Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196b
1
Nr 189
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ny
organisation av totalförsvarets regionala ledning in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
(l:a avd.)
I propositionen, nr 109 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 6 mars 1964, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen i förenämnda
statsrådsprotokoll angivna riktlinjer för organisation av totalförsvarets
regionala ledning, dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsåtgärder
som kan komma att erfordras på grund av omorganisationen
av totalförsvarets regionala ledning.
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Birger Andersson m. fl. (I: 725) och den andra inom andra kammaren
av herr förste vice talmannen Malmborg m. fl. (II: 887), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att fredsförläggningsort
för blivande Västra militärområdesstaben skall tills vidare vara
Skövde,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Schött (I: 736) och den andra inom andra kammaren av herr Björkman
(II: 902), i vilka hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposition
in- 109 måtte besluta att Gotlands militära försvarsorganisation, under beteckningen
Gotlands militärkommando, skall kvarstå med nuvarande lydnadsförhållanden
och att frågan om en eventuell ändring härav prövas först
sedan organisationen i övrigt genomförts och ytterligare erfarenheter vunnits,
dels en inom första kammaren av herr Schött väckt motion (I: 737), vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala att Kungl.
Maj :t för nästkommande års riksdag framlägger lörslag om inrättande av
dels en tjänst som förste byråsekreterare i lönegrad A 23 i tredje civilförsvarsområdet,
dels tre tjänster som landskanslister i lönegrad A 19 i första,
andra och tredje civilförsvarsområdena,
dels en inom andra kammaren av herrar Nyberg och Wachtmeister väckt
motion (II: 903), vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 109 måtte dels ingående överväga frågan om att förlägga militärområdesstaben
i södra militärområdet till Karlskrona, dels ock besluta att cliel
—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 6 samt. Nr 189
2 Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1964
fen för Sydkustens örlogsbas ges graden konteramiral även om eu beställning
i lönegrad Bo 4 avses för befattningen,
dels ock eu inom andra kammaren av fröken Sandell och herr Ståhl väckt
motion (II: 904), vari hemställts alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungi.
Maj :t begära sådana kompletterande direktiv för den pågående utredningen
rörande civilbefälhavarnas krigsorganisation in. in. att frågan om eu ledande
och inspekterande instans för civilförsvarets beredskap över hela landet
överväges.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna I: 725, II: 902, I: 737, II: 903 och II: 904.
Av propositionens innehåll redovisas i det följande vad föredragande departementschefen
anfört. Beträffande övriga delar av propositionen, vilka
innehålla en redogörelse för försvarsledningsutredningens förslag samt däröver
avgivna remissyttranden, torde få hänvisas till denna.
Propositionen
Departementschefen har anfört följande.
»På grundval av försvarsledningsutredningens tidigare betänkanden (SOU
1961:7 och 1961:66) har 1961 och 1962 års riksdagar (prop. 1961:109
och 1962: 108) fattat beslut om vissa ändringar av krigsmaktens och totalförsvarets
högsta ledning i syfte framför allt att få till stånd en bättre samordning
inom dessa områden. Genom försvarsledningsutredningens nu presenterade
slutbetänkande (SOU 1963:65) har underlag framlagts, soni gör
det möjligt att utsträcka omdaningen av totalförsvarets ledningsorgan jämväl
till regional instans.
Försvarsledningsutredningen har ingående studerat nuvarande ansvarsfördelning,
organisation och verksamhet inom totalförsvarets regionala ledning
och därvid funnit, att gällande ordning visserligen har många fördelar
men också är behäftad med vissa — delvis betydande — brister och nackdelar.
1 sistnämnda hänseende framhåller utredningen bl. a. att en deloperation,
avseende försvar mot gräns- eller kustinvasion, inom huvuddelen
av landet kommer att under överbefälhavaren ledas icke av en chef utan
av fyra sidoordnade chefer, nämligen en militärbefälhavare, en marinkominandochef
och två flygeskaderchefer. Utredningen finner det uppenbