Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 196b

1

Nr 169

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter
ändring i kommunal indelning m. m.; given Sofiero
den 29 juni 196b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning m. m.;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet.

. I f I fi . !. ‘ » HiiJ 4 A ? ''.»»tf },K i r y ** * • ’• 1 It ! « W ‘ ry ‘ ■''

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framlägges förslag till en särskild lag vars huvudsakliga
syfte är att förhindra att en kommunal indelningsändring, varigenom landskommun
förenas med stad, automatiskt får till följd att de för stad gällande
reglerna om fastighetsbildning blir gällande även inom den del av den nya
staden som motsvarar den förutvarande landskommunen. Som en följd av
den föreslagna lagen föreslås vissa ändringar i lagen om fastighetsbildning
i stad.

Den föreslagna ändringen i jorddelningslagen är en konsekvens av 1962
års ändringar i kommunallagen, varigenom reglerna om ersättning till fullmäktige
m. m. reformerades.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 169

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i
kommunal indelning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Om genom ändring i kommunal indelning till stad överföres område, där
beträffande fastighetsbildning bestämmelserna för landet äga tillämpning,
skola utan hinder av vad som stadgas i lagen om fastighetsbildning i stad
nämnda bestämmelser gälla för området även efter indelningsändringen.

Vad i första stycket sägs skall gälla även vid nybildning av stad.

2 §•

För område som avses i 1 § må Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer, i samband med indelningsändringen eller senare, i den utsträckning
stadens utveckling så påkallar förordna att beträffande fastighetsbildning
bestämmelserna för stad skola tillämpas.

3 §•

Om det av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket finnes påkallat
inom viss del av stad, där beträffande fastighetsbildning bestämmelserna
för stad gälla, må Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, i
eller utan samband med ändring i kommunal indelning, förordna att i stället
bestämmelserna för landet skola tillämpas.

Förordnande som nyss sagts må, om staden ansökt därom eller staden
icke har egen organisation för mätningsväsendet, meddelas även om det ej
kräves av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket.

4§.

Skola enligt denna lag bestämmelserna om delning av jord å landet äga
tillämpning inom stad, må avstyckning ske jämväl från mark som ej ingår i
fastighetsindelning.

5 §•

Vad i denna lag sägs om stad skall gälla även samhälle å landet, om för
samhället eller del därav föres fastighetsregister enligt bestämmelserna för
stad, så ock annan ort å landet, för vilken sådant register föres.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphävas lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, i den mån
ej annat följer av vad nedan stadgas, samt lagen den 3 juni 1955 (nr 378)
med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften i Kiruna stad.

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

Lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående
laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens
län skall alltjämt äga tillämpning å sådana laga skiften som avses i nyssnämnda
lag angående vissa laga skiften i Kiruna stad.

Har före denna lags ikraftträdande med stöd av nämnda lag den 27 februari
1948 förordnats att vad för landet är stadgat om avstyckning och
sammanläggning skall äga tillämpning beträffande visst område, skola bestämmelserna
i samma lag fortfarande äga tillämpning inom området.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § och 6 kap.
15 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap.

15 §.

Vad i --------meddelade bestämmelser.

I fråga--—----delar gälla.

Vad i 13 § andra stycket stadgas
skall ej äga tillämpning i den mån
annat föranledes av lagen med vissa
bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal
indelning m. m.

4 kap.

Vad i-------register

Om behörighet för Konungen och
myndighet, som Konungen bestämmer,
att beträffande område av stad
eller av sådant samhälle eller annan
ort å landet, som i första stycket
sägs, förordna om tillämplighet
av de för landet meddelade bestäm 1

Senaste lydelse av 2 kap. 15 § och 6 kap.
och 5 kap. 20 §, se SFS 1954: 82.

föres.

Om tillämplighet i vissa fall beträffande
område av stad eller av
sådant samhälle eller annan ort å
landet, som i första stycket sägs,
av de för landet meddelade bestämmelserna
är stadgat i lagen med
vissa bestämmelser angående fasta
§, se SFS 1950: 209, samt av 4 kap. 4 §

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1964

(Nuvarande lydelse)

melserna är stadgat i lagen med
särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av
stad.

(Föreslagen lydelse)

tighetsbildning efter ändring i kom
munal indelning m. m.

5 kap.

20 §.

Bestämmelserna i------

Om behörighet för Konungen och
myndighet, som Konungen bestämmer,
att beträffande område av stad
eller av sådant samhälle eller annan
ort å landet, som i första stycket
sägs, för ordna om tillämplighet av
de för landet meddelande bestämmelserna
är stadgat i lagen med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av
stad.

— skall föras.

Om tillämplighet i vissa fall beträffande
område av stad eller av
sådant samhälle eller annan ort å
landet, som i första stycket sägs,
av de för landet meddelade bestämmelserna
är stadgat i lagen med
vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal
indelning m. m.

6 kap.

15 §.

Vad i--------— skall föras.

Om tillämplighet i vissa fall beträffande
område av stad eller av
sådant samhälle eller annan ort å
landet, som i första stycket sägs,
av de för landet meddelade bestämmelserna
är stadgat i lagen med vissa
bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal
indelning m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Har förordnande meddelats enligt lagen den 27 februari 1948 (nr 96)
med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av
stad, skall äldre lydelsen av 4 kap. 4 § och 5 kap. 20 § fortfarande gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

5

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

21 kap.

3 §.

Ägodelningsnämndemän utses--- — samma tid.

Val äger---inför häradsrätten.

Valet verkställes---av kommunalfullmäktige.

För kommun---överskjutande folkmängd.

För varje-------som valmän.

Höra delar-------den tillhör.

Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning
efter de grunder,
som i kommunallagarna stadgas
angående sådan gottgörelse till
ledamöter i styrelser och nämnder.

Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta arvode, traktamente
och resekostnadsersättning efter de
grunder, som i kommunallagarna
stadgas angående sådan gottgörelse
till ledamöter i styrelser och nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954: 235.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 april 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om tillämplig lagstiftning
angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning,
m. m. och anför därvid följande.

Den omfattande utflyttning från glesbygder och mindre tätorter, som
pågått i flera år och som ännu ej upphört, medför stora förskjutningar i
kommunernas folkmängd. I förening med de ökade krav som ställes på
kommunerna i fråga om samhällsservice har detta framtvingat reformer i
fråga om den kommunala indelningen i riket, senast genom beslut av 1962
års riksdag. Utvecklingen medför därvid bl. a. att betydande landsbygdsområden
förenas med städer. Detta får automatiskt till följd att de för
stad gällande reglerna för fastighetsbildningsverksamheten utsträckes att
även omfatta nämnda landsbygdsområden. Enligt gällande rätt är nämligen
kommuntypen i princip avgörande för huruvida för fastighetsbildningen
skall gälla de regler, som finns i lagen om delning av jord å landet
och den därtill anslutande lagen om sammanläggning av fastigheter å landet,
eller de regler, som finns i lagen om fastighetsbildning i stad. övergång
från det ena regelsystemet till det andra har vid utformandet av fastighetsbildningslagstiftningen
förutsatts förekomma endast i tämligen ringa utsträckning.

I en den 12 februari 1962 dagtecknad promemoria (stencilerad) har lantmäteristyrelsen
till behandling upptagit de problem som från nyssnämnda
synpunkt är förenade med indelningsändringarna. Styrelsen har överlämnat
promemorian till Kungl. Maj :t och uttalat, att sådana ändringar kan
medföra så allvarliga olägenheter att en särskild lagstiftning är nödvändig.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och Västmanlands län, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges skogsägareförening -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

ars riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges lantmätareförening
och Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Av länsstyrelsen i Jönköpings län har överlämnats yttrande från överlantmätaren
i länet, av länsstyrelsen i Kronobergs län yttranden från överlantmätaren
och länsarkitekten i länet samt från Alvesta köpings kommunalnämnd
och från drätselkammaren i Växjö, av länsstyrelsen i Örebro län
yttranden från överlantmätaren och länsarkitekten i länet samt från byggnadsnämnderna
i Örebro och Karlskoga, av länsstyrelsen i Kopparbergs län
yttranden från lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och överlantmätaren
i länet samt byggnadsnämnden i Ludvika stad, av länsstyrelsen i Västernorrlands
län yttranden från överlantmätaren i länet samt drätselkamrarna
i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga den i lantmäteristyrelsens
promemoria behandlade frågan. I samband därmed upptager jag även en
i annat sammanhang aktualiserad fråga om ändring i 21 kap. 3 § jorddelningslagen.

TILLÄMPLIG LAG ANGÅENDE FASTIGHETSBILDNING EFTER
ÄNDRING I KOMMUNAL INDELNING

Gällande bestämmelser

Fastighetsregis trering

Fastigheter redovisas antingen i jordregister eller i fastighetsregister för
stad, vilket senare i det följande även betecknas stadsregister. Föreskrifter
rörande dessa register återfinnes, i fråga om jordregistret huvudsakligen
i förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister (jordregisterförordningen)
samt beträffande stadsregister huvudsakligen i 7 kap. lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen
eller FBL) och i förordningen samma dag (nr 281) med närmare
föreskrifter om fastighetsregister för stad (fastighetsregisterförordningen).

Huvudregeln i fråga om tillämplig registerform är att i stad skall föras
stadsregister och för landsbygden jordregister. Kungl. Maj :t äger emellertid
efter omständigheterna förordna dels att jordregister skall föras för stad
eller del därav (1 § jordregisterförordningen) och dels att stadsregister
skall föras för samhälle å landet, d. v. s. köping eller municipalsamhälle,
eller del därav eller för annan ort å landet (7 kap. 1 § FBL).

Fastighetsbildning

Avgörande för spörsmålet, vilka materiella fastighetsbildningsregler som
skall tillämpas, är i princip huruvida fråga är om mark i stad eller på landet.
Huvudregeln är, att i stad fastighetsbildningslagens bestämmelser skall

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

tillämpas, medan på landet lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet (jorddelningslagen eller JDL) och lagen samma dag om sammanläggning
av fastigheter å landet (sammanläggningslagen eller SML)
skall gälla. Från denna princip — som alltså låter kommuntypen vara avgörande
— finns emellertid betydelsefulla undantag.

Bestämmelserna i 1—3 kap. fastighetsbildningslagen skall sålunda gälla
alla tomtindelade områden oavsett om de är belägna inom stad, köping, municipalsamhälle
eller annan ort på landet; och beträffande samhälle på landet,
för vilket i dess helhet eller till viss del skall föras stadsregister, liksom
annan ort på landet, för vilken sådant register föres, skall i stället för vad
som stadgas i jorddelningslagen gälla fastighetsbildningslagens stadganden
i 4 kap. om sammanläggning av stadsägor, i 5 kap. om avstyckning av område,
som ej ingår i tomtindelning, samt i 6 kap. 1—3 och 5—14 §§ om
laga skifte m. in. (4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § och 6 kap. 15 § FBL).

Nyssnämnda undantag från huvudregeln innebär att de för stad gällande
bestämmelserna i vissa fall blir tillämpliga även på landet. Möjlighet till
undantag i motsatt riktning har öppnats genom lagen den 27 februari 1948
(nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad (i det följande benämnd 1948 års lag). Enligt denna lag äger,
där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, Kungl.
Maj :t, eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, beträffande område
av stad, vilket ej ingår i stadsplan samt ej heller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948 är avsett för annat än jordbruksändamål,
förordna att, i stället för de i fastighetsbildningslagen meddelade bestämmelserna
om avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning och om
sammanläggning av stadsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och
sammanläggning skall äga tillämpning med vissa i lagen angivna undantag.
Meddelat förordnande kan återkallas när förhållandena föranleder det och
skall — med visst undantag — vara förfallet beträffande mark för vilken
fastställes stadsplan eller byggnadsplan. Anmärkas må, att 1948 års lag
äger tillämpning ej blott inom stad utan även inom samhälle och annan
ort på landet, där enligt fastighetsbildningslagen samma lags bestämmelser
om avstyckning och sammanläggning skall tillämpas.

Bestämmelserna i 1948 års lag är föranledda av att i städerna numera ej
sällan ingår betydande områden av landsbygdskaraktär samt att fastighetsbildningslagen
i motsats till jorddelningslagen ej innehåller bestämmelser
om restriktiva jordpolitiska villkor för fastighetsbildning. Enligt vad departementschefen
anförde vid framläggandet av förslaget till 1948 års lag
bör vid meddelande av förordnande iakttagas, att de jordpolitiska restriktionerna
för delning av jord göres tillämpliga endast inom sådana områden,
vilka kan beräknas komma att under överskådlig tid nyttjas för jordbruk
och skogsbruk. Har mark redan tagits i anspråk för stadsmässig bebyggelse
eller kan det förväntas att mark kommer att inom en icke alltför avlägsen

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 196i

framtid användas för sådant ändamål, ansågs skäl icke föreligga att uppställa
några jordpolitiska villkor till skydd för bestående jordbruks- eller
skogsbruksfastigheter.

Vid tillkomsten av 1948 års lag behandlades frågan huruvida jorddelningslagen
i dess helhet — alltså bl. a. även dess regler om laga skifte -—
borde göras tillämplig inom stadsområde men tanken på en sådan utvidgning
avvisades under åberopande av att fastighetsbildningslagen, då det
gällde andra institut än avstyckning, i icke ringa mån hänvisade till jorddelningslagen.
Beträffande laga skifte — liksom bl. a. ägoutbyte — gäller
alltså, oavsett om förordnande enligt 1948 års lag meddelats eller ej, huvudregeln
om fastighetsbildningslagens tillämplighet inom stad. Enda undantaget
härifrån utgör Kiruna stad. Genom en särskild lag den 3 juni 1955
(nr 378) har nämligen samtliga bestämmelser i jorddelningslagen gjorts
tillämpliga å vissa laga skiften inom denna stad.

Bestämmelser om fastighetsbildning finns även i lagen den 18 juni
1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen), lagen den 18 april
1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m. (sammanföringslagen) och lagen den 17 april 1953 (nr
157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. (legaliseringsiagen).
Ensittarlagen och sammanföringslagen äger giltighet oavsett kommuntypen.
Legaliseringslagen är tillämplig endast inom område för vilket
jordregister föres. Även i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (dalalagen) finns föreskrifter om fastighetsbildning.

Behörighetsbestämmelser för förrättningsmän

I fråga om behörighet att verkställa olika slag av lantmäteriförrättningar
gäller olika regler för stad och land. Tomtmätning och avstyckning i stad
skall enligt fastighetsbildningslagen (2 kap. 2 § och 5 kap. 2 §) verkställas
av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes,
av till sådan befattning behörig person, som på förslag av byggnadsnämnden
förordnas av länsstyrelse att tills vidare förrätta tomtmätningar eller
avstyckningar i staden. Laga skifte och ägoutbyte å stadsjord förrättas
av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där jorden är belägen,
eller av mätningsman i stadens tjänst, därest han av Kungl. Maj :t bemyndigats
därtill. Om laga skifte icke berör mark, som är avsedd för
jordbruk eller skogsbruk, må det dock även utan sådant bemyndigande
förrättas av mätningsman i stadens tjänst, därest samtliga delägare i jorden
vid ansökningen om skiftet föreslagit honom till förrättningsmän
(6 kap. 2 § FBL). Ägoulbyte -— såsom fristående förrättning — inom stad
må, om förrättningen icke berör mark som är avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, där ej byggnadsnämnden av särskilda skäl annorlunda beslu -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1961

lar, företagas av hos staden anställd mätningsman även utan sådant bemyndigande
som kräves för laga skifte (6 kap. 12 § första stycket FBL).
Servitutsutbrytning inom stad skall alltid verkställas av vederbörande
distriktslantmätare (6 kap. 12 § sista stycket FBL).

