Kungl. Maj.ts skrivelse nr Hi år 1964
1
Nr 84
Kungl. Maj:ts skrivelse till riksdagen med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation;
given Stockholm den 3 april 1964.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementets ärenden för denna dag, lämna
riksdagen redogörelse för Nordiska rådets tolfte session i Stockholm den
15—21 februari 1964.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
,h>v\* hö-ta
1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 81
2
Kiingl. Maj. ts skrivelse nr 8 b år 196b
Utdrag ur protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet i Stockholm
den 3 april 196b.
Närvarande:
Statsminister Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Länge, Lindholm, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför ministern
för utrikes ärendena följande.
Nordiska rådets tolfte session ägde rum i Stockholm den 15—21 februari
1964. Vid denna session antog rådet 31 rekommendationer, riktade till regeringarna
i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.
Nordiska rådets svenska delegation har överlämnat en till Konungen
ställd skrivelse, jämte bilaga, dagtecknad den 18 mars 1964, med redogörelse
för rådets tolfte session. Denna redogörelse torde såsom bilaga få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Jag får hemställa, att Kungl. Maj :t måtte delgiva riksdagen den sålunda
avgivna redogörelsen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att skrivelse av den lydelse bilaga 1 till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hans-Olle Olsson
Kungl. Maj. ts skrivelse nr 84 är 1964
3
Till KONUNGEN
Härmed får Nordiska rådets svenska delegation överlämna bifogade redogörelse
för rådets tolfte session i Stockholm den 15—21 februari 1964 jämte
en bilaga.
Stockholm den 18 mars 1964
Underdånigst
För Nordiska rådets svenska delegation
BERTIL OHLIN
Gustaf Petrén
> ■
i; i'' 5 V* :
1 !i -yl'''';}»:
• v V
/M»!
.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
5
Redogörelse
(rån Nordiska rådets svenska delegation rörande rådets tolfte session
i Stockholm den 15—21 februari 1964
I. Organisation m. m.
Den svenska delegationen bestod vid sessionen av följande regeringsrepresentanter:
statsminister
Tage Erlander,
ministern för utrikes ärendena Torsten Nilsson,
statsrådet och chefen för finansdepartementet Gunnar Sträng,
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sven Andersson,
statsrådet Ulla Lindström,
statsrådet och chefen för handelsdepartementet Gunnar Lange,
statsrådet och chefen för justitiedepartementet Herman Kling,
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Gösta Skoglund,
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Ragnar Edenman,
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet Rune Johansson,
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Erik Holmqvist,
statsrådet och chefen för socialdepartementet Sven Aspling,
statsrådet Olof Palme.
och följande valda medlemmar:
riksbanksfullmäktig Emil Ahlkvist,
riksgäldsfullmäktig Birger Andersson,
f. d. bibliotekarie Ebon Andersson,
lantbrukare, jur. kand. Leif Cassel,
ombudsman Sigrid Ekendahl,
lantbrukare Einar Gustafsson i Kårby,
metallarbetare Hans Gustafsson i Stockholm,
advokat Ingrid Gärde Widemar,
docent Gunnar Helén,
förste kriminalassistent Ragnar Lassinantti,
redaktör Birger Lundström,
professor Bertil Ohlin,
ombudsman Georg Pettersson,
rektor Dagmar Ranmark,
lantbrukare Sven Sundin,
talman Fridolf Thapper.
Journalisten Ingrid Segerstedt Wiberg ersatte herr Helén under tiden den
17—21 februari, assistenten Tage Johansson fru Ekendahl under del av den
6
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 81 år 196i
20 februari och ombudsmannen Sven Hammarberg under del av den 20 februari
och den 21 februari samt sekreteraren Nils Kellgren talman Thapper
under del av den 20 februari.
Delegationen biträddes av sin sekreterare hovrättsrådet Gustaf Petrén,
sakkunniga och övrig peronal.
Till rådets president vid sessionen valdes professor Bertil Ohlin samt till
vice presidenter partisekreterare Harald Nielsen, Danmark, generaldirektör
Karl-August Fagerholm, Finland, chefredaktör SigurÖur Bjarnason, Island
och förutvarande statsminister John Lyng, Norge.
Vid sessionen tillsattes fem utskott, juridiska utskottet (13 medlemmar),
kulturutskottet (13 medlemmar), socialpolitiska utskottet (13 medlemmar),
trafikutskottet (13 medlemmar) och ekonomiska utskottet (17 medlemmar).
De svenska valda medlemmarna fördelades på utskotten på följande sätt:
Juridiska utskottet: herr Ahlkvist,
fru Gärde Widemar,
herr Lassinantti,
Kulturutskottet: herr Helén,
fröken Ranmark,
herr Thapper,
Socialpolitiska utskottet: herr Birger Andersson,
fru Ekendahl,
herr Gustafsson i Kårby,
Trafikutskottet: herrar Cassel (vice förman),
Lundström,
Georg Pettersson,
Ekonomiska utskottet: fröken Andersson,
herrar Gustafsson i Stockholm (förman),
Ohlin,
Sundin.
Regeringsrepresentanterna erhöll en generell inbjudan att deltaga i utskottssammanträdena
under sessionen. Av de svenska regeringsrepresentanterna
deltog i juridiska utskottet statsråden Holmqvist och Kling, i kulturutskottet
statsrådet Edenman, i socialpolitiska utskottet statsrådet Aspling,
i trafikutskottet statsrådet Skoglund och i ekonomiska utskottet ministern
för utrikes ärendena Nilsson samt statsråden Holmqvist och Lange.
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 8 b år 196b
7
II. Behandlade saker
De saker (enligt terminologien i rådets arbetsordning benämnes ärendena
saker), som rådet hade att behandla vid denna session, uppdelades
på saklistan i fyra olika grupper, avseende en av medlemmar väckta förslag
— såväl till tidigare sessioner väckta men uppskjutna som till tolfte
sessionen väckta — (s. k. A-saker), en regeringsförslag (s. k. B-saker), en
berättelser (s. k. C-saker) och en meddelanden från regeringarna jämlikt
11 § stadgan för Nordiska rådet rörande åtgärder i anledning av de av rådet
tidigare beslutade rekommendationerna (s. k. D-saker). Från föregående
session kvarstod 19 uppskjutna A-saker och 1 uppskjuten B-sak. Till tolfte
sessionen hade väckts 30 nya medlemsförslag och 2 nya regeringsförslag.
Sammanlagt 15 berättelser överlämnades av regeringarna till rådet, däribland
sådana avgivna av Nordiska kulturkommissionen, Nordiska socialpolitiska
kommittén, Nordiska samfärdselkommittén, Nordiska ministerkommittén
för ekonomiskt samarbete, Nordiska arbetsmarknadsutskottet,
Nordiska kontaktorganet för atomenergifrågor, Nordiska hälsovårdshögskolan,
Nordiska kontaktorganet för jordbruksspörsmål och Nordiska kontaktorganet
för fiskerispörsmål. Regeringarnas meddelanden rörande åtgärder
i anledning av tidigare rekommendationer hade givit upphov till 98 D-saker.
Enligt 22 § arbetsordningen för rådet hade presidiet utarbetat en rapport
rörande sin verksamhet under tiden efter rådets närmast föregående session.
Rapporten utgjorde underlag för en allmän debatt i rådet vid sessionens
början, den s. k. generaldebatten; beträffande denna hänvisas till avdelning
III nedan. Efter debattens slut lades rapporten till handlingarna.
Vidare hade rådets juridiska, kulturella, socialpolitiska och ekonomiska
niomannakommittéer avgivit rapporter rörande sitt arbete. Tillika förelåg
en rapport från redaktionskommittén för Nordisk Kontakt. Också dessa
fem rapporter lades till handlingarna.
10 A-saker och 47 D-saker beslöt rådet företaga till avgörande utan utskottsbehandling.
De 10 A-sakerna uppsköts till nästa session. D-sakerna
lades till handlingarna varvid rådet beträffande 8 saker förklarade sig anse
spörsmålen för rådets del slutbehandlade (se härom närmare nedan under
F). Vad angår övriga 39 D-saker förklarade sig rådet vänta nya meddelanden
till nästa session och uppdrog åt rådets niomannakommittéer att genomgå
meddelandena och att för presidiet anmäla behov av eventuella åtgärder.
Detta uppdrag torde, då niomannakommittéer ej valdes, få fullgöras
av rådets utskott.
Vid sessionen antogs 31 rekommendationer till regeringarna; en förteckning
över dessa har fogats till denna redogörelse (se Bilaga). Då i det följande
annat icke angivits, har den rekommendation, varom är fråga, anta
-
8
Kungl. Maj. ts skrivelse nr 84 år 1964
gits enhälligt. Likaså har då annat icke angives, samtliga i omröstningen
deltagande svenska medlemmar röstat för rekommendationen.
Behandlingen av sammanlagt 21 av valda medlemmar väckta förslag uppsköts
till nästa ordinarie session.
A. Saker behandlade av juridiska utskottet
1. Nordiska rådets arbetsformer
Ett av de viktigare spörsmålen, som juridiska utskottet hade att behandla
vid sessionen, var det av presidiets medlemmar väckta förslaget om ändrade
arbetsformer för Nordiska rådet. I detta förslag hemställdes till rådet att
besluta om antagande av sådana ändringar i sin arbetsordning, som erfordrades
för genomförande av en reform av rådets arbetsformer i enlighet med
de riktlinjer, som närmare utvecklades i motiveringen till medlemsförslaget.
Syftet med den föreslagna reformen var främst att söka förenkla och
koncentrera rådets arbete. I korthet innebar förslaget att vid de årliga sessionerna
skulle till behandling endast upptagas sådana saker vilka påkallar
något rådets beslut eller uttalande. För att tillgodose denna princip måste
den förberedande bearbetningen av alla saker ombesörjas av rådets fasta
utskott, som således skulle ersätta de nuvarande niomannakommittéerna
mellan sessionerna. Med den föreslagna ordningen skulle nya medlemsoch
regeringsförslag kunna väckas när som helst. Förslagen skulle upptagas
på en löpande förteckning över i rådet anhängiga saker och därefter
fördelas av presidiet på de fem fasta utskotten.
Förslaget hade före sessionen blivit föremål för en noggrann genomgång
av rådets juridiska niomannakommitté. Det hade även diskuterats vid det
gemensamma mötet mellan de nordiska ländernas statsministrar och presidiet
den 25 september 1963 i Köpenhamn. Enligt niomannakommitténs
mening vore det önskvärt om de föreslagna reformerna kunde prövas i praktiken
innan man tog slutlig ställning till dem och till frågan om ändring
av stadga och arbetsordning. I den utsträckning reformerna kunde sägas
stå i strid med rådets arbetsordning skulle de ändock kunna genomföras
med stöd av arbetsordningens 26 §, vari uttalas att rådet vid särskilda tillfällen
med 2/3 majoritet kan besluta om avvikelser från föreskrifterna i
arbetsordningen.
Juridiska utskottet fann sig vid sessionen kunna i huvudsak ansluta sig
till den uppfattningen, åt vilken juridiska niomannakommittén hade givit
uttryck i sitt utlåtande. Utskottet ville därför tillstyrka de förslag till provisoriska
ändringar i arbetsordningen som niomannakommittén framlagt.
I sin motivering uttalade juridiska utskottet att man särskilt övervägt
hur en reform av detta slag kunde tänkas komma att påverka dokumentens
antal. Vinsten torde framför allt ligga däri att inga andra dokument kom
-
9
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84- år 196i
mer att föreligga vid en session än sådana som skall realbehandlas vid denna.
Huruvida sakernas antal skulle komma att öka eller minska totalt ville
utskottet ej uttala sig om men framhöll att det självfallet skulle bli beroende
av omfattningen av medlemmarnas förslagsställande och utskottens arbetskapacitet.
Frågan huruvida rådet kunde medhinna att under sin årliga
session behandla allt det material, som utskotten kunde färdigställa till
denna, var enligt juridiska utskottet ett spörsmål om organisationen av rådets
arbete under sessionerna. Utskottet saknade dock anledning antaga att
rådet ej skulle medhinna plenarbehandla de i saklistan för en session upptagna
sakerna.
Utskottet tog sedan upp det spörsmål som framför allt diskuterats i samband
med den föreslagna omläggningen av arbetsformerna, nämligen huru
samverkan mellan utskotten och regeringsrepresentanterna lämpligast skulle
ordnas. Från regeringshåll hade uttalats farhågor om att, då utskottsbehandlingen
under själva sessionen skulle till stor omfattning försvinna enligt
förslaget, tillfällena till kontakt mellan utskott och regeringsrepresentanter
skulle minska. Juridiska utskottet menade för sin del att en nära
samverkan mellan rådets parlamentariska medlemmar och regeringarna
var en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt arbete i rådet. Utskottet
sade sig ha studerat olika möjligheter att tillgodose behovet av en sådan
kontakt och ville bl. a. framhålla önskvärdheten av att på så många områden
som möjligt gemensamma överläggningar kunde hållas mellan deltagarna
i de nordiska ministermöten, som numera regelbundet äger rum och
rådets motsvarande utskott. Man framhöll att dylika överläggningar borde
om möjligt förläggas till en sådan tidpunkt före den årliga rådssessionen,
då utskottsarbetet fortskridit så långt, att de saker som skulle behandlas vid
sessionen hunnit förberedas av utskottet. Å andra sidan borde dessa gemensamma
möten hållas i så god tid före sessionen att tillräcklig tid återstod
för utskottets slutliga ställningstagande samt för materialets tryckning och
utsändning. Vid andra utskottens möten mellan sessionerna torde ofta nog
någon regeringsrepresentant från värdlandet kunna deltaga och följa utskottets
arbete. I övrigt torde det vara lämpligt att utskotten, innan slutlig
ställning togs i en ny sak, lät respektive regeringsrepresentanler få del av
utkastet till utskottets yttrande och under hand inhämtade deras synpunkter
på frågan. Utskottet hade heller icke något att invända mot vad juridiska
niomannakommittén föreslagit beträffande omläggningens provisoriska
karaktär. Därav följde bl. a. att stadgan för Nordiska rådet tills vidare lämnades
oförändrad. I det sammanhanget ville utskottet anteckna att rådets
presidium vid sitt möte den 14 februari 1964 i enlighet med 7 § i stadgan
beslutat bemyndiga utskottens förmän att inkalla utskotten till möten under
tiden intill nästa session så ofta det befanns erforderligt för att utskotten
skulle kunna fullgöra sitt arbete.
Under hänvisning till sådana synpunkter föreslog utskottet rådet att med
10
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 8i år 196i
stöd av 26 § i arbetsordningen för rådet besluta att tills vidare försöksvis
vidtaga sådana ändringar i arbetsordningen för rådet
1. att den utsändning av dokument som omförmäles i 3 § första stycket
begränsas till att gälla de saker, som är uppförda på presidiets förslag till
saklista;
2. att den i 4 § angivna fristen för väckande av ändringsförslag bestämmes
skola utlöpa på sessionens första dag;
3. att å den i 9 § nämnda saklistan endast uppföres de saker som rådet
funnit böra behandlas vid sessionen, samt
4. att det — med ändring av vad därom gäller enligt 12 § — uppdrages
åt presidiet att hänvisa de i rådet väckta sakerna till utskott.
Rådet beslöt efter en kort debatt enhälligt antaga utskottets förslag.
2. Medborgarskapslagstiftning; sänkt rösträttsålder
Till sessionen hade väckts ett medlemsförslag om revision av medborgarskapslagstiftningen;
på svensk sida hade förslaget biträtts av herr Osvald.
I förslaget hemställdes, att Nordiska rådet skulle rekommendera regeringarna
att överlåta till de tillkallade sakkunniga för översyn av medborgarskapslagstiftningen
att undersöka förutsättningarna för en sådan ändring av nu
gällande bestämmelser, att medborgare i ett nordiskt land, som tagit sitt
hemvist i annat nordiskt land, kan erhålla medborgarskap i detta senare
land genom naturalisation efter blott kortare tids vistelse därstädes.
Juridiska utskottet fann att, även om under senare år på många viktiga
områden av samhällslivet rättslig likställighet genomförts för nordiska medborgare,
det fordrades fortfarande inom flera mycket betydelsefulla områden
medborgarskap för utövande av en viss rättighet. Det stod därför klart
alt möjlighet att snabbt kunna ändra medborgarskap alltjämt kunde ha
stor betydelse. Krav på medborgarskap uppställdes således fortfarande bl. a.
beträffande utövande av rösträtt, statstjänst, vissa former av näringsverksamhet
och vid förvärv av fast egendom. I allmänhet erfordrades en viss
längre tids uppehåll för erhållande av naturalisation. Enligt gällande lagstiftning
och praxis i Norden kunde nordiska medborgare således först förvärva
medborgarskap i annat nordiskt land efter cirka fem år, i Danmark
dock först efter cirka sju år. Utskottet erinrade i det sammanhanget om
den rekommendation (nr 12/1960) som rådet antog vid åttonde sessionen
i syfte att underlätta möjligheterna att förvärva annat nordiskt lands medborgarskap
bl. a. genom en jämkning av kraven på viss tids uppehåll. De
av regeringarna i anledning av denna rekommendation tillsatta kommittéerna
förväntades komma att avsluta sitt arbete i början av 1964, och det förutsättes
att betänkandet skulle komma att innehålla förslag om en minskning
av uppehållskravet. Juridiska niomannakommittén, som haft förslaget
om hand före sessionen, påpekade i sitt utlåtande att den icke ansett sig
kunna stödja den i medlemsförslaget förordade radikala förkortningen till
11
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8i år 1 96i
ett år av den erforderliga uppehållstiden för naturalisation. Kommittén ville
i stället gå försiktigare fram och föreslå att nordiska medborgare kunde
förvärva medborgarskap genom naturalisation i annat nordiskt land efter
högst tre års uppehåll.
Juridiska utskottet delade niomannakommitténs uppfattning och fann
det önskvärt att rådet nu gav klart till känna sin mening i fråga om uppehållstidens
längd. I enlighet härmed föreslog utskottet rådet att antaga en
rekommendation till regeringarna att genomföra sådana ändringar i gällande
bestämmelser och praxis beträffande förvärv av medborgarskap all
för nordiska medborgares rätt att förvärva medborgarskap genom naturalisation
i annat nordiskt land krav uppställes om högst tre års uppehåll. Rådet
antog en rekommendation i enlighet med utskottets förslag (nr 11 med
52 röster mot 1. En medlem avstod från att rösta.
Rådsmedlemmar från Finland hade väckt ett medlemsförslag om sänkt
rösträttsålder i Norden, vari hemställdes om en rekommendation till de nordiska
ländernas regeringar att gemensamt undersöka förutsättningarna för
en sänkning av rösträttsåldern. Vid sakens behandling inom juridiska niomannakommittén
hade rått delade meningar om det beslut som skulle föreslås
rådet. Majoriteten inom kommittén ansåg att rådet icke borde företaga
sig något i anledning av förslaget, medan å andra sidan två kommittémedlemmar
förordat en rekommendation att undersöka möjligheterna för
att sänka rösträttsåldern, i vilket sammanhang rösträttsålderns sammanhang
med myndighetsåldern särskilt borde beaktas. Juridiska utskottet kunde
nu konstatera att rösträttsåldern i samtliga nordiska länderna var 21 år
samt att i både Norge och Sverige frågan om en ändring av rösträttsåldern
kunde komma att aktualiseras inom en snar framtid. I Danmark hade rösträttsåldern
rätt nyligen sänkts från 23 till 21 år. Med hänsyn till de sålunda
i Norge och Sverige pågående övervägandena om en ändring av rösträttsåldern
ansåg utskottet att en rekommendation från rådets sida skulle vara
överflödig. Samtidigt kunde det på förhand anses vara i hög grad tvivelaktigt
om en ytterligare sänkning av rösträttsåldern i Danmark kunde komma
i fråga vid nuvarande tidpunkt. Under sådana omständigheter syntes det
mest rimligt att föreslå rådet att icke företaga sig något i anledning av förslaget.
I ett särskilt yttrande till detta beslut förklarade en isländsk rådsmedlem
att han för sin del hade önskat att saken uppskjutits tills vidare,
enär den med visshet skulle tagas upp i rådet på nytt. Han anslöt sig emellertid
till majoritetens förslag, eftersom hans ståndpunkt icke hade fått något
stöd i utskottet. Fyra andra utskottsmedlemmar. däribland herrar Ahlkvist
och Lassinantti samt fru Gärde Widemar reserverade sig mot utskottsmajoritetens
beslut och framhöll att en viss jämkning nedåt av rösträttsåldern
enligt deras mening var motiverad, bl. a. med hänsyn till de krav
som samhället ställde på nutidens ungdom. De föreslog därför rådet att rekommendera
regeringarna att företaga en undersökning av möjligheterna
12
Kungl. Maj. ts skrivelse nr 8i år 196i
att sänka rösträttsåldern i de nordiska länderna, varvid rösträttsålderns
sammanhang med myndighetsåldern särskilt borde beaktas. Efter debatt
beslöt rådet att antaga en rekommendation (nr 31) i enlighet med reservanternas
förslag. 29 medlemmar röstade för förslaget, 27 röstade emot och 1
medlem avstod. Av de svenska medlemmarna erhöll rekommendationsförslaget
stöd av herrar Ahlkvist och Birger Andersson samt av fröken Andersson,
herrar Cassel, Gustafsson i Kårby, Gustafsson i Stockholm, fru Gärde
Widemar, herrar Tage Johansson, Lassinantti, Lundström, Ohlin, fru Segerstedt
Wiberg och herrar Sundin och Thapper, medan herr Georg Pettersson
röstade emot detsamma. Fröken Ranmark avstod från att rösta.
