Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

1

Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för en
aktiv lokaliseringspolitik m. m.; given Stockholms slott
den 16 oktober 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden av kommittén för näringslivets lokalisering
framläggs i propositionen förslag till riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik.
Denna bör enligt förslaget syfta till att främja en sådan lokalisering
av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt
utnyttjade och fördelas så att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas.
Samhället bör också genom aktiv näringspolitik söka styra utvecklingen
i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att
människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och
kulturell service. De försvarspolitiska synpunkterna får heller inte förbises
vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Det betonas att samhället har ett ansvar
för att strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i
sådana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas.
Det finns därför starka sociala och mänskliga skäl för samhället att vidta
åtgärder som modifierar verkningarna av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken
bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter
som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat
1—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 185

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

av omfattande strukturrationalisering inom näringslivet med åtföljande
befolkningsomflyttning.

Det framhålls att en aktiv och förutseende samhällsplanering är en av
grundförutsättningarna för en lokalisering som på bästa sätt skall främja
det ekonomiska framåtskridandet. Samhällsplaneringen måste både anpassas
till strukturomvandlingen i samhället och stödja en lokalisering till områden
eller orter med goda allmänna förutsättningar för en företagslokalisering.
I detta sammanhang understryks betydelsen av att samhällsbyggandet
nära samordnas i tid och rum med förändringar inom näringslivet. För att
möta de växande anspråken på en väl planerad utbyggnad av de samhälleliga
basinvesteringarna krävs bl. a. att kunskaperna om de lokaliseringspolitiska
förutsättningarna ökas genom intensifierad utredningsverksamhet.

Då arbetsmarknadspolitikens framtida utformning f. n. övervägs av
arbetsmarknadsutredningen upptas de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas
användningsområde inte till närmare behandling.

För att i särskilda fall kunna påverka den näringsgeografiska utvecklingen
anses det erforderligt att statligt ekonomiskt stöd kan lämnas till näringslivet
i de orter eller områden där man önskar påverka omvandlingstakten.
De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna föreslås i första hand skola inriktas
på det område där investeringsfonderna nu kan tas i anspråk i lokaliseringssyfte.
Detta område omfattar de fyra nordligaste länen samt Hälsingland,
norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och
norra Bohuslän. I särskilda fall förutsätts stöd också kunna lämnas i övriga
delar av landet.

I förslaget understryks nödvändigheten av att stödåtgärderna försöksvis
prövas under en begränsad tid för att lösa omställningsproblemen framför
allt i de angivna länen och länsdelarna. Denna period föreslås till fem år.

Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet som bedrivs av arbetsmarknadsmyndigheterna
i samverkan med Sveriges industriförbund bör intensifieras
och förstärkas.

För att inom det angivna stödområdet stimulera till etablering och utbyggnad
av företag i orter och områden, som från samhällsekonomisk synpunkt
framstår som lämpliga lokaliseringsorter, skall enligt förslaget ekonomiskt
stöd i form av statliga bidrag och lån kunna lämnas. Stöd i dessa
former skall kunna utgå vid ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning
och turistanläggning. Vidare föreslås att lån skall kunna lämnas vid anskaffning
av maskiner in. in. Medelsramen för det statliga lokaliseringspolitiska
stödet under den ifrågavarande femårsperioden föreslås till 800 milj. kr. Av
detta belopp beräknas 300 milj. kr. till investeringsbidrag och 500 milj. kr.
för direkt långivning från en för ändamålet inrättad statlig utlåningsfond.
Medel bör ställas till förfogande fr. o. in. budgetåret 1965/66.

Propositionen innehåller vidare förslag om flyttningsbidrag för att i
särskilda fall underlätta rekrytering av kvalificerad arbetskraft i samband
med nyetablering eller utvidgning av företag. Fråga om förhöjda utbild -

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

ningsbidrag vid industrilokalisering förutsätts skola upptas till behandling i
samband med prövningen av arbetsmarknadsutredningens kommande förslag.

Vissa särskilda åtgärder för att främja en gynnsam produktionsutveckling
i de nordliga länen behandlas i propositionen. Härvid avvisas förslag till åtgärder,
som skulle medföra direkta driftsubventioner.

I glesbygderna i Norrlands inland och nordvästra Svealand förutsätts
andra åtgärder än lokaliseringspolitiska kunna bli erforderliga för att lösa
serviceproblemen.

Kommunala subventioner, som syftar till att påverka enskilda företags
lokalisering, avvisas.

Lagstiftning om tillståndstvång i syfte att hindra från samhällssynpunkt
olämplig lokalisering av företag anses inte påkallad.

I propositionen behandlas även en utredning rörande befolkningsutveckling
och näringsliv i Jämtlands län.

På det regionala planet föreslås utrednings- och planeringsverksamhet
bli de dominerande uppgifterna. Detta arbete bör ledas och samordnas av
länsstyrelsen. För handläggning av hithörande frågor föreslås till länsstyrelsen
skola knytas ett rådgivande organ, benämnt planeringsråd, med tre
av Kungl. Maj :t och fyra av landstinget utsedda ledamöter.

Som centralt lokaliseringsorgan föreslås arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsens
huvuduppgifter i denna egenskap blir rådgivnings- och upplysningsverksamhet
samt handläggning av ärenden rörande stödåtgärder i lokaliseringspolitiskt
syfte. Ansökningar om bidrag och lån intill visst belopp till
företagslokalisering inom det angivna stödområdet skall avgöras av styrelsen,
medan frågor om ekonomiskt stöd i övrigt skall prövas av Kungl. Maj :t.
För samordning i Kungl. Maj :ts kansli av lokaliseringspolitiska frågor inrättas
ett särskilt organ, benämnt lokaliseringsberedningen. I beredningen
skall ingå företrädare för berörda departement och myndigheter samt näringslivets
organisationer. För handläggningen av ärenden rörande särskilda
lokaliseringsåtgärder samt för planeringsverksamhet bör inrikesdepartementets
organisation förstärkas.

Frågor om anslag och personalorganisation för lokaliseringsverksamheten
avses skola upptagas till behandling i 1965 års statsverksproposition.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å
Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik, m. m.

I. INLEDNING

Genom beslut den 11 december 1959 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen
för socialdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän med uppgift
att utreda och framlägga förslag rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades såsom utredningsmän
landshövdingen Manfred Näslund, ledamoten av riksdagens första kammare
Torsten Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare Sten Källenins,
ledamoten av riksdagens första kammare Hjalmar Nilsson, avdelningschefen
Gösta Rehn och optikermastaren, numera ledamoten av riksdagens
första kammare Stig Stefanson samt uppdrogs åt Näslund att såsom ordförande
leda utredningsarbetet.

Utredningsmännen antog benämningen kommittén för näringslivets lokalisering.

I direktiven för kommittén framhöll chefen för socialdepartementet att de
dominerande problemen självfallet är utflyttningen från landsbygden och
storstädernas tillväxt. I många regioner finns ett utpräglat behov av ett
mera differentierat näringsliv för att området skall bli mindre konjunkturkänsligt,
för att såväl kvinnor som män skall få arbete och för att ungdomarna
skall få vidgade möjligheter i sitt yrkesval. Nedläggning av industriföretag
kan ofta skapa svåra lokala problem som kräver lokaliseringspolitiska
insatser. Från försvarssynpunkt har lokaliseringsfrågan även betydelse.

Utredningen borde lägga fram material, som var ägnat att från samhällsekonomiska
och företagsekonomiska synpunkter belysa förutsättningarna
för näringslivets lokalisering till olika delar av landet. På grundval härav

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år l!)6i

borde, såvitt möjligt, preciserade riktlinjer för lokaliseringsverksamheten
utarbetas. Rådgivnings- och upplysningsverksamheten och dess utformning
för framtiden borde övervägas. Möjligheterna och lämpligheten att genom
olika positiva åtgärder stimulera företag att etablera sig på orter, där detta
från samhällets synpunkt anses angeläget, borde prövas. Frågan om att genom
lagstiftning påverka näringslivets lokalisering borde undersökas. Vid
övervägandena av vilka medel, som skulle användas i lokaliseringsverksamheten
kunde erfarenheter inhämtas från andra länder, som bedriver en aktiv
lokaliseringspolitik.

Det lokäliseringsarbete som hittills bedrivits hade karaktären av en
försöksverksamhet. Till frågan om organisationen av verksamheten hade
.slutlig ställning inte tagits. Utredningen borde även utreda och framlägga
förslag rörande lokaliseringsverksamhetens organisation.

Kommittén för näringslivets lokalisering har den 25 oktober 1963 avgivit
ett den 10 september samma år dagtecknat betänkande kallat Aktiv lokaliseringspolitik
(SOU 1963: 58). Till betänkandet är fogade två bilagor. Bilaga
I innehåller en särskild undersökning kallad Studier i industrilokalisering
(SOU 1963: 49) och utgör en akademisk avhandling av fil. lic. G. Törnqvist
med en undersökning av dels industriutveckling och industrilokalisering i
Sverige efter andra världskriget, dels ock regionala variationer i industrins
lokaliseringsförutsättningar. Bilaga II inrymmer särskilda utredningar (SOU
1963:62) avseende dels Norrlands industri 1960, dels fraktreducering för
norrländsk industri som lokaliseringsbefrämjande åtgärd, dels utvecklingstendenser
inom olika näringsgrenar samt befolkningsutvecklingen i rikets
kommuner, tätorter och regioner, dels prognoser angående den regionala
folkmängdsutvecklingen, dels lokala samhällskostnader vid industrilokalisering,
dels skogsbrukets behov av tätorter i Norrland och nordvästra Svealand,
dels planeringsuppgifter inom statlig förvaltning av betydelse för den
samhälleliga lokaliseringsverksamheten, dels ock utvecklingsplanering på
landsbygden.

Kommittéledamoten Källenius har i särskilt yttrande framfört invändningar
mot viss del av förslaget.

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, dyrortsnämnden, järnvägsstyrelsen,
kammarkollegiet, kommerskollegium, konjunkturinstitutet,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, övcrståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, sjöfartsstyrelsen, skogsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
statistiska centralbyrån, statskontoret, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överbefälhavaren, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, (iverstyrelsen för yrkesutbildning, länslbrvaltningsutredningen,
1958 års skatteutjämningskommitté, 1960 års jordbruksutredning,
1962 års fritidsutredning, 1962 års företagareföreningsutredning,
föreningen för samhällsplanering, företagareföreningarnas förbund,

0

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

kooperativa förbundet, landsorganisationen i Sverige, norrlandsfonden, riksförbundet
landsbygdens folk tillsammans med Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, statstjänstemännens riksförbund,
svensk industriförening, svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund gemensamt, svenska bankföreningen, svenska
hamnförbundet, svenska kommunförbundet, svenska lasttrafikbilägareförbundet,
svenska petroleuminstitutet, svenska sparbanksföreningen, svenska
stadsförbundet, svenska turistföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges riksbank, Sveriges skogsägareförbund,
tjänstemännens centralorganisation, samarbetsdelegationen för de
fyra nordligaste länen, svenska teknologföreningen, skogsindustriernas samarbetsutskott,
norrlandsförbundet, svenska företagares riksförbund, svenska
landstingsförbundet samt svenska vattenkraftföreningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vid sitt remissvar fogat yttranden från samtliga
länsarbetsnämnder. Till lantbruksstyrelsens resp. lantmäteristyrelsens
yttranden är fogade yttranden av lantbruksnämnder resp. överlantmätare.
Ett antal länsstyrelser har bifogat yttranden av olika länsorgan, landsting
och kommuner. Kommerskollegium har bilagt yttranden från företagareföreningar
och handelskammare.

Till landsorganisationens yttrande är bifogade yttranden från vissa organisationen
tillhöriga förbund och karteller. Vid skogsstyrelsens remissvar är
bilagda ett antäl yttranden från skogsvårdsstyrelser. Yttrande från svenska
arkitekters riksförbund har bifogats remissvaret från Sveriges akademikers
centralorganisation.

Efter hemställan av styrelsen för Jämtlands läns socialdemokratiska partidistrikt
uppdrog Kungl. Maj :t den 8 maj 1959 åt arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen i Jämtlands län att företaga en utredning angående näringslivet
och befolkningsutvecklingen i länet samt därmed sammanhängande
frågor.

Med anledning av nämnda uppdrag tillsatte länsstyrelsen ett arbetsutskott,
som antog benämningen länsutredningen för Jämtlands län.

Länsutredningen har med skrivelse den 4 september 1963 avgivit ett betänkande
kallat Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län:
Grundläggande undersökningar samt förslag till åtgärder (SOU 1963: 45).

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, fiskeristyrelsen, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet,
kommerskollegium, statskontoret, lantbrukshögskolan, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, rikets allmänna kartverk,
skogsstyrelsen, statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, statens
institut för byggnadsforskning, statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsnämnd,
Sveriges geologiska undersökning, väg- och vattenbyggnadssty -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

relsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, 1962 års fritidsutredning,
1960 års jordbruksutredning, 1958 års skatteutjämningskommitté,
aktiebolaget atomenergi, Jämtlands läns landsting, landsorganisationen i
Sverige, riksförbundet landsbygdens folk tillsammans med Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges industriförbund, samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen, svenska kommunförbundet, svenska samernas riksförbund
samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Ett antal remissinstanser har bifogat yttranden från länsmyndigheter och
länsorganisationer. Kommerskollegium har sålunda bifogat yttranden från
Västernorrlands—Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns handelskammare
samt från Jämtlands och Gävleborgs läns företagareföreningar.
Till lantbruksstyrelsens, lantmäteristyrelsens resp. skogsstyrelsens remissvar
har bifogats yttranden från hushållningssällskapet och lantbruksnämnden,
överlantmätaren resp. skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län. Fiskeristyrelsen
har överlämnat yttranden från fiskeriintendenterna i nedre norra och mellersta
distrikten. Luftfartsstyrelsen har bilagt yttrande från Linjeflyg AB.
Sveriges hantverks- och industriorganisation hänvisar bl. a. till yttrande
infordrat från Jämtlands—Härjedalens hantverksdistrikt.

Under beredningen av ifrågavarande spörsmål i inrikesdepartementet har
från kommuner, organisationer och enskilda gjorts framställningar i olika
lokaliseringspolitiska frågor.

II. LO KALI SE RING SFRÅGANS HITTILLSVARANDE

BEHANDLING

Behovet av en aktiv, samhällelig lokaliseringspolitik fastslogs av statsmakterna
år 1952 vid behandlingen av betänkandet »Näringslivets lokalisering»
(SOU 1951: 6), som avgavs av 1947 års utredning angående
näringslivets lokalisering. Enligt nämnda utredning motiverades
en samhällelig lokaliseringspolitik av ekonomiska, sociala och föisvarspolitiska
synpunkter.

Utredningen diskuterade och redovisade de ekonomiska, sociala och försvarspolitiska
skäl, som kunde anföras för en av samhället bedriven lokaliseringspolitik.
Härvid framhölls att lokaliseringspolitiska åtgärder sannolikt
kan reducera samhällets totala investeringskostnader, sänka transportoch
produktionskostnaderna samt medverka till att eljest outnyttjade arbetskraftsresurser
tas i anspråk. Den fortgående folkminskningen, vilken utredningen
räknade med skulle fortsätta på landsbygden, samt koncentrationen
av de expansiva näringarna till de största städerna skulle öka svårigheterna
att ge befolkningen på landsbygden och i de små tätorterna en med befolkningen
i de större tätorterna likvärdig kollektiv service. Då förutsättningarna
alt i ökad utsträckning förlägga industrier till jordbruksbygder enligt

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

utredningen vai- begränsade, gällde lokaliseringsfrågan vilka tätorter som i
framtiden skulle öka eller minska sin folkmängd. Lokaliseringspolitikens
uppgift skulle därför bli att stödja näringslivets utbyggnad i sådana tätorter
som kunde fungera som kommersiella och kulturella centra för befolkningen
på landsbygden, varigenom det skulle bli möjligt att samordna
bebyggelsegrupper inom större områden till harmoniska regioner. Lokaliseringspolitiken
fick dock inte innebära att man förhindrade de befolkningsrörelser
mellan områden, som betyder en anpassning av näringslivets lokalisering
efter ändrade betingelser i syfte att nå större effektivitet.

I utredningen redogjordes för den effekt på näringslivets lokalisering, som
förläggningen av samhälleliga institutioner liksom statens verksamhet inom
olika områden hade. Som medel för direkt påverkan av enskilda företags
lokalisering borde enligt utredningen i första hand upplysning och rådgivning
utnyttjas. Utredningen förutsatte att det samarbete, som etablerats av
arbetsmarknadsstyrelsen och industrins produktionsråd, skulle fortsätta
och intensifieras.

Om rådgivningen inte gav önskad effekt, ansåg utredningen ekonomiska
stödåtgärder kunna övervägas. Därvid borde emellertid staten som regel
inte lämna individuella subventioner till enskilda företag. Kollektiva ekonomiska
stödåtgärder, t. ex. transportavgifter som understeg gängse priser
och vilka avsåg samtliga företag i ett område, skulle dock kunna förekomma.
1 utredningen framhölls att kommunerna inte borde lämna subventioner
för att påverka företagens lokalisering. Utredningen ansåg sig inte kunna ta
slutlig ställning till om tillståndsgivning borde införas som lokaliseringspolitiskt
instrument.

Lokaliseringspölitiska åtgärder, framhöll utredningen, borde grundas på
utredningar som klarlade de sociala och ekonomiska konsekvenserna av
olika lokaliseringsalternativ.

Utredningen föreslog att för lokaliseringsverksamheten skulle inrättas
dels ett centralt lokaliseringsorgan (statens lokaliseringsnämnd) dels särskilda
länsorgan.

De i prop. 1952: 127 återgivna remissyttrandena över utredningen
vitsordade med fa undantag behovet av en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik.

Kommerskollegium framhöll, att den starkt tilltagande konkurrensen
mellan samhällen och landsdelar om nya industrier medförde behov av ökad
vägledning rörande företagens samhälleligt lämpliga lokala förläggning.
Enligt arbetsmnrknadsstgrelsen hade behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik
aktualiserats genom bostadsbristen. Dostadsstgrelsen underströk
för sin del, att lokalisering av näringslivet borde ske även under beaktande
av samhällets intresse av att undvika felinvesteringar. En ökad differentiering
av näringslivet på sådana orter, som dominerades av konjunkturkänsliga
industrier, skulle minska riskerna för förluster.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Lantbruksstyrelsen framhöll, att lantbruksorganisationen i sin planeringsverksamhet
sökt ställa jordbruket och dess problem i belysning av näringslivet
i dess helhet. Styrelsen anförde vidare: Industrins och andra
tätortsnäringars lokaliseringsproblem hade väl hittills oftast bedömts mot
bakgrunden av de större tätorternas utbyggnadsproblem, kommunikationsproblem
etc. och mycket av det som hittills utförts i planeringssyfte fick anses
ur intressesynpunkt starkt tätortsbetonat. För var dag skärptes kravet
på att uppmärksamma vad dessa problem innebar för å ena sidan landsbygden
och dess även till jordbruket närmast anslutna tätorter samt å andra
sidan städer och andra större tätorter med mera ensidig funktion för stadsnäringar.
Det var nödvändigt att vid behandlingen av sådana lokaliseringsoch
planeringsproblem jordbruksbygdens intresse av att erhålla ett differentierat
näringsliv som ekonomisk grund för en standardhöjning beaktades
mera än som skett. Samhälleliga åtgärder torde erfordras härför.

Landsorganisationen ansåg, att utredningen klart påvisat behovet av
åtgärder för att åstadkomma en ur samhällssynpunkt så lämplig lokalisering
av olika företag som möjligt.

Statskontoret och länsstyrelsen i Jämtlands län förmenade att så länge
den dåvarande byggnadsregleringen bestod ytterligare åtgärder för näringslivets
lokalisering knappast erfordrades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasatte om den i och för sig önskvärda
spridningen av industrin till landsbygden kunde främjas genom
samhälleliga åtgärder. En spridning utan ingripande från myndigheter eller
kommuner var den lyckligaste.

Föredragande departementschefen anförde i prop.
1952: 127 bl. a., att den verksamhet, som dittills bedrivits i skilda former i syfte
att ernå en lämplig förläggning och spridning av industriföretagen, hade
varit av inte ringa betydelse. Utredningen hade i sitt betänkande förordat en
systematisk utveckling av denna verksamhet. I likhet med utredningen och
flertalet av dem som hade yttrat sig i ärendet var departementschefen av
den uppfattningen, att samhället borde bedriva en aktiv lokaliseringspolitik.
Kunskaperna på detta område var emellertid långt ifrån fullständiga. Det
blev därför eu primär uppgift att sammanställa och bearbeta tillgängligt
material samt att främja specialundersökningar och annan forskning.

De synpunkter av ekonomisk, social och försvarspolitisk natur som utredningen
anlagt på behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik var enligt
departementschefen beaktansvärda. Lokaliseringspolitiken borde enligt departementschefens
uttalande samordnas med strävandena att maximalt utnyttja
tillgängliga arbetskraftsresurser och stödja utbyggnaden av näringslivet
på de platser, där de totala kostnaderna för produktionen var lägst.
Särskild uppmärksamhet borde, framhöll departementschefen, ägnas folkminskningen
på landsbygden och utflyttningen från de landsdelar, som
hade en relativt stor befolkning inom jord- och skogsbruk. Departements1
* Il i han g till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

chefen erinrade dock i sammanhanget om att Stor-Stockholms tillväxt innebar
allvarliga problem.

De ekonomiska och sociala synpunkterna på de lokaliseringspolitiska åtgärderna
måste, framhöll departementschefen, i det praktiska arbetet ofta
komma i konflikt med varandra. Avvägning fick därvid ske från fall till
tall. Det var emellertid betydelsefullt att de ekonomiska konsekvenserna i
vidsträckt mening av olika alternativa åtgärder klarlades.

En precisering av riktlinjerna för lokaliseringspolitiken borde enligt departementschefen
kunna erhållas genom dels undersökningar berörande
hela landet, dels ock regionala studier av den typ som lokaliseringsutredningen
skisserat. De regionala studierna borde komma till stånd länsvis och
anknytas till bebyggelseplaneringen och den regionala jordbruksplaneringen.
Frågor som rörde näringslivets lokalisering inom större områden
borde således angripas enhetligt för stadsbygd och landsbygd. Departementschefen
uttalade, att en dylik samordning med ömsesidigt utbyte av material
och synpunkter torde vara nödvändig för att såväl den översiktliga planeringen
som lokaliseringspolitiken skulle kunna bedrivas ändamålsenligt.

Vad beträffade lokaliseringspolitikens medel borde den politik, som från
samhällets sida skulle bedrivas i syfte att påverka enskilda företags förläggning,
främst få formen av upplysning och rådgivning.

Departementschefen delade utredningens uppfattning att individuella bidrag
av staten i regel inte borde förekomma. Frågan om kollektiva bidrag
borde ifrågakomma skulle prövas i varje särskilt fall. I överensstämmelse
med vad som anförts såväl av utredningen som i flertalet yttranden underströk
departementschefen önskvärdheten av att de kommunala subventionerna
upphörde.

Tillståndsgivning för att förhindra olämplig lokalisering ansåg departementschefen
inte erforderlig.

Lokaliseringsverksamheten föreslogs tills vidare endast ha försökskaraktär
och ledningen för verksamheten borde tills vidare förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen.
Riksdagen biföll propositionen (SU 1952:137;
rskr. 246).

Sedan riksdagen sålunda år 1952 beslutat om riktlinjerna för och organisationen
av den samhälleliga verksamheten rörande näringslivets lokalisering,
väcktes under de följande åren en råd motioner, i vilka lokaliseringsfrågan
berördes i olika sammanhang.

Frågan behandlades vidare i samband med förlängningen av byggnadstillståndslagen
år 1956. I propositionen 1956:85 med förslag till
lag angående ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt angående fortsatt giltighet av samma lag underströk föredragande departementschefen
att det var betänkligt med den pågående utvecklingen
som innebar en koncentration av näringslivet mot stora befolkningscentra

11

Kungl. Maj: Is proposition nr 185 år HUS i

och som en följd härav ett ständigt minskande befolkningsunderlag inom
andra områden av vårt land. Uttunningen av befolkningen hade i vissa
landsändar redan hunnit så långt, påpekade departementschefen, att utkomstmöjligheterna
för den kvarvarande befolkningen torde ha försämrats.
Samtidigt kunde exempel anföras på att i dessa områden företagna investeringar
i av samhället uppförda lokaler eller i industri- och serviceanläggningar
stått outnyttjade. Storstädernas starka dragningskraft med åtföljande
starka tillströmning av arbetskraft hade medfört svårigheter och torde
i framtiden komma att skapa än större problem, om ingenting gjordes
för att påverka utvecklingen.

De svårigheter, som i de större tätorterna mötte på det samhälleliga planet,
hänförde sig bl. a. till de stora krav på offentliga investeringar av olika
slag, som följde med stora befolkningscentra, såsom bostäder, transportanordningar,
vägar och gator, vatten och avlopp, skolor, sjukhus etc. Arbetskraftsanhopningen
i de större städerna var inte heller, betonade departementschefen,
utan olägenheter. Genom de långa avstånden mellan hem och
arbetsplats, som uppstått i storstäderna, måste relativt lång tid anslås åt
resor, vilka torde betyda en mindre rationell användning av fritiden. Ur
samhällets synpunkt borde det vara ett primärt intresse, att arbetskraftsresurserna
utnyttjades så effektivt som möjligt. Varje ort hade sitt optimum,
men det var givetvis omöjligt, underströk departementschefen, att ange
detta i exakta siffror. Så mycket torde dock stå klart, att en tätorts ständiga
befolkningstillväxt ingalunda var ett kriterium på att dess produktiva resurser
utnyttjades på bästa möjliga sätt. Tvärtom tydde allt på att vissa
tätortsområden i vårt land nått en sådan storleksordning, att risk förefanns
för uppkomsten av sådana desorganisationsföreteelser, som kunde leda till ett
mindre effektivt utnyttjande av våra totala produktiva resurser.

Om samhället påverkade lokaliseringen så att näringslivets expansionstakt
minskade i de större tätorterna men ökade i de områden, som nu hade
stora utflyttningar, underlättades enligt vad departementschefen framhöll
möjligheterna att komma till rätta med nämnda problem. De större tätorternas
expansion skulle kunna hejdas och flykten från landsbygden minskas.
Det skapades därvid förutsättningar för en bättre befolkningsbalans mellan
tätorterna och den egentliga landsbygden genom att befolkningen i större
utsträckning än annars kunde bo kvar på landsbygden och ha sitt arbete i
närliggande tätorter. Härtill medverkade även de snabba och förbättrade
kommunikationer, som motorismens och vägnätets utveckling skapat. Om
det sålunda ur hela samhällets synpunkt kunde betraktas som angeläget alt
vidta åtgärder för alt hejda den ytterligare tillväxten av främst de största
tätorterna, var det även, markerade departementschefen, angeläget att motverka
orealistiska och överdrivna föreställningar om fördelar av näringslivets
spridning, som inte sällan gjorde sig gällande. Uppfattningen att så
gott som varje kommun skulle kunna industrialiseras var verklighetsfräm -

12

Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 196b

mande. Departementschefen framhöll även, att det primära i strävandena
till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv'' givetvis var att
töretagsekonomiska förutsättningar fanns för företagens förläggning till
viss ort eller viss del av landet.

Vad anginge prövningen av byggnadstillståndsärenden, som berörde de
större tätorterna, borde enligt departementschefen större vikt än tidigare
läggas vid en sådan bedömning av ärendena, som främjade en ur samhällets
synpunkt lämplig förläggning av företagen. Detta förhållande borde dock
inte vara ett hinder för att hyggnadsregleringen avskaffades, när den ur
andra synpunkter ej längre bedömdes behövlig. Då emellertid behovet av
samhällelig lokaliseringspolitik väntades bestå även sedan byggnadsregleringen
avskaffats, kunde en ny lagstiftning som gav samhället möjlighet att
öva ett avgörande inflytande på näringslivets lokalisering inom vissa orter
och områden bli erforderlig.

Tredje lagutskottet (LI * 3U 1956:15) fann det angeläget understryka
uttalandet, att föreställningarna angående fördelarna av näringslivets
spridning ej borde överdrivas och att det primära i lokaliseringssträvandena
måste vara de företagsekonomiska förutsättningarna för företagens placering
till viss ort eller del av landet. Särskilt med hänsyn till att det kunskapsmaterial,
som erfordrades för att uppställa en klar målsättning för samhällets
lokaliseringspolitik, alltjämt i stort saknades, måste enligt utskottet
äll samhällets påverkan i lokaliseringspolitiskt syfte jämväl i fortsättningen
utövas med försiktighet. Riksdagen gjorde ingen erinran mot vad utskottet
anfört (rskr. 1956: 232).

I motioner (1:410 och II: 500) till 1959 års riksdag med för slag

att hyggnadsregleringen helt skulle avvecklas anfördes bl. a., att byggnadsregleringens
roll i lokaliseringspolitikens tjänst allvarligt kunde ifrågasättas.
Enligt motionärernas mening kunde de svårbemästrade sociala och
ekonomiska problem, som befolkningskoncentrationen medförde, inte lösas
på ett godtagbart sätt genom en tvångsvis genomförd spridning av det expanderande
näringslivet. I stället borde den av arbetsmarknadsstyrelsen och
industrins produktionsråd bedrivna rådgivande verksamheten uppmuntras
och utbyggas. En ökad differentiering av näringslivet på landsbygden borde
liksom hittills i första hand bygga på industrin och serviceverksamheten. En
väl utvecklad företagsamhet grundad på personliga lokala initiativ var enligt
motionärernas uppfattning avgörande för utvecklingen. Väsentligt var
även att skapa förbättrade bostadsförhållanden på landsbygden, där önskemålen
om ett ökat egnahemsbyggande särskilt borde tillgodoses. Motionärerna
betonade också kommunikationspolitikens stora roll.

I andra motioner (1:302, II: 371, I: 303, II: 372) till riksdagen nyssnämnda
år hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning och förslag till lagstiftning med bestämmelser för
näringslivets lokalisering. Som motiv anförde motionärerna bl. a., att sam -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

hället genom byggnadsregleringens hävande gått miste om möjligheterna
att påverka näringslivets lokalisering.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtande (B:oU 1959: 28) över
motionerna, att allvarligare erinringar mot tillämpningen av byggnadstillståndslagen
i lokaliseringspolitiskt syfte inte hade framkommit. Utskottet
hade uppmärksammat, att det blott i ett fåtal fall förekommit, att byggnadstillståndsärenden
avstyrkts av lokaliseringspolitiska skäl. Utskottet förutsatte,
att de lokaliseringsutredningar som företogs i vissa län skulle komma
att fortsätta likaså den pågående inventeringen av material, som var
ägnat alt belysa problem sammanhängande med närings- och bebyggelsestrukturen.
Med den större erfarenhet av hithörande problem som nu förelåg
ansåg utskottet möjligheterna ha förbättrats att mera ingående överväga
lokaliseringspolitikens mål och medel. I beaktande härav och då utskottet
tillmätte dessa frågor stor betydelse, förordade utskottet en ny utredning
om lokaliseri ngsspörsmålen. Utredningens uppgift borde vara att
pröva olika möjligheter för statsmakterna att påverka näringslivets lokalisering
i syfte att få till stånd en lämplig differentiering av näringslivet och
en spridning av företagsamheten. Utskottet framhöll, att det primära i strävandena
till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv självfallet
borde vara att det fanns företagsekonomiska förutsättningar för en
förläggning av företagsamheten i fråga till en viss ort. Utskottet ansåg -dock utan att ta ställning till de skilda lokaliseringspolitiska medlen — att
samhällets strävanden i första hand borde inriktas på positiva åtgärder för
att stimulera företag till att etablera sig på orter, där detta ur samhällets
synpunkt ansågs angeläget. Men åtgärder kunde enligt bankoutskottet även
komma i fråga för att motverka en ej önskvärd expansion i andra orter. Utredningens
uppgift borde vara att fastställa den allmänna målsättningen för
lokaliseringsverksamheten och att framlägga förslag till hur de samhälleliga
åtgärderna borde utformas.

I en reservation till bankoutskottets utlåtande anfördes, att utskottet i
stället bl. a. bort uttala, att den upplysnings- och rådgivningsverksamhet i
lokaliseringsfrågor, som utövats av arbetsmarknadsstyrelsen, industrins produktionsråd
och olika företagareföreningar, främst hade syftat till att för
företagarna klarlägga företagsekonomiska och samhällsekonomiska betingelser
och konsekvenser vid olika lokaliseringsalternativ. Genom dylikt
frivilligt samarbete hade i stort sett goda resultat ernåtts, även om fall förekommit
då ur företagsekonomisk synpunkt mindre lyckade lösningar indirekt
framtvingats. Delta samarbete hade fortgått sedan länge och till en del
utan samband med byggnadsregleringen. Förutsättningar för en sådan samverkan
borde enligt reservanterna föreligga även sedan byggnadsregleringen
upphört alt fungera som lokaliseringspolitiskt instrument. Lokaliseringspolitiken
borde, enligt reservanterna, från samhällets sida i övrigt främst
inriktas på produktionsfrämjande åtgärder, d. v. s. på att genom positiva åtgärder
öka förutsättningarna för industriell verksamhet i områden, där eu

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

expansion av näringslivet av samhällsekonomiska eller sociala skäl kunde
anses särskilt motiverad. Enligt reservanterna skulle vidare en lagstiftning
på området innebära, att tvångsmedel tillgreps för att förhindra en lokalisering,
som vederbörande näringsidkare ansåg vara den ur företagsekonomiska
synpunkter enda möjliga. Detta borde inte komma i fråga. Bakom
lörslaget om lagstiftning låg, ansåg reservanterna, den oriktiga föreställningen,
att det ofta skulle föreligga stridande intressen mellan vad som ur
samhällsekonomisk och företagsekonomisk synpunkt var lämpligt i fråga
om lokaliseringen.

Riksdagen (rskr. 245) beslöt i enlighet med bankoutskottets uttalande.
Det var i enlighet härmed som kommittén för näringslivets lokalisering
tillkallades år 1959.

I betänkandet »Balanserad expansion» (SOU 1956:53) berörde 195 5
års långtidsutredning lokaliseringspolitiken i samband med problemen
kring de snabbt växande största städerna och speciellt Stor-Stockholms
tillväxt. Enligt långtidsutredningens mening borde sålunda tillväxten
av Stor-Stockholms befolkning kunna påverkas av en ändamålsenlig lokaliseringspolitik
för administration och enskilda företag. Innebörden och
konsekvensen av de antydda problemställningarna borde klarläggas genom
ingående utredningar, som skulle kunna leda till konkreta förslag. Bland de
problem som enligt långtidsutredningens uppfattning därvid borde klarläggas
genom ingående utredningar aterfanns en decentralisering av vissa
delar av den centrala civila och militära verksamheten till orter utanför
Stockholm. Erfarenheter från andra länder och från de svenska storföretagen
tydde på att man överskattat de organisatoriska olägenheterna av eu
viss lokal decentralisering av de förvaltande, utredande och affärsdrivande
verken. Enligt långtidsutredningen borde utvecklingen av kommunikationerna
och särskilt telekommunikationerna underlätta en utveckling i denna
riktning.

Långtidsutredningens uttalande intogs i direktiven år 1957 för lokal iseringsutredningen
rörande statlig verksamhet, som
i slutet av år 1963 avgav sitt slutbetänkande »Lokalisering av statlig verksamhet»
(SOU 1963:69). I utredningsdirektiven erinrades om att frågan
om en utflyttning av statliga ämbetsverk från Stockholm vid åtskilliga tillfällen
tagits upp till övervägande. Särskilt tidigare syntes man i en lokalisering
utanför huvudstaden ha sett en möjlighet att nedbringa de statliga förvaltningskostnaderna.
Under senare år hade det framför allt varit de ällmänt
befolkningspolitiska och samhällsekonomiska aspekterna som dominerat.
Det har, hette det i direktiven, synts önskvärt att med en aktiv statlig
lokaliseringspolitik å ena sidan förhindra en alltför snabb tillväxt av Storstockholm,
a andra sidan bidra till en differentiering av näringsstrukturen i
olika delar av vårt land.

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Lokaliseringsutredningen påpekar för sin del i anslutning till sin redogörelse
över utredningens uppdrag, att det sedan lång tid tillbaka i olika
former bedrivs statlig och kommunal verksamhet av lokaliseringspolitislc
betydelse. Indirekt kan således åtgärder inom kommunikations-, planeringsoch
utbildningsväsendet m. fl. områden medföra betydande lokaliseringspolitiska
effekter. Under senare år synes emellertid framför allt förutsättningarna
att fördela sysselsättningsmöjligheterna inom olika delar av landet
ha tilldragit sig ett stort intresse, varvid frågorna om det enskilda näringslivets
lokalisering intagit en central plats i debatten.

I anledning av direktiven för kommittén för näringslivets lokalisering har
det inte ankommit på lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet
att undersöka frågan om målsättningen för den allmänna lokaliseringspolitiken.
Utredningens uppdrag har varit begränsat till att omfatta undersökningar
rörande de tekniska möjligheterna att förflytta statlig verksamhet
från stockholmsområdet till andra delar av landet. Självfallet bör emellertid,
har utredningen påpekat, all lokaliseringspolitisk verksamhet ha en
gemensam målsättning. Lokaliseringen av statlig verksamhet har från sysselsättningssynpunkt
stor direkt och indirekt betydelse. Det vore enligt utredningens
mening bl. a. av detta skäl inte rimligt att ställa den statliga sektorn
utanför de lokaliseringspolitiska strävandena.

Lokaliseringsutredningens förslag är f. n. föremål för remissbehandling
och torde i annat sammanhang få underställas riksdagen.

III. RIKTLINJER FÖR EN AKTIV LOKALISERINGSPOLITIK A.

Lokaliseringspolitisk målsättning m.m.

Kommittén

1. Motiv för en aktiv lokaliseringspolitik

I sin motivering för eu aktiv lokaliseringspolitik erinrar kommittén för näringslivets
lokalisering inledningsvis om att 1947 års lokaliseringsutredning
(SOU 1951:6) diskuterade de ekonomiska, sociala och försvarspolitiska
skäl, som kunde motivera att samhället bedrev aktiv lokaliseringspolitik.
Även om kommittén i allt väsentligt ansluter sig till vad därvid anfördes, är
det, säger kommittén, angeläget att frågeställningarna mer ingående preciseras
och konkretiseras. De motiv, som kan åberopas för en av samhället
bedriven lokaliseringspolitik, har enligt kommitténs mening accentuerats
av utvecklingen de senaste åren. Kommittén anför som motiv för en aktiv
lokaliseringspolitik förändringar i befolkningsutvecklingen, orsaker till be -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

folkningens regionala omfördelning, följder på arbetsmarknaden och för
samhällsmiljön av näringslivets nuvarande lokalisering samt den framtida
regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. I syfte att belysa de
föi etagsekonomiska förutsättningarna för en samhällsekonomiskt och socialt
önskvärd lokalisering har kommittén låtit undersöka de regionala
variationerna i fråga om industrins produktionskostnader. Slutligen läggs
samhällsekonomiska synpunkter och försvarssynpunkter på näringslivets
lokalisering.

Befolkningsutvecklingen

Kommittén erinrar om att rikets folkmängd mellan åren 1950 och 1960
ökade med 6,4 procent, vilket var en svagare ökning än under föregående tioårsperiod.
Folkökningen försiggick i avtagande takt under 1950-talet och
uppgick under den första hälften av decenniet till 3,5 procent och under
den andra till 2,8 procent. Från 1960 till 1962 ökade folkmängden med en
procent.

Befolkningsutvecklingen i länen karakteriseras enligt kommittén av att
mellan åren 1950 och 1960 14 län hade större utflyttning än inflyttning,
nämligen de sju länen i östra Götaland, de fem norrlandslänen samt Skaraborgs
och Hallands län. Dessa län utom Hallands, Kronobergs och Blekinge
hade fortsatt nettoutflyttning under åren 1961—62, varjämte Stockholms
stad samt Kopparbergs och Örebro län noterade flyttningsförluster under
dessa år.

Under 1950-talet minskade folkmängden i Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads och Jämtlands län. Från år 1960 till 1962 hade alltjämt
Kalmar, Gotlands och Jämtlands län folkminskning, varjämte folkmängden
minskade i Västernorrlands, Västerbottens och Värmlands län samt i Stockholms
stad.

Som en följd av befolkningsutvecklingen mellan 1950 och 1962 fick mä1
arlänen, fiämst Stockholms län, samt Göteborgs och Bohus län sina andelar
av rikets folkmängd ökade, medan länen i östra Götaland och Norrland
(utom Norrbottens län) samt Skaraborgs och Värmlands län fick sina andelar
minskade.

Ett karakteristiskt drag i befolkningsutvecklingen under de senaste årtiondena
har enligt kommittén varit förskjutningen från glesbygd till tätorter.
Folkmängdsförändringen i länen har därför påverkats av dels andelen
bosatta i tätorter och glesbygd, dels förändringen i tätorts- respektive
glesbygdsbefolkningen.

Befolkningsutvecklingen i arbetsmarknadsstyrelsens 152 B-regioner1 utvisar
enligt kommittén en folkminskning i 64 regioner mellan åren 1950
och 1960. I samtliga län utom Örebro län fanns B-regioner med folkminsk -

1 Principerna lör arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning är redovisade i den av styrelsen
utgivna publikationen ”Arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning”, 1961.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

ning under 1950-talet. Folkminskningsregionerna var i huvudsak koncentrerade
till län som hade folkminskning eller svag folkökning under 1950-talet.
Ett stort antal folkminskningsregioner fanns också i Malmöhus och Norrbottens
län trots att dessa län noterade stark folkökning. Folkökning redovisades
i 88 B-regioner, varav 40 hade större folkökning än riksgenomsnittet.
Flertalet av dessa fanns i mellansverige. Av de 45 regionerna i östra
Götaland hade blott sex och av de övriga 38 regionerna i södra Sverige nio
större folkökning än riksgenomsnittet, och av Norrlands 31 regioner var så
fallet med nio.

I samtliga folkminskningsregioner var, fortsätter kommittén, de arbetsföra
åldrarnas andel av totalbefolkningen år 1960 lägre än riksgenomsnittet,
vilket också i regel var fallet med 0—15-åringarna utom, med få undantag,
i regionerna i Norrland. Åldringarnas andel var i regel större i folkminskningsregionerna
än genomsnittligt för riket.

Folkmängdens förändring i kommunerna mellan åren 1950 och 1960
visar, att av 1 029 kommuner år 1960 hade 661 eller inemot två tredjedelar
folkminskning under 1950-talet. I dessa kommuner bodde en knapp tredjedel
av landets befolkning. Folkminskningen hade i allmänhet drabbat kommuner
med lågt invånarantal.

Om folkmängdens förändring i tätorterna mellan åren 1950 och 1960
nämns, att i de B-regioner, som hade folkminskning under 1950-talet, tätortsbefolkningens
andel av totalfolkmängden var lägre än i riket. Någon avgörande
regional skillnad i tätortsutvecklingen förelåg inte. Regioner med
stark och svag ökning av tätortsfolkmängden var sålunda tämligen jämnt
fördelade över landet. Tätortsfolkmängdens relativa ökning i storstadsregionerna
sammanföll i stort sett med riksgenomsnittet. Av de regioner, som
hade den största procentuella ökningen av tätortsfolkmängden, låg sju i
Norrland, åtta i mellansverige och åtta i södra Sverige.

Den procentuellt starkaste ökningen av den sammanlagda folkmängden
i tätorter av olika storlek förelåg i tätorterna med 2 000—20 000 invånare.
De tätorter, som till sin näringskaraktär var industriorter, hade den snabbaste
folkökningen.

I kommitténs betänkande redovisas även en framskrivning av 1960 års
befolkning under antagande att inga flyttningsrörelser äger rum. Enligt
denna kommer befolkningen i de arbetsföra åldrarna (15—65 år) att öka
med 3 procent eller med 145 000 personer till år 1965. Efter 1965 blir den
naturliga tillväxten i de arbetsföra åldrarna mycket liten. Den beräknas
under perioden 1965—1970 uppgå till 30 000 personer i hela riket. Mellan
åren 1970 och 1975 kommer enligt framskrivningen en minskning av befolkningen
i de arbetsföra åldrarna att inträda.

Regionalt föreligger stora skillnader. Tillväxten i de arbetsföra åldrarna
mellan åren 1960 och 1965 beräknas i Norrbottens län till 8 procent och i
Västerbottens län till 6 procent mot 3 procent i hela riket. Av den natur -

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

liga ökningen med 30 000 personer mellan åren 1965 och 1970 faller 9 000
på Norrbottens och 4 500 på Västerbottens län. De två övre norrlandslänen
svarar alltså, understryker kommittén, för nära hälften av de arbetsföra
åldrarnas naturliga ökning i riket. I inte mindre än 55 B-regioner, däribland
Stockholmsregionen, visar framskrivningen, att antalet personer i de arbetsföra
åldrarna kommer att minska. Nästan hälften av B-regionerna i Götaland
uppvisar sådan minskning.

Samtidigt som framskrivningen visar en minskning av de arbetsföra åldrarna
totalt mellan åren 1970 och 1975 ger den till resultat en ökning i
Norrbottens län med nära 6 000 och i Västerbottens län med drygt 2 000
personer.

Orsaker till befolkningens regionala omfördelning

Kommittén har även redovisat ändringarna i fördelningen av antalet förvärvsarbetande
mellan åren 1950 och 1960. Den förvärvsarbetande befolkningen
i hela riket uppgick enligt folkräkningen år 1960 till 3 244 100 personer,
medan motsvarande antal år 1950 var 3 104 800. Under 1950-talet
ökade sålunda antalet förvärvsarbetande med 139 300 personer eller med
4,5 procent.

Om man önskar få en bild av utvecklingen inom olika näringsgrenar kan
1950 års folkräkning inte utan vidare jämföras med 1960 års. Klassificeringen
av vissa gruppers näringsgrenstillhörighet har nämligen inte varit
densamma vid de båda räkningarna. I följande tabell, som grundar sig på
uppgifter från Folkräkningen 1960, del VI, har 1950 års siffror omräknats
i enlighet med 1960 års näringskod.

Industri och hantverk. .
Byggnads- och anlägg ningsverksamhet.

.....

Handel..............

Samfärdsel...........

Tjänster .............

S:a stadsnäringar......

Jordbruk, skogsbr. m.m.

Samtliga

Andel i % av
samtliga för-värvsarbetande
1950

Förändring 1950—60

Andel i % av
samtliga för-värvsarbetande
1960

Absolut

Procentuell

32,6

+ 154.400

+ 15,2

36,0

7,9

+ 50.700

+ 20,8

9,1

13,4

+ 23.600

+ 5,7

13,5

8,1

— 8.700

— 3,5

7,5

17,0

+ 116.500

+ 22,1

19,8

79,7

+ 323.900

+ 13,1

86,2

20,3

— 184.600

- 29,2

13,8

100,0

+ 139.300

+ 4,5

100,0

Kommittén konstaterar, att starka förskjutningar skedde under 1950-talet mellan olika näringsgrenar. Inom jordbruk och skogsbruk minskade
antalet förvärvsarbetande med nära 30 procent eller med över 180 000 personer,
under det att industri och hantverk ökade med omkring 15 procent
eller med drygt 150 000. Den största relativa ökningen förekom inom

19

Knngl. Maj.ts proposition nr 18ö år l!)6''r

gruppen tjänster med drygt 20 procent eller med nära 117 000 personer.
Vad angår förändringen i länen minskade hela antalet förvärvsarbetande i
sju län. Störst var minskningen relativt sett i Gotlands och Jämtlands län.
Även i Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands
län minskade antalet förvärvsarbetande.

Starkaste relativa ökningen förelåg i Stockholms, Västmanlands och
Norrbottens län. Antalet förvärvsarbetande män ökade blott i Stockholms
stad, Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands
och Norrbottens län. Antalet förvärvsarbetande kvinnor ökade i
samtliga län.

Inom enbart industrin förelåg den starkaste procentuella ökningen inom
Norrbottens, Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län,
Stockholms stad och län tillsammans samt Skaraborgs och Värmlands län.
Byggnads- och anläggningsverksamheten hade den starkaste ökningen i
Norrbottens och Västerbottens län.

Även vad gäller servicenäringarna (handel, samfärdsel, tjänster) hade de
två länen i övre Norrland samt Västmanlands län den största relativa sysselsättningsökningen.
Stark ökning förelåg även i Älvsborgs, Uppsala och
Kopparbergs län. Den svagaste procentuella ökningen hade Blekinge, Kristianstads,
Kalmar, Gotlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs
och Jämtlands län. Ökningen inom Stockholms stad och län samt
Malmöhus län låg under riksgenomsnittet.

Antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk minskade i samtliga
län. Inom stadsnäringarna tillsammans var ökningen av antalet förvärvsarbetande
under 1950-talet svag i sydöstra Götaland och nedre Norrland
men låg över riksgenomsnittet i övre Norrland och i de mellansvenska länen
(utom Örebro län). Ökningen i Stockholms stad och län skilde sig obetydligt
från riksgenomsnittet. Mellan åren 1950 och 1960 ökade länen i övre
Norrland och i mellansverige sin andel av stadsnäringarna i hela riket, medan
den var oförändrad för Stockholms stad och län tillsammans samt
minskade för Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, länen i nedre Norrland
samt några län i sydöstra Sverige.

I 80 av de 152 B-regionerna minskade den förvärvsarbetande befolkningen
mellan åren 1950 och 1960. I samtliga regioner som hade tillbakagång av
totalbefolkningen utom två minskade också den förvärvsarbetande befolkningen.
Därutöver hade ytterligare 18 regioner minskning av antalet förvärvsarbetande
men ändock en ökning av totalfolkmängden varierande mellan
0,1 och 4 procent.

De regioner, där antalet förvärvsarbetande minskade under 1950-talet,
hade ett starkt inslag av jordbruksbefolkning. Endast i två av dessa minskningsregioner
var jord- och skogsbrukets andel av de förvärvsarbetande
mindre än riksgenomsnittet. Industrin var däremot i regel svagt representerad.
Sålunda var i tre fjärdedelar av minskningsregionerna industrins an -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

del av de förvärvsarbetande lägre än riksgenomsnittet. Hög andel industriarbetare
utgör dock ingen garanti för gynnsam sysselsättningsutveckling,
påpekar kommittén. I 22 regioner med högre andel industriarbetande än genomsnittligt
i riket minskade sålunda den förvärvsarbetande befolkningen,
medan totalantalet förvärvsarbetande ökade i 16 regioner med lägre andel
än riksgenomsnittet.

Regioner med stark sysselsättningsökning inom industrin hade i regel
också stark minskning inom jord- och skogsbruket, medan flertalet av regionerna
med svag minskning av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk
också hade svag ökning inom industrin. Det vill därför synas, säger
kommittén, som om den starka sysselsättningsökningen inom industrin påskyndat
jordbrukets rationalisering.

Antalet förvärvsarbetande inom stadsnäringarna sammanlagt minskade
enligt vad kommittén fortsättningsvis upplyser under 1950-lalet i 11 Bregioner
i södra Sverige och i tre i Norrland. I Stockholms B-region var stadsnäringarnas
relativa ökning densamma som i riket. Betydligt starkare procentuell
sysselsättningsökning inom stadsnäringarna än riksgenomsnittet
noterades för flertalet av B-regionerna i övre Norrland och för nära hälften
av regionerna i Svealand men blott för fjärdedelen av regionerna i Götaland
och i södra och mellersta Norrland.

Inom industrin minskade antalet sysselsatta under 1950-talet enligt folkräkningarna
i 17 B-regioner, därav sju i Norrland. En relativt sett stor ökning
förelåg i nio regioner i Norrland, 14 i Svealand, 12 i östra Götaland och
nio i västra Götaland samt tre i Skåne.

I 28 B-regioner minskade folkmängden under 1950-talet relativt starkt,
d. v. s. minskningen översteg 5 procent. Kommittén konstaterar att vissa av
dessa regioner företer gemensamma drag i fråga om näringsstruktur och
sysselsättningsutveckling. Samtliga hade jämförelsevis hög andel förvärvsarbetande
inom jord- och skogsbruk — 21 av dem hade mer än dubbelt så
hög andel som riksmedeltalet. Industrins andel var däremot i många fall låg.

Kommittén belyser även utvecklingen inom industrin mellan åren 1952
och 1960 ur regional synpunkt. Enligt kommerskollegiets industristatistik
minskade antalet industrianställda mellan åren 1952 och 1960 i 29 B-regioner,
av vilka 14 låg i Norrland. En undersökning av primäruppgifterna till
denna statistik visar enligt kommittén att antalet industrianställda mellan
nämnda år ökade med cirka 80 000 eller med 9,7 procent. En på folkräkningarna
åren 1950 och 1960 grundad analys visade en ökning under den
två år längre perioden av samtliga förvärvsarbetande inom industri och
hantverk med omkring 15 procent.

Det mest markanta minskningsområdet framträder i Norrland, omfattande
större delen av norra Gävleborgs, hela Jämtlands samt stora delar av
Västerbottens och Norrbottens län. Väsentligt svagare ökning av antalet industrianställda
än riksgenomsnittet redovisas i de tre storstadsregionerna.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 106i

Stark relativ ökning visar även denna undersökning för en del regioner i
östra Svealand samt framför allt i stora delar av Jönköpings, Kronobergs
och norra Kristianstads län. I Norrland var ökningen av antalet industrianställda
i stort sett koncentrerad till några få centra, nämligen Örnsköldsvik,
Skellefteå, Luleå, Gällivare/Malmberget och Kiruna. De regionala omfördelningarna
av industrins anställda var ansenliga under 1950-talet. Sålunda
fick storstadsregionerna samt sådana industribetonade områden som Uppsala,
Eskilstuna, Norrköpings, Borås, Örebro och Gävle B-regioner sina andelar
av rikets industrianställda reducerade. Av Norrlands 31 B-regioner
fick 21 sina andelar av rikets industrianställda minskade. För att dessa 21
regioner skulle haft samma andel år 1960 som år 1952, hade de behövt
ytterligare över 5 000 industrianställda.

Regioner som ökade sina andelar återfinns främst i södra Jönköpings, i
Kronobergs och i norra Kristianstads län samt i övrigt med stor spridning i
Svealand och Götaland. De nyss nämnda fem centra i Norrland ökade även
sin andel av rikets industrianställda.

De regionala förändringarna i industrins förädlingsvärde sådant detta
kan belysas med ledning av den officiella industristatistiken har även studerats
av kommittén. Enligt detta material har förädlingsvärdet i oförändrat
penningvärde från år 1952 till år 1960 ökat med 48,1 procent, d. v. s. betydligt
mer än ökningen av antalet anställda, vilken uppgick till 9,7 procent.
Sammanfattningsvis konstateras att främst Stockholms- och malmöregionerna
samt en rad betydande industriregioner i Svealand och Götaland fått
sin andel av industrins förädlingsvärde minskad under 1950-talet. För
Svealand och Götaland kan sägas, heter det i kommitténs betänkande, att
den regionala förändringen av förädlingsvärdena och antalet industrianställda
i stort sett sammanfaller. För Norrlands vidkommande är bilden något
annorlunda. Ett antal regioner i denna landsdel, som fick sina andelar av
antalet anställda minskade, visar ökning av sina andelar av förädlingsvärdet.

En av kommittén redovisad undersökning rörande den industriella nyoch
omlokaliseringen under åren 1946—1961 omfattar 792 produktionsenheter
med minst 25 anställda vid undersökningstillfället, vilka nyetablcrats,
flyttats eller utlagts som filialer under den angivna tidsperioden. Dessa
företag sysselsatte vid undersökningstillfället sammanlagt 65 000 personer.
En stor del av omlokaliseringarna var riktade ut från storstadsområdena.
Från Stor-Stockholm utflyttade eller lades ut som filialer 86 företag med
12 000 anställda, från Stor-Götcborg 25 företag med 3 500 anställda och från
Malmö stad 23 företag med 1 900 anställda.

Lokaliseringen av dessa 792 företag kännetecknas enligt vad kommittén
funnit i sina huvuddrag av stor spridning inom Svealand och Götaland. Mätt
i antal anställda ägde dock relativt betydande lokaliseringar rum i ett sammanhängande
område i Kronobergs, Blekinge och norra Kristianstads län.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Med undantag för gävle- och sundsvallsområdena redovisas påfallande få
lokaliseringar till Norrland. Skillnaden mellan å ena sidan Götaland och
Svealand med undantag av den nordvästra delen och å andra sidan Norrland
är i detta avseende mycket stor, framhåller kommittén.

Lokaliseringarna har i stor utsträckning skett till relativt små tätorter.
Sålunda återfinns drygt 40 procent av antalet anläggningar med en tredjedel
av antalet anställda i orter med mindre än 5 000 invånare. Etablerinear

o

utanför tätorter har varit ovanliga.

Inom storstadsregionerna Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Malmö stad
etablerades 147 arbetsställen av den studerade storleken med drygt 9 000
anställda. Samtidigt har emellertid 134 arbetsställen med över 17 000 anställda
flyttats eller lagts ut som filialer från dessa regioner. Utflyttningen
och filialutläggningen är särskilt omfattande bland industriföretag i StorStockholm.

De i undersökningen ingående företagen har tillfrågats om orsakerna till
lokaliseringen. Även om svarens grad av tillförlitlighet inte kan fastställas,
må ändock enligt kommittén anföras, att över hälften angett ledig industrilokal
eller lämplig tomtmark samt god tillgång på arbetskraft som lokaliseringsorsak.
Uteslutes svaren från storstadsregionerna uppgår antalet svar,
där tillgången på arbetskraft uppgetts som orsak till lokaliseringen, till 70
procent.

Följder på arbetsmarknaden och för samhällsmiljön av näringslivets lokalisering konsekvenserna

av den regionala befolkningsutvecklingen ävensom de
regionala förändringarna inom industrin enligt föregående redovisningar
belyses av kommittén genom en granskning av arbetslöshetens, arbetskraftsbristens
och yrkesverksamhetsgradens regionala variationer. Även förekomsten
av ett ensidigt näringsliv samt glesbygdens problem vidröres.

I fråga om arbetslöshetens omfattning och regionala variationer erinrar
kommittén om att den registrerade arbetslösheten i Sverige under efterkrigstiden
varit låg. Antalet arbetslösa har dock — understryker kommittén
— skiftat i takt med konjunkturer och säsongväxlingar. Regionala variationer
förekommer likaså och i vissa områden har arbetslösheten under
en längre tid haft en, jämfört med riket i övrigt, relativt stor omfattning.

Antalet vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa i hela riket uppgick
i genomsnitt för åren 1956—1960 till 31 700 personer per år. Återhämtningen
inom det ekonomiska livet efter konjunkturavmattningen åren 1957__

1958 medförde en kraftig minskning av arbetslöshetstalen, och årsmedeltalet
för 1961 stannade vid 20 965 personer. Under år 1962 ökade antalet
arbetslösa något och uppgick i medeltal för året till 23 243 personer. Det årliga
genomsnittet för femårsperioden 1958—1962 var 29 569.

Kommittén framhåller, att arbetslösheten under de senaste åren varit

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

mest framträdande i Norrland. De fem norrlandslänen, som har 16 procent
av landets befolkning, svarade år 1962 för 34 procent av hela antalet arbetslösa
— enbart på Norrbottens län, som har 3,5 procent av befolkningen,
kom 11 procent. I arbetslöshetssiffrorna ingår inte de arbetslösa som beretts
sysselsättning i beredskapsarbeten. Under de senaste fem åren bar
■— påpekar kommittén — över hälften av dem, som placerats i dylika arbeten,
varit hemmahörande i norrlandslänen.

En undersökning av antalet arbetslösa under perioden 1958—1962 i förhållande
till befolkningen i åldern 15—65 år visar enligt kommittén ett relativt
arbetslöshetstal för hela riket av 0,6 procent. I 58 B-regioner i landet var
detta tal högre än riksgenomsnittet. Av dessa 58 regioner låg 30 i Norrland,
vilket betyder att endast en B-region i denna landsdel hade lägre arbetslöshet
än genomsnittet.

Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för beredskapsarbeten uppgick under
budgetåret 1961/62 till 211 milj. kr. och under budgetåret 1962/63 till 359
milj. kr. Under kalenderåret 1962 utgjorde kostnaderna för beredskapsarbetena
258 milj. kr., varav 178 milj. eller 69 procent kom på norrlandslänen.
Från de erkända arbetslöshetskassorna utbetalades under verksamhetsåret
1961/62 i försäkringsersättning 95 milj. kr. I statsbidrag erhöll dessa kassor
under nämnda verksamhetsår 60 milj. kr. Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter
för olika slag av rörelsestimulerande åtgärder för att underlätta för arbetskraft
att flytta från arbetslöshetsområden uppgick under budgetåret
1962/63 till 11 milj. kr.

Vad angår regioner och orter med ensidigt näringsliv anföres, att en
tredjedel av landets 1 800 tätorter är ensidiga i det avseendet, att mer än
60 procent av de förvärvsarbetande är sysselsatta i industri och byggnadsverksamhet.
I en del av dessa orter förstärks ensidigheten av att den största
industrigrenen ensam sysselsätter mer än hälften av samtliga förvärvsarbetande
på orten. Antalet sådana orter med över 1 000 invånare år 1960 var
71. De ensidiga industriorterna kännetecknas i regel av kvinnounderskott.

Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, d. v. s. antalet förvärvsarbetande
kvinnor i relation till antalet kvinnor i de arbetsföra åldrarna (15—65 år),
ökade enligt kommittén mellan åren 1950 och 1960. Sålunda var av antalet
kvinnor i åldern 15—65 år 33 procent år 1950 och 38 procent år 1960 förvärvsarbetande.
ökningen faller helt på de gifta kvinnorna.

Hela antalet förvärvsarbetande kvinnor år 1960 utgjorde 39 procent av
den kvinnliga befolkningen i åldersgruppen 15—65 år. Regionalt förekom
mycket stora variationer. Av arbetsmarknadsstyrelsens B-regioner hade
blott 20 regioner en yrkesverksamhetsgrad som översteg riksgenomsnittet.
Högsta yrkesverksamhetsgraden förelåg i boråsregionen (56 procent), stockholmsregionen
(52 procent), malmöregionen och lundregionen (50 procent).
Medianvärdet, d. v. s. den yrkesverksamhetsgrad som hälften av regionerna
låg över och hälften under, uppgick till 33 procent. I den fjärdedel av

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

B-regionerna som hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden varierade intensitetstalet
mellan 23 och 29 procent.

Ijåg yrkesverksamhetsgrad bland kvinnorna förelåg i regel i regioner med
låg andel tätortsbefolkning. Även bland tätorterna fanns emellertid betydande
variationer. En yrkesintensitet bland kvinnorna i landets samtliga tätorter
av samma grad som i Stockholm sknlle, anför kommittén, utöver det
faktiska antalet förvärvsarbetande kvinnor år 1960 ha tillfört arbetsmarknaden
ytterligare omkring 125 000 gifta och 35 000 inte gifta kvinnor, därav
26 000 respektive 10 000 i norrlandslänen. Det understrykes, att dessa siffror
gäller endast tätorterna, d. v. s. befolkningskoncentrationer med fler än
200 invånare.

Näringslivets regionall varierande utveckling medför inte bara överskott
på arbetskraft inom vissa områden. Inom andra områden uppstår, framhåller
kommittén, brist på arbetskraft. Områdets egna arbetskraftstillgångar
räcker inte, och inflyttningen begränsas av olika faktorer. Planeringen
inom de snabbt expanderande områdena släpar efter. Stora svårigheter föreligger
emellertid, när det gäller att mäta och regionalt jämföra bristen på
arbetskraft.

Kommittén redovisar vissa uppgifter ur arbetsförmedlingsstatistiken, som
visar att antalet tillsatta platser i förhållande till antalet lediganmälda inom
industrin var lägst i storstadslänen och högst i Norrland och i de sydöstra
länen. Genomsnittliga antalet arbetslösa i förhållande till hela antalet lediga
platser år 1962 var också väsentligt högre i Norrland och nordvästra Svealand
än i landet i övrigt.

Beträffande de problem, som uppstår i glesbygdsområdena till följd av
folkminskningen, erinrar kommittén om att det minskade behovet av arbetskraft
inom jordbruket leder till fortsatt uttunning av befolkningen i
glesbygden, även om en del av den arbetskraft som frigörs med bibehållen
bosättning får sysselsättning i närliggande tätorter eller i stadsnäringar i
glesbygden. Då det i huvudsak är de yngre bland de arbetsföra åldrarna som
flyttar, kommer den redan nu ogynnsamma åldersfördelningen i glesbygden
med väsentligt större andel äldre personer än i tätorterna att ytterligare
accentueras. År 1980 kan sålunda åldrarna över 64 år beräknas utgöra
25 procent av totalbefolkningen i glesbygden. Ur miljösynpunkt har eu sådan
utveckling, framhåller kommittén, en ogynnsam effekt.

Glesbygden kännetecknas också av stort underskott på kvinnor. Orsaken
härtill, uttalar kommittén vidare, är ej i första hand att det saknas arbetsllPP§ifter
för dessa utan att de sysselsättningsmöjligheter, som tätorterna
kan erbjuda, bedöms vara mera attraktiva. Kvar står emellertid, att den
ojämna könsfördelningen medför betydande sociala olägenheter och låg
äktenskapsfrekvens. Befolkningsomflyttningen från glesbygd till tätorter
torde pa sikt även fa kommunalekonomiska följder för de kommuner, där
jord- och skogsbruk är den dominerande näringsgrenen och där avstånden

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964 25

till industri- eller servicecentra är stora. Då eu del av de kollektiva kostnaderna
för åldringsvården belastar kommunerna, kan denna utgiftspost enligt
kommittén väntas bli mera betungande i dessa områden än i områden
med jämnare åldersfördelning.

Förutsättningarna att upprätthålla en rimlig servicestandard för glesbygdsbefolkningen
blir, framhåller kommittén, beroende av hur den fortsatta
urbaniseringen kommer att ske. Avgörande är därvid inte om främst
små och ur servicesynpunkt obetydliga bebyggelseagglomerationer kan behålla
sin folkmängd men väl om det kommer att finnas ett tillräckligt finmaskigt
nät av orter med servicefunktioner av olika karaktär och omfattning.

Kommittén anser att, om inte särskilda åtgärder vidtas för att i lämpligt
belägna orter stödja samhälleliga serviceanläggningar, en förutsedd betydande
minskning av sysselsättningsmöjligheterna inom jord- och skogsbruket
och de stora avstånden mellan tätorterna i de glest befolkade inre delarna
av Norrland och nordvästra Svealand kommer att skapa särskilda
problem för att tillgodose behovet av primär service åt den befolkning, som
skall upprätthålla jord- och skogsbruket.

Bortses från vissa skärgårdsområden och avsides belägna skogsbygder
kan glesbygdsbefolkningen i övriga delar av landet med en halvtimmes bilresa
nå orter med varor och tjänster, som efterfrågas relativt ofta, och inom
en timmes resa nå större centralorter med relativt fullständig serviceutrustning.
För den övervägande delen av glesbygdsbefolkningen är tidsavstånden,
enligt kommittén, väsentligt mindre. I betydande utsträckning kan vidare
arbetskraft, som inte längre behövs inom jord- och skogsbruk, med bibehållen
bosättning söka sig till de arbetsplatser, som tätorterna erbjuder.

Bedömning av den framtida regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen Det

betonas av kommittén, att en bedömning av de sannolika utvecklingstendenserna
inom olika näringsgrenar och av folkmängdens väntade utveckling
inom skilda regioner är av fundamental betydelse för lokaliseringspolitiska
överväganden liksom för all samhällsplanering. De grundläggande
prognoser som erfordras för en sådan framtidsbedömning är emellertid
alltjämt relativt osäkra och måste bedömas med försiktighet.

Kommittén redogör för tillgängliga prognoser rörande den regionala befolknings-
och sysselsättningsutvecklingen under 1960- och 1970-talen. Befolknings-
och sysselsättningsutvecklingen kommer enligt kommittén under
1960- och 1970-talen totalt för landet att präglas av en begränsad tillväxt
inom de arbetsföra åldrarna och en mycket svag ökning av arbetskraftstillgångarna.

Arbetskraftsbehovet inom jordbruket beräknas minska med över 40 pro -

‘■^6 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

cent under 15-årsperioden 1960—1975. Sysselsättningen inom skogsbruket
väntas under samma tid reduceras med omkring 25 procent. En ännu kraftigare
nedgång kan ej anses osannolik. Glesbygdsnäringarna skulle därmed
minska antalet förvärvsarbetande från 447 000 till 275 000 och omfatta
8 procent av den yrkesverksamma befolkningen år 1975. Ur regional synpunkt
beräknas minskningen bli minst markant i de utpräglade jordbruksområdena
och kraftigast i Norrland.

Industrin beräknas öka sin sysselsättning med omkring 9 procent under
15-årsperioden 1960—1975 och bibehålla en i stort sett oförändrad andel
av den förvärvsarbetande befolkningen. Såväl byggnads- och anläggningsverksamhet
som servicenäringarna beräknas öka sin sysselsättning med 15
procent under 15-årsperioden. Servicenäringarnas andel av den förvärvsarbetande
befolkningen skulle därigenom öka från 41 till 45 procent.

De manliga arbetskraftstillgångarna beräknas bli i stort sett oförändrade
under 15-årsperioden totalt för landet, ökning av dessa tillgångar kan endast
förväntas i Norrland samt i mindre grad inom vissa regioner i mälardalen.
Den kvinnliga arbetskraften beräknas i stort sett öka i hela landet.

För hela landet beräknas ett underskott på manlig arbetskraft av något
mer än 60 000 personer vid slutet av 15-årsperioden 1960—1975. Ett motsvarande
överskott på kvinnlig arbetskraft väntas uppkomma. Underskottet
beräknas i stockholmsregionen till omkring 40 000 män och 20 000 kvinnor,
i Malmöhus län till 17 000 män och 8 000 kvinnor samt i Göteborgs och
Bohus län till 21 000 män och 7 000 kvinnor. Betydande överskott skulle
komma att uppstå i Norrland, främst i de fyra nordligaste länen, som tillsammans
enligt angivna förutsättningar skulle få ett överskott fram till år
1975 av 28 000 män, varav något mer än 10 000 på vartdera Norrbottens och
Västerbottens län, samt 44 000 kvinnor.

Kommittén framhåller, att de olika befolkningsprognoser som finns tyder
på att förskjutningarna från glesbygd till tätorter och mellan större regioner
kommer att fortsätta i stort sett enligt samma mönster som under de
senaste årtiondena. I vissa avseenden synes en acceleration av omflyttningstakten
ej osannolik. Större områden med minskande folkmängd väntas kvarstå
eller uppkomma i delar av sydöstra Sverige men framförallt i Norrland.
Folkökningen i östra mellansverige, göteborgsområdet samt sydvästra Sverige
beräknas fortgå.

Företagsekonomiska lokaliserings faktorer

Enligt sina direktiv har kommittén haft att framlägga material, som är
ägnat att belysa förutsättningarna ur bl. a. företagsekonomiska synpunkter
för näringslivets lokalisering till olika delar av landet. Kommittén uppdrog
därför åt fil. lic. G. Törnqvist att göra en undersökning rörande regionala
variationer i fråga om olika för industrins lokalisering betydelsefulla fakto -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

rer. Uppmärksamhet har därvid i första hand ägnats transportkostnader,
arbetskraftskostnader samt industrins behov av kontakt med marknaden.
Undersökningarna redovisas i sin helhet i betänkandets bilaga I »Studier i
industrilokalisering» (SOU 1963:49), vilken åberopas av kommittén.

Transportkostnaderna för råvaror till och färdigvaror från en produktionsanläggning
visar enligt undersökningen stora variationer vid lokalisering
till olika delar av landet. För betydande grupper av svensk industri utgör
emellertid dessa kostnader en liten del av de totala produktionskostnaderna.
För vissa undersökta typexempel av anläggningar inom konfektionsoch
verkstadsindustri utgör transportkostnaderna i olika lägen och för olika
slag av produktion i runda tal mellan 0,5 och 5,0 procent av totalkostnaden.

De som exempel anförda anläggningarna betecknas i undersökningen som
rörliga ur transportkostnadssynpunkt. De kan lokaliseras till orter inom
stora delar av landet, utan att transportkostnaderna ökar produktionskostnaderna
med mer än någon eller några få procent.

Omkring en tredjedel av arbetsställena i industristatistiken med omkring
hälften av antalet industrianställda torde enligt undersökningen med eu
grov uppskattning kunna betecknas som rörliga eller obundna från transportkostnadssynpunkt.
Om hänsyn tas endast till transportkostnaderna,
kan verksamhet enligt undersökningen bedrivas i vitt skilda delar av landet
utan att produktionskostnaderna påverkas med mer än en å två procent.
Inom framförallt södra och mellersta Sverige kan rörligheten betecknas som
mycket stor för de företag, som säljer sina produkter på en nationell eller
internationell marknad.

I fråga om lönekostnader föreligger enligt den åberopade undersökningen
betydande variationer mellan olika delar av landet. Gjorda utredningar visar
att lönevariationerna för industrianställda uppgår till 15 å 20 procent.
Spännvidden är lägre för tjänstemän än för manliga arbetare. De lägsta
genomsnittliga lönerna förekommer i södra och sydöstra Götaland, och de
högsta i Stockholms- och göteborgsområdena samt i södra Norrlands inland
och i norra Norrland. Det anses emellertid sannolikt att de större industriorterna
i dessa delar av Norrland i hög grad påverkat det genomsnittliga
löneläget. Fn specialundersökning visar, att lönenivån sjunker med tätorternas
storlek och avståndet till de stora industriorterna i dessa delar av landet.

För de studerade anläggningarna inom konfektions- och verkstadsindustrin
kan de lönekostnadsvariationer, som förekommer i landet, beräknas
påverka de totala produktionskostnaderna med i runt tal 5 procent. Detta
anses gälla för stora delar av de industrier, som kan räknas som rörliga ur
transportkostnadssynpunkt. För dessa företag torde sålunda i regel de regionala
lönevariationerna vara av väsentligt större betydelse från lokaliseringssynpunkt
än de regionala transportkostnadsvariationerna.

''från sportor ien terade anläggningar, d. v. s. sådana där kostnader för transport
av råvaror och/eller färdigfabrikat uppgår till betydande delar av de to -

28 Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

tala produktionskostnaderna, paverkas däremot i mindre grad av regionala
lönevariationer.

Några regionala beräkningar av arbetskraftens produktivitet har inte kunnat
göras. Företagna undersökningar visar emellertid, att arbetskraftens
rörlighet och frånvarofrekvens är högre i storstadsregioner och andra arbetskraftsbristområden,
vilket ökar företagens kostnader. Å andra sidan är
produktiviteten låg under en övergångsperiod i områden, där arbetskraften
inte har utbildning för eller vana vid industriarbete.

Det heter vidare i undersökningen, att flera omständigheter kan tänkas
bidra till en regional löneutjämning. Exempelvis kan lokaliseringen av ett
större industriföretag till en mindre låglöneort komma att påverka det totala
löneläget. I samma riktning kan omflyttning av arbetskraft verka.

Råvaruorienterade och marknadsorienterade industrier är vanligen relativt
orörliga från lokaliseringssynpunkt. Kostnadsvariationerna för råvaror
och fäidigprodukter bildar en snäv ram, inom vilken sådana sekundära faktorer
som lönekostnaderna kan avgöra det slutliga valet av lokaliseringsort.

För de från transportkostnadssynpunkt rörliga företagen bildar enligt
undersökningen variationerna i transportkostnader en vid yttre ram. Ett
stort antal orter inom riket är likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga från
transportkostnadssynpunkt. Skillnaden dem emellan påverkar enligt undersökningen
det företagsekonomiska resultatet i mycket ringa utsträckning.
För dessa företag utgör arbetskraftskostnaderna vanligen en betydande
kostnadspost, och regionala löneskillnader kan i stor utsträckning påverka

det ekonomiska resultatet. Det är emellertid svårt — framhålles det _ att

på förhand avgöra produktionsresultatet vid en viss arbetskraftskostnad på
alternativa lokaliseringsorter. De regionala löneskillnaderna kan i vissa fall
antas vara skillnader på kort sikt. Inom betydande områden är skillnaderna
också relativt små.

Mot denna bakgrund är det sannolikt, heter det vidare, att andra omständigheter
än regionala kostnadsvariationer för transporter och för arbetskraft
i många fall påverkar den rörliga industrins lokalisering. Själva etableringen
av en industrianläggning är vanligen förenad med stora kostnader.
Om ett flertal orter är likvärdiga lokaliseringsalternativ från transport- och
lönekostnadssynpunkt, kan möjligheten att reducera etableringskostnaderna
genom fördelaktiga krediter, låga byggnadskostnader eller tillgängliga industrilokaler
avgöra valet av etableringsort. Tillgången på enskild och allmän
service har därjämte stor betydelse.

Om industrins behov av nära kontakt med marknaden konstateras, att
starkt kontaktorienterade verksamheter vanligen betjänar lokalt avgränsade
marknadsområden. Även mindre starkt kontaktorienterade industrier,
vilka exempelvis säljer sina produkter på eu nationell marknad, kan förutsättas
ha behov av snabba och bekväma kontakter med köparna. De regionala
variationerna i transporttider, restider och kommunikationsmöjlig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

29

heter är ansenliga. De torde ha en inte ringa psykologisk effekt vid valet
mellan alternativa lokaliseringsorter. Allmänt torde gälla, att förbättrade
kommunikationer, som förkortar tidsavståndet till råvaruleverantörer och
avsättningsmarknader, ökar konkurrensmöjligheterna för industriföretag
i mera avsides belägna delar av landet.

Samhällsekonomiska och försvarspolitiska synpunkter på näringslivets
lokalisering

Samhällsekonomiska jämte sociala och försvarspolitiska skäl, som inte
utan vidare kommer in i de privatekonomiska bedömningarna, talar enligt
kommittén för att man bör söka modifiera de utvecklingstendenser, som nu
kan förutses i fråga om näringslivets geografiska fördelning.