Förrättningar enligt jorddelningslagen skall alltid handläggas av distriktslantmätaren
i det distrikt, där jorden är belägen (2 kap. 1 §, 19 kap.
5 § och 20 kap. 6 § JDL).

Inom område av stad, för vilket med stöd av 1948 års lag förordnats att
vad för landet är stadgat om avstyckning skall äga tillämpning, äger i
stadens tjänst anställd mätningsman eller av länsstyrelse förordnad förrättningsman
för avstyckning icke behörighet att utan särskilt bemyndigande
verkställa avstyckning av mark avsedd för jordbruk eller skogsbruk.
Om sådant bemyndigande ej givits, verkställes förrättningen av vederbörande
distriktslantmätare. 4

Beträffande förrättning enligt ensittarlagen ankommer det på länsstyrelse
att förordna förrättningsman. Därvid skall lantmätare förordnas utom
då marken är belägen inom stad eller annat område för vilket fastighetsbildningslagens
regler om avstyckning äger tillämpning. I sistnämnda fall
skall den förordnas, som jämlikt samma lag på grund av tjänst eller
förordnande är behörig att förrätta avstyckningar (6 § ensittarlagen). Förrättning
enligt sammanföringslagen skall verkställas, i fråga om vägmark
inom stad eller annat område som nyss nämnts av den som på grund av
tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar samt
eljest av vederbörande distriktslantmätare (5 § sammanföringslagen). Förrättning
enligt legaliseringslagen slutligen skall alltid handläggas av
distriktslantmätaren.

Huvudmannaskapet för fastighetsbildningsverksamheten

Fastighetsbildningsverksamheten omhänderhaves till den allt övervägande
delen av det statliga lantmäteriet. I ett stort antal städer, några köpingar
och ett fåtal landskommuner finns dock självständiga kommunala mätningsorganisationer.
Vidare äger lantmäteristyrelsen i vissa fall förordna
annan än i lantmäteriväsendet anställd lantmätare att i viss distriktslantmätares
ställe verkställa vissa avstyckningar enligt jorddelningslagen.

Jordregistret föres av det statliga lantmäteriet och kostnaderna härför
åvilar statsverket. Beträffande stadsregister gäller, att städerna själva svarar
för de kostnader som är förenade med såväl upprättandet av registerkarta
och uppläggandet av registret som dess förande. Köping har att bekosta
upprättandet av registerkarta medan uppläggandet av stadsregistret
och det fortsatta förandet av registret i regel sker på statsverkets bekostnad.
Då det gäller municipalsamhälle och annan ort på landet för vilken
föres stadsregister svarar statsverket i princip för samtliga kostnader för
registret.

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

11

Allmän motivering

Lantmäteristyrelsens promemoria

De fall i vilka en ändring i den kommunala indelningen
kan få inverkan på fastighetsbildningen är
enligt styrelsen följande, nämligen 1) då en egentlig landskommun eller
del därav sammanslås med stad, 2) då egentlig landskommun eller del
därav sammanslås med köping inom vilken stadsregister föres och 3) då
köping utan stadsregister (s. k. jordregisterköping) helt eller delvis sammanslås
med stad eller köping, allt under förutsättning att den sålunda
tillkomna kommunen får karaktär av stad eller av köping med stadsregister.
Om däremot endast städer och köpingar med stadsregister (stadsregistersamhällen)
eller enbart egentliga landskommuner och jordregisterköpingar
ingår i kommunsammanslagningar, påverkar detta icke frågan
vilka fastighetsbildningsregler som skall gälla inom kommunerna.

Styrelsen framhåller, att allvarliga olägenheter från fasti ghetsbildningssynpunkt
ofta uppkommer därigenom att de för
stad gällande fastighetsbildningsreglerna blir gällande inom en förutvarande
landskommun. Vissa av dessa olägenheter kan undanröjas genom förordnande
enligt 1948 års lag. Därigenom blir de i jorddelningslagen och sammanläggningslagen
inskrivna jordpolitiska reglerna tillämpliga inom sådana
delar av den nya stadskommunen som fortfarande utgör landsbygdsområden.
Dessutom kan förordnas, att jordregister fortfarande skall föras
inom område som införlivas med stad.

Enligt lantmäteristyrelsens mening kan emellertid de genom ändringar
i den kommunala indelningen uppkomna olägenheterna numera icke i
tillräcklig grad elimineras genom tillämpning av 1948 års lag. Orsaken
härtill anser styrelsen främst vara att fastighetsbildningslagen icke är avsedd
att reglera fastighetsförhållanden på landsbygden. Styrelsen anför härom
följande.

Vid lagens tillkomst omfattade stadskommunerna utom det för stadsbebyggelse
ianspråktagna området huvudsakligen endast sådana angränsande
områden som kunde krävas för stadsbebyggelsens utveckling. Den i
lagstiftningen införda principen att FBLS1 alltid skulle gälla inom stad
och inom stadsliknande samhällen var därför naturlig. Då ett antal städer
och köpingar sedermera tillfördes områden som icke kunde beräknas
komma att bli ianspråktagna för bebyggelse inom överskådlig tid framstodo
bristerna i den för dessa områden gällande fastighetsbildningslagstiftningen
såsom betydande. De i JDL och SML införda restriktiva bestämmelserna
av jordpolitisk natur ägde t. ex. icke tillämpning inom stadskommun,
en brist som med hänsyn till den tidigare inriktningen hos den

1 Härmed avses lagen om fastighetsbildning i stad.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

statliga jordpolitiken, vilken under en längre tidsperiod väsentligen syftat
till att hindra en olämplig söndersplittring av fastighetsbeståndet, ansågs
vara mest framträdande. För att undvika den omfattande omarbetning
av FBLS som skulle ha varit erforderlig för undanröjande av denna brist
infördes genom 1948 års lag möjlighet att efter särskilt förordnande
göra vissa bestämmelser i JDL och SML tillämpliga även inom stad.

Att 1948 års lag icke längre erbjuder tillräckliga möjligheter då det gäller
att avhjälpa de olägenheter som är förenade med att fastighetsbildningslagen
blir tillämplig även inom landsbygdsområden, har enligt styrelsen sin
grund i flera omständigheter, som sammanhänger med utvecklingen på jordbrukets
och samhällsbyggandets områden samt de ökade krav som numera
ställes på förrättningsverksamhetens rationaliserande. Jorddelningslagen
och sammanläggningslagen har vidare tillkommit senare än fastighetsbildningslagen
och har dessutom i större omfattning än vad fallet är beträffande
fastighetsbildningslagen gjorts till föremål för partiella reformer bl. a. i
rationaliseringssyfte. Styrelsen anför vidare.

Härigenom har JDL i större utsträckning än FBLS kommit att innehålla
bestämmelser som både materiellt och formellt tillgodose de av utvecklingen
betingade kraven. Det har t. ex. befunnits att JDL ger större möjligheter
att lösa de speciella fastighetsrättsliga problem som numera ofta uppkomma
i samband med gruppbebyggelse såväl inom städer som landsbygdssamhällen.
I sådana fall måste ofta utnyttjas de enligt JDL förefintliga möjligheterna
att utlägga fastighet med mer än ett markområde (t. ex. skilda
områden för bostadshus och garage) eller också område gemensamt för flera
fastigheter (t. ex. för garage, biluppställningsplatser, gemensamma gårdar).
På senare tid har även aktualiserats frågan om möjligheten att företaga
delning av fiske inom stadskommun, varav behov visat sig föreligga. Enligt

ett av lantmäteristyrelsen avgivet yttrande---kan sådan delning av

fiske, som kan genomföras enligt 20 kap. JDL, ej ske enligt FBLS, och något
klarläggande domstolsutslag föreligger ej.

Såsom exempel på sådana för förrättningsverksamheten betydelsefulla
skillnader mellan jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen, vilka uppkommit
genom att jorddelningslagen ändrats för att göra förfarandet mera
rationellt, anger styrelsen att jorddelningslagen men icke fastighetsbildningslagen
medger att förrättningar för avstyckning, gränsbestämning, ägoutbyte
och servitutsutbrytning sammanföres till gemensam handläggning.
Dessa möjligheter har visat sig värdefulla vid strävandena att förenkla fastighetsbildningsproceduren
och har till fördel för både den förrättningssökande
allmänheten, de myndigheter som sysslar med fastighetsbildning
samt fastighetsindelningen vunnit betydande tillämpning. Det är emellertid
icke möjligt att med stöd av 1948 års lag göra dessa regler i jorddelningslagen
tillämpliga även inom fastighetsbildningslagens giltighetsområde.

De frågor som från fastighetsbildningssynpunkt måste tillmätas den största
betydelsen vid sammanslagning av landskommun med stad är dock, framhålles
det i promemorian, de som berör jordbruksnäringen och skogsbruket

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 196b

samt samspelet mellan dessa näringar och närliggande tätorter. Styrelsen
erinrar om det ökade intresset för en yttre rationalisering av jordbruk och
skogsbruk och om de åtgärder -—• hl. a. i form av ändringar i den för landet
gällande fastighetsbildningslagstiftningen — som från statsmakternas sida
vidtagits i syfte att intensifiera det allmännas insatser på detta område.

Vidare anföres.

Lantmäteriets positiva insatser i rationaliseringsarbetet och de •—--

nya formerna för bedrivande av detta arbete skulle i väsentlig mån hindras
därigenom att fastighetsbildningsverksamheten efter sammanslagning av
landskommun med stadskommun skulle komma att splittras, varigenom
lantmäteriets hittillsvarande möjligheter till aktiva insatser, som i hög grad
äro beroende av de kontinuerliga kontakterna mellan markägare och förrättningsmän
vid olika slag av åtgärder, skulle väsentligt beskäras. Härtill kommer
att en klar uppdelning av förrättningsverksamheten efter arten av åtgärder
i enlighet med vad som gäller enligt 1948 års lag icke låter sig göra.
Åtgärder för jordbruk och skogsbruk å ena sidan och bebyggelse å andra
sidan beröra ofta varandra så att de praktiskt ej kunna vidtagas var för sig,
och i vissa fall berör en och samma åtgärd båda de angivna intressena,
t. ex. avstyckning för bostadsändamål av mark som användes för jordbruk
eller skogsbruk.

Även vissa materiella regler i fastighetsbildningslagen är, anser lantmäferistyrelsen,
ägnade att försvåra jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
och de därmed förenade olägenheterna kan ej helt avhjälpas genom
förordnande enligt 1948 års lag. Styrelsen nämner som exempel, att fastighetsbildningslagens
regler om laga skifte och ägoutbyte visat sig svåra att
tillämpa inom landsbygdsområden, bl. a. vid tillståndsprövning och värdering.
Bristerna i fastighetsbildningslagen har under senare tid fått större
betydelse och blir ytterligare markerade allt efter som intensifieringen av
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering fortskrider.

Kommunsammanslagningar kan enligt lantmäteristyrelsens mening även
medföra organisatoriska olägenheter. Styrelsen uppger i detta
sammanhang, att självständiga kommunala mätningsorganisationer finns
i 110 av rikets 133 städer och drygt tiotalet av de 68 köpingar inom vilka
stadsregister föres, dessutom i sju köpingar eller municipalsamhällen, inom
vilka endast jordregister föres, samt i sex egentliga landskommuner. Hållandet
av egen mätningsorganisation, som svarar för fastighetsbildningsverksainheten,
innebär för vederbörande kommuner ett betydande ekonomiskt
engagemang men har också ansetts medföra vissa fördelar, bl. a. med
hänsyn till de ökade möjligheterna till samordning mellan fastighetsbildningen
och vissa kommunala funktioner på samhällsbyggandets område.
Ett flertal av de stadskommuner som nu har egen mätningsorganisation
kan enligt styrelsens mening komma att beröras av kommande indelningsändringar.
I vissa fall torde därvid stad finna det förenligt med sina intressen
att omhändertaga fastighetsbildningsverksamheten i område som

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

tillföres staden, i andra fall däremot torde det komma att stå klart att något
önskemål därom icke föreligger. Vidare anföres.

Kommunsammanslagningar torde komma att genomföras mot bakgrund
av väsentligen näringsgeografiska synpunkter samt investeringskrävande
kommunala funktioner, varvid fastighetshildningsorganisatoriska frågor
torde tillmätas endast mera sekundär betydelse. Med nu gällande kompetensregler
för de olika fastighetsbildningslagarna och deras betydelse i organisatoriskt
avseende komma kommunsammanslagningar emellertid ofta att
automatiskt medföra krav på ändringar i nämnda organisationer med därav
föranledda störningar för såväl kommuner som det statliga lantmäteriet.
I de fall lantmäteriet för närvarande svarar för fastighetsbildningsverksamheten
i t. ex. en mindre stad och denna blir utökad med en eller flera landskommuner,
kan även fråga uppkomma att för staden upprätta särskild
kommunal mätningsorganisation.

Mera betydande förändringar av ovan angiven art i organisatoriskt hänseende
böra normalt icke ske innan klarhet vunnits i fråga om fastighetsbildningslagstiftningens
slutliga utformning och därav föranledda organisatoriska
överväganden gjorts. Även flera mindre förändringar tillsammantagna
komma att medföra besvärande omställningsförluster och ogynnsamt
påverka möjligheterna att fördela tillgänglig arbetskraft. Organisationsfrågans
slutliga lösning kan i nuvarande läge sålunda icke överblickas, och det
är angeläget att densamma icke föregripes som en icke avsedd följd av
kommunsammanslagningarna.

Lantmäteristyrelsen anser sannolikt, att de olägenheter, som nämnts och
som sammanhänger med att stadsreglerna för fastighetsbildning blir gällande
inom betydande landsbygdsområden kan komma att medföra att sammanslagning
av landskommuner med angränsande städer och köpingar
försvåras. Med hänsyn härtill och till att olägenheterna är aktuellt påtagliga
anser styrelsen — trots det pågående arbetet på en ny, för land och
stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning — nödvändigt att provisoriska
åtgärder skyndsamt vidtages. I promemorian framlägges därför förslag
till lagstiftning i syfte att avhjälpa de av styrelsen påtalade olägenheterna.

Den grundläggande tanken bakom förslaget är att en ändring i den
kommunala indelningen ej skall automatiskt medföra en förändring beträffande
fastighetsbildningsreglernas tillämpningsområden. De för landsbygden
avpassade reglerna skall alltså bibehålla sin giltighet även inom område
som i administrativt hänseende kommit att ingå i stad eller köping
i samma utsträckning som fallet varit före indelningsändringen. En sådan
princip strider enligt styrelsens mening icke mot lagstiftarens intentioner
med nu gällande regler, som tillkommit mot bakgrund av helt andra förhållanden
än som numera föreligger.

Enligt förslaget behöver en princip av nyss angivna innebörd — av lantmäteristyrelsen
kallad status cjuo-princip — icke upprätthållas utan undantag.
Härom anföres följande.