3. Bruk av mark för fritidsändamål
Från elfte sessionen hade uppskjutits ett av herr Osvald väckt tilläggsförslag
om likställighet vid inköp av fastigheter för fritidsbruk. I anledning
av detta hade ett ändringsförslag väckts av herr Lassinantti om samordnad
politik beträffande mark avsedd för fritidsbruk. Förslagen behandlade juridiska
utskottet tillsammans med meddelandena om rekommendation nr
3/1958 angående likställighet i fråga om förvärv av fast egendom och erhållande
av lån för bostadsändamål. I tilläggsförslaget hemställdes, alt rådet
måtte rekommendera regeringarna att noggrant överväga möjligheterna
att samordna den lagstiftning som i varje land reglerar eller planeras skola
reglera förvärv av fritidsfastigheter och därvid tillse att invånarna i de nordiska
länderna erhåller samma ställning, medan i ändringsförslaget hemställdes
om en rekommendation till regeringarna att med utgångspunkt från
en gemensam nordisk planläggning koordinera sin markpolitik beträffande
områden avsedda att utnyttjas för fritidsändamål samt att inrätta för detta
syfte behövliga nordiska samarbetsorgan. Bägge förslagen hade behandlats
av juridiska niomannakommittén, som ej ansett möjlighet föreligga att för
närvarande komma fram till enhetliga principer för lagstiftningen i alla de
nordiska länderna på detta område. Vissa vanskligheter hade kommittén
konstaterat i något land när det gällt att skapa likställighet beträffande rätten
att förvärva fastigheter för fritidsbruk mellan personer bosatta i det egna
landet och personer från de nordiska grannländerna.
Juridiska utskottet delade juridiska niomannakommitténs uppfattning
att det, även om lagstiftningen ej kunde samordnas, borde vara möjligt att
i den nationella planeringen beträffande de för fritidsbruk till disposition
stående markområdena få till stånd ett visst nordiskt samarbete, så att vid
denna planering hänsyn togs ej blott till det egna landets behov utan även
till de nordiska grannarnas. I likhet med juridiska niomannakommittén
fann utskottet att 1958 års ovannämnda rekommendation borde kunna avskrivas,
enär likställighet numera i stort sett hade uppnåtts i praxis vad
gällde förvärv av fastigheter utom i ett avseende i Danmark. Likaså torde
likställighet i realiteten överallt föreligga vad gällde rätten att erhålla lån
13
Kungl. Maj. ts skrivelse nr 84 år 1964
för bostadsändamål. I sitt utlåtande underströk utskottet slutligen angelägenheten
av att de organ i de nordiska länderna, som arbetade med dessa
frågor, höll nära kontakt med varandra. Icke minst skulle en fast förbindelse
över Öresund skapa behov för en god samverkan mellan myndigheterna
på området. Med denna motivering föreslog utskottet antagandet av
en rekommendation till regeringarna att samordna sina länders planläggning
vad gällde utnyttjandet av områden avsedda för fritidsbruk och att få
till stånd för detta ändamål erforderlig samverkan mellan de berörda myndigheterna
i de nordiska länderna. Rådet beslöt att antaga en rekommendation
i enlighet med utskottets förslag (nr 29) med 46 röster mot 1. Två
medlemmar avstod från att rösta.
4. Samefrågor
I anledning av rekommendation nr 20/1956 angående samverkan på renskötselns
område, rekommendation nr 5/1959 angående förbättring av samernas
levnadsförhållanden och rekommendation nr 13/1962 angående nordiskt
organ för samespörsmål hade avgivits meddelanden av regeringarna i
Finland, Norge och Sverige. I anslutning till meddelandena om rekommendation
nr 13/1962 hade väckts ett tilläggsförslag av herr Lassinantti, vari
hemställdes om en rekommendation till regeringarna i Finland, Norge och
Sverige att —- bl. a. med biträde av ett nordiskt organ för behandling av
gemensamma samespörsmål om renskötselfrågor — klargöra vilka åtgärder
som borde vidtagas för att utveckla samebefolkningens kultur och förbättra
dess levnadsförhållanden. Vid juridiska utskottets genomgång av
dessa saker gjorde utskottet ett flertal kommentarer. För det första ville utskottet
ge sin anslutning till den mening som kommit till uttryck i tilläggsförslaget
nämligen att det ur arbetsteknisk synpunkt skulle vara mera rationellt
att samla innehållet i de tidigare tre rekommendationerna, i den mån
de icke redan genomförts, i en rekommendation. För det fortsatta arbetet
på detta område var det enligt utskottet av avgörande betydelse, att det nordiska
sameorgan, för vars inrättande rådet arbetat, nu verkligen kom till
stånd i överensstämmelse med 1962 års rekommendation. Medlemmar i utskottet
hade nu utsetts såväl i Finland som i Sverige. Norska medlemmar
hade emellertid ännu icke utsetts. Enligt utskottets mening var det av stor
vikt att så skedde utan ytterligare dröjsmål så att organet kunde börja sin
verksamhet. Med stöd av de synpunkter som ovan anförts fann utskottet det
naturligt att föreslå rådet antagandet av en rekommendation till regeringarna
i Finland, Norge och Sverige att — med biträde av ovannämnda nordiska
organ — fora redan inlett samarbete på detta område vidare i syfte
att stärka den samiska kulturen och förbättra den samiska befolkningens
levnadsvillkor. Rådet följde utskottet och antog enhälligt en sådan rekommendation
(nr 12). Två medlemmar avstod från att rösta.
14
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 84 år 1964
5. Skattefrågor
I ett från tionde sessionen uppskjutet tilläggsförslag om multilaterala dubbelbeskattningsavtal
hade en rådsmedlem hemställt om en rekommendation
till Finlands, Norges och Sveriges regeringar att vid behandling av de
med punkt 4 i rekommendation nr 11/1961 förknippade problemen överväga
möjligheterna att ingå multilaterala nordiska beskattningsavtal såsom ett
alternativ eller komplement till interna lagstiftningsåtgärder.
I den till regeringarna i Finland och Sverige riktade pkt 4 i rekommendation
nr 11/1961 hemställdes om en undersökning av möjligheterna att medge
personer, som tillfälligtvis uppehåller sig i något av de respektive länderna,
samma rätt till avdrag för försäkringspremier m. m. vid beskattning
av inkomst av förvärvsarbete som den, som tillkommer personer, bosatta i
ifrågavarande land. Med hänsyn till detta spörsmåls omfattande natur och
till dess internationella aspekter anges i tilläggsförslaget såsom en tänkbar
lösning på problemet att utvidga bestående nordiska bilaterala beskattningsavtal
till multilaterala avtal. Juridiska niomannakommittén hade efter en
närmare undersökning av saken kommit fram till att ingående av multilaterala
dubbelbeskattningsavtal ej var en lämplig utväg. Snarare borde uppkommande
svårigheter lösas genom intern lagstiftning. Å andra sidan menade
niomannakommittén att vissa fördelar kunde vara förknippade med
att ersätta de nordiska bilaterala beskattningsavtalen med ett gemensamt
nordiskt dubbelbeskattningsavtal grundat på det inom ramen för OECD antagna
typavtalet. Niomannakommittén förordade därför en rekommendation
att undersöka möjligheterna att ingå ett nordiskt multilateralt dubbelbeskattningsavtal
huvudsakligen i överensstämmelse med OECD.s typavtal.
Efter niomannakommitténs ingående prövning av denna sak kunde utskottet
begränsa sig till att ge sin anslutning till niomannakommitténs utlåtande.
Utskottet föreslog sålunda rådet antagandet av en rekommendation till regeringarna
med den lydelse niomannakommittén hade föreslagit. Rådet beslöt
antaga en rekommendation i enlighet med utskottets förslag (nr 10).
En medlem avstod från att rösta.
En annan skattefråga aktualiserades i juridiska utskottet vid behandlingen
av Danmarks, Norges och Sveriges meddelanden om rekommendation
nr 15/1959 angående befrielse från skyldighet att erlägga dubbel omsättningsskatt
på flyttgods. Av meddelandena framgick nämligen att ifrågavarande
rekommendation icke kunde anses såsom till fullo genomförd
men att det å andra sidan icke syntes möjligt att för närvarande uppnå ytterligare
resultat i enlighet med rekommendationens syfte. Under sådana
omständigheter föreslog utskottet rådet att saken borde avskrivas såsom
färdigbehandlad, vilket också blev rådets beslut.
Kungi. Maj:ts skrivelse nr 84 är 1964
15
6. Barns skadeståndsansvar
Till juridiska utskottet hänvisades ett förslag om lagstiftning rörande
barns skadeståndsansvar, väckt av bl. a. fru Gärde Widemar. I förslaget
hemställdes till regeringarna att gemensamt införa enhetliga bestämmelser i
de nordiska länderna om barns ersättningsansvar, baserade på ett system
med obligatorisk ansvarsförsäkring. Juridiska utskottet hyste liksom juridiska
niomannakommittén den uppfattningen att ställning för närvarande
icke kunde tagas till frågan om införande av obligatorisk ansvarsförsäkring
på detta område. Utskottet ansåg att saken därför borde uppskjutas. Härmed
skulle det — om det föreliggande förslaget om ändring av rådets arbetsformer
antogs av rådet — åligga juridiska utskottet att inhämta sådana upplysningar
som kunde möjliggöra ett slutgiltigt ställningstagande i rådet vid en
senare session. Vid ett sådant förfaringssätt skulle utskottet tillika kunna
draga nytta av det material och de synpunkter till belysning av saken som
inom en snar framtid torde komma att framläggas i betänkandena från de
i Danmark, Norge och Finland tillsatta skadeståndskommittéerna. Med bifall
till utskottets förslag beslöt rådet att uppskjuta vidare behandling av
medlemsförslaget till nästa ordinarie session.
7. Rättsligt skydd för växtförädlings produkter
Herr Osvald hade väckt ett medlemsförslag om rättsligt skydd för växtförädlingsprodukter,
i vilket han hemställde om en rekommendation till regeringarna
att undersöka möjligheterna för åvägabringande av en gemensam
nordisk lagstiftning beträffande skydd för växtförädlingsprodukter. Förslagsställarens
tanke var att de nordiska länderna gemensamt skulle utarbeta
en sådan lagstiftning, som han ansåg önskvärd och nyttig bl. a. med
hänsyn till den omfattande utväxlingen av förädlade sorter mellan de nordiska
länderna. Juridiska niomannakommittén hade tillstyrkt förslaget och
för sin del uttalat att väsentliga fördelar kunde antagas vara förknippade
med enhetlig lagstiftning på detta område, bl. a. genom möjligheterna att
upprätta gemensamma nordiska organ med därav följande förenkling av administrationen
av lagstiftningen. Juridiska utskottet anslöt sig helt till niomannakominitténs
synpunkter och föreslog rådet antagandet av en rekommendation
till regeringarna med den ordalydelse som angivits i medlemsförslaget.
Rådet biföll enhälligt utskottets förslag och godkände den föreslagna
rekommendationen (nr 11).
8. Djurskydds- och jaktlagstiftning; oljeskydd
Vid behandlingen av regeringarnas meddelanden om rekommendation nr
1/1958 angående samordnande av fridlysnings- och jakttider för vissa djurarter
och meddelanden om rekommendation nr 7/1963 angående ändrade
principer för djurskydds- och jaktlagstiftningen erhöll juridiska utskottet
16
Kungl. Maj. ts skrivelse nr 8i år 196t
av den svenske jordbruksministern en orientering om sakens nuvarande
läge. Statsrådet Holmqvist sade därvid på tal om arbetet inom den under
1963 tillsatta särskilda expertkommittén av viltbiologer, som fått till uppgift
att utforma ett detaljerat forskningsprogram, att en vetenskaplig undersökning
fick anses erforderlig på längre sikt för att ge den erforderliga
grundvalen för utarbetandet av likartade fridlysningsbestämmelser.
Detta faktum utgjorde likväl icke något hinder för att redan nu genomföra
den koordinering av jakttiderna som åsyftades med rekommendation nr
1/1958 på vissa punkter. Utskottet tog detta uttalande ad notam med tillfredsställelse
och fann det mycket önskvärt att regeringarna nu vidtog erforderliga
åtgärder för ett genomförande av rekommendationen.
I anslutning till regeringarnas meddelanden om rekommendation nr 4/
1959 angående förhindrande av oljeföroreningar i Östersjön hade väckts ett
tilläggsförslag av herr Lundström om motverkande av oljeföroreningar i
havet, vari hemställdes om en rekommendation till regeringarna att söka
åvägabringa en effektiv kontroll av att oljeutsläpp i havet icke skedde i
strid med 1954 års oljeskadekonvention.
Beträffande tilläggsförslaget fann juridiska utskottet att det väckts så
sent att det borde uppskjutas till en senare session för att möjliggöra en närmare
granskning av detsamma. Meddelandena om ovannämnda rekommendation
utvisade att Norges och Sveriges regeringar numera hade ratificerat
1962 års tilläggskonvention till oljeskadekonventionen och att ratifikation
av tilläggskonventionen kunde påräknas även i Danmark och Finland.
Härtill gjorde utskottet endast den kommentaren att, när tilläggskonventionen
hade ratificerats av erforderligt antal stater och därefter trätt i
kraft, skulle förbudet mot oljeutsläpp i enlighet med 1954 års konvention
utvidgas till att gälla hela Östersjön.
9. Övrigt
Av meddelandena om rekommendation nr 5/1956 angående utvidgning
av det straffrättsliga samarbetet och om rekommendationen nr 25/1958 angående
gemensam utlämningslagstiftning m. m. framgick att en nordisk
utläinningslagstiftning numera hade genomförts och att en ytterligare utbyggnad
av det straffrättsliga samarbetet för närvarande var föremål för
överväganden inom regeringarna. Därmed borde enligt utskottets uppfattning
ifrågavarande rekommendationer kunna avskrivas. Rådets intresse
av att följa det fortsatta nordiska samarbetet på straffrättens område skulle
kunna tillgodoses genom regeringarnas berättelser om lagstiftningssamarbetet.
Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.
Av meddelandena om rekommendation nr 18/1963 angående lagstiftning
om radions juridiska ansvar, som tillställts rådet av Finlands och Norges regeringar,
framgick att regeringarna i anledning av rekommendationen låtit
företaga en undersökning av möjligheterna för en i princip enhetlig lagstift
-
17
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
ning beträffande radions juridiska ansvar. Resultaten av denna undersökning
visade att det på grund av skiljaktigheter i radioföretagens organisation
och i den övriga lagstiftning, som hade betydelse på detta område, bl. a.
presslagstiftningen, strafflagstiftningen och ersättningslagstiftningen, skulle
erbjuda betydande svårigheter att genomföra en enhetlig lagstiftning om
radions ansvar. Man såg sig därför nödsakad att genomföra erforderlig lagstiftning
i vart enskilt land för sig. Meddelandena utvisade ävenledes, att regeringarna
nu var inställda på att under det fortsatta arbetet med lagstiftningen
beträffande radions juridiska ansvar hålla nära kontakt med varandra.
Under sådana omständigheter fann sig utskottet böra föreslå rådet att
avskriva saken såsom färdigbehandlad.
Vid behandlingen av Finlands och Sveriges meddelanden om rekommendation
nr 29/1954 angående nordiska patent upplystes att det slutgiltiga
betänkandet om nordiska patent skulle föreligga i början av mars 1964
och nya nordiska patentlagar avsågs kunna träda i kraft den 1 oktober 1965.
Då det av patentkommittéerna tidigare utgivna preliminära betänkandet
hade varit föremål för en omfattande remissbehandling, räknade man i Sverige
med att remisstiden för det slutliga betänkandet skulle bli ganska kort.
Därmed torde proposition om nordisk patentlagstiftning kunna föreläggas
1965 års riksdag. På grundval av dessa upplysningar kunde juridiska utskottet
konstatera att denna mer än 10 år gamla sak inom kort syntes kunna avslutas
och uttryckte samtidigt en förhoppning om att förslag till patentlagar
skulle kunna föreläggas de nordiska ländernas parlament vid en sådan tidpunkt
att lagarna kunde träda i kraft den 1 oktober 1965 i överensstämmelse
med kommittéförslagel.
B. Saker behandlade av kulturutskottet
1. Samarbete beträffande högre utbildning och forskning
Spörsmålen kring samarbetet i fråga om högre utbildning och forskning
kom ej att intaga en lika central roll i kulturutskottets arbete under sessionen
som vid tidigare sessioner. Utskottet hade emellertid anledning
att komma in på dessa problem vid sin behandling av ett av herrar Braconier
och Osvald väckt medlemsförslag om nordiskt forskningssamarbete,
vilket behandlades i ett sammanhang med meddelandena om rekommendation
nr 10/1961 angående samarbete i fråga om högre utbildning och
forskning. I medlemsförslaget hemställdes att rådet måtte rekommendera
regeringarna att i en nordisk pool samla gemensamma forskningsprojekt
och att därpå fördela dem mellan länderna på lämpligt sätt.
Utskottet konstaterade att frågan om fördelningen av gemensamma nordiska
institutioner och samarbetsprojekt mellan länderna tillhörde de uppgifter,
för vilka regeringarna påtagit sig ansvaret i anledning av rådets ovan
2
Bihang till riksdagens protokoll 106''t. 1 samt. Nr 84
18
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
nämnda rekommendation nr 10/1961. Regeringarna biträddes vid handhavandet
av denna uppgift av Nordiska kulturkommissionens (NKK) sektion I
och utskottet förutsatte följaktligen att sektion I vid den fortsatta handläggningen
av frågor, förknippade med ett utvidgat nordiskt forskningssamarbete,
också ägnade särskild uppmärksamhet åt just detta spörsmål.
För sin del fann utskottet det till fyllest att upplysningar om utvecklingen
härvidlag framdeles lämnades rådet genom NKK:s berättelser. Utskottet
kunde vidare utläsa ur meddelandena om rekommendation nr 10/1961
att planeringen av det nordiska samarbetet rörande högre utbildning och
forskning kommit att bli en huvuduppgift för NKK:s sektion I. Med hänsyn
härtill ansåg utskottet att erforderliga uppgifter om den vidare utvecklingen
även på detta betydelsefulla område borde kunna erhållas genom NKK:s
berättelser. Under sådana omständigheter fann sig utskottet böra föreslå
rådet att avskriva rekommendation nr 10/1961 såsom slutbehandlad för
rådets del samt att icke företaga sig något i anledning av medlemsförslaget.
Rådet biföll utskottets förslag.
Av meddelandena om den vid föregående session antagna rekommendationen
nr 13/1963 angående samarbete mellan de tekniska högskolorna
framgick, att man i de nordiska länderna nu påbörjat ett successivt genomförande
av det nordiska samarbete som expertkommittén för de tekniska
högskolorna hade föreslagit i ett betänkande år 1962. I anslutning
härtill framhöll utskottet att även samarbetet i Norden rörande teknisk
utbildning på lägre nivåer än högskoleplanet enligt dess mening var en
mycket betydelsefull fråga, vars utveckling utskottet även i framtiden
önskade följa. Såvitt gällde den tekniska utbildning som ägde rum inom
det allmänna skolväsendet, upplystes i utskottet, att en expertkommitté
på uppdrag av NKK:s sektion II utarbetat ett förslag som inom kort skulle
behandlas inom kommissionen. Detta föranledde kulturutskottet att understryka
vikten av att hela den tekniska utbildningen, sålunda även den
som anordnades utanför gymnasierna, beaktades när det gällde möjligheterna
för nordiskt samarbete.
Vid behandlingen av meddelandena om rekommendation nr 33/1962
angående gemensam utbildning av stadsplanerare m. in. erhöll kulturutskottet
en redogörelse för innehållet i ett betänkande, som en på initiativ
av de enskilda nordiska föreningarna för samhällsplanering särskilt tillsatt
expertkommitté hade avgivit i januari 1964. Enligt denna kommittés
förslag borde den grundläggande utbildningen av samhällsplanerare
försiggå på nationell basis, varvid utbildningen i de olika länderna borde
koordineras så, att den såvitt möjligt förde upp till samma nivå. Det aktuella
behovet av vidareutbildning på området skulle enligt kommitténs
förslag bäst tillgodoses genom nordiskt samarbete, och betänkandet innehöll
också en plan för samnordisk vidareutbildning av 60 personer per år.
Den effektiva kurstiden skulle utgöra 20 veckor och driftsutgifterna för
19
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
verksamheten hade beräknats uppgå till sammanlagt 600 000 svenska kronor.
I förslaget förutsattes vidare inrättandet av en till Stockholm förlagd
samnordisk institution för vidareutbildning av samhällsplanerare, vars
verksamhet borde inledas den 1 september 1965. Expertkommittén menade
därjämte att forskningsverksamheten på ifrågavarande område borde
koordineras och intensifieras men fann det å andra sidan icke erforderligt
att inrätta ett särskilt nordiskt organ för ändamålet. På grundval av dessa
upplysningar kunde utskottet således med tillfredsställelse konstatera att
saken fortskred på ett planenligt sätt.
2. Nordisk tentamensgiltighet
Till kulturutskottet hade hänvisats ett från elfte sessionen uppskjutet
medlemsförslag om nordisk tentamensgiltighet, från svensk sida biträtt av
bl. a. herrar Braconier och Osvald. I förslaget hemställdes att rådet ville
rekommendera dels danska regeringen att vidtaga åtgärder för utfärdande
av tillämpningsföreskrifter för genomförande av nordisk tentamensgiltighet
motsvarande dem, som redan gäller i Finland, Norge och Sverige, dels
ock samtliga regeringar att snarast vidtaga åtgärder i syfte att sprida
kännedom bland studenterna i Norden om de möjligheter att förlägga
studierna till annat nordiskt land än hemlandet, som den nordiska tentamensgiltigheten
öppnat. I utskottet upplystes nu att de nordiska undervisnings-
och kulturministrarna vid sitt möte den 13 och den 14 januari
1964 i Helsingfors beslutat biträda ett av NKIv framlagt förslag om införande
av förenklade bestämmelser för tillgodoräknande av i annat nordiskt
land avlagda akademiska examina. Under sådana omständigheter borde
man kunna räkna med att dessa bestämmelser inom en nära framtid skulle
komma att utfärdas i de nordiska länderna. Beträffande frågan om ökad upplysning
om studiemöjligheterna i Norden fick utskottet veta, att NKK :s sektion
I nyligen utgivit en för akademiska lärare och studerande i de nordiska
länderna avsedd broschyr »Att studera i Norden», vilken distribuerats
till universitet och högskolor. Utskottet kunde således konstatera att arbetet
med dessa frågor sedan föregående session hade fortskridit i flera viktiga
avseenden. Emedan det framlagda förslaget om förenklade tentamensgiltighetsbestämmelser
ännu icke genomförts, ansåg sig utskottet böra följa
saken framgent. På förslag av utskottet beslöt rådet uppskjuta förslaget till
en senare session.
