Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1964
1
Nr 202
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om
ngkterhetsvård; given Stockholms slott den 13 november
1964.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att i nykterhetsvårdslagen införes en regel av
innebörd att, om organisationen av nykterhetsvården i viss kommun inte
lämpligen kan anordnas enligt lagens bestämmelser, Kungl. Maj :t skall
kunna medge erforderliga undantag på framställning av kommunens fullmäktige.
Eu motsvarande dispensmöjlighet finns redan enligt socialhjälpsoch
barnavårdslagarna. 1
1 — Iiihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 202
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1964
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att 5, 8 och 64 §§ lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•
Kommunal nykterhetsnämnd------kommunens socialnämnd.
Konungen äger------av länsnykterhetsnämnden.
Ledamöter i------av nämnden.
Vid val------till tjänstgöring.
I fråga------skälen därför.
I fråga om nykterhetsnämnd i
Stockholm gälla de bestämmelser,
som Konungen på förslag av stadsfullmäktige
meddelar.
8 .§•
1 mom. I kommun,-------nykterhetsnämnds prövning.
2 mom. Kommunal nykterhetsnämnd------kan ske.
Konungen äger för viss kommun
förordna, att befattningen med ärenden
i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd
har att handlägga, må
i den utsträckning Konungen bestämmer
tillkomma ett eller flera arbetsutskott,
som utsetts inom nämnden.
Närmare föreskrifter om arbetsutskotts
sammansättning och verksamhet
meddelas av Konungen.
3 mom. I fråga om organisationen
av nykterhetsvården i Stockholm
skola gälla de särskilda bestämmelser
som efter förslag av stadsfullmäktige
fastställas av Konungen. 1
1 Senaste lydelse av 5 § och 8 § 1 inom. se 1956:225.
3
Kungl. Maj ds proposition nr 202 ar t!)6i
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Kan i annan kommun organisationen
icke lämpligen anordnas efter
64
Då undersökning — —----
Vad hos nykterhetsnämnd förekommit
rörande personer, som öro
föremål för nämndens, behandling,
må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de
icke åtkommas av obehöriga.
vad i lagen sägs, äger Konungen pa
framställning av kommunens fullmäktige
medgiva undantag.
'' '' i'' ’ ''
§•
lovlig verksamhet.
Den som är eller varit verksam
inom samhällets nykterhetsvåfd må
ej obehörigen yppa vad han därvid
erfarit .rörande enskilds personliga
förhållanden. Bryter någon häremot,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader. Brott som nu
sagts må åtalas av allmän åklagare
endast efter angivelse av målsägande.
Allå handlingar i, förekommande
ärenden skola så förvaras, i att de
icke åro tillgängliga för obehöriga.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
! :■ .. ''• r. \-u j ■
1» — Bihang till riksdagens protokoll 1 !)(>). 1 sand. Nr 202
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 196 i
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å
Stockholms slott den 16 oktober 196å.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om viss ändring i
ngkterhetsvårdslagen samt anför.
Genom tilläggsdirektiv den 8 november 1963 har komnninalrättskommittén
fått i uppdrag att utreda frågan om möjligheterna till vidgad delegationsrätt
inom kommunalförvaltningen. I dessa tilläggsdirektiv uttalar chefen
för inrikesdepartementet, att en fristående lokal förvaltning för olika
kommundelar är mindre ändamålsenlig. Vidare anföres i direktiven bl. a.,
att det synes möjligt att vidga rätten till delegation t. ex. så att avgörandet
av vissa ärenden, som endast berör viss kommundel eller där bosatta medborgare,
får överlämnas till ledamot eller suppleant i den centrala nämnden
jämte en eller flera utanför nämnden stående personer från orten. Härigenom
skulle, heter det i fortsättningen, fördelarna av central förvaltning i
huvudsak bevaras samtidigt som olika kommundelar skulle kunna beredas
kontinuerlig representation vid avgörandet av förvaltningsangelägenheter
som har särskild anknytning till orten och dess befolkning. Med hänsyn
till dylika organs sammansättning synes rätten till delegation inte behöva
inskränkas enbart till rutinärenden. Ärenden av stor vikt eller principiell
betydelse bör dock förbehållas den centrala nämnden, som även bör kunna
meddela generella direktiv för handhavandet av uppgifter som sålunda delegeras.
önskemål har framställts om att kommuner, som så finner lämpligt, redan
innan det nämnda utredningsarbetet är avslutat skall få möjlighet att
söka sig fram till en organisation i enlighet med de riktlinjer, som angivits
i tilläggsdirektiven till kommunalrättskommittén. Med anledning därav har
inom socialdepartementet upprättats en den 1 juli 1964 dagtecknad promemoria
(stencilerad) angående handläggning av socialvårdsärenden inom
kommunerna, utmynnande i förslag om viss ändring i nykterhetsvårdslagen.
o
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 10(it
Promemorian bär remissbehandlats i vanlig ordning och jag anhåller nu att
få upptaga ärendet till närmare prövning.
Gällande bestämmelser
Nämndernas sammansättning m. in.
Enligt lagen den t januari 1956 (nr 2) om socialhjälp skall i varje kommun
finnas en socialnämnd (2 §). Ledamöter och suppleanter i nämnden
väljs av fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer, dock minst fem.
Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande,
som motsvarar det tal, som erhålles, om samtliga väljandes antal delas med
det antal personer valet avser, ökat med 1 (3 §). Beträffande bl. a. valbarhet,
mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, beslutförhet
och jäv, förfarandet vid fattande av beslut samt ledamots ansvar
och skadeståndsskyldighet äger kommunallagens bestämmelser om kommunens
styrelse motsvarande tillämpning (4 §). I fråga om valbarhet innebär
detta, att något annat territoriellt villkor inte gäller än bosättning inom
kommunen. Socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att
deltaga i nämndens överläggningar (5 § första stycket).
Där så finnes påkallat för att åstadkomma en lämplig arbetsfördelning
mellan socialnämndens ledamöter, må kommunens fullmäktige eller, efter
bemyndigande av dem, socialnämnden indela kommunen i distrikt. Om så
skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva
den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten inom distriktet
(9 §)•
I barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) stadgas att i varje kommun
skall finnas eu barnavårdsnämnd (2 § andra stycket). Ledamöter och suppleanter
väljs av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer,
dock minst fem. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap
vara företrädd inom nämnden (7 § första stycket). Beträffande proportionellt
valsätt gäller samma bestämmelser som nyss redovisats i fråga om so^
cialnämnd (7 § andra stycket). Likaså skall kommunallagens bestämmelser
om kommunens styrelse ha motsvarande tillämpning beträffande hl. a. valbarhet,
mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, beslutförhet
och jäv, förfarandet vid fattande av beslut samt ledamots ansvar
och skadeståndsskyldighet, med det undantag dock att i kommunens tjänst
anställd befattningshavare inte på grund av denna sin tjänsteställning är
obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd (8 §). Jämväl
barnavårdsnämnd äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga
i nämndens överläggningar (It) § första stycket). Är behovet av juridisk
sakkunskap inte tillgodosett inom nämnden, bör den anlita biträde av lagfaren
]>erson (It) § andra stycket).
Enligt lagen den 27 juli 195t (nr 579) om nykterhctsvård (ändrad i förevarande
avseenden 15156: 225 och 15)63: 339) skall i varje kommun finnas en
kommunal nykterhetsnämnd (3 § första stycket). Denna nämnd skall ul
-
(>
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 100i
göras av särskilt tillsatt nämnd eller, om kommunens ringa folkmängd eller
liknande förhållanden gör sådan obehövlig, av kommunens socialnämnd
(5 § första stycket). Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnänmd utses
av kommunen till det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra
förhållanden erfordras, dock minst fem. Suppleanter utses av kommunen
till minst ledamöternas halva antal. Både män och kvinnor skall vara representerade
i nämnden och om möjligt bör en läkare vara ledamot (5 § tredje
stycket). Liksom i fråga om socialnämnd gäller, att kommunallagens bestämmelser
rörande kommunens styrelse äger motsvarande tillämpning i
fråga om bl. a. valbarhet, mandattid och avgång, val av ordförande och vice
ordförande,. beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut samt
ledamots ansvarighet och skadeståndsskyldighet (5 § femte stycket).