Då fråga exempelvis är om överföring av område av landskommun till
stad såsom ett normalt led i stadens utbyggnad, kan anledning saknas att

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 196i

inom området bibehålla landsreglerna för fastighetsbildning intill dess
stadsregister eventuellt upplägges för området, även om de för landet gällande
reglerna i materiellt hänseende äro avpassade jämväl för tätbebyggelseområden.
Även eljest kan, särskilt från kommunens sida, intresse finnas
för att ett status quo frångås beträffande visst område. Givetvis bör
icke det förhållandet att hel landskommun sammanlägges med stad utgöra
hinder för att stadsreglerna erhålla giltighet inom ett stadsbebyggelsen närbeläget
område eller eljest inom område av betydelse för den stadsmässiga
utvecklingen. Möjlighet till prövning i varje särskilt fall huruvida landsreglerna
skola upphöra att äga tillämpning inom visst område av en med stad
eller stadsregistersamhälle sammanslagen landskommun eller del av sådan
kommun synes sålunda böra föreligga.

Enär de problem som kan föreligga vid sammanslagning av landskommun
med stad eller köping på samma sätt kan uppkomma vid nybildning
av sådan kommun anser styrelsen att den föreslagna principen bör gälla
även vid förändring av en befintlig kommuns status.

Införande av de för landet gällande fastighetsbildningsreglerna inom område
där fastighetsbildningslagen för stad nu gäller medför, enligt lantmäteristyrelsen,
vissa fördelar även med hänsyn till att jorddelningslagen
och sammanläggningslagen i högre grad än fastighetsbildningslagen är avpassade
till de av utvecklingen betingade kraven på bl. a. rationalisering av
förrättningsförfarandet. Det kan emellertid också göras gällande att en utvidgning
av tillämpningsområdet för jorddelningslagen bör föranleda att
enstaka bestämmelser i fastighetsbildningslagen göres tillämpliga vid förrättning
enligt jorddelningslagen. Styrelsen anser emellertid att det nu icke
är erforderligt att vidtaga sådana åtgärder i vidare mån än att möjlighet bör
öppnas att inom stad avstycka mark som ej ingår i fastighetsindelningen.

1 fråga om det lagtekniska genomförandet av förslaget uttalar
lantmäteristyrelsen att det icke är möjligt att välja den lösning som
bestär i en revision av fastighetsbildningslagen. En sådan lösning skulle bli
mycket komplicerad. I stället synes utvägen att genom särskilda bestämmelser
reglera gränserna för tillämpningsområdena för fastighetsbildningslagen,
å ena sidan, samt jorddelningslagen och sammanläggningslagen, ä
andra sidan, böra övervägas. Härigenom synes det på ett enkelt sätt utan
omotiverade förändringar i nu rådande förhållanden vara möjligt att eliminera
de olägenheter som eljest skulle uppstå genom ändringar i den
administrativa indelningen. Förslaget innebär därför att från fall till fall
skall beslutas huruvida för visst landsbygdsområde som förenas med stad
1''astighetsbildningslagen skall gälla. Beslut i denna fråga förutsättes skola
föregås av eu genom lantmäteristyrelsen i samråd med de berörda kommunerna
verkställd ingående utredning. Denna utredning hör ske mot bakgrund
av såväl kommunala intressen som de statliga engagemangen i faslighetsbildningsverksamheten
och med beaktande av jordbrukets och skogsbrukets
strukturfrågor. Lantmäteristyrelsen anser det angeläget att sådan

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

utredning igångsättes i god tid före en sammanslagnings genomförande och
i möjligaste mån även fullföljes dessförinnan. Härom anföres ytterligare
följande.

Det skulle i och för sig icke vara otänkbart att sådan utredning från fall
till fall alltid resulterade i beslut angående lagarnas tillämpningsområden.
Med hänsyn till bland annat att sådana beslut dock icke alltid torde medhinnas
förrän efter dagen för en sammanslagnings genomförande har lantmäteristyrelsen,
för att undvika omotiverade olägenheter, efter övervägande
mellan olika formella lösningar stannat för det här redovisade alternativet,
som innebär att landsreglerna skola bibehålla sin tillämpning inom områden,
där de förut gälla, intill dess annat beslutas. Vid valet mellan alternativen
har lantmäteristyrelsen dessutom beaktat det väsentligt förändrade läge
som uppkommer genom kommunsammanslagningarnas ökade frekvens
jämfört med de omständigheter som utgjorde bakgrund till den nu gällande,
år 1917 tillkomna automatiska kompetensregeln.

Med hänsyn till att undantag från huvudregeln i fråga om fastighetsbildningslagens
tillämplighetsområde berör såväl statliga som kommunala
intressen föreslås att avgörandet i princip skall tillkomma Kungl. Maj :t. Den
möjlighet till delegering, som genom kungörelsen den 5 mars 1954 (nr 86)
om prövning av vissa ärenden rörande fastighetsredovisning och fastighetsbildning
införts bl. a. beträffande förordnande enligt 1948 års lag anses
emellertid kunna övervägas även i förevarande sammanhang.

Den föreslagna regleringen bör enligt lantmäteristyrelsen provisoriskt ske
genom tillskapande av en särskild lag där huvudbestämmelsen torde böra
innehålla att, utan hinder av vad i lag stadgas däremot stridande, ändring
i kommunal indelning, varigenom område tillföres stad eller köping, icke
skall medföra att jorddelningslagen och sammanläggningslagen där de förut
gäller inom området upphör att äga tillämpning, såvida icke Kungl. Maj :t
eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, därom förordnar. En sådan
lag synes vidare böra innehålla att, där lagstiftningen för landet enligt vad
nyss sagts äger eller kommer att äga tillämpning inom stad eller köping och
det påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, Kungl,
Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, må förordna att jorddelningslagen
och sammanläggningslagen skall gälla även inom annat område
av kommunen. Dessutom torde böra stadgas att vad nu sagts skall
gälla jämväl vid bildande av stad eller köping.

Beträffande reglerna för registrering av fastigheter anser lantmäteristyrelsen
icke erforderligt att i detta sammanhang vidtaga några åtgärder.
Gällande bestämmelser medger viss anpassning till föreliggande förhållanden
och i övrigt anses erforderliga reformer böra anstå till den allmänna
revision av samma bestämmelser som är uppdragen åt 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Styrelsen utgår från att i avvaktan härpå fastighetsregister
enligt gällande, för stad meddelade bestämmelser icke kommer att
uppläggas, där ej särskilda skäl föranleder annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 196i

17

Remissyttrandena

Göta hovrätt, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, samtliga
hörda länsstyrelser, Landskommunernas förbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Lantbruksförbundet och Lantmätareföreningen
tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag eller lämnar det utan erinran. Samma
ståndpunkt intages av bl. a. överlantmätarna i Jönköpings, Kronobergs,
Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, länsarkitekten i Jönköpings
län samt drätselkammaren i Sundsvall och i Örnsköldsvik.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i
Örebro län, Stadsförbundet, drätselkammaren i Härnösand, byggnadsnämnderna
i Örebro, Karlskoga, Ludvika och Sundsvall samt Kommunal-tekniska
föreningen avstyrker däremot förslaget.

Till belysning av spörsmålet, i vilken utsträckning indelningsändringar
kan påverka frågan om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning, må först
återgivas följande uttalanden av några överlantmätare.

Överlantmätaren i Jönköpings län uppger, att ett preliminärt förslag till
kommunblocksindelning av Jönköpings län visar, att nio block -— av länets
totalt 14 — skulle bildas av kommuner, där nu fastighetsregister såsom för
stad föres i huvudorten. Dessa nio kommunblock upptar över 70 procent
av länets areal. Vid en fullt genomförd sammanslagning av kommunerna
inom blocken skulle detta innebära, att nära tre fjärdedelar av länet skulle
falla under fastighetsbildningslagen. Kommunbildningar i kommunreformens
anda skulle därför uppenbarligen leda till absurditeter i avseende på
fastighetsbildningsreglernas tillämplighet. En liknande uppfattning uttryckes
av överlantmätaren i Kronobergs län. Överlantmätaren i Örebro län
uppger, att en preliminär utredning såsom slutligt mål för länets indelning
i kommuner på längre sikt räknat med att samtliga landskommuner i länet
kommer att förenas med stad eller köping.

1 fråga om de av lantmäteristyrelsen påtalade olägenheterna
från fastig hetsbildningssynpunkt med det nuvarande regelsystemet
har vid remissbehandlingen framkommit följande synpunkter.

Kammarkollegiet delar lantmäteristyrelsens mening att det icke är önskvärt
alt, såsom följd av sammanslagning av landskommuner och städer,
lagen om fastighetsbildning i stad blir tillämplig på allt större, av jordbruk
och skogsbruk dominerade områden. Kollegiet biträder också meningen att,
då viss kommun eller kommundel befinnes böra efter införlivning med
stad eller köping alltjämt vara underkastad jorddelningslagens jordbruksoch
skogsbrukspolitiska regleringar, detta helst bör ske i den formen att

2 Bihang till riksdagens protokoll 19Gi. 1 samt. Nr 169

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

jorddelningslagen i sin helhet alltjämt får gälla för kommunen eller området.

Länsstyrelsen i Örebro län vitsordar, att vissa olägenheter i fastighetsbildningshänseende
uppkommer vid kommunala indelningsändringar, och
anser det framlagda lagförslaget väl ägnat att eliminera olägenheterna. Vidare
uttalar länsstyrelsen följande.

I länsstyrelsens blivande plan för ny kommunindelning i länet torde i
flera fall rena landskommuner föreslås bli förenade med stad. Intresset
från städernas sida för dylika sammanslagningar torde huvudsakligen anknyta
till förekommande behov av ytterligare mark utanför den egentliga
stadskärnan för bebyggelseplanering m. m. Frånsett de enstaka anordningar
för de sammanslagna kommunernas gemensamma behov, som torde
komma att bliva uppförda i dessa stadskommuners periferiområden, torde
bebyggelsens utbredning bliva föga märkbar utanför städernas närområden.
Karaktären av ren landsbygd torde i många fall komma att bestå under
överskådlig tid. I den mån bebyggelsen fortskrider, ger emellertid lantmäteristyrelsens
förslag möjlighet till successiv anpassning till den växande
stadsbebyggelsen.

Fastighetsbildningsreglernas principiella anknytning till kommuntyp har
enligt Landskommunernas förbunds mening sedan länge framstått såsom
otillfredsställande. Skillnaden i bebyggelsestruktur går ej längre mellan
stad och landskommun utan mellan tätbygd och glesbygd. Bebyggelsestrukturen
bör vara avgörande för vilka fastighetsbildningsregler som skall gälla.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller att det är förenat
med väsentliga olägenheter, att fastighetsbildningen inom utpräglade landsbygdsområden
skall regleras av fastighetsbildningslagen, och uppger att
det redan nu finns exempel på att strukturrationaliseringen inom jord- och
skogsbruket kan försvåras både i materiellt och formellt hänseende genom
att jorddelningslagen och sammanläggningslagen ej är gällande.

De av lantmäteristyrelsen påtalade olägenheterna av att den för städerna
tillskapade fastighetsbildningslagstiftningen kommit att gälla jord på
landsbygden vitsordas även av Lantmätareföreningen, som i likhet med styrelsen
anser att en provisorisk lösning skyndsamt bör åstadkommas.

Stadsförbundet vill icke bestrida att vissa olägenheter från fastighetsbildningssynpunkt
kan uppkomma som följd av att den för städerna avsedda
lagstiftningen på detta område blir tillämplig även å landsbygden men förbundet
anser det tveksamt huruvida olägenheterna i praktiken är av så allvarlig
karaktär som gjorts gällande i lantmäteristyrelsens promemoria.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner de av lantmäteristyrelsen anförda
motiven för lagstiftningen självklara men anser att styrelsen bort
välja en annan utväg för att eliminera olägenheterna. Hovrätten anför därvid
bl. a. följande.

Bestämmelserna om de olika fastighetsbildningsreglernas tillämpning är
redan nu synnerligen invecklade och svåröverskådliga. Genom att härtill

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

foga en ny fristående lag i ämnet ökar man ytterligare den förvirring som
råder på detta område. Det bör övervägas om man icke kan nå syftet genom
att i stället förenkla de gällande reglerna.

Det bör framhållas att de olägenheter som lantmäteristyrelsen finner gällande
lag medföra vid kommunsammanslagningar är ett resultat av den lösning
som statsmakterna år 1950 på styrelsens förslag gav åt då föreliggande
fråga om provisoriska regler. Det diskuterades vid detta tillfälle om fastighetsbildningsreglerna
borde i princip anknyta till registreringstypen eller
till kommuntypen och i enlighet med styrelsens uppfattning valdes den
senare utvägen. Det är blott en konsekvens härav att en kommunsammanslagning
medför en automatisk utvidgning av fastighetsbildningslagens tilllämplighet
till att gälla jordregistrerade områden, som inkorporeras med
stad eller annat fastighetsregistersamhälle.

Gällande lagstiftning bortser, anför hovrätten vidare, från det fundamentala
samband som råder mellan registreringsform och fastighetsbildning;
de olika lagarna är genomgående uppbyggda på de fastighetsformer som
registreringsbestämmelserna skapar. Det måste betecknas som oriktigt att
spränga sambandet mellan registrering och fastighetsbildning blott för att
i vissa specialfall lösa gränsdragningsproblem av detalj betonad karaktär.
Hovrätten fortsätter.

Jordpolitiska hänsyn synes även ha spelat en framträdande roll i den tidigare
diskussionen, enligt hovrättens mening med orätt. Dessa jordpolitiska
hänsyn har intet att skaffa med den grundläggande fastighetsformen.
De inverkar på de regler som anger om en begärd åtgärd, t. ex. avstyckning
och sammanläggning eller ägoutbyte, bör bifallas eller vägras i en viss
situation. Sålunda har det, bland annat, varit fråga om att göra vissa bestämmelser
i 19 kap. jorddelningslagen tillämpliga även inom sådana med
stad inkorporerade områden, där jordbruk eller skogsbruk bedrives. Den
rätta metoden härför är självfallet att för sådana fall då dessa områden utgör
fastighetsregistrerad mark införa erforderliga parallella bestämmelser
i fastighetsbildningslagen och icke att upplösa det principiella sambandet
mellan registertyp och fastighetsbildning. Att anknyta fastighetsbildningsreglerna
till kommuntyp måste anses felaktigt; fastighetsbildningen har ej
något med kommunallagstiftningen att göra.

I stället för den av lantmäteristyrelsen föreslagna lagen förordar hovrätten
att bestämmelserna i 4—6 kap. fastighetsbildningslagen omarbetas, så
att vid tillämpning av dessa kapitel med stad skall förstås område, för vilket
skall föras fastighetsregister såsom för stad; denna regel bör alltså gälla
oavsett om området är beläget i stad eller på landet. Genom en sådan
ändring återinföres, uttalar hovrätten, det principiella sambandet mellan
registertyp och fastighetsbildning och därigenom torde även skapas ett underlag
för bibehållande av den statliga lantmäteriorganisationens kompetens
inom områden som inkorporeras med stad eller fastighetsregistersainliälle.

