst- och
nordeuropeiskt fiske så viktiga nordsjöområdet
är lätt att föreställa sig — det
bleve praktiskt taget ingenting kvar.

Herr talman! Jag har inget yrkande
men jag har inte kunnat låta detta ären -

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

de passera här i kammaren utan att uttala
min olust över vad som sker runt
omkring oss och mitt beklagande av att
vi, efter ändlösa diskussioner på det
internationella planet, inte kommit närmare
lösningen av frågan om hur man
skall trygga allas tillträde till det fria
havet. I stället tycks utvecklingen gå
mot allt större inskränkningar av vad
vi alltid har kallat det fria havet.

I detta anförande instämde herr
Lundberg (s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogs vart för sig

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition rörande godkännande av
Förenta Nationernas konvention angående
statslösa personers rättsliga ställning,
och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
ändringar i Förenta Nationernas stadga;
samt

konstitutionsutskottets memorial nr
38, angående televisionsutsändningar
av kamrarnas förhandlingar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10

Självstyrelsen på länsplanet

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta
motioner angående självstyrelsen på
länsplanet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Den fråga som nu företas
till behandling är utomordentligt

Självstyrelsen på länsplanet

viktig, och den har varit föremål för eu
alldeles .särskilt noggrann granskning
inom konstitutionsutskottet, där vi haft
en speciell delegation med representanter
för de olika i utskottet företrädda
partierna som övervägt skrivningen i
utlåtande nr 39. Spörsmålet har fått
särskild aktualitet genom diskussionen
under höstriksdagens remissdebatt, då
författningsfrågan och frågan om den
s. k. länsdemokratien togs upp till övervägande,
framför allt mellan partiledarna.

I ingressen till utskottets yttrande heter
det:

»Vårt lands demokratiska styrelseform
bygger på parlamentariskt statsskick
och kommunal självstyrelse. De
snabbt ökande uppgifterna för folkstvrelsens
olika organ har emellertid under
senare år aktualiserat problem berörande
såväl det parlamentariska statsskickets
och den kommunala självstyrelsens
former som fördelningen av uppgifter
mellan olika organ.»

Författningsutredningen har ju efter
lång tids övervägande lagt fram ett förslag,
som är välbekant för kammaren,
rörande utformningen av det framtida
statsskicket. Men frågan om länsstyrelsen
och den kommunala styrelsen har
inte berörts inom författningsutredningen
på annat sätt än att man understrukit
betydelsen av den kommunala självstyrelsen,
som vi väl allesammans är
angelägna att värna. Motionärerna framhåller
betydelsen av att de lokala och
regionala organens ställning inom folkstyret
prövas i samband med en författningsreform,
och utskottet har för sin
del helt anslutit sig till dessa synpunkter.
Jag hänvisar till vad utskottet anfört
i sitt drygt två sidor långa uttalande.

I remissdebatten tycktes det råda
ganska stor enighet om att frågorna rörande
den kommunala och regionala
styrelsen behöver utredas närmare, trots
att redan flera utredningar arbetar med
frågorna och åtminstone en av dessa

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Självstyrelsen på länsplanet

utredningar hunnit ganska långt i sitt
arbete. Otvivelaktigt innefattas dock
inte alla de problem som berörs rörande
länsstyrelsernas och landstingens framtida
ställning i direktiven för de pågående
utredningarna, och det förefaller
därför angeläget att någon form av ny
utredning företas.

Utredningen kan ske på olika sätt.
Man kan antingen ge tilläggsdirektiv till
någon av de redan arbetande utredningarna
eller — om man inte vill välja den
vägen — tillsätta en ny utredning. Samtidigt
bör, som utskottet understryker,
en fortsatt beredning av författningsutredningens
förslag ske.

Personligen har jag den uppfattningen,
att det vore lyckligast att en helt ny
utredning tillsattes. Det är då angeläget
framhålla att den bör tillgodogöra sig
de betydande kommunala erfarenheter
och landstingserfarenheter som finns
representerade inte minst i detta hus.
— Det bör med andra ord bli en parlamentarisk
utredning som undersöker
dessa frågor och som självfallet skall få
hjälp av juridisk och teknisk expertis
etc. Men det syns mig vara angeläget att
det parlamentariska inslaget i en sådan
utredning blir dominerande.

I detta sammanhang kommer emellertid
in en omständighet, som enligt min
och mångas mening är utomordentligt
angelägen att framhålla, nämligen tidsfaktorn.
Det får inte bli så, att denna
nya utredning tar så lång tid, att en lösning
av frågan om det framtida statsskicket
ytterligare fördröjs.

Vi har haft en utredning som arbetat
i över tio år och som kommit fram till
ett mycket väl genomarbetat förslag,
även om det naturligtvis vid remissbehandlingen
bar blivit föremål för en
viss kritik på olika punkter. Men jag
erinrar om att det förefaller som om vi
på en punkt har nått enighet, nämligen
om att folkrepresentationen skall bestå
av en kammare, vald på en gång av hela
folket.

Jag tror inte jag överdriver om jag

säger, att enigheten om enkammarsystemet
har ökat sedan herr Bergvall och
jag för över tio år sedan väckte motioner
om införande av ett enkammarsystem.
Detta är det primära. Man hör inte
längre något tal om bibehållande av det
nuvarande tvåkammarsystemet. Om vi
är överens om att denna fråga är mogen,
ja, övermogen för ett avgörande,
bör det vara alldeles klart att ett sådant
beslut kan fattas inom den andrakammarperiod,
som nu mycket snart — efter
årsskiftet — skall börja.

Det är angelägenheten av en sådan
bearbetning av denna fråga som gör att
jag mycket energiskt vill framhålla, att
någon ytterligare tidsutdräkt knappast
bör få ifrågakomma. Även många andra
skäl, vilka även berör vårt eget arbete
i riksdagshuset, talar för detta. Finns
det inte en känsla bos kammarens ledamöter
av att våra arbetsformer är förlegade,
att riksdagsarbetet som vi sysslat
med i mänga år är alltför tungrott?
Vi skulle behöva helt nva former för
vårt arbete: en ny utskottsorganisation,
en ny termin för riksdagsarbetet och
framför allt en enda kammare i stället
för de nuvarande två. Inte minst från
denna synpunkt är det, herr talman,
angeläget, att vi snart kommer ifrån de
arbetsformer, som enligt min mening i
mycket hög grad belastar oss.

Även om man sätter i gång parallellt
med två utredningar, är det inte nödvändigt
att alla resultat från den ena
utredningen — om länsdemokrati —
måste vara helt färdiga innan vi fattar
beslut om de grundlagsändringar som
är nödvändiga för genomförandet av det
nya statsskicket. Däremot bör man kunna
på relativt kort tid i en sådan utredning,
som jag nyss skisserat, fatta principbeslut
om de framtida riktlinjerna i
samförstånd med företrädare för de politiska
partierna. Självfallet bör man
därvidlag eftersträva en lösning som
blir så samlande som möjligt.

Jag tror, herr talman, att det är angeläget
att man inte bara från partile -

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 3»

(larhåll utan också från de enskilda
riksdagsmännens sida framhåller dessa
synpunkter. Jag tycker det är glädjande
att vi har fått uppmärksamheten riktad
på länsdemokrati och därmed sammanhängande
problem. Detta kanske
skulle verka befruktande på den allmänna
debatten, om vilken man har sagt
att den varit otillfredsställande och
oengagerad, eftersom så många människor
inte intresserar sig för de egentliga
författningsspörsmålen.

Om vi nu kan få till stånd en debatt
kring människorna mera närliggande
spörsmål — d. v. s. om de frågor som
berörs i de föreliggande motionerna —
tror jag att det finns utsikter för att vi
någorlunda parallellt och dessutom enligt
min uppfattning ganska skyndsamt
skall kunna komma fram till resultat på
detta område.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Den kommunala självstyrelsen
och länsdemokratien är en
oerhört viktig angelägenhet. Under åtskilliga
år har jag betonat att 1917 års
beslut bygger på att medborgarrätten
knyts till människovärdet och har sin
förankring i en demokratisk folkstyrelse.
Hur folkstyrelsen sedan fungerar,
fångar intresset och förankras hos vårt
folk, skapar samhörighet och blir urbetsduglig,
är viktiga frågor. Det gäller
att människorna i vårt land blir medvetna
om att demokrati förutsätter ansvar
och att man ger åt människorna
möjlighet att utöva folkstyret.

Frågan är oerhört omfattande. Jag har
bl. a. i min motion påpekat vissa delfrågor.
Jag anser dock att det i dag inte kan
vara nödvändigt och lämpligt att gå in
på dessa frågor eftersom utskottets enhälliga
skrivning är en ljuspunkt. Med
den skrivningen kommer man säkert att
försöka komma till rätta med alla de
problem vi möter på detta område och

Självstyrelsen på länsplanet

se till, att utvecklingen med den växande
byråkrati som den nödvändigtvis innebär
inte leder till att demokratiskt
folkstyre och kommunalt självstyre
äventyras och ersättes av något annat
system. Det är viktigt att den folkvalda
representationen i riksdag, landsting,
kommuner, förvaltning, rättsväsen m.m.
förstärks — såvida vi inte vill att andra
skall bestämma och värt styrelseskick
bli en skendemokrati.

Det finns ingen anledning att nu gå
in på dessa problem. Jag har understrukit
hur viktiga jag anser dem vara
genom att föreslå att konstitutionsutskottet,
eventuellt riksdagen själv, skulle
tillsätta en parlamentarisk utredning
som skyndsamt skulle behandla dessa
frågor. Jag tror alla och envar är tacksamma
för det första steg som konstitutionsutskottet
nu har tagit. Jag förutsätter
att skyndsamheten inte får innebära
att man går förbi de problem som
har aktualiserats i detta sammanhang.

Herr talman! Jag har inget annat
vrkande än bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse med utskottets behandling
av dessa motioner. Jag vill särskilt
framhålla betydelsen av att utskottet så
klart understrukit vad motionärerna anfört,
nämligen att det kan ifrågasättas
om debatten rörande de bästa formerna
för folkviljans utövande enbart eller
huvudsakligen bör begränsas till frågan
om de centrala statsorganens utformning
och funktion. Utskottet anser
— liksom motionärerna — att starka
skäl talar för att även de regionala och
lokala organens ställning inom folkstvrelsen
prövas.

Jag är vidare glad över att utskottet
läst motionen 543 i denna kammare på
rätt sätt då det gäller frågan om hur
den reform som däri skisseras skulle
kunna komma att inverka på enhetsstatens
ställning. I några remissyttranden
och i pressdebatten om dessa motioner

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Självstyrelsen på länsplanet

har man yppat bekymmer för att en
regional reform av detta slag skulle leda
till något slags delstatssystem. Jag
ber de av kammarens ledamöter som är
särskilt intresserade av denna fråga att
läsa remissyttrandena, där det klart
framgår att man tycks hysa denna farhåga.
Utskottet uttalar bestämt att en
sådan ordning är »helt inaktuell för
vårt lands vidkommande», och motionärerna
har inte heller haft någon sådan
utveckling i sikte. Det har tvärtom
varit en bestämd strävan hos oss att
skissera en väl fungerande självstyrelse
på länsplanet som fungerar i god samklang
med en sammanhållen central
statsmakt. Men jag är övertygad om att
de eventuella direktivskrivarna, om en
utredning tillsätts, rätt ofta kommer att
få fundera över denna problematik. Det
är nämligen inte så lätt att åstadkomma
en väl fungerande regional förvaltning
med relativt stor självständighet om
man samtidigt vill ha kvar en väl sammanhållen
central statsmakt. Det går
att åstadkomma detta, men det kommer
att bli svårt att skriva direktiven, och
det blir inte mycket lättare att sedan
utreda frågan.

Även en annan fråga har varit föremål
för mycken diskussion i den allmänna
debatten. Man har på några håll velat
göra gällande att det bakom den stora
enigheten i utskottet skulle ligga taktiska
spekulationer, framför allt från
deras sida som önskar aktualisera det
s. k. kommunala sambandet vid behandlingen
av frågan om den centrala statsmakten,
d. v. s. frågan om hur riksdagen
skall väljas och fungera. De som
haft sådana funderingar har knappast
kunna läsa ut dem ur utskottets skrivning.
Eller också är det så, att utskottets
formuleringsskicklighet är mycket
stor. Utskottet har tvärtom sagt att de
berörda synpunkter ocli förslag som
framförts i förevarande motioner bör
bli »föremål för prövning vid den fortsatta
beredningen av författningsfrågan».
Däri tolkar jag inte in någon upp -

fattning att den fortsatta översynen av
de centrala författningsfrågorna skulle
bromsas upp med hänvisning till att
man skall göra en översyn av de problem
vi nu behandlar. Utskottet har
nämligen tidigare i sitt utlåtande skrivit
att utskottet »finner det angeläget
att det inledda reformarbetet för statsskickets
del inte försenas». Av det anförande
som utskottets ärade talesman
höll kan jag inte fa någon annan uppfattning
än att utskottet anser att det
hör ske en fortsatt relativt snabb behandling
av förfaltningsfrågan när det
gäller den centrala delen av statsskicket.
Jag kan alltså inte dela den uppfattningen
som framskymtat, att utskottet
skulle ha skrivit så välvilligt om dessa
motioner därför att man ville åstadkomma
en försening av författningsreformen.
Skulle dessa motioner ha lett
till en sådan utveckling, hade det varit
att beklaga.

Slutligen är det för mig viktigt att
uttala förhoppningen, att regeringen
skall ägna detta utskottsutlåtande tillbörlig
uppmärksamhet trots att utlåtandets
kläm inte innehåller någon rekommendation
till riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört. För oss som arbetar inom
statsutskottet är det svårt att förstå vad
som menas med att »motionen anses
besvarad». Antingen bifaller man en
motion eller också avslår man den. Bifaller
man den händer det ibland att
man skriver till kungen och ger till
känna vad utskottet anfört. Nu hoppas
jag att Kungl. Maj :t ändå skall läsa vad
konstitutionsutskottet så väl anfört i sitt
föreliggande utlåtande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i vad herr von Friesen sade om utskottets
utlåtande i det föreliggande ärendet.
Herr von Friesen gjorde emellertid
en utvikning. Jag avser inte att ta upp

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

någon debatt i författningsfrågan i hela
dess vidd, men jag vill starkt understryka
att utskottet vid behandlingen
av detta ärende inte på något sätt har
tagit ställning till författningsfrågans
fortsatta behandling. Utskottet har inte
haft anledning att göra det, eftersom
dessa motioner avser ett delproblem.
Utskottet har därför inte heller gjort
några som helst uttalanden i frågan, om
vi skall ha en eller två kammare. Utskottet
har heller inte tagit ställning till om
man bör gå fram på de partiella reformernas
väg eller avvakta ett ställningstagande
i ett större sammanhang när
alla frågor är utredda. Personligen vill
jag säga att man här måste välja. Beträder
man de partiella reformernas väg
anser jag att det i föreliggande läge inte
är möjligt att ändra grundlagen och göra
den modernisering, som vi väl alla
är ense om och som ett införande i
grundlagen av parlamentarismens idé
nödvändiggör.

Denna del av herr von Friesens anförande
får väl närmast betraktas som
en personlig deklaration, och en sådan
har han naturligtvis rätt att göra.

Jag vill med detta ha understrukit —
och jag anknyter då även till den senaste
talaren — att när man läser utskottets
betänkande så får man däri inte läsa
in något som inte har skrivits. Det gäller
även frågan om det s. k. kommunala
sambandet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av vissa paragrafer
i riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket jämte en i ämnet
väckt motion.

Punkterna 1 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tandläkarutbildning m. m. i Göteborg

Punkterna 2—4 och 6—11

Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs vart för sig och lades till
handlingarna

bevillningsutskottets betänkande nr
62, i anledning av riksdagens år 1963
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
in. in., såvitt berättelsen hänvisats
till bevillningsutskottet;

andra lagutskottets utlåtande nr 69,
i anledning av §§ 15 och 23 i riksdagens
år 1963 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av riksdagens år 1963 församlade
revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
m. m., såvitt berättelsen hänvisats till
jordbruksutskottet.

§ 13

Tandläkarutbildning m. m. i Göteborg

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tandläkarutbildning
m. m. i Göteborg jämte i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga några ord med anledning av statsutskottets
utlåtande beträffande tandläkarhögskolan
i Göteborg.

Detta är inte någon ny fråga för kammarens
ledamöter. Redan 1945 fattade
vi ett principbeslut om en tandläkarhögskola
i Göteborg men först nu står
vi inför ett förverkligande av denna
skola. Vi känner alla till den fruktansvärda
brist som råder på tandläkare.
Man får inom folktandvården vänta tre
—fyra år för att få behandling. Det har

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Tandläkarutbildning m. m. i Göteborg

emellertid inte rått någon brist på sökande
till tandläkarhögskolorna. År
1964 stod 401 tjänster obesatta inom
folktandvården och samtidigt avvisades
325 kompetenta sökande till tandläkarhögskolorna.
Många av de sökande vänder
sig till utlandet för att få sin utbildning,
vilket för dem blir väsentligt
dyrare. Det är därför man nu med glädje
hälsar att det principbeslut om tandläkarhögskola,
som fattades för 18 år
sedan, nu äntligen blir förverkligat.