Om i kommunal nykterhetsnämnd inte finns ledamot, som är läkare, skall
vederbörande tjänsteläkare eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande
läkare, denne närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han
inte hindras av andra tjänsteåligganden (6 §). I den mån det befinnes erforderligt,
må nykterhetsnämnden till sitt biträde kalla därtill skickade män
och kvinnor (7 §).
Delegation av beslutanderätten
Enligt 8 § andra stycket socialhjälpslagen äger, om kommunens fullmäktige
så beslutar, socialnämnden uppdraga åt särskild inom nämnden bildad
avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst anställd
befattningshavare att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Framställning
eller yttrande till fullmäktige må dock inte beslutas annorledes än av
nämnden samfällt. Beslut som fattats med stöd av uppdrag som nu nämnts
skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
Enligt 12 § första stycket barnavårdslagen äger likaledes, om kommunens
fullmäktige så bestämmer, barnavårdsnämnden uppdraga åt särskild inom
nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämnden eller åt befattningshavare
i kommunens tjänst att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper
av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Beslut
som fattats med stöd av delegation skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
I vissa ärenden är delegation inte tillåten (12 § första stycket). Sålunda
får nämnden endast samfällt besluta om omhändertagande för samhällsvård
enligt 29 § — motsvarande vad som tidigare benämndes skyddsuppfostran —
eller för utredning eller göra framställning om intagning i ungdomsvårdsskola.
Inte heller får förmaning eller varning eller föreskrifter rörande underårigs
levnadsförhållanden meddelas annat än genom samfällt beslut.
Samma sak gäller förordnande om övervakning. Vidare måste vissa beslut
i fråga om fosterbarn fattas av nämnden i dess helhet, däribland tillstånd
7
Kungl. Maj ds proposition nr 202 år 196 i
att mottaga fosterbarn och förbud att skilja fosterbarn från fosterhemmet.
De uppgifter som åvilar barnavårdsnämnd enligt föräldrabalken får inte
heller delegeras, varjämte vissa beslut enligt lagarna om allmänna barnbidrag
och bidragsförskott är förbehållna nämnden i dess helhet, liksom rätten
att utdöma förelagt vite. Slutligen må nämnden endast genom samfällt
beslut göra framställning eller avge yttrande till kommunens fullmäktige.
Enligt 8 § 2 mom. första stycket nykterhetsvårdslagen äger nykterhetsnämnden
uppdraga åt ordföranden, en eller flera ledamöter eller viss befattningshavare
hos nämnden att avge yttrande till polismyndighet i körkortsärenden.
Åtgärd, som vidtagits i anledning av sådant uppdrag, skall anmälas
för nämnden så snart det kan ske.
Särskilda bestämmelser för Stockholm
För Stockholms stad skall enligt respektive lagar gälla särskilda, av
Kungl. Maj :t fastställda bestämmelser för organisationen av socialhjälpsverksamheten
och barnavården liksom för nykterhetsnämnden.
I Kungl. brev den 14 december 1956 (SFS nr 631) har fastställts bestämmelser
om organisationen av socialhjälpsverksamheten i Stockholm. I 6 §
föreskrivs om delegationsförfarandet bl. a., att socialnämnden, om stadsfullmäktige
så beslutar, äger uppdraga åt särskild inom nämnden bildad avdelning
(delegation) eller åt särskild av nämnden utsedd distriktsstyrelse
(socialhjälpsstyrelse) eller åt ledamot av nämnden eller åt hos staden anställd
befattningshavare att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper
av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i fullmäktiges beslut. Framställning
eller yttrande till fullmäktige får dock inte beslutas annorledes än av
nämnden samfällt. I 7 och 8 §§ stadgas i vilken ordning indelning i socialdistrikt
och uppdelning av sådant distrikt på två eller flera socialhjälpsstyrelser
in. m. må äga rum. Distriktsstyrelse behöver inte utses inom nämnden.
För barnavårdens del gäller kungörelsen den 9 december 1960 (nr 721)
om organisationen av barnavårdsverksamheten i Stockholm. Bestämmelserna
är i vad avser delegationsmöjligheterna desamma som i barnavårdslagen.
Genom Kungl. brev den 9 mars 1962 har särskilda bestämmelser fastställts
om organisationen av nykterhetsnämnden i Stockholm. Enligt 6 § må
nämnden — utöver vad i 8 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen stadgas — om
stadsfullmäktige så beslutar uppdraga åt särskilda inom nämnden bildade
avdelningar, envar bestående av minst tre personer jämte två suppleanter
för dem, att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden,
vilkas beskaffenhet skall angivas i stadsfullmäktiges beslut. Framställning
eller yttrande till stadsfullmäktige må dock icke beslutas annorledes än av
nämnden samfällt. Vidare gäller att ärenden rörande tillämpning av lagen
om nykterhetsvård eller annan allmän författning och som avser vård och
behandling av eller eljest åtgärder beträffande enskilda personer må företa2-
— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 202
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 196b
gas till avgörande av avdelning endast under villkor, att samtliga ledamöter
eller suppleanter för dem är tillstädes och om beslutet ense.
Dispens från gällande bestämmelser m. m.
Enligt It § andra stycket socialhjälpslagen äger Kungl. Maj:t, därest organisationen
av socialhjälpsverksamheten i annan kommun än Stockholm
inte lämpligen kan anordnas efter vad i lagen stadgas, på framställning av
kommunens fullmäktige medge de undantag som finnes påkallade.
Även enligt barnavårdslagen, 13 § andra stycket, äger Kungl. Maj :t, därest
organisationen av barnavården i annan kommun än Stockholm inte lämpligen
kan anordnas enligt lagens stadganden, på framställning av kommunens
fullmäktige medge undantag. Dispensen får dock inte avse stadgandena
i 2 och 3 §§ barnavårdslagen. I 2 § utsäges bl. a. att i varje kommun skall
finnas en barnavårdsnämnd och i 3 § anges vissa allmänna åligganden för
nämnden, vilka syftar till en samordning och planering av den barnavårdande
verksamheten och till en intensifiering av den allmänt förebyggande vården.
Enligt 8 § 2 mom. andra stycket ngkterhetsvårdslagen äger Kungl. Maj :t
för viss kommun förordna, att befattningen med andra ärenden än körkortsärenden,
i vilka delegationsrätt föreligger redan enligt 8 § 2 mom. första
stycket, må i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer tillkomma ett eller
flera arbetsutskott, som utsetts inom nykterhetsnämnden. Närmare föreskrifter
om arbetsutskotts sammansättning och verksamhet meddelas av
Kungl. Maj :t.
Departementspromemorian
I promemorian uttalas inledningsvis, att för socialvården, liksom för
kommunens styrelse, såsom huvudprincip gäller att kommunen är en odelad
förvaltningsenhet. Det skall således i varje kommun finnas en socialnämnd,
en barnavårdsnämnd och en nykterhetsnämnd. Denna centrala förvaltning
medför enhetlighet och i allmänhet större effektivitet.
I stora kommuner kan dock vissa arbetsorganisatoriska svårigheter uppstå.
Den i och för sig nödvändiga utvecklingen mot större kommuner kräver
beaktande även från andra synpunkter. Sannolikheten för att kommunens
olika delar blir representerade i de olika nämnderna minskas ju större kommunen
är. Det ligger nära till hands att anta att en minskad lokal representation
kan leda till bristande orts- och personkännedom hos nämndledamöterna
och till sämre kontakt med lokala problem och synpunkter, önskemål
har därför — särskilt i kommuner, som avser att ansöka om sammanläggning
— framkommit angående åtgärder som tillgodoser de lokala intressena
bl. a. inom socialvårdens område.