Kommittén framhåller, att stora svårigheter föreligger att genomföra
kvantitativa beräkningar av samtliga enskilda och samhälleliga kostnader
och vinster av alternativa lokaliseringar, särskilt som även verkningarna på
lång sikt berör frågan. I regel kan endast osäkra bedömningar göras. Härtill
kommer betydelsefulla sociala och försvarspolitiska hänsyn, som över
huvud taget inte kan uttryckas i ekonomiska kvantiteter. I vissa fall är
emellertid de faktorer, som visar i ena eller andra riktningen, så starka och
påtagliga, att vissa slutsatser utan vidare kan dras.

När det gäller enskilda företag är det enligt vad kommittén påpekar företagets
ägare och ledare, som har att bedöma den lämpliga lokaliseringen.
För de faktorer, som därvid är av betydelse, har redogjorts i det föregående.
Det är emellertid påtagligt, framhåller kommittén, att den privatekonomiska
och den samhällsekonomiska bedömningen kan skilja sig mer eller mindre
avsevärt från varandra. Även om det givetvis är ett centralt samhällsintresse,
att företagen blir effektiva och lönsamma och lokaliseras på ett sådant
sätt, att detta mål uppnås, är det också rimligt, att samhället vidtar anstalter,
som avser att påverka företagens beslut i en sådan riktning, att dessa
fattas under hänsynstagande till de samhällsekonomiska följderna.

Kommittén hävdar att samhällets organ därvid inte behöver genomföra
någon fullständig beräkning av samtliga fördelar och nackdelar för företaget
med en viss lokalisering jämförd med en annan. Detta är fortfarande,
betonar kommittén, det enskilda företagets angelägenhet. Samhället kan
emellertid indirekt genom serviceverksamhetens utformning eller direkt
genom råd eller ekonomiskt stöd påverka de konkreta besluten på ett sätt,
som mer eller mindre fullkomligt upphäver den tendens till en från samhällsekonomisk
synpunkt felaktig lokalisering, som eljest skulle föreligga.

Generellt konstaterar kommittén, att större orter i regel har en stark
dragningskraft, som i och för sig är lättförklarlig. Både näringslivets utveckling
mot ökad differentiering och levnadsstandardens stegring gör, att
både företagens och konsumenternas behov blir allt mångsidigare och där -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

för endast kan tillgodoses på en relativt stor ort. Denna tendens kan väntas
undan för undan bli skärpt, dels av det skälet att den större och mångsidigare
orten utgör en effektivare produktionsmiljö än den mindre och ensidigare,
dels därför att de personer, som genom kompetens som tekniker
eller företagsledare till stor del betingar näringslivets och sysselsättningens
fortsatta tillväxt, fäster särskilt stor vikt vid de fördelar, som de mångsidigt
utvecklade orterna kan erbjuda dem. Deras bosättning blir sedan en bas för
ytterligare ökning av efterfrågan på arbetskraft i sådana orter. Denna koncentrationstendens
kan — menar kommittén — vara både företagsekonomiskt
och samhällsekonomiskt rationell, men den kan också ha negativa
återverkningar som måste beaktas. Frågan om vilka utvecklingstendenser
beträffande näringslivets lokalisering, som bör främjas eller motverkas,
måste, säger kommittén, avgöras från fall till fall på grundval av mera konkreta
bedömningar.

Befolkningsutvecklingen skapar, framhåller kommittén vidare, i stor utsträckning
det starkaste behovet av nya arbetstillfällen i de delar av landet,
där arbetskraftsbehovet kan förutses öka relativt svagt eller direkt minska
under de närmaste 10 å 15 åren. Även bortsett från de sociala synpunkterna
blir det samhällsekonomiskt lönande att sätta in ekonomiska stödåtgärder
för att stimulera sysselsättningen i sådana områden, eftersom arbetslöshet
eljest blir svår att undvika. Både samhällsekonomiska och rent sociala skäl
talar dessutom för lokaliseringsfrämjande åtgärder, där näringslivets ensidighet
medför särskilt stor konjunkturkänslighet eller permanenta svårigheter
för särskilda kategorier av arbetskraft — i synnerhet de gifta kvinnorna
— att erhålla sysselsättning.

De samhälleliga investeringarna i anslutning till en industriell expansion
är enligt kommittén i regel av sådan omfattning, att de måste beaktas vid
kalkyler över olika lokaliseringsalternativ. Samhällsekonomiska fördelar
kan vinnas om vid val mellan olika alternativ en lokalisering sker till orter
eller områden med överskott på arbetskraft, som av olika skäl är trögrörlig,
och med outnyttjad samhällelig kapitalutrustning i stället för till orter med
fullt utnyttjad kapacitet och balans på arbetsmarknaden. Lokalisering till
orter med arbetskraftsbrist kan också leda till sänkt produktivitet och höjd
kostnadsnivå inom näringslivet samt svårigheter att lösa väsentliga samhällsplaneringsfrågor.

Kommittén erinrar om att det både samhälls- och företagsekonomiskt
dessutom är betydelsefullt att långsiktigt planera lokaliseringen av kommunikationer,
bostadsbebyggelse och andra samhällsinvesteringar på ett sådant
sätt, att näringslivets villkor blir så gynnsamma som möjligt och att
enskilda lokaliseringsbeslut kan grundas på god kännedom om de framtida
lokaliseringsförhållandena. Starka skäl talar enligt kommittén för att i detta
avseende bör eftersträvas att undvika å ena sidan en stark koncentration
av befolkningen till storstäderna, å andra sidan en splittring av näringslivet

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

på alltför många och små orter, där varken företagen eller konsumenterna
kan erhålla den mångsidiga service som numera efterfrågas.

Kommittén understryker, att de synpunkter som framförts på problem
som sammanhänger med den fortsatta utvecklingen av olika tätorter och tätortskategorier,
storstäder och andra, varit av preliminär art. De stora planerings-
och avvägningsfrågor av både ekonomisk, social och försvarspolitisk
natur, som här är involverade, måste klarläggas genom grundligare undersökningar,
innan en långsiktig politik kan fastläggas.

Det från försvarssynpunkt främsta kravet på näringslivets lokalisering innebär
enligt vad kommittén framhåller, att de krigsviktiga produktionsenheterna
placeras inom sådana områden och på sådant sätt, att de såvitt
möjligt kan arbeta ostörda i händelse av krig. Produktionsenheterna bör
därför från denna aspekt lokaliseras så, att de löper minsta risk för förstöring
och att transporterna för den lokaliserade enheten blir så korta och
så litet sårbara som möjligt. Nackdelarna från försvarssynpunkt av en stark
koncentration av krigsviktiga anläggningar och befolkning till storstadsområden
och andra större städer liksom befolkningsutglesningen i stora
landsdelar har i skilda sammanhang påtalats, icke minst i 1947 års lokaliseringsutredning.
Utvecklingen inom bebyggelse och näringsliv sedan nämnda
utredning framlades anser kommittén ha ytterligare accentuerat svårigheterna
för det totala försvarets organisering.

Den koncentration av befolkning och näringsliv till de större tätorterna,
som skett under efterkrigstiden, har från försvarssynpunkt inneburit en
mycket ogynnsam utveckling. Även med ett mycket aktivt luftförsvar och
med långtgående förebyggande civilförsvarsåtgärder i avsikt att minska
anfallsverkningarna, synes det kommittén inte möjligt att hindra förluster
och skadegörelse, som i vissa lägen kan få förödande verkningar.

Slutligen framhålles i sammanhanget att man inte kan planera samhället
enbart med utgångspunkt i ett eventuellt krigs krav. Å andra sidan får inte
planering ske utan att totalförsvarets krav och synpunkter beaktas. Totalförsvarets
myndigheter har genom de förordningar av olika slag, som finns,
möjlighet att medverka i och i viss mån påverka huvuddelen av planeringsarbetet.
Önskvärt är emellertid, betonar kommittén, att de viktigaste centrala
totalförsvarsmyndigheterna i elt tidigare skede än nu inkopplas i arbetet.
Eljest uppstår risk för att försvarsbetingelserna som en följd av vidtagna
åtgärder ändras i så hög grad, att landets ekonomiska, personella och
övriga resurser inte räcker till för att upprätthålla den av statsmakterna
fastställda målsättningen för försvaret. Det är vidare betydelsefullt, att samhället
inte får eu utformning med alltför täta befolkningskoncentrationer,
som gör att utrymningsåtgärder in. in. ter sig så omfattande och svårgenomförbara,
att statsmakternas handlingsfrihet binds. En utveckling mot ökade
koncentrationer medför, påpekar kommittén, eu utveckling mot ökade risker
eller krav på tidigare beredskapsåtgärder.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Sammanfattning

Behovet av och motiven för att samhället bör bedriva en aktiv lokaliseringspolitik
sammanfattar kommittén på följande sätt.

En utveckling utan någon medverkan från samhällets sida vid näringslivets
lokalisering kan medföra

1. att alla arbetskrafts- och naturtillgångar inte blir rationellt utnyttjade;

2. att en sådan uttunning av befolkningen kan uppstå inom vissa områden
att samhällelig service inte kan upprätthållas i en omfattning som är
rimlig eller endast kan bestå till priset av ökade kostnader för den enskilde
och samhället;

3. att utbyggnaden av kollektiva anordningar i storstadsområdena släpar
efter till följd av den starka koncentrationen av befolkningen till dessa områden
;

4. att rikets försvar försvåras vid en fortsatt stark koncentration av verksamhet
till storstadsområdena.

Den hittills bedrivna lokaliseringsverksamheten har enligt kommittén visat
sig vara otillräcklig i fråga om medel och organisation. Försök att med
lokaliseringspolitiska åtgärder på bred front stimulera näringslivet i en
region har sålunda inte förekommit. I flertalet västeuropeiska länder har
däremot statliga åtgärder vidtagits i syfte att dels stimulera utvecklingen i
s. k. utvecklings- eller stödområden, d. v. s. landsdelar, där näringslivet
stagnerat eller gått tillbaka, dels förmå industrier att flytta från områden
som kännetecknas av överexpansion. I Storbritannien har exempelvis sedan
länge båda dessa slag av åtgärder prövats för att råda bot på strukturarbetslösheten
inom kol- och stålområden, där rationaliseringar av olika slag
successivt minskat behovet av arbetskraft, men också för att hejda den alltför
kraftiga inflyttningen till storstadsområdena. I Nederländerna, som också
har överbefolkningsproblem att bemästra, har man till skillnad från
Storbritannien inte genom restriktioner sökt motverka befolkningskoncentrationen,
men de knappa marktillgångarna i hamnstäderna har i första
hand reserverats för den tunga industrin, samtidigt som den lätta industrin
stimulerats att överflytta sin verksamhet till glesare bebyggda områden. I
Norge har de statliga åtgärderna sedan början av 1950-talet inriktats på en
utbyggnad av det svagt utvecklade näringslivet i norr. Numera finns enligt
vad kommittén upplyser möjligheter att erhålla lån från en statlig fond
inom alla delar av landet, där behov av en komplettering av näringslivet föreligger,
men befintliga finansieringsmöjligheter är otillräckliga.

2. Lokaliserings politisk målsättning

Den lokaliseringspolitik som kommittén förordar sägs sammanfattningsvis
ha följande tre syften:

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196''r

1. Att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar
av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika områden på
ett sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att arbetskraften
bereds full sysselsättning.

2. Att skapa en harmonisk samhällsmiljö, som så långt det är möjligt ger
människorna — oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift —
eu likvärdig standard i fråga om social och kulturell service.

3. Att lokalisera näringslivet så, att rikets försvar underlättas.

Det ligger i sakens natur, säger kommittén, att man inte kan ange en
målsättning för lokaliseringspolitiken, som är så preciserad att den direkt
kan utnyttjas för lösningen av enskilda lokaliseringsproblem. Lokaliseringsfrågorna
är i regel alltför komplicerade och omfattande, för att detta skall
kunna ske. Härtill kommer våra bristande kunskaper i samhällsekonomiska
och sociologiska frågor. Vissa allmänna principer kan dock, menar kommittén,
redovisas.

Ett förverkligande av kravet på full sysselsättning så att alla människor
oavsett ålder, kön och bostadsort, som vill och kan ta förvärvsarbete, kan
få tillfälle härtill, förutsätter att jämte arbetsmarknadspolitiska även lokaliseringspolitislca
åtgärder vidtas.

Om näringslivet skall få den mest ändamålsenliga lokaliseringen och alla
produktionsfaktorer skall utnyttjas på effektivaste sätt, kan det enligt
kommittén inte bara bli fråga om att arbetskraften skall anpassa sig till
företagen, utan företagen får i större utsträckning än hittills söka sig till
arbetskraften. Utbyggnad av industriell verksamhet kräver ofta investeringar
i bostäder och olika slag av samhälleliga serviceanordningar. I en ort
där arbetskraften är fullt utnyttjad och personalbehovet huvudsakligen
måste tillgodoses genom inflyttning från andra platser kan dessa bli av betydande
omfattning. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågan från samhällsekonomisk
synpunkt bör även beaktas de kostnader i samband med etableringen
som faller utanför företaget. Även med hänsyn till att de totala investeringsresurserna
är begränsade kommer denna fråga att bli av betydelse.

Sker lokalisering av ett företag till en plats med lokal tillgång på arbetskraft
och tillräcklig service, blir samhällets kostnader till följd av etableringen
väsentligt mindre än om lokalisering sker till en ort med brist på
arbetskraft och samhällelig service, samtidigt som de investeringar som redan
gjorts blir bättre utnyttjade än om arbetskraften söker sig bort från
orten. Frågan kan, erinrar kommittén, aktualiseras för de områden av landet
där fortsatt utflyttning medför, alt underlaget för tätorternas serviceutrustning
hotar att bli för knappt. Det finns då anledning för samhället att
medverka till att företag etableras till dylika områden. En arbetslöshet, som
ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflyttningsarbetslöshet,
innebär en belastning inte blott för de enskilda människorna
2 — llihang till riksdagens protokoll 1:965. 1 samt. ATr 185

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

och för det berörda området utan för hela landet på grund av det produktionsbortfall,
som därigenom uppstår.

Huruvida rörlighetsfrämjande eller lokaliseringspolitiska åtgärder skall
användas för att lösa sysselsättningsproblem i en region måste, betonar kommittén,
ses ur ett vidare perspektiv än att enbart komma till rätta med en
lokal arbetslöshet. Lokaliseringspolitiska åtgärder kan ej sällan vara att
föredra för att effektivt utnyttja tillgängliga arbetskraftsresurser. En folkminskning
kan medföra att befintlig servicekapacitet blir underutnyttjad
och att upprätthållande av socialt önskvärd service blir mycket dyrbar. Ofta
kan arbetskraften visa sig vara mycket trögrörlig. Olika hinder av personlig
och ekonomisk art föreligger för en omflyttning till en annan ort. De arbetslösa
och den ofullständigt utnyttjade arbetskraften kan vara så hårt
bunden, att någon flyttning ej kommer till stånd trots en tämligen generös
flyttningshjälp. Beredskapsarbetena tenderar i sin tur att kräva allt större
och större kapitalinsats i förhållande till sin sysselsättningseffekt. Särskilda
åtgärder kan då enligt kommittén vara motiverade för att söka få till
stånd en expansion av näringslivet i regioner med hög arbetslöshet, även
om investerings- och produktionskostnaderna under en övergångsperiod
blir högre än om företagen förlädes till andra orter. Lokaliseringsåtgärderna
kan nämligen på längre sikt vara en effektiv och varaktig lösning av sysselsättningsproblemet.

Remissyttrandena

Remissinstanserna accepterar allmänt, att samhället bör vidta ökade lokaliseringspolitiska
åtgärder. De tre syften som av kommittén förordas ingå
i en lokaliseringspolitisk målsättning anser sig flera remissmyndigheter kunna
acceptera, ehuru en del finner dessa vara alltför allmänt hållna. Särskilt
kritiseras kommittén för att ha visat alltför ringa intresse för de expanderande
områdenas lokaliseringsproblem och för att ha koncentrerat sina undersökningar
och sitt intresse på avfolkningsområdena utan att väga fördelar
och nackdelar av den pågående strukturomdaningen i samhället. Detta
framhåller bl. a. statistiska centralbyrån och länsstyrelsen i Stockholms
län. Emellertid utvecklas inom remissopinionen principiella synpunkter på
lokaliseringspolitiken som sådan, varvid kommitténs förslag utsätts för
viss kritik i bl. a. yttrandena från konjunkturinstitutet, statskontoret och
svenska bankföreningen. Samtidigt vinner kommitténs insamlande och presentation
av mångfalden siffror och prognoser m. m. rörande befolkningen,
arbetskraften, sysselsättningen etc. erkännande.

Såväl målsättningen för som utformningen av lokaliseringspolitiken —
någon klar åtskillnad häremellan göres inte alltid — ägnas intresse utifrån
två principiella utgångspunkter. Den ena är, att lokaliseringspolitiken är
ett alternativ eller komplement till arbetsmarknads- och sysselsättnings -

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

politiken. Denna uppfattning har bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, landsorganisationen,
svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.
Den andra är, att lokaliseringspolitiken är en del av den totala samhällspolitiken
och ingår som ett led i alla politiska åtgärder för samhällsplaneringen
i vidaste bemärkelse. Denna åsikt hyses av t. ex. byggnadsstyrelsen och
flera av länsstyrelserna.

I övrigt diskuteras lokaliseringspolitikens samhällsekonomiska och sociala
syften jämförda med de företagsekonomiska, å ena sidan finns förespråkare
för att de samhällsekonomiska och sociala synpunkterna särskilt bör
beaktas, vilket inte utesluter att jämväl de företagsekonomiska kan tillgodoses,
en åsikt som framkommer i bl. a. yttrandena från en del länsstyrelser.
Å andra sidan föreligger yttranden både från myndigheter och från näringslivet
vari hävdas att de samhällsekonomiska och sociala syftena i stor
utsträckning kan tillgodoses om hänsyn primärt tas till företagsekonomiska
intressen. Denna uppfattning framföres bl. a. i yttrandet av svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund. Det finns även remissinstanser
som söker finna en balans mellan de uppställda syftena.

En i stort sett positiv inställning till den av kommittén uppställda målsättningen
för lokaliseringspolitiken kan utläsas i remissvaren från bl. a.
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i
Södermanlands, Kalmar, Blekinge, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i det yttrande som gemensamt
avgivits av riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Domänstyrelsen anser sålunda att aktiva insatser av lokaliseringspolitisk
art erfordras från samhällets sida i syfte att uppnå ett rationellt utnyttjande
av de för vår export avgörande skogstillgångarna samt för att upprätthålla
en godtagbar samhällsservice och boendemiljö för de människor som
skall hämta sin utkomst från landsbygdsnäringarna. Som kommittén framhåller,
blir denna befolkning i stigande omfattning beroende av tätorternas
service liksom tätorternas utveckling omvänt står i stark beroendeställning
till befolkningen i deras omland. Lokaliseringspolitikens uppgift bör därför
bl. a. vara att stödja tätorter, som kan fungera som centra för befolkningen
i glesbygden. Härtill kommer, fortsätter domänstyrelsen, att det från
andra samhällsekonomiska utgångspunkter kan vara motiverat att samhället
bedriver en aktiv lokaliseringspolitik. Sålunda påkallar den hrist på arbetskraft,
som råder och under överskådlig tid enligt utförda prognoser
kommer att råda inom svenskt näringsliv i allmänhet, att befintliga arbetskraftsreserver
utnyttjas i största möjliga utsträckning. Detta bör som hittills
huvudsakligen åstadkommas genom eu rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik.
I de bygder där skogsbruket är den dominerande näringsgrenen
och där näringslivet är ensidigt utvecklat föreligger emellertid eu
arbetskraftsreserv — i ej oväsentlig utsträckning bestående av kvinnlig ar -

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

betskraft — som icke är omflyttningsbar eller endast med stor svårighet
kan flyttas till annan ort. Ett utnyttjande av denna arbetskraft förutsätter
därför »att företaget kommer till arbetskraften».

Lantbruks styr elsen ansluter sig till kommitténs målsättningar och understryker
därvid glesbygdens behov av ett differentierat näringsliv samt tillgång
till tätorter, som kan erbjuda arbetstillfällen och servicemöjligheter.
Det bör vara eu angelägen uppgift för samhället, säger styrelsen, att på olika
sätt medverka till att främja utvecklingen inom glesbygdsområdena i syfte
att utnyttja arbetskraften och det naturliga produktionsunderlaget. En
huvudlinje vid lokaliseringsverksamheten blir att stödja de tätorter, som
fungerar eller kan fungera som centralort för den omkringliggande bygden.
Lokalisering av industriföretag till ett område medför dels att arbetstillfällen
tillskapas, vilket medför att undersysselsatt arbetskraft kan utnyttjas
samtidigt som anpassningen inom jord- och skogsbruket kan underlättas,
dels att en fortsatt befolkningsminskning inom en region motverkas, dels
att serviceutrustningen i vissa centra kan byggas ut och förbättras.

Lantmäteristyrelsen anför, att den i princip ansluter sig till vad kommittén
uttalat, men detta innebär inte, att man ur rättvisesynpunkter eller av
liknande skäl bör eftersträva att få företag eller organ utspridda över landets
yta så jämnt som möjligt. Givetvis måste, säger styrelsen, målsättningen
variera inom vida gränser. Ändamålsenligheten ur företagets eller
organets synpunkter bör i hög grad få bli avgörande. Men ur samhällsekonomisk
synpunkt kan det även i vissa fall vara försvarbart att stödja näringslivet
i vissa bygder med dåliga utkomstmöjligheter vilket även givetvis
är angeläget ur sociala och andra synpunkter. Ett utvecklat jordbruk
och skogsbruk kan således i stora delar i nordsverige utgöra en betydelsefull
del i ett differentierat näringsliv och samtidigt ett viktigt komplement
till serviceverksamheten i tätorterna.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län är de rent socialpolitiska skälen
att skapa en så harmonisk samhällsmiljö, att svenska medborgare, var
i landet de än fullgör sin uppgift, ges likvärdig standard i fråga om social
och kulturell service, värda all respekt och bör få hög prioritet när det gäller
fördelningen av socialpolitikens resurser. Vad kommittén anfört beträffande
näringslivslokaliseringens samband med försvarssynpunkter är också
värda allt beaktande. De försvarspolitiska och sociala motiven i lokaliseringsfrågan
får dock enligt länsstyrelsen inte skymma undan det faktum,
att det i varje särskilt fall skall ligga rent företagsekonomiska överväganden
till grund för lokaliseringen av industriföretag.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att den är medveten om att i
åtskilliga fall olika lokaliseringspolitiska målsättningar står i konkurrensförhållande
gentemot varandra. Den framtida lokaliseringspolitiken kommer
slutligen att innebära en allmän syntes, vari de olika önskemålen underkastas
en bedömning och avvägning. Länsstyrelsen anser inte att kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i 37

framlagt förslag som kan anses långsiktigt ha löst frågan om en aktiv lokaliseringspolitik.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig tveksam till kommitténs förslag
angående lokaliseringspolitikens geografiska inriktning. Även om man kan
acceptera en viss social målsättning får denna inte rubba de företagsekonomiska
aspekterna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att den av kommittén utformade
målsättningen är så allmän, att det är oklart hur en lokaliseringspolitik bör
utformas för att de uppställda målen skall kunna förverkligas. Olika lösningar
blir säkerligen ofta tänkbara i de enskilda fallen. Valet torde ej sällan
komma att stå mellan å ena sidan ekonomiska stödåtgärder för att stimulera
till nylokalisering i eu avfolkningsbygd och å andra sidan åtgärder
för att främja arbetskraftens förflyttning till orter med arbetskraftsbrist.
Vid en sådan avvägning bör de företagsekonomiska synpunkterna i regel få
fälla utslaget.

Den företagsekonomiska aspekten måste vara den vägledande principen,
anför länsstyrelsen i Kopparbergs län, även i en av samhället bedriven lokaliseringsverksamhet.
Detta innebär emellertid inte, att länsstyrelsen ansluter
sig till tanken att det helt skall överlämnas till näringslivet att självt
bedöma vilken lokalisering som i varje särskilt fall kan vara lämpligast. I
övrigt anser länsstyrelsen att det måste betraktas som en självklar uppgift
för samhället att medverka till en rimlig standard för den befolkning som av
olika anledningar vill eller måste stanna kvar i glesbygden. Men dessa insatser
måste ske med andra medel än lokaliseringspolitiska.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar, att det är av stor vikt att olika beslut
inom en aktiv lokaliseringspolitik föregås av en klart uttalad lokaliseringspolitisk
målsättning, som sträcker sig förhållandevis långt fram i tiden.
Enligt länsstyrelsens bedömande har kommittén använt sig av alltför
kortsiktiga perspektiv i den lokaliseringspolitiska målsättningen. Kommittén
har inte redovisat några överväganden beträffande den ur samhällsekonomisk
synpunkt på längre sikt gynnsammaste befolkningsfördelningen i
landet. Kommittén har endast i obetydlig utsträckning analyserat de ekonomiska
förhållandena i landets olika delar. Om så hade skett, hade man enligt
länsstyrelsen sannolikt funnit ännu bättre argument för en aktiv lokaliseringspolitik.

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbriiksfärbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund finner den i utredningen uppställda
målsättningen om så hög nationalinkomst som möjligt vara i behov av viss
nyansering. Även om målsättningen kan accepteras som grundläggande
princip för den ekonomiska verksamheten, får man enligt förbundens mening
inte förbise, att skäl kan föreligga alt särskilt på kort sikt vidta åtgärder,
som innebär avsteg från denna princip. Det kan vara nödvändigt all
göra ingripanden som på kort sikt dämpar utvecklingstakten för att därige -

.38

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

nom vinna långsiktiga fördelar. En aktiv lokaliseringspolitik är ett verksamt
medel att på längre sikt säkra högsta möjliga nationalinkomst. Förbunden
betonar dessutom, att det är väsentligt att man söker så långt som
möjligt tillgodose den valfrihet, som ligger i att kunna välja mellan
sysselsättning i hemorten eller att flytta — en valfrihet som f. n. mycket
sällan föreligger på landsbygden.

En mera kritisk inställning till kommitténs uttalanden och förslag intar
framförallt konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, statskontoret,
landsorganisationen, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen.

Kommittén borde enligt konjunkturinstitutet ha utfört sin analys av den
pågående regionala omstruktureringen utifrån mera generella utgångspunkter
än som blivit fallet. Visserligen är de angivna målsättningarna i och för
sig allmänt hållna men kommitténs förslag är i huvudsak inriktat på avflyttningsområdenas
problem. Intresset kommer därmed att koncentreras på
åtgärder ägnade att stimulera en lokalisering av realkapital till arbetskraften,
medan frågan om arbetskraftens rörlighet och därmed sammanhängande
problem inte kommer in i bilden.

Det hade varit värdefullt, fortsätter konjunkturinstitutet, med en mera
integrerad syn på sambanden mellan å ena sidan arbetsmarknadspolitiska
rörlighetsfrämjande åtgärder, som verkar på arbetskraftens lokalisering,
och å andra sidan lokaliseringspolitiska åtgärder, som enligt traditionell
terminologi avses verka på realkapitalets lokalisering. Dessa åtgärder både
kompletterar varandra och påverkar varandra ömsesidigt, framhåller institutet.
Sett ur en mera generell synpunkt är det frågan om vilken regional
omstrukturering av såväl befolkning som realkapital som på längre sikt blir
nödvändig för att uppnå angivna målsättningar. Man borde därför söka
åstadkomma en anpassningsplan för hela riket — en nödvändig men givetvis
svårlöst uppgift — som utredningen hesiterat inför. På grund av ensidigheten
i analysen samt bristen på mera konkret utformade lokaliseringsalternativ
finner institutet det svårt att bedöma innebörden av kommitténs
förslag.

Statistiska centralbyrån erinrar om att kommittén framhållit svårigheten
att med utgångspunkt i angivna lokaliseringspolitiska målsättningar komma
fram till hållbara slutsatser av mera konkret slag. Enligt centralbyråns
uppfattning har kommittén inte tillräckligt tydligt framhållit, att ett viktigt
skäl härtill är, att de angivna syftena endast delvis harmonierar med varandra.
Detta gäller redan strävanden att uppnå en så stor nationalinkomst
som möjligt samt att åstadkomma full sysselsättning. Dessa båda målsättningar
kan under vissa förutsättningar stå i motsättning till varandra. Även
i övrigt råder, påpekar centralbyrån, mellan de olika målsättningarna motsättningar,
som är särskilt påtagliga när det gäller försvaret kontra andra
syften. Situationen blir än mer komplicerad, om man för in även andra

39

Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 196A

faktorer i bilden, såsom exempelvis önskemålet att på alla orter åstadkomma
en jämn könsproportion.

Centralbyrån framhåller att, i den mån kommittén gått in på konkreta
problem, dessa främst gällt Norrland samt glesbygden i riket i övrigt. Kommittén
har med andra ord, fortsätter statistiska centralbyrån, koncentrerat
sin uppmärksamhet på orter och områden, från vilka flyttningsströmmarna
går, och på åtgärder för att motverka ogynnsamma effekter för dessa till
följd härav. Däremot har kommittén i mindre utsträckning ägnat sig åt att
analysera de problem, som uppkommer i orter och områden med en kraftig
folkökning och effekterna i samhället som helhet har knappast alls behandlats.
Enligt centralbyråns uppfattning består ett huvudproblem när
det gäller lokaliseringspolitiken i att bedöma förutsättningarna för en utveckling
av tätorter av olika karaktär, läge och storlek samt möjligheterna
att påverka denna utveckling i en för samhället som helhet så gynnsam riktning
som möjligt. Nyckelproblemet utgörs därvid av utvecklingen inom storstadsområdena.
Olägenheterna — och fördelarna — av en snabb tillväxt av
storstadsområdena är i hög grad värda att uppmärksammas. Diskussionen
om möjligheterna att påverka utvecklingen kan inte begränsas till endast industrin.

En ytterligare analys av olika förhållanden i samband med pågående befolkningsutveckling
är enligt centralbyråns mening angelägen. Vad särskilt
avser förutsättningarna för omflyttningen inom riket finns det just av demografiska
skäl anledning förutsätta att läget inom de närmaste åren kommer
att förändras avsevärt. Centralbyrån, som anför vissa skiljaktigheter
mellan kommitténs prognosberäkningar och verkets, anser det bl. a. viktigt
konstatera, att den betydelsefulla åldersgruppen 15—30 år kan beräknas
komma att kraftigt minska redan före år 1980.

Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar, att kommittén alltför mycket
sett lokaliseringsfrågorna i ett norrlandsperspektiv. Framför allt spåras
denna inriktning mot Norrland i kommitténs benägenhet att i övervägande
mån betrakta lokaliseringspolitikens uppgift som att stimulera orter och
områden med svaga naturliga utvecklingstendenser.

Kommittén borde enligt länsstyrelsens mening mera utförligt än som
skett ha analyserat behovet av att differentiera näringslivet i expansionsregionerna
och komplettera den samhälleliga och kommersiella servicen där.
Kommittén har inte heller tillräckligt analyserat lokaliseringspolitikens uppgifter
och möjligheter beträffande den rena glesbygden med sikte på åtgärder
för att den där bosatta befolkningen på ett effektivt sätt skall kunna
utnyttja centralorternas och de expanderande regionernas service och ekonomiska
framåtskridande.

Enligt länsstyrelsen har kommittén huvudsakligen intresserat sig för
de mindre och medelstora tätorternas problem, medan storstadsregionernas
och den rena glesbygdens plats inom lokaliseringspolitiken kommit i skymundan.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

Statskontoret finner, att utredningens motiv för lokaliseringspolitik är
av mycket varierande karaktär. Redan att sammanväga dem och att ställa
dem i relation till andra samhällspolitiska mål är så gott som ogörligt. Att
med utgångspunkt i enbart dessa motiv — tagna såväl enskilt som samlat
— sakligt härleda ett behov av lokaliseringspolitiska åtgärder är heller inte
möjligt. En bedömning av behovet och den lämpliga omfattningen av en
samhällelig lokaliseringspolitik blir snarare beroende av den enskilda individens
personliga uppfattning av de olika motivens angelägenhetsgrad och
av i vad mån lokaliseringspolitiska åtgärder kan bidra till att i ökad grad
infria dessa subjektivt uppställda mål. Ämbetsverket betonar, att både de sociala
och militära motiven för lokaliseringsverksamheten är av den karaktären
att det svårligen kan objektivt avgöras i hur hög grad en viss lokalisering
är berättigad enbart ur social eller militär synpunkt.

Det är enligt landsorganisationens mening samhällets uppgift att följa och
genom ingripanden av olika slag planmässigt leda utvecklingen, så att det
bästa resultatet av den ekonomiska verksamheten uppnås. Riktpunkten
skall då vara snabb ekonomisk expansion, full sysselsättning och en jämn
fördelning av välståndsstegringen till invånarna i landet. För att uppnå
detta resultat är det nödvändigt att balans upprätthålles på arbetsmarknaden,
så att all arbetskraft kan få en ändamålsenlig sysselsättning. LO ser i
den aktiva lokaliseringspolitiken liksom i övriga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder medel ägnade att uppfylla detta mål. LO betonar i detta sammanhang
det intima sakliga samband, som råder mellan rörelsestimulerande
medel och lokaliseringspolitiken. De kan användas både alternativt och så
att de kompletterar varandra.

LO instämmer i stort sett i den allmänna målsättning, som kommittén
utformat men vill samtidigt att den blir mer differentierad. LO understryker
därvid speciellt vikten av att den ökade utbyggnaden av näringslivet
sker genom samhällelig medverkan och att denna medverkan kommer till
stånd inom ramen av en samordnad planering och en fast organisation på
riksplanet. Vidare betonar LO, att de industrilokaliserande åtgärderna måste
grundas på noggranna samhällsekonomiska beräkningar. I detta avseende
anser LO att kommitténs förslag är mycket bristfälligt underbyggda. De
kan enligt LO:s mening närmast sägas ha intuitiv karaktär. Speciellt framhåller
LO den i sammanhanget viktiga frågan om storstadsregionernas föroch
nackdelar, som kommittén överhuvudtaget inte gått in på, trots att det
måste ha varit en av dess mest centrala uppgifter.

Svenska bankföreningen ställer sig kritisk till kommitténs motiveringar
och målsättning för en aktiv lokaliseringspolitik. Mot den argumentation
som kommittén framlagt på det samhällsekonomiska planet kan enligt
bankföreningens mening anföras åtskilliga vägande invändningar. Den
väsentligaste är att lokalisering som avviker från den, som skulle uppkommit
därest marknadskrafterna fått verka fritt, kan komma att motverka i

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

stället för främja önskemålet, att produktionsfaktorerna skall bli utnyttjade
på sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt. Det är att
märka, att den pågående omlokaliseringen av befolkningen ytterst är ekonomiskt
betingad och sammanhänger med ändrade produktionsförutsättningar
och företagarnas strävan att uppnå bästa möjliga lönsamhet. Bankföreningen
finner det därför anmärkningsvärt, att kommittén ej ägnat någon
nämnvärd uppmärksamhet åt frågan, vilka samhällsekonomiska förluster
som kan uppkomma, om man genom en kraftfull lokaliseringspolitik
förhindrar eller fördröjer den strukturomvandling, som vårt näringsliv för
närvarande undergår.

Vad kommittén anfört om de sociala skälen för en aktiv lokaliseringspolitik
kan bankföreningen inte heller i allo acceptera. Att skapa en socialt och
kulturellt likvärdig miljö för alla, var de än har sin gärning, är en uppgift
som säkerligen överstiger våra krafter, såvida man ej åtnöjes med att denna
gemensamma standard blir betydligt lägre än den som redan uppnåtts
för stora delar av vårt folk. Det kan därför enligt bankföreningens mening
ej rimligen påfordras, att samhället skall sörja för att envar kan få tryggad
utkomst och goda levnadsbetingelser i övrigt, just där han är född eller av
annan anledning länge varit bosatt. De sociala problemen i bygder, där det
traditionella underlaget för befolkningens existens försvagats genom den
tekniska och ekonomiska utvecklingen, måste därför under alla förhållanden
i stor utsträckning lösas genom övergangsåtgärder i den formen att hjälp
lämnas till omskolning och flyttning.

Även om bankföreningen är tveksam om bärkraften hos många av de argument
kommittén anfört, motsätter sig föreningen dock inte varje ingripande
från samhället på lokaliseringsområdet. Med hänsyn till vårt lands
stora utsträckning och befolkningens jämförelsevis ringa storlek kan det
näppeligen bestridas, säger föreningen, att en alltför stark koncentration av
näringslivet skulle kunna få mindre lyckliga konsekvenser. I värsta fall kunde
den leda till att stora delar av riket lades öde. Det är uppenbarligen
önskvärt att en sådan utveckling motverkas, om det kan ske utan att den
ekonomiska tillväxten och framstegstakten sätts i fara. Förutsättningarna
härför bör enligt bankföreningens uppfattning vara tämligen goda. Bankföreningen
kan alltså i och för sig ansluta sig till kommitténs åsikt att en
aktiv lokaliseringspolitik för att bryta den nuvarande koncentrationstrenden
kan vara berättigad.

Svenska sparbanksföreningen ifrågasätter om kommitténs allmänna målsättning
är tillräcklig som underlag för en så omfattande och finansiellt
krävande verksamhet som den föreslagna och om kommittén inte har underskattat
betydelsen av att i högre grad koncentrera lokaliseringsvcrksamheten
för Norrlands del till regioner med ett redan i dag utvecklat näringsliv.
Enligt sparbanksföreningens mening är det en brist i kommitténs förslag
att inte ta upp och söka lösa frågan om alt stabilisera och utveckla närings2*
— Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196k

livet i sådana regioner som ligger i farozonen med hänsyn till betydande
strukturproblem. Möjligheterna till framgång med sådana åtgärder synes
desto större som dessa regioner många gånger har tillgång till en service,
som visserligen kanske inte är så differentierad som i de största storstadsregionerna,
men som likväl är omfattande och till skillnad från vad som
gäller sistnämnda regioner tillgänglig utan nämnvärda köproblem. Enligt
föreningens uppfattning är detta en långsiktig uppgift för lokaliseringspolitiken
som bort uppmärksammas under utredningsarbetet.

Liksom i några av de i det föregående redovisade yttrandena framkommer
i svaren från arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens
län samt tjänstemännens centralorganisation särskilt de sysselsättningspolitiska
intressena.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att aktiva lokaliseringspolitiska insatser
är nödvändiga om de strukturomvandlingar som erfordras för att
uppehålla en snabb framstegstakt skall kunna genomföras utan att mera
svårartade störningar uppstår på arbetsmarknaden i vissa delar av landet.
De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna får ses som temporära åtgärder
avsedda att snabbare lösa de konkreta arbetsmarknadsproblemen inom ett
område. Styrelsen är dock inte främmande för att lokaliseringspolitik i vidaste
bemärkelse blir liktydigt med allmän samhälls- och bebyggelseplanering.
Den snabba strukturomvandlingen inom näringslivet ställer växande
anspråk på en sådan. Särskilt viktigt måste vara att åstadkomma en sådan
samhälls- och bebyggelsestruktur, att förutsättningarna även på längre
sikt skapas för en väl fungerande arbetsmarknad som underlättar såväl för
den enskilda individen att söka sig till en arbetsuppgift, där han kan utveckla
sin individuella förmåga, som för företaget att erhålla den arbetskraft
som erfordras för att produktionsresurserna skall kunna effektivt utnyttjas.
Lokaliseringspolitiken kräver framför allt en förstärkning av planeringsresurserna
och en ytterligare intensifiering av rådgivnings- och upplysningsverksamheten.
Däremot bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen direkt
företagsstöd ses som ett rent arbetsmarknadspolitiskt instrument och begränsas
till områden och situationer där långtgående arbetsmarknadspolitiska
insatser krävs för att snabbare komma till rätta med föreliggande eller
väntade konkreta arbetsmarknadsproblem. En sådan situation föreligger
för närvarande enligt styrelsens mening framförallt i Norrland men även i
delar av västra mellansverige till följd av den pågående kraftiga minskningen
av sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbruk.

Tjänstemännens centralorganisation anser att lokaliseringsåtgärderna utgör
endast en kategori av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En annan
grupp utgörs av rörlighetsbefrämjande medel, d. v. s. åtgärder varigenom
ledig arbetskraft stimuleras att flytta till orter där arbetstillfällen finns.
Dessa tva slag av sysselsättningsskapande åtgärder kompletterar varandra
och kan i en del fall tänkas insatta samtidigt i ett och samma område. Väg -

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

ledande för all samhällelig lokaliseringspolitik måste vara kravet att skapa
bärkraftiga företagsenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att målsättningen för lokaliseringspolitiken
framförallt bör vara att skapa industriell utveckling i områden
med brist på arbetstillfällen i syfte att där bereda förutsättningar för
ökad sysselsättning. Kommittén visar enligt länsstyrelsens uppfattning, att
en mycket stor del av den svenska industrin har lika goda förutsättningar
för verksamhet i Norrland som i övriga delar av landet. Genom en extra stimulans
i första skedet finns således goda möjligheter att åstadkomma en
expansion av livskraftig industri i denna landsdel, vilket skulle bidra till
lösandet av rådande och förutsedda stora sysselsättningsproblem.

De försvarssynpunkter på näringslivets lokalisering som kommittén anfört
ansluter mycket nära till den uppfattning varåt överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap givit uttryck, överstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse,
att kommittén i allt väsentligt ansluter sig till styrelsens
grundsyn på ifrågavarande problem och berett försvarsaspekterna skäligt
utrymme i sitt förslag till den lokaliseringspolitiska målsättningen. Liknande
uttalande föreligger från överbefälhavarens sida.

Bostadsstyrelsen understryker, att det vore orimligt att använda stigande
bostadsbrist eller nedbromsning av bostadsbyggandet såsom medel att motverka
storstadstillväxten. Styrelsen anser emellertid liksom kommittén, att
ett starkt skäl för en aktiv lokaliseringspolitik är att en sådan motverkar
de faktorer som ger upphov till den höga efterfrågan på arbetskraft och
därmed till en hög bostadsefterfrågan i storstadsområdena genom att stimulera
utvecklingen i andra delar av landet.

I anledning av kommitténs undersökning av transportkostnadernas betydelse
för industrilokaliseringen betonar sjöfartsstyrelsen att utvecklingen
mot en större gemensam marknad torde mer än nu komma att understryka
sjötransporternas värde för vår utrikeshandel och för vår fortsatta industriella
konkurrensförmåga på exportmarknaden. Detta gäller i särskild
grad för Norrland. För vissa industrier är en belägenhet långt från vattenförbindelser
en stor nackdel, en sak som enligt styrelsens uppfattning bör
beaktas vid de fortsatta lokaliseringssträvandena. Sjötransporternas betydelse
ur lokaliseringssynpunkt synes ej helt ha beaktats av kommittén. Några
jämförelser har över huvud ej gjorts beträffande kostnadsförhållandena
vid land- och sjötransporter.

Generellt understryker sjöfartsstyrelsen starkt den stora betydelse ur
lokaliseringssynpunkt, som eu förbättring av farlederna otvivelaktigt har,
inte minst mot bakgrunden av transporternas och särskilt sjötransporternas
ökade betydelse ur konkurrenssynpunkt i en vidgad marknad. Styrelsen
pekar som exempel på Mälarfarleden och förbindelsen mellan Vänern och
havet.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

B. Lokaliseringspolitikens utformning
Kommittén

Under begreppet lokaliseringspolitikens utformning kan lämpligen sammanfattas
vad kommittén föreslagit beträffande dels allmänna riktlinjer för
en aktiv lokaliseringspolitik, dels samhälls- och lokaliseringsplanering, dels
ock motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering samt kriterier på
områden och orter för sådant stöd.

1. Allmänna riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Kommittén för en allmän diskussion om riktlinjerna för en aktiv lokaliseringspolitik.
Generellt kan sägas att kommittén finner, att de framtida
lokaliseringsorterna för industrier måste utgöras av väl rustade tätorter.
För att tillgodose glesbygdsbefolkningens behov av service bör lokaliseringspolitikens
uppgift vara att stödja de tätorter, som kan fungera som serviceorter
för denna befolkning.

Orsaken till att tyngdpunkten för den ekonomiska expansionen är förlagd
till tätorterna är enligt kommittén att bäraren av den ekonomiska expansionen,
industrin, i hög grad är beroende av den miljö och de tjänster
som erbjuds i tätorterna. De anställda inom industrin kräver bekväm tillgang
till ett visst minimum av kommersiell och social service i form av
affärer, skolor, sjukhus o. s. v. för sig och sina familjer. Företagarna kräver
också tillgång till sådan service som har betydelse för själva produktionen.
Man har all anledning att anta, att dessa minimikrav kommer att öka i takt
med den ekonomiska utvecklingen, och därför kan man också räkna med
att de framtida lokaliseringsorterna för industrier måste utgöras av väl utrustade
tätorter av ganska betydande storlek. Industrin är alltså, menar
kommittén, för sin fortsatta expansion i behov av ett nät av välutvecklade
tätorter.

Men, påpekar kommittén, inte bara industrin och dess anställda är beroende
av detta nät av tätorter utan samhället och befolkningen överhuvudtaget.
Även de människor, som får sin utkomst i typiska glesbygdsnäringar,
blir med stigande standard alltmer beroende av tätorternas service. För att
denna service skall fungera på ett för konsumenterna tillfredsställande sätt
är den beroende av ett visst minimiunderlag. Beroendesambandet glesbygdtätorter
av olika storlek är betydande; glesbygden är för sin service beroende
av tätorterna, medan en avsevärd del av dessa orters befolkningsunderlag
finns i glesbygden. Många av dem som är verksamma i tätorterna
bor i angränsande glesbygd och många har därifrån flyttat till tätorten. Mot
denna bakgrund kan, uttalar kommittén, en indelning göras i regioner,

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

vilka framstår som funktionella enheter, sammansatta av de två bebyggelsekomponenterna
glesbygd och tätort. Lokaliseringspolitikens uppgift blir
att stödja de tätorter, som kan fungera som centra för befolkningen i glesbygden.
Lokaliseringsverksamheten har hittills bedrivits efter dessa riktlinjer.
Arbetsmarknadsstyrelsens tätortsklassificering och regionindelning
av riket bör enligt kommitténs mening ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Vid utformningen av den aktiva lokaliseringspolitiken måste man — säger
kommittén — utgå dels från befolkningens och näringslivets beroende
av väl utvecklade tätorter, dels också från de enskildas önskemål om en
rimlig valfrihet beträffande bosättningen. En nyanserad utveckling av såväl
glesbygd som tätorter grundad på de ekonomiska faktorernas samspel och
mänskliga trivselsynpunkter måste få gälla som en allmän riktlinje för den
framtida lokaliseringspolitiken.

Utgångspunkterna för fastställande av en mera preciserad målsättning
för lokaliseringsverksamheten är inte, framhåller kommittén, desamma i
alla delar av landet utan varierar starkt beroende på näringslivets grad av
utveckling och allmänna inriktning inom olika områden.

Den centrala frågan för de expansiva områdena, främst storstadsområdena,
blir hur viktiga samhällsplaneringsfrågor skall kunna lösas. Möjligheterna
härför bör enligt kommittén öka om expansionstakten kan dämpas
genom att lokaliseringen underlättas i andra områden.

Kommittén framhåller, att i de delar av landet där en expansion av näringslivet
är angelägen lokalisering och utbyggnad av företag kan stimuleras
genom allmänna åtgärder som förbättrar produktionsbetingelserna. Utformningen
av den allmänna serviceverksamheten och samhällsplaneringen
blir sålunda av stor betydelse för näringslivets lokalisering.

För att regionerna skall kunna få en ekonomiskt gynnsam utveckling
krävs att deras resurser i form av naturtillgångar och arbetskraft tillvaratas
på ett rationellt sätt samt att behovet av bostäder samt kommersiell
och samhällelig service tillgodoses. Det är kommitténs uppfattning, att detta
måste ske genom samhällelig medverkan. Härför fordras en lokaliseringsplanering
som skall vara vägledande vid rådgivning i samband med utbyggnad
av enskild och samhällelig service.

Det är också väsentligt, fortsätter kommittén, att lokaliseringspolitiken i
sysselsättningssvaga områden medverkar till att industrier med stor spridningseffekt
etableras, d. v. s. industrier som delvis baserar sitt tillverkningsprogram
på underleverantörer. Sådana industrier kan också i större utsträckning
än enbart råvaruproduccrande basindustrier — till stor del inriktade
på export — väntas ge upphov till en för fortsatt industriellt utvecklingsarbete
gynnsam miljö. För att främja utvecklingen av sysselsättningssvaga
områdens näringsliv är det inte tillräckligt med smärre punktinsatser
eller insatser enbart för att förädla naturtillgångarna till exportråvaror,

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

utan det krävs, understryker kommittén, kraftfulla åtgärder för att stimulera
näringslivet som helhet på de orter det här gäller.

Vilka åtgärder som än vidtas för att stimulera näringslivets utveckling,
torde det vara ofrånkomligt, finner kommittén, att en betydande del av
glesbygden och även de mindre tätorterna successivt kommer att avfolkas.
Detta skulle kunna leda till avsevärda svårigheter för den befolkning, som
under övergångstiden kommer att stanna kvar i de berörda områdena. Det
måste emellertid betraktas som en självklar uppgift för samhället att även
här gripa in och med andra medel än lokaliseringspolitik medverka till en
rimlig standard för denna befolkning. Som ett exempel anföres att den arbetskraft,
som friställes genom den pågående, nödvändiga rationaliseringsverksamheten
i skogsbygderna och av olika anledningar inte kan överföras
till andra yrken, i avsevärd omfattning torde kunna sysselsättas med skogliga
förbättringsarbeten. Genom den naturliga avgången bland dem som erhåller
sådan sysselsättning, skulle dessa arbeten enligt kommittén successivt
kunna avvecklas efter 8 å 10 år.

De medel som enligt kommitténs mening skall användas i den samhälleliga
lokaliseringsverksamheten sammanfattas i korthet i följande punkter:

1. Förbättrad och utvidgad rådgivnings- och upplysningsverksamhet.

2. En utvidgad, fastare organiserad och bättre utrustad lokaliseringsplanering.

3. Företagsstöd i lokaliseringsfrämjande syfte.

De under 1. och 2. föreslagna åtgärderna innebär i stort sett en effektivisering
och förstärkning av den lokaliseringsverksamhet som för närvarande
bedrivs. Särskilda åtgärder bör därutöver vidtas för att främja näringslivets
utveckling i vissa områden med i det föregående angiven allmän
målsättning. Hänsyn bör härvid enligt kommittén tas till såväl de konsekvenser,
som den väntade utvecklingen inom näringslivet kan få i olika
avseenden, som till förutsättningarna att med rimliga kostnader för det allmänna
nå påtagbara resultat.

Det torde enligt vad kommittén uttalar inte råda delade meningar om
att ett statligt stöd till enskilda företag skall ha karaktären av hjälp till
självhjälp. Det gäller att få till stånd företag, som kan bedriva verksamheten
med ekonomiskt tillfredsställande resultat. Fortlöpande subvention får
sålunda anses utesluten. Däremot kan det finnas motiv för att samhället
medverkar till att minska företagets svårigheter i samband med att verksamheten
skall komma igång eller byggas ut.

För att undvika att de statliga stödåtgärderna leder till uppkomsten av
ekonomiskt svaga företag och för att göra områdena attraktiva för företagare
i andra delar av landet kan det, menar kommittén, vara riktigt att ge
stödåtgärderna en så generell utformning som möjligt, vilket skulle innebära
att exempelvis statliga lån och bidrag skulle utgå även till ekonomiskt
starka företag. Prövningen skulle då inskränka sig till en bedömning av

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

företagens ekonomiska och tekniska förutsättningar att bedriva en lönande
produktion och lokaliseringsortens lämplighet.

Kommittén finner det uppenbart, att endast ett begränsat antal orter i
utvecklingsområdena kan tillföras ökad industriell verksamhet genom samhällets
medverkan. Härvid är det angeläget, säger kommittén, att statliga
och kommunala investeringar, som syftar till att förbättra de industriella
förutsättningarna, baseras på ett realistiskt lönsamhetstänkande och med
det allmänna syftet att få till stånd tätorter med sådan serviceutrustning
att de på lång sikt blir livsdugliga.

Kommittén framhåller, att det blir en viktig uppgift för de av kommittén
föreslagna regionala och centrala lokaliseringsorganen att utreda och
ta ställning till vilka orter, som bör bli föremål för samhällets insatser i
detta avseende.

Det är enligt kommitténs mening angeläget att den svenska lokaliseringspolitiken
får en mera aktiv och nyanserad utformning. Vi har, säger kommittén,
en aktiv konjunkturpolitik och en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik,
vilka utgör viktiga instrument för det ekonomiska framåtskridandet
och säkrandet av den fulla sysselsättningen. Ett tredje och betydelsefullt
medel för att rationellt utnyttja alla produktionsresurser är en
aktiv lokaliseringspolitik.

2. Sainhälls- och lokaliseringsplanering

Ett väsentligt led i en aktiv lokaliseringspolitik är enligt kommittén lokaliseringsplanering,
för vilken den samhälleliga planeringen är av vikt.

Kommittén anför vidare, att den samhälleliga lokaliseringsverksamheten
syftar till att påverka näringslivets lokalisering efter vissa av statsmakterna
uppdragna linjer. För att få till stånd en lokalisering i enlighet med dessa
måste olika lokaliseringspolitiska medel användas. Genom stöd och bidrag
av olika slag kan industriföretagen stimuleras att etablera sig i orter, vars
näringsliv bör förstärkas. Samhället har emellertid även möjligheter att
påverka lokaliseringen genom att i sådana orter underlätta bostadsförsörjningen
och förbättra den samhälleliga serviceutrustningen i form av kommunikationsleder,
skolor, sjukvårdsinrättningar etc.

När det gäller den samhälleliga serviceverksamheten framhåller kommittén
angelägenheten av alt det centrala organ som skall handha lokaliseringen,
av kommittén kallat lokaliseringsorganet, bereds tillfälle att framföra
sina synpunkter, innan statsmakterna fattar beslut som berör denna
verksamhet. Ofta väger de rent fackmässiga synpunkterna tungt vid den
organisatoriska utformningen av verksamheten, och vid dessa avgöranden
har inte alltid konsekvenserna av de fattade besluten blivit helt klarlagda
från lokaliseringssynpunkt, säger kommittén. Praktiskt taget alla samhällsplanerande
myndigheter har behov av uppgifter om näringsliv och befolk -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196t

ning och om näringslivets framtida utveckling och lokalisering. En viktig
uppgift för lokaliseringsorganet är därför, att klarlägga dessa förhållanden
och att tillhandahålla övriga planerande organ erforderligt grundmaterial
härom.

De lokaliseringspolitiska synpunkterna måste också få göra sig gällande
vid förverkligandet av planerna. I samband härmed upprättas ofta en turordning
av behoven. Turordningsplaneringen redovisas vanligen i de olika
centrala verkens petita. Lokaliseringsorganet bör därför enligt kommittén
beredas tillfälle att yttra sig över dessa.

I exemplifierande syfte framför kommittén vissa synpunkter på de delar
av samhällsplaneringen som är betydelsefulla i lokaliseringshänseende. Det
framhålls därvid, att ett väl utbyggt skolväsende utgör en viktig förutsättning
för en orts möjligheter att erhålla kvalificerad personal till såväl enskilda
företag som samhälleliga serviceanordningar. Högre utbildningsmöjligheter
i en landsdel får stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen.
Det är därför enligt kommitténs mening önskvärt, att utbildning av högskolekaraktär
ej koncentreras till ett fåtal centra. Även kulturlivet i övrigt
bör stimuleras utanför de centrala delarna av landet.

Tillgången på bostäder är en viktig faktor vid företagens val av lokaliseringsort
för en planerad industrianläggning. Orter som skall ta emot nya
företag bör sålunda relativt snabbt kunna anskaffa lägenheter för den personal,
som måste rekryteras från annat håll. Kommunernas möjligheter att
anskaffa tomtmark och den statliga långivningen till bostadsbyggandet blir
därvid av betydelse, liksom ökade insatser från länsorganens sida för att
bistå kommunerna med råd och anvisningar vid planeringen för den samhälleliga
utbyggnaden.

Kommittén fäster också uppmärksamheten på de betydande skillnader i
byggnadskostnader, som föreligger i landets nordligaste delar i förhållande
till södra Sverige. Av såväl lokaliseringspolitiska som sociala skäl är det
därför angeläget att de faktorer, som verkar kostnadsfördyrande inom
byggnadsverksamheten i norra Sverige, blir klarlagda.

Även kommunikationerna i vidare bemärkelse är enligt vad kommittén
framhåller av stor betydelse för näringslivets utvecklingsmöjligheter i olika
delar av landet och får av den anledningen tillmätas stor vikt i lokaliseringssammanhang.
Åtgärder, som har till syfte att underlätta en lokalisering
av industrin för att få till stånd ett bättre utnyttjande av landets arbetskraftsresurser
och andra produktionsfaktorer, bör därför samordnas
med åtgärder, som berör järnvägs-, landsvägs-, flyg- och teleförbindelser
samt hamnar.

Kommittén understryker betydelsen av att orter, som har förutsättningar
som lokaliseringsplatser för industriföretag och som är viktiga servicecentra
för landsbygdsområden, utrustas med tillfredsställande vägar. Det
är vidare av vikt, att skogsbruket och jordbruket samt befintliga industri -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

företag även får tillfredsställande vägar för godstransporter fram till huvudvägnätet.
Jämväl anser kommittén det vara av vikt, att vägarna är av
sådan beskaffenhet, att människorna i dessa orter och i glesbygder kan
komma i kontakt med servicecentra och orter som erbjuder arbetstillfällen.
Kommittén betonar också angelägenheten av att lokaliseringsorganet bereds
ökade möjligheter att framföra sina synpunkter på vägplaneringen.
Lokaliseringsorganet bör sålunda få utse representanter i samarbetsdelegationen
för översiktlig vägplanering i väg- och valtenbyggnadsstyrelsen samt
beredas tillfälle att yttra sig över förslag till flerårsplanering inom vägväsendet.

I sammanhanget erinras även om att lokaliseringen av samhälleliga organ
och serviceanläggningar innebär en direkt stimulans av sysselsättningen i
berörda orter och deras omland samt paverkar lokaliseringsförutsättningarna
för olika verksamheter inom det enskilda näringslivet. Förläggning av
statliga verksamheter skulle därför, framhåller kommittén, kunna bli en
faktor av stor betydelse för att förstärka näringslivet i områden där sådan
utveckling är önskvärd. En noggrann planering av ärenden, som rör
lokaliseringen av samhälleliga organ och samhällsägda företag, är således
enligt kommittén nödvändig.

Med lokaliseringsplanering avser kommittén den planering i lokaliseringsfrämjande
syfte, som skall bedrivas av den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens
organ. Lokaliseringsplaneringen bör omfatta dels en utredningsverksamhet,
där de samhälleliga konsekvenserna av näringslivets utveckling
inom skilda geografiska områden klarläggs, dels en bedömning av
vilka åtgärder, som kan anses erforderliga med hänsyn till den lokaliseringspolitiska
målsättningen, dels undersökningar av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av olika lokaliseringsalternativ, dels eu samrådande
och samordnande verksamhet, som syftar till att få de lokaliseringspolitiska
synpunkterna beaktade i samband med ämbetsverkens och dem underställda
organs planering.

Lokaliseringsplaneringen skall enligt kommittén ha karaktär av översiktlig
planering. Dess samordnande funktion innebär, att den griper över olika
samhällsområden. Mellan näringslivets lokalisering och samhällsplaneringen
råder ett ömsesidigt beroendeförhållande. Samtidigt som man inom
samhällsplaneringen tar hänsyn till näringslivets och befolkningens förändringar,
kommer den samhälleliga service, som utformas av samhällsplaneringen,
att påverka lokaliseringsförutsättningarna. Det är därför av stor
vikt, säger kommittén, att lokaliseringsorganet bereds möjlighet att framföra
de lokaliseringspolitiska synpunkterna redan i de grundläggande stadierna
av övriga myndigheters planering.

All samhällsplanering inrymmer ett större eller mindre mått av lokaliseringspolitisk
bedömning. Till de viktigaste uppgifterna i lokaliscringsplaneringen
hör att svara för den bedömning i samhällsplaneringen, som avser

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

de samhälleliga följderna av befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar
samt av strukturförändringarna och de geografiska förskjutningarna
inom näringslivet, d. v. s. hur dessa förändringar påverkar sysselsättning
och bosättning. Denna bedömning bör ske på enhetliga grunder. Också
frågor, som berör planeringen av samhälleliga serviceanordningar inom
exempelvis kommunikationsväsendet, den högre undervisningen eller sjukvården
och som är av betydelse för hela landsdelar, måste bedömas på liknande
sätt.

De regionala lokaliseringsutredningar, som bedrivits sedan ett antal år,
bör enligt kommittén fortsätta och — i likhet med vad som hittills skett —
utföras i samarbete med länsstyrelserna samt under medverkan av de fristående
länsorganen. Utredningsverksamheten bör läggas till grund för
den fortsatta lokaliseringsplaneringen i länen. Denna skall ske i samråd
med det centrala lokaliseringsorganet, så att bedömningen av olika faktorer
i lokaliseringsfrågan kan ske på någorlunda enhetliga grunder. En central
avstämning är vidare nödvändig med hänsyn till risken för felinvesteringar,
som kan bli följden av ett ensidigt tillgodoseende av länsintressen.

3. Motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering samt
kriterier på områden och orter för sådant stöd

De medel, som enligt 1952 års riksdagsbeslut skulle användas inom den
samhälleliga lokaliseringsverksamheten, får enligt kommitténs uppfattning
anses vara otillräckliga. Sålunda har de nuvarande knappa organisatoriska
resurserna för en planering i lokaliseringspolitiskt syfte begränsat
möjligheterna att få de lokaliseringspolitiska önskemålen tillgodosedda
inom samhällsplaneringen. Också förutsättningarna att lämna aktivt statligt
stöd åt företag som lokaliserar sig till områden, där en utbyggnad av näringslivet
från samhälleliga synpunkter är önskvärd, har varit blygsamma.

Kommitténs förslag om utbyggnad av lokaliseringsplaneringen och fastare
riktlinjer för denna verksamhet på såväl riks- som länsplanet är avsedd
att förbättra betingelserna för de lokaliseringspolitiska strävandena.
Detta syfte kan uppnås genom att de lokaliseringspolitiska synpunkterna
i större utsträckning blir beaktade i samhällsplaneringen och att en bättre
samordning av de statliga och kommunala planeringsuppgifterna kommer
till stånd. Vidare kommer en vidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet
i lokaliseringsfrågor till tjänst för enskilda företag att öka möjligheterna
att direkt påverka näringslivets lokalisering i en från företagsekonomiska
och samhälleliga synpunkter önskvärd riktning. De föreslagna åtgäi
derna innebär i stort sett en förstärkning och effektivisering av de medel,
som för närvarande utnyttjas inom den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

Enligt kommitténs uppfattning krävs emellertid också en betydande för -

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

stärkning av det stöd, som nu lämnas till industriföretag, för att de lokaliseringspolitiska
önskemålen skall kunna tillgodoses. Lokaliseringsförutsättningarna
liksom också behovet av åtgärder för att stimulera en utveckling
av näringslivet är emellertid varierande. Det statliga stödet till företagen
i lokaliseringsfrämjande syfte bör därför utformas under hänsynstagande
till de olikartade betingelserna för industrin.

Bortsett från den lånegivning till industri, som sker genom norrlandsfonden,
är det statliga kreditstödet för närvarande ej avgränsat till vissa
orter och områden. Beaktas bör dock enligt kommittén att i företagareföreningarnas
och kommerskollegiets kreditstödjande verksamhet särskild uppmärksamhet
visats näringslivet i orter, där åtgärder för förbättring av sysselsättningsmöjligheterna
visat sig erforderliga. Någon differentiering av
det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri med hänsyn till de
betydande skillnaderna i lokaliseringsbetingelser och i fråga om näringslivets
struktur, som framträder vid jämförelse mellan norra och södra Sverige
liksom mellan olika regioner i dessa landsdelar, har dock inte gjorts.

Vad gäller det statliga stödets utformning anför kommittén, att vissa
stödåtgärder som kommittén föreslår inte tidigare prövats i vårt land, varför
stödverksamheten bör bedrivas på försök under förslagsvis en femårsperiod.
Under denna tid bör erfarenheter ha vunnits av den förda politiken,
så att en översyn av företagsstödet kan göras och erforderliga modifikationer
i stödåtgärderna företas.

Vid urvalet av de orter och regioner, som enligt kommitténs uppfattning
bör visas särskild uppmärksamhet vid det statliga företagsstödets utformande,
bör beaktas dels sambandet mellan folkminskning, arbetslöshet och
ensidigt utvecklat näringsliv, dels regioner med sysselsättningssvårigheter,
dels ock orter med ensidigt näringsliv.

Vad angår sambandet mellan folkminskning, arbetslöshet och ensidigt
näringsliv föreligger, säger kommittén, otvivelaktigt ett visst samband mellan
hög arbetslöshet och folkminskning, ehuru dock åtskilliga regioner med
kraftig nedgång i invånarantalet haft en registrerad arbetslöshet, som icke
varit större än medeltalet för riket. Inom en del av dessa regioner har arbetslösheten
t. o. in. varit lägre än detta medeltal. Detta gäller åtskilliga
industrifattiga B-regioner i södra Sverige. De låga arbetslöshetssiffrorna i
dessa regioner torde delvis ha sin grund i eu svagare anslutning till arbetslöshetskassorna,
varigenom eu viss arbetslöshet ej blir registrerad vid arbetsförmedlingen.
Vissa områden ligger vidare nära regioner med stor efterfrågan
på arbetskraft, vilket underlättat arbetskraftens flyttning.

Regioner med folkminskning omfattar vidare vissa områden med ensidigt
inriktad industri. Särskilt gäller detta ett flertal regioner i sydöstra
Sverige, där utpräglade låglönebransclier dominerar näringslivet.

Beträffande regioner med sysselsättningssvårigheter får enligt kommittén
de i jämförelse med övriga delar av riket höga arbetslöshetstalen i vissa

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5 år 1964

legioner ses som ett uttryck för att sysselsättningsfrågan inte kunnat lösas
med hittills utnyttjade arbetsmarknadspolitiska medel trots stor efterfrågan
på arbetskraft från regioner med stark expansion inom näringslivet.

Förutom den registrerade arbetslösheten torde också inom de industrifattiga
regionerna förekomma en undersysselsättning av inte obetydlig
omfattning, särskilt bland kvinnorna och småbrukarbefolkningen. Den
otillräckliga etterfrågan på arbetskraft inom stadsnäringarna medför vidare,
att rationaliseringen inom jordbruket går i långsammare takt än i de
delai av landet, där det finns ett stort behov av arbetskraft inom andra
näringsgrenar.

Från samhällsekonomisk synpunkt är det, anför kommittén, angeläget
att arbetskraftstillgångarna utnyttjas så fullständigt och effektivt som
möjligt, särskilt som antalet personer i de arbetsföra åldrarna kommer att
visa relativt ringa ökning under det närmaste årtiondet. En arbetslöshet,
som ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflyttningsarbetslöshet
och som ej kan bemästras genom rörlighetsstimulerande
medel, kan anses innebära en belastning på grund av det produktionsbortfall
som därigenom uppstår. Hänsyn måste också tas till de direkta kostnader,
som samhället måste ikläda sig för att ge de arbetslösa en dräglig
inkomst. Det kan därför enligt kommitténs uppfattning vara motiverat att
genom särskilda åtgärder söka få till stånd en expansion av näringslivet i
områden med tendens till bestående hög arbetslöshet, även om investeringsoch
produktionskostnaderna under en övergångstid blir högre än om företagen
förlädes till andra orter.

Orter och områden med ensidigt näringsliv indelas av kommittén i
orter med otillräckliga sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, industriorter
som domineras av ett enda industriföretag eller en enda industribransch,
industriorter med omfattande driftnedläggelse samt utpräglade
jord- och skogsbruksregioner.

Ä\en om en del av den beräknade kvinnliga arbetskraftsreserven bor i
småorter, som ej är attraktiva som lokaliseringsorter för industriföretag,
och en del av denna reserv av olika skäl ej är intresserad av att söka sig
ut på arbetsmarknaden, visar dock av kommittén redovisade siffror, att ett
betydande tillskott av arbetskraft skulle kunna erhållas, om nya sysselsättningsmöjligheter
för kvinnor i orter med övervägande manlig sysselsättning
skapades. På sikt, anser kommittén, kan åtgärder med sådant syfte
i orter med otillräckliga sysselsättningsmöjligheter för kvinnor även leda
tib en gynnsammare könsfördelning och underlätta rekrytering av manlig
arbetskraft.

Betydande svårigheter för orter som domineras av ett enda industriföretag
eller en enda industribransch kan uppstå, om på grund av konjunktureller
strukturförändringar produktion och sysselsättning måste minskas
kraftigt inom den industribransch eller det industriföretag, av vars avsätt -

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

ningsmöjligheter dessa samhällen är beroende. En ännu besvärligare situation
kan uppstå, om ett för orten dominerande företag tvingas att helt upphöra
med sin verksamhet. Lokaliseringspolitiska åtgärder syftande till att
komplettera näringslivet i sådana orter med industriföretag, som har annan
produktionsinriktning, kan, framhåller kommittén, bidra till att minska
de kommunalekonomiska och sociala verkningarna av konjunkturella och
strukturella förändringar vid de redan etablerade företagen. Ett ensidigt
utvecklat näringsliv i en ort begränsar vidare yrkesvalsmöjligheterna, och
flertalet av dessa orter kännetecknas vidare av att sysselsättningsmöjligheterna
för kvinnor är otillräckliga. Även av dessa skäl framstår det för
kommittén som angeläget att få en ökad differentiering av näringslivet till
stånd i dessa orter.

Det finns anledning, erinrar kommittén, att förmoda, att betydande strukturomvandlingar
inom industrin kommer att inträffa i framtiden, bl. a.
som en följd av ökad liberalisering av handeln mellan olika länder. De problem,
som uppkommer i samband med företagsnedläggelser, kan därför
kräva ökad uppmärksamhet. För industriorter med omfattande driftsnedläggelse
av industri med stor betydelse för den berörda bygdens arbetsmarknad,
kan sådana händelser under ogynnsamma förhållanden leda till
betydande arbetslöshet och utflyttning till andra orter, om ny verksamhet
ej ersätter den nedlagda industrin. Förutom svårigheterna för den personal,
som ej kan ta anställning på annan ort, kan nedläggelsen medföra problem
för andra delar av näringslivet och finansiella svårigheter för kommunerna
i det drabbade området. Om utflyttningen leder till betydande
folkminskning, kan samhällsekonomiska förluster uppstå därigenom att
bostäder och serviceanläggningar ej utnyttjas effektivt. Särskilda lokaliseringspolitiska
insatser kan därför vara motiverade för att underlätta tillkomsten
av ny företagsamhet i orter, där större driftsnedläggelser varslats
eller verkställts. Behovet av åtgärder för att påskynda en återuppbyggnad
av näringslivet får i sådana situationer prövas från fall till fall av det centrala
lokaliseringsorganet i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna
samt berörda kommuner och länsorgan. Hänsyn bör därvid tas dels till
möjligheterna att bereda den ledigblivna arbetskraften ny anställning på
den lokala arbetsmarknaden eller på annat håll, dels till de konsekvenser
som nedläggelsen kan väntas få för orten och den kringliggande bygden.
Även de allmänna förutsättningarna för en utveckling av näringslivet bör
enligt kommittén beaktas.

Lokaliseringspolitiska åtgärder är enligt kommitténs mening jämväl erforderliga
för att få till stånd en förstärkning och ökad differentiering
av näringslivet i utpräglade jord- och skogsbruksregioner. Med sådana områden
avses regioner, där jordbruk, skogsbruk och fiske år 1960 sysselsatte
eu avsevärt större andel av den förvärvsarbetande befolkningen än vad
medeltalet för riket visade. I dessa regioner är möjligheterna för skogs- och

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

jordbruksbefolkningen att erhålla kompletterande sysselsättning eller att
övergå till andra näringar starkt begränsade.

En jämförelse mellan uppgifterna om folkmängden i tätorterna vid 1950
och 1960 års folkräkningar ger enligt kommittén inte vid handen, att centralorterna
eller övriga mera betydande tätorter i utpräglade jord- och
skogsbruksområden i regel skulle ha utvecklats ogynnsammare än motsvarande
tätorter i övriga regioner trots folkminskningen i tätorternas omland.
Uppmärksammas bör dock att centralorterna i de flesta jord- och
skogsbruksregioner är jämförelsevis små orter, vilkas expansion endast till
en mindre del kunnat kompensera den folkminskning, som skett i deras
omland. En fortsatt minskning av folkmängden i dessa regioner kan i ett
flertal fall väntas medföra att befolkningsunderlaget för viktiga samhälleliga
serviceanordningar, såsom lasarett och gymnasium, blir otillräckligt.

Av kommitténs undersökningar av folkmängdsförändringarna i glesbygd
och tätorter har framgått att det föreligger en påtaglig korrelation mellan
stor relativ ökning av folkmängden i tätorterna och stor relativ minskning
av glesbygdsbefolkningen. En ökad industrialisering i en region torde därför
inte enligt kommittén motverka befolkningsuttunningen i de mera utpräglade
glesbygdsområdena utan snarare leda till en ökad utglesning i de
mera avsides belägna delarna av regionen. Det kan å andra sidan konstateras,
att en större expansion i industriorter i vissa fall hejdat folkminskningen
i glesbygdsområden med goda kommunikationer och i övrigt gynnsamt
läge i förhållande till sådana orter. Av väsentlig betydelse för en jordoch
skogsbruksregion är, anför kommittén vidare, att en industrilokalisering
till centralorten kan leda till att befolkningsunderlaget förblir tillräckligt
för regionens gemensamma serviceanordningar. En folkminskning,
som leder till nedläggandet av betydelsefulla serviceanordningar, kommer
däremot att ytterligare försämra förutsättningarna för det befintliga näringslivet
och orsaka en utflyttning av större omfattning än vad som kan
anses rimligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet inom regionens
huvudnäringar.

Även om centralorterna i jord- och skogsbruksregionema har ett tämligen
väl differentierat näringsliv på grund av servicenäringarnas omfattning,
medför den ensidiga sammansättningen av näringslivet i centralorternas
omland undersysselsättning bland den lokalt bundna arbetskraften,
främst inom småbrukarbefolkningen, och betydligt större svårigheter att
välja yrke och arbetsplats än i regioner med mångsidigt näringsliv. Dessa
förhållanden leder i sin tur till en stark avflyttning bland de yngre ålderskategorierna,
vilket resulterar i ogynnsam åldersstruktur och snedvridna
könsproportioner.

Med hänsyn till de krav, som företagen ställer på lokal service, torde
i allmänhet endast centralorterna bli av intresse som lokaliseringsorter för
större industriell rörelse i jord- och skogsbruksregionema. Även för be -

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

folkningen i glesbygden får dessa orter med bilismens utveckling ökad betydelse.
De lokaliseringspolitiska åtgärderna får därför enligt kommittén
inriktas på att göra centralorterna attraktiva som lokaliseringsorter.

För att de statliga stödåtgärderna i högre grad än vad som hittills skett
skall kunna avsätta resultat i områden, där en utbyggnad av näringslivet
är särskilt angelägen, anser kommittén att en differentiering av stödåtgärderna
måste ske med hänsyn till näringslivets nuvarande sammansättning
samt sysselsättnings- och inkomstförhållandena i olika regioner. Denna
differentiering bör grundas på vissa fastställda kriterier.

Kommittén påpekar, att principerna för urvalet av områden, där statliga
åtgärder för att stödja en utveckling av näringslivet kan komma i fråga,
är starkt växlande i länder som för en aktiv lokaliseringspolitik. Hög arbetslöshet
betraktas som kriterium på sådana områden i Storbritannien,
Västtyskland, USA, Nederländerna och Belgien. I de båda sistnämnda länderna
ingår också utflyttningsöverskott bland kriterierna på områden, där
statligt stöd åt näringslivet bör lämnas. Svagt utvecklat näringsliv och undersysselsättning
utgör kriterium för urval av utvecklingsområden i Frankrike,
och på liknande grunder fastställs stödåtgärder även i Danmark och
Norge. Speciella stödåtgärder i jordbruksområden vidtas i USA, varvid låg
inkomstnivå gäller som kriterium.

I Sverige har, erinrar kommittén, beslut om lokaliseringspolitiska åtgärder
hittills inte grundat sig på vissa fastställda kriterier, ehuru arbetsmarknadsstyrelsen
vid sina ställningstaganden till lokaliseringsärenden beaktat
sysselsättningsförhållanden, befolkningsutveckling och lokaliseringsbetingelser.
Arbetslöshetsstatistik, uppgifter om arbetslöshetskostnader, folkräkningens
uppgifter om yrkesverksamhet, befolkningens sysselsättning inom
olika näringar o. s. v. har därvid varit viktiga hjälpmedel.

Som geografiska enheter för jämförelser av arbetslöshet, sysselsättningsförhållanden
och befolkningsutveckling är länen enligt kommitténs uppfattning
olämpliga. För att få en så nyanserad bild som möjligt av situationen
inom olika områden har kommittén i stället valt arbetsmarknadsstyrelsens
B-regioner som enheter för sådana undersökningar.

I syfte att belysa verkningarna av'' olika kriterier på områden och orter,
där statliga stödåtgärder i lokaliseringssyfte anses erforderliga, har kommittén
sammanställt följande två tabeller.

I tabell 1 anges de B-regioner, där den registrerade arbetslösheten åren
1958—1962, uttryckt i procent av 1960 års befolkning i de arbetsföra åldrarna,
var mer än dubbelt så hög som genomsnittstalet för riket (0,6 procent)
under den nämnda perioden och där en framskrivning av befolkningen
i åldrarna 15—65 år under 1960-talet visar en ökning, som överstiger
7 procent.

Behovet av statligt stöd för att stimulera eu utveckling av näringslivet

56

Kangl. Maj.ts proposition nr 185 år 196t

Talell 1. B-regioner med hög arbetslöshet och betydande ökning
av befolkningen i de arbetsföra åldrarna

Genomsnittliga an-

Naturlig förändring

talet registrerade

av befolkningen i

arbetslösa under

åldrarna 15—65 år

åren 1958—1962 i

enl. framskrivning

% av 1960 års be-

för perioden

tolkning i åldrarna

1960—1970.

