Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196i
1
Nr 166
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i sjölagen; given Stockholms slott den 9 september
196i.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i sjölagen.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i sjölagens bärgningsregler och ansvarsbestämmelser.
Såvitt angår bärgningsreglerna innebär förslaget, att rätten till ersättning
ur bruttobärgarlönen utvidgas, att särskilt förtjänsttull bärgarinsats av enskild
sjöman skall kunna premieras samt att besättningen skall erhålla
större andel av nettobärgarlönen än hittills. Lots på ett bärgande fartyg föreslås
skola äga del i bärgarlönen som om han var medlem av fartygets besättning.
Dessutom upptager förslaget vissa bestämmelser för det fall att
bärgning utförts av statsfartyg samt en komplettering till sjölagens särskilda
preskriptionsregler.
I fråga om ansvarsbestämmelserna innefattar förslaget följdändringar till
brottsbalken. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Nr 166
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
Förslag
till
Lag
om ändring i sjölagen
Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och
290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 §
och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola
upphöra att gälla.1
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
150 §.
Fraktbidrag till--------
Den andel i bärgarlön som tillkommer
redaren skall, sedan befraktaren
tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt
och bränsle, lika fördelas mellan
bortfraktaren och befraktaren.
224
Var som bärgar förolyckat eller
nödställt fartyg eller ombordvarande
gods eller något, som hört till sådant
fartyg eller gods, så ock envar, som
vid bärgningen medverkar, äge undfå
bärgarlön. Till andel i lön, som
för sådan bärgning skall utgå, vare
ock den berättigad, vilken under den
nöd, som föranlett bärgningen, räddat
människor från fartyget eller
medverkat vid deras räddning.
Den, som vid bärgningsföretag
medverkat trots uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare,
äge ej rätt till bärgarlön. 1
---tidsbefraktaren ensam.
Har fartyget utfört bärgning, skall
sådan ersättning för löner och kost,
som avses i 229 § 1 mom. första
stycket 2, tillfalla befraktaren. Den
andel i bärgarlönen, som enligt andra
stycket av samma moment tillkommer
redaren, skall fördelas lika
mellan bortfraktaren och befraktaren.
§•
Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats
eller är i fara, eller ombordvarande
gods eller något, som hört
till sådant fartyg eller gods, så ock
envar, som medverkar vid bärgningen,
äger rätt till bärgarlön. Till andel
i bärgarlön är även den berättigad,
vilken under den fara som
föranlett bärgningen räddat någon
från fartyget eller medverkat vid
räddningen.
Har någon medverkat vid bärgningsföretag
trots uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare,
äger han icke rätt till bärgarlön.
1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 276, 224 § SFS 1964: 85, 284 § SFS 1928-161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 §§ SFS 1922:
271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348.
Upphört att gälla ha 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b
(Nuvarande lydelse)
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,
utgå även där fartyg, som
av annat fartyg bärgats, tillhör samma
ägare som detta senare.
Åligger det någon enligt avtal atl
verkställa bogsering eller lotsning eller
utföra liknande arbete för fartygs
räkning, äge han ej, där fartyget
kommer i nöd, att för hjälp, som han
därunder lämnat fartyget, undfå
bärgarlön, med mindre den hjälp
icke kan anses ingå i fullgörandet avavtalet.
Har gods---------
Kunna parterna---—----
(Föreslagen lydelse)
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,
utgå även om fartyg, som
bärgats av annat fartyg, tillhör samma
ägare som det andra fartyget.
Åligger det någon enligt avtal att
verkställa bogsering eller lotsning
eller utföra liknande arbete för fartygs
räkning och råkar fartyget i
fara, äger han rätt till bärgarlön för
hjälp som han lämnar fartyget, endast
om hjälpen icke kan anses ingå
i fullgörandet av avtalet.
--ej personligen.
---av domstol.
225
Vid bestämmande------ —
Har någon, som deltagit i bärgning,
genom fel eller försummelse
föranlett den nöd, vari fartyget varit
försatt, eller har han vid bärgningen
gjort sig skyldig till stöld eller
snatteri eller till undandöljande av
bärgat gods eller annan sviklig handling,
äge rätten förklara bärgarlönen
förverkad eller nedsätta dess belopp
under vad eljest varit skäligt.
227
År avtal rörande bärgning ingånget
medan nöden ännu varade och
under dess inflytande och prövas
villkoren i avtalet icke vara skäliga,
äge rätten efter yrkande av någondera
parten förklara avtalet helt eller
till viss del ogillt.
Enahanda befogenhet tillkomme
rätten jämväl i fråga om avtal, som
annorledes ingåtts, så framt det belopp,
som i bärgarlön betingats, finnes
stå i uppenbart missförhållande
till värdet av den tjänst bärgarna
lämnat.
Vad i----------------- ---
Har bärgarlön gnidits medan nöden
ännu varade, åligge den, som vill
vinna åter något av det gnidna, alt
instämma klander inom sex månader
§•
--bärgades värde.
Har någon, som deltagit i bärgning,
genom fel eller försummelse
föranlett den fara vari fartyget råkat
eller har han vid bärgningen gjort
sig skyldig till stöld eller snatteri
eller till undandöljande av bärgat
gods eller annan sviklig handling,
äger rätten förklara bärgarlönen
förverkad eller nedsätta dess belopp
under vad som eljest varit skäligt.
§•
År avtal rörande bärgning ingånget
medan faran ännu varade och under
dess inflytande och prövas villkoren
i avtalet icke vara skäliga,
äger rätten förklara avtalet helt eller
delvis ogillt.
Detsamma gäller i fråga om annat
avtal rörande bärgning, såframt den
bärgarlön som betingats finnes stå i
uppenbart missförhållande till värdet
av den tjänst bärgaren lämnat.
-------finnes träffat.
Har bärgarlön betalts medan faran
ännu varade, åligger det den
som vill vinna åter något av vad han
betalt att väcka talan därom inom
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964
(Nuvarande lydelse)
efter det betalning erlades, eller have
förlorat sin talan.
228 §.
Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens
fördelning, bestämmes
denna av rätten med ledning av de
i 225 § angivna omständigheter.
Har fartyg under resa något bärgat,
skall av bärgarlönen, sedan därav
först gottgjorts den skada, som
genom bärgningen må hava tillfogats
fartyg eller last, redaren erhålla
två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,
men eljest hälften, samt återstoden
lika fördelas mellan befälhavaren
och besättningen; vad besättningen
tillfaller skall fördelas i förhållande
till den avlöning, envar åtnjuter.
Avtal därom att av bärgarlön,
som kan med fartyg förtjänas, ringare
andel, än nu är sagt, skall tillfalla
befälhavaren eller besättningen vare
ogillt, där ej fartyget är särskilt utrustat
för bärgningsarbete eller avtalet
angår utförande av visst bärgningsföretag.
(Föreslagen lydelse)
sex månader efter det betalning erlades.
Försittes denna lid, har han
förlorat sin talan.
228 §.
Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens
fördelning, bestämmes
denna av rätten med ledning av de
i 225 § angivna omständigheterna.
229 §.
1 mom. Har fartyg under resa bärgat
något, skall av bärgarlönen först
utgå
1. ersättning för skada, som genom
bärgningen må hava tillfogats fartyget,
lasten eller annan egendom ombord,
2. ersättning för sådana utgifter
för bränsle samt löner och kost åt
befälhavaren och besättningen, som
uppkommit i anledning av bärgningen,
3. särskild gottgörelse som må tillerkännas
sjöman, vilken vid bärgningen
gjort synnerligen förtjänstfull
insats eller utsatt sig för synnerlig
fara.
Tu återstoden skall redaren erhålla
tre femtedelar. Resten skall med
en tredjedel tillfalla befälhavaren
och med två tredjedelar den egentliga
besättningen att fördelas i förhållande
till den avlöning envar åtnjuter.
Befälhavarens andel skall
dock alltid uppgå till minst det dubbla
av den högst avlönade besättningsmannens
andel. Lots på fartyget äger
taga del i bärgarlönen som om han
var medlem av besättningen och, om
han icke är anställd hos redaren,
uppbar lön såsom främste styrman.
2 inom. Om det påkallas av särskilda
förhållanden, såsom ändamålet
med fartygets resa eller sättet för
beräknande av lön eller ersättning
åt dem som arbeta i fartygets tjänst,
må bärgarlön fördelas efter andra
grunder än som sägs i 1 mom.
3 mom. Avtal om att av bärgarlön,
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964
5
(Nuvarande lydelse)
230
231
229 §.
Utan bärgarnas medgivande må
icke, innan bärgarlönen guldits eller
säkerhet därför blivit ställd, bärgat
fartyg lämna det ställe, dit det efter
bärgningen förts, eller bärgat gods
av ägaren tagas i besittning.
284
Nedanstående fordringar upphöre,
evad ansvarigheten för dem är begränsad
eller obegränsad, om talan
icke i laga ordning anhängiggöres:
(Föreslagen lydelse)
som kan förtjänas med fartyg, ringare
andel än som sägs i 1 mom. skall
tillfalla befälhavaren eller besättningen
är icke giltigt, med mindre
fartyget driver bärgningsverksamhet
och är särskilt utrustat härför
eller avtalet ingåtts i samband med
påmönstring och avser utförandet av
visst bärgningsföretag.
§■
Har bärgning utförts av svenskt
statsfartyg, som brukas uteslutande
för statsändamål och icke för affärsdrift,
skall vad i 229 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Den
del av bärgarlönen, som icke tillfaller
staten, skall dock fördelas mellan
de ombordvarande efter regler
som Konungen fastställer.
Staten må utan ansvarighet gentemot
de ombordvarande avstå från
bärgarlön.
§•
Anspråk på särskild gottgörelse
enligt 229 § 1 mom. första stycket 3
skall anmälas hos redaren eller befälhavaren
inom tre månader efter
det att bärgningsföretaget slutförts.
Tvist om gottgörelse, som avses i
första stycket, prövas av sjömansnämnden
i Stockholms sjömanshusdistrikt.
Talan må ej föras mot
nämndens beslut i sådan tvist.
232 §.
Utan bärgarnas medgivande må
icke, innan bärgarlönen betalts eller
säkerhet för denna ställts, bärgat
fartyg lämna det ställe, dit det förts
efter bärgningen, eller bärgat gods
tagas i besittning av ägaren.
§•
Nedanstående fordringar skola
upphöra, vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,
om talan icke i laga ordning anhängiggöres
:
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b
(Nuvarande lydelse)
1. för fordran å bärgarlön — inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
2. för fordran--- —---
Svarar i --------
Har fordran,--------
(Föreslagen lydelse)
1. för fordran å bärgarlön — inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts samt, såvitt avser fordran
å andel i bärgarlön enligt 229 § 1
mom. andra stycket, inom ett år från
det vederbörande av redaren erhållit
underrättelse om bärgarlönens
och andelens storlek;
— dispaschens dag.
— lag stadgas.
-- talan bevakad.
287
Försummar befälhavare vad honom
med avseende å dagboks förande
eller uppvisande åligger, straffes
med böter, högst tvåhundra kronor.
Har befälhavare, sig eller annan till
nytta eller att därmed skada göra,
fört falsk dagbok eller dagboken
ändrat eller förstört, undanstuckit
eller oläslig gjort, straffes med böter
eller fängelse i högst sex månader
eller straffarbete i högst två år;
äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för straffarbetet
höjas till fyra år.
Samma lag vare, där maskinchef,
styrman eller maskinist så förbrutit
sig, som i denna § sägs.
§•
Försummar någon vad honom
åligger med avseende å dagboks förande
eller uppvisande, dömes till
böter, högst femhundra kronor.
288 §.
För vägran att i fall, som i 6 §
omförmäles, till besiktningsmän
överlämna fartygs nationalitetshandling
eller hemortsbevis straffes befälhavaren
med böter.
Försummar befälhavare att, när
händelse inträffat av sådan beskaffenhet,
som i bO § sägs, därom avgiva
rapport eller att anmäla sig för
sjöförklaring på sätt i samma § stadgas,
dömes till böter.
290 §.
Gör befälhavare sig skyldig till
oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt
och bästa det enligt denna lag åligger
honom att bevaka, straffes högst
För vägran att i fall, som avses i
6 §, till besiktningsmän överlämna
fartygs nationalitetshandling eller
hemortsbevis dömes befälhavaren till
dagsböter.
Försummar befälhavare att, efter
vad som stadgas i bO §, avgiva rapport
eller anmäla sig för sjöförklaring,
dömes till dagsböter.
290 §.
Gör befälhavare sig skyldig till
oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt
och bästa det enligt denna lag åligger
honom att bevaka, dömes till
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b
(Nuvarande lydelse)
med straffarbete i två år, där ej gärningen
efter allmän lag bär beläggas
med strängare straff. För grov försummelse
av deras rätt och bästa
vare straffet böter eller fängelse i
högst ett år.
311 §.
Brott, som i 290 § omförmäles, må
ej åtalas av allmän åklagare, utan
att målsägande angivit brottet till
åtal; skall brottet straffas efter allmän
lag, lände till efterrättelse vad
sådan lag stadgar i fråga om rätt till
åtal.
(Föreslagen lydelse)
dagsböter eller fängelse i högst två
år, om ej för gärningen är stadgat
svårare straff i brottsbalken. För
grov försummelse av deras rätt och
bästa dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.
Brott som avses i denna paragraf
må ej åtalas av åklagare, med mindre
målsägande angivit brottet till
åtal. Skall straff för brottet ådömas
enligt brottsbalken, gäller vad där är
stadgat om rätt till åtal.
291
Avviker befälhavaren ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyg, straffes med straffarbete i
högst två år eller fängelse eller, där
omständigheterna äro synnerligen
mildrande, med böter, ej under femtio
kronor.
Lämnar befälhavare fartyget när
det är statt i fara, utan att iakttaga
vad i i3 § stadgas eller vad eljest
åligger honom såsom god sjöman,
straffes med böter, ej under etthundra
kronor, eller med fängelse.
292
1 mom. Har befälhavare, utan att
nödtvång därtill föranlett, gått till
sjöss med fartyg, som haft sådana
brister till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt lastat
eller så olämpligt barlastat, att han
bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för dem, som
voro ombord, straffes med fängelse i
högst ett år eller böter från och med
etthundra till och med femtusen kronor.
Lika med befälhavare straffes redare
eller annan, där han uppsåtligen
förlett befälhavare till sådan förbrytelse
eller med råd eller dåd den
-
§•
Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyget, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till dagsböter.
Lämnar befälhavare fartyget när
det är i fara, utan att iakttaga vad
som stadgas i 43 § eller vad som eljest
åligger honom såsom god sjöman,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
§•
1 mom. Har befälhavare, utan att
nödtvång därtill föranlett, gått till
sjöss med fartyg, som haft sådana
brister till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt lastat
eller så olämpligt barlastat, att han
bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för de ombordvarande,
dömes till dagsböter eller
fängelse i högst två år. Hava flera
medverkat till sådan gärning, skall
gälla vad som är stadgat i 23 kap.
brottsbalken.
Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
samma främjat, så ock redare eller
annan, som i redares ställe haft befattning
med fartyget, där han med
vetskap om sådana brister eller fel,
som ovan omförmälas, underlåtit att,
såvitt det stått i hans makt, hindra
fartyget att gå till sjöss.
2 mom. Åsidosätter befälhavare de
skyldigheter, som enligt 26 § åligga
honom, och är ej sådant fall för handen,
som i 1 mom. förmäles, straffes
med böter till och med ettusen kronor.
Till enahanda straff dömes redare
eller annan, där han uppsåtligen förlett
befälhavaren till sådan förseelse
eller med råd eller dåd densamma
främjat, så ock redare eller annan,
som i redares ställe haft befattning
med fartyget, där han med vetskap
om, att fel eller brist förelegat i något
av de avseenden, 5 a § omförmäler,
underlåtit att, såvitt det stått i
hans makt, föranstalta om felets eller
bristens avhjälpande.
3 mom. Har befälhavare uraktlåtit
att iakttaga något av vad enligt 32 §
är honom ålagt, straffes med böter
till och med ettusen kronor.
4 mom. Har genom åtgärd eller
försummelse, som ovan sagts, skada
vållats, må i fall, varom i 1 mom.
förmäles, till fängelse i högst två år,
samt i de i 2 och 3 mom. nämnda
fall till fängelse i högst ett år dömas,
där ej gärningen efter allmän lag bör
beläggas med strängare straff.
293
År befälhavare genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten på annat
sätt, än i 292 § sägs, vållande till
sjöolycka, straffes med böter eller
med fängelse i högst ett år, där ej
gärningen efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff.
294
Har sammanstötning eller sådan
händelse, som i 223 a $ sägs, timat
sådana brister eller fel som där
nämnts underlåtit att, såvitt det stått
i hans makt, hindra fartyget att gå
till sjöss.
2 mom. Åsidosätter befälhavare de
skyldigheter, som enligt 26 § åligga
honom, och är ej sådant fall för handen,
som avses i 1 mom., dömes till
dagsböter. Hava flera medverkat till
sådan gärning, skall gälla vad som är
stadgat i 23 kap. brottsbalken.
Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
att fel eller brist förelegat i hänseende
som avses i 5 a § underlåtit
att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta
om felets eller bristens avhjälpande.
3 mom. Har befälhavare uraktlåtit
att iakttaga något av vad som åligger
honom enligt 32 §, dömes till
dagsböter.
i mom. Till straff enligt denna paragraf
må ej dömas, om för gärningen
är stadgat svårare straff i brottsbalken.
§•
År befälhavare genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten, på annat
sätt än som avses i 292 § 1 mom ,
vållande till sjöolycka, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst ett
år, om ej för gärningen är stadgat
svårare straff i brottsbalken.
Har sammanstötning eller händelse,
som sägs i 223 a §. timat och ur
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i
(Nuvarande lydelse)
och uraktlåter befälhavure något av
vad enligt 223 § åligger honom att
för ty fall iakttaga, straffes med böter,
ej under etthundra kronor, eller
med fängelse. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till
straffarbete i högst två år dömas.
Uraktlåter befälhavare något av
vad enligt 3b a § första stycket eller
3b b § åligger honom, dömes till böter
eller fängelse.
295
Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som i 3b §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga
befälhavare eller sjöman, hans aska
eller efterlämnade effekter, straffes
med böter.
(Föreslagen lydelse)
aktlåter befälhavaren något av vad
som enligt 223 § åligger honom att
iakttaga i sådant fall, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst två
år.
Uraktlåter befälhavare något av
vad som åligger honom enligt 3b a §
första stycket eller 3b b §, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
§•
Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som avses i
3b §, å sitt fartyg medtaga befälhavare
eller sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter, dömes till dagsböter.
312 §.
1 avseende å straff, vartill efter
denna lag dömes, gålle, där ej här
ovan är annorlunda stadgat, vad allmän
lag föreskriver.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
Utdrag au protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 ma j 1964.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson.
Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om sjölagens bärgningsregler
m. m. samt anför därvid följande.
Inledning
Sjölagen innehåller i 9 kap. vissa regler rörande bärgning och i 12 kap.
ansvarsbestämmelser.
Bärgningsreglerna grundar sig — liksom motsvarande danska, finska och
norska bestämmelser — i vissa delar på en i Bryssel år 1910 antagen konvention
i ämnet, vilken Sverige ratificerat år 1913. Sjölagskommittén1 har
i betänkande angående bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. (SOU
1963: 20) lagt fram förslag till ändringar i bl. a. bärgningskapitlet. Rörande
fördelningen av bärgarlön överensstämmer förslaget väsentligen med motsvarande
lagförslag, framlagda i Danmark, Finland och Norge. I Norge
har proposition i enlighet med förslaget redan lagts fram för stortinget.
Sjölagens ansvarsbestämmelser bearbetas för närvarande av sjölagskommittén.
Redan nu erfordras emellertid vissa ändringar för en anpassning
av ansvarsbestämmelserna till brottsbalken, som skall träda i kraft den 1
januari 1965. Sjölagskommittén har i betänkandet föreslagit härav föranledda
ändringar i sjölagen. Kommittén har vidare framlagt förslag till ändrade
regler om sjöförklaring och sjöförhör. Jag avser att upptaga dessa sistnämnda
förslag till behandling i annat sammanhang.
Yttranden över sjölagskommitténs betänkande i nu ifrågavarande delar
har efter remiss avgivits av Svea hovrätt — som inhämtat yttrande av hä
1
Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,
sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören
Carl-Erik Åhmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
radshövdingen i Gotlands domsaga — hovrätten för Västra Sverige, hovrätten
för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, sjofartsstyrelsen,
generaltullstyrelsen — som inhämtat yttranden från kustdistriktcheferna
— chefen för marinen, sjömansnämnden i Stockholms sjomanshusdistrikt,
fiskeristyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska lotsförbundet, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,
Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fiskares riksförbund,
Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assurans förening,
Sveriges advokatsamfund samt Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm.
Även Svenska stewardsföreningen har yttrat sig i anledning av det framlagda
betänkandet.
Jag anhåller nu att få till behandling taga upp frågorna om ändrade bärgningsregler
och ansvarsbestämmelser.
Bärgningsreglerna
Gällande bestämmelser m. m.
Sjölagens regler om bärgarlön är intagna i nionde kapitlet. Dessa bestämmelser
ger bärgare rätt till lön för utförd bärgning efter vissa angivna
grunder och reglerar fördelningen av sådan lön mellan de olika intressenterna
i bärgningsföretaget.
Sålunda stadgas i 224 §, att den som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg
eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller
gods, så ock envar, som medverkar vid bärgningen, äger undfå bargarlon.
Till andel i lön, som skall utgå för sådan bärgning, är även den berättigad,
vilken under den nöd, som föranlett bärgningen, räddat människor från fartyget
eller medverkat vid deras räddning. Den, som medverkat vid bärgningsföretag
trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare,
äger ej rätt till bärgarlön. Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå
även om fartyg, som bärgats av annat fartyg, tillhör samma ägare som
detta senare. Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller
lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äger han ej, däi
fartyget kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget,
undfå bärgarlön, med mindre hjälpen icke kan anses ingå i tullgorandet av
avtalet. Om parterna inte kan enas om bärgarlönens storlek, skall denna
bestämmas av domstol.
I 225 § angives de principer efter vilka bärgarlönens belopp skall bestämmas;
bl. a. skall beaktas den fara, för vilken det bärgade fartyget varit
utsatt. Vidare stadgas att domstol i vissa fall kan förklara rätten till bärgarlön
förverkad.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196k
Enligt 226 § får bärgarlön icke sättas högre än till värdet av det bärgade,
dan inberaknat frakt och passagerareavgifter, efter avdrag för tull och
övriga avgifter, som bör utgå av det bärgade, ävensom kostnad för dettas
förvarande, värdering och försäljning. Under bärgarlön innefattas jämväl
gottgörelse för det bärgades förande i säkerhet och användande för sådant
ändamål av farkoster eller andra redskap.
Enligt 227 § kan rätten förklara bärgningsavtal ogiltigt, om avtalet ingatts
medan nöden varade och avtalsvillkoren prövas icke vara skäliga,
och vidare, om betingad bärgarlön står i uppenbart missförhållande till värdet
av bärgartjänsten.
Om bargare tvistar inbördes om bärgarlönens fördelning, skall enligt
228 § första stycket fördelningen bestämmas av rätten med ledning av de
omständigheter som angivits i 225 §.
Av den enligt 225 § bestämda bärgarlönen, bruttobärgarlönen, skall enligt
228 § andra stycket först gottgöras den skada som genom bärgningen
må ha tillfogats ett bärgande fartyg och dess last. Härefter fördelas nettobärgarlönen
mellan redare, befälhavare och besättning på så sätt att redaren
darav erhåller två tredjedelar om fartyget är ångfartyg eller motorfartyg
och eljest hälften, medan befälhavare och besättning lika delar vad
som icke sålunda tillfallit redaren. Besättningsandelen utskiftas i förhållande
till den avlöning, som envar åtnjuter. Till besättningen hänföres av
ålder även sådana ombordanställda, vilka icke är sjömän.
Enligt 229 § får icke, innan bärgarlönen guldits eller säkerhet därför
blivit ställd, bärgat fartyg utan bärgarnas medgivande lämna det ställe,
dit det förts efter bärgningen, eller bärgat gods tagas i besittning av ägaren.
For den händelse ett bärgande fartyg är tidsbefraktat, skall enligt 150 §,
sedan betraktaren tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt och bränsle, den
andel i bärgarlön som tillkommer redaren lika fördelas mellan bortfraktaren
och befraktaren.
Särskilda regler om yrkesmässig bärgning är icke meddelade vare sig i
sjölagen eller annorstädes. Ej heller finnes föreskrifter rörande den förste
av flera bärgares rätt att slutföra ett påbörjat bärgningsföretag och uppbära
bärgarlön för detta. Äganderätten till vrak regleras i viss utsträckning
i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd.
Allmän motivering
Sjölagskommitténs förslag
Kommittén erinrar om att begreppet bärgning är bestämt genom
forsta punkten i 224 § sjölagen, enligt vilken den som bärgar förolyckat
eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods eller något, som
hört till sådant fartyg eller gods, samt envar, som medverkar vid bärgningen,
äger rätt till bärgarlön. I denna regel, som överensstämmer med gäl
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b
lande danska, finska och norska motsvarande stadganden, föreslår kommittén
icke någon ändring. Kommittén påpekar emellertid, att den norska
kommittén föreslagit, att orden »skip som er forulykket eller stedt i npd»
utbytes mot »skip som er forulykket eller i fare». Förslaget betingas väsentligen
av att i norsk rättspraxis uppkommit en åtskillnad mellan begreppen
bärgning och assistans. Såsom bärgning i egentlig mening har betecknats
räddning av ett nödställt fartyg och rekvisitet »nödställt» har då bedömts
såsom avseende en mera påtaglig eller omedelbart hotande faresituation.
Såsom assistans har kommit att betecknas åtgärder för att i mindre överhängande
situationer bringa fartyg i säkerhet. Motsvarande ändringsförslag
har framlagts av de danska och finska kommittéerna.
Den svenska kommittén framhåller, att den från norsk sida föreslagna
ändringen åsyftar att inom norsk rättstillämpning åstadkomma en närmare
anknytning till 1910 års internationella konvention angående assistans
och bärgning samt till rättspraxis i de övriga nordiska länderna. Av norska
domstolar tillämpad lagtolkning har enligt den svenska kommittén icke
vunnit insteg i Sverige. Bärgarlönens storlek har hos oss bedömts bl. a.
med hänsyn till graden av den fara för vilken fartyget varit utsatt, men
en principiell uppspaltning i bärgning å ena och assistans å andra sidan
har ej förekommit. Den svenska kommittén erinrar om att de delegerade,
som erhållit uppdraget att utarbeta erforderliga lagändringar i anledning
av Sveriges anslutning till nämnda konvention, yttrat, att enligt konventionen
någon åtskillnad ej skall gälla mellan bärgning i inskränkt mening
(sauvetage) och assistans och att det i vår lag upptagna begreppet bärgning
väsentligen omfattar detsamma, som innefattas under båda dessa
slag av hjälp.
Den svenska sjölagskommittén framhåller vidare att det visat sig, att
begreppet bärgning i svensk rättstillämpning erhållit en liberal tolkning
för att uppmuntra till insatser för att rädda fartyg och gods. Om räddning
av människoliv finnes särskilda regler. Då de motiv, vilka föranlett den
norska kommittén att föreslå lagändring i förevarande hänseende, ej synes
vara för handen i Sverige, har den svenska kommittén icke ansett sig böra
förorda motsvarande ändring av den svenska sjölagen.
Beträffande metoden för bärgarlönens fördelning erinrar
kommittén om att kritik framförts mot rådande ordning. Denna har
bl. a. gått ut på att möjlighet bör skapas att göra fördelningen på ett med
hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet mera rättvist sätt. Kommittén
framhåller, att en ordning, enligt vilken storleken av envar intressents
andel i bärgarlönen huvudsakligen bestämmes efter generellt verkande
lagregler, tillämpas förutom hos oss även i övriga nordiska länder och
i väsentlig män jämväl i Tyskland. I bl. a. Frankrike, Belgien, Nederländerna
och Storbritannien däremot bestämmes fördelningen alltefter omstän
-
14 Kungl. Maj. ts proposition nr 166 ur 1964
digheterna i varje särskilt bärgningsfall. I händelse av tvist prövas frågan
av domstol. Ett dylikt system har enligt kommittén otvivelaktigt den fördelen,
att rättvisesynpunkterna i det konkreta fallet kan bättre beaktas,
men å andra sidan torde bristen på vägledning i lag vara ägnad att föranleda
tvister angående fördelningen.
Enligt kommitténs mening bör legala fördelningsregler bibehållas i ungefär
samma utsträckning som hittills. För att rättvisesynpunkterna i det
enskilda fallet skall kunna bättre tillgodoses föreslår kommittén emellertid,
dels att sjöman, som gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig
för synnerlig fara, skall kunna tillerkännas särskild gottgörelse därför, dels
att från bruttobärgarlönen skall få avdragas icke endast -— såsom för närvarande
— ersättning för skada, som genom bärgningen tillfogats fartyg
och last, utan jämväl vissa utgifter för bränsle samt löner och kost för befälhavaren
och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen,
samt eventuell gottgörelse för särskild insats som nyss sagts. Kommittén
anför angående de direkta utgifter som uppkommer i anledning av bärgningen.
En bärgning medför vanligtvis direkta och indirekta utgifter av olika
slag för det bärgande fartygets redare. Även för dem som befinner sig
ombord på det bärgande fartyget kan förluster uppstå. Enighet torde råda
därom att, såvitt angår intressenterna i bärgarlönen, de indirekta utgifterna
— exempelvis rederiets tidsförlust och förlorade fraktförtjänst — skall
bestridas med vederbörande kvotdel av nettobärgarlönen. Rörande frågan,
hur de direkta utgifter som åsamkas bärgarlönsintressenterna skall täckas,
har däremot olika meningar försports.
Enligt gällande bestämmelser får avdrag från bruttobärgarlönen ske för
att ersätta skada som genom bärgningen tillfogats det bärgande fartyget
eller dess last. Däremot får avdrag ej göras för skada å annan egendom
ombord än lasten och ej heller för redarens övriga direkta utgifter i anledning
av bärgningen.
Sjölagskommittén anser, att även ersättning för skada å annan egendom
ombord på det bärgande fartyget än lasten bör få avdragas från
bruttobärgarlönen och har i sitt förslag upptagit bestämmelse härom. Bestämmelsen
får betydelse exempelvis vid skador å fartygets förbrukningsartiklar
eller å ombordvarandes ägodelar.
Frågan om avdrag för direkta utgifter i anledning av bärgning uppmärksammades
under förarbetena till 1891 års sjölag, i 1887 års betänkande
med förslag till sjölag föreslogs sålunda att av bärgarlönen skulle före
fördelningen gottgöras, förutom skada å fartyget eller lasten, jämväl de
särskilda utgifter som redaren fått vidkännas för bärgningen. Vid lagförslagets
granskning i Högsta domstolen anfördes emellertid att stadgandet
om avdrag för utgifter syntes komma att på bekostnad av befälhavare och
besättning tillägga redaren den huvudsakliga vinsten av en genom de förras
rådighet och ansträngningar utförd bärgning. Det hemställdes därför
huruvida ej nämnda för den svenska lagstiftningen dittills främmande
stadgande kunde utgå. Så skedde ock.
I princip torde anledning knappast föreligga att skilja mellan gottgörelse
för skada å fartyg, last och annan egendom ombord, å ena, samt övriga
Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196i
15
direkta utgifter, å andra sidan; båda dessa slag av utlägg borde vara avdragsgilla.
Vid överläggningar mellan de nordiska sjölagskommittéerna
har också — särskilt inom den norska kommittén ■— föreslagits att redaren
borde erhålla rätt att från bruttobärgarlönen avdraga alla direkta
utgifter som uppkommit i anledning av bärgningen. Inom de övriga nordiska
kommittéerna har man emellertid, med hänsyn till de praktiska konsekvenser
som en dylik anordning skulle kunna i konkreta bärgningsfall
medföra för befälhavarens och besättningens andelar, i allmänhet varit
obenägen att godtaga en så långtgående avdragsrätt. Resultatet har blivit
en kompromiss, enligt vilken avdragsrätten begränsas till utgifter för bränsle
samt för löner och kost åt befälhavaren och besättningen. Dessa poster
torde genomsnittligt representera den större delen av de direkta utläggen
och dessutom vara tämligen lätta att beräkna.
Med löner förstås i förevarande sammanhang jämväl vederlags- och
övertidsersättning ävensom sociala avgifter. Rätt till avdrag skall äga rum
endast om bärgningen har medfört en ökning, jämfört med vad eljest skulle
ha åtgått under resan, av de sammanlagda utgifterna för bränsle samt
för löner och kost åt befälhavaren och besättningen.
Angående förslaget om särskild gottgörelse till sjöman som vid bärgningen
gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig
fara anför kommittén, att i praxis stundom torde förekomma att sjöman,
som gjort särskilt förtjänstfull insats vid bärgningsarbetet, tillerkännes
gratifikation av redarens andel i bärgarlönen. Det har emellertid ansetts
att dylik ersättning bör bestridas av samtliga intressenter i nettobärgarlönen.
Kommittén föreslår därför, att ifrågavarande gottgörelse skall utgå
ur bruttobärgarlönen, men understryker att bestämmelsen härom bör tilllämpas
endast i exceptionella fall.