Samtidigt med nu antydda önskemål gör sig gällande en strävan att inom
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961
socialvården tillämpa den s. k. familjevårds- eller familjeprincipen, vilken
innebär att olika slag av ärenden rörande en och samma familj handläggs
av samma sociala organ.
När det gäller möjligheterna att inom ramen för nuvarande bestämmelser
åstadkomma en samordning av de kommunala nämnderna på socialvårdsområdet
påpekas i promemorian, att varken socialhjälpslagen, barnavårdslagen
eller nykterhetsvårdslagen innehåller tvingande bestämmelser om
särskilda kvalifikationer för ledamöterna i vederbörande nämnd, med undantag
av att sistnämnda lag föreskriver att såväl män som kvinnor skall vara
representerade i nämnden. Ingenting hindrar alltså att samma ledamöter
inväljs i de olika sociala nämnderna. En sådan nämndorganisation innebär
självfallet en kraftig minskning av antalet förtroendemän, varigenom möjligheterna
att åstadkomma en tillräcklig lokal representation och personkännedom
ytterligare försvagas. Vidare skulle en sådan koncentrerad
nämndorganisation, åtminstone i större kommuner, göra det omöjligt eller
mycket svårt för nämnden att hinna behandla alla ärenden, och det även
om förefintliga delegationsmöjligheter tillvaratages. Därför har, anföres
det i promemorian, även med utgångspunkt i familjeprincipen framkommit
önskemål om möjligheter att fördela viss del av arbetet på organ med lokal
förankring.
I promemorian erinras om att kommunalrättskommittén har att utreda
frågan om vidgade delegationsmöjligheter inom kommunalförvaltningen
och att till socialpolitiska kommittén för beaktande överlämnats riksdagens
skrivelse den 22 november 1963 (nr 353), i anledning av väckta motioner om
en enhetlig socialvårdslagstiftning, in. m.
I fråga om utvägar att i avbidan på resultatet av utredningsarbetet tillgodose
önskemålen om möjlighet till lokal fördelning av beslutanderätten i
socialvårdsärenden uttalas i promemorian, att delegation inom vederbörande
nämnd är medgiven såväl enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna som
enligt nykterhetsvårdslagen. I de två förstnämnda lagarna är denna delcgationsmöjlighet
konstruerad på likartat sätt. Om kommunens fullmäktige
så beslutar, äger respektive nämnd uppdraga åt en särskild, inom nämnden
bildad avdelning eller ledamot av nämnden eller befattningshavare i kommunens
tjänst att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden,
som skall anges i fullmäktiges beslut.
De enda ärenden, som i socialhjälpslagen är undantagna från delegationsrätt,
är framställningar och yttranden till kommunens fullmäktige. I förarbetena
till lagen (prop. 1955: 177 s. 277) förklarade emellertid föredragande
departementschefen, att han förutsatte att kommunerna koinme att
iakttaga en viss försiktighet och inte medge delegation av beslutanderätten i
ärenden av större vikt.
I barnavårdslagen är undantagen från delegationsrätten betydligt fler,
beroende på alt denna lag innehåller ett flertal bestämmelser om tvångs
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1964
ingripanden mot enskild person. I bl. a. dessa fall är delegation inte tillåten.
Sålunda får nämnden endast samfällt besluta om omhändertagande för samhällsvård
enligt 29 § — motsvarande vad som tidigare benämndes skyddsuppfostran
— eller för utredning eller göra framställning om intagning i
ungdomsvårdsskola. Inte heller får förmaning eller varning eller föreskrifter
rörande underårigs levnadsförhållanden meddelas annat än genom samfällt
beslut. Samma sak gäller förordnande om övervakning. Vidare måste
vissa beslut i fråga om fosterbarn fattas av nämnden i dess helhet, däribland
tillstånd att mottaga fosterbarn och förbud enligt 50 § att skilja fosterbarn
från fosterhemmet. De uppgifter som åvilar barnavårdsnämnd enligt föräldrabalken
får inte heller delegeras, varjämte vissa beslut enligt lagarna om
allmänna barnbidrag och bidragsförskott är förbehållna nämnden i dess helhet,
liksom rätten att utdöma förelagt vite. Slutligen må nämnden endast
genom samfällt beslut göra framställning eller avge yttrande till kommunens
fullmäktige.
I förarbetena till barnavårdslagen (prop. 1960: 10 s. 222) uttalade föredragande
statsrådet bl. a., att det med hänsyn till arten av barnavårdsnämndens
uppgifter befunnits nödvändigt att genom ett flertal undantagsbestämmelser
begränsa delegationsrätten inom tämligen snäva gränser. Trots
dessa begränsningar bedömdes delegationsrätten vara tillräckligt långtgående
även i medelstora och större kommuner; vid behov borde emellertid
dispens kunna ifrågakomma.
I nykterhetsvårdslagen, som tillkom före socialhjälps- och barnavårdslagarna,
saknas bestämmelser om möjlighet för fullmäktige att delegera
beslutanderätten. Däremot kan nykterhetsnämnden själv uppdraga åt ordföranden,
en eller flera ledamöter eller viss befattningshavare hos nämnden
att avge yttrande till polismyndighet i körkortsärenden.
Gemensamt för de nu redovisade bestämmelserna är, framhålles det i
promemorian, att de endast möjliggör delegation inom respektive nämnd.
Härutinnan överensstämmer socialvårdslagstiftningen med vad som enligt
kommunallagen gäller för nämnder för oreglerad förvaltning.
Vad gäller möjligheten till delegation av beslutanderätten till lokala organ
utanför nämnden framhålles i promemorian, att socialhjälpslagen innehåller
en generell dispensregel, som ger Kungl. Maj :t möjlighet att medge
viss kommun att genomföra en organisation av socialhjälpen som avviker
från den i lagen angivna. Något formellt hinder föreligger således inte
för Kungl. Maj:t att ge en kommun möjlighet att överföra socialnämndens
beslutanderätt till organ för olika delar av kommunen. Varje sådant organ
bör — såsom understrukits i tilläggsdirektiven till kommunalrättskommittén
— ha att besluta endast i ärenden, som rör den ifrågavarande kommundelen
eller där bosatta medborgare. Ledningen av verksamheten i stort bör
alltfort förbehållas den centrala nämnden.
I barnavårdslagen finns, fortsätter promemorian, i huvudsak samma ge -
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 1961
nerella dispensmöjlighet som i socialhjälpslagen. Dispensen får dock inte
avse stadgandena i 2 och 3 §§ barnavårdslagen. I 2 § ntsäges bl. a. att i varje
kommun skall finnas en barnavårdsnämnd och i 3 § anges vissa allmänna
åligganden för nämnden, vilka syftar till en samordning och planering
av den barnavårdande verksamheten och till en intensifiering av den allmänt
förebyggande vården.
I promemorian erinras om att enligt förarbetena till barnavårdslagen
(prop. 1960: 10 s. 224) lagens huvudprinciper inte får frångås vid en eventuell
dispens. För den delegation av beslutanderätten inom barnavårdsnämnden
varom kommunens fullmäktige kan besluta gäller vissa begränsningar.
I vilken utsträckning dessa begränsningar inverkar på dispensmöjligheten
synes enligt promemorian bli beroende på hur det organ är sammansatt,
till vilket beslutanderätten ifrågasätts bli överförd. I barnavårdsnämnd
skall antalet ledamöter vara minst fem och minst hälften av ledamöterna
måste vara närvarande för att nämnden skall vara beslutför. Med
hänsyn härtill bör, uttalas det i promemorian, det nu ifrågavarande organet
bestå av minst tre förtroendevalda ledamöter, därav lämpligen en från den
centrala nämnden, varjämte det bör krävas att minst tre ledamöter eller
suppleanter skall vara närvarande för att beslut skall kunna fattas. Under
sådana omständigheter torde beslutanderätten kunna överföras i vad gäller
meddelande av förmaning, varning och föreskrifter om underårigs levnadsförhållanden
ävensom förordnande om övervakning. Detsamma gäller tillstånd
att mottaga fosterbarn samt vidtagande av åtgärder enligt föräldrabalken.