15—65 år
%

%

B-region

Vilhelmina/Åsele..............................

1,8

+ 11

Storuman/Stensele.............................

1,6

+ 17

Skellefteå.....................................

1,5

+ 9

Piteå........................................

1,7

+ 12

Arvidsjaurs..............................

2,0

+ H

Gällivare/Malmbergets.........................

1,3

+ 23

Kalix...............................

2,4

+ 13

Haparanda..........................

3,2

+ 24

Pajala............................

3,7

+ 31

Riket.........................

0,6

+ 4(3,5)

har enligt kommittén framträtt särskilt starkt i områden, där motverkandet
av arbetslöshet årligen kräver mycket stora kostnader och där arbetsmarknadspolitiska
åtgärder på lång sikt inte kan väntas vara tillräckliga
för att lösa sysselsättningsfrågorna. Särskilt gäller detta områden med hög
arbetslöshet och stark ökning av befolkningen i de arbetsföra åldrarna.

Kommittén har emellertid funnit att beslut om lokaliseringspolitiska åtgärder
ej enbart kan grundas på uppgifter om registrerad arbetslöshet.
Även andra data, som kan belysa befolkningens sysselsättnings- och utkomstmöjligheter,
bör beaktas. En genomgång av uppgifterna från 1960 års
folkräkning angående den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på
olika näringsgrenar ger enligt kommittén vid handen, att regioner som med
hänsyn till näringslivets sammansättning kan betecknas som tämligen outvecklade,
är att finna inom den grupp av B-regioner, där antalet förvärvsarbetande
inom tillverkningsindustri år 1960 understeg 25 procent av hela
den förvärvsarbetande befolkningen. Dessa regioner har sammanställts i
tabell 2. Uppgifter om invånarantal och om medelnettoinkomst för fysiska
personer enligt 1961 och 1962 års taxering har även angivits.

Tabellen upptar fjorton B-regioner i södra och mellersta Sverige. Kommittén
fäster dock uppmärksamheten på att efter år 1960 en utbyggnad av
industrin skett i visbyregionen och i stenungsundsregionen, något som kommer
att skapa en helt ny arbetsmarknadssituation i dessa områden. Vidare
bör beaktas att ett antal av de övriga regionerna i södra och mellersta Sverige
ligger nära orter eller regioner med starkt expanderande näringsliv.
Möjligheterna till industrilokalisering får enligt vad kommittén uttalar i
dessa regioner betraktas som betydligt gynnsammare än för de i sammanställningen
angivna regionerna i västra Värmland och Norrland. Borgholms -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i
Tabell 2. B-regioner med svagt utvecklad industri m. m.

57

B-region

Invånarantal

31/12-60

Relativa antalet
förvärvsarbetande
inom tillverknings-industri enligt 1960
års folkräkning,
o/

/o

Medelnettoinkomsten för
fysiska personer enligt
taxeringen

År 1961
kr

År 1962
kr

Kisa......................

11 556

20,2

4 223

4 495

Borgholm.................

12 202

14,1

3 660

4 041

Visby.....................

54 209

16,5

4 344

4 753

Simrishamns...............

21 859

23,4

4 989

5 365

Tomelilla..................

18 283

18,7

4 564

4 892

Sjöbo.....................

13 236

21,6

4 872

5 290

Hörby....................

14 467

18.1

4 576

5 053

Stenungsunds..............

15 775

19,2

4 335

4 605

♦Strömstads................

18 148

22,3

4 354

4 846

Vara......................

26 976

19,2

4 376

4 852

År j ängs...................

11 484

14,3

4 440

4 843

Sunne.....................

16 583

19,7

4 369

4 661

♦Torsby....................

21 121

8,4

4 815

5 272

♦Mora......................

36 521

23,7

4 681

5 039

♦Ljusdals...................

25 518

15,5

4 234

4 678

Ånge......................

19 162

18,0

4 702

5 155

♦Sollefteå...................

33 523

15,1

4 974

5 366

Svegs.....................

16 930

7,8

4 245

4 826

Östersunds................

107 929

16,5

4 710

5 187

Strömsunds................

24 706

8,2

4 070

4 404

Umeå.....................

83 023

24,7

5 189

5 646

Vännäs....................

13 479

15,4

4 192

4 513

Lycksele...................

16 611

16,1

4 802

5 256

Bodens....................

38 226

15,8

5 598

6 187

♦Vilhelmina/Åsele...........

23 997

9,3

4 278

4 859

♦Storuman/Stensele..........

16 128

9,2

4 181

4 678

♦Piteå......................

39 534

23,1

4 756

5 375

♦Arvidsjaurs................

15 916

17,7

4 550

5 051

♦Kalix.....................

28 238

23,7

4 415

4 892

♦Haparanda................

19 334

11,0

3 850

4 233

♦Paj ala....................

14 174

6,2

3 231

3 526

Riket.....................

36,0

5 891

6 403

Medianinkomsterna i

B regionerna.............

5 010

5 480

* Region med en registrerad arbetslöshet, som under åren 1958—1962 i genomsnitt uppgick
till mer än 1,2 procent av befolkningen i de arbetsföra åldrarna.

regionen liksom Öland i övrigt får däremot anses ha ett betydligt svårare
handikapp än de övriga regionerna i södra Sverige med liknande sammansättning
av näringslivet.

Som framgår av tabell 2 understiger medelnettoinkomsten i samtliga
angivna B-regioner med undantag av boden- och umeåregionerna medianvärdet
för nettoinkomsten i rikets B-regioner. Särskilt låg är nettoinkoms;en
i pajalaregionen, men också borgholmsregionen uppvisar mycket låga
siffror.

Ett kriterium, som enbarl toge hänsyn till sysselsättningen inom tillverkningsindustri
(högst 25 procent av hela den förvärvsarbetande befolkningen),
skulle innebära, att de folkrika skellcfteå- och gällivare/malmberget -

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

regionerna inte skulle kunna komma i fråga vid urval av områden, där
särskilt statligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte skulle lämnas.

Under hänvisning till vad kommittén anfört om de växlande lokaliseringsbetingelserna
och behoven av statligt stöd i samband med industrilokaliseringen
förordar kommittén, att detta stöd differentieras på grundval
av vissa kriterier. Det statliga företagsstödet föreslås sålunda omfatta

dels vissa långtgående stödåtgärder, särskilda stödåtgärder, som kan vidtas
i regioner med synnerligen stora sysselsättningssvårigheter och/eller
svagt utvecklad industri samt låg inkomstnivå (utvecklingsområden),

dels vissa stödåtgärder av mera begränsad natur, allmänna stödåtgärder,
som kan vidtas inom relativt stora delar av vårt land för en utbyggnad
av industrin i områden, där arbetskraften är ofullständigt utnyttjad (allmänna
stödområden).

Utvecklingsområden bör enligt kommittén vara B-regioner, på vilka något
av följande kriterier är tillämpligt.

1) Medelantalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa inom regionen
uppgick åren 1958—1962 till mer än 1,2 procent av befolkningen i de
arbetsföra åldrarna. Till följd av fortsatt stark ökning av befolkningen i
åldersgrupperna 15—65 år kan sysselsättningssvårigheterna väntas bestå
trots fortsatt utflyttning till andra delar av riket.

2) Antalet förvärvsarbetande inom näringsgrenen tillverkningsindustri
utgjorde enligt 1960 års folkräkning mindre än 25 procent av den förvärvsarbetande
befolkningen i regionen. Därjämte understeg medelnettoinkomsten
för fysiska personer enligt taxeringarna åren 1961—1963 med minst 15
procent medelnettoinkomsten för fysiska personer i hela riket.

3) Strukturella förändringar inom en dominerande näring kan väntas
leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter eller få andra svåra
följder, vilka inte kan bemästras utan långtgående samhälleliga åtgärder.

Vid urvalet av utvecklingsområden bör, anför kommittén vidare, hänsyn
tas till den betydande expansion, som efter år 1960 skett i vissa regioner
vilka på grundval av uppgifter från 1960 års folkräkning uppfyller här
nämnda kriterier. Särskilda stödåtgärder kan ej heller anses erforderliga
i regioner, där utvecklingen kan väntas bli gynnsamt influerad av den expansion
som sker i närliggande regioner. Indelningen i utvecklingsområden
bör fastställas av Kungl. Maj :t efter framställning av lokaliseringsorganet.

Allmänna stödområden i samband med lokaliseringen av industriell verksamhet
föreslås av kommittén skola omfatta följande orter och områden.

1) Centralorter i utpräglade jord- och skogsbruksregioner, varmed i detta
sammanhang bör avses B-regioner där mer än 30 procent av den förvärvsarbetande
befolkningen år 1960 var sysselsatt inom jord- och skogsbruk.

2) Orter med minst 1 000 invånare som domineras av en enda industribransch
eller av ett enda industriföretag. Som allmän riktpunkt bör därvid
gälla, att den största industribranschen sysselsatte minst 50 procent eller

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 106i

ett enda företag minst 40 procent av totala antalet förvärvsarbetande enligt
1960 års folkräkning.

3) Orter med minst 1 000 invånare med ringa sysselsättningsmöjligheter
för kvinnor. Som allmän riktpunkt bör gälla att antalet sysselsatta
kvinnor år 1960 utgjorde högst 40 procent av antalet män i åldern 15—65 år.

4) Orter där en beslutad nedläggelse av industriell verksamhet kan väntas
medföra betydande arbetslöshet och svåra ekonomiska följder för den
berörda bygden.

Vid bedömningen av behovet av lokaliseringsfrämjande åtgärder —- framhåller
kommittén — bör hänsyn tas till näringslivets sammansättning ej
enbart inom vederbörande ort eller kommun utan också inom det område,
med vilket orten i arbetsmarknadshänseende bildar en naturlig enhet. En
ensidig tätort i ett område med väl differentierat näringsliv bör sålunda
inte komma i fråga för lokaliseringsstöd, ej heller förorter till expansiva
städer, där en ökad differentiering av näringslivet bör kunna uppnås på
andra vägar. Det statliga stödet i lokaliseringspolitiskt syfte bör vidare alltid
samordnas med planeringen för lokaliseringsverksamheten inom respektive
län.

Såsom i det följande skall närmare beröras har kommittén föreslagit olika
statliga stödåtgärder till företag i syfte att underlätta nyetablering och utbyggnad
inom industrin i orter och områden, där en expansion och ökad
differentiering av näringslivet är angelägen för att tillgodose viktiga lokaliseringspolitiska
intressen. Kommittén framhåller, att de mer långtgående
stödåtgärderna genom valet av kriterier kommer att beröra stora delar av
Norrland och smärre områden i södra och mellersta Sverige. Genom utvidgad
utrednings- och planeringsverksamhet med lokaliseringspolitisk inriktning
samt ökad samordning av den planering, som bedrivs av centrala och
lokala organ, bör vidare, säger kommittén, lokaliseringssynpunkterna vinna
ökat beaktande vid utbyggnad av samhällelig service.

Betydande arbetskraftsresurser kommer enligt kommittén att föreligga
i Norrland. På grund härav och med hänsyn till den låga industrialiseringsgraden
i de fyra nordligaste länen finner kommittén det angeläget att överhuvud
taget förstärka näringslivet i denna del av landet. Jämväl framhålles
det som angeläget, att Norrlands naturtillgångar, av vilka flera utgör
ryggraden i vår export, tillvaratas på ett rationellt sätt.

Remissyttrandena

Remissinstanserna framför i vissa fall olika principiella synpunkter på
lokaliseringspolitikens innehåll, varvid inte sällan anföres åsikter, som divergerar
mot kommitténs. Någon klar åtskillnad göres ej alltid mellan lokaliseringspolitikens
målsättning och dess innehåll. Det förekommer också,

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

att spörsmål om lokaliseringspolitiska medel föres in i diskussionen om hur
lokaliseringspolitiken bör utformas och drivas.

De av kommittén förordade allmänna riktlinjerna för en
aktiv lokaliseringspolitik har i allmänhet godtagits av remissopinionen.
Åtskilliga remissinstanser anser emellertid att de föreslagna
riktlinjerna liksom den angivna målsättningen ej är entydiga. Vissa remissorgan
anser även, att kommitténs förslag rörande utformningen av lokaliseringspolitiken
och medlen härför inte står i samklang med målsättningen
eller vad som överhuvud kan vara förenligt med samhällets, näringslivets
och medborgarnas intressen.

Remissinstanserna är genomgående överens med kommittén om att befolkningen
och näringslivet är beroende av väl utvecklade tätorter och att
glesbygdens behov av service måste tillgodoses. Inte heller synes några delade
meningar råda om att åtgärderna i syfte att påverka näringslivets lokalisering
skall syfta till att främja produktionsbetingelserna och sysselsättningen
ävensom samhällsutvecklingen i sin helhet. Vidare understrykes
att åtgärder som från samhällets sida vidtas bör ha karaktär av hjälp till
självhjälp och att lokaliseringspolitiken bör syfta till lokalisering av bärkraftiga
industriföretag.

I vissa remissyttranden kritiseras kommittén för att den inte tagit tillräcklig
hänsyn till utvecklingen i de expansiva delarna av landet och pågående
strukturförändringar. Vidare efterlyses konkretare ställningstaganden
till frågan om befolkningens och näringslivets koncentration. Att samhälleliga
åtgärder behövs för att underlätta levnadsbetingelserna och vidmakthålla
en rimlig standard i avfolkningsområdena vitsordas, men detta
anses inte böra ske med hjälp av lokaliseringspolitiska åtgärder. Några remissmyndigheter
antyder lämpligheten av lokaliseringsåtgärder beträffande
statliga institutioner och samhällsägda företag.

Särskilt från landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund samt svenska bankföreningen anföres avvikande
synpunkter. Men även en del myndigheter, såsom konjunkturinstitutet,
statskontoret, statistiska centralbyrån och riksbanken, framför erinringar
mot kommitténs förslag.

För landsorganisationen är den aktiva lokaliseringspolitiken ett medel
att öka möjligheterna till ett optimalt utnyttjande av landets produktionsfaktorer.
Riktpunkten bör härvid vara snabb expansion, full sysselsättning
och en fördelning av välståndsstegringen till alla invånare. För att ernå
den mest ändamålsenliga avvägningen mellan de arbetsmarknadspolitiska
medlen är det enligt LO nödvändigt att utvecklingen leds av en långsiktig
plan för näringslivets utbyggnad. Det faktiska underlaget för de samhällsekonomiska
ingripandena bör vara så tillförlitligt som möjligt. LO anser
att kommittén på ett mycket ofullständigt sätt behandlat de samhällsekonomiska
konsekvenserna av en aktiv lokaliseringspolitik samt fortsätter.

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år lt)6k

Det hade bl. a. varit av värde att få tätorternas respektive glesbygdernas
servicekostnader beräknade. Kommittén har på ett förutfattat sätt antagit,
att sysselsättningsproblemet inte helt kan lösas med rörelsestimulerande
medel. De insatser, som hittills gjorts, är av alltför blygsam omfattning för
att ge rättvisa åt möjligheterna inom detta område. Vissa och kanske de
mest centrala förslagen i kommitténs betänkande har fått en föga distinkt
utformning, varför det är omöjligt att få en klar uppfattning om hur medlen
kommer att användas. LO:s uppfattning är att ytterligare utredningsmaterial
måste skapas för att man med någorlunda säkerhet skall kunna
fastställa, vad man vill uppnå och vilken effekt de olika ingreppen kan väntas
få på industristrukturen.

Det är väsentligt att åtgärder redan nu vidtages för att lösa de i betänkandet
behandlade problemen. Detta arbete bör bedrivas efter två linjer.
Samtidigt som en intensifierad och samordnad forskning och planering pågår
för att klara ut, hur problemen bäst löses, bör vissa generellt verkande
åtgärder komma till utförande. Det är inte välbetänkt att göra åtskillnad
mellan t. ex. det norrländska kustområdet och inlandet. Ett ömsesidigt
beroende råder mellan dessa områden, varför punktvisa insatser kan väntas
inverka gynnsamt på hela området. I industrilokaliseringsarbetet får man
därför beakta det intima sakliga samband, som råder mellan rörelsestimulerande
medel och ■industrilokalisering.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund understryker,
att industriföretagens val av lokaliseringsort måste ske med utgångspunkt
i företagsekonomiska överväganden. Detta leder bl. a. till den enligt
organisationernas mening självklara slutsatsen att industrin måste avvisa
alla åtgärder från statens sida som förhindrar eller försvårar för företagen
att välja den lokaliseringsort, som de själva bedömer vara den lämpligaste.
Allmänt sett ställer sig organisationerna tveksamma till möjligheterna att
ernå samhällsekonomiska vinster i form av minskade investeringskostnader
vid lokalisering till områden med en tillbakagående befolkning. Härtill
kommer — vad industrin angår — att de naturliga produktionsbetingelserna
i de regioner, som här är i fråga, merendels är väsentligt mindre gynnsamma
än inom andra delar av landet. Den totala tillgången på kapital och
arbetskraft är i varje läge begränsat. Det är därför enligt organisationernas
uppfattning utomordentligt angeläget, att dessa resurser inte satsas på
ekonomiskt tvivelaktiga projekt utan kommer till den samhällsekonomiskt
sett bästa användningen. Det är annars fara värt, att den statliga slödpoliiiken
på ett menligt sätt påverkar den fortsatta strukturella omdaningen
och överhuvud taget den allmänna framstegstakten inom näringslivet. Slutsatsen
blir, att sådant ekonomiskt stöd som kommittén föreslagit i syfte att
påverka näringslivets lokalisering endast i mycket ringa mån kan motiveras
med samhällsekonomiska skäl.

De båda organisationerna vill dock inte förneka, att det framdeles liksom
hittills kan finnas fall, där det av sociala skäl är befogat eller åtminstone
försvarligt all staten inskrider lill stöd för igångsatt eller planerad företagsamhet.
De sociala motiven måste emellertid då ha sådan styrka, all de

G2

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

klart väger tyngre än principen att staten inte avsiktligt skall påverka förutsättningarna
för individuella företags verksamhet. Härutöver bör vissa
speciella krav vara uppfyllda. Lokaliseringsåtgärderna får sålunda inte
ha sådan karaktär eller utformning, att de märkbart snedvrider konkurrensförutsättningarna
inom näringslivet. Statligt stöd bör lämnas på sådant
sätt, att man undviker att främja uppkomsten av en överkapacitet inom
den ifrågavarande branschen.

Ett ytterligare krav är enligt de båda organisationerna att arten och omfattningen
av de socialt betingade stödåtgärder, som må tillgripas, skall
vara så långt ske kan i förväg preciserade, så att största möjliga enhetlighet
i tillämpningen garanteras. Vidare anföres.

De kriterier som uppställts, t. ex. i fråga om stödåtgärdernas karaktär
och om de geografiska områden inom vilka stöd må lämnas, bör göras fasta
och entydiga samtidigt som de bör medge en viss anpassning av ifrågakommande
åtgärder inom den av kriterierna uppställda ramen. Även om
en statlig stödverksamhet motiveras med sociala skäl måste den vila på
den klart uttalade förutsättningen, att de projekt som får stöd med fog
kan bedömas som bärkraftiga på längre sikt. Stödåtgärderna måste för den
skull bygga på sorgfälliga undersökningar om projektens ekonomiska förutsättningar
och endast avse att underlätta tillkomsten eller utbyggnaden
av företag samt att överbrygga företagens svårigheter under en begränsad
tidsperiod.

En aktiv lokaliseringspolitik får inte leda till att man i fortsättningen
satsar mindre än hittills på en rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik.
Denna senare måste tvärtom enligt organisationernas mening än mer
utvecklas och under alla förhållanden spela en avgörande roll när det gäller
att effektivt utnyttja våra arbetskraftsresurser.

Organisationerna understryker vidare att problemet hur företagsbildning
skall stimuleras också inrymmer andra viktiga aspekter än de ekonomiska.
Det krävs, heter det i yttrandet, att tillräckligt antal »företagarämnen» står
till buds, som inte bara kan bära en väsentlig del av riskerna utan även är
villiga och kapabla att göra en personlig insats. Erfarenheten visar, att där
de rätta människorna och de rätta idéerna har funnits, där har också företagsamhet
uppkommit och blomstrat även om de ekonomiska resurserna
från början varit mycket begränsade.

Samma uppfattning har svenska bankföreningen, som kraftigt betonar,
att en oeftergivlig förutsättning för att en aktiv lokaliseringspolitik skall
vinna framgång är, att det finns tillgång till personer som har lust och
förmåga att ta initiativ på det industriella området och genomföra dem på
ett lyckosamt sätt.

Bankföreningen tar eljest bestämt avstånd från kommitténs rekommendationer
i fråga om lokaliseringspolitikens inriktning. Enligt föreningens
mening bör samhällets insatser på lokaliseringsområdet syfta till att främja
uppkomsten av ett lämpligt antal industriområden i trakter, där goda utvecklingsmöjligheter
redan finns men där det dock ter sig erforderligt med

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

en viss stimulans för att dessa möjligheter skall bli tillvaratagna i önskvärd
omfattning. Målet bör med andra ord vara att i de landsdelar, som
nu brottas med eller hotas av avflyttnings- eller stagnationsproblem, stödja
där belägna livskraftiga orter, så att dessa kan erbjuda ett konkurrenskraftigt
alternativ till lokalisering till andra delar av landet och därigenom
få förutsättningar att ytterligare utvecklas.

Bankföreningen tillmäter de anförda synpunkterna på lokaliseringspolitikens
inriktning en sådan vikt, att föreningen förklarar, att dess uttalande
om det berättigade i en aktiv lokaliseringspolitik äger giltighet endast under
förutsättning att nämnda synpunkter beaktas. För att en attraktiv industriell
miljö skall kunna tillskapas och vidmakthållas fordras uppenbarligen
ett ganska betydande befolkningsunderlag. Härmed vill dock bankföreningen
inte ha sagt, att endast större och medelstora städer och andra
tätorter skulle lämpa sig som industriorter. Det viktiga är befolkningstalet
i den trakt där vederbörande företag arbetar och vars resurser
och serviceanordningar företaget utan svårighet kan utnyttja för och i sin
verksamhet.

Konjunkturinstitutet framhåller som en av de viktigaste faktorerna när
det gäller lokaliseringspolitiken frågan huruvida den fulla sysselsättningen
kan realiseras genom en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik utan
särskilda lokaliseringspolitiska åtgärder. Enligt institutets mening är brist
på sysselsättningstillfällen på en viss ort inte i och för sig en tillräcklig
anledning till lokaliseringspolitiska åtgärder. Vilka regioner som bör expandera
får avgöras även utifrån andra kriterier. Institutet finner det otillfredsställande
att utredningen inte diskuterat, vilka tätorter inom lokaliseringsregionerna
som är avsedda som expansionsorter, i synnerhet som
behovet av tätorter i berörda regioner i de inre och nordligaste delarna av
Norrland i första hand kan motiveras med att man behöver tillvarata de
naturtillgångar som finns där. Det är angeläget att, om man vill ta de
samhällsekonomiska kostnader som en statssubventionerad industri innebär,
detta verkligen kommer att motsvaras av samhälleliga plusposter i
form av bättre utnyttjade råvarutillgångar och bättre levnadsförhållanden
för den arbetskraft som sysselsätts därmed än som annars skulle bli fallet.

Frågan om att skapa en tillfredsställande samhällsservice innefattar två
problemtyper, säger konjunkturinstitutet. För det första blir kostnaderna
per capita för kollektiva anordningar hög om befolkningsunderlaget är litet
och för det andra kan man i områden med stark folkökning få en eftersläpning
i utbyggnaden av de kollektiva anordningarna. Kommittén intresserar
sig endast för det förstnämnda problemet och anser lösningen vara att
öka befolkningsunderlaget genom att lokalisera industrier till sådana platser
och därmed nedbringa kostnaderna per capita. Kommittén har enligt
institutet inte undersökt samhällskostnadernas betydelse för alternativa
lokaliseringsregioner. Även om ett relativt rikhaltigt utredningsmaterial

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

iramlagts, saknar man enligt konjunkturinstitutets uppfattning tillräckligt
analytiskt underlag för att bli övertygad om förslagets lämplighet när
det gäller direkta bidrag och indirekta subventioner. Man saknar såväl den
generella ansatsen till frågan om den regionala strukturomvandlingen som
mera konkreta förslag till lokaliseringsplaner med angivande av vilka orter
som bär expansionsmöjligheter och som man därför bör satsa på. Det hade
också varit önskvärt med en mera dynamisk aspekt på problematiken, där
bl. a. jordbrukets och skogsbrukets strukturella omdaning samt transportapparatens
utveckling mera uttryckligt kommit in i analysen.

Kommittén har enligt statistiska centralbyrån inte med utgångspunkt i
de angivna syftena kunnat åstadkomma en på rationella överväganden
byggd grundval för konkreta lokaliseringspolitiska åtgärder. De praktiska
åtgärderna måste emellertid till sin innebörd och målsättning bygga på
ett någorlunda fast underlag för att lokaliseringsorganets verksamhet skall
bli karaktäriserad av den nödvändiga fastheten och konsekvensen. Samtidigt
gäller, anför centralbyrån, att de problem av social och ekonomisk art,
som uppstår till följd av den snabba omstruktureringen av vårt näringsliv
och den därmed sammanhängande omflyttningen, måste angripas, om man
överhuvud taget skall ha någon lokaliseringspolitik. Kommittén har endast
punktvis och delvis indirekt kunnat prestera någon konkret målsättning.

Enligt statskontorets uppfattning måste vid planeringen av lokaliseringspolitiska
åtgärder noga övervägas vilka samhällsekonomiska resultat, som
dessa åtgärder på sikt leder till. Den lokaliseringspolitiska verksamheten
måste i första hand sträva mot ett optimalt utnyttjande av landets produktionsresurser.
Den får inte bidra till att konservera en för landet mindre
lämplig fördelning av produktionsfaktorerna. Varje investering i lokaliseringspolitiskt
syfte medför vid en given tillgång på kapital och arbetskraft
att de tillgängliga resurserna för andra, mera livskraftiga orter och företag
i motsvarande mån begränsas och därmed att den ekonomiska framstegsiakten
sänks. För en bedömning av den föreslagna lokaliseringspolitiken
hade det enligt statskontoret varit önskvärt med en redovisning av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av utredningens förslag.

Sveriges riksbank ifrågasätter om kommittén tillräckligt beaktat, att åtgärder
som avser att direkt påverka företagens val av lokaliseringsort ej är
de enda som kan förekomma. I fråga om områden med långvarig arbetslöshet
måste en avvägning ske mot åtgärder, som stimulerar arbetskraften att
flytta. Vidare är en aktiv konjunkturpolitik och hjälp vid tillfällig arbetslöshet
ett alternativ till nyetablering av företag på ensidiga industriorter.
Vad gäller utnyttjandet av det samhälleliga kapitalet torde det kunna hävdas,
att om omflyttningen ses som ett led i en dynamisk process det i
många fall trots allt kan vara lämpligt att låta bostäder och andra anläggningar
bli outnyttjade. En målsättning, som innebär att »kapitalför -

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

luster» under alla förhållanden måste undvikas, ställer i själva verket orimliga
krav på precisionen i samhällsplaneringen. Däremot, understryker riksbanken,
måste givetvis alla ansträngningar göras för att i möjligaste mån
undvika felinvesteringar vid samhällsplaneringen nu och framledes. Härvidlag
torde alltför ambitiösa lokaliseringspolitiska målsättningar utgöra
en farlig felkälla, om de hindrar de ansvariga från att inse, att avflyttningen
från en ort eller en bygd ofta måste ingå bland förutsättningarna
för en realistisk samhällsplanering och lokaliseringspolitik. Riksbanken
anser det påkallat, att ytterligare överväganden äger rum innan en framtida
lokaliseringspolitik ges sin konkreta utformning.

Kommerskollegium konstaterar, att kommittén synes ha utgått från att
lokaliseringsproblemet bäst löses medelst avsevärda statliga och enskilda
insatser inom närmare angivna områden i vårt land. Kommittén har i stort
sett undvikit att beröra de nackdelar som för landet i övrigt samt för näringslivet
i stort är förknippade därmed. Kommerskollegium saknar en ingående
belysning av dessa viktiga spörsmål. Betänkandet ger inte något
underlag för en bedömning av frågan huruvida nackdelarna överväger fördelarna
eller inte. En avvägning i detta hänseende måste enligt kollegiets
mening i olika fall alltid föregå ett slutligt ställningstagande, varvid förhållandena
på längre sikt bör bli avgörande. Lokaliseringspolitiken får inte
bli ett självändamål utan den bör anpassas efter den samhälleliga utvecklingen
i stort. Det gäller att med ledning av de faktiska förhållandena och
så tillförlitliga prognoser som möjligt söka förebygga åtgärder vilka på
längre sikt kommer att framstå som förhastade. Detta förutsätter samverkan
mellan näringslivet och de ansvariga statliga och kommunala myndigheterna.
Särskilt angeläget är att i lokaliseringssyfte gjorda investeringar
i vägar, hamnar, vatten- och avloppsanläggningar, skolor etc. inte blir onyttiga,
därför att de områden där investeringarna skett i själva verket saknar
intresse ur näringslivets synpunkter.

Kommerskollegium kan inte biträda förslaget att på visst sätt särskilja
vissa områden i landet med hänsyn till deras förmodade behov av stöd. De
allmänna riktlinjer, som kommitténs förslag inrymmer, kan dock tjäna
som viss vägledning i lokaliseringspolitiken.

Svenska kommunförbundet framhåller vikten av att de samhällsekonomiska
aspekterna i vidare bemärkelse beaktas och att de får påverka lokaliseringsåtgärderna
vid sidan av de företagsekonomiska bedömningarna.
Stat och kommun måste tillse att det skapas ett företagsvänligt klimat i
de regioner dit lokalisering skall ske. Åtgärderna måste till väsentlig del
bestå i ett vidmakthållande, en upprustning och en utveckling av centralorternas
samhälleliga service. Kommunerna är helt införstådda med att ta
sin andel av detta arbete. Men positiva åtgärder måste också vidtas beträffande
den av staten bedrivna samhälleliga servicen.

I likhet med landsorganisationen samt arbetsgivareföreningen och inII
Ilibang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 185

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

dustriförbundet lägger arbetsmarknadsstyrelsen sysselsättningspolitiska
aspekter på lokaliseringspolitikens utformning. Styrelsen anför att den funnit
det nödvändigt att — jämsides med en ytterligare aktivering av åtgärderna
för att underlätta den geografiska och yrkesmässiga rörligheten —
sätta in aktiva lokaliseringspolitiska åtgärder för att påskynda en sådan
utbyggnad av vissa delar av näringslivet — i första hand industriell verksamhet
men även turistnäringen — i berörda delar av landet, att balans
på arbetsmarknaden snabbare nås. För att en sådan snabbare utbyggnad
av näringslivet -— genom såväl nylokaliseringar som utveckling av befintliga
företag — skall kunna stimuleras och göras företagsekonomiskt lockande
krävs enligt styrelsens mening särskilda stödåtgärder. Styrelsen betonar
att dessa mera långtgående stödåtgärder endast kan motiveras som
arbetsmarknadspolitisk! instrument under en övergångstid. De innebär ej
ett alternativ utan endast ett komplement till andra åtgärder i syfte att
genom en samlad arbetsmarknadspolitisk insats snabbare åstadkomma en
utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft i ifrågavarande
landsdelar.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker i övrigt kommitténs uttalande, att
svårigheterna att upprätthålla en rimlig standard för den befolkning, som
under i varje fall en övergångstid fortfarande kommer att vara bosatt i
den egentliga glesbygden, inte kan lösas genom lokaliseringspolitiska medel.
Det är också enligt styrelsens mening viktigt, att samhället med andra medel
än lokaliseringspolitiska medverkar till rimlig standard för den befolkning
som inte kan flytta. Styrelsen betonar starkt, att en industriell expansion
inte är tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft
föreligger.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som hör till dem som ansluter sig till
kommitténs riktlinjer, framhåller, att lokaliseringsverksamhetens inriktning
inom olika delar av landet givetvis — som kommittén understrukit_

måste variera, beroende på näringslivets grad av utveckling. I de mest expansiva
områdena blir den centrala frågan hur viktiga samhällsplaneringsfrågor
skall kunna lösas på sådant sätt, att näringslivets utveckling främjas.

I andra delar av landet, där en expansion av näringslivet är angelägen för
att arbetskraftsresurser och naturtillgångar skall kunna utnyttjas på ett
rationellt sätt, kan lokalisering och utbyggnad av befintlig verksamhet stimuleras
genom allmänna åtgärder, som förbättrar produktionsbetingelserna.
Utformningen av den allmänna serviceverksamheten och samhällsplaneringen
blir sålunda av stor betydelse för näringslivets lokalisering.

Länsstyrelsen betonar, att lokaliseringsverksamheten inte enbart bör vara
inriktad på privata företag. Den bör även omfatta statlig verksamhet inom
såväl statsägda företag som statliga affärsverk och statliga administrationer
inom de områden där en aktiv lokaliseringspolitik avses att bedrivas.
Den avgörande betydelse som lokaliseringen av högre utbildningsanstalter,

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k 67

särskilt högskolor, har i inånga sammanhang, understrykes starkt av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det ytterst tveksamt om de
föreslagna riktlinjerna för lokaliseringspolitiken på längre sikt ger det
bästa samhällsekonomiska utbytet. Vid sidan av olika osäkerhetsmoment
föreligger stor risk för att satsningen på ett antal regioner, främst belägna
i Norrland och nordvästra Svealand, med ett vikande befolkningsunderlag
och i det närmaste fullständig avsaknad av industriell tradition kommer
att medföra en lägre takt i det ekonomiska framåtskridandet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län betonar, att det för en gynnsam utveckling
av näringslivet i länet f. n. är viktigast att erhålla ett ökat bostadsbyggande
och en snabbare förbättring av vägväsendet. Länsstyrelsen framhåller, att
de stödåtgärder som kommittén föreslagit, inte löser de problem, som näringslivet
i Älvsborgs län brottas med. Med all uppskattning av kommitténs
ambitioner att söka främja en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet
avstyrker länsstyrelsen att kommitténs förslag genomföres i befintligt
skick.

Vad kommittén anfört beträffande nödvändigheten av vidgad och förbättrad
sam hälls- och lokali seringsplanering i olika
hänseenden vitsordas allmänt av remissmyndigheterna. Enighet synes råda
om att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i högre grad än hittills måste
beaktas vid utbyggnaden av samhälleliga gemensamhetsanordningar. Därvid
framhålles i synnerhet utbyggnaden och förbättrandet av trafikleder,
skolor, sjukvårdsinrättningar etc. Lokaliseringsplaneringen anses böra omfatta
lokalisering av både samhälleliga organ och serviceanläggningar. För
bedömning av de olika frågorna och för samverkan mellan de organ som
har att ta ställning till dessa frågor fordras enligt några instanser en enhetlig
utvecklingsplan eller att lokaliseringsplaneringen ingår som ett naturligt
led i den översiktliga samhällsplaneringen.

För att ernå den mest ändamålsenliga avvägningen mellan de arbetsmarknadspolitiska
medlen är det enligt landsorganisationen nödvändigt att utvecklingen
bedöms efter en långsiktig plan för näringslivets utbyggnad. För
att kunna bedriva en framgångsrik lokaliseringspolitik synes det vidare LO
nödvändigt att jämte de företagsekonomiska kalkylerna även utföra beräkningar
över den bebyggelseform, som ger den ur samhällsekonomisk synpunkt
fördelaktigaste fördelningen av den samhällsekonomiska verksamheten.
Samhällskostnaderna, som fått alltför begränsad uppmärksamhet i
betänkandet och som är intimt förknippade med boendeformerna, måste
behandlas så utförligt som möjligt. Intensifierad forskning och säkrare statistiskt
underlag för beräkningarna skulle enligt LO väsentligt förbättra
förutsättningarna för ett gott resultat av samhälleliga ingripanden.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att många med storstadsbildningen förknip -

08

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

pade problem ännu inte blivit tillfredsställande klarlagda. Alltjämt är en
öppen fråga hur långt tillväxten av en stad är till fördel för staden själv, för
dess funktionsduglighet, för dess miljö och för dess ekonomi. En annan
fråga är hur långt olägenheterna av en fortgående koncentration kan förebyggas
eller lindras genom åtgärder från bebyggelseplaneringens sida. Inte
minst de nuvarande trafikförhållandena i våra storstadsområden illustrerar
enligt styrelsens mening med all tänkbar tydlighet vilka svårbemästrade
problem en långtgående koncentration kan medföra. Bebyggelseplaneringens
uPP§ift v*d samspelet med en aktiv lokaliseringsverksamhet är närmast att
klargöra konsekvenserna för samhällsbyggandet av olika lokaliseringsalternativ.
I första hand måste detta ske på det översiktliga planet. Till stor del
torde bedömningarna kunna ske på kommunal nivå. Styrelsen håller emellertid
före, att man även måste räkna med en fortsatt regionplanering i olika
delar av landet.

Även från lantbruksstyrelsens sida understrykes starkt vikten av att till
grund för näringslivets lokalisering läggs en översiktlig planering, som griper
över olika samhällsområden. En koordinering måste ske av olika former
för samhällsplaneringen, exempelvis bebyggelseplaneringen, bostadsplaneringen,
kommunikationsnätets planering, jord- och skogsbrukets planering
och lokaliseringen av olika grenar inom stads- och servicenäringarna. Inom
ramen för en sådan översiktlig planering har varje organ, som handlägger
frågor med lokaliseringsavgörande betydelse, att bedriva en utvecklingsplanering.

Från länsstyrelsehåll riktas vissa erinringar mot kommitténs uttalanden
om samhälls- och lokaliseringsplaneringen. Sålunda beklagar länsstyrelsen
i Södermanlands län, att kommitténs resurser icke räckt till för att presentera
en i högsta grad önskvärd problemlösning, när det gäller lokaliseringsplaneringens
samordning med övrig samhällsplanering såsom bebyggelseplanering,
skolplanering och kommunikationsplanering. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län är benägen att gå ett steg längre än kommittén när det gäller
frågan om lokaliseringsplaneringens lokala roll. Genom eu väl fungerande
lokaliseringsplanering bör nämligen, säger länsstyrelsen, kunna erhållas
ett instrument, som — om man anlägger mera långsiktiga perspektiv

• kan komma att få avgörande betydelse då det gäller att främja samhällsutvecklingen
överhuvud taget. På grundval av denna lokaliseringsplanering,
som bör vara av översiktlig karaktär, bör slutsatser kunna dras om bl. a.
vilka områden och orter där näringsliv och service bör förstärkas.

Även kooperativa förbundet betonar, att samhällsplaneringen inom lokaliseringsverksamhetens
ram måste ske på lång sikt. Förbundet framhåller:

De samhällstjänster, som kräver de största investeringarna, kommunikationer,
bostadsbyggande och andra insatser i samband med bebyggelsen har
att som ledstjärna för planeringen framför allt ta hänsyn till den dominerande
tendensen i den ekonomiska strukturutvecklingen, särskilt inom in -

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

dustrin. Denna går mot stordrift och större företagsenheter. I den mån konkurrensen
på stormarknaderna skärps är det av största betydelse att industrins
förläggningsplatser blir på sådana orter och i sådana områden som
har de bästa naturliga förutsättningarna och en standard av samhällsservice
som i möjligaste grad underlättar produktionen, däri inräknat rekryteringen
av arbetskraft.

Vid en samhällsplanering på lång sikt, som skall harmonisera med strukturomdaningen
inom industrin och annat företagsliv, synes det förbundet
framför allt vara viktigt att undvika ett tänkande som utgår från ett mera
varaktigt, fast förhållande mellan tätorternas och glesbygdernas omfattning
i landet till ledning för lokaliseringspolitiken.

Bostadsplaneringens samband med samhälls- och lokaliseringsplaneringen
framhålles av bostadsstyrelsen, som understryker, att planeringen av bostadsbyggandet
och skapandet av de lokaliseringsförutsättningar som har
samband med samhällsbyggandet primärt är en kommunal uppgift. Ett
långsiktigt perspektiv i produktionsplaneringen av bostadsbyggandet ställer
ofta stora krav på en interkommunal, i många fall också en interregional,
planering i både tid och rum, betonar bostadsstyrelsen vidare. Både för prognoserna
om det framtida bostadsbehovet och för de successiva förberedelserna
för att tillgodose detta behov bör kommunerna sålunda ses i ett översiktligt
sammanhang och deras utvecklingsförutsättningar realistiskt klarläggas
med hänsyn härtill.

I övrigt anför styrelsen beträffande bostadsbyggandets lokalisering och
planering, att de riktlinjer som tillämpats vid fördelningen av bostadslånemedlen
i princip överensstämmer med dem som kommittén anfört såsom
önskvärda. Näringslivets utveckling beaktas, liksom den brist på bostäder
som kan hämma en önskvärd utveckling. Däremot har hittills inte vissa orter
medvetet främjats vid medelsfördelningen så att de därigenom skulle
komma i eu gynnsammare ställning vid företagens val av lokaliseringsort.
Att införa ett sådant motiv vid fördelningen av de för långivningen relativt
begränsade medlen synes inte rimligt, säger bostadsstyrelsen, då behovet av
bostadsbyggande alltfort är stort på många orter på grund av bostadsbrist
och undermåligt bostadsbestånd. För att öka bostadsbyggandet på de orter
som en aktiv lokaliseringspolitik kan komma att kräva och för att utrymme
även skall finnas för en ökning av bostadsbyggandet inom de nuvarande
bostadsbristområdena måste bostadsbyggnadsprogrammet för riket ökas
utöver nuvarande nivå.

Väg- och trafikplaneringen belyses av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som erinrar om att det med hänsyn till den betydelse transporterna har för
näringslivet är angeläget att i första hand inrikta lokaliseringen till de regioner
som redan nu har ett väl utbyggt vägnät. Närheten till avsättningsområden
som väsentlig faktor för lokaliseringen av nya företag leder till att
koncentrationen till storstadsregionerna fortsätter i oförminskad takt. Genom
en lämplig avvägning av vägupprustningen inom storstadsregionerna

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

och lederna mellan dessas centra och storstadsregionerna närliggande tätorter
(»satellitstäder»), samt mellan storstadsregionerna och de snabbt
växande större och medelstora städerna, kan vägbyggandet bli ett verksamt
medel i lokaliseringspolitiken samtidigt som den ursprungliga målsättningen
i vägbyggnadspolitiken bibehålls. Styrelsen framhåller även, att vägplaneringen
ingår som en integrerande del i samhällsplaneringen och att en samordning
mellan exempelvis vägplanerandet och bebyggelseplanerandet framstår
som absolut nödvändig.

Lufttrafikens — särskilt fraktflygets — betydelse berörs av luftfartsstyrelsen,
som anser att man vid samhällsplaneringen för en viss bygd, som
avses utrustad med olika serviceanordningar etc. bör beakta de fördelar för
näringsliv och enskilda, som tillvaron av välbelägna flygplatser medför. Man
bör i sammanhanget inte bortse från den väntade utvecklingen inom fraktvilket
i framtiden kommer att spela en långt mera betydande roll än
för närvarande. Det torde därför finnas fog för påståendet, att en ort eller
trakt inte kommer att vara särskilt attraktiv, därest den inte har tillgång
till lämplig flygplats. Detta innebär, säger luftfartsstyrelsen vidare, att det
kan finnas skäl även för måttligt stora kommuner eller kommunblock att i
tid utreda flygplatsfrågan.

Skolplaneringens samband med lokaliseringsplaneringen behandlas av
skolöverstyrelsen, som har förståelse för önskemålen om besked rörande
skolväsendets planerade utbyggnad, eftersom ett företags beslut om en eventuell
nyetablering eller utbyggnad kan bli beroende av skolförhållandena.
Det har dock ofta visat sig svårt att erhålla konkreta och tillräckligt fasta
besked från olika företag, om planerna för den industriella utbyggnaden och
dennas befolkningsmässiga konsekvenser. Skolväsendets utbyggnad på en
ort försvåras och försenas om inte tillfredsställande uppgifter kan erhållas.

Fritidsfrågornas lösning inom ramen för samhälls- och lokaliseringsplaneringen
diskuteras av 1962 års fritidsntredning, som konstaterar, att det
finns samband mellan å ena sidan frågor rörande lokaliseringen av fritidsbebyggelse
och anläggningar för det rörliga friluftslivet samt å andra sidan
det övriga näringslivet och de av kommittén diskuterade problemställningarna.
Förhållandena inom näringslivet och utvecklingstendenserna inom
olika näringsgrenar påverkar i hög grad ett områdes utnyttjande för turismen
och friluftsliv. Markdispositionen för fritidsändamål och lokaliseringen
av anläggningar påverkar i sin tur det övriga näringslivets utveckling.
Möjligheterna att utöva friluftsliv kan enligt utredningens mening i
vissa fall vara av betydelse då det är fråga om att bedöma en orts attraktivitet
och lämplighet ur lokaliseringssynpunkt.

Kommitténs motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering
samt förslag till kriterier på områden och orter för sådant stöd
har blivit föremål för stark kritik vid remissbehandlingen. Dock understrykes
från flera håll nödvändigheten av ett ökat statligt stöd till avflyttningsområdena
och särskilt Norrland.

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att de av kommittén föreslagna
stödåtgärderna till övervägande del skulle komma vissa norrlandslän
tillgodo. Med hänsyn till att situationen för dessa områden är prekär,
bör speciella stödåtgärder främst för dessa områden vara naturliga, men
då aktiv lokaliseringspolitik är mycket angelägen och nödvändig även i
många andra områden, bör de nuvarande klena resurserna för en dylik
politik avsevärt förbättras för andra delar av landet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att från det allmännas sida bör göras
stora insatser för att stödja näringslivets utveckling i norra Sverige. De
av kommittén föreslagna åtgärderna har länsstyrelsen i stort sett inte någon
erinran mot, i vad de avser landets nordligare delar. Det kan till och
med ifrågasättas, om inte inom vissa områden väsentligt kraftigare åtgärder
borde kunna ifrågakomma.

Från åtskilliga håll hävdas att kommitténs motiv och förslag till kriterier
inte står i full överensstämmelse med den av kommittén angivna lokaliseringspolitiska
målsättningen. I synnerhet anses de uppställda kriterierna
och förslagen till utvecklings- och stödområden innebära en splittring av de
knappa kapital- och arbetskraftsresurserna. Allmänt understrykes att insatserna
måste begränsas till sådana områden och orter på vilka effekten
blir national- och företagsekonomiskt tillfredsställande. Som exempel på
denna uppfattning må anföras byggnadsstyrelsens uttalande, att de samhälleliga
insatserna i första hand bör koncentreras på ett begränsat urval av
orter med sådan regional position att effekten av insatserna kan komma
eu hel bygd, en »utvecklingsregion», tillgodo. Det ifrågasättes, om inte
kommittén utgått från en alltför långtgående splittring av insatserna.

De av kommittén uppställda detaljerade kriterierna har vunnit gillande
blott i ett fåtal yttranden. Klar tillstyrkan till kommitténs förslag föreligger
från länsstyrelsen i Örebro län.

Skogsstyrelsen, som anmäler, att de sju skogsvårdsstyrelser som yttrat
sig över kommitténs betänkande ställer sig positiva till utredningens förslag,
anser att om behovet av en sådan aktiv lokaliseringspolitik som den föreslagna
torde meningarna knappast vara delade. Beträffande frågan vilka
orter man i lokaliseringsverksamheten skall satsa på kan skogsstyrelsen
inte finna annat än att kommittén ganska väl inringat detta problem genom
sina uttalanden. Skogsstyrelsen anser det vidare riktigt att man på det sätt
som föreslagits ger lokaliseringsorganen möjlighet att pröva orternas förutsättningar
för industriutbyggnad mera fritt under hänsynstagande till alla
betydelsefulla faktorer både de nu kända och de som framträder under utvecklingens
gång. Styrelsen anser sig kunna tillstyrka kommitténs principer
när det gäller vilka områden och orter som skall komma i fråga för
lokaliseringsstöd. Detta gäller under förutsättningen att skogsstyrelsen rätt
tolkar de uppställda kriterierna mera som en beskrivning av vissa förhållanden
än som fasta, i förväg låsta normer för gränsdragningen.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Domänstyrelsen finner att de kriterier kommittén anger för B-regioner,
vilka kan bli föremål för stödåtgärder, kan ge viss ledning vid bedömning
av det samhälleliga företagsstödet. Styrelsen förutsätter att varje område
och ort blir föremål för mera ingående studier i samband med åtgärdernas
praktiska genomförande och att de uppställda kriterierna inte ensamma får
bli avgörande. I princip, menar domänstyrelsen, bör hela det nordsvenska
inlandet betraktas som ett område, där såväl särskilda som allmänna stödåtgärder
skall kunna komma ifråga.

Det är enligt vad styrelsen framhåller angeläget att det statliga stödet för
nyetablering och utveckling av industriföretag i industriellt eftersatta bygder
under alla förhållanden endast utgår i orter, som med fog kan väntas vara
utvecklingsbara på längre sikt och där en godtagbar samhällelig och allmän
service kan erhållas. Enligt styrelsens uppfattning kan dylika förutsättningar
anses föreligga i flertalet B-centra i norra Sverige och befolkningsunderlaget
som regel vara betryggande för att upprätthålla eu livskraftig
centralort. Styrelsen finner det önskvärt och i flera fall också möjligt att
samhället genom ekonomiskt företagsstöd söker upprätthålla åtminstone en
livskraftig centralort med differentierat näringsliv i varje B-region i dessa
delar av landet.

Vissa remissorgan har föreslagit att lokaliseringsstöd skall lämnas även
på kommunbiocksnivå eller eljest differentieras inom de föreslagna utvecklings-
och stödområdena.

Otvetydiga förespråkare för kommunblocken som underlag för bestämmande
av lokaliseringsåtgärder är bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands
län och lantbruksstyrelsen.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund anser att utredningen givit uttryck för
ett allt för snävt regiontänkande. Utväljandet av ett starkt begränsat antal
orter för erhållande av stöd, kan få till följd att andra orter, som också
skulle kunna fungera som väl utvecklade centra inom sina områden, kan
få svårigheter att bibehålla sin livskraft, därför att företagen inte vågar satsa
på orter och områden, som myndigheterna inte utvalt som lokaliseringsorter.
Även de s. k. C-centra och C-regionerna bör enligt förbundens mening
i många fall vara lämpliga som lokaliseringsorter.

Förbunden anser det vara en angelägen uppgift för samhället att bereda
de grupper av befolkningen, som även i framtiden kommer att ha sin verksamhet
förlagd till glesbygderna del av standardutvecklingens frukter. Således
måste tillses, att glesbygdens skolfrågor, hälso- och sjukvårdsfrågor,
kommunikationer, möjligheter till kulturella och sociala kontakter in. in.
ägnas uppmärksamhet. Enligt förbundens uppfattning löses dessa frågor
bäst om på landsbygden befintliga tätorter ges utvecklingsmöjligheter.

Även svenska kommunförbundet talar för att lokaliseringsinsatser bör

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

kunna göras i många mindre tätorter. Utgångsområdet för åtgärderna bör
vara kommimblocket. Ett inte ringa antal kommunblock kommer att omfatta
mindre geografiska områden med centralorter med lägre centralitetsgrad
än B-regionerna. Förbundet anser inte att man skall precisera kriterierna
för stödåtgärder. Dessa bör kunna utsträckas till alla orter, där dylika
åtgärder överhuvud är förenliga med de föreslagna riktlinjerna för lokaliseringspolitiken.

Lokaliseringarna inom kommunblocken bör enligt förbunden efter övervägande
inom blockorganen samt överenskommelse mellan vederbörande
kommun och aktuell intressent ej enbart behöva ske till blockets centralort.
Om en annan lokalisering inom blockområdet är önskvärd ur en eller annan
synpunkt, bör densamma få komma till stånd utan att ett eventuellt statligt
lokaliseringsstöd äventyras. Detta under förutsättning, säger kommunförbundet,
att de lokala samhälleliga resurserna tillåter följdverkningarna av
en sådan lokalisering.

Företagareföreningarnas förbund framför tankegångar, som är besläktade
med de nu nämnda, och anser att behovet av lokaliseringspolitiska insatser
ingalunda begränsar sig till de regioner, som utredningen genom olika kriterier
definierat. Detta behov föreligger även inom stora delar av södra och
mellersta Sverige samt Norrlands kustbygder. Lokaliseringspolitiska insatser
i lämpliga centralorter, d.v. s. A-, B- och C-centra, kan effektivt avlasta
storstadsregionerna och bidraga till att en rad typiska överansträngningsfenornen
inom dessa reduceras. Samtidigt erhålles en bättre samhällelig balans
och en riktigare samhällsstruktur inom stora delar av landet. Att näringslivet
gagnas härigenom står över alla tvivel, säger förbundet, som vidare
hävdar att många befintliga B- och C-centra utan tvivel är lämpliga lokaliseringsorter,
som i fråga om service åt industri och näringsliv och i fråga
om social omvårdnad om medborgarna väl kan mäta sig med många s. k.
A-centra. En viss översyn av utredningens förslag i syfte att göra dessa
mindre exklusiva och mera ägnade som generella lokaliseringspolitiska instrument
i hela landet bör därför ske. Förbundet förordar även en översyn
av bestämmelserna om kriterierna för det statliga företagsstödet.

Vissa remissmyndigheter, såsom länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus
och Värmlands län pekar på A-regionerna som lämpliga områden. Länsstyrelsen
i Östergötlands län menar, att det är genom lokaliseringspolitiska
åtgärder i mellersta och södra Sverige och i Norrlands A-centra som alternativ
kan skapas till den pågående koncentrationen till de tre storstadsregionerna.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att de föreslagna kriterierna inte ger
ett rättvist urval av områdenas behov av stödåtgärder och att de därjämte
är alltför beroende av tillfälliga, regionala särarter. Jämväl framhålles, att
kriterierna är schablonmässiga och formella. Länsstyrelserna i Kronobergs,
Kalmar och Kristianstads län erinrar sålunda om att den registrerade arbets:j*—
Bi han g till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 185

74

Kungl. Maj:Is proposition nr 185 år 1964

lösheten inte alltid är helt tillförlitlig för jämförelser mellan olika delar av
landet eller för studium av sysselsättningsbehovet. Ett viktigare kriterium bör
nettoutflyttningen inom olika regioner vara. Nettoutflyttningen uppkommer
nämligen huvudsakligen genom att regionens egna arbetskraftstillgångar är
för stora i förhållande till det befintliga näringslivets behov av arbetskraft.
Länsstyrelsen i Kristianstads län uttrycker sin förvåning över att kommittén
inte ansett sig böra framlägga en utredning om storstadskoncentrationens
fördelar och nackdelar. Länsstyrelsen har för sin del en sådan värdering
av de olika samhällsmiljöerna, att den som lokaliseringspolitisk målsättning
gärna accepterar att storstadstillväxten motverkas.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner att kommittén utifrån sina kriterier
inte medtagit Roslagen bland de områden som förtjänar positivt lokaliseringspolitiskt
stöd. Detta sammanhänger, enligt länsstyrelsen, med kommitténs
grova schablonartade urvalsprinciper. Länsstyrelsen framhåller alt det
i Roslagen finns ett lämpligt antal utvecklingsbara centralorter med tämligen
utbyggd samhällsservice. Området saknar emellertid i stort sett industriell
tradition och länsstyrelsen och länsmyndigheterna arbetar tillsammans med
vederbörande kommuner energiskt på att stimulera en naturlig differentiering
och utveckling av näringslivet. Här behövs emellertid, enligt länsstyrelsen,
ett helhjärtat stöd från de centrala instanserna — inte minst när det
gäller upplysning om de naturliga lokaliseringsförutsältningarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att tanken att olika näringsgrenar
bör ingå i sysselsättningsbilden vid fastställandet av kriterier för lokaliseringsstöd
med i ideala fall lika stora andelar i samtliga områden måste
strida mot den av utredningen framförda målsättningen om maximerad nationalinkomst.
En förutsättning för stark tillväxt av denna skapas just genom
olika områdens specialisering på sådana verksamheter, där de har
relativa fördelar framför andra. Om näringslivet inom olika regioner får
specialisera sig på den lämpligaste användningen av sina resurser får det
antagas att den samlade nationalinkomsten stiger mera än om en sådan
specialisering förhindras. Det blir sedan en socialpolitisk fråga hur denna
större nationalinkomst skall fördelas, så att riktpunkten om lika social- och
kulturell standard nås. Utredningens målsättning för den samhälleliga lokaliseringspolitiken
innebärande att möjligheter för lika social och kulturell
standard skall skapas för alla medborgare oberoende av bostadsort kan enligt
länsstyrelsens mening knappast avse, att nya verksamheter skall tillskapas
för att möjliggöra en sådan bosättning överallt i landet, där traditionella
förvärvskällor inte kan ge likställighet. I stället bör väl detta tolkas
så att den i ett avfolkningsområde nödvändigt kvarboende befolkningen inte
genom befolkningsuttunningen får minskade möjligheter till eller högre
kostnader för den nödvändiga samhälleliga och privata servicen.

Länsstyrelsen i Hallands län påpekar att, om invånarna i glesbygderna
skall erbjudas samma standard som i landets tätbygder, detta endast kan

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

ske till avsevärda kostnader. I de stora glesbygdsregionerna kan kravet på
en med landet i övrigt likvärdig standard allenast tillgodoses i tätorterna.
Att förlägga större industrier och serviceinstitutioner till rena glesbygdsområden
torde i allmänhet inte låta sig göra. Samhället bör försöka mildra
verkningarna av avfolkningen genom att i det längsta bevara redan befintliga
allmänna serviceanläggningar, även när de ej längre har ett tillräckligt
befolkningsunderlag. Länsstyrelsen framhåller vidare, att den avlastning av
storstadsregionerna, som kommittén eftersträvat, ej behöver innebära att
man nödvändigtvis måste satsa på »underutvecklade» områden. Snarare bör
städer och tätortsregioner av mellanstorlek utgöra de lämpligaste alternativen
till storstadsområdena.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om en politik med den inriktning
kommittén föreslår — där långtgående stödåtgärder till i skilda hänseenden
outvecklade eller hårt drabbade områden, främst i nordvästra Svealand
och Norrlands inland intar en central ställning — är ägnad att uppfylla
de allmänna krav som måste kunna ställas på lokaliseringspolitiken.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är det ett rimligt krav att de samhälleliga
åtgärderna leder till resultat som kan godtas såväl ur samhällsekonomisk
som ur företagsekonomisk synpunkt — detta också med hänsyn till utvecklingen
på längre sikt — samt att åtgärderna är ägnade att ge det åsyftade
resultatet. Uppstår endast begränsade verkningar kan detta medföra att frågan
om behovet av utvecklingsbefrämjande åtgärder konserveras och att
problemen ställs på framtiden. Länsstyrelsen framhåller, att det föreligger
en uppenbar risk att en lokaliseringsfrämjande verksamhet vid den föreslagna
inriktningen, om effekten blir begränsad, endast bevarar omställningsproblemen.
Det kan också ifrågasättas om inte de alltmer accentuerade
skillnaderna mellan å ena sidan mindre och avlägset liggande orter och å
andra sidan större och medelstora centra medför att företagen på dessa
mindre orter på sikt erhåller svårigheter att konkurrera om arbetskraft och
befolkning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att särskilda områden av olika karaktär
inte bör fastställas. Det ekonomiska stödet bör i stället ges en generell
utformning och en allmän näringspolitisk bakgrund, varför det i princip
bör kunna utgå i hela landet. Var stödet i varje särskilt fall skall sättas
in bör framgå efter en prövning där regionala intressen avvägs mot riksintressen.
De områden som kan komma i fråga för stöd kan allt efter den
effekt man åsyftar utgöras av kommunblock, arbetsmarknadsstyrelsens Beller
A-regioner eller hela län.

Länsstyrelserna i Gotlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län anser att länen bör utgöra underlag för stödåtgärderna. Länsstyrelsen
i Gotlands län bedömer det som nödvändigt — för förhindrande av fortsatta
befolkningsavtappningar — att länet inrangeras bland de områden
inom vilka särskilda stödåtgärder skall utgå. Om inte strävandena att ge -

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

nom lokahseringsåtgärder bereda sysselsättning åt den gotländska ungdomen
inom länet underbygges, skulle detta innebära en orättvisa mot länet
och samtidigt vara från hela landets sida oklokt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att de kriterier, som kommittén
föreslagit för att stödåtgärder skall kunna komma ifråga, inom länet
begränsar insatserna till övre Ådalen och västra Medelpad. Förutsättningarna
tor en industriell expansion av någon betydelse torde emellertid
inte vara stora inom dessa områden, påpekar länsstyrelsen. Om en aktiv
lokaliseringspolitik skall få någon betydande effekt för länet, bör den riktas
mot länet i dess helhet och således även mot de områden där bättre förutsättningar
finns för en industriell expansion, nämligen kustområdena och
nedre Ådalen. Denna uppfattning om länet som en enhet för åtgärderna
torde vara tillämplig även på de övriga länen i Norrland. Länsstyrelsen understryker
den vitala betydelsen bibehållandet av ett antal livskraftiga tätorter
inom Norrlands inland har när det gäller råvaruförsörjningen inom
skogsindustrin.

Länsstyrelsen i Västerbottens län delar inte kommitténs uppfattning, att
länen är olämpliga som geografiska enheter såvitt avser de fyra nordligaste
länen. I Norrland är geografiska förhållanden, föga differentierat näringsliv,
arbetsmarknads- och andra ekonomiska förhållanden samt många andra
omständigheter sådana att hela dessa län bör betraktas som utvecklingsområden,
inom vilka stimulans till ökad industrialisering är speciellt önskvärd.
Man bör enligt länsstyrelsen ej bortse från att länen genom landstingen
är ekonomiska enheter. Landstingens ständigt ökande samhälleliga verksamhet
markerar detta förhållande mer och mer. Länens näringsliv utgör
den ekonomiska grundvalen för landstingets verksamhet till länsinvånarnas
gagn. Då kustlandet är den mest attraktiva regionen ur industrisynpunkt
bör möjligheten att dit lokalisera industri utnyttjas. Länsstyrelsen betonar
samtidigt vikten av att lokalisering sker till inlandet, inte minst av tillverkningsindustrier.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller beträffande den föreslagna
indelningen i utvecklingsområden, att hänsyn bör tas till den ändring i förhållandena
som skett i vissa regioner efter år 1960. Betraktar man Norrbottens
län som en region uppfyller denna kriterierna för utvecklingsområdena.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför hela Norrbottens län betraktas
som ett utvecklingsområde.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i princip föredrar en satsning på A-centra
men ej utesluter lokaliseringsinsatser i B-centra och kommunblockscentra,
anser, att de av kommittén uppställda kriterierna för olika områden är alltför
formella för att kunna tjäna som underlag för en arbetsmarknadspolitisk
målsättning. Styrelsen finner, att det område som för närvarande gäller för
utnyttjande av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte ävensom
för uppförande av industrilokaler som statskommunala arbeten, nämligen

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196A

Norrland utom Gästrikland, nordvästra delarna av Dalarna och Värmland
samt Dalsland, är ett lämpligare område. Varken en begränsning eller utvidgning
av detta område är för närvarande motiverad. Styrelsen förutsätter
dock, att en inskränkning av i första hand de mest långtgående stödåtgärderna
successivt skall kunna ske allteftersom det arbetsmarknadspolitiska
målet —- en med landet i övrigt jämförbar balans på arbetsmarknaden —
uppnås inom en landsdel. Man torde få räkna med att mera omfattande insatser
kommer att krävas under längre tid i de fyra nordligaste länen än i
området i övrigt. Syftet bör dock vara att för området som helhet nå det
anförda målet under en begränsad tid. Detta förutsätter kraftfulla insatser
av alla arbetsmarknadspolitiska medel. Härmed avses åtgärder för underlättande
av geografisk och yrkesmässig rörlighet ävensom åtgärder för en
snabbare utbyggnad av näringslivet.

Statskontoret understryker betydelsen av att de mer livskraftiga av
B-regionerna och inom regionerna de mera livskraftiga orterna kommer i
åtnjutande av ekonomiskt stöd. Den allmänna näringsgeografiska utvecklingen
bör enligt statskontoret starkt beaktas. Även om den rörlighetsstimulerande
arbetsmarknadspolitiken ur såväl samhällsekonomisk som social
synpunkt måste betraktas som det lämpligaste sättet att på sikt lösa strukturella
arbetslöshetsproblem, förefaller det dock statskontoret rimligt, att
lokalisering av industri till orter med ensidigt näringsliv bör uppmuntras,
då detta ur arbetsmarknadssynpunkt är starkt motiverat.

Landsorganisationen finner det ofrånkomligt, att kriterier också skapas
för sådana områden inom vilka förutsättningar för industrialisering och
över huvud taget en långsiktig serviceverksamhet till rimliga kostnader saknas.
LO anser det vidare angeläget att en överföring av skattemedel i varje
fall under en övergångstid sker till glesbyggda områden, där arbetskraft
fortfarande måste kvarstanna på grund av areell produktion. Det är inte
välbetänkt, framhåller LO, att till ur industriell synpunkt ogynnsamma områden
söka förlägga industriell verksamhet för att därigenom förstärka
serviceunderlaget. Därigenom binder man sig för mycket lång tid framåt
för samhällsekonomiska förluster genom ogynnsam näringsstruktur, som
kan hända inte alls är nödvändiga. Den areella produktionen som ursprungligen
motiverade åtgärderna kan visa sig ogynnsam eller visa sig kunna
skötas på annat sätt. Men det kan även väntas att för dylika områden det är
erforderligt att över budgeten kompensera vissa affärsdrivande verk för
upprätthållande av service, trots att befolkningsunderlaget inte är tillräckligt,
t. cx. postverket och statens järnvägar.

Man bör enligt LO också skapa kriterier för sådana orter, där lokaliseringsinsatser
bör göras. Vid valet av dessa kriterier måste hänsyn tas till behovet
från både företag och enskilda. Intressena torde dock i de allra flesta
fall sammanfalla. LO fortsätter.

Den enskilde kräver god tillgång på kommersiell service, sjukvård, möj -

78

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

ligheter till nöjen och kulturell verksamhet m. m. Det förefaller dock, som
om undervisningen intar en central ställning. Därvid synes gymnasium och
fackskola vara exempel på ett användbart kriterium för orter, där en aktiv
lokaliseringspolitik kan bedrivas. Detta innebär att befolkningsunderlag
även finns för annan samhällsservice i acceptabel omfattning. Bostadspolitiken
kommer också att vara en lokaliseringsstyrande faktor och det är
därför viktigt att bostadsproduktionen samordnas med arbetsmarknadspolitiken.

Även Sveriges hantverks- och industriorganisation föreslår att utredningens
förslag till utvecklings- och stödområden skall kompletteras med
kriterier för områden som inte kan betraktas som lämpliga för industrilokalisering.
Då storstadsområdenas tillväxt stimuleras genom statliga åtgärder
av skilda slag, finner organisationen det acceptabelt, att samhället
också vidtar åtgärder för att förbättra förutsättningarna för näringslivet i
andra delar av landet och därmed motverka det starkt ökande trycket mot
storstadsregionerna.

Tjänstemännens centralorganisation understryker att, för att företagslokalisering
till en ort skall komma i fråga, där inte bara skall förekomma
stor arbetslöshet och låg inkomstnivå. Där skall framför allt finnas starka
positiva förutsättningar för industriell verksamhet. Arbetslöshet och låg
inkomstnivå är i någon mån indikatorer på att en ort ej är en god miljö för
industriell expansion. De positiva kriterierna kan inte klart definieras på
förhand. Det måste enligt TCO ske en prövning från fall till fall. De statliga
lokaliseringsåtgärderna bör sålunda inriktas på områden, som har goda allmänna
förutsättningar för industriell expansion och som därutöver uppfyller
antingen de kriterier som utredningen uppställer för utvecklingsområden
eller också de kriterier, som uppställs för allmänna stödområden.
Någon differentiering av stödåtgärderna mellan dessa två typer av områden
bör inte förekomma.

Allmänt sett finner svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
att förslagen om de statliga stödåtgärdernas utformning på en del
punkter är för långt gående och ägnade att medföra sådana konsekvenser
för andra delar av näringslivet att en större återhållsamhet är av nöden.
Under inga förhållanden bör stöd lämnas för sådan nyetablering, som skulle
försvåra arbetskraftsrekryteringen för redan befintliga företag. Det anmärks
vidare att industrier, som hittills i huvudsak använt manlig arbetskraft, kan
väntas i ökad utsträckning ge sysselsättning åt kvinnor i synnerhet om man
förbättrar utbildningsmöjligheterna för dem. Behovet av kompletteringsindustrier
på ensidiga industriorter med reserver med kvinnlig arbetskraft
kommer därigenom att minska. Organisationerna ifrågasätter sålunda om
det kriterium som kommittén föreslagit för orter med ringa sysselsättning
är rimligt avvägd.

Lokaliseringspolitiskt stöd bör enligt arbetsgivareföreningens och industriförbundets
uppfattning i första hand lämnas på större, livskraftiga

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196h

tätorter med väl utrustad service. Deu nedre gränsen för allmänna stödåtgärder,
mätt efter ortens invånarantal, bör för den skull som regel sättas
väsentligt högre än vad kommittén föreslagit.

Vad gäller kommitténs förslag att stöd skall kunna lämnas vid startande
och i vissa fall utbyggnad av industriföretag i orter där driftnedläggelse
skett, pekar organisationerna på att de sysselsättningsproblem, som uppkommit
i samband med dylika händelser, hittills vanligen kunnat lösas
genom gängse arbetsförmedlingsåtgärder. I ett stort antal fall har ny industriell
verksamhet kommit igång i lediga fabrikslokaler utan medverkan
från statens sida. Behov av åtgärder för att paskynda en återuppbyggnad
av näringslivet i orter som drabbats av industrinedläggelse måste
prövas från fall till fall. Endast då sysselsättningsproblemet inte kan lösas
genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder och nedläggelsen medför allvarliga
svårigheter för den berörda bygden, bör statligt stöd för att stimulera
ny verksamhet kunna komma i fråga.

Arbetsgivareföreningen och industriförbundet anser att utvecklingsområden
endast bör förekomma inom vissa mera begränsade delar av landet,
nämligen de inre delarna av Norrland samt delar av Dalarna och Värmland.
Det är vidare organisationernas uppfattning, att lokaliseringspolitiskt stöd i
dessa områden i en högre grad än kommittén uttalat bör koncentreras och
sålunda avse ett fåtal större orter, som kan beräknas vara utvecklingsdugliga
på längre sikt. Detta innebär att man får finna sig i att avfolkningen inom
stora delar av dessa områden kommer att fortsätta i ungefär samma takt som
hittills.

Sveriges grossistförbund, som finner det rimligt, att staten vidtar vissa
åtgärder för att främja en företagslokalisering till sådana regioner, där en
otillfredsställande sysselsättning föreligger, understryker att samhället inte
genom sina åtgärder får rubba konkurrensbetingelserna för företagen.

Svenska sparbanksföreningen menar, att försöksverksamheten i högre
grad än kommittén förutsatt generellt bör inriktas på att bevara och utveckla
förutsättningarna för ett differentierat näringsliv utanför de egentliga storstadsregionerna.
Verksamheten bör sålunda syfta till att skapa alternativ
för näringslivets lokalisering, som kan konkurrera med vad storstadsregionerna
kan erbjuda. Kriterierna för stödverksamhet synes böra utformas med
hänsyn härtill. Under alla omständigheter, anför sparbanksföreningen, synes
statsmakternas beslut inte böra gå längre än till att för verksamheten under
försöksperioden fastlägga en ram, som skall kunna kontinuerligt omprövas
mot bakgrund av befolkningsomflyttningen och strukturförändringarna
inom perioden liksom med hänsyn till vad som kan föranledas av erfarenheterna
av verksamheten.

Skogsbruk so in rådenas speciella problem berörs av några
remissinstanser.

Domänstgrelsen framhåller att den befolkning, som skall svara för skogs -

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

brukets arbetskraftsförsörjning, inte kan tänkas vara bosatt endast i centralorten
eller i dess närmaste omland. I stor utsträckning måste bebyggelsen
bibehållas i vad som kallas skogsorter där ett differentierat näringsliv endast
undantagsvis kan tänkas uppkomma. Även dessa orter bör kunna erbjuda
en rimlig standard i fråga om samhällsservice och annan serviceverksamhet.

Den väsentliga betydelsen av kommitténs förslag för skogsbruket torde
enligt skogsstyrelsen bli, att ett antal välutvecklade orter med differentierat
näringsliv underlättar bibehållandet kring dessa av mindre tätorter och jordbruks-skogsbruksbyar,
som med avseende på en del av sitt servicebehov
kan repliera på den större orten. Härigenom skulle — såsom visats i ett par
specialundersökningar inom utredningen — större delen av det nordsvenska
inlandets skogstillgångar nås utan att tillfälliga skogsstationer behöver
utnyttjas.

Enligt styrelsens mening skulle landets skogsbruk och hela skogsnäringen
efter hand kunna råka i stora svårigheter, om man inte snarast sätter i verket
en aktiv lokaliseringspolitik efter de huvudprinciper som utredningen
dragit upp.

Sveriges skogsägareförbund delar kommitténs uppfattning att lokaliseringspolitiska
åtgärder är erforderliga i utpräglade jord- och skogsbruksregioner
för att där få till stånd förstärkning och större differentiering av
näringslivet. Kontentan av kommitténs specialutredningar är att om inte
särskilda åtgärder vidtas kommer med största sannolikhet eu betydande del
av befintliga virkestillgångar i Norrland och nordvästra Svealand att inom
en nära framtid inte vara ekonomiskt exploaterbara. De skogstrakter, inom
vilka intet rotvärde finns, kommer i så fall att väsentligt utökas. Då de på
dessa råvarutillgångar uppbyggda skogsindustrierna kan förbruka och för
rationell drift behöver all den virkesavkastning som skogsmarken i nämnda
område beräknas kunna lämna, skulle en utveckling i antydd riktning bli
katastrofal för den norrländska skogsindustrin och därmed också menligt
påverka hela vår levnadsstandard.

Skogsindustriernas samarbetsutskott, som anser det vara av primär angelägenhetsgrad
att landets begränsade resurser i fråga om kapital och arbetskraft
inte satsas på ekonomiskt tvivelaktiga projekt utan kommer till den
samhällsekonomiskt sett bästa användningen, uttalar.

För skogsindustriens del är de frågor, som kommittén tagit upp till skärskådande
av största vikt. Såsom av utredningen framgår svarar de delar av
landet, som här avses och som speciellt ansetts böra komma i fråga för aktiva
lokaliseringspolitiska åtgärder, för eu väsentlig del av landets skogliga
resurser och bildar därmed råvarubasen för en betydande del av skogsindustrien.
Det är såväl ur allmän som ur skogsindustriens synpunkt angeläget
att arbetskraftsproblemen i denna del av landet så bemästras, att denna
betydande råvarutillgång kan nyttiggöras.

Ur sådana synpunkter kunde det inte minst från skogsindustriens sida

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

te sig naturligt att stödja utredningsförslaget. Ett rikare differentierat
näringsliv i de delar av Norrland och Svealand, varom här är fråga, skulle
otvivelaktigt vara ägnat att bidraga till bibehållandet av ett befolkningsunderlag
i dessa delar av landet, som direkt eller indirekt underlättade rekryteringen
av erforderlig skoglig arbetskraft. Samarbetsutskottet anser emellertid
att dessa i och för sig beaktansvärda intressen måste vika i den mån de
kommer i strid med de grundläggande allmänna principer som utskottet
enligt det förut sagda anslutit sig till.

I den mån statligt kreditstöd skall ifrågakomma utgår samarbetsutskottet
vidare från att detta i enlighet med kommitténs allmänna målsättning skall
syfta till att främja en differentiering av det nuvarande såsom alltför ensidigt
bedömda näringslivet i ifrågavarande delar av landet och sålunda ej
avse skogsindustriföretag. Den nuvarande råvarutillgången i dessa områden
är i stort sett väl ianspråktagen av den befintliga industrien. För vår internationella
konkurrensförmåga är det av vikt, att den utveckling mot koncentration
till större driftsenheter inom skogsindustrien, som pågår, inte
hämmas av statliga lokaliseringspolitiska åtgärder. — Om man såsom en
ekonomisk nödvändighet måste acceptera denna utveckling och den därav
följande konsekvensen att skogsbruk och jordbruk i Norrland inte i framtiden
kan utgöra sysselsättningsunderlag för den nuvarande folkmängden,
så kvarstår enligt utskottet samtidigt nödvändigheten att skapa tillfredsställande
förhållanden för den arbetskraft, som även i fortsättningen erfordras
för att nyttiggöra områdets naturliga resurser, bl. a. skogstillgångarna.
I och för sig bör den fortgående rationaliseringen av arbetet i skogen liksom
tendensen till övergång till helårsanställd arbetskraft inom skogsbruket
leda till förbättrade inkomstmöjligheter för de inom näringen sysselsatta.
Det föreligger emellertid uppenbarligen risker att befolkningsminskningen
på annat sätt kan leda till en utarmning av levnadsmiljön, främst genom att
underlaget för allmän samhällelig service i form av skolor o. d. kommer att
svikta och att till följd härav avfolkningstendensen får en olycklig ytterligare
förstärkning.

Samarbetsutskottet varnar emellertid för att man med utgångspunkt i det
sålunda sammanbragta materialet söker draga alltför detaljerade konkreta
slutsatser i det enskilda fallet. Det är för närvarande omöjligt att säga hur
långt nedläggningen av inägojordbruket kommer att fortskrida i det inre
Norrland. Mycket talar emellertid för att det jordbruk, som kommer att kvarstå,
kommer att till omfattningen vara ganska ringa. Den tekniska utvecklingen
inom skogsbruket går för närvarande fram med stor snabbhet. Det
viktiga är att man har klart för sig den riktning, som utvecklingen tar, och
att man inriktar sig på att fortlöpande anpassa åtgärderna därefter.