De remissinstanser, som ställer sig kritiska till lantmäteristyrelsens förslag,
synes — med nyss angivet undantag — anse att i den mån kommun -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

sammanslagningar eller andra indelningsändringar förorsakar olägenheter
desamma kan i erforderlig utsträckning undanröjas med tillämpning av
den nuvarande lagstiftningen, d. v. s. speciellt 1948 års lag. Uttalanden av
denna innebörd göres av bl. a. byggnadsstyrelsen, Stadsförbundet, Kommunal-tekniska
föreningen och länsarkitekten i Örebro län samt byggnadsnämnderna
i Örebro och Ludvika.

Såsom ett alternativ till ett bibehållande av de nuvarande reglerna kan
enligt byggnadsstyrelsen ifrågakomma att genomföra den av lantmäteristyrelsen
diskuterade lösningen med en utredning från fall till fall resulterande
i beslut av Kungl. Maj :t angående vilken lagstiftning som bör gälla inom
visst område.

Byggnadsnämnden i Karlskoga upplyser, att 1948 års lag tillämpats inom
delar av staden sedan år 1949 och att under de senaste tio åren all fastighetsbildning
inom staden ombesörjts av stadens mätningsorgan. Nämnden
anser, att fastighetsbildningen förlupit smidigt och att några, olägenheter av
den tillämpade lagstiftningen icke yppats. I anslutning härtill anför nämnden.

Fördelarna av att den egna organisationen kunnat handlägga samtliga
inom staden förekommande förrättningar ha däremot varit många och
nämnden vill särskilt framhålla den goda service, som kunnat beredas allmänheten.
Ur nämndens synpunkt har det givetvis också varit av stor betydelse,
att handläggningen av förrättningarna skett i intim kontakt med
nämnden, som av stadsingenjören fortgående informerats om de förrättningar,
som förekomma. Byggnadsnämnden håller också före, att 1948 års
lag tillgodoser jordbrukets och skogsbrukets intressen på ett i stort sett fullgott
sätt. Behov av att införa jorddelningslagens bestämmelser i dess helhet
inom del av Karlskoga stads område föreligger sålunda icke.

Nämndens slutsats är att i princip all fastighetsbildning inom kommun
med självständig mätningsorganisation bör handhas av denna organisation
och att lantmäteriets uppgifter inom sådan kommun bör begränsas att avse
avstyckningar för jordbruks- och skogsbruksändamål i enlighet med 1948
års lag samt laga skiften. I den mån det kommunala organet icke är utbyggt
att övertaga fastighetsbildningen inom de införlivade områdena synes, anför
nämnden, från fall till fall böra träffas överenskommelse med det statliga
lantmäteriet att detta tills vidare ombestyr fastighetsbildningen.

I samma slutsats utmynnar även Kommunal-tekniska föreningens yttrande.

Flera remissinstanser ger uttryck åt den uppfattningen att det bör vara
möjligt att lösa förekommande problem med tillämpning av 1948 års lag,
åtminstone till dess den nuvarande heterogena fastighetsbildningslagstiftningen
ersatts av en ny för land och stad gemensam lag.

I anledning av lantmäteristyrelsens uttalande, att jorddelningslagen ger
större möjligheter än fastighetsbildningslagen att lösa de speciella problem,
som uppkommer i samband med gruppbebyggelse, framhåller bl. a. Kom -

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 196b

munal-tekniska föreningen att problem av detta slag berör endast områden
med stadsmässig bebyggelse, d. v. s. områden där jordpolitiska synpunkter
ej skall beaktas. Länsarkitekten i Örebro län betonar att i sådana fall stadsplan
i regel föreligger och att därmed faslighetsbildningslagen blir tillämplig.
Kommunal-tekniska föreningen erinrar även om att 1959 års ändringar
i byggnadslagstiftningen öppnat möjligheter för ökad användning av avstyckningsinstitutet
inom områden av detta slag och uppger att det t. o. in.
gjorts lyckade försök att lösa problem av detta slag genom laga skifte.

Beträffande delning av fiske inom stadskommun uttalar Kommunal-tekniska
föreningen att sådana förrättningar veterligen ej förekommer så otta
att de kan motivera en lagstiftning av den föreslagna omfattningen och innebörden.

I fråga om sammanförande av flera förrättningar till gemensam handläggning
hävdar byggnadsnämnderna i Örebro och Ludvika samt Kommunal-tekniska
föreningen att ett sådant förfarande redan nu förekommer
även då fastighetsbildningslagen är tillämplig, överlantmätaren i Kopparbergs
län uttalar emellertid att något stöd för det tillämpade förfarandet
icke finnes. Om det av formella skäl skulle anses erforderligt att lagfästa
den praxis som råder, bör enligt byggnadsnämndens i Ludvika mening de
lagtekniska svårigheterna härför icke vara oöverstigliga.

Jordbruksnäringens och skogsbrukets intressen tillgodoses enligt Kommunal-tekniska
föreningens mening på ett tillfredsställande sätt av 1948 års
lag. Härom anför föreningen följande.

Inom områden, där 1948 års lag tillämpas, handläggas nämligen jord- och
skogsbruksförrättningarna i den mån fastighetsbildningen för sådana ändamål
sker genom avstyckning (vilket torde vara fallet i fråga om det helt
övervägande antalet fastighetsbildningar för detta ändamål) antingen
av statligt anställda lantmätare, eller av kommunalt anställda mätningsmän,
som lantmäteristyrelsen själv prövat och befunnit vara lämpliga att
handlägga förrättningar av detta slag. Laga skifte och ägoutbyte av mark,
som ingår i jordbruks- och skogsbruksfastigheter, och som är belägen inom
område, där FBL tillämpas, handlägges enligt gällande regler i princip av
det statliga lantmäteriet. En ändring av en kommuns status påverkar sålunda
ej lantmäteriets möjligheter att genomföra den av 1959 års riksdag
beslutade omarronderingsverksamheten eller specialorganisationernas möjligheter
att utöva sin verksamhet.

I sak samma mening uttalas av länsarkitekten i Örebro län och byggnadsnämnden
i Örebro. Av motsatt uppfattning är bl. a. överlantmätaren och.
lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Byggnadsnämnden i Ludvika anser
att lantmäteristyrelsen överbetonat skogs- och jordbruksproblemcn pa bekostnad
av tätortsproblemen, som även de måste anses betydelsefulla, och ofta
torde utgöra en väsentlig anledning till beslut om sammanslagning av städer
och landskommuner. Vid denna typ av indelningsändringar torde, anser
nämnden, de förrättningar, som är förknippade med skogs- och jordbin -

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

ket, komma att helt överskuggas av de förrättningar som har med tätbebyggelsens
expansion att göra. Det av styrelsen nämnda samspelet mellan
dessa näringar och närliggande tätorter torde oftast ha större realitet då
det gäller andra typer av indelningsändringar, t. ex. sammanslagningar av
flera landskommuner. Byggnadsnämnden i Sundsvall uttalar i detta sammanhang
följande.

Jordbruks- och skogsfrågor är givetvis viktiga, men det är stadsbyggnadsoch
bostadsfrågor också. Dessa tränger sig mer och mer på i takt med en
gemensam lag. Det är nog heller inte så, att jord- och skogsbrukets rationalisering
står och faller med den ena eller andra lagen. Det vore att överdriva
deras betydelse. Problemets kärna torde mindre vara en lagfråga än fastmer
en organisatorisk uppgift. I stort gäller det att finna en" form där statliga
och kommunala enheter kan arbeta sida vid sida samordnade på ett
sådant sätt, att tillgängliga resurser i fråga om arbetskraft och dyrbarare
utrustning bäst utnyttjas och så smidigt som möjligt kan dirigeras dit, de
bäst behövs. Då såväl lantmäteriet som städernas mätningsväsen sorterar
under lantmäteristyrelsen torde denna vara den givna sammanhållande ramen.
Hur organisationen därinom bör ordnas synes böra studeras av lantmäteristyrelsen
och städerna gemensamt.

b rågan om den jordpolitiska kontrollen i fall då jorddelningslagen ej är
tillämplig behandlas av Kommunal-tekniska föreningen, som därvid erinrar
om att lantmäteristyrelsen år 1948 icke ansåg visat att någon tendens
till obehörigt utnyttjande av fastighetsbildningslagens brist på regler i detta
hänseende gjort sig gällande och därför ifrågasatte om den då aktuella lagstiftningen
borde genomföras. Föreningen anser oklart, vilka fall av från
jordpolitisk synpunkt olämplig fastighetsbildning, som därefter uppkommit
inom områden, där 1948 års lag eller fastighetsbildningslagen gäller, och
som kommit styrelsen att nu anse en ny, provisorisk lagstiftning brådskande
och angelägen.

Byggnadsnämnden i Sundsvall anser, att lantmäteristyrelsens förslag lätt
kan uppfattas så som om all jordpolitisk kontroll skulle vara satt ur spel
inom stad, vilket icke är fallet. Dels finns fortfarande jordförvärvslagen och
lantbruksnämnderna, vilka bildar ett lika finmaskigt nät som jorddelningslagen,
dels sker i praktiken en analogitillämpning av olika lagregler på området,
på samma sätt som måste ske för att överbrygga svalget mellan jorddelningslagen
och byggnadslagstiftningen.

Kommunal-tekniska föreningen vänder sig mot lantmäteristyrelsens uttalande
att en klar uppdelning av förrättningsverksamheten efter arten av åtgärder
i enlighet med vad som gäller enligt 1948 års lag icke låter sig göra.
Föreningen anför därvid följande.

Man torde nämligen kunna konstatera, att hittills tillämpat system med
införande av områden, där 1948 års lag gäller, i allmänhet fungerat tillfredsställande
och det lär med hänsyn härtill vara svårt att finna motiv för att
denna ordning icke fortsättningsvis skall kunna fungera under de förhoppningsvis
relativt få år, som återstå innan en ny fastighetsbildningslagstiftning

23

Knngl. Maj. ts proposition nr 169 år 196b

kan bliva gällande. Det synes också, som om lantmäteristyrelsen förbisett
det faktum, att fastighetsbildning inom en stadskommun (motsvarande) praktiskt
taget alltid grundar sig på någon form av planläggning — översiktsplanering
eller detaljplan. De intressemotsättningar, som lantmäteristyrelsen
angivit som tänkbara vid fastighetsbildning för bostadsändamål respektive
jordbruk eller skogsbruk, torde sålunda få anses vara av enbart teoretiskt
intresse men ej praktiskt betydelsefulla.

Lantmätareföreningen understryker lantmäteristyrelsens framhållande av
att vissa materiella regler i fastighetsbildningslagen är ägnade att försvåra
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering och ej kan undanröjas genom
förordnande enligt 1948 års lag. Betydelsen av dylikt förordnande är enligt
föreningens mening i huvudsak begränsad till att landslagstiftningens restriktiva
jordpolitiska regler blir tillämpliga vid avstyckning och sammanläggning.
I övrigt kvarstår olägenheterna. Detta innebär, bland annat, att
omskifte inom en med stad eller stadsregistersamhälle sammanslagen landskommun
får äga rum endast efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t och att
graderingsreglerna blir andra än de för landsbygdsområden avsedda. Olägenheterna
av en övergång från de för landsbygden gällande reglerna til!
stadsreglerna är, anser föreningen, starkt framträdande även vid exempelvis
plangenomförande inom förutvarande landskommuns tätorter.

Frågan om den föreslagna lagstiftningens verkan i
organisatoriskt avseende har uppmärksammats i flera remissyttranden.
Flera remissinstanser anser, att det framlagda förslaget innebär
betydande ingrepp i organisatoriskt avseende.

Kommunal-tekniska föreningen framhåller, att det framlagda förslaget
kommer att påverka gränsdragningen mellan de statliga och kommunala
fastighetsbildningsorganen och att detta medför olägenheter och skapar
oklarhet, bl. a. i fråga om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen och
därmed sammanhängande frågor. Föreningen anför vidare.

Som framgår av styrelsens promemoria finnas inom c:a 110 av rikets
städer och ett 25-tal andra kommuner kommunala mätningsorganisationer
inrättade, vilka handhava ej blott förrättningsverksamheten utan såväl
mätningsväsendet som fastighetsbildningsväsendet och övriga därmed
sammanhängande arbetsuppgifter inom dessa samhällen under byggnadsnämndens
tillsyn.

Föreningen delar lantmäteristyrelsens uppfattning, att detta för vederbörande
kommuner innebär ett betydande ekonomiskt engagemang, vilket
dock för kommunerna ansetts medföra så väsentliga fördelar, bl. a. med
hänsyn till den ökade snabbheten i ärendenas behandling och de ökade
möjligheterna till samordning av fastighetsbildningen med vissa andra
kommunala funktioner på samhällsbyggandets område, att fördelarna uppenbarligen
väl motivera kostnaderna. Det torde för övrigt vara synnerligen
tveksamt om kommunernas kostnader för fastighetsbildningsverksamheten
skulle bli lägre, om arbetena utfördes av statliga organ. Härvid bör
dessutom observeras, att förrättningsverksamheten endast får uppfattas
som c 11 led i ett samhälles utbyggnad från råmark till färdiga bostäder

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1961

eller eljest genomförd detaljplan. För att kommunerna sålunda bl. a. skola
kunna bedriva en klok, aktiv och förutseende markpolitik och vad därmed
sammanhänger fordras, att det finns kommunala organ, som kunna betjäna
kommunen och den byggande allmänheten i hithörande frågor. I städer
och andra kommuner med egen kommunal mätningsorganisation ombesörjer
denna sålunda triangelmätningar, stommätningar, grundkartemätningar,
utstakningar och vissa utredningar i samband med detaljplaner
m. in., förrättningsverksamheten, vissa med byggnadslov sammanhängande
besiktningar m. m.

Med nu gällande regler ligger det i kommunens hand att avgöra om den
vill ha egen mätningsorganisation eller ej. Det är vidare med nu gällande
bestämmelser i princip en kommunal angelägenhet att avgöra, om man vill
föra fastighetsregister såsom för stad inom kommun eller viss del därav.
Då avgränsningen mellan fastighetsbildningslagens och jorddelningslagens
tillämplighetsområden bestämts av fastighetsregistreringssättet, får det i
första hand anses vara en kommunal angelägenhet att jämväl bestämma
gränsen mellan dessa lagars tillämplighetsområden.

Enligt föreningens mening skulle kommunernas valfrihet i nu nämnda
avseenden försvåras eller rent av omöjliggöras om det framlagda lagförslaget
genomföres.

Liknande synpunkter som från Kommunal-tekniska föreningen uttalas
även av byggnadsnämnden i Örebro, som särskilt framhåller att en stads
mätningsväsen och planorgan måste få arbeta tillsammans och i anslutning
därtill anför följande.

Frågan om stadens uppdelning mellan två olika mätorganisationer har
..an(^ra asPekter. Vem skall svara för att det finns ett utbyggt stomnät,
när fastighetsbildningen skall ske, sedan stadsplan fastställts och området
skall övertagas av stadens organ? Vem skall överhuvud svara för utbyggnad
och underhåll av gemensamt erforderliga triangel- och polygonnät?
Att staden får bekosta dem torde vara säkert. I och för sig är det naturligtvis
ingenting som direkt hindrar, att stadens organ i ytterzonen svarar
för grundkartearbeten, utstakningar, stomnät etc., medan lantmäteriet
sköter de laga förrättningarna, men det förefaller inte att vara något system
att eftersträva. Staden måste hävda, att dess mätningsväsende skall vara så
organiserat, att det på bästa sätt främjar bebyggelseutvecklingen. Det synes
inte den uppdelning göra, som lantmäteristyrelsens förslag medför.