överförande av beslutanderätt från den samfällda nämnden till lokala
organ torde också dispensvägen kunna medges beträffande samtliga beslut
enligt lagarna om allmänna barnbidrag och bidragsförskott, liksom i fråga
om utdömande av vite.
Mer tveksamt är, heter det vidare i promemorian, om omhändertagande
för sainhällsvård enligt 29 § eller för utredning enligt 30 § eller framställning
om intagning i ungdomsvårdsskola bör kunna beslutas annorledes än
av den samfällda nämnden. Detsamma gäller förbud enligt 50 § att skilja
fosterbarn från fosterhemmet. Ur en synpunkt sett är just frågor av denna
art särskilt väl lämpade att handläggas av organ med lokal anknytning och
den person- och miljökännedom som därmed följer. Det kan vidare synas
lämpligt att det organ, som vidtagit en eller flera förebyggande åtgärder i det
enskilda fallet, också får bedöma om omhändertagande för sainhällsvård är
erforderligt och vilken vård som är lämpligast. Å andra sidan är här fråga
om ingripanden av så allvarlig natur att de ställer stora krav ur rättssäkerhetssynpunkt.
Om man emellertid i dessa ärenden uppställer det villkoret
alt beslutet i fall av oenighet mellan ledamöterna skall underställas den
centrala nämnden, torde enligt promemorian några farhågor knappast behöva
hysas i fråga om rättssäkerheten.
Utöver vad nu sagts framhålles, att bestämmelserna i 3 kap. barnavårds -
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 1964
lagen om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd givetvis bör äga tilllämpning
på lokalt organ som här avses. Vidare bör för det lokala organet
gälla att, om behovet av juridisk sakkunskap inte är tillgodosett inom organet,
detta bör anlita biträde av lagfaren person.
Även såvitt gäller barnavården bör ledningen av verksamheten i stort —
däri inbegripet framställningar och yttranden till kommunens fullmäktige
— vara förbehållen den centrala barnavårdsnämnden.
I promemorian erinras om att enligt mjkterhetsvårdslagen Kungl. Maj :t
för viss kommun äger förordna, att befattningen med andra ärenden än körkortsärenden
(vilka nämnden själv äger delegera) må i den utsträckning
Kungl. Maj :t bestämmer tillkomma ett eller flera arbetsutskott, som utsetts
inom nämnden. Närmare föreskrifter om arbetsutskotts sammansättning
och verksamhet meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om nykterhetsvården är
således även dispensmöjligheten begränsad till att avse överflyttande av
handläggning från den samfällda nämnden till grupper av'' ledamöter i nämnden.
Någon motsvarighet till de två andra lagarnas generella dispensregel
finns inte.
För nykterhetsvårdens del är, konstateras i promemorian, lagstiftning erforderlig,
om den önskade organisationen skall kunna genomföras. Enklast
torde detta enligt promemorian kunna ske så att i nykterhetsvårdslagen
införes samma generella dispensregel som i de båda övriga lagarna. Då
nykterhetsvårdslagen har större likheter med barnavårdslagen än med socialhjälpslagen,
både såvitt avser stadgandena om allmänt förebyggande
verksamhet och möjligheterna till tvångsingripanden mot enskild person,
torde bestämmelserna böra utformas i anslutning till motsvarande regler i
barnavårdslagen. Sålunda bör vad i 3 och 4 §§ stadgas om nykterhetsvårdsnämnd
och dess allmänna åligganden inte kunna bli föremål för dispensgivning.
Vidare bör gälla att Kungl. Maj :t vid meddelande av'' dispens bör
tillse att lagens huvudprinciper inte frångås. Vad som nyss anförts angående
det lokala organets sammansättning såsom villkor för dispens enligt
barnavårdslagen bör gälla även vid dispens från nykterlietsvårdslagens bestämmelser.
Framställning om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare bör kunna anförtros det lokala organet under samma
förutsättningar som enligt vad i promemorian utvecklats bör gälla i fråga
om omhändertagande för samliällsvård enligt 29 § barnavårdslagen in. m.
Därest i sådant ärende samtliga ledamöter i det lokala organet inte är ense
om beslutet, bör ärendet underställas den centrala nämnden. Vidare bör bestämmelserna
i 12 och 13 §§ angående förfarandet i nylderhetsvårdsärenden
gälla även för det lokala organet, liksom föreskriften i 5 § tredje stycket
att läkare om möjligt bör vara ledamot av nämnden och den däremot svarande
bestämmelsen i 6 § att, om läkare inte är ledamot av nämnden, vederbörande
tjänsteläkare eller stadsläkare skall närvara vid nämndens
sammanträden i den mån han inte hindras av andra tjänsteåligganden.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 196b
En lagstiftningsåtgärd i enlighet med vad nu föreslagits torde enligt promemorian
vara den som minst är ägnad att föregripa kommunalrättskommitténs
och socialpolitiska kommitténs arbete. Den bör kunna ses fristående
såsom en modernisering av nykterhetsvårdslagen, så att den bättre kommer
att överensstämma med den senare tillkomna lagstiftningen på socialvårdsområdet.
Yttranden
över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, kommunalrättskommittén, socialpolitiska
kommittén, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska nykterhetsvårdsförbundet och
Sveriges socialtjänstemannaförbund. Vid socialstyrelsens yttrande har fogats
utlåtanden från samtliga socialvårdskonsulenter samt från nykterhetsvårds-
och barnavårdskonsulenterna i Gotlands län. överståthållarämbetet
och länsstyrelserna har vid sina remissvar fogat yttranden från kommunala
myndigheter och i vissa fall från länsnykterhetsnämnder och andra regionala
organ.
Så gott som samtliga remissorgan tillstyrker eller förklarar sig inte ha
något att erinra mot den föreslagna dispensregeln i nykterhetsvårdslagen
— motsvarande den som redan gäller enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna — om rätt för Kungl. Maj :t att på framställning
av kommunens fullmäktige besluta om avvikelser från den i lagen
angivna organisationen av nykterhetsvården. Sålunda anser socialstyrelsen,
att den föreslagna lagstiftningsåtgärden är i princip önskvärd, emedan den
skapar förutsättningar för en likartad organisation av de tre viktigaste sociala
nämnderna och sannolikt kommer att underlätta och påskynda kommunsammanläggningar.
Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är de föreslagna
lagändringarna väl befogade och bör genomföras så snart ske kan. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län framhåller, att önskemålet om en vidgad lokal
representation för social- och barnavårdsnämnderna för närvarande kan
tillgodoses genom Kungl. Maj :ts dispensrätt. Motsvarande möjlighet saknas
i vad avser nykterhetsnämnderna. Denna skillnad synes icke sakligt motiverad
och länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget att i nykterhetsvårdslagen
införes samma dispensregel. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län är
förslaget en ändamålsenlig lösning i avvaktan på ett mera slutgiltigt ställningstagande
till ändrad kommunal organisation inom socialvården i vidsträckt
mening.
Vid sina överväganden har kommunalrättskommittén funnit eu författningsändring
som den föreslagna vara motiverad, varför kommittén finner
sig kunna tillstyrka bifall till förslaget. Även Svenska kommunförbundet
tillstyrker förslaget. Svenska stadsförbundet anser det ytterst angeläget att
kommunerna snabbt beredes största möjliga frihet vid valet av de fördelokala
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 1964
förhållandena mest lämpade organisationsformerna och tillstyrker den föreslagna
ändringen av nykterhetsvårdslagens dispensbestämmelser. Enligt
förbundet är en samordning av socialhjälps-, barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna
ändamålsenlig oavsett vad kommunalrättskommittén och socialpolitiska
kommittén kan komma att föreslå på detta område.