Rörande fördelningen av nettobärgarlönen framhåller
kommittén, att de bärgande fartygen numera är betydligt större och dyrbarare
än vid tiden för tillkomsten av 1891 års sjölag. Deras maskinstyrka har
ökats och jämväl den tekniska utrustningen i övrigt förbättrats. Det kan
visserligen sägas, att på grund härav bärgningen blir lättare att företaga
samtidigt som bärgarlönen av olika anledningar blir större, men det bärgande
rederiet riskerar å andra sidan också större värden. Även de höga lastvärdena
och det med nutidens intensifierade fartygsdrift ofta kännbara avbräcket
i form av tidsförlust måste tagas i betraktande. I fråga om befälhavaren
måste enligt kommittén beaktas, att han utövar högsta myndigheten
ombord. På honom ankommer det att med iakttagande av redarens, lastägarnas,
assuradörernas och de ombordvarandes intressen besluta, huruvida fartyget
skall inlåta sig på bärgning, samt att leda bärgningsarbetet. En felbedömning
kan medföra allvarliga konsekvenser för honom i form av kritik,
försämrade befordringsmöjlighcter, avsked och ersättningsskyldighet. Enligt
kommitténs mening har varken fartygets eller befälhavarens roll vid
bärgning minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan snarare
skulle med vissl fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett har
tilltagit.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 166i
Emellertid anser kommittén, att avgörande vikt bör fästas vid att förändringar
i samhällsuppfattningen under den tid som förflutit, sedan de nu gällande
fördelningsreglerna infördes, inträtt beträffande fördelningen av den
avkastning, som ett gemensamt utfört arbete lämnar. Vid avvägningen av de
olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget föreslår kommittén
därför, att viss jämkning till förmån för besättningen företages i gällande
fördelningsregler, eu jämkning som torde böra ske på bekostnad såväl av
fartygets som befälhavarens andel. Vad fartygets andel beträffar erinras
om att den föreslagna rätten till avdrag för vissa utgifter kan komma åt!
verka i motsatt riktning i det särskilda fallet. Förslaget tar sikte på maskindrivna
fartyg men avses skola gälla alla fartyg. Särskilda bestämmelser för
segelfartyg anses vara överflödiga.
Kommittén erinrar om att enligt gällande regler i de nordiska sjölagarna
redaren — sedan ersättning för skada å fartyg och last avdragits -- skall
erhålla 2/3 (66 2/3 %) av nettobärgarlönen. De svenska, danska och norska
sjölagarna bestämmer härefter befälhavarens andel av nettobärgarlönen till
1/6 (16 2/3 %) och besättningens andel till likaledes 1/6 (16 2/3 %) medan
den finska sjölagen tillerkänner befälhavaren 1/9 (11 1/9 %) och besättningen
2/9 (22 2/9 %). Med hänsyn särskilt till den ökade rätten till avdrag
för bärgningskostnader bör redarens andel kunna minskas till 3/5
(d. v. s. 9/15 eller 60 %). Befälhavarens andel bör bestämmas till 2/15
(13 1/3 %) och besättningens andel till 4/15 (26 2/3 %). Förslaget innebär
sålunda att —■ samtidigt som avdragsrätten för vissa kostnader ökats —
redarens kvotdel av nettobärgarlönen minskas med (66 2/3 — 60) 6 2/3 %
och befälhavarens med (16 2/3 — 13 1/3) 3 1/3 % samt att besättningens
andel i motsvarande mån höjes, d. v. s. med (26 2/3 — 16 2/3) 10 %. De
danska, finska och norska kommittéerna framlägger motsvarande förslag.
Den nordiska rättsenheten på denna punkt har alltså enligt förslagen kunnat
inte bara bevaras utan också utvidgas.
Kommittén anser vidare, att den omständigheten att enligt förslaget befälhavaren
skall erhålla en andel som är mindre än besättningens gör det
nödvändigt att införa en supplerande regel för att hindra att befälhavareandelen
blir förhållandevis alltför liten i de fall då besättningen är fåtalig.
Denna regel har föreslagits få den innebörden att befälhavareandelen städse
skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade sjömannens andel.
Befälhavareandelen skulle som en följd härav stundom kunna överstiga
13 1/3 % av nettobärgarlönen.
Kommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven för kommittén har
ålegat denna att överväga frågan om vidgad laglig reglering av yrkesmässig
bärgning, om äganderätten till vrak och om förste bärgares rätt.
I fråga om yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att sådan
i stor utsträckning grundar sig på avtal avfattade enligt internationellt
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b
vedertagna normer, som synes tillgodose parternas intressen i tillfredsställande
mån. Avtalsformulären för yrkesmässig bärgning är till sin utformning
gemensamma inom Norden och överensstämmer med internationellt
bruk. En skillnad synes väsentligen bestå däri, att enligt det vanligaste utländska
bärgningsavtalet, det s. k. Lloyd’s Form of Salvage Agreement, tvister
hänvisas till skiljedom i London medan i Norden brukliga bärgningsavtal
hänvisar parterna att i händelse av tvist få saken prövad av viss angiven
domstol. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden lär enligt kommittén
icke ha försports. Lagregler i ämnet finnes ej heller hos de stora sjöfartsländerna.
Kommittén anser därför, att särskilda lagregler om yrkesmässig
bärgning icke erfordras.
Kommittén framhåller, att frågan om äganderätten till vrak
har betydelse bl. a. för att avgöra vem som äger bemyndiga en bärgare att
bärga ett förlist fartyg eller dess last samt vem som kan förpliktas avlägsna
vrak som hindrar sjöfarten. Ingen av dessa frågor är enligt kommittén av
sjörättslig natur i egentlig mening. Det förra fallet regleras delvis genom
lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd. I det senare fallet
har sjöfartsstyrelsen eller i förekommande fall vederbörande hamn- eller
kanalmyndighet att vidtaga de åtgärder, som må vara påkallade från sjöfartssäkerhetens
synpunkt. Enligt kommitténs uppfattning är frågan om
äganderätten till vrak icke av beskaffenhet att böra regleras inom sjölagens
ram utan det bör ankomma på rättspraxis att lösa de problem, som kan uppstå
i samband med frågor rörande äganderätten till vrak.
Kommittén har vidare funnit det vara ytterst vanskligt att utforma regler
rörande förste bärgares rätt, vilka kan på en gång vara skäliga,
praktiska och möjliga att genomföra. De olägenheter, som nuvarande ordning
kan ha medfört, skulle dessutom enligt kommitténs uppfattning knappast
bli avhjälpta genom att regler i ämnet upptoges i den svenska sjölagen.
Förslag till sådana regler har därför icke framlagts.
Remissyttrandena
Kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissorganen. Sålunda
har sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Sveriges
redareförening, Stockholms rederiförening, Rederiföreningen för mindre
fartyg och Sveriges ångfartygs assurans förening tillstyrkt förslaget i dess
helhet eller lämnat det utan invändning. Av vissa remissorgan har erinringar
och påpekanden framförts beträffande såväl principer som enskildheter
i förslaget.
När det gäller frågan om revision av bärgningsbegreppet föranleder
avvikelsen från de övriga nordiska sjölagskommittéernas förslag
2 Biliang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 166
18
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964
erinringar från Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige, vilka understryker
angelägenheten av att de nordiska lagtexterna blir likalydande i
detta avseende. Svea hovrätt motiverar sin mening sålunda.
De danska och finska kommittéerna ha — ehuru för deras länders del
domstolarna icke tolkat bärgningsbegreppet så snävt, som varit fallet i
Norge — framlagt samma ändringsförslag som den norska kommittén. Den
danska kommittén har därvid anfört (betaenkning nr 315/1962 sid. 11),
att någon bristande överensstämmelse mellan praxis och Brysselkonventionen
icke förelåg för Danmarks vidkommande, att uttrycket »i npd»
knappast helt stämde med konventionens terminologi samt att man av
hänsyn till den nordiska rättsenheten och för att utesluta tveksamhet i
tolkningen borde ändra »i n0d» till »i fare». Den svenska sjölagskommittén
bär av skäl som närmare angivits å sid. 33—34 i betänkandet ansett
sig icke böra förorda motsvarande ändring av den svenska sjölagen.
Hovrätten finner de skäl, som den danska kommittén anfört, starkt tala
för att de nordiska lagtexterna göras likalydande i detta avseende och föreslår
därför, att 224 § skall lyda: »Var som bärgar fartyg, som är förolyckat
eller i fara, eller ombordvarande gods» etc. Av hovrättens förslag följer,
att häremot svarande ändringar även måste vidtagas dels i 224 § första
stycket andra punkten dels i 225 § sista stycket samt 227 § första och sista
styckena. — I propositionen om lagändringen torde även till undvikande
av missförstånd böra påpekas, att ändringen ej avses leda till någon annan
lagtolkning än den nu gällande utan huvudsakligen dikteras av önskemålet
om gemensam lagtext i de nordiska länderna.
Liknande synpunkter framföres av hovrätten för Västra Sverige.
Sveriges advokatsamfund däremot intar den ståndpunkten, att bärgningsbegreppet
icke bör utformas efter norskt mönster. Advokatsamfundet befarar
nämligen, att detta icke endast skulle vålla lagtekniska svårigheter utan
sannolikt även leda till en ändring i den rådande situationen, som karakteriseras
av ytterst få rättegångar inom rättsområdet.
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och Sveriges advokatsamfund
anser det vara lämpligt att, på sätt kommittén föreslagit, såsom metod
för bärgarlönens fördelning mellan redare, befälhavare och
besättning bibehålla ordningen med legala kvoter. Hovrätten för Västra Sverige
anser att törslaget att kombinera de legala fördelningsreglerna med
ett allmänt stadgande om vissa ersättningar ur bruttobärgarlönen är lagtekniskt
elegant samtidigt som det i tillämpningen medger, att man smidigt
kan anpassa resultatet till främmande länders praxis vid fördelning av bärgarlön.
Liknande synpunkter framföres av advokatsamfundet.
Svenska loisförbundet anmärker beträffande förslaget om utvidgad rätt
till avdrag från bruttobärgarlönen, att även lotsavgifter, som uppkommit
i anledning av bärgning, bör vara avdragsgilla.
Beträffande fördelningen av nettobärgarlönen anför
Svenska sjöfolksförbundet, att man helst sett att skillnaden mellan befälhavarens
och besättningens andelar av bärgarlönen ytterligare utjämnats.
19
Kungi. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
Förbundet godtar emellertid förslaget såsom en kompromiss, för vilken
nordisk enighet vunnits.
Svenska maskinbefäls förbundet uttalar sitt missnöje med den rådande
ordningen att bärgning av materiella värden — ett företag som främst ligger
i redarens, lastägarnas och försäkringsbolagens intresse — kan företagas
utan möjlighet för besättningen att vägra sin medverkan. Till skillnad från
vad som gäller inom näringslivet i övrigt kan således en anställd, nämligen
befälhavaren, genom sina beslut och åtgärder utsätta annan anställd för
ökade risker och i vissa fall för uppenbar livsfara. Förbundet anser detta
vara stötande och påpekar, att kommittén varken diskuterat frågan från
dessa utgångspunkter eller redovisat några skäl för att bibehålla gällande
bestämmelser. Kommitténs överväganden inför avvägningen av befälhavarens
och besättningens andelar i bärgarlön godtages ej av förbundet,
som anser att dessa överväganden i huvudsak innefattar en konstruktion,
som icke har något gemensamt med verkliga förhållanden. Förbundet anför.
Vid bärgning både kan och skall befälhavaren nästan undantagslöst fortsätta
att fullfölja sin tjänst på sin ordinarie arbetsplats, fartygets brygga,
som vanligen är en väl skyddad plats. Övriga ombordanställda kan däremot
tilldelas arbetsuppgifter som starkt kontrasterar mot de ordinarie arbetsuppgifterna.
Dessa kan t. ex. bestå av livbåtstjänst, bordning av fartyg
som skall bärgas samt arbete på förolyckat fartyg under synnerligen svåra
arbetsförhållanden. Det är orimligt att de som kan utsättas för uppenbar
livsfara inte skall erhålla minst lika stor del av bärgarlönen som befälhavaren.
Utredningens förslag om särskild gottgörelse till den som gjort synnerligen
förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara är avsett att
tillämpas endast i exceptionella fall. Förslaget om att befälhavarens andel
alltid skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade ombordanställdes
andel har utredningen inte motiverat. Dess tillämpning kan medföra
en mycket stark förskjutning av den av utredningen föreslagna procentuella
fördelningen. Enligt förbundets uppfattning är det olyckligt att
ekonomiska synpunkter kan få påverka en befälhavares beslut att igångsätta
en bärgning av materiella värden. För att garantera att endast klart
objektiva skäl får påverka ett sådant beslut, anser förbundet att befälhavaren
inte skall ha någon del av bärgarlönen. En sådan ordning skapar en
garanti för besättningen att den inte utsättes för onödiga risker.
Sveriges advokatsamfund anmärker, att bärande skäl ej framlagts för eu
höjning av besättningens andel i bärgarlönen på bekostnad av redarens
och befälhavarens andelar. Snarare borde jämkning ske till redarens förmån.
Advokatsamfundet föreslår att gällande fördelningsgrund bibehålies.
Kommitténs motivering för att icke föreslå lagregler beträffande spörsmålen
om yrkesmässig bärgning, äganderätten till
vrak och förste bär ga res rätt finner hovrätten för Västra Sverige
vara övertygande. Sveriges advokatsamfund delar helt kommitténs upp
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964
fattning i fråga om yrkesmässig bärgning med påpekande bl. a. av att lagstiftning
på området skulle kunna komma i konflikt med internationellt
gällande, för såväl bärgningsföretag som kaskoassuradörer välkända normer.
I fråga om äganderätten till vrak ansluter sig advokatsamfundet till
kommitténs uppfattning, att aktuella frågor bör lösas av rättspraxis. Ställningstagandet
sker under tvekan med hänsyn till den praktiska betydelse
problemet tillmätes. Vad förste bärgarens rätt angår delar advokatsamfundet
emellertid icke kommitténs mening och ifrågasätter, om icke kommittén
underskattat den praktiska betydelsen av denna fråga. Konflikter mellan
olika bärgare är ingalunda ovanliga och kan för närvarande i brist på
bestämmelser och skandinavisk rättspraxis lösas endast med ledning av
svåröverskådlig utländsk praxis, främst engelsk. Olägenheterna därav skulle
bli avhjälpta, om bestämmelser i ämnet upptogs i sjölagen. Advokatsamfundet
säger sig dock vara medvetet om vanskligheten i att utforma regler i
detta ämne.
Departementschefen
Bärgarlön utgör ersättning för bistånd till fartyg, som råkat i svårigheter
till sjöss, och utgår under vissa i lagen angivna förutsättningar. Eljest kan
gottgörelse för sådant bistånd begäras endast efter allmänna förmögenhetsrättsliga
grundsatser. Ersättning på dylik grundval torde sällan bli av en
storleksordning jämförlig med bärgarlön enligt sjölagens regler. Bestämningen
av bärgningsbegreppet har därför stor praktisk betydelse.
1910 års Brysselkonvention om assistans och bärgning, som antagits av bl. a.
de nordiska länderna, förutsätter — i fråga om såväl assistans som bärgning
— att det bisprungna fartyget varit »en danger», som den franska texten
lyder, d. v. s. på svenska närmast »i fara». Vid den översyn av sjölagens
bärgningsregler, som föregick Sveriges, Danmarks och Norges anslutning till
bärgningskonventionen år 1913, ansågs det att uttrycket »förolyckat eller
nödställt fartyg» kunde bibehållas utan ändring. Det förmenades nämligen
väsentligen motsvara vad som avsågs i konventionstexten.
Någon olägenhet synes den sålunda godtagna bristen på språklig överensstämmelse
mellan konvention och lagtext icke ha medfört här i landet. Detsamma
är fallet i Danmark och Finland. I Norge däremot har förhållandet
i rättstillämpningen medfört en uppdelning av bistånd till fartyg i å ena sidan
bärgning och å andra sidan assistans, varvid det sistnämnda kommit
att bli beteckningen på bistånd i mindre överhängande faresituationer än
den norska sjölagens uttryck »stedt i n0d» ansetts böra avse. Det har gjorts
gällande, att denna uppdelning är konventionsstridig i det att — trots uttrycklig
föreskrift i bärgningskonventionen — assistans icke ansetts berättiga
till bärgarlön. Den norska kommittén har därför föreslagit att uttrycket
»stedt i n0d» i § 224 i den norska sjölagen ersättes med orden »i fare». De
21
Kurtgl. Maj. ts proposition nr 166 år 196b
danska och finska kommittéerna har lagt fram förslag om motsvarande lagändringar.
Den svenska kommittén har framhållit, att bärgarlönens storlek
hos oss bedömes bl. a. med hänsyn till graden av den fara för vilken fartyget
varit utsatt utan att någon principiell uppdelning i bärgning och assistans
förekommer. Då de motiv, som föranlett det norska förslaget, ej synts
vara för handen i Sverige, har den svenska kommittén icke ansett sig böra
förorda någon motsvarande ändring av den svenska sjölagen. Ett par remissorgan
har emellertid framhållit, att den nordiska rättsenheten bör bevaras
på denna punkt, bl. a. för att undvika tolkningssvårigheter.
Brist på språklig överensstämmelse mellan lag- och konventionstext behöver
enligt min mening icke i och för sig föranleda lagändring, om lagtexten
under lång tid visat sig tjäna sitt ändamål utan olägenhet. Det synes
mig emellertid mindre tillfredsställande, att den svenska sjölagen lår en från
de övriga nordiska sjölagarna avvikande lydelse i bestämningen av bärgningsbegreppet
då samma resultat åsyftats. Jag vill därför förorda att 224 §
sjölagen ändras på sätt som de danska, finska och norska kommittéerna
föreslagit. Härvid vinnes även bättre överensstämmelse med texten i bärgningskonventionen.