Byggnadsnämnden i Sundsvall anser att lantmäteristyrelsens förslag innebär,
att en utökad stad av den struktur, som Sundsvall kan väntas få efter
nu aktuell kommunsammanslagning, skulle uppdelas i två delar, dels
en stadskärna, där staden själv skulle få ombesörja mätningsverksamheten
och dels en ytterzon under det statliga lantmäteriet, där dock stadens organ
skulle komma in allteftersom stadsplaner fastställs. Huvudorsaken till sammanslagningen,
som staden ser det, är behovet att exploatera nya områden
för bebyggelse utanför den nuvarande kärnan. Stadsbebyggelsen måste successivt
tränga allt längre ut i ytterzonen. Intresset från plan- och bebyggelsesynpunkt
måste vara stort i de områden där kompetensgränsen mellan eget

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

25

och statligt mätningsväsende skulle gå. Stadens mätningsväsen och planorgan
måste få arbeta tillsammans. Fastighetsbildning för tätbebyggelse börjar
inte, när stadsplan fastställts. Planläggningen bör långt tidigare förberedas
inte bara genom upprättandet av grundkartor utan även genom sammanläggningar,
ägoutbyten, sammanföringsförrättningar etc. Det är enligt
byggnadsnämndens mening ingen överdrift att säga, att det är viktigare
för staden att på detta stadium kunna dirigera, samordna och påskynda arbetena
än att vara huvudman för själva tomtbildningsverksamheten efter
stadsplans fastställande.

Stadsförbundet uppfattar förslaget på följande sätt.

Såvitt förbundsstyrelsen kan finna skulle genom det nu föreslagna nya
systemet stora olägenheter kunna uppstå för det kommunala mätningsväsendet
och för stadssamhällenas planeringsverksamhet över huvud taget.
Man skulle på detta sätt få ett delat huvudmannaskap inom fastighetsbildnings-
och mätningsväsendet. Sålunda skulle inom en stads landsbygdsområden
denna verksamhet som har nära samband med planväsendet drivas
utan överinseende av stadens byggnadsnämnd med därav följande risker
för att den erforderliga nära kontakten med den kommunala planeringen
går förlorad. — Även ur rent organisatorisk och arbetsekonomisk
synpunkt kan ett splittrat huvudmannaskap, där de förutvarande kommungränserna
utgör skiljelinjen, icke anses rationellt. I lantmäteristyrelsens
promemoria har påpekats, att lantmäteriets positiva insatser i rationaliseringsarbetet
och de i promemorian angivna nya formerna för bedrivande
av detta arbete i väsentlig mån skulle hindras därigenom att fastighetsbildningsverksamheten
efter sammanslagning av landskommun med
stadskommun skulle komma att splittras varigenom lantmäteriets hittillsvarande
möjligheter till aktiva insatser skulle beskäras. Enligt förbundsstyrelsens
åsikt torde emellertid olägenheterna av en splittring av det kommunala
mätningsväsendet och de kommunala insatserna på detta område
få bedömas som än allvarligare. Härtill kommer, att det erfarenhetsmässigt
visat sig att stor arbetsbalans förekommer inom det statliga lantmäteriet
med bl. a. långa väntetider som följd.

Drätselkammaren i Härnösand anser, att ett genomförande av förslaget
sannolikt kommer att medföra den nackdelen att mätningsväsendet lclyves.
Om genom kommunal indelningsändring en tätort utanför stadskärnan
tillfaller en stad, torde det vara klart att denna tätorts utveckling och planering
är en viktig kommunal angelägenhet. För planering och genomförande
krävs ett intensivt samarbete mellan olika kommunala instanser och
det faller sig naturligt att kommunen även för en inkorporerad tätort använder
sig av den organisation som redan finns. Det torde därför, anser
drätselkammaren, knappast ifrågasättas alt inte kommunens egen mätningsorganisation
skall ombesörja erforderlig stommätning m. m. Enbart
för det led i tätortens utveckling som omfattas av själva fastighetsbildningen
skulle således en helt annan organisation inkopplas. En sådan lösning
skulle givetvis vara tänkbar men är knappast rationell.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller att det med hän -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1964

syn till den pågående strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruk
är olämpligt att splittra fastighetsbildningsverksamheten inom landsbygdsområdena
på olika organ. Inom dessa områden bör därför liksom hittills
fastighetsbildningen handhas av det statliga lantmäteriet. Samma uppfattning
uttalas av Lantbruksförbundet.

Den splittring i fråga om organisationen av fastighetsbildningsverksamheten,
som kan bli följden av ett genomförande av lantmäteristyrelsens förslag,
behandlas även av Lantmätareföreningen men från en annan aspekt.
Föreningen påpekar att den vinst beträffande fastighetsbildningsproceduren,
som normalt erhålles genom fortsatt tillämpning av de mera rationellt
utformade landsreglerna, i vissa fall till stor del går förlorad. Exempelvis
kan möjligheten att sammanföra avstyckning och ägoutbyte till gemensam
handläggning, vilket ofta sker vid plangenomförande, icke utnyttjas i de
fall avstyckningen verkställes av en i särskild ordning utsedd förrättningsman,
d. v. s. vanligen en i stadens tjänst anställd mätningsman. Till undvikande
av dessa följder föreslår föreningen vissa ändringar i nämnda kungörelse.
Dessa beröres närmare i specialmotiveringen.

En speciell synpunkt framföres av överlantmätaren i Kopparbergs län,
som framhåller, att den nuvarande automatiskt verkande regeln kan få till
följd att den för länet gällande särlagstiftningen icke kan tillämpas inom
områden som införlivas med stad eller köping.

Fastighetsbildningskommitténs förslag

Efter det att lantmäteristyrelsen avgivit sin promemoria och remissbehandlingen
av denna avslutats har 1954 års fastighetsbildningskommitté
avgivit betänkande angående fastighetsbildning (SOU 1963: 68). Kommittén
har — i enlighet med sitt uppdrag — undersökt möjligheterna att i en
gemensam lag om fastighetsbildning meddela bestämmelser för både land
och stad. Såsom resultat av sina undersökningar och överväganden har
kommittén framlagt förslag till en för hela riket gemensam lag om fastighetsbildning.

Kommittén förutsätter, att kommun skall, liksom för närvarande, kunna
helt eller delvis själv handha lantmäteriverksamheten inom hela kommunen
eller del därav. Erforderliga bestämmelser om kommuns rättigheter och
skyldigheter i detta avseende förutsättes skola meddelas i en särskild lag.
Förslag till en sådan lag avser kommittén att framlägga först i samband
med förslag till övriga följdförfattningar i anslutning till en reform av fastighetsbildningslagstiftningen.
Beträffande innehållet i den tilltänkta lagen
uttalar kommittén redan nu följande.

I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller torde kommun,
som skall svara för fastighetsbildningsverksamheten, böra ombesörja all
fastighetsbildning inom sitt område eller viss del därav, men det skall ock

27

Kangl. Maj.ts proposition nr 169 år 1964

liksom hittills vara möjligt att från den kommunala verksamheten undantaga
handläggningen av förrättningar beträffande mark, som användes för
vissa angivna ändamål. Den omständigheten att en kommunal organisation
skall fullgöra fastighetsbildningsuppgifterna bör uppenbarligen icke
få medföra en sänkning av kraven på förrättningslantmätarnas kvalifikationer.
För den skull torde bestämmelser böra meddelas om att kommun,
för att den skall få sköta fastighetsbildningsverksamheten, skall för verksamhetens
fullgörande hava i sin tjänst anställd särskild befattningshavare
som uppfyller av Kungl. Maj :t föreskrivna behörighetsvillkor.

Kommitténs förslag är f. n. föremål för remissbehandling.

Departementschefen

På grundval av en av 1962 års riksdag beslutad lagstiftning (SFS 1962:
35) har Kungl. Maj :t fastställt planer för den lämpligaste kommunindelningen.
Denna planering har tillkommit bl. a. i syfte att ge kommuner och
myndigheter vägledning beträffande den från skilda synpunkter mest ändamålsenliga
inriktningen av de interkommunala samarbets- och sammanläggningssträvandena.
En utgångspunkt vid planeringen har varit att kommunerna
bör omfatta näringsgeografiskt sammanhängande regioner sammanhållna
av en naturlig intressegemenskap omkring en centralort. Detta
får till följd att indelningsändringar i enlighet med planeringen ofta kommer
att innebära att landskommuner förenas med städer eller köpingar.
Åtskilliga sådana sammanläggningar har förekommit under senare år, och
en uppfattning om den framtida frekvensen kan erhållas vid ett studium
av nämnda planer. Som exempel kan nämnas att i Blekinge och Hallands
län har alla kommunblock utom ett en stad eller en köping som centralort.
Förhållandena är likartade i andra län.

I den mån landskommunerna — såsom oftast är fallet — innefattar områden
av utpräglad landsbygdskaralctär medför indelningsändringar av
nyss angivet slag, att städer och köpingar kommer att omfatta ej blott en
tätort med nödvändigt utrymme för expansion utan även rent agrara områden.
Dessa områden kan, såsom framgår av de nyss återgivna uppgifterna,
vara mycket vidsträckta och det kan därför ofta förutsägas att någon
stadsinässig bebyggelse inom områdena ej kommer att bli aktuell inom
överskådlig tid.

De författningsreformer som genomförts under det senaste decenniet har
liksom utvecklingen i övrigt lett till att skiljaktigheterna mellan de befintliga
kommuntyperna, d. v. s. å ena sidan städer och köpingar samt å andra
sidan landskommuner, alltmer utplånats. Beträffande fastighetsbildning och
vad därmed äger samband gäller emellertid att lagstiftningen alltjämt innehåller
skilda regler för städer och vissa därmed jämställda samhällen samt
för landsbygden. Då härtill kommer att kommuntypen rent automatiskt på -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 196b

verkar frågan vilken lagstiftning som skall gälla, är det uppenbart, att sådana
kommunala indelningsändringar, där kommuner av skilda typer förenas,
i förevarande hänseende kan medföra vissa olägenheter. Detta gäller
fall, då en landskommun eller köping där stadsregister icke föres (s. k. jordregisterköping)
förenas med stad och den nya kommunen blir stad. Samma
gäller, då landskommun eller jordregisterköping förenas med köping där
stadsregister föres och den nya kommunen får karaktären av stadsregisterköping.
Övriga fall av indelningsändringar påverkar icke frågan vilken fastighetsbildningslagstiftning
som skall gälla inom den nya kommunen och
förorsakar därför inga särskilda svårigheter.

De olägenheter för fastighetsbildningen som kan uppkomma vid indelningsändringar
är av olika karaktär och har i skilda sammanhang föranlett
lagstiftningsåtgärder. År 1948 tillkom sålunda den förut berörda lagen
med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av
stad och år 1950 genomfördes vissa ändringar i bl. a. fastighetsbildningslagen
och jordregisterförordningen.

Bakom tillkomsten av 1948 års lag låg de nackdelar som följde av att
fastighetsbildningslagen ofta blev gällande även inom utpräglade jordbruksbygder.
Detta ansågs särskilt olämpligt med hänsyn till att denna lag i
motsats till jorddelningslagen saknar sådana restriktiva jordpolitiska villkor
för fastighetsbildning, som anses böra gälla i fråga om avstyckning av
fastigheter för jordbruk eller skogsbruk. Med stöd av 1948 års lag kan förordnas,
att inom visst område, där eljest fastighetsbildningslagens regler
om avstyckning och sammanläggning skulle gälla, i stället skall tillämpas
vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning. Såsom förutsättning
uppställes, att åtgärden är påkallad av hänsyn till jordbruksnäringen
eller skogsbruket. Lagen ger alltså möjlighet att beträffande område
som överförts från landskommun till stad eller motsvarande i ett begränsat
hänseende återinföra den för landsbygden gällande lagstiftningen.

Förordnande enligt 1948 års lag påverkar ej de regler som gäller beträffande
registrering av fastigheter på landet och inom stad (med stad avses
här och i fortsättningen även stadsregisterköping). Då uppläggande av
stadsregister var obligatoriskt i fråga om stad kunde alltså, trots förordnande
enligt 1948 års lag, icke undvikas att sådant register måste uppläggas
för en stads hela område, sålunda även för sådana delar som utgjordes
av jordbruks- eller skogsområden. I syfte att bereda möjlighet till befrielse
från nyssnämnda arbete, som beträffande de landsbygdsbetonade områdena
skulle sakna allt berättigande, genomfördes år 1950 sådana ändringar i registreringsbestämmelserna
att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer kan från fall till fall pröva huruvida för visst område
skall föras stads- eller jordregister. Motsvarande regel gäller även för landsbygden,
där alltså från fall till fall kan avgöras huruvida jordregister eller
stadsregister skall föras.

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 196''r

I förevarande ärende har lantmäteristyrelsen ånyo aktualiserat den fråga
som föranledde 1948 års lag, nämligen det olämpliga i att en kommunal indelningsändring
automatiskt medför att fastiglietsbildningslagen blir tilllämplig
inom områden, där förut den för landet gällande jorddelningslagstiftningen
ägt tillämpning. Och vad som ånyo skjutits i förgrunden är den
omständigheten att indelningsändringen ofta medför att i stad kommer att
ingå vidsträckta områden av utpräglad landsbygdskaraktär.

Olägenheterna är enligt lantmäteristyrelsens mening åtskilliga och av
olika slag men de har alla sin grund i den olika uppbyggnaden av och det
olika innehållet i de för landsbygd resp. stad gällande reglerna. Beträffande
vissa av de påtalade nackdelarna kan tvekan råda huruvida de verkligen
motiverar en lagstiftning av föreslaget innehåll. Detta gäller t. ex. de
påstådda svårigheterna att i vissa fall verkställa delning av fiske inom stad.
Tillsammantagna synes de påtalade olägenheterna mig dock utvisa att det
nu är nödvändigt att ingripa med lagstiftningsåtgärder. Särskild betydelse
tillmäter jag därvid den av lantmäteristyrelsen betonade omständigheten att
den gällande lagstiftningen, om den ej ändras, kan komma att försvåra sådana
ändringar i den kommunala indelningen varigenom landskommuner
förenas med angränsande städer eller köpingar. Jag kan alltså icke dela den
av flera remissinstanser uttalade meningen att 1948 års lag erbjuder tillräckliga
möjligheter för att komma till rätta med olägenheterna i fråga.

Stor betydelse har också de organisatoriska konsekvenserna av nu gällande
ordning. Det har visat sig att den stora frekvensen sammanslagningar
av landskommuner med städer, som har egen mätningsorganisation,
i flera fall hotar att rubba de grundvalar på vilka den nyligen genomförda
distriktsindelningen av det statliga lantmäteriet vilar. I den mån städerna
själva övertager fastighetsbildningsverksamheten inom inkorporerade
landskommuner blir följden nämligen lätt den att de berörda lantmäteridistrikten
blir alltför små för att kunna bestå som rationella arbetsenheter.
Innan klarhet vunnits om det materiella innehållet i den blivande nya fastighetsbildningslagstiftningen
och innan frågorna om städernas rättigheter och
skyldigheter beträffande den kommunala mätningsverksamheten närmare
utretts, är det angeläget att de organisatoriska förändringarna i görligaste
mån begränsas.