I Svenska socialvårdsförbnndets yttrande framhålles, att en fullständig
samordning även på förtroendemannasidan förutsätter att nykterhetsvården
kan inlemmas i en gemensam socialvårdsorganisation. Förbundet tillstyrker,
att den i promemorian föreslagna generella regeln om dispens från den
lagbundna organisationen införes i nykterhetsvårdslagen. Även Svenska nykterhetsvår
ds förbundet tillstyrker förslaget, enär förbundet finner det angeläget
att likartade organisationsformer kan tillämpas för de olika socialvårdsområdena.
Enligt Sveriges socialtjänstemannaförbund är de problem,
som sammanhänger med friare val av former för den kommunala socialvården,
många och ofta svårlösta. En förändring av organisationen i ena
eller andra riktningen kan inte alltid beräknas medföra enbart fördelar för
verksamheten utan också vissa nackdelar. För ett bedömande härav vore
det enligt föreningen av största värde om praktiska försök, helst med användande
av olika organisationsformer, kunde komma till stånd. Den i
promemorian föreslagna ändringen av nykterhetsvårdslagen öppnar möjlighet
härför och den tillstyrkes av förbundet.
De tillfrågade kommunala myndigheterna — sammanlagt ett drygt hundratal
— har med något enstaka undantag tillstyrkt dispensregeln.
Några remissorgan ställer sig avvisande till tanken att för närvarande
införa en generell dispensregel i nykterhetsvårdslagen. Sålunda ifrågasätter
länsstyrelsen i Västernorrlands län, huruvida det kan anses lämpligt att
föregripa kommunalrättskommitténs arbete genom den föreslagna lagändringen.
Med den tillämpning som denna dispensregel föreslås få är det fråga
om ganska vittgående befogenheter för det lokala organet. Även om motsvarande
befogenheter redan med nuvarande lagstiftning kan tilläggas särskilda
organ enligt barnavårdslagen och socialhjälpslagen, kan enligt länsstyrelsens
uppfattning inte utan en fullständig utredning i ämnet bedömas huruvida
dispensrätten enligt nykterhetsvårdslagen bör få motsvarande innehåll.
Länsstyrelsen anser sig därför inte kunna tillstyrka, att förslaget genomföres.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Gotlands län,
som vidare framhåller, att åtskillig tid torde förflyta innan kommunsammanslagning
i överensstämmelse med blockindelningen mera allmänt kommer
till stånd.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att i och för sig intet finns att erinra
mot att i nykterhetsvårdslagen införes samma generella dispensregel som
i socialhjälps- och barnavårdslagarna. Enligt vad länsstyrelsen inhämtat
kommer emellertid kommunalrättskommittén inom den allra närmaste
framtiden att framlägga förslag i ämnet och länsstyrelsen ifrågasätter där
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1964
för, om det inte vore lämpligt att låta frågan anstå i avvaktan på kommunalrättskommittcns
förslag.
När det gäller de i promemorian antydda principerna för t i 11-lämpningen av den föreslagna dispensregeln i nykterhetsvårdslagen
och av motsvarande regel i barnavårdslagen råder delade
meningar bland remissorganen. Diskussionen har i huvudsak rört frågan
huruvida beslut i frågor angående administrativa frihetsberövanden bör
förbehållas den centrala nämnden eller överlåtas på det lokala organet.
Den i promemorian hävdade uppfattningen att Kungl. Maj :t — under
vissa angivna förutsättningar rörande det lokala organets sammansättning,
underställningstvång i vissa fall m. m. — skulle kunna medge delegation
även av beslut i frågor rörande administrativa frihetsberövanden har
vunnit anslutning eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, socialpolitiska
kommittén, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Sveriges socialt jänstemannaförbund
samt det stora flertalet av tillfrågade länsnykterhetsnämnder och kommunala
myndigheter.
Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län är de i promemorian upptagna grunderna
för tillämpning av den generella dispensregeln väl avvägda. En förutsättning
för delegering av här ifrågavarande relativt stora befogenheter synes
emellertid, säger länsstyrelsen, böra vara att delegation inte sker till
organ för alltför små kommundelar utan exempelvis till före detta kommuner,
som inlemmats i enheter motsvarande nuvarande kommunblock. Svenska
nykterhetsvårdsförbundet anför, att då det gäller frågor om frihetsberövande
för enskilda personer betänkligheter kan anföras mot att dessa beslut
skulle få delegeras. Å andra sidan är det enligt förbundet i sådana ärenden
av största vikt att vid bedömningen få del av den personkännedom, som delegationsledamöterna
kan besitta. Då det också ofta i dessa ärenden är angeläget
att kunna vidtaga åtgärderna utan alltför stor tidsspillan, vore det
för tungrott med en organisation där delegationen avgav yttrande och
centralnämnden fattade beslut. Eftersom det förutsätts, att beslut kan fattas
endast om enighet råder inom delegationen, synes risker ur rättssäkerhetssynpunkt
inte finnas och förbundet anser sig därför kunna tillstyrka
förslaget i vad avser delegationernas kompetens.
Däremot har socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs
och Norrbottens län ställt sig kritiska till en delegationsrätt, som
omfattar även frågor om administrativa frihetsberövanden.
Socialstyrelsen anser, att hl. a. beslut enligt barnavårdslagen om omhändertagande
för samhällsvård eller utredning, framställning om intagning i
ungdomsvårdsskola och om förbud alt skilja fosterbarn från fosterhemmet
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 196t
bör fattas av den centrala nämnden. Styrelsen grundar sin uppfattning
bl. a. på det faktum, att det visat sig mycket svårt för de nuvarande nämnderna
att erhålla expertis, särskilt att få tillgång till juridisk sakkunskap.
Tillämpningen av barnavårdslagens formföreskrifter bereder fortfarande
många barnavårdsnämnder stora svårigheter. Erinras kan för övrigt om
den allmänna debatten rörande rättssäkerheten inom socialvården, kraven
på införandet av socialdomstolar etc. Socialstyrelsen anser i princip att
ärenden av angiven typ inte bör avgöras av en kommundels- eller stadsdelsnämnd,
där lokala intressen och hänsyn kan komma till alltför starkt uttryck
i den ena eller andra riktningen. Ärenden av ifrågavarande typ kräver
vidare för enhetlig bedömning erfarenhet och överblick. Antalet ärenden
av här ifrågavarande slag torde i de flesta kommuner inte vara så stort, att
de lokala nämndorganen kan väntas erhålla dylik erfarenhet. Ansvaret för
dessa beslut bör vila på den centrala samfällda nämnden. Beträffande Stockholm
råder emellertid särskilda förhållanden, eftersom antalet omhändertagandeärenden
och därmed jämförbara ärenden är mycket stort. Det är
möjligt att förhållandena i Göteborg och Malmö även kan ge anledning till
att omhändertagandeärenden m. fl. ärenden bör avgöras inte av central
nämnd utan av stadsdelsnämnd och att för dessa städer undantag bör göras
från den angivna principen.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att en eventuell dispens inte bör omfatta
ärenden rörande omhändertagande enligt barnavårdslagen, framställning
om intagning i ungdomsvårdsskola, förbud att skilja fosterbarn från
fosterhemmet eller framställning om tvångsintagning på vårdanstalt för
alkoholmissbrukare. På grund av de ingripande konsekvenser, som ett beslut
kan medföra för den enskilde, bör ärendena i fråga handläggas av den
centrala nämnden. Härför talar enligt länsstyrelsens mening bl. a. att antalet
ledamöter i denna som regel torde bli större än i de lokala organen, vilket
är ägnat att medföra en mera allsidig prövning. Genom ärendenas hänförande
till ett enda beslutande organ får vidare detta större erfarenhet rörande
handläggningen av de ofta svårbedömbara spörsmål, som kan uppstå.