Samtidigt vill jag emellertid betona, att därmed icke
åsyftas någon saklig ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller.
Den på sina håll utomlands rådande metoden för bärgarlönens
fördelning, som innebär att fördelningen sker efter omständigheterna
i det enskilda bärgningsfallet, har otvivelaktigt såsom kommittén framhåller
den fördelen att kravet på rättvis avvägning mellan olika intressen kan
lättare beaktas. Å andra sidan kan denna ordning inbjuda till tvist. Enligt
sjölagen fördelas bärgarlön så, att skador på det bärgande fartyget och
dess last först gottgöres och att därefter återstoden, nettobärgarlönen, utskiftas
på redare, befälhavare och besättning efter vissa i lagen angivna
kvoter. Kommittéförslaget innebär — i huvudsaklig överensstämmelse med
de övriga nordiska kommittéernas förslag — att legala fördelningsregler med
fasta kvoter bibehålies i ungefär samma utsträckning som hittills men att
dessa kompletteras med dels utvidgad rätt till ersättning ur bruttobärgarlönen,
nämligen för bl. a. vissa bärgningskostnader, dels möjlighet att i
speciella fall premiera särskilt förtjänstfull enskild insats under bärgningsföretag.
Förslaget har på denna punkt rönt ett odelat gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen. Det innefattar även enligt min mening en lämplig
avvägning mellan å ena sidan behovet av legal vägledning lör fördelningen
och å andra sidan intresset av visst utrymme för skönsmässig prövning
i det särskilda fallet. .lag förordar därför förslaget i denna del.
Vid fördelningen av nettobärgarlönen tar enligt gällande
sjölag redaren två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg, men eljest hälften.
Återstoden delas lika mellan befälhavare och besättning. Dessa fördelningsregler
har gällt sedan sjölagens tillkomst år 1891. Från sjöfolkets sida har
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 196i
under senare tid missnöje med besättningsandelens storlek försports och
anspråk har rests på en ökning därav.
Enligt kommitténs mening har sedan 1800-talets slut — med hänsyn bl. a.
till utvecklingen mot betydligt större, dyrbarare och tekniskt bättre utrustade
fartyg samt den nutida intensifierade fartygsdriften med dess känslighet
för driftsavbrott — varken fartygets eller befälhavarens roll vid bärgning
minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan skulle del
snarare med visst fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett
tilltagit. Kommittén har emellertid fäst avgörande vikt vid att det sedan
tiden för fördelningsreglernas tillkomst inträtt förändringar i samhällsuppfattningen
beträffande fördelningen av den avkastning ett gemensamt utfört
arbete lämnar. Förslaget går därför — i väsentlig överensstämmelse med
de övriga nordiska kommittéförslagen — ut på en jämkning av kvoterna
till besättningens förmån på redarens och befälhavarens bekostnad. För redarens
del torde dock enligt kommittén den föreslagna rätten till ersättning
ur bruttobärgarlönen för vissa bärgningskostnader i det särskilda fallet
kunna verka i annan riktning. Förslaget är utformat med tanke på maskindrivna
fartyg. Särskilda bestämmelser för segelfartyg har kommittén ansett
obehövliga.
Det övervägande flertalet remissorgan har godtagit kommittéförslaget på
denna punkt. Endast Sveriges advokatsamfund och Svenska maskinbefälsförbundet
bar yrkat på fördelning efter andra grunder än som föreslagits.
Advokatsamfundet har uttalat sig mot att redarens andel minskas. Maskinbefälsförbundet
har gjort gällande, att — till garanti för att beslut om bärgning
fattas på objektiva skäl och utan ekonomiska hänsyn — befälhavaren
bör betagas rätten till andel i bärgarlönen.
Den föreslagna fördelningsgrunden, som innefattar en i nordiskt samarbete
uppnådd kompromiss mellan olika intressen, är enligt min mening
skälig. Jag tillstyrker därför densamma.
Utöver de bestämmelser om giltigheten av bärgningsavtal i allmänhet, som
är meddelade i sjölagens 9 kap., innehåller vår lagstiftning icke regler för
avtal om yrkesmässig bärgning. Äganderätten till vrak
är i viss mån reglerad genom lag den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd.
Kommittén har haft att överväga behovet av lagstiftning rörande dessa
spörsmål och har redovisat sina överväganden i betänkandet. I fråga om
yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att sådan verksamhet i stor
utsträckning grundar sig på avtal upprättade enligt internationellt vedertagna
normer. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden har enligt
kommittén ej försports. Kommittén har konstaterat, att lagstiftning i ämnet
icke finnes i de stora sjöfartsländerna, och uttalat, att behov därav
ej heller föreligger för svenskt vidkommande. Spörsmålet om äganderätten
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961 23
till vrak bör enligt kommittén ej behandlas i sjölagen utan anförtros åt
rättstillämpningen.
Kommitténs överväganden härutinnan har icke mött erinran under remissbehandlingen
och jag anser, att dess ställningstaganden till de båda
spörsmålen bör godtagas.
Beträffande förste bärga res rätt har kommittén funnit det
vanskligt att utforma regler som är skäliga och praktiska. Kommittén har
uttalat, att eventuella olägenheter, som nuvarande ordning kan ha medfört,
knappast blir avhjälpta genom att regler i ämnet upptages i sjölagen. Rom
mittén har därför avstått härifrån.
Mot kommitténs bedömning har invändning gjorls endast från Sveriges
advokatsamfund som ifrågasatt, huruvida kommittén icke underskattat
spörsmålets praktiska betydelse. Advokatsamfundet har påpekat, att konflikter
mellan olika bärgare icke är ovanliga och att sådana för närvarande
— i brist på vägledning i lag eller skandinavisk praxis — måste lösas
med ledning främst av svåröverskådlig engelsk praxis. Härmed förknippade
olägenheter skulle enligt samfundets mening kunna undanröjas genom
lagstiftning, låt vara att det är vanskligt att utforma regler i ämnet.
Om bärgare tvistar inbördes rörande fördelningen av bärgarlön, skall enligt
228 § sjölagen fördelningen bestämmas av rätten med ledning av vissa
i 225 § samma lag angivna omständigheter. Dessa bestämmelser kan emellertid
sällan tillämpas på tvist mellan bärgare, som gjort efter varandra
följande självständiga insatser i ett bärgningsföretag. Den som inlett bärgningsföretaget
gör vanligen gällande rätt att ensam få fullfölja detsamma
och därmed vinna exklusivt anspråk på bärgarlön. För tvister härrörande
ur sådana lägen är sjölagens regler icke lämpade. Förste bärgares rätt är
överhuvud taget icke reglerad i svensk lagstiftning.
Såsom kommittén framhållit är det vanskligt att utforma tillfredsställande
och ändamålsenliga regler rörande detta spörsmål. I de andra nordiska
länderna har delvis på grundval av internationell rättstillämpning en viss
praxis utvecklats (se t. ex. Nordiske Domme i Sj0fartsanliggender 1935 s. 129
tf. och 1958 s. 532). Denna synes mig vara ägnad att tjäna till ledning för
svenskt vidkommande. Med hänsyn därtill och då lagregler såvitt känt icke
finnes härom i något sjöfartsland av betydelse, biträder jag kommitténs
ståndpunkt att några lagstiftningsåtgärder i denna fråga icke erfordras. 1
1 enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom justitiedepartementet
på grundval av sjölagskommitténs förslag utarbetats förslag
till lag om ändring i sjölagen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft
den 1 januari 1905.
Beträffande den närmare innebörden av förslaget, vilket torde få fogas
till detta protokoll som bilaga, må anföras följande.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
Specialmotivering
150 §.
Andra stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser rörande
fördelningen mellan bortfraktaren och betraktaren av redareandelen i den
bärgarlön, som intjänats med ett tidsbefraktat fartyg.
Kommittén. Eftersom tidsfrakt utgår under ett bärgningsföretag och tidsborttraktaren
alltså lörutsättes erhålla täckning för sina utgifter för befälhavarens
och besättningens avlöning och underhåll, ökas genom bärgningen
tidsbefraktarens kostnader med åtminstone tidsfrakten och den av bärgningen
nödvändiggjorda förbrukningen av maskinförnödenheter. Enligt gällande
lag skall dessa kostnadsposter avräknas från redareandelen av bärgarlönen
innan denna lika fördelas mellan redaren och befraktaren. Såsom
framgått av det föregående har emellertid kommittén föreslagit, att i 229 §
1 mom. sjölagen skall intagas en bestämmelse, att av bruttobärgarlönen
skall utgå ersättning »för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost
åt befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen».
Någon föreskrift om vem avdragen skall tillgodoföras har icke upptagits.
Det lärer vara uppenbart, att om bärgningen verkställts av ett tidsbefraktat
fartyg, avdraget för bränsleutgifter skall tillfalla den som betalar
bränslet, d. v. s. in dubio tidsbefraktaren. Särskilt stadgande härom i nu
förevarande lagrum synes överflödigt. På grund av det anförda föreslår kommittén,
att orden »och bränsle» i 150 § andra stycket skall utgå.
Den del av bruttobärgarlönen, som avser löner och kost till befälhavare och
besättning och som alltså jämlikt förslaget skall undantagas från fördelning
skulle normalt tillfalla bortfraktaren (jfr 138 § sjölagen). Med denna utgångspunkt
skulle anledning saknas att föreslå annan ändring av 150 § än
nyss nämnts. Så har emellertid skett i de förslag rörande bärgarlönens
fördelning som avlämnats av de övriga nordiska sjölagskommittéerna. I det
finska betänkandet förordas sålunda, att bestämmelsen i 150 § finska sjölagen
därom att tidsbefraktaren skall tillgodoföras gottgörelse för tidsfrakt
ersättes av en föreskrift av innehåll att ersättning för löner och kost skall
tillfalla tidsbefraktaren. De danska och norska förslagen intar samma ståndpunkt
i förevarande hänseende.
Kommittén har övervägt huruvida de materiella ändringarna rörande bärgarlönens
fördelning kan anses motivera en ändring av de hittillsvarande
reglerna om fördelning av bärgarlön mellan tidsbortfraktare och tidsbefraktare
förutom den jämkning som föranledes av de särskilda bestämmelserna
om gottgörelse för bränsle samt löner och kost enligt 229 § 1 mom.
Kommittén har närmast varit böjd för att bibehålla nuvarande regler i 150 §
angående tidsfrakten oförändrade men funnit följande synpunkter vara avgörande
för frågans bedömning.
25
Kungl. Muj.ts proposition nr 166 år 196b
Även om bestämmelsen i 150 § andra stycket står i befraktningskapitlet
är den materiellt sett en regel om bärgarlön och måste ses i samband med
övriga bärgarlöneregler. Enligt nu gällande lydelse bär tidsbetraktaren andel
i bärgningens ekonomiska resultat när den lyckas. Misslyckas töretaget
får han ingenting. För det fall att bärgningen lyckas bör han icke, utöver
andel i bärgarlönen, därjämte erhålla tidsfrakten åter. Tidsfrakten blir den
insats som tidsbefraktaren måste göra för att få vara med och dela bärgningsvinsten
men han måste också riskera samma insats om bärgningen
misslyckas. Med en sådan ståndpunkt är det naturligt, att tidsbefraktaren
erhåller gottgörelse för löner och kost i de fall bärgningen lyckas. Detta innebär,
att tidsbortfraktaren erhåller hälften av redareandelen i bärgarlön
medan tidsbefraktaren ur bruttobärgarlönen erhåller utläggen för bränsle
och kostnaden för löner och kost till befälhavare och besättning samt den
andra hälften av bärgarlönens redareandel. Bortfraktaren bibehålies i nu
angivet hänseende såvitt angår befraktningsavtalet vid samma nettoinkomst
såväl före som under bärgningsföretaget och behöver alltså ej återbära tidsfrakten.
Sjölagskommittén har vid sitt ställningstagande i denna fråga fäst
avgörande vikt vid att i den nordiska rättsgemenskapens intresse sjölagarna
i de nordiska länderna i sak bör vara lika. Tidsbefraktning av fartyg mellan
de nordiska länderna är synnerligen vanlig och olika regler skulle kunna
leda till onödiga rättsliga och praktiska komplikationer.
Yttrandena. Sveriges advokatsamfund uttalar, att förslaget icke föranleder
erinran. Chefen för marinen föreslår, att ifrågavarande bestämmelser
sammanföres med övriga bestämmelser om fördelning av bärgarlön under
förslagets 229 §, varvid hänvisning till denna paragraf kan upptagas i 150 §.
Göteborgs rådhusrätt anmärker, att föreskriften i gällande 150 § att betraklaren
skall tillgodoföras gottgörelse för bränsle i tydlighetens och fullständighetens
intresse bör bibehållas samt hänvisar till att så sker enligt det
danska förslaget.
Departementschefen. Kommittéförslaget innebär främst den förändringen
i förhållande till gällande rätt, att tidsfrakt icke skall gottgöras befraktaren
utan utgöra dennes insats, som berättigar honom att deltaga i bärgningsföretagets
vinst. Bärgningskostnader avseende bränsle samt löner och
kost åt befälhavare och besättning skall enligt förslagets 229 § utgå ur
bruttobärgarlönen och skulle utan uttrycklig föreskrift tillfalla den, som
haft kostnaden. I fråga om kostnadsposten löner och kost åt ombordanställda
skulle, om särskild föreskrift ej meddelades, resultatet bli, att redaren
erhöll dubbel gottgörelse. Detta förebygges genom den under förevarande
paragraf föreslagna bestämmelsen, att sådan kostnadsersättning i
stället skall tillfalla betraktaren.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196/i
Självfallet kan skilda meningar råda om hur reglerna för tidsbortfraktares
och tidsbefraktares inbördes deltagande i bärgarlön lämpligen bör
vara ordnade. Goda skäl kan anföras lika väl för bevarandet av den gällande
ordningen som för att genomföra den föreslagna ändringen. Emellertid
måste beaktas att betraktningsavtal över de nordiska gränserna är synnerligen
vanliga och att det fördenskull är angeläget att bevara den nordiska
rättsenheten på denna punkt. Det har heller icke rests invändning emot förslaget
under remissbehandlingen. Jag finner mig därför böra biträda förslaget
härutinnan.
1 trågan om ersättningen för bränsleutgifter delar jag kommitténs uppfattning.
På grund av den trakträttsliga anknytningen bör bestämmelserna bibehållas
under befraktningskapitlet.
224, 225 och 227 §§.
Departementschefen. I 224 § gives de inledande bestämmelserna om bärgning
och bestämmes begreppet bärgning. Såsom jag förordat i det föregående
har bestämningen av detta begrepp i överensstämmelse med de danska, finska
och norska förslagen på denna punkt ändrats och därmed också anpassats
till lydelsen av den internationella bärgningskonventionen. Uttrycket »förolyckat
eller nödställt fartyg» i 224 § första stycket bar således ersatts med
tormuleringen »fartyg vilket förolyckats eller är i fara».
Jämkningen av lagtexten i 224 § första stycket har medfört motsvarande
ändring av 224 § fjärde stycket, 225 § andra stycket och 227 § första och
tjärde styckena. I samband härmed har vissa redaktionella jämkningar
gjorts.
228 §.
Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller i gällande lydelse
i första stycket en bestämmelse angående fördelningen av bärgarlön mellan
Hera bärgande fartjrg eller andra självständiga bärgare (bärgarlag), som
var för sig medverkat i ett bärgningsföretag. Fördelningen inom ett bärgarlag
regleras genom bestämmelserna i lagrummets andra stycke. Jag föreslår,
att bestämmelsen i 228 § första stycket får kvarstå och att reglerna i 228 §
andra stycket överföres till 229 §.
229 §.
Denna paragraf innehåller för närvarande en bestämmelse, att bärgat fartyg
eller bärgad last inte får flyttas utan bärgarens medgivande, innan bärgarlön
betalts eller säkerhet ställts. Denna bestämmelse har upptagits i en
ny paragraf, 232 §. Enligt förslaget skall 229 § i stället som ett första moment
upptaga de i den allmänna motiveringen behandlade huvudstadgandena
om den utbetalda bärgarlönens fördelning, vilka avses ersätta de nu
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 16ti år 196 i
varande bestämmelserna i 228 § andra stycket första punkten. Som ett andra
moment har upptagits en bestämmelse om avvikelse i vissa fall från fördelningsreglerna.
I 228 § andra stycket sista punkten finns för närvarande
regler om ogiltighet i vissa fall av avtal om bärgarlön. Dessa bestämmelser
har — något utvecklade och förtydligade — upptagits i törevarande paragraf
som ett tredje moment.
Kommittén. Beträffande besättningsandelen anför kommittén.
Sedan gammalt skiljer man mellan egentlig och icke-egentlig besättning (jfr
5 kap. sjömanslagen). Till den egentliga besättningen hänföres sådana ombordanställda
vilka utför skeppstjänst, d. v. s. vilkas arbete är direkt eller
indirekt nödvändigt för att fartyget som sådant skall fungera; hit hör främst
fartygs- och maskinbefäl, telegrafister, däcksmanskap, maskinmanskap och
en ekonomipersonal som betjänar dessa grupper. Med icke-egentlig besättning
förstås sådana personer som är anställda — av redaren eller annan
för att utföra annat arbete ombord, t. ex. restaurationspersonal för passagerare
samt musiker och frisörer.