I en folkpartimotion har vi föreslagit,
att man inte skulle begränsa intagningen
till 100 utan att man skulle kunna
tänka sig att 125 studerande varje år tas
in vid denna tandläkarhögskola i Göteborg.
Det sägs nu att planering, byggnation
in. m. i så fall skulle bli fördröjd.
Jag kan inte fatta att en ökning med
endast 25 elever skulle kunna fördröja
det hela och att man därigenom inte
skulle kunna sätta i gång vid fakulteten
pa den från början tänkta tidpunkten.
Det är beklagligt att utskottet inte har
kunnat gå med på eu ytterligare ökning
av intagningsantalet.

Jag skulle också vilja ta upp en annan
fråga, som behandlas i såväl propositionen
som utskottsutlåtandet, nämligen utbildning
av tandtekniker och tandsköterskor.
För närvarande finns en tandteknikerskola
och en tandsköterskeskola
i Göteborg, men dessa avses bli nedlagda
i samband med att man till fakulteten
kommer att knyta utbildning även
av tandtekniker och tandsköterskor. För
närvarande råder en oerhörd brist på
tandtekniker och tandsköterskor.

Varje tandläkare blir mer och mer
beroende av tandtekniker, eftersom
tandvården av i dag hlivit alltmer exklusiv;
tack vare den högre materiella
standarden har vi råd att gå in för en
mera avancerad tandvård. För att kunna
fullfölja denna har tandläkarna i dag
mer behov av teknikernas hjälp än förr.
Det är därför med en viss oro man ser
att propositionen vill lägga ned den nuvarande
tandteknikerskolan i Göteborg.

I vår motion begär vi att den skall få
fortsätta sitt arbete, så att det inte uppstår
ett vakuum när det gäller examinationen
av tandtekniker. Det gäller verkligen
att se upp så att det inte blir någon
minskning av tandteknikerna, eftersom
tandläkarna är oerhört beroende av
dem. Effektiviteten av tandläkarnas arbete
kan bli en helt annan, om de har
tillgång till tandtekniker.

Exakt samma är förhållandet med
tandsköterskorna. Man bör inte lägga
ner tandsköterskeskolan i Göteborg
utan bör se till att det blir en ökning
av antalet tandsköterskor och inte
en minskning. När vi i andra sammanhang
beslutat att staten skall överta
en viss utbildning har det ofta varit så,
att man lagt ned vissa skolor, vilket
medfört en minskning av antalet utexaminerade.
Det skulle vara beklagligt om
så skedde även i detta fall.

I motion II: 1024 talas om behovet av
tandhygienister. I statsutskottets utlåtande
nr 181 rörande revisorernas berättelse
anmärktes på att riksdagens år
1952 fattade beslut om utbildning
av tandhygienister inte kommit till
stånd, medel skulle tas av anslaget till
utbildningen av tandtekniker och tandsköterskor.
Studier skulle göras i utlandet
för att man senare skulle sätta i
gång en försöksverksamhet här i Sverige.

Denna utbildning har aldrig kommit
till stånd, vilket i högsta grad är att beklaga,
eftersom tandhygienisternas arbete
är av utomordentlig betydelse när
det gäller den rent förebyggande värden.
Tandhygienisternas arbete går ut på
att avlägsna alla beläggningar på tänderna
och att fa till stand ändamålsenlig
hemtandvård. Det gäller inte bara
den konventionella tandborstningen
utan en i alla avseenden mera ingående
vård. Denna har mycket stor
betydelse när det gäller de tandlossningssjukdomar
vi har att kämpa emot.
Med åberopande av statsutskottets utlåtande
nr 181 skulle jag också vilja un -

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

derstryka nödvändigheten av att vi
verkligen för till stånd en utbildning
av tandhygienister.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och Wedén (båda fp).

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Den expertgrupp som
förberett frågan om tandläkarutbildningen
i Göteborg har också, såsom
fröken Elmén erinrade om, föreslagit
att tandtekniker- och tandsköterskeskolor
skall knytas till den odontologiska
fakulteten. Man har därvid förutsatt att
de hittillsvarande skolorna skall avvecklas.

Beträffande tandteknikerskolans avveckling
har departementschefen intet
haft att erinra mot expertgruppens
förslag. Vad angår tandsköterskeskolans
avveckling gör departementschefen ett
uttalande som inte förefaller mig helt
klarläggande. Därför tillät jag mig att
tillsammans med en kollega i denna
kammare motionera om att de hittillsvarande
båda skolorna tills vidare skall
bibehållas.

Nu har utskottet i fråga om tandteknikerskolan
uttalat förståelse för motiveringen
i motionen. Det gläder jag
mig över, eftersom mina synpunkter
därmed inte kommer bort vid den fortsatta
handläggningen av frågan. Jag har
därför inte heller någon anledning att
besvära kammaren med en ytterligare
argumentering på denna punkt.

Jag skulle däremot gärna av utskottets
talesman vilja få svar på frågan vad
utskottet tänkt sig när det skrivit att
frågan om en ytterligare tandteknikerskola
i Göteborg »inte bör prövas i förevarande
sammanhang». Har utskottet
tänkt sig möjligheten av en framtida
prövning av frågan om bibehållandet
av denna tandteknikerskola?

Jag skulle också vilja säga några ord
om tandsköterskeskolan. Utskottet utta7
— Andra kammarens protokoll 196''t. N

Tandläkarutbildning m. m. i Göteborg

lar, under hänvisning till vad departementschefen
anfört, att möjligheten
lämnats öppen till eu senare prövning
av frågan om skolans bibehållande. Vad
departementschefen i själva verket sagt
är följande: »Den av vissa remissmyndigheter
väckta frågan om att efter den
nya skolans inrättande bibehålla den
nuvarande tandsköterskeskolan samt
därmed sammanhängande spörsmål är
jag inte beredd att pröva i förevarande
sammanhang.»

Jag har för min del ett mycket bestämt
intryck av att detta uttalande inte
återspeglar en tillräcklig grad av obundenhet
i förhållande till expertgruppens
ställningstagande. När nu chefen för
ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Edenman, hedrar oss med sin närvaro
skulle jag kunna rikta min fråga till honom
i stället för till utskottets talesman.
Jag skulle sålunda vilja veta, om
statsrådet är beredd att framdeles förutsättningslöst
pröva frågan om ett bibehållande
av tandsköterskeskolan i Göteborg.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då jag till detta utlåtande
har låtit foga en blank reservation,
ber jag att i korthet få framföra
några synpunkter.

Först beklagar jag att tidsmarginalen
gjort att man inte kunnat ta hänsyn
till det önskvärda i en ökad tandläkarutbildning
liksom inte heller till en
prövning av det snävt tilltagna byggnadsprogrammet
för grunddisciplinen.

Anledningen till utskottets avstyrkande
är tidsfaktorn, icke en negativ inställning
till saken. Det hade behövts
en intagning av 125 studerande, allra
helst som 25 tandläkare skall gå till
Norge. Det är också beklagligt att den
långa planeringen inte kunnat resultera
i en sådan byggnad, att man snabbt
skulle kunna utöka kapaciteten. Här har
utskottet befunnit sig i en nödsituation.

Men när man nu inte kan utöka kvantiteten
är det viktigt att hålla på kvalir
39

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Tandläkarutbildning m. m. i Göteborg

teten. Det är beklagligt att den nya studieplanen
inte hunnit tas upp till behandling
när detta ärende aktualiserats.
Det är dock att hoppas att universitetskanslersämbetet
snarast tar itu med
denna sak, så att man får en mera rationell
utbildning och att ämbetet därvid
också ser till att de lärartjänster på
högre nivå, som motionärerna önskar
och som föreslagits av studieplanskommittén,
kan bli en verklighet.

Utskottet har betonat vikten av forskning.
Den odontologiska forskningen
måste få ett ökat stöd, främst genom
att man får fasta tjänster knutna till
grundvetenskapliga ämnen. Även här
har utskottet givit riksdagens önskan till
känna, nämligen att fakultetsberedningen
inom kanslersämbetet verkligen söker
stimulera forskningen och därmed
försöker medverka till att man genom
inrättandet av ett tillräckligt antal tjänster
och andra åtgärder får ökade möjligheter.

Jag har, herr talman, ansett det vara
nödvändigt att framföra dessa synpunkter
men har inte något annat yrkande
än utskottets.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag kan instämma med
dem som här redan har betecknat bristen
på tandläkare som ett mycket stort
och allvarligt problem. Därav följer att
det naturligtvis är nödvändigt att utbilda
fler tandläkare, tandtekniker och
tandsköterskor, och jag anser att förslaget
om inrättande av en odontologisk
fakultet i Göteborg är ett viktigt och
ett riktigt förslag. Detta betyder emellertid
inte att jag anser att ett genomförande
av förslaget kommer att täcka behovet
av sådan utbildning. I motioner
som väckts har föreslagits ett årligt
elevintag av 125, och det är klart att
detta är bättre än förslaget om bara
100 elevplatser. Likaså vore det att föredraga,
om denna utbildning kunde börja
på hösten 1965 i stället för på hösten
1966.

Alla motioner som avgivits i anledning
av regeringsförslaget innehåller
önskvärda förbättringar av detta. Å
andra sidan tycker jag att regeringsförslaget
är både långtgående och dyrbart
att förverkliga, och jag tror dessutom
att vissa motioner, om de skulle
bifallas, skulle komma att försena igångsättningen.
Detta är orsaken till att jag
för min del vill stödja propositionen
och följaktligen utskottets förslag.

Den motion, som jag har väckt i denna
kammare, har egentligen mera ett
indirekt samband med propositionen —
den berör även andra saker än göteborgsfakulteten,
som i motionen föreslås
bli utbyggd på tre områden. Det
gäller undervisning i de viktiga organisationsfrågorna
för tandläkarutövningen.
Det gäller vidare den s. k. kariesprofylaxen.
I Sverige har vi såvitt
jag vet ännu ingen professur i detta
grundläggande ämne, medan sådana
professurer inrättats vid läroanstalter i
utlandet. Slutligen gäller det vidareutbildningen
av tandsköterskor.

Tandläkarutbildningen är dyrbar för
såväl staten som den enskilde, men trots
detta har inte frågan om själva organisationen
av tandläkarverksamheten
tagits upp till behandling. För närvarande
arbetar man, som jag påpekade i min
motion, i gammalmodig rytm och enligt
föråldrade metoder, med gammal
teknik och i huvudsak gammal apparatur.
Några större förändringar har inte
inträffat på många årtionden på detta
område.

Det förhåller sig också på det sättet
— jag har övertygat mig därom genom
att konsultera sakkunnigt folk — att
man fortfarande inte lärt sig någonting
om lagarbetets eller samarbetets teknik.
Fortfarande tillämpas den gamla ordningen
utan att några försök göres för
att sätta rätt man på rätt plats. Här föreslås
nu sju professorer och två laboranter,
men ingen av dessa skall behandla
själva kärnproblemet, nämligen kariesprofylaxen.
I propositionen erkännes

(Insdagen don !) december 19(5-1

Nr 39

1)9

problemets storlek, och (let beter att
tandlossningssjukdomar är den viktigaste
sjukdomsgruppen »jämte karies»,
.lust det: jämte karies. Och trots detta
begäres i propositionen ingen professur
för dessa tandlossningssjukdomar!

Vi önskar även fä till stånd en vidareutbildning
av tandsköterskor till tandhygienister.
Denna fråga har redan berörts
av fröken Elmén. Jag tror man
kan instämma med henne i att en sådan
utbildning skulle innebära en betydande
effektivisering och rationalisering
och besparing, men vi har ingen
sådan utbildning. Vi har ingenting förberett
på detta område. Fråga är, om
någon tandsköterska, som försöker utnyttja
den bestämmelse från 1952 som
fröken Elmén nämnde nyss och som
innebär statsstöd för utbildning i utlandet
till tandhygienister, skulle få tillfälle
att omsätta sina kunskaper i praktiskt
arbete på grund av vår nuvarande
kvacksalvarlagstiftning.

Jag tror att om dessa frågor beaktades
skulle vi vinna lika mycket i reella
tandliikarprestationer som vi vinner
med inrättandet av göteborgsfakulteten.
Detta skulle bidra till en snabbare lösning
av tandvårdsproblemen och innebära
många tiotal miljoner kronor i
besparing för statsverket.

Alla är hjärtligt eniga om att en väsentligt
ökad kapacitet på detta område
kan uppnås. Även utskottet erkänner
detta vid behandlingen av min motion.
Utskottet säger att dessa förslag »är av
central betydelse för såväl nämnda utbildningsområden
som folktandvården».
Även andra förslag i motionen karakteriseras
av utskottet såsom problem av
central betydelse. Vi uppskattar naturligtvis
dessa erkännanden av utskottet.
De är lika klara som ovanliga, men när
det sedan kommer till kritan tycks det
vara mindre klart.

Utskottet säger att utbildningsfrågorna
borde kunna lösas genom ett organ
hos universitetskanslersämbetet utan att
man företar någon särskild utredning.

Tandläkarutbildning ni. in. i Göteborg

Beträffande organisationsfrågorna säger
utskottet att de bör tas upp av vederbörande
myndigheter och organisationer.
Därmed menar man bl. a. folktandvården
och tandläkarkåren själv. Jag
hoppas alt dessa nu känner sig utmanade
och uppmuntrade och kanske
t. o. in. befullmäktigade att försöka finna
nya vägar på dessa områden och
bryta gammal slentrian. Vi har för vår
del naturligtvis ingenting emot denna
uppfordran från utskottets sida.

I fråga om tandhygienisterna är det
oklart vad utskottet menar. Utskottet
anför att man ända sedan 1952 kunnat
få statsbidrag för utbildning härtill i
utlandet. Jag tror inte att någon har utnyttjat
denna möjlighet. Därför måste
man väl närmast tolka utskottets påpekande
i detta fall som en undanflykt.
Det är inget reellt svar på hela frågan.

Herr talman! Jag behöver bara göra
dessa påpekanden för att kunna förebrå
statsutskottet för att det trots sin goda
vilja inte har sagt allt som behöver sägas
i dessa frågor. Det behövs mer, hur mycket
som helst egentligen.

Trots detta uppfattar jag statsutskottets
uttalande med anledning av vår
motion som en kraftig uppfordran till
både regeringen och utpekade instanser
att på allvar ta itu med de av oss
preciserade problemen. Eftersom dessa
framstår så klara för utskottet, att de
inte ens behöver utredas ytterligare utan
kan bli föremål för konkreta och positiva
lösningar i redan befintliga instanser,
kan jag kanske tolka det formella
avslagsyrkandet som en uppmaning till
vederbörande organ att ägna dessa centrala
och betydelsefulla frågor den uppmärksamhet
som de är värda. Det borde
väl också kunna tolkas som en uppfordran
till regeringen att ta itu med
lösningen av de större utbildningsuppgifter
som vi har föreslagit i vår motion.

Under dessa förhållanden, herr talman,
kan vi godkänna statsutskottets
förslag och känna oss stiirkta i tron att

100

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1904

Tandläkarutbildning m. m. i Göteborg

våra idéer till snabbare lösning av tandvårdsproblemet
skall mogna till lösningar.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag tycker att det framgår
av utskottets skrivning, att man vid
sitt ställningstagande till Kungl. Maj:ts
förslag liksom också till de motioner,
som har avlämnats med anledning av
propositionen, har behandlat såväl
Kungl. Maj :ts som motionärernas förslag
på ett ingående och välvilligt sätt.

Vi erkänner ärligt och klart att det
är synnerligen angeläget att utbildningskapaciteten
i fråga om tandläkare utökas
genom att en odontologisk fakultet
tillkommer i Göteborg. Och vi säger
att verksamheten bör påbörjas snarast
och senast höstterminen 1966 — i enlighet
med Kungl. Maj ds förslag. Vi förutsätter
också att kraftfulla åtgärder
vidtas av berörda parter så att någon
ytterligare tidsförskjutning i programmet
utöver den redovisade icke uppkommer.

Vidare har utskottet föreslagit riksdagen
att i särskild skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna, att utbildningen bör
igångsättas så snart som möjligt. På ett
annat ställe i utlåtandet säger utskottet,
att varje möjlighet till ökning av kapaciteten
bör tillvaratas.

Nu är det emellertid så, att riksdagen
både då denna fråga behandlades 1961
och senast 1963 har givit de myndigheter,
som programmerat och projekterat
denna nya institution, uppgifter som siktar
till en utbildningskapacitet av 100
elever plus utrymme för 25 elever från
våra nordiska grannländer. Programmeringen
är klar. Skulle man nu besluta
om en ytterligare utökning med 25
elevplatser, skulle det fördröja igångsättandet
med åtminstone ett, kanske ett
och ett halvt år, på grund av den nya
projektering som givetvis måste utföras.