Härigenom vinnes i sin tur garantier för en enhetlig praxis. Under åberopande
av det anförda avstyrker länsstyrelsen bestämt promemorians
förslag i denna del. Under alla förhållanden anser länsstyrelsen att slutlig
ställning inte bör tagas till förevarande spörsmål förrän kommunalrättskommitténs
förslag kommer under bedömande. Liknande synpunkter framföres
av länsstyrelsen i Östergötlands län.
Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län kan en lokal anknytning av alltför
snäv karaktär med hänsyn till ledamöternas personliga relationer i begränsad
miljö innebära en fara, att avgörandena i alltför hög grad påverkas av
personliga hänsynstaganden åt olika håll. Framför allt pekar erfarenheterna
från mindre kommuner på risken, att vederbörande, med hänsyn till de ofta
djupgående verkningar ett ingripande i dylika frågor kan ge upphov till,
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 196''t
underlåter att effektivt ingripa mot uppkomna missförhållanden. Denna
risk framträder enligt länsstyrelsen så mycket starkare, därest beslutanderätten
anförtros endast ett fåtal ledamöter.
Kommunalrättskommittén anser sig inte ha möjlighet att redovisa något
slutligt ställningstagande till frågorna om dispensreglernas användningsområde
och användningsförutsättningar. Då kommitténs utredningsarbete
kommer att redovisas inom den närmaste tiden, bör enligt kommitténs mening
avgörandet av dessa frågor anstå i avvaktan på kommitténs fullständiga
synpunkter och förslag. Även Svenska socialvårdsförbundet hänvisar
till kommunalrättskommitténs väntade betänkande och förklarar sig med
hänsyn härtill inte vilja gå in på kompetensfrågorna och därmed sammanhängande
problem.
Departementschefen
Utvecklingen har under de senaste årtiondena gått mot bildandet av
större och mer bärkraftiga kommunala enheter. Således nedgick genom den
år 1946 beslutade kommunindelningsreformen antalet borgerliga primärkommuner
från 2 498 till 1 037. Genom beslut vid 1962 års riksdag rörande
kommunernas samgående i kommunblock lades vidare en grund för fortsatt
kommunsammanslagning på frivillighetens väg. Ett av skälen till en
sådan anpassning av den kommunala indelningen till samhällsutvecklingens
krav har varit önskemålet att erhålla effektiva lokala förvaltningsorgan
och därmed bevara och stärka den kommunala självstyrelsen.
Vissa nackdelar har emellertid ansetts kunna vara förenade med denna
utveckling. Sålunda har i skilda sammanhang framhållits att den leder till
minskad lokal representation inom det kommunala nämndväsendet, vilket i
sin tur medför bristande orts- och personkännedom hos nämndledamöterna,
och till sämre kontakt med lokala problem och synpunkter. Önskemål har
därför — särskilt i kommuner, som avser att ansöka om sammanläggning —
framkommit om åtgärder som tillgodoser de lokala intressena bl. a. på socialvårdens
område.
Samtidigt härmed har under senare år gjort sig gällande en strävan att
tillämpa den s. k. familjevårds- eller familjeprincipen inom socialvården.
Denna princip innebär att ärenden rörande en och samma familj handlägges
av ett och samma organ. På tjänstemannaplanet är en sådan samordning
möjlig redan med gällande lagstiftning och den tillämpas också på flera
håll i landet. Vad gäller de beslutande organen är en samordning såtillvida
möjlig, som de tre viktigaste sociala nämnderna, nämligen socialnämnden,
barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden, kan ges en identisk sammansättning.
En sådan nämndorganisation innebär emellertid en kraftig minskning
av antalet förtroendemän, varigenom möjligheterna att åstadkomma
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år t96k
en tillräcklig lokal representation ytterligare försvagas. Härtill kommer att
arbetsbördan för en sådan nämnd många gånger måste bli orimligt stor.
Ett sätt att komma till rätta med nu antydda problem ligger däri, att man
vidgar möjligheterna till delegation av beslutanderätten inom kommunalförvaltningen.
Kommunalrättskommittén har i uppdrag att utreda frågan om
sådan vidgad delegationsrätt. I direktiv till kommittén uttalas bl. a., att eu
fristående lokal förvaltning för olika kommundelar visserligen är mindre
ändamålsenlig, men att det synes möjligt att vidga rätten till degelation
t. ex. så att avgörandet av ärenden, som endast berör viss kommundel eller
där bosatta medborgare, får överlämnas till ledamot eller suppleant i nämnden
jämte en eller flera utanför nämnden stående personer från orten. Härigenom
skulle, heter det vidare i direktiven, fördelarna av en central kommunalförvaltning
kunna bevaras samtidigt som olika kommundelar skulle
kunna beredas kontinuerlig representation vid avgörandet av förvaltningsangelägenheter
som har särskild anknytning till orten och dess befolkning.
Med hänsyn till dylika organs sammansättning synes enligt direktiven rätten
till delegation inte behöva inskränkas enbart till rutinärenden. Ärenden av
stor vikt eller principiell betydelse bör dock, heter det, förbehållas den
centrala nämnden, som även bör kunna meddela generella direktiv för
handhavandet av uppgifter som sålunda delegeras.
Önskemål har framkommit om att kommuner, som så finner lämpligt,
redan nu borde få möjlighet att söka sig fram till en organisation i enlighet
med de riktlinjer som angivits i direktiven till kommunalrättskommittén.
I departementspromemorian framlägges förslag till en lagändring som,
utan att föregripa det pågående utredningsarbetet, skulle göra det möjligt
för Kungl. Maj :t att medge en ordning med lokal fördelning av beslutanderätten
i vissa kommuner.
Enligt socialhjälpslagen äger socialnämnden, om kommunens fullmäktige
så beslutar, uppdraga åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt
ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare
att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet
skall angivas i fullmäktiges beslut. Samma regel finns i barnavårdslagen.
Framställningar och yttranden till fullmäktige är i båda lagarna
undantagna från delegation.
I barnavårdslagen finns därutöver åtskilliga andra inskränkningar i delegationsmöjligheten.
Förbehållna beslut av den samfällda barnavårdsnämnden
är sålunda bl. a. omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § — motsvarande
vad som tidigare benämndes skyddsuppfostran — eller för utredning,
framställning om intagning i ungdomsvårdsskola, flertalet förebyggande
åtgärder i enskilda fall, såsom övervakning och föreskrifter rörande
underårigs levnadsförhållanden, ävensom tillstånd att mottaga fosterbarn
samt förbud enligt 50 § att skilja fosterbarn från fosterhemmet. Dess
-
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 196b
utom får nämnden endast samfällt avge yttranden till domstol i vårdnadsoch
adoptionsärenden.
I nykterhetsvårdslagen, som tillkom före socialhjälps- och barnavårdslagarna,
är delegationsrätten utformad på annat sätt. Nykterhetsnämnden
äger, utan att tillfråga fullmäktige, själv uppdraga åt ordföranden, en eller
flera ledamöter eller viss befattningshavare hos nämnden att avge yttrande
till polismyndighet i körkortsärenden. Vidare äger Kungl. Maj :t för viss
kommun förordna, att befattningen med ärenden i övrigt, vilka kommunal
nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning Kungl. Maj :t
bestämmer tillkomma ett eller flera arbetsutskott som utsetts inom nämnden.
Gemensamt för de nu återgivna bestämmelserna är, att de på förtroendemannaplanet
endast medger delegation inom nämnden. Bestämmelserna,
som i och för sig är ägnade att medföra lättnader i nämndernas arbetsbörda,
ger således ingen möjlighet till utläggande av beslutanderätten på organ med
lokal förankring.
