Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1964

1

Nr 196

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande
av ändringar i Förenta Nationernas stadga; given
Stockholms slott den 13 november 1964.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden den 13 november 1964,
föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner de av Förenta Nationernas
generalförsamling den 17 december 1963 beslutade ändringarna i
stadgans art. 23, 27 och 61. Dessa innebär att medlemsantalet i säkerhetsrådet
ökas från elva till femton, varvid nödvändig majoritet för beslut enligt
stadgans art. 27: 2 och 3 skall vara nio i stället för sju, samt att medlemsantalet
i det ekonomiska och sociala rådet ökas från aderton till tjugosju.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 196

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 196 år 1964

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 13 november 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, KliNg, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
ministern för utrikes ärendena fråga om godkännande av ändringar i Förenta
Nationernas stadga och anför därvid följande.

Enligt stadgans art. 23 består säkerhetsrådet av elva medlemmar, varav
sex är icke ständiga medlemmar. Enligt art. 27: 2 och 3 krävs för säkerhetsrådets
beslut i procedurfrågor bifall av sju medlemmar och i alla andra
frågor av sju medlemmar, bland dem de ständiga medlemmarna. I art. 61
stadgas att det ekonomiska och sociala rådet består av aderton medlemmar,
av vilka sex årligen väljs för en tid av tre år.

Enligt art. 108 i stadgan träder ändringar i denna i kraft för alla medlemmar
av Förenta Nationerna när de antagits med två tredjedelars majoritet
av generalförsamlingens medlemmar och, i den ordning som de olika
staternas författningar föreskriver, ratificerats av två tredjedelar av Förenta
Nationernas medlemmar, bland dem samtliga ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.
Envar av dessa kan sålunda hindra ikraftträdande av varje
stadgeändring.

Under sitt adertonde möte antog Förenta Nationernas generalförsamling
den 17 december 1963 två resolutioner (1991 A och B) angående utvidgning
av säkerhetsrådet och det ekonomiska och sociala rådet samt fördelning
av platserna i dessa organ. Röstsiffrorna var 97 (bland dem de nordiska
länderna) mot 11 (Frankrike och östblocksländerna) samt 4 nedlagda
(Förenta Staterna, Storbritannien, Sydafrika, Portugal) respektive 96 (bland
dem de nordiska länderna) mot 11 (Frankrike och östblocksländerna) samt
5 nedlagda (Förenta Staterna, Kina, Storbritannien, Sydafrika, Portugal).

I resolution 1991 A, som avser säkerhetsrådet, beslutade generalförsamlingen,
i enlighet med stadgans art. 108, om ändring i art. 23 och 27, in -

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1964

nebärande att medlemsantalet i säkerhetsrådet ökas från elva till femton,
varvid nödvändig majoritet för beslut enligt stadgans art. 27: 2 och 3 skall
vara nio i stället för sju. Medlemsstaterna anmodades att, i den ordning deras
författningar föreskriver, ratificera dessa ändringar före den 1 september
1965. Vidare beslutades, att de tio icke ständiga medlemmarna skall väljas
enligt följande fördelning: a) fem från afro-asiatiska stater; b) en från
Östeuropa; c) två från Latinamerika; d) två från västeuropeiska och andra
stater.

I resolution 1991 B, som avser det ekonomiska och sociala rådet, beslutade
generalförsamlingen, likaledes i enlighet med stadgans art. 108, om ändring
i art. 61, innebärande att medlemsantalet i rådet ökas från aderton till
tjugosju. Medlemsstaterna anmodades även här att ratificera denna ändring
före den 1 september 1965. Vidare beslutades, att de nio nytillkomna platserna
i det ekonomiska och sociala rådet skall, utan att den nuvarande
fördelningen påverkas, fördelas enligt följande: a) sju från afro-asiatiska
stater; b) en från Latinamerika; c) en från västeuropeiska och andra
stater.

Det må här anmärkas, att den i resolutionerna beslutade fördelningen
av platserna inte omfattas av den ifrågasatta ratifikationen.

Under utskottsdebatten hävdade den sovjetiske delegaten, i enlighet med
den traditionella sovjetiska ståndpunkten i denna fråga, att den ifrågasatta
stadgeändringen icke kunde komma till stånd förrän Folkrepubliken
Kina intagit sin rättmätiga plats i organisationen. Att ratificera en
ändring, som för ikraftträdande fordrade Formosaregimens underskrift,
vore att ge en form av erkännande av tanken på två Kina, vilket skulle
vara helt främmande för den sovjetiska regeringen. Sovjetunionen frånföll
emellertid senare under mötet detta villkor och väntas ratificera ändringarna.

De amerikanska, brittiska och franska delegaterna förklarade sin röstning
med att de inte ansåg en utökning till mer än tretton platser i säkerhetsrådet
och tjugofyra platser i det ekonomiska och sociala rådet vara
befogad och att de därför önskat uppskjuta ett beslut. Den position de
intagit fick dock ej uppfattas som prejudicerande i ratificeringsfrågan.

Generalförsamlingens resolutioner är resultatet av en mångårig utveckling,
som bär må kortfattat rekapituleras.

Den tidigare nämnda art. 108 utgör inte den enda möjlighet till ändringar
som stadgan erbjuder. För att tillmötesgå önskemål från åtskilliga mindre
stater infördes nämligen på San Fransisco-konferensen 1945 även en bestämmelse,
som ger möjlighet att i särskild ordning företaga en mera omfattande
översyn av stadgan. Art. 109 föreskriver sålunda, att en allmän
konferens av organisationens medlemmar med ändamål att taga stadgan
under omprövning må hållas på tid och plats, som fastställes genom beslut
med två tredjedelars majoritet av församlingens medlemmar och ett sam -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1964

stämmande beslut av sju medlemmar, oavsett vilka, av säkerhetsrådet. Enär
ingen sådan konferens kommit till stånd före generalförsamlingens tionde
årliga möte år 1955, upptogs frågan, enligt artikelns föreskrift, ex officio
på dagordningen för detta möte.