Det är detta som har gjort att utskottet
icke har velat ta på sitt ansvar att nu

föreslå en utökning med ytterligare 25
elevplatser.

Vad utbildningen av tandtekniker beträffar
så har den nuvarande tandteknikerskolan
inrättats i avvaktan på att
en organisation för tandläkarutbildningen
skulle tillkomma i Göteborg, och
den är givetvis knuten till universitetet
i Göteborg.

Fröken Elmén poängterade att det
icke får uppstå något vakuum i tandteknikerutbildningen.
Detta är också utskottets
klara mening. Allt måste klaffa
i fortsättningen. Den nya skolan skall
vara fullt färdig innan den befintliga
får upphöra.

Beträffande kravet på ytterligare utbildning
utöver vad som behövs inom
ramen för utbildning av de nya tandläkarna
vid fakulteten i Göteborg har
utskottet för sin del inte velat ta ställning
härtill utan säger att Kungl. Maj:t
framdeles bör beakta denna fråga. Jag
vill säga till fru Gunne att för min del
utläser jag utskottets skrivning — där
man säger att man har förståelse för de
i motionen framförda motiven för ytterligare
en tandteknikerskola i Göteborg
— så att utskottet anser att Kungl. Maj:t
framdeles bör pröva frågan, om behov
härav skulle visa sig föreligga. De remissinstanser
som har yttrat sig häröver
— överstyrelsen för yrkesutbildning,
medicinalstyrelsen och Sveriges
dentallaboratorieägares riksförbund —
har framhållit att utbildningen av tandtekniker
bör ske under ledning av överstyrelsen
för yrkesutbildning, alltså numera
det nya skolverket. Även dessa
synpunkter måste Kungl. Maj:t naturligtvis
ta ställning till vid övervägande
av ytterligare utbildning av tandtekniker.

Med anledning av att en del av de
föregående talarna påtalat problemen
beträffande utbildning av hygieniker
samt behovet av profylaktiska åtgärder
vill jag för min del gärna understryka
nödvändigheten härav. Utskottet har i
sin skrivning inte heller intagit eu ne -

Onsdagen den !) december 1%4

Nr 39

till

gativ ståndpunkt utan snarare eu positiv.
.lag tror för min del att det iir värdefullt
att i forskningshänseendc satsa
på detta område. De förebyggande åtgärder
som man via forskning kan komma
fram till är av eu utomordentlig betydelse.

Herr Hagberg ansåg att utskottets
skrivning var alltför vag och att utskottet
borde ha yrkat på mera bestämda
framtida uppgifter. Med hänsyn till vad
utskottet har sagt om att Kungl. Maj:t
i den mån det finns möjligheter och
utrymme bör vidta åtgärder på detta
område, föreställer jag mig att sådana
åtgärder också kommer att vidtagas. 1
likhet med herr Hagberg tror jag att vi
bör satsa pengar för sådana ändamål,
framför allt för profylaktiska och förebyggande
åtgärder.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! I denna fråga skall jag
fatta mig mycket kort.

Tillkomsten av tandläkarhögskolan
eller den odontologiska fakulteten är i
själva verket en sorgens historia. Det
har tagit alldeles för lång tid att nå de
resultat som man nu faktiskt börjat
skönja. Om anledningen till denna försening
skall jag inte uttala mig närmare.

1 vissa avseenden har den väl berott
på oenigheten mellan de experter som
varit tillkallade. Även när experter är
eniga i en fråga kan det finnas anledning
att förhala den, men är experterna
sedan oeniga tar det ändå längre tid.

Vad jag tycker är beklagligt i statsutskottets
tyvärr enhälliga skrivning är
att man inte ansett sig kunna gå med
på de i motionerna framlagda förslagen
om utökning av utbildningen från
100 till 125 studenter. Och vad har utskottet
för skäl härför? Jo, utskottet
åberopar i en något kryptisk skrivning
att det är uppenbart »att ett bifall till
motionärernas förslag i fråga om dimensioneringen
av fakulteten skulle kun -

Tandläkar ut bildning m. m. i Göteborg

na medföra eu icke önskvärd förskjutning
av tidpunkten för inledande av
fakultetens verksamhet». .lag är inte
övertygad och jag är inte imponerad av
utskottets skrivning på denna punkt. Det
iir väl alldeles uppenbart att den sakkunskap
som stått till utskottets förfogande,
det vill säga representanter för
kungl. byggnadsstyrelsen, har låst fast
sig för en viss planering för 100 studenter,
och sedan finner man det alldeles
omöjligt att utöka det antalet. Enligt
min mening, herr talman, bör man
väl använda experterna för att möjliggöra
beslut som ofta anses alldeles särskilt
angelägna och om vilka ingen meningsskiljaktighet
borde råda, nämligen
en ökad utbildning av tandläkare. Vi
har en ganska katastrofal brist på tandläkare.
Vi har brist på läkare.

Det viktigaste medlet att åstadkomma
en förbättring på dessa sjukvårdsområden
är en ökning av utbildningsresurserna
jämte naturligtvis också en utökning
av utbildningen av de medhjälpare
som dessa olika kategorier yrkesutövare
inom sjukvården kan ha till sitt förfogande.
Vi kommer mycket snart att få
en tandvårdsförsäkring genomförd, och
vi kommer då att få laborera med ett
underskott av tandläkare. Jag tycker
verkligen att man skulle ha kunnat besluta
genomföra detta blygsamma tillskott
redan nu och att man inte skulle
behöva åberopa den byggnadstekniska
expertisen, så mycket mindre, herr talman.
som det bakom detta yrkande i
olika motioner om de 125 studenterna
står den expertis som finns inom medicinska
fakulteten vid Göteborgs universitet.

Jag finner det utsiktslöst att här ställa
ett yrkande om bifall till motionerna,
men jag har, herr talman, inte kunnat
underlåta att i detta sammanhang
ge uttryck åt ett mycket stort missnöje
med att man inte har funnit en utväg
att möjliggöra den föreslagna ökade utbildningen
av tandläkare i Göteborg.

I detta anförande instämde herrar

102

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Åtgärder inom kriminalvårdens område m.

Börjesson i Falköping (ep) samt Antby,
Källstad, Gustafson i Göteborg, \Vibland,
Ohlin och Kollberg (samtliga fp).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det är ganska lätt för
herr von Friesen att stå upp här och
säga att det inte skulle vara någon större
konst byggnadstekniskt att åstadkomma
en utökning med 25 elever och att
teknikerna bör kunna klara av den
uppgiften ganska lätt.

Det är nog inte så enkelt med hänsyn
till behovet av inte bara lärosalar utan
även en mängd andra utrymmen och
det behov av utrymme för byggnaderna
som Göteborgs stad har att tillgodose
i detta sammanhang. För närvarande
är utrymmet där ganska knappt.
Även om man skulle säga att det senare
utrymmesbehovet får Göteborgs stad
klara upp, så kvarstår dock svårigheterna
att inom den tid, som man nu har
fastställt för igångsättandet av byggnadsverksamheten,
kunna ordna utrymme
för ytterligare 25 elever.

Herr von Friesen säger att man måste
väga det mot teknikernas påstående
härvidlag: den medicinska expertisen
■säger att det går bra att göra det. I
detta fall måste man dock ta hänsyn till
byggnadsstyrelsen som har till uppgift
att projektera och programmera. Den
har vi nödgats ta hänsyn till för att inte
försena denna utbildning, som vi alla är
överens om bör komma i gång fortast
möjligt. Jag hoppas att det framdeles
skall bli möjligt att ta ställning till en
utökning, om man så finner nödvändigt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 14

Åtgärder inom kriminalvårdens område
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
184, i anledning av väckta motioner
inom kriminalvårdens område m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Folkpartimotionärerna
som jag tillhör har ingen anledning att
vara missbelåtna med utskottets skrivning
vad beträffar den del av den stora
partimotion som väcktes i januari och
vilken avhandlas i detta utlåtande. Som
kammarens ledamöter kanske erinrar
sig har tidigare i kammaren behandlats
ett annat avsnitt av motionen som jag
inte skall beröra här.

Att jag ändå har fogat en blank reservation
till detta utlåtande beror på
att utlåtandet i mitt tycke utgör ett
exempel på den kuriösa art av utskottsutlåtanden,
som i sak biträder en motion
men som i klämmen yrkar avslag
på densamma. Jag har ingen som helst
anledning att ställa annat yrkande än
utskottets, men jag måste ändå som sagt
säga att utlåtandet är litet kuriöst.

Om man läser utskottets skrivning
finner man att utskottet enhälligt i
punkt efter punkt instämmer i vad som
framhållits i motionen. Det är ju en
ganska ingående analys på olika avsnitt
av de mycket skriande behov som föreligger
inom fångvården både på investeringssidan
och på driftsidan samt i
fråga om tillgång på personal inte minst
på den människovårdande sidan vad
beträffar psykiater och psykologer
m. fl. Även behovet av säkerhetsåtgärder
inom speciellt de slutna anstalterna
påtalas.

Det är självklart att mycket har hänt
sedan motionerna väcktes. Det har gått
ett år sedan dess, och det kan motivera
en skärpning av vad vi då reste
krav på, beroende på att förhållandena
ingalunda har förbättrats. Jag kan nämna
att jag har fått en uppgift, som jag
inte kan ga i god för men som jag inte
har anledning att betvivla riktigheten
av, nämligen att över ett hundratal befattningshavare
skulle ha blivit misshandlade
av interner under en rela -

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

103

Åtgärder inom kriminalvårdens område m. m.

ti vt kort tidrymd, jag tror det var
detta År. Kravet på trygghet för dessa
befattningshavare tillgodoses sålunda
inte på önskvärt sätt.

Detta belyser vilka missförhållanden
som finns inom kriminalvården och som
icke gör det lättare att skaffa kriminalvården
den nya personal som till varje
pris måste skaffas.

Jag vill också understryka vad som
framhålles i motionen att det måste vara
oerhört svårt både för anstaltsledningar
och för kriminalvårdens sandade ledning
att fullfölja sitt tunga arbete med
så stora eftersläpningar som redan finns
på personalsidan.

Både när det gäller investeringar och
möjligheter till förbättring av personalutbildning
och personalrekrytering liksom
till forskning trycker utskottet mycket
hårt på nödvändigheten av att önskemålen
inte bara år efter år framföres
till regeringen, utan att man också tar
sig samman för att verkligen åstadkomma
de pengar och resurser som behövs
för att effektuera dessa — jag vågar
säga det — relativt moderata önskemål
och göra det möjligt att få kriminalvården
på rätt köl igen.

Jag har, herr talman, bara velat notera
detta, och jag vill sluta med att
instämma i den vädjan som riktats till
den tomma regeringsbänken, att man
måtte beakta de anspråk vilkas berättigande
har klarlagts inte bara av motionärerna
och gång på gång av fångvårdsstyrelsen,
utan nu också av ett enhälligt
statsutskott. Jag bortser då ifrån att motionen
är formellt avstyrkt av utskottet.
Reellt är den tillstyrkt, och jag tar detta
som ytterligare ett plus när det gäller
den vädjan till regeringen, som jag här
energiskt vill understryka, nämligen att
i rättssäkerhetens och humanitetens intressen
villfara de önskemål som reses
beträffande förbättrade arbetsförhållanden
för kriminalvården.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Herr TU URSSON (h ):

Herr talman! Herr Ståhl betecknade
utskottsutlåtandet som kuriöst, men samtidigt
framhöll han att utlåtandet på
punkt efter punkt har på ett ambitiöst
sätt penetrerat de frågor som upptagits
i den motion till vilken herr Ståhl närmast
appellerade. Jag vill beteckna det
som ett gott betyg åt utskottet att man
alltså med omsorg har penetrerat de
mycket viktiga och allvarliga problem
det här gäller. Av formuleringarna i utlåtandet
framgår också att utskottet tagit
allvarligt på saken. Man framhåller att
man delar den oro som motionärerna
hyser för utvecklingen inom kriminalvården,
med en stigande brottslighet,
minskat antal uppklarade brott och ökad
frekvens av rymningar.

Vid sin beredning av ärendet har
emellertid utskottet låtit sig övertygas
därom att man på område efter område
av dem, som beröres i motionen och utskottsutlåtandet,
är i färd med att vidta
åtgärder av ungefär den art motionärerna
kräver. Därför har inte utskottet funnit
anledning biträda det yrkande på en
parlamentrisk utredning som framställts
i motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 15

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande provisoriska
arrangemang för ett världsomspännande
kommersiellt telesatellitsystem, och

nr 186, i anledning av väckta motioner
om ökade resurser för den tekniska
forskningen, såvitt motionerna avser
utredning rörande branschforskningsinstituten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

104

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

§ 16

Kapitalförsörjningen för företag inom
lastbilstrafikbranschen samt bättre kreditmöjligheter
för den enskilda handeln

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
187, i anledning av väckta motioner angående
kapitalförsörjningen för företag
inom lastbilstrafikbranschen samt angående
bättre kreditmöjligheter för den
enskilda handeln.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 538) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund.
77i. fl. (11:660), hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj it måtte anhålla om skyndsam utredning
i syfte att skapa bättre kreditmöjligheter
och kapitalförsörjning för
de enskilda företagen inom lastbilstrafikbranschen,
varvid lån genom företagarföreningarna
ur hantverks- och
industrilånefonden eller med statlig kreditgaranti
särskilt borde prövas i enlighet
med vad i motionerna anförts.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (I: 537) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:661), hade vidare hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan att genom bättre
kreditmöjligheter befrämja den enskilda
handelns utveckling och rationaliseringssträvanden,
varvid i motionerna
anförda riktlinjer rörande lån genom
företagarföreningarna och statlig kreditgaranti
särskilt borde beaktas.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:538 och 11:660
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att motionerna 1:537 och 11:661
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Virgin, Per Jacobsson, Per Petersson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafs -

son, Staxiing, Ståhl och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Andersson i Knäred
och Palm, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:538 och 11:660 samt
1: 537 och II: 661, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att åt utredningen angående
företagarföreningarnas organisation
och verksamhet uppdroges att i enlighet
med vad reservanterna anfört undersöka
möjligheterna att öka kreditmöjligheterna
för företag inom lastbilstrafikbranschen
och inom den enskilda
handeln.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det spörsmål som nu
behandlas gäller frågan om att eventuellt
utsträcka det statliga stödet för kapitalanskaffning
till två nya branscher,
nämligen den enskilda handeln och lastbilstrafikbranschen.

Hittills har detta statliga stöd i fråga
om såväl lån via företagarföreningarna
som kreditgarantier i huvudsak gällt
för de direkt varuproducerande företagen.
Bakgrunden till detta är väl att
man enligt vad jag vill kalla ett konventionellt
betraktelsesätt tycks anse att
distribution, handel och transporter inte
är produktiva i samma mening som
den direkta varuproduktionen. I det
moderna samhället har emellertid människorna
så högt ställda krav på effektiv
service av olika slag att jag ifrågasätter
om man inte får värdera om på denna
punkt. Ett rationellt transportsystem, en
effektiv distributionsapparat och en modem
affärsservice är självfallet en förutsättning
för att varorna skall nå ut
till konsumenterna på snabbaste och
billigaste sätt.

Det är säkert allbekant att den enskilda
handeln för närvarande genomgår
en stark rationaliseringsprocess med
en mycket omfattande strukturförändring.
Det bildas nya stora affärskedjor

Onsdagen den !) december 1961

Nr 39

105

Kapitalförsörjningen för företag inom lastbilstrafikbransehen samt bättre kredit

möjligheter för den enskilda handeln

med mångfilialförctag, det ställs stora
krav på butikslokalernas utrustning och
inredning o. s. v. Allt detta ställer givetvis
stora fordringar på kapitalanskaffningssektorn,
särskilt beträffande de enskilda
detaljhandelsföretagen.

Den enskilda handelns kreditbehov
har hittills i huvudsak tillgodosetts av
dess leverantörföretag, främst partihandeln.
Detta är i sin tur en följd av en
medveten politik från affärsbankernas
sida. Genom denna ordning blir de enskilda
affärsföretagen beroende av sina
leverantörer på ett sätt som knappast
är lyckligt.

När denna fråga diskuterades vid föregående
års riksdag förelåg ett remissyttrande
över de då väckta motionerna
från Sveriges köpmannaförbund, som
påtalade just detta förhållande. Jag skall
citera ett kort avsnitt ur detta yttrande.
Köpmannaförbundet säger: »Det förtjänar
understrykas att den kreditgivning
till detaljhandeln som sker via partihandeln
ofta medför ett beroendeförhållande
till denna som inte är önskvärt
ur den enskilde medlemmens synpunkt.
Detta beroendeförhållande går i vissa
fall långt utöver det beroende i vilket
en låntagare står till en långivare eftersom
långivaren i detta fall är leverantör
av varor och kan frestas utnyttja sin
ställning som långivare vid försäljning
av dessa varor.»