3. Nordiska institutioner
Vid behandlingen av meddelandena om rekommendation nr 20/1963
angående inrättande av »Nordens hus» i Reykjavik hade utskottet tillfälle
att göra sig förtroget med de av professor Alvar Aalto uppgjorda preliminära
ritningarna för denna byggnad. Utskottet kunde också med tillfredsställelse
konstatera att den ekonomiska grundvalen för påbörjandet
20
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8b år 196b
av arbetet med ett Nordens hus genom regeringarnas försorg hade säkerställts
och att byggnadsarbetena skulle kunna inledas redan under hösten
1964.
Beträffande frågan om ett nordiskt institut för konfliktforskning framgick
av meddelandena om rekommendation nr 15/1962 att det genom försorg
av de nordiska undervisnings- och kulturministrarna hade tillsatts
ett nordiskt expertutskott med uppgift att utreda förutsättningarna för
ett samarbete i fråga om forskning angående internationell politik med
särskilt avseende på studiet av konflikter mellan stater. Detta utredningsarbete
hade i det närmaste slutförts och expertutskottet kunde förväntas
att inom en nära framtid avge sitt betänkande.
Det av herr Lassinantti till elfte sessionen väckta men då uppskjutna tillläggsförslaget
om forskning i arktisk medicin kunde nu prövas av kulturutskottet
sedan det blivit föremål för remissbehandling både i Finland och
Sverige. Det behandlades samtidigt med meddelandena om den tidigare rekommendationen
nr 11/1960 angående forskning i arktisk medicin.
I tilläggsförslaget hemställdes, att rådet måtte rekommendera regeringarna
att söka genomföra den av nordiska forskningsrådet för arktisk medicin
uppgjorda planen för samarbete om forskning i arktisk medicin.
1 remissyttrandena tillstyrktes enhälligt att ett nordiskt samarbete inleddes
på den arktiska medicinska forskningens område, medan i fråga om
den framlagda verksamhetsplanen vissa avvikande åsikter framfördes. Kulturutskottet
fann för egen del att frågan om samnordiskt främjande av
forskning i arktisk medicin förts framåt sedan den behandlats av de nordiska
undervisningsministrarna och av nordiska forskningsrådet för arktisk
medicin. Planerna inom detta fält hade sålunda blivit mer konkreta och
utskottet förutsatte, att även verkställande åtgärder inom kort skulle vidtagas
av vederbörande myndigheter samt ovannämnda forskningsråd. Såsom
en första och samtidigt grundläggande åtgärd skulle det företagas en enkätundersökning
bland inom de ifrågavarande arktiska områdena verksamma
läkare och andra i hälsovårdsarbete engagerade personer angående deras
uppfattning om aktuella och speciella problem sammanhängande med
miljöomständigheter. Utskottet konstaterade därjämte, att inrättande av ett
samnordiskt institut borde kunna ge ifrågavarande samarbete erforderlig
stadga och därtill utgöra ett centrum för samarbetet på området. Med anledning
härav borde institutionsfrågan såsom även i ovannämnda rekommendation
förutsättes, i skyndsam ordning utredas.
I enlighet med detta önskemål från utskottets sida föreslog utskottet rådet
att antaga en rekommendation till regeringarna att snarast slutföra och
för rådet framlägga resultatet av den inom det för planläggning av forskningen
rörande arktisk medicin tillsatta expertorganet pågående utredningen
angående inrättandet av ett noxdiskt institut för arktisk medicin, anknutet
till en medicinsk fakultet.
21
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8b år 196b
Rådet följde utskottets förslag och antog en rekommendation i överensstämmelse
med detta förslag (nr 17).
b. Skolfrågor
Meddelandena om rekommendation nr 11/1963 angående kursverksamhet
för universitetsstuderande i nordiska språk m. m. utvisade, att den
i rekommendationen föreslagna utvidgningen av kursverksamheten för
universitetsstuderande i nordiska språk m. m. praktiskt taget helt förverkligats
redan under år 1963 samt att erforderliga statsanslag väntades
bli beviljade för anordnande av kurser i full omfattning även under år
1964. I utskottet framkom vidare att den nordiska kursledning, vilken
handhar planeringen och organisationen av dessa språkkurser, framlagt
förslag om ytterligare utvidgning av verksamheten. Den av rådet önskade
nordiska språkkursverksamheten hade sålunda kommit väl i gång och
utskottet fann sig därför böra föreslå rådet att avskriva rekommendationen.
Man räknade därvid med att rådet fortsättningsvis skulle kunna
följa utvecklingen av saken genom NKK:s berättelser. Rådet biföll utskottets
förslag.
Under våren 1963 framlades inom rådets presidium ett samlat program,
grundat på den nordiska samarbetsöverenskommelsen, för ökade ansträngningar
att stärka det nordiska samarbetet. I detta program ingick bland
de föreslagna initiativen på kulturområdet ett medlemsförslag om höjda
anslag för studieutbytesresor mellan nordiska skolor, väckt av bl. a. herr
Alemyr. I förslaget hemställdes att rådet ville rekommendera regeringarna
att bevilja avsevärt förhöjda medel över statsbudgeterna så att föreningarna
Norden i ökad omfattning skulle kunna arrangera studieutbytesresor
mellan skolorna i de nordiska länderna utan reseutgifter för eleverna. Förslaget
hade före sessionen behandlats av kulturella niomannakommittén,
som uttalat att målsättningen för skolelevutbytet på längre sikt borde vara,
att varje elev under sin skoltid erbjöds tillfälle att under åtminstone en
skolresa bekanta sig med förhållandena i ett annat nordiskt land. Att i så
hög grad utvidga denna verksamhet ansåg utskottet däremot icke ligga
inom de faktiska möjligheternas gräns. Utskottet delade emellertid niomannakommitténs
mening att den största vikt borde fästas vid skolelevutbytet
mellan de nordiska länderna och ansåg att avsevärt förhöjda medel
borde anvisas för detta ändamål. Utskottet föreslog därför rådet att
anta en rekommendation till regeringarna att i varje nordiskt land årligen
ställa avsevärt förhöjda medel till förfogande för studieutbytesresor så
att en successiv utbyggnad av elevutbytesverksamheten mellan skolorna
i de nordiska länderna blir möjlig. Rådet följde kulturutskottets förslag
och antog enhälligt den föreslagna rekommendationen (nr 20).
Vid sessionen upptogs vidare två medlemsförslag främst avseende lärarfrågor,
nämligen ett om utbyggnad av folkskoleseminariernas undervisning
i nordiska språk och ett om vidgat lärarutbyte mellan de nordiska länderna.
22
Kungl. Maj.ts skrivelse nr <54 år 196t
I det ena förslaget, som väckts av bl. a. herr Gillström, hemställdes att
rådet måtte rekommendera regeringarna alt snarast undersöka möjligheterna
att stärka folkskoleseminariernas undervisning i broderfolkens språk
och ställa nödiga anslag till förfogande för denna nordiska kulturuppgift.
Av det yttrande som kulturella niomannakommittén avgivit över förslaget
framgick att remissmyndigheterna över lag hade varit positivt inställda
till förslaget och understrukit vikten av att undervisningen i berörda språk
vid lärarutbildningsanstalterna effektiviserades. Skyndsamma åtgärder vore
påkallade. Niomannakommittén önskade för sin del understryka vikten
av att vederbörande myndigheter i samband med den pågående utbyggnaden
av lärarutbildningen även undersökte möjligheterna att utvidga undervisningen
i broderländernas språk för blivande lärare. Medan problemställningarna
för Danmarks, Islands, Norges och Sveriges vidkommande i stort
sett var likartade, stod Finland i språkhänseende i en särställning. För
Finland tedde det sig därför naturligt att uppmärksamheten främst ägnades
landets andra nationalspråk, svenskan.
Utskottet sade sig tillmäta frågan om utbyggnaden av folkskoleseminariernas
undervisning i nordiska språk stor betydelse och anslöt sig till de
i niomannakoinmitténs utlåtande framförda synpunkterna. I enlighet därmed
föreslog utskottet rådet att antaga en rekommendation
1. att snarast vidtaga åtgärder för att stärka undervisningen i de nordiska
ländernas språk vid folkskoleseminarier och lärarhögskolor; 2. att vidtaga
åtgärder för anordnande av en effektiv efterundervisning i berörda språk
för redan utexaminerade lärare; 3. att vidtaga åtgärder i syfte att de blivande
lärarna instrueras i den moderna undervisningsmetodiken i fråga om
utnyttjandet av audiovisuella hjälpmedel vid språkundervisningen samt 4.
att ställa nödiga anslag till förfogande för anordnande av utbyte av lärare
mellan seminarier och lärarhögskolor, utbyte av lärarkandidater, besök av
reselektorer eller språkassistenter, föredrag av författare och andra kulturpersonligheter
samt utbyggnad av bibliotekens vid seminarierna och lärarhögskolorna
bestånd av nordisk litteratur samt prenumeration på nordiska
tidskrifter till dessa. Rådet följde utskottets förslag och beslöt att antaga
en rekommendation i saken (nr 23).
Det andra förslaget angående en lärarfråga hade som svenska förslagsställare
fröken Ranmark och herr Osvald. Det innehöll en hemställan om
en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige
att dels årligen ställa envar 100 000 svenska kronor till förfogande för
lärarutbyte mellan primärskolor, dels årligen bevilja ett lika stort belopp
för utbyggande av reselektorverksamheten vid primärskolorna. Kulturella
niomannakommitténs redovisning för inkomna remissyttranden utvisade
att förslaget rönt ett varmt tillstyrkande. En ökning av de statliga anslagen
för lärarutbytes- och reselektorverksamheten på föreslaget sätt sades
erbjuda möjligheter för en avsevärt utvidgad verksamhet i jämförelse
23
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 81 år l!)6i
med den nuvarande, vilken endast kunnat tå en mera punktartad och törsöksbetonad
karaktär. I sitt eget utlåtande över saken anförde niomannakommittén,
att det med tanke på en ökning av törståelsen mellan de nordiska
länderna på lång sikt och en ökning av det nordiska inslaget i skolundervisningen
borde betraktas som en synnerligen angelägen uppgift att
skapa betingelser för ett avsevärt ökat utbyte av lärare och reselektorer
mellan de nordiska länderna. Härför talade icke minst de mycket positiva
erfarenheterna från den hittills begränsade verksamheten av detta slag. Niomannakommittén
konstaterade, att utbytesverksamheten förekommit även
i kommunal regi, och menade att möjligheterna borde undersökas att stimulera
denna verksamhet på regional basis. Därtill borde både lärarutbytesoch
resclektorverksamhcten utvidgas att gälla samtliga grupper av lärare
och skolor, däribland också yrkesutbildningsanstalter. Niomannakommittén
pekade slutligen på att den föreslagna ökningen av ifrågavarande anslag
förutsatte en omsorgsfull planering av verksamheten och en avvägning mellan
olika skolformer. Kommittén utgick därför ifrån att vederbörande statliga
skolmyndigheter skulle utnyttja den sakkunskap på området, som lärarorganisationerna
och särskilt föreningen Norden besitter. Utskottet lann
det överflödigt att göra något eget uttalande i saken utan begränsade sig till
att blott ge sin anslutning till synpunkterna i niomannakommitténs utlåtande.
På utskottets förslag antog rådet en rekommendation till regeringarna att
dels årligen ställa envar ett belopp — i Sverige å 100 000 svenska kronor och
i de övriga nordiska länderna av motsvarande storleksordning — till förfogande
för lärarutbyte mellan skolor i de nordiska länderna samt att årligen
bevilja ett lika stort belopp för utbyggande av reselektorverksamheten mellan
skolorna i de nordiska länderna (nr 24). En medlem avstod från att
rösta.
Av meddelandena om rekommendation nr 28/1962 angående kurser för
språklärare framgick att genom NKK:s försorg en plan utarbetats för dylika
kurser och att NKK vid sitt plenarmöte i Stockholm den 4—6 november
1963 godkänt en resolution till regeringarna om beviljande av anslag för
genomförande av sagda plan. Framställningen vore för närvarande föremål
för regeringarnas prövning.
5. Radio-, televisions- och teaterfrågor
Ett vid sessionen uppmärksammat förslag hade väckts av bl. a. herr
Sundin och gällde förstärkning av de tekniska förutsättningarna för ett
utvidgat radio- och televisionssamarbete i Norden. Till detta förslag hade
herr Helén väckt ett ändringsförslag om förbättrade mottagningsförhållanden
för svensk television på Aland. De två förslagen behandlades samtidigt
av kulturutskottet. I medlemsförslaget hemställdes, att Nordiska rådet måtte
rekommendera regeringarna att snarast undersöka de tekniska förutsätt
-
krivnin
24
Kungl. Maj. ts skrivelse nr Si år 196i
ningarna att skapa förbättrade mottagningsmöjligheter för radio och television
mellan de nordiska länderna, särskilt i gränsbygderna. I ändringsförslaget
hemställde herr Helén till rådet att rekommendera regeringarna i
Finland och Sverige att träffa överenskommelse om förbättrad mottagning
lör svensk television på Åland. I sitt utlåtande över medlemsförslaget uttalade
kulturella niomannakommittén att frågan borde tillmätas så stor
betydelse tör kontakterna och det kulturella utbytet mellan de nordiska
bindel na, speciellt i dessas gränsbygder, att vederbörande myndigheter ej
borde sky några ansträngningar att söka förbättringar i mottagningsförhallandena.
För att lämna underlag tör en sakkunnig bedömning av saken
hade niomannakommittén företagit en allsidig utredning rörande samtliga
de problem, som var lörknippade med ökad hör- och sebarhet av radio- och
televisionsprogram mellan de nordiska länderna. Utskottet fann sig för
egen del kunna helt förena sig med kulturella niomannakommitténs synpunkter.
Av det i saken föreliggande materialet framgick vidare, att möjligheterna
till sändning av program över gränserna för närvarande är begränsade
Irånselt i de egentliga gränstrakterna. Allteftersom utbyggnaden
av parallella distributionsnät i de olika länderna fortskrider ökas å
andra sidan de tekniska möjligheterna att åstadkomma vidgat programbyte
mellan de nordiska länderna. För just denna form av samarbete syntes det
utskottet att förutsättningar redan nu förelåg i viss omfattning. För utskottet
upplystes vidare, att Danmark och Sverige för närvarande disponerar
två landsomfattande distributionsnät för ljudradio och att ett tredje nät
skulle bli färdigt i Sverige inom några år. Vad gäller televisionen sändes
icke i något av de nordiska länderna mer än ett program. I Sverige dryftades
dock möjligheterna för ett andra televisionsprogram. I detta sammanhang
erfor utskottet att den statliga rundradion i Finland nyligen genom
inköp av ett enskilt televisionsföretag med egna sändningskanaler och anlaggningar,
de facto erhållit ett andra televisionsnät, som delvis täckte landet.
I anledning av ändringsförslaget ägnade utskottet uppmärksamhet åt
det behov av att kunna mottaga svenska televisionsprogram, som fanns på
Åland. Utskottet fann sig därvid böra bedöma den frågan i ett större sammanhang,
nämligen med avseende på samtliga svenska bosättningsområden
i Finland. Beträffande ändringsförslaget ansåg sig utskottet vidare endast
böra peka på det behov av att se finska televisionsprogram som förefanns
bland det störa antalet till Sverige inflyttade finskspråkiga personer och
icke minst bland den finskspråkiga befolkningen i Västerbotten. Med stöd
av ovan återgivna synpunkter föreslog utskottet, att rådet skulle antaga
två rekommendationer, nämligen dels en i anledning av medlemsförslaget
till samtliga regeringar att snarast förbättra möjligheterna att i de
nordiska länderna taga del av radio- och televisionsprogram från de övriga
nordiska länderna och dels en i anledning av ändringsförslaget till regeringarna
i Finland och Sverige att träffa överenskommelse om förbättrad
25
Kangl. Maj. ts skrivelse nr 84 år 1964
mottagning för svensk television inom de svenskspråkiga bosättningsområdena
i Finland samt att finna medel så att den finskspråkiga befolkningen
i Sverige i större utsträckning än för närvarande kan få tillfälle att följa
radio- och televisionsprogram på det egna språket. Mot detta beslut reserverade
sig två norska rådsmedlemmar som påpekade att Nordiska rådet tidigare
uttalat att det samarbete, som redan pågick mellan de nordiska
rundradiostationerna, borde utvecklas vidare i den takt de tekniska förutsättningarna
möjliggjorde. Att antaga en ny rekommendation om samarbete
i allmänna ordalag ansåg de vara överflödigt och sade sig vilja motivera
denna sin ståndpunkt närmare under sakens behandling i rådet.
När saken kom upp till beslut i rådet efter den stora kulturdebatten på
förmiddagen den 20 februari, föreslog nämnda två norska rådsmedlemmar
att rådet skulle rekommendera regeringarna att dels öka Nordvisionssändningarna
i Norden, dels förbättra kvalitén på dessa sändningar. Rådet beslöt
emellertid, att detta förslag icke skulle upptagas till behandling. Vid
omröstningen segrade ulskottsmajoritetens förslag med 53 röster mot 7.
Samtliga närvarande svenska rådsmedlemmar röstade för rekommendationen
(nr 21).
Även beträffande det ovannämnda andra rekommendationsförslaget följde
rådet utskottet och beslöt antaga en rekommendation (nr 22) med den föreslagna
lydelsen. Omröstningssiffrorna blev därvid 56 röster för rekommendationen
och 2 mot densamma. 4 medlemmar avstod från alt rösta. Samtliga
svenska rådsmedlenimar röstade för rekommendationen.
Till elfte sessionen hade herr Lassinantti väckt ett tilläggsförslag om teatersamarbete
inom Nordkalotten, vari han hemställde att rådet måtte rekommendera
dels regeringarna i Norge och Sverige att undersöka förutsättningarna
för en fast teater i nordligaste delarna av respektive land, dels
regeringarna i Finland, Norge och Sverige att underlätta ett teaterutbyte
över gränserna inom Nordkalolt-området. Förslaget uppsköts vid elfte sessionen
och hade sedan dess behandlats av kulturella niomannakommittén.
I dess utlåtande framfördes ståndpunkten att frågan om inrättande av
fasta teatrar i de nordligaste delarna av Norge och Sverige närmast var att
betrakta som en nationell och kommunal angelägenhet, varför det icke förelanns
anledning att tillstyrka en rekommendation angående denna del av
medlemsförslaget. Vad gällde medlemsförslagets andra del föreslog däremot
utskottet rådet antagande av en rekommendation till regeringarna
i Finland, Norge och Sverige att vidtaga åtgärder för att stärka teaterutbytet
över gränserna inom Nordkalott-området och bevilja nödiga anslag härför.
Rådet beslöt också antaga en sådan rekommendation (nr 4). Tre medlemmar
avstod från att rösta.
Av meddelandena om rekommendation nr 2/1961 angående samnordisk
filmproduktion kunde utskottet konstatera att i Danmark, Finland, Norge
26 Kungl. Maj.ts skrivelse nr Si dr l!)6i
och Sverige åtgärder numera vidtagits eller inom en nära framtid torde
komma att vidtagas för att uppfylla rekommendationens syfte att bereda
möjligheter för alt i princip jämställa samproducerad film med inhemsk.
Under sådana omständigheter kunde utskottet föreslå rådet att avskriva
saken såsom slutbehandlad.
6. Nordisk kulturfond och nordiskt musikpris
Danmarks regering stod bakom de två nya regeringsförslag som väckts
till tolfte sessionen. Bägge hänvisades till kulturutskottet. I det ena av
dem, som avser en nordisk kulturfond, anhålles om uttalande av Nordiska
rådet angående ett förslag om en närmare undersökning av spörsmålet
om åvägabringande av dispositionsmedel, däribland ett samnordiskt dispositionsbelopp,
för kulturella samarbetsändamål. I ett till detta förslag av
bl. a. herr Ohlin väckt ändringsförslag hemställdes, att rådet måtte rekommendera
regeringarna att verka för tillkomsten av en nordisk kulturfond
under gemensam förvaltning. I sitt uttalande om denna sak förklarade
sig utskottet först lägga utomordentligt stor vikt vid att man inom
det nordiska kulturella samarbetet kunde finna så ändamålsenliga finansieringsformer
som möjligt i syfte att uppnå ett snabbt och effektivt genomförande
av de samarbetsprojekt, om vilka enighet förelåg hos vederbörande
sakkunniga instanser. Utskottet kunde därför tillstyrka det danska
förslaget om att företaga en närmare utredning angående frågan om åvägabringande
av tillräckliga dispositionsmedel för finansiering av nordiskt
kultursamarbete. Tilläggsförslaget om upprättande av en nordisk kulturfond
under gemensam förvaltning fann utskottet innefatta så stora principiella
spörsmål — såväl kultur- och finanspolitiska som statsrättsliga —
att det icke var möjligt att ta ställning härtill utan grundliga undersökningar
och förberedelser. Det borde därför uppskjutas till nästa session.