Generalförsamlingen beslutade härvid tillsätta en kommitté bestående
av samtliga FN :s medlemsstater, med uppdrag att i samråd med generalsekreteraren
behandla frågan om fastställande av tid och plats för konferensen
samt dess organisation och arbetsformer. Kommittén uppmanades
avge förslag till generalförsamlingens tolfte möte. Säkerhetsrådet gav
därefter på i art. 109 föreskrivet sätt sin anslutning till den av församlingen
antagna resolutionen.

Från flera håll framfördes emellertid under debatten motstånd mot inkallandet
av en allmän konferens. De nordiska staternas delegater anförde
sålunda, att stadgan visserligen inte var ett fulländat dokument men att
den likväl kunde anses väl motsvara sina syften; det var därför icke rådligt
att inkalla en konferens, som av många skäl kunde befaras komma att
sluta med ett misslyckande.

Kommittén har alltsedan dess avgivit rapport till nära nog varje ordinarie
generalförsamlingsmöte och därvid framhållit att tidpunkten inte befunnits
läglig för anordnande av en dylik konferens.

Det stod följaktligen redan efter det tionde mötet klart att den andra av
stadgan anvisade vägen för stadgeändring, jämlikt art. 108, var den enda
praktiskt framkomliga. Redan vid det elfte mötet, år 1956, framlades också
förslag om att, i enlighet med denna artikel, besluta om utökning av medlemsantalet
i säkerhetsrådet, det ekonomiska och sociala rådet samt i den
internationella domstolen. Åtgärden motiverades med att sexton nya medlemmar
vunnit inträde i organisationen under det tionde mötet. Ehuru tanken
vann principiell anslutning ställdes intet förslag under omröstning till
följd av de invändningar som restes från Sovjetunionens och andra öststaters
sida.

Under de tolfte och trettonde mötena år 1957 resp. 1958 fördes frågan endast
obetydligt framåt. Vid det fjortonde mötet år 1959 anfördes från
svensk sida bl. a., att den svenska delegationen var negativt inställd till
tanken att öka antalet medlemmar i den internationella domstolen, vars
aktuella sammansättning representerade de viktigaste civilisationstyperna
och rättsordningarna. Ett juridiskt organ kunde icke fungera med tillräcklig
effektivitet om det bestod av alltför många medlemmar, och en
ökning av antalet domare borde endast ifrågakomma, därest detta blev
ofrånkomligt med hänsyn till domstolens arbetsbörda. Däremot fanns det
goda skäl för en stadgeändring som skulle medgiva en ökning av antalet
icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet och av medlemmarna i det ekonomiska
och sociala rådet. Särskilt beträffande sistnämnda organ fanns
det starka motiv för ett utvidgat medlemskap, varigenom den afro-asiatiska

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 196 år 196k

gruppen, som sedan år 1955 vuxit från elva till trettioen stater, skulle bli
bättre representerad.

I en av församlingen år 1959 antagen resolution uttalades förhoppningen,
att en stadgeändring avseende utvidgning av säkerhetsrådet och det ekonomiska
och sociala rådet skulle komma till stånd snarast möjligt, samt beslutades,
att frågan skulle behandlas även under påföljande möte.

Vid öppnandet av det femtonde mötet år 1960 vann sexton nya afrikanska
stater inträde i organisationen, varigenom frågan fick ökad aktualitet.
Försöken att nå en snabb och allmän enighet om utvidgningarna strandade
även denna gång på Sovjetunionens bestämda motstånd. Intet av de
förslag som framlades under debatten i det särskilda politiska utskottet
blev antaget.

Frågan återkom därefter inte förrän vid det adertonde mötet 1963, på
vars dagordning den begärts uppförd av ett femtiotal afrikanska och
asiatiska stater. Resultatet blev de resolutioner (1991 A och B), för vilka
inledningsvis redogjorts.

Departementschefen

Som framgått av vad jag här anfört är de rekommendationer, som generalförsamlingen
nu gjort, resultatet av mångåriga strävanden, framför
allt från de nytillkomna medlemsstaternas sida. Det ökade inflytande som
dessa stater redan genom sin numerär tillvunnit sig i generalförsamlingen
bör rimligen motsvaras av ett större inflytande även i säkerhetsrådet och
det ekonomiska och sociala rådet. Detta får anses inte blott uppfylla ett
rättvisekrav utan även utgöra ett politiskt intresse ur organisationens
synpunkt. Sverige har genom åren stött dessa strävanden. De praktiska
svårigheter som kan bli följden av ett ökat medlemsantal i ifrågavarande
organ får anses uppvägas av att fattade beslut erhåller en bredare förankring
bland medlemsstaterna. Det må här erinras om att organisationens
medlemsantal sedan år 1955 vuxit från 60 till 112 och med säkerhet kommer
att stiga ytterligare.

Hittills har ett trettiotal medlemsstater — huvudsakligen afro-asiatiska
-—- ratificerat ifrågavarande ändringar och antalet ratifikationer väntas
under höstens generalförsamling växa i snabb takt. Såsom tidigare framhållits
träder ändringarna i kraft sedan de ratificerats av två tredjedelar
av medlemsstaterna, bland dem samtliga ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

godkänna de ändringar i Förenta Nationernas stadga för
vilka jag redogjort.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 196 år 1961

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan af Sillen

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640696