Herr talman! Jag är öppen för den
betydelse det har för småföretagsamheten
rent allmänt att AB Industrikredit
numera har fått ökade möjligheter och
att AB Företagskredit inrättats, men det
är uppenbart att dessa institut inte täcker
kreditbehoven hos den enskilda
handeln.

Nyckelfrågan för den enskilda handeln
är att få något så när långfristiga
krediter. Det är uppenbart att man för
kreditgivning på detta område har svårt
att prestera bankmässiga säkerheter i
vanlig mening. Inte heller kan man räkna
med att nystartande företagare inom

branschen i nämnvärd utsträckning
själva skall kunna svara för det kapital
som behövs för att starta ett modernt
detaljhandelsföretag. Jag kan nämna att
exempelvis en modern livsmedelsbutik
av den storlek som nu vanligen planeras
inom bostadscentra etableringskostnaderna
beräknas uppgå till 200 000 å
300 000 kronor.

Man kan tänka sig flera alternativa
metoder för att tillgodose detaljhandelns
kreditproblem. Eu tänkbar lösning
iir att ge företagarföreningarna i
länen ökade resurser så att de åtminstone
i någon mån kan svara för denna
kreditgivning. En annan möjlighet är
att för nyetableringar och förvärv av
detaljhandelsföretag inrätta statliga lånegarantier
av i princip samma system
som redan finns på andra områden av
näringslivet. Det är dessa alternativa
möjligheter som reservanterna vill ha
utredda.

Vad jag sagt om svårigheterna rörande
kapitalförsörjningen inom detaljhandeln
är i princip tillämpligt även på
den bransch som berörs i utlåtandets
andra avsnitt, lastbilsåkeribranschen.

En lastbil av den vanligast förekommande
typen kostar i dag 50 000—60 000
kronor att anskaffa. År 1960 fanns här
i landet cirka 13 000 lastbilsföretag. Av
dessa var inte mindre än 12 000 i storleksgruppen
1—3 lastbilar. När man vet
hur liten livslängd dessa fordon har,
förstår man att kapitalbehovet inom
branschen är ganska stort. Det beräknas
nu uppgå till cirka 200 miljoner
kronor per år.

Denna bransch får lita till kortfristiga
krediter med hög ränta. En utredning
som branschen själv företagit visar att
växelkrediter är den vanligaste formen
och att genomsnittsräntan på branschens
kapitalinsatser ligger vid 10 procent
och däröver. Vilken åsikt man än
har i räntefrågan måste detta betecknas
som mycket oförmånliga villkor.
Jag ifrågasätter om det finns någon

tOG

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Kapitalförsörjningen för företag inom lastbilstrafikbranschen samt bättre kredit möjligheter

för den enskilda handeln

bransch med ogynnsammare kapitalvillkor
än just denna.

Jag vill särskilt understryka att lastbilsbranschens
insatser i distributionsväsendet
under senare år har fått starkt
ökad betydelse genom de forcerade
järnvägsnedläggelserna.

Nu hänvisar utskottet till att 1959 års
förlagsinteckningskommitté har avlämnat
sitt betänkande och att enligt dess
förslag nya möjligheter till kapitalförsörjning
öppnas. Jag skall inte förneka
att om kommitténs förslag genomföres
kretsen av belåningsobjekt kommer att
vidgas. Därifrån till att säga att man
därmed löser kapitalförsörjningsproblemet
för dessa branscher är steget dock
ganska långt.

Jag ber, herr talman, med dessa få
ord att få yrka bifall till reservationen
under detta utlåtande av herr Ivar Johansson
m. fl.

I detta anförande instämde herr Ståhl
(fp).

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! De frågor vi nu behandlar
var förra året föremål för ett omfattande
remissförfarande från utskottets
sida, och såväl motionerna som utskottets
utlåtande och reservationen
blev då livligt debatterade här i kammaren.
Det synes som om både motionärer
och reservanter i år har lagt sig
vinn om ett mera koncentrerat uppträdande
såväl i utskottet som i kammaren.
Därför finns det ingen anledning för
utskottets talesmän att göra debatten
mera omfattande än nödvändigt.

Jag konstaterar till att börja med att
elva av de remissinstanser som i fjol
yttrade sig över motionerna var väl kritiska
i sina remissvar. Det anfördes då
att uppemot sju stycken utredningar var
sysselsatta med den mindre företagsamhetens
problem och att det var skäl att
avvakta vad dessa utredningar skulle
komma fram till i form av praktiska
förslag. Sedan dess har också förlagsin -

teckningskommittén lagt fram ett betänkande
med de förslag som herr Antonsson
här nämnde om. Herr Antonsson
sade att kommitténs förslag innebär
en förändring till det bättre, men
han ansåg ändå inte att man med de
förslagen kunde lösa de problem som
tagits upp i de väckta motionerna. Men
det är nog mycket svårt att nu sia om
huruvida förlagsinteckningskommitténs
förslag är så begränsade till sin räckvidd
som herr Antonsson ville göra gällande.

De motioner som handlar om kapitalförsörjningen
inom lastbiltrafikbranschen
och den enskilda handelns problem
har inte tillförts något väsentligt
nytt stoff från i fjol. Utskottets borgerliga
ledamöter har även i år anslutit sig
till motionärernas tankegångar och begärt
en utredning, som väl ytterst syftar
till ett vidgat samhällsstöd, endera i
form av statlig kreditgaranti eller lån
över fonder eller företagarföreningar.
Man föreslår som lämpligt utredningsorgan
den nu arbetande utredningen om
företagarföreningarnas organisation och
verksamhet men begär tilläggsdirektiv
och personalkompletteringar, så att utredningen
kan handlägga dessa frågor
effektivt.

Det förefaller som om detta krav åtminstone
i vissa hänseenden skulle vara
överflödigt, eftersom direktiven för
denna utredning medger att utredningen
redan nu ser till omfattningen av den
kreditberedande verksamheten. Jag anser
att det skulle vara litet oförnuftigt
om riksdagen nu förordade tilläggsdirektiv
till den arbetande utredningen,
inte minst mot bakgrunden av att småföretagarna
här i landet med stor förväntan
ser fram emot vad utredningen
kan komma med för resultat.

Om kammaren skulle följa reservanterna
i dag, tror jag att utredningen om
företagarföreningarnas organisation och
verksamhet skulle fördröjas, och jag
tror att det innerst inne också skulle

Onsdagen den !) december 19G4

Nr 39

107

Kapitalförsörjningen för företag inom lastbilstrafikbransclien samt bättre kredit möjligheter

för den enskilda handeln

strida mot motionärernas intentioner.
Förlagsinteckningskommittén liar föreslagit
att den nu rätt avgränsade inteckningsrätten
skall vidgas på ett sätt som
ger ännu utanförställda näringsgrenar
möjlighet att läna med exempelvis varulager
och inventarier som säkerhet. Remissyttrandena
innehåller inte några
vägande invändningar mot detta förslag.
Tvärtom får man vid genomläsningen
den uppfattningen att remissinstanserna
är positivt inställda till förslaget. Det
finns sålunda anledning att med åtminstone
viss optimism se fram emot
den aviserade propositionen i ämnet,
och jag tror inte att tidpunkten nu är
lämplig att aktualisera dessa frågor på
sätt som reservanterna förordar.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag har ingen åstundan
att förlänga debatten genom att provocera
fram ett meningsutbyte med herr
Lassinantti. Men eftersom han uppehöll
sig ganska mycket vid denna utredning,
måste jag säga att jag har sett på förlagsinteckningskommitténs
betänkande
och funnit, vilket jag sade i mitt anförande,
att det något vidgar kretsen av
belåningsobjekt. Men det kan ingalunda
lösa kapitalfrågan för eu så omfattande
bransch som detaljhandelsbranschen.
Exempelvis varulager, som det bär i
första hand är fråga om, kan man enligt
förslaget belåna mot företagsinteckning.
Men varulagren är ju så variabla
till sitt värde från tid till annan att man
säkerligen är tvungen att komplettera
företagsinteckningen med vanlig borgen.
Därför menar jag att man med
detta konstaterande inte löser kapitalförsörjningens
problem. En kombination
av statlig lånegaranti och de möjligheter
som utredningens förslag ger
är någonting som nog borde övervägas.

•lag ber att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Herr Antonsson och jag
är säkerligen ense om att detta är ett
mycket väsentligt problem som berör
småföretagsamhetens kreditmöjligheter.
Men vi tycks vara på skilda linjer när
det gäller att bedöma de praktiska verkningarna
av motionärernas och reservanternas
förslag.

Jag har studerat förlagsinteckningskommitténs
uttalande, där det sägs om
verksamhetens art och omfattning: »För
beviljande av förlagsinteckning fordras
att verksamheten är att hänföra till industri-,
hotell-, pensionat- eller restaurangrörelse
eller apoteksrörelse. För
alla verksamhetsgrenar utom apoteksrörelse
kräves att rörelsen är av viss
storlek. Enligt förslaget skall dessa begränsningar
slopas. Rätt att erhålla företagsinteckning
skall principiellt tillkomma
envar som driver näring

----. Skälen härtill är i första hand

att behov av inteckningsmöjlighet föreligger
för åtskilliga verksamhetsgrenar
som nu saknar sådan och att det är
svårt att åstadkomma en lämplig gränsdragning.
För övrigt bör det enligt kommitténs
mening ankomma på kreditgivaren
och icke på lagstiftaren att avgöra
om ett företag lämpar sig som underlag
för kredit.»

Herr talman! Vi som svarar för utskottets
utlåtande har kommit till den
uppfattningen, att de möjligheter som
nu står öppna kanske ännu inte utnyttjats
i praktiken i en sådan omfattning
att man bär fått ett bärkraftigt material
för att verkligen kunna säga att man
inte med utnyttjande av de nuvarande
möjligheterna ändå kan åstadkomma i
stort sett vad motionärerna och reservanterna
önskar.

108

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Beträffande detta förslag, som enligt
vår uppfattning går ut på att fördröja
utredningen om företagarföreningarnas
organisation och verksamhet, tycker jag
att det är så allvarligt att det inte finns
några möjligheter att följa reservanterna.
Jag tror vi gör klokt i, herr talman,
att följa utskottets linjer i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 187, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes,
Därvid avgavs 111 ja och 104
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KELLGREN (s). som yttrade:
Herr talman! Jag råkade trycka på
fel knapp.

§ 17

Mindre och medelstora företags avsättning
på den internationella marknaden

Föredrogs statutskottets utlåtande nr
188, i anledning av väckta motioner
angående mindre och medelstora företags
avsättning på den internationella
marknaden.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson in. fl. (1:545) och den andra
inom andra kammaren av herr Eliasson
i Sundborn m. fl. (11:657), hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kung], Maj :t måtte anhålla att utredningen
angående företagarföreningarnas
organisation och verksamhet genom
tilläggsdirektiv måtte få i uppdrag att
utreda jämväl frågan om underlättande
av de mindre och medelstora företagens
avsättning på den internationella marknaden,
.särskilt den västeuropeiska.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:545 och 11:657 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Virgin, Per Jacobsson, Per Petersson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Staxång, Ståhl och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Andersson i Knäred
och Palm, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 545 och II: 657, i skrivelse
till Kungi. Maj:t anhålla att åt utredningen
angående företagarföreningarnas
organisation och verksamhet genom
tilläggsdirektiv uppdroges att utreda
jämväl frågan om underlättande av de
mindre och de medelstora företagens
avsättning på den internationella marknaden,
särskilt den västeuropeiska.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det var ursprungligen
min avsikt att knyta några reflexioner

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

109

kring detta utlåtande, men jag bär bibringats
en känsla av att kammaren
inom rimlig tid önskar avverka det arbetspensum
vi bar framför oss. Jag skall
därför avstå från att argumentera och
endast yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom herr Antonsson
avstod från argumentering kan jag
för min del nöja mig med att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 188, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 103 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

S 18

Ny organisation av totalförsvarets regionala
ledning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ny organisation av
totalförsvarets regionala ledning in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
avser totalförsvarets regionala ledning.
Tillsammans med herr Waclitmeister
har jag väckt en motion i denna fråga,
i vilken vi hemställt att riksdagen vid
behandling av propositionen i ärendet
måtte överväga frågan om att förlägga
militärområdesstaben i södra militärområdet
till Karlskrona och besluta, att
chefen för Sydkustens örlogsbas ges
graden konteramiral även om en beställning
i lönegrad Bo 4 avses för befattningen.

Motionen har rönt det vanliga ödet
och avstyrkts av utskottet. När det gäller
motionens första del, som behandlar
förläggningen av militärområdesstaben,
är det fråga om ett direkt avslag. Beträffande
den andra delen, som gäller
tjänsteställningen för chefen för Sydkustens
örlogsbas, upplyser utskottet att
detta är en sak som Kungl. Maj:t får
avgöra, av vilken anledning motionen
avstyrkts i denna del.

Denna fråga har samband med inrättandet
av Sydkustens örlogsbas. Jag påpekade
i våras när denna fråga diskuterades
att jag ansåg, att man tagit upp
dessa båda ärenden i bakvänd ordning.
Man borde först ha behandlat frågan
om totalförsvarets regionala ledning,
d. v. s. den proposition som nu föreligger,
och därefter ha tagit upp frågan om
Sydkustens örlogsbas. Om man nämligen
först behandlade den sistnämnda
frågan, skulle den fortsatta handläggningen
av densamma till viss del bli
låst, i varje fall beträffande förlägg -

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1904

Ny organisation av totalförsvarets regionala ledning m. m.

ningsorten för militärområdesstaben i
södra distriktet. Nu är det emellertid
inte något att göra åt den saken.

När frågan behandlades i våras fäste
vi motionärer särskilt uppmärksamheten
på att inrättandet av Sydkustens
örlogsbas i Karlskrona skulle dra med
sig en del personalreduceringar. Det
rörde sig om ungefär 200 personer.
Självfallet kan en sådan reducering få
vissa menliga konsekvenser, vilket man
också inom staden och dess omgivning
är på det klara med. Statsutskottet avstyrkte
även då motionen, men man
framhöll att Kungl. Maj :t skulle ha sin
uppmärksamhet riktad på de konsekvenser
som denna ombildning av marinkommando
Syd skulle komma att
innebära för Karlskrona stad. Jag får
väl uttala en förhoppning om att detta
också skall beaktas i fortsättningen, när
Sydkustens örlogsbas inrättas.

Emellertid har man nu genom denna
behandlingsordning redan såvitt jag förstår
bundit sig för att militärområdesstaben
skall förläggas till Kristianstad.
Därigenom finns det väl i varje fall
efter dagens beslut inte några utsikter
för att Karlskrona skulle komma i fråga.
Jag tyckte för min del, efter att ha
läst försvarsledningsutredningens betänkande
och även statsutskottets utlåtande,
att man ganska knapphändigt
hade utrett frågan om den lämpligaste
förläggningsorten för militärområdesstaben.
När man, såsom fallet varit, haft
att välja mellan Karlskrona, Ängelholm
och Kristianstad har man ganska lättvindigt
avfärdat tanken på att eventuellt
förlägga militärområdesstaben till
Karlskrona. Vi trodde i våras att det var
ganska bråttom med detta och begärde
därför i vår motion, att den närmare
undersökning, som borde göras, skulle
genomföras inom statsutskottet. När
man emellertid läser föreliggande utlåtande,
finner man att statsutskottet bara
med en enda mening avstyrkt motionsyrkandet
och inte närmare undersökt
om några fördelar skulle vara förenade

med att förlägga militärområdesstaben
till Karlskrona.

Tjänsteställningen för örlogsbasens
chef är naturligtvis i och för sig ingen
särskilt stor fråga. Den har mera psykologisk
betydelse. Genom det beslut
som här föreslås fattat skulle Karlskrona
förlora sin amiral och en kommendör
bli chef för örlogsbasen. Frågan
har, som jag sade, mera psykologiskt
intresse och kanske inte så stor reell
betydelse. Vad som sker är dock att
man bryter en lång tradition. Karlskrona
stad har sedan 300 år tillbaka
haft en amiral bland sina invånare, och
det är naturligtvis beklagligt att det nu
skall ske en ändring på den punkten.
.lag vill framhålla att såväl chefen för
marinkommando Syd som länsstyrelsen
i Blekinge län uttalat, att även när Sydkustens
örlogsbas inrättas bör chefen
för örlogsbasen kunna få tjänsteställningen
amiral.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men med hänsyn till att statsutskottet
skriver att frågan skall avgöras av
Kungl. Maj:t vill jag uttala en förhoppning
att departementschefen visar ett
positivt intresse för Karlskrona stads
önskemål.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det framgick redan av
vad herr Nyberg sade att den motion
som han och herr Wachtmeister väckt
i denna fråga inte är av någon särskilt
stor dimension. De önskar ha kvar en
amiral i Karlskrona i stället för att få
en kommendör. Vi har överlåtit avgörandet
— fullt i sin ordning — till
Kungl. Maj :t, eftersom riksdagen omöjligen
kan besluta om vad den och den
befattningshavaren skall ha för tjänsteställning.
När nu herr Nyberg riktar en
vädjan till regeringen, att Karlskrona
enligt gammal tradition skall få ha kvar
en amiral i det fina huset i staden, har
jag ingenting att invända mot det. Är
det så att Kungl. Maj :t härvidlag vill gå
Karlskrona stad — det är ju inte bara

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

lil

Ny organisation av totalförsvarets regionala ledning m. in.

herr Nyberg som hyser denna önskan
till mötes, så tror jag ingen inom utskottet
har någon invändning. Men vi
har inte ansett oss kunna gå i bräschen
lör förslaget.