Med denna motivering beslöt utskottet föreslå rådet dels att uppskjuta
vidarebehandlingen av ändringsförslaget till nästa ordinarie session, dels
att i anledning av regeringsförslaget antaga en rekommendation till regeringarna
att företaga en närmare undersökning av spörsmålet om åvägabringande
av dispositionsmedel, däribland ett samnordiskt dispositionsbelopp,
för kulturella samarbetsföremål. Rådet följde utskottets förslag och
antog en rekommendation i enlighet härmed (nr 19). Ändringsförslaget
uppsköts.
Det andra danska regeringsförslaget gällde inrättandet av ett nordiskt
musikpris. I regeringsförslaget anhölls om ett uttalande av Nordiska rådet
om ett från NKK mottaget förslag om inrättande av ett nordiskt musikpris
i Nordiska rådets regi. Nämnda förslag går ut på att det inrättas ett samnordiskt
pris på 50 000 danska kronor att utdelas för ett musikverk av en
nu levande komponist. Med musikverk avses ett symfoniskt, kammarmusikaliskt
eller musikdramatiskt verk eller annan komposition som uppfyl
-
27
Kungl. Maj. ts skrivelse nr Si år 196i
ier höga konstnärliga krav. Enligt vad som upplystes utskottet hade de
nordiska undervisnings- och kulturministrarna vid sitt möte i Helsingfors
den 13—14 januari 1964 beslutat anbefalla att ett nordiskt musikpris instiftades
i enlighet med kulturkommissionens förslag och i sådan tid att
priset kunde utdelas första gången år 1965. Utskottet fann sig för sin del
kunna tillstyrka inrättandet av ett nordiskt musikpris i enlighet med det
framställda förslaget och föreslog följaktligen rådet att antaga en rekommendation
till regeringarna i de nordiska länderna att förverkliga det av
NKK i samråd med Nordiska komponistrådet framlagda förslaget om inrättande
av ett nordiskt musikpris å 50 000 danska kronor att utdelas vart
tredje år eller med kortare tidsintervaller, såframt vid revision efter den
första utdelningen år 1965 enighet härom uppnås mellan de nordiska ländernas
regeringar. Rådet följde utskottets förslag och antog den föreslagna
rekommendationen (nr 25) med 57 röster mot 1. En medlem avstod från
att rösta.
7. Utlandsupplysning
Till kulturutskottet hade hänvisats det från föregående session uppskjutna
medlemsförslaget om samarbete mellan de danska, norska och
svenska institutionerna för kulturell upplysning i utlandet. Däri hemställdes
att rådet måtte rekommendera regeringarna — för att möjliggöra en
av förhållandena påkallad starkt ökad utlandsinformation om de nordiska
länderna och om nordiskt samarbete — att snarast undersöka möjligheterna
att upprätta ett omfattande samarbete om denna uppgift mellan de
av staterna finansierade eller understödda institutionerna, Det danske Selskab,
Kontoret for kulturelt samkvem med utlandet och Svenska Institutet
samt ställa behövliga medel till förfogande för ett gradvis genomförande av
ett sådant samarbete.
I fråga om organisationen av det nordiska samarbetet på utlandsinformationens
område hade rådets kulturella niomannakommitté konstaterat,
att man för närvarande i de nordiska länderna var sysselsatt med att söka
åstadkomma en ökad centralisering härav. Enligt niomannakommittén
vore en centralisering ägnad att avlägsna de olägenheter av organisatorisk
art som hittills försvårat ett effektivt samgående mellan länderna och att
underlätta ett intensifierat samarbete. Kommittén ansåg icke att den i
medlemsförslaget framkastade tanken på en permanent samnordisk nämnd
för ändamålet under nuvarande förhållanden var den mest ändamålsenliga
lösningen. Uppenbart var emellertid att de ledande organen för utlandsinformationen
i de olika nordiska länderna borde söka finna någon
form för fortlöpande kontakt sinsemellan, exempelvis genom att med regelbundna
mellanrum anordna sammanträffanden mellan de ledande personerna
vid institutionerna för utlandsupplysning. En effektivisering av
det nordiska samarbetet på utlandsinformationens område borde lämpligen
28
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8k år 19C>b
inledas med att man gemensamt gick in för att söka lösa ett antal konkreta
projekt. Niomannakommittén ansåg sig på grundval av det material
den införskaffat efter att ha hört sakkunniga såsom dylika konkreta samarhetsprojekt
kunna rekommendera bl. a. följande: kursverksamheten för
utlänningar, lektoratsverksamheten i utlandet, publikationsverksamheten,
och inrättandet av ett nordiskt institut i de västliga delarna av USA. Kulturutskottet
fann sig helt kunna dela de i niomannakommitténs utlåtande
framt orda synpunkterna och föreslog därför rådet antagandet av en rekommendation
till regeringarna att, för att möjliggöra en av förhållandena
påkallad kraftigt ökad utlandsinformation om de nordiska länderna och
om nordiskt samarbete, snarast undersöka möjligheterna för att etablera
ett omfattande samarbete härom mellan de statligt finansierade eller understödda
institutionerna, däribland om en utbyggnad av den nordiska
kurs-, lektorats- och publikationsverksamheten samt om en undersökning
av förutsättningarna för att grunda ett nordiskt kultur- och informationscentrum
i västra USA, samt ställa nödiga medel till förfogande för ett gradvist
genomförande av ett sådant samarbete. Rådet beslöt enhälligt att följa
utskottets förslag och antog rekommendationen (nr 5). En medlem avstod
från att rösta.
8. Gemensam arbetsmarknad för bibliotekarier
I det till rådets tionde session av bl. a. herrar Gillström och Osvald
väckta medlemsförslaget om gemensam arbetsmarknad för bibliotekarier
hemställdes att rådet måtte rekommendera regeringarna att få till stånd
en gemensam nordisk arbetsmarknad för bibliotekarier. Förslaget, som
uppskjutits vid den tionde och den elfte sessionen, hade nu blivit föremål
för en noggrann granskning av kulturella niomannakommittén. Såsom
sammanfattning av sin ståndpunkt i saken hade niomannakommittén uttalat,
alt de formella hindren för genomförande av en nordisk arbetsmarknad
för bibliotekarier främst vore att söka i gällande medborgarskapsbestämmelser
i Danmark och Finland samt i språkbestämmelserna i Finland.
Därutöver funnes hinder av mera praktisk natur hl. a. bristen på regler
i pensionshänseende. Behörighetskraven torde å andra sidan blott undantagsvis
behöva vålla svårigheter. När därtill samtliga remissinstanser
- såväl statliga och kommunala som de som företräder bibliotekarierna
själva — tillstyrkt att åtgärder måtte vidtagas för införande av en nordisk
arbetsmarknad för bibliotekarier, ansåg sig kulturutskottet med rätta kunna
konstatera att gynnsamma betingelser förelåg för skapandet av en
gemensam nordisk arbetsmarknad för bibliotekarier. Det föreslog därför
rådet att rekommendera regeringarna i de nordiska länderna att undanröja
de återstående hinder, som föreligger för genomförandet av en gemensam
nordisk arbetsmarknad för bibliotekarier. Rådet följde utskottets förslag
och antog en rekommendation härom (nr 2).
Kungl. Maj:is skrivelse nr 84 år 1964
29
9. Övriga frågor
Kulturutskottet hade även att behandla ett av herr Gillström väckt
medlemsförslag om biblioteksersättning till nordiska författare, vari hemställdes
att rådet måtte rekommendera dels regeringarna i Danmark och
Sverige att genomföra en sådan ordning beträffande ersättning till författare
för bibliotekslån m. m., att i Danmark och Sverige likställighet
uppnås mellan författare från samtliga nordiska länder, dels samtliga
regeringar att överväga möjligheterna att samman jämka systemen för ersättning
till författare för bibliotekslån, så att allmän likställighet mellan
författare från olika länder kan uppnås. Vid den förberedande behandlingen
av saken i niomannakommitténs regi hade konstaterats att betydande
skiljaktigheter är rådande mellan de olika nordiska länderna i
fråga om grunden för biblioteksersättningens erläggande. För sin del ansåg
niomannakommittén att dessa skiljaktigheter försvårade möjligheterna
att uppnå en enhetlig lösning omfattande samtliga länder men ansåg likväl
att det skulle utgöra en så betydande vinning för det nordiska kulturella
samarbetet om nordisk litteratur med avseende på biblioteksavgiflens
beräknande kunde betraktas som en enhet och om de i de olika länderna
utgående ersättningarna till författare för bibliotekslån knnde utsträckas
till att gälla författare från alla nordiska länder, att allvarliga
ansträngningar borde göras för uppnående av en lösning av denna fråga.
Möjligheterna borde finnas att uppnå åtminstone partiella lösningar, vilka
i ett senare skede måhända kunde utbyggas till ett enhetligt samnordiskt
system. Samtidigt med att en sådan partiell lösning infördes, borde en
grundlig utredning verkställas om möjligheterna att i en framtid skapa
ett system, som på ett bättre sätt uppfyller önskemålet om en allnordisk
biblioteksersättning. Kulturutskottet delade till fullo niomannakommitténs
uppfattning och föreslog rådet antagandet av en rekommendation till regeringarna
att i samråd med vederbörande fackorganisationer utreda
möjligheterna att genomföra en sådan ordning beträffande ersättning till
författare för bibliotekslån m. m., att likställighet uppnås mellan författare
från samtliga nordiska länder. Rådet beslöt också antaga en sådan rekommendation
(nr 3).
Vid behandlingen av den sedvanliga berättelsen från Nordiska kulturkommissionen
konstaterade utskottet att den vid föregående session bebådade
omorganisationen av NKK nu hade blivit genomförd. Kommissionen
hade därvid dels blivit utökad med flera medlemmar, dels erhållit en fastare
anknytning till fackministerierna i de nordiska länderna. Utskottet tog vidare
del av de många och betydelsefulla saker som NKK arbetat med under de
senaste åren och av vilka flera för övrigt var upptagna som självständiga
saker på utskottets saklista.
Liksom vid föregående sessioner hade kulturutskottet även att behandla
30
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
berättelsen om samarbetet mellan de nordiska ländernas språknämnder. Berättelsen
utvisade denna gång alt samarbetet mellan språknämnderna fortgått
efter samma riktlinjer som tidigare och att i Island i budgetförslaget
för år 1964 upptagits anslag för inrättande av en isländsk språknämnd. En
isländsk språknämnd torde därmed inom en nära framtid kunna påräknas
inleda sin verksamhet.
C. Saker behandlade av socialpolitiska utskottet
1. Arbetsmarknadsfrågor
En av huvudfrågorna för socialpolitiska utskottets arbete gällde liksom
tidigare år arbetsmarknadsfrågorna.
I ett till elfte sessionen väckt men till tolfte sessionen uppskjutet medlemsförslag
hade herr Birger Andersson hemställt, att rådet ville rekommendera
regeringarna att ingå en överenskommelse om gemensam nordisk
arbetsmarknad för tandläkare i huvudsaklig överensstämmelse med ett i
»Nordisk udredningsserie» 1962: 6 framlagt förslag. Utskottet underströk
i likhet med socialpolitiska niomannakommittén betydelsen av att en gemensam
nordisk arbetsmarknad för tandläkare genomfördes. Då av föreliggande
utredning framgick, att tandläkarutbildningen i de nordiska länderna
torde vara likvärdig, ansågs något hinder icke föreligga mot att låta
tandläkare, som på grundval av tandläkarutbildning i ett av länderna eller
som med stöd av därmed jämställd utbildning i icke-nordiskt land vunnit
legitimation som tandläkare, erhålla legitimation även i de övriga länderna.
På förslag av utskottet antog rådet en rekommendation (nr 7) i enlighet
med ovannämnda hemställan. En medlem avstod från att rösta.
Av olika skäl hade det redan år 1960 färdigställda förslaget till överenskommelse
om en samnordisk arbetsmarknad för läkare ännu icke blivit
undertecknat av de medverkande länderna. Från svensk och dansk sida
hade tidigare meddelats, att något hinder för undertecknande av överenskommelsen
icke förelåg för deras del. Inför utskottet upplystes att sedan
tidigare föreliggande hinder numera undanröjts, man även från Finlands
och Norges sida var beredd att underteckna överenskommelsen. Socialpolitiska
utskottet uttalade sin tillfredsställelse med att överenskommelsen om
nordisk arbetsmarknad för läkare snart komme att undertecknas.
Arbetet med rekommendation nr 14/1958 angående gemensam arbetsmarknad
för farmaceuter hade blivit fördröjt med anledning av att det utkast
till överenskommelse om gemensam arbetsmarknad för farmaceuter,
som utarbetats från danskt håll, först nu efter detalj granskning inom det
för ändamålet tillsatta danska arbetsutskottet syntes kunna översändas till
medlemmarna i det nordiska arbetsutskottet för farmaceutisk personal.
Socialpolitiska utskottet uttalade som sin förhoppning, att arbetet snarast
31
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
skulle påbörjas inom det nordiska arbetsutskottet och där bli föremål för
skyndsam behandling, ledande till en positiv lösning av frågan om gemensam
arbetsmarknad för farmaceuter.
En fråga, som upptagit en stor del av socialpolitiska utskottets tid vid
tidigare sessioner, var aktuell även denna session, nämligen rekommendation
nr 8/1961 angående gemensam arbetsmarknad för sjöfolk. Av utredningen
framgick, att Finlands och Sveriges regeringar var beredda att för
sin del i princip godkänna föreliggande utkast till överenskommelse mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad
för visst nautiskt befäl. Den danska regeringen kunde i princip ansluta
sig till förslaget om att söka få till stånd en ordning, innebärande ett ömsesidigt
godkännande av behörighetsbevis för nautiskt befäl på nordiska fartyg.
Från norska regeringen hade man förklarat sig för närvarande icke
böra ge uttryck för ett norskt ställningstagande till utkastet. Beträffande
den del av rekommendationen som avsåg frågan om gemensam arbetsmarknad
för fartygstelegrafister upplystes, att den var föremål för fortsatta undersökningar.
Socialpolitiska utskottet, som förutsatte att överläggningarna i frågan om
en överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad för visst nautiskt
befäl skulle försätta, uttalade förhoppningen, att dessa överläggningar
samt de fortsatta undersökningarna om gemensam arbetsmarknad för fartygstelegrafister
skulle kunna leda till positiva resultat.
Ytterligare en arbetsmarknadsfråga var att behandla, nämligen rekommendation
nr 19/1958 angående gemensam arbetsmarknad för veterinärer.
För socialpolitiska utskottet upplystes att kontakt upprätthölls mellan lärarkollegierna
vid de nordiska ländernas veterinärhögskolor för att söka få
till stånd en allsidig orientering om de skiljaktigheter som förelåg i de
skilda ländernas undervisning vid veterinärhögskolorna. Socialpolitiska utskottet
fann det angeläget, med hänsyn till den tidrymd som förflutit sedan
rekommendationen antogs och till att något mera påtagligt resultat av det
inledda arbetet ännu icke redovisats, att det påbörjade arbetet skyndsamt
fördes vidare och att ett positivt resultat av rekommendationen inom en snar
framtid skulle komma till stånd.
Som ett spörsmål av arbetsmarknadskaraktär var även att betrakta regeringarnas
meddelanden om rekommendation nr 26/1963 angående tillgodoräknande
av offentlig tjänst i nordiskt land i fråga om pensionsrätt. Rekommendationen
innebär, att regeringarna skulle låta utarbeta samt antaga
en överenskommelse mellan länderna, enligt vilken en i offentlig tjänst anställd
och till statlig pensionsordning knuten arbetstagare berättigades att
i pensionshänseende tillgodoräkna anställningstid, som enligt annat nordiskt
lands statliga pensionssystem berättigade till pension. Inför socialpolitiska
utskottet påpekades från norsk sida att ifrågavarande spörsmål
torde kunna få sin slutliga lösning i samband med att frågan om en allmän
32
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 84 år 1964
tjänstepensionering lösts i samtliga nordiska länder. Utskottet uttalade
som önskemål att inför nästa session erhålla skriftlig redogörelse för vad
som åtgjorts i denna sak.
Ytterligare ett spörsmål, som var att betrakta som en arbetsmarknadsfråga,
upptogs till behandling. Det gällde ett medlemsförslag med hemställan
om rekommendation till regeringarna att utreda förutsättningarna för
införande av ensartade regler angående auktorisation av glasögonoptiker.
Socialpolitiska niomannakommittén hade tillstyrkt förslaget under framhållande
bl. a. av behovet av att kringgärda glasögonoptikernas ansvarsfulla
yrkesutövning med någon form av auktorisation. Med hänsyn till att
efter niomannakommitténs ställningstagande till medlemsförslaget nya synpunkter
hade framförts från danskt håll, föreslog socialpolitiska utskottet,
att rådet måtte uppskjuta medlemsförslagets behandling till nästa ordinarie
session för att därigenom ge utskottet rådrum att inhämta ytterligare informationer
i saken. På angivna skäl beslöt rådet uppskjuta den vidare behandlingen
av regeringsförslaget till 1965 års session.
2. Utbildningsfrågor
I ett till elfte sessionen väckt men till tolfte sessionen uppskjutet regeringsförslag
hemställde Finlands regering, att rådet måtte till behandling
upptaga frågan om möjligheterna att i större utsträckning än hittills i samarbete
med alla nordiska länder anordna utbildning av den mera kvalificerade
personalen på de sociala verksamhetsområdena. Socialpolitiska utskottet
framhöll, att uppenbara fördelar stod att vinna, om den kompletterande
utbildningen och fortbildningen för kvalificerad personal på det sociala
området anordnades gemensamt av de nordiska länderna i större utsträckning
än hittills. Utskottet delade socialpolitiska niomannakommitténs
uppfattning om att fortbildningen skulle knytas till redan befintliga
läroanstalter i form av kurser och att därför grundandet av någon ny läroanstalt
icke var aktuell. Utskottet betonade särskilt önskvärdheten av att
denna sak upptogs till omedelbar behandling, då frågan om utbyggnad av
utbildningen av personal på det sociala och angränsande socialmedicinska
området var aktuell i vissa av de nordiska länderna. I sitt förslag hemställde
utskottet till rådet att antaga en rekommendation till regeringarna att
utreda förutsättningarna för ett vidgat samarbete i fråga om utbildning av
personal på det sociala området, särskilt inriktat på kompletterande utbildning
och fortbildning av kvalificerad personal. En rekommendation (nr 14)
av denna lydelse antogs av rådet med 60 röster mot 1.
Bland utbildningsfrågorna förelåg ett från elfte sessionen uppskjutet tillläggsförslag
om samnordisk utbildning av instruktionssjukgymnaster. Socialpolitiska
utskottet delade de synpunkter, som framförts av socialpolitiska
niomannakommittén i dess utlåtande angående det stigande behov av
välutbildade lärare, s. k. instruktionssjukgymnaster, som förelåg i de nor
-
33
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8''t år 196b
diska länderna på grund av pågående utbyggnad av sjukgymnastutbildningen
i länderna. I fastare former organiserad utbildning för dessa instruktionssjukgymnaster
saknades för närvarande. Utskottet fann i likhet med
niomannakommittén, att undervisningen av sjukgymnasterna i de nordiska
länderna var i sådan grad likartad, att en samordning av lärarutbildningen
borde kunna ske utan större svårigheter. Goda förutsättningar för att genomföra
en samnordisk instruktionssjukgymnastutbildning ansågs därför i
och för sig föreligga. Utskottet ansåg det särskilt angeläget, att under nu
pågående utbyggnad av sjukgymnastutbildningen i de skilda länderna, uppmärksamheten
riktades på möjligheterna att lösa frågan om utbildning av
instruktionssjukgymnaster gemensamt på ett eller annat sätt. På förslag a\
utskottet antog rådet en rekommendation (nr 6), vari rådet hemställde till
regeringarna att gemensamt utreda förutsättningarna för en samnordisk
utbildning av instruktionssjukgymnaster.
I anslutning till rekommendation nr 8/1961 angående gemensam arbetsmarknad
för sjöfolk hade väckts ett tilläggsförslag om gemensamma nordiska
utbildningskurser för navigationsskollärare. I förslaget fiamhölls att
med hänsyn till navigationsskollärarnas ringa antal i varje nordiskt land
anordnandet av gemensamma kurser skulle vara fullt motiverat av ekonomiska
och rent praktiska skäl. Utskottet fann det angeläget, att förutsättningarna
i olika avseenden för en sådan samnordisk utbildning av navigationsskollärare,
som tilläggsförslaget avsåg, fortsättningsvis närmare undersöktes,
och att detta skedde utan dröjsmål. På förslag av utskottet antog
rådet en rekommendation (nr 18) med hemställan till regeringarna i
de nordiska länderna att undersöka förutsättningarna för att genomföra
en samnordisk utbildning av navigationsskollärare.
3. Sociallagstif t ningen m. m.
En betydelsefull och omfattande sak, som socialpolitiska utskottet hade
att behandla, gällde frågan om en harmonisering av sociallagstiftningen i
Norden. I ett till elfte sessionen väckt medlemsförslag hade bl. a. herr Kellgren
hemställt, att rådet ville rekommendera regeringarna att vidtaga åtgärder
i syfte att uppnå förenlietligande av de nordiska ländernas sociallagstiftning.
Av den utredning som nu framlades för socialpolitiska utskottet
framgick, att vid ett möte under sommaren 1963 mellan de nordiska
ländernas socialministrar och Nordiska rådets socialpolitiska niomannakommitté
frågan om harmonisering av sociallagstiftningen i Norden närmare
diskuterats, varvid man funnit att en systematisk kartläggning av olikheterna
inom den nordiska sociallagstiftningen med hänsyn tagen till harmoniseringsmöjligheterna
borde företagas för att på så sätt få en klar bild
av räckvidden av ett eventuellt harinoniseringsarbete. Niomannakommittén
hade under hösten 1963 påbörjat denna kartläggning.