Enligt gällande ordning erhåller icke endast den egentliga besättningen
del i bärgarlönen. I flertalet fall torde den »oegentliga» besättningen ej alls
eller endast i ringa omfattning deltaga i bärgningsarbetet. På vissa fartyg,
främst passagerarfartygen, kan denna besättningsgrupp vara ganska talrik
och föranleda till eu icke obetydlig minskning av de egentliga besättningsmedlemmarnas
lotter. Sjölagskommittén föreslår därför att andel i bärgarlön
jämlikt 229 § 1 mom. skall tillkomma endast den egentliga besättningen.
Har en person bland den »oegentliga» besättningen gjort en insats vid
bärgningen, äger han emellertid framställa krav å självständig bärgarlön
enligt 224 § första stycket sjölagen. Uteslutet är dock icke att i de — förmodligen
sällsynta — fall, då sådan insats göres av »oegentlig» besättningsman
eller av passagerare, ersättning kommer att av den för bärgarlön betalningsskyldige
frivilligt utgivas till sådan person såsom för sjöman eller
enligt annan grund som kan te sig skälig i det enskilda fallet.
Det förekommer, att viss personal dels utför arbete som är nödvändigt för
att fartyget som sådant skall fungera och dels utför annat arbete ombord.
Såsom exempel må nämnas eu kock som betjänar hela besättningen eller
både besättningen och passagerare. Dylik personal torde böra i förevarande
sammanhang räknas till den egentliga besättningen, åtminstone om den del
av arbetet som utgör skeppstjänst icke är helt obetydlig i jämförelse med
deras övriga sysslor.
I åtskilliga fall medverkar endast eu del av den egentliga besättningen vid
bärgningen medan andra har frivakt eller eljest är fria från tjänstgöring.
Mellan dem som medverkar måste uppenbarligen eu arbetsfördelning förekomma.
Inom sjölagskommittén har övervägts eu regel av innebörd att endast
de som medverkat skulle ha rätt till andel i bärgarlönen och att deras
andelar skulle bestämmas med hänsyn till de olika arbetsinsatserna. Häremot
har invänts att det beror på eu tillfällighet vilka som är i tjänstgöring
då bärgningen sker och att den egentliga besättningen i dess helhet är nödvändig
för fartygsdriften. Vid övervägande härav har sjölagskommittén
stannat för att i princip bibehålla det nu gällande systemet, enligt vilket besällningsandelen
fördelas i förhållande till den avlöning envar berättigad
åtnjuter. Grundvalen för fördelningen blir alltså den vid mönstringen eller
anställningen fastställda månadslönen jämte ev. examens- eller ålderstillägg.
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196 i
I likhet med de övriga nordiska sjölagskommittéerna föreslår kommittén,
att lots berättigas till andel i bärgarlön, samt anför.
Lots å det bärgande fartyget har för närvarande ej rätt till andel i bärgarlön,
med mindre han skulle vara anställd hos redaren såsom s. k. långlots;
i sådant fall torde han anses vara medlem av fartygets besättning. Kronolots
eller hamnlots äger däremot rätt att kräva självständig bärgarlön jämlikt
224 § sjölagen, om han vid bärgningen gjort en insats som går utöver
fullgörandet av hans åligganden i egenskap av lots. Lotsens verksamhet i
bärgningsfall är emellertid lika nära knuten till fartyget som besättningens
verksamhet och kan svårligen värderas åtskild från denna. Vanskliga bevisspörsmål
kan därför uppstå, om lots gör gällande ett självständigt bärgarlönskrav.
På grund härav föreslår sjölagskommittén i nu ifrågavarande lagrum
en bestämmelse av innebörd att lots på det bärgande fartyget skall vara
berättigad till andel i bärgarlönen som om han vore medlem av besättningen.
Bestämmelsen är så utformad att den täcker både kronolots och hamnlots.
Fördelningsgrund blir enligt förslaget för kronolots och hamnlots den lön,
som främste styrmannen på fartyget uppbär. Finnes ombord två lotsar med
var sin vakt, bör båda vara berättigade till andel i bärgarlönen, oavsett vem
av dem som hade vakt då bärgningen skedde.
En kronolots eller hamnlots torde böra ha rätt till andel i bärgarlön även
om bärgningen verkställes utanför hans distrikt, förutsatt att han fortfarande
medföljer fartyget i egenskap av lots såsom fallet kan vara exempelvis
vid s. k. distanslotsning eller vid biträde enligt 26 § lotsförordningen. Om
lotsen, då lotsningen är slut, på grund av väderleksförhållanden eller av
annan orsak ej kommit att lämna fartyget utan medföljer detta som passagerare,
kan han icke kräva bärgarlönsandel såsom lots, men däremot kan
han, om han gjort en insats vid bärgningen, kräva självständig bärgarlön
enligt 224 § första stycket. Det senare gäller även enskild person, som —
utan att tillhöra besättningen — tillfälligt anlitats för att biträda vid navigeringen,
exempelvis s. k. känd man.
Kommittén föreslår vidare en ny föreskrift främst med avseende på det
fall att ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön
eller ersättning åt dem, som arbetar i fartygets tjänst, påkallar fördelning
efter andra grunder än dem, som stadgats i 1 mom. Detta tillägg tager närmast
sikte på bärgningar, som företages av fiskefartyg. Kommittén framhåller,
att besättningen på dessa fartyg som regel icke erhåller en bestämd
penninglön utan åtnjuter en viss andel av expeditionens nettointäkt och att
i dylika fall fördelningen av bärgarlön sker efter vissa sedvanemässigt utbildade
normer. Kommittén anser, att lagbestämmelser om fördelningen är
varken erforderliga eller lämpliga, och föreslår därför en bestämmelse, som
möjliggör avvikelse från huvudreglerna om fördelning av bärgarlönen.
Yttrandena. Svea hovrätt anmäler tvekan inför förslaget att till skillnad
från gällande rätt endast medge den s. k. egentliga besättningen andel i bärgarlön.
I flertalet fall torde det enligt hovrätten visserligen kunna framstå
såsom berättigat att icke hela besättningen får del i bärgarlönen men då
bärgningen sker under risktagning för det bärgande fartyget kan riktighe
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196i
ten av en sådan begränsning sättas i fråga. Riskerna drabbar då samtliga
ombordvarande, f. ö. även passagerare. Hovrätten vill med hänsyn till att
förslaget överensstämmer med de övriga nordiska kommittéernas förslag
icke bestämt motsätta sig detsamma. Emellertid understryker hovrätten,
att den gällande ordningen är ägnad att förebygga svårlösta tvister, och
framhåller, att det är förenat med svårigheter att dra en rättvis gräns för
kretsen bärgarlöneberättigade. Varje annan gränsdragning än den, som
endast tillgodoser de vid bärgningen direkt medverkande, torde enligt hovrätten
framstå som mer eller mindre godtycklig. Svårigheter kan även uppkomma
vid bestämmande av vilka ombordanställda som skall räknas till
den egentliga besättningen. Hovrätten anser emellertid, att de olägenheter
som sålunda är förknippade med den föreslagna lösningen icke bör överdrivas.
Förslaget att lots skall ha del i bärgarlön tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av remissorganen.
Svenska lots för bundet anser emellertid icke, att den för lots föreslagna
andelen i bärgarlönen är tillfredsställande. Vid bärgning inom lotsens lotsningsområde,
vilket denne skall känna i minsta detalj, bidrager lotsen minst
lika mycket som befälhavaren. I vart fall ankommer på honom den navigering
och manövrering varå det bärgande fartygets säkerhet beror. Förbundet
gör därför gällande att lotsen vid sådan bärgning bör likställas med befälhavaren
i fråga om andel i bärgarlönen. För fall då bärgning sker utanför
lotsens lotsningsområde har förbundet emellertid ingen erinran mot att
lotsens andel i bärgarlönen beräknas såsom om han var medlem av besättningen
och uppbar lön som främste styrman. Mot lagtextens utformning
anmärker lotsförbundet, att av förslaget framgår att lots kan vara anställd
hos redaren, trots att enligt lotsförbundets mening ingen med rätt till beteckningen
lots lagligen kan vara anställd ombord på fartyg.
Göteborgs rådhusrätt uttalar beträffande bestämmelsen om särskild gottgörelse
till den som gjort förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig
fara, att vad som skall belönas är den förtjänstfulla insatsen, vare sig den i
det särskilda fallet varit förenad med synnerlig fara eller ej, däremot icke
ett våghalsigt riskerande av liv eller hälsa som ej i något avseende ter sig
förtjänstfullt. Rådhusrätten föreslår, att till förekommande av helt obefogade
ersättningsanspråk de citerade orden utgår ur lagtexten. Samma erinran
göres av Föreningen Sveriges stadsdomare.
Chefen för marinen och Svenska lotsförbundet föreslår, att stadgandet avfattas
så, att även den, som icke kan betecknas såsom sjöman, kan tillerkännas
gottgörelse för insats som här avses.
Sveriges fiskares riksförbund anför beträffande den föreslagna undantagsbestämmelsen,
att huvudparten av de svenska fiskefartygen äges av partrederier.
Någon anställd besättning finns icke på de fartyg, som ägs av
fiskarna själva utan de bemannas av ett fiskelag. Medlemmarna i fiskelaget
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196A
erhäller icke någon lön, utan nettovinsten på fisket fördelas mellan medlemmarna
i fiskelaget enligt ett särskilt andelssystem. Av ålder har inkommande
bärgarlön fördelats på samma sätt. De ändrade regler om bärgarlönens
fördelning, som nu föreslås, berör därför icke direkt fiskets utövare.
Då visst tvivel rätt, huruvida fiskefartygens praxis i fråga om fördelning
av inkommande bärgarlön stått i strid mot den kategoriska formuleringen
av 228 § andra stycket gällande sjölag, hälsar riksförbundet med tillfredsställelse,
att en uttrycklig undantagsbestämmelse som täcker fiskets behov
föreslagits.
Departementschefen. Mot en ordning enligt vilken endast den s. k. egentliga
besättningen skall äga del i bärgarlön kan visserligen såsom Svea hovrätt
framhållit betänkligheter anföras. Förslaget har emellertid icke mött
erinran i övrigt och överensstämmer med vad som föreslås i de andra nordiska
länderna. Enligt min mening kan det principiellt försvaras, att besättningsandelen
av bärgarlönen endast tillfaller den del av besättningen som
är nödvändig för fartygets drift och behövlig för att bärgningsföretaget
skall kunna genomföras. Att i praktiken skilja mellan den egentliga besättningen
och övrig personal ombord torde sällan erbjuda svårigheter. I tveksamma
fall måste, såsom kommittén anfört, det vara vägledande i vilken
män vederbörandes arbetsuppgifter innefattar skeppstjänst. Kravet att en
andelsberättigad besättningsmans arbetsuppgifter sålunda i viss icke oväsentlig
mån skall röra skeppstjänst bör dock icke givas den innebörden, att
den, vars syssla normalt icke omfattar sådan tjänst men som under ett
bärgningsföretag likväl satts därtill, skall vara utesluten från del i bärgarlön
endast emedan han icke är sjöman. Har han gjort tjänst som sjöman, bör
han också njuta del i bärgarlönen som sådan, förutsatt att han är anställd
hos redaren mot avlöning och alltså kan deltaga i utskiftandet av besättningsandelen
på samma villkor som gäller för övriga andelsberättigade besättningsmän.
Den som icke sålunda kan deltaga i andelens utskiftande
äger i stället enligt 224 § första stycket sjölagen resa självständigt anspråk
på bärgarlön.
På grund av vad sålunda anförts biträder jag förslaget att rätten till bärgarlön
begränsas till den egentliga besättningen.
Även förslaget att lots ombord på ett bärgande fartyg skall vara berättigad
till del i bärgarlönen anser jag mig böra tillstyrka. Jag anser vidare, att
förslaget, som överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska
länderna, innefattar en väl avvägd värdering av det biträde en lots kan lämna
ett bärgande fartyg och att den föreslagna fördelningsgrunden bör godtagas.
Mot utformningen av bestämmelsen i övrigt har jag ej någon erinran.
Stadgandet rörande gottgörelse för särskilt förtjänstfull bärgarinsats av
sjöman skulle visserligen kunna begränsas på sätt föreslagits av Göteborgs
rådhusrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare men tillräcklig anledning
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196 it
saknas att göra avvikelse från vad som föreslagits i de övriga nordiska länderna
härutinnan. Jag biträder därför kommitténs förslag i detta avseende.
Med uttrycket sjöman har vidare bestämmelsens giltighet begränsats till
insats av medlemmar av den egentliga besättningen. Utomstående, som gör
insats vid bärgningen, äger på sätt jag nyss sagt resa självständigt krav på
bärgarlön, som bestämmes bl. a. med hänsyn tagen till sådana omständigheter
som i vad mån insatsen varit förtjänstfull.
Även övriga av kommittén föreslagna bestämmelser i förevarande paragraf
finner jag mig i sak kunna godtaga.
230 §.
I denna paragraf upptager förslaget bestämmelser rörande bärgarlön, som
förtjänas med icke-kommersiella statsfartyg. Bestämmelser härom saknas i
gällande sjölag. Förslaget överensstämmer väsentligen med motsvarande
övriga nordiska förslag.
Kommittén framhåller, att den internationella bärgningskonventionen icke
äger tillämpning på krigsfartyg eller sådana statsfartyg som är avsedda att
användas uteslutande för offentligt ändamål. Konventionen överlåter sålunda
åt de nationella lagarna att ta ställning till ifrågavarande spörsmål.
Framställning om ändring av konventionen i detta avseende torde visserligen
vara att vänta men den ändring som ifrågasatts gäller icke den rätt till
bärgarlön som tillkommer fartyg av ifrågavarande slag utan deras skyldighet
att betala bärgarlön.
Kommittén påpekar, att föreskrift om statsfartygs rätt till bärgarlön ej
finnes i de nordiska ländernas lagstiftning. Svensk rättspraxis föreligger icke
men Norges hpyesterett har genom dom den 20 november 1958 — i motsats
till utgången i ett norskt rättsfall 1919 — tillerkänt staten bärgarlön för
norska marinfartygs medverkan vid bärgning av fartyg. Under överläggningarna
mellan de nordiska sjölagskommittéerna har man utgått från att
de icke-kommersiella statsfartygen äger rätt till bärgarlön. Reglerna om bärgarlönens
fördelning bör i stort sett gälla även för sådana fartyg. Kommittén
föreslår därför, att vad i förslagets 229 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, när bärgning utföres av svenskt statsfartyg, som
brukas uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift; dock bör den
del av bärgarlönen som icke tillfaller staten — d. v. s. 2/5 av nettobärgarJönen
— fördelas mellan de ombordvarande enligt regler som lastställes i
administrativ ordning.
Kommittén anför, atl om redaren för ett bärgande fartyg underlåter att
fordra lön för bärgningen, då sådan lagligen kunnat utgå, befälhavaren och
besättningen torde kunna kräva ersättning av redaren för sina uteblivna
andelar. I sista punkten av paragrafen har kommittén upptagit ett stadgande
av innebörd att staten ulan ansvarighet gentemot de ombordvarande
helt eller delvis äger avstå från bärgarlön.
32
Kiingl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961
Kommittén påpekar, att förslaget icke reglerar frågan, när en av ett offentligrättsligt
statsfartyg ntförd hjälpaktion skall betraktas som bärgning,
och tillfogar.
Här må emellertid erinras, att frågan i vissa fall kan erbjuda speciella
problem, betingade av olika statsfartygs användningsområden. Detta gäller
exempelvis isbrytare, tillhöriga staten eller av staten förhyrda för sådant
ändamål, och statliga sjöräddningsfartyg. Dessa fartyg användes i verksamhet
av sådan beskaffenhet, att det stundom kan vara vanskligt att bestämma
en gräns mellan å ena sidan tjänst, som det åligger fartyget att —
kostnadsfritt eller mot jämförelsevis ringa vederlag — lämna sjöfarande,
och å andra sidan bärgning. En sådan gränsdragning måste — om anspråk
på bärgarlön för insats av sådant fartyg undantagsvis reses — enligt kommitténs
mening ske från den utgångspunkten, att vad som normalt faller
inom ramen för den verksamhet fartyget har att bedriva i dess egenskap
av t. ex. isbrytare icke skall betraktas som bärgning.
Yttrandena. Med något undantag tillstyrker remissorganen förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Sjöfartsstyrelsen framhåller, att förslaget genom sill utformning lämnar
utrymme för lämplig praxis angående i vilken utsträckning statsfartyg bör
göra anspråk på bärgarlön.
Generaltullstyrelsen gör däremot gällande, att Kungl. Maj :t bör fritt förfoga
över statsfartygs bärgarlön och föreslår därför att 230 § utgår ur förslaget.
Paragrafen bör enligt generaltullstyrelsen ersättas med en bestämmelse
i 229 § av innehåll, att om bärgning utförts av icke-kommersiellt
statsfartyg, vad om bärgarlön är stadgat skall gälla allenast i den mån
Kungl. Maj :t därom förordnar.