Däremot vill jag säga några ord med
anledning av att herr Nyberg riktade
viss kritik mot utskottet för att vi skulle
ha tagit med lätt hand på frågan om militärbefälsstabens
förläggning till Kristianstad,
Ängelholm eller Karlskrona.
Jag tror emellertid att herr Nyberg, om
han läser vad utskottet skriver om förläggningen
av tredje militärområdesstaben
i blivande Västra militärområdet,
där vi går emot Kungl. Maj :ts förslag
om förflyttning till Göteborg och uttalar
att staben tills vidare bör kvarligga i
Skövde, skall finna att vi inte tagit lätt
på frågan. Tvärtom har vi inom avdelningen
haft en ganska bestämd uppfattning
om samtliga förläggningsfrågor.
Att vi inte redovisar alla skälen till att
Karlskrona inte gärna kunde komma i
fråga i stället för Kristianstad är en sak
för sig.

Skälen är dock onekligen starka i
detta nya läge. Staberna kommer ju nu
att bli integrerade och få en helt annan
uppbyggnad än den de hittills haft. Det
är inte längre fråga om en marint betonad
stab utan om en allsidigt sammansatt
sådan. Därför vågar jag påstå
att utskottet har mycket goda skäl för
sitt ställningstagande. Precedensfallet
Skövde torde visa att utskottet verkligen
prövat även denna fråga.

Får jag säga ytterligare ett par ord,
herr talman, trots att också jag förstår
att kammaren gärna vill bryta tidigt
med hänsyn till de kommande dagarna.
Men detta ärende är ändå ganska stort;
det är en konsekvens av 1961 och 1963
års beslut om högsta ledningens omorganisation.
Nu har vi flyttat oss ned
på regionalplanet, och där kommer alla
våra militära staber att helt nyorganiseras
genom att i dem integreras — enligt
utredningens enhälliga förslag som även
blivit Kungl. Maj:ts — de olika vapen -

grenarna och de olika försvarsfunktionerna.

Det är så — jag vill understryka det
med hänsyn till den oro och undran
som jag vet finns ute i landet både på
civilt och militärt håll inför denna reform
—- att väljer man integration och
säger man alltså att det är riktigt att
de olika vapenslag vi hittills har vant
oss att tänka i skall sitta tillsammans
i en stab, då följer därav logiskt vissa
verkningar som i praktiken kan te sig
icke helt praktiska och ändamålsenliga
för många. Jag vill som exempel anföra
att den ställföreträdare vi hittills har
haft i de hittills armébetonade militärbefälstaberna,
eu ställföreträdare med
speciell uppgift att övervaka och ansvara
för utbildningen vid arméförbanden,
i och med detta nya förslag kommer att
gå ur organisationen. Då frågar man sig
med oro på arméhåll och inom frivilligorganisationerna
hur man kan släppa
denna garanti för fullgod utbildning.
Man släpper den inte; man lägger över
denna uppgift på en annan befattningshavare
i den nya staben, en sektionschef.
Men det är riktigt att ställföreträdaren
blir en annan, nämligen stabscliefen.
Man har varit övertygad om att
denna omläggning skall kunna genomföras
utan risk. Även stabschefen i den
nya staben — jag är angelägen att framhålla
att det blir en ny stab och en ny
typ av stabschef — blir även han i vissa
lägen uppflyttad, ända till generalmajors
grad. Det beror på att han skall
föra befäl över kvalificerad personal,
som därför har hög grad, från de övriga
vapengrenar som samarbetar i staben.
Därför kommer han att få en annan
ställning än den tidigare stabschefen.

Här behövs — jag tror att vi alla innom
utskottet har den uppfattningen —
en tid av experiment och försök såsom
Kungl. Maj :t har föreslagit. Därför har
vi i vårt utlåtande mycket starkt understrukit
att man inte får låsa fast sig
förrän denna försöksverksamhet har vi -

Nr 39

112

Onsdagen den 9 december 1964

Ny organisation av totalförsvarets regionala ledning m. m.

sat vilken organisation och vilka arbetsformer
som fungerar bäst i det
långa loppet.

Det bör därför finnas möjligheter för
försvarsministern och departementet att
ta initiativ till sådana undersökningar
som eventuellt kan bli påkallade under
denna försökstid.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
en annan sak — jag bara far över problemen
nu i största hast -— nämligen
att besluten på denna punkt även återverkar
på civilbefälhavarens ställning
och att meningen är att vi skall få en
civilbefälhavare och en militärbefälhavare,
oavsett om de representerar armén,
marinen eller flyget, i samverkan
så att vi får en integration på högsta
regionala nivå av det civila och det
militära försvaret, något som är utomordentligt
viktigt. Utskottet har därvidlag
rekommenderat utvidgade direktiv
för utredningen rörande civilbefälhavarnas
uppgifter som i viss mån måste byggas
ut om civilbefälhavarna skall kunna
fungera så effektivt som meningen
är på den civila sidan i händelse av
krig. Denna skrivning har tillkommit i
anledning av en i ämnet väckt motion.

Det återstår bara att säga, herr talman,
att utskottet håller öppet vissa
geografiska indelningsfrågor och också
därvidlag vill att vi skall pröva oss fram
och låta den definitiva lösningen anstå
till dess att den nu arbetande länsindelningskommittén
blir färdig. Det gäller
tre områden, södra Gävleborgs län, norra
Kalmar län och södra Hallands län.
Det bör inte vara någon risk för komplikationer
under övergångstiden.

Utskottsutlåtandet är ju enhälligt, till
stor del därför att vi avvaktar resultaten
av den försökstid som skall följa.
Det är här fråga om en djupt ingripande
reform som för de militära myndigheterna
inte blir alldeles lätt, men vi
inom statsutskottet är liksom de övriga
instanser som har tagit ställning till
denna fråga övertygade om att det är
en reform i rätt riktning.

Jag ber med detta, herr talman, får
yrka bifall till utskottets hemställan i
alla delar.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! När Ståhl tillbakavisade
min kritik mot att statsutskottet tagit
alltför lättvindigt på utredningen beträffande
förläggningsorten för militärområdesstaben
i södra distriktet, hänvisade
herr Ståhl till hur noga man utrett frågan
om förläggningen i västra militärområdet,
något som också framgår
av utskottets utlåtande. När det gäller
södra området kan man i varje fall
inte av utredningen eller statsutskottets
utlåtande finna, att det gjorts någon
mera ingående utredning. Såvitt jag
kunnat se, har varken försvarsledningsutredningen
eller statsutskottet närmare
undersökt t. ex. tillgången på lämpliga
lokaler i Karlskrona för militärområdesbefälsstaben,
medan man däremot
gjort sådana undersökningar när
det gäller Kristianstad och Ängelholm.

Herr Ståhl säger vidare att man inte
kan lägga staben i Karlskrona, eftersom
det skall vara en allsidigt sammansatt
stab. Jag frågar mig varför det inte
skulle vara möjligt att åstadkomma en
allsidigt sammansatt stab även i Karlskrona.
Jag skall emellertid inte vidare
utveckla detta resonemang, eftersom saken
nu är klar och det alltså inte lönar
sig att komma med några mer ingående
kommentarer.

När man tog del av propositionen angående
Sydkustens örlogsbas och propositionen
angående totalförsvarets regionala
ledning, fick man nog intrycket,
att propositionerna även innehöll förslag
angående tjänsteställningen för
personalen vid örlogsbasen. Detta var
anledningen till att vi i vår motion tog
upp frågan om tjänsteställningen för
örlogsbasens chef. Nu konstaterar jag
med tacksamhet att herr Ståhl ingenting
har att invända mot att departementschefen
löser denna fråga på det
sätt som vi önskar i Karlskrona. Med

Onsdagen den

denna förstärkning från herr Ståhls sida
i argumenteringen hoppas jag på
ett gott resultat av den bedömning som
Kungl. Maj:t skall göra.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 19

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 190,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till ett nytt
ålderdomshem för svenskar i London.

§ 20

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
68, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen om fri
rättegång, m. in.; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ordinariesättning av vissa tjänster
i riksgäldskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå, och

nr 46, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
bestämmelser om tjänstgöringstraktamente
till JO:s och MO:s ställföreträdare.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 21

Driften vid Tumba pappersbruk, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av dels framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
Tumba pappersbruk, m. in., dels i ämnet
väckt motion.

9 december 1964 Nr 39 113

Driften vid Tumba pappersbruk, m. m.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! När riksdagen för ett
och ett halvt år sedan fattade beslutet
om Tumbabrukets utbyggnad var skälen
därtill främst ekonomiska. Man skulle
enligt beslutet kunna tiodubbla produktionen
med enbart en fördubbling av
arbetsstyrkan. Man hade genom av
bankofullmäktige företagna utredningar
påvisat de gynsamma villkoren för
denna utvidgning, som skulle ge stora
vinster åt statsverket.

Om inte utbyggnaden beslöts, aktualiserades
frågan om Tumbabrukets nedläggning
varefter riksbanken skulle få
skaffa sitt sedelpapper i öppna marknaden,
inom landet, därest det var
möjligt, eller —- vilket var troligast —
utomlands. Sedelpapper är ju en oumbärlig
produkt för en sedelbank, och
behovet därav ökar oavbrutet både genom
den ekonomiska expansionen och
genom inflationen. Jämfört med 1947
har exempelvis sedelmängden sexdublats
från 1,4 miljard till 8,4 miljarder
1963. Detta har även betytt ökad produktion
av sedelpapper för Tumbabruket,
och denna skulle ha varit ändå
större, därest verksamheten inte bromsats
av två års inkörningstid för den
nya rotationspress som trycker riksbankens
sedlar.

Det har även möjliggjort en nedpressning
av priset på sedelpapper under en
tid när allt oavbrutet ökat i pris. Tack
vare detta har också riksbankens »utgifter»
till Tumbabruket nedbringats
från 2,5 miljoner 1956 till 1 miljon per
år under de tre senaste åren.

Nu förestår också en stark ökning av
sedeltrycket respektive behovet av sedelpapper
på grund av uppdämda behov
som måste tillgodoses. Man kan
alltså räkna med att sedelpapperet, som
tidigare motsvarade en fjärdedel av
Tumbabrukets produktion, numera kommer
att kräva en större andel. Tumbabruket
skulle alltså bli en bättre affär
för statsverket. Det skulle kunna kasta
sig in i konkurrensen på ett effektivare

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

8 — Andra kammarens protokoll 196''i. Kr 39

114 Nr 39 Onsdagen den

Driften vid Tumba pappersbruk, m. m.

sätt än hittills. En nedläggning däremot
skulle bli mycket dyrbar för staten på
grund av höga fasta kostnader för amortering,
förräntning, pensionskostnader
etc. Dessutom skulle man göra riksbanken
beroende av monopolbildningar
som i framtiden skulle kunna uppträda
som leverantörer av sedelpapperet. Det
finns ingen anledning att anta att sedelpapperet
därigenom skulle bli billigare
än det godtyckligt fastställda priset
15 kronor per kg. Snarare är det val
troligt att priset utan konkurrens skulle
pressas i höjden. I stället för minskade
papperspriser skulle riksbanken måhända
få räkna med höjda sådana. De ekonomiska
skälen talade alltså för riksdagsbeslutet
angående Tumbabruket.

För vår del bedömde vi samtidigt
expansionsbeslutet utifrån vår allmänna
uppfattning om det nödvändiga i
att det allmänna ökar sin produktiva
verksamhet och därigenom både ökar
inkomsterna och motverkar utvecklingen
av privata monopol som dirigerar
både produktionens omfattning, etablering
av produktiv verksamhet och
prisbildningen. För en planmässig utveckling
av näringslivet, för dess effektivisering
och demokratisering måste
enligt min mening en ökad statlig företagsamhet
vara en naturlig utvecklingsväg.
Vi var antagligen inte ensamma
om denna principiella syn på den statliga
företagsamheten och att anlägga
densamma även på beslutet om utbyggnaden
av Tumbabruket.

De borgerliga partierna har en annan
grundsyn. Staten skall enligt deras uppfattning
vara den privata produktionens
liksom den privata förmögenhetsbildningens
tjänare.

Med denna samhällsfientliga grundåskådning
är det naturligt att de motverkar
statlig produktion och försöker
att genom samhället påverka och eventuellt
styra den ekonomiska utvecklingen
i vårt land. De kan möjligen ursäkta
sig med att de tror att den privata företagsamheten
är överlägsen den statliga

9 december 1964

och att dess fullständiga frihet från
statlig konkurrens, insyn, kontroll eller
ledning bara kan befordra den ekonomiska
utvecklingen.

Med denna grundsyn ville en del inte
vara med på beslutet om Tumbabrukets
utbyggnad. I själva debatten härom
anförde de emellertid mera praktiska
motiv — bankofullmäktige hade inte
ägnat tillräcklig saklig behandling avförslaget;
de hade felbedömt läget på
pappersmarknaden; beslutet skulle resultera
i ekonomiska förluster i stället
för vinster etc. Därför blev som bekant
inte utbvggnadsbeslutet enhälligt.

Men när beslutet väl var fattat grep
sig bankofullmäktige an med dess realiserande.
Någon ny ekonomisk utredning
ansågs inte erforderlig; de borgerliga
invändningarna ansågs obefogade,
framtiden låg klar i och med riksdagsbeslutet.
Så bildades aktiebolaget Tumba
bruk. Vidare upptogs förhandlingar
med tjänstemännens organisationer, där
den nya bolagsledningen generöst gav
tjänstemännen samma ekonomiska villkor
som den privata pappersindustrien
och därjämte på riksbankens bekostnad
tillät tjänstemännen att bevara de statliga
förmåner som överskred motsvarande
i privatindustrien. Vi har inte
fått reda på vad denna uppgörelse kostade
— i varje fall har inte jag fått det
— men allt tyder på att den var dyr,
sannolikt dyrbarare än den avvisade
uppgörelsen för den 50 procent större
arbetsstyrkan.

Enligt uppgörelsen gällde tvisten mellan
fackförbundet och den nya bolagsledningen
under riksbankschefen rätten
att övergå till kontinuerlig drift för
hela bruket och om de allmänna villkoren
skulle anpassas till vad som gäller
för Karlskronavarvet och statens skogsindustrier.
Vad den kontinuerliga driften
beträffar så skulle den enligt den
åberopade utredningen bara göra produktionen
dyrare i stället för tvärtom.
Då arbetarnas sjukersättningar och läkarvård
för Tumbabruket endast mot -

Onsdagen den 9 december 19(14

Nr 39

115

svarar 2 procent av lönesumman, vilket
är lågt och lägre än vid Karlskronavarvet,
framstår det som oförklarligt att
detta krav kunde få de ekonomiska
konsekvenser som riksbanksledningen
åberopat.

Lönekostnaderna uppges numera
representera 45 procent av Tumbabrukets
omkostnader, naturligtvis en hög
andel. Men den av riksdagen beslutade
utbyggnaden skulle vid eu fördubbling
av antalet anställda möjliggöra eu tiodubbling
av produktionen. Det innebär
att löneandelen skulle nedgå från 45
procent till cirka 10 procent. Om de
omstridda sjuklönekostnaderna etc.
uppgår till 2 procent av lönesumman
för arbetarna skulle de på den samlade
lönesumman för de anställda kanske
uppgå till 1 procent. Vid en utbyggnad
skulle denna andel uppgå till
2 promille av omkostnaderna. Att sabotera
ett riksdagsbeslut och begära
dess upphävande för en tvist om ett
par tusendelar av omkostnaderna är
minst sagt en skamlöshet.

Därtill handlade det i fråga om de
s. k. karensdagarna om en fråga där
riksdagsmajoriteten, regeringen liksom
hela den fackliga rörelsen har samma
mening som fackförbundet och fackföreningen
i Tumba. Samtidigt som
riksbanksledningen Vägrade diskutera
detta rättvisekrav pågick förhandlingar
mellan LO och SAF för att äntligen lösa
detsamma. Riksbanksledningen vägrade
alltså arbetarna i fråga en rättighet som
de hittills haft. Den gjorde det samtidigt
som ett inlägg i den pågående diskussionen
— även om SAF gått med på kravet
skulle i vart fall den nuvarande riksbanksledningen
inte sänka sig så lågt
i tillmötesgående. Värre arbetsköparfasoner
lär man ha svårt att peka på i dagens
Sverige.