Enligt samtliga tre lagar skall särskilda bestämmelser gälla för Stockholms
stad. Sådana bestämmelser har fastställts av Kungl. Maj:t.
Både socialhjälpslagen och barnavårdslagen innehåller därjämte en generell
dispensregel av innebörd att, därest organisationen av socialhjälpsverksamheten
respektive barnavårdsverksamheten i annan kommun än
Stockholm inte lämpligen kan ordnas efter vad lagen stadgar, Kungl. Maj :t
på framställning av kommunens fullmäktige äger medge de undantag som
är påkallade. Någon begäran om dispens har ännu icke gjorts enligt barnavårdslagen
och endast i ett fall har dispensmöjligheten enligt socialhjälpslagen
utnyttjats. Bestämmelserna innebär dock, att något hinder i lag inte
möter för en kommun att, under förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande,
redan nu söka sig fram till en organisation av socialhjälps- och barnavårdsverksamheten
i enlighet med de riktlinjer som angivits i direktiven
till kommunalrättskommittén.
Däremot innehåller nykterhetsvårdslagen inte någon sådan generell
dispensregel som nu sagts, och de överväganden som gjorts i departementspromemorian
har resulterat i ett förslag att motsvarande regel införes även
i nykterhetsvårdslagen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av så gott som samtliga remissorgan, och jag förordar att det genomföres.
Såsom framhållits i departementspromemorian är förslaget, vilket tillstyrkts
av kommunalrättskommittén, inte ägnat att föregripa nämnda kommittés
arbete.
Om den föreslagna dispensregeln i nykterhetsvårdslagen genomföres, får
alltså Kungl. Maj :t möjlighet att för kommuner, vilkas fullmäktige gör
framställning därom, fastställa eu organisation av kommunens socialhjälpsverksamhet,
barnavård och nykterlietsvård, som förlägger beslutanderätt
lill lokala organ för olika delar av kommunen utan alt samtliga ledamöter
av de lokala organen är ledamöter av den centrala nämnden. Av förarbetena
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961
till motsvarande regel i barnavårdslagen framgår att Kungl. Maj :t vid beviljande
av dispens inte får frångå lagens huvudprinciper. Att en delegation
av beslutanderätten utöver de i barnavårdslagen stadgade gränserna för
delegation inom nämnden skall kunna ske med stöd av dispensregeln, har
dock förutsatts vid lagens tillkomst (prop. 1960: 10 s. 222).
I promemorian diskuteras i vad mån inskränkningar bör göras i ett lokalt
organs beslutanderätt. Är organet sammansatt av minst tre ledamöter,
därav lämpligen en från den centrala nämnden, och uppställes därjämte det
kravet att samtliga ledamöter eller suppleanter för dessa skall vara närvarande
vid beslutets fattande, d. v. s. lika många som erfordras för beslutförhet
i barnavårdsnämnd med fem ledamöter, bör enligt promemorian det
lokala organet kunna få besluta i samtliga ärenden, även i dem som nu är
undantagna från delegation inom nämnden. Beträffande omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 §, omhändertagande för utredning, framställning
om intagning i ungdomsvårdsskola och förbud enligt 50 § att skilja fosterbarn
från fosterhemmet bör dock i rättssäkerhetens intresse det ytterligare
villkoret gälla att, i fall av skiljaktiga meningar inom det lokala organet,
beslutet skall underställas den centrala nämnden. Med det angivna resonemanget
som utgångspunkt anföres i promemorian, att dispens enligt den
föreslagna regeln i nykterhetsvårdslagen — under samma förutsättningar
beträffande det lokala organets sammansättning — bör kunna avse delegation
av samtliga beslut enligt nykterhetsvårdslagen. Vad som sagts om
underställning i fall av oenighet bör därvid gälla framställning om tvångsintagning
på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
De i promemorian anförda synpunkterna har godtagits av flertalet remissorgan.
Från vissa håll har emellertid höjts kritiska röster mot en så
vidsträckt delegation och gjorts gällande att i vart fall frågor rörande administrativa
frihetsberövande!! bör förbehållas den centrala nämnden.
För egen del vill jag understryka vad socialstyrelsen och även andra remissorgan
anfört om att avgörandet i frågor, som gäller frihetsberövande
eller eljest är av djupt ingripande natur för den enskilde, kräver erfarenhet
och överblick och att man genom en alltför vidsträckt delegation till lokala
organ riskerar att förlora det värde som ligger i en enhetlig praxis. Att delegera
beslutanderätten i dessa ärenden till lokala organ för alltför små enheter
torde av angivna skäl inte vara lämpligt. Annorlunda förhåller det sig
beträffande storstadsdistrikt och andra större kommundelar. Hänsyn måste
givetvis också tagas till de förutsättningar som bedöms föreligga i fråga om
möjligheterna att tillföra det ifrågasatta organet erforderlig sakkunskap.
Det är enligt min uppfattning lämpligast att, på motsvarande sätt som skedde
vid tillkomsten av den generella dispensregeln i barnavårdslagen, uttala
att Kungl. Maj :t vid meddelande av dispens inte får frångå nykterhetsvårdslagens
huvudprinciper. Slutligen vill jag understryka, att ledningen av nykterhetsvården
i stort inom kommunen — däri inbegripet framställningar
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 1964
och yttranden till kommunens fullmäktige — givetvis bör vara förbehållen
den centrala nämnden.
Under remissbehandlingen har i några fall framställts önskemål om
ytterligare ändringar i nykterhetsvårdslagen i syfte att bringa denna lag i
bättre överensstämmelse med de två andra lagarna på socialvårdsområdet.
Då emellertid de i promemorian föreslagna lagändringarna torde vara tillfyllest
för att ge kommunerna möjlighet att söka sig fram till en organisation
i enlighet med de riktlinjer som angivits i direktiven till kommunalrättskoinmittén,
finner jag mig för närvarande inte böra föreslå ytterligare
ändringar i nykterhetsvårdslagen.
I överensstämmelse med det anförda har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård, vilket såsom Bilaga torde få fogas till detta protokoll.
Den föreslagna 8 a § har utformats med förebild i 11 § socialhjälpslagen
och 13 § barnavårdslagen. Samtidigt kan föreskrifterna om särbestämmelser
för Stockholm i sista stycket av 5 § utgå. Av hänvisningen i 8 a § till
5—8 §§ framgår att dispens inte skall kunna meddelas från bestämmelsen
att i varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd. Inte heller skall
nykterhetsnämnden genom dispens kunna befrias från sina skyldigheter
inom den allmänt förebyggande nykterhetsvården.
Bestämmelserna i 8 § 2 mom. andra stycket om rätt för Kungl. Maj :t att
medge delegation av beslutanderätten till arbetsutskott inom nämnden är
med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 8 a § inte längre erforderliga.
Med stöd av sistnämnda stadgande kan Kungl. Maj :t medge även delegation
till arbetsutskott inom nämnden. I den mån förordnande enligt 8 § 2 mom.
andra stycket meddelats för viss kommun kommer det att gälla även i fortsättningen.
I enlighet med förslag i departementspromemorian har andra stycket i
64 § nykterhetsvårdslagen ändrats. Stadgandet kommer att överensstämma
med 64 § socialhjälpslagen samt 91 § och 92 § andra stycket barnavårdslagen.
Detta innebär hland annat att tystnadsplikten kommer att omfatta
även sådana ledamöter i lokala organ som inte är ledamöter av den centrala
nykterhetsnämnden. Även 64 § tredje stycket har ändrats till överensstämmelse
med socialhjälps- och barnavårdslagarna.
Det inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård är av den natur
att lagrådets yttrande bör inhämtas däröver. Jag hemställer, att lagrådets
yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.
Ur protokollet:
Anders Leion
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 196i
Bilaga
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, dels att 5 §, 8 § 2 mom. och 64 § lagen den 27 juli
1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av
nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•
Kommunal nykterhetsnämnd---—---kommunens socialnämnd.