Sjöassuradörernas förening anser, att det måhända finns anledning att ur
principiell synpunkt hysa tveksamhet rörande lämpligheten av förslaget, men
finner likväl icke anledning rikta någon direkt invändning mot detsamma.
Föreningen hemställer emellertid — med hänvisning till kommitténs uttalande
om gränsdragning mellan å ena sidan bärgning och å andra sidan
icke-kommersiella statsfartygs normala verksamhet -— att lagtexten kompletteras
så att därav framgår att av isbrytare inom ramen för dess normala
verksamhet utförd assistans icke skall anses såsom bärgning.
Svenska lotsförbundet befarar, att förslagets redigering kan föranleda
den missuppfattningen att kommersiella statsfartyg icke skulle äga rätt till
bärgarlön, och föreslår därför, att lagtexten kompletteras med en positiv
föreskrift i detta hänseende. Förbundet erinrar om att lotsbåtar, som utrustats
jämväl för sjöräddningstjänst, icke med anledning av de enstaka sjöräddningar
som därav möj liggöres bör kunna betraktas som statliga sjöräddningsfartyg
och menar, att sådana lotsbåtar därför uttryckligen bör
undantagas från gruppen icke-kommersiella statsfartyg.
Chefen för marinen påpekar, att förslaget kan medföra, att ombordvarande
på bl. a. marinens fartyg kommer i sämre läge beträffande andel i bärgarlön
än ombordvarande på civila fartyg, och ifrågasätter förslagets lämp
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196 b
lighet. Chefen för marinen upplyser, att i förslag till reglemente för förvaltning
vid marinen upptagits en bestämmelse, att vid marinen anställd
eller eljest tjänstgörande personal, som under tjänsteutövning eller med
hjälp av marinens materiel utför bärgning, icke äger resa självständigt krav
på bärgarlön.
Sveriges advokatsamfund anför.
Emellertid vill styrelsen något uppehålla sig vid en fråga som kommittén
endast indirekt berört dels i motiven till 230 §, dels ock i motiven till
284 §, nämligen befälhavarens och besättningens möjligheter att i eget
namn föra talan mot det bärgade fartygets rederi, i vilken fråga viss skandinavisk
rättspraxis föreligger. Enligt vad styrelsen har sig bekant föres för
närvarande förhandlingar om bärgarlön så gott som alltid mellan rederiet
för det bärgande fartyget och det bärgade fartygets kaskoassuradörer. Emellertid
lär det understundom ha förekommit att befälhavare eller besättning
framfört ett självständigt anspråk. Styrelsen finner uppenbart att den nuvarande
ordningen fungerar tillfredsställande, och såvitt styrelsen förstår
har kommittén icke heller haft för avsikt att lämna befälhavare och besättning
möjlighet att självständigt framföra ersättningskrav annat än emot
det egna rederiet. Emellertid ifrågasätter styrelsen om icke begränsningen
av befälhavares och besättnings rätt att föra talan mot det bärgade fartygets
rederi bör införas i sjölagens bärgningskapitel.
Departementschefen. Som kommittén påpekat, överlämnar den av bl. a. de
nordiska länderna biträdda internationella bärgningskonventionen till den
nationella lagstiftningen att reglera spörsmålen om statsfartygens ställning
när det gäller bärgning. Beträffande rätten till bärgarlön göres icke
i de nordiska sjölagarna undantag för fartyg av något slag. Sålunda stadgas
i 224 § sjölagen, att var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg
äger rätt till bärgarlön.
Såvitt angår civila icke-kommersiella statsfartyg — exempelvis lots- och
tullbåtar — har i nordisk rättspraxis godtagits, att bärgarlön kan förtjänas
med sådana fartyg.
För marinfartygens vidkommande synes rättsläget ha varit ett annat. Såväl
i litteraturen som i praxis har i ett flertal sjöfartsländer ansetts, att örlogsmän
icke äger kräva bärgarlön. Sådana fartygs allmänna skyldighet att
skydda den nationella sjöfarten och tillvarataga dess intressen samt att bispringa
nödställda sjöfarande oberoende av nationalitet har anförts som
grund för denna ståndpunkt. Den brittiska Merchant Shipping Act berättigade
intill 1940 örlogsmän att resa anspråk på bärgarlön utan särskilt medgivande
av amiralitetet endast om fartyget var utrustat för bogsering eller
bärgningsföretag. I Sverige gör staten i allmänhet icke anspråk på ersättning
för bärgning utförd av svenskt örlogsfartyg men marinförvaltningen har
stundom fordrat ersättning för vissa bärgningskostnader och förluster, såsom
för förbrukade maskinförnödenheter och skador på fartyget eller egendom
ombord. Härjämte har i några fall gratifikationer åt besättningen ut
3
Ilihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. ATr 166
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1964
verkats eller tillåtits. Den återgivna uppfattningen har i nordisk rättstilllämpning
kommit till tydligt uttryck i det av kommittén anförda, ofta åberopade
norska rättsfallet av år 1919. Numera synes emellertid en annan
uppfattning rörande detta spörsmål ha vunnit insteg. De nyssnämnda bestämmelserna
i Merchant Shipping Act ändrades vid revision 1940 så att
örlogsfartyg helt likställdes med andra fartyg i ifrågavarande avseende.
För nordisk rättstillämpning torde det av kommittén anförda norska rättsfallet
av år 1958 bli vägledande. Såsom kommittén förutsatt torde det nu
vara lämpligt att principiellt likställa alla statsfartyg med enskilda fartyg
i fråga om rätt till bärgarlön.
När det gäller bärgarlönens fördelning synes de föreslagna reglerna om
avdrag från bruttobärgarlönen och om fördelning av nettobärgarlönen mellan
redaren, d. v. s. staten, och de ombordanställda samt bestämmelsen om
premiering av särskilt förtjänstfull bärgarinsats av sjöman vara ändamålsenliga
även för de icke-kommersiella statsfartygens del. Beträffande den
del av nettobärgarlönen som icke tillfaller staten bör emellertid beaktas, att
anställnings- och tjänstgöringsförhållandena ombord på de ifrågavarande
statsfartygen kan avvika väsentligt från vad som gäller ombord på andra
fartyg. Vad nu sagts avser framför allt örlogsfartygen. Tillämpade på dessa
skulle sjölagens fördelningsregler vara mindre lämpliga. Såsom exempel
kan anföras att en fördelning på grundval av personalens avlöning skulle
vara oförmånlig för värnpliktig personal i förhållande till fast anställd
personal. Fördelningen av den del av bärgarlönen, som icke tillfaller staten,
bör därför ske enligt administrativt fastställda regler.
Att förslaget sålunda upptager regler rörande fördelningen av bärgarlön,
som tillkommer icke-kommersiella statsfartyg, har icke till syfte att åstadkomma
någon ändring i den restriktiva hållning som staten hittills intagit
när det gäller att framställa anspråk på bärgarlön för bärgning utförd
av sådant fartyg.
Enligt praxis företräder redaren ensam fartyget såsom bärgarlag. Övriga
intressenter i bärgarlaget anses icke äga självständiga anspråk på bärgarlön.
Däremot torde de som en följd härav kunna vända sig mot redaren med
krav på utbetalning av sina andelar eller ersättning för uteblivna sådana.
Jag anser att särskilda lagbestämmelser härom icke är erforderliga.
Kommittén har föreslagit en regel, enligt vilken staten utan ansvarighet i
förhållande till de ombordvarande äger helt eller delvis avstå från att
kräva bärgarlön. Syftet med eu sådan regel är att undvika krav på staten
på andel i bärgarlön i det fall att staten avstått från sådant anspråk i förhållande
till det bärgade fartyget och det torde vara lämpligt, att staten
äger full handlingsfrihet när det gäller frågan om bärgarlön skall krävas.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961
231 §.
1 denna paragraf, som icke har motsvarighet i gällande sjölag, upptages
bestämmelser rörande anmälan om anspråk på särskild gottgörelse enligt
229 § 1 mom.
Kommittén föreslår, att anmälan om särskild gottgörelse skall göras till
redaren eller befälhavaren inom en frist av tre månader samt att prövningen
av sådant anspråk i händelse av tvist skall ankomma på sjömansnämnden
i Stockholms sjömanshusdistrikt.
Yttrandena. Den föreslagna tremånadersfristen kan enligt hovrätten för
Övre Norrland vara för kort, om t. ex. vid bärgningsföretag en sjöman skulle
skadas så allvarligt, att han under några månader blir satt ur stånd att anmäla
sitt anspråk, men synes hovrätten å andra sidan vara rimlig av hänsyn
till övriga sakägare.
Sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt förklarar sig icke ha
anledning till erinran mot förslaget. Svenska lotsförbundet föreslår sådan
jämkning i förslagets avfattning som påkallas av förbundets förut redovisade
mening att även annan än sjöman bör äga rätt till särskild gottgörelse
för förtjänstfull insats.
Invändningar göres emot förslaget, att anspråk som här avses skall prövas
i administrativ ordning. Sålunda ifrågasätter hovrätten för Övre Norrland
huruvida icke samtliga fall av tvist i fråga, som regleras i den föreslagna
229 §, bör prövas av domstol samt hänvisar till att det finska förslaget
föreskriver domstolsprövning och att det danska förslaget synes förutsätta
detsamma. Hovrätten förklarar sig emellertid icke vilja draga nämndens
sakkunskap i tvivelsmål.
Svea hovrätt gör liknande erinran och framhåller, att prövningen av
anspråk på särskild gottgörelse kan bli vansklig från många synpunkter,
icke minst bevismässigt. Anspråket torde ofta få ses i samband med bärgarlönefördelningen
i dess helhet, vilken i sin tur kan inrymma faktiska
och rättsliga spörsmål, som i mindre grad lämpar sig för administrativ
behandling. Hovrätten föreslår att tvist, varom här är fråga, prövas av
Stockholms rådhusrätt i sammansättning som gäller för upptagande av sjöförklaring
och uttalar, att eftersom den särskilda gottgörelscn skall utgå ur
bruttobärgarlönen intresse föreligger av ett förhållandevis snabbt avgörande.
Den föreslagna korla fristen för anmälan av ersättningsanspråket kan därför
enligt hovrättens mening kompletteras med förbud att överklaga rådhusrättens
avgörande i sådan sak.
Även Stockholms rådhusrätt uttalar betänkligheter emot den föreslagna
ordningen för prövning av anspråk av ifrågavarande slag och erinrar om att
sjömansnämnderna tillkommit för helt andra ändamål. Rådhusrätten anför.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
Storleken av den bärgarlön, som det bärgade fartyget överhuvudtaget
skall utge, skall vid tvist lösas av domstol. En sådan prövning kan tänkas
ske på grund av antingen en fastställelsetalan eller en fullgörelsetalan. Enligt
det föreslagna lagstadgandet skall, då fråga är om enbart fastställelse av
särskild gottgörelse, saken avgöras av sjömansnämnden men fullgörelsetalan
prövas av domstol. Förhållandet innebär olägenhet för vederbörande
sjöman. Bestämmelser om förfarandet inför nämnden saknas. Får vederbörande
sjöman tillfälle att inför nämnden muntligen utföra sin talan?
Svea hovrätt påpekax-, att de danska och norska förslagen till skillnad
irän de svenska och finska innehåller en positiv föreskrift för redaren att,
så snart bärgarlön blivit fastställd genom avtal eller lagakraftägande dom,
till envar andelsberättigad sända underrättelse om bärgarlönens storlek
jämte en plan över fördelningen av densamma. Hovrätten anför härom.
Enligt hovrättens förmenande kan en sådan regel bliva av stort värde.
Visserligen kan det i allmänhet antagas, att redaren självmant —- delvis
med tanke på innehållet i förslagets 284 § — skall vilja prestera här avsedd
underrättelse utan längre dröjsmål, men det kan otvivelaktigt tänkas förekomma
fall då redaren avsiktligt eller oavsiktligt skall komma att föranleda
obefogat dröjsmål med bärgarlönsfördelningen. Det kan här t. ex. vara
fråga om att redaren för ett mycket litet fartyg erhåller högst betydande belopp
varvid redan ränteinkomsten kan fresta till en fördröjning. Särskilt
när bärgarlönen fastställes i avtal är det också svårt för befälhavare och
besättning att bevaka sina intressen. Hovrätten vill alltså föreslå, att i den
svenska sjölagen införes en regel om underrättelseplikt av ovan omnämnt
innehåll.
Departementschefen. Gottgörelse varom här är fråga skall utgå ur bruttobärgarlönen
och sålunda bestridas av samtliga i bärgarlönen andelsberättigade.
Det är rimligt, att initiativet till att gottgörelse utgår åvilar den sjöman,
som anser sig äga anspråk på särskild gottgörelse. För att icke fördelningen
i övrigt skall bli oskäligt uppehållen av ovisshet rörande förekomsten
av dylikt anspråk är en jämförelsevis kort tidsfrist inom vilken
anspråket skall anmälas behövlig. Den svenska kommitténs förslag om en
tidsfrist av tre månader synes mig innefatta en god avvägning. Jag anser
det vidare vara en lämplig anordning att anmälan kan göras icke endast
hos redaren utan också — för vidarebefordran till denne — hos befälhavaren.
Såsom framhållits i flera remissyttranden kan det anföras skäl för att
prövningen av anspråk på särskild gottgörelse bör ske i samma ordning
som gäller för bärgarlönen i övrigt. En prövning i vanlig judiciell ordning
skulle emellertid kunna oskäligt fördröja hela fördelningsförfarandet och
det torde knappast böra komma i fråga att skapa ett särskilt judiciellt förfarande
för här avsedda fall. Särskild gottgörelse är vidare avsedd för
mycket ovanliga fall och prövningen måste väsentligen komma att innefatta
ett rent skönsmässigt avgörande. Det är då motiverat att låta beho
-
Kungl. Maj.ts proposition nr t (i (i år 1964 37
vet av smidighet och formlöshet i förfarandet väga tyngre än andra berättigade
hänsyn. Jag biträder på grund härav kommittéförslaget.
Den av Svea hovrätt föreslagna bestämmelsen om föreskrift för redaren
att tillställa envar- andelsberättigad underrättelse om bärgarlönens storlek
och en fördelningsplan kommer jag att beröra i anslutning till 284 §.
232 §.
Departementschefen. I denna paragraf upptages med smärre redaktionella
jämkningar bestämmelsen i nuvarande 229 §.
284 §.
Departementschefen. I detta lagrum uppställes för vissa sjörättsliga fordringar
särskilda korta preskriptionstider. Förslaget upptar en ny preskriptionsregel.
I avsaknad av särskild föreskrift torde befälhavares och besättnings anspråk
på andel i bärgarlön för närvarande preskriberas enligt de allmänna
reglerna om tioårig preskription. Besättningen på ett bärgande fartyg
kan emellertid jämförelsevis snart efter bärgningsföretaget vara helt eller
delvis skingrad och det kan då vara omöjligt för redaren att komma i förbindelse
med de förutvarande besättningsmännen. Någon gång kan en mot
svarande situation råda i fråga om befälhavaren. Behov får därför anses
föreligga av en kortare preskriptionstid än den tioåriga. I huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande finska och norska förslag föreslår jag därför
en ettårig preskriptionstid för fordran på andel i bärgarlön.
Det torde vara lämpligt, att preskriptionstiden räknas, icke såsom för fordran
på bärgarlön från det bärgningsföretaget slutförts utan från det vederbörande
av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens
storlek. Utan sådan underrättelse torde de andelsberättigade i allmänhet
ha svårigheter att bevaka sina anspråk på andel i bärgarlönen. Detta skulle
stundom kunna inbjuda till obefogat dröjsmål med fördelningen. Svea
hovrätt har i anslutning till 231 § föreslagit att i det svenska lagförslaget
skulle, liksom i motsvarande danska och norska förslag, upptagas en föreskrift,
att redaren skall ge envar andelsberättigad underrättelse som här
avses. Enligt min mening har emellertid redaren på grund av sättet för
preskriptionstidens beräkning även utan en sådan bestämmelse ett självständigt
intresse av att underrätta de andelsberättigade. Vanligen torde han
också ha anledning att handla utan onödigt dröjsmål, eftersom han eljest
kan komma att gå miste om möjlighet att nå t. ex. en utomlands avmönstrad
sjöman med underrättelse. Dröjsmål kan sålunda för honom leda till att
han icke blir fredad för krav på andel i bärgarlönen förrän den allmänna
lioåriga preskriptionstiden utgått. Föreskrift i detta hänseende torde därför
icke vara erforderlig.
Hänvisningen till 229 § har utformats så att den icke avser särskild
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år l!)6i
gottgörelse för förtjänstfull insats. De skäl, som motiverar kort preskriptionstid
för krav på andel i bärgarlön, torde nämligen icke göra sig gällande
i fråga om sådant, redan fastställt anspråk.