Det tillhör inte den parlamentariska
vardagen att riksdagen efter långvariga
utredningar och på grundval av riksbanksfullmäktiges
förslag fattar beslut
om en betydande utvidgning av riksban -

Driften vid Tumba pappersbruk, m. m.

ken uppgifter för alt ett och ett halvt är
senare på grund av förslag från samma
instans upphäva det tidigare väl förberedda
och genomdiskuterade beslutet.
Det är en bitter kalk att svälja för alla
dem som röstade för ifrågavarande beslut
i övertygelse om att det var riktigt
och att det var väl förberett och genomtänkt.
Vad det här handlar om är
19C3 års riksdagsbeslut om en väsentlig
utbyggnad av riksbankens pappersbruk
i Tumba liksom om att förändra företaget
till aktiebolag, helt ägt av riksbanken.

Det är väl inte heller riktigt vardagsmat
att en riksbanksledning leker med
femtio miljoner kronor på det sätt som
här skett. En del av dessa pengar kanske
sparas medan en annan del behövs
för att klara den mest apokryfiska bolagsbildning
som någon gäng sett dagens
ljus inom den svenska statsförvaltningen
och vars enda funktion tycks vara
att upprätthålla villkor för tjänstemännen,
som i fråga om förmåner skiljer sig
från jämförliga statstjänstemäns.

Än värre är att när det gäller att be
riksdagen återta sitt högtidliga beslut
döljer man de verkliga skälen för riksdagen
och konstruerar motiv som förlorar
sig i löjets dimvärld. Först skapar
man aktiebolaget, men detta vill man
inte avveckla eller inhibera. Sedan gör
man ett tjänstemannaavtal för två femtedelar
av de anställda som ger dessa
både de privatanställdas och de statsanställdas
förmåner där det överdimensionerade
överföres från bolaget till riksbanken.
Sedan vägrar man arbetarparten
trots riksdagens beslut därom de allmänna
villkor som gäller för Karlskronavarvet
och förklarar att detta krav
stjälper beslutet om utbyggnaden.

Jag kan inte få något annat intryck
än att riksbanksledningen har spelat teater
inför riksdagen och det svenska folket
när den försökt lägga skulden för
att den saboterat riksdagsbeslutet pa arbetarna.
Den döljer sina verkliga skäl.
Man kan bara gissa vilka skäl det här

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Driften vid Tumba pappersbruk, m. m.

handlar om. Men den borgerliga oppositionen
vid riksdagsbeslutet om Tumbabrukets
utbyggnad låter en ana vad
det är för slags verkliga skäl. Antingen
har de borgerliga olyckskorparna bedömt
svårigheterna för avsättningen av
den tiodubbla produktionen riktigare än
riksbanksledningen och riksdagsmajoriteten
gjorde eller också handlar det
om att tillmötesgå den privata pappersindustriens
konkurrensintressen och
offra statsintresset för dessa.

Skall alltså riksdagen avstå från att
genomföra sitt beslut borde den få sanningsenliga
skäl därför. Ett sådant beslut
skall inte fotas på en lögn eller ett
förtigande av sanningen. Tvisten om arbetsvillkoren
som motiv för att sabotera
riksdagsbeslutet är ett icke sanningsenligt
motiv. Genom tystnaden i fråga om
de verkliga skälen till sabotaget vill
man ge den skamfilade riksbanksledningen
en viss prestige.

Om riksdagen alltså skall fatta beslut
i enlighet med bankofullmäktiges och
bankoutskottets förslag bör den klargöra
för sig att det sker på oriktiga motiv
och att den inte fått reda på den
verkliga orsaken. Det kan tolkas som en
sanktion av ett uppträdande i en lönetvist
som bär drag av både hysteri och
despoti mot de anställda och deras organisation.
Eftersom den icke fått något
material som visar att den ekonomiska
utredning om Tumbabrukets ljusa
framtid, som motiverade en utbyggnad,
varit felaktig skall den alltså i strid
mot det sunda förnuftet och den ekonomiska
sakkunskapen och mot den .svenska
statens ekonomiska intressen upphäva
ett välmotiverat beslut.

Med hänsyn härtill har vi föreslagit
en utredning som klargör om de betingelser
som uppställdes för riksdagsbeslutet
om Tumbabrukets utbyggnad förändrats,
om de var grundade på bristande
insikter och ekonomisk okunnighet eller
på annat sätt ohållbara. Vi har alltså
underkänt riksbanksledningens försök
att kasta skulden på arbetarnas bagatell -

artade krav på villkor som gäller för
både Karlskronavarvet och statens
skogsindustrier och hävdat att den verkliga
förklaringen måste vara en annan.

Vad säger nu utskottet härom?

»Utskottet vill först beröra frågan
om upphävandet av 1963 års utbyggnadsbeslut.
I motionen II: 1099 har därvidlag
anförts viss kritik mot den argumentation
som fullmäktige lagt till
grund för sin hemställan om att riksdagen
skall godkänna deras beslut att icke
fullfölja utbyggnaden. Utskottet anser
sig icke ha anledning att närmare gå in
på vad som förevarit utan nöjer sig med
att konstatera att riksbankens ledning,
som från början framlagt förslaget om
en utbyggnad av pappersbruket, nu sett
sig föranlåten att begära att denna utbyggnad
inställes. Under sådana omständigheter
vill utskottet tillstyrka bifall
till fullmäktiges framställning på denna
punkt.»

Utskottet vill alltså inte uttala sig om
de framlagda motiven för sabotaget av
riksdagsbeslutet. Det avstår från att vare
sig försvara riksbanksledningens argument
eller vederlägga våra bestridanden.
Det avstår från att motivera så
långtgående och ekonomiskt äventyrliga
förslag. Detta kan bara tolkas som
ett indirekt erkännande av att riksbanksledningen
framlagt ohållbara och
oriktiga motiv. I detta avseende är alltså
utskottsförslaget en desavuering.

Vad återstår då för bankoutskottet?
Endast det märkliga konstaterandet att
eftersom riksbanksledningen framlagt
förslaget om utbyggnad, som bankoutskottet
och riksdagen godkände år 1963,
och nu återtar sitt förslag är det bara
att bifalla det senare förslaget. En ynkligare
motivering lär man förgäves söka.

Jag utgår från att bankoutskottet känner
de verkliga skälen till bankofullmäktiges
kovändning men inte anser det
opportunt att framlägga dessa. I så fall
handlar de oriktigt mot riksdagen. Om
de däremot inte känner till de verkliga
skälen, innebär förslaget att staten skall

Onsdagen den 9 december 1961

Nr 39

117

avstå från en ekonomiskt fördelaktig åtgärd
för att rädda ansiktet åt riksbanksledningen.
Sådant kan jag inte få att
stämma med satsen om att tillvarata rikets
sanna nytta. För övrigt kan jag
fatta mig mycket kort.

Riksbanksledningen vill slita ned
Tumbabruket och siktar till dess nedläggande.
Vi har i motion vänt oss mot
detta. Bankoutskottet har stött vår
ståndpunkt och förkastat riksbanksledningens.
Det innebär såvitt jag förstår
att Tumbabruket skall arbeta långsiktigt
och dess material underhållas. Det betyder
också att motiven för nedläggandet
underkänns.

Riksbanksfullmäktige har förordat att
sedeltryckeriet skall flyttas ut till Tumba
bruks område, varigenom samordning
med bruket åstadkommes. Något
motiv härför åberopas inte. Vi har förordat
en utredning av frågan inte minst
med tanke på att klarlägga de bättre betingelserna
för Tumba bruk vid en sådan
anordning. Bankoutskottet understöder
denna vår mening och underkänner
följaktligen bankofullmäktiges handläggning
av frågan.

Vi har förordat att även frågan om
myntverkets förläggande till Tumbabrukets
område upptas till behandling.
Jag konstaterar att bankoutskottet i sak
gillar detta förslag och därjämte förordar
en utvidgning av det, så att även
postverkets frimärkstryckeri, om det efter
utredning visar sig ekonomiskt hållbart,
sammanförs med Tumbabruket. Vi
är för vår del anhängare av en sådan
utvidgning av vårt förslag på denna
punkt.

Vi har ställt frågan om aktiebolagsbildningen
för Tumbabruket under diskussion
och påvisat det orimliga i att
riksbanken skall arrendera sitt eget företag
Tumba bruk av det nybildade aktiebolaget,
vars enda uppgift skulle vara
att på riksbankens bekostnad upprätthålla
ett avtal med tjänstemännen, som
skiljer sig från statsverkets bestämmelser
och vars allmänna villkor förvägras
arbetarna.

Driften vid Tumba pappersbruk, m. in.

Bankoutskottet är tydligen i sak ense
och vill uppdra åt bankofullmäktige att
utreda frågan om avveckling av bolagsbildningen.
Vi är ense med bankoutskottet
i denna fråga men anser samtidigt
att beslutet om utbyggnad av Tumbabruket
kan genomföras alldeles oberoende
av om det drivs i sin tidigare
form eller i bolagsform.

Utskottet yrkar bifall till bankofullmäktiges
förslag att uppriva riksdagens
beslut om Tumbabrukets utbyggnad. Det
är enda plåstret på fullmäktiges sår. Utskottet
vänder sig i denna punkt mot
vårt förslag att ett definitivt beslut skall
föregås av en allsidig utredning. Jag
kan inte anse att utskottets ståndpunkt
är saklig.

Då bankoutskottet liksom vi vill ha
en betydande utvidgning av driften
inom Tumbabrukets område och då utskottet
därjämte enligt punkt A 3 vill
ha en utredning av frågan om Aktiebolaget
Tumba bruks framtida ställning,
måste väl det tolkas som en fullmakt åt
bankofullmäktige att ompröva hela frågan.

För att inte styrkan i denna rekommendation
skall försvagas genom ett direkt
avslagsyrkande av riksdagen i den
mera preciserade utredningsfrågan,
skall jag avstå från att ställa något särskilt
yrkande. Kanske innebär detta att
vi får rätt också i den sista femtedelen
av vår framställning.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Även om bankoutskottet
fick en del mindre hedrande omnämnanden
från herr Hagbergs sida,
uppfattar jag inte hans inlägg i första
hand som en polemik mot utskottet utan
som en kommentar till motion 1099. I
utskottets hemställan återfinner herr
Hagberg faktiskt två av sina tre önskemål.
Det betyder visserligen inte att motionen
varit vägledande för utskottet.
Snarare är det väl så att tankarna har
varit näraliggande och att såväl motionärerna
som utskottet haft goda skäl för
sina önskemål. Att utskottet varit försik -

9 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr 39

118

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

Driften vid Tumba pappersbruk, m. m.

tigare i sina slutsatser och mera återhållsamt
i sina omdömen och sina formuleringar
än vad de enskilda motionärerna
tydligen ansett sig böra vara, det
ligger i sakens natur.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! I den situation som
ärendet har kommit i finns det ingen
annan möjlighet än att följa bankoutskottets
förslag. Nu, när utbyggnadsplanerna
har skrinlagts av den bolagsstyrelse
som har hand om företaget, är det
inte möjligt att i denna ägareförsamling
tvinga på bolagsstyrelsen en annan politik.

Men det är inte de detaljer som berör
vad som har hänt som är det intressanta
i sammanhanget, utan det viktiga är
de erfarenheter vi får och det är dessa
som är av betydelse för framtiden.

När vi hade ämnet uppe till behandling
i april 1963 tillät jag mig att säga,
att man vid behandlingen av sådana
ärenden kommer in på problem som är
omöjliga att lösa, såväl för riksdagen
som för dess bankoutskott. Detta gäller
särskilt marknadsbedömningar, det gäller
tekniska bedömningar, tekniska nykonstruktioner,
olika maskintyper, konkurrens
mellan papper och plastmaterial
och liknande saker. Frågor som ligger
på det planet bör behandlas på ett
icke-politiskt sätt, alltså som rent tekniska
frågor. Vad jag sade i det sammanhanget
var, att om man lyckas göra
en god vinst genom en teknisk nykonstruktion,
kan man vara tillfredsställd
med detta, men man kan också misslyckas
med den tekniska konstruktionen
och detta kan naturligtvis medföra ekonomiska
svårigheter.

Frågor av denna art kan man undvika
att ta ställning till genom att inte
visa någon initiativkraft alls. De statliga
företagen kan undvika att ta upp
nya frågor som berör okända fält, nya
tekniska landvinningar. Man kan und -

vika att gå ut på exportmarknaden och
därigenom undvika att dra på sig de
problem som är förenade med detta —
då slipper man kritik av detta slag.

Låt oss inte utforma kritiken på det
sättet, att den hindrar normal teknisk
och ekonomisk utveckling av de företag,
vars ägare vi här representerar!
Våra företag bör ha samma möjligheter
som alla andra företag att ta risker —
tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga
— och pröva sig fram. Vi bör inte
klandra vederbörande för att de har
misslyckats, men vi skall dra lärdomar
av detta misslyckande för att kunna gå
vidare.

Efter detta misslyckande i Tumba är
den största risken att man från statliga
företags sida säger: »Det där skall vi
akta oss för; vi gör hellre ingenting!»
Jag tror att detta är den största risken
för närvarande. Därför vill jag än en
gång, liksom tidigare i denna kammare,
understryka att de samhällsägda företagen
nu inte skötes på ett tillfredsställande
sätt. Vi måste lära oss att arbeta i
liknande former som de stora koncernerna
gör som finns på den privata eller
kooperativa sidan av marknaden, ty gör
vi inte det råkar vi ut för misslyckanden
som leder till stillastående.

I detta fall är utgångsläget tydligen
att det fanns 70 miljoner kronor som
kunde ställas till disposition för teknisk
utvidgning och för en ny industriell
verksamhet som skulle kunna skapa sysselsättning
inom det svenska näringslivet.
Riksbanken hade då 70 miljoner
att ställa till förfogande och har alltjämt
— av alla bedömningar som man
kan göra — möjlighet att ställa dessa
medel till förfogande.

Jag tillät mig därför i våras att rikta
en interpellation till handelsministern
om möjligheten att flytta över dessa
70 miljoner kronor till någon annan
verksamhet inom den statliga sektorn,
där man kunde nyttiggöra sig dessa
pengar och skapa ny sysselsättning. Jag
tänkte närmast på de statliga skogsindu -

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

11!)

strierna som även sysslar med papperstillverkning.
Vi hade då ingen anledning
att diskutera den tekniska bedömning
som låg bakom det framlagda förslaget.
Vi har ingen anledning att göra detta i
dag heller, ty det är teknikernas och
försäljarnas sak att leta upp lämpliga
investeringsområden. Det finns sådana
som kan stödjas från ägarnas sida genom
att dessa ställer pengar till förfogande
— det är på det sättet vi skapar
utveckling och sysselsättning.

Den sysselsättningsökning som skulle
åstadkommas i stockholmstrakten skulle
kunna göra bättre nytta på annat håll.
Det är därför jag helst skulle önska eu
överflyttning av dessa pengar. Förra våren
kunde handelsministern inte svara
på dessa frågor, eftersom den tekniska
bedömningen från bankoutskottets sida
då inte var avslutad. Nu är den däremot
avslutad och nu finns det möjligheter
att ta upp problemet med dessa 70 miljoner
kronor och att sätta in dem för
en tekniskt försvarbar användning. Vi
har ingen anledning att diskutera, om
det är ritkontorspapper eller liknande
produkter som det kan vara mest ändamålsenligt
att producera, men dessa 70
miljoner som finns enligt bankoutskottets
bedömning kan ställas till förfogande
för en sådan industriinvestering. Att
efter ett tekniskt misslyckande nu bara
dra sig tillbaka är inte att fullfölja den
utvidgning och det nyskapande som
man fordrar av övriga delar av det
svenska näringslivet.

Det är inte tillfredsställande att ett
statligt företag, såsom nu skett, inför
konkurrenterna på kontinenten offentliggör
sina planer fem år innan de kan
realiseras. Detta har, enligt de informationer
vi fått i bankoutskottet vid muntliga
förfrågningar, lett till att konkurrenterna
på kontinenten vidtagit motåtgärder
och skaffat sig liknande maskiner
som man här planerat att införa .Det
går ju inte att arbeta i sådana byråkratiska
och klumpiga former som den
samhällsägda verksamheten gör. På det

Driften vid Tumba pappersbruk, in. m.

sättet arbetar inga andra affärsmässiga
företag, det må gälla konsumentkooperativa,
producentkooperativa eller stora
privata företag. Resultatet kan inte bli
annat än ett misslyckande, om man skriver
konkurrenterna på näsan fem år i
förväg vad man har för avsikt att göra;
man måste då kunna vänta sig att de
företar motåtgärder för att spoliera ens
egna möjligheter. Det är inte första
gången detta bär skett. Det har inträffat
tidigare på andra håll inom våra gränser,
men det är otillfredsställande förhållanden
som man låter dessa stadsägda
företag arbeta under.