Svenska bankföreningen anser inte kommitténs resonemang riktigt, då
den gör gällande att, om man inte lyckas skapa attraktiva tätorter i Norrlands
inland, svårigheter kommer att uppstå att få tillräckligt med skogsarbetare,
varvid risk skulle föreligga att naturtillgångarna i de norrländska

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

skogarna inte blev tillvaratagna. Om det verkligen blir svårt att skaffa
skogshuggare till Norrland därför att bättre utkomstmöjligheter bjuds på
annat håll, så är detta i själva verket, framhåller bankföreningen, ett tecken
på att det från samhällsekonomisk synpunkt är bättre att de sysselsätts på
dessa andra håll. Om avverkningarna i Norrland till följd härav går ned, så
visar detta endast att skogstillgångarna där inte längre har det värde som
man tidigare tillmätt dem. Redan nu ligger ju betydande skogsmarksarealer
outnyttjade därför att det inte är lönsamt att bedriva skogsbruk där. Emellertid
torde det knappast finnas någon risk för att en sådan situation, som
kommittén fruktat för, skall behöva uppkomma. Den norrländska skogen
torde, påpekar bankföreningen, i allmänhet ha så stort värde, att företagen
inom skogsnäringen även framgent får ekonomisk möjlighet att skapa erforderliga
betingelser för avkastningens tillvaratagande.

Norrlandsförbundet anser att den underskattning av Norrlands utvecklingsmöjligheter,
som på många håll gör sig gällande, måste anses felaktig.
Det norrländska näringslivet befinner sig i dag i viss mån alltjämt i ett uppbyggnads-
och utvecklingsskede. Om Norrland genom lämpliga åtgärder
beredes tillfälle att inhämta eftersläpningen är det förbundets övertygelse,
att landsdelen kan få en konkurrensduglig industri även i många områden,
där sådan nu inte finns, och därmed bereda ökade arbetstillfällen.

Remissmyndigheterna har i allmänhet godtagit förslaget, att de tilltänkta
lokaliseringspolitiska åtgärderna i de föreslagna utvecklings- och stödområdena
skall företagas i form av försöksverksamhet under fem
å r. Från olika håll har i sammanhanget understrukits, att det måste vara
ogörligt att omedelbart och i ett sammanhang lösa alla med näringslivets
lokalisering förenade problem på ett slutgiltigt sätt. Sålunda betonas att
näringslivets lokalisering i likhet med andra grenar av samhällsplaneringen
är beroende av en utvecklingsprocess som efter hand nödvändiggör nya
överväganden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län kan inte ansluta sig till förslaget, att
den aktiva lokaliseringspolitiken skall bedrivas som försöksverksamhet under
en 5-årsperiod. Åtskilliga länder befinner sig på detta område före Sverige
och erfarenheterna från sådana länder jämte länsmyndigheternas ingående
kännedom om länens ekonomiska liv möjliggör enligt länsstyrelsen en lokaliseringsverksamhet
av permanent karaktär.

En stimulans till spontan industrialisering av vissa regioner förefaller
statskontoret på lång sikt mera ändamålsenlig än en politik som går ut på
att genom direkta ekonomiska ingrepp söka skapa ett konstlat näringsliv.
De lokaliseringspolitiska åtgärder som av sociala skäl kan komma att bedömas
som nödvändiga, bör enligt statskontoret vara inriktade på att lindra
vissa problem av övergångskaraktär. Det bör undvikas, att de får karaktären
av en fortgående subventionering av vissa regioners näringsliv. Inte utan
starka skäl bör den av kommittén föreslagna 5-årsperioden för intensifierade
lokaliseringspolitiska åtgärder utsträckas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

83

C. Lokaliseringspolitikens medel

Kommittén

Kommitténs förslag till medel för lokaliseringspolitikens bedrivande omfattar
— förutom vad i det föregående redovisats om lokaliseringsplanering
— dels upplysning och rådgivning till näringslivet, dels olika former av
statligt ekonomiskt stöd till företag i såväl utvecklingsområden som allmänna
stödområden, dels särskilda åtgärder för att förbättra de allmänna
betingelserna för näringslivet i Norrland och vissa andra områden. Kommittén
tar också upp frågan om behovet av kommunal skatteutjämning. Därjämte
behandlas spörsmålen om det kommunala stödet till företagen samt
om tillståndstvång vid lokalisering.

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet

Bland de samhälleliga åtgärderna i syfte att påverka enskilda företags
lokalisering intar, framhåller kommittén, upplysnings- och rådgivningsverksamheten
en central roll. För företagen är det av väsentligt intresse att
på ett lättillgängligt sätt få erforderliga upplysningar om de förhållanden,
som är av betydelse för deras bedömning av lokaliseringsfragor, såsom
kommunikationsförhållanden i olika orter, tillgång och pris på industrimark,
vatten och elektrisk kraft samt andra förnödenheter, som är av
betydelse från produktionssynpunkt. Icke minst har företagen behov av
material, som belyser de aktuella och framtida möjligheterna att rekrytera
arbetskraft. Den lokala tillgången på olika slag av samhällelig och enskild
service tillmäts vidare allt större vikt vid företagens val av lokaliseringsort.

Upplysningsverksamheten sker ofta i form av konkret rådgivning i aktuella
lokaliseringsfall. De undersökningar, som därvid företas, ger enligt
kommittén inte sällan till resultat, att flera orter från företagsekonomiska
synpunkter anses i stort sett likvärdiga, medan däremot betydande skillnader
från samhällelig synpunkt kan föreligga mellan olika lokaliseringsalternativ.
Vid kontakterna med företagen kan lokaliseringsorganet i sådana
fall intressera företaget för att förlägga anläggningen till en viss ort
och därigenom medverka till en lokalisering, som vid sidan av de företagsekonomiska
synpunkterna även beaktar samhällsekonomiska och sociala
faktorer.

Kommittén understryker att arbetskraften under hela efterkrigstiden
varit en viktig lokaliseringsfaktor för industrin. En omlokalisering från
expansiva områden med brist på arbetskraft till orter, där rekryteringsmöjligheterna
är gynnsammare, innebär betydande fördelar även från
samhällelig synpunkt. En upplysningsverksamhet, som ger företagen ökade
kunskaper om expansionsmöjligheterna i olika områden med hänsyn till
befintliga arbetskraftstillgångar och andra från lokaliscringssynpunkt be -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196h

tydelsefulla faktorer, kan, säger kommittén, i betydande grad underlätta
en från allmänna synpunkter önskvärd lokalisering av näringslivet.

Den rådgivningsverksamhet, som bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen i
samverkan med Sveriges industriförbund, synes såväl direkt som indirekt
ha spelat en betydande roll vid den omlokalisering, som skett inom industrin
under senare år. Företag, som flyttat hela eller en del av verksamheten från
storstadsområdena, har med styrelsens medverkan förlagts till områden, där
en förstärkning av näringslivet från allmänna synpunkter ansetts angelägen.
Den överblick över arbetskraftsförhållanden och andra lokaliseringsbetingelser
på olika orter, som styrelsen erhållit genom sin fortlöpande utredningsverksamhet,
har därvid varit av stort värde. Kommittén förutsätter,
att detta samarbete kommer att fortsätta och att det intensifieras.

Kommittén framhåller vidare att central tillgång till olika för lokaliseringsbedömningen
betydelsefulla uppgifter ger företagen bättre möjligheter
att välja en för deras verksamhet lämplig lokaliseringsort, än om de själva
genom kontakter med en rad myndigheter och kommuner skall inhämta
erforderliga uppgifter. Enligt kommitténs uppfattning bör därför även i
fortsättningen upplysning och rådgivning till företag i första hand bedrivas
centralt.

Den lokaliseringspolitiska effekten av en upplysnings- och rådgivningsverksamhet
blir, påpekar kommittén, beroende av i vilken omfattning lokaliseringsorganet
får kontakt med företag, som överväger att starta eller flytta
rörelse. Hittills har verksamheten i första hand begränsats till sådana fall,
där företagen själva vänt sig till arbetsmarknadsstyrelsen för att få råd
och upplysningar om lämpliga lokaliseringsorter. I en del fall har direkta
kontakter med företag tagits, exempelvis då det varit angeläget att få igång
ny verksamhet i orter där en driftsnedläggning skett.

Enligt kommitténs mening bör den centralt bedrivna rådgivningsverksamheten
i lokaliseringsfrågor utvidgas och effektiviseras. Som ett led i
dessa strävanden är det nödvändigt att inom näringslivet sprida ökad kännedom
om den service i form av upplysning och rådgivning, som det centrala
organet kan erbjuda. Organet bör vidare i större omfattning än vad som
hittills skett ta kontakt med företag, som med hänsyn till rekryteringssvårigheter
på den nuvarande lokaliseringsorten eller av andra skäl kan tänkas
vara intresserade att flytta verksamheten helt eller delvis till orter med
gynnsammare produktionsbetingelser. Det blir, anför kommittén, en viktig
uppgift för lokaliseringsorganet att lämna informationer om de förmåner,
som kommer att stå till buds.

En vidgad rådgivningsverksamhet ställer enligt kommittén ökade krav
på utredningar om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet och på
uppgifter om kommunikationsförhållanden, tillgång på industrimark, arbetskraft
och lokal service m. m. i olika orter. I denna utredningsverksamhet
bör de regionala lokaliseringsorganen och kommunerna medverka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

85

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena

Det statliga stödet till företag i utvecklingsområdena bör enligt kommittén
utformas så att det underlättar nyetablering och utbyggnad inom redan
befintliga företag samt inflyttning av företag från andra delar av landet,
bl. a. genom att minska företagens kostnader i samband med att verksamheten
startar eller utvidgas. En sådan initialinsats från samhällets sida bör
öka förutsättningarna för en lönsam produktion och därigenom skapa nya
bestående sysselsättningstillfällen för arbetskraften.

För att glesbygdsbefolkningens behov av service skall kunna tillgodoses
på ett rimligt sätt finner kommittén det väsentligt att serviccutrustningen
i betydelsefulla centra inte försämras utan om möjligt kan byggas ut och
förbättras. Det är således angeläget att denna synpunkt beaktas vid planeringen
av samhällelig service och att lokaliseringsorganet vid handläggningen
av stödärenden eftersträvar en lokalisering till orter, som är betydelsefulla
från servicesynpunkt.

Även om lokaliseringsorganet bör medverka till en centralisering av industrianläggningarna
i utvecklingsområden till viktiga servicecentra, bör
stödverksamheten enligt kommitténs mening inte vara fastlåst till områdenas
centralorter. Statligt stöd bör exempelvis kunna lämnas för utbyggnad
av ett redan befintligt företag i en ort, som inte har denna karaktär, om detta
kan vara till gagn för den berörda bygden. Självklart bör stöd även kunna
lämnas till företag, som avser att utnyttja bundna råvarutillgångar, exempelvis
mineralfyndigheter, och som på grund härav måste förlägga produktionen
utanför tätorterna.

Kommittén föreslår att det statliga stödet till företag i utvecklingsområdena
skall omfatta investeringsbidrag, kreditstöd i lokaliseringsfrämjande
syfte, utbildningsbidrag samt flyttningsbidrag till yrkesskicldig arbetskraft.
Vidare diskuterar kommittén åtgärder ifråga om företagsbeskattningen.

Statligt investeringsbidrag

De i utvecklingsområdena i allmänhet höga byggnadskostnaderna utgör
enligt kommitténs mening ett väsentligt hinder för industriell utbyggnad i
dessa områden. Kommittén anser att högre produktionskostnader ej i och
för sig är ett motiv för subvention; i regel är det rationellt att näringslivet
får söka sig dit, där produktionskostnaderna är lägst. Då situationen inom
utvecklingsområdena är sådan, att särskilda stödåtgärder för att främja
sysselsättningen är behövliga, har det dock synts lämpligt att till stor del
sätta in dessa på en punkt, där särskilt påtagliga kostnadsskillnader föreligger.
Kommittén understryker, att stödet inte skall ha karaktären av kompensation
för höga kostnader var dessa än förekommer, utan stödet bör användas
som stimulans åt sysselsättningen i orter, där detta av förut redo -

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

visade skäl är önskvärt. Enligt kommitténs mening bör därför statligt stöd
i form av särskilt investeringsbidrag lämnas till industriföretag, som startar
eller bygger ut verksamhet i utvecklingsområdena.

Beträffande investeringsbidragets utformning föreslår kommittén, att bidraget
skall utgå till såväl juridiska som fysiska personer för att täcka en
del av kostnaderna för nybyggnad eller tillbyggnad av industrianläggning.
Härmed bör jämställas större ombyggnad av befintlig fabrikslokal. Kommittén
har övervägt, huruvida bidraget borde utgå efter vissa summariska grunder,
exempelvis med ett visst belopp per m* golvyta, eller anknytas till de
faktiska kostnaderna för uppförande och iordningställande av industribyggnader
och andra anläggningar, som är nödvändiga för driften. Den
förstnämnda formen torde innebära vissa fördelar ur administrativ synpunkt
men medför den nackdelen, att bidragen blir av varierande betydelse
för företagen med hänsyn till industrianläggningarnas utformning och lokala
olikheter i fråga om byggnadskostnaderna. Kommittén har därför stannat
vid att det statliga bidraget bör utgå med en viss del av de faktiska byggnadskostnaderna.

Bidraget föreslås efter särskild prövning kunna utgå till företag även vid
förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas
för industriell produktion.

Kommittén räknar med att vid nyetablering och utbyggnad av mindre
företag statliga investeringsbidrag kan bli av särskild betydelse med hänsyn
till företagens i många fall begränsade kapitalresurser. Enligt kommitténs
mening bör därför investeringsbidrag utgå i samband med ny- och
tillbyggnad av industrianläggning oberoende av investeringens storlek.

Ett av de väsentligaste motiven för statlig medverkan i syfte att främja
industriell expansion i utvecklingsområdena är, säger kommittén, att skapa
nya arbetstillfällen för befolkningen. Det kunde för den skull ifrågasättas,
om inte det statliga investeringsbidraget borde begränsas till sådana projekt,
som ger en relativt hög industriell sysselsättning i förhållande till investeringskostnaderna.
Starka skäl kan emellertid enligt kommitténs mening anföras
mot en sådan begränsning. Det måste sålunda vara av allmänt intresse,
att arbetskraften får en så effektiv användning som möjligt. Statligt investeringsbidrag
bör därför kunna utgå till företag, som till följd av långt driven
rationalisering har ett förhållandevis begränsat behov av arbetskraft.
Kommittén finner det vidare angeläget att medverka till ett bättre utnyttjande
av i utvecklingsområdena befintliga råvarutillgångar. I vissa fall kan
det därvid bli fråga om industrier, där kapitalinvesteringen per sysselsatt
är av betydande omfattning. Kommittén föreslår, att även sådana företag
skall kunna få del av den förmån, som det statliga investeringsbidraget utgör.

Vissa skäl talar för att bidragsgivningen även i övrigt skall ges en så generell
utformning som möjligt. För företagen skulle det sålunda vara till fördel,
om de vid sina lokaliseringsöverväganden kunde utgå ifrån den minsk -

87

Kungl. Maj.ts proposition nr i85 år 196k

ning av byggnadskostnaderna, som det statliga bidraget medför vid en förläggning
av produktionen till en ort i utvecklingsområdena.

Emellertid bör man enligt kommitténs mening så långt möjligt undvika
att statlig ekonomisk medverkan lämnas för startande eller utbyggnad av
industriföretag, som inte har förutsättningar att kunna bedriva en lönsam
produktion och därför efter en tid måste lägga ned verksamheten med de
konsekvenser detta kan få för de anställda och den berörda bygden.

På grund av angelägenheten av att den industriella verksamheten i görligaste
mån koncentreras till sådana orter i utvecklingsområdena, som är
betydelsefulla från servicesynpunkt, anser kommittén en prövning av bidragsärenden
med hänsyn till ekonomiska och tekniska faktorer erforderlig,
varvid även lokaliseringsfrågan bör uppmärksammas. Beviljande av
statligt investeringsbidrag bör däremot enligt kommittén icke göras beroende
av om företaget har behov av statligt stöd för att kunna genomföra den
planerade investeringen. Från allmänna synpunkter är det angeläget att
främja utbyggnad av ekonomiskt starka företag i utvecklingsområdena liksom
att stimulera sådana företag i andra delar av landet att förlägga produktion
till dessa områden. Investeringsbidraget bör därför utgå även till sådana
företag.

Vad angår investeringsbidragets storlek finner kommittén att stödet till
utbyggnad av industrin bör fungera som en mera affärsmässig stimulans
till en lokalisering i enlighet med samhällsekonomiska och sociala önskemål
men inte baseras på behovsprövning i det enskilda fallet. Det synes därför
kommittén lämpligt att låta bidraget utgå med en viss bestämd del av
kostnaderna för nybyggnad, tillbyggnad eller ombyggnad av byggnader
och andra anläggningar för industriändamål inom utvecklingsområdena,
under förutsättning att företagets placering överensstämmer med de synpunkter,
som bör vara vägledande för lokaliseringsverksamheten och att
projektet i övrigt bedöms som hållbart av vederbörande lokaliseringsorgan.
Kommittén föreslår, att bidraget utgår med en tredjedel av byggnadskostnaden.
I särskilda fall bör dock bidraget kunna utgå med 50 procent. Motsvarande
bidrag bör lämnas i samband med inköp och iordningställande av
genom driftnedläggelse lediga lokaler, som är avsedda att användas för industriell
produktion.

Det bör enligt kommittén ankomma på den bidragsbeviljande myndigheten
att tillse, att den med statligt bidrag genomförda investeringen används
för avsett ändamål. I den mån så ej blir fallet, bör bidraget återbetalas efter
särskilt utformade regler. Om bidragsmottagaren inom ett år efter det att
anläggningen tagits i bruk avhänder sig byggnaden, upphör med verksamheten
eller övergår till annan verksamhet, bör bidraget i sin helhet återbetalas.
Återbctalningsskyldighctcn bör därefter minskas successivt och helt
bortfalla, om företaget i minst fem år bedrivit verksamheten på sätt som
förutsattes då bidraget beviljades.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964
Statligt kreditstöd i lokaliseringsfrämjande syfte

Som ett led i strävandena att aktivera den samhälleliga lokaliseringsverksamheten
bör enligt kommitténs uppfattning statliga kreditstöd i långt större
omfattning än vad som för närvarande är fallet beträffande hantverk och
småindustri lämnas i lokaliseringsfrämjande syfte. För att få avsedd effekt
bör kreditstöd normalt kunna utgå även till stora företag och för investeringar
av betydande omfattning.

Då det föreslagna kreditstödet är avgränsat till vissa orter och områden
och i betydande grad avser att tillgodose kapitalbehovet för stora företag,
kan det ej inrymmas i den låne- och kreditgarantigivning, som nu sker till
hantverk och småindustri. Enligt kommitténs mening bör därför ett särskilt
statligt kreditstöd, som enbart skall tillgodose lokaliseringspolitiska
intressen införas. För att möjliggöra en direkt statlig utlåning bör en särskild
lånefond för lokaliseringsändamål inrättas. Därjämte bör särskild
ram för kreditgarantigivning i samma syfte årligen fastställas.

Den för den mindre industrin och hantverket betydelsefulla låne- och
kreditgarantiverksamheten genom kommerskollegium och företagareföreningarna
bör sålunda enligt kommitténs mening bedrivas parallellt med
det lokaliseringspolitiskt inriktade stödet till industrin.

Under erinran om den pågående företagareföreningsutredningen uttalar
kommittén, att den utbyggnad inom industrin, som de föreslagna stödåtgärderna
avser att främja i vissa områden och orter, kan väntas leda till ökade
krav på företagareföreningarnas konsulterande verksamhet. Detta gäller såväl
rådgivning i företagsekonomiska och produktionstekniska frågor som
utredningar och konsultationer i försäljnings- och marknadsfrågor. Dessa
konsekvenser av de lokaliseringspolitiska åtgärderna bör, säger kommittén,
beaktas vid utformningen av företagareföreningarnas framtida organisation.

Kommittén understryker vidare behovet av en nära samverkan i låneverksamheten
mellan å ena sidan lokaliseringsorganet och å andra sidan de
organ, som för närvarande handlägger ärenden rörande statligt kreditstöd
till industri- och hantverlcsföretag. Av särskild betydelse blir samarbetet
mellan företagareföreningarna och de regionala lokaliseringsorgan som enligt
kommitténs förslag skall inrättas i länen.

Lokaliseringsorganen har sålunda enligt kommittén behov av att utnyttja
den expertis i företagsekonomiska och tekniska frågor, som finns företrädd
i företagareföreningarna. De senare bör å sin sida samråda med de regionala
lokaliseringsorganen för att de lokaliseringspolitiska synpunkterna skall
vinna tillräckligt beaktande i samband med den kreditstödjande verksamheten
till hantverk och småindustri.

I frågor rörande kreditstöd till industriföretag i Norrland bör samarbete
vidare etableras mellan lokaliseringsorganen och norrlandsfonden. Då det
statliga kreditstödet i lokaliseringsfrämjande syfte torde kunna överta en
del av fondens långivning för industriell utbyggnad, bör fonden enligt kom -

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

mitten i fortsättningen i ökad utsträckning kunna inrikta verksamheten på
att stödja forskning och industriellt utvecklingsarbete samt utredningar och
inventeringar om möjligheterna till upptagande av nya tillverkningar in. m.

Om det sålunda föreslagna kreditstödets utformning anför kommittén,
att det statliga kreditstödet i utvecklingsområdena bör lämnas dels i samband
med nyetableringar samt omlokalisering av industriföretag till dessa
områden, dels för utvidgning av befintliga industrier. Stödet skall därvid
avse de investeringar, som är erforderliga för driften, och bör sålunda lämnas
för nybyggnad och ombyggnad av fabriks- eller verkstadslokal och därtill
hörande anläggningar samt för anskaffning av maskiner, arbetsredskap
och verktyg. Angelägenheten av att ny industriell verksamhet kommer igång
i orter, som drabbats av industrinedläggelse, fordrar enligt kommittén att
kreditstöd även lämnas för förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal.

Med hänsyn till turistnäringens betydelse för utvecklingsområdena har
kommittén funnit, att statliga lån och lånegarantier i lokaliseringsfrämjande
syfte bör lämnas i dessa områden i samband med ny-, till- eller ombyggnad
av turistanläggning.

Kommittén erinrar om att, när det gäller större belopp inom den statliga
lånegivningen till hantverk och småindustri genom företagareföreningarna,
kommerskollegium brukar lämna kreditstöd i form av lånegarantier. Denna
stödform har ansetts vara att föredra framför direkta lån, bl. a. därför att
den kreditstödjande verksamheten därigenom ej onödigtvis ingriper i befintliga
kreditinstituts normala verksamhet. En annan fördel med lånegarantisystemet
anges vara, att medelsanspråket på staten begränsas till belopp,
som i förhållande till det stöd som lämnas, är förhållandevis ringa.
Statens kapitalinsatser inskränker sig sålunda vid användningen av garantisystemet
till att täcka de förluster, som kan uppkomma på de statsgaranterade
lånen. Denna stödform erbjuder även fördelar från administrativ
synpunkt. Angivna skäl talar enligt kommitténs mening för att det kreditstöd,
som skall lämnas industriföretag i lokaliseringsfrämj ande sytte, i
normala fall bör utgå i form av statliga garantilån.

För att få till stånd en utbyggnad av industrin i utvecklingsområdena
krävs emellertid kraftfulla statliga insatser, påpekar kommittén. Beträffande
kreditstödet kan sålunda ett betydande risktagande framstå som
samhällsekonomiskt motiverat, även om, framhåller kommittén vidare, statlig
medverkan givetvis skall avse investeringar, som bedöms vara ekonomiskt
försvarbara. Det kan emellertid innebära, alt staten engagerar sig i
projekt, för vilka lån även mot statlig garanti ej kan erhållas i öppna marknaden.
Det erinras i sammanhanget även om att det under tider med generell
kreditåtstramning inom det ordinarie kreditväsendet kan framstå som
angeläget alt stimulera investeringsverksamheten i utvecklingsområdena.
Statligt kreditstöd bör därför, föreslår kommittén, i dessa områden kunna

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5 år 1964

lämnas till företag även i form av direkta statliga lån. Ett viktigt led i strävandena
att förstärka näringslivet i utvecklingsområdena är vidare att stimulera
företag i andra delar av landet att förlägga produktion dit. Även
därvid bör direkt statlig långivning bli av betydelse, anser kommittén.

Eftersom det statliga kreditstödet skall avse toppkrediter och sålunda
vara ett komplement till de ordinarie kreditinstitutens verksamhet bör enligt
kommittén statliga lån och lånegarantier i regel erhållas först sedan
gängse finansieringsmöjligheter — inklusive insats av eget kapital — utnyttjats.
Vid behandlingen av kreditärenden bör därför lokaliseringsorganet
i första hand undersöka, om det lån ansökningen avser eller en dél därav
kan placeras hos enskilt kreditinstitut.

Direkta statliga lån bör lämnas endast i den mån kreditbehovet ej kan
tillgodoses med kreditinstitutens medverkan genom statliga garantilån. Med
hänsyn härtill framstår det för kommittén som önskvärt, att även garantilån
i utvecklingsområdena får en liberal bedömning i tider med kreditåtstramning.

Vid långivningen bör såsom säkerhet godtas fastighets- och förlagsinteckningar,
borgen och andra vanligen förekommande säkerheter. Kraven på
säkerhet måste därvid anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet,
varvid hänsyn bl. a. får tas till att företagaren har tillräckligt rörelsekapital
eller sådana säkerheter, att han genom kortfristig upplåning kan tillgodose
behovet av sådant kapital. Föreskrifterna om säkerheter bör därför liksom
vid den kreditstödjande verksamheten till hantverk och småindustri vara
allmänt hållna. Ej heller, säger kommittén, torde bestämda regler för hur
stor del av kapitalbehovet i samband med investeringar, som skall täckas
genom egen kapitalinsats kunna föreskrivas.

Enligt kommitténs mening bör statens insats på kreditområdet inskränka
sig till att tillhandahålla det kapital, som företagen inte kan erhålla genom
de normala kreditinstitutens verksamhet. Att därutöver ge en speciell subvention
i form av särskilt låg ränta synes däremot kommittén inte vara motiverat.
En sänkning av företagens investeringskostnader bör, som kommittén
tidigare föreslagit, åstadkommas genom direkta statliga investeringsbidrag.

Vid bestämmandet av amorteringsvillkoren för statliga lån och garantilån
bör, framhåller kommittén, hänsyn tas till de speciella startsvårigheter
och extra kostnader, som kan uppstå i samband med igångsättande av fabriksmässig
produktion i utvecklingsområdena. Det kan innebära stora
svårigheter för företagen att i det inledande skedet av produktionen fullgöra
amorteringar. Lånevillkoren bör därför enligt kommittén vara gynnsammare
än vid det normala kreditstödet till hantverk och småindustri.
Den lånebeviljande myndigheten bör ha möjligheter att i betydande grad
medge en lägre amortering under de första åren med hänsyn till företagets
speciella förhållanden. Amorteringsfrihet bör vidare kunna ifrågakomma

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

under relativt lång tid, dock för högst 10 år. Vid den direkta statliga långivningen
bör även räntefrihet kunna medges, dock för högst 3 år.

Vad gäller amorteringstidens längd framhåller kommittén, att hänsyn
måste tas till bl. a. lånets karaktär och andra förhållanden, som i detta
sammanhang är av betydelse. Som allmän regel bör gälla, att kredittiden
skall stå i proportion till varaktigheten av de investeringar för vilka krediterna
beviljas. Om lånet skall användas för uppförande av verkstadslokal
och som säkerhet erbjudits inteckning i fastigheten, bör relativt lång
amorteringstid kunna medges. Lån för anskaffning av maskiner, som relativt
snabbt behöver ersättas, bör däremot återbetalas på kortare tid. Viss
hänsyn synes kommittén emellertid även böra kunna tas till företagets möjligheter
att fullgöra avbetalning och angelägenheten av att den planerade
produktionen kommer till stånd. Frågan om amorteringstidens längd får
därför, menar kommittén, avgöras från fall till fall. Enligt kommitténs
åsikt bör dock återbetalning vara fullgjord inom tjugofem år. Om lånet
huvudsakligen skall användas för maskinanskaffning, bör återbetalning ske
inom 10 år.

Vid utbetalning av lån bör tillses, att lånemedlen kommer att användas
för det ändamål för vilket lån beviljats. Kontrollen bör ombesörjas av lokal
myndighet.

U tbildningsbidrag

De betydande kostnader, som företagen får vidkännas i samband med
startande av verksamhet i ett område, där den tillgängliga arbetskraften ej
är utbildad för eller har vana vid industriarbete, kan enligt vad kommittén
anför utgöra ett hinder för en från allmänna synpunkter önskvärd lokalisering.
Bidrag till företag för utbildning av arbetskraft har därför under
de senaste åren i vissa fall utgått i samband med nyetablering och omlokalisering
i orter, där en förstärkning av näringslivet ansetts vara angelägen.
Enligt kommitténs mening får arbetskraftens anpassning till nya yrken och
arbetsmiljöer särskild betydelse för områden med svagt och ensidigt utvecklat
näringsliv. Kommittén förordar därför, att bidrag till företag för utbildning
av ovan arbetskraft i orter och områden, där andra former av
statligt lokaliseringsstöd enligt kommitténs förslag skall lämnas, skall utgå
med väsentligt högre belopp än i samband med omskolning och utbildning
av vuxna i andra delar av landet.

Kommittén förutsätter, att bidrag skall utgå endast efter överenskommelse
i varje särskilt fall samt att utbildningens uppläggning, formerna för
rekrytering o. s. v. utformas i samråd mellan arbetsmarknadsorganen och
vederbörande företag.

Flyttningsbidrag till yrkesskicklig arbetskraft

Kommittén framhåller, att utvecklingsområdena kännetecknas av stort

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

överskott på icke yrkesutbildad arbetskraft, medan, utrymmet för rekrytering
av personal för mera kvalificerade arbetsuppgifter är tämligen begränsat.
Genom den utbildning i yrkesskolor och omskolningskurser, som pågår
i dessa områden, och det ökade stöd som kommittén föreslår skall utgå
till företag, som själva ombesörjer sådan utbildning, torde det dock i stort
sett vara möjligt att vid en utbyggnad av industrin tillgodose behovet av
personal med grundläggande utbildning för industriarbete. Yrkesskicklig
arbetskraft, som erfordras för olika specialuppgifter inom produktionen,
liksom också arbetsledare samt personal med merkantil och teknisk utbildning
av mera kvalificerat slag, kommer däremot sannolikt att i avgörande
grad få rekryteras från andra delar av riket. Detta kommer, säger kommittén,
att stöta på stora svårigheter på grund av den efterfrågan på sådan
arbetskraft, som föreligger i alla landsdelar.

För att underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i utvecklingsområdena
bör därför enligt kommittén rörlighetsfrämjande bidrag
kunna utgå till angivna kategorier arbetstagare, som erhåller anställning
vid nylokaliserat industriföretag eller vid industriföretag, som utvidgar sin
verksamhet i sådant område. En ytterligare förutsättning härför skall dock
vara, att rekryteringen på grund av bristen på kvalificerade sökande från
den egna regionen måste ske i andra delar av riket. Med rörlighetsfrämjande
medel avser kommittén respenning, starthjälp, familjebidrag och
bidrag motsvarande utrustningsbidrag. Bidragen bör utgå utan behovsprövning
och även till arbetstagare som, då bidrag begärs, innehar annan
anställning. Ej heller bör åtskillnad göras med hänsyn till tjänsteställning.
Bidrag bör även kunna utgå till personal av nämnt slag, som företag önskar
överföra från egna anläggningar i andra delar av riket till en ny produktionsenhet
i utvecklingsområde.

Framställning om bidrag till kostnader i samband med tillträdande av
anställning vid industriföretag i utvecklingsområde föreslås skola prövas
av länsarbetsnämnden i det län, till vilket flyttning sker.

Åtgärder ifråga om företagsbeskattningen

Med erinran om bl. a. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning och däri gjord ändring år 1963
(nr 215) framför kommittén som sin uppfattning att användandet av investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte bör kunna bli ett verksamt medel
att underlätta utbyggnaden av redan existerande företag i vissa delar
av landet. Möjligheterna för företag i expansiva områden att i ett läge med
arbetskraftsbrist efter särskilt medgivande använda avsatta medel för investeringar
i områden med svagt utvecklat näringsliv, exempelvis genom
bildandet av dotterföretag, bör vidare kunna påverka sysselsättningsläget i
dessa områden i gynnsam riktning. Kommittén erinrar om att genom de

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1!)G4

generella reglerna stöd kan ges även åt företag som drivs i annan form än
som aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Kommittén har emellertid övervägt, om det ej skulle vara lämpligast att
i längden förbehålla investeringsfonderna för den rent konjunkturutj ämnande
uppgiften och att införa en särskild skattestimulans, t. ex. i form av
särskild rätt till initialavskrivning som lokaliseringspolitiskt medel. Kommittén
har dock funnit, att erfarenheterna av nuvarande användning av
investeringsfonderna och de generella reglerna om extra avskrivning och
särskilt investeringsavdrag samt av dess egna förslag till direkt stöd för
uppförande av industribyggnader bör avvaktas, innan nya åtgärder på skatteområdet
övervägs. Utnyttjandet av investeringsfonderna som ett lokaliseringspolitiskt
medel bör emellertid samordnas med övriga former av statligt
stöd i lokaliseringsfrämjande syfte. Användandet av investeringsfonderna
och de generella reglerna för sådant ändamål bör sålunda avse bestämt
avgränsade områden. Dessa bör enligt kommittén sammanfalla med
utvecklingsområdena.

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena

Kommittén föreslår, att statligt stöd till industriföretag i de orter vilka
uppfyller för allmänna stödområden angivna kriterier skall lämnas i syfte
att underlätta tillkomsten av industriell verksamhet, som med hänsyn till
produktionsinriktning och arbetskraftsbehov utgör ett lämpligt komplement
till det bestående näringslivet. Härigenom bör det enligt kommittén i
många fall bli möjligt att på ett mera effektivt sätt utnyttja lokalt bunden
arbetskraft och därigenom höja produktionen i landet. En sådan lokalisering
kan också leda till totalt sett lägre investeringskostnader än vid utbyggnad
av industrier i expansiva områden, där behovet av arbetskraft i
betydande grad måste tillgodoses genom inflyttning från andra delar av
landet.

Statlig medverkan för att underlätta industrilokalisering i de allmänna
stödområdena bör enligt kommitténs mening lämnas i form av kreditstöd
och bidrag till industriföretag för utbildning av arbetskraft.

Statligt kreditstöd

Enligt kommitténs mening bör omlokalisering inom industrin från orter
med rekryteringssvårigheter till orter och områden med ensidigt näringsliv
i väsentlig grad kunna underlättas genom ekonomisk medverkan från statens
sida i form av kreditstöd, som då bör lämnas även till stora företag
och för investeringar av betydande omfattning. Kreditstöd i här avsedda
orter bör därjämte, säger kommittén, kunna lämnas för nyetablering, som
leder till ett bättre utnyttjande av lokala arbetskraftsreserver. I orter, där
eu driftsnedläggelse medför betydande svårigheter för de anställda och den

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

berörda bygden, bör kreditstöd även kunna lämnas för utbyggnad av redan
bestående industriföretag.

Kommittén föreslår att kreditstödet skall utgå i form av statlig lånegaranti
och lämnas såväl för nybyggnad, tillbyggnad och ombyggnad av byggnader
och andra anläggningar som för anskaffning av maskiner, arbetsredskap
och verktyg.

Lånevillkoren föreslås liksom i fråga om det statliga kreditstödet till
hantverk och småindustri skola bestämmas efter förhållandena i varje enskilt
fall. Lokaliseringsorganet bör sålunda ha frihet att under de första
åren fastställa ett lägre amorteringsbelopp, som sedan successivt ökar, eller
att medge amorteringsfrihet för viss tid, dock högst för tre år. Även amorteringstidens
längd bör kunna varieras med hänsyn till investeringens art
och andra omständigheter. Längre amorteringstid än 20 år bör dock inte
ifrågakomma, säger kommittén, som föreslår att i övrigt de normer för
kreditverksamheten, som angivits för utvecklingsområdena, skall äga tilllämpning
även i de allmänna stödområdena.

Utbildningsbidrag

Utbildningsbidrag skall, föreslår kommittén, i de allmänna stödområdena
lämnas i samband med nyanställning av ovan arbetskraft och avse företag,
som tillvaratar lokala arbetskraftsreserver eller eljest utgör ett lämpligt
komplement till näringslivet i orten och dess närmaste omland. Bidraget
bör vara detsamma som föreslagits beträffande företag som lokaliseras
till utvecklingsområdena. 4

4. Särskilda åtgärder för förstärkning av näringslivet i Norrland
och vissa andra områden

Kommittén erinrar om att de största arbetskraftsreserverna kommer att
finnas i Norrland, samtidigt som det måste betraktas som mycket angeläget,
att detta områdes naturtillgångar, av vilka flera utgör ryggraden i vår
export, på ett rationellt sätt tillvaratas. På grund härav och med hänsyn
till den låga industrialiseringsgraden i de fyra nordligaste länen finner
kommittén det angeläget att överhuvudtaget förstärka näringslivet i denna
del av landet. De speciella åtgärder, som kommittén föreslår för att förbättra
de allmänna produktionsbetingelserna i Norrland, rör vissa kommunikationsfrågor,
prissättningen på bensin och olja, taxorna på elektrisk
kraft samt särskilt statligt stöd till samhällelig service i vissa tätorter i
Norrlands inland och nordvästra Svealand. Kommittén har även funnit skäl
att något beröra de regionala skillnaderna i levnadskostnaderna.

En på kommitténs initiativ företagen undersökning rörande de direkta
verkningarna av en generell taxenedsättning för järnvägstransporter visar,
att en sådan åtgärd sannolikt skulle leda till en minskad sysselsättning inom

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

industrin i Norrland. Enligt kommitténs mening bör därför en förbättring
av produktionsförutsättningarna inom den norrländska industrin på ett
smidigare sätt än genom en generell fraktnedsättning kunna uppnås genom
förhandlingar om regionala fraktavtal eller individuella fraktnedsättningar
mellan olika trafikintressen och statens järnvägar.

Med hänsyn till den betydelse som snabba förbindelser har för företagen
anser kommittén det angeläget att alla möjligheter att förkorta transport -och restider på järnväg samt att förbättra telekommunikationerna tillvaratas.

Även de höga resekostnaderna för personalen är en betydande olägenhet
för företagen särskilt i övre Norrland. En reducering av biljettpriserna för
järnvägs- och flygresor, som är av betydelse för företagsamheten i Norrland,
bör därför enligt kommitténs mening bli föremål för särskilda överväganden
inom berörda trafikföretag.

Kommittén berör vidare frågan om möjligheterna att förbättra den norrländska
industrins transportförhållanden under vintern och föreslår, att en
statlig utredning tillsätts för att klarlägga behovet av och lämplig organisation
för reservhamnar.

I syfte att förbättra produktions- och lokaliseringsbetingelserna för industrin
i Norrland och med hänsyn till att kraftkonsumtionen i denna landsdel
i huvudsak kan täckas med den produktion som sker i de äldre och billigare
kraftverken finner kommittén det rimligt, att kraftkostnaderna för förbrukare
av elektrisk kraft inom vattenfallsstyrelsens norrländska områden
sänks med 10 procent, varvid vattenfallsstyrelsen bör kompenseras för inkomstbortfallet
på 10 milj. kr över budgeten.

Från lokaliseringssynpunkt är det vidare enligt kommitténs mening angeläget
att priset på bensin och olja sänks i de delar av landet, som är mest
missgynnade från prissynpunkt, d. v. s. Norrlands inland och nordvästra
delarna av Svealand. Detta önskemål kan enligt kommittén tillgodoses om
pristillägget för zonerna 3, 4 och 5 borttas för motordrivmedlen och en motsvarande
prisreduktion genomförs för eldningsoljan genom utjämning av
fraktkostnaderna. Den kostnad, som den föreslagna prisutjämningen skulle
medföra och som skulle belasta den totala försäljningen, torde enligt kommittén
ej överstiga 0,2 öre per liter. För att hindra en snedvridning av
konkurrensen mellan företagen måste därvid en särskild clearingkassa inrättas,
till vilken varje företag inbetalar ett fraktutjämningsbidrag, baserat
på deras totala försäljning. Kommittén föreslår, att Kungl. Maj :t och det
centrala lokaliseringsorganet tar upp förhandlingar med oljebranschen för
att få till stånd eu överenskommelse om en utjämning av fraktkostnaderna
enligt dessa riktlinjer. Skulle denna väg ej vara framkomlig, bör möjligheterna
att införa en clearing i statlig regi övervägas.

Kommittén behandlar också frågan om särskilt stöd till samhällelig service
i Norrlands inland och nordvästra Svealand. För att skogstillgångarna

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

i dessa delar av landet skall kunna utnyttjas måste den arbetskraft som behövs
inom skogsbruket kunna repliera på ett betydligt större antal tätorter
än de som baseras på andra näringar än jord- och skogsbruk eller som
är serviceorter för betydande omland. Även dessa orter bör kunna erbjuda
en rimlig standard ifråga om kollektiv service. Då kommunerna och andra
intressenter inte kan väntas ha förutsättningar att själva svara för de ekonomiska
åtaganden, som med nu utgående statsbidrag skulle krävas för
dessa serviceanordningar, föreslår kommittén en förhöjning av dessa bidrag.
Kommittén förordar att det uppdras åt det centrala lokaliseringsorganet
att närmare precisera i vilka orter det förhöjda bidraget bör utgå samt
att i samråd med berörda myndigheter framlägga förslag till utvidgade
bidragsformer.

Vad angår spörsmålet om en utjämning av levnadskostnaderna framhåller
kommittén, att olikheter i levnadskostnader mellan olika delar av landet
genom dyrortsgrupperingen påverkar lönesättningen inom den statliga
och kommunala administrationen samt i varierande grad inom det enskilda
näringslivet. De förslag som kommittén framlagt i syfte att minska de ekonomiska
skillnader, som föreligger mellan olika områden i landet, bör
efterhand även bidra till att utjämna levnadskostnaderna. Kommittén understryker
angelägenheten av att genom prisundersökningar den väntade
utvecklingen följs så att den kostnadsutjämning, som kan förutses, med
minsta möjliga tidsutdräkt slår igenom i ortsgrupperingen. Det bör därför
ankomma på lokaliseringsorganet att uppmärksamt följa utvecklingen på
detta område. 5

5. Behovet av kommunal skatteutjämning

De stora skillnader i skatteutdebiteringen, som föreligger mellan olika
kommuner, har — påminner kommittén — spelat en framträdande roll i diskussionen
i lokaliseringsfrågan. Särskilt har de höga skattesatserna i flertalet
norrlandskommuner framhållits som ett svårt hinder för en önskad
industrilokalisering. Kommittén erinrar om att mot de nuvarande skattelindringsbidragens
konstruktion riktats den kritiken, att den lämnar kommunernas
utgifts- och utdebiteringsbehov obeaktade. Enligt kommitténs
mening försvårar de ojämna kommunala skattesatserna i många fall en
önskvärd lokalisering av industriell verksamhet. Kommittén framhåller vidare
att det nuvarande bidragssystemet inte möjliggör ett effektivt stöd till
kommuner, som har finansieringssvårigheter på grund av strukturella förändringar
inom näringslivet med följdverkningar i form av minskad sysselsättning
och befolkningsomflyttning. Det nuvarande bidragssystemet anses
sålunda otillräckligt för att åstadkomma den nivellering av de kommunala
skattesatserna som också med hänsyn till de lokaliseringspolitiska önskemålen
är angelägen. Möjligheterna till ett bidragssystem, som tar hänsyn

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

både till bristen på skatteunderlag och hög kommunal utdebitering, synes
därför enligt kommittén böra övervägas.

6. Det kommunala stödet till företagen

Kommittén erinrar om att det föreligger ett nära samband mellan näringslivets
lokalisering och den planering för bebyggelse och för utbyggnad
av olika serviceanordningar som sker i kommunerna. En expansion av
näringslivet i en viss ort kan kräva investeringar i bostäder, gator och vägar,
vatten- och avloppsanläggningar, skolor m. m., för att såväl företagens
som befolkningens behov av olika förnödenheter och tjänster skall kunna
tillgodoses. Kommunerna kan å sin sida genom en förutseende markplanering
för industrier och bostäder samt genom olika åtgärder för att förbättra
servicemöjligheterna främja det bestående näringslivets utveckling och tillkomsten
av nya företag.

Kommittén framhåller, att de åtgärder, som vidtas av kommunerna i dessa
avseenden, i hög grad påverkar lokaliseringsförutsättningarna. Genom
den ökade samverkan mellan kommunerna och de statliga lokaliseringsorganen,
som enligt vad kommittén föreslagit bör komma till stånd, torde
den kommunala planeringen på ett bättre sätt än hittills kunna anpassas
till de väntade förändringarna inom näringslivet och de allmänna riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken.

Kommunernas influens på näringslivets lokalisering inskränker sig emellertid
enligt vad kommittén påpekar inte endast till åtgärder, som tar sikte
på att förbättra de allmänna betingelserna för olika slag av företagsamhet.
Därutöver söker kommunerna att genom upplysnings- och reklamverksamhet
samt erbjudande av ekonomiskt stöd direkt stimulera nyetablering och
inflyttning av företag. Sådant stöd lämnas även för att hindra nedläggning
eller utflyttning av verksamhet.

Enligt kommitténs mening är det värdefullt att kommunerna genom en
utåtriktad upplysningsverksamhet ger en allsidig och objektiv belysning
av tillgång på arbetskraft och allmän och enskild service samt andra faktorer,
som är av betydelse för företagens bedömning av lokaliseringsfrågan.
De brister i informationsverksamheten, som hittills i vissa fall kunnat
konstateras, bör kunna avhjälpas genom ökad rådgivning till kommunerna
från lokaliseringsorganens sida.

Kommittén understryker, att kommunalt ekonomiskt stöd till företag
däremot inger starka betänkligheter. Kommunerna har i sin stödverksamhet
begränsade möjligheter att ta hänsyn till om den lokalisering de medverkar
till är förenlig med allmänna lokaliseringssynpunkter. De kommunala
subventionerna kan därför, betonar kommittén, komma i motsättning
till principerna för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Stöd har
vidare i många fall lämnats till företag, som ej visat sig vara bärkraftiga.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

I andra fall har kommunala subventioner fått inte önskvärda konsekvenser
från konkurrenssynpunkt eller fördröjt en anpassning av produktionen
till ändrade marknadsförhållanden. Lämnande av ekonomiskt stöd har vidare
ofta inneburit ett överskridande av de befogenheter, som tillkommer
kommunerna enligt kommunallagarna.

Kommittén har kommit till den bestämda uppfattningen, att kommunalt
ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och utveckling
ej bör ifrågakomma. Det framstår vidare som självklart, att förläggning
av statlig verksamhet inte under några förhållanden får göras
beroende av vilka speciella förmåner av ekonomisk art, som den ena eller
den andra kommunen kan erbjuda. Kommunala subventioner framstår för
kommittén som en från sakliga synpunkter omotiverad omfördelning av vissa
kostnader mellan staten och kommunerna.

Enligt kommitténs mening kan tillkomsten av kommunblocken och bildandet
av större kommunala enheter antas komma att minska de kommunala
stödåtgärdernas betydelse i lokaliseringspolitiken. Förutsättningarna
att få till stånd livskraftiga tätorter, som är attraktiva för industrin utan
speciella kommunala stödåtgärder, bör sålunda bli större genom den koncentration
av samhällelig service, som en sammanläggning av kommunenheterna
kan väntas leda till. Av särskild betydelse bör den av kommittén
föreslagna förstärkningen av de statliga insatserna på lokaliseringsoinrådet
bli. Kommittén är emellertid medveten om att vad här sagts ej utgör någon
garanti för att de kommunala subventionerna kommer att bli betydelselösa
i framtiden. Erfarenheterna av en mera aktiv samhällelig lokaliseringspolitik
liksom också kommunindelningsreformens genomförande bör
dock avvaktas, innan ytterligare åtgärder på detta område övervägs. 7

7. Frågan om tillståndstvång

Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum sedan statsmakterna
tog ställning till 1947 års utredning om näringslivets lokalisering, har kommittén
övervägt, huruvida tidigare föreslagna positiva åtgärder att påverka
näringslivets lokalisering kan anses vara tillräckliga för att medföra önskvärt
resultat eller om samhället därutöver bör ha möjlighet att genom tillståndstvång
hindra en lokalisering, som från samhällelig synpunkt anses
vara olämplig.

Kommittén förmenar, att den organisatoriska upprustning av lokaliseringsverksamheten
och den förstärkning av de lokaliseringspolitiska medlen
som föreslås ger lokaliseringsorganet en auktoritativ ställning i lokaliseringsfrågor
och kommer att öka möjligheterna att påverka lokaliseringen
i en från samhällssynpunkt gynnsam riktning. Genom särskilda åtgärder
underlättas en utspridning av företag från storstadsområdena till områden,
där den ekonomiska aktiviteten och befolkningsunderlaget behöver

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

stärkas. Den förbättring av lokaliseringsbetingelserna, som en ökad samordning
av den samhälleliga planeringen kan medföra, verkar i samma
riktning. Med hänsyn härtill och då några påtagliga resultat härutöver
inte synes kunna vinnas genom eu obligatorisk lokaliseringskontroll, finner
kommittén för sin del, att det inte kan vara påkallat med en särskild lagstiftning
om tillståndstvång i samband med lokalisering.

Kommittén understryker emellertid vikten av samverkan mellan näringslivet
och de offentliga myndigheterna i planeringsfrågor. Likaväl som det
enskilda företaget för sin planering är beroende av informationer om tillgångar
på arbetskraft och bostäder liksom om samhällets dispositioner beträffande
utbyggnader av kommunikationer, skolor in. m., är de statliga
och kommunala myndigheterna för sin planering beroende av uppgifter från
näringslivet om de förändringar, som är att vänta beträffande produktion
och sysselsättning vid de enskilda företagen. I fråga om driftsnedläggelser
och mera betydande driftsinskränkningar blir detta behov, påpekar kommittén,
tillgodosett genom de överenskommelser rörande förhandsinformationer
om sådana åtgärder, som träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och olika huvudorganisationer inom näringslivet.

För att lokaliseringsorganet effektivt skall kunna fylla sin uppgift är
det enligt vad kommittén betonar beroende av sådana informationer om
planerade utbyggnader och omlokaliseringar, att det på ett tidigt stadium
kan ta kontakt med företagen och diskutera lokaliseringsfrågan. För företagen
är det av värde att från lokaliseringsorganet få förslag på lämpliga
orter redan innan mera omfattande undersökningar gjorts. Länsarbetsnämnderna
kan — så länge igångsättningstillstånd fordras för byggen
och därefter genom den verksamhet som byggarbetsnämnderna skall bedriva
— informera det centrala lokaliseringsorganet om planerade ny- och
ombyggnader. Det synes dock vara önskvärt, att lokaliseringsorganet i ett
tidigare skede kan få informationer om planerade utbyggnader och omlokaliseringar.
Kommittén förordar därför, att möjligheterna till överenskommelse
med näringslivets organisationer om förhandsinformationer i
dessa frågor i likhet med vad som sker vid driftsinskränkningar närmare
undersöks.

8. Det statliga stödets finansiering

För de föreslagna stödåtgärdernas finansiering bör enligt kommittén dels
anvisas ett särskilt anslag för bidrag till uppförande av industribyggnader i
utvecklingsområden, dels inrättas en fond, förslagsvis benämnd statens lokaliseringsfond,
för direkt långivning till företag i sådana områden, dels
fastställas en ram för lånegarantier. Bidrag, lån och lånegarantier bör beviljas
av det centrala lokaliseringsorganet och i vissa fall av Kungl. Maj :t.
Lånefonden föreslås i likhet med vad som är fallet med statens hantverks -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

och industrilånefond skola förvaltas av statskontoret, som även bör ombesörja
utbetalning av statliga investeringsbidrag.

Kommittén förutsätter att medel till bidrag åt företag för utbildning av
arbetskraft liksom till flyttningsbidrag åt kvalificerad arbetskraft i lokaliseringsfrämjande
syfte skall utgå från gängse anslag till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande.

Kommittén har prövat olika vägar att bedöma den för stödverksamheten
erforderliga storleken av anslag, lånefond och kreditgarantiram. En utgångspunkt
har varit att försöka bedöma de anspråk på statliga lån, kreditgarantier
och bidrag, som kan väntas från företagens sida. Kommittén har
emellertid funnit, att det inte är möjligt att närmare beräkna det statliga
stödets storlek från denna utgångspunkt. Som grundval för sina bedömningar
av stödets storlek har kommittén därför utgått från att sysselsättning
bör beredas en del av det beräknade arbetskraftsöverskottet inom de
områden, där statligt stöd till industriföretag skall lämnas. Kommittén har
därvid först belyst förhållandena inom utvecklingsområdena, vilka enligt
för dessa områden angivna kriterier skulle omfatta drygt ett 20-tal B-regioner
med ej fullt 700 000 invånare år 1960.

Kommittén understryker i sammanhanget, att de siffror som framläggs
är resultatet av beräkningar grundade på vissa antaganden om näringslivets
framtida utveckling. De får därför, anför kommittén, betraktas som i hög
grad ungefärliga. Vidare framhålles, att den beräknade arbetskraftsbalansen
för kvinnor baseras på förutsättningen, att den kvinnliga befolkningen
i utvecklingsområdena kommer att få samma yrkesverksamhetsgrad som
i riket. Härigenom uppkommer i utgångsläget ett stort överskott av kvinnlig
arbetskraft. Den största reserven torde de gifta, inte yrkesverksamma
kvinnorna utgöra. Hur stor denna reserv är kan klarläggas först efter mera
ingående undersökningar på varje ort.

I utvecklingsområdena beräknas under 15-årsperioden 1960—1975 uppstå
ett överskott på arbetskraft. En exakt precisering av överskottets storlek
kan knappast göras. Utifrån de förutsättningar, som redovisats, kan det
emellertid enligt kommittén antas uppgå till 27 000 män och 34 000 kvinnor.

De stimulansåtgärder, som enligt kommitténs mening bör vidtas för att
skapa ökad sysselsättning i utvecklingsområdena, bör betraktas som en
försöksverksamhet under en tidsperiod av fem år. Vid en bedömning av
åtgärdernas omfattning bör därför i detta sammanhang bortses från det

arbetskraftsöverskott, som kan beräknas uppstå under perioden 1970_

1975. Detta uppgår till i runt tal 7 000 män och 3 000 kvinnor.

Det arbetskraftsöverskott, som sålunda skulle läggas till grund för en
bedömning av de statliga insatsernas storlek, uppskattar kommittén därför
till 20 000 män och 31 000 kvinnor. Kommittén utgår vidare från att en
nettoutflyttning av arbetskraft från ifrågavarande områden under alla förhållanden
är ofrånkomlig. Det torde inte vara realistiskt, anför kommittén,

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

att räkna med att åstadkomma sysselsättning i stadsnäringarna inom dessa
områden både för det stora överskott, som uppstår till följd av rationaliseringen
i skogs- och jordbruket, och för det överskott, som särskilt i övre
Norrland uppkommer till följd av stark naturlig tillväxt i de arbetsföra
åldrarna. Det torde ej heller vara möjligt att höja yrkesverksamhetsgraden
bland kvinnor till riksgenomsnittet annat än på relativt lång sikt. En
sysselsättning i utvecklingsområdena av hela tillskottet på manlig och
kvinnlig arbetskraft, varvid höjning av yrkesverksamhetsgraden till riksgenomsnittet
förutsatts, skulle enligt kommittén innebära en nettoökning
av antalet yrkesverksamma i dessa områden med 30 000 personer under
15-årsperioden 1960—1975. En sådan utveckling förutsätter en ökning av
antalet yrkesverksamma i stadsnäringarna med sammanlagt omkring 60 000
personer, vilket kommittén bedömer som helt orealistiskt.

Med hänsyn härtill utgår kommittén ifrån att de lokaliseringspolitiska
strävandena bör inriktas på att bereda omkring hälften av det beräknade
överskottet på arbetskraft fram till 1970 eller 25 000 personer sysselsättning
inom utvecklingsområdena. Den ofrånkomliga utflyttningen av arbetskraft
förutsättes ske såväl till expansiva regioner i de län där utvecklingsområdena
är belägna som till andra delar av landet.

Kommittén framhåller att en ökad sysselsättning inom industrin kan beräknas
öka efterfrågan på arbetskraft i byggnadsverksamhet och servicenäringar.
Om 25 000 personer skall beredas sysselsättning i utvecklingsområdena,
behöver inte alla dessa beredas arbete inom industrin. En ungefärlig
uppskattning ger enligt kommittén anledning anta att av de angivna
25 000 personerna högt räknat 9 000 torde komma att få sin utkomst utanför
industrin. De lokaliseringspolitiska insatserna bör därför inriktas på att
stimulera till industriell sysselsättning i utvecklingsområdena för 16 000
personer.

Detta bör, framhåller kommittén, ses mot bakgrunden av att industrin i
utvecklingsområdena år 1960 sysselsatte omkring 50 000 personer. Under
1950-talet steg sysselsättningen med 4 500 personer och i arbetskraftsbalansen
för perioden 1960—1975 antas den spontana ökningen inom industrin
uppgå till 3 000.

Vid bedömning av de statliga insatsernas storlek har kommittén förutsatt,
att industrins investeringar i byggnader, maskiner och annan utrustning
uppgår till i genomsnitt 60 000 kr per sysselsatt. En sysselsättning av
16 000 personer skulle sålunda kräva en bruttoinvestering av 960 milj. kr.

Kommittén antar, att det statliga investeringsbidraget i utvecklingsområdena,
som föreslagits utgå med en tredjedel eller i särskilda fall 50 procent
av byggnadskostnaderna, i genomsnitt kommer att svara för 40 procent
av dessa kostnader. Vidare uppskattar kommittén den del av investeringskostnaderna
inom industrin, som avser byggnader till 40 procent av
totalkostnaderna. Det statliga anslaget till bidrag för uppförande av in -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

dustribyggnader i utvecklingsområdena kan då för en femårsperiod beräknas
till 150 milj. kr.

För bedömning av storleken av en lånefond respektive en garantilåneram
bör sålunda bruttobeloppet 960 milj. kr. minskas med 150 milj. kr. till 810
milj. kr. Enligt kommitténs förslag bör staten tillgodose den del av kreditbehovet,
som inte kan täckas genom egen kapitalinsats och lån i banker
och andra kreditinstitut. I den kreditstödjande verksamheten till hantverk
och småindustri genom kommerskollegium och företagareföreningarna har
det statliga kreditstödet under perioden 1955—1960 uppgått till i genomsnitt
43 procent av investeringskostnaderna. Med hänsyn till angelägenheten
av att åstadkomma en stark stimulans till industriell utbyggnad i utvecklingsområdena
bör enligt kommittén det genomsnittliga kreditstödet
genom lokaliseringsorganet uppskattas till 45 procent. Totalt skulle därigenom
det statliga kreditstödet komma att uppgå till 365 milj. kr. under
en femårsperiod.

Fördelningen mellan en direktlånefond och kreditgarantiram bör enligt
kommitténs mening ske med utgångspunkt i att de statliga lånen och kreditgarantierna
skall svara för vardera hälften av kreditstödet.

Den ekonomiska ramen för stödverksamheten i utvecklingsområdena
skulle sålunda enligt kommitténs förslag i avrundade tal komma att omfatta
dels anslag till bidrag för uppförande och förvärv av industribyggnader
om 150 milj. kr. eller 30 milj. kr./år i fem år, dels lånefond uppgående
till 175 milj. kr. eller 35 milj./år i fem år, dels ock garantiram uppgående
till 175 milj. kr. eller 35 milj./år i fem år.

I de allmänna stödområdena — med en folkmängd år 1960 uppgående
till i runt tal en miljon — föreslås det ekonomiska lokaliseringsstödet utgå
enbart i form av kreditgarantier. Kommittén, som understryker karaktären
av försöksverksamhet, anser att ramen för dessa kreditgarantier bör sättas
så vid att lokaliseringsorganet får tillräckliga resurser för kraftfulla insatser,
när omständigheterna i övrigt ger möjlighet härtill. Kommittén finner
det också angeläget, att det statliga lokaliseringsstödet får en ram, som
är så stor att de statliga åtgärderna kan bidra till att kommunala subventioner
icke aktualiseras. Vidare understrykes, att en industriell expansion
ej är tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft föreligger,
utan en koncentration av insatserna blir nödvändig. Kommittén, som ej
ansett det möjligt att mera exakt beräkna storleken på det stöd, som behövs
för att lokaliseringsåtgärderna skall få önskvärd effekt, har kommit
fram till att en kreditgarantiram om 300 milj. kr. för en femårsperiod torde
vara erforderlig för att stödja industriella investeringar i allmänna stödområden.

Kommittén beräknar att, liksom beträffande utvecklingsområdena, bruttoinvesteringen
per sysselsatt kan uppgå till 60 000 kr. Då man i de allmänna
stödområdena synes kunna räkna med att det statliga kreditstödet

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

skall täcka en mindre del av kapitalbehovet än i utvecklingsområdena, uppskattar
kommittén det statliga kreditstödet till 35 procent av bruttoinvesteringen.
En kreditgarantiram på 300 milj. kr. skulle sålunda kunna ge utrymme
för en industriell sysselsättning av omkring 15 000 personer, vartill
kommer den indirekta sysselsättning som kan antas uppstå till följd
härav.

Under erinran om att de lokaliseringspolitiska åtgärderna bör betraktas
som en försöksverksamhet under en tid av fem år, framhåller kommittén
angelägenheten av att lokaliseringsorganen genom ett principbeslut om
årliga anslag, fondavsättning och fastställande av garantiram för en dylik
period bereds möjligheter till en långsiktig planering av lokaliseringsverksamheten
och att de, då skäl härtill föreligger, bör kunna engagera sig i
projekt som utsträcks över mer än ett år. Det föreslagna företagsstödet
framgår av följande tablå.

Årligen under
fem år

Totalt

miljoner kronor

Utveckl ingsområden

30

150

a. Anslag till bidrag för uppförande och förvärv av byggnader

35

175

35

175

Totalsumma i utvecklingsområdena

100

500

Allmänna stödområden

300

60

Sammanlagt

30

150

175

35

95

475

Totalt

160

800

Särskilt yttrande

I särskilt yttrande har kommittéledamoten Sten Källenius anfört avvikande
mening i fråga om inrättandet av en statlig lånefond för direkt långivning
i utvecklingsområdena.

I yttrandet anföres att den företagsekonomiska bedömning av projekt,
som skall komma i åtnjutande av lokaliseringspolitiska stödåtgärder, får
central betydelse. Den sakkunskap som behövs för en sådan bedömning
finns redan samlad hos våra kreditinstitut. En i statlig regi uppbyggd ny
apparat för affärsmässig kreditbedömning och fortlöpande lånekontroll
måste innebära en onödig dubblering.

De organ, som skall syssla med den statliga kreditgarantigivningen, skall
enligt kommittén även göra företagsekonomiska bedömningar av berörda

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

projekt, men den huvudsakliga uppgiften bör vara att pröva dessa från
lokaliseringspolitiska utgångspunkter. Kreditinstitutens företagsekonomiska
bedömningar måste, framhålls det i yttrandet, vara av grundläggande
betydelse för de lokaliseringsbestämmande organens beslut, eftersom dessa
bedömningar klarlägger de risker samhället ikläder sig ur lokaliseringssynpunkt.
Om långivning sker direkt från det lokaliseringsbestämmande
organet, kan de lokaliseringspolitiska och företagsekonomiska övervägandena
komma att blandas på ett sätt som gör det svårt att väga dessa bedömanden
mot varandra.

I yttrandet anförs därför att stödlånen bör förmedlas av de ordinarie kreditinstituten.
Genom deras kreditprövning preciseras villkoren för ett risktagande
utöver vad kreditgivaren kan eller får lämna; man får ett besked
på vad ett lokaliseringsbeslut kostar samhället. Det har framhållits inom
kommittén att man skulle få garanti för den berörda verksamheten endast
genom att disponera en fond, som beträffande utnyttjandet är prioriterad
vid inträffande kreditåtstramningar i samhället och med en kapitaltillgång
relativt oberoende av årliga beslut. Varje års riksdag är dock obunden att
fatta sina egna beslut, understrykes i yttrandet. Vill riksdagen fastställa
en prioritering i förevarande fall kan densamma genomföras i form av
kreditgaranti likaväl som genom en lånefond, framhålls vidare. Genom en
riktig utformning av garantisystemet kan man sålunda nå samma effekt i
lokaliseringsarbetet som genom en lånefond samtidigt som man får ett
administrativt enklare och därmed billigare förfarande. För att effekten
skall bli likvärdig, fordras emellertid att ramen för de olika kreditgarantierna
fastställes sa, att kreditinstituten inte hindras att fullgöra sin medverkan,
t. ex. genom bestämmelserna om likviditetskvoter.

Slutligen framhålls i yttrandet att en lånefond belastar statens kapitalbudget
med hela sitt belopp, medan ett kreditgarantisystem leder till en
belastning av budgeten endast i den mån förluster inträffar. Man får då
också en klar redovisning av utfallet.

På grund av vad sålunda anförts anses den effekt kommittémajoriteten
önskar åstadkomma med en särskild lånefond till fullo kunna uppnås genom
en för ändamalet utformad kreditgaranti. En sådan garanti bedömes
dessutom ur samhällsekonomisk synpunkt överlägsen lånefonden.

Remissyttrandena

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet

I den mån remissmyndigheterna har behandlat frågan om upplysning och
rådgivning till näringslivet såsom ett lokaliseringspolitiskt medel har vad
kommittén uttalat och föreslagit vunnit allmän anslutning. Från flera håll
betonas kraftigt nödvändigheten av en intensifierad utredningsverksamhet

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

såsom ett led i upplysningen och rådgivningen. Genom upplysning, rådgivning
och lokaliseringsplanering anses de olika områdenas och orternas förutsättningar
för skilda näringsgrenar kunna bättre klarläggas och underlag
skapas för en rationell samhällsplanering. Det kommer då sannolikt att
visa sig, uttalar exempelvis länsstyrelsen i Västmanlands län, att vissa delar
av landet, där hittills jämförelsevis ringa industriell verksamhet förekommit,
i själva verket har goda förutsättningar härför.

Svensk industriförening hör till dem som anser att huvudvikten inom
lokaliseringspolitiken bör läggas på rådgivnings- och upplysningsverksamhet
medan de ekonomiska stödåtgärderna bör ifrågakomma endast i mycket
begränsad omfattning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund upplyser,
att deras erfarenheter av den med arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna rådgivningsverksamheten
givit vid handen, att verksamheten är av väsentlig
betydelse för företagen. Det understrykes, att företagen i de enskilda lokaliseringsfallen
bör kunna erhålla tillförlitlig och så långt möjligt uttömmande
information om lokaliseringsförutsättningarna på olika orter.

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena

Utöver vad som anförts vid behandlingen av frågorna om lokaliseringspolitikens
målsättning och utformning framförs från remisshåll principiella
synpunkter på kommitténs förslag till statliga stödåtgärder. Remissinstanserna
understryker allmänt att statens ekonomiska stödåtgärder inte
bör ha subventionskaraktär och leda till snedvridning av konkurrensen och
den fria marknadsmekanismen inom näringslivet. Det avgörande är för
många medlens effektivitet, d. v. s. de lokaliseringspolitiska vinster ett aktivt
lokaliseringsstöd medför. Från ej få håll anföres, att kommittén föreslagit
alltför långtgående åtgärder medförande en mindre ändamålsenlig
produktionsstruktur och lokalisering. Samtidigt menar vissa remissmyndigheter
att kommitténs förslag med hänsyn till givna kriterier på utvecklingsoch
stödområden inte kan få någon egentlig betydelse annat än för Norrland.

Vidare understrykes från både myndigheters och organisationers sida
att man bör vara försiktig med åtgärder som avser att påverka individuella
företag i deras val av förläggningsort. De företagsekonomiska synpunkterna
bör mestadels vara avgörande vid valet av lokaliseringsort. Det måste —
markeras från skilda håll — finnas förutsättningar att på längre sikt utveckla
ett livskraftigt näringsliv. Direkt ekonomiskt stöd kan möjligen
accepteras, om det finns starka sociala eller försvarspolitiska skäl. Några
remissmyndigheter uttalar att det kan vara lämpligt att staten själv startar
företag, om det av olika anledningar gäller alt skaffa sysselsättning åt
arbetskraft, som ej kan flytta.

4* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 185

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196h

En positiv inställning till kommitténs förslag redovisar bl. a. domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Norrland,
norrlandsfonden, samarbetsdclegationcn för de fyra nordligaste länen, norrlandsf
örbundet, Sveriges lantbruks förbund, riksförbundet landsbygdens
folk och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Skogsstyrelsen finner
att, mot bakgrunden av de väsentliga problem det gäller att lösa, de föreslagna
ekonomiska engagemangen från statens sida inte framstår som
särskilt stora.

Norrlandsfonden ansluter sig till kommitténs uttalanden och förslag.
De eventuella betänkligheter, som kan anföras mot att statliga medel anvisas
till ekonomiskt starka privatägda företag, får inte tillmätas sådan betydelse
att stöd inte skulle kunna lämnas i dylika fall. Den lokaliseringspolitiska
målsättningen torde inte kunna uppnås genom en stimulans till
enbart den mindre och i ekonomiskt avseende ofta svaga företagsamheten.
Å andra sidan erinras om att betydande grundinvesteringar redan utförts
inom mindre och medelstora norrländska industriföretag och att dessa företag,
startade på basis av personliga initiativ och individuellt risktagande,
i lokaliseringspolitiska sammanhang bör ägnas särskild uppmärksamhet
och inte åsidosättas.

Även Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner de föreslagna stödåtgärderna
kunna läggas till grund för det praktiska handlandet. Förbunden
ifrågasätter dock om fördelningen av anslagen mellan utvecklingsområden
och allmänna stödområden är den mest ändamålsenliga. Utredningens förslag
betecknas som ett minimiprogram. Jämfört med många andra länder är
det enligt förbunden förhållandevis små belopp som föreslås satsade. Man
får därför inte ställa förväntningarna på resultatet av de föreslagna åtgärderna
alltför högt. Om åtgärderna skall få önskvärd effekt krävs också att
samhället verkar på andra områden för att söka åstadkomma ett lokaliseringsvänligare
klimat.

Kommerskollegium framhåller principiellt, att under de senaste årtiondena
betydelsen av att företagen får utöva sin näring under obundna konkurrensförhållanden
och på lika villkor alltmer uppmärksammats. Det torde
stå klart för de flesta, att verkningsförmågan inom näringslivet står i
nära samband med konkurrensförhållandena och att en effektiv konkurrens
är en viktig betingelse för det ekonomiska framåtskridandet. Både näringslivet
och statsmakterna har på olika sätt verkat för upprätthållandet
av dessa principer. Bl. a. erinras om 1953 års lagstiftning om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning. Mot bakgrunden härav måste hävdas,
att myndigheterna inte bör ingripa med reglering eller eljest vidta åtgärder
som inkräktar på grundsatsen om fri konkurrens på lika villkor,
med mindre så är påkallat ur allmän synpunkt, t. ex. på grund av starka
samhälleliga eller sociala skäl. Det bör då understrykas, säger kommers -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

kollegium, att de statliga ingripandena bör ske på sådant sätt att snedvridning
av konkurrensförutsättningarna med åtföljande nackdelar i görlig
mån kan undvikas. Vidare måste med hänsyn till de integrationssträvanden,
som pågår i olika sammanhang och vilka för vårt land är av stor vikt,
beaktas att statliga ingripanden inte sker på sådant sätt att från samverkande
land med fog kan hävdas att Sverige gentemot detta vidtar diskriminerande
åtgärder.

Kommitténs olika förslag innebär enligt kollegium en avsevärd förändring
av nuvarande förhållanden. Nya maktpåliggande uppgifter skulle tillföras
statliga myndigheter. Staten skulle i större utsträckning få ta ansvaret
för näringslivets utveckling och härvid ställas inför problem som det
enligt hittills gällande principer ankommit på näringslivet att lösa. En
statlig bidrags- och låneverksamhet av det slag kommittén förordar och
som uppenbarligen skulle få karaktären av subventioner innefattar enligt
kollegiets mening ett klart avsteg från principen om konkurrens på lika villkor;
konkurrensförhållandena skulle snedvridas. Detta ter sig särskilt
olyckligt i ett läge där ökad internationell integration och konkurrens kräver
ett slagkraftigt näringsliv. Det bör också framhållas, fortsätter kommerskollegium,
att vårt land mycket väl kan komma att ställas inför den
situationen, att subventioner måste utgå också till utländska företag, som
önskar etablera sig här, eller att andra länder begagnar liknande subventionssystem
i syfte att utestänga importerade produkter från den egna
marknaden, varvid Sverige måhända försvårar för sig att genom förhandlingar
få rättelse till stånd. Såvitt kollegium kan bedöma är tiden ännu inte
mogen för ett slutgiltigt ställningstagande till hithörande problem. På grund
av det anförda framhåller kollegiet, att det inte kan biträda kommitténs
långtgående förslag.

Konjunkturinstitutet anser att — förutom kreditgarantier — även direkta
bidrag bör kunna lämnas i de fall då de härmed förenade kostnaderna
klart uppvägs av andra vinster för samhället. Visst belopp bör således
enligt institutet ställas till förfogande för att i speciella fall — när detta
visar sig klart samhällsekonomiskt och socialt fördelaktigt — stödja lokalisering
till viss ort.

Länsstyrelsen i Värmlands län är betänksam beträffande inriktningen av
det ekonomiska stödet, d. v. s. att omfattande stödåtgärder av ekonomisk art
ges i områden där förutsättningarna för industriell verksamhet åtminstone
på längre sikt kan ifrågasättas. Länsstyrelsen är också tveksam om det är
lämpligt att införa ett generellt statligt stöd till företag i områden av relativt
begränsad omfattning. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör som allmän
princip vid utformningen av det lokaliseringspolitiska stödet gälla att regionala
sysselsättningsproblem som inte kan avvecklas med gängse arbetsmarknadspolitiska
medel bör lösas genom ökad industriell verksamhet
inom den regionala enhet där en reducering av sysselsältningsunderlaget

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

skett, under förutsättning att där finns förutsättningar att även på längre
sikt utveckla ett livskraftigt näringsliv.

Landsorganisationen erinrar om att tillgången på kapital inom överskådlig
tid synes bli knapp. Det är därför av stor betydelse för den industriella
expansionen att kapitalet kommer till användning i de mest produktiva
företagen. För att erhålla en snabbare ekonomisk expansion är det enligt
LO nödvändigt att förfoga över en rörlig kapitalmarknad. De sektoriserade
och prioriterande inslagen på denna marknad bör därför utgöra undantag.
LO anser inte, att den industriella expansionen främjas genom att en del
av kreditmarknaden lases till i förväg bestämda geografiska områden och
tidsintervaller. För att kunna föra den önskade konjunkturutjämnande politiken
bör möjligheter till en verksam penning- och kreditpolitik vidgas. Att
i tiden låsa sig för fasta kreditbelopp till speciella ändamål är ej ägnat att
befrämja den ekonomiska politiken.

Kooperativa förbundet anser, att statligt stöd i princip inte bör lämnas
åt enskilda företag. Finns reella förutsättningar för bestående lönsamhet,
vilket enligt kommitténs förslag skall krävas för statligt stöd, borde företaget
inte behöva möta några svårigheter att täcka sina behov på den allmänna
kapital- och kreditmarknaden. Då det föreslagna stödet i realiteten
torde kunna betraktas som en del av den statliga beredskapen mot arbetslöshet,
vill förbundet inte avstyrka detsamma, förutsatt att det ej används
för att kvarhålla arbetskraft i tillbakagående områden på bekostnad av deras
levnadsvillkor.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att stödåtgärder i form av krediter
och bidrag i samband med industrilokalisering också bör komma andra
näringar, exempelvis handeln, till del på de orter, där det av samhällsekonomiska
och andra skäl är lämpligt att bibehållandet av en varaktig
bosättning eftersträvas.

I många remissvar understrykes, att tillgången på goda bostäder och kommunikationsleder
hör till de viktigaste medlen, om en effektiv lokaliseringspolitik
eftersträvas. Bostadsbyggandets betydelse understrykes ej endast
av bostadsstyrelsen utan även av andra organ, såsom länsstyrelserna
i Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs och Västerbottens län
samt landsorganisationen. Behovet av kommunikationsledernas förbättrande
och utbyggnad avseende järnvägar, landsvägar, hamnar och kanaler
ävensom goda sjötransportförhållanden i övrigt betonas. Jämväl lufttrafikens
betydelse understrykes. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller
speciellt sjöförbindelsernas roll. Även länsstyrelserna i Skaraborgs
och Västmanlands län betonar detta. Sistnämnda länsstyrelse framhåller
att en utbyggnad av farleden genom Mälaren och Södertälje kanal skulle
vara nationalekonomiskt mer motiverad än statligt stöd åt industriföretag
i avlägsna utvecklingsområden. En teknisk högskola i Mälardalens industriområde
skulle vara väl så angelägen som den av kommittén förordade
högskolan i norr.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

I samband med behandlingen av frågan om statliga investeringsbidrag
framhåller åtskilliga remissinstanser, att ett dylikt medel
innebär en subventionering åt näringslivet som inte är motiverad av arbetsmarknads-
eller företagsekonomiska skäl. Investeringsbidraget kommer enligt
länsstyrelsen i Malmöhus län att under en lång tidrymd påverka företagens
ekonomi, vilket strider mot kommitténs betonande av bidragen som
engångsföreteelser vid start av företag eller utbyggnad. Företag som får investeringsbidrag
kommer nämligen under en lång följd av år att ha lägre
räntekostnader än övriga företag inom området. I värsta fall kommer bidragen
att ge impulser till onödiga omflyttningar av befintliga företag i
syfte att utnyttja stödet, något som kommer att onödigt ta samhällets produktiva
resurser i anspråk. Andra olägenheter som en följd av bidragssystemet
skulle enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bli dels en försämring
av kalkylsituationen för de företag, som byggt före systemets ikraftträdande,
gentemot de företag, som bygger först därefter, och dels en fastlåsning
inom området av relativt höga byggnadskostnader.