Ansvarsbestämmelserna
Allmän motivering
Sjölagens ansvarsbestämmelser, upptagna i dess 12 kap., kvarstår i väsentliga
delar oförändrade sedan lagens tillkomst 1891. Motsvarande norska
bestämmelser utbröts redan 1902 ur sjölagen och överfördes till allmänna
strafflagen; de har nyligen underkastats viss översyn som lett till lagändring
1963. De danska ansvarsbestämmelserna har bibehållits i sjölagen och
senast reviderats genom lagändring 1952. Även den finska sjölagen av år
1939 upptager ansvarsbestämmelser.
Enligt direktiven skall sjölagskommittén se över sjölagens ansvarsbestämmelser.
Kommittén har inlett men icke slutfört sin revision av dem.
Förslag om vissa ändringar har emellertid lagts fram i betänkandet. Ändringarna
är dels föranledda av vissa förslag till lagändringar i fråga om sjöförklaring
m. m. — vilka icke nu upptages till övervägande — dels framlagda
som följdändringar till ansvarsbestämmelserna i brottsbalken.
Sjölagskommitténs förslag
Kommittén framhåller, att en genomgripande omarbetning av ansvarsbestämmelserna
i sjölagen är påkallad men att en sådan icke kan verkställas
förrän revisionen av andra partier i sjölagen — främst befälhavarekapitlet
— blivit slutförd. Vissa ändringar erfordras likväl för en anpassning av
ansvarsbestämmelserna till brottsbalken. Kommittén har ansett angeläget
att dessa ändringar hålls inom ramen för vad som nu kan anses vara nödvändigt.
De ändringsförslag, som är betingade av brottsbalken, innebär främst att
straffarbete som brottspåföljd utmönstrats och att strafflatituderna jämkats.
Vidare har den i 292 § 4 mom. sjölagen upptagna bestämmelsen om
förhöjt straff vid s. k. objektiva överskott avlägsnats. Sistnämnda paragraf
innehåller även vissa bestämmelser om straff för medverkan, vilka sammanfaller
med de allmänna medverkansreglerna i strafflagen resp. brottsbalken.
Kommittén påpekar, att man numera torde ha kommit fram till den
ståndpunkten att de allmänna medverkansreglerna är generellt tillämpliga
även utanför strafflagens (resp. brottsbalkens) område utom möjligen vad
mera bagatellartade förseelser angår. Det saknas därför anledning att bibehålla
ifrågavarande, enbart till 292 § sjölagen knutna stadgande om straff
för sådan medverkan, som nu sagts. Däremot har kommittén bibehållit lagrummets
föreskrifter med avseende på vissa speciella former av medverkan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1(164
39
Remissyttrandena
De erinringar och betänkligheter, som under remissbehandlingen riktats
mot ansvarsbestämmelserna, angår endast i ringa mån de föreslagna följdändringarna
till brottsbalken; i den delen lämnas förslaget väsentligen utan
erinran. Svenska maskinbefälsförbundet är det enda remissorgan som något
uppehåller sig vid förslaget i denna del. Förbundet påpekar som anmärkningsvärt,
att kommittén, trots den ansvarsfulla ställning som befälhavaren
förmenas intaga, ansett sig kunna föreslå vissa jämkningar nedåt
av strafflatituderna.
Departementschefen
Den revision av sjölagens ansvarskapitel, som för närvarande förberedes
av kommittén, kan icke föranleda lagstiftning innan brottsbalken trätt i
kraft. De av brottsbalken betingade ändringarna i sjölagen kan därför icke
samordnas med revisionsarbetet i övrigt utan måste genomföras separat. Bestämmelserna
torde med hänsyn härtill i åtskilliga hänseenden tills vidare
få bibehållas vid föråldrade konstruktioner och utformningar för att icke
det fortsatta arbetet skall föregripas. Lagbestämmelserna får sålunda provisorisk
karaktär.
Kommittéförslaget följer på det hela taget de principer, efter vilka förslag
till motsvarande följ dlagstiftning utarbetats på andra områden. Det
har därför utan större ändringar lagts till grund för det inom justitiedepartementet
utarbetade lagförslaget. Till skillnad från kommittén har jag
funnit, att sjölagens mot brottsbalkens medverkansregler svarande bestämmelser
bör bibehållas i sak oförändrade i avbidan på pågående översyn av
specialstraffrätten. Jag föreslår vidare, att bestämmelserna om straff för
vissa förfaranden med dagbok upphäves.
Specialmotivering
Sjölagens 12 kap. omfattar 285—312 §§. Av dem är 285 och 289 samt
297—309 §§ upphävda i samband med tillkomsten av 1922 års sjömanslag.
296 § innehåller bestämmelser om den särskilda påföljd, som förlust av
behörighet att föra fartyg innebär; därom är icke fråga i detta sammanhang.
Frågan om ändring av 286 § torde komma att behandlas i annat sammanhang.
Förevarande förslag omfattar 287, 288, 290—295 samt 311 och
312 §§.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
287 §.
Detta lagrum kvarstår väsentligen oförändrat sedan sjölagen tillkom.
Enligt första stycket första punkten bestraffas den befälhavare med böter,
högst tvåhundra kronor, som försummar sina åligganden med avseende
på dagboks förande och uppvisande. De grundläggande reglerna härom
återfinnes i 35—38 och 40 §§ sjölagen. Jag föreslår, att påföljden — med
tillämpning av den nya gränsen mellan dagsböter och penningböter i 25 kap.
1 § brottsbalken — bestämmes till böter högst femhundra kronor.
Styckets andra punkt innehåller i gällande lydelse bestämmelser om
straff för vissa förfaranden med dagbok, vilka svarar mot brottsbalkens bestämmelser
om bl. a. urkundsförfalskning. Med böter eller fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år straffas sålunda befälhavare,
som »sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra» för falsk dagbok,
ändrar den, förstör eller undansticker den eller gör den oläslig. När
omständigheterna är synnerligen försvårande kan straffarbete intill fyra år
ädömas. I sjölagen har sålunda bibehållits ett krav på särskilt syfte med
gärningen, som vid 1948 års strafflagsreformering i strafflagen ersattes med
kravet på fara i bevishänseende.
Eftersom dagbok uppenbarligen utgör urkund, kan sådana förfaranden,
som förevarande stadgande gäller, i allt väsentligt beivras med tillämpning
av bestämmelserna i brottsbalkens 14 och 15 kap. Anledning synes icke föreligga
att bibehålla dylika straffbestämmelser i sjölagen och jag föreslår
därför, att de upphäves.
Enligt lagrummets andra stycke är bestämmelserna i första stycket tilllämpliga
även på maskinchef, styrman och maskinist. Jag föreslår, att stadgandet
i förevarande paragraf göres generellt tillämpligt och att andra stycket
följaktligen utgår.
288 §.
Detta lagrum, som i alltjämt gällande delar erhöll sin lydelse i samband
med 1914 års sjölagsändringar, stadgar bötestraff för befälhavare, som
vägrar att i vederbörlig ordning till besiktningsmän utlämna fartygets nationalitetshandling
eller hemortsbevis eller försummar sin skyldighet att
avgiva rapport enligt 40 § sjölagen eller att i enlighet med sagda lagrum anmäla
sig för avgivande av sjöförklaring. Paragrafen har redaktionellt jämkats
i förslaget.
290 §.
Förevarande lagrum har icke ändrats sedan sjölagen tillkom. Det innehåller
i en första punkt bestämmelser om straff för oredlighet av befälhavare
gentemot vissa intressenter i fartyg och last, vars rätt och bästa han har
att bevaka enligt sjölagens bestämmelser. Paragrafen torde i denna del
närmast supplera brottsbalkens bestämmelser om trolöshet mot huvudman.
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196b
Straffet är högst straffarbete i två år, om ej strängare straff är föreskrivet
i allmän lag. För grov försummelse av nämnda intressenters rätt och
bästa är straffet enligt andra punkten böter eller fängelse i högst ett år.
Förfarande som därmed avses torde närmast kunna betecknas som tjänstefel
i enskild tjänst. I 311 § upptages regler om åtal beträffande brott enligt
290 §. Brottet får ej åtalas utan angivelse av målsägande, om icke straffet
skall bestämmas enligt strafflagen.
Vid sidan av brottsbalken torde något utrymme knappast finnas för tilllämpning
av lagrummets första punkt och bestämmelserna däri skulle därför
sannolikt kunna helt upphävas. Till denna punkt föreligger emellertid
viss anknytning i den andra punkten, beträffande vilken närmare överväganden
lämpligen bör anstå i avbidan på sjölagskommitténs översyn av ansvarsbestämmelserna.
Förslaget berör därför endast påföljderna för brott
enligt denna paragraf.
För brott enligt paragrafens första punkt föreslås påföljden bli dagsböter
eller fängelse i högst två år, om ej för gärningen är stadgat svårare
straff i brottsbalken. För fall av grov försummelse föreslås påföljden bli
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Ätalsbestämmelsen i 311 § har, med redaktionell jämkning, upptagits såsom
ett andra stycke i förevarande paragraf.
290 § hör till dem, vilka får beräknas bli underkastade en genomgripande
bearbetning i samband med den fullständiga revisionen av detta
kapitel.
291 §.
Avviker befälhavare ur tjänsten och överger fartyget, straffas han enligt
första stycket i förevarande lagrum med straffarbete i högst två år eller
fängelse. Är omständigheterna synnerligen mildrande kan i stället böter,
dock ej under femtio kronor, ådömas. Jag föreslår, att påföljden blir fängelse
i högst två år eller, om brottet är ringa, dagsböter.
Enligt lagrummets andra stycke straffas befälhavare med böter, ej under
etthundra kronor, eller med fängelse, om han lämnar fartyget när det är i
fara utan att iakttaga vad som stadgas i 43 § sjölagen eller vad eljest åligger
honom såsom god sjöman. Jag föreslår, att påföljden bestämmes till
dagsböter eller fängelse i högst ett år.
292 §.
Lagrummet reviderades genom 1914 års sjölagsändringar.
Har befälhavare utan nödtvång gått till sjöss med fartyg, som på vissa
angivna sätt brustit i sjövärdighet så att resan enligt vad befälhavaren bort
inse var förbunden med uppenbar livsfara för de ombordvarande, straffas
han enligt 1 inom. med fängelse i högst ett år eller med böter från och
med etthundra till och med femtusen kronor. Jag föreslår, att påföljden
bestämmes Till dagsböter eller fängelse i högst Ivå år.
4 Bihanq till riksdagens protokoll i 96 Ii. 1 samt. .Yr 1 GG
42
Knngl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i
Enligt 2 inom. straffas befälhavaren med böter till och med ettusen kronor,
om han åsidosätter vad som enligt 26 § sjölagen åligger honom, d. v. s.
detaljerade skyldigheter i fråga om tillsyn över fartygets säkerhet, såframt
icke 1 mom. är tillämpligt. Påföljden föreslås bli dagsböter.
I lagrummets 3 mom. föreskrives ett straff av böter till och med ettusen
kronor för försummelse av skyldighet enligt 32 § sjölagen, en paragraf som
avhandlar vissa befälhavarens åligganden i samband med fartygets navigering.
Jag föreslår här samma påföljd som i 2 mom..
4 mom. innehåller bestämmelser om förhöjt straff vid s. k. objektiva
överskott i fall som avses i 1—3 mom. Dessa bestämmelser föreslås utgå. Om
genom gärningen vållats annans död eller kroppsskada eller sjukdom, kan
emellertid förutom förevarande paragraf 3 kap. 7 eller 8 § brottsbalken tilllämpas.
293 §.
Detta lagrum kvarstår oförändrat sedan sjölagens tillkomst. Är befälhavare
genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande till sjöolycka
och är 292 § icke tillämplig, straffas han med böter eller fängelse i högst
ett år, där ej gärningen skall bestraffas strängare enligt allmän lag. Som
påföljd föreslås dagsböter eller fängelse i högst ett år, om ej för gärningen
är stadgat svårare straff i brottsbalken.
294 §.
Lagrummet reviderades i samband med 1912 och 1914 års sjölagsändringar.
Sjölagen ålägger befälhavare vissa skyldigheter ifall hans fartyg sammanstöter
med annat fartyg; de gäller främst bistånd till det andra fartyget
och de ombordvarande där. Försummelse härvidlag belägges i första stycket
av förevarande lagrum med straff av böter, ej under etthundra kronor,
eller fängelse. Är omständigheterna synnerligen försvårande kan straffarbete
i högst två år ådömas. Jag föreslår, att påföljden bestämmes till dagsböter
eller fängelse i högst två år. Jag anser det icke erforderligt att göra
någon indelning med hänsyn till brottets svårhetsgrad.
Försummar befälhavare sina skyldigheter enligt 34 a och b §§ sjölagen att
bispringa nödställda till sjöss eller att vidtaga åtgärder emot faror till sjöss,
straffas han enligt förevarande paragrafs andra stycke med böter eller fängelse.
Påföljden föreslås bli dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
295 §.
Lagrummet erhöll gällande lydelse genom lagändring 1952. I paragrafen
stadgas straff av böter för vägran att ombord på fartyget medtaga bl. a.
sjöfolk, vars bemsändande det ankommer på konsul att besörja eller som
enligt 26 § sjömanslagen äger rätt till fri hemresa. Paragrafen har redaktionellt
jämkats.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i
311 §.
Bestämmelsen i förevarande paragraf har med en redaktionell jämkning
intagits i 290 §. Paragrafen föreslås därför skola upphöra att gälla.
312 §.
I denna paragraf som kvarstår oförändrad sedan sjölagens tillkomst stadgas,
att beträffande straff ådömt enligt sjölagen skall gälla vad allmän
lag föreskriver, där ej annorlunda stadgas i ansvarskapitlet. Bestämmelsen
utgår enligt förslaget såsom obehövlig.
Hemställan
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över det vid protokollet
fogade förslaget till lag om ändring i sjölagen måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Margit Hirén
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b
Bilaga
Förslag
till
„ Lag
om ändring i sjölagen
Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och
290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 §
och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola
upphöra att gälla.1
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
150 S.
Fraktbidrag till-------
Den andel i bärgarlön som tillkommer
redaren skall, sedan befraktaren
tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt
och bränsle, lika fördelas mellan
bortfraktaren och befraktaren.
--tidsbefraktaren ensam.
Sådan ersättning för löner och kost
som avses i 229 § 1 mom. första
stycket 2 tillfaller befraktaren. Den
andel i bärgarlön som tillkommer redaren
fördelas lika mellan bortfraktaren
och befraktaren.
224 §.
Var som bärgar förolyckat eller
nödställt fartyg eller ombordvarande
gods eller något, som hört till sådant
fartyg eller gods, så ock envar, som
vid bärgningen medverkar, äge undfå
bärgarlön. Till andel i lön, som
för sådan bärgning skall utgå, vare
ock den berättigad, vilken under den
nöd, som föranlett bärgningen, räddat
människor från fartyget eller
medverkat vid deras räddning.
Den, som vid bärgningsföretag
medverkat trots uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare,
äge ej rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,
utgå även där fartyg, som
av annat fartyg bärgats, tillhör samma
ägare som detta senare.
Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats
eller är i fara, eller ombordvarande
gods eller något, som hört
till sådant fartyg eller gods, så ock
envar, som medverkar vid bärgningen,
äger rätt till bärgarlön. Till andel
i bärgarlön är även den berättigad,
vilken under den fara som
föranlett bärgningen räddat någon
från fartyget eller medverkat vid
räddningen.
Har någon medverkat vid bärgningsföretag
trots uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare,
äger han icke rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,
utgå även om fartyg, som
bärgats av annat fartyg, tillhör samma
ägare som det andra fartyget.
1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 2764224 § SFS 1964: 85, 284 5 SFS lc*28-161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 SS SFS 1922:
271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348.
Upphört att gälla hava 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196''i
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Åligger det någon enligt avtal att
verkställa bogsering eller lotsning eller
utföra liknande arbete för fartygs
räkning, äge han ej, där fartyget
kommer i nöd, att för hjälp, som han
därunder lämnat fartyget, undfå
bärgarlön, med mindre den hjälp
icke kan anses ingå i fullgörandet
av avtalet.
Har gods--------- —
Kunna parterna--------— — ■—
225
Vid bestämmande — —------
Har någon, som deltagit i bärgning,
genom fel eller försummelse
föranlett den nöd, vari fartyget varit
försatt, eller har han vid bärgningen
gjort sig skyldig till stöld eller
snatteri eller till undandöljande av
bärgat gods eller annan sviklig handling,
äge rätten förklara bärgarlönen
förverkad eller nedsätta dess belopp
under vad eljest varit skäligt.
227
År avtal rörande bärgning ingånget
medan nöden ännu varade och under
dess inflytande och prövas villkoren
i avtalet icke vara skäliga, äge
rätten efter yrkande av någondera
parten förklara avtalet helt eller till
viss del ogillt.
Enahanda befogenhet tillkomme
rätten jämväl i fråga om avtal, som
annorledes ingåtts, så framt det belopp,
som i bärgarlön betingats, finnes
stå i uppenbart missförhållande
till värdet av den tjänst bärgarna
lämnat.
Vad i-----------------
Har bärgarlön guldits medan nöden
ännu varade, åligge den, som vill
vinna åter något av det gnidna, alt
instämma klander inom sex månader
efter det betalning erlades, eller have
förlorat sin talan.
228 g.
Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens
fördelning, bestämmes
Åligger det någon enligt avtal att
verkställa bogsering eller lotsning eller
utföra liknande arbete för fartygs
räkning och råkar fartyget i fara,
äger han ej rätt till bärgarlön för
hjälp som han lämnar fartyget, med
mindre hjälpen icke kan anses ingå
i fullgörandet av avtalet.
--ej personligen.
----av domstol.
§•
— ---bärgades värde.
Har någon, som deltagit i bärgning,
genom fel eller försummelse
föranlett den fara vari fartyget råkat
eller har han vid bärgningen gjort
sig skyldig till stöld eller snatteri
eller till undandöljande av bärgat
gods eller annan sviklig handling,
äger rätten förklara bärgarlönen
förverkad eller nedsätta dess belopp
under vad som eljest varit skäligt.
§•
År avtal rörande bärgning ingånget
medan faran ännu varade och under
dess inflytande och prövas villkoren
i avtalet icke vara skäliga,
äger rätten förklara avtalet helt eller
delvis ogillt.
Detsamma gäller i fråga om annat
avtal, såframt den bärgarlön som betingats
finnes stå i uppenbart missförhållande
till värdet av den tjänst
bärgaren lämnat.
---finnes träffat.
Har bärgarlön betalts medan faran
ännu varade, åligger det den som
vill vinna åter något av vad han betalt
att väcka talan därom inom sex
månader efter det betalning erlades.
Försittes denna tid, bär han förlorat
sin talan.
228 §.
Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens
fördelning, bestämmes
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i
(Nuvarande lydelse)
denna av rätten med ledning av de
i 225 § angivna omständigheter.
Har fartyg under resa något bärgat,
skall av bärgarlönen, sedan därav
först gottgjorts den skada, som
genom bärgningen må hava tillfogats
fartyg eller last, redaren erhålla
två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,
men eljest hälften, samt återstoden
lika fördelas mellan befälhavaren
och besättningen; vad besättningen
tillfaller skall fördelas i förhållande
till den avlöning, envar åtnjuter.
Avtal därom att av bärgarlön,
som kan med fartyg förtjänas, ringare
andel, än nu är sagt, skall tillfalla
befälhavaren eller besättningen vare
ogillt, där ej fartyget är särskilt utrustat
för bärgningsarbete eller avtalet
angår utförande av visst bärgningsföretag.
(Föreslagen lydelse)
denna av rätten med ledning av de
i 225 g angivna omständigheterna.
229 §.
1 mom. Har fartyg under resa bärgat
något, skall av bärgarlönen först
utgå
1. ersättning för skada, som genom
bärgningen må hava tillfogats fartyget,
lasten eller annan egendom ombord,
2. ersättning för sådana utgifter
för bränsle samt löner och kost åt
befälhavaren och besättningen, som
uppkommit i anledning av bärgning
en,
3. särskild gottgörelse som må tillerkännas
sjöman, vilken vid bärgningen
gjort synnerligen förtjänstfull
insats eller utsatt sig för synnerlig
fara.
Av återstoden skall redaren erhålla
tre femtedelar. Resten skall med
en tredjedel tillfalla befälhavaren
och med två tredjedelar den egentliga
besättningen att fördelas i förhållande
till den avlöning envar åtnjuter.
Befälhavarens andel skall
dock alltid uppgå till minst det dubbla
av den högst avlönade besättningsmannens
andel. Lots på fartyget äger
taga del i bärgarlönen som om han
var medlem av besättningen och, om
han icke är anställd hos redaren,
uppbar lön såsom främste styrman.
2 mom. Om det påkallas av särskilda
förhållanden, såsom ändamålet
med fartygets resa eller sättet för
beräknande av lön eller ersättning
åi dem som arbeta i fartygets tjänst,
må bärgarlön fördelas efter andra
grunder än som sägs i 1 mom.
3 mom. Avtal om att av bärgarlön,
som kan förtjänas med fartyg, ringare
andel än som sägs i 1 mom. skall
tillfalla befälhavaren eller besättningen
är icke giltigt, med mindre
fartyget driver bärgningsverksamhet
och är särskilt utrustat härför
eller avtalet ingåtts i samband med
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
påmönstring och avser utförandet av
230
231
229 §.
Utan bärgarnas medgivande må
icke, innan bärgarlönen guldits eller
säkerhet därför blivit ställd, bärgat
fartyg lämna det ställe, dit det efter
bärgningen förts, eller bärgat gods
av ägaren tagas i besittning.
284
Nedanstående fordringar upphöre,
evad ansvarigheten för dem är begränsad
eller obegränsad, om talan
icke i laga ordning anhängiggöres:
1. för fordran å bärgarlön — inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
visst bärgningsföretag.
§•
Har bärgning utförts av svenskt
statsfartyg, som brukas uteslutande
för statsändamål och icke för affärsdrift,
skall vad i 229 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Den
del av bärgarlönen, som icke tillfaller
staten, skall dock fördelas mellan
de ombordvarande efter regler
som Konungen fastställer.
Staten må utan ansvarighet gentemot
de ombordvarande avstå från
bärgarlön.
§•
Anspråk på särskild gottgörelse
enligt 229 § 1 mom. första stycket 3
skall anmälas hos redaren eller befälhavaren
inom tre månader efter
det att bärgningsföretaget slutförts.
Tvist om gottgörelse, som avses i
första stycket, prövas av sjömansnämnden
i Stockholms sjömanshusdistrikt.
Talan må ej föras mot
nämndens beslut i sådan tvist.
232 §.
Utan bärgarnas medgivande må
icke, innan bärgarlönen betalts eller
säkerhet för denna ställts, bärgat
fartyg lämna det ställe, dit det förts
efter bärgningen, eller bärgat gods
tagas i besittning av ägaren.
Nedanstående fordringar skola
upphöra, vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,
om talan icke i laga ordning anhängiggöres
:
1. för fordran å bärgarlön — inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts samt, såvitt avser fordran
å andel i bärgarlön enligt 229 § 1
mom. andra stycket, inom ett år från
det vederbörande av redaren erhål
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964
(Nuvarande lydelse)
2. för fordran-----
Svarar i-------
Har fordran,-----
(Föreslagen lydelse)
lit underrättelse om bärgarlönens
och andelens storlek;
-- dispaschens dag.
lag stadgas.
---talan bevakad.
287 §.
Försummar befälhavare vad honom
med avseende å dagboks förande
eller uppvisande åligger, straffes
med böter, högst tvåhundra kronor.
Har befälhavare, sig eller annan till
nytta eller att därmed skada göra,
fört falsk dagbok eller dagboken
ändrat eller förstört, undanstuckit
eller oläslig gjort, straffes med böter
eller fängelse i högst sex månader
eller straffarbete i högst två år;
äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för straffarbetet
höjas till fyra år.
Samma lag vare, där maskinchef,
styrman eller maskinist så förbrutit
sig, som i denna § sägs.
288 §.
För vägran att i fall, som i 6 §
omförmäles, till besiktningsmän
överlämna fartygs nationalitetshandling
eller hemortsbevis straffes befälhavaren
med böter.
Försummar befälhavare att, när
händelse inträffat av sådan beskaffenhet,
som i 40 § sägs, därom avgiva
rapport eller att anmäla sig för
sjöförklaring på sätt i samma § stadgas,
dömes till böter.
290 §.
Gör befälhavare sig skyldig till
oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt
och bästa det enligt denna lag åligger
honom att bevaka, straffes högst
med straffarbete i två år. där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff. För grov försummelse
av deras rätt och bästa
vare straffet böter eller fängelse i
högst ett år.
Försummar någon vad honom
åligger med avseende å dagboks förande
eller uppvisande, dömes till
böter, högst femhundra kronor.
För vägran att i fall, som avses i
6 §, till besiktningsmän överlämna
fartygs nationalitetshandling eller
hemortsbevis dömes befälhavaren till
dagsböter.
Försummar befälhavare att, efter
vad som stadgas i 4-0 §, avgiva rapport
eller anmäla sig för sjöförklaring,
dömes till dagsböter.
290 §.
Gör befälhavare sig skyldig till
oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt
och bästa det enligt denna lag åligger
honom att bevaka, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst två
år, om ej för gärningen är stadgat
svårare straff i brottsbalken. För
grov försummelse av deras rätt och
bästa dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
49
(Nuvarande lydelse)
311 §.
Brott, som i 290 § omförmäles, må
ej åtalas av allmän åklagare, utan
att målsägande angivit brottet till
åtal; skall brottet straffas efter allmän
lag, lände till efterrättelse vad
sådan lag stadgar i fråga om rätt till
åtal.
291
Avviker befälhavaren ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyg, straffes med straffarbete i
högst två år eller fängelse eller, där
omständigheterna äro synnerligen
mildrande, med böter, ej under femtio
kronor.
Lämnar befälhavare fartyget när
det är statt i fara, utan att iakttaga
vad i 43 § stadgas eller vad eljest
åligger honom såsom god sjöman,
straffes med böter, ej under etthundra
kronor, eller med fängelse.
292
1 mom. Har befälhavare, utan att
nödtvång därtill föranlett, gått till
sjöss med fartyg, som haft sådana
brister till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt lastat
eller så olämpligt barlastat, att han
bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för dem, som
voro ombord, straffes med fängelse i
högst ett år eller böter från och med
etthundra till och med femtusen kronor.
Lika med befälhavare straffes redare
eller annan, där han uppsåtligen
förlett befälhavare till sådan förbrytelse
eller med råd eller dåd densamma
främjat, så ock redare eller
annan, som i redares ställe haft befattning
med fartyget, där han med
vetskap om sådana brister eller fel,
som ovan omförmälas, underlåtit att,
såvitt det stått i hans makt, hindra
fartyget att gå till sjöss.
2 mom. Åsidosätter befälhavare de
skyldigheter, som enligt 20 § åligga
(Föreslagen lydelse)
Brott som avses i denna paragraf
må ej åtalas av åklagare, med mindre
målsägande angivit brottet till
åtal. Skall straff för brottet ådömas
enligt brottsbalken, gäller vad där är
stadgat om rätt till åtal.
§•
Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyget, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa,
till dagsböter.
Lämnar befälhavare fartyget när
det är i fara, utan att iakttaga vad
som stadgas i 43 § eller vad som eljest
åligger honom såsom god sjöman,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
§•
1 mom. Har befälhavare, utan att
nödtvång därtill föranlett, gått till
sjöss med fartyg, som haft sådana
brister till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt lastat
eller så olämpligt barlastat, att han
bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för de ombordvarande,
dömes till dagsböter eller
fängelse i högst två år. Hava flera
medverkat till sådan gärning, skall
gälla vad som är stadgat i 23 kap.
brottsbalken.
Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
sådana brister eller fel som där
nämnts underlåtit att, såvitt det stått
i hans makt, hindra fartyget att gå
till sjöss.
2 mom. Åsidosätter befälhavare de
skyldigheter, som enligt 20 § åligga
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 16(> år 196''i
(Nuvarande Igdelse)
honom, och är ej sådant fall för handen,
som i 1 mom. förmäles, straffes
med böter till och med ettusen kronor.
Till enahanda straff dömes redare
eller annan, där han uppsåtligen förtett
befälhavaren till sådan förseelse
eller med råd eller dåd densamma
främjat, så ock redare eller annan,
som i redares ställe haft befattning
med fartyget, där han med vetskap
om, att fel eller brist förelegat i något
av de avseenden, 5 a § omförmäler,
underlåtit att, såvitt det stått i
hans makt, föranstalta om felets eller
bristens avhjälpande.
3 mom. Har befälhavare uraktlåtit
att iakttaga något av vad enligt 32 §
är honom ålagt, straffes med böter
till och med ettusen kronor.
t mom. Har genom åtgärd eller
försummelse, som ovan sagts, skada
vållats, må i fall, varom i 1 mom.
förmäles, till fängelse i högst två år,
samt i de i 2 och 3 mom. nämnda fält
till fängelse i högst ett år dömas, där
ej gärningen efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff.
(Föreslagen Igdelse)
honom, och är ej sådant fall för handen,
som avses i 1 mom., dömes till
dagsböter. Hava flera medverkat till
sådan gärning, skall gälla vad som
är stadgat i 23 kap. brottsbalken.
Till straff, som sägs i första stgcket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
att fel eller brist förelegat i hänseende
som avses i 5 a § underlåtit
att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta
om felets eller bristens avhjälpande.
3 mom. Har befälhavare uraktlåtit
att iakttaga något av vad som åligger
honom enligt 32 §, dömes till dagsböter.
293 §.
Är befälhavare genom vårdslöshet Är befälhavare genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten på an- eller försummelse i tjänsten, på annat
sätt, än i 292 § sägs, vållande till nät sätt än som avses i 292 §, vål
sjöolycka,
straffes med böter eller lande till sjöolycka, dömes till dagsmed
fängelse i högst ett år, där ej böter eller fängelse i högst ett år, om
gärningen efter allmän lag bör be- ej för gärningen är stadgat svårare
läggas med strängare straff. straff i brottsbalken.
294 §.
Har sammanstötning eller sådan Har sammanstötning eller händelhändelse,
som i 223 a ,§ sägs, timat se, som sägs i 223 a §, timat och ur
och
uraktlåter befälhavare något av aktlåter befälhavaren något av vad
vad enligt 223 § åligger honom att som enligt 223 § åligger honom att
för tg fall iakttaga, straffes med bo- iakttaga i sådant fall, dömes till
ter, ej under etthundra kronor, eller dagsböter eller fängelse i högst två
med fängelse. Äro omständigheterna år.
synnerligen försvårande, må till
straffarbete i högst två år dömas.
Uraktlåter befälhavare något av Uraktlåter befälhavare något av
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
(Nuvarande lydelse)
vad enligt 34 a § första stycket eller
34 b § åligger honom, dömes till böter
eller fängelse.
295
Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som i 34 §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga
befälhavare eller sjöman, hans aska
eller efterlämnade effekter, straffes
med böter.
312 §.
I avseende å straff, vartill efter
denna lag dömes, gälle, där ej hur
ovan är annorlunda stadgat, vad allmän
lag föreskriver.
(Föreslagen lydelse)
vad som åligger honom enligt 34 a §
första stycket eller 34 b §, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
§■
Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som avses i
34 §, å sitt fartyg medtaga befälhavare
eller sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter, dömes till dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den J augusti
1964.
Närvarande:
justitierådet Romaiius,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 20 juli 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 29 maj 1964, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i sjölagen.
hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Christer Rune.
Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.
150 §.
1 andra stycket av förevarande paragraf, vilken är upptagen i sjölagens
befraktningskapitel, torde i anslutning till sjölagskommitténs förslag böra
inledningsvis utsägas att fråga är om fall då fartyget utfört bärgning. 1
styckets andra punkt synes innebörden av uttrycket »andel i bärgarlön» böra
närmare angivas på sätt som skett i 284 § första stycket 1.
Lagrådet hemställer att stadgandet får följande lydelse: Har fartyget utfört
bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost, som avses i 229 § 1
mom. första stycket 2, tillfalla betraktaren. Den andel i bärgarlönen, som enligt
andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika
mellan bortfraktaren och befraktaren.
224 §.
Innebörden av fjärde stycket synes bliva mera lättillgänglig, om bestämmelsens
lydelse jämkas så, att vederbörande i angivna fall skall äga rätt till
bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget endast om hjälpen icke kan
anses ingå i fullgörandet av avtalet.
227 §.
Första stycket avser fall, då avtal rörande bärgning är ingånget medan
faran ännu varade och under dess inflytande. Med hänsyn härtill synes det
Kungl. Ma j. ts proposition nr 166 år 196b
53
i andra stycket begagnade uttrycket »annat avtal» böra förtydligas genom
tillägg av orden »rörande bärgning».
292 och 293 §§.
I gällande lag överensstämma straff skalorna för de fall som avses i 292
§ 4 mom., jämfört med 2 och 3 mom., samt i 293 §. Enligt förslaget skulle
däremot vållande till sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse på sätt
som angives i 292 § 2 eller 3 mom. bestraffas lindrigare än om 293 § är
tillämplig. Med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt att i 293 § undantaga
fall som avses i 292 § 2 eller 3 mom. Vidare torde i 292 § — i likhet med
vad som skett i 293 § i förslaget — böra bibehållas en motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen att stadgandet ej är tillämpligt, om gärningen efter
allmän lag bör beläggas med strängare straff.
På grund av det anförda får lagrådet hemställa, dels att i 292 § 4 mom.
föreskrives, att till straff enligt denna paragraf ej må dömas, om för gärningen
är stadgat svårare straff i brottsbalken, dels att 293 § angives gälla
vårdslöshet eller försummelse i tjänsten på annat sätt än som avses i 292 §
1 mom.
Ur protokollet:
Thomas Kr ook
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 september 196b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Palme,
Sven-Eric Nilsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 5 augusti 1964
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 maj 1964 remitterade förslaget
till lag om ändring i sjölagen.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför. Lagförslagets
292 och 293 §§ torde böra utformas i enlighet med vad lagrådet hemställt.
Även i övrigt synes lagrådets synpunkter böra beaktas genom jämkningar
i lagförslaget.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med
vad sålunda anförts måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640459