Harmoniseringsarbetet hade inom niomannakommittén i första hand
3 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 84
34
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 84 år 196i
koncentrerats till sådana lagstiftningsområden, beträffande vilka en harmonisering
tedde sig möjlig enligt en av de nordiska socialministrarna år 1959
i Fevik godkänd rapport från Nordiska socialpolitiska kommittén. En jämförande
sammanställning över de nordiska ländernas arbetslöshetsförsäklingslagstiftning
hade utarbetats. Av denna fann utskottet i likhet med niomannakommittén
alt beträffande åtskilliga frågor, såsom karenstid, avgiftsvillkor
och försäkringsår, en harmonisering torde kunna uppnås. Särskilt
underströk utskottet den betydelse en harmonisering av arhetslöshetsförsäkringslagstiftningen
kunde få för den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Beträffande övriga lagstiftningsområden, som enligt utredningen tedde
sig harmoniseringsbara, nämligen bidragsförskottsreglerna, arbetarskyddslagstiftningen,
socialhjälpslagarna och semesterlagstiftningen, ansåg utskottet
att harmoniseringsarbetet, förutom beträffande bidragsförskottsreglerna,
där man i harmoniseringsavseende nått så långt som för närvarande var
möjligt, skulle fortsätta på samma sätt som tillämpats beträffande arbetslöshetsförsäkringslagstiftningen.
I sitt förslag hemställde utskottet till rådet
att antaga en rekommendation till regeringarna att utreda förutsättningarna
för en harmonisering av de nordiska ländernas lagstiftning om arbetslöshetsförsäkring.
En rekommendation (nr 13) av denna lydelse antogs
också av rådet. Medlemsförslagets behandling i övrigt beslöt rådet på utskottets
förslag uppskjuta till nästa ordinarie session.
Under rubriken sociallagstiftningen kan även hänföras rekommendation
nr 1/1960 angående tjänstepensionsförmåner i Sverige för löntagare från
annat nordiskt land, vilken sak hänvisats till socialpolitiska utskottet. Av
meddelande från Sveriges regering framgick, att frågan om den svenska
tilläggspensioneringens tillämpning på andra nordiska medborgare än svenska
var föremål för behandling av nordiska socialpolitiska kommittén i dess
underutskott för vissa pensionsfrågor (nordiska pensionsutskottet), vars
ställningstagande var beroende av de ändringar i den svenska lagstiftningen,
som kunde komma att föreslås av en av den svenska regeringen tillsatt
utredning.
4. Köttkontroll och livsmedelslcigstiftning
En fråga av stort intresse, i vilken skilda uppfattningar gjorde sig gällande,
utgjorde ett av herr Osvald väckt medlemsförslag om förenhetligande av
veterinärbestämmelserna för köttkontroll. Förslaget innebar en hemställan
till rådet att rekommendera regeringarna att under medverkan av köttbranschens
organisationer i länderna låta utarbeta likformiga regler rörande
köttkontrollen för att få till stånd dels en av samhandeln betingad, nödvändig
förenkling av vetcrinärbestämmelserna, dels en harmonisering av de olika
ländernas veterinära bestämmelser för import och export av kött dels
ock ett enhetligt veterinärcertifikat, som kunde följa varusändningarna och
35
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 8i år 1964
som gjorde ytterligare veterinärkontroll i mottagarlandet överflödig. Socialpolitiska
utskottet fann av utredningen i likhet med socialpolitiska niomannakommittén,
att ett betydande praktiskt behov förelåg för en samordning
av gällande nordiska veterinärbestämmelser för köttkontroll. Förenhetligande
av reglerna skulle i hög grad underlätta den nordiska samhandeln
med kött- och fläskvaror, en handel, som, såvitt kunde bedömas, framdeles
successivt skulle öka. Vid bedömning av saken fann utskottet att två slag
av regler normerade detta område, nämligen dels de regler avseende köttkontroll,
som återfinns i livsmedelslagstiftningen, dels de regler som tillkommit
för att hindra spridande av smittosamma djursjukdomar. Då medlemsförslaget
i viss mån torde beröra frågor rörande livsmedelslagstiftningen,
och då den nordiska handeln med slakteriprodukter i ökande utsträckning
omfattade inom livsmedelsindustrien bearbetade varor, fann utskottet
som förutsättning för en friare samhandel att livsmedelslagstiftningen i
detta avseende gjordes mera enhetlig. Utskottet ansåg att denna fråga kunde
upptagas till behandling inom det underutskott under den nordiska livsmedelslagstiftningskommitté,
som tillsatts med anledning av den tidigare
rekommendationen nr 11/1962 angående likartad livsmedelslagstittning
m. m. Beträffande de veterinära bestämmelserna för import och export av
kött, en viktig del av den politik som fördes i fråga om bekämpande av
smittosamma husdjurssjukdomar, fann utskottet, att frågan om en eventuell
harmonisering av dessa borde kunna övervägas inom nämnda underutskott.
Ett sådant övervägande kunde enligt utskottets mening företagas
utan någon särskild rekommendation från rådets sida. Utskottet löreslog,
att rådet icke skulle företaga sig något med anledning av medlemsförslaget.
De norska utskottsmedlemmarna biträdde utskottets förslag under motivering
att beträffande de veterinära bestämmelserna om import och export
av kött, som tillkommit till skydd för spridande av djursjukdomar, de icke
kunde tillstyrka någon form av samordning, som skulle innebära en liberalisering
av de stränga krav som nu uppställdes i Norge på detta område.
Danmarks och två av Finlands utskottsmedlemmar reserverade sig mot
förslaget och hemställde, att rådet skulle antaga en rekommendation i huvudsaklig
överensstämmelse med förslagsställarens hemställan.
Efter omröstning beslöt rådet i enlighet med utskottets förslag att icke
företaga sig något med anledning av medlemsförslaget. För reservationens
förslag till rekommendation röstade 19 medlemmar, däribland herr Lundström,
medan 27 röstade mot förslaget till rekommendation, däribland övriga
närvarande svenska medlemmar med undantag för herr Ahlkvist som
avstod från att rösta.
I anslutning till ovannämnda medlemsförslag behandlades meddelanden
från Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges regeringar om rekommendation
nr 11/1962 angående likartad livsmedelslagstiftning m. m. Av meddelandena
framgick, att efter överläggningar mellan representanter för de
3G
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
nordiska länderna underkommittéer tillsatts med uppgift att utarbeta närmare
riktlinjer för genomförande av likartade bestämmelser beträffande
särskilt angivna områden inom livsmedelslagstiftningen, samt att förslag
till samarbetsavtal på livsmedelslagstiftningens och livsmedelskontrollens
område utarbetats, vilket skulle föreläggas respektive länders regeringar
för godkännande. Socialpolitiska utskottet uttalade sin tillfredsställelse med
det hittills uppnådda resultatet.
5. Trijgghetsfrågor
En fråga av speciellt intresse var ett medlemsförslag, väckt av rådsmedlemmar
från Finland, med hemställan att rådet ville rekommendera regeringarna
att gemensamt låta undersöka möjligheterna att genom en likartad
lagstiftning åstadkomma en för alla parter tillfredsställande lösning av
spörsmålet om arbetstagares trygghet i anställning, varvid huvudvikten
borde läggas på frågan om arbetsgivares fria rätt till uppsägning av anställda.
Det konstaterades i socialpolitiska utskottet, att stora olikheter förelåg
i de nordiska ländernas system beträffande arbetstagares rätt till trygghet
i anställning. I Danmark och Sverige var förhållandena i princip reglerade
genom avtal mellan arbetsmarknadens parter, rättspraxis eller föreskrifter
i tjänstereglementen. I Norge hade frågan om anställningstryggheten reglerats
genom lagstiftning, medan Finland och Island saknade regler på detta
område. Utskottet konstaterade vidare, att av de remissinstanser, som yttrat
sig över medlemsförslaget, vissa ansåg att spörsmålet om arbetstagares
skydd mot obefogad uppsägning skulle lösas genom likartad nordisk lagstiftning,
medan andra menade att sådant skydd bäst skulle åstadkommas
genom avtal i varje enskilt land.
Med hänsyn tagen till att förhandlingar pågick mellan arbetsmarknadens
huvudparter i vissa av de nordiska länderna, där bl. a. här berörda frågor
var föremål för diskussion, ansåg utskottet sig för närvarande icke böra
taga slutlig ståndpunkt till saken. Resultatet av förhandlingarna borde avvaktas,
innan rådet uttalade sig i denna angelägenhet. Utskottet uttalade
som möjligt att det vid sitt slutliga ställningstagande skulle komma att föreslå
en internordisk ordning på området. En sådan torde dock böra utformas
under hänsynstagande till vad arbetsmarknadsparterna kommit fram
till, varför ett studium av gällande avtalsförhållanden skulle bli nödvändigt.
På utskottets förslag beslöt rådet uppskjuta vidare behandling av medlemsförslaget
till nästa ordinarie session.
6. Sommartid
Särskilt stort intresse tilldrog sig frågan om sommartid. Vid rådets elfte
session hade antagits en rekommendation med hemställan till regeringarna
i Danmark, Norge och Sverige att försöksvis genomföra sommartid efter
enhetliga regler. I anslutning till de meddelanden som nu lämnades i an
-
37
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8b år 196b
ledning av rekommendationen till årets session väcktes av en norsk medlem
ett tilläggsförslag med hemställan att rådet ville rekommendera regeringarna
i Danmark, Norge och Sverige att undersöka lämpligheten av att införa
ny nordisk normaltid, överensstämmande med Finlands.
Av meddelandena framgick, att ett försöksvis införande av sommartid i
Danmark icke var aktuellt och att för Sveriges vidkommande frågan var föremål
för fortsatt prövning.
I tilläggsförslaget betonades särskilt de nackdelar som var förbundna med
ett införande av sommartid med dess två årligen återkommande tidsomställningar.
Med hänsyn härtill föreslogs därför en undersökning av möjligheterna
till införande av ny nordisk normaltid. I tilläggsförslaget påpekades
särskilt de problem som hade anknytning till samfärdseln och i synnerhet
till kommunikationsväsendets årliga omställningar. Genom införande av en
ny nordisk normaltid överensstämmande med den för närvarande i Finland
rådande skulle hithörande nackdelar elimineras, samtidigt som man
skulle tillgodogöra sig de fördelar som var förbundna med sommartiden,
bl. a. ur hälsosynpunkt. Tilläggsförslagets genomförande skulle visserligen
innebära, att de nordiska länderna skulle komma i otakt med den mellaneuropeiska
tiden, men de nackdelar som härigenom skulle uppstå torde vara
begränsade i förhållande till de fördelar, som skulle vinnas inom andra
områden, såsom t. ex. ur trafiksäkerhetssynpunkt. Utskottet anslöt sig till
här anförda synpunkter och underströk för sin del betydelsen av en samordning
av de nordiska ländernas tidsangivning. Utskottet föreslog rådet
att antaga en rekommendation i enlighet med förslagsställarens hemställan.
Mot beslutet reserverade sig de danska utskottsmedlemmarna, en norsk
rådsmedlcm och herr Gustafsson i Kårby, vilka hemställde att rådet icke
skulle företaga sig något i anledning av tilläggsförslaget. Reservanterna uttalade
sin tveksamhet huruvida en undersökning av förutsättningarna för
införande av s. k. östeuropeisk tid kunde ge upplysningar som skilde sig
från de erfarenheter, som vunnits av pågående undersökning av förutsättningarna
för sommartidens införande.
Vid frågans behandling i rådet utspann sig en längre debatt. Efter omröstning
förkastades rekommendationsförslaget med 35 röster mot 17, som
avgavs för förslaget. Av de svenska medlemmarna röstade för förslaget herr
Birger Andersson, fru Gärde Widemar, herrar Tage Johansson, Lassinantti
och Georg Pettersson och fröken Ranmark medan herr Ahlkvist, fröken Andersson,
herrar Cassel, Gustafsson i Kårby, Gustafsson i Stockholm, Lundström
och Ohlin, fru Segerstedt Wiberg samt herr Thapper röstade emot.
7. Övriga frågor
Vid föregående session hade rådet antagit en rekommendation nr 25/
1963 angående inrättande av nordiskt institut för odontologisk materialprovning.
I anslutning till denna rekommendation hade nu väckts ett till
-
38
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 8i dr 196i
läggsförslag av herr Sundin med hemställan att rådet ville rekommendera
regeringarna att vid utformning och placering av ett nordiskt institut för
provning av dentalmaterial beakta att vissa ekonomiska intressen icke tilllätes
influera på ett sådant instituts organisation och ledning.
Av de meddelanden som nu lämnades framgick, att med anledning av rekommendationen
ett möte för diskussion mellan berörda länders representanter
angående institutets placering planerades hållas under första delen
av år 1964. Utskottet noterade sin tillfredsställelse med ärendets utveckling.
Beträffande tilläggsförslaget uttalade utskottet, att ett blivande provningsinstituts
organisation och ledning givetvis skulle intaga en helt oberoende
ställning gentemot privatpersoners och organisationers ekonomiska
intressen. På utskottets förslag beslöt rådet att icke företaga sig något i anledning
av tilläggsförslaget.
1). Saker behandlade av trafikutskottet
7. Pass- och reselättnader
Den enda passfråga, som trafikutskottet hade att behandla vid denna session,
härrörde från regeringarnas meddelanden om rekommendation nr 17/
1962 angående legitimation vid inresa i det nordiska passområdet jämte tillläggsförslag
av herr Lundström om reselegitimation för medborgare i Beneluxländerna
vid inresa i detta passområde. I tilläggsförslaget påpekades att
medborgare i de tre Benelux-länderna behandlades mindre gynnsamt i legitimationshänseende
än medborgare i de fyra länder, vilkas identitetskort
erkändes som reselegitimation vid inresa i det nordiska passområdet och
hemställdes om en rekommendation till regeringarna att låta företaga en
undersökning av möjligheterna alt godtaga även Benelux-ländernas identitetskort.
Rådet beslöt på förslag av utskottet att anse rekommendationen
såsom slutbehandlad.
Vid behandlingen av tilläggsförslaget förklarade sig utskottet se med
stor sympati på spörsmålet att utvidga rätten till inresa i det nordiska passområdet
på grundval av identitetskort till att också omfatta medborgare i
Benelux-länderna, men fann sig å andra sidan böra avstyrka förslaget tills
vidare. Anledningen härtill var dels att regeringarna helt nyligen undersökt
möjligheterna att godtaga även Benelux-ländernas identitetskort (NU 1963:
7), dels att EEC-länderna nyligen tagit upp frågan om införande av enhetliga
legitimationskort för hela sexstatsunionen. Under sådana omständigheter
syntes det utskottet klokast att något se tiden an. Samtidigt anslöt sig
trafikutskottet till Nordiska samfärdselkommitténs hemställan till myndigheterna
att uppmärksamma möjliga framtida förändringar rörande andra
länders identitetskort och i förekommande fall taga initiativ till eventuellt
godkännande av sådana kort som reselegitimation.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8b år 196b
39
2. Gemensam nordisk transportpolitik m. m.
På trafikpolitikens område hade utskottet två förslag att behandla, nämligen
dels ett från elfte sessionen uppskjutet förslag om gemensam nordisk
transportpolitik, dels ett till sessionen av herr Gustafsson i Stockholm väckt
ändringsförslag om riktlinjer för nordisk transportpolitik. I medlemsförsiaget
hemställdes att rådet måtte rekommendera regeringarna i Danmark,
Finland, Norge och Sverige att snarast möjligt låta utreda möjligheterna att
främja de internordiska transporterna genom en samnordisk transportpolitik
som kunde genomföras utan att bryta med det internationella samarbetet
i ett större sammanhang. I ändringsförslaget hemställdes om en rekommendation
till regeringarna att undersöka möjligheterna att lägga de i förslaget
till svenska riksdagen framlagda nya riktlinjerna för den statliga
svenska trafikpolitiken (prop. nr 191/1963) till grund för en gemensam
nordisk transportpolitik.
Vid behandlingen av dessa två förslag som skedde i ett sammanhang, lämnades
utskottet en utförlig redogörelse för riktlinjerna för den framtida
svenska trafikpolitiken. Utskottet konstaterade att denna politik, som bl. a.
hade till ändamål att införa friare konkurrensförhållanden på transportområdet
till gagn för näringslivet, omfattade ett så stort komplex, av problem,
att det tidsmässigt icke varit möjligt för myndigheterna i de övriga länderna
att genomgå och ta ställning till de föreliggande förslagen. Därtill kom,
att förhållanden i de andra länderna på transportområdet skilde sig från
förhållandena i Sverige. Under diskussionerna i utskottet kom man därför
fram till att ett närmande mellan de nordiska ländernas transportpolitik
häst kunde ske etappvis och fann det lämpligt att utskottet, i den mån det
efter den föreslagna ändringen av rådets arbetsformer skulle bli ett permanent
arbetande organ, under det kommande året höll sin uppmärksamhet
riktad på möjligheterna till en gradvis anpassning av de nordiska ländernas
transportpolitik. I avvaktan på sådan behandling ansåg utskottet det
vara mest ändamålsenligt att tills vidare uppskjuta behandlingen av såväl
medlemsförslaget som ändringsförslaget. Detta blev också rådets beslut. Beträffande
en specialfråga, som under de senaste åren vållat viss irritation,
nämligen de skilda systemen för beskattningen av dieseldrivna lastbilar i
Norge och Sverige och därmed frågan om konkurrensförhållandet i lastbilstrafiken,
uttalade utskottet sin tillfredsställelse över det för utredning av
spörsmålet nyligen tillsatta norsk-svenska utskottet med representanter för
ländernas skatte- och samfärdselmyndigheter.
Under sommaren 1963 hade Nordiska tariffkommittén överlämnat till
järnvägsstyrelserna i Danmark, Finland, Norge och Sverige ett delbetänkande
med förslag till vissa samnordiska tariffer. Genom de föreslagna taxorna
skulle man enligt tariffkommittén kunna ernå en bättre anpassning till konkurrensen
på transportmarknaden än genom de nuvarande gränssnittfrak
-
40
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
terna, vilka brytes vid de nationella gränsövergångarna. I ett till sessionen
väckt medlemsförslag, på svensk sida biträtt av herr Osvald, hemställdes nu
om en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och
Sverige om att i överensstämmelse med detta förslag på försök tillämpa enhetstaxor
för vissa typer av godstrafik på järnväg. I likhet med Nordiska
samfärdselkommittén som haft saken till förberedande behandling, fann utskottet
att en nordisk enhetstariff för järnvägsgods borde eftersträvas och
att ett första steg mot detta mål var att på försök pröva de föreslagna åtgärderna.
När det sedan upplystes för utskottet att de fyra ländernas järnvägsstyrelser
i princip hade accepterat förslaget, föll det sig naturligt för utskottet
att föreslå rådet att anta en rekommendation till regeringarna att försöksvis
tillämpa ett system med enhetstariffer för vissa typer av godstrafik
på järnväg som ett första steg i riktning mot åstadkommande av en enhetlig
nordisk godstrafik. Rådet följde enhälligt utskottets förslag och antog rekommendationen
(nr 15).
Vid sin behandling av berättelsen från Nordiska interimskommittén för
samordning av transportforskningen nöjde sig utskottet med att ge sin
anslutning till Nordiska samfärdselkommitténs utlåtande över berättelsen.
I detta utlåtande hänvisades till att trafikutskottet vid elfte sessionen hade
rekommenderat nordiska transportforskningskommittén (NTK) att snarast
möjligt företaga en utredning om behovet och möjligheterna för utvidgad
transportekonomisk forskning i Norden samt att framlägga utkast till
en plan för utbyggnad av en transportforskning till nytta för ländernas
transportpolitik. Samfärdselkommittén hade nu med tillfredsställelse konstaterat
att denna sak intagit en central plats i NTK:s verksamhet under
det gångna verksamhetsåret och att NTK med sikte på att påskynda arbetet
med denna sak tillsatt en särskild arbetsgrupp.
3. Öresundsfrågor
Vid sin behandling av regeringarnas meddelanden om rekommendation nr
28/1963 angående fast öresundsförbindelse erhöll utskottet en översiktlig
redogörelse för de remissyttranden som inkommit från svenska myndigheter
och organisationer över öresundsdelegationernas förslag till bro över Öresund.
I utskottet upplystes vidare, att den danska och den svenska regeringen
uppnått enighet om att upprätta en gemensam arbetsgrupp med uppgift
bl. a. att granska de utredningar som insänts av olika remissinstanser i avsikt
att därmed erhålla underlag för att bedöma i vilken utsträckning kompletterande
undersökningar vore erforderliga, att organisera och genomföra
eventuellt kompletterande bottenundersökningar samt att följa upp det av
delegationerna insamlade materialet beträffande trafiken på Öresund. Utskottet
underströk att arbetet med denna fråga borde påskyndas så alt beslut
om förbindelsens läge snarast kunde träffas och förklarade sig för sin
41
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
del komma att avgiva ett utlåtande i denna fråga snarast efter Nordiska rådets
öresundskonferens i april månad 1964.
Danmarks och Sveriges regeringar hade även lämnat meddelanden om rekommendation
nr 5/1962 angående utbyggande av öresundsregionen. Därav
framgick att utkastet till arbetsordning för ett öresundsråd godkänts av de
danska och svenska kommunerna i öresundsområdet och att medlemmarna
av rådet kunde förväntas komma att utpekas mycket snart. Härefter skulle
rådet kunna konstituera sig och sända representanter till nämnda öresundskonferens.
I trafikutskottet rådde i övrigt enighet om att en rad av de
uppgifter, som måste lösas för att säkra en ändamålsenlig utveckling av
öresundsregionen, icke kunde lösas av kommunerna allena utan krävde
statsmakternas medverkan.