I strävandena att lokalisera företagen till orter och områden där produktionskostnaderna
är lägst är det väsentligt, anför landsorganisationen, att
företagens investeringsutgifter motsvarar de verkliga kostnaderna. Om
byggkostnaderna inom ett område av olika skäl är högre än annorstädes
motiverar detta inte ett statligt bidrag för att utjämna skillnaderna. Däremot
kan ett klarläggande av orsakerna till differenserna möjliggöra en
effektivisering'' av verksamheten med åtföljande sänkning av kostnaderna.
LO anser därför, att investeringsbidrag har en snedvridande effekt på näringslivet
och inte bör ifrågakomma som generellt lokaliseringsmedel.

Liknande synpunkter anlägger svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund. I vissa fall kan bidraget, som avstyrkes av organisationerna,
innebära en subvention som till och med skulle överskrida företagets
eget kapital. Svenska bankföreningen utvecklar också dessa mot investeringsbidrag
negativa tankegångar. Föreningen är dock medveten om
att det i vissa delar av landet, bl. a. i Norrland, föreligger speciella och besvärliga
problem som i och för sig kunde motivera rätt långtgående stödåtgärder.
Om investeringsbidraget skulle få den vidsträckta användning,
som kommittén synts förutsätta, är det fara för att det skulle verka snedvridande
på konkurrensen och på de naturliga pris- och kostnadsrelationer
som böra vara vägledande för företagens Iokaliseringsval. Det vore dock
tänkbart att investeringsbidrag kunde användas för uppförande av turisthotell.

Investeringsbidraget som lokaliseringspoliliskt medel möter även motstånd
hos svensk industriförening, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges grossistförbund, svenska teknologföreningen, svenska företagares
riksförbund och skogsindustriernas samarbetsutskott. Kommerskollegium,
som inte heller kan godta kommitténs förslag om direkta statliga
investeringsbidrag, anför.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Har kollegium förstått kommittén rätt, är den inte främmande för tanken
att ett företag, som önskar etablera sig i ett utvecklingsområde, skulle
erhålla 50 procent av etableringskostnaderna i form av ett statligt bidrag
samt t. ex. 25 procent såsom ett statligt direktlån på särskilt förmånliga
villkor och återstoden genom ett statligt garantilån. Det ligger i öppen dag,
att ett sådant företag normalt får ett avsevärt försteg i konkurrensen, vilket
kan leda till att redan etablerade företag i branschen råkar i ekonomiska
svårigheter med åtföljande nackdelar ur allmän synpunkt. Ett tänkbart
och mindre långtgående alternativ till kommitténs förslag om investeringsbidrag
är att införa regler om rätt till större avskrivningar än normalt i
fall där en dylik rätt skulle underlätta en önskvärd lokalisering.

Speciellt arbetsmarknadsstyrelsen och tjänstemännens centralorganisation
förordar att investeringsbidraget ges i den form som nu sker genom
uppförande av industrilokaler inom ramen för beredskapsarbeten. Även
länsstyrelserna i Väsiernorrlands och Västerbottens län samt Sveriges
hantverks- och industriorganisation har erinrat om denna form av lokaliseringsmedel.

Arbetsmarknadsstyrelsen omtalar, att erfarenheterna av det nuvarande
försöksvis prövade systemet med statsbidrag inom ramen för statskommunala
beredskapsarbeten för uppförande av industrianläggningar är sådana,
att styrelsen för sin del förordar att statliga investeringsbidrag ges i denna
form. Det skulle innebära, att statsbidrag skulle inom vissa landsdelar utgå
till ny-, till- och ombyggnad av industrilokaler på villkor som gäller för
beredskapsarbeten. I förhållande till kommitténs förslag innebär detta den
inskränkningen, att investeringsbidrag inte skall kunna utgå för förvärv
av industrilokal. Styrelsen anser att principiella betänkligheter kan anföras
mot att statsbidrag utgår i sådana fall. Enligt styrelsens uppfattning bör det
behov av stöd som kan uppkomma i sådana fall kunna tillgodoses genom
statligt kreditstöd.

Även bland länsstyrelserna råder delade meningar om investeringsbidragets
lämplighet. I första hand hälsas bidragsformen med tillfredsställelse
av länsstyrelserna i Norrland, men även länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands,
Blekinge, Örebro och Kopparbergs län accepterar om än med viss tvekan
bidragsformen att användas i undantagsfall. Samma inställning har överståthållarämbetet.
Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att bidraget också
skall omfatta maskininvesteringar. Negativa till det föreslagna bidraget är
länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,
Älvsborgs och Västmanlands län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner
dock att de föreslagna åtgärderna generellt sett kan behövas i Norrland.
Det kan till och med ifrågasättas, säger denna länsstyrelse, om inte inom
vissa områden väsentligt kraftigare åtgärder borde ifrågakomma, varvid
dock riskerna för en snedvridning av konkurrensförhållandena måste särskilt
beaktas. Länsstyrelsen i Kronobergs län hänvisar till att företagarföreningen
i länet påpekat, att statliga toppkrediter med lång amorteringstid
skulle vara ett lämpligare medel än en fortlöpande subventionering av

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

företagen genom investeringsbidrag och statliga lån. Systemet med toppkrediter
kommer inte att påverka värdet av befintliga industrilokaler utan
möjliggör en högre bankbelåning. Om man av olika skäl vill vidta speciella
åtgärder för att minska företagens kostnader för verkstadslokaler i utvecklingsområdena
och göra dessa attraktiva finns möjligheter att lämna ett
högre skattemässigt avdrag å verkstadsfastigheter. Avdraget kan avpassas
så att samma effekt uppnås som genom ett bidragsförfarande.

Ur allmänekonomisk synpunkt synes flertalet av de föreslagna stödåtgärderna
vara svårförståeliga, säger länsstyrelsen i Västmanlands län. Särskilt
investeringsbidraget har påtaglig likhet med de kommunala subventioner,
som kommittén utdömer. Länsstyrelsen anser dock att det undantagsvis
torde kunna förekomma fall, då de sociala motiven gör sig gällande
med sådan styrka att statligt stöd är befogat. Länsstyrelsen anser dock att
frågan om sådant stöd bör avgöras efter fri prövning från fall till fall.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår att staten skall uppföra industrilokaler
för uthvrning till företagen i stället för en direkt subvention i form av
investeringsbidrag. Kfter genomförd konsolidering skulle företagen äga förvärva
lokalerna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är inne på en liknande
tankegång och föreslår en undersökning om de statliga myndigheterna på
lämpligt sätt skulle kunna främja den nya form av tillhandahållande av
produktionsmedel, som under de senaste åren vuxit fram på skilda håll
utomlands och som innebär uthyrande av maskiner och annan utrustning
till företagare. Länsstyrelsen åberopar den verksamhet, som i Amerikas
Förenta Stater benämnes leasing och som fått stor omfattning, då nya
finansieringsmöjligheter för företagen därigenom yppat sig.

Statskontorets principiella inställning när det gäller ekonomiskt stöd i
lokaliseringsfrämjande syfte är att stödet inte får ha subventionskaraktär.
Om bidragsformen inte anses helt kunna undvaras bör bidraget under alla
förhållanden maximeras till ett belopp motsvarande ungefär det beräknade
kostnadsgapet mellan landets norra och mellersta delar i stället för det av
kommittén föreslagna schablonbeloppet om 50 procent av byggnadskostnaderna.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kan acceptera statliga investeringsbidrag
där mycket starka skäl föreligger för sådant stöd. Avvägningen
i gränsfall mellan företag som kan och sådana som inte kan påräkna
investeringsbidrag befaras medföra betydande irritation. Svaiigheter kan
också föreligga med eu gränsdragning mellan olika områdeskategorier. Som
alternativ bör studeras de former av statsstöd till verkstadshus för småindustrier
som prövats på vissa orter i Norrbotten.

Investeringsbidrag av den art som kommittén föreslagit, förefaller riksbanksfullmäktige
vara ett effektivt medel att sänka företagens kostnader
och därigenom påverka deras val av lokaliseringsort. Fullmäktige framhåller
dock att bidragen ej påverkar alla projekt lika utan gynnar sådana där

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

byggnadskostnaderna utgör en relativt stor del av de totala produktionskostnaderna,
varför bidragens konstruktion kan behöva överses ur denna
synpunkt. Gentemot lån och kreditgarantier har de däremot fördelen, säger
riksbanksfullmäktige vidare, att deras attraktion ej är beroende av företagens
finansiella ställning och upplaningsmöjligheter. Lån och garantier kan
nämligen i första hand väntas appellera till företag med brist på toppkapital
och svårigheter att erhålla lån på den reguljära kreditmarknaden. Som
lokaliseringspolitiska instrument kan de därför få effekten, att det inte
blir de mest lämpliga företagen, som kommer att försöka sig på den i och
för sig vanskliga uppgiften att bära upp den industriella utvecklingen i
stödområdena.

Företagareföreningarnas förbund anmäler, att flertalet företagareföreningar
framfört farhågor för att investeringsbidraget skulle kunna medföra
risker för att värdet och därmed också belåningsmöjligheterna för befintliga
industrifastigheter i utvecklingsområdena kommer att försämras.
Förbundet bedömer det dock inte sannolikt, att de eventuella negativa verkningarna
av införandet av investeringsbidrag skulle bli så allvarliga, att det
kan anses motiverat att avstå från att pröva effekten av denna nya stödform
under den försöksperiod av fem år som avses.

Remissinstanser med anknytning till Norrland yrkar att bidragsandelen
på förhand skall bestämmas till 50 procent av byggnadskostnaderna. Alternativa
bidragsandelar kan enligt länsstyrelsen i Jämtlands län tänkas försvåra
företagens finansieringskalkyler. En förhållandevis hög bidragsandel,
utgörande 50 procent av byggnadskostnaderna, kan motiveras med de betydande
produktionskostnader för industrilokaler, som kunnat konstateras
i vissa utvecklingsområden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar, att det blir svårt att tillämpa
ett differentierat investeringsbidrag på ett fullt objektivt sätt. Den lägre
procentsatsen utgör inte tillräcklig stimulans för nyetablering eller filialbildning
i övre Norrland, där byggnadskostnaderna ligger betydligt högre
an i södra Sverige.

Investeringsbidrag även åt turistanläggningar tillstyrkes av
bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, 1962 års fritidsutredning, svenska bankföreningen,
samarbctsdelegationen för de fyra nordligaste länen och svenska turistföreningen.

På grund av den snabba förslitningen hos turistanläggningar synes enligt
länsstyrelsen i Jämtlands län en ökad avskrivningstakt för sådana rättvis
och rimlig. Svensk industriförening anser också att det bör övervägas att i
betydligt större utsträckning än som nu är fallet satsa medel på turistnäringen
i Norrland.

Med hänsyn till svårigheterna att få turistanläggningar av olika siar
ekonomiskt bärkraftiga finner 1962 års fritidsutredning, att starkare mo»

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

tiv föreligger att låta statliga investeringsbidrag i lokaliseringsfrämjande
syfte utgå till turistanläggningar än till industrianläggningar. Även inom
allmänna stödområden bör statligt stöd utgå till turistanläggningar. Vid
val av orter, till vilka turistanläggningarna bör lokaliseras synes en högklassig
friluftsmiljö primärt böra eftersträvas. Helt naturligt kan det många
gånger bli fråga om orter med relativt litet invånarantal.

Svenska turistföreningen anser starka skäl föreligga för de av kommittén
föreslagna lånegarantierna i samband med om- eller nybyggnad av turistanläggningar
i s. k. utvecklingsområden. En förbättring av turistnäringens
ekonomiska villkor synes föreningen mycket önskvärd, varför föreningen
föreslår att även statligt investeringsbidrag skall utgå — på samma grunder
som till industrianläggningar — till anläggningar av väsentlig betydelse
för friluftslivet och turismen.

Kommitténs förslag om kreditstöd i form av statliga lån via en
statlig lånefond möts av opposition från åtskilliga remissorgans sida. Som
skäl till den avvisande inställningen åberopas allmänt samma synpunkter
som anförts beträffande förslaget om investeringsbidrag, d. v. s. att de lokaliseringspolitiska
medlen inte bör ha subventionskaraktär eller bidra till
en snedvridning av konkurrensen, samt vad som anförts i det särskilda yttrandet
av kommittéledamoten Källenius.

Kreditgarantier godtas däremot som lokaliseringspolitiskt medel
av flertalet remissinstanser. I samband härmed berörs även företagareföreningarnas
betydelse i lokaliseringssammanhang. Vissa remissorgan förordar,
att kreditärendena eljest behandlas av kreditinstituten.

Den starkaste kritiken mot kommitténs förslag beträffande kreditstödet
kommer från bankhåll.

Riksbanksfullmäktige är betänksamma mot kreditgarantierna, i fråga
om vilka krav på en realistisk kreditvärdighetsbedönming och en tillfredsställande
administration erfarenhetsmässigt är svårast att upprätthålla.
Ur lokaliseringspolitisk synpunkt har de ytterligare en nackdel, nämligen
att möjligheterna att utnyttja denna form av kreditstöd blir beroende av
läget på kreditmarknaden; vid högkonjunkturer framtvingas ofta en stark
kreditåtstranming medan de lokaliseringsmotiverade stödåtgärderna tar
sikte på områden i vilka sysselsättningssituationen även då är otillfredsställande.
Det bör enligt fullmäktige i detta sammanhang beaktas att redan
nu inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri
finns ett kreditgarantisystem, som inte är begränsat till de minsta företagen
och som tar hänsyn både till lokaliseringsmässiga synpunkter och till
vissa företags institutionellt betingade svårigheter på kreditmarknaden.
Ramen för dessa garantier, som för budgetåret 1964/65 föreslogs till 55 milj.
kr., torde i dagens läge bereda tillräckligt utrymme för att tillgodose de

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

lokaliseringspolitiska önskemål, som det kan vara rimligt att söka nå genom
kreditgarantier.

Man möter stundom, påpekar svenska bankföreningen, den föreställningen
att det skulle vara möjligt att — utan menliga verkningar på andra
håll — genom statligt kreditstöd tillförsäkra ett företag en kredit som företaget
eljest inte skulle kunna erhålla. Så förhåller det sig emellertid inte.
Vid full sysselsättning i det svenska näringslivet är efterfrågan på kapital
för investeringar regelmässigt större än tillgången. Under sådana förhållanden
kan, såvida man inte skall hamna i inflation, inte samtliga anspråk
tillgodoses, utan en del projekt måste bli utslagna. En kredit som lämnas
i form av statligt lån eller på grundval av statlig garanti kommer därför
— menar föreningen —- i praktiken i allmänhet att innebära en prioritering
av ett visst projekt på bekostnad av ett eller flera andra. En sådan
prioritering måste enligt bankföreningens uppfattning väcka betänkligheter
om den medför att mindre räntabla investeringar gynnas framför andra
med större lönsamhet. Naturligtvis får dock lönsamhetsfrågan inte bedömas
på alltför kort sikt. Det kan därför enligt bankföreningen vara försvarligt
att av särskilda skäl, t. ex. för att tillgodose lokaliseringspolitiska
intressen, ge statligt kreditstöd som initialhjälp. Ett oeftergivligt villkor
är dock att det ifrågavarande företaget har goda utvecklingsmöjligheter på
något längre sikt.

Under angivna förutsättning är bankföreningen beredd att godta att, som
ett led i ett försök med aktivare lokaliseringspolitik, en utvidgning sker
av den statliga kreditstödsverksamheten.

Vad angår garantilånen betraktar bankföreningen det som självfallet,
att lånegaranti bör lämnas först sedan det utrönts, att det ej är möjligt
att mot annan säkerhet få lånet placerat i en enskild kreditinrättning. De
räntevillkor kommittén förordat innebär en viss subvention. I praktiken
anses nämligen statlig kreditgaranti som guldkantad säkerhet, och följden
blir att garantilånen, trots sin egenskap av toppkrediter, kommer att löpa
med lägre ränta än underliggande krediter. De företag som på grund av
knapp tillgång på bankmässiga säkerheter och eget kapital kommer i fråga
till erhållande av statlig kreditgaranti får alltså bättre villkor än de som
kan klara sig utan sådant stöd. Detta är enligt bankföreningens mening
inte tillfredsställande, och föreningen föreslår därför att av varje garantilåntagare
uttas en garantiavgift på en procent. Vad som inflyter i form av
sådana avgifter kan lämpligen i första hand användas för att bestrida de
med garantigivningen förenade administrationskostnaderna och i andra
hand för att täcka förluster som kan uppkomma i verksamheten.

Bankföreningen ifrågasätter vidare, om det kan vara motiverat att amorteringsvillkoren
för garantilånen göres gynnsammare än vid det normala
kreditstödet till hantverk och småindustri. I vart fall förefaller de förslag
kommittén framlagt i denna del att vara väl liberala.

Med anledning av vad kommittén föreslagit om en statlig lånefond un -

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

derstryker bankföreningen, att statligt kreditstöd bör ifrågakomma endast
under förutsättning att företaget har utsikt att bestå i konkurrensen och
bli lönsamt inom rimlig tid. Om så är fallet, kommer det säkerligen inte
att möta svårigheter att få ett garantilån i något av de reguljära kreditinstituten.
Enligt bankföreningens mening är det tveksamt om en räntesubventionering
bör ifrågakomma. Rent tekniskt bereder det inga svårigheter
att foga in en anordning med viss tids räntefrihet i ett garantilånesystem.
Antingen kan låntagaren få kompensation från staten för den ränta
han erlagt till vederbörande kreditinstitut, eller också kan räntefriheten
intas bland villkoren för garantilånet och räntekompensationen utbetalas
direkt till kreditinstitutet.

Svenska sparbanksföreningen, som företräder i huvudsak samma synpunkter
som svenska bankföreningen, finner det mindre tillfredsställande
att kommittén förbigått frågan om kreditinstitutens medverkan i lokaliseringsverksamheten.
I sista hand förutsätter denna verksamhet ett betydande
engagemang i form av krediter från sparbanker, affärsbanker, hypoteksinstitut
och andra kreditmarknadsinstitutioner. Då kommittén föreslår
att det statliga kreditstödet som regel skall komplettera de lån som
kreditinstituten ansett sig kunna bevilja på normala grunder, har den förbisett
att även värdet av den underliggande krediten är helt beroende av att
lokaliseringsstödet åt regionen blir framgångsrikt. Denna problematik med
avseende på kreditinstitutens säkerhetsprövning är inte behandlad av kommittén.
Enligt sparbanksföreningens uppfattning är det nödvändigt att frågan
beaktas vid ett genomförande av förslaget. Detsamma gäller de följdinvesteringar,
som försöksverksamheten kan väntas medföra i vad gäller
bostäder, servicenäringar, kompletterande industri och hantverk in. m.
Sparbanksföreningen finner det utomordentligt angeläget, att lokaliseringsstödet
utformas på ett sådant sätt att kreditinstituten stimuleras att medverka
till följ dinvesteringar av olika slag.

Enligt landsorganisationen kan de föreslagna kreditstöden i form av statlig
lånefond, räntefrihet och kreditgarantier — med den av kommittén föreslagna
inriktningen av lokaliseringspolitiken — komma att snedvrida pioduktionen
mot mindre väl lokaliserade, alltför små pioduktionsenheter.
När efterfrågan på kapital överstiger tillgången, kan företagen komma att
lokaliseras till orter där möjligheter till kredit ges och inte efter räntabilitetsberäkningar.
En utveckling, som styrs mot ett konstlat spiidande a\
näringslivet i mindre, geografiskt spridda produktionsenheter är ej ägnat att
befrämja avkastningen. Vad landets näringsliv främst behöver är stora
bärande företag, som på ett effektivt sätt kan göra sig gällande på exportmarknaden.
De i betänkandet föreslagna kreditformerna riskerar enligt
LO:s mening att leda till en ogynnsam utveckling. De av kommittén föreslagna
formerna för företagsfinansiering i lokaliseringssyfte under de i betänkandet
angivna betingelserna bör inte komma till utförande.

Kreditförsörjningen för den långsiktiga industriella expansionen bör cn -

116

Kungl. Mnj:ts proposition nr 185 år 1964

ligt LO principiellt rymmas inom ramen för den ordinarie kreditmarknaden.
Möjligheter finns att det industriella utvecklingsarbetet kan komma
att hämmas av brist på kapital. Detta bör då främst avhjälpas genom
finans- och penningpolitiska åtgärder, som minskar övertrycket i samhällsekonomin.
LO kan dock under vissa förutsättningar tänka sig en förstärkning
av lokaliseringsmedlen genom speciella lånefonder och kreditgarantier.
I första hand bör dessa garantier ges på marknadsmässiga villkor. LO
skulle i och för sig inte tveka inför ett visst kreditstöd i de fall lokaliseringsförutsättningarna
är så gynnsamma att åtgärden med sina sekundära
effekter kan bedömas bli samhällsekonomiskt fördelaktigt. LO framför
som alternativ till kommitténs förslag även möjligheten att staten går
in på ägaresidan.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund — som inte
viH motsätta sig den föreslagna utvidgningen av kreditstödet — understryker
att stödet bör stå i rimlig proportion till företagets eget kapital.
När det gäller kreditstöd till industriföretag i utvecklingsområden bör
stödet begränsas till vissa utvecklingsorter. Däremot tillstyrks inte förslaget
att en statlig lånefond upprättas för direkt långivning i utvecklingsområdena.
Vid en sådan långivning löper man risken, att det lokaliseringspolitiska
bedömandet av ett låneärende kommer att tillmätas en avgörande
vikt, medan det företagsekonomiska bedömandet av ärendet kommer mera
i bakgrunden. Detta kan leda till att alltför stora risker kommer att tas
vid långivningen.

Tjänstemännens centralorganisation godtar förslaget om särskilt lånestöd
i lokaliseringspolitiskt syfte. I valet mellan statlig lånefond och kreditgarantiram
tillstyrker TCO den senare formen. Ett kreditgarantisystem
bör i särskilda fall kunna kompletteras med sådana särskilda förmåner
som räntefrihet och förlängd amorteringsfrihet.

Användningen av kreditgarantier i lokaliseringssyfte innebär i princip
inte något nytt, erinrar statskontoret. En nyhet är dock, att kreditgarantierna
nu föreslås gälla även till förmån för större företag. Statskontoret anser,
att ekonomiskt stöd av denna typ fått en lämplig utformning. Stort
avseende bör fästas vid den kreditbedömning som respektive kreditinstitut
har att göra, så att stödåtgärderna kan kanaliseras till utvecklingsbara projekt.
Garantilångivningen bör vara den normala stödformen och direktlån
bör endast undantagsvis medges.

Kommerskollegium avstyrker att staten skulle bevilja lån av statsmedel.
Kommerskollegiets erfarenheter från den låneverksamhet, som f. n. bedrivs
till stöd för hemslöjd, hantverk, industri, ger vid handen att lånegarantiformen
har påtagliga fördelar framför direkt statlig låneverksamhet. I övrigt
hänvisar kollegium till de synpunkter som anförts i det särskilda yttlandet
av kommittéledamoten Källenius. Bifalles kommitténs förslag om
direkta statliga lån, anser kollegium att räntefrihet normalt inte bör före -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

komma. Amorteringstiden bör inte överstiga 20 år och amorteringsfriheten
inte sträcka sig över längre tid än 3 år. Amorteringsfrihet bör kunna tillfälligt
beviljas även under lånets löptid.

Sveriges grossistförbund, som tillstyrker kreditstöd i samband med nyetablering
eller utbyggnad av industriföretag, framhåller att det i och för
sig saknas anledning att begränsa stödet till industriföretag. Det synes rimligt
att även andra företag som skulle önska förlägga sin verksamhet till
stödområdena kan erhålla motsvarande kreditstöd. Sveriges köpmannaförbund
kan överhuvud godta kommitténs olika förslag, om det stöd som förutses
åt industrin även kommer andra företag inom näringslivet till del.

Svenska företagares riksförbund, som avvisar utredningens förslag om
ett direkt stöd i form av statliga lån eller investeringsbidrag, föreslår, att
motsvarande medel ställs till kreditmarknadens förfogande att med statlig
lånegaranti utlämnas till företag i de olika stödområdena.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att man inte på förhand skall utesluta
garantier jämväl för rörelsekrediter. Erfarenheterna visar, att vid nyetablering
och utökning av industriell verksamhet behov av statliga kreditstöd kan
föreligga för anskaffning av rörelsemedel. Även norrlandsfonden förordar
lån till rörelsekapital.

Lång amorteringstid, viss amorterings- och räntefri tid under uppbyggnaden
av företaget, ett lägre risktagande genom avlastande av toppkrediter
samt det förhållandet att stödet avser alla de investeringar, som är erforderliga
för driften, utgör enligt lantbruksstyrelsen betydelsefulla element i en
aktiv lokaliseringspolitik. Stödet bör vara så stort, att de berörda företagens
produktionsapparat kan utbyggas fullständigt. Styrelsen utgår ifrån att stödet
får karaktären av ett engångsstöd till uppbyggnad av företag, som beräknas
vara i och för sig lönsamma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som förordar att man i största möjliga utsträckning
väljer ett system med kreditgarantier och att direkta bidrag och
subventioner undvikes, anser det lämpligt att bygga på företagareföreningarnas
verksamhet och ge dessa behövliga resurser för ökad kreditgivning.
Liknande synpunkter utvecklar länsstyrelsen i Östergötlands län, som finner
en översyn av kommitténs förslag ofrånkomlig.

Svensk industriförening, som tillstyrker kreditgarantigivning, utgår från
att företagareföreningarnas nuvarande låneverksamhet bibehålls beträffande
områden, som inte kan klassificeras som utvecklingsområden eller
allmänna stödområden.

Företagareföreningarnas förbund anser det inte önskvärt att i den föreslagna
stödverksamheten dra någon skarp gräns mellan de olika ändamål,
för vilka lån eller lånegarantier bör kunna erhållas. Det bör i stället överlämnas
åt låneorganen att från fall till fall avgöra om skäl föreligger att
lämna kreditstöd även för anskaffande av omsättningstillgångar.

Förbundet hyser starka betänkligheter mot införandet av eu ordning, som

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

innebär att befintliga företag på en ort eller inom en region undantas från
sådant statligt stöd, som kan utgå till inflyttande eller nyetablerade företag.
Enligt förbundets uppfattning bör redan befintliga företag jämställas med
de företag som omlokaliseras eller nyetableras i regionen.

1962 års företagareföreningsutredning, som inte tar ställning till stödförslagen
som sådana, framhåller bl. a. att företagareföreningarna med all
sannolikhet kommer att spela en betydelsefull roll i den framtida lokaliseringspolitiken
genom sin allmänna funktion som ett stöd för i första hand
den mindre företagsamheten i landet. Men deras vidare utveckling och framtida
organisation kan tänkas följa olika linjer beroende på lokaliseringspolitikens
utformning och det sätt på vilket de kopplas in i detta sammanhang.
Förefintligt utredningsmaterial visar att den omedelbara lokaliseringseffekten
inte kan ha haft någon mera avgörande betydelse vid bedömningen
av flertalet av de låneärenden som gäller statligt kreditstöd till hemslöjd,
hantverk och småindustri. Hänsynstagandet till sysselsättnings- och
lokaliseringssynpunkter får enligt utredningen i stället förutsättas avse de
mera indirekta och långsiktiga effekterna på näringslivets utveckling av att
ifrågavarande kreditstöd ger vissa möjligheter att, i allmänhet som komplement
till normala krediter, avhjälpa de mindre företagens kapitalsvårigheter
och allmänt stödja deras utbyggnad och rationalisering. Ett med statsmedel
finansierat kreditstöd av denna senare karaktär torde även fortsättningsvis
ha en betydelsefull uppgift att fylla vid sidan av kreditformer med
mera exklusivt lokaliseringspolitiskt syfte. Ett sådant stöd synes också i
minst samma utsträckning som nu kunna lämnas av företagareföreningarna
utan att det enskilda ärendet behöver underställas central myndighet.

Beträffande de av kommerskollegium handhavda industrigarantierna,
vilka ärenden är till antalet betydligt färre än företagareföreningarnas
direktlån, anser utredningen att de direkta lokaliseringssynpunkterna spelat
en större roll vid ärendenas avgörande. I princip har ingen del av landet
dock varit utesluten från detta kreditstöd. Liksom direktlånen har även
dessa lånegarantier enligt utredningens mening en viktig funktion i fortsättningen.

Kommitténs förslag om förhöjda utbildningsbidrag har
rönt allmänt gillande inom remissopinionen. En del instanser vill utvidga
förslaget.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att dess bidrag för en organiserad
företagsutbildning visat sig vara ett av de betydelsefullaste lokaliseringspolitiska
instrumenten. Styrelsen ansluter sig därför till kommitténs förslag
och framhåller att även mycket långtgående stöd är motiverat.

Då lokaliseringspolitikens möjligheter i hög grad är beroende av tillgången
på lämpliga företagare, anser länsstyrelsen i Västernorrlands län det finnas,
anledning överväga, om inte det föreslagna bidraget även skulle kunna utgå

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

till kurser för företagare eller personer som tänker etablera sig som företagare.
Även stipendier borde kunna utgå till företagare för studieresor och
deltagande i kurser på annan ort. Liknande uttalande gör länsstyrelsen i
Västerbottens län.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att utbildningsfrågorna bort belysas
än mer än vad kommittén gjort. Sålunda framgår inte av förslaget i
vilka former kommittén tänkt sig att den erforderliga omskolningen skall
äga rum. Bl. a. bär överstyrelsen inte kunnat finna, att kommittén räknat
med att det ordinarie yrkesskoleväsendet skulle tas i anspråk. Vid varje
omlokalisering måste enligt överstyrelsens uppfattning som en integrerande
del i planläggningsarbetet ingå en avvägning mellan den roll yrkesskolan,
de sedvanliga omskolningskurserna och det flyttande företaget skall spela.
Enligt betänkandet vill det synas som om kommittén tänkt sig, att den nödvändiga
omskolningen i allt väsentligt skulle komma att vila på det företag
som flyttar. Det är självfallet, anför överstyrelsen, att man i hög grad måste
komma att lita till företagens insatser då det gäller arbetskraftens omskolning.
Det finns dock ingen anledning att avstå från de andra möjligheter
som finns. I den mån yrkesskolornas resurser inte räcker till bör omskolningskurser
komma i fråga sida vid sida med av företagen anordnad omskolningsverksamhet.

Utbildningsbidraget måste enligt överstyrelsen betraktas såsom en integrerande
del av hela den stora omlokaliseringsplan, som kommittén föreslagit.
Att bidragen emellanåt måste komma att bli förhållandevis höga
torde bli ofrånkomligt, men de bör avvägas från fall till fall. överstyrelsen
ställer sig tveksam till uttalandet, att bidragen till företag för utbildning av
ovan arbetskraft i orter, där andra former av statligt stöd i lokaliseringsfrämjande
syfte bör lämnas, bör utgå med väsentligt högre belopp än vad
som utgår i samband med omskolning och utbildning av vuxna i andra delar
av landet. Då utbildningsbidragets storlek skall fastställas, måste hänsyn
tas till de insatser, som samtidigt görs från yrkesskolorna och genom de
särskilda av samhället bedrivna omskolningskurserna.

Delade meningar råder om förslaget att staten skall lämna flyttningsbidrag
till yrkesskicklig arbetskraft.

I tillstyrkande riktning går remissvaren från bl. a. länsstyrelserna i
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, skogsstyrelsen och landsorganisationen. Den senare anser att den arbetskraft,
vars rörlighet är av samhällsekonomiskt intresse, bör genom statens
försorg hållas ekonomiskt skadeslös för sådant byte av bostadsort eller
yrke, som gagnar landets utveckling.

Mot förslaget om flyttningsbidrag av förevarande art talar enligt flera
remissmyndigheter att staten inte skall ekonomiskt stödja flyttningen av
yrkesskicklig arbetskraft från befintliga förelag i landets expansiva orter

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

eller områden. Med hänsyn till den brist på yrkesutbildad arbetskraft, som
råder i alla delar av landet, anses det inte rimligt att annat än i undantagsfall
främja flyttning av yrkesskicklig arbetskraft.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund motsätter
sig bestämt att flyttningsbidrag skall kunna utgå till personer, som redan
bär arbete. Att med hjälp av statliga bidrag locka arbetskraft från industriföretag,
som ofta fått bestå utbildningskostnaderna själva, skulle kunna
leda till att omsättningen av och bristen på kvalificerad arbetskraft i de
expansiva delarna av landet skulle öka ytterligare med förluster för såväl
näringslivet som samhället.

Andra organ som ställer sig avvisande till bidragsformen är bl. a. kommerskollegium,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Hallands
och Gävleborgs län, svensk industriförening, Sveriges grossistförbund och
svenska teknologföreningen. Arbetsmarknadsstyrelsen är betänksam, men
vill dock inte motsätta sig att möjligheter ges att lämna sådana bidrag i
särskilda fall. Beslut härom bör fattas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Flyttningsbidraget bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län måhända kompletteras
med bidrag för återflyttning efter viss tids anställning inom utvecklingsområdet.

I de fall remissorganen framför synpunkter på företagsbeskattningen
som ett lokaliseringspolitiskt medel har i allmänhet givits uttryck
för den principiella uppfattningen att investeringsfonderna bör förbehållas
att nyttjas för konjunkturutjämnande syften.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser sålunda att investeringsfonderna inte skall
användas i lokaliseringshänseende. Investeringsfondernas värde som konjunkturutjämnande
instrument skulle härigenom kunna komma att väsentligt
begränsas. För att emellertid underlätta ett realiserande av mera betydande
investeringsprojekt, som inte lämpligen kan inrymmas inom stödet
för industrilokaler, ifrågasätter styrelsen om inte tillstånd i sådana fall
lämpligare bör lämnas enligt 9 § 3 mom. investeringsfondkungörelsen. För
att en effektiv stimulans skall erhållas torde det nämligen vara nödvändigt
att vederbörande företag kan räkna med att få ta i anspråk jämväl framtida
avsättningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att länsutredningen för Jämtlands
län framhållit, att det finns viss risk för att investeringsfonderna uteslutande
kan komma att användas i konjunkturutjämnande syften och att
den lokaliseringspolitiska effekten sålunda kan utebli. Länsutredningen
töreslog att man i stället borde införa en särlagstiftning, som skulle syfta
till en mer direkt användning av skatteregler inom lokaliseringspolitiken.
Länsstyrelsen ansluter sig till detta förslag av länsutredningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar kommitténs mening om användandet
av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte men anser, att

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

detta syfte kan och bör ytterligare främjas genom åtgärder av skattemässig
innebörd. Vid sidan av de investeringsfrämjande åtgärder, som kan vinnas
med ett utnyttjande av investeringsfonderna, bör även prövas sådana åtgärder
som skattefrihet för nystartade företag under ett visst antal år samt en
utbyggnad tidsmässigt av förlustavdragsinstitutet. Därvid bör undersökas
om inte även sådana initialkostnader, som enligt gällande lagstiftning och
praxis ej är avdragsgilla, kan ges avdragsgill karaktär.

Även enligt svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
är en tänkbar väg att bereda stöd åt företagsamhet i utvecklingsorter att
medge vissa skattelättnader. Liksom redan gäller för maskiner bör sålunda
företag i dessa orter medges rätt till snabbare avskrivning på byggnader än
som eljest är möjligt och därutöver ett extra avdrag utöver anskaffningskostnaden.

Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller att i fråga om
företagsbeskattningen det av rent företagsekonomiska skäl kan vara motiverat,
att särskilt riskbetonade investeringar, tillkomna av lokaliseringspolitiska
skäl, ges rätt till högre initialavskrivning såväl på fast egendom
som inventarier. Denna fråga bör snarast prövas.

Länsstyrelsen i Gotlands län beklagar att de vidgade möjligheterna att
genom skattemässiga lättnader stimulera till ökad sysselsättning inom avfolkningsområden
inte blivit närmare undersökta. I samma riktning uttalar
sig länsstyrelsen i Västerbottens län, som finner det angeläget betona att
ytterligare stimulans genom avsättning till »lokaliseringsfond» bör undersökas.
Därvid bör prövas om för detta ändamål avsatta medel må helt kunna
stanna kvar inom företagen och användas inom viss tid i lokaliseringspolitiska
syften inom vissa områden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar de goda möjligheter, som
att döma av erfarenheter från andra länder synes föreligga att med hjälp av
skattetekniska incitament påverka ekonomiskt starka företag i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det kan därför finnas anledning att inom en ganska
snar framtid ta ställning till införandet av dylika incitament i mer permanent
form, exempelvis införandet av rätt till skattefria avsättningar för
investeringar eller möjligheter till extra avskrivningar för företag inom
områden, där industriell expansion bedöms som lämplig och erforderlig.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anför, att ett system
med skattelindring till alla industrier inom utvecklingsområdena borde
kunna övervägas i samband med pågående revision av skattesystemet. Av
vikt är också att de av 1963 års riksdag beslutade ändringarna i 1955 års
förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning m. m. kommer
att bestå.

För att underlätta lösandet av skogsbrukets Iokaliseringsfrågor föreslår
Sveriges skogsägareförbund, att under en femårsperiod alla kostnader för
skogsvägbyggnad göres avdragsgilla vid skogsbrukets inkomstdeklaration.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

En sådan åtgärd skulle enligt förbundet främja skogsvägbyggandet i långt
högre grad än vad de direkta kontantbidragen gör och därtill vara ett för
staten billigare och enklare medel. Åtgärden skulle även stimulera till vägarbeten
i skogstrakterna.

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena

Remissinstansernas åsikter om kreditstöd och utbildningsbidrag till företag
i de s. k. allmänna stödområdena sammanfaller med dem som framförts
om urvalet av kriterier och om bidragen till företag i de s. k. utvecklingsområdena.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner de föreslagna stödåtgärderna i de allmänna
stödområdena inte innebära något nytt i förhållande till de medel
som redan står till buds. Enligt styrelsens uppfattning bör arbetsmarknadsverket
vid sidan av rådgivnings- och upplysningsverksamhet, där arbetsmarknadsförhållandena
så påkallar, liksom hittills kunna sätta in bl. a.
lämpligt avpassade utbildningsåtgärder och initiera statliga lånegarantier
efter bedömning från fall till fall.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, som anser att de av kommittén föreslagna
stödåtgärderna i princip kan ligga till grund för det praktiska handlandet,
ifrågasätter om fördelningen av anslagen mellan utvecklingsområdena
och allmänna stödområden är den mest ändamålsenliga. 4

4. Särskilda statliga åtgärder för förstärkning av näringslivet i Norrland
och vissa andra områden

De norrländska problemen har i allmänhet mött förståelse bland remissmyndigheterna.
Vad angår de speciella åtgärderna för Norrlands vidkommande
framhävs givetvis dessas betydelse särskilt av länsstyrelserna i Norrland
samt övriga instanser med anknytning till landsdelen. Men även från
andra håll har kommitténs förslag mötts med positiv inställning, även om
inte alla föreslagna specialåtgärder kan godtas. I den mån vissa åtgärder
avvisas, sker det i allmänhet på grund av att de inte bedöms företagsekonomiskt
riktiga.

Landsorganisationen markerar nödvändigheten av särskilda åtgärder och
framhåller, att de av kommittén föreslagna åtgärderna för utbildning av
arbetskraft, flyttningsbidrag, förbättrade kommunikationer och teleförbindelser,
utredning angående reservhamnar, utökade möjligheter inom den
högre undervisningen och forskningen är av den art att de snarast bör komma
till utförande. Tillsammans med en utökad rådgivnings- och upplysningsverksamhet
samt förbättrade serviceförhållanden för småindustrin

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

torde de ha en gynnsam inverkan på den industriella utvecklingen, speciellt
i Norrland, understryker LO.

Arbetsmarknadsstyrelsen poängterar att de särskilda stödåtgärderna i
Norrland måste bedömas från andra synpunkter än arbetsmarknadspolitiska.
Enligt styrelsen är det viktigt, att samhället med andra medel än lokaliseringspolitiska
medverkar till en rimlig standard för den befolkning
som inte kan flytta.

Norrlandsfonden erinrar om att dess verksamhet måste betraktas som
ett för en viss landsända särskilt komplement till de föreslagna lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna. Även om norrlandsfondens verksamhet i
fortsättningen bör i än högre grad än hittills inriktas mot forskning, tekniskt
utvecklingsarbete, inventeringar m. in., torde en viss direkt långivning
bli ofrånkomlig.

I olika yttranden efterlyses åtgärder för förbättrade utbildningsmöjligheter
i Norrland. Norrlandsförbundet och samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen föreslår att olika högskolor, såsom
teknisk högskola, handelshögskola och lärarhögskola, förläggs till Norrland.
Norrlandsförbundet påyrkar att universitetet i Umeå bygges ut med
bl. a. en fullständig humanistisk fakultet. Sveriges hantverks- och industriorganisation
betonar vikten av en väl tillrättalagd företags- och arbetsledarutbildning.

Förbättrade kommunikationer — järnvägar, bilvägar, flygtrafik,
post- och teletrafik — konstateras allmänt vara av stor betydelse för
näringslivet i Norrland och för en ökad lokalisering till landsdelen. Betydelsen
av snabba transportmöjligheter för både gods- och persontrafiken
betonas. Många remissmyndigheter framhåller att förbättringar av vägarna
överhuvud —• sålunda inte bara i Norrland — är ett starkt önskemål och
ett effektivt lokaliseringspolitiskt medel.

Remissmyndigheterna ansluter sig med några få undantag till kommitténs
förslag om differentierade fraktavtal för godstransporterna på järnväg.

Järnvägsstyrelsen anför, att kommittén ingående penetrerat transportkostnadsproblemen
och kommit till betydelsefulla resultat, som direkt och
entydigt motsäger den på många håll alltjämt rådande uppfattningen att
en sänkning av järnvägsfrakterna skulle vara till fördel för alla norrlandsföretag.

Styrelsen delar kommitténs uppfattning, att norrlandsindustrin som
helhet har störst nytta av en differentierad fraktsättning. Inom ramen för
vad som är ekonomiskt motiverat för SJ, är företaget redo att diskutera
individuella fraktavtal, som kan anpassas efter förhållandena i varje särskilt
fall. Eu sådan prispolitik som syftar till ett optimalt utnyttjande av
statens järnvägars kapacitet har också bedrivits sedan många år tillbaka.

124

Kungi. Mcij:ts proposition nr 185 år 1964

En sänkning av biljettpristaxor utöver vad som betingas av företagsekonomiska
överväganden strider dock mot de principer för SJ :s prispolitik,
som finns fastlagda av Kungl. Maj :t och riksdagen. Järnvägsstyrelsen
kan inte finna att anledning föreligger att föreslå avsteg från dessa principer.
I övrigt tillstyrker järnvägsstyrelsen att frågan om vintertransporterna
från Norrland snarast utreds.

Landsorganisationen anser likaledes att en generell taxesänkning inom
järnvägstransporterna inte skulle gagna en sund industriell utveckling. LO
finner det inte heller ändamålsenligt att åstadkomma en dold subvention
genom att ålägga SJ en viss taxepolitik. Samma uppfattning har tjänstemännens
centralorganisation, som understryker att en bygd på längre sikt
inte kan få sina sysselsättningsproblem lösta genom tillkomsten av en industri,
vilken för sin existens är beroende av ständig subventionering.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller att i fråga om förbättrade
kommunikationer till och i Norrland en reducering av kostnaderna för
godstransporter med lastbil skulle gynna Norrland genom att lastbilstrafiken
huvudsakligen är inriktad på lokala transporter. Konsumtionen av landsvägstransporter,
mätt i tonkilometer per capita, är högre i Norrland än
riksgenomsnittet. Att förbilliga landsvägstransporterna skulle alltså enligt
förbundet få en gynnsam lokaliseringseffekt i Norrland.

Sveriges skogsägareförbund anser att frågan om ödemarksvägar och utbyggnaden
i allmän regi av för skogsbruket betydelsefulla huvudvägar bör
upptas till omprövning i anslutning till lokaliseringsfrågan.

Skogsindustriernas samarbetsutskott understryker att frågan om fraktkostnadernas
betydelse för företagsamheten och valet av lokaliseringsort
knappast blivit tillräckligt belyst. För att kunna bedöma dessa kostnaders
betydelse bör de ses inte i relation till de totala produktionskostnaderna
utan främst i förhållande till vinstmarginalerna inom berörda tillverkningsgrenar.

I fråga om fraktkostnaderna påminner svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund om att, även där dessas andel i förhållande
till produktionskostnaden är obetydlig, de i väsentlig grad kan påverka
företagens lönsamhet. En minskning av de indirekta transportkostnaderna
bör främst åstadkommas genom en allmän förbättring och effektivisering
av transportförhållandena såväl till och från Norrland som också inom
denna landsdel. Särskilt för den norrländska skogsindustrin är en fortgående
upprustning av vägarna av stor vikt. Med hänsyn till inrikesflygets
betydelse för snabba persontransporter bör enligt organisationernas uppfattning
övervägas en sänkning av resekostnaderna genom slopande av de
statliga passagerare- och landningsavgifterna. En sådan åtgärd skulle kunna
få betydelse särskilt för näringslivet i övre Norrland.

Luftfartsstyrelsen upptar till diskussion frågan om individuella fraktnedsättningar
även kan tänkas när det gäller taxorna för flygtransporter.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196A

Styrelsen påpekar, att dessa taxor i princip är föga differentierade utan i
stort sett beräknade efter avståndet med fallande kilometerpris vid stigande
avstånd. Företagsekonomiskt är det dock ingalunda uteslutet, att det kan
komma att visa sig fördelaktigt att sänka biljettpriserna på en viss flyglinje
eller regionala grupper av linjer för att därigenom få en så mycket
ökad passagerarbeläggning, att totalt sett ett bättre resultat uppkommer.
Det förefaller inte uteslutet, fortsätter luftfartsstyrelsen, åtminstone på
längre sikt, att sådana regionala taxenedsättningar kan bli föremål för mera
ingående överväganden.

Luftfartsstyrelsen, som tar avstånd från särskilda subventioner på biljettpriserna
på norrlandslinjerna, framhåller att, om subventioner för flygets
del över huvud taget skall ifrågakomma, de i vart fall endast bör vara ett
led i en serie åtgärder, som sätts in på bred bas för att stimulera näringslivet
i en viss landsdel.

Länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om att de gotländska kommunikationsfrågorna
har dominerande betydelse som lokaliseringsfaktor. Länsstyrelsen
erinrar om att krav på taxemässig likställighet för fartygstrafiken
mellan Gotland och fastlandet, kontinuerligt och samfällt rests från gotländskt
håll sedan tjugo år. I fråga om beroendet av inrikes kommunikationerna
intar Gotland en särställning betonar länsstyrelsen.

Utredning om reservhamnar för vintertransporter i
Norrland tillstyrkes av länsstyrelsen i Norrbottens län, svensk industriförening,
svenska hamnförbundet och landsorganisationen. Vikten av förbättrad
isbrytarhjälp framhålles av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens
län. Ett frågetecken för tanken på reservhamnar sätts av länsstyrelsen
i Jämtlands län. Förslaget synes länsstyrelsen märkligt med tanke
på den betydelse som transitotrafiken via norska hamnar har för delar av
Norrland. Genom användande av norska hamnar har man nämligen tillgång
till isfria hamnar hela året.

Enligt sjöfartsstyrelsen kan frågan om reservhamnar ej ses isolerad utan
måste ses som ett led i en allmän effektivisering och rationalisering av
transportarbetet, i första hand vad gäller vintersjöfarten men därutöver
generellt för sjöfarten. Inom sjöfartsstyrelsen har i samarbete med ingenjörsvetenskapsakademins
transportforskningskonunission samt representanter
för bl. a. rederinäringen, industrin och statens järnvägar en allsidig
utredning påbörjats av hithörande frågor. Däri inbegripes frågan om reservhamnar
för vinterbruk ävensom mera permanenta centralhamnar. Frågan
om linjclrafiken är likaledes föremål för särskild undersökning. Det är
möjligt, att det på längre sikt kan visa sig fördelaktigt, både för rederinäringen
och industrin med cn mera koncentrerad hamnbild än den nu starkt
splittrade. Framförallt gäller detta vinterförhållandena. I avbidan på resul -

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1965

tatet av nu berörda undersökningar synes någon ytterligare statlig utredning
avseende främst vintersjöfarten inte påkallad, säger sjöfartsstyrelsen.

Beträffande lägre taxor på elektrisk kraft förordar länsstyrelsen
i Norrbottens lön och samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste
länen att den av kommittén föreslagna sänkningen om 10 procent skall ökas
till 25 procent. Länsstyrelsen åberopar att elkraften prissätts efter kostnaderna
för de senast utförda anläggningarna och att utbyggnaden i Norrbotten
under senare tid gällt anläggningar, som skall tillgodose en expansion
söder över, varför länet får betala kostnader som är högre än vad länets
kraftbehov betingar.

Norrlandsfonden understryker att ur norrländsk synpunkt en sänkning
av priset på elektrisk kraft framstår som särskilt motiverad. För att tillgodose
kraftförsörjningen inom landet i övrigt har den norrländska vattenkraften
blivit utbyggd långt utöver de lokala behoven, vilket medfört ur
norrländsk synpunkt omotiverat höga exploateringskostnader. I motsats till
förhållandet vid utnyttjande av andra norrländska råvaror har exploateringen
av vattenkraften kommit att belasta det norrländska näringslivet i
det att de av de höga exploateringskostnader na förorsakade taxehöjningarna
tillåtits slå igenom även i Norrland. Även länsstyrelserna i Västernorrlands
och Jämtlands län tillstyrker en sänkning av elkrafttaxorna.

I de fall där en sänkning av eltaxor i Norrland är motiverad med hänsyn
till produktions- och distributionskostnaderna, bör eu sådan enligt
landsorganisationen komma till stånd.

Kommerskollegium motsätter sig en subventionering av elkraftspriset.
Här som eljest i ekonomiska sammanhang bör priset bestämmas i huvudsak
med hänsyn till de faktiska kostnaderna. Råkraftpriserna är redan nu
lägre i Norrland, vilket sammanhänger med att de norrländska förbrukarna
anses inte böra betala kostnader som inbegriper utgifter för distributionen
söder ut. Enligt kommerskollegii mening bör emellertid särskilt undersökas,
om inte skäl föreligger att ytterligare sänka de norrländska taxorna,
eftersom källorna till övervägande del är belägna i Norrland.

Även vattenfallsstyrelsen åberopar att nuvarande eltaxor innebär avsevärt
lägre elkraftskostnader i Norrland än i övriga delar av landet. De för
etablering av småindustri betydelsefulla lågspänningstarifferna ändrades
så sent som hösten 1963, varvid en tidigare inte förefintlig prisdifferens till
Norrlands förmån infördes. Vattenfallsstyrelsen finner för sin del att det
ur självkostnadssynpunkt ej är motiverat att ytterligare sänka nivån för
krafttaxorna i Norrland. Den av kommittén föreslagna prissänkningen av
vattenfalls norrländska leveranser innebär en diskriminering av de kommunala
och enskilda kraftföretagen i Norrland eller deras abonnenter. En
eventuell taxereduktion bör därför inte begränsas till vattenfalls avsättningsområde.
I samma riktning uttalar sig svenska vattenkraftföreningen.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

Åtskilliga remissmyndigheter föreslår i stället att elenergiskatten slopas.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som åberopar yttrande av handelskammaren
i Gävle, finner det sålunda angeläget, att energiskatten snarast slopas
inom Norrland, Dalarna, västra Värmland och Dalsland.

Ett generellt avskaffande av elenergiskatten föreslås av svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, som framhåller att en sådan
åtgärd i realiteten skulle komma Norrland till godo i högre grad än
andra delar av landet, eftersom energikonsumtionen där relativt sett är
betydligt större än i landets övriga delar. Samma inställning har Sveriges
hantverks- och industriorganisation, svensk industriförening och svenska
lasttrafikbilägareförbundet. Detsamma gäller vattenfallsstyrelsen och svenska
vattenkraftföreningen, som båda uttalar att, om en allmän subventionering
till de norrländska elkraftskonsumenterna bedöms angelägen, detta
enklast skulle kunna åstadkommas genom en avveckling av nuvarande elskatt
för Norrlands del.

Utjämning av priset på bensin och olja tillstyrks av
länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län samt av andra remissmyndigheter
med norrländsk anknytning ävensom av svenska lasttrafikbilägareförbundet
och svenska företagares riksförbund.

Sveriges hantverks- och industriorganisation förordar att frågan prövas
ytterligare. Kooperativa förbundet, som avstyrker bidrag av subventionskaraktär,
föreslår en utjämning genom energiskatten, om prissubventioner
på flytande bränsle skall genomföras. Andra avstyrkande instanser är
exempelvis kommerskollegium, Sveriges grossistförbund och svensk industriförening,
d. v. s. remissorgan som i andra sammanhang inte vill förorda
medel av subventionskaraktär. Svenska arbetsgivareföreningen ock
Sveriges industriförbund, som avstyrker förslaget, menar, att åtgärden i
relativt ringa grad skulle påverka lokaliseringsförutsättningarna och dessutom
måste anses innebära en fortlöpande subvention till vissa regioner på
andra konsumenters bekostnad. Samma uppfattning har statskontoret.

Landsorganisationen framhåller att priset på olja och bensin bör återspegla
skillnader i framställnings- och distributionskostnaderna som råder
i olika delar av landet. LO kan därför inte tillstyrka ett enhetligt pris på
olja och bensin.

Svenska petroleuminstitutet ifrågasätter principiellt om statsmakterna
bör medverka för att åstadkomma bättre ekonomiska betingelser inom begränsade
områden av landet på övriga delars bekostnad. Om statsmakterna
skulle finna att eu nedsättning av priserna på flytande drivmedel och bränslen
i vissa delar av landet skulle ur allmän lokaliscringssynpunkt val a synnerligen
angelägen, vill institutet understryka det orimliga i att eu dylik
nedsättning skall ske genom enskilda företags försorg. Kommittén har, påpekar
petroleuminstitutet, avvisat eu utjämning av priserna via energi -

128

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

skatten under åberopande av bevillningsutskottets utlåtande att statsskatt
skall uttas efter en för riket enhetlig skatteskala. Institutet hävdar dock,
att en prisutjämning via energiskatten skulle kunna vara en möjlig lösning
även om det administrativa arbetet skulle bli omfattande.

Institutet ställer sig kritiskt mot kommitténs beräkningar och anser, att
effekten av kommitténs förslag skulle bli mycket obetydlig. Vidare framhålles
att mot en utjämning talar det omfattande administrativa arbetet
med clearingförfarandet. Vissa olj ef öretag har på institutets förfrågan
t. o. m. ifrågasatt, om utjämningen över huvud taget går att genomföra på
ett praktiskt godtagbart sätt. Att genom en frivillig överenskommelse binda
samtliga försäljningsföretag synes vara en omöjlig uppgift, menar institutet.

Kommitténs förslag om särskilt statligt stöd till samhällelig
service i Norrlands inland och nordvästra Svealand godtas allmänt.
Särskilt markeras från flera håll nödvändigheten av att staten i tillräcklig
omfattning ger bidrag åt kollektiv service i de mindre tätorter, som
är lämpliga bosättnings- och serviceorter för skogsbrukets arbetskraft. 1960
års jordbruksutredning beklagar i sammanhanget, att kommittén inte gjort
några beräkningar av det slag som kunnat ge vägledning för jordbruksutredningens
bedömning av jordbruksproduktionens framtida lokalisering.

Skogsindustriernas samarbetsutskott anser att det viktigaste förslag som
kommittén framlagt är det som gäller förhöjda statsbidrag i syfte att åstadkomma
en rimlig samhällelig service i vissa tätorter i Norrlands inland och
nordvästra Svealand. Enligt samarbetsutskottets mening tillgodoser åtgärder
av detta slag på längre sikt bättre de allmänna principer, som kommittén
formulerat för lokaliseringspolitiken, än de ifrågasatta anslagen till
ekonomiskt understöd åt enskilda företag.

Svensk industriförening vill i princip inte avstyrka förslaget men anser
viss försiktighet dock erforderlig, eftersom de tätorter som åsyftas med
förslaget i framtiden troligen kommer att visa sig vara för små för industriell
expansion.

Landsorganisationen behandlar frågan om skogsbrukets behov av arbetskraft
och tätorter samt framhåller därvid, att det med hänsyn till rådande
förhållanden är samhällets plikt att på olika vägar bereda en likvärdig
sysselsättning för den arbetskraft som inte längre krävs inom detta
verksamhetsområde. Frågan är om utvecklingen kan leda till att skogsnäringarnas
produktion hämmas genom brist på arbetskraft. I sådant fall
kan en omläggning av arbetsmarknadspolitiken ifrågakomma och stimulans
ges för flyttning till s. k. utvecklingsområden. Vidare finns det möjligheter
för skogsindustrierna att genom en intensifierad forskning vidta
t. ex. råvarubesparande åtgärder eller ökad produktion av mindre råvaru -

129

Kungl. Mcij.ts proposition nr 185 år 196b

krävande produkter. Kommittén synes inte tillräckligt beakta värdet av ett
statligt stöd till forskningsarbetet inom detta område.

LO betonar vidare vikten av att skogsindustrin ävenledes genom forsknings-
och utvecklingsarbete håller sig beredd att möta förändrade produktionsvillkor.
Härvid är det angeläget att staten ger sitt stöd i forskningsarbetet
och samordnar detta. En teknisk högskola i Norrland skulle i detta
arbete bli av stor betydelse.

Beträffande synpunkterna på en utjämning av levnadskostnaderna
ställer sig dijrortsnämnden — med utgångspunkt i erfarenheterna
från nu gällande dyrortsgrupperingssystem — ytterst tveksam till de
praktiska möjligheterna för staten att bedriva en lokaliseringsfrämjande
verksamhet genom att på grundval av speciella prisundersökningar stödja
levnadskostnadernas successiva förändringar på särskilda orter för att
sedan via dyrortsgrupperingen åstadkomma löneutjämningar, vilket föreslagits
av kommittén. Erfarenhetsmässigt har det varit ytterst vanskligt
att mellan grupperingarna få till stånd omflyttningar av enstaka orter även
där starka rättviseskäl synts tala för en uppflyttning. Nedflyttning har tidigare
knappast ifrågakommit annat än vid de allmänna omgrupperingarna
och de har varit svåra att konsekvent genomföra, till och med vid samtidiga
allmänna löneregleringar för de statsanställda. 5

5. Behovet av kommunal skatteutjämning

Kommitténs uttalanden i fråga om angelägenheten av en effektiv kommunal
skatteutjämning har allmänt biträtts vid remissbehandlingen. Frågan
är av utomordentligt stor betydelse ur lokaliseringssynpunkt framhåller
sålunda svenska kommunförbundet, som dock på grund av pågående
utredningar i frågan inte tar upp densamma till närmare behandling.

Kommerskollegium och statskontoret är dock betänksamma. Med hänvisning
till sin negativa inställning mot en lokaliseringspolitik av subventionslcaraktär
finner statskontoret det mindre lämpligt att använda skatteutjämning
som ett lokaliseringspolitiskt instrument.

Kommerskollegium anför, att spörsmålet är invecklat. Det kan hl. a.
hävdas att staten bör förbehålla sig rätten att kontrollera hur bidragen
används.

1958 års skatteutjämningskommitté framhåller att dess förslag till allmänt
skatteutjämnande bidragssystem har, såsom framgår av kommitténs
betänkande om allmän skatteutjämning (SOU 1964: 19), bestämts av önskemålet
alt tillförsäkra kommunerna dels ett visst minimum av skattekraft,
dels elt visst bidrag när den kommunala utdebiteringen överstiger viss nivå.
Förslaget beaktar således de av kommittén för näringslivets lokalisering i
förevarande sammanhang framförda synpunkterna,
ö — llihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 185

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196''r

6. Det kommunala stödet till företagen

Vad kommittén anfört gentemot kommunala subventioner till näringslivet
har vunnit remissinstansernas odelade gillande. Från skilda håll understrykes
dock kommunernas betydelsefulla roll när det gäller att genom en
framsynt samhällsplanering skapa gynnsamma betingelser för företagsamheten.

Svenska kommunförbundet erinrar om att i kommunernas strävan att
med skilda åtgärder söka bromsa en ogynnsam befolkningsutveckling i vissa
fall förekommit kommunala stödåtgärder i form av s. k. industrisubventioner
(borgensåtaganden eller lån). Det har även förekommit, påpekar
förbundet, att statliga organ och företag vid lokaliseringar av sina verksamheter
spelat ut kommunerna mot varandra och avgjort lokaliseringen
med hänsyn till erbjudna kommunala subventioner. Det är för förbundsstyrelsen
känt, att företagareföreningar krävt kommunala borgensåtaganden
som förutsättning för statligt lån åt enskild företagare. Förbundsstyrelsen,
som har uppmärksamheten riktad på dessa företeelser, delar
kommitténs uppfattning att kommunalt företagsstöd av nu nämnt slag
inte bör få förekomma. Sådan subventionering torde emellertid ha spelat
ut sin roll om tillräckliga statliga medel ställs till förfogande för industrilokaliseringspolitiska
åtgärder. Det finns därför ej anledning att överväga
särskilda statliga åtgärder i syfte att förhindra icke önskvärda kommunala
stödåtgärder.

Ett principiellt avståndstagande från kommunal subventionering bör enligt
Sveriges hantverks- och industriorganisation inte skymma blicken för
det faktum att aktiv kommunalpolitik, som syftar till att knyta ny eller vidgad
företagsamhet till orten, har att räkna med en offertgivning, där det
kan vara svårt att skilja på god kommunal service och fördold subvention,
som, hållen inom måttliga gränser, ter sig fullt försvarlig ur vederbörande
kommuns synpunkt. Den allmänna opinionen inom och utom kommunerna
torde i sista hand garantera att överdrifter på detta område är sällsynta.
Organisationen poängterar, att en företagsvänlig inställning fortfarande
saknas inom många kommuner och att å andra sidan kommuner med realistisk
och positiv sådan inställning i många fall medverkat till en lokalisering
av näringsföretag som ur allmän synpunkt måste bedömas som klart
positiv och värdefull.

Landsorganisationen är skeptisk mot kommunernas förmåga att motstå
subventionslinjen. Kommunerna kommer att få stor betydelse för den regionala
planeringen av den industriella miljön. För att uppnå en ekonomiskt
riktig utveckling och fördelning är det enligt LO nödvändigt att skapa juridiska
garantier, så att inte kommunala subventioner leder till en ur riksperspektivet
ogynnsam lokalisering. LO räknar med att en ökad rådgivning
i lokaliseringsfrågor och kommunblockreformen kommer att minska

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i 131

dessa faror men inte helt undanröja dem. En lagstiftning är därför påkallad.

7. Frågan om tillståndstvång

Kommitténs avvisande hållning till tvångsmedel inom lokaliseringspolitiken
hälsas med tillfredsställelse av remissopinionen.

Landsorganisationen anför, att den delar kommitténs uppfattning att en
lag om tillståndstvång inte är erforderlig. Rådgivnings- och upplysningsverksamheten
torde i de flesta fall på ett tillfredsställande sätt leda till god
industriell expansion med balanserad arbetsmarknad. Kontaktmöjligheter
måste emellertid skapas, så att lokaliseringsmyndigheterna i ett så tidigt
skede som möjligt kan få informationer om tilltänkta nyetableringar och
utvidgningar av tidigare verksamhet.

Förhandsinformationen från näringslivets sida vid nyetablering, driftnedläggelse
eller vid andra åtgärder av betydelse för samhället och sysselsättningen
bör, menar flertalet instanser, i hög grad kunna förbättras och
utvidgas. Länsstyrelsen i Kristianstads län understryker nödvändigheten
härav i synnerhet i storstadsområdena. Om en tillfredsställande reglering
inte kan uppnås, anser länsstyrelsen att lagstiftning om förhandsinformation
bör övervägas.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner att en väsentlig fördel med krav
på byggnads- eller lokaliseringstillstånd ligger däri att lokaliseringsorganen
på ett tidigt stadium, innan företagen genom olika åtaganden bundit
sig vid en ort, får kännedom om de planer som föreligger. Härigenom skulle
möjligheterna ökas att med anlitande av de stimulerande medlen inverka
på valet av förläggningsort. Liksom kommittén anser länsstyrelsen det vara
av största vikt att möjligheterna att skapa ett system med förhandsinformationer,
på samma sätt som nu sker beträffande driftsinskränkningar och
företagsnedläggelser, närmare undersöks.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att lokaliseringsverksamhelen
skall få permanent karaktär genom en därför lämpad lagstiftning. I den
mån erfarenheter så motiverar kan det ej möta några svårigheter att vidta
justeringar och förbättringar i fråga om formerna och verksamhetens omfattning.
För en permanent lagstiftning talar enligt länsstyrelsen också den
organisation som måste byggas upp för verksamhetens administration.

8. Det statliga stödets finansiering

Eu med kommittén i huvudsak överensstämmande inställning till förslagen
om stödåtgärdernas omfattning och finansiering har de remissinstanser
som enligt vad som tidigare redovisats ställt sig positiva till statliga inves -

132

Kiingl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

teringsbidrag och statliga lån. En del av dessa remissmyndigheter betraktar
kommitténs förslag som ett minimiprogram.

Skogsstyrelsen anser sig knappast ha möjlighet att i detalj värdera de
olika stödåtgärderna och deras inbördes avvägning. Allmänt sett synes
emellertid de föreslagna stödfonderna motiverade och nödvändiga om det
uppställda målet skall kunna nås. Mot bakgrunden av de väsentliga problem
det bär gäller att lösa framstår de föreslagna ekonomiska engagemangen
från statens sida ej heller som särskilt stora.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund betraktar kommitténs förslag som ett
minimiprogram. Jämfört med många andra länder är det förhållandevis
små belopp som föreslås satsade. Man får därför enligt förbundens uppfattning
inte ställa förväntningarna på resultatet för högt. De föreslagna årliga
beloppen utgör inte mer än 0,6 procent av de totala årliga bruttoinvesteringarna
i landet. Skall åtgärderna få effekt, krävs att samhället verkar på
andra områden för att åstadkomma ett lokaliseringsvänligare klimat.

En med kommittén överensstämmande inställning har också länsstyrelsen
i Västerbottens län, som dock anser erfarenheterna från hittillsvarande
verksamhet beträffande uppförande och förvärv av industribyggnader visa,
att det föreslagna anslaget om 30 milj. kr. för investeringsbidrag är för
lågt. Det bör höjas till åtminstone 50 milj. kr. Länsstyrelsen i Norrbottens
län föreslår samma höjning. Länsstyrelsen finner en lokaliseringsfond nödvändig
för att fullfölja en kraftfull lokaliseringspolitik. I den mån stora
projekt kommer att aktualiseras förutsätter länsstyrelsen, att särskilda anslag
utöver de föreslagna kommer att ställas till förfogande för att underlätta
även basindustrins lokalisering till utvecklingsområden. Med hänsyn
till önskemålet att det statliga kreditstödet utvidgas till att omfatta även
lån till rörelsekapital och att de föreslagna stödåtgärderna ges en omfattning
som ger säkrast möjliga underlag för bedömning av deras effektivitet, anser
länsstyrelsen skäl föreligga för att såväl lånefonden som garantiramen
ges större resurser än vad som föreslagits. Båda stödformerna bör få en
prioriterad ställning vid eventuellt inträffande kreditåtstramningar. Länsstyrelsen
erinrar vidare om att till de direkta utgifter som föreslagits kommer
kreditförluster som eventuellt kan uppstå i fråga om lånemedlen.

Även norrlandsfonden understryker behovet av en särskild lånefond. Den
företagsamhet, som avses stimulerad genom de föreslagna statliga stödåtgärderna,
torde i viss omfattning bli förenad med ett risktagande av den
art, att bankernas medverkan genom lån mot statlig garanti ej alltid kan
påräknas. Bankerna kan med andra ord förväntas inta en försiktigare attityd
än vad som kan anses förenligt med den föreslagna lokaliseringspolitikens
målsättning. Ett statligt kreditstöd, baserat på enbart en garantiram,
kan således leda till att bankerna i vissa fall ej anser sig kunna medverka
till krediter, som lokaliseringsorganet anser befogade. Det påpekas även

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

att kommitténs majoritet förutsatt att direkta statliga lån bör lämnas endast
i den mån kreditbehovet inte kan tillgodoses med kreditinstitutens
medverkan genom statliga garantilån.

Norrlandsfonden förordar att såväl lånefonden som garantiramen ges
större resurser än vad kommittén föreslagit och att båda stödformerna får
en prioriterad ställning vid eventuellt inträffande kreditåtstramningar. Då
den totalt erforderliga anslagsramen för investeringsbidrag synes svår att
beräkna, bör enligt norrlandsfondens mening storleksordningen härav fastställas
för ett år i sänder. För att såväl lokaliseringsorganet som företag
och kommuner i planeringshänseende skall kunna utgå från vissa förutsättningar,
bör dock ett minimibelopp av t. ex. 30 milj. kr. fastställas att
utgå årligen under fem år.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen menar att den av
kommittén föreslagna kostnadsramen 100 milj. kr. årligen under fem år i
utvecklingsområdena ingalunda är för stor.

De remissinstanser som enligt vad förut redovisats ställt sig avvisande
gentemot statliga lån för lokaliseringsändamål godtar inte heller förslaget
om inrättande av en statlig lånefond. Man ansluter sig därvid som regel till
den uppfattning, som framförts i det särskilda yttrandet av kommittéledamoten
Källenius och föredrar sålunda, att lån såsom stödåtgärd i lokaliseringssyfte
kanaliseras genom kreditinstituten.

Kommitténs förslag om anslag till investeringsbidrag anses för stort eller
obehövligt av de remissorgan, som ej godtar investeringsbidraget som stödform.
Även kreditramen anses i några fall för stor.

Arbetsmarknadsstyrelsen utdömer lånefonden ur praktisk-administrativ
synpunkt. Även länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län hör till dem som avvisar den
föreslagna lånefonden. Från näringslivets och organisationsvärldens sida
bemöts förslaget kritiskt av landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen, Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges grossistförbund, tjänstemännens
centralorganisation, svenska teknologföreningen och svenska företagares
riksförbund.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att fonden slopas och att kreditgarantiramen
i motsvarande mån vidgas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är något tveksam beträffande utformningen
av det föreslagna kreditstödet. Det lokaliseringspolitiska syfte, som man
vill nå med hjälp av en särskild statlig lånefond, synes likaväl kunna nås
med enbart en statlig garantigivning, vilken ur andra synpunkter än lokaliseringspolitiska
dessutom synes överlägsen en lånefond. Ett statligt kreditgarantisystem
belastar nämligen inte på samma sätt som en lånefond statens
kapitalbudget. Om den egentliga långivningen överlåtes till de ordinarie
kreditinstituten minskar möjligheterna för att de lokaliseringspoli -

134

Knngl. Maj.ts proposition nr 185 år 196''r

tiska och de rent företagsekonomiska övervägandena sammanblandas med
varandra. Kreditinstitutens företagsekonomiska bedömningar kan nämligen
klarlägga de risker, som samhället ur lokaliseringssynpunkt ikläder
sig vid kreditgivningen. Vid ett ökat statligt kreditstöd till utvecklingsområden
torde det enligt länsstyrelsen vara nödvändigt att kapitaltillförseln
kombineras med en utökning av företagareföreningarnas konsultationsverksamhet
på det tekniska och ekonomiska planet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län vill beträffande användningen av ekonomiska
lokaliseringsmedel förorda en försöksverksamhet i mindre skala än
kommittén tänkt sig.

Enligt svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund bör
långivningen omhänderhas av kreditinstituten med stöd av en statlig kreditgaranti.
Även vid ett sådant system bör man kunna ta tillbörlig hänsyn
till de lokaliseringspolitiska önskemålen, närmast genom en lämplig differentiering
av den statliga garantins storlek. De båda organisationerna finner,
att en sådan ordning har betydande fördelar framför den av kommittén
föreslagna. Samma uppfattning har svenska bankföreningen, som hävdar,
att inget står att vinna med att låta en del av stödkreditgivningen ske
i form av direktlån från en statlig lånefond. Tvärtom skulle detta medföra,
att det måste tillskapas en eljest onödig administrativ apparat, där det bl. a.
måste finnas kvalificerad personal med vana vid kreditbedömning.

I anslutning till diskussionen om stödåtgärdernas finansiering ifrågasätter
Sveriges hantverks- och industriorganisation om inte det framlagda
programmet är väl ambitiöst i förhållande till tillgängliga resurser. Under
praktiskt taget hela efterkrigstiden har knapphet rått på kreditmarknaden,
varvid i vissa fall långtgående restriktioner införts, vilka medfört betydande
försörjningssvårigheter i fråga om kapital till företagen inom hantverk
och industri. Den skärpta konkurrensen inom europamarknaden framtvingar
redan nu en sovring mellan olika investeringsobjekt även inom välbelägna
näringsregioner. Med hänsyn härtill och till osäkerheten ifråga om
den blivande investeringen i utvecklings- och stödområden anser organisationen,
att kreditramen tills vidare bör begränsas till lägre belopp än den
föreslagna, till dess närmare erfarenhet vunnits. I övrigt ansluter sig organisationen
till kritiken mot en särskild statlig lokaliseringsfond.

Kommerskollegium har inget att erinra mot att ramen för de statliga
lånegarantierna vidgas till 100 milj. kr. om året d. v. s. summan av de belopp
kommittén förordat skulle utgå som kreditstöd. Kollegium förutsätter
då, att lånegarantier skall kunna beviljas efter samma grunder som nu tilllämpas
enligt 1960 års kungörelse om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri. Stödet skall sålunda kunna lämnas såväl hemslöjd,
hantverk och småindustri som större industri. Kommerskollegium är väl
medveten om att även ett på detta sätt begränsat stöd innebär en viss subvention
med hänsyn till de förmånliga räntevillkor som gäller för dessa lån.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

Särskilt framträder karaktären av subvention, då det gäller lån till rörelsemedel.
Kommerskollegium anser dock att en subventionering som förekommer
i samband med den statliga lånegarantiverksamheten ej är förknippad
med större nackdelar ur företagsekonomisk synpunkt än att dessa uppvägs
av de fördelar som står att vinna ur samhälleliga och sociala synpunkter.

Statskontoret understryker, att de beräkningar som ligger till grund för
det ekonomiska stödets storlek synbarligen är mycket osäkra.

Enligt skogsindustriernas samarbetsutskott inger förslaget att till loltaliseringsmyndighetens
förfogande ställa en anslags- och kreditram av 800
milj. kr. att under en femårsperiod utnyttjas inom de av kommittén definierade
utvecklings- och allmänna stödområdena betänkligheter.

Svenska företagares riksförbund avvisar utredningens förslag om ett direkt
stöd i form av statliga lån eller bidrag och föreslår i stället att motsvarande
medel ställs till kreditmarknadens förfogande att med statlig lånegaranti
utlämnas till företag i angivna områden.

D. Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens

organisation

Kommittén

Lokaliseringsverksamheten bör enligt kommittén bedrivas genom ett
centralt organ samt genom regionala organ med länen som verksamhetsområden.
Inom Kungl. Maj :ts kansli bör ärenden, som är av betydelse för den
samhälleliga lokaliseringsverksamheten, handläggas i samråd med chefen
för det departement, under vilket det centrala lokäliseringsorganet hör.

1. Samordning av Iokaliseringsärendena inom Kungl. Maj:ts kansli

Kommittén erinrar om att det nuvarande lokaliseringsorganets insatser
på verksplanet i enlighet med statsmakternas beslut år 1952 begränsats till
samråd med övriga ämbetsverk med planeringsuppgifter. Lokaliseringsorganet
har därvid företrätt de lokaliseringspolitiska synpunkterna på ämbetsverkens
planering och påkallat ämbetsverkens uppmärksamhet på de brister i
den samhälleliga utbyggnaden, som kunnat konstateras i samband med
lokaliseringsorganets rådgivande och utredande verksamhet. En samordning
av den karaktär, som 1947 års lokaliseringsutredning förordade i fråga om
de olika verkens planeringsarbete, har däremot inte kommit till stånd.

Ett beslut om en mera aktiv lokaliseringspolitik samt en förstärkning av
det centrala och de regionala lokaliseringsorganen torde säkerligen innebära,
att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i ökad omfattning kommer att
beaktas i samhällsplaneringen och att samarbetet mellan de planerande

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

myndigheterna underlättas. Detta är emellertid inte tillräckligt för att ernå
den nödvändiga koordineringen särskilt av de uppgifter, som rör planeringen
av investeringar i samhälleliga serviceanläggningar. En samordning
bör åvägabringas även på departementsnivå. Där bör nämligen, enligt vad
kommittén framhåller, finnas den bästa överblicken beträffande behovet
av investeringar för samhällelig service samt även i fråga om de olika departementens
och verkens förutsättningar att tillgodose dessa behov. En sådan
samordning skulle utgöra den bästa garantin mot att en bristande planering
på ett område inte fördröjer utvecklingen inom andra viktiga delar av den
samhälleliga serviceverksamheten.

En samordning av planeringsfrågorna i Kungl. Maj :ts kansli skulle också,
anför kommittén fortsättningsvis, underlätta vidtagandet av sådana ändringar
i ämbetsverkens planering, som kan påkallas av lokaliseringspolitiska
skäl. Vidare skulle en verksamhet av detta slag på departementsnivå vara
av stor betydelse vid behandlingen av lokaliseringsorganets förslag till åtgärder
i syfte att förbättra de allmänna förutsättningarna för näringslivet
inom områden, där en expansion av olika anledningar anses erforderlig.
Samarbetet bör även omsluta den ekonomiska långtidsplaneringen i finansdepartementet.
Härigenom torde möjligheterna att bedöma behovet av investeringar
inom samhällelig service med hänsyn till näringslivets utveckling
komma att förbättras och riskerna för felinvesteringar minska.

Med hänsyn till det anförda anser kommittén, att en personell förstärkning
på departementsnivå erfordras för lokaliseringsfrågorna. Kommittén,
som ej funnit skäl att ytterligare precisera sitt förslag rörande förstärkningen
för lokaliseringsärenden, understryker dock, att åtgärder i organisatoriskt
hänseende är ofrånkomliga och att lokaliseringsfrågornas handläggande
förutsätter en departemental arbetsenhet med auktoritativ ställning.
Slutligen framhålles, att kommittén i enlighet med det sagda förutsätter att
ärenden av betydelse från lokaliseringssynpunkt alltid skall handläggas i
samråd med chefen för det departement, under vilket det centrala lokaliseringsorganet
hör.