Konungen äger-------------av länsnykterhetsnämnden.
Ledamöter i--------—-----— av nämnden.
Vid val----------till tjänstgöring.
I fråga----------— skälen därför.
1 fråga om nykterhetsnämnd i
Stockholm gälla de bestämmelser,
som Konungen på förslag av stadsfullmäktige
meddelar.
8 §•
2 mom. Kommunal nykterhetsnämnd------kan ske.
Konungen äger för viss kommun
förordna, att befattningen med ärenden
i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd
har att handlägga, må i
den utsträckning Konungen bestämmer
tillkomma ett eller flera arbetsutskott,
som utsetts inom nämnden.
Närmare föreskrifter om arbetsutskotts
sammansättning och verksamhet
meddelas av Konungen.
8 a §.
Vad i 5—8 §§ stadgas avser icke
Stockholms stad. I fråga om organi
-
1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1956:225.
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 196i
23
64
Då undersökning-----— -
Vad hos nykterhetsnämnd förekommit
rörande personer, som iiro
föremål för nämndens behandling,
må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de
icke åtkommas av obehöriga.
sationen av nykterhetsvården där
skola i stället gälla de särskilda bestämmelser
som efter förslag av
stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisationen
icke lämpligen anordnas efter
vad i 5^-8 §§ sägs, äger Konungen
på framställning av kommunens fullmäktige
medgiva undantag.
§•
---lovlig verksamhet.
Den som är eller varit verksam
vid behandlingen av frågor enligt denna
lag må ej obehörigen yppa vad
han därvid erfarit rörande enskilds
personliga förhållanden. Bryter någon
häremot, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Brott som nu sagts må åtalas av allmän
åklagare endast efter angivelse
av målsägande.
Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de
icke äro tillgängliga för obehöriga.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 november
196b.
Närvarande:
justitieråden Hagbergh,
Dennemark,
regeringsrådet Wilkens,
justitierådet Riben.
Enligt lagrådet den 29 oktober 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet den 16 oktober 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen
den 27 juli 195b (nr 579) om ngkterhetsvård.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Ingrid Hilding.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet.
8 a §.
Området för den generella dispens som föreslås i paragrafens andra stycke
har angivits genom en hänvisning till 5—8 §§ i lagen. Uppenbarligen komma
dock åtskilliga av bestämmelserna i dessa paragrafer icke att beröras av
dispensgivningen. Sålunda lär dispens från stadgandena i 6, 7 och 8 §§
knappast bli aktuell. Lagrådet ifrågasätter om icke området för dispensgivningen
bör anges mera allmänt, såsom omfattande organisationen av nyklerhetsvården.
Att hänvisa till vissa paragrafer synes mindre lämpligt och
böra undvikas. Det framgår av motivuttalandena att metoden valts väsentligen
för att utmärka, att dispens icke skall kunna meddelas från bestämmelsen
i 3 § att i varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd, samt även
för att markera att de i 4 § angivna allmänna uppgifterna alltjämt skola ankomma
på den centrala nämnden. Emellertid torde dessa inskränkningar i
dispensmöjligheterna knappast behöva komma till uttryck i lagtexten. Begränsningen
härutinnan torde vara tillräckligt klarlagd genom motivuttalandet,
att lagens huvudprinciper icke få frångås. Det kan anmärkas att i den
såsom förebild använda 11 § socialhjälpslagen icke ansetts nödigt att från
dispens undantaga bestämmelserna i lagens 2 och 6 §§. Att i 13 § barnavårdslagen
dispensmöjligheten begränsats så, att den icke omfattar motsvarande
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961
inledande bestämmelser, sammanhänger med kapitelindelningen, som gjort
en sådan lösning lagtekniskt naturlig.
Dispensregeln beträffande Stockholms stad har i förslaget intagits såsom
första stycke i förevarande paragraf och i samband därmed utvidgats att
gälla icke blott bestämmelserna om nykterhetsnämnds sammansättning
in. in. i 5 § utan jämväl de regler för nämndens verksamhet som meddelats
i 6—8 §§. Av skäl som nyss anförts finner lagrådet, att även här hänvisningen
till 5—8 §§ bör kunna utgå.
Genom att de båda dispensreglerna sammanförts har överensstämmelse
vunnits med motsvarande bestämmelser i socialhjälpslagen och barnavårdslagen.
Det synes dock icke erforderligt att överensstämmelsen utsträckes därhän,
att de båda dispensreglerna upptagas i en särskild paragraf, i förevarande
fall en a-paragraf. Hinder bör ej föreligga mot att i anslutning till det nuvarande
stadgandet om delegation i 8 § 2 mom. första stycket intaga dispensbestämmelserna
såsom ett tredje moment av samma paragraf.
På grund av det anförda förordar lagrådet att 8 a § i det remitterade förslaget
får utgå samt att i stället i 8 § såsom ett tredje moment upptages, i
ett första stycke föreskrift av innehåll att i fråga om organisationen av nykterhetsvården
i Stockholm skola gälla de särskilda bestämmelser som efter
förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen och i ett andra stycke
föreskrift att, om i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas
efter vad i lagen sägs, Konungen på framställning av kommunens
fullmäktige äger medgiva undantag.
64 §.
Det starkt framträdande behovet av diskretion inom nykterhetsvården bör
enligt lagrådets mening föranleda att den personkrets, för vilken tystnadsplikt
skall gälla, bestämmes något vidare än enligt förslaget. Tystnadsplikt
bör åvila icke allenast den som är eller varit verksam vid behandlingen av
frågor enligt lagen utan jämväl sådan personal hos nykterhetsnämnden som
visserligen icke kan sägas ha medverkat vid behandlingen av dylika frågor
men likväl har möjlighet att få inblick i förekommande ärenden; här åsyftas
närmast skrivbiträden och annan expeditionspersonal. Lagrådet vill förorda
ett stadgande av innehåll att vad inom samhällets nykterhetsvård förekommit
rörande enskilds personliga förhållanden ej må av någon, som på grund
av tjänst eller uppdrag erhållit kunskap därom, yppas för obehöriga.
I andra stycket andra punkten föreslås en straffbestämmelse för den
som bryter mot tystnadsplikten. Ändringarna i nämnda stycke ha förklarats
innebära, bland annat, att tystnadsplikten kommer att omfatta även
sådana ledamöter i lokala organ som icke äro ledamöter av den centrala nykterhetsnämnden.
Med hänsyn till att stadgandet i 20 kaj). 12 § första stycket
brottsbalken torde täcka dessa ledamöter får för deras del straffbestämmelsen
anses överflödig. Anmärkas må, att skrivbiträden och annan expo
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1964
ditionspersonal ur nu angiven synpunkt falla under andra stycket andra
punkten i nämnda paragraf (jfr NJA II 1962 s. 301 ff). Straffbestämmelsen
torde därför kunna utgå. Åtalsregeln i sista punkten av det föreslagna andra
stycket bör då underkastas en redaktionell jämkning.
, . , • Ur protokollet:
si.: Stig Granqvist
’lf i!
i
t
Kungl. Maj.ts proposition nr 202 är 1901
27
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å
Stockholms slott den 13 november 1904.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 12 november
1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 oktober 1964 remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård.
Efter en redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.
Lagrådet har förordat en omredigering av den föreslagna dispensregeln.
Lagrådets förslag bör godtagas. Med hänsyn till att likartade regler bör
gälla i fråga om tystnadsplikt inom socialhjälpsverksainhet, barnavård och
nykterhetsvård bör vad lagrådet anfört beträffande 64 § andra stycket iakttagas
endast såtillvida att uttrycket »vid behandlingen av frågor enligt denna
lag» ersättes med uttrycket »inom samhällets nykterhetsvård».
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga föreliggande
förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlålas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
./. P. Wieselgren