4. Bilfårjeförbindelse mellan Finland och Sverige
Ett till sessionen av bl. a. herr Lundström väckt förslag om reguljär bilfärjeförbindelse
mellan Finland och Sverige och regeringarnas meddelanden
om rekommendation nr 22/1962 angående bilfärjeförbindclse mellan
Finland och Sverige behandlades av trafikutskottet i ett sammanhang. I herr
Lundströms förslag hemställdes, att rådet skulle rekommendera regeringarna
i Finland och Sverige att snarast fastlägga huvudsträckningen för en i
europavägssystemet ingående bilfärjeförbindelse mellan Finland och Sverige.
Samfärdselkommittén, som behandlat detta förslag före sessionen, hade
uttalat att det med fog kunde konstateras att under de snart två år, som förflutit
sedan antagandet av rådets tidigare rekommendation i ärendet (nr 22/
1962), endast mycket ringa konkreta åtgärder vidtagits för att få till stånd
den planläggning och koordinering mellan myndigheterna, varom rådet uttalat
önskemål. Frågans vikt krävde enligt kommitténs mening att regeringarna
ägnade den ökad uppmärksamhet och gav konkret uttryck härför genom
att tillsätta en gemensam tjänstemannagrupp med uppgift att utreda
och framlägga förslag till sträckning av ifrågavarande färjeförbindelse. En
dylik arbetsgrupp borde bl. a. även uppmärksamma de åländska intressena
i sammanhanget.
Vid behandlingen av förslaget i utskottet anmäldes att på svensk sida i
november 1963 tillsatts en arbetsgrupp representerande en rad myndigheter
med intresse i saken. Arbetsgruppen hade bl. a. fått till uppgift att söka
lägga fram prognoser för utvecklingen av trafiken mellan Sverige och
Finland under perioden 1964—1975 beträffande såväl passagerare som godsoch
personbilstrafiken samt att utreda behovet av färjekapacitet och utbyggnad
av vägförbindelser. Utskottet fann det nu i hög grad angeläget att motsvarande
arbetsgrupp upprättades i Finland och att därefter de två arbetsgrupperna
sammanslogs till ett gemensamt organ. Med stöd av sådana synpunkter
föreslog utskottet rådet att anta en rekommendation till regeringarna
i Finland och Sverige att tillsätta en gemensam arbetsgrupp med uppgift
42
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8i år 196k
att framlägga förslag till huvudsträckningen för en i europavägssystemet ingående
bilfärjeförbindelse mellan Finland och Sverige med anknytning till
Åland. Till detta beslut knöt herr Georg Pettersson en reservation, vari
han påpekade att en rekommendation från rådets sida icke var erforderlig
för lösande av detta spörsmål, enär det framkommit att en arbetsgrupp tillsatts
i Sverige för ifrågavarande sak och att man kunde förvänta att denna
grupp skulle komma att ta kontakt med Finland i frågan. Vid omröstningen
segrade utskottsmajoritetens förslag med 47 röster mot 3. Av de svenska
rådsmedlemmarna röstade herrar Gustafsson i Stockholm och Georg Pettersson
mot rekommendationen. Övriga medlemmar röstade för rekommendationen
utom herrar Ahlkvist och Birger Andersson samt fröken Ranmark
som avstod från att rösta. Rådet hade därmed antagit en rekommendation i
ämnet (nr 8).
5. Vägfrågor
De vid tidigare sessioner ofta talrika vägfrågorna hade ej sin motsvarighet
vid tolfte sessionen. I någon mån berördes de likväl genom meddelandena
om rekommendation nr 14/1963 angående byggande av mellanriksvägar.
Trafikutskottet kunde vid sin behandling härav notera att ett
norsk-svenskt utskott hade tillsatts under 1963 med uppgift att utarbeta
förslag beträffande samordning av vägbyggande av gemensamt intresse för
de två länderna. I sitt korta utlåtande om denna sak gav utskottet tillika
sin anslutning till Nordiska samfärdselkommitténs principiella uttalande
rörande mellanriksvägar och tillfogade för egen del att byggande av nya
mellanriksvägar och utbyggnad av existerande vägar mellan länderna av
utskottet tillädes stor betydelse. Man ville därför hemställa till vägmyndigheterna
att söka påskynda arbetet, i den mån detta kunde vara möjligt.
6. Resebyråfrågor
En av de två resebyråfrågor, som trafikutskottet hade att behandla vid
sessionen, gällde regeringarnas meddelanden om rekommendation nr 21/
1962 angående samarbete i fråga om resebyråverksamhet i utlandet. Beträffande
samarbetsformerna på utländsk botten för denna verksamhet kunde
utskottet registrera att det gemensamma kontoret i Tyskland ersatts med
nationella kontor, vilkas chefer höll nära kontakt med varandra, bl. a. vid
gemensamma möten. I Rom hade vidare upprättats ett nytt gemensamt
kontor. Vidare kunde utskottet med tillfredsställelse konstatera att NTTK
(Nordiska turisttrafikkommittén) hade fattat principbeslut om att de nationella
turistkontoren i New York skulle flyttas samman för att skapa
en mer rationell drift och i övrigt för att förstärka kontakterna mellan
kontoren. Förslag härom skulle ha utarbetats senast till den 1 maj 1964.
Utskottet fann det vidare naturligt att medverka till att representanter för
NTTK inbjöds, i enlighet med av kommittén framförda önskemål, till de
Kurigl. Mnj:ts skrivelse nr 84 år 1964 43
överläggningar om turistspörsmål som ägde rum inom Nordiska rådets olika
organ.
Det andra spörsmålet avseende resebyråer gällde lagstiftning om resebyråverksamhet.
Det togs upp i anledning av regeringsmeddelandena om den
vid föregående session efter åtskillig debatt antagna rekommendationen
nr 3/1963. Utskottet fick nu veta att Danmarks Rejsebureau Förening och
Dansk Rejsebureau Förbund i princip beslutat att varje resebyrå, som var
ansluten till föreningarna, skulle uppvisa en garanti på 100 000 danska
kronor såsom säkerhet för berättigade krav ifrån resebyråernas kunder.
Enligt planerna skulle denna garantiordning börja tillämpas redan före
den kommande resesäsongen. Beträffande läget i Finland utvisade meddelandena
att det i maj 1963 avgivna betänkandet om resebyråverksamhet fortfarande
var föremål för regeringens överväganden. I Sverige skall den enskilda
auktoriserade byrån kunna förete en garanti på 100 000 svenska kronor.
Utskottet kunde sålunda konstatera att utvecklingen på detta område
gick i den av Nordiska rådet önskade riktningen men ansåg likväl ännu icke
tiden inne att avskriva saken utan fann sig även fortsättningsvis böra
följa utvecklingen.
7. Nordisk trafiklagstiftning; internordisk giltighet för körkort
Vid behandlingen av meddelandena om rekommendation nr 5/1963 angående
gemensam nordisk trafiklagstiftning uttryckte trafikutskottet önskemål
om att nordiska vägtrafikkommitténs arbete med utkastet till en gemensam
nordisk trafiklagstiftning påskyndades bl. a. därför att behandlingen
av en råd därmed sammanhängande frågor (t. ex. angående körkort för
motorfordon) ej gärna kunde uppskjutas mycket längre. Ä andra sidan syntes
vägtrafikkommittén med dess samlade sakkunskap vara det organ, som
låg närmast till att handlägga dylika frågor, något som kommittén svårligen
kunde åtaga sig innan den avslutat sin huvuduppgift.
Till sessionen hade herr Lassinantti väckt ett förslag om internordisk
giltighet för körkort för motorfordon, vari hemställdes att rådet måtte rekommendera
regeringarna att genomföra en ordning, varigenom nordiska
medborgare, som vistades i annat nordiskt land än sitt hemland, skulle tilllåtas
utan tidsbegränsning utnyttja sina nationella körkort för motorfordon
i enlighet med de regler, som gällde för innehavare av körkort i besökslandet.
Enligt utskottets uppfattning var denna fråga av stor betydelse. En förutsättning
för att nationella körkort skulle kunna erhålla samma giltighet i
alla nordiska länder var dock att det i stort sett rådde enhetliga regler för
utställande, förnyelse och indragning av körkort för motorfordon.
Sådan enhetlighet var för närvarande icke för handen i Norden. Möjligen
kunde något initiativ från rådet i detta avseende vara påkallat. För att lämna
tid till övervägande härom borde förslaget därför uppskjutas. Detta blev
också rådets beslut efter utskottets förslag. I övrigt begränsade sig utskottet
44
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
till att uttala önskvärdheten av att nära kontakt etablerades mellan myndigheterna
för att undvika att olikheterna mellan körkortsbestämmelserna
vidgades i sådana fall, då ändringar i de nationella reglerna beträffande körkort
måste företas, innan ärendet hade hunnit behandlas inom nordiska vägtrafikkommittén
eller annat gemensamt organ.
8. Övrigt
Till föregående session hade väckts ett medlemsförslag om gemensam
norsk-svensk utbyggnad av navigationshjälpmedlen i nordostligaste Skagerak
och Oslofjords-området, från svensk sida biträtt av herr Eliasson.
Under tiden sedan elfte sessionen hade nu inhämtats remissyttranden över
förslaget. Av dessa framgick att det rådde ett starkt intresse för att sjöfarten
även i ifrågavarande område skulle kunna utnyttja Decca-systemet
vid navigeringen. I utskottet upplystes vidare, att ifrågavarande norska och
svenska myndigheter hade tillsatt ett arbetsutskott för samråd i frågan.
Detta arbetsutskott hade så sent som i början av februari 1964 hållit ett
möte i Oslo, varvid förslag ställts om byggande av en Deccakedja som
skulle täcka hl. a. de i medlemsförslaget berörda områdena. Arbetsgruppens
förslag förväntades vidare komma att föreläggas de två ländernas regeringar
inom den närmaste framtiden. Under sådana omständigheter syntes
en rekommendation från rådets sida icke vara erforderlig. Utskottet inskränkte
sig därför till att uttala en förhoppning om en positiv lösning av
saken och föreslog rådet att icke företa sig något i anledning av medlemsförslaget.
Detta blev också rådets beslut.
Till sessionen hade väckts ett medlemsförslag om inrättande av en nordisk
kommission för trafiksamarbete. I förslaget hemställdes, under förutsättning
att den töreslagna ändringen i rådets arbetsformer genomfördes,
att rådet måtte anta en rekommendation till regeringarna att upplösa Nordiska
samfärdselkommittén och inrätta en tjänstemannakommitté med uppgilt
att tillvarata det nordiska samarbetet på samfärdselns område. Bakgrunden
till detta förslag var att, därest den föreslagna ändringen av rådets arbetsformer
antogs, detta kunde förväntas medföra alt en stor del av den
sedan 1957 verksamma Nordiska samfärdselkommitténs arbetsuppgifter
överfördes till Nordiska rådets trafikutskott. Därmed skulle det finnas risk
för dubbelarbete om två parlamentariska organ skulle sysselsätta sig med
samfärdselfrågor. Under sådana omständigheter syntes det naturligt att
nedlägga Nordiska samfärdselkommittén. Ä andra sidan fanns det enligt
förslagsställarna goda skäl att organisera samarbetet på samfärdselns område
på samma sätt som samarbetet organiserats beträffande Nordiska rådets
övriga fyra verksamhetsområden, inom vilka tjänstemannakommittéer arbetade
parallelt med rådsorganen. I konsekvens härmed borde Nordiska
samfärdselkommittén, som ju varit ett av regeringarna tillsatt organ, ersättas
med en kommitté bestående av tjänstemän från de ministerier i de olika
45
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
länderna, som handhade samfärdselsfrågor. Till en sådan ny kommitté var
det likaledes naturligt att knyta Nordiska samfärdselkommitténs nuvarande
sekretariat för att härigenom dra nytta av den erfarenhet, som hade
samlats där under årens lopp.
Trafikutskottet delade i stort sett den i förslaget framförda uppfattningen.
Enighet rådde i utskottet om att Nordiska samfärdselkommitténs verksamhet
borde fortsätta vad beträffade den del av arbetet som icke skulle överföras
till Nordiska rådets trafikutskott. Mest ändamålsenligt var därför att
kommittén omorganiserades så att de parlamentariska medlemmarna lämnade
kommittén och att det fortsatta arbetet fördes vidare av kommitténs
sekretariat. Den sålunda ombildade kommittén skulle ha till främsta uppgift
att stå till förfogande för rådets trafikutskott. Den borde tillika avgiva
en årlig berättelse till rådet om sin verksamhet. Utskottet förutsatte att Nordiska
samfärdselkommittén i dess nya skepnad i erforderligt omfång tog
direkt kontakt med vederbörande fackministerier och att ministerierna tillmötesgick
framställningar om att låta sig representeras av tjänstemän i
kommitténs arbete. I enlighet med utskottets förslag antog rådet en rekommendation
till regeringarna om att Nordiska samfärdselkommittén ombildas
på så sätt att kommitténs parlamentariska ledamöter utträder och kommittén
därefter i framtiden består endast av det nuvarande sekretariatet (nr
30) Vid omröstningen om rekommendationen avstod herrar Ahlkvist och
Ohlin samt fru Segerstedt Wiberg från att rösta.
Vid behandlingen av Nordiska samfärdselkommitténs senaste verksamhetsberättelse
fann trafikutskottet det även i framtiden vara önskvärt för
rådet att erhålla en årlig berättelse för en rad trafikspörsmål, vilkas utveckling
rådet i avsaknad av en dylik berättelse icke skulle kunna följa. Denna
berättelse syntes mest naturligt böra avgivas av samfärdselkommittén i dess
föreslagna nya utformning.
För första gången hade rådet till sessionen erhållit en berättelse om samarbetet
mellan de nordiska postförvaltningarna. Berättelsen lades till handlingarna.
Rådet hade likaledes för första gången erhållit en berättelse om samarbetet
mellan de nordiska teleförvaltningarna. I anledning av berättelsen
hade herr Lassinantti väckt ett tilläggsförslag om enhetlig telefontaxa. Han
hemställde däri, att rådet skulle rekommendera regeringarna att i förbindelse
med den pågående automatiseringen av telefonnätet undersöka möjligheterna
att få till stånd taxenedsättningar för internordiska telefonsamtal,
särskilt i gränsområdena.
Utskottet begränsade sig till att om berättelsen konstatera att det rådde
ett nära samarbete mellan teleförvaltningarna och att detta samarbete kunnat
framvisa många positiva resultat. Vad beträffade tilläggsförslaget be
-
46
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
fanns det önskvärt att förvaltningarna i de olika länderna vid utbyggandet
och automatiseringen av telefonnätet även sökte skapa möjligheter för en
nedsättning och harmonisering av taxorna för internordiska telefonsamtal.
Utskottet såg därför med sympati på tilläggsförslaget men ansåg samtidigt
att frågan borde utredas närmare, innan rådet kunde antaga en rekommendation
i saken. På utskottets förslag beslöt rådet att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av tilläggsförslaget till nästa ordinarie session.
E. Saker behandlade av ekonomiska utskottet
1. Skattesamarbete
1 ett av bl. a. herr Gustafsson i Stockholm till nionde sessionen väckt,
sedermera uppskjutet medlemsförslag hemställdes, att rådet måtte rekommendera
regeringarna att undersöka möjligheterna för ett samarbete beträffande
utformningen av de nationella beskattningssystemen. Inom ramen
för medlemsförslaget har behandlats tre spörsmål, nämligen 1. frågan
om företagsbeskattningen, 2. frågan om den individuella beskattningen
och 3. frågan om samverkan mellan skattekommittéer och skattemyndigheter
vid förberedande av skattelagstiftning. Vad angår sistnämnda spörsmål
antogs vid tionde sessionen, till vilken förslaget uppskjutits, rekommendationen
nr 30/1962 angående samarbete i fråga om skatteutredningar.
I övriga delar uppsköts frågans behandling till elfte sessionen, vid vilken
rådet ånyo beslöt uppskjuta vidare behandling av medlemsförslaget i icke
färdigbehandlade delar till nästa ordinarie session.
Ekonomiska utskottet framhöll att frågan om en harmonisering av bolagsbeskattningen
aktualiserats i ett ändringsförslag till rådets tolfte session.
Enligt utskottets mening tillgodosåg detta medlemsförslagets syfte
vad gällde företagsbeskattningen. Utskottet konstaterade beträffande den
individuella beskattningen att skattebetalarföreningarna i Norden nyligen
utarbetat en omfattande komparativ undersökning. Då ekonomiska niomannakommittén
emellertid inte haft tillfälle att närmare genomgå utredningsmaterialet,
ansåg utskottet att medlemsförslaget i denna del borde
uppskjutas ånyo. I enlighet härmed beslöt rådet uppskjuta vidare behandling
av medlemsförslaget i icke färdigbehandlade delar till nästa ordinarie
session.
Till tolfte sessionen hade, såsom nämnts ovan, väckts ett ändringsförslag
om harmonisering av skattereglerna för bolag. Förslagsställarna påyrkade
en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige
att utreda frågan om en harmonisering av reglerna för bolagsbeskattningen
på ett sätt som kunde bidraga till att ge bolagen i de fyra länderna likartade
konkurrensvillkor inom EFTA. Förslagsställarna konstaterade att
det förelåg betydande olikheter i skattehänseende mellan de nordiska län
-
47
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8 i år 196i
derna beträffande såväl skattesatser och skattetryck som mer speciella stadganden
i skattelagarna. De framhöll att bolagsbeskattningens betydelse ur
konkurrenssynpunkt sannolikt skulle komma att öka allteftersom tullar
och andra handelsrestriktioner slopades mellan länderna. De ansåg det därför
nödvändigt att man sökte harmonisera denna beskattning.
Förslaget hade behandlats av rådets ekonomiska niomannakommitté,
som framhöll, att bolagsbeskattningen var ett av de områden, där åtgärder
kunde komma i fråga för att förverkliga den nordiska samarbetsöverenskommelsens
stadganden om samarbete för att undanröja hinder för handeln
mellan de nordiska länderna. Beträffande möjligheten att betrakta
bolagsbeskattningen mer eller mindre isolerat från andra beskattningsformer
ansåg kommittén att ingreppen i de mera allmänna skattereglerna
borde kunna bli relativt begränsade om man i första hand koncentrerade
harmoniseringen till skattesatserna. Niomannakommittén föreslog att rådet
skulle rekommendera regeringarna i de fyra länderna att utarbeta ett
program för en framtida harmonisering av bolagsbeskattningen. Tre av
kommitténs medlemmar, däribland herr Strand, hade emellertid reserverat
sig. De menade bl. a. att en harmonisering av aktiebolagsskatterna sannolikt
måste följas av en harmonisering av skattesatserna även för de företag som
inte var aktiebolag. Så långtgående åtgärder ansåg de inte rimliga, såvida
man inte önskade skapa en nordisk ekonomisk union. De ansåg därför att
förslaget borde falla.
Ekonomiska utskottet delade den av flertalet remissinstanser redovisade
uppfattningen att en harmonisering av skattesatserna för aktiebolag svårligen
kunde genomföras om inte en anpassning även skedde vad gällde beskattningen
av fysiska personer. En så långtgående harmonisering ansåg
utskottet i varje fall i dagens läge icke aktuell. Det torde få ankomma på
varje enskilt land att bedöma vilken anpassning av beskattningens storlek
som de internationella konkurrensförhållandena eventuellt kunde föranleda.
Utskottet ansåg det däremot angeläget att man på nordiskt plan undersökte
i vad mån reglerna för beskattning av aktiebolag kunde eller
borde harmoniseras. Utskottet ansåg alt bättre förutsättningar härigenom
skulle skapas för en eventuell framtida anpassning av skattesatserna och
hemställde att rådet måtte rekommendera regeringarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige att utreda frågan i vad mån en harmonisering
av bolagsbeskattningens konstruktion och metoder var en lämplig väg att
befrämja de ekonomiska förhållandena i Norden.
Efter en kortare debatt antog rådet en rekommendation (nr 26) i enlighet
med utskottets förslag med 51 röster. Tre medlemmar avstod från att
rösta.
Utskottet hade vidare att behandla ett av bl. a. herrar Cassel och Hernelius
väckt medlemsförslag om harmonisering av huvudformerna för indirekt
beskattning. I förslaget hemställdes, att Nordiska rådet måtte re
-
48
Kungl. Maj. ts skrivelse nr <94 dr 196t
kommendera regeringarna att gemensamt organisera utredningsarbetet rörande
den indirekta beskattningens internationella harmonisering på ett
sådant sätt att en nära samverkan mellan de nordiska länderna kunde
komma till stånd i denna fråga och att alla möjligheter till en harmonisering
av de nordiska systemen för denna beskattning tillvaratoges. Förslagsställarna
önskade aktiva förberedelseåtgärder för en successiv anpassning
till ett framtida enhetligt västeuropeiskt system för indirekt beskattning
och föreslog därför alt en intim kontakt skulle upprättas mellan
de nationella organ i Norden som redan sysslade med den indirekta beskattningen.
De ansåg vidare att en samnordisk kommitté skulle tillsättas
för att utreda harmoniseringsfrågan.
Medlemsförslaget hade behandlats av rådets ekonomiska niomannakommitté,
som tillstyrkt detsamma under framhållande av att en nordisk harmonisering
på detta område var angelägen även om de nordiska länderna
icke anslöts till EEC. I motsats till åtskilliga svenska remissinstanser ansåg
kommittén det icke nödvändigt att avvakta allmänna skatteberedningens i
Sverige betänkande innan en rekommendation i frågan beslutades. Kommittén
framhöll att det fanns anledning förmoda att detta betänkande skulle
komma att innehålla material, som kunde begagnas som lämplig utgångspunkt
för en nordisk kommittés arbete. Kommittén förslog därför att rådet
skulle rekommendera regeringarna att gemensamt undersöka förutsättningarna
för en anpassning av de nordiska systemen för indirekt beskattning
till det system för denna beskattning som förbereddes inom EEC. Mot
detta beslut reserverade sig herr Strand som menade att förslaget borde
uppskjutas i avvaktan på resultatet av allmänna skatteberedningens arbete.