Även från några remissinstanser, som i övrigt visat en positiv inställning
till lantmäteristyrelsens förslag, har detta kritiserats med hänsyn till konsekvenserna
i organisatoriskt hänseende. De olägenheter som i sådant hänseende
ansetts bli en nödvändig följd av förslaget har emellertid enligt min
mening betydligt överdrivits. Inom sådan del av en stad, där förut den för
landsbygden gällande lagstiftningen varit tillämplig men där stadsbebyggelsens
framträngande eller andra skäl motiverar en tillämpning av stadsreglerna,
kan dessa enligt lantmäteristyrelsens förslag göras tillämpliga.
Om så sker, kommer städernas mätningsorganisationer att få samma in -

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

flytande inom dessa områden som inom den ursprungliga staden. Utanför
samma områden, d. v. s. inom glesbygden, torde anledning i regel saknas att
verkställa detaljplanläggning m. m. Ofta kan det t. o. m. med visshet förutsägas
att någon tätbebyggelse inom området ej blir aktuell inom överskådlig
tid. Inom dessa områden, som alltså i regel utgöres av utpräglade landsbygdsområden,
kan några vådor av det slag som nämnts ej uppkomma. De
enda områden där vissa intressemotsättningar kan tänkas förekomma är de
som ej kan hänföras till någon av de här nämnda grupperna. I de fall staden
ej har egen mätningsorganisation uppstår inga problem genom den av
lantmäteristyrelsen föreslagna ordningen ens i dessa fall och även om särskild
mätningsorganisation finnes, torde förutsättningar föreligga för att det
otvivelaktigt nödvändiga samarbetet skall kunna fungera, särskilt som lantmäteristyrelsen
även i dessa fall har överinseendet över fastighetsbildningsverksamheten.

Min uppfattning om behovet av en lagstiftning av här avsett slag delas
av det övervägande antalet remissorgan. Jag vill även erinra om att riksdagen,
som på grund av motioner haft att behandla den här diskuterade frågan
(L3U 1963: 11), funnit starka skäl tala för genomförandet av provisoriska
regler åsyftande att förhindra att kommunala indelningsändringar
medför ändring i fråga om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning såvida
icke detta i särskilda fall är påkallat av lokala förhållanden. Under hänvisning
till förevarande lagstiftningsärende fann riksdagen emellertid någon
åtgärd från dess sida ej erforderlig.

I fråga om den lagtekniska lösningen då det gäller att eliminera de föreliggande
olägenheterna kan skilda meningar förfäktas. Detta har också
kommit till synes vid remissbehandlingen. En omständighet som icke får
förbises är, att den lagstiftning som nu kommer i fråga troligen kommer
att gälla under en ganska begränsad tid. För den tid som återstår innan en
för land och stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning hunnit genomföras
bör man om möjligt undvika att införa en reglering, som i större utsträckning
än nödvändigt strider mot de principer som ligger till grund för
gällande regler. Ett önskemål är dessutom att den lagstiftning som nu bör
vidtagas ej försvårar genomförandet av en ny för hela landet gemensam
lagstiftning på fastighetsbildningens område.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär, att den automatiskt verkande regeln
om kommuntypen såsom avgörande för frågan om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning
sättes ur kraft. En indelningsändring, som innebär
att en landskommun förenas med stad, medför alltså icke att fastighetsbildningslagen
automatiskt blir tillämplig inom hela den förutvarande landskommunen
utan förut tillämplig lag, d. v. s. de för landet gällande reglerna,
skall alltjämt gälla. Genom att samtidigt föreslås möjlighet att tillämpa fastighetsbildningslagen
i den utsträckning förhållandena så påkallar, kommer
emellertid i de flesta lägen den lagstiftning att kunna tillämpas som är mest
lämplig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 196i

Den av lantmäteristyrelsen sålunda förordade lösningen är icke den enda
möjliga. Nära till hands skulle givetvis ligga att komplettera fastighetsbildningslagen
med sådana regler att det vid tillämpningen blev likgiltigt
huruvida denna lag eller jorddelningslagen gällde. I fråga om vissa av de
av styrelsen påtalade olägenheterna skulle en sådan lösning ej vålla några
nämnvärda svårigheter. Beträffande andra skulle det emellertid — såsom
också framhölls vid tillkomsten av 1948 års lag — vara förenat med avsevärda
lagtekniska mödor att uppnå en tillfredsställande lösning.

En annan metod har anvisats av hovrätten över Skåne och Blekinge, som
förordat en anknytning till registreringsbestämmelserna. Fastighetsbildningslagen
borde gälla endast inom område med stadsregister, oavsett områdets
belägenhet. Även denna metod avvisades vid tillkomsten av 1948 års
lag. De skäl som då åberopades har förlorat i styrka genom tillkomsten
av 1950 års lagstiftning i registreringsfrågan. Vad som nu gör det befogat
att hysa stor tvekan inför att tillgripa denna metod är emellertid att lösningen
skulle innebära en tvär omkastning i förhållande till de lösningar
som tillgreps åren 1948 och 1950. Denna omkastning skulle kunna medföra
komplikationer och dessutom skulle omfattande lagstiftningsåtgärder framtvingas.
Ej heller denna metod kan därför sägas vara tillfredsställande.

Beträffande båda de nyss behandlade alternativa lösningarna kan tilläggas,
att de är olämpliga med hänsyn till det pågående arbetet att samla de
för land och stad gällande reglerna om fastighetsbildning i en enda lag.
I avbidan på en sådan lag — vartill förslag redan framlagts — bör så genomgripande
reformer, som dessa alternativ innebär, ej genomföras.

I detta sammanhang är det nödvändigt att ägna uppmärksamhet åt frågan
om sambandet mellan 1948 års lag och den här förordade lagstiftningen.
Med stöd av 1948 års lag kan landsbygdsreglerna göras tillämpliga
då det gäller avstyckning och sammanläggning inom områden där fastighetsbildningslagen
gäller. En förutsättning är dock att hänsyn till jordbruksnäringen
eller skogsbruket gör en sådan åtgärd påkallad. Syftet med
den här föreslagna lagstiftningen är visserligen främst att förhindra att
stadsreglerna för framtiden genom kommunala indelningsändringar automatiskt
kommer att gälla för områden, där landsbygdsreglerna naturligen
bör gälla. Det synes emellertid lämpligt att — såsom lantmäteristyrelsen
föreslagit — i detta sammanhang upptaga till behandling även olika situationer,
där stadsreglerna, på grund av gällande rätt med dess automatiskt
verkande regel, kommit att gälla även inom områden, där hänsyn till jordbruks-
och skogsbruksintressena motiverar en tillämpning av 1948 års lag.
Den nya lagstiftningen kan på så sätt konsumera hela tillämpningsområdet
för 1948 års lag. Av skäl som jag kommer att närmare utveckla i specialmotiveringen
har jag funnit att 1948 års lag i princip kan upphävas och ersättas
av den nya lagstiftningen. Genom en särskild övergångsbestämmelse
bör 1948 års lag emellertid förlänas fortsatt giltighet i fråga om fall där förordnande
med stöd av lagen givits före dess upphävande.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1964

På grundval av de nu redovisade övervägandena förordar jag att i enlighet
med lantmäteristyrelsens förslag en särskild lag tillskapas med föreskrift
om att kommunal indelningsändring, varigenom område tillföres stad,
icke skall medföra att jorddelningslagen och sammanläggningslagen, om
de förut äger tillämpning inom området, upphör att gälla inom detta. Lagen
bör avse även det fall att område tillföres köping för vilken föres stadsregister.
Den angivna regeln — som alltså förhindrar att ändrad kommunindelning
automatiskt påverkar frågan vilken fastighetsbildningslagstiftning
som skall gälla — förutsätter ej att förordnande meddelas i varje särskilt
fall utan verkar lika automatiskt som nuvarande regler.

Att utan undantag upprätthålla den angivna regeln skulle emellertid kunna
leda till orimliga konsekvenser, särskilt i fall då fråga är om överföring
av område av landskommun till stad såsom ett normalt led i stadens tillväxt.
I ett sådant fall saknas anledning att låta landsbygdsreglerna gälla
inom området. Även eljest kan, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, finnas
behov av att i konkreta fall frångå den förut uttalade principen. Vad
styrelsen i detta hänseende föreslagit synes därför böra genomföras. Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer bör alltså få möjlighet
att från fall till fall pröva i vad mån de för stad gällande reglerna bör införas
beträffande ett med staden införlivat område.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag — såsom redan delvis antytts
— även lämpligt, att i den föreslagna lagen intages vissa regler, som dels
åsyltar att förhindra att ett före lagens ikraftträdande meddelat förordnande
enligt 1948 års lag samt den nya lagen blir tillämpliga inom olika områden
av en stad och dels, i vissa fall, bereder möjlighet att göra den för landet
gällande fastighetsbildningslagstiftningen tillämplig inom en stad även i
fall då indelningsändringen ägt rum före lagens ikraftträdande.

En remissinstans har föreslagit, att giltigheten av lagen skall göras tidsbegränsad
och som skäl därför åberopat att den måste betraktas som en
provisorisk lösning. Jag är angelägen understryka sistnämnda förhållande
men kan för den skull icke finna att det skulle vara motiverat med en tidsbegränsning.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning m. m.

Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål i anslutning
till de skilda paragraferna i lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 196b

33

Specialmotivering
1 §•

Promemorian. I denna paragraf upptages den regel, som uppbär hela tanken
bakom lantmäteristyrelsens förslag, alltså en regel om att ändring i
den kommunala indelningen ej påverkar frågan vilka bestämmelser om
fastighetsbildning som skall gälla inom berörda områden. Regeln föreslås
gälla även vid nybildning av stad.

Remissyttrandena. Byggnadsstyrelsen befarar, att den princip som kommit
till uttryck i lantmäteristyrelsens förslag skall visa sig innebära svårigheter
att tillgodose planerings- och bebyggelseverksamhetens växande
behov i rikets många expanderande tätorter.

Kommunal-tekniska föreningen anser, att de berörda lagarnas tillämpningsområden
enligt förslaget bindes vid nu befintliga kommungränser,
vilket kommer att visa sig olägligt för kommunerna vid deras framtida expansion.
Förslaget negligerar innebörden i den pågående strukturomvandlingen
på landsbygden och låser fastighetsbildningen vid den nu rådande
administrativa indelningen anser föreningen.

Föreningen motsätter sig vidare bestämt att den föreslagna regeln får avse
även nybildad stad. Om en kommun nått en sådan utveckling att den
ansetts böra bli stad, bör i konsekvens därmed även de för stad gällande
fastighetsbildningsreglerna tillämpas inom kommunen. Samma mening uttalas
av byggnadsnämnden i Örebro.

Departementschefen. I anledning av vad byggnadsstyrelsen och Kommunal-tekniska
föreningen anfört vill jag hänvisa till möjligheten att enligt
2 § utverka förordnande om tillämpning av stadsreglerna.

Om en landskommun sammanslås med t. ex. en köping, är det ej uteslutet
att den nya kommunen blir stad. Detsamma kan gälla om flera landskommuner
förenas. Det torde saknas anledning att göra åtskillnad mellan
dessa fall, å ena sidan, och det fall att en landskommun förenas med stad,
å andra sidan. För alla dessa fall gäller att i staden kan komma att ingå
landsbygdsområden inom vilka fastighetsbildningslagen ej bör vara tillämplig 2

§-

Promemorian. Lantmäteristyrelsen anser givet att kommunala önskemål
bör beaktas då fråga uppkommer att meddela förordnande om tillämpning
av stadsreglerna. I den mån kommun önskar handha fastighetsbildningsväsendet
inom staden eller köpingen och väsentligt statligt intresse icke
därigenom skadas synes hinder ej böra resas däremot. Styrelsen — som utgår
från alt 1948 års lag skall bibehållas — anser det dock oförenligt med

3 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 169

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 196i

förordnandets syfte att fastighetsbildningslagen ges sådan giltighet att en
tillämpning av 1948 års lag därigenom aktualiseras.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser stadgandet utgöra
en garanti för att en stads eller köpings önskemål att exploatera områden
för urban bebyggelse ej skall försvåras genom den föreslagna lagstiftningen.

Drätselkammaren i Sundsvall anser att staden bör erhålla ovillkorlig rätt
att bestämma när fastighetsbildningsreglerna för stad skall börja tillämpas
inom ett med staden införlivat område. En liknande mening uttalas av
Svenska stadsförbundet.

Lantmätareföreningen anser, att tillämpning av stadsreglerna bör komma
i fråga endast beträffande sådan del av förutvarande landskommun som
är belägen i anslutning till område inom vilket fastighetsbildningslagen redan
är tillämplig. Beträffande friliggande samhälle eller liknande större
tätbebyggelseområde, där förhållandena i och för sig icke påkallar att nyssnämnda
lag göres tillämplig, bör den möjlighet utnyttjas som finns enligt
kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 361) angående utseende av annan än i
lantmäteriväsendet anställd lantmätare att i distriktslantmätares ställe
handlägga vissa på denne ankommande förrättningar m. m. Denna kungörelse,
som medger att stadsingenjör eller motsvarande förordnas att i distriktslantmätares
ställe handlägga vissa på denne ankommande förrättningar,
bör enligt föreningens mening ges ett större tillämpningsområde.

Departementschefen. Skälen för en bestämmelse av det innehåll förevarande
paragraf utvisar har utvecklats i den allmänna motiveringen. Med
hänsyn till syftet med lagen är det uppenbart att förordnanden som här avses
bör begränsas till att gälla områden som är aktuella för stadsmässig
bebyggelse. Aktualitetskravet bör givetvis ej pressas. Sådana områden som
under överskådlig tid kommer att behålla sin agrara karaktär bör ej omfattas
av förordnandet.

I fråga om beaktandet av kommunernas önskemål delar jag lantmäteristyrelsens
uppfattning. Stor vikt bör alltså fästas vid kommunala önskemål.
Kungl. Maj :t bör dock icke vara helt bunden av vad kommunen från sina
synpunkter kan finna mest önskvärt.

Förordnande enligt förevarande paragraf bör i görligaste mån meddelas
i samband med ikraftträdandet av en kommunal indelningsändring. Förhållandena
kan emellertid ändras så att det efter någon tid befinnes önskvärt
att förordnandet utsträckes att avse ytterligare områden. Regeln har
med hänsyn härtill utformats så att den tillåter att förordnande ges vid
vilken tidpunkt som helst.

Kangl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964 35

3 §•

Promemorian. Lantmäteristyrelsen har, som redan nämnts, beaktat förhållandena
även inom stadskommunernas nuvarande områden. Styrelsen
har därvid berört, dels det fall att eu befintlig stadskommun, som i sig innesluter
vissa landsbygdsområden, förenas med en landskommun, dels ock det
fall att inom en befintlig stadskommun, som omfattar stora landsbygdsområden
och som ej beröres av någon indelningsändring, föreligger ett behov
av att kunna tillämpa landsreglerna.