2. Det centrala organet

Arbetsuppgifter

Beträffande det centrala lokaliseringsorganets arbetsuppgifter understryker
kommittén, att det centrala organet skall eftersträva att enskild och
samhällelig verksamhet lokaliseras i enlighet med den målsättning som bestämts
av statsmakterna. Till lokaliseringsorganets främsta uppgifter hör
därför enligt kommittén att följa utvecklingen inom de områden, som berörs
av dess verksamhet, samt att vidta eller hos Kungl. Maj :t föreslå erforderliga
åtgärder. Det centrala lokaliseringsorganet bör i enlighet härmed
anförtros följande huvuduppgifter, nämligen utredningsverksamhet, loka -

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

liseringsplanering, rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor samt
stödåtgärder i samband med företagslokälisering.

Den föreslagna intensifieringen av lokaliseringsverksamheten kommer
enligt vad kommittén betonar att avsevärt öka kraven på utredningsmaterial
till såväl det centrala som de regionala lokaliseringsorganens förfogande.
Utöver det material, som grundar sig på folkräkningarna, behövs sålunda en
snabbare aktualisering av data inom olika regioner rörande befolkningsutvecklingen
och befolkningens fördelning på näringar. Ett effektivt utnyttjande
av de lokaliseringspolitiska medlen kräver vidare bättre tillgång
på lättillgängligt informationsmaterial rörande dagsläget inom och utvecklingsbetingelserna
för skilda avsnitt av industrin. De sammanställningar a’\
fakta rörande olika industribranscher, som hittills endast sporadiskt företagits,
bör bl. a. få en betydligt större omfattning, varjämte uppgifterna
fortlöpande bör aktualiseras. Sammanställningarna bör göras i samarbete
med näringsorganisationer och utredningsinstitut samt begränsas till sådana
uppgifter, som är av väsentligt intresse för den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens
olika grenar. För att i möjligaste mån undvika dubbelarbete
bör det centrala lokaliseringsorganet i samråd med statistiska centralbyrån
framlägga ett statistiskt grundmaterial, som kan utnyttjas av flcitalet
ämbetsverk.

Kommittén anser en fortsatt forskning i lokaliseringsfrågor vara angelägen.
Exempelvis bör vetenskapligt närmare undersökas de samhälleliga
kostnaderna vid olika lokaliseringsalternativ ävensom de faktorer, som påverkar
industrilokaliseringen. Till angelägna forskningsuppgifter hör också
att klarlägga de samhälleliga konsekvenserna av den pågående snabba omfördelningen
av befolkningen mellan olika landsdelar samt mellan glesbygd
och tätort. Det centrala lokaliseringsorganet föreslås erhålla ett särskilt årligt
anslag, som möjliggör att anlita enskilda forskare eller vetenskapliga
institutioner för behandling av speciella forskningsuppgifter.

I fråga om lokaliseringsplanering framhåller kommittén, att lokaliseringsorganet
noga bör följa den samhällsplanering, som har lokaliseringspolitik
betydelse. Detta innebär, att praktiskt taget all samhällsplanering och särskilt
kommunikations-, skol-, sjukvårds-, bostads- och bebyggelseplaneringen
måste uppmärksammas. Det är därför naturligt att ett nära samarbete
upprätthålles med de olika planmyndigheterna, bör planeringsarbetet
grundläggande inventeringar bör kunna redovisas på ett överskådligt sätt
och delges de myndigheter, som har behov därav.

Kommittén uttalar fortsättningsvis, att det centrala organet i och för
lokaliseringsplaneringen bör utföra undersökningar rörande näringsliv och
befolkning samt göra bedömningar av den framlida lokaliseringen av näringslivet
och bebyggelsen. Till det centrala organets viktigaste uppgifter hör
alt bedöma serviceutrustningen från lokaliseringspolitisk synpunkt samt
att tillse alt lokaliseringsfrågorna inom den statliga administrationen blir
5* - liiluing till riksdagens protokoll 196b. t samt. Nr 185

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

beaktade på ett så tidigt stadium som möjligt och på ett sådant sätt, att en
från samhällets synpunkt ändamålsenlig lokalisering av näringslivet främjas.
Det centrala organet förutsättes därför hålla kontinuerlig kontakt med statliga
organ i frågor som rör samhälleliga serviceanläggningar samt verka för
att samhälleliga anläggningar planeras i överensstämmelse med den lokaliseringspolitiska
målsättningen. Innan statsmakterna beslutar i sådana ärenden,
bör det centrala organet få tillfälle att avge yttranden. Detsamma bör
gälla vid upprättandet av turordningsförslag för investeringar till samhälleliga
serviceanläggningar, liksom beträftande förslag om medelstilldelning
för sådana ändamål inom olika län. Det centrala organet bör vidare ha möjlighet
att hos Kungl. Maj :t föreslå, att viss serviceanläggning förläggs till
ort, vars serviceutrustning av lokaliseringspolitiska skäl bedöms behöva
förbättras. Slutligen framhåller kommittén, bör det centrala organet medverka
i den regionala lokaliseringsplanering, som bör komma till stånd i
samtliga län.

Rådgivningen och upplysningen i lokaliseringsfrågor skall enligt kommittén
avse att lämna förslag på lämpliga lokaliseringsorter samt tillhandahålla
fakta om de orter, beträffande vilka uppgifter begärs. Det centrala organet
bör därvid söka lå de samhälleliga synpunkterna på lokaliseringen
beaktade. Till det centrala organets uppgifter anser kommittén höra afl träda
i förbindelse med nya företag och expanderande rörelser, vilka till följd av
arbetskraftsbrist eller andra svårigheter kan väntas vara intresserade av att
pröva olika lokaliseringsalternativ. Vidare bör det centrala organet förmedla
kontakter mellan företag, kommuner, regionala lokaliseringsorgan och
centrala myndigheter.

En systematisk genomgång av de områden, där lokaliseringsförutsättningarna
skall ägnas särskild uppmärksamhet, bör vidare enligt kommittén
företas. En sådan genomgång kräver ett nära samarbete såväl med de tjänstemän
på riksplanet, vilka handlägger sysselsättningsfrågor och ärenden rörande
arbetslöshet, som med vederbörande tjänstemän i länsorganen.

Det centrala organet föreslås även framgent tillhandahålla Sveriges industriförbund
uppgifter, som är av intresse vid rådgivning i lokaliseringsfrågor
till industriföretag. Såsom tidigare anförts finner kommittén samarbetet
med industriförbundet särskilt angeläget med hänsyn till det stöd,
som förbundet genom sina kontakter med industriföretagen kan lämna det
centrala organet, exempelvis vid industrinedläggelser.

Med visst undantag föreslås det centrala lokaliseringsorganet bli beslutande
myndighet beträffande föreslagna stödåtgärder i samband med företagslokalisering.
För beredning av ärenden rörande lån, lånegarantier och
bidrag är de regionala lokaliseringsorganens medverkan nödvändig.

Organisation

I fråga om den centrala lokaliseringsverksamhetens organisation bär

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

kommittén övervägt två alternativ, nämligen ett självständigt ämbetsverk
och lokaliseringsorganets inordnande i befintligt ämbetsverk.

För att få till stånd en sådan fördelning av näringsliv och befolkning, att
rikets tillgångar på arbetskraft och andra produktionsfaktorer blir så effektivt
och fullständigt utnyttjade som möjligt fordras, framhåller kommittén,
att lokaliseringsorganet aktivt medverkar i samhällsplaneringen, att rådgivningen
i lokaliseringsfrågor till företagen intensifieras och att ökade
möjligheter ställs till förfogande för att ekonomiskt stödja företag, som
förlägger verksamhet till områden med svagt eller ensidigt utvecklat näringsliv.
De sysselsättningspolitiska uppgifterna i lokaliseringsverksamheten
bör av naturliga skäl koordineras med de arbetsmarknadspolitiska. Det nära
sambandet mellan dessa åligganden framgår enligt kommittén bl. a. av att
arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder
för konjunkturutjämning samt bidrag till företag för utbildning
av nyrekryterad arbetskraft numera också vidtas i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Kommittén konstaterar, att den framträdande roll arbetsmarknadsstyrelsen
spelat vid arbetsmarknadsfrågornas behandling liksom också i vissa
situationer vid lämnandet av statligt stöd till samhälleliga serviceanläggningar
haft stor betydelse för styrelsens inflytande på lokaliseringspolitikens
inriktning. Utan den nära kontakt med såväl näringsliv som statliga
organ, som erhålls genom handläggning av sysselsättningsfrågor, torde det
enligt kommittén bli svårt att få det gehör, som är nödvändigt vid behandlingen
av de dagsaktuella lokaliseringsfrågorna inom näringsliv och förvaltning.

Ett fristående lokaliseringsorgans möjligheter att påverka lokaliseringen
av företag skulle givetvis förbättras, menar kommittén, om organet finge beslutanderätt
i ärenden rörande bidrag, lån och kreditgarantier till företag.
Emellertid skulle ett remissförfarande av sådana ärenden till arbetsmarknadsstyrelsen
bli nödvändigt på grund av organets begränsade förutsättningar
att följa de aktuella sysselsättningsfrågorna. Även med ifrågavarande
befogenheter skulle därför enligt kommitténs mening ett fristående organ
medföra ringa vinst.

1 fråga om lokaliseringsorganets behov av kontakter med planmyndigheterna
i samhällsplaneringsfrågor, finner kommittén de organisatoriska
förändringar som skett inom planväsendet under senare år böra beaktas.
Dessa förändringar har medfört att inflytandet över bebyggelseplaneringen
i betydande omfattning kommit att ligga hos kommunerna samt hos organ
inom länsförvaltningen. Erfarenheterna har också visat, att granskningen av
generalplaner och regionplaner, som byggnadsstyrelsen för yttrande översänt
till arbetsmarknadsstyrelsen, biltills inte varit av större omfattning.
Däremot har rådgivningen till kommunerna och länsorganen i frågor, som
gällt konkreta åtgärder inom markplanering, bebyggelse och kommunika -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

lianer, varit en betydligt mera omfattande arbetsuppgift. Behovet av samordning
och samverkan mellan lokaliseringsorganet och planmyndigheterna
gör sig därför enligt kommitténs mening i första hand gällande i länen.
Kommittén har med anledning härav förutsatt, att de regionala lokaliseringsorganen
i ökad utsträckning skall kunna biträda kommunerna med
sådana utredningar och analyser av utvecklingen inom näringsliv och befolkning,
som kan tjäna till ledning i den kommunala planeringen.

Det heter vidare i kommitténs betänkande, att skapandet av ett »planverk»,
dit uppgifter rörande planfrågor, vattenvård, övrig naturvård och eventuellt
även uppgifter rörande administrativ indelning överfördes, sannolikt skulle
medföra fördelar för samordningssträvandena inom samhällsplaneringen
och därmed indirekt underlätta den lokaliseringsplanering, som skulle åvila
lokaliseringsorganet. De mycket viktiga planeringsuppgifterna inom väg-,
skol- och sjukvårdsväsendet samt bostadsförsörjnings- och arbetsmarknadsfrågorna
skulle dock komma att handläggas av särskilda fackorgan. Detta
skulle, framhåller kommittén, starkt begränsa fördelarna av att inordna
lokaliseringsorganet i ett nybildat planverk. Då dessutom en snabb lösning
av lokaliseringsverksamhetens organisationsfråga är påkallad, har kommittén
funnit, att det centrala organet inte bör organiseras som ett självständigt
ämbetsverk.

Vid övervägandet av frågan om att förlägga de lokaliseringspolitiska uppgifterna
till ett befintligt ämbetsverk avvisar kommittén tanken, att lokaliseringsverksamheten
skulle inordnas i byggnadsstyrelsen eller i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Övervägande skäl talar däremot enligt kommittén
för att lokaliseringsverksamheten även i fortsättningen inordnas i arbetsmarknadsstyrelsen.
Kommittén åberopar sålunda, att styrelsen har lång
erfarenhet av rådgivning i lokaliseringsärenden till företag och kommuner
samt att styrelsen bedrivit en omfattande utredningsverksamhet med lokaliseringspolitisk
inriktning. Styrelsen har därigenom erhållit goda kontakter
med andra samhällsplanerande myndigheter.

Av stor betydelse för bedömningen av organisationsfrågan är vidare, menar
kommittén, att arbetsmarknadsstyrelsen som eu av sina huvuduppgifter
har att kontinuerligt följa utvecklingstendenserna inom näringsliv och arbetsmarknad.
Detta underlättar givetvis den önskvärda kontakten i sysselsättningsfrågor
med såväl olika företag som arbetsmarknadens huvudorganisationer.
De arbetsmarknadsmässiga aspekterna har vidare en sådan betydelse
för utformningen av den konkreta lokaliseringspolitiken, att ett naturligt
samband får anses föreligga mellan denna och arbetsinarknadspoliliken.
Såväl arbetsförmcdlingsåtgärder som företagslokalisering bör sålunda
prövas, när det gäller att ta ställning till sysselsättningsfrågor av större vikt.
Ofta kan båda åtgärderna vara nödvändiga för att lösa sådana frågor.

Tillgången på arbetskraft är enligt vad kommittén betonar en betydelsetull
faktor vid valet av lokaliseringsort för industriföretag. En ingående

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

kännedom om utvecklingen på arbetsmarknaden i olika delar av landet
måste därför vara en uppenbar fördel för det organ, som skall handlägga
lokaliseringsfrågorna. En sådan överblick torde bli svårare att uppnå anser
kommittén, om lokaliseringsverksamheten förläggs till ett annat organ än
till arbetsmarknadsstyrelsen.

Vid sitt ställningstagande till organisationsfrågan har kommittén funnit,
att lokaliseringsverksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn
till ärendenas beskaffenhet, vikt och omfattning bör fördelas på tre byråer.
På grund av den samordnande funktion, som det centrala lokaliseringsorganet
kommer alt erhålla, föreslås den del av arbetsmarknadsstyrelsen,
som svarar för lokaliseringsverksamheten, erhålla en mera självständig ställning
än för närvarande. Lokaliseringsverksamheten bör därför ledas av en
avdelningschef, som sorterar direkt under generaldirektören.

Kommittén föreslår, att avdelningen får en lokaliscringsbyrå för rådgivning
och upplysning till företag i lokaliseringsfrågor, en låne- och bidragsbgrå
för ärenden rörande det statliga företagsstödet och en planeringsbyrå
lör planerings- och utredningsverksamheten. Den senare bör delas på tre
sektioner. Den första sektionen förutsättes skola sammanställa uppgifter
om näringar och branscher för lokaliseringsplanering och rådgivning i lokaliseringsfrågor.
Andra sektionen avses handha utredningar och uppgifter,
som har samband med planeringen i de centrala ämbetsverken och inom
Kungl. Maj :ts kansli. Tredje sektionen bör handlägga ärenden, som rör den
regionala lokaliseringsplaneringen.

Kommitténs organisationsförslag innebär, att arbetsmarknadsstyrelsens
lönekostnader för personal för lokaliseringsverksamhet enligt 1963 års lönner
skulle öka från 428 415 kr. till 1 541 088 kr. Antalet heltidsanställda befattningshavare
skulle öka från 21 till 62.

På grund av de nya, omfattande arbetsuppgifter inom lokaliseringsverk- •
samheten, bl. a. i form av bidrag och kreditstöd till industriföretag, som
läggs på arbetsmarknadsstyrelsen, föreslår kommittén att en särskild delegation,
lokaliseringsdelegationen, inrättas inom styrelsen. Delegationen avses
skola handha ärenden rörande bidrag, lån och lånegarantier. Frågor
rörande framställning till Kungl. Maj :t om anslag, lagstiftningsfrågor av
större vikt, andra frågor av större betydelse för lokaliseringspolitiken samt
ärenden rörande lokaliserings- och planeringsbyråernas personal och organisation
bör däremot handläggas av styrelsen i dess ordinarie sammansättning.
Delegationen bör dock tillerkännas rätt att yttra sig i frågor, som berör
delegationens verksamhetsområde, även om de skall avgöras av styrelsen
i vanlig ordning.

Delegationen föreslås bestå av generaldirektören (ordförande), avdelningschefen
för lokaliscringsärenden och sju av Kungl. Maj :t för en tid av högst
tre år utsedda ledamöter, representerande företagarna, arbetstagarna, kommunerna
och kreditväsendet.

142

Kungl. 5Iaj:ts proposition nr 185 år 196b

3. Det regionala organet

Allmänna synpunkter

Kommittén erinrar om att enligt vad 1947 års lokaliseringsutredning uttalade
länen, med hänsyn till deras administrativa funktioner, kunde anses
som lämpliga enheter för den regionala lokaliseringspolitiken. Då utredningen
tillmätte lokaliseringsplaneringen avgörande betydelse för de olika
former av samhällelig planering, som bedrevs i länen, borde, ansåg utredningen,
samordningen mellan dessa verksamheter inbördes och med lokaliseringsplaneringen
vara den kanske viktigaste uppgiften för det regionala
lokaliseringsorganet. Detta borde i förhållande till övriga statliga länsorgan
inta en auktoritativ ställning med goda möjligheter att följa länsorganens
liksom också de kommunala myndigheternas åtgöranden i lokaliseringsfrågor.
Det regionala lokaliseringsorganet borde vidare ha nära organisatorisk
anknytning till den myndighet, som utgjorde högsta instans för länets del i
fråga om bebyggelseplaneringen. Utredningen kom till den slutsatsen, att
ingen annan myndighet än länsstyrelsen kunde komma i fråga som lokaliseringsorgan
för länet.

Vidare erinrar kommittén om att, när lokaliseringspolitikens utformning
behandlades vid 1952 års riksdag, statsmakterna inte var beredda att ta
ställning till frågan om lokaliseringsverksamhetens organisation på länsplanet.
De därmed sammanhängande uppgifterna skulle sålunda enligt riksdagsbeslutet
tills vidare ombesörjas av länsstyrelserna, länsarbetsnämnderna,
lantbruksnämnderna och andra lokala organ med lokaliseringspolitiska
uppgifter. Detta provisorium motiverades med att erfarenheterna av det
centrala lokaliseringsorganets verksamhet borde avvaktas och att ett beslut
i frågan jämväl var beroende av länsstyrelsens blivande organisation.

De rön som gjorts beträffande lokaliseringsverksamheten under den tid,
som förflutit sedan 1952 års riksdagsbeslut, har, säger kommittén, klart
visat nödvändigheten av vidgade möjligheter, klarare riktlinjer och en fastare
organisation för lokaliseringsverksamheten på länsplanet. Kommittén
finner det angeläget, att dessa behov snarast tillgodoses.

De av 1947 års lokaliseringsutredning framförda synpunkterna på behovet
av en regional lokaliseringsplanering med länen som arbetsenheter har
enligt vad kommittén understryker alltjämt aktualitet. Den samhälleliga
lokaliseringsverksamheten får sålunda i hög grad anses vara beroende av eu
nära samverkan med de statliga myndigheter och kommunala organ, som
har ansvaret för samhällsplaneringen i övrigt. Genom sin auktoritet och
centrala ställning i länsförvaltningen måste enligt kommittén länsstyrelsen
anses vara det organ, som har de bästa förutsättningarna att samordna planeringsuppgifterna
på länsplanet. Under senare år har också denna samordnande
funktion hos länsstyrelsen blivit alltmer framträdande. Detta gäller
såväl planeringsåtgärder med direkt anknytning till lokalisering av

143

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196k

större företag som den utredningsverksamhet av översiktlig karaktär, som
bedrivits i ett flertal ''län. Kommittén har därför i likhet med 1947 års lokaliseringsutredning
funnit, att länen ntgör de lämpligaste enheterna för den
regionala lokaliseringsverksamheten samt att länsstyrelserna bör vara de
regionala lokaliseringsorganen.

Arbetsuppgifter

Länsstyrelsens viktigaste uppgifter i egenskap av regionalt organ för den
samhälleliga lokaliseringsverksamheten blir enligt kommittén dels utredningsverksamhet
och lokaliseringsplanering, dels rådgivning till länsorgan
och kommuner i lokaliserings- och planeringsfrågor, dels rådgivning och
upplysning till företag i lokäliseringsfrågor, dels ock behandling av ärenden
rörande stöd åt företag i samband med företagslokalisering.

Angående utredningsverksamheten och lokaliseringsplaneringen uttalar
kommittén, att till länsstyrelsens viktigaste uppgifter hör att under iakttagande
av den av statsmakterna fastställda lokaliseringspolitiska målsättningen
och i samråd med det centrala lokaliseringsorganet uppdra riktlinjer
för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten i länet. Detta förutsätter
tillgång till utförligt utredningsmaterial rörande befolkning och näringsliv
inom länets regioner, kommuner och viktigare orter. Grundmaterialet bör
kunna tillhandahållas av centrala myndigheter, främst det centrala lokaliseringsorganet.
Komplettering, aktualisering och vidare bearbetning av detta
material samt eventuella ytterligare utredningar bör däremot utföras av det
regionala organet.

I fråga om rådgivning till länsorgan och kommuner i lokaliserings- och
planeringsfrågor skall det enligt kommittén ankomma på länsstyrelsen i
egenskap av regionalt organ för lokaliseringsplaneringen att med bistånd av
det centrala lokaliseringsorganet sammanställa och bearbeta sådant statistiskt
grundmaterial, som erfordras för kommunernas översiktliga planering.
Därigenom, framhåller kommittén, möjliggörs en enhetlig tolkning av
data rörande befolknings-, sysselsättnings- och näringsförhållandena. Landstingen
behöver liknande uppgifter för planeringen av sjukvårdsanstalter och
yrkesskolor m. m., och den statliga länsförvaltningen är beroende av sådana
grundläggande fakta för bedömningen av frågor rörande bebyggelse och
bostadsbehov, lokalisering av allmänna institutioner, administrativ områdesindelning,
översiktlig vägplanering och — som i det följande kommer att
närmare beröras — för rådgivning rörande företagslokalisering.

Kommittén betonar betydelsen av en nära samverkan mellan kommunerna,
landstingen och länsstyrelserna i frågor, som rör samhällelig planläggning.
En fastare organisatorisk samverkan i dessa frågor, exempelvis i form
av ett planeringskontor, kan befinnas lämplig för att tillhandahålla landstinget
material för dess planering i frågor rörande serviceorganens lokali -

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964-

sering och dimensionering samt primärkommunerna uppgifter i och för deras
planläggning.

När det gäller rådgivning och upplysning till företag i lokaliseringsfrågor
framhåller kommittén, att ansvaret härför bör åvila det centrala lokaliseringsorganet.
Detta kommer emellertid att för sin verksamhet vara beroende
av uppgifter om den kommunala servicen på tänkbara lokaliseringsorter och
av kommunernas möjligheter att lösa de planeringsfrågor, som en industrilokalisering
kan aktualisera. Uppgifter härutinnan bör tillhandahållas av de
regionala lokaliseringsorganen, d. v. s. länsstyrelserna, som genom sin planerings-
och utredningsverksamhet och sina kontakter med länsorgan och
kommuner har de bästa förutsättningarna att belysa lokaliseringsbetingelserna
och objektivt bedöma olika lokaliseringsalternativ inom länen.

Behandlingen av ärenden rörande stöd åt företag i samband med företagets
lokalisering föreslås av kommittén ske enligt följande huvudregler.

Ansökan om lån eller lånegaranti till industriföretag i utvecklingsområden
i samband med utbyggnad av befintlig verksamhet eller vid igångsättning
av ny produktion liksom ansökan om statligt bidrag i samband med
ny- eller tillbyggnad av industrianläggning i sådant område bör inges till
vederbörande länsstyrelse. Efter beredning har länsstyrelsen att med eget
yttrande vidarebefordra handlingarna till det centrala lokaliseringsorganet,
som beslutar i ärendet. I dessa ärenden bör företagareföreningens direktör
biträda länsstyrelsens utrednings- och planeringspersona''1 med erforderliga
undersökningar. I län med stora utvecklingsområden bör dock den företagsekonomiska
bedömningen åvila den expertis, som enligt kommitténs
förslag bör finnas vid länsstyrelserna i samma län.

Ansökan om kreditstöd inom övriga områden bör ställas till det centrala
lokaliseringsorganet, som efter utredning och remiss till länsstyrelsen i det
län, där lokaliseringen anses kunna komma till stånd, fattar beslut i ärendet.

Ansökan om lån, lånegarantier och bidrag, som avser belopp sammanlagt
överstigande 2 milj. kr., bör avgöras av Kungl. Maj :t. Ansökan bör dock
insändas till det centrala organet, som efter hörande av vederbörande länsstyrelse
med eget yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t.

Stannar det regionala och det centrala organet i olika meningar skall
ansökan alltid underställas Kungl. Maj :ts prövning.

I ärenden rörande rörlighetsstimulerande åtgärder för att främja lokalisering
samt utbildningsbidrag förordar kommittén att arbetsmarknadsstyrelsen
skall fatta beslut, enär åtgärder av denna art i första hand bör grundas
på en bedömning av möjligheterna att rekrytera arbetskraft.

För att lokaliseringsverksamheten inom länen skall kunna bedrivas efter
enhetliga riktlinjer föreslås företagareföreningarna vid handläggning av
ärenden om statligt kreditstöd till hantverk och småindustri, som har betydelse
för lokaliseringen, samråda med länsstyrelsen. För att underlätta
föreningens ställningstagande bör länsstyrelsen i sådana ärenden bistå före -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

tagareföreningen med utredningsmaterial. Under dylika förhållanden torde
den nuvarande remitteringen av låne- och kreditgarantiärenden till länsarbetsnämnden
bli obehövlig.

Organisation

Arbetet med lokaliseringsuppgifterna på länsplanet kommer enligt kommittén
att bli av den art och beskaffenhet att de bör handläggas inom en
särskild sektion i länsstyrelsen. Utredningen föreslår en viss personell förstärkning
innebärande en kostnad om i runt tal 1,4 milj. kr. enligt 1963 års
löner.

För överläggningar i lokaliseringsfrågor av större vikt eller av mera principiell
betydelse bör enligt kommitténs mening i avvaktan på länsförvaltningsutredningens
förslag inom varje länsstyrelse inrättas ett särskilt organ
med rådgivande funktion, förslagsvis benämnt lokaliseringsråd. I lokalisei-ingsrådet
bör, förutom cheferna för länsstyrelsens plan- och lokaliseringssektioner,
ingå följande befattningshavare; nämligen lantbruksdirektören,
länsarbetsdirektören, länsarkitekten, länsbostadsdirektören, länsingenjören,
länsjägmästaren, länsläkaren, länsskolinspektören, vägdirektören och öveilantmätaren
ävensom direktörerna för företagareföreningen och hushållningssällskapet.
Som tidigare framhållits anser kommittén det angeläget
att också landstinget medverkar i lokaliseringsplaneringen samt att kontakt
upprätthålls med kommuner samt närings- och arbetsliv. Landstinget bor
därför utse två representanter i lokaliseringsrådet, varav den ene främst böi
företräda primärkommunala intressen. Vidare bör en representant för vardera
företagare och arbetstagare utses av länsstyrelsen och ingå i rådet.

I rådet föreslås landshövdingen vara ordförande med landssekreteraren
som ersättare.

I lokaliseringsrådet bör bl. a. behandlas frågor rörande utformningen a^
riktlinjer för lokaliseringspolitiken i länet, samordningen av de olika länsorganens
insatser inom samhällelig planering av betydelse för lokaliseringsverksamheten
samt samhällelig planering i samband med större industrilokalisering.

Beredning av ärenden rörande rådgivning och företagsstöd bör enligt
kommittén anförtros en arbetsgrupp bestående av chefen för lokaliseringssektionen
samt länsarbetsdirektören och direktören för företagareföreningen.
Härvid bör samråd ske med andra av föreliggande ärenden berörda länsexperter.

Remissyttranden a

Kommitténs uttalanden och förslag om att lokaliseringsfrågorna bör s a mordnas
på departementsnivå möter i allmänhet ingen gensaga
bland remissorganen. Flera av dessa utvecklar i stället med skärpa önskc -

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

mål om att lokaliseringsfrågorna skall ledas i eller i direkt anslutning till
Kungl. Maj :ts kansli.

Enligt landsorganisationens uppfattning gynnas den industriella utvecklingen
bäst av en planmässig utbyggnad. Den planmässigt ledda utvecklingen
av näringslivet kräver en ledning i Kungl. Maj :ts kansli för att få den
nödvändiga samordningen. Arbetsmarknadspolitiken måste spela en central
roll i en expansiv näringspolitik. Den är enligt LO inte endast kompletterande
medel vid sidan av handels-, kredit- och skattepolitiska åtgärder för
att öka produktionsfaktorernas rörlighet. Den har även till uppgift att göra
den nödvändiga omställningen så smidig och smärtfri som möjligt. I själva
verket anser LO arbetsmarknadspolitikens förmåga att finna ny och lönsam
sysselsättning för den arbetskraft och det kapital, som frigörs genom strukturrationalisering,
utgöra gränsen för hur hårt denna kan drivas. Om inte
denna gräns skall dras alltför snävt, måste de sysselsättningsvårdande myndigheterna
förses med anslag och resurser av tillräcklig omfattning. En anpassning
av politikens praktiska innehåll till de aktuella behoven fordrar
dessutom ständigt nya initiativ och självständiga beslut med räckvidd och
betydelse långt utanför arbetsmarknadens område. Ansvaret härför kan
emellertid inte rimligen överlåtas till ett ämbetsverk. LO anser det därför
nödvändigt att ett särskilt departement inrättas för arbetsmarknadsfrågor.
Ett sådant sysselsättningsdepartement skulle även kunna anförtros uppgiften
att åstadkomma en samordning mellan kreditinstituten och samhället,
vad det gäller näringslivets strukturrationalisering.

Ett antal länsstyrelser åberopar andra skäl för att lokaliseringspolitiken
i större omfattning skall omhänderhas på departementsnivå. Eu förläggning
av den centrala lokaliseringsverksamheten till arbetsmarknadsstyrelsen
förutses nämligen kunna medföra att den arbetsmarknadsmässiga
aspekten blir den dominerande vid styrelsens handläggning av lokaliseringsfrågorna.
Det betonas att dessa hänger intimt samman med övrig samhällsplanering,
med vilken de bör samordnas i inrikesdepartementet eller i
fristående organ med direkt anknytning till regeringen. Denna uppfattning
har länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands,
Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län.

Enligt länsstyrelsens i Södermanlands län mening är lokaliseringspolitiken
avskild från arbetsmarknadspolitiken. Huvuddelen av de sysselsättningsåtgärder,
som vidtas av arbetsmarknadsverket måste av naturliga skäl
bygga på de överväganden, som den aktuella arbetskraftssituationen —
markerad av arbetslöshet i norr och behov av arbetskraft i söder — föranleder.
En aktiv lokaliseringspolitik måste däremot nödvändigtvis arbeta
mera långsiktigt och ta stor hänsyn till övrig samhällelig planeringsverksamhet.
Samordningen av lokaliseringsplaneringen med övrig planering är
sålunda högst angelägen. För de organ som skall leda detta arbete krävs
enligt länsstyrelsen att de får en självständig och auktoritativ ställning. Att
tilldela ett ämbetsverk av arbetsmarknadsstyrelsens typ en så central roll,

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

som kommittén föreslagit, kan medföra att sysselsättningsfrågorna dominerar
lokaliseringsverksamheten till förfång för andra och därtill väsentliga
synpunkter. Mot denna bakgrund ifrågasätter länsstyrelsen om inte
den centrala ledningen av lokaliseringspolitiken helt bör förläggas till inrikesdepartementet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar ett arbets- och industridepartement
i likhet med departementsorganisationen för exempelvis handel,
jordbruk och kommunikationer.

Svenska kommunförbundet finner det i avvaktan på eventuella utredningar
om ett särskilt riksplaneverk och då det endast är fråga om en femårig
försöksverksamhet, mest lämpligt att den centrala handläggningen av
lokaliseringsfrågorna hänförs till en arbetsenhet inom inrikesdepartementet.
Förbundsstyrelsen avstyrker därför kommitténs förslag om arbetsmarknadsstyrelsen
som centralt verk.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund ifrågasätter också lämpligheten av att
knyta det centrala lokaliseringsorganet till arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt
förbundens uppfattning hade det varit önskvärt om också alternativet med
anslutning till inrikesdepartementet blivit föremål för behandling. Förbunden
förutsätter att den permanenta utformningen av lokaliseringsverksamhetens
centrala organisation efter en försöksperiod görs till föremål för förnyade
överväganden.

Kommerskollegium avstyrker, att ärenden av betydelse ur lokaliseringssynpunkt
alltid skall handläggas i samråd med chefen för det departement
under vilket det centrala lokaliseringsorganet hör. Avstyrkan sker av principiella
och sakliga skäl. Regeringsformen förutsätter, påpekar kommerskollegium,
att de statliga myndigheterna handlar självständigt inom ramen
för det uppdrag de fått genom statsmakternas eller Kungl. Maj :ts beslut.
Det förordade samrådet skulle i verkligheten leda till att besluten i de olika
ärendena fattades av departementschefen. Dessutom befarar kollegium att
systemet skulle bli tungrott och medföra krångel. En annan sak är att det
kan vara lämpligt, att avgörandet i ärenden som avser stora belopp skall
ligga hos Kungl. Maj :t och att beredningen av dessa ärenden anförtros en
särskild arbetsgrupp inom vederbörande departement.

Svenska teknologföreningen önskar, att en lösning av en del av organisationsfrågan
sökes i eu av staten och näringslivet gemensamt organiserad
enhet. Vissa utredningsuppgifter skulle därigenom kunna kontinuerligt tillföras
högt kvalificerad arbetskraft. Motsvarande fördelar torde kunna vinnas
om lokaliseringsorganet och näringslivets utredningsorgan samverkar
i gemensamma arbetsgrupper.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget om arbetsmarknadsstyrelsen
som centralt lokaliseringsorgan. Samtidigt efterlvses
dock klarare organisationslinjer såväl mellan arbetsmarknadsstyrel -

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

sen och länsorganen som mellan styrelsen och kommerskollegium beträffande
handläggningen av kreditärendena. Med hänsyn till att kommitténs
förslag syftar till en femårig försöksverksamhet ifrågasättes på skilda håll
om det är nödvändigt att tillskapa en så stor personell organisation och
administration som föreslagits.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i huvudsak tillstyrker kommitténs organisationsförslag,
understryker för sin del, att de särskilda lokaliseringspolitiska
åtgärderna bör ses som ett med andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder
samordnat instrument. Detta måste gälla även i administrativt avseende.
Lokaliseringsärendena bör därför inte erhålla någon särställning
inom arbetsmarknadsstyrelsen. Ej heller bör en särskilt beslutande delegation
inrättas inom styrelsen för ifrågavarande ärenden. Om så befinnes påkallat
synes det lämpligare att en utökning sker av styrelsens ordinarie
sammansättning.

Enligt statskontorets åsikt talar starka skäl för att det centrala organets
byråer och sektionsindelning i arbetsmarknadsverket inte omedelbart slutgiltigt
fastställts. Härvid erinras bl. a. om att verksamheten avses bli begränsad
till en femårsperiod. Beträffande lokaliseringsdelegationen i verket
framhålles, att kompetensfördelningen mellan denna och den ordinarie
styrelsen är oklar. I övrigt har statskontoret inte någon erinran i organisationshänseende
annat än att personalen i arbetsmarknadsverket uppförs
på en stomplan.

Kooperativa förbundet vill på riksplanet ha ett rådgivande organ inneslutande
även de folkrörelseorganisationer, vilkas verksamhet omfattar industriell
och annan företagsamhet inom produktion och varuförmedling.

Samhällsplaneringens betydelse och centrala ledning hävdas i detta sammanhang
av byggnadsstyrelsen som erinrar om att frågan om planväsendets
centrala ledning alltjämt får betraktas som öppen. I avvaktan på en
utredning härom synes det inte vara något att erinra mot att lokaliseringsorganet
inordnas i arbetsmarknadsstyrelsen. Lokaliseringsplaneringen
måste, framhåller byggnadsstyrelsen, inordnas som ett led i den allmänna
samhällsplaneringen. Kommittén har enligt styrelsen underskattat behovet
av samordning på det centrala planet. Byggnadsstyrelsens råd för samhällsplanering
kan utan tvivel bidraga till en samordning på central nivå, men
detta är uppenbarligen inte tillräckligt. Ett direkt samarbete mellan planoch
lokaliseringsorgan är enligt byggnadsstyrelsens mening ofrånkomligt.
De former för samarbete som vuxit fram mellan byggnadsstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen då det gällt att samordna bebyggelse och
trafikplaneringen torde därvidlag kunna tjäna som förebild.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att utformningen av det
centrala organet måste bli beroende av syftet med de föreslagna åtgärderna.
Är det fråga om en allmän planeringspolitik, där en avvägning mellan
kommunikationstekniska och bebyggelsegeografiska faktorer å ena sidan

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

samt naturskydds- och fritidsintressen å andra sidan blir tyngdpunkten,
torde ett särskilt organ böra skapas härför, där olika intressen är företrädda.
Är intresset begränsat till att gälla anskaffning av ett antal industrier till
vissa glesbygder eller vissa områden med ensidigt näringsliv i Norrland
och annorstädes bör arbetsmarknadsstyrelsen vara det lämpligaste centralorganet.

Men skolöverstyrelsen anser i likhet med kommittén att förutsättningar
saknas för ett »planverk». Förslaget att i arbetsmarknadsstyrelsen inordna
det centrala lokaliseringsorganet är dock diffust utformat. Bl. a. redovisas
inte kompetensfördelningen mellan fackämbetsverken och arbetsmarknadsverket.
Genomföres förslaget torde det komma att väsentligt försvåra för
vederbörande fackämbetsverk att bedriva en konsekvent planering på längre
sikt. Överstyrelsen, som inte delar utredningens negativa uppfattning om
den hittillsvarande samverkan i lokaliseringsfrågor olika ämbetsverk emellan,
anser att de lokaliseringspolitiska aspekter som samhället med rätta
vill lägga på skolfrågorna har beaktats och framdeles kan beaktas inom ramen
för det samarbete som äger rum. Under sådana omständigheter finner
överstyrelsen, att utredningens förslag, vilket torde medföra en väsentligt
mera tidsödande och för kommunerna svåröverblickbar handläggning, inte
bör genomföras.

På grund av det nära sambandet mellan verksamheten vid statistiska
centralbyrån och vid ett lokaliseringsorgan i utbyggt skick finner statistiska
centralbyrån det angeläget att fasta samarbetsformer och en såvitt möjligt
klar arbetsfördelning skapas mellan detta organ och centralbyrån. Utan att
ta ställning till den på sikt lämpliga dimensioneringen av lokaliseringsorganct
förordar centralbyrån, med hänvisning till förut redovisade principiella
överväganden, att lokaliseringsorganet förstärkes successivt. Härvid
bör utbyggnaden i en första etapp koncentreras till de delar av verksamheten,
som hänför sig till kartläggningen av befolkningen, näringsliv och
samhällsservice. Liknande uttalanden göres av svenska kommunförbundet
samt länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar, att frågan om eu decentralisering
av den statliga förvaltningen till regionala organ är en lokaliseringsfaktor,
som inte bör förbises. En väsentlig förstärkning av de regionala organens
myndighet genom decentralisering av beslutanderätt skulle enligt länsstyrelsens
uppfattning säkerligen medverka till en jämnare fördelning av
företagsamheten i landet. Länsstyrelsen i Östergötlands län bar uttryckt
eu liknande uppfattning.

Några remissorgan är inte tillfredsställda med kommitténs avvägningar
i ansvaret för handläggandet av de ekonomiska ärendena. Sålunda uttalas
tveksamhet inför tanken att två centrala organ skulle besluta i ärenden av
samma karaktär.

Kommerskollegium bar inte kunnat bilda sig en säker mening, huruvida

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196 k

kommerskollegium enligt kommittén alltjämt skall vara centralt organ i
en statlig kreditgarantiverksamhet av nuvarande art. Kollegium motsätter
sig en ordning, som skulle innebära att två centrala organ var för sig skulle
besluta i ärenden av samma karaktär. Därest kommitténs långtgående förslag
skulle godtas bör arbetsmarknadsstyrelsen vara det direkta organet
för lokaliseringsverksamheten. Skulle däremot kommerskollegiets förslag genomföras,
innebärande att företagsstödet skulle bedrivas efter i stort sett
samma grunder som nu, blir frågan tveksam. För den händelse tonvikten
också i fortsättningen anses böra ligga på den företagsekonomiska sidan,
talar övervägande skäl för att kollegium alltjämt bör administrera verksamheten.
Är däremot avsikten att tyngdpunkten skall ligga på den sysselsättnings-
och arbetsmarknadspolitiska sidan, finner kollegium att verksamheten
skall överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen. I båda fallen förutsätter
kollegium att samråd sker mellan de båda verken.

Det förefaller 1962 års företagareföreningsutreiining synnerligen tveksamt
om det kan vara rationellt att låta två så närbesläktade stödformer som
de nu befintliga respektive av kommittén föreslagna nya garantierna centralt
handläggas av olika myndigheter. Vid ett genomförande av kommitténs förslag
vore en tänkbar utväg att överflytta industrigarantilånen från kommerskollegium
till arbetsmarknadsstyrelsen för att där ingå som ett komplement
till dess strikt lokaliseringspolitiskt inriktade garantilåneverksamhet.
Liksom hittills skulle enligt denna ordning de flesta framställningar
om lånegarantier initieras genom företagareföreningarna. Dessa »allmänna»
lånegarantier skulle alltjämt kunna betecknas som en del av företagareföreningarnas
kreditstödjande funktioner.

Företagareföreningarnas förbund förutsätter, att frågan om sammanförande
av den centrala handläggning, som kan bli erforderlig, av båda stödformerna,
till ett och samma organ aktualiseras vid den föreslagna försöksperiodens
slut. Först vid denna tidpunkt, då även pågående utredning
rörande företagareföreningarnas organisation och verksamhet slutförts, bör
ställning tas till frågan om det centrala lokaliseringsorganet. Åtskilliga skäl
synes tala för att ett fristående organ bör väljas. Dels bör den beslutade
översynen av arbetsmarknadsstyrelsen avvaktas, dels bör viss erfarenhet
genom försöksverksamheten vinnas innan slutlig ställning tas till organisationsfrågan.
En radikal decentralisering av beslutanderätten i hithörande
ärenden bör dock enligt förbundet framför allt eftersträvas, varigenom de
centrala organens handläggning kan reduceras till en inspekterande, vägledande
och rådgivande verksamhet.

Remissopinionen ställer sig övervägande positiv till kommitténs förslag
att länsstyrelsen skall vara regionalt lokaliseringsorgan i
samverkan med länsarbetsnämnd, företagareförening och övriga berörda
länsorgan. Några avvikande meningar finns dock; enligt dessa bör länsarbetsnämnden
vara det regionala lokaliseringsorganet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 år 1064 151

Åtskilliga länsstyrelser avvisar förslaget om en separat lokaliseringssektion
och förordar, att lokaliseringsverksamheten ingår som en del av de
uppgifter som åvilar planeringssektionen inom länsstyrelsen. Från några
håll efterlyses alternativa lösningar till kommitténs förslag rörande handläggningen
av lokaliseringsärendena.

Länsförvaltningsutredningen anser det vara av vikt att se och bedriva
lokaliseringsverksamheten inte som en isolerad samhällelig verksamhet
för sig utan som en del av samhällsplaneringen i stort. Vid behandling av
frågan om den lämpliga formen för länsförvaltningens framtida organisation
med avseende på samhällsplaneringen har utredningen funnit starka
skäl för att tyngdpunkten i den översiktliga samhällsplaneringens utrednings-
och samordningsfunktion skall ligga på regional nivå. Även beslutsfattandet
synes böra förläggas dit så långt detta är förenligt med å ena sidan
behovet av centralt givna allmänna riktlinjer och handlingsramar och av
att åt central instans förbehålla avgörandet i särskilt betydelsefulla ärenden
eller i ärenden, där riksenhetlig bedömning är av vikt, samt å andra sidan
kravet på lokal, kommunal eller enskild beslutsrätt och ansvarighet. Länsförvaltningsutredningen,
som ännu inte tagit ståndpunkt i frågan om länsförvaltningens
organisation när det gäller till samhällsplaneringen hörande
uppgifter, har i avvaktan härpå ingen erinran mot att länsstyrelsen blir
regionalt lokaliseringsorgan. Utredningen förordar dock att organisationen
inte betraktas som definitiv och sålunda bindande för länsförvaltningsutredningen
i dess fortsatta arbete.

Kommers kollegium, landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund föredrar länsarbetsnämnden som regionalt
lokaliseringsorgan. Kommerskollegium anser sålunda, att länsstyrelserna
inte bör göras till lokalorgan och därmed underställas arbetsmarknadsstyrelsen.
Det ligger närmare till hands att länsarbetsnämnderna får påta sig
de uppgifter kommittén föreslagit och därvid svara för det samråd med
lokala myndigheter samt enskilda som kan vara erforderligt. Skulle kommerskollegium
bli det centrala verket, förordar kollegiet att företagareföreningarna
väljs som lokala organ.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det
inte motiverat, att länsstyrelsen utöver samordning av olika planeringsuppgifter
som har samband med lokaliseringsverksamheten också skall ta befattning
med konkreta lokaliseringsärenden, som angår enskilda företag.
Den rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor lill företag, som kan
bli aktuell på länsplanct, bör enligt arbetsgivareföreningen och industriförbundet
ombesörjas av länsarbetsnämnden i nära samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen.
Härigenom kan företagens behov av allsidig information
om lokaliseringsförutsättningarna i olika orter, såväl inom som utom
länet, tillgodoses. Även den sakkunskap rörande näringslivet, som finns
t. ex. inom handelskamrarna, bör kunna utnyttjas för ändamålet. Det ligger
närmast till hands att länsarbetsnämnden för utföra de förberedande utred -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1064

ningar som behövs för behandlingen av ärenden rörande statliga kreditgarantier.
Skulle emellertid länsstyrelsen anses böra medverka vid behandlingen
av kreditgarantiärenden, kan arbetsgivareföreningen och industriförbundet
ej ansluta sig till förslaget att ansökan om statlig kreditgaranti
automatiskt skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, så snart länsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen stannar i olika mening. Enligt organisationernas
uppfattning bör det i stället ankomma på sökanden att hos Kungl.
Maj :t besvära sig över arbetsmarknadsstyrelsens beslut. Därjämte bör styrelsen
efter eget beprövande kunna hänskjuta ett kreditgarantiärende till
avgörande hos Kungl. Maj :t.

Enligt riksbanksfullmäktige uppkommer problemet om länsstyrelserna,
med den naturliga inriktning på respektive läns egna intressen de har, kan
väntas ha förutsättningar att företa de grannlaga avvägningar som de lokaliseringspolitiska
ställningstagandena ofrånkomligen kommer att visa sig
innefatta, både med hänsyn till de lokala intressekollisioner som måste
uppstå och de vidare ekonomiska perspektiv som nödvändigtvis måste anläggas.
Fullmäktige ställer frågan, om inte länsstyrelsernas uppgifter borde
begränsas till en ledning och samordning av det samhällsplaneringsarbete
som bedrivs av olika länsorgan och av kommunerna, medan frågorna rörande
näringslivets lokalisering i huvudsak borde handläggas av det centrala
organet.

Företagareföreningarnas förbund förutsätter, att 1962 års företagareföreningsutredning
närmare utreder formerna för handläggningen inom föreningarna
av ärenden rörande stöd åt företag i samband med företagslokalisering.
En decentralisering av beslutanderätten i dylika ärenden till företagareföreningarna
och/eller länsstyrelserna bör enligt förbundets uppfattning
ske.

1962 års företagareföreningsutredning tar för givet att den företagsekonomiska
sakkunskap som finns företrädd inom företagareföreningarna så
långt detta är praktiskt lämpligt nyttiggöres i samband med länsorganets
behandling av de olika frågor som uppkommer. Utredningen anser det dock
lika klart att företagareföreningarna ej ensamma kan representera den företagsekonomiska
bedömningen av ärendena. Klarhet bör enligt utredningen
skapas rörande kommitténs förslag att företagareföreningen skall
samråda med länsstyrelsen vid handläggning av ärenden om statligt kreditstöd
till hantverk och småindustri, som har betydelse i lokaliseringssammanhang.
Företagareföreningarna bör vid utlämnandet av direktlån ha att
inom ramen för fastställda lånebestämmelser självständigt fatta det slutliga
avgörandet beträffande det enskilda låneärendet. Däremot är det naturligt
att — för det fall frågan om beviljandet av lånegaranti aktualiseras —
länsorganet skall inkopplas före det slutliga avgörandet i det centrala
organet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län markerar, att rådgivning och upplys -

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

ning till företag i lokaliseringsfrågor samt beslutanderätten angående stödåtgärder
i största möjliga utsträckning bör anförtros företagareföreningarna,
vilka på grund av sin verksamhet har den största erfarenheten av dylika
ärenden. Om nämnda uppgifter anförtros företagareföreningarna i samråd
med länsstyrelserna och andra länsorgan vinnes även samordning med det
statliga stödet till småindustri och hantverk.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län föreslår att de centrala
besluten vad avser såväl föreslagna lån och garantier som sådana,
vilka förmedlas av företagareföreningarna, skall fattas av samma myndighet.
Vidare föreslår länsstyrelserna att den mera bankmässiga handläggningen
av det föreslagna kreditstödet ombesörjes av företagareföreningarna,
vilka förskaffat sig en aktningsvärd erfarenhet i hithörande frågor. Länsstyrelserna
understryker vidare att det redan på utredningsstadiet bort
redovisats en klarare fördelning av arbetsuppgifterna mellan de centrala
och lokala organen.

I de organisatoriska frågorna intar länsstyrelsen i Västerbottens län den
ståndpunkten att låne- och bidragsverksamheten bör samlas under ett
centralt organ. Den genom företagareföreningarna förmedlade statsgarantilåneverksamheten
bör överföras till arbetsmarknadsstyrelsen. Den av utredningen
föreslagna gränsen 2 milj. kr. för att lån, lånegarantier och bidrag
skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, anser länsstyrelsen vara för låg.
Det väsentliga är att ärenden där centrala och regionala myndigheter har
olika mening underställs dylik prövning.

Kommitténs förslag om lokaliserings råd och deras sammansättning
har föranlett skiftande kommentarer. Vissa remissorgan föreslår att rådet
skall utökas med representanter från andra håll än kommittén förordat.
Från näringslivets sida vill man ha en bättre anknytning till näringslivet
genom företrädare därifrån. Även från kommunalt håll vill man ha större
inflytande. Några länsstyrelser anser, att det inte finns skäl till särskilda
lokaliseringsråd och hänvisar till befintliga s. k. länsråd.

Byggnadsstyrelsen hävdar att lokaliseringen i alltför hög grad behandlats
som en gentemot samhällsplaneringen i övrigt fristående fråga. Enligt
byggnadsstyrelsens bestämda mening bör lokaliseringsfrågorna behandlas på
samma sätt som alla andra planfrågor inom länsstyrelsen. Det naturliga
synes därför vara att de behandlas inom ramen för de nuvarande länsråden,
vilka vid behov kunde förstärkas med företrädare för ytterligare intresseområden.

Bostadsstyrelsen har i princip samma uppfattning och anför att lokaliseringsrådet
bör tjäna som ett organ för översiktlig, fortlöpande samhällsplanering.

Länsförvaltningsu t redningen ifrågasätter om inte den grupp av personer,
representerande landsting, kommuner och näringsliv, vilka enligt kommit -

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

tens förslag skall ingå i lokaliseringsrådet, måste utökas och ges en bredare
förankring för att länsstyrelsen skall få de samråds- och kontaktmöjligheter
iltåt som otvivelaktigt är önskvärda och behövliga, om länsstyrelsen
skall nå goda resultat i sin lokaliseringsplanering. Hur än det rådgivande
organet konstrueras måste det emellertid vara ett provisorium intill dess
frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen behandlats av länsförvaltningsutredningen
och blivit föremål för statsmakternas beslut.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att med hänsyn till det samrådsförfarande
som redan tillämpas i form av s. k. länsråd synes inte tillräckliga
skäl föreligga att inrätta särskilda lokaliseringsråd.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att endast primärkommunala företrädare
bör ingå i lokaliseringsrådet. Länsstyrelsen skulle också kunna
tänka sig den ordning, att ett statligt lokaliseringsråd ej inrättades men
att efter överenskommelse med kommunförbunden dessa åtog sig att utse
ett kommunalt lokaliseringsråd som organ för samråd med länsstyrelsen
i lokaliseringsfrågorna.

Sveriges lantbruksförbnnd, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund är inne på delvis samma tankegång.
Organisationerna anser det föreslagna lokaliseringsrådet ha fått en alltför
expertbetonad sammansättning. Ett starkare lekmannainflytande synes
vara befogat, och förbunden föreslår därför att i lokaliseringsråden skall
in§å ytterligare två av landstinget valda representanter samt att länsstyrelsen
utöver en representant för vardera företagare och arbetstagare skall utse
en representant för de privata jord- och skogsbruksintressena.

Svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet
hävdar, att den regionala planeringsverksamheten bör anförtros
åt ett kommunalt organ, sammansatt med representanter för primärkommuner
och landsting och nära samarbetande med de statliga planeringsmyndigheterna.
Enligt landstings- och kommunförbunden torde ett på kommunal
grund uppbyggt planeringsorgan inte lämpligen kunna utrustas
med befogenheter i fråga om den rent företagsekonomiska prövningen av
olika industriprojekt, och inte heller torde det böra svara för den ekonomiska
förvaltningen av de statliga medel som skall disponeras för lokaliseringsstödjande
åtgärder. Tänkbart är under sådana förhållanden att företagareföreningarna
anförtros dessa uppgifter, vilket i så fall finge beaktas
av företagareföreningsutredningen. Förbundsstyrelserna kan inte finna att
två av landstinget utsedda representanter i lokaliseringsrådet med hänsyn
till rådets sammansättning i övrigt kan ge det medinflytande i det regionala
planeringsarbetet, som rätteligen motiveras av de stora insatser såväl
primärkommuner som landsting måste göra. Ett utan djup förankring i
den kommunala demokratin med dess folkvalda förtroendemän arbetande
planeringsorgan på länsplanet medför, att länets befolkning kommer att
helt sakna inflytande i för dem och det samhälle de lever i så avgörande

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

frågor som den långsiktiga samhällsplaneringen och olika samhällsfunktioners
fördelning på olika orter och delar av länet. En planering så att
säga ovanför huvudet på invånarna och praktiskt taget helt i händerna på
tjänstemän låter sig enligt förbundens förmenande svårligen förenas med
den kommunala självstyrelsen.

Svenska bankföreningen varnar för att överdriva utredningsverksamheten
på länsplanet. Det viktigaste är att man snabbt tar till vara alla föreliggande
möjligheter att nå konkreta resultat. Därvid är det enligt föreningens
uppfattning av stor betydelse att en intim kontakt upprätthålls med
näringslivet. Om det tilltänkta rådet kommer till stånd bör i detta ingå ett
större antal företagarrepresentanter än kommittén förutsatt. Detta förefaller
bankföreningen mera angeläget än att i rådet medta vissa av de befattningshavare
på länsplanet, som kommittén ansett böra vara självskrivna
ledamöter. Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att lokaliseringsrådet
bör få en större representation från näringslivet än den föreslagna,
bl. a. genom representanter för näringsorganisationer och företag
inom länet, medan tjänstemännen mera intar ställningen såsom rådgivande
experter.

Som ytterligare exempel på förslag om representation i lokaliseringsrådet
må nämnas, att skogsstyrelsen vill ha skogliga representanter i de
skogsbetonade länens lokaliseringsråd. Kooperativa förbundet föreslår, att
den konsumentkooperativa rörelsen blir representerad. Överbefälhavaren
finner att det med hänsyn till försvarspolitiska målsättningar är av väsentlig
betydelse att berörda militära myndigheter i god tid under överläggningsskedena
bereds tillfälle att deltaga. I lokaliseringsrådet bör försvårsområdesbefälhavaren
vara representerad. För Norrbottens och Gotlands del
bör representanten dock vara militärbefälhavaren.

IV. LÄNSUTREDNINGEN FÖR JÄMTLANDS LÄN

Utredningen

A. Befolkning och näringsliv

Folkmängden i Jämtlands län som år 1963 uppgick till 134 200 har sedan
1953, då länet hade sin största folkmängd, minskat varje år och i en i stort
sett alltmer ökad takt. Mellan åren 1953 och 1963 uppgick folkminskningen
till ca 11 000 personer. Befolkningen är relativt koncentrerad till storsjöbygden.
En tredjedel av länets befolkning bor inom en 2-milsradie från
Östersund och ca 60 procent inom eu 6-inilsradie från staden. Östersunds
stad samt Frösö och Svegs köpingar är i huvudsak de enda kommuner som

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196k

haft folkökning, medan folkmängden i Ströms och Bräcke kommuner i stort
sett varit konstant. Övriga kommuner i länet har fått vidkännas folkminskning.

Länets flyttningsförluster har under senare år varit både procentuellt och
absolut sett större än i något annat norrlandslän. Flyttningsförlusterna har
nästan enbart berört de yngre åldrarna.

Av den förvärvsarbetande befolkningen i länet sysselsattes ar 1960 nära
en tredjedel i jord- och skogsbruk — en högre andel än i något annat län.
Samtidigt uppgick andelen industrisysselsatta till endast knappt 15 procent
mot 36 procent i riket som helhet. Det totala antalet förvärvsarbetande har
sedan år 1950 minskat mycket kraftigt. Detta sammanhänger med en kraftig
minskning av antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk som
inte kompenserats av en motsvarande sysselsättningsökning inom stadsnäringarna.
Andelen förvärvsarbetande inom industrin når inte i någon kommun
upp till riksmedeltalet. I jordbrukskommunerna är folkminskningen
störst, befolkningsstrukturen mest snedvriden, medelinkomsten lägst och
den ekonomiska utvecklingen sämst.

Enligt lansutredningens befolkningsprognos för länet, som bygger på antagandet
att inga särskilda åtgärder vidtas, skulle folkmängden år 1975
uppgå till 118 900 invånare, en minskning med ca 17 000 från 1962. De
tätorts- och industrifattiga kommunerna har antagits få fortsatt folkminskning
och befolkningens åldersstruktur kommer att bli mycket ogynnsam
i dessa kommuner.

En undersökning rörande lantbrukets struktur visar att mer än hälften
av länets brukningsenheter över två ha finns i storleksgruppen 2—5 ha åker
samt att två tredjedelar av de verksamma brukarna är 50 år och äldre. Länsutredningen
karakteriserar den nuvarande ägoanordningen i såväl jordbruksjorden
som skogsmarken som otillfredsställande.

Från skogen, jordbruket, de geologiska förhållandena och vattenkraften
kan enligt länsutredningen en råvaruförsörjning erhållas för industriell
förädling inom länet. Länsutredningen har också företagit en undersökning
av fraktkostnaderna, av vilken framgår att industrier i länet har högre
sammanlagda transportkostnader på grund av de långa avstånden till de
inhemska avsättningsområdena och på grund av den obetydliga avsättningsmarknaden
i Jämtlands län. Denna olägenhet förklaras dock kunna avhjälpas
med ökad zontariffering på järnvägarna och en avpassning av produktionen.
Produktionen bör inriktas på varor som vid avsättningen kräver
litet befolkningsunderlag (den lokala marknaden) samt vidare på högvärdiga
varor. Produktion av högvärdiga varor i Jämtlands län kan enligt utredningen
ske utan att företagens konkurrensförmåga av fraktkostnadsskäl
blir sämre än om produktionen varit förlagd till syd- eller mellansverige.
Produktionen kan dessutom inriktas på varor som kan finna en
proportionsvis större avsättning i Norrland, t. ex. maskiner och verktyg till

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

pappers-, massa- och sågverksindustrin, verktyg och redskap för skogsbruket
samt varor som betingas av klimatet i Norrland.

Fraktkostnaderna beträffande transitotrafiken via hamnar vid Trondhcimsfjorden
har av länsutredningen gjorts till föremål för ingående studier.
Denna trafikled utnyttjas ganska mycket av länets näringsliv men
under normala år endast i obetydlig utsträckning av företag utanför länet.
Ungefär hälften av länets järnvägstransporterade export går över Storlien.
Transitotrafiken är utpräglat enkelriktad. Transitotrafiken år 1960
från Sverige omfattade 56 551 ton mot endast 722 ton till Sverige. Eftersom
exportindustrin i Jämtlands län måste konkurrera på världsmarknaden med
bl. a. norrländska kustindustrier, blir fraktkostnaderna vid export via
Trondheim av stor betydelse.

Länsutredningen anmärker att fraktpriserna från Trondheimsfjorden
förefaller ligga anmärkningsvärt högt. Samtliga fraktpriser från Trondheimsfjorden
till västeuropeiska hamnar — med undantag av de till Englands
västkust — ligger högre än de från Sundsvall.

Av en av länsutredningen verkställd inventering av produktionsfaktorerna
i länet framgår att tillgången på industrimark synes vara förhållandevis
god. Vattentäkts- och recipientförhållandena är jämfört med dem i
mellersta och södra Sverige mycket goda. Elkraftspriset är lågt genomsnittligt
sett. Arbetslönerna synes inte vara särskilt höga, trots att länet tillhör
ortsgrupperna 4 och 5. Detta anses bero på mindre löneglidning än i andra
delar av landet. Tillgången på arbetskraft i länet beräknas bli mycket god.
Det lokala skattetrycket är högt; ingen kommun har en utdebitering som
ligger under riksgenomsnittet. Tillgången på reparationsservice för industrin
bedömes vara god och behöver således inte bli ett hinder för nylokaliseringar
inom länet. Ifråga om allmän och kommersiell service är ett flertal orter i
förhållande till sin folkmängd väl försedda med serviceanordningar.

Turistnäringen är enligt länsutredningen av mycket stor ekonomisk betydelse
för länet. Skatteunderlaget från turistnäringen motsvarar 2,4—3,2
procent av länets totala skatteunderlag.

För taxeringsåret 1960 var den beskattningsbara inkomsten per invånare
i länet endast 2 233 kr., medan den för hela riket var nära 60 procent högre.
Av norrlandslänen hade Jämtlands län den lägsta medelinkomsten per invånare.

Enligt utredningens beräkningar skärps skillnaderna i skattekraft mellan
länet och riket som helhet. Medelinkomsterna, medelförmögenheterna och
antalet skattekronor per invånare ökar i betydligt långsammare takt än i
hela landet.

Länets landskommuner har väsentligt högre utgifter för undervisning
och socialvård per invånare än rikets landskommuner. I många kommuner
heror de stora utgifterna för undervisning på att de långa avstånden medför
höga kostnader för skolskjutsar och skolhem. Eftersom befolkningen blir

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196b

allt äldre i förhållande till riksgenomsnittet blir utgifterna för socialvården
alltmer betungande.

TiHgången på riskvilligt kapital är begränsad i Jämtlands län, vilket
utgör ett hinder vid företagsetablering. Ett lösande av kapitalfrågan är enligt
länsutredningen av väsentlig betydelse för en utveckling av länets näringsliv.

Enligt länsutredningens befolkningsprognos skulle befolkningen i åldern
15—64 år mellan 1960 och 1975 minska med 19 396 personer eller med 21,6
procent. Under samma tidsperiod beräknas hela rikets befolkning i denna
åldersgrupp öka med 5,4 procent. Folkminskningen i Jämtlands län får
till följd att den i länet kvarblivande befolkningen får en allt tyngre försörjningsbörda
om inga särskilda åtgärder vidtas. Som exempel på de negativa
konsekvenserna nämner länsutredningen en försämrad tillgång till
allmän och kommersiell service, ökande utgifter för t. ex. socialvård och
skolväsen, ökande skatter, risk för värdeminskningar hos allmänna investeringar
i länet, sjunkande medelinkomster och medelförmögenheter i relation
till utvecklingen i hela riket m. in. Den — till följd av den stora folkminskningen
— försämrade servicen för befolkningen kan i sin tur leda till ökad
avflyttning.

B. Förslag till åtgärder

Utredningen framhåller inledningsvis att det såväl för att skapa bättre
balans mellan samhällets utgifter och inkomster i Jämtlands län som för
att skapa bättre levnadsförhållanden för den i länet kvarblivande befolkningen
är angeläget att snara och förhållandevis radikala åtgärder vidtas för
länet. De av utredningen föreslagna åtgärderna syftar dels till en förbättring
av den kommunala ekonomin, dels till en utbyggnad av näringslivet.

1. Åtgärder för att förstärka kommunernas ekonomi

Utredningen framhåller att en omställning av länets näringsliv som ökar
skattekraften i kommunerna endast kan ske på längre sikt. Under en övergångsperiod
måste åtgärder vidtas från statens sida som direkt förbättrar
den kommunala ekonomin i länet. Länsutredningen föreslår i avvaktan på
resultatet av 1958 års skatteutjämningskommittés arbete endast en skatteutjämning
på sådant sätt, att kommuner med skattekraft understigande medelskattekraften
för riket erhåller statsbidrag i sådan omfattning, att medelskattekraften
för riket uppnås. Dessa bidrag förutsättes utgå till såväl
primärkommuner som landstingskommuner. Länsutredningen föreslår vidare
att Jämtlands län beträffande skattelindringsbidrag sättes i samma
bidragsgivningsklass som Norrbottens län och lappmarksdelen av Västerbottens
län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

159

2. Åtgärder för näringslivets utbyggnad

Länsutredningen föreslår att snara och förhållandevis omfattande åtgärder
vidtas av statsmakterna i syfte att bygga ut näringslivet i länet. De förslag
som länsutredningen framlägger har delats upp i dels allmänna åtgärder
för näringslivets utbyggnad, dels särskilda åtgärder för olika näringsgrenar.

De allmänna åtgärderna omfattar dels förslag i syfte att öka kapitaltillförseln
till länets näringsliv, dels åtgärder för kommunikationsväsendet, dels
ock övriga allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad.

Kapitaltillförseln

Enligt länsutredningen är det uppenbart att kapitaltillgångarna inom
Jämtlands län är så ringa att de inte förslår till önskvärda investeringar och
företagsetableringar. Visserligen kan riskvilligt kapital i och för sig tillföras
länet från andra delar av landet, men det torde, anser utredningen,
i första hand söka sig till regioner, där större kapitalägare finns och där
möjligheterna till mera omfattande självfinansiering av investeringarna därför
är gynnsammare än i Jämtlands län.

Liksom erfarenheterna visat från Nord-Norge är det enligt utredningen
inte tillfyllest att på olika sätt uppmuntra småföretagsamheten i länet. Det
torde därtill vara nödvändigt att få till stånd en eller flera storindustrier,
vilka i sin tur kan ge upphov till ett välutvecklat underleverantörssystem
och dessutom verksamt bidra till en bättre industriell miljö för nya företag.

Det förefaller länsutredningen ofrånkomligt, att statsmakterna bidrar
till lösandet av kapitalfrågan för länets näringsliv. Utredningen föreslår därför
en särskild utbijggnadsfond för näringslivet i Jämtlands län och därmed
likställda områden, ett spörsmål som länsutredningen förutsätter att kommittén
för näringslivets lokalisering kommer att behandla.

Länsutredningen föreslår dessutom att ytterligare risktäckningsmedel
om 400 000 kr. tillföres länets företagareförening för att föreningen i önskad
utsträckning skall kunna medverka vid finansieringen av ökad industriell
sysselsättning.

Länsutredningen anlägger även synpunkter på lämpligheten att använda
skattelagstiftningen som hjälpmedel för att underlätta privata investeringar
i s. k. problemområden. Eventuellt negativa verkningar på konkurrenssituationen
torde kunna elimineras om lagstiftningen utformas så, att tidigare
etablerade företag erhåller ifrågavarande fördelar ur skattesynpunkt vid nyinvesteringar
i problemområden. I första hand föreslår länsutredningen att
avsättningar som görs till investeringsfonder bör få tagas i anspråk för investeringar
i problemområden utan hänsynstagande till konjunkturläget.
Länsutredningen betonar angelägenheten av att den nya lagstiftningen får

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

en sådan tillämpning att en utvidgad företagsamhet i s. k. problemområden
verkligen kan komma till stånd.

För att skapa ännu starkare incitament för nyinvesteringar i kapitalfattiga
områden föreslår länsutredningen vidare införande av en särlagstiftning,
enligt vilken direkt avsättning till kostnadsutjämningsreserv (lokaliseringsfond)
för senare investering i utflyttningsområden bör möjliggöras. Vid
avsättning till kostnadsutjämningsreserv bör enligt utredningen inte krävas
insättning av kontanta medel å räntelöst konto i riksbanken. Avsättning till
kostnadsutjämningsreserv skulle således innebära vissa ränte- och likviditetsförmåner
jämfört med avsättning till konjunkturutjämningsfond. Samma
regler skulle gälla för avsättning till kostnadsutjämningsreserv som enligt
1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Avsatta medel bör endast få tagas i anspråk för avskrivning å nyinvesteringskostnader
i byggnader, anläggningar och maskiner i utflyttningsområden.
Av ianspråktagen fondavsättning bör 80 procent få användas för direkt
avskrivning å nyinvesteringskostnaden, medan resterande del överföres till
vinst- och förlustkontot som skattefri intäkt. Enligt utredningen bör avsättningar
till kostnadsutjämningsreserv i första hand få tas i anspråk för investeringar
i områden som uppvisar en relativt sett mycket låg inkomst- och
förmögenhetsnivå, otillräcklig sysselsättning, ogynnsam åldersfördelning och
hög utflyttningsintensitet.

Beträffande bidrag till byggande av industrilokaler tar länsutredningen
bestämt avstånd från en kommunal subventionering till företagens tomtmark
och lokaler. För att begränsa en kommunal ''lokaliseringspolitik som
ur samhällsekonomisk synpunkt är felaktig anser länsutredningen att statliga
bidrag till byggande av industrilokaler bör införas. Bidragen har av länsutredningen
tänkts som ett komplement till eller som en väsentlig utbyggnad
av arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande bidrag till byggande av industrilokaler
som beredskapsarbeten.

Åtgärder för kommunikationsväsendet

Det allmänna vägnätet i Jämtlands län är enligt utredningen av otillfredsställande
beskaffenhet, särskilt med avseende på bärigheten. Förutom temporära
trafikinskränkningar på grund av tjällossning förekommer permanenta
belastningsinskränkningar för ett stort antal svaga broar.

Under lång tid framåt torde de mer radikala ombyggnaderna få begränsas
till de större vägarna och provisoriska åtgärder tills vidare få sättas in på
det sekundära vägnätet. Länsutredningen anser dock möjligheterna till sådana
förbättringar ringa vid nuvarande anslagstilldelning. En ökning motsvarande
ca 15 procent av det årliga vägunderhållsanslaget till länet framstår
som synnerligen behövligt.

I fråga om sjöfrakterna konstaterar utredningen att en under hela året
jämn och betydligt större svensk transitoexport via hamnar vid Trondheims -

löl

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1!)64

fjorden skulle kunna möjliggöra en ökad konkurrens mellan rederierna. En
sådan ökning av transitokvantiteterna är emellertid i första hand beroende
av taxepolitiken hos de svenska och norska stats järnvägarna (SJ och NSB).

Utredningen framlägger vissa förslag till ändringar beträffande järnvägarnas
taxepolitik för transitotrafiken via hamnar vid Trondheimsfjorden,
innebärande att SJ :s och NSB:s tariffer samordnas på så sätt att transportkonsumenterna
ej debiteras en ny terminalkostnad vid gränsstationen Storlien,
att XSB:s tariffer för transitotrafiken blir mera överensstämmande med
SJ :s, att såväl SJ:s som NSB:s tariffer för transitotrafiken konstrueras efter
laster av 20 ton per vagn, samt att de svenska tarifferna för transitotrafiken
utsträcks att gälla på längre avstånd från Storiiengränsen, så att flera
transportkonsumenter får någon påtaglig nytta av rabatteringen.

I fråga om järnvägstrafiken inom Sverige erinrar länsutredningen om
1953 års trafikutrednings förslag, enligt vilket driftbidrag skall kunna ges
åt samhällsnödvändig underskottstrafik, så att en tillfredsställande tiansportförsörjning
ernås. Enligt utredningen synes emellertid sådana bidiag
böra komma i fråga även för att åstadkomma en från lokäliseringspolitiska
synpunkter önskvärd justering av fraktprisnivån.

Flygförbindelserna behandlas även av utredningen. Länets enda trafikflygplats
finns på Frösön. Länsutredningen framhåller som angeläget att
Östersund/Frösön under hela året har två dubbelturer per dag med Stockholm,
vilka bör gå via Härnösand/Sundsvall. I fråga om behovet av nya tiafikflygfält
konstaterar utredningen att, ehuru Östersund/Frösön ligger
centralt i Jämtlands län, det kan förmodas att det finns behov av ytterligare
trafikflygfält i länet. Utredningen föreslår att en närmare undersökning företages
härom.

Övriga allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad

Bristen på såväl en ekonomisk som en topografisk karta är enligt länsutredningen
ett hinder för en översiktlig planläggning beträlfande bebyggelse,
industri, samfärdsel samt jord- och skogsbruk. Utredningen anser det
därför högst angeläget att såväl den ekonomiska som den topografiska kartan
färdigställes avsevärt tidigare och snabbare än som hittills planlagts.

Ett värdefullt hjälpmedel vid strukturrationalisering inom skogsbruket
vore enligt länsutredningen ett flygbildsamin vid länets lantmätei ikontoi.
Kartverkets kostnader för ett dylikt arkiv uppskattas till ca 40 000 kr.

Länsutredningen framhåller beträffande de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen
att det är angeläget att i de tramåtgåcnde tätorterna mark inköpes
av kommunerna och att planeringen i god tid genomföres.

0

Bilmng till riksdagens protokoll lOGi. 1 samt. Nr 185

162

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

3. Särskilda åtgärder för olika näringsgrenar

Lantbruket

Länsutredningen anser det angeläget att de statliga organ som handhar
strukturrationaliseringen inom jordbruket utrustas med erforderliga personella
resurser och att ytterligare medel tillföres det ordinarie rationaliseringsanslaget.

Vidare anser utredningen det nödvändigt med utökad forskning och rådgivning
i byggnadsfrågor inom lantbruket, utökade möjligheter för ekonomisk
planering och för allmän upplysningsverksamhet bland lantbrukarna
i företagsekonomiska frågor samt större resurser för rådgivning och fortbildning
inom jordbruket.

Övriga åtgärder, som länsutredningen föreslår på lantbrukets område, avser
att amorteringstiderna för garantilån utsträcks ytterligare samt att speciella
lånemedel ställs till förfogande för anskaffning av vissa skogs- och
jordbruksmaskiner. Länsutredningen framhåller vidare att den statliga
slaktdjursavgiften bör slopas för den norrländska fläskproduktionen och att
möjligheterna till rationell lagring av såväl växt- som djurprodukter bör utökas
genom uppförande av ett fryslagerhus.

Skogsbruket

Beträffande åtgärder på skogsbrukets område hänvisar utredningen till
utredningen Skogstillgångarna i Jämtlands län (SOU 1962: 1), som är att
betrakta som en delutredning till länsutredningens betänkande. 1960 års
skogskommitté fann att vissa förutsättningar förelåg för produktion av
wallboard eller halvkemisk massa i länet. Länsutredningen uttalar för sin
del att en halvkemisk massafabrik skulle få en synnerligen gynnsam effekt
inom själva skogsbruket, eftersom den skulle möjliggöra mer lönsamma
avverkningar av barrklenvirke och lövved.

Industri och hantverk

För att främja den industriella sysselsättningen inom länet föreslår länsutredningen
en utbyggnad av företagareföreningens verksamhet. Det synes
utredningen önskvärt att bygga ut föreningens tekniska verksamhet avseende
såväl det trätekniska som övriga branschområden.

Länsutredningen skisserar ett organisationsförslag beträffande driftavdelningen
för träindustrin och en teknisk avdelning för övrig verksamhet.

En maskinfond skulle enligt länsutredningen göra det möjligt för föreningen
att införskaffa maskiner och hyra ut dessa till de mindre företagen.

Länsutredningen föreslår vidare att den redan befintliga ekonomiska konsultavdelningen
inom företagareföreningen utbygges och att föreningens
försäljningsrådgivning förstärkes.

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 785 år 196i

Kostnaderna för utbyggnad av företagareföreningens verksamhet, som beräknas
till 345 000 kr. i investeringskostnader och 230 000 kr. i årliga utgifter,
synes länsutredningen helt böra bestridas med statsmedel.

Gruvdrift samt jord- och stenindustri

Länsutredningen finner att en väg från gruvfältet i Stekenjokk till Ankarvattnet
i Frostvikens kommun skulle göra malmbrytningarna i fältet, särskilt
av zinkmalm och svavelkis, mera lönsam. Utredningen föreslår därför
att särskilda medel beviljas för byggande av väg mellan Ankarvattnet och
Stekenjokk. Därest gruvdrift kommer att ske i området mellan Stekenjokk
och Ankarvattnet, föreslår länsutredningen att utredning företas angående
förutsättningarna för ett anrikningsverk i Frostvikens kommun.

Utredningen finner det vidare angeläget att ytterligare resurser ställes till
förfogande för Sveriges geologiska undersökning för berggrundskartering
i länet samt att ytterligare medel beviljas för en mera systematisk undersökning
av eventuella uranförekomster i länet. Den egentliga berggrundskarteringen
bör även kombineras med marknadsanalyser rörande avsättningsförhållandena
för olika typer av stenprodukter. Dessa analyser skulle
lämpligen kunna utföras av statens institut för byggnadsforskning.

Slutligen föreslår länsutredningen att en allmän inventering skall göras
av grus-, sand- och lerförekomsterna i länet.

Turistnäringen

Länets turistnäring befinner sig i en kraftig expansion och behovet av
planering blir alltmer överhängande. Utredningen föreslår att en länsomfattande
översiktsplan utarbetas för länets turistnäring och naturvård, en
planläggning som skulle syfta dels till en förbättring av turistnäringens
ekonomiska villkor, dels till en långsiktig hushållning av länets särpräglade
och värdefulla natur.

I avvaktan på denna plan föreslår länsutredningen vissa åtgärder som
syftar till förbättringar av de ekonomiska villkoren för näringen. En av
de viktigaste åtgärderna för turistnäringen synes vara att underlätta investeringarna.
Utredningen föreslår därför bl. a. att hotellgarantilån skall
kunna användas även för att täcka köpeskilling vid övertagande av redan
befintligt turistföretag.