Från fackligt håll har det krävts och
från kooperativt håll har det understötts
— och även från TCO:s sida ■—
att de samhällsägda företagen i princip
skall ges samma möjligheter att arbeta
som de privata har. Under ett förvaltningsbolags
ledning skall vi hålla ihop
de statliga bolagen så att de kan göra
som alla andra företagsgrupper gjort:
tjäna pengar på det som är färdigbyggt
och bygga ut och utveckla det som inte
är färdigbyggt. Detta är bara en del av
den statliga verksamhet som ligger, inte
under regeringen utan under riksdagen.
Riksbanken ligger inte under regeringen
utan under riksdagen. Jag bryr mig inte
om de formella gränserna — sådana kan
man komma förbi på ett eller annat sätt

— men samma möjligheter till samarbete
som i andra frågor mellan de två
statsmakterna bör finnas också på detta
område. I annat fall kan det inte bli
någon utveckling, utan då blir det precis
som finansdepartementet konstaterade
förra sommaren och som handelsministern
konstaterade denna sommar i
den rapport angående den statliga företagsgruppen
som vi fått på våra bord
här i salen: det blir ingen utveckling,
utan det blir stagnation inom denna
företagsgrupp. Den har gått tillbaka
från 206 000 sysselsatta 1960 till 187 000

— det är den senaste siffran, ehuru den
ännu inte är offentliggjord. Den senaste
tillbakagången från föregående år

Onsdagen den 9 december 1964

120 Nr 39

Driften vid Tumba pappersbruk, m. m.

till det sista år som vi har redovisning
för visar en tillbakagång med 3 Va procent
vad antalet sysselsatta beträffar.
Jag vet att detta beror på rationalisering.
Jag har ingenting emot rationalisering,
ty den är nödvändig, men jag
vill säga att nyskapande och skapande
av nya arbetsplatser i samma takt som
rationaliseringen sker och som rationaliseringen
friställer folk är den utveckling
som vi fortfarande siktar till när
det gäller den statliga företagsgruppen.
Detaljer som om det är den ena eller
den andra pappersmaskinen som är den
bästa, om man gör ett eller annat misslyckande
beträffande vad man vågar
satsa på, skall vi inte hänga upp oss på.
Sådana misslyckanden förekommer
överallt. Vi kan räkna upp exempel på
misstag som gjorts både inom den
kooperativa och den privata företagsamheten.
Men där sker en utveckling
på andra områden. Enligt vad finansdepartementet
och handelsdepartementet
säger råder på den statliga sektorn
eu stagnation eller vad jag skulle vilja
säga en tillbakagång.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vad först beträffar konstaterandet
av utskottets ordförande har
jag egentligen ingen invändning att göra
mot hans definition. Jag har i huvudsak
inte polemiserat mot utskottet annat
än på en punkt —- beträffande de
övriga punkterna ligger våra åsikter
ganska nära varandra — men denna
punkt är väsentlig eftersom den handlar
om att föreslå riksdagen att upphäva
ett beslut som fattades 1963. Frågan gäller
varför bankoutskottet föreslår detta.
Utskottet kan väl knappast vara tillfredsställt
med att konstatera att det
1963 föreslog riksdagen att fatta ett beslut
som utskottet nu föreslår att riksdagen
skall upphäva, varför riksdagen
följaktligen upphäver det. Det kan inte
vara tillfredsställande vare sig för riksdagen
eller för utskottet att frågan behandlas
på det sättet. Efter utskottets

ordförandes anförande är det bara att
fastslå att det fortfarande inte föreligger
några redovisade motiv vare sig från
bankoutskottets ordförande eller från
bankoutskottet i dess skrivning för det
uppseendeväckande förslag som man nu
förelägger riksdagen.

Här, herr Regnéll, handlar det inte
om hur starka ord man tar till. Jag
tycker för övrigt att man har rätt att
använda starka ord när man skall karakterisera
en så minst sagt egendomlig
handläggning av en viktig fråga. Jag
har inte begärt att bankoutskottet skall
klä sig i säck och aska eller kasta sig
över bankofullmäktige, men jag har begärt
ett enkelt besked varför bankoutskottet
föreslår detta. Ni vill inte acceptera
den förklaring som har givits av
bankofullmäktige, ni vill inte skylla på
arbetarnas krav — och det är ju en
mycket viktig behållning i och för sig.
Men för att riksdagen skall återta ett
beslut om att utbygga riksbankens pappersbruk
för 50 miljoner kronor borde
det fordras någonting annat, och där
har herr Regnéll blivit mig svaret skyldig.

Däremot har herr Hagnell något lättat
på förlåten. Det var ett mycket intressant
anförande han höll. Om jag bortser
från hans konstaterande av situationen
är jag till 100 % överens med honom.
Men hans förklaring till detta som han
kallar misslyckande och till det nu
framlagda förslaget är att på grund av
det sätt vi arbetar på inom den statliga
företagsamheten blottar vi i förväg för
konkurrenterna vad som planeras och
animerar dem till motåtgärder. Ja, det
är ett motiv, det erkänner jag. Men det
är ju egendomligt att inte detta motiv
redovisas av bankoutskottet, och det är
ändå egendomligare att bankofullmäktige
anför ett helt annat motiv och försöker
skylla det hela på arbetarnas
krav, som verkligen inte är på något
sätt sensationella och på intet sätt ovanliga
för den statliga verksamheten.

Herr talman, jag har velat konstatera

Onsdagen den 9 december 1964

Nr 39

121

Vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indel ning

m. m.

det. Vi har i alla fall fått en förklaring,
visserligen inte av bankoutskottets ordförande
men av en ledamot av bankoutskottet.
Den ger ändå något mera kött
på benen, något mera för att förstå vad
det bär handlar om, varför detta misslyckande
har skett. Med misslyckande
menar jag att riksdagen skall tvingas
upphäva ett beslut som har föregåtts av
så noggranna undersökningar när det
fattades 1963.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Det skulle inte förvåna
mig om diskussionen om Tumbabrukets
framtid skapat en avsevärd oro bland
personalen vid bruket. Det är allmänt
vitsordat att arbetspersonalen vid Tumba
bruk är väl kvalificerad och specialiserad
på tillverkningen av vårt svenska
sedelpapper. Bruket har också haft och
har en skicklig ledning som nedlagt
ett mycket värdefullt arbete för driftens
rationalisering. Det kanske bör understrykas
i detta sammanhang.

Riksbanksfullmäktige har också enhälligt
i sin skrivelse, som är fogad till
utskottsutlåtandet, vitsordat att driften
för innevarande år tack vare verkningsfullt
genomförda åtgärder från brukets
ledning synes komma att ge ett förbättrat
resultat jämfört med tidigare.

Herr talman! Jag vill hoppas att brukets
ledare och personal, som ju har
visat ett utomordentligt stort intresse
för sitt bruk och åstadkommit ett gott
resultat, skall få lugn och arbetsro och
känna trygghet och att vidare utredningar
inte skall upptagas rörande Tumbabrukets
framtid, utan att det 210-åriga bruket nu får fortsätta sin verksamhet
enligt de riktlinjer som bankoutskottet
angivit i sitt utlåtande.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Hagberg kommenterade
beslutet att inte fullfölja utbyggnaden
av pappersbruket som ett sabotage
mot riksdagens beslut 1963. Sam -

tidigt efterlyste han skälen för bankontskottet
att nu rekommendera riksdagen
att upphäva detta beslut.

Jag ber att få hänvisa till det utförliga
resonemang kring denna problematik
som återfinnes på sid. 10 i bilaga
1 till bankoutskottets utlåtande. Där
meddelar bankofullmäktige att fullmäktige
och styrelsen genom riksdagsbeslutet
inte ansett sig ha fått riksdagens bemyndigande
att för därefter anställd
personal träffa uppgörelse om anställningsförmåner,
som innebar över huvud
taget någon väsentlig avvikelse från den
enskilda pappersindustriens villkor. På
sid. 11 konstateras det att utifrån de
utgångspunkterna kunde inte en uppgörelse
nås, och bolaget fann då att det
inte hade fullmakt att gå utöver detta.
Så långt ifrån att ha åstadkommit ett
sabotage av ett riksdagsbeslut har de
som beslutat i fråga om utbyggnaden
känt sig bundna av det riksdagsbeslutet
och därför har de återkommit till riksdagen
för att få nya direktiv.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 22

Vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal indelning
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal
indelning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag har i utskottet avlämnat
en blank reservation i denna
fråga, och jag skulle vilja närmare motivera
densamma.

Nr 39

122

Onsdagen den 9 december 1964

Vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indel ning

m. m.

Förslaget till lag om provisoriska åtgärder
i fråga om ändrad kommunindelnings
inverkan på fastighetsbildningsreglernas
tillämplighet inom stad eller
stadsliknande samhällen grundar sig i
huvudsak på en av lantmäteristyrelsen
den 12 februari 1962 framlagd promemoria
i ämnet.

Vid remissbehandlingen av promemorian
framfördes mycket bestämda erinringar
från stadskommunalt håll. Man
anförde att en splittring av det kommunala
mätningsväsendet inom en och
samma stad, kan vålla stora olägenheter
och att lagförslaget medförde ett delat
huvudmannaskap inom fastighetsbildnings-
och mätningsväsendet.

Sammanläggning av stad med landskommun
får automatiskt till följd att
stadens myndigheter övertar ansvaret
för den framtida utvecklingen inom de
nya stadsgränserna. En betydande uppgift
i detta sammanhang är genomförandet
av bostadsbyggnadsprogrammet.
Detta för med sig skyldighet i form av
markanskaffning, investeringsåtaganden
för trafikapparat och övriga exploateringsåtgärder.
Staden måste föra en
aktiv lokaliseringspolitik beträffande
bostäder, arbetsplatser och övriga verksamheter,
såsom skolor och sjukhus
in. in. Frågor beträffande markanvändningen
handläggs av byggnadsnämnden
genom upprättande av generalplaner
och detaljplaner, fastighetsbildning samt
byggnadslovsgranskning. Fastighetsbildningen
utgör i denna process ett led
som inte får förbises.

Det är viktigt att fastighetsbildningen
handhaves av den myndighet, som svarar
för samhällsbyggandet. Får inte denna
verksamhet ske i den takt som kommunen
själv bestämmer, kan fastighetsbildningen
och därmed sammanhängande
arbetsuppgifter bli en besvärande
flaskhals i bostadsproduktionen
och samhällsbyggandet i övrigt.

Stor tveksamhet kan man hysa om
lantmäteriet har de nödvändiga resur -

serna att svara för förrättningsverksamheten
i de med en stad sammanlagda
landskommunerna. Hitintills har dessa
resurser varit starkt begränsade, och
förrättningarnas handläggning har varit
förenad med avsevärd tidsutdräkt.
Detta har varit en av anledningarna till
att inte blott städer utan även expanderande
köpingar och andra tätorter
skaffat sig egna mätningsorganisationer
för att klara av fastighetsbildningsfrågorna.
Lantmäteriet har en besvärande
arbetsbalans och skyldighet att på landsbygden
utföra många och omfattande
arbetsuppgifter för statliga och andra
ändamål. Bl. a. på grund av det stegrade
intresset för fritidsbebyggelse kan
man förmoda att balansen kan komma
att öka. Lantmäteristyrelsen är själv
bekymrad för arbetsanhopningen och
bristen på arbetskraft.

I lantmäteristyrelsens petita för 1964/
65 skriver man bl. a. följande:

»För belysning av arbetsbelastningen
kan nämnas att under år 1963 inkom
ansökningar om cirka 29 000 legala förrättningar
och cirka 18 000 uppdrag.
Antalet avslutade förrättningar och
uppdrag har emellertid — trots en synnerligen
besvärande brist på utbildad
personal — kunnat upprätthållas på en
hög nivå. Sålunda har under år 1963
cirka 21 000 förrättningar och 17 000
uppdrag slutförts. Vid utgången av 1963
förelåg dock en balans av cirka 40 000
förrättningar och 6 000 uppdrag. För
att färdigställa dessa ärenden beräknas
åtgå mer än ett och ett halvt års arbete
för förrättningsorganisationen. Detta
överstiger väsentligt den arbetsbuffert
om nio till tolv månader som enligt
av dåvarande statens organisationsnämnd
i anslutning till 1956 års lantmäterikommittés
arbete företagen undersökning
ansetts lämplig för ett ändamålsenligt
utnyttjande av lantmäteriorganisationen.
»

Längre fram säger man följande, vilket
jag tycker är väsentligt:

Nr 39

Onsdagen den 9 december 1964

123

Vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indel

ning m. m.

»Antalet balanserade förrättningar
inom det kommunala mätningsväsendet
är avsevärt mindre än inom lantmäteriet.
Dft därtill kommer att de inom lantmäteriets
verksamhetsområde förekommande
förrättningarna ofta är mera arbetskrävande
än förrättningarna inom
det kommunala mätningsväsendet är arbetsläget
inom städer och samhällen med
eget mätningsväsende bättre än inom
lantmäteriet.»

Med ledning av vad lantmäteristyrelsen
själv framhållit kan det antagas att
bostadsbyggandet kan komma att bromsas
på grund av långa väntetider för
fastighetsbildning, samtidigt som kommunens
möjligheter att leda och samordna
fastighetsbildningen med övriga
kommunala uppgifter försvåras. Nackdelarna
med ett delat huvudmannaskap
blir i detta sammanhang särskilt märkbara.

Motionärerna framhåller att de arbetsekonomiska
och organisatoriska synpunkterna
får tillmätas stor betydelse.

I sådana fall då städer och övriga stadssamhällen
önskar få till stånd ett enhetligt
huvudmannaskap och har resurser
därtill bör därför några hinder för
en sådan anordning inte resas. En strikt
regional avgränsning är icke lämplig.

Motionärerna gör också gällande att
de önskemål som föranlett lagförslaget
tillgodoses genom nu gällande lag för
1948 med särskilda bestämmelser om
fastighetsbildning inom vissa områden
av staden.

Vidare framhåller motionärerna att
bedömningar och avgöranden då det
gäller att lösa den aktuella fastighetsbildningsfrågan
bör ställas på längre
sikt, eftersom det förslag till fastighetsbildningslag
som framlagts av 1954 års
fastighetsbildningskommitté för närvarande
är föremål för behandling av
Kungl. Maj:t.

Tredje lagutskottet har vid sitt ställningstagande
till den föreliggande propositionen
understrukit att förslaget är

utformat på ett sätt som överensstämmer
med riksdagens uttalande år 1963
och möjliggör ett mera effektivt motverkande
av de olägenheter, som befunnits
förenade med gällande fastighetsbildningslagstiftning
än vad som är
fallet med 1948 års lag.

Utskottet framhåller att nackdelarna
i organisatoriskt hänseende icke bör
överdrivas. Man påpekar — vilket jag
anser vara viktigt — att inom sådan
del av en stad, där förut den för landsbygden
gällande lagstiftningen varit
tillämplig men där stadsbebyggelsens
framträngande eller andra förhållanden
motiverar en tillämpning av stadsreglerna,
är det enligt 2 § i förslaget
möjligt att göra dessa regler tillämpliga.
Om så sker, kommer städernas mätningsorganisationer
att få samma inflytande
inom dessa områden som inom
den ursprungliga staden.

I utskottets skrivning påpekas också
att lantmäteristyrelsen har förutsatt att
beslut enligt 2 § om stadsreglernas tilllämpning
skall föregås av en genom
styrelsen i samråd med berörda kommuner
verkställd ingående utredning.
Denna skall ske mot bakgrund av såväl
kommunala intressen som de statliga
engagemangen i fastighetsbildningsverksamheten
och med beaktande av jordbrukets
strukturfrågor.

Vidare har lantmäteristyrelsen anfört
att i den mån kommunen skall handha
fastighetsbildningsväsendet inom staden
eller köpingen och väsentligt statligt intresse
inte skadas därigenom, hinder ej
bör resas däremot. Detta är ett viktigt
tillkännagivande, och jag hoppas att
man praktiskt skall beakta nödvändigheten
av en smidig tillämpning av 2 §.

Utskottet skriver att det delar såväl
lantmäteristyrelsens som departementschefens
uppfattning och framhåller att
stor vikt bör fästas vid kommunala önskemål.

Den omständigheten att kommunen
har ett väl utbyggt mätningsväsende är

Nr 39

124

Onsdagen den 9 december 1964

Vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indel

ning m. m.

således självfallet ägnad att vinna särskilt
beaktande vid tillämpningen av 2 §
lagförslaget.

Utskottet finner vid angivna förhållanden
att den föreslagna lagstiftningen
ej kan anses innebära någon inskränkning
i kommunernas nuvarande möjligheter
att fullgöra sina uppgifter på samhällsbyggandets
område.