Beträffande det förra fallet erinrar lantmäteristyrelsen om de inkorporeringar,
som företagits särskilt under de senaste decennierna, och om att rikets
städer och köpingar därigenom redan nu innehåller betydande landsbygdsområden,
vilket medfört att tillämpning av 1948 års lag i ett mycket
stort antal fall påkallats av hänsyn till jordbruket och skogsbruket. En fortsatt
tillämpning av 1948 års lag inom de efter kommunsammanslagning bildade
stadskommunerna måste, anser styrelsen, te sig omotiverad och bidraga
till svårigheterna att överblicka de olika inom kommunen gällande
systemen för tillämpligheten av skilda fastighetsbildningsregler. Med hänsyn
härtill har lantmäteristyrelsen funnit sig böra föreslå att möjlighet öppnas
att, där landsreglerna enligt vad förut sagts äger eller kommer att äga tilllämpning
inom stad eller köping, göra landsreglerna gällande jämväl inom
sådant område av staden eller köpingen där 1948 års lag nu kan tillämpas.
Styrelsen anför vidare.

Härigenom skulle i många fall öppnas möjlighet att tillskapa enkla, klara
förhållanden beträffande de skilda fastighetsbildningslagarnas tillämpningsområden
och---en samtidig tillämpning kunna undvikas inom

en kommun av både JDL och 1948 års lag, som innebär att endast vissa bestämmelser
i JDL gälla. Givetvis böra förefintliga kommunala synpunkter
beaktas, i de fall kommun har egen mätningsorganisation inrättad, och alla
i och för sig önskvärda utvidgningar av landsreglernas tillämpningsområden
torde icke kunna genomföras.

Vad angår det andra fallet framhåller lantmäteristyrelsen att redan genomförda
kommunbildningar och kommunsammanslagningar, särskilt under
senare år, i vissa fall medfört att sådana förhållanden uppkommit, som
motiverar att jorddelningslagen och sammanläggningslagen lämpligen bör i
sin helhet tillämpas inom delar av stad eller stadsliknande samhälle. Som
exempel nämnes Ljusnarsbergs kommuns sammanslagning med Kopparbergs
köping vid årsskiftet 1961/62. Med hänsyn till de olägenheler, som
kan ha föranletts av sådana indelningsändringar, anser styrelsen att möjlighet
bör öppnas att återigen, utan samband med kommunsammanslagning,
göra landsreglerna tillämpliga. Styrelsen anför vidare.

En sådan förändring av tillämpningsområdet för fastighetsbildningsreglerna
synes böra föregås av erforderlig utredning —--och kan i nuva rande

läge, om kommun har egen mätningsorganisation inrättad, förbindas
med en exklusiv initiativrätt för kommunen. Med ett sådant villkor torde

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

anledning saknas att inskränka möjligheterna till vissa närmare angivna
fall. Tvärtom torde dessa möjligheter kunna vidgas att avse även andra
områden än som under senare år tillförts städer och oberoende av huruvida
områdena användas huvudsakligen för jordbruk eller bebyggelse eller andra
ändamål. Nagot hinder bör uppenbarligen ej föreligga att väcka sådan fråga
jämväl i samband med kommunsammanslagning. Inga olägenheter synas
vara förenade med att, om kommun så önskar, utnyttja angivna möjlighet
även för hel stad eller stadsliknande kommun, med den mindre modifiering

som ovan angivits. JDL och SML äro nämligen---avpassade jämväl

för tätbebyggelseområden.

I de tall det statliga lantmäteriet har fastighetsbildningen om hand inom
kommun, som ansöker om tillämpning av jorddelningslagen och sammanläggningslagen,
bör ansökningen enligt lantmäteristyrelsens mening alltid
bit allas. Detsamma torde även eljest böra gälla, då kommunen icke utgör
stad, med hänsyn till de möjligheter som redan nu står kommun till buds
att i sådana fall få verksamheten överflyttad till staten. Skulle däremot stad
med egen mätningsorganisation anse det förenligt med sina intressen att
få landsreglerna tillämpliga inom staden helt eller delvis, synes för bifall
till ansökan böra krävas att det ifrågasatta övertagandet av verksamheten
icke för staten medför olägenheter, som överstiger de sammanlagda fördelarna
därav.

Remissyttrandena. Överlantmätaren i Kopparbergs län understryker vikten
av att de kommunala synpunkterna beaktas vid tillämpning av paragrafen.

Kommunal-tekniska föreningen befarar att den föreslagna bestämmelsen
kan komma att försvåra eller rent av omöjliggöra för en kommun som så
önskar att skapa eller utvidga en redan befintlig mätningsorganisation. Det
kommunala mätningsväsendet skulle, anser föreningen, åläggas att vara
»statiskt» och ej ha möjlighet att utbyggas och verka i den omfattning, som
utvecklingen av kommunen och dess näringsliv fordrar.

Föreningen framhåller även att fastighetsbildningen inom tätbebyggelseområden
huvudsakligen sker med tillämpning av 1—3 kap. fastighetsbildningslagen
och att någon motsvarighet till dessa bestämmelser — vilka så
länge nuvarande lagar gäller måste anses vara i betydande omfattning nödvändiga
för genomförandet av en ändamålsenlig fastighetsbildning inom
stadsplan — icke återfinnes i jorddelningslagen eller sammanläggningslagen.

Departementschefen. Förevarande lag kan icke rimligen ges tillbakaverkande
kraft så att den automatiskt får någon inverkan i sådana fall där
indelningsändringen skett före lagens ikraftträdande; och även då indelningsändringen
skett efter denna tidpunkt begränsas lagens rättsverkningar
till områden som omedelbart berörts av ändringen. För sådana fall där en
redan bestående stad omfattar områden av agrar karaktär står f. n. den

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 196b

möjligheten till buds att utverka förordnande enligt 1948 års lag. Hinder
synes ej böra möta att göra hela den för landet gällande fastighetsbildningslagstiftningen
tillämplig inom sådana områden. Genom en sådan åtgärd
kan uppnås att samma fastighetsbildningsregler blir tillämpliga inom hela
staden med undantag av den del där fastighetsbildningslagen gäller. Detta
medför betydande fördelar, särskilt i de fall då en indelningsändring tillför
en stad, som redan har agrara områden inom vilka 1948 års lag är eller kan
göras tillämplig, ytterligare liknande områden. I förevarande paragraf har
därför öppnats möjlighet att i eller utan samband med en kommunal indelningsändring
göra den för landet gällande fastighetsbildningslagstiftningen
tillämplig inom vissa områden av stad, där fastighetsbildningslagen eljest
gäller. Såsom förutsättning uppställes att åtgärden är påkallad av hänsyn
till jordbruksnäringen eller skogsbruket, d. v. s. en av de förutsättningar
som kräves för förordnande enligt 1948 års lag. Vid avgörande av ärende
som här avses bör de kommunala synpunkterna givetvis beaktas. Med hänsyn
till arten av de intressen som måste föreligga för att förordnande skall
få meddelas, bör emellertid avgörandet tillkomma Kungl. Maj :t eller den
myndighet åt vilken Kungl. Maj :t uppdragit att handlägga frågan.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall de för landet gällande reglerna
kunna göras tillämpliga inom del av stad även om detta ej är påkallat av
hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket. Motiveringen härför är att
jorddelningslagen, som i så mycket högre grad än fastighetsbildningslagen
öppnar möjligheter för en rationellt bedriven fastighetsbildningsverksamhet,
på detta sätt kan göras tillämplig inom större sammanhängande områden.
Genom en sådan reglering skulle, menar styrelsen, i vissa fall, där
indelningsändringen ägt rum före de nu aktuella bestämmelsernas ikraftträdande,
kunna uppnås samma resultat som om bestämmelserna i 1 och 2 §§
gällt redan vid indelningsändringens genomförande. Med hänsyn till att
jorddelningslagen innehåller lämpliga regler även för fastighetsbildning
inom tätbebyggelseområden synes styrelsens förslag ej behöva medföra
några nackdelar från allmän synpunkt. Eftersom det allmännas intresse av
ett förordnande om tillämpning av landsbygdsreglerna är så mycket svagare
i detta fall än i det förut behandlade, där jordbruksintressen m. in. utgör
grunden för ett förordnande, måste emellertid ett avgörande inflytande tillmätas
kommunala synpunkter. Om kommunen har egen mätningsorganisation,
bör därför här avsett förordnande ej kunna ges mot kommunens
önskan. Regeln i andra stycket har utformats i enlighet härmed.

Med de nu föreslagna reglerna finns ej längre någol utrymme lör förordnande
enligt 1948 års lag. De syften som föranlett denna lag tillgodoses dels
genom 1 § och dels genom förordnanden med stöd av första stycket i förevarande
paragraf. Eagen bör emellertid ej utan vidare upphävas. Skälen
härför utvecklas i anslutning till övergångsbestämmelserna.

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 196i

4 §•

Departementschefen. Enligt 5 kap. 17 § fastighetsbildningslagen föreligger
möjlighet att verkställa avstyckning från mark som ej ingår i fastighetsindelning.
Någon motsvarande bestämmelse finns icke i jorddelningslagen.
Paragrafen har tillkommit i syfte att möjliggöra sådan avstyckning oavsett
vilken lagstiftning som gäller.

5 §•

Remissyttrande. Kammarkollegiet anser uppenbart att med stad bör
jämställas köping men att den föreslagna lagen icke torde behöva sträckas
därutöver.

Departementschefen. De kommunala indelningsändringar lagen närmast
avser är sådana där landskommun eller jordregistersamhälle förenas med
stad eller stadsregisterköping. Förordnande som avses i 3 § bör emellertid
kunna avse även municipalsamhälle eller annan ort på landet, där fastighetsregister
såsom för stad skall föras.

Övergångsbestämmelserna

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1965. Den kommer därigenom
att bli tillämplig beträffande vissa kommunala indelningsändringar, vilka
träder i kraft samma dag.

Skälen till att 1948 års lag bör upphävas har angivits i anslutning till 3 §.

Den särskilda lagen för Kiruna har till enda uppgift att göra jorddelningslagen
tillämplig vid vissa typer av laga skiften inom staden. Lagen tillkom
i anledning av vissa vid stadsbildningen redan påbörjade laga skiften men
är tillämplig även å framtida skiften av samma beskaffenhet. Med stöd av
den nu föreslagna lagen kan landsreglerna i full utsträckning göras tillämpliga
inom de delar av staden, där detta bedömes önskvärt. Under sådana förhållanden
synes anledning ej föreligga att bibehålla den särskilda lagen för
Kiruna. Om så anses nödvändigt kan förordnande enligt 3 § meddelas med
verkan från den dag då nyssnämnda lag upphör att gälla.

Den särskilda lagen för Kiruna stad gäller som redan nämnts endast vissa
laga skiften inom staden. Å sådana skiften skall enligt uttryckligt stadgande
i lagen tillämpas även vad som är föreskrivet i lagen den 5 juni 1909
(nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi
och Karesuando socknar av Norrbottens län. Detta stadgande tillkom
för att undanröja föreliggande tvekan huruvida lagen var tillämplig å skiftena
i fråga. Därest den särskilda lagen för Kiruna nu upphäves, synes lämpligt
att till undvikande av missförstånd upptaga en övergångsbestämmelse
av innebörd att 1909 års lag fortfarande skall gälla inom Kiruna stad i den
mån den tidigare varit gällande där på grund av bestämmelserna i Kiruna -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

lagen. Genom en sådan övergångsbestämmelse tages icke ställning till den
större frågan huruvida 1909 års lag kan tillämpas även å andra skiften inom
Kiruna stad än sådana som avses i den särskilda lagen för Kiruna.

Ett upphävande av 1948 års lag kräver ej med nödvändighet särskilda
övergångsbestämmelser. Det är i och för sig tänkbart att lata den nya lagen
helt träda i stället för den upphävda. Detta skulle emellertid få vissa konsekvenser
främst i fråga om förrättningsmän vid avstyckning. Enligt 1948
års lag skall nämligen den omständigheten att landsreglerna göres tillämpliga
vid avstyckning ej medföra ändring i fråga om behörighet att verkställa
avstyckningsförrättning. Detta innebär att i stadens tjänst anställd mätningsman
fortfarande är behörig att verkställa avstyckningar inom det område
där 1948 års lag tillämpas. I de fall då landsreglerna på grund av den
här föreslagna lagen kommer att gälla inom stad blir däremot distriktslantmätaren
behörig. Med hänsyn till att det sätt varpå behörighetsfrågan reglerats
i 1948 års lag kan ha påverkat utformningen av de kommunala mätningsorganisationerna
— det är endast i de fall sådan organisation föreligger
som frågan har något intresse — föreslås en övergångsregel enligt
vilken ifrågavarande bestämmelser i 1948 års lag fortfarande skall gälla.
Några olägenheter av en sådan regel är ej att befara. I 1948 års lag finnes
också åtskilliga andra undantag från jorddelningslagens regler samt föreskrifter
av olika slag. Det har ej ansetts nödvändigt att införa motsvarande
regler i den nu föreslagna lagen. Även dessa regler i 1948 års lag bör dock
få behålla sin giltighet i det nu avsedda fallet. Härav följer bl. a. att med
stöd av lagen meddelade förordnanden kan återkallas när förhållandena föranleder
det.

En övergångsbestämmelse av nyss angivet innehåll påverkar bedömningen
av frågor om förordnande enligt 3 § första stycket. Den omständigheten att
förordnande enligt 1948 års lag givits beträffande visst område — vilket innebär
att jordbruksnäringens och skogsbrukets särskilda intressen i viss
mån beaktats — kan i många fall göra förordnande enligt 3 § första stycket
förevarande lag överflödigt. Det är emellertid möjligt att dessa intressen i
vissa fall ej kan anses tillräckligt tillgodosedda genom förordnande enligt
1948 års lag och då skall det givetvis ej möta hinder att utbyta förordnandet
mot ett förordnande med stöd av 3 § i den nu föreslagna lagen. Om staden
har egen mätningsorganisation, bör ett sådant utbyte — med hänsyn till de
konsekvenser detta innebär bl. a. i avseende å behörigheten att verkställa
förrättningar — ej ske utan att det föreligger särskilda skäl eller staden
samtyckt till åtgärden.

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1964

FRÅGA OM ÄNDRING I 21 KAP. 3 § JORDDELNINGSLAGEN

Val av ägodelningsnämndemän skall enligt 21 kap. 3 § jorddelningslagen
ske genom valmän, som pa föranstaltande av ägodelningsdomaren utses av
kommunalfullmäktige. Kommun må besluta, att valmän skall för inställelse
vid valförrättningen — som skall äga rum på tingsstället inför häradsrätten
av kommunens medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning för särskild
resdag och resekostnadsersättning efter de grunder, som stadgas i
kommunallagarna angående sådan gottgörelse till ledamöter i styrelse och
nämnder. De bestämmelser i kommunallagarna som här åsyftas är 46 §
kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) i dess före den 1 januari
1963 gällande lydelse. Enligt dessa bestämmelser fick dagtraktamente icke
överstiga 10 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. För särskilt
tidskrävande sammanträde eller förrättning eller då det eljest var påkallat
av särskilda förhållanden fick dock traktamentet sättas till högre belopp.
Resdagsersättning kunde utgå om resan till eller från sammanträdet eller
förrättningen måste företagas på särskild dag; grunderna för sådan ersättning
bestämdes av fullmäktige. I fråga om resekostnadsersättning hänvisades
i 46 § till 28 § 1 mom. andra stycket kommunallagen, där i detalj reglerades
under vilka förutsättningar och med vilka belopp resekostnadsersättning
kunde utgå. Dagtraktamentet var ej avsett endast som gottgörelse
för ökade direkta utgifter för uppehälle. Uppgick utgifterna ej till belopp
motsvarande traktamentet framstod överskottet som ersättning för mistad
arbetsinkomst eller ersättning för utfört arbete. Resdagsersättningen var avsedd
att utgöra kompensation för såväl mistad arbetsförtjänst som direkta
utgifter för kost och logi.