I fråga om fisket framlägger länsutredningen konkreta förslag till olika
fiskevårdande åtgärder, som syftar till att tillgodose behovet av fritidsfiske
i framtiden. Bl. a. föreslås beträffande vatten, som ställs till förfogande för
allmänheten för fritidsfiske, att statsbidrag skall kunna utgå till kostnaderna
för erforderliga grundläggande fiskevårdande åtgärder och för bildande
av fiskevårdsområden.

Personalresurserna för fiskefrämjande verksamhet behöver enligt länsutredningen
utökas. Medelsbehovet uppskattas till 40 000 kr. per ar.

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Rennäringen

De åtgärder som länsutredningen föreslår för rennäringen är en utvidgning
av renbetesfjällens område, uppförande av ytterligare renstängsel längs
riksgränsen mot Norge och gränsstängsel mellan lappbyar, fortsatt utbyggnad
av vägar till lappbosättningar, upprustning av bostadsbeståndet för
lappbefolkningen, bättre betingelser för renslakt och information om forskningsresultat
samt rådgivning i organisatoriska och ekonomiska spörsmål.
Enligt länsutredningen bör det ankomma på konsulenten vid lappväsendet
att ta de initiativ som blir aktuella.

Remissyttrandena

Beträffande länsutredningens förslag till allmänna åtgärder för att förstärka
näringslivet i Jämtlands län har ett stort antal remissinstanser hänvisat
till sina yttranden över det av kommittén för näringslivets lokalisering
avgivna betänkandet. Den övervägande delen av yttrandena har härigenom
ägnats åt de av länsutredningens förslag som speciellt berör de
olika näringarna inom Jämtlands län.

Endast ett fåtal remissinstanser uttalar sig över länsutredningens förslag
till åtgärder för att stärka kommunernas ekonomi.
Kammarkollegiet anser att om en stödåtgärd av denna konstruktion, som
i och för sig synes diskutabel, skall vidtagas, tillämpningen inte torde kunna
begränsas till Jämtlands län. Svenska kommunförbundet hänvisar till pågående
utredning av 1958 års skatteutjämningskommitté. 1958 års skatteutjämningskommitté
uttalar att utformningen av kommitténs förslag till
allmänt skatteutjämnande bidragssystem i hög grad utformats efter de linjer
som länsutredningen ansett önskvärda.

Vad angår förslagen till åtgärder för näringslivets utbyggnad
i länet avstyrker statskontoret förslaget om en särskild utbyggnadsfond
för näringslivet och statliga bidrag till byggande av industrilokaler.
Även Sveriges industriförbund avstyrker förslaget om inrättandet av
en statlig lånefond. Förbundet motsätter sig vidare statliga bidrag för uppförande
av industrilokaler liksom att investeringsfonderna skall användas
som lokaliseringspolitiskt instrument. Enligt industriförbundets mening
bör företagen i stället medges rätt till snabbare avskrivning å bvggnader
och dessutom ett extra avdrag utöver anskaffningskostnaderna.

Länsutredningens samtliga förslag för att öka kapitaltillförseln till länet
lillstyrkes livligt av Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott. Jämtland-JIärjedalens
hantverksdistrikt och Jämtlands läns företagareförening
anser förslaget om eu särskild utbyggnadsfond samt om ytterligare risktäckningsmedel
till länets företagareförening vara av speciellt värde. Även
länsutredningens förslag om särlagstiftning för avsättning till en kostnadsutjämningsreserv
får stöd av länets hantverksdistrikt och företagareförening.

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år l!)6t

Beträffande åtgärder för kommunikationsväsendet
tillstyrks länsutredningens förslag om ökning av det årliga vägunderhållsanslaget
och dess rekommendationer till SJ och NSB för att nedbringa
fraktkostnaderna vid transitotrafiken via Storlien till och från Trondheim
av statskontoret, landsorganisationen, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet
landsbygdens folk.

V åsternorrlands och Jämtlands läns handelskammare, företagareföreningen
i Jämtlands län, Jämtland-Härjedalens hantverksdistrikt samt
samarbctsdelegationen för de fyra nordligaste länen tillstyrker länsutredningens
förslag på kommunikationsområdet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att det ej föreligger särskilt stora
möjligheter att tillgodose länsutredningens önskemål om en ökning av
det årliga vägunderhållsanslaget med hänsyn till den nivå, på vilken det
totala vägunderhållsanslaget f. n. befinner sig.

Järnvägsstyrelsen framhåller ifråga om transitotrafiken via Trondheimsfjordens
hamnar att transittariffen innebär väsentliga reduktioner av
frakterna på SJ och NSB. Ytterligare reduceringar har vadtagits i tariffen
på svensk sida fr. o. in. den 1 januari 1964. SJ har vid förhandlingar med
NSB hösten 1963 föreslagit att NSB i likhet med SJ skulle sänka frakterna
för transitogods ytterligare. NBS har dock hävdat att frakterna på norsk
sida kan sänkas endast om transitotrafiken ökar väsentligt.

Järnvägsstyrelsen upplyser att den allmänna trågan om järnvägarnas
tariffer för godstrafik mellan de nordiska länderna utreds av den nordiska
tariff kommittén. På kommitténs förslag och efter godkännande av bl. a.
NSB och SJ har vissa praktiska försök med genomräknade tariffer satts
i kraft fr. o. in. den 1 april 1964.

Länsutredningens förslag om en undersökning angående behovet av och
lokaliseringen av nya trafikflygfält tillstyrks av luf tf artsstyrelsen. Enligt
styrelsen bör en utredning härom verkställas genom länsstyrelsens försorg
och under medverkan av lokala intressenter.

Även Linje flyg AB delar länsutredningens uppfattning att frågan om
ytterligare trafikflygplatser i länet bör utredas. Ifråga om lokaliseringen
av nya trafikflygplatser anser bolaget, att det nödvändiga trafikunderlaget
i huvudsak torde få presteras av turistnäringen. För Funäsdalens del pågår,
uppger Linjeflyg, en flygplatsutredning på uppdrag av lokala intressenter.

Bland övriga allmänna åtgärder för näringslivets
utbyggnad har i huvudsak endast länsutredningens förslag
om ett snabbare färdigställande av den ekonomiska resp. topografiska kartan
berörts i remissyttrandena. Förlaget tillstyrkes av byggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrclsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, skogsstyrelsen
samt svenska kommunförbundet.

Rikets allmänna kartverk upplyser att kartverket genom medelsförstärk -

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

fångar vid 1961 och 1962 års riksdagar bedömt det möjligt att fältarbetet
i Jämtlands län skall kunna påbörjas år 1965 eller två år tidigare än som
tidigare planerats.

I fråga om anslag till anskaffande av ett flygbildsarkiv till länets lantmäterikontor
erinrar lantmäteristijrelsen, att i årets statsverksproposition
föreslagits att 100 000 kr. anvisas för att inrätta ytterligare flygbildsarkiv
vid lantmäterikontor. Styrelsen avser att i första hand använda dessa medel
till att inrätta ett flygbildsarkiv i Jämtlands län.

Länsutredningens förslag till särskilda åtgärder för olika
näringsgrenar har naturligen i första hand närmare diskuterats av
fackmyndigheter och fackorgan på respektive områden. Vad gäller lantbruket
delar lantbruksstyrelsen utredningens uppfattning att betydande
förbättringar i fråga om inkomst- och försörjningsmöjligheter inom jordbruket
kan nås. I likhet med länsutredningen anser styrelsen att de organ
som handhar jord- och skogsbrukets rationalisering måste få personalförstärkningar.
Styrelsen betonar även behovet av en utökad allmän upplysnings-
och rådgivningsverksamhet i företagsekonomiska frågor. Ifråga om
vidareutbildningen av jordbrukare har lantbruksstyrelsen tidigare tagit upp
frågan i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen tillstyrker
länsutredningens förslag om förstärkning av de personella resurserna
vid länsorganen på lantbrukets område. Med anledning av förslaget om
forskning rörande jordbruksbyggnader upplyser lantbruksstyrelsen att statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader bl. a. i samråd med styrelsen
på grundval av en byggnadsinventering i Jämtlands län utarbetat ett
forskningsprogram avseende norrländska förhållanden. Styrelsen finner
det angeläget att forskningsprogrammet genomföres. — Verksamheten med
koncentrerade rationaliseringsinsatser på jordbrukets område omfattar
bl. a. Jämtlands län. I december 1963 erhöll lantbruksstyrelsen uppdrag att
i samråd med lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen göra eu översyn över
den nuvarande verksamheten och undersöka behovet av och formerna för
koncentrerade rationaliseringsinsatser inom jordbruket i Norrland samt
framlägga de förslag som kan föranledas därav. Förslagen om utsträckning
av amorteringstiden för garantilån, om speciella lånemedel för kombinerade
skogs- och jordbruksmaskiner samt om slopandet av slaktdjursavgiften för
den norrländska fläskproduktionen anser lantbruksstyrelsen böra bedömas i
anslutning till 1960 års jordbruksutredning.

Svenska kommunförbundet framhåller att det är av stor vikt att den
rådgivnings- och stödverksamhet, som bedrives genom hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelse och lantbruksnämnd in. fl. länsorgan erhåller tillräckliga
resurser. 1960 års jordbruksutredning uttalar att önskemålen om
förstärkning av resurserna för rationalisering av jordbruket i Jämtland
måste bedömas i samband med utredningens allmänna bedömning av de
statliga insatserna för lantbrukets framtida effektivisering. Förslaget om

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 18~> år

slopande av slaktdjursavgiften avstyrks av jordbruksutredningen. Statens
jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbnnd och riksförbundet landsbygdens
folk anser att frågan bör prövas i annat sammanhang.

Ifråga om byggnadsforskning för lantbruket i Norrland framhåller lantbrukshögskolan,
att denna fråga bör lösas i anslutning till omorganisationen
av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader.

Statens institut för byggnadsforskning anför att institutet har ett lokalt
kontor i Umeå, där en ingenjör är anställd och till vilket även är knuten en
vattenrättsingenjör som expert. Institutet anser att en utvidgning av forskningen
avseende norrlandsproblem är angelägen.

Vad länsutredningen anfört om behovet av ett fryslagerhus för lagring
av växt- och djurprodukter tillstyrks av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader
och samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen.

I fråga om åtgärder på skogsbrukets område understryker kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen samt skogsstyrelsen behovet av en ytterligare
utbyggnad av skogsbilvägnätet. Länsutredningens uttalande, att anläggningen
av en halvkemisk massafabrik skulle ha en gynnsam effekt på
skogsbruket, vinner stöd hos skogsstyrelsen samt hos Sveriges lantbruksförbund
och riksförbundet landsbygdens folk.

Vidkommande industri och hantverk har förslaget om en utbyggnad
av företagareföreningens verksamhet i Jämtlands län, bekostad av
statsmedel, tillstyrkts av de remissinstanser som har anknytning till länet.
Förslaget tillstyrks sålunda av Jämtlands läns landsting, Jämtland-Härjedalens
hantverksdistrikt, Jämtlands läns företagareförening samt samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen. Sveriges industriförbund däremot
anser att utbyggnaden bör bli av väsentligt mindre omfattning än länsutredningen
föreslagit med hänsyn till det begränsade antalet småföretag
i länet. Landsorganisationen säger sig dela de i betänkandet framförda
åsikterna om betydelsen av förbättrade serviceförhållanden för småindustrin
men hänvisar till sitt remissyttrande över kommitténs för näringslivets
lokalisering betänkande. Kommerskollegium erinrar om att frågan om företagareföreningarnas
organisation utreds av en statlig kommitté och att det
kan förväntas att länsutredningens förslag prövas i detta sammanhang.

T fråga om gruvdrift samt jord- och stenindustri har
några remissinstanser tillstyrkt förslaget om ytterligare medel för berggrundskartering
och malmletning i Frostviken och övriga delar av länet,
t. ex. statskontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges geologiska undersökning
(SOU), Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Jämtlands
bins landsting och företagareförening samt samarbetsdelegationen för
de fyra nordligaste länen. Sveriges geologiska undersökning anför att enligt
dess bedömande kan önskvärda specialundersökningar förverkligas
inom ett femårigt aktionsprogram till eu årskostnad av 250 000 kr. Beträffande
länsutredningens förslag om utredning angående ett anriknings -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1965

verk i Frostvikens kommun uppger SGU att planeringen av anrikningsverk
in. in. är långt framskriden.

AB Atomenergi avstyrker förslaget om uranskifferundersökningar i länet,
enär det under rådande förhållanden beträffande uranförsörjningen i världen
saknas anledning att bedriva en systematisk uranprospektering i Jämtlands
län.

Beträffande berggrundskartering för en framtida brytning av kalksten och
skiffer anser Sveriges industriförbund att redan nu kända tillgångar av
kalksten synes vara tillräckliga för en produktion, som kan vinna avsättning
under relativt lång tid framåt. Statens institut för byggnadsforskning
säger sig sakna förutsättningar för att utföra den marknadsanalys för avsättning
av skiffer och kalkstensprodukter som föreslagits av länsutredningen.

Förslagen beträffande undersökningar av grus- och sandförekomster samt
för tegelproduktion lämpliga lerförekomster tillstyrks av Sveriges geologiska
undersökning. Vad gäller forskningen rörande tegelprodukters användning
inom storindustriellt driven byggnadsindustri anser såväl Sveriges industriförbund
som statens institut för byggnadsforskning att sådan forskning
såsom hittills bör ske inom tegelindustriernas branschorganisation.

Länsutredningens förslag till en översiktsplan för länets turistnäring
och naturvård diskuteras i några remissyttranden, varvid man
i allmänhet ansluter sig till förslaget. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i
särskild skrivelse meddelat att länsstyrelsen den 1 februari 1964 beslutat
låta verkställa denna översiktsplan.

Byggnadsstyrelsen uttalar bl. a. att, med tanke på att fritidsbebyggelsen
som regel har ett nära samband med interkommunala och regionala förhållanden,
den översiktliga planläggningen på kommunal nivå bör omfatta kommunblocken
och inte begränsas till de enskilda kommunerna. Svenska kommunförbundet
anser att en länsomfattande översiktsplan knappast är någon
garanti för att intentionerna i planen skall bli uppföljda. Kommunerna
måste kopplas in redan vid översiktsplanens upprättande. Förbundet ifrågasätter
om inte översiktsplaner bör upprättas för varje kommunblock, varvid
kommunblockets samarbetsnämnd lämpligen står som huvudman för
planeringen. Landsorganisationen anser att utvecklingsmöjligheterna inom
turismen synes gynnsamma och framhåller betydelsen av bl. a. en väl genomförd
bostads- och fritidsbebyggelseplanering. Även andra betingelser
för turistnäringen bör förbättras. Dock bör turistnäringen i likhet med
andra näringar fritt få konkurrera på lånemarknaden. Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen framhåller att villkoren för erhållande av
hotellgarantilån är i behov av översyn.

De av länsutredningen föreslagna åtgärderna på fiskets område understryks
bl. a. av statens naturvårdsnämnd som anser dessa ha hög angelägenhetsgrad.
Fiskeristyrelsen erinrar om att framställningar gjorts om sådan

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

ändring av vattenlagen, att vid en avlysning av flottleder de flottande
skall ha skyldighet bekosta erforderliga återställningsåtgärder. Kammarkollegiet
anser det inte uteslutet att i enlighet med länsutredningens förslag
genom statsbidrag stimulera till fiskerivårdande åtgärder i vatten, som
ställes till förfogande för fritidsfiske. Kollegiet anför emellertid, i likhet
med 1962 års fritidsutredning, att förslagen om förbättrade betingelser för
fritidsfisket kommer att närmare övervägas av den utredning som tillsatts
för översyn av de statliga insatserna i fråga om fritidsfisket. Fiskeristyrelsen
avstyrker förslaget om statsbidrag till fiskerivårdande åtgärder in. in.
för fritidsfisket. Innehav av fiskevatten bör, anför styrelsen, inte göras
lönsamt genom statsbidrag utan genom att skäligt hög avgift uttas för upplåtelse
av fiskerätt i iståndsatta vatten.

Förslagen beträffande rennäringen kommenteras bl. a. av kammarkollegiet
som anser att det torde finnas möjligheter att avsevärt höja
näringens lönsamhet genom förbättrad produktivitet. Ifråga om utvidgning
av renbetesfjällens områden förutsätter kollegiet att renbetesmarknadsutredningens
inventering avvaktas innan åtgärder vidtas. Kollegiet
vitsordar behovet av ytterligare renstängsel längs riksgränsen och anser det
även önskvärt att gränsstängsel uppförs mellan lappbyar och i viss utsträckning
även mot jordbruksområden. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om inte
undersökningar bör göras angående ekonomiska och andra förutsättningar
för att helt inhägna ifrågavarande lappbyar för förhindrande av renstörningarna.
Styrelsen anser vidare en upprustning av renskötselutövarnas
bostadsbestånd vara av väsentlig betydelse.

Bostadsstyrelsen upplyser att bestämmelserna för det statliga stödet för
upprustning av bostadsbeståndet bos renskötarna prövas av bostadsförbättringsutredningen.
Svenska samernas riksförbund upplyser, att förbundet
tillsammans med Sveriges slakteriförbund driver en aktion i landets
45 samebyar i syfte att informera om den nödvändiga strukturrationaliseringen,
produktutvecklingen och en riktig marknadsföring. Aktionen har
mött starkt gensvar bland samerna. Ifråga om åtgärder för renskötselns
främjande anser förbundet, att det allmänna bör satsa mer på samernas
egen verksamhet än på det redan alltför stora statliga rendriftsväsendet.

(i

*

Bihang till riksdagens protokoll 196). 1 sand. Nr 185

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

DEPARTEMENTSCHEFEN

Allmän bakgrund

Behovet av åtgärder från samhällets sida för att påverka näringslivets lokalisering
måste självfallet bedömas mot bakgrund av den hittillsvarande
utvecklingen såväl inom näringslivet som i fråga om befolkningens regionala
fördelning. Så långt det är möjligt är det givetvis också angeläget att
söka klarlägga de framtida förändringar, som kan förutses i dessa avseenden.
Som bakgrund till sitt förslag om en lokaliseringspolitisk målsättning
har kommittén för näringslivets lokalisering redovisat ett omfattande
och värdefullt utredningsmaterial beträffande befolkningsutveckling, orsaker
till befolkningens regionala omfördelning samt följder för arbetsmarknaden
och samhällsmiljön av näringslivets nuvarande lokaliseringstendenser.
Kommittén har även belyst industrins produktionskostnader och dessas
regionala variationer.

Under de senaste årtiondena har en markant förskjutning av produktion
och sysselsättning mellan olika näringsgrenar ägt rum i vårt land. Som en
konsekvens härav har eu betydande befolkningsförskjutning skett från områden,
inom vilka jord- och skogsbruk utgör eller utgjort de dominerande näringarna,
till tätorter i olika delar av landet. Utflyttningen förklaras bl. a.
av att rationaliseringen inom jord- och skogsbruket kraftigt minskat behovet
av arbetskraft inom de traditionella glesbygdsnäringarna. Samtidigt har antalet
sysselsatta inom stadsnäringarna ökat. På två årtionden, mellan 1940
och 1960, har glesbygdsbefolkningen minskat med 750 000 personer och tätortsbefolkningen
ökat med 1,9 milj. som följd av befolkningsomflyttning och
befolkningstillväxt. Dessa befolkningsförskjutningar har medfört stora regionala
förändringar.

Befolkningens och näringslivets geografiska utveckling i landet under de
senaste årtiondena har främst kännetecknats av den kraftiga expansionen i
mälarlänen. En likartad utveckling har Göteborgs- och Malmöregionerna haft.
Förskjutningen av befolkning och näringsliv till dessa områden har medfört
flyttningsförluster framförallt i Norrland och de sydöstra delarna av landet.
Till följd av glesbygdsnäringarnas tillbakagång har sålunda regioner med
relativt stor glesbygdsbefolkning fått sin andel av rikets totala folkmängd
minskad. Däremot förklaras omflyttningen av befolkningen mellan skilda
regioner endast i ringa utsträckning av olikheter i befolkningsutvecklingen
i tätorter i olika delar av landet. Regioner med stark och svag ökning av
tätortsfolkmängden är nämligen relativt jämnt fördelade över hela landet.
Vissa delar av Norrland, främst övre Norrland, har under 1950-talet haft eu
procentuellt relativt kraftig ökning av den förvärvsarbetande befolkningen
inom stadsnäringarna. Trots detta har tätortsnäringarna i vissa regioner

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 ur 196b

inte kunnat suga till sig all den arbetskraft som friställts i glesbygdsnäringarna
inom ifrågavarande regioner, utan en flyttningsström till andra delar
av landet har uppkommit.

Under perioden 1950—1960 har tätortsbefolkningen i storstadsregionerna
inte växt snabbare än tätortsbefolkningen i landet som helhet. Den snabbaste
befolkningstillväxten har i stället skett i tätorter med 2 000—20 000
invånare. De tätorter, som har ett starkt inslag av industri, har haft den
snabbaste folkökningen under 1950-talet. Små industriorter har dock i regel
haft en svag utveckling.

Den industriella utvecklingen i storstadsregionerna visar en svagare
ökning av antalet industrianställda än riket som helhet. Sålunda fick storstadsregionerna
samt sådana industribetonade områden som Uppsala-,
Eskilstuna-, Norrköping-, Borås-, Örebro- och Gävleregionerna sina andelar
av rikets industrianställda minskade. Storstadsområdenas tillväxt sammanhänger
av allt att döma framför allt med tillväxten av servicenäringarna.

Ett annat karakteristiskt drag i den industriella utvecklingen i storstadsregionerna
är att under åren 1946—1961 ägde rum en utflyttning och filialutläggning
av företag, som år 1961 sysselsatte över 17 000 anställda, från
storstadsområdena i produktionsenheter med minst 25 anställda. Samtidigt
etablerades företag med drygt 9 000 anställda i dessa områden. Omlokaliseringen
skedde i huvudsak till regioner i Svealand och Götaland, medan
påfallande få lokaliseringar skett till Norrland med undantag för Gävle- och
Sundsvall sregionerna. Under efterkrigstiden har mer än hälften av antalet
lokaliserade företag med ca 60 procent av antalet sysselsatta förlagts till s. k.
A-centra men åtskilliga även till små orter. Drygt 40 procent av antalet anläggningar,
med en tredjedel av antalet anställda, har salunda etablerats i
orter med mindre än 5 000 invånare. Lokaliseringar utanför tätorter synes
ha förekommit endast i undantagsfall.

Kommittén har även undersökt näringsstrukturen och den kvinnliga yrkesverksamheten
i landets tätorter och därvid bl. a. funnit, att i en tredjedel
av landets ca 1 800 tätorter mer än 60 procent av de förvärvsarbetande är
sysselsatta inom industri, hantverk och byggnadsverksamhet. Flertalet av
dessa industriorter domineras av en enda industribransch. Näringsstrukturens
ensidighet i en del av dessa orter förstärks av att ett enda industriföretag
ensamt sysselsätter omkring hälften eller mera av samtliga förvärvsarbetande
på orten.

Den kvinnliga yrkesverksamheten i rikets tätorter visar stora regionala
variationer, och av intresse är att konstatera den genomsnittligt låga yrkesintensiteten
hos de icke gifta kvinnorna i tätorterna i de norra länen. Med
undantag för Kalmar, Gotlands och Blekinge län, där yrkesintensiteten var
relativt låg, avvek i länen i syd- och mellansverige yrkesverksamhetsgraden
inom den icke gifta kvinnliga tätortsbefolkningen inte i någon högre grad
från riksgenomsnittet. Yrkesintensiteten hos den kvinnliga gitta befolk -

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

ningen visar däremot i dessa delar av landet större regionala variationer. De
gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad var i tätorterna i Stockholms stad
och län, Gotlands, Malmöhus och Älvsborgs län betydligt högre än riksgenomsnittet,
medan den var avsevärt lägre än genomsnittet i bl. a. Kalmar och
Kopparbergs län samt norrlandslänen med undantag av Jämtlands län.

Följderna av de regionala förändringarna inom näringslivet framträder
på arbetsmarknaden. Även om arbetslösheten under efterkrigstiden varit låg
i landet som helhet föreligger stora regionala skillnader. Arbetslösheten har
under de senaste åren varit mest markerad i Norrland. De fem norrlandslänen,
med endast ca 15 procent av landets befolkning, hade sålunda år
1963 en tredjedel av hela antalet arbetslösa. Näringslivets regionalt varierande
utveckling och den i olika delar av landet starkt varierande naturliga
befolkningstillväxten har medfört att, jämsides med att överskott på arbetskraft
förekommit inom vissa områden, brist på arbetskraft förelegat inom
andra. Arbetskraftsbristen har gjort sig kännbar framförallt i storstadsområdena,
där de egna arbetskraftstillgångarna inte räckt till och inflyttningen
begränsats av olika faktorer, framförallt bostadsbristen.

Vid en bedömning av den framtida arbetskraftsbalansen kan noteras att
befolknings- och sysselsättningsutvecklingen under 1960- och 1970-talen
kommer att präglas av eu begränsad tillväxt i de arbetsföra åldrarna vilket
bidrar till eu mycket svag ökning av arbetskraftstillgångarna. Arbetskraftsbehovet
inom jord- och skogsbruket väntas minska kraftigt. Nedgången beräknas
bli minst markant i slättbygdsområdena och kraftigast i Norrland.
För industrins del förutses en procentuellt sett ganska ringa sysselsättningsökning,
medan inom byggnads- och anläggningsverksamhet samt servicenäringar
en relativt kraftigt ökad sysselsättning emotses.

De manliga arbetskraftstillgångarna beräknas bli i stort sett oförändrade
i riket som helhet tram till 1975. En ökning av dessa tillgångar kan förväntas
endast i Norrland samt i mindre grad i delar av mälardalen. Den kvinnliga
arbetskraften beräknas däremot i stort sett öka i hela landet. Enligt de
prognoser som framlagts av kommittén och som avser att illustrera nuvarande
utvecklingstendenser inom näringslivet skulle under femtonårsperioden
1960 1975 för landet som helhet uppstå ett underskott på manlig arbets kraft

av något mer än 60 000 personer, medan med den använda räknemetoden
ett motsvarande kvinnligt arbetskraftsöverskott skulle uppkomma. Utifrån
gjorda antaganden skulle stora regionala skillnader uppkomma. Sålunda
har »underskottet» på män och kvinnor beräknats till omkring 78 000
respektive 35 000 i Stockholmsregionen, Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län, medan ett »överskott» på omkring 28 000 män och 44 000 kvinnor
skulle uppstå i de fyra nordligaste länen fram till år 1975.

Tillgängliga befolkningsprognoser tyder på en fortsatt befolkningsförskjutning
från glesbygd till tätorter enligt i stort sett samma mönster som
under de senaste decennierna. En accelererad takt i omflyttningen kan en -

173

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

ligt kommittén inte heller uteslutas. Folkminskningen kan väntas fortgå i
vissa delar av sydöstra Sverige men framförallt i Norrland, medan folkmängden
även i fortsättningen väntas öka i östra delen av mellansverige,
Göteborgsområdet och sydvästra Sverige.

Konsekvenserna av den strukturomvandling inom näringslivet och därmed
sammanhängande befolkningsomflyttningar som här i korthet redovisats
har intagit en framskjuten plats i samhällsdebatten under de senaste
decennierna. Från statsmakternas sida har dessa frågor vid upprepade tillfällen
gjorts till föremål för utredningar ur skilda aspekter. Särskilt under
de senaste åren har samhälleliga åtgärder av varierande karaktär vidtagits
i syfte att bemästra de arbetsmarknadsmässiga verkningarna av den fortgående
omstruktureringen och påverka näringslivets lokalisering i gynnsam
riktning. En försöksverksamhet i syfte att ge råd och upplysningar i lokaliseringsfrågor
till näringsliv och kommuner inleddes redan vid mitten a\
1940-talet av dåvarande statens arbetsmarknadskommission i samarbete
med Industrins produktionsråd. I proposition till 1952 års riksdag (nr 127)
fastslogs behovet av en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik och vissa riktlinjer
härför fastlades. Lokaliseringspolitiken förutsattes skola samordnas
med strävanden att maximalt utnyttja tillgängliga arbetskraftsresurser och
stödja utbyggnaden av näringslivet på de platser, där de totala kostnaderna
för produktionen var lägst. Särskild uppmärksamhet borde ägnas folkminskningen
på landsbygden och utflyttningen från de landsdelar, som hade en
relativt stor andel av befolkningen sysselsatt i jord- och skogsbruk. I propositionen
erinrades också om det allvarliga problem, som Storstockholms tillväxt
innebar. De lokaliseringspolitiska medlen föreslogs främst få formen
av upplysning och rådgivning. Individuella bidrag av staten liksom kommunala
subventioner som medel för lokaliseringspåverkan borde inte förekomma.
Lokaliseringsverksamheten föreslogs tills vidare få karaktär av försöksverksamhet.
Ledningen för verksamheten förlädes tills vidare till arbetsmarknadsstyrelsen.
De i propositionen framlagda förslagen biträddes av
riksdagen.

De riktlinjer som sålunda fastställdes har intill de senaste åren i huvudsak
legat till grund för den hittills bedrivna direkta samhälleliga lokaliseringsverksamheten.
Emellertid må i detta sammanhang uppmärksammas,
att samhället vid sidan av den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna verksamheten
i sin aktivitet inom skilda offentliga sektorer i hög grad påverkat
näringslivets lokalisering och befolkningens bosättning. Detta gäller bl. a.
bebyggelseplaneringen, planeringen av kommunikations- och skolväsendet
samt utbyggnaden av sjukhus och andra samhälleliga institutioner på skilda
områden.

Frågan om samhällets åtgärder på lokaliseringspolitikens område har som
förut antytts även efter år 1952 varit föremål för diskussion och överväganden
i ett flertal sammanhang. Den viktigaste anledningen härtill är befolk -

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

ningens alltjämt fortgående regionala omfördelning till följd av strukturförändringarna
i näringslivet. Trycket av denna utveckling — karakteriserad
av brist på arbetstillfällen i och stor utflyttning från vissa områden och av
brist på arbetskraft och eftersläpning i utbyggnaden av samhällsservice i
andra områden — har medfört att de lokaliseringspolitiska insatserna försöksvis
och i viss mån provisoriskt förstärkts under de senaste åren. Därvid
har jämväl direkta ekonomiska bidrag från staten använts.

Sålunda har genom beslut vid 1963 års riksdag möjligheterna att i lokaliseringsfrämjande
syfte ta i anspråk avsättningar till investeringsfonder
preciserats och vidgats. Medgivande att ta avsättningar i anspråk kan sedan
den 1 juli 1963 lämnas företag, som genomför investeringar i de fyra nordligaste
länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra
Värmland och Dalsland. Genom Kungl. Maj :ts beslut tidigare denna dag har
området utsträckts att även omfatta delar av norra Bohuslän. Hittills har
medgivanden lämnats att ta i anspråk över 300 milj. kr. av medel avsatta till
investeringsfonder. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 26 augusti innevarande
år har tiden för medgivanden att ta fondavsättningar i anspråk förlängts
till den 30 juni 1965.

Sedan våren 1963 har försöksvis medgivits att industribyggnader i lokaliseringsfrämjande
syfte må uppföras som statskommunala beredskapsarbeten.
För budgetåren 1963/64 och 1964/65 har riksdagen för detta ändamål
anvisat anslag om 40 resp. 50 milj. kr. att utgå i form av statsbidrag till
dylika arbeten. Bidragen kan utgå till uppförande eller ombyggnad av
industrilokaler på orter med goda förutsättningar för industriell verksamhet
inom de delar av landet där investeringsfondsmedel får tas i anspråk
i lokaliseringssyfte. Som villkor för att beredskapsarbeten av detta
slag skall komma i fråga gäller i övrigt bl. a. att kommun är huvudman
och att byggnaderna uthyres eller överlåtes till vederbörande företag mot
vederlag som motsvarar kommunens kostnader, att kommunala subventioner
vid sidan av det statliga stödet inte lämnas, att tillräckliga företagsekonomiska
förutsättningar bedöms föreligga för fortsatt drift utan offentligt
stöd samt att sådan arbetskraft finns tillgänglig som inte lämpligen kan
omplaceras till andra orter.

Intill utgången av september 1964 har bidrag beviljats i 170 fall. De totala
byggnadskostnaderna för ifrågavarande industrilokaler har beräknats till
omkring 210 milj. kr. och de beviljade statsbidragen har uppgått till cirka
82 milj. kr. Genom de i de nytillkomna lokalerna verksamma företagen beräknas
sysselsättning komma att erhållas för ca 7 200 personer.

Även andra former av beredskapsarbeten har en given lokaliseringspolitisk
betydelse. Jag tänker här på vägbyggen, iordningställande av industriområden
m. m., vilka åtgärder bidrar till att förbättra lokaliseringsförutsättningarna
i de mest arbetslöshetstyngda områdena, där huvudparten av dessa arbeten
bedrivs.

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

Utbildningsverksamhet har i vissa fall använts i lokåliseringssammanhang.
Det har då gällt utbildning vid företag som etablerat sig på orter dar
en förbättring av sysselsättningsmöjligheterna varit önskvärd. Stöd har
därvid utgått antingen som utbildningsbidrag till dem som deltagit i utbildningen
eller till företaget i form av kursavgift.

Företagareföreningarnas låneverksamhet och kommerskollegiets kreditgarantigivning
till hantverk och småindustri innefattar bl. a. en stimulans
till företagsbildning i områden, där detta från sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter
är angeläget. Till statens hantverks- och industrilånefond
— från vilken lånemedel utlämnas till företagareföreningarna — har under
budgetåret 1964/65 anslagits 18 milj. kr. Företagareföreningarna får bevilja
en och samma lånesökande lån på högst 50 000 kr. eller vid anskaffning av
maskiner högst 75 000 kr. Garantiramen för de av kommerskollegium beviljade
lånegarantierna uppgår för budgetåret 1964/65 till 55 milj. kr.

Norrlandsfonden som inrättades år 1961 skall enligt riksdagens beslut
främja näringslivets utveckling i Norrland och därvid främst Norrbottens
län. Fonden disponeras i första hand för forsknings- och utvecklingsarbete
men även för bidrag, lån eller förlustgarantier till nybildad eller expanderande
företagsamhet. Ur norrlandsfonden har under tiden den 1 januari
1962—30 juni 1964 beviljats lån till enskilda företag på 18,4 milj. kr., bidrag
med villkorlig återbetalningsskyldighet på 11,7 milj. kr. samt bidrag till
forskning på 21,8 milj. kr.

Såsom framgår av'' det anförda har en successiv utbyggnad av de lokaliseringspolitiska
insatserna skett under senare år. Emellertid har de åtgärder
som hittills vidtagits från statens sida i lokaliseringsstödjande syfte delvis
haft provisorisk karaktär i avvaktan på ställningstagandet till de överväganden
och förslag som kommittén för näringslivets lokalisering haft att framlägga.
Det omfattande utredningsmaterial som kommittén redovisat och
den mångsidiga belysning de aktuella frågeställningarna fått vid remissbehandlingen
av kommitténs betänkande utgör enligt min mening ett lämpligt
underlag för att utforma fastare riktlinjer för samhällets fortsatta aktivitet
på detta område.

Såsom motiv för att samhället mot bakgrunden av befolkningsutvecklingen
och förändringarna inom näringslivet in. in. genom aktiva åtgärder böi
söka påverka lokaliseringen av industrier och andra företag har kommittén,
liksom tidigare utredningar på området, anfört olika samhällsekonomiska,
sociala och försvarspolitiska skäl. Kommittén har framhållit att, även om
det är ett samhällsintresse att företagen lokaliseras på sådant sätt att de
blir effektiva och lönsamma, den privatekonomiska och den samhällsekonomiska
bedömningen i vissa fall kan skilja sig mer eller mindre avsevärt från
varandra. Vidare pekar kommittén på att befolkningsutvecklingen ofta skapar
ett starkt behov av nya arbetstillfällen i de delar av landet, där arbets -

176

Knngl. Maj:ts proposition nr 185 ur 196b

kraftsefterfrågan kan förutses öka relativt svagt eller till och med minska
under den närmaste framtiden. Bortsett från sociala synpunkter blir det
enligt kommittén samhällsekonomiskt lönande att sätta in ekonomiska
stödåtgärder för att stimulera sysselsättningen i sådana områden, eftersom
arbetslöshet eljest blir svår att undvika. Både samhällsekonomiska och rent
sociala skäl talar dessutom enligt kommittén för lokaliseringsfrämjande åtgärder
på sådana orter, där näringslivets ensidighet medför särskilt stor konjunkturkänslighet
eller svårigheter att bereda viss arbetskraft, i synnerhet
de gifta kvinnorna, sysselsättning.

Kommittén har vidare understrukit, att de samhälleliga investeringarna
i anslutning till en industriell expansion i regel är så omfattande, att de
måste beaktas vid kalkyler över olika lokaliseringsalternativ. Samhällsekonomiska
fördelar kan enligt vad kommittén anfört vinnas om en lokalisering
sker till orter eller områden med överskott på arbetskraft, som av olika skäl
är trögrörlig, och med outnyttjad samhällelig kapitalutrustning. Vidare
framhålles att en lokalisering till orter med arbetskraftsbrist kan leda till
sänkt produktivitet och höjd kostnadsnivå inom näringslivet samt svårigheter
att lösa väsentliga samhällsplaneringsfrågor.

I detta sammanhang har kommittén starkt betonat vikten av att lokaliseringen
av kommunikationer, bostadsbebyggelse och andra samhällsinvesteringar
blir föremål för en långsiktig planering, som kan skapa så gynnsamma
villkor som möjligt för näringslivet. Härvid bör enligt kommitténs
mening eftersträvas att undvika såväl en stark koncentration av befolkningen
till storstäderna som en splittring av näringslivet på alltför många
och små orter, där varken företagen eller konsumenterna kan erhålla den
mångsidiga service som numera efterfrågas. Särskilt har kommittén funnit
angeläget att de problem av ekonomisk, social och försvarspolitisk natur,
som sammanhänger med den fortsatta tätortsutvecklingen, blir föremål för
grundliga undersökningar. De försvarspolitiska nackdelarna av en utveckling
mot ökade befolkningskoncentrationer i storstadsområden och andra
större städer har i anslutning härtill påvisats av kommittén.

Med de sålunda angivna utgångspunkterna har kommittén sammanfattningsvis
angivit följande tre syften för en av samhället bedriven lokaliseringspolitik,
nämligen dels att främja en sådan lokalisering av näringslivet,
att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade
på olika områden på ett sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som
möjligt och att arbetskraften bereds full sysselsättning, dels att skapa en
harmonisk samhäll smiljö, som så långt det är möjligt ger människorna —
oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift — en likvärdigstandard
i fråga om social och kulturell service, dels ock att lokalisera näringslivet
så att rikets försvar underlättas.

Vid övervägandet av riktlinjerna för lokaliseringspolitiken har kommittén
betonat att de framtida lokaliseringsorterna måste utgöras av välutrusta -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196''r

de tätorter av ganska betydande storlek, som kan fungera som servicecentra
även för befolkningen i angränsande glesbygd. Mot denna bakgrund förordar
kommittén eu indelning i regioner, sammansatta av glesbygd och tätort.

Enligt kommittén är det vidare väsentligt, att lokaliseringspolitiken i
sysselsättningssvaga områden inriktas på industrier med stor spridningseffekt,
såsom företag som baserar sina tillverkningsprogram på underleverantörer.
För att främja utvecklingen i sysselsättningssvaga områden
krävs det kraftfulla åtgärder för att stimulera näringslivet som helhet på
de orter det här gäller.

Kommittén påpekar samtidigt att endast ett begränsat antal orter kan
tillföras önskad industriell verksamhet genom samhällets medverkan. Enligt
vad kommittén framhållit torde det vara ofrånkomligt att en betydande
del av glesbygden och även en del av de mindre tätorterna successivt kommer
att avfolkas. För att den befolkning, som imder en övergångstid stannar kvar
där, skall tillförsäkras en rimlig standard förutsätts andra medel än lokaliseringspolitiska
få tillgripas.

Kommittén har starkt understrukit att ett statligt stöd till enskilda företag
skall ha karaktären av hjälp till självhjälp och att fortlöpande subventioner
måste anses uteslutna. Däremot anser kommittén motiv finnas för
en samhällelig medverkan för att minska företagens initialsvårigheter vid
etablering eller utbyggnad.

En väsentlig del av den aktiva lokaliseringspolitiken utgöres enligt kommittén
av lokaliseringsplanering. Samhället har möjligheter att påverka
lokaliseringen genom att i orter, där näringslivet hör förstärkas, underlätta
bostadsförsörjningen och förbättra den samhälleliga serviceutrustningen i
form av kommunikationsleder, skolor, sjukvårdsinrättningar etc.

För att de statliga stödåtgärderna i högre grad än vad som hittills skett
skall avsätta resultat i områden, där en utbyggnad av näringslivet är särskilt
angelägen, måste, enligt kommittén, stödåtgärderna differentieras
med hänsyn till näringslivets nuvarande sammansättning samt sysselsättnings-
och inkomstförhållandena i olika regioner. Till grund för en sådan
differentiering har kommittén uppställt vissa kriterier dels för områden
där långtgående stödåtgärder anses påkallade, s. k. utvecklingsområden,
dels för områden där stödåtgärder av mera begränsad natur befinns tillfyllest,
s. k. allmänna stödområden. Ifrågavarande kriterier har kommittén
därefter applicerat på den indelning av riket i B-regioner som i annat sammanhang
företagits av arbetsmarknadsstyrelsen. Utvecklingsområden bör
enligt förslaget utgöras av B-regioner, där utpräglade sysselsättningssvårigheter
av närmare angiven omfattning föreligger och kan väntas bestå,
där tillverkningsindustrin är svagt utvecklad och inkomstnivån låg eller
där strukturella förändringar inom en dominerande näring kan väntas
leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter. Som allmänna stödområden
betecknas av kommittén centralorter i B-regioner med stor andel

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196''r

sysselsatta inom jord- och skogsbruk, vissa orter som domineras av en
enda industribransch eller av ett enda industriföretag eller med ringa
sysselsättningsmöjligheter för kvinnor samt orter där en beslutad nedläggelse
av industriell verksamhet kan väntas medföra betydande arbetslöshet
och svåra ekonomiska följder för den berörda bygden.

De mer långtgående stödåtgärderna skulle med de av kommittén valda
kriterierna komma att beröra Norrland, bortsett från stora delar av kustområdet,
och smärre områden i södra och mellersta Sverige. Med hänsyn
till de betydande arbetskraftsresurserna och den låga industrialiseringsgraden
i de fyra nordligaste länen har kommittén funnit det angeläget att
näringslivet i denna del av landet över huvud taget förstärkes.

Vid remissbehandlingen har behovet av en ökad lokaliseringspölitisk aktivitet
från samhällets sida överlag vitsordats. Likaså har den av kommittén
allmänt angivna målsättningen för verksamheten i stort sett godtagits. Den
inbördes avvägningen mellan samhällsekonomiska, företagsekonomiska och
sociala synpunkter har däremot varit föremål för delade meningar bland
remissorganen. Allmänt sett torde kunna sägas att från näringslivets och arbetsmarknadsorganisationernas
sida de samhälls- och företagsekonomiska
aspekterna skjutits i förgrunden samtidigt som lokaliseringspolitikens nära
samband med sysselsättningspolitiken betonats. Från andra håll hävdas
starkare att lokaliseringspolitiken bör samordnas med samhällsplaneringen
i vid bemärkelse.

De sociala motiven för lokaliseringspolitiska åtgärder synes i och för sig
inte ha mött erinran från remissinstanserna. Olika meningar råder dock om
den tyngd sådana synpunkter bör tillmätas. Företrädare för glesbygdsnäringarna
och avfolkningslänen har främst lagt vikt vid att lokaliseringspolitiken
av sociala skäl inriktas på att stödja näringslivet i bygder med ökande sysselsättningssvårigheter
och ensidigt utvecklat näringsliv.

Som en allmän invändning mot kommitténs behandling av de lokaliseringspolitiska
frågeställningarna har från vissa håll anmärkts att kommittén inte
verkställt en närmare analys av tätortsutvecklingen, särskilt utvecklingen i
storstadsområdena, i förhållande till strukturomvandlingen i samhället i
övrigt. Kommittén har, framhåller sålunda statistiska centralbyrån, koncentrerat
sin uppmärksamhet på orter och områden från vilka flyttningsströmmarna
går och på åtgärder för att motverka ogynnsamma effekter för
dessa områden men i mindre utsträckning ägnat sig åt att analysera de
problem, som uppkommer i områden med kraftig befolkningsökning. Likaså
framhåller landsorganisationen att kommittén över huvud taget inte gått in
på den viktiga frågan om storstadsregionernas för- och nackdelar.

De av kommittén uppställda kriterierna på s. k. utvecklings- och stödområden
har blivit föremål för stark kritik. Flera remissinstanser har anfört
att en inriktning av det statliga stödet efter de av kommittén förordade
riktlinjerna i många fall skulle kunna leda till att stödet gavs till områden

179

Kungl. ilIaj.ts proposition nr 185 år It)(ii

med relativt ogynnsamma förutsättningar för industriell verksamhet. Däremot
skulle vissa områden i de norra delarna av landet med goda utvecklingsmöjligheter,
såsom stora delar av de norrländska kustområdena, vid tillämpning
av utredningens förslag till kriterier bli utan ekonomiskt stöd. Flera
remissinstanser anser förslagen i denna del innebära en splittring av landets
knappa kapital- och arbetskraftsresurser.

De speciella norrlandsproblemen, som bl. a. följer av den pågående minskningen
av sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbruk, har vunnit
allmän förståelse vid remissbehandlingen. Särskilt har de omställningsproblem
som sammanhänger med rationaliseringen inom skogsbruket uppmärksammats.

Lokaliserings politisk målsättning

Vid ställningstagandet till vilken inriktning samhällets insatser i framtiden
bör ges för att åstadkomma en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet
i vårt land vill jag till en början för egen del erinra om att den
snabba befolkningsomflyttningen under de senaste årtiondena är eli följd
av den genomgripande strukturomvandling som vårt samhälle genomgår.
Omflyttningen av arbetskraft från de tillbakagående till de expansiva näringsgrenarna
har varit en viktig förutsättning för det snabba ekonomiska
framåtskridandet. Den har sålunda starkt bidragit till välståndsökningen.
Samtidigt har dock strukturomvandlingen för många enskilda medfört
påtagliga omställningssvårigheter.

Mekaniseringen av jord- och skogsbruket har minskat behovet av arbetskraft
inom landsbygdsnäringarna samtidigt som antalet sysselsatta inom
stadsnäringarna fortgående ökat. För avfolkningsbygderna har detta medfört
stora problem. Utflyttningen har huvudsakligen skett bland de yngre åldersgrupperna.
Åldersfördelningen hos de kvarvarande har därigenom blivit
ogynnsam. Det finns redan nu kommuner där åldringarna utgör en betydande
del av befolkningen. Samtidigt utgör de yngre åldersgrupperna på vissa
håll i Norrland trots utflyttningen en stor andel av den totala befolkningen.
Detta betyder att befolkningen i arbetsför ålder utgör en allt mindre del av
totalbefolkningen, vilket i sin tur leder till att skatteunderlaget stagnerar och
underlaget för eu allsidig service sviktar. Skolor, butiker och andra serviceinrättningar
läggs ned och kommunikationer dras in. Därmed försämras
också sysselsättningsmöjligheterna för de människor som stannat kvar.

Trots utflyttningen visar regionerna i stora delar av Norrland och nordvästra
Svealand större arbetslöshet än landet i övrigt. Många personer har
på grund av lokal bundenhet inte kunnat eller velat flytta, fastän de inte
haft full sysselsättning i hemorten. Jämsides med alt det i vissa regioner råder
arbetslöshet och undersysselsättning föreligger framför allt i storstadsområdena
men även i andra expanderande regioner hrist på arbetskraft och

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

uppenbara risker för en eftersläpning i utbyggnaden av bostäder, kommunikationer
och andra serviceanordningar. Genom en aktiv arbetsmarknadspolitik,
innefattande främst rörlighetsstimulerande åtgärder, omskolning och
annan utbildning samt sysselsättningsskapande åtgärder i form av främst
beredskapsarbeten, har samhället sökt lösa sysselsättningsproblemen. I stort
sett har strävandena att upprätthålla en full sysselsättning i landet som
helhet varit framgångsrika. Som tidigare nämnts har under senare år även
lokaliseringspolitiska åtgärder vidtagits för att bekämpa arbetslösheten.

Såväl redovisade befolkningsprognoser som övrigt tillgängligt material
tyder på alt befolkningsförskjutningarna från glesbygd till tätorter och
mellan olika regioner kan väntas fortsätta efter i stort sett samma mönster
som under de senaste årtiondena, om inte åtgärder vidtas för att påverka
utvecklingen. I vissa avseenden synes till och med en ökning av omflyttningstakten
sannolik. Speciellt kan en fortsatt utflyttning förutses komma att ske
från stora delar av Norrland och de nordvästra delarna av Svealand, där
mekaniseringen och strukturförändringarna inom skogsnäringen i förening
med rationaliseringen inom jordbruket kan leda till kraftigt minskat behov
av arbetskraft och därmed också till en tendens till ökad omflyttningstakt,
om ej nya sysselsättningsmöjligheter skapas.

Ingen räknar realistiskt med att omflyttningen mellan glesbvgd och tätort
samt mellan regioner skall kunna stoppas. Som kommittén anfört torde det
vara ofrånkomligt, vilka åtgärder som än vidtas för att stimulera näringsliv^8
utveckling, att en betydande del av glesbygden och även en del av
de mindre tätorterna kommer att få vidkännas en successiv folkminskning.
Den allmänna inställningen i vårt land till strukturomvandlingen inom näringslivet
under efterkrigsåren har varit klart positiv. Till grund för denna
inställning, inte minst från fackföreningsrörelsens sida, ligger givetvis insikten
om alt en effektiv näringsstruktur är en grundförutsättning för fortsatt
snabb realinkomstökning. Men den positiva inställningen grundas också
på vissheten om att statsmakterna är beredda att överbrygga omställningssvårigheterna
och mildra de påfrestningar för människorna som kan följa av
en snabb ekonomisk omställning. En omvandling av detta slag kräver därför
också att samhället tar aktiv del i skeendet.

^ id fastläggandet av riktlinjerna för den samhälleliga lokaliseringspolitiken
är det enligt min mening viktigt att som en utgångspunkt hålla i
minnet, att det långsiktiga målet för samhällets ekonomiska politik är att
främja ett snabbt ekonomiskt framåtskridande. En avgörande förutsättning
för en fortsatt snabb standardstegring är att vårt näringsliv anpassas
och utvecklas efter det moderna samhällets krav. Ny teknik, nya produktionsprocesser
och nya varor kommer att skapa nya företag och marknader.
Vissa näringsgrenar måste emellertid anpassa sig till krympande marknader.
Företag kommer därför liksom hittills att läggas ned, andra kommer
i deras ställe och utvecklingen mot större enheter kommer sannolikt inom

Kungl. Maj:ts proposition nr t Hö år 1964

181

vissa branscher att bli minst lika framträdande som hittills. Samtidigt sker
en ständigt fortgående specialisering som säkerligen kommer att ge utrymme
för en fortsatt småindustriell utveckling.

Den internationella konkurrensen ökar kraven på att vårt samhälle och
därmed också näringslivet och arbetsmarknaden successivt anpassas till
ändrade förhållanden. Förändringar i produktivitet, efterfrågan, teknik
in. in. medför förskjutningar i relativa priser, löner och vinster, och dessa
förändringar medför i sin tur en omfördelning av resurserna mellan
branscher och regioner. En aktiv näringspolitik bör på olika sätt underlätta
och stimulera den ständigt fortgående omvandling som är ett väsentligt inslag
i den ekonomiska tillväxtprocessen. Den måste emellertid därvid utformas
med utgångspunkt i vidare samhällsekonomiska perspektiv och stor
vikt måste fästas vid omvandlingens sociala konsekvenser.

Om lokaliseringspolitiken skall leda till på längre sikt bestående gynnsamma
resultat måste insatserna inriktas på områden med goda utvecklingsmöjligheter
och med förutsättningar för industriell verksamhet. De
samhälleliga insatserna bör härvid främst koncentreras till en aktiv samhälls-
och bebyggelseplanering samt till åtgärder i syfte att skapa eu effektiv
samhällelig servicestruktur i form av skolor, sjukhus, vägar och övriga
kommunikationer samt annan offentlig'' service. För att få önskad effekt
måste en sådan politik utformas i nära samverkan mellan stat, kommun
och näringsliv, så att dessa gemensamt åstadkommer samlade och samordnade
insatser på lämpliga orter. De statliga och kommunala investeringar
som syftar till att förbättra de industriella förutsättningarna måste
givetvis baseras på ett realistiskt lönsamhetstänkande med målsättningen
att få till stånd eller vidmakthålla tätorter med sådan serviceutrustning att
de på lång sikt blir livsdugliga. Betraktar man lokaliseringspolitiken på
detta sätt, torde klart framgå dess funktion som ett led i en aktiv näringspolitik,
som innebär att samhällets krafter inriktas på alt i samverkan
med företrädare för vårt näringsliv påverka produktionens art och omfattning
i en för samhällsekonomin gynnsam riktning.

Lokaliseringspolitiska åtgärder är också ett led i samhällets strävanden
att upprätthålla full och produktiv sysselsättning. Det är därför naturligt att
även betrakta lokaliseringspolitiken som motiverad av arbetsmarknadsskäl
och att alltså se den som integrerad med arbetsmarknadspolitiken. För
denna syn på lokaliseringspolitiken talar även det förhållandet, att tillgången
på arbetskraft är eu av de väsentligaste lokaliseringsfaktorerna.
Det finns därför skäl att, som särskilt landsorganisationen gjort i sitt remissyttrande,
understryka det intima, sakliga samband som råder mellan
rörelsestimulerande medel inom arbetsmarknadspolitiken och åtgärder i lokaliseringshänseende.
De kan både användas alternativt och komplettera
varandra.

Samhällets åtgärder för att bygga ut eu god samhällsservice bidrar sam -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

tidigt till lösningen av de akuta omställningsproblemen som f. n. yttrar sig
i arbetslöshet och accelererad utflyttning från stora delar av glesbygdslänen.
De härför erforderliga basinvesteringarna, som i princip har en långsiktig
syftning, får nämligen också eu mera omedelbar effekt genom att
skapa sysselsättningstillfällen. För att på ett tillfredsställande sätt lösa berörda
omställningsproblem är det emellertid enligt min mening nödvändigt
att, jämsides med en aktiv arbetsmarknadspolitik, även ge ett mera direkt
ekonomiskt stöd för att stimulera till nyetablering och utbyggnad av
företag i dessa områden. Jag anser sålunda, att samhället bör främja utby§§naden
av näringslivet i sådana orter i avfolknings- och glesbygdslänen
som kan fungera som kommersiella och kulturella centra för befolkningen
såväl i tätorter som på den kringliggande egentliga landsbygden. Förutom
att sådana åtgärder minskar de enskilda människornas anpassningssvårigheter
blir de av betydelse för näringslivets utveckling även på sikt i berörda
områden genom att verka som en impuls till ytterligare företagsbildning
och utbyggnad av näringslivet. Särskilt näringslivets snabba strukturomvandling
i landets norra delar utgör härvidlag ett trängande problem som
påkallar samhälleliga insatser på samma sätt som omfattande företagsnedläggelser
i Valdemarsvik, Oskarshamn och andra orter tidigare ställt samhället
inför likartade uppgifter. I den mån de produktiva arbetstillfällena
ökas i utflyttningsregionerna tillgodoses också det samhälleliga intresset att
modifiera takten i de regionala befolkningsförskjutningarna. I de orter,
där en rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik av olika skäl inte
kan lösa sysselsättningsfrågorna, kan aktiva lokaliseringsåtgärder från statens
sida också vara samhällsekonomiskt motiverade, eftersom arbetskraften
endast härigenom kan utnyttjas på ett produktivt sätt.

Det är uppenbart att de ekonomiska och sociala synpunkterna i de praktiska
ställningstagandena inte alltid sammanfaller. En avvägning mellan olika
motiv för lokaliseringspolitiska åtgärder måste därför enligt min mening
ske från fall till fall.

Det är ofrånkomligt att en lokaliseringspolitisk målsättning måste ges
en allmän och vid formulering. Enligt min mening bör lokaliseringspolitiken
syfta till att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets
tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på
sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Samhället
bör emellertid också söka styra utvecklingen i sådana banor att det stigande
välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att människorna i olika delar
av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service. De försvarspolitiska
synpunkterna får heller inte förbises vid lokaliseringspolitiska
avgöranden. Slutligen bör betonas att samhället har ett ansvar för att
strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana
former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas. Det
finns därför starka sociala och mänskliga skäl för samhället att vidtaga åt -

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

gärder som modifierar verkningarna av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken
bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter
som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat
av omfattande strukturrationalisering inom näringslivet med åtföljande
befolkningsomflyttning. Det är bland annat mot denna bakgrund som förslagen
om direkt ekonomiskt stöd till företag får ses.

Lokaliseringspolitikens utformning

För att möta de ekonomiska och sociala problem som den pågående strukturomvandlingen
skapar kommer, såsom jag tidigare utvecklat, såväl samhällsplanerande
som arbetsmarknadspolitiska och lokäliseringspolitiska insatser
att bli erforderliga.

Under återstoden av detta årtionde kommer de arbetsföra åldrarna vid
nettoimmigration i oförändrad omfattning att öka med endast omkring
70 000 personer, vilket är betydligt mindre än tillskottet tidigare under
efterkrigsåren. En växande del av befolkningen i arbetsför ålder genomgår
samtidigt utbildning och deltar inte direkt i produktionen. Vi måste därför
räkna med att det efterfrågetryck, som redan nu karakteriserar arbetsmarknaden
i stora delar av landet, kommer att öka ytterligare om inte
en fortsatt utjämning av arbetskraftstillgångarna åstadkommes, särskilt
som tillskottet av arbetskraft kommer att bli mycket ojämnt fördelat mellan
olika delar av landet.

Skall den ekonomiska tillväxttakten kunna vidmakthållas och om möjligt
ökas, måste arbetsmarknadspolitiken tilldelas en central roll. Liksom
hittills måste ansträngningarna inriktas på att använda våra begränsade
resurser av arbetskraft så rationellt som möjligt. För att realisera detta mål
får den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken stor betydelse även i
fortsättningen. Den måste byggas ut till ett allt smidigare instrument, som
kan underlätta den enskildes anpassning till den snabba strukturomvandlingen.
Betydelsefullt i detta sammanhang är att den yrkesmässiga rörligheten
underlättas genom en selektiv, till utvecklingen ständigt anpassad omskolnings-
och utbildningsverksamhet. Då den framtida arbetsmarknadspolitiken
f. n. överväges av arbetsmarknadsutredningen, finner jag inte nu
anledning att ingå på frågan om användningsområdet för de rörlighetsstimulerande
medlen.

En allsidig näringspolitik måste också innefatta rörlighet hos kapitalet. Av
vad jag förut anfört i samband med behandlingen av den lokaliseringspolitiska
målsättningen framgår att enligt min uppfattning någon motsättning
inte behöver föreligga mellan en politik som syftar till att underlätta arbetskraftens
rörlighet och en aktiv lokaliseringspolitik, vars syfte är att påverka
kapitalets rörlighet.

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

Samhällsplaneringens betydelse i lokaliseringshänseende har kraftigt
understrukits såväl av kommittén för näringslivets lokalisering som i remissvaren
över dess betänkande. I likhet med vad som därvid anförts har
jag den uppfattningen att en aktiv och förutseende samhällsplanering är
en av grundförutsättningarna för en lokalisering som på bästa sätt skall
främja det ekonomiska framåtskridandet. Samhällsplaneringen måste både
anpassas till strukturomvandlingen i samhället och stödja eu lokalisering
till områden eller orter med goda allmänna förutsättningar för en företagslokalisering,
inbegripet god tillgång på arbetskraft.

Kraven på samhällsplanering hänger alltså intimt samman med samhällets
omvandling och utveckling. Hela vårt samhällsbyggande har till mål
att ge bebyggelsen sådana former som leder till hög funktionsduglighet och
god miljö. Standardhöjning, ändrade distributionsformer, bilismens expansion
och snabb urbanisering har under de senaste årtiondena varit särskilt
utmärkande för samhällsomvandlingen.

Självfallet är det svårt att förutskicka hur framtidens samhällsstruktur
kommer att se ut. Men den utveckling vi upplever och de tendenser som
föreligger ger en anvisning om vilka behov som måste tillgodoses. Det gäller
att skapa fler och bättre bostäder, gemensamhetsanordningar, kommunikationsleder
och annan service. Det är ej endast fråga om att åstadkomma nya
samhällsbildningar och nya anläggningar utan det gäller även att modernisera
och förnya hittillsvarande miljö. Givetvis begränsas möjligheterna att
förverkliga våra önskemål och krav av de tillgängliga resurserna, vilka därför
måste fördelas så ekonomiskt som möjligt.

Den kommunindelningsreform som påbörjats genom primärkommunernas
sammanförande i block kommer enligt min uppfattning att utgöra ett
värdefullt underlag för den fortsatta samhällsplaneringen i skilda hänseenden.
Då denna rymmer eu lång rad skilda planeringsformer — inte minst
är kommunernas bebyggelseplanering av vital betydelse — anser jag det
synnerligen angeläget, att en ytterligare samordning av samhällsplaneringen
åstadkommes.

Jag vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att samhällsbyggandet
nära samordnas i tid och rum med förändringar inom näringslivet.
Samhällets planeringsorgan i kommunerna, i länen och i den centrala förvaltningen
för utbyggnad av bl. a. kommunikationer, utbildningsväsende,
sjukvård och andra samhälleliga servicefunktioner måste därför ej endast
samordna sitt arbete inbördes och med den allmänna bebyggelseplanel
ingen utan även uppmärksamt följa näringslivets utvecklingstendenser.
Eftersom den samhälleliga basorganisationen utgör en viktig förutsättningför
övrig ekonomisk aktivitet, måste planeringen inom de offentliga sektorerna
ske i god tid samt ofta ligga före i tiden och vara mer långsiktig än
planeringen inom näringslivet. Samhällsplaneringen som ett sammanfattan -

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 18ö år 19(ii

de begrepp för olika åtgärder för samhällets utformning är därför av central
betydelse för lokaliseringsverksamheten.

Vid utformningen av en samhällelig lokaliseringspolitik måste hänsyn
också tas till föreliggande tendenser till koncentration av befolkningen i
storstadsområdena och landets övriga expansiva områden. Om expansionen
går alltför snabbt föreligger uppenbara risker för en eftersläpning i
utbyggnaden av bostäder, kommunikationer och andra serviceanordningar.
Såsom kommittén uttalat och i enlighet med vad flera remissinstanser understrukit
bör de problem som är förknippade med storstadsområdenas tillväxt
ingående undersökas till ledning för lokaliseringspolitikens fortsatta utformning.

För att möta de växande anspråken på en väl planerad utbyggnad av den
samhälleliga basorganisationen måste, såsom också framhållits av såväl
kommittén som remissorganen, kunskaperna om de lokaliseringspolitiska
förutsättningarna ökas genom forskning och intensifierad utredningsverksamhet
på detta område.

Då lokaliseringspolitiken spänner över ett utomordentligt vitt fält av
ekonomiska, tekniska, sociala och andra områden är det uppenbart att
forskningen och utredningsverksamheten i lokaliseringsfrågorna faller under
en rad olika organs naturliga verksamhetsområden. Det ligger i sakens
natur att en koncentration av forsknings- och utredningsverksamheten på
dessa områden till ett enda organ varken kan eller bör komma i fråga. Vad
som bör eftersträvas är i första hand en intensifiering av verksamheten.
Detta spörsmål torde det ankomma på bl. a. forskningsberedningen att överväga
som ett led i den vidare bedömningen av hur våra forskningsresurser
skall användas. Vidare är det angeläget att vunna forskningsresultat systematiseras
och sprids för att ge de olika statliga, kommunala och enskilda
organ som sysslar med lokaliseringsfrågor ett så rikhaltigt material som
möjligt att grunda sina överväganden på. Det blir en viktig uppgift för de
statliga organ som centralt skall handha lokaliseringsfrågorna att medverka
till samordningen härvidlag.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att jag anser samhällsplanering
och rörlig arbetsmarknad utgöra fundamentala faktorer för en ändamålsenlig
ekonomisk utveckling av vårt samhälle och näringsliv. Som jag
tidigare framhållit bör emellertid de lokaliseringspolitiska strävandena härjämte
gå ut på att i särskilda fall påverka den näringsgeografiska utvecklingen
i syfte att underlätta de enskilda människornas anpassning till strukturomvandlingen.
För en verksamhet med sådan syftning kan självfallet
olika typer av åtgärder övervägas. Vill man inte tillgripa lösningen att genom
lagstiftning ge samhällets organ möjligheter att styra utvecklingen —
något som enligt min uppfattning icke f. n. bör komma i fråga — torde åtgärderna
för att få tillräcklig verkningskraft böra ges formen av direkt eller

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196t

indirekt ekonomiskt stöd till företagsamhet i de orter eller områden där man
önskar påverka strukturomvandlingen.

Denna metod har också kommittén valt i sin uppläggning av lokaliseringspolitiken.
Genom att ställa upp en rad kriterier för orter eller regioner,
där direkt ekonomiskt stöd skall lämnas, har kommittén därjämte
geografiskt avgränsat de områden där ekonomiska stödåtgärder skall komma
i fråga.

De av kommittén uppställda kriterierna har blivit föremål för stark kritik
vid remissbehandlingen. Även jag anser att kriterier utformade efter kommitténs
linjer väcker betänkligheter. I praktiken skulle förslaget innebära
att en stor del av de norrländska kustområdena samt vissa andra områden i
Norrland och angränsande delar av landet, som också på ett kännbart sätt
beröres av strukturförändringarna, inte skulle kunna komma i fråga för
stödåtgärderna. Mot kriterier av den typ kommittén förordat kan enligt min
mening också invändas att de kan framkalla uppfattningen att företag som
etableras i orter eller områden, som formellt fyller de uppställda villkoren
för ekonomiskt stöd, automatiskt skall vara berättigade till sådant stöd.
Kommittén har visserligen understrukit att endast ett begränsat antal orter
i utvecklingsområdena kan tillföras ökad industriell verksamhet genom samhällets
medverkan. Det torde emellertid bli svårt att skapa förståelse för det
urval, som sålunda måste ske, i orter eller områden som i och för sig fyller
uppställda kriterier för stöd men som likväl ej kan komma i fråga på grund
av bristande industriella förutsättningar eller därför att en alltför stor splittring
av stödåtgärderna måste undvikas.

Av nu anförda skäl har jag funnit mig inte kunna som villkor för statligt
lokaliseringsstöd förorda uppställandet av kriterier av den typ kommittén
föreslagit. Frågan uppkommer då om stödåtgärderna på annat sätt bör
begränsas regionalt och lokalt. Det synes mig härvid uppenbart, att de
motiv jag i det föregående åberopat för ekonomiskt stöd för att mildra
omställningsproblemen gör sig gällande med särskild styrka i Norrland
och vissa angränsande områden. På grund av att denna del av landet samtidigt
ställts inför den genomgripande rationaliseringen inom skogsbruket
och den omfattande rationaliseringen inom jordbruket är det enligt min
mening ställt utom tvivel att strukturomvandlingen här kommer att ta sig
starkare uttryck än i landet i övrigt. En smidig omställning försvåras här
också av de stora glesbygdsområdena med vanligen långa avstånd mellan
tätorterna. Svårigheterna ökas ytterligare av att sysselsättningsproblemen
redan i dagens läge är avsevärda i berörda landsdelar och kan väntas komma
att skärpas ytterligare till följd av den förhållandevis starka befolkningstillväxten
i vissa av dessa områden. Härtill kommer att industrisektorn relativt
sett är mindre här än i landet i övrigt. Detta medför att industrin i de
nordliga länen, trots en ansenlig expansionstakt på många håll, har svårt att
absorbera den arbetskraft som friställs i jord- och skogsbruket. Å andra sidan
är det viktigt att observera att den industriella utvecklingen varierar

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964 187

starkt i de berörda delarna av landet och att det här finns områden med en
dokumenterad expansionskraft.

Av anförda skäl anser jag det angeläget att ge impulser till industriell
utveckling i de ifrågavarande områdena för att motverka en alltför långtgående
befolkningsuttunning och vidmakthålla en samhällelig service för
den kvarhoende befolkningen.

Som jag förut erinrat om är medgivandet att temporärt använda investeringsfonder
i lokaliseringspolitiskt syfte begränsat till de fyra nordligaste
länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland,
Dalsland och norra Bohuslän. Till huvudsakligen samma område är det
statsbidrag begränsat som f. n. lämnas vid uppförande av industrilokaler
som statskommunala beredskapsarbeten. Sådant stöd kan i särskilda fall
också ges i andra delar av landet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt remissutlåtande anfört att erfarenheterna
av det hittills lämnade lokaliseringsstödet inte synes motivera vare
sig någon utvidgning eller begränsning av berörda område. De omstältningsoch
sysselsättningsproblem som jag nyss berört torde med fog kunna sägas
vara koncentrerade till de nyss angivna länen och länsdelarna. På grund härav
föreslår jag att det statliga ekonomiska stödet i lokaliseringssyfte i första
hand inriktas på samma område som det, där investeringsfonderna f. n.
kan tas i anspråk i lokaliseringspolitiskt syfte. Jag benämner i det följande
detta område det norra stödområdet.

Den ändring av stödområdets omfattning som mitt förslag innebär i förhållande
till vad kommittén förordat kommer enligt min uppfattning att
avsevärt förbättra möjligheterna att genom en vidare utbyggnad av industrin
i kustorter och inlandscentra gynnsamt påverka utvecklingen i områden
med mindre centralorter i inlandet. Man får vidare bättre möjligheter
att iiverblicka var lämpliga insatser bör göras, när ett mer sammanhängande
område föreligger.

På samma sätt som gäller för de nuvarande stödåtgärderna är det enligt
min mening ofrånkomligt att lokaliseringspolitiskt stöd i särskilda fall
också framdeles kan lämnas i övriga delar av landet. Härvid bör emellertid
åtgärderna mera direkt inriktas på att komma tillrätta med förhållandena
i vissa speciella situationer. Främst hör ekonomiskt stöd kunna utgå för att
stimulera till etablering av ny företagsamhet i orter, där goda industriella
förutsättningar föreligger och där omställningsproblem aktualiseras på
grund av industrinedläggelse i samband med omfattande branschrationalisering
eller av liknande mera krisartade orsaker. Både sociala och samhällsekonomiska
skäl talar för att staten genom stödåtgärder i dylika fall bidrar
till att orter med redan utbyggd samhällsservice in. in. kan fortbestå. En
kombination av lokaliseringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder,
bl. a. omskolning av friställd arbetskraft, torde i här avsedda orter
skapa de gynnsammaste förutsättningarna för snabb återhämtning.

I orter som starkt domineras av eu enda industri eller industribransch

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

kan, som kommittén påpekat, konjunkturväxlingar och strukturförändringar
få svåra återverkningar. Ehuru de konjunkturpolitiska medel vi numera
förfogar över skapar bättre möjligheter än tidigare att mildra verkningarna
av konjunktursvängningarna för enskilda branscher, kan det enligt
min uppfattning vara befogat att i särskilda fall även utanför det norra
stödområdet genom lokaliseringspolitiska stödåtgärder medverka till att
komplettera sådana ensidiga industriorter med annan industri för alt
minska deras konjunkturkänslighet och för att skapa en mera differentierad
arbetsmarknad. Jag vill emellertid understryka att frågan om stödåtgärder
i dessa fall bör bedömas med största försiktighet. Begreppet ensidig
industriort är vittomfattande och låter sig inte entydigt definieras.
Det bör också anmärkas att det här mindre gäller att lösa akuta krissituationer
än att förebygga uppkomsten av sådana. Det torde bli en viktig uppgift
i den fortsatta planeringsverksamheten på länsplanet alt analysera berörda
problem i de enskilda fallen och efter utredningar framlägga förslag
till lösningar.

Allmänt och med eu viss generalisering torde kunna sägas att i de delar
av landet som faller utanför det norra stödområdet avståndsfaktorn inte
har utslagsgivande betydelse i lokaliseringssammanhang. Med de kommunikationsmedel
som bjuds har de flesta människor i dessa delar av landet
numera tillgång på tillfredsställande samhällelig service. Lokaliseringspolitiskt
är det således i dessa delar av landet mindre glesbygdsproblemen än
de expansiva tätorternas problem som kräver uppmärksamhet. Med särskild
styrka träder här storstadsområdenas speciella svårigheter i förgrunden.
Som jag tidigare berört är riskerna för eftersläpning i utbyggnaden av bostäder
och andra basinvesteringar påtagliga i samband med den starka befolkningsexpansionen
i dessa områden, varför storstadsproblemen måste
ägnas stor uppmärksamhet i det fortsatta planeringsarbetet. Storstadsproblemen
berörs även av de förslag som avgivits av lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet (SOU 1963:69). Dessa förslag kommer efter
avslutad remissbehandling att upptagas av chefen för finansdepartementet.

Vad härefter gäller frågan om vilka orter eller områden som skall komma
i fråga för direkt ekonomiskt stöd inom det norra stödområdet, dit alltså
lokaliseringsstödet i första hand föreslås skola koncentreras, må till
en början påpekas att, såsom också kommittén framhållit, något material
för en mera konkret bedömning härav inte föreligger.

Utifrån den allmänna lokaliseringspolitiska målsättning jag uppställt
bör strävan från samhällets sida här vara att söka länka näringslivets lokalisering
i banor som är både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt
fördelaktiga samt skapa en gynnsam industriell miljö i fler orter och regioner
än dem som redan nu är välförsörjda i detta avseende. Detta innebär
att man satsar både på sådana orter och regioner, som redan har en
god industriell utveckling, och på sådana som har utvecklingsmöjligheter

189

Kungl. .1 Iaj:ts proposition nr 1 Hö år 196b

men där de faktorer, som har betydelse för en god industriell miljö, av
historiska eller andra skäl blivit svagt utvecklade. Som kommittén starkt
framhållit är det emellertid endast ett begränsat antal orter som kan tillföras
ökad industriell verksamhet genom samhällets medverkan, och en
industriell expansion är inte tänkbar överallt enbart därför att överskott
på arbetskraft föreligger.

Kommittén har inte närmare angivit på vilka orter i utvecklingsområdena
lokaliseringspolitiska insatser skall göras i vidare mån än som följer
av vissa allmänna riktlinjer. En längre gående precisering finner inte
heller jag ändamålsenlig. De naturliga förutsättningarna för industriell
verksamhet är mycket heterogena och varierar bl. a. mellan olika branscher.
De lokala förhållandena är vidare så olika att strikta regler skulle medföra
en bundenhet som kunde verka direkt hämmande på en rationell och framsynt
fördelning av lokaliseringsstödet. När det gäller områden med dominerande
jord- och skogsbruk kan väl utvecklingstendenserna för ett antal
år framöver ge en vägledning var insatserna skall göras med tanke på dessa
näringars utveckling. Betydligt svårare ställer sig däremot en motsvarande
bedömning beträffande flertalet andra näringsgrenar. Att förutse vilka
branscher och industrier som kan komma att beröras av mera omfattande
strukturomvandling är i och för sig en vansklig uppgift. Än svårare är givetvis
att förutse på vilka orter dier inom vilka områden sådana problem kommer
att göra sig gällande.

Av vad jag sålunda anfört följer att några bestämda krav på storlek eller
karaktär hos de orter eller regioner, där stödåtgärder skall vidtas, enligt min
uppfattning inte lämpligen bör uppställas. Å andra sidan torde man i det
praktiska arbetet vid prövningen av frågan om stödinsatser i de enskilda
fallen ha behov av vissa riktlinjer för urvalet av orter och områden. Såsom
jag redan tidigare framhållit och som med skärpa betonats av både kommittén
och remissinstanserna måste stödåtgärderna inriktas på orter där
det från samhällelig synpunkt är mest angeläget att utvecklingen främjas
och som har goda förutsättningar att bära upp en industriell verksamhet
och fungera som centra för samhällelig service. Härför krävs i första
hand ett visst befolkningsunderlag. Detta betyder dock inte att endast sådana
företagslokaliseringar som sker till större tätorter skall kunna bli
föremål för stöd. Med nutida kommunikationsmöjligheter kan en spridning
av arbetsplatser och bosättning ofta vara både möjlig och lämplig
inom regionerna. Vad som bör krävas är att själva tätorten jämte kringliggande
bygd utgör ett näringsgeografiskt område, som har tillräckligt befolkningsunderlag
för att en rimlig servicestandard skall kunna upprätthållas.

Storleken av detta befolkningsunderlag kan enligt min uppfattning inte
preciseras i bestämda tal utan torde variera eller lokala förhållanden. Jag
vill emellertid erinra om att vid fastställandet av planerna för den nya

190

Kiingl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

kommunindelningen ett befolkningsunderlag av minst 8 000 invånare bedömts
erforderligt för att en tillfredsställande kommersiell och administrativ
service skall kunna erbjudas inom kommunblocken. Samtidigt bör uppmärksammas
att det erforderliga befolkningsunderlaget för den högre servicenivå
som representeras av exempelvis varuhus, lasarett och gymnasium ligger
avsevärt högre. Blockbildningarna har i huvudsak grundats på näringsgeografiska
överväganden liknande dem som kommer att prägla den lokaliseringspolitiska
bedömningen när det gäller företagsstöd. Kommunblocken
består sålunda i princip av centralorter som kan fungera som servicecentra
samt dessa orters naturliga omland. Inom blocken förutsätts en organiserad
samverkan komma att ske i olika gemensamma angelägenheter. Samhällsplanering,
innefattande viktiga lokaliseringsfrämjande åtgärder, får därvid
antagas bli en av de främsta samarbetsuppgifterna. Kommunblocken synes
mig lämpligen bli de minsta regionala enheter som lokaliseringsorganen bör
arbeta med vid utredningar och bedömningar rörande behov av stödåtgärder.