Denna skrivning av utskottet tillfredsställer
i rätt hög grad motionärernas
önskemål. På grund härav utgår vi ifrån
att 2 § lagförslaget skall få en realistisk
tolkning. Motionärerna har därför ingen
anledning att reservera sig utan vill i
kamrarna bara göra denna deklaration
lör att understryka betydelsen av en
smidig tillämpning av det föreliggande
lagförslaget.

Departementschefen har funnit det
angeläget att lagförslaget betraktas som
en provisorisk lösning i avvaktan på
att fastighetsbildningskommittén framlägger
sitt slutbetänkande. Jag vill mycket
starkt betona att vi motionärer helt
delar denna uppfattning och räknar
med att detta lagförslag inte bara blir
av provisorisk karaktär utan också får
en mycket kort livslängd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Norrköping (s), Ilenningsson
(s), Broberg (fp), Johansson
i Södertälje (s) och Anderson i Sundsvall
(fp).

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i vad herr Svenning här anfört,
men jag vill därutöver tillägga ett
par synpunkter.

Först och främst vill jag framhålla
att det ute bland stadskommunerna i
landet råder en viss, för att inte säga
ganska stor oro med anledning av de
nya lagbestämmelserna. Såsom framgick
med all önskvärd tydlighet av herr
Svennings redogörelse kommer förrätt -

ningsliandläggningen att fördröjas, därest
jorddelningslagen skall gälla för
vissa delar av städernas områden. Men
det är inte bara denna fördröjning av
förrättningshandläggningen som ger anledning
till oro, utan även frågan om
fastställelseprövningen har betydelse i
detta sammanhang. Om stora delar av
städernas områden skall beröras av de
nya bestämmelserna och således fastställelseprövningen
företas av överlantmätaren,
finns det risk för ytterligare
försening av ärendena.

När jag gör detta senare påstående
stödjer jag mig på en utredning som
Kommunaltekniska föreningen under
innevarande år har låtit verkställa inom
56 olika kommuner. Man har undersökt
fastställelsetidens längd efter avslutad
förrättning och kommit till det resultatet,
att i sådana fall då magistraten utgör
fastställelsemyndighet är tidsåtgången
i genomsnitt 10,1 dagar. När länsstyrelsen
är fastställelsemyndighet, blir
tidsåtgången genomsnittligt 46,8 dagar.
Om fastställelsemyndiglieten utgöres av
överlantmätaren, uppgår den genomsnittliga
fastställelsetiden till 51,1 dagar.
Och ännu mera drastiskt ter sig det
hela, om man tar siffrorna för min egen
hemstad, Västerås, där tidsåtgången för
magistratens fastställelse är genomsnittligt
3 dagar och för överlantmätarens
fastställelse 75 dagar.

Det är förståeligt att kommunalmännen
med dessa siffror för ögonen känner
oro för vad som skulle bli följden
av eu tillämpning av jorddelningslagen
inom stora delar av städernas områden.
Under sådana förhållanden är det också
givet att man fäster mycket stor vikt
vid det löfte som justitieministern i dag
gav under debatten i första kammaren,
nämligen att det kommer att göras en
mycket generös prövning av frågan om
tillämpning av 2 § och att provisoriet
skall bli kortvarigt.

I förhoppning om att detta justitieministerns
löfte skall infrias ber även

125

Onsdagen den 9 december 1964 Nr 39

Forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle

jag att fä tillstyrka tredje lagutskottets
hemställan.

Herr LF.VIN (s):

Herr talman! Den promemoria från
lantmäteristyrelsen som ligger till grund
för detta lagförslag och remissyttrandena
över densamma redovisades i fjol
för riksdagen av tredje lagutskottet.
Riksdagen beslöt då uttala att starka
skäl talade för att i avvaktan på den
nya för stad och land gemensamma lagstiftningen
provisoriska åtgärder borde
vidtagas för att undvika att ändringar i
den kommunala indelningen medförde
ändringar i fråga om tillämpningen av
fastighetsbildningslagen, såvida icke i
särskilda fall detta påkallades av de lokala
förhållandena.

Kungl. Maj :t har således effektuerat
vad riksdagen begärt på ett förslag av
tredje lagutskottet år 1963. Detta är väl
riktigt, eftersom det sägs i promemorian
att man om inte dessa provisoriska bestämmelser
kommer till stånd kan riskera
ett försvårande av sådana ändringar
i den kommunala indelningen genom
vilka väsentliga landsbygdsområden
läggs till städerna.

Åtminstone de nya städerna ser inte
ut som en stad gjorde förr i tiden. Då
bestod en stad av stadsbebyggelse. Nu
är ofta stadsbebyggelsen bara en liten
bråkdel av stadens totala areal. Den huvudsakliga
delen är ren landsbygd, jordbruksbygd,
skog och annat.

Jag vill som sagt bara påpeka att
Kungl. Maj :t faktiskt har effektuerat en
beställning från riksdagen och tredje
lagutskottet av år 1963.

I anledning av departementschefens
uttalande har vi i tredje lagutskottet understrukit
att man i dessa fall skulle
fästa stor vikt vid de kommunala önskemålen
och att den »omständigheten att
kommunen har ett väl utbyggt mätningsväsende
är således självfallet ägnad att
vinna särskilt beaktande vid tillämpning
av 2 § lagförslaget».

Det är dock ingalunda alla städer som

liar ett väl utbyggt mätningsväsende.
Många städer har över huvud taget inte
något eget sådant utan låter lantmäteriet
sköta den uppgiften.

Med den skrivning som utskottet har
gjort borde alla nu vara nöjda. Det
tycks de också vara — åtminstone relativt
— eftersom ingen har yrkat annat
än bifall till utskottets förslag, vilket
jag också gör.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 23

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av
väckt motion om samhälleliga insatser
till stöd för ungdomsverksamheten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Forskning rörande ungdomens situation
i dagens samhälle

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av
väckta motioner om forskning rörande
ungdomens situation i dagens samhälle.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 625 av herr Bengtson m. fl. och
II: 770 av herr Hedlund m. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om åtgärder för en grundläggande
och kontinuerlig forskning om
ungdomens situation i dagens samhälle
i det syfte som angivits i motionerna.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:625 och 11:770
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Olsson
samt herrar Carlsson i Huskvarna,
Börjesson i Glömminge och Magnusson
i Nennesholm, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

Nr 39

126

Onsdagen den 9 december 1964

Forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:625 och 11:770
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
att Kungl. Maj:t föranstaltade om
åtgärder för en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation
i dagens samhälle i det syfte
som angivits i motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Den motion som föranlett
ifrågavarande utskottslåtande är en
partimotion, i vars kläm hemställes att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära om föranstaltande av åtgärder
för en grundläggande och kontinuerlig
forskning rörande ungdomens situation
i dagens samhälle.

Det är inte vår avsikt att klanka på
ungdomen av i dag, men man kan inte
undgå att observera att de snabba förändringarna
i samhället och människornas
livssituation måste påverka ungdomens
möjligheter att orientera sig efter
dessa växlingar.

Vi vet ju också att det finns ganska
många ungdomsproblem i samhället på
olika håll. Ungdomen har fått mer pengar
än den någonsin tidigare har haft till
sitt förfogande. Man har fått teknisk utrustning,
bilar in. in. Detta för med sig
att en mycket tidigare mognad, en brådmognad,
ofta kännetecknar vår tids ungdom
och även barn.

Vi vill också medge att vi har mycket
bra ungdomsorganisationer och mycket
bra skolor. Men de orkar inte klara av
denna situation. Lärarna har inte möjligheter
att ge ungdomen stöd i alla de
former som skulle behövas. Jag vill
nämna att barnavårdsnämnderna i de
större städerna tillämpar metoden att
placera ungdomar i grundskolans övre
klasser på landsbygden för att de skall
få en annan miljö, där man tror att de
skall kunna fostras bättre. Det visar sig
ofta att lärarna här går bet. Dessa ele -

ver skadar till och med de övriga i den
klass där de placeras.

Utskottet menar att ungdomsproblemen
i stor utsträckning är uppmärksammade
och tror att om man låter det förbli
vid detta, skall man kunna klara
upp problemen. Vi menar att så inte är
fallet, utan att vi här behöver särskilda
kraftåtgärder för att på alla sätt möta
svårigheterna.

Man ser ofta i tidningar att olika samhällen
långt i förväg väntar en invasion
av raggare och olika ungdomsgäng, som
där tänker »spela bus», som det brukar
uttryckas i vardagligt tal. Trots att dessa
samhällen har mobiliserat polis i förväg
och är beredda på alla sätt, visar
det sig att man inte kan bemästra problemen.

Nu säger utskottet att statens ungdomsråd
siktar till att ge föräldrarna
den upplysning som behövs för att föräldrarna
skall kunna följa barnens uppfostran
så att man slipper ifrån de här
avigsidorna. Vi tror inte heller att föräldrarna
och lärarna ensamma kan klara
problemen utan att det behövs ytterligare
forskning och åtgärder på området
för att föräldrarnas och lärarnas
möjligheter skall förbättras.

Det skulle vara mycket att tillägga i
detta ärende, men då jag vet att kammaren
väntar att ärendena snart skall
vara genomgångna, skall jag inte utveckla
mina synpunkter vidare, utan jag ber
att få yrka bifall till reservationen av
fru Olsson m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Motionärerna har utvecklat
föränderlighetens samhälle i alla
dess både faser och fasor och kommer
därefter med en del vändningar
som är litet nya. Det talas bl. a. om risken
av giftermål mellan individer med
olika beteendemönster, och det talas
om friskvård. Så kommer man fram till
att man vill kräva särskilt stöd till
»grundläggande och kontinuerlig forskning
om ungdomens situation».

127

Onsdagen den 9 december 1964 Nr 39

Forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle

Detta krav fotar man på två påståenden
som båda är felaktiga. Man påstår
att samhället i dag egentligen bara visar
ungdomsverksamheten intresse när det
gäller att förhindra asocialitet. Det andra
påståendet är att 1962 års ungdomsutredningsdirektiv
är för trånga för att
behandla ungdomsverksamhet som tar
sikte på den s. k. friska ungdomen.

Båda dessa påståenden är som sagt
oriktiga. Då skulle man kunna sluta sig
till att också önskemålet om en kontinuerlig
forskning vore oriktig. Men det
önskemålet och det intresset finns även
hos dem som i utskottet har avstyrkt
motionerna och förnekat riktigheten i
de motiveringar som reservanterna anför.

Vad själva kravet beträffar är vi alltså
överens. När vi trots detta avstyrkt
motionerna, har detta berott på att vi
har ett organ som kontinuerligt följer
dessa frågor. Dessutom har vi en gång
i tiden på allmänna beredningsutskottets
och riksdagens hemställan fått statens
ungdomsråd, där man mycket aktivt
följer frågorna. Slutligen har vi 1962
års ungdomsutredning, som nyligen har
avgivit sitt betänkande avseende en del
av ungdomsverksamheten. Och där sägs
mycket bestämt ifrån att utredningens
direktiv ingalunda har varit att finna
vägar att hindra asocialitet, utan i stället
skall man försöka intressera ungdomen
för samhällsfrågorna och göra
dem till aktiva och nyttiga samhällsmedborgare.

Vi framhåller sålunda att det finns
organ, där man fortlöpande intresserar
sig för dessa problem, och att en utredning
direkt sysslar med att finna nya
former för de ungas fostran. Jag vill
också tillägga att under sista halvåret
har redovisats två mycket intressanta
och i sitt slag unika utredningar,
dels den om 222 stockholmspojkar och
dels utredningen om den självdeklarerade
brottsligheten bland skolbarn i
Stockholm. Båda dessa utredningar visar
på ett mycket intressant och kan -

ske också överraskande sätt — vilket vi
inte kände så mycket till förut — att
gränsen mellan socialt och asocialt beteende
bland barn och ungdom är mycket
diffus. De visar också att även andra
ting än dem vi tidigare räknat med
inverkar på ett barns eller en ung människas
utveckling och vederbörandes
sätt att reagera hyggligt i samhället, .lag
vet inte om herr Börjesson i Glömminge
har läst de två utredningarna. Om motionärerna
hade gjort det, kanske de
inte hade bifallit sina motioner.

Detta ärende är givetvis inte slutbehandlat
i och med att vi avstyrkt motionerna
denna gång, men jag anser att
vi inte skulle ha vunnit någonting på
att bifalla dem. De motiveringar som
motionärerna anfört är som sagt felaktiga,
och därför har vi avstyrkt motionerna.
Vi är dock övertygade om att
vi om någon eller några månader åter
har liknande motioner liggande på kammarens
bord.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Jag kan instämma i en
rad av de synpunkter som anförts i de
motioner allmänna beredningsutskottet
behandlat i föreliggande utlåtande.
Som herr Börjesson i Glömminge sade
har de snabba förändringarna i vårt
samhälle också medfört stora förändringar
i fostrarsituationen. Hemmens
och skolans roll har ändrats, och att
den påverkan som de unga utsättes för
under fritiden nu har fått ökad betydelse
är väl också ställt utom allt tvivel.
Vi är också ense om att landets ungdomsorganisationer
spelar en mycket
stor roll när det gäller att ge ett riktigt
innehåll åt fritiden. Det är ett förhållande
som borde uppmärksammas i högre
grad än vad hittills varit fallet.

Man skulle önska en mera positivuppslutning
från föräldrarna i dessa
strävanden, och givetvis vore det också
önskvärt med en ökad ekonomisk sats -

Nr 39

128

Onsdagen den 9 december 1964

Forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle

ning på ungdomsorganisationerna från
samhällets sida. Men här liksom på
många andra områden krävs att pengarna
skall komma till användning på
allra bästa sätt, och insatserna nu sker
väl i alltför hög grad på tro — som det
säges i motionerna. Vi vet för litet om
dessa ting. Ur den synpunkten finns det
utan tvivel anledning att forska mera
på detta område. Men 1962 års ungdomsutredning
håller på med sådan
forskning, och nog tycker jag det måste
vara riktigt att man där får avsluta sitt
arbete, innan vi tar nästa steg.

I likhet med utskottets ordförande
anser jag att vi inte kommer förbi dessa
problem. Vi blir tvungna att ta ställning
till dem och försöka finna vägar för att
effektivisera våra ungdomsorganisationer.
Och framför allt måste staten här
satsa på ett riktigt sätt.

Här har talats om statens ungdomsråd,
och det är klart att man där försöker
göra goda insatser. Likaså har
landets ungdomsorganisationer en kampanj
på gång, där ungdomsrådet fungerar
som serviceorgan och tillhandahåller
propagandamaterial och annat, som
ställes till organisationernas förfogande.
I den kampanjen vänder man sig till
hem, skola och kommunala organ, och
vi kan redan i inledningsskedet konstatera,
att det arbetet har mötts med mycket
starkt positivt intresse. Det är sålunda
obestridligt, att det från samhällets
sida finns en stark vilja att göra
goda insatser på detta område.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
utan ansluter mig till vad utskottet
anfört. Jag har här bara velat
deklarera att vi enligt min mening måste
öka våra insatser på detta område,
men det får väl bli sedan 1962 års ungdomsutredning
har slutfört sitt arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propo -

sitionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Olsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 56 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Föredrogs allmänna beredningutskottets
utlåtande nr 58, i anledning av
väckta motioner om bättre ljudisolering
av bostäder.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att särskilda utskottets
utlåtande nr 1 skulle uppföras närmast
efter andra lagutskottets utlåtande nr
72 bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Onsdagen den 9 december 1904

Nr 39

129

§ 27

Föredrogs en från herr Gustafsson i
Stockholm, som den 18 maj 1962 valdes
till suppleant i riksgäldskontoret
för herr Axel Gustav Birger Andersson
för valperioden 1962—1965, inkommen
skrivelse, däri denne avsagt sig uppdraget
att vara suppleant för fullmäktig i
nämnda kontor.

Kammaren beslöt att med anledning
av denna avsägelse val av en suppleant
för fullmäktig i riksgäldskontoret i
stället för den sålunda avgångne skulle
i föreskriven ordning anställas.

§ 28

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
till stärkande av det svenska folkstyret.

§ 29

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från utrikesutskottet:
nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
fiskerikonvention;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande godkännande av
Förenta Nationernas konvention angående
statslösa personers rättsliga ställning
jämte i anslutning till propositionen
väckta motioner; och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i Förenta Nationernas stadga;

från bevillningsutskottet:
nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt beträffande skatter på kvarlåtenskap; nr

356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändrings- och tilläggsprotokoll till avtalet
mellan Sverige och Japan för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.; och

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen om fri
rättegång, m. m.;

från första lagutskottet:
nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 oktober 1957
(nr 577) om prästval; och
nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
28 september 1951 (nr 649) om straff
för vissa trafikbrott; samt
från jordbruksutskottet:
nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss fråga rörande
prisregleringen på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.38.

In fidem

Sune K. Johansson