I likhet med ekonomiska niomannakommittén ansåg ekonomiska utskottet
det betydelsefullt, att de nordiska länderna gemensamt undersökte
förutsättningarna för och angelägenheten av en harmonisering av de nordiska
systemen för indirekt beskattning. Utskottet förutsatte att en nordisk
utredning inte igångsattes förrän allmänna skatteberedningen slutfört
sitt arbete. Utskottet föreslog att rådet skulle rekommendera regeringarna
att gemensamt undersöka förutsättningarna för en internationell
anpassning av de nordiska systemen för indirekt beskattning särskilt under
beaktande av det system för denna beskattning som förbereddes inom
EEC. Rådet antog med 55 röster mot 4 en rekommendation (nr 27) i överensstämmelse
med utskottets förslag; två medlemmar avstod från att rösta.
Rådet hade vidare att behandla ett av bl. a. herr Braconier väckt medlemsförslag
om harmonisering av skatter och avgifter på vissa varor. I
förslaget hemställdes att Nordiska rådet måtte rekommendera regeringarna
att undersöka möjligheterna för en harmonisering av de nordiska ländernas
regler om punktbeskattning på sådana områden där nuvarande olikheter
skapar särskilda svårigheter. I förslaget framhölls att punktbeskattningen
fått en mycket varierande utformning i de olika nordiska länderna
49
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 8''t år 1961
samt att dessa olikheter fått till följd att skattebelastningen och därmed
konsumentpriserna för flertalet av de av dessa skatter berörda varorna avsevärt
växlar från land till land, vilket förhindrade en naturlig konkurrens
mellan producenterna. Förslagsställarna hävdade att punktbeskattningen
i Norden borde göras till föremål för en komparativ undersökning avsedd
att ligga till grund för en framtida harmonisering av denna beskattning
på sådana punkter där olikheterna förorsakade särskilda olägenheter för
den internordiska handeln.
Medlemsförslaget hade behandlats av rådets ekonomiska niomannakommitté,
som ställt sig positiv till förslaget och ansåg att en gemensam nordisk
kommitté lämpligen borde tillsättas för att utföra den aktuella undersökningen.
Kommitténs första uppgift borde vara att förteckna de aktuella
varorna och att visa efter vilka principer de beskattades i respektive
nordiskt land samt att beräkna deras statsfinansiella betydelse. Nästa steg
borde vara att utreda på vilka punkter förefintliga olikheter i beskattningshänseende
förorsakade olägenheter för handeln. Niomannakommittén
förordade den rekommendation varom hemställdes i medlemsförslaget. I
niomannakommittén hade emellertid herr Strand reserverat sig. Han ansåg
att kommittén bort föreslå rådet att i avvaktan på resultatet av allmänna
skatteberedningens arbete uppskjuta behandlingen av medlemsförslaget till
en senare session.
Ekonomiska utskottet delade helt de synpunkter som kommit till uttryck
i ekonomiska niomannakommitténs utlåtande. Utskottet underströk
emellertid att den åsyftade framtida harmoniseringen endast avsåg beskattningsregler
som förorsakade särskilda olägenheter. På ekonomiska
utskottets förslag antog rådet en rekommendation (nr 28) till regeringarna
i enlighet med medlemsförslaget. En medlem avstod från att rösta.
På saklistan för tolfte sessionen stod också regeringarnas meddelanden
om rekommendation nr 30/1962 angående samarbete i fråga om skatteutredningar.
I sina meddelanden hänvisade regeringarna till de meddelanden
som avgavs inför rådets elfte session. Av dessa framgick att regeringarna
ansåg att ett tillfredsställande och väl fungerande samarbete sedan
länge existerade mellan berörda myndigheter och sakkunniga i de nordiska
länderna och att man avsåg att fortsätta detta samarbete.
Ekonomiska utskottet framhöll att regeringarnas meddelanden rörande
den aktuella rekommendationen hittills varit så knapphändiga att utskottet
saknat möjlighet att bedöma karaktären och omfattningen av samarbetet.
Enligt utskottets mening var det därför angeläget att regeringsmeddelandena
till nästa rådssession innehöll en relativt fyllig redogörelse
för samarbetet på området.
4 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 84
50
Kungl. Maj. ts skrivelse nr år 196i
2. Finansiella och penningpolitiska frågor
Till sessionen hade bl. a. herr Kellgren väckt ett medierasförslag om
inrättande av en nordisk investeringsbank. I förslaget hemställdes att
Nordiska rådet måtte rekommendera regeringarna att snabbt klarlägga
förutsättningarna för att skapa en nordisk investeringsbank samt att därefter
avgöra frågan om en dylik banks inrättande. Genom medlemsförslaget
aktualiserades en gammal fråga som på sin tid utgjort en betydelsefull
del av planerna på den gemensamma nordiska marknaden. Som exempel
på frågor, som närmare borde utredas, nämnde förslagsställarna spörsmålet
om huruvida de internationella kapitalmarknaderna lämnade utrymme
för en ökad nordisk upplåning, vilka verksamhetsuppgifter en nordisk
investeringsbank i dagens läge borde få samt vilken sammansättning och
vilka arbetsformer den borde ha. I anledning av medlemsförslaget hade
en av rådets ledamöter väckt ett ändringsförslag, i vilket framhölls att
det vid medlemsförslagets beredning framkommit ett så rikt och allsidigt
material, att rådet redan vid tolfte sessionen borde fatta positiv ställning
till förslaget. Förslagsställaren hemställde sålunda att Nordiska rådet måtte
rekommendera regeringarna att fatta ett principbeslut om inrättande av
en nordisk investeringsbank eller ett finansieringsinstitut samt att därefter
i skyndsam ordning låta utreda de praktiska bestämmelserna angående
bankens eller institutets upprättande.
Medlemsförslaget hade behandlats av rådets ekonomiska niomannakommitté
som hävdade att man genom en utredning borde söka klarlägga förekomsten
av investeringsprojekt, som icke kunde finansieras på normalt
sätt, och om investeringsbanken genom sin verksamhet kunde väntas tillföra
Norden i dess helhet ytterligare kapital. Kommittén föreslog att rådet
skulle rekommendera regeringarna att utreda behovet av och förutsättningarna
för att upprätta en nordisk investeringsbank eller liknande finansieringsinstitut.
Ekonomiska utskottet delade niomannakommitténs uppfattning att det
om möjligt borde klarläggas om det ur ekonomisk synpunkt förelåg eller
kunde väntas uppstå ekonomiskt sunda investeringsprojekt, som inte kunde
finansieras av redan existerande kreditinstitut. Utskottet ansåg det önskvärt
att den föreslagna utredningen genomfördes snabbt med sikte på ett
snart principiellt ställningstagande, så att projektet antingen kunde bearbetas
vidare eller helt skrinläggas. Utskottet hemställde, att rådet skulle
rekommendera regeringarna att snarast utreda behovet av och förutsättningarna
för att upprätta en nordisk investeringsbank eller ett liknande finansieringsinstitut.
Rådet antog en sådan rekommendation (nr 9). En medlem
avstod från att rösta.
Ekonomiska utskottet hade vidare att behandla ett av fröken Andersson
jämte en dansk medlem väckt förslag om liberalisering av kapitalrörelserna
Kungl. Maj.ts skrivelse nr år W6b
51
inom Norden. I förslaget hemställdes, att Nordiska rådet måtte rekommendera
regeringarna att snarast frigöra kapitalrörelserna mellan de nordiska
länderna efter i medlemsförslaget förordade riktlinjer. I förslaget hänvisades
till OECD:s kod för liberalisering av kapitalrörelser, till vilken fyra
av de fem nordiska länderna anslutit sig, dock med reservationer på ett
flertal punkter. Förslagsställarna ansåg att de nordiska länderna reservationslöst
borde uppfylla OECD-kodens förpliktelser samt att dessutom snarast
vidtaga åtgärder i syfte att avlägsna övriga valutapolitiska hinder för
investeringar i grannländerna.
Rådets ekonomiska niomannakommitté, som förberett medlemsförslaget
inför tolfte sessionen, föreslog med stöd av de övervägande positiva remissutlåtandena
att regeringarna i Norden måtte undersöka frågan om att i
största möjliga utsträckning draga tillbaka sina reservationer till OECDkoden.
Yad gällde frågan om en mer långtgående liberalisering ansåg niomannakommittén
att detta spörsmål borde utredas av det nordiska utskottet
för finansiella frågor. Niomannakommittén ansåg det emellertid
oklart om en dylik mer långtgående liberalisering begränsad till Norden var
förenlig med de nordiska ländernas förpliktelser gentemot övriga OECDländer.
Med hänvisning till bl. a. art. 20 i den nordiska samarbetsöverenskommelsen
föreslog niomannakommittén att rådet skulle rekommendera
regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att utreda och eventuellt
avlägsna hindren för fria kapitalrörelser inom Norden i den mån en
sådan liberalisering är förenlig med förpliktelserna enligt OECD-koden.
Ekonomiska utskottet anslöt sig till de synpunkter som kommit till uttryck
i niomannakommitténs utlåtande och hemställde, att rådet måtte
rekommendera regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att
snarast utreda frågan om en liberalisering av kapitalrörelserna i Norden
samt att eventuellt avlägsna dessa hinder i den mån en liberalisering av
denna karaktär är förenlig med förpliktelserna enligt OECD-koden. En av
utskottets ledamöter reserverade sig i det han ansåg att grundtanken i det
föreliggande ärendet föreföll vara att skapa bättre förutsättningar för bildandet
av nordiska truster och karteller. Han kunde inte förena sig med
majoriteten om den föreslagna rekommendationen i andra hänseenden än
att saken måtte utredas och klarläggas.
Efter debatt antog rådet en rekommendation (nr 16) i enlighet med
utskottsmajoritetens förslag med 53 röster mot 4. En medlem avstod från
att rösta.
3. Nordiskt ekonomiskt samarbete
Meddelandena om rekommendationen nr 12/1959 angående ekonomiskt
samarbete samt meddelandena om rekommendation nr 17/1963 angående
ekonomiskt samarbete jämte berättelsen från Nordiska ministerkommittén
för ekonomiskt samarbete behandlades av ekonomiska utskottet i ett sam
-
52
Kungl. Maj. ts skrivelse nr 84 år 1964
manhang. Till berättelsen, som innehöll en redogörelse för arbetet inom ministerkommittén
och Nordiska ekonomiska samarbetsutskottet, var fogade
fyra bilagor, dels en redogörelse för utvecklingen inom EFTA, dels en redovisning
beträffande de handelsförhandlingar som enligt beslut vid GATT:s
ministermöte i maj 1963 skall anordnas inom organisationens ram under
1964, dels en rapport från cheferna för de handelspolitiska avdelningarna
vid de nordiska ländernas utrikesdepartement, dels ock en noggrann redogörelse
för utvecklingen av den nordiska samhandeln 1961—1962.
Ekonomiska utskottet konstaterade att det ekonomiska samarbetet mellan
de nordiska länderna fortgick i enlighet med de riktlinjer som dragits
upp i rekommendationerna 12/1959 och 17/1963. Under hänvisning till att
ministerkommittén även i fortsättningen skulle komma att avgiva redogörelser
för sin verksamhet rörande det nordiska ekonomiska samarbetet
föreslog utskottet att de bägge rekommendationerna skulle anses som slutbehandlade
för rådets del. Rådet fattade beslut i enlighet med utskottets
förslag.
4. Handelspolitiskt samarbete
Till sessionen hade bl. a. herrar Kellgren och Lundström väckt ett medlemsförslag
om samråd i internationella handelspolitiska frågor. I förslaget
hemställdes att rådet måtte rekommendera regeringarna att överväga
ytterligare åtgärder att inför såväl bilaterala som multilaterala handelsförhandlingar
skapa organisatoriska förutsättningar för en effektiv
samordning av de nordiska staternas handelspolitik. Förslagsställarna anförde
att, om Norden skulle få ett inflytande på det handelspolitiska området
som motsvarade ländernas samlade utrikeshandel, är det nödvändigt
med ett intensivt samarbete dem emellan. Under hänvisning till artikel 22 i
den nordiska samarbetsöverenskommelsen hävdade förslagsställarna att initiativ
borde tas till en fortsatt utbyggnad av samarbetet beträffande internationella
handelspolitiska frågor. Systemet med regelbundet samarbete mellan
handelscheferna i de nordiska ländernas utrikesdepartement/ministerier
borde utbyggas. Man borde vidare överväga regelbundna diskussioner
mellan representanter för de nordiska länderna i syfte att lägga grunden
till ett gemensamt uppträdande vid varje mer betydelsefull internationell
handelsförhandling. Vad beträffar bilaterala handelsförhandlingar med
»statshandelsländerna» borde man överväga ett system, där observatörer
från de övriga nordiska länderna fick tillfälle att närvara.
Medlemsförslaget hade behandlats av rådets ekonomiska niomannakommitté,
som framhöll att Danmark, Finland, Norge och Sverige hade ett intimt
samarbete beträffande internationella marknadsproblem och handelspolitiska
frågor över huvud inom ramen för EFTA och FINEFTA. De
nordiska länderna hade vidare ett nära samarbete inom GATT särskilt beträffande
den yttre handelspolitiken men även beträffande andra inter
-
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8b år 196b
53
nationella ekonomiska frågor. Niomannakommittén framhöll att på vissa
bestämda områden kunde finnas behov av att intensifiera det handelspolitiska
samarbetet på längre sikt; detta skulle dock ej nödvändiggöra upprättandet
av nya organ. Då länderna hade olikartade intressen, skulle det
vara vanskligt att nå fram till en gemensam nordisk handelspolitik. Niomannakommittén
föreslog därför, att rådet icke skulle företaga sig något i
anledning av medlemsförslaget.
Ekonomiska utskottet delade niomannakommitténs mening och framhöll
att de organisatoriska former för samarbetet som nu tillämpades syntes
fungera tillfredsställande. Utskottet underströk emellertid betydelsen
av att samarbetet intensifierades. På utskottets förslag beslöt rådet att inte
företaga sig något i anledning av medlemsförslaget.
5. Fiskefrågor
I ett till rådets åttonde session väckt medlemsförslag hade bland andra
herr Ohlin hemställt, att rådet måtte rekommendera Danmarks, Finlands,
Norges och Sveriges regeringar att undersöka möjligheten av en gemensam
lösning av fiskerigränsfrågan för dessa länders del samt att i den mån detta
lät sig göra överenskomma om likställighet för nordiska medborgare eller
särskilda grupper av sådana vad angick fiske inom speciella områden. Rådet
hade vid åttonde, vid nionde, vid tionde och vid elfte sessionen uppskjutit
förslaget till nästa ordinarie session.
Förslaget hade nu behandlats av rådets ekonomiska niomannakommitté,
som framhöll att möjligheterna att ta ställning till förslaget för närvarande
var avhängiga av utgången av den i januari 1964 återupptagna europeiska
fiskerikonferensen i London.
Ekonomiska utskottet begränsade sig i sitt utlåtande till att ge sin anslutning
till ett uttalande i kommunikén från EFTA:s ministerrådsmöte den 13
—14 februari 1964, vari — med hänvisning till den i London pågående västeuropeiska
fiskerikonferensen — uttrycktes en förhoppning om att det skulle
bli möjligt nå fram till en lösning som under hänsynstagande till intresserade
EFTA-länders berättigade intressen med tiden ledde fram till en
ökning av handeln med fisk. På utskottets förslag beslöt rådet uppskjuta
medlemsförslaget till nästa session.
Meddelandena om rekommendation nr 5/1961 angående samverkan beträffande
fiskeriproblem och meddelandena om rekommendation nr 22/
1963 angående samarbete beträffande fiskexport jämte berättelsen från Nordiska
kontaktorganet för fiskerispörsmål behandlades av ekonomiska utskottet
i ett sammanhang. Av berättelsen framgick att inom kontaktorganet
diskuterats ett flertal frågor av betydelse för fisket i de nordiska länderna.
Sålunda hade förberedande diskussioner ägt rum inför den europeiska
fiskerikonferensen i London i december 1963 och i januari 1964. Kontaktorganet
hade vidare behandlat rekommendation nr 22/1963 om nordiskt
samarbete beträffande fiskexport till länder med centraliserad fisk
-
54
Kungl. Maj.ls skrivelse nr 84 år 1964
import och till utvecklingsländerna. Kontaktorganet hade ansett att initiativet
till samarbete speciellt i fråga om export till ekonomiskt underutvecklade
länder borde komma från näringslivet. Frågan kvarstod emellertid
på kontaktorganets dagordning. Under sådana omständigheter föreslog
utskottet att rekommendationen skulle anses såsom slutbehandlad för rådets
del. Utskottet underströk emellertid angelägenheten av att kontaktorganet
noggrant prövade möjligheterna till ett samarbete i enlighet med
rekommendationen. Då även rekommendation nr 5/1961 av regeringarna
hänskjutits till kontaktorganet, föreslog utskottet att också denna rekommendation
av rådet skulle betraktas såsom slutbehandlad. Rådet beslöt i enlighet
med utskottets förslag.
6. Nordiska FN-styrkor
Ekonomiska utskottet hade vid tolfte sessionen att behandla dels en berättelse
om frågan om nordiska beredskapsstyrkor till FN:s förfogande,
dels ett tilläggsförslag i samma ämne väckt av herr Helén. Av berättelsen
kunde utläsas att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige fattat
principbeslut om att organisera beredskapsstyrkor, avsedda att på begäran
av FN ställas till organisationens förfogande i samband med att nuvarande
FN-engagemang reducerades eller upphörde. I tilläggsförslaget hemställdes
att Nordiska rådet skulle rekommendera regeringarna i Danmark,
Finland, Norge och Sverige att realisera planerna på upprättande av nordiska
FN-styrkor och att därvid etablera ett nära nordiskt samarbete. Förslagsställaren
framhöll bl. a. att det av berättelsen icke klart framgick vilken karaktär
det framtida nordiska samarbetet kring FN-styrkorna tänktes skola
få. Förslagsställaren ansåg det vidare väsentligt att få klarlagt under vilka
bestämda förutsättningar beredskapsstyrkorna skulle ställas till FN :s förfogande
samt i vilken utsträckning de skulle verka under gemensamt befäl
och huruvida en gemensam utbildning planerades.
Ekonomiska utskottet hälsade med tillfredsställelse den betydelsefulla
samverkan som här etablerats mellan de fyra berörda nordiska länderna.
Enligt utskottets mening syntes samarbetet pågå under former, som var
väl ägnade att leda till positiva resultat. Utskottet ansåg därför icke att
någon rekommendation från Nordiska rådets sida var påkallad. På utskottets
förslag beslöt rådet därför att icke företaga sig något i anledning av
tilläggsförslaget.
7. Norden som atomvapenfri zon
Till sessionen hade väckts ett medlemsförslag om förklaring av de nordiska
länderna som atomvapenfri zon. I medlemsförslaget hemställdes, att
rådet skulle rekommendera regeringarna i Danmark, Finland, Norge och
Sverige att fortsätta och intensifiera strävandena att genom internationella
överenskommelser upprätta en atomvapenfri, militärt uttunnad zon i Euro
-
Kungl. Mctj.ts skrivelse nr 8i år 196i
55
pa samt att undersöka möjligheterna att genom en traktat eller ömsesidig
deklaration förklara Norden som en atomvapenfri zon. Förslagsställarna
erinrade om att man i många år parallellt med strävandena att få till stånd
beslut om kärnvapenprovstopp och förbud mot framställning av kärnvapen
även sökt upprätta atomvapenfria och militärt uttunnade zoner. De
nämnde särskilt den s. k. Rapackiplanen om en atomvapenfri zon i Centraleuropa,
som fått visst stöd i de nordiska länderna. Förslagsställarna ansåg
att de nordiska länderna borde kunna bana vägen för detta förslag genom
att förklara Norden som en atomvapenfri zon.
Medlemsförslaget hade behandlats av rådets ekonomiska niomannakommitté
som framhöll att anledning saknades att ingå en särskild överenskommelse
i frågan då de nordiska länderna i realiteten utgjorde ett atomvapenfritt
område. Kommittén ansåg heller icke att behov förelåg av att
de nordiska länderna utfärdade ytterligare deklarationer i ämnet. Niomannakommitténs
medlemmar från Finland hade inte deltagit i frågans behandling,
då de ansett att ett sådant deltagande skulle stå i strid med det
förbehåll Finlands riksdag gjort beträffande Finlands medverkan i rådets
handläggning av utrikes- och försvarspolitiska frågor.
Ekonomiska utskottet framhöll att det till rådets nionde session 1961
väckts ett liknande förslag om upprättande av atomvapenfri zon i Norden,
varvid rådet beslutat att icke ingå i realbehandling av saken. I överensstämmelse
härmed fann utskottet att rådet borde fasthålla vid hittillsvarande
praxis och inte behandla frågor av militär- eller säkerhetspolitisk art.
Utskottet föreslog att rådet inte skulle företaga sig något i anledning av
medlemsförslaget. En av utskottets ledamöter kunde ej biträda detta beslut.
Han menade i stället att det icke under den hittillsvarande behandlingen i
rådet framförts några sådana synpunkter, på grundval av vilka man kunde
hävda att ett godkännande av den i medlemsförslaget uttalade tanken
skulle skada de nordiska länderna gemensamt eller var för sig. Reservanten
föreslog därför att rådet måtte rekommendera regeringarna i de nordiska
länderna att sluta ett avtal innebärande att dessa länder inte deltog i
kärnvapenupprustningen och icke heller tillät andra länder att införa kärnvapen
på deras territorier samt att utverka erkännande av detta avtal jämte
övriga erforderliga trygghetsgarantier från alla kärnvapenmakters sida.
Vid frågans behandling i rådet utspann sig en längre debatt. Vid den efterföljande
voteringen förkastades rekommendationsförslaget med 48 nejröster
mot 4 jaröster för förslaget. 6 medlemmar avstod från att rösta.
Samtliga närvarande svenska valda medlemmar röstade nej.
8. Gemensamma åtgärder för avskaffande av rasdiskriminering
Till sessionen hade väckts ett medlemsförslag om gemensamma åtgärder
i enlighet med Förenta Nationernas förklaring om avskaffande av rasdiskriminering.
I förslaget hemställdes att Nordiska rådet skulle rekommendera
56
Kungl. Maj. ts skrivelse nr 84 år 1964
regeringarna i de till rådet anslutna länderna att överenskomma och besluta
om gemensamma enhetliga och planmässiga åtgärder i enlighet med och till
stöd för Förenta Nationernas förklaring om avskaffande av rasdiskriminering,
särskilt beträffande det i ovanstående motivering utpekade fallet. Förslagsställarna
vände sig främst mot raspolitiken i Sydafrika. De framhöll
att denna politik mött ett särskilt starkt ogillande i de nordiska länderna
uttryckt bl. a. i de blockadåtgärder mot import av sydafrikanska varor som
sporadiskt företagits. I förslaget hänvisades särskilt till den förklaring om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering som antogs av Förenta Nationernas
generalförsamling i november 1963 och i vilken utsäges bl. a.:
»Förenta Nationerna, fackorganen, stater och privatorganisationer skola
göra allt de förmå för att främja energiska insatser som genom att förena
juridiska och andra praktiska åtgärder kunna göra det möjligt att avskaffa
alla former av rasdiskriminering». Förslagsställarna ansåg att de nordiska
länderna måste bidraga till ett förverkligande av FN-förklaringen varvid
borde komma i fråga inte bara förbud mot export av vapen samt maskiner
och råvaror för tillverkning av vapen utan också andra handelsrestriktiva
åtgärder mot republiken Sydafrika. Ekonomiska utskottet konstaterade först
som ett faktum att de nordiska länderna helt ansluter sig till denna förklaring
om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt utskottets
mening var det vidare icke lämpligt att rådet befattade sig med frågor av
denna internationellt kontroversiella karaktär bl. a. med hänsyn till den
prejudicerande verkan för framtiden, som ett initiativ från rådets sida kunde
få. Utskottet föreslog därför att rådet inte skulle företaga sig något i anledning
av medlemsförslaget. Två av utskottets ledamöter, däribland herr Sundin,
reserverade sig mot detta beslut och framhöll att uttalandena från Förenta
Nationerna icke medfört någon ändring i den sydafrikanska regimens
inställning. Ytterligare åtgärder med bredast möjliga anslutning var därför
angelägna. Reservanterna ansåg det tillika naturligt att de nordiska regeringarna
prövade vilka åtgärder av främst handelsrestriktiv beskaffenhet
som de gemensamt kunde vidtaga mot Sydafrika. Syftet med en sådan prövning
borde vara att uppnå en för de nordiska länderna gemensam och aktiv
handlingslinje i fråga om praktiskt genomförbara åtgärder. De hemställde
att rådet skulle rekommendera regeringarna att till prövning upptaga frågan
om en för de nordiska länderna gemensam och aktiv handlingslinje i
syfte att medverka till mildrande och avskaffande av apartheidpolitiken i
den sydafrikanska republiken.
Efter en längre debatt företogs votering, varvid rekommendationsförslaget
förkastades. För rekommendationen röstade 15 medlemmar (däribland
herrar Cassel, Gustafsson i Kårby, fru Segerstedt Wiberg samt herr Sandin).
39 medlemmar (däribland herrar Ahlkvist, Birger Andersson, fröken
Andersson, herrar Gustafsson i Stockholm, Tage Johansson, Lassinantti,
Lundström, Ohlin, Georg Pettersson och Thapper) röstade emot för
-
57
Kungi. Maj.ts skrivelse nr 84 år 1964
slaget. Två medlemmar (däribland fröken Ranmark) avstod från att rösta.
Efter voteringen anmälde herr Cassel och fru Segerstedt Wiberg att de röstat
fel; deras avsikt hade varit att rösta mot rekommendationsförslaget.
9. Hjälpen till utvecklingsländerna
Rådet hade att behandla meddelandena om rekommendation nr 3/1961
angående samordning av hjälpen till utvecklingsländerna. Av dessa framgick
bland annat att arbetet med det gemensamma nordiska projektet i
Tanganjika syntes fortgå på ett tillfredsställande sätt. Projektchef och ledare
för lantbruksskolan, för den högre allmänna skolan och för hälsovårdsinstitutet
hade tillsatts. Arbetet med förberedelserna för igångsättande
av byggnadsverksamheten var långt framskridet.
Ekonomiska utskottet konstaterade att samordningen mellan de nordiska
ländernas utvecklingshjälp syntes fortgå på ett tillfredsställande sätt.
10. Samarbete rörande byggnadsforskning och provningsverksamhet
Vid sessionen hade ekonomiska utskottet att behandla regeringarnas meddelanden
om rekommendation nr 3/1962 angående samarbete inom byggnadsforskningen.
Av dessa framgick att Nordiska kommittén för byggnadsbestämmelser
(NKB), som är de centrala husbyggnadsmyndigheternas samarbetsorgan
i Norden, utarbetat en långtidsplan för sin verksamhet, något
som hade ansetts utgöra en förutsättning för ökade statliga bidrag till NKB.
Det framgick vidare att NKB förutsatte att de myndigheter som ingick i
kommittén hemställt om det ekonomiska stöd som erfordrades för respektive
lands deltagande i NIvB:s arbete.
Ekonomiska utskottet uttryckte sin tillfredsställelse över att frågan om
statsbidrag till NKB syntes närma sig en lösning och underströk angelägenheten
av att de anslagsbeviljande instanserna upptog uppkommande äskanden
till välvillig prövning. Utskottet underströk vidare den störa ekonomiska
och praktiska betydelsen av det nordiska samarbetet på byggnadsforskningens
område och ifrågasatte om inte ytterligare åtgärder kunde vidtagas i
syfte att vidga denna samverkan.
Ekonomiska utskottet behandlade också meddelanden om rekommendation
nr 4/1962 angående samarbete mellan provningsanstalter. Härav framgick
att ett närmare samarbete på byggnadsområdet försiggick mellan byggnadsforskningsinstitutionerna
och materielprovningsanstalterna i Norden
samt att de berörda institutionerna enats om konkreta förslag till ett fastare
samarbete. Beslut hade sålunda fattats om att bilda en nordisk samarbetskommitté
för materielprovning och forskning på byggnadsområdet — NBM
— med uppgift att undersöka möjligheterna till samordning och arbetsfördelning
mellan de nationella institutionerna i Norden.
Ekonomiska utskottet uttalade sin tillfredsställelse över det samarbete,
som här inletts, men underströk betydelsen av att samarbetet inte begränsa
-
58
Ilungl. Maj:ts skrivelse nr SA år 196A
des till byggnadsområdet. Utskottet ansåg det angeläget att en nordisk samverkan
innefattade alla former av provningsverksamhet.
11. Nordkalottsamarbete
Ekonomiska utskottet hade bland annat även att genomgå regeringarnas
meddelanden om rekommendation nr 12/1957 angående ekonomiskt samarbete
i Finlands, Norges och Sveriges nordligaste områden. Huvudintresset
hade därvid knutits till frågan om uppförande av en träförädlingsindustri
i Kirkenes, baserad på råvaror från Finland. Av meddelandet från Finlands
regering framgick nu att genomförda noggranna undersökningar av
skogstillgångarna i Nordfinland hade klarlagt att från det område, vilket
planerats som leveransområde för den i Kirkenes planerade cellulosafabriken,
vars produktion skulle baseras på virkestillgångarna i norra Finland,
icke kunde erhållas råvaror i sådan mängd att cellulosafabrikens kontinuerliga
behov blev täckt. Finlands regering ansåg sig därmed tvungen att avstå
från planerna alt upprätta ifrågavarande träförädlingsindustri.
Mot bakgrund av detta Finlands regerings ställningstagande föreslog ekonomiska
utskottet att rådet skulle betrakta rekommendationen såsom för sin
del slutbehandlad. Rådet beslöt i enlighet härmed.
12. Övriga saker
Av berättelsen från Nordiska kontaktorganet för atomenergifrågor framgick
att samarbetet på atomenergiområdet löpte tillfredsställande både i fråga
om samarbetet i Norden och samarbetet i de internationella organisationer
som sysslade med atomenergifrågor.
Ekonomiska utskottet hade vidare att behandla berättelsen från Nordiska
kontaktorganet för jordbruksspörsmål av vilken framgick att kontaktorganet
behandlat ett flertal frågor av betydelse för jordbruket i de nordiska länderna,
något som utskottet hälsade med tillfredsställelse. Utskottet framhöll
emellertid angelägenheten av att kontaktorganets berättelse fortsättningsvis
innehöll en relativt utförlig redogörelse för behandlingen av de
spörsmål som varit före.
F. Rekommendationer avskrivna utan utskottsbehandling
Tidigare har nämnts, att rådet utan utskottsbehandling beslöt att betrakta
vissa rekommendationer såsom för rådets del slutbehandlade. De rekommendationer
eller delar av rekommendationer, som därvid avsågs, var följ
ande:
rekommendation nr 7/1957 angående gemensam arbetsmarknad för läkare
och tandläkare,
rekommendation nr 21/1957 angående förbättrat samarbete beträffande
j or dbruksforskning,
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8b år 196b 59
rekommendation nr 6/1959 angående informationsmaterial för utvandringsintresserade,
rekommendation nr 14/1959 angående utbyggnad av flyg- och turisttrafiken
inom Nordkalotten,
rekommendation nr 19/1959 angående likartade regler för behörighet att
utöva läkarkonsten,
rekommendation nr 23/1959 angående samarbete i fråga om produktion
och utbyte av elkraft,
rekommendation nr 25/1962 angående samarbete i fråga om verkställighet
av straffdomar och
rekommendation nr 27/1963 angående inrättande av permanent organ
för elkraftsproduktion.
De i de angivna rekommendationerna uttryckta önskemålen torde i huvudsak
ha blivit förverkligade eller också visat sig icke möjliga att genomföra.
III. Generaldebatten
I generaldebatten, som på sedvanligt sätt fördes på grundval av presidiets
rapport, deltog vid årets session 34 olika talare med sammanlagt 36
inlägg. Av svenska regeringsrepresentanter yttrade sig under debatten, som
pågick under sessionens båda första dagar, statsminister Erlander samt
statsråden Kling och Lange. Av de valda medlemmarna gjordes inlägg
från svensk sida av herrar Birger Andersson och Cassel samt av fru
Gärde Widemar och herrar Helén, Lassinantti, Lundström, Ohlin och Sundin.
Såsom under de senaste rådssessionerna kan sägas ha blivit tradition
kom en stor del av årets generaldebatt att ägnas åt marknadsfrågorna. Enligt
överenskommelse mellan statsministrarna och rådets presidium gav
sålunda statsrådet Lange såsom inledning till andra dagens debatt en längre
redogörelse för de aktuella handelspolitiska frågorna, däribland läget inom
EFTA, möjligheterna till ett ekonomiskt förenat Västeuropa och förutsättningarna
att nå resultat vid den förestående tullsänkningskonferensen i
Geneve inom ramen för GATT. På grund av dessa frågors vitala betydelse
för samtliga nordiska länder ägnades även under lördagen flera anföranden
väsentligen åt dem. Bl. a. berördes dessa frågor av de fem ländernas
statsministrar och av herr Ohlin. Det föreliggande medlemsförslaget om
en ändring av Nordiska rådets arbetsformer blev tillika föremål för uppmärksamhet.
Bland de svenska medlemmar som yttrade sig därom märktes
— förutom statsminister Erlander och statsrådet Kling — herrar Birger Andersson
och Helén. Statsminister Erlander underströk därvid att den svenska
regeringen kunde medverka i denna förändring på villkor, att fråga vore
60
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
om ett försök och att omläggningen icke ledde till att kontakterna mellan
regeringsledamöterna och de valda rådsmedlemmarna försvagades.
Bland övriga frågor, som togs upp av de svenska talarna kan nämnas
filmgranskningen i de nordiska länderna (fru Gärde Wideinar), stärkandet
av den nordiska samhörighetskänslan (herr Cassel), trafikspörsmål
(herr Lundström) och Nordkalottproblem (herr Lassinantti) samt frågan
om rasdiskriminering i Sydafrika (herrar Sundin och Helén).
IV. Val m. m.
Till svenska medlemmar i redaktionskommittén för Nordisk Kontakt
omvaldes herr Birger Andersson och fru Segerstedt Wiberg. Till revisorer
för tidskriften omvalde rådet likaså herrar Cassel och Gillström.
Rådet beslöt att förlägga nästa ordinarie session till Reykjavik vid lämplig
tidpunkt i mitten av februari 1965.
Nordiska rådets litteraturpris för år 1964 utdelades i samband med
rådets öppningsmöte till den norske författaren Tarjei Vesaas.
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 84 år 1961
61
Bilaga
Förteckning över de vid Nordiska rådets tolfte session i Stockholm
antagna rekommendationerna
Rek. nr
Rek. nr
Rek. nr
Rek. nr
Rek. nr
Rek. nr
Rek. nr
Rek. nr
1. Nordisk Råd henstiller til regeringerne åt gennemfpre sådanne
sendringer i gaeldende bestemmelser og praksis vedrprende erhvervelse
af statsborgerret, åt der for nordiske statsborgeres
adgang til åt erhverve statsborgerret ved naturalisation i andet
nordisk land stilles krav om hpjst 3 års ophold.
2. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i de nordiska länderna
att undanröja de återstående hinder, som föreligger för
genomförandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad för
bibliotekarier.
3. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i de nordiska länderna
att i samråd med vederbörande fackorganisationer utreda
möjligheterna för att genomföra en sådan ordning beträffande
ersättning till författare för bibliotekslån m. m., att likställighet
uppnås mellan författare från samtliga nordiska länder.
4. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i Finland, Norge
och Sverige att vidtaga åtgärder för att stärka teaterutbytet
över gränserna inom Nordkalott-området och bevilja nödiga
anslag härför.
5. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att, för att möjliggöra
en av förhållandena påkallad kraftigt ökad utlandsinformation
om de nordiska länderna och om nordiskt samarbete,
snarast undersöka möjligheterna för att etablera ett omfattande
samarbete härom mellan de statligt finansierade eller
understödda institutionerna, bl. a. om en utbyggnad av den
nordiska kurs-, lektorats- och publikationsverksamheten samt
om en undersökning av förutsättningarna för att grunda
ett nordiskt kultur- och informationscentrum i västra USA,
samt ställa nödvändiga medel tilll förfogande för ett gradvist
genomförande av ett sådant samarbete.
6. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att gemensamt
utreda förutsättningarna för en samnordisk utbildning av instruktionss
j ukgymnaster.
7. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige att ingå en överenskommelse om gemensam
nordisk arbetsmarknad för tandläkare i huvudsaklig
överensstämmelse med det i NU 1962: 6 framlagda förslaget.
8. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i Finland och
Sverige att tillsätta en gemensam arbetsgrupp med uppgift att
framlägga förslag till huvudsträckningen för en i Europavägsystemet
ingående bilfärjeförbindelse mellan Finland och Sverige
med anknytning till Åland.
62
Rek. nr 9.
Rek. nr 10.
Rek. nr 11.
Rek. nr 12.
Rek. nr 13.
Rek. nr 14.
Rek. nr 15.
Rek. nr 16.
Rek. nr 17.
Rek. nr 18.
Rek. nr 19.
Rek. nr 20.
Kungl. Maj. ts skrivelse nr 84 år 1964
Nordisk Råd henstiller til regjeringene snarest å utrede behovet
og forutsetningene for opprettelse av en nordisk investeringsbank
eller et finansieringsinstitutt.
Nordisk Råd henstiller til regeringerne åt undersdge mulighederne
for åt indgå en nordisk multilateral dobbeltbeskatningsaftale
hovedsagelig i overensstemmelse med OECD:s mdnsteraftale.
Nordisk Råd henstiller til regeringerne åt undersdge mulighederne
for tilvejebringelse af en Relles nordisk lovgivning
angående beskyttelse af vaekstforsedlingsprodukter.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i Finland, Norge
och Sverige att — med biträde av ett nordiskt organ för behandling
av gemensamma samespörsmål och renskötselfrågor
— föra redan inlett samarbete på detta område vidare i syfte
att stärka den samiska kulturen och förbättra den samiska befolkningens
levnadsvillkor.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att utreda förutsättningarna
för en harmonisering av de nordiska ländernas
lagstiftning om arbetslöshetsförsäkring.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att utreda förulsättningarna
för ett vidgat samarbete i fråga om utbildning av
personal på det sociala området, särskilt inriktat på kompletterande
utbildning och fortbildning av kvalificerad personal.
Nordisk Råd henstiller til regeringerne i Danmark, Finland,
Norge og Sverige, åt de i overensstemmelse med et af Nordisk
Tarifkomité i sommeren 1963 fremsat förslag fors0gsvis vil
anvende et system af ensartede jernbanelakster för visse arter
af gods som et f0rste skridt henimod indf0relse af en nordisk
enhetstarif for jernbanegods.
Nordisk Råd henstiller til regjeringene i Danmark, Finland,
Norge og Sverige snarest å utrede spprsmålet om en liberalisering
av kapitalbevegelsene i Norden, samt eventuelt å fjerne
hindringene, forsåvidt en liberalisering av slik art er förenlig
med forpliktelsene i henhold til OECD-koden.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att snarast slutföra
och för rådet framlägga resultatet av den inom det för
planläggning av forskningen rörande arktisk medicin tillsatta
expertorganet pågående utredningen angående inrättandet av
ett nordiskt institut för arktisk medicin, anknutet till en medicinsk
fakultet.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i de nordiska länderna
att undersöka förutsättningarna för att genomföra en
samnordisk utbildning av navigationsskollärare.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att företaga en
närmare undersökning av spörsmålet om anskaffande av
dispositionsmedel, härunder ett samnordiskt dispositionsbelopp,
för kulturella samarbetsändamål.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att i varje nordiskt
land årligen ställa avsevärt förhöjda medel till förfogande
för studieutbytesresor så att en successiv utbyggnad av
elevutbytesverksamheten mellan skolorna i de nordiska länderna
blir möjlig;
63
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84 år 1964
Rek. nr 21. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att snarast förbättra
möjligheterna att i de nordiska länderna taga del av
radio- och televisionsprogram från de övriga nordiska länderna.
Rek. nr 22. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i Finland och
Sverige att träffa överenskommelse om förbättrad mottagning
för svensk television inom de svenskspråkiga bosättningsområdena
i Finland samt att finna medel så att den finskspråkiga
befolkningen i Sverige i större utsträckning än för närvarande
kan få tillfälle att följa radio- och televisionsprogram på det
egna språket.
Rek. nr 23. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna
1. att snarast vidtaga åtgärder för att stärka undervisningen
i de nordiska ländernas språk vid folkskoleseminarier och
lärarhögskolor;
2. att vidtaga åtgärder för anordnande av en effektiv efterundervisning
i berörda språk för redan utexaminerade lärare;
3. att vidtaga åtgärder i syfte att de blivande lärarna instrueras
i den moderna undervisningsmetodiken i fråga om utnyttjande
av audiovisuella hjälpmedel vid språkundervisningen,
samt
4. att ställa nödiga anslag till förfogande för anordnande av
utbyte av lärare mellan seminarier och lärarhögskolor, utbyte
av lärarkandidater, besök av reselektorer eller språkassistenter,
föredrag av författare och andra kulturpersonligheter
samt utbyggnad av bibliotekens vid seminarierna och lärarhögskolorna
bestånd av nordisk litteratur samt prenumeration
på nordiska tidskrifter till dessa.
Rek. nr 24. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna
1. att årligen ställa envar ett belopp -— i Sverige 100 000
sv. kr. och i de övriga nordiska länderna av motsvarande storleksordning
— till förfogande för lärarutbyte mellan skolor i
de nordiska länderna, och
2. att årligen bevilja ett lika stort belopp för utbyggande av
reselektorverksamheten mellan skolorna i de nordiska länderna.
Rek. nr 25. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i de nordiska länderna
att genomföra det av Nordiska kulturkommissionen i
samråd med Nordiska komponistrådet framlagda förslaget om
inrättande av ett nordiskt musikpris å 50 000 danska kronor,
som utdelas vart tredje år eller med kortare tidsintervaller, såframt
vid en revision efter den första utdelningen år 1965 enighet
härom uppnås mellan de nordiska ländernas regeringar.
Rek. nr 26. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige att utreda frågan, i vad mån en harmonisering
av bolagsbeskattningens konstruktion och metoder
är en lämplig väg att främja de ekonomiska förhållandena i
Norden.
Rek. nr 27. Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att gemensamt
undersöka förutsättningarna för en internationell anpassning
av de nordiska systemen för indirekt beskattning under sär
-
64
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 84 år 1964
Rek. nr 28.
Rek. nr 29.
Rek. nr 30.
Rek. nr 31.
skilt beaktande av det system för denna beskattning som förberedes
inom EEC.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att undersöka
möjligheterna för en harmonisering av de nordiska ländernas
regler om punktbeskattning på sådana områden, där nuvarande
olikheter skapar särskilda svårigheter.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att samordna sina
länders planläggning vad gäller utnyttjandet av områden
avsedda för fritidsbruk och att få till stånd för detta ändamål
erforderlig samverkan mellan berörda myndigheter i de nordiska
länderna.
Nordisk Råd henstiller til regeringerne, åt Nordisk Samfserdselskomité
omdannes således, åt komiteens parlamentariske
medlemmer udtrseder, og komiteen herefter fremtidig alene består
af det nuvaerende sekretariat.
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att företaga en
undersökning av möjligheterna att sänka rösträttsåldern i de
nordiska länderna, varvid rösträttsålderns sammanhang med
myndighetsåldern särskilt bör beaktas.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640273