Med angivna utgångspunkter har jag funnit en lämplig framgångslinje
vid den fortsatta lokaliseringsplaneringen vara att välja orter för stödet
bland kommunblockscentra. Jag vill emellertid understryka att detta inte
får uppfattas så att för varje centralort automatiskt kan påräknas stödåtgärder.
Särskilt i de fall man av avståndsskäl e. d. nödgats göra avsteg från
de riktlinjer som i allmänhet gällt vid planeringen av nya kommuner kan
förutsättningarna för industriell verksamhet vara begränsade. Stor försiktighet
bör därför iakttas med att genom lokaliseringsstöd stimulera företag
att etablera sig på små centralorter i svaga kommunblock, där de allmänna
förutsättningarna för en industriell utveckling bedömes som
mindre goda. Å andra sidan finns vid sidan av de nya blockcentra tätorter
som kan bedömas ha lika goda utvecklingsmöjligheter och fylla en lika viktig
servicefunktion som centralorten. Det bör enligt min mening inte vara
uteslutet att lämna stöd till företagslokalisering även i sådana orter, om
detta rimmar med lokaliseringspolitikens allmänna syften.

Viktigt är emellertid att hålla i minnet att en splittring på ett stort antal
orter kan resultera i att stödåtgärderna får sämre total effekt än om de
koncentreras till färre orter, där härigenom ett mera differentierat näringsliv
kan utvecklas. En förläggning av ett någorlunda stort enstaka företag
till en ort som tidigare saknar annan industri kan medföra att orten blir
så ensidigt utvecklad och därmed från arbetsmarknads- och konjunktursynpunkt
så sårbar, att ytterligare lokaliseringsåtgärder framtvingas. Det
blir en utomordentligt viktig och samtidigt grannlaga uppgift i den fortsatta
regionala och centrala planeringen att under beaktande av de skilda
faktorer jag nyss berört ta ställning till på vilka platser åtgärder bör ifrågakomma
för att stimulera till ny eller utvidgad företagsamhet inom det
vidsträckta norra stödområdet.

Det förtjänar i sammanhanget att uppmärksammas att initiativet till

191

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 19t>k

nyetablering liksom hittills i regel torde komma att tas av företagen själva,
som därvid också väljer orten härför. Liksom hittills skall det givetvis stå
företagen fritt att utan statligt stöd etablera sig på de platser de själva finner
lämpligt. Jag vill i detta sammanhang också betona att myndigheternas
rådgivning och upplysningsverksamhet i första hand bör syfta till att ge
företagen vägledning och en så fast grund som möjligt att bygga sina egna
överväganden på när det gäller valet av lokaliseringsort, överhuvudtaget
kommer lokaliseringspolitikens resultat i hög grad att bli beroende av ett
förtroendefullt samarbete med näringslivets företrädare.

På sikt får enligt min uppfattning det ekonomiska stödet till företagslokalisering
inte ha till syfte att subventionera bort lokala eller regionala
olikheter i den allmänna kostnadsnivån mellan orter i skilda delar av landet.
Stödet skall i stället användas för att initiera företagsamhet vilken i
sin tur kan ge upphov till en fortsatt industriell utveckling, som sedan
verkar vidare av egen kraft. Av detta skäl är det önskvärt att medverka
till att få till stånd industrier med vad kommittén kallat stor spridningseffekt,
t. ex. företag som genom sitt behov av underleverantörer kan bidra
till att supplementär industri startas i regionen. Detta bör beaktas vid prövningen
av ansökningar om lokaliseringsstöd.

Såsom starkt framhållits både av kommittén och av remissinstanserna
bör den första och viktigaste förutsättningen för ekonomiskt stöd vara att
företaget från företagsekonomisk synpunkt bedömes bärkraftigt, så att
verksamheten, efter ett inledande stöd av engångskaraktär, kan drivas på
företagsmässiga villkor utan behov av driftsubventioner. Stödåtgärderna
skall sålunda ha karaktären av hjälp till självhjälp. Från denna synpunkt
är det angeläget att det ekonomiska stödet utformas som ett initialstöd,
d. v. s. med sikte på att underlätta de investeringar som är förenade med
nyetableringen, men att företaget därefter och i övrigt får konkurrera med
annan företagsamhet på lika villkor.

Givetvis är det av stort intresse från lokaliseringssynpunkt om företaget
kommer att bereda anställning åt ett större eller mindre antal arbetstagare.
Denna omständighet kan därför påverka bedömningen vid lokalisering
till orter med sysselsättningssvårigheter. Jag vill också betona, att
ett stort aktiekapital eller ett stort kapital nedlagt i fasta investeringar hos
företaget visserligen kan påverka bedömningen av dess soliditet men i och
för sig knappast utgör motiv för att företaget betraktas som ett eftersträvansvärt
lokaliseringsobjekt. Det är i detta sammanhang av intresse att
konstatera, alt en klar tendens vid de omlokaliseringar av företag som ägt
rum under efterkrigstiden varit att de större företagen sökt sig till relativt
stora tätorter, som regel A-centra, under det att mindre företag vanligen
förlagts i små och medelstora tätorter. Denna spontana strävan från företagens
egen sida att vid valet av förläggningsort sätta det egna arbetskraftsbehovet
i relation till rekryteringsunderlaget och arbetskraftstillgångarna

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

på orten samt till ortens servicemöjligheter förtjänar enligt min mening
stort beaktande vid myndigheternas prövning av ärenden om lokaliseringsstöd.
Viktigt är också att hänsyn tas till företagets möjligheter att rekrytera
arbetskraft med sådan utbildning som erfordras för verksamheten.

Av vad jag anfört i olika sammanhang i det föregående framgår, att jag
delar kommitténs uppfattning att samhälleliga stödåtgärder för att få till
stånd ny eller ökad industriell verksamhet kan komma i fråga endast på
ett begränsat antal orter. För stora delar av glesbygderna och åtskilliga
små tätorter inom det norra stödområdet måste man realistiskt räkna med
en fortsatt successiv utflyttning och därmed ytterligare försämrade förutsättningar
att tillhandahålla den kvarvarande befolkningen en samhällelig
service som motsvarar tidens krav. Även i de områden, där ''lokaliseringspolitiska
insatser inte blir möjliga, måste enligt min mening samhället bära
ansvaret för att befolkningen tillförsäkras en rimlig servicestandard, varvid
åtgärder av annan art får övervägas.

Som jag förut betonat är det uppenbart att lokaliseringsorganen kommer
att ställas inför ytterst grannlaga avvägningsproblem när det gäller
att avgöra vilka företag som skall erhålla ekonomiskt stöd och på vilka
orter detta skall ske. Man kan inte bortse från att de samhällsekonomiska
och företagsekonomiska förutsättningarna i de enskilda fallen ofta kommer
att vara synnerligen svårbedömbara och att verksamheten innefattar
ett stort mått av risktagande. Jag vill därför starkt stryka under nödvändigheten
av att stödåtgärderna får karaktären av försöksverksamhet. Det
är av största vikt att resultaten av vidtagna lokaliseringsåtgärder noggrant
studeras och att de erfarenheter som sålunda efter hand vinns snabbt tillvaratas
i den fortsatta utformningen av stödverksamheten.

Stödåtgärderna bör enligt min mening komma i fråga endast under eu
begränsad tid för att lösa omställningsproblemen framför allt i det norra
stödområdet. I enlighet med kommitténs förslag förordar jag att denna
period bestäms till fem år. Härunder bör statsmakterna överväga huruvida
stödåtgärderna varit ägnade att förverkliga den lokaliseringspolitiska målsättning
som uppställts och utifrån föreliggande erfarenheter och utvecklingstendenser
ta ställning till om målet och medlen för den samhälleliga
aktiviteten på området bör kvarstå oförändrade eller ändras.

Lokaliseringspolitikens medel

Bland de positiva åtgärder, genom vilka samhället kan påverka företagens
lokalisering, har jag i det föregående särskilt framhållit samhällsplaneringen.

Kommitténs förslag om lokaliseringspolitiska medel omfattar, utöver lokaliseringsplanering,
dels upplysning och rådgivning till näringslivet, dels
olika former av statligt ekonomiskt stöd till företag, dels särskilda åtgärder
för att förbättra de allmänna betingelserna för näringslivet i Norrland,
varjämte kommittén berör frågan om kommunal skatteutjämning.

193

Kungl. Maj ds proposition nr 186 år 1964

Beträffande upplysnings- och rådgivningsverksamheten betonar kommittén
angelägenheten av att den centralt bedrivna verksamhet på detta område
som utövas av arbetsmarknadsstyrelsen utvidgas och effektiviseras.
Samtidigt understryks vikten av att de regionala lokaliseringsorganen och
kommunerna medverkar med utredningar om lokaliseringsbetingelserna i
olika delar av landet och i olika orter för att ge underlag för rådgivningsverksamheten.
Vad kommittén sålunda anfört har allmänt godtagits av
remissorganen.

För egen del vill jag understryka att en viktig förutsättning för att ett
företag skall förläggas till en ort, där verksamheten kan väntas ge bästa
möjliga resultat, är att företaget kan grunda sina överväganden på en allsidig
och tillförlitlig information om de förhållanden som har betydelse för
ortsvalet, såsom tillgången på arbetskraft, tomtmark, bostäder samt på kommunikationer
och andra serviceanordningar. Enligt vad som allmänt vitsordats,
bl. a. från företagarhåll, har den rådgivning och upplysningsverksamhet
i sådana frågor som hittills bedrivits av arbetsmarknadsmyndigheterna
i samverkan med Sveriges industriförbund varit värdefull. I likhet med
kommittén anser jag det angeläget att denna verksamhet förstärks, så att
en så uttömmande information som möjligt kan lämnas företagen beträffande
lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet. Lokaliseringsorganen
bör sålunda i samråd med kommunerna fortlöpande tillhandahålla
aktuellt material rörande lokala förhållanden, som belyser dessa förutsättningar.
Informationen till företagen bör givetvis också omfatta upplysning
om betingelserna för ekonomiskt stöd vid olika lokaliseringsalternativ.

Önskvärt är att man också från näringslivets sida ger lokaliseringsorganen
så fullständiga informationer som möjligt om förhållanden som kan
ha betydelse för värderingen av olika lokaliseringsfaktorer. I detta sammanhang
har kommittén förordat att möjligheterna till överenskommelse
med näringslivets organisationer om förhandsinformationer beträffande
planerade utbyggnader och omlokaliseringar närmare undersöks. Enligt
vad jag inhämtat har arbetsmarknadsstyrelsen upptagit överläggningar
med svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund i syfte att
få till stånd en sådan överenskommelse. För egen del anser jag att ett varselsystem
av detta slag skulle avsevärt förbättra lokaliseringsorganens möjligheter
att i ett tidigt skede bedöma konsekvenserna av föreliggande planer.

För att rådgivnings- och upplysningsverksamheten till företagen i lokaliseringsfrågor
skall kunna ges riksomfattande karaktär bör den bedrivas
centralt för hela landet. Detta utesluter självfallet inte att även de regionala
organen och kommunerna bör kunna tillhandagå företag med upplysningar
om lokala förhållanden. Kommunernas informationsverksamhet bör dock givetvis
inte bedrivas på sådant sätt att den kommer i strid med de vidare intressen
de centrala och regionala lokaliseringsorganen har att bevaka. Genom
ökad rådgivning till kommunerna från lokaliseringsorganens sida bör
7 — llihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 186

194

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

enligt min mening kommunernas möjligheter att deltaga i en sakligt tillfredsställande
upplysningsverksamhet förbättras.

Liksom hittills bör rådgivnings- och upplysningsverksamheten främst
bedrivas i den formen att företagen själva vänder sig till lokaliseringsorganen
och företagareföreningarna. Såsom ett led i en mera aktiv verksamhet
från myndigheternas sida i lokaliseringsfrågor är det emellertid som kommittén
framhållit också önskvärt att det centrala organet självt tar initiativ
genom att söka kontakt med företag som kan tänkas vara intresserade
av att etablera sig på orter, där ökad industriell verksamhet bedöms önskvärd.

Enligt kommitténs förslag skall statligt ekonomiskt stöd i både utvecklings-
och stödområdena lämnas i form av kreditgaranti samt i utvecklingsområdena
därjämte såsom investeringsbidrag och lån. Beträffande
bidrag och lån är meningarna delade hos remissorganen. Många har avvisat
dessa stödformer under motivering att de har ren subventionskaraktär och
därför snedvrider konkurrensen, medan kreditgaranti har godtagits mera
allmänt.

Som jag förut nämnt anser jag att ekonomiskt stöd även i fortsättningen
måste kunna lämnas som stimulans till företagslokalisering framför allt
inom det norra stödområdet men i särskilda fall även i övriga delar av landet.
De ekonomiska stödåtgärderna bör självfallet utformas så att de kan
väntas få största möjliga stimulerande effekt på den företagslokalisering
som från samhällets synpunkt betraktas som angelägen. För att skapa en
så enkel administration av verksamheten som möjligt bör man vidare undvika
att splittra stödet på alltför många likartade stödformer. Stödsystemet
bör i möjligaste mån kunna fungera oberoende av allmänna konjunkturer
och förhållandena på kapitalmarknaden. Nu anförda skäl talar enligt min
mening för direkta statliga bidrag och lån som lokaliseringspolitiska medel.
Liksom kommittén anser jag att sådana bidrag och lån bör utformas så att
de inte får karaktären av löpande direkta driftsubventioner.

Mot ett system med statlig kreditgaranti kan, som riksbanksfullmäktige
framhållit, invändas att möjligheterna att utnyttja garantin blir beroende
av läget på kreditmarknaden. Vid högkonjunkturer kan, som fullmäktige
vidare anfört, ofta en stark kreditåtstramning framtvingas, medan de lokaliseringsmotiverade
stödåtgärderna tar sikte på områden i vilka sysselsättningssituationen
även då är otillfredsställande. Direkta statliga lån som
stödform ger lokaliseringsorganen större möjligheter att sätta in stödet
när det behövs bäst. Statliga lån utgör alltså ett mera verksamt lokaliseringspolitiskt
medel än kreditgarantier. På grund härav bör enligt min
mening det statliga lånestödet i lokaliseringssyfte ges endast i form av direkta
lån.

Av min föregående framställning följer att jag anser att lokaliseringsstödet
bör syfta till att underlätta de investeringar, som företagarna —

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 196i li)5

både fysiska och juridiska personer — behöver göra för att kunna påbörja
och bygga ut industriell verksamhet. Statliga bidrag och lån bör i enlighet
härmed lämnas vid ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning.
Kommittén har föreslagit att även industrier, där kapitalinvesteringen per
sysselsatt är av betydande omfattning, skall få förmånen av lokaliseringspolitiskt
stöd. Som skäl härför har kommittén angivit det allmänna intresset
av att arbetskraften används så effektivt som möjligt samt angelägenheten
av att råvarutillgångarna i utvecklingsområdena utnyttjas bättre. Enligt
min mening bör det för statligt stöd fordras att investeringen får en påtaglig
sysselsättningseffekt, antingen i det företag som önskar stöd eller, genom
dettas tillkomst, i andra företag och serviceinrättningar. Det statliga
stödet får vidare inte leda till att annan produktionsteknik väljes än den
som eljest skulle varit mest ekonomisk.

En förutsättning för statligt stöd måste vara att den önskade lokaliseringspolitiska
effekten bedöms bli bestående under en överskådlig framtid.
Det bör därför vara fråga om permanenta industrianläggningar. Den sysselsättning,
som själva byggandet av anläggningen skapar, är således inte tillräckligt
motiv för lokaliseringsstöd. Av bl. a. detta skäl bör kraftverksanläggningar,
vilka är förenade med avsevärda kapitalinvesteringar men i
utbyggt skick ger ringa sysselsättningseffekt, inte komma i fråga för statligt
lokaliseringsstöd. Mot nyssnämnda bakgrund bör också frågan om stöd åt
exempelvis sådana industrier inom byggnadsbransch^, vilka uppförs och
drivs i anslutning till omfattande bebyggelse av ett visst område, bedömas.

Till investeringskostnad för industrianläggning bör räknas även kostnader
för andra byggnader och anordningar än själva fabrikslokalen under
förutsättning att de är nödvändiga för driften. Exempel på sådana byggnader
är kontorslokaler, garage och lagerbyggnader. Däremot bör inte utgå
bidrag eller lån vid investeringar som inte är direkt erforderliga för verksamheten,
såsom bostäder i anslutning till industriella anläggningar.

I likhet med kommittén förordar jag att lån men inte bidrag får lämnas
vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Vid avgörande
av frågan om en viss anordning är att betrakta som byggnad eller maskin
bör skattelagstiftningens avskrivningsregler tillämpas.

Kommittén har föreslagit att statliga lån och lånegarantier skall lämnas
för ny-, om- och tillbyggnad av turistanläggningar. Förslaget har mottagits
välvilligt vid remissbehandlingen. För egen del anser jag att goda skäl anförts
för ökat statligt stöd på delta område. Jag har därvid fäst avseende
både vid turismens betydelse och de möjligheter turistanläggningarna och
turistnäringen erbjuder att upprätthålla enskild och samhällelig service åt
glcsbygdsbefolkningen. Jag vill därför förorda att förutom lån även bidrag
i undantagsfall får lämnas för turistanläggningar. Den lokaliseringspolitiska
bedömningen av vilka orter som bör komma i fråga för detta särskilda
stöd blir givetvis en annan än den som bör läggas till grund vid
7*—Ilihnng till riksdagens protokoll / samt. Nr 185

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

industrilokalisering. Till turistanläggning bör räknas hotellbyggnad med
personalutrymmen och andra anordningar som är nödvändiga för att anläggningen
skall kunna tjäna sitt syfte.

Bidrag eller lån skall, enligt kommitténs förslag, efter särskild prövning
kunna lämnas till företag i samband med förvärv och iordningställande av
ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell produktion.
Vid bedömningen av detta förslag måste beaktas att bidragsgivning i dessa
fall kan leda till en kapitalöverföring till den tidigare ägaren, ett förhållande
som inte ligger i linje med syftemålet med stödåtgärderna. Av detta skäl
anser jag att frågan om bidrag vid förvärv, vilken har nära samband med
frågan om åtgärder vid driftnedläggelse och avveckling av företag, inte bör
upptas i samband med de nu aktuella åtgärderna. Däremot bör det inte vara
uteslutet att ge statliga lån för förvärv av ledigbliven industrilokal. Vidare
vill jag erinra om att förvärvaren enligt det förut anförda kan få både lån
och bidrag för om- och tillbyggnad av anläggningen.

Frågan hur nyetablering och utbyggnad av företag skall finansieras måste
bedömas i ett sammanhang. De kapitalkällor, som står till förfogande, är i
princip den allmänna kreditmarknaden, företagets egna resurser jämte den
här föreslagna statliga kapitalinsatsen. Om en bedömning ger vid handen
att företagsekonomiska förutsättningar för en etablering eller utbyggnad
finns, torde det vara realistiskt att räkna med att företagaren, med de säkerheter
som företagets fasta egendom, maskiner och omsättningstillgångar
representerar, i allmänhet kan låna en betydande del av det erforderliga
kapitalet på den öppna marknaden. Härtill kommer företagarens egen kapitalinsats,
vilken torde vara en förutsättning för att en etablering skall kunna
komma till stånd.

Det kapitalbehov, som därefter återstår, skulle således behöva täckas genom
statlig finansiering. Väsentligt är därvid, att det statliga stödet inte
får en sådan form och omfattning, att risktagandet uteslutande begränsas
till staten utan att det fördelas på skilda intressenter, däribland företagaren
själv. Detta syfte bör tillgodoses dels genom att en viss gräns sättes för det
statliga engagemanget i form av bidrag och lån till visst företag, dels genom
att såsom säkerhet för det statliga lånet regelmässigt skall ställas pant
i fast egendom eller annan godtagbar säkerhet.

Såsom underlag för beräkning av den statliga insatsens storlek bör läggas
kostnaden för företagets investeringar i sådana byggnader och maskiner
som jag förut angivit.

Jag vill som riktpunkt förorda, att det sammanlagda statliga lokaliseringsstödet
i form av investeringsbidrag och lån begränsas till ett belopp
som motsvarar högst två tredjedelar av den totala kostnaden för nämnda
investeringar.

Kommitténs förslag att bidrag normalt skall utgå med högst en tredjedel
av investeringskostnaden i byggnader har vid remissbehandlingen av vissa

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

organ ansetts medföra för hög bidragsprocent och av andra för låg. Jag anser
för min del att mer än 35 procent av nämnda kostnad i princip inte böi
utgå i form av direkt bidrag. I särskilda undantagsfall bör bidrag dock
kunna lämnas med upp till 50 procent.

Det bör understrykas att de angivna procenttalen representerar vad som
högst skall kunna utgå i form av bidrag. Återstoden av det erforderliga
statliga stödet får sålunda täckas i form av statliga lån. Gränsen för det
statliga engagemanget skall som jag förut nämnt utgöra två tredjedelar av
de totala investeringskostnaderna i byggnader och maskiner. I undantagsfall
bör denna gräns kunna överskridas efter särskild prövning av Kungl.
Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts medgivande, av det centrala lokaliseringsorganet.
Jag vill framhålla, att det sammanlagda statliga stödet i form av
bidrag och lån inte bör vara större än som erfordras med hänsyn till övriga
finansieringsmöjligheter och för att den åsyftade lokaliseringen skall kunna
komma till stånd.

Finansieringsfrågorna måste således bedömas från fall till fall med beaktande
av de skilda omständigheter som har betydelse för statens insatser,
såsom investeringarnas omfattning och inriktning, företagets egna resursei
och finansieringsmöjligheter i övrigt samt inte minst angelägenheten från
samhällssynpunkt av att företaget kommer till stånd på viss plats. Mot bakgrunden
av sådana överväganden får storlek och kombination av statliga
lån och bidrag bedömas.

Några remissorgan föreslår, till skillnad från kommittén, att statlig garanti
skall ges för rörelsekrediter. Av vad jag i det föregående anfört framgår,
att jag anser att kapitalbehovet vid nyetablering och utbyggnad av företag
bör bedömas som en helhet. Det innebär att både anläggnings- och
rörelsekrediter kommer att ingå i bedömningen av det föreliggande finansieringsbehovet.
Genom det statliga stödet bör i regel förutsättningar skapas
för en finansiering även av rörelsekrediter. Någon anledning att särskilja
rörelsekrediterna vid utformningen av stödåtgärderna föreligger därför
enligt min mening ej. Jag vill också erinra om att hela finansieringsprövningen
måste ske i ett sammanhang och i samråd mellan företagaren,
dennes bankförbindelse och lokaliseringsorganen. Den omständigheten att
bankens engagemang kommer att omfatta såväl anläggnings- som rörelsekredit
innebär en garanti för att projektet i sin helhet underkastas en bankmässig
prövning. Denna prövning får i sin tur betydelse för frågan, om
statligt lokaliseringsstöd skall ges.

Vad gäller lånevillkoren i övrigt förordar jag i likhet med kommittén, att
den ränta som tillämpas för lokaliseringslån skall vara den vid varje tillfälle
för industrigarantilån gällande räntan. Jag biträder också kommitténs
förslag att möjlighet öppnas att i särskilda fall ge räntefrihet under högst
tre år.

I fråga om amorteringstiderna biträder jag kommitténs förslag med den

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

avvikelsen att längsta amorteringstid bör vara tjugo år. Mitt förslag innebär
i detta hänseende samma regler som för det statliga kreditstödet till hantverk
och småindustri. I enlighet med vad som gäller för sistnämnda stöd
föreslår jag vidare, att anstånd med amortering får medges under högst
tre år.

Om statliga bidrag inte används för avsedda ändamål bör på sätt kommittén
föreslagit återbetalningsskyldighet föreligga. I motsvarande situation
bör lån vara förfallet till omedelbar återbetalning. För att en sådan ordning
skall kunna genomföras förutsätts en viss tillsyn från det allmännas
sida. Tillsynen bör ha till syfte att kontrollera att den anläggning, för vilken
statligt stöd beviljats, verkligen uppförs. Därefter bör tillses att anläggningen
används för det avsedda ändamålet eller för annat av lokaliseringsmyndigheten
godkänt ändamål.

I några yttranden bär föreslagits att staten skulle uppföra industrilokaler
samt hyra ut dem och maskiner till enskilda företag. Ett sådant förfarande
törekommer i vissa andra länder. Erfarenheterna i Sverige begränsas närmast
till vissa företagareföreningars försäljning av maskiner mot avbetalningskontrakt.
En väsentlig utbyggnad av systemet torde ställa krav på en
särskild organisation. Innan hithörande frågor blivit närmare belysta torde
ställning inte böra tas till detta spörsmål.

I vissa remissyttranden har förordats att statlig företagsamhet skall ingå
bland de lokaliseringspolitiska instrumenten. Kommittén har inte berört
denna fråga. Jag vill erinra om att statliga insatser haft avgörande betydelse
för den industrialisering som skett i bl. a. Norrbotten. Även i fortsättningen
torde statliga insatser bli aktuella. Frågan härom kommer att bli föremål
för fortsatta överväganden.

Jag övergår härefter till att behandla förhållandet mellan vissa av de
hittillsvarande lokaliseringspolitiska medlen och de föreslagna statliga investeringsbidragen
och lokaliseringslånen.

Några remissinstanser har förordat bibehållande av det system med investeringsbidrag
för uppförande av industribyggnader, som arbetsmarknadsstyrelsen
sedan 1963 försöksvis tillämpat inom ramen för statskommunala
beredskapsarbeten. Enligt min uppfattning bör beredskapsarbetena främst
användas vid arbetslöshet av konjunktur- och säsongmässig natur och
inte som ett lokaliseringspolitiskt medel. Systemet med investeringsbidrag
till industrilokaler i form av statskommunala beredskapsarbeten bör därför
inte vidare användas.

Såsom angivits i det föregående har avsättningar till konjunkturinvesteringsfond
sedan den 1 juli 1963 temporärt i avvaktan på kommitténs förslag
kunnat tas i anspråk i lokaliseringsfrämjande syfte inom större delen
av Norrland och de nordvästra delarna av Svealand. Kommittén har övervägt
om det ej vore lämpligast att i längden förbehålla investeringsfonderna
för den rent konjunkturutjämnande uppgiften och att införa en särskild

199

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

skattestimulans som lokaliseringspolitiskt medel. Kommittén fann dock
att erfarenheterna av den då nyligen beslutade användningen av fonderna
i lokaliseringsfrämjande syfte först borde avvaktas.

Jag vill för egen del erinra om att investeringsfondernas primära uppgift
varit och även i fortsättningen måste vara att utgöra ett verksamt medel
i den konjunkturutjämnande politiken. Under konjunkturavmattningarna
1958 och 1962 togs av fonderna i anspråk vid vartdera tillfället en miljard
kronor. Härigenom uppnåddes en betydande sysselsättningseffekt. Frågan
om investeringsfondernas användning måste bedömas mot bakgrunden av
att en långvarig lågkonjunktur kan ställa betydande anspråk på fonderna,
vilket inte minst gäller norrlandslänen, där en konjunkturavmattning inte
sällan visat sig särskilt kännbar. Sedan 1963, då fonderna började tas i
anspråk för lokaliseringsändamål, har de minskat i de sju skogslänen och
flera företag där har helt förbrukat sina investeringsfonder. Skulle fonderna
mera varaktigt utnyttjas i lokaliseringssyfte finns det risk för att
de inte längre kan användas för sitt egentliga syfte att i lågkonjunkturer
stimulera till investeringar i detta område.

Om i enlighet med mina förslag särskilda former skapas för statligt
ekonomiskt stöd för lokalisering anser jag att det nämnda provisoriet med
investeringsfondernas användning i samma syfte bör upphöra. Genom att
använda särskilda stödåtgärder i lokaliseringssyfte och reservera investeringsfonderna
för deras ursprungliga ändamål får man aktivare medel att
hålla den ekonomiska verksamheten uppe i de norra delarna av landet, både
på längre sikt och vid konjunkturavmattningar.

I detta sammanhang vill jag erinra om att investeringsfondslagstiftningen
även efter en återgång till vad som gällde före 1963 medger att fonderna tas
i anspråk om det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga
förekommande omständigheter befinns vara av synnerlig vikt för det allmänna
att viss investering görs. Härmed avses främst investeringar i våra
på export inriktade basindustrier och andra långsiktiga investeringar av
betydelse för samhällsekonomin.

Det statliga kreditstöd, som genom kommerskollegium och företagareföreningarna
lämnas till hantverk och småindustri, skall i första hand
grundas på en företagsekonomisk bedömning, men särskild hänsyn skall
tas till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter. Kommittén har förutsatt,
att denna stödverksamhet skall bedrivas parallellt med det föreslagna
lokaliseringspolitiskt inriktade stödet åt industrin.

Det lokaliseringspolitiskt inriktade stödet bör i fortsättningen koncentreras
till de tidigare redovisade stödformerna, nämligen statliga bidrag och
lån. Vid sidan av det statliga lokaliseringsstödet finns emellertid behov av
ett kreditstöd till hantverk och småindustri som kompletterar de vanliga
kreditinstitutens verksamhet. Det kreditstöd som hittills förekommit i form
av lån från företagareföreningarna och statliga kreditgarantier bör därför

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

bibehållas. Stödet bör utgå efter samma grunder som hittills utom i det avseendet
att stödet inte längre skall primärt tjäna något lokaliseringssyfte
utan mera renodlat blir att anse såsom en företagsekonomiskt betingad
hjälp åt sådana framför allt mindre företag, som saknar tillräckliga förutsättningar
för att i erforderlig utsträckning kunna anlita den allmänna
kreditmarknaden. I likhet med företagareföreningsutredningen anser jag, att
detta stöd även med en sådan begränsning har en viktig uppgift att fylla.

Gränsdragningen mellan det statliga lokaliseringsstödet och det nyssnämnda
statliga kreditstödet är onekligen vansklig. Någon skarp skiljelinje
går inte att dra. Lokaliseringsstödet torde dock endast undantagsvis komma
i fråga för att tillgodose sådana lånebehov, som hantverks- och småindustrilånen
från företagareföreningarna i första hand är avsedda att täcka. Olika
samverkansfrågor får lösas i nära kontakt mellan lokaliseringsmyndigheterna,
kommerskollegium och företagareföreningarna. Jag förutsätter också
att företagareföreningsutredningen beaktar dessa samordningsfrågor.

Kommittén har grundat sin bedömning av medelsbehovet för den statliga
stödverksamheten på en uppskattning av hur många nya sysselsättningstillfällen
som under den feinåriga försöksperioden kan behöva skapas inom
de områden, där statligt stöd skall komma i fråga. Därvid har kommittén
bedömt att de lokaliseringspolitiska insatserna fram till år 1970 bör inriktas
på att stimulera till industriell sysselsättning för 16 000 personer i utvecklingsområdena.
Med denna utgångspunkt och på grundval av vissa genomsnittliga
beräkningar av investeringskostnader och andelen statligt bidrag
till dessa uppskattar kommittén medelsbehovet till bidrag för uppförande
av industribyggnader i utvecklingsområdena till 150 milj. kr. Efter liknande
bedömningar uppskattar kommittén behovet av statligt kreditstöd i utvecklingsområdena
under perioden till 365 milj. kr., varav hälften i form av direkta
lån och hälften som kreditgarantier. 1 de allmänna stödområdena, där
enligt förslaget enbart kreditgarantier skulle komma i fråga, föreslår kommittén,
utan att mera exakt kunna beräkna storleken av det stöd som erfordras
för att åtgärderna skall få önskvärd effekt, en kreditgarantiram om
300 milj. kr. Härigenom skulle utrymme ges för en industriell sysselsättning
av ca 15 000 personer. Totalt omfattar således kommitténs förslag en ram
för det statliga ekonomiska stödet under en femårsperiod om avrundat
800 milj. kr.

Vid remissbehandlingen har det av kommittén beräknade medelsbehovet
och fördelningen av medlen på olika stödformer blivit föremål för starkt
skiftande uttalanden alltefter remissorganens principiella inställning till
den av kommittén förordade utformningen av lokaliseringspolitiken. De
organ som stött kommitténs linje härvidlag har allmänt godtagit den föreslagna
ramen, medan framför allt från näringslivets sida förslaget kritiserats
i vad avser främst statlig långivning.

För egen del vill jag till en början betona svårigheten att med någon

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

grad av säkerhet bedöma vilken sysselsättningseffekt som kan uppnås eller
bör eftersträvas med hjälp av det statliga lokaliseringsstödet. Någon gräns
mellan de fall där arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör vidtagas och de fall
där stöd bör lämnas till företagslokalisering kan således inte på förhand
läggas fast. Den utformning som verksamheten enligt mitt förslag får innebär
vidare att stöd kommer att kunna lämnas inom ett större område än
kommittén förordat. Inom detta område måste etablering eller utvidgning
av företag även utan statligt stöd förutsättas komma till stånd. Företagens
investeringskostnader står inte heller i någon på förhand given relation till
antalet personer som kommer att beredas sysselsättning. Det statliga stödets
andel av investeringskostnaden förutsättes vidare komma att variera efter
omständigheterna i varje särskilt fall.

Ehuru de hittills lämnade bidragen till uppförande av industribyggnader
som statskommunala beredskapsarbeten utgått efter delvis andra grunder
än som föreslagits gälla för de framtida stödåtgärderna kan det för bestämmande
av medelsramen för dessa likväl vara av visst intresse att beakta den
sysselsättningsökning som de hittillsvarande bidragen beräknas medföra.
Bidrag hade till utgången av september 1964 utgått till 170 projekt, för vilka
den sammanlagda byggnadskostnaden beräknats till ca 210 milj. kr. Dessa
projekt har uppgivits medföra sysselsättning för ca 7 200 personer. I bidrag
till dessa anläggningar har beviljats omkring 82 milj. kr. Det genomsnittliga
statsbidraget per sysselsatt utgjorde således omkring 11 400 kr. Även om
de sist angivna siffrorna måste tolkas med stor försiktighet tyder de likväl
på att en tillfredsställande lokaliseringspolitisk effekt kan nås till en relativt
måttlig statsbidragskostnad per nytt sysselsättningstillfälle.

En ram för det statliga stödet av samma storleksordning som den kommittén
förordat synes mig öppna möjligheter till insatser av betydande omfattning
och med vittgående verkningar för att stimulera den industriella
utvecklingen i det norra stödområdet och på orter i andra delar av landet
där särskilda stödåtgärder aktualiseras. Det förtjänar också uppmärksammas
att den sysselsättning, som skapas direkt genom tillkomsten av nya
företag eller utvidgning av redan befintliga, i sin tur ger upphov till ökad
sysselsättning i servicenäringar m. in.

Mot den här skisserade bakgrunden anser jag mig böra förorda att medelsramen
för det statliga lokäliseringspolitiska stödet för den närmaste femårsperioden
bestämmes till det av kommittén föreslagna beloppet, 800 milj. kr.
Jag föreslår att härav 300 milj. kr. anvisas för investeringsbidrag under ett
särskilt reservationsanslag på driftbudgeten och att 500 milj. kr. upptages
för direkt långivning från en för ändamålet inrättad utlåningsfond på kapitalbudgeten.
En sådan fördelning av stödet får en avsevärt större lokaliseringsfrämjande
effekt än den som uppnås med kommitténs förslag, vars
tyngdpunkt ligger på kreditgarantier.

Medel för ändamålet torde böra ställas till förfogande fr. o. in. budgetåret

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196t

1965/66 varvid för vart och ett av de fem närmaste budgetåren bör anvisas i
genomsnitt 60 milj. kr. till investeringsbidrag och 100 milj. kr. till lån.

Framställning till riksdagen om anvisande av ifrågavarande medel för
budgetåret 1965/66 torde få göras i 1965 års statsverksproposition.

Vid sidan av det ekonomiska företagsstödet i form av bidrag, lån och
kreditgarantier vid lokaliseringar inom utvecklings- och stödområdena har
kommittén förordat, att företag inom dessa områden för utbildning av ovan
arbetskraft i särskilda fall skall kunna erhålla utbildningsbidrag med väsentligt
högre belopp än som kan utgå i samband med omskolning och utbildning
av vuxna i andra delar av landet. Vidare har kommittén i syfte att
underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i utvecklingsområdena
föreslagit, att rörlighetsfrämjande bidrag i form av respenning, starthjälp,
familjebidrag och utrustningsbidrag under vissa villkor utan behovsprövning
skall utgå till yrkesskicklig arbetskraft samt arbetsledare och personal med
merkantil eller teknisk utbildning av mera kvalificerat slag, vilken anställes
hos industriföretag, som etablerar sig eller utvidgar sin verksamhet i utvecklingsområde.
Bidrag förutsättes kunna lämnas även till arbetstagare som
redan innehar annan anställning.

Kommitténs förslag beträffande utbildningsbidrag har bemötts övervägande
positivt vid remissbehandlingen. Däremot har meningarna gått isär
när det gäller förslaget om flyttningsbidrag till yrkesskicklig arbetskraft
som redan har arbete.

Vad angår utbildningsbidragen vill jag erinra om att under senare år utgått
bidrag, förutom vid omskolning och utbildning av arbetslösa, också för
att underlätta för företag, t. ex. i samband med utvidgning av driften eller
flyttning till annan ort, att inom företaget utbilda arbetskraft för dess fortsatta
verksamhet. Jag anser för min del att bidrag av denna karaktär kan
ha en klart lokaliseringsfrämjande effekt och att det därför kan finnas särskild
anledning att göra utbildningsbidragen till företag attraktiva i de områden,
där ekonomiskt stöd i lokaliseringssyfte i övrigt skall kunna lämnas.
Eftersom emellertid frågan om utbildningsbidragens utformning ur vidare
aspekter f. n. övervägs av arbetsmarknadsutredningen, vars förslag kan väntas
inom den närmaste tiden, torde med ställningstagandet till det nu föreliggande
förslaget böra anstå till dess arbetsmarknadsutredningens förslag
i ämnet framlagts. Jag är således inte beredd att f. n. pröva förslaget om förhöjda
utbildningsbidrag i vissa delar av landet.

Ett par remissinstanser har efterlyst möjligheten att ge utbildningsbidrag
även till kurser för företagare eller personer som avser att etablera sig som
företagare. För egen del finner jag detta uppslag värt att pröva. Några kurser
av detta slag har under innevarande år anordnats i samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
företagareföreningar, statens institut för hantverk och
industri samt svenska arbetsgivareföreningen. Det är emellertid nödvändigt
att gränsdragningen gentemot annan utbildning på området — dels vid

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

fackhögskolorna, dels genom företagareföreningarnas och branschorganisationernas
försorg — närmare klarläggs innan ställning tas till frågan om
formen för dylikt stöd. Spörsmålet torde lämpligen få behandlas i samband
med prövningen av arbetsmarknadsutredningens förslag.

Det av kommittén föreslagna flyttningsbidraget till yrkesskicklig arbetskraft
sammanfaller till innehållet med det bidrag som arbetsmarknadsstyrelsen
utger för att underlätta flyttning till annan ort för den som är
eller inom nära framtid väntas bli arbetslös och ej kan erhålla arbete på
hemorten. Bidrag kan utgå i form av respenning, familjebidrag, starthjälp
och utrustningsbidrag.

Viss betänksamhet har kommit till uttryck inför det av kommittén framförda
förslaget, eftersom det skulle medföra att samhället skulle bidra till
att flytta yrkesskicklig arbetskraft från andra företag. Jag delar uppfattningen
att det kan vara olämpligt att med hjälp av statliga bidrag locka
arbetskraft från företag, som fått bestå utbildningskostnaderna själva. Detta
skulle nämligen kunna leda till att bristen på kvalificerad arbetskraft i vissa
delar av landet skulle öka ytterligare. Statliga insatser bör därför komma
i fråga endast i sådana fall där initiativet till förflyttningen tas av den
enskilde arbetstagaren.

Uppenbart är å andra sidan att, om ett företag som nyetablerats eller utvidgats
med hjälp av statligt lokaliseringsstöd möter svårigheter att rekrytera
kvalificerad personal till nyckelbefattningar, detta kan äventyra företagets
möjligheter att komma igång med eller fortsätta driften, varigenom
syftet med stödåtgärderna förfelas. På grund härav och då avsikten med
flyttningsbidragen till yrkesskicklig arbetskraft är att täcka merkostnader
för den enskilde i samband med flyttning anser jag mig böra tillstyrka att
sådana bidrag får utgå i särskilda fall i syfte att underlätta rekrytering av
kvalificerad arbetskraft i samband med nyetablering eller utvidgning av
befintligt företag i det norra stödområdet. Med hänsyn till den uppenbara
skillnaden i den enskildes ekonomiska förutsättningar i de fall då han är
arbetslös och då han innehar arbetsanställning före flyttningen bör bidrag
enligt min mening i det senare fallet begränsas till att avse respenning och
familjebidrag. Bidragsprövningen bör ske restriktivt och bör såsom arbetsmarknadsstyrelsen
förordat förläggas centralt hos styrelsen.

Under åberopande av den låga industrialiseringsgraden i de nordligaste
länen och angelägenheten av att över huvud taget förstärka näringslivet i
Norrland och nordvästra Svealand har kommittén föreslagit en rad särskilda
åtgärder i syfte att förbättra produktionsbetingelserna i dessa delar av landet.
Förslagen rör vissa kommunikationsfrågor, prissättningen på bensin
och olja, eltaxorna samt stöd till samhällelig service i vissa tätorter.

De remissinstanser som har anknytning till Norrland har i allmänhet tillstyrkt
de föreslagna åtgärderna, och även från andra håll framhålles behovet
av särskilda åtgärder för att lösa norrlandsproblemen. Dock reses allvarliga

204 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

invändningar mot bidragsformer som skulle innebära kontinuerlig driftsubvention.

Liksom kommittén anser jag det i hög grad angeläget att sådana ytterligare
åtgärder som kan vara ägnade att främja en gynnsam produktionsutveckling
i de nordliga länen stödjes av statsmakterna. Principiellt måste
emellertid enligt min uppfattning det kravet upprätthållas att statligt stöd
inte lämnas i sådana former, som innebär fortlöpande direkta driftsubvenlioner
till företagen och som kan resultera i att icke bärkraftig industri hålles
igång med konstlade medel eller att konkurrensförhållandena snedvrids.
Min inställning till de av kommittén föreslagna särskilda åtgärderna för att
förstärka näringslivet i Norrland och nordvästra Svealand bör ses mot bakgrunden
av denna principiella uppfattning.

Som en viktig förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv i Norrland
vill jag i likhet med kommittén peka på ett väl utbyggt kommunikationsnät
och goda transportförhållanden. Vägnätet i Norrland har, främst
till följd av de omfattande beredskapsarbeten som utförts under senare år,
förbättrats avsevärt och utbyggnaden ligger tidsmässigt i norrlandslänen
betydligt före de för berörda län gällande flerårsplanerna för väginvesteringarna.
En ytterligare förbättring av de norrländska vägförbindelserna erfordras
emellertid på många håll. Även i fortsättningen torde sådana arbeten
till stor del komma att utföras i form av beredskapsarbeten. Det är härvid
angeläget att vägplaneringen intimt samordnas med lokaliseringsplaneringen
i övrigt.

Som ett medel att förbättra produktionsbetingelserna för den norrländska
industrin har kommittén förordat förhandlingar om regionala fraktavtal
eller individuella fraktnedsältningar mellan trafikintressenterna och statens
järnvägar. Såsom järnvägsstyrelsen framhållit i sitt remissyttrande
ligger individuella fraktavtal, vilka möjliggör en anpassning av taxesättningen
efter förhållandena i varje särskilt fall och som för SJ :s del kan medföra
ett optimalt utnyttjande av dess kapacitet, helt i linje med den prispolitik
som företaget sedan många år bedriver. En fortsatt utveckling av
detta system bör därför vara möjlig. Däremot vill jag i likhet med järnvägsstyrelsen
understryka att en sänkning av biljettpriser och taxor utöver vad
som betingas av företagsekonomiska överväganden skulle strida mot de principer
för SJ :s prispolitik, som fastlagts av Kungl. Maj :t och riksdagen.

En utredning om reservhamnar för vintertransporter i samt till och från
Norrland pågår inom sjöfartsstyrelsen i samarbete med ingenjörs vetenskapsakademins
transportforskningskommission samt andra intressenter. Jag
anser därför något ställningstagande i denna fråga inte vara aktuellt f. n.

För att skapa gynnsammare förutsättningar för industrin i Norrland har
kommittén föreslagit en sänkning av kostnaderna för elkraft med 10 procent
inom vattenfallsstyrelsens norrländska område och att det häremot svarande
inkomstbortfallet för styrelsen kompenseras över budgeten. Till den del

205

Kungl. Maj ds proposition nr 185 år 1964

förslaget avser tillskapande av löpande driftsnbventioner kan jag av tidigare
anförda principiella skäl inte godta detsamma. Såsom vattenfallsstyrelsen
påpekat innebär de nuvarande eltaxorna avsevärt lägre elkraftskostnader i
Norrland än i övriga delar av landet. Dessutom skulle en prissänkning på
enbart vattenfallsstyrelsens norrländska kraftleveranser innebära diskriminering
av de kommunala och enskilda kraftföretagen i Norrland och deras
abonnenter. I sammanhanget bör anmärkas att frågan om affärsverkens
taxesättning, inklusive vattenfallsstyrelsens, f. n. utreds av affärsverksutredningen.

Frågan om utjämning av kostnaderna för flytande drivmedel inom olika
delar av landet har flera gånger under senare år behandlats i riksdagen.
Därvid har förslag om utjämning av bensinpriset genom skattedifferentiering
tillbakavisats med motivering att en sådan differentiering strider mot
den inom beskattningsrätten tillämpade principen, att statlig skatt skall
uttas efter en för hela riket enhetlig skattesats. Kommittén, som funnit att en
prisutjämning inte bör åstadkommas genom skattedifferentiering, föreslår
att Kungl. Maj :t och det centrala lokaliseringsorganet tar upp förhandlingar
med oljebranschen för att få till stånd en utjämning av fraktkostnaderna på
drivmedel. Skulle denna väg inte vara framkomlig bör, enligt kommittén,
möjligheten att införa en clearing i statlig regi övervägas.

Jag finner att en allmän prisutjämning skulle komma att innehålla inslag
av permanent driftsubvention som enligt vad jag förut anfört icke bör ifrågakomma.
Kan däremot i särskilda fall påvisas företagsekonomiska skäl för
en utjämning av drivmedelspriserna torde initiativ härtill komma att tagas
av berörda intressenter. Några statliga initiativ på området torde tills vidare
inte böra övervägas.

Flera remissinstanser har i anslutning till de sist berörda frågorna förordat
att energiskatten skall slopas. Till detta vill jag endast anföra att frågan
om beskattning av energi får prövas i annat sammanhang.

I glesbygderna i Norrlands inland och nordvästra Svealand uppstår på
grund av de stora avstånden till större centralorter särskilda problem när
det gäller att tillgodose kraven på samhällsservice. Svårigheterna ökas av
att de arbetsföra åldrarna utgör en relativt liten andel av befolkningen.
Detta leder till att skatteunderlaget stagnerar, samtidigt som utgifterna för
vissa kommunala ändamål, bl. a. åldringsvård, kan bli exceptionellt höga.
För att motverka alltför stora olikheter i den kommunala utdebiteringen
utgår genom statens försorg skattelindringsbidrag. Den framtida utformningen
härav prövas nu inom finansdepartementet.

I den särskilda utredning rörande befolkningsutveckling och näringsliv
i Jämtlands län som framlagts av länsutredningen för nämnda län har på
ett enligt min mening klargörande sätt belysts de förhållanden, som försvårar
en tillfredsställande utveckling av länets näringsliv. 1 vissa hänseenden
har strukturomvandlingen haft kännbara verkningar på närings8—Bihung
till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

livet och sysselsättningsförhållandena i länet. Befolkningsutvecklingen är
också ogynnsam för länets del.

För att förstärka näringslivet och förbättra den kommunala ekonomin i
länet har länsutredningen föreslagit en rad skiftande åtgärder, dels av allmän
karaktär, dels med mera direkt sikte på speciella näringsgrenar i
länet. De allmänna förslagen kan sägas i huvudsak ha samma innebörd som
de förslag kommittén för näringslivets lokalisering framfört och som jag
redovisat i det föregående. Länsutredningen har dock i vissa hänseenden
givit åtgärderna en något annan utformning än kommittén och på några
punkter föreslagit ytterligare stödformer. I likhet med kommittén
behandlar utredningen frågor rörande skatteutjämning, inrättande av en
utbyggnadsfond för kapitaltillförseln till näringslivet i länet, användande
av skattelagstiftningen som medel för att underlätta privata investeringar,
ianspråktagandet av investeringsfonder i lokaliseringssyfte samt statliga
bidrag till byggande av industrilokaler. Vidare förordas åtgärder för att förbättra
kommunikationsförhållandena i Jämtlands län genom utbyggnad av
vägnätet, ändring av järnvägstaxorna m. m.

Mina ställningstaganden i det föregående till vad kommittén för näringslivets
lokalisering föreslagit i nyss berörda hänseenden har givetvis samma
giltighet för Jämtlands län som för övriga delar av det norra stödområdet.
Allmänt sett synes strukturproblemen och befolkningsutvecklingen i Jämtlands
län vara av samma karaktär som i stora delar av övriga norrlandslän,
varför principiellt andra eller längre gående lokaliseringspolitiska insatser
inte bör övervägas än för det norra stödområdet i övrigt. Jag är således inte
beredd att tillstyrka att statligt ekonomiskt stöd utgår i andra former eller i
vidare mån än som följer av vad jag förut föreslagit för det norra stödområdet.

Vissa ytterligare åtgärder av allmän räckvidd som föreslagits av länsutredningen
med avseende på bl. a. samordningen av de svenska och norska
järnvägarnas tariffer för transitotrafiken samt flygförbindelserna till och
från Jämtlands län har i vissa hänseenden redan vidtagits och är i andra
delar f. n. föremål för utredningar. Även i övrigt torde dessa förslag få närmare
övervägas i särskild ordning.

Utöver de nu behandlade åtgärderna har länsutredningen diskuterat ett
stort antal speciella insatser i syfte att främja näringslivet i allmänhet eller
särskilda näringsgrenar. Hit hör sådana åtgärder som en utbyggnad av
företagareföreningens i länet verksamhet, färdigställande av ekonomisk
och topografisk karta över länet, anordnande av ett flygbildsarkiv, slopande
av den statliga slaktdjursavgiften i vissa avseenden, anläggande av en
halvkemisk massafabrik och ett anrikningsverk, ökade medel för berggrundskartering
och inventering av olika naturtillgångar i länet samt en
rad ytterligare åtgärder för att förstärka lantbruk, skogsbruk, industri och
hantverk, gruvdrift, rennäring och andra näringsgrenar.

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

De här åsyftade förslagen spänner över ett stort antal myndigheters och
flera olika statsdepartements verksamhetsområden. Det är inte möjligt att
i förevarande sammanhang ta ställning till dessa förslag. Vissa av dem är
enligt vad jag inhämtat redan genomförda eller kommer att realiseras inom
en nära framtid. I andra fall kräver de fortsatt utredning eller ytterligare
överväganden från vederbörande fackorgans sida. överhuvudtaget är det
angeläget att åtgärder av förevarande art inventeras och insättes i sitt sammanhang
i samband med den regionala planering som måste ligga till
grund för de lokaliseringspolitiska ställningstagandena.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att kommunernas roll i en
aktiv lokaliseringspolitik främst skall vara att sörja för en förutseende planering
och för att de samhälleliga investeringar som faller inom ramen för
den kommunala kompetensen utbyggs och dimensioneras på ett sätt som
svarar mot servicebehoven.

Däremot anser jag i likhet med kommittén och en så gott som enhällig
remissopinion, att kommunala subventioner som syftar till att påverka enskilda
företags lokalisering och utveckling bör bestämt avvisas. De omfattande
kommunala initiativen under senare år i form av erbjudanden av
varjehanda förmåner i syfte att förmå företag att etablera sig på orter, som
utifrån lokala eller kommunalpolitiska bedömningar ansetts behöva industriell
förstärkning, har i många fall lett till direkta felinvesteringar. Dylika
icke samordnade aktioner låter sig långtifrån alltid förena med en
efter vidare samhällsekonomiska bedömningar förd lokaliseringspolitik och
kan leda till att kommunernas ekonomiska möjligheter och villighet att
erbjuda stöd blir avgörande för företagens lokalisering. Som en konsekvens
av den statliga aktivitet som enligt mitt förslag skall bedrivas i lokaliseringsfrågor,
varvid olika kommunala intressen i möjligaste mån skall beaktas,
utgår jag från att något utrymme för kommunalt ekonomiskt engagemang
på detta område icke längre skall föreligga. Jag anser mig således ha anledning
räkna med att kommunalt ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda
företags lokalisering och utvidgning inte skall förekomma i fortsättningen.
Beträffande gränserna för kommunernas kompetens härvidlag
ämnar jag föreslå Kungl. Maj:t att föranstalta om särskild utredning.

Kommittén har för sin del avvisat tanken på särskilt tillståncistvång i
syfte att hindra en från samhällssynpunkt olämplig lokalisering av vårt
näringsliv. Då jag delar kommitténs uppfattning att man i första hand bör
söka påverka näringslivets lokalisering genom stimulerande åtgärder, anser
inte heller jag en lagstiftning om tillståndstvang f. n. pakallad. En förstärkning
av de organisatoriska resurserna för en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik
i förening med den av mig förordade utvidgningen av de
lokaliseringspolitiska medlen bör enligt min uppfattning skapa förutsättningar
att påverka lokaliseringen i en från samhällets synpunkt önskvärd
riktning.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens organisation

En lokaliseringspolitik med det syfte och den utformning, som jag i
det föregående förordat, spänner över ett vidsträckt fält av samhällelig och
enskild verksamhet. Ett ofrånkomligt samband råder således mellan å ena
sidan ställningstaganden rörande näringslivets lokalisering och å andra
sidan åtgärder med lokaliserande effekt i fråga om t. ex. bebyggelse, kommunikationer,
utbildning, sjukvård och annan serviceverksamhet. En samordning
i tid och rum av lokaliseringsverksamheten med arbetet inom
övriga grenar av samhällsplaneringen är därför utomordentligt betydelsefull.
Därigenom kan insatserna på olika områden ge en samlad effekt för
en orts eller bygds utveckling. Det samband som sålunda föreligger mellan
lokaliseringsplaneringen och annan samhällsplanering, sådan den utformas
i kommunerna, i länen och hos olika centrala organ, måste enligt min
bestämda uppfattning komma till uttryck även i lokaliseringsverksamhetens
organisation.

Inom samhällsplaneringen och samhällsbyggandet intar kommunerna
i många avseenden en nyckelställning. Ett uttryck härför är bl. a. kommunernas
inflytande på bebyggelseplaneringen. Den offentliga serviceverksamhet
som har avgörande betydelse för en god industriell miljö är
i stor utsträckning en rent kommunal angelägenhet eller utformas i nära
samråd med kommunerna. En investering inom näringslivet föranleder
ofta kommunala följ dinvesteringar av olika slag. Den översiktliga planeringen
i en kommun ger ett första urval av de orter, som kan vara lämpade
för lokaliseringspolitiska insatser. Den kommunala planeringens värde ur
lokaliseringspolitisk synvinkel bör öka i den mån den nu pågående kommunindelningsreformen
leder till bildandet av kommuner, som utgör större
och för planeringen lämpligare områden, eller om i vart fall verksamheten
inom kommunblocken ger upphov till en samlad bedömning av regionens
utvecklingsmöjligheter och en samordning av resurserna kring de
härför lämpade orterna. En verksamhet med denna inriktning kan ge
även kommunerna en framträdande roll inom den organisation som skall
söka förverkliga de lokaliseringspolitiska målen. Jag vill dock än en gång
framhålla att kommunernas uppgifter i detta sammanhang måste begränsas
till vad som ligger inom ramen för den allmänna planerings- och serviceverksamheten
och inte innefatta subventioner i syfte att påverka enskilda
företags lokalisering.

För flertalet lokaliseringspolitiska åtgärder fordras en vidare överblick
och ett bredare underlag för bedömningen än vad som kan erhållas inom
kommuner och kommunblock. Dessa avvägningar måste göras regionalt
och i åtskilliga fall även centralt för hela landet. Därför fordras såsom
utredningen angivit såväl en regional som en central organisation. Denna

20!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år VM>5

organisation får utformas med hänsyn till var tyngdpunkten i verksamheten
anses böra ligga för att största möjliga effektivitet skall nås. Som jag
ser det kommer då vissa huvuduppgifter att dominera i den regionala verksamheten
medan andra måste få sin tyngdpunkt centralt.

Enligt kommitténs uppfattning är länen de lämpligaste enheterna för
den regionala lokaliseringsverksamheten. De rön som gjorts beträffande
lokaliseringsverksamheten under den tid som förflutit sedan 1952 års riksdagsbeslut
har enligt kommittén klart visat nödvändigheten av vidgade
möjligheter, klarare riktlinjer och en fastare organisation för lokaliseringsverksamheten
på länsplanet. Denna uppfattning kan jag biträda. I det sammanhanget
vill jag erinra om att just behovet av samordning av planeringsverksamheten
i länen var ett av de främsta skälen för tillkallandet
av den sedan några år pågående utredningen rörande den statliga länsförvaltningens
organisation, den s. k. länsförvaltningsutredningen.

Kommittén uttalar att länsstyrelsen med sin auktoritet och centrala
ställning måste anses utgöra det organ, som har de bästa förutsättningarna
att samordna planeringsuppgifterna på länsplanet, och föreslår därför länsstyrelserna
som regionala lokaliseringsorgan. Som länsstyrelsens viktigaste
uppgifter i egenskap av regionalt organ anger kommittén dels utredningsverksamhet
och lokaliseringsplanering, dels rådgivning till länsorgan och
kommuner i lokaliserings- och planeringsfrågor, dels rådgivning och upplysning
till företag i lokaliseringsfrågor, dels ock behandling av ärenden
rörande stöd åt företag i samband med företagslokalisering. För lokaliseringsverksamheten
på länsplanet föreslås att en särskild lokaliseringssektion
inrättas vid länsstyrelserna. Vidare förordas att i avvaktan på länsförvaltningsutredningens
förslag inom varje länsstyrelse inrättas ett särskilt
organ med rådgivande funktion, benämnt lokaliseringsråd. I lokaliseringsrådet
föreslås ingå chefstjänstemän i olika länsorgan, två av landstinget
utsedda representanter, av vilka den ene främst bör företräda primärkommunala
intressen, samt en representant för företagare och en för
arbetstagare, båda utsedda av länsstyrelsen. Rådets ordförande bör vara
landshövdingen med landssekreteraren som ersättare.

Remissopinionen är övervägande positivt inställd till kommitténs förslag
att länsstyrelsen skall vara regionalt lokaliseringsorgan. Några avvikande
meningar finns dock, enligt vilka länsarbetsnämnden bör ges denna
ställning. Åtskilliga länsstyrelser avvisar förslaget om en särskild lokaliseringssektion
under motivering att lokaliseringsverksamheten bör ingå
som en del av länsstyrelsens övriga planeringsuppgifter. I avvaktan på
resultatet av länsförvaltningsutredningens arbete anses någon definitiv
ställning inte böra tas till organisationen. Kommitténs förslag om lokaliseringsråd
i länen har ävenledes mött kritik från skilda håll. Rådets sammansättning
och storlek har speciellt mött invändningar.

Det hade givetvis varit önskvärt att frågan om den för lokaliserings -

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

verksamheten erforderliga organisationen på länsplanet nu kunnat bedömas
i det vidare sammanhang, som det ingår i länsförvaltningsutredningens
uppdrag att utreda. Resultatet av denna utredning torde emellertid
icke vara att vänta förrän tidigast nästa år. I avvaktan härpå är det enligt
min mening nödvändigt med vissa ställningstaganden, vilka dock bör
kunna omprövas när nämnda utredning framlagt sina förslag.

Flera skäl talar såvitt jag kan se för att utrednings- och planeringsfunktionerna
inom lokaliseringsverksamheten får sin tyngdpunkt i länen. Inom
dessa har flera statliga myndigheter, landstingen och andra organ uppgifter
av samhällsplanerande natur. Som kommittén erinrar om har inom den
statliga förvaltningen under senare år skett flera organisatoriska förändringar,
som inneburit delegation av uppgifter från centrala organ till länsorgan.
Kommittén åberopar detta som stöd för uppfattningen att behovet av
samverkan mellan lokaliseringsorganen och planmyndigheterna i första
hand gör sig gällande i länen. Önskvärdheten av medborgerligt engagemang
i verksamheten, av nära kontakt med kommunerna och av omedelbar lokalkännedom
som grund för ställningstaganden är också förhållanden som
bättre kan beaktas inom länsorganisationen än i de centrala organen.

En utvidgad utrednings- och planeringsverksamhet bör därför enligt min
uppfattning komma till stånd i länen. Denna bör för det första omfatta sammanställning
och analys av olika data rörande befolknings- och näringslivsförhållanden
m. m. samt uppgörande av prognoser och annan bedömning av
utvecklingstendenser till ledning för handlandet. Sådana data behövs för
planeringen i kommuner och landsting likaväl som inom olika statliga organ.
Redan den omständigheten att man för de olika planeringsgrenarna utnyttjar
ett gemensamt utredningsmaterial torde ha en icke oväsentlig samordningseffekt.
På grundval av sådant utredningsmaterial bör vidare i länen
utarbetas planer rörande olika åtgärder, som kan påverka lokaliseringsbetingelserna
i enlighet med lokaliseringspolitikens mål. Särskilt bör därvid
beaktas den kommunala planeringen och kommunala åtgärder i övrigt för
näringslivets främjande. En avvägning bör eftersträvas av olika regionala
intressen i frågor om samhälleliga serviceanordningar och andra offentliga
verksamheter. Planeringen, som givetvis ständigt måste hållas aktuell, bör
utmynna i konkreta förslag och handlingsprogram.

Dylik utrednings- och planeringsverksamhet är enligt min uppfattning
nödvändig om man i en tid av snabba strukturella förändringar skall kunna
utnyttja samhällets resurser på effektivaste sätt. Denna verksamhet har sitt
värde oavsett de lokaliseringspolitiska målen och medlen. Av det skälet är
behovet av verksamhet i denna form ej heller tidsbegränsat eller inskränkt
till vissa landsdelar eller län.

I likhet med kommittén finner jag att länsstyrelsen genom sin centrala
ställning i länsförvaltningen är det organ, som har de bästa förutsättningar -

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

na att leda och samordna planeringsuppgifterna på länsplanet. Jag biträder
därför kommitténs förslag att länsstyrelserna skall vara regionala
lokaliseringsorgan.

De uppgifter som länsstyrelsen i nämnda egenskap får att ombesörja
måste självfallet fullgöras i nära samverkan med övriga länsorgan som
har uppgifter inom hithörande områden. Ett ömsesidigt utbyte av upplysningar
och synpunkter samt fördelning av utredningsuppgifter o. dyl. mellan
länsorganen blir nödvändigt. De formella förutsättningarna för ett sådant
samarbete torde föreligga redan enligt nu gällande bestämmelser. De olika
länsorganens chefstjänstemän kan också i regel förordnas som föredragande
eller kallas att deltaga i ett ärendes handläggning i länsstyrelsen med
skyldighet att i förekommande fall låta anteckna avvikande mening. En sådan
ordning kan vara ett smidigt sätt att ge samarbetet ytterligare stadga.
Som kommittén anfört torde det vara lämpligt att bilda arbetsgrupper för beredning
av vissa ärenden. Därvid bör länsarbetsdirektören och företagareföreningens
direktör ingå i en arbetsgrupp för beredning av ärenden rörande
rådgivning och företagsstöd samt den personal som lyder under dessa
tjänstemän kunna anlitas i förekommande utredningsarbete.

Med de möjligheter som sålunda finns att engagera de olika länsorganens
tjänstemän i dessa arbetsuppgifter synes något behov inte föreligga
att sammanföra dem i ett särskilt lokaliseringsråd på sätt kommittén föreslagit.
Då emellertid det regionala planeringsarbetet och de lokaliseringspolitiska
ställningstaganden som i övrigt erfordras inom länet kommer att
innefatta för länet och dess befolkning vitala frågor, anser jag lämpligt att
för handläggningen av hithörande ärenden till länsstyrelsen knytes ett
rådgivande organ med annan sammansättning, vilket bör benämnas planeringsråd.

Planeringsrådet bör främst delta i handläggningen av frågor om samordning
av kommunernas, landstingets och de olika länsorganens insatser inom
samhällelig planering, riktlinjer för lokaliseringspolitiken i länet samt viktigare
ärenden rörande ekonomiskt stöd åt företag i samband med företagslokalisering.
Det torde kunna förutsättas att rådets uppfattning kommer att
tillmätas särskild tyngd vid de olika frågornas fortsatta handläggning i kommuner,
landsting och andra länsorgan.

Planeringsrådet bör inte göras alltför stort och jag föreslår därför att det
får bestå av sju ledamöter och lika många suppleanter. Kungl. Maj :t bör
utse tre ledamöter och lika många suppleanter. Dessa bör vara med länets
näringsliv och övriga förhållanden väl förtrogna personer och representera
1)1. a. arbetsmarknadsorganisationerna. Fyra ledamöter och lika många
suppleanter bör vara kommunala förtroendemän och i möjligaste mån
representera olika delar av länet. Dessa bör utses av landstinget och i förekommande
fall av stad utanför landstinget. Mandatperioden i planerings -

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

rådet bör vara fyra år och sammanfalla med de för kommunala styrelser gällande
mandatperioderna.

Av vad förut sagts om anknytningen till länsstyrelsen följer att planeringsrådets
överläggningar ledes av landshövdingen med landssekreteraren
som ersättare. Rådets medlemmar bör tillerkännas rätt att få avvikande
mening antecknad till länsstyrelsens beslut.

I övrigt torde länsstyrelsens organisation inte böra ändras innan resultatet
av länsförvaltningsutredningens arbete föreligger. Jag är därför inte
beredd att förorda att en särskild lokaliseringssektion inrättas. Förslag om
den personalförstärkning som erfordras för den regionala verksamheten
torde få upptagas i statsverkspropositionen.

Den utformning den regionala organisationen enligt min uppfattning sålunda
bör få med en brett upplagd utrednings- och planeringsverksamhet
som dominerande uppgift måste i sin tur påverka bedömningen av den
centrala organisationen. Denna uppläggning innebär nämligen som jag ser
det inte endast en avvägning av arbetsfördelningen mellan regionala och
centrala organ utan den torde också få viss betydelse för frågan om ansvarsfördelningen
på det centrala planet.

Kommittén har efter bedömning av olika alternativ föreslagit att arbetsmarknadsstyrelsen
skall vara det centrala lokaliseringsorganet. Därmed
avvisar kommittén tanken på att inrätta ett särskilt planverk eller inordna
lokaliseringsfrågorna i annan central myndighet. Flertalet remissinstanser
har tillstyrkt kommitténs förslag. Samtidigt efterlyses dock klarare organisationslinjer
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och länsorganen. Åtskilliga
remissinstanser uttalar också farhågor för att en förläggning av den centrala
lokaliseringsverksamheten till arbetsmarknadsstyrelsen kan medföra att
den arbetsmarknadsmässiga aspekten blir alltför dominerande på bekostnad
av allmänna samhällsplaneringssynpunkter. Lokaliseringspolitiken föreslås
därför skola i större omfattning än kommittén tänkt sig omhänderhas på
departementsnivå, antingen i inrikesdepartementet eller i fristående organ
med direkt anknytning till Kungl. Maj:ts kansli. Den meningen har också
förespråkare, att den centrala handläggningen helt skall förläggas till inrikesdepartementet.

Jag anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara den instans som närmast
under Kungl. Maj :t svarar för den lokaliseringspolitiska verksamheten.
Som centralt lokaliseringsorgan bör styrelsen tilläggas betydande uppgifter
främst i fråga om utrednings-, rådgivnings- och upplysningsverksamhet
samt handläggning av ärenden rörande stödåtgärder i lokaliseringspolitiskt
syfte. Något annorlunda bedömer jag styrelsens förutsättningar
att inom planeringsverksamheten åstadkomma samordning av den offentliga
serviceverksamhet av lokaliseringspolitisk betydelse, som flera andra
organ står som huvudmän för. Den sistnämnda frågan ämnar jag strax
återkomma till.

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1964

Som skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen bör erhålla denna ställning —
vilken den haft också enligt 1952 års riksdagsbeslut — kan åberopas, förutom
sambandet mellan lokaliseringspolitiken och sysselsättningspolitiken,
att styrelsen genom hela sin övriga verksamhet har intim kontakt med företag
och arbetsmarknadsorganisationer. En förutsättning för effektivitet i
den nu föreslagna verksamheten torde också vara att man till fullo utnyttjar
den erfarenhet styrelsen redan hunnit förvärva under många års arbete som
''.okaliseringsorgan.

Beträffande de uppgifter som arbetsmarknadsstyrelsen bör ha i egenskap
av centralt lokaliseringsorgan vill jag i anledning av uttalanden om behovet
av klara organisationslinjer ange följande.

En förstärkning av de regionala lokaliseringsorganens resurser i enlighet
med vad jag i det föregående räknat med torde komma att minska behovet
av att arbetsmarknadsstyrelsen direkt utför utrednings- och planeringsarbete
på länsplanet. Styrelsen bör dock medverka i detta arbete genom
att tillhandahålla sådant grundmaterial, som finns tillgängligt hos styrelsen,
samt att ge allmänna råd om verksamhetens uppläggning ur lokaliseringspolitisk
synvinkel. Självfallet bör styrelsen också kunna erhålla biträde
från länsstyrelsen och andra länsorgan med sådana utredningar, som
fordras för handläggningen av visst i styrelsen anhängigt ärende. Det synes
också naturligt att länsorganen fortlöpande tillställer arbetsmarknadsstyrelsen
resultaten av sin utrednings- och planeringsverksamhet i den mån den
är av lokaliseringspolitiskt intresse och att styrelsen på grundval härav gör
vissa sammanställningar samt bedömningar av lokaliseringsbehovet från
rikssynpunkt. På andra områden synes däremot den av styrelsen nu bedrivna
utredningsverksamheten böra utvecklas ytterligare med hänsyn till
den intensifierade lokaliseringsverksamheten. Vad kommittén anfört torde
därvid kunna tjäna till viss ledning.

Den rådgivnings- och upplysningsverksamhet som bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
har jag behandlat i annat sammanhang. Det är enligt
min uppfattning av stor betydelse att den av styrelsen hittills bedrivna
verksamheten i detta avseende också utvidgas och intensifieras.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör vidare handlägga ärenden angående de
ekonomiska stödåtgärder av olika slag som jag tidigare föreslagit. I fråga
om sådant projekt inom det norra stödområdet, där de investeringar som
kan bli föremål för lokaliseringsstöd understiger sammanlagt 2 milj. kr.,
bör styrelsen äga avgöra ansökan om bidrags- och lånestöd. Kommittén har
föreslagit att ett ärende alltid skall hänskjutas till Kungl. Maj :ts prövning
därest länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen stannat vid olika meningar.
.lag föreslår för min del att detta skall ske endast i det fall att arbetsmarknadsstyrelsen
vill bifalla en av länsstyrelsen avstyrkt ansökan.
Om arbetsmarknadsstyrelsen avslår en ansökning liar ju sökanden alltid
möjligheten att besvärsvägen underställa ärendet Kungl. Maj ds prövning.

214

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

Frågor om utbildningsbidrag och rörlighetsfrämjande bidrag bör också som
tidigare angivits avgöras av styrelsen. I övriga fall bör beslutanderätten
rörande stödåtgärder tillkomma Kungl. Maj :t.

Kommitténs förslag om inrättande av en särskild lokaliseringsdelegation
i arbetsmarknadsstyrelsen för handläggning av bidrags- och låneärenden
anser jag mig inte kunna biträda. I likhet med vad styrelsen anfört i sitt
yttrande finner jag det lämpligare att om så befinnes påkallat öka antalet
ordinarie ledamöter i styrelsen. Frågor om framställning till Kungl. Maj :t
om anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt samt andra frågor av större
betydelse för lokaliseringspolitiken bör som kommittén framhållit under
alla förhållanden handläggas av styrelsen i dess ordinarie sammansättning.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att närmare reglera arbetsmarknadsstyrelsens
uppgifter i hithörande avseenden.

En förstärkning av det centrala och de regionala lokaliseringsorganen
kan som kommittén framhåller väntas medföra att de lokaliseringspolitiska
synpunkterna i ökad omfattning kommer att beaktas i samhällsplaneringen.
Detta är dock enligt kommitténs uppfattning ej tillräckligt för att ernå den
nödvändiga samordningen, särskilt när det gäller investeringar i samhälleliga
serviceanläggningar. Kommittén drar därför den slutsatsen att en
samordning bör åvägabringas även på departementsnivå, där den bästa överblicken
bör finnas beträffande behovet av investeringar för samhällelig service
samt även i fråga om de olika departementens och verkens förutsättningar
att tillgodose dessa behov. En samordning av planeringsfrågorna i
Kungl. Maj :ts kansli skulle också, fortsätter kommittén, göra det lättare att
vidtaga sådana åtgärder i ämbetsverkens planering, som kan påkallas av lokaliseringspolitiska
skäl. Vidare skulle en verksamhet av detta slag på departementsnivå
vara av stor betydelse vid behandlingen av lokaliseringsorganens
förslag till åtgärder i syfte att förbättra de allmänna förutsättningarna
för näringslivet inom områden, där en förstärkning bedöms erforderlig.
Av nämnda skäl anser kommittén organisatoriska åtgärder ofrånkomliga
och förutsätter för lokaliseringsfrågornas handläggning en departemental
arbetsenhet med auktoritativ ställning.

Jag har tidigare framhållit behovet av att på länsnivå kunna göra lokaliseringspolitiska
bedömningar inom ramen för en allmän samhällsplanering.
Givetvis finns behov av att på riksplanet fullfölja och ytterligare utveckla
dessa samordningsåtgärder. Lokaliseringspolitiken måste där anpassas till
övriga aktiviteter i en näringspolitik för fortsatt ekonomisk utveckling under
social trygghet. Ett ämbetsverk kan inte rimligen åläggas ansvaret för
detta. Dessa frågor har sådan omfattning och betydelse att ansvaret härför
direkt måste åvila Kungl. Maj :t.

Med denna utgångspunkt gäller frågan i detta sammanhang närmast, hur
arbetet på departementsnivå bör organiseras för att överblick och samordning
skall erhållas i lokaliseringspolitiska frågor som berör flera departe -

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

ments och verks ansvarsområden. I detta syfte bör i likhet med vad som
skett inom andra områden tillskapas ett särskilt organ, som jag vill benämna
lokaliseringsberedningen.

Inom beredningen bör upptas frågor om olika åtgärder för att samordna
den lokaliseringsverksamhet som skall utövas från samhällets sida. Beredningen
bör vidare behandla de närmare riktlinjerna för verksamheten inom
ramen för riksdagens beslut. Beredningen bör också kunna aktualisera
utredningsarbete för att bl. a. få underlag för bedömning av olika områdens
och orters behov av lokaliseringspolitiska insatser.

I beredningen bör ingå företrädare för berörda departement och myndigheter
samt näringslivets organisationer. Det är angeläget att beredningen
får en så allsidig sammansättning som möjligt.

För handläggningen av ärenden rörande särskilda lokaliseringsåtgärder
samt för den planeringsverksamhet som blir erforderlig bör inrikesdepartementets
organisation förstärkas.

Frågan om anslag och personalorganisation för lokaliseringsverksamheten
torde få upptagas till behandling i 1965 års statsverksproposition.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
m. m. som jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Almer

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning........................................................ 4

II. Lokaliseringsfrågans hittillsvarande behandling........................ 7

III. Riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik............................ 15

A. Lokaliseringspolitisk målsättning m.m.......................... 15

Kommittén ................................................. 15

1. Motiv för en aktiv lokaliseringspolitik...................... 15

2. Lokaliseringspolitisk målsättning .......................... 32

Remissyttrandena ........................................... 34

B. Lokaliseringspolitikens utformning............................. 44

Kommittén ................................................. 44

1. Allmänna riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. in....... 44

2. Samhälls- och lokaliseringsplanering........................ 47

3. Motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering samt kriterier

på områden och orter för sådant stöd........................ 50

Remissyttrandena............................................ 59

C. Lokaliseringspolitikens medel.................................. 83

Kommittén ................................................. 83

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet................... 83

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena............... 85

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena.... 93

4. Särskilda åtgärder för förstärkning av näringslivet i Norrland

och vissa andra områden.................................. 94

5. Behovet av kommunal skatteutjämning.................... 96

6. Det kommunala stödet till företagen....................... 97

7. Frågan om tillståndstvång................................. 98

8. Det statliga stödets finansiering............................ 99

Särskilt yttrande............................................. 103

Remissyttrandena............................................ 104

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet.................. 104

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena .............. 105

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena.... 122

4. Särskilda statliga åtgärder för förstärkning av näringslivet i

Norrland och vissa andra områden......................... 122

5. Behovet av kommunal skatteutjämning .................... 129

6. Det kommunala stödet till företagen ....................... 130

7. Frågan om tillståndstvång................................ 131

8. Det statliga stödets finansiering............................ 131

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i 217

Sid.

D. Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens organisation......... 135

Kommittén.................................................. 135

1. Samordning av lokaliseringsärendena inom Kungl. Maj:ts kansli 135

2. Det centrala organet..................................... 136

3. Det regionala organet..................................... 142

Remissyttrandena............................................ 145

IV. Länsutredningen för Jämtlands län.............. 155

Utredningen................................................. 155

A. Befolkning och näringsliv................................... 155

B. Förslag till åtgärder........................................ 158

1. Åtgärder för att förstärka kommunernas ekonomi............ 158

2. Åtgärder för näringslivets utbyggnad....................... 159

3. Särskilda åtgärder för olika näringsgrenar................... 162

Remissyttrandena............................................ 164

Departementschefen......................................... 170

Allmän bakgrund.......................................... 170

Lokaliseringspolitisk målsättning............................ 179

Lokaliseringspolitikens utformning........................... 183

Lokaliseringspolitikens medel................................ 192

Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens organisation...... 208

Hemställan................................................ 215