I ett av kommunalrättskommittén framlagt betänkande rörande ersättning
för kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1961:54) föreslogs att den
nuvarande ersättningsformen dagtraktamente skulle utbytas mot dels arvode
och dels traktamente. Arvodet skulle motsvara den i nuvarande dagtraktamentet
ingående allmänna ersättningen och bestämmas med hänsyn
till det arbete som vore förenat med förtroendeuppdraget. Genom traktamentet
skulle gottgörelse enligt förslaget lämnas endast för särskilda av
uppdraget föranledda kostnader för uppehälle. Med en sådan uppbyggnad
av ersättningssystemet fanns icke längre behov av ersättningsformen ersättning
för särskild resdag, som därför borde utgå.

På grundval av kommunalrättskommitténs betänkande genomfördes år
1962 (prop. 71, KU 15, rskr 159) ändringar i bl. a. 46 § och 28 § 1 mom.
kommunallagen samt i motsvarande lagrum i kommunallagen för Stockholm.
Enligt 46 § 1 mom. kommunallagen i dess nya lydelse (SFS 1962:
154) skall vad i 28 § 1 mom. stadgas om fullmäktig äga motsvarande tilllämpning
med avseende å ledamot av kommunens styrelse och utsedd leda -

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1964

mot av annan kommunal nämnd samt suppleant för sådan ledamot. I
28 § 1 mom. stadgas, att fullmäktige må besluta att till fullmäktig skall,
enligt de grunder fullmäktige bestämmer, utgå traktamente för särskilda
av uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för resekostnader
och andra med uppdraget förenade utgifter. Efter fullmäktiges
bestämmande må till fullmäktig även utgå arvode för det arbete som är
förenat med uppdraget. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med
hänsyn till göromålens omfattning och art samt den tid som kan beräknas
åtgå för uppdraget.

Departementschefen. Till följd av de i kommunallagen vidtagna ändringarna
synes 21 kap. 3 § sista stycket jorddelningslagen böra ändras så att
valmän för val av ägodelningsnämndemän kan tillerkännas ersättning i form
av arvode, traktamente och resekostnadsersättning.

Förslag till sådan ändring i jorddelningslagen som nu sagts har upprättats
inom justitiedepartementet och torde få fogas till statsrådsprotokollet
såsom bilaga.

■. ,S'' k». - '' i’ ., - * v k: r ''• -"i 1 r.

HEMSTÄLLAN

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till
lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i
kommunal indelning m. m. och lag angående ändrad lydelse av 21 kap.
3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 196b

Bilaga

Förslag

till

Lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i

kommunal indelning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 i Föres

område på landet genom ändring i kommunal indelning till stad,
skall beträffande fastighetsbildning inom området, utan hinder av lagen
om fastighetsbildning i stad, även efter indelningsändringen gälla vad
i lagen om delning av jord å landet och lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet är stadgat.

Vad i första stycket sägs skall gälla även vid nybildning av stad.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer må, i samband
med indelningsändringen eller senare, i den utsträckning stadens utveckling
så påkallar förordna att lagen om fastighetsbildning i stad skall tilllämpas
inom område som avses i 1 §.

3 §.

Om så befinnes påkallat av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket
inom viss del av stad, där lagen om fastighetsbildning i stad gäller,
må Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, i eller utan samband
med ändring i kommunal indelning, förordna att i stället bestämmelserna
i lagen om delning av jord å landet och lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet skola tillämpas.

Förordnande som nyss sagts må, om staden ansökt därom eller staden
icke har egen mätningsorganisation för fastighetsbildningsverksamheten,
meddelas även om det ej kräves av hänsyn till jordbruksnäringen eller
skogsbruket.

4 §•

Där lagen om delning av jord å landet enligt denna lag skall äga tillämpning
inom stad, må avstyckning ske jämväl från mark som ej ingår i fastighetsindelning.

5 §•

Vad i denna lag sägs om stad skall gälla även samhälle eller annan ort
på landet, där fastighetsregister skall föras enligt för stad meddelade bestämmelser.

43

Kvtngl. Maj. ts proposition nr 169 år 196b

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphävas i den män ej annat följer av vad nedan stadgas
lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad och lagen den 3 juni 1955 (nr
378) med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften i Kiruna
stad.

Lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående
laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens
län skall alltjämt äga tillämpning å sådana laga skiften som avses i nyssnämnda
lag angående vissa laga skiften i Kiruna stad.

Har före denna lags ikraftträdande, med stöd av lagen den 27 februari
1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad, förordnats att vad för landet är stadgat om avstyckning och
sammanläggning skall äga tillämpning beträffande visst område, skola bestämmelserna
i sistnämnda lag fortfarande äga tillämpning inom området.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

21 kap.
3 §.

(Föreslagen lydelse)

samma tid.

Ägodelningsnämndemän utses---

Val äger---inför häradsrätten.

Valet verkställes---av kommunalfullmäktige.

För kommun---överskjutande folkmängd.

För varje--------som valmän.

Höra delar--------den tillhör.

Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning
efter de grunder,
som i kommunallagarna stadgas
angående sådan gottgörelse till
ledamöter i styrelser och nämnder.

Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta arvode, traktamente
och resekostnadsersättning efter de
grunder, som i kommunallagarna
stadgas angående sådan gottgörelse
till ledamöter i styrelser och nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954: 235.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 juni 1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 14 maj 1964 tillhandakoimnet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 23 april 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till 1) lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal indelning m. m. och 2) lag angående
ändrad lydelse av 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. lagbyråchefen Ingvar Gullnäs.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter
ändring i kommunal indelning m. m.

Syftet med den föreslagna lagen är främst att förhindra att en kommunal
indelningsändring skall automatiskt medföra ändring av de regler som skola
tillämpas i fråga om fastighetsbildningen. Dessa regler äro i viss utsträckning
olika för å ena sidan landet och å andra sidan stad och därmed jämställda
områden. Med fastighetsbildning avses i detta sammanhang icke
blott delning och sammanläggning av fastigheter utan även närstående institut
såsom ägoutbyte, servitutsutbrytning och gränsbestämning. Däremot
avses här ej registreringsbestämmelserna; i fråga om dessa ger den sedan
år 1950 gällande lagstiftningen tillräckliga möjligheter att från fall till fall
bestämma huruvida fastighetsregister skall föras enligt föreskrifterna för
landet eller för stad.

45

Kangl. Maj. ts proposition nr 169 år 196b

Vad angår utformningen av de grundläggande stadgandena i förslaget torde
lagens syfte tydligare framträda om — i stället för att det föreskrives att
vissa för landet respektive för stad utfärdade lagar skola gälla -— det utsäges
att beträffande fastighetsbildning bestämmelserna för landet respektive för
stad skola tillämpas. Härigenom blir det också klart att även vissa i förslaget
ej uttryckligen nämnda lagar, t. ex. dalalagen, åsyftas.

I anslutning härtill synes den i 3 § angivna förutsättningen, att lagen om
fastighetsbildning i stad gäller, böra jämkas till att beträffande fastighetsbildning
bestämmelserna för stad gälla. Även i 1 § synes den principiella
förutsättningen för paragrafens tillämpning böra framträda i lagtexten; det
bör alltså utsägas att paragrafen avser område, där beträffande fastighetsbildning
bestämmelserna för landet äga tillämpning. Med denna formulering
antydes, att 1 § icke får någon verkan i den mån reglerna för stad
redan gälla, t. ex. i fråga om fastighetsbildning inom tomtindelat område,
där 1—3 kap. fastighetsbildningslagen äga tillämpning oavsett om i övrigt
lands- eller stadsregler gälla.

I 3 § andra stycket synes i anslutning till gängse terminologi — se 2 § 2)
lantmäteriinstruktionen den 28 oktober 1960 (nr 596) — beteckningen
»mätningsorganisation för fastighetsbildningsverksamheten» böra utbytas
mot »organisation för mätningsväsendet».

Under hänvisning till det sagda hemställer lagrådet att lydelsen av 1—4 §§
jämkas på följande sätt.

1 1 § första stycket stadgas, att om genom ändring i kommunal indelning
till stad överföres område, där beträffande fastighetsbildning bestämmelserna
för landet äga tillämpning, skola utan hinder av vad som stadgas i lagen
om fastighetsbildning i stad nämnda bestämmelser gälla för området även
efter indelningsändringen. I andra stycket upptages stadgande att vad i
första stycket sägs skall tillämpas även vid nybildning av stad.

I 2 $ stadgas, att för område som avses i 1 § må Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer, i samband med indelningsändringen eller senare,
i den utsträckning stadens utveckling så påkallar förordna att beträffande
fastighetsbildning bestämmelserna för stad skola tillämpas.

Första stycket av 3 § bör innehålla bestämmelse, att om det av hänsyn till
jordbruksnäringen eller skogsbruket finnes påkallat inom viss del av stad,
där beträffande fastighetsbildning bestämmelserna för stad gälla, må Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer, i eller utan samband
med ändring i kommunal indelning, förordna att i stället bestämmelserna
för landet skola tillämpas.

Ändringen i 3 § andra stycket har förut angivits.

Stadgandet i 4 § torde böra formuleras så, att om enligt denna lag bestämmelserna
om delning av jord å landet äga tillämpning inom stad, må avstyckning
ske jämväl från mark som ej ingår i fastighetsindelning.

Beträffande 5 § föreslår lagrådet, såsom förtydligande och för att bringa

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 196b

terminologien i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen
(4 kap. 4 § första stycket, 5 kap. 20 § första stycket och

6 kap. 15 §), att paragrafen formuleras så, att vad i lagen sägs om stad skall
gälla även samhälle å landet, om för samhället eller del därav föres fastighetsregister
enligt bestämmelserna för stad, så ock annan ort å landet, för
vilken sådant register föres.

I 4 kap. 4 § andra stycket och 5 kap. 20 § andra stycket fastighetsbildningslagen
förekomma hänvisningar till 1948 års lag. Hänvisningar torde i
nämnda lagrum böra upptagas till den nu föreslagna lagen. Eftersom 1948
års lag genom övergångsbestämmelserna till det nu föreliggande lagförslaget
upphäves men förordnanden som meddelats enligt 1948 års lag fortfarande
skola äga tillämpning, torde hänvisningarna till 1948 års lag böra upptagas
som övergångsbestämmelser. Även i 6 kap. 15 § fastighetsbildningslagen
torde en hänvisning till den nu föreslagna lagen böra ske. Däremot synes

7 kap. 9 § sista stycket fastighetsbildningslagen kunna bibehållas i sitt nuvarande
skick.

Tillämpligheten av bestämmelserna i 1—3 kap. faslighetsbildningslagen
är i princip oberoende av kommuntypen. Huvudregeln är, att de gälla inom
område som är tomtindelat; enligt byggnadslagstiftningen kan tomtindelning
ske såväl i stad som på landet. Stadgandet i 2 kap. 13 § andra stycket
angående bestämmande av annan ägogräns än tomtgräns har emellertid ett
vidsträcktare tillämpningsområde. Det gäller sålunda även inom stads icke
tomtindelade område och, i fall då tomtindelning såsom i stad finnes för
del av annat samhälle, inom den återstående delen av samhället. Dessutom
är stadgandet, även om tomtindelning ej finnes, tillämpligt inom samhälle
eller annan ort på landet, där fastighetsregister skall föras enligt bestämmelserna
för stad.

Det torde vara åsyftat att vad i den föreslagna lagen stadgas om tillämplighet
av landsreglerna skall gälla även beträffande bestämmande av annan
ägogräns än tomtgräns. För att den avsedda innebörden tydligt skall framgå,
synes i 2 kap. 15 § böra angivas att vad i 13 § andra stycket stadgas ej
skall äga tillämpning i den mån annat föranledes av nu förevarande lag.
Ett sådant stadgande skulle också indirekt giva vid handen, att denna icke
omfattar bestämmande av tomtgräns; jämför 5 § första stycket jorddelningslagens
promulgationslag.

Erinras må att övergångsbestämmelserna till lagen den 2 juni 1950 (nr
209) angående ändring i fastighetsbildningslagen (bl. a. 2 kap. 15 §, 4 kap.
4 §, 5 kap. 20 § och 6 kap. 15 §) fortfarande äga giltighet.

På grund av vad nu anförts angående fastighetsbildningslagen får lagrådet
föreslå en lag angående ändring i nämnda lag av följande innehåll.

I 2 kap. 15 § upptages ett tredje stycke vari föresltrives, att vad i 13 § andra
stycket stadgas ej skall äga tillämpning i den mån annat föranledes av

Kungl. Maj.ts proposition nr 169 dr 1964 47

lagen med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i
kommunal indelning m. m.

4 kap. 4 § andra stycket och 5 kap. 20 § andra stycket ändras så att däri
föreskrives, att om tillämplighet i vissa fall beträffande område av stad eller
av sådant samhälle eller annan ort å landet, som i första stycket sägs, av de
för landet meddelade bestämmelserna är stadgat i lagen med vissa bestämmelser
angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning
m. m.

I 6 kap. 15 § upptages ett andra stycke av samma innehåll som nyss föreslagits
angående ändrad lydelse av 4 kap. 4 § andra stycket och 5 kap. 20 §
andra stycket.

Övergångsbestämmelserna till den nu föreslagna lagen angående ändring
i fastighetsbildningslagen torde böra innehålla, förutom tidpunkten för
ikraftträdandet, den 1 januari 1965, att om förordnande meddelats enligt
lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad, skall äldre lydelsen av 4 kap.
4 § och 5 kap. 20 § fortfarande gälla.

Förslaget till ändring i jorddelningslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Thomas Krook

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Sofiero den
den 29 juni 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 1 juni 1964 avgivna
utlåtande över de till lagrådet den 23 april 1964 remitterade förslagen
till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i
kommunal indelning m. m. och lag angående ändrad lydelse av 21 kap. 3 §
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför
vidare. De av lagrådet förordade ändringarna i förslaget till lag med vissa
bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning
m. m. är väsentligen av formell art och torde böra godtagas. Detsamma
gäller de av lagrådet föreslagna ändringarna i 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § och 6
kap. 15 § lagen om fastighetsbildning i stad. Den föreslagna ändringen i 2
kap. 15 § samma lag är delvis tillika av materiell innebörd. Jag biträder
lagrådets förslag även i denna del. Utöver de ändringar som följer av vad
lagrådet anfört torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas.

Föredraganden hemställer att förslagen till lag med vissa bestämmelser
angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m., efter
ändringar i enlighet med vad nyss anförts, och lag angående ändrad lydelse
av 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet
samt lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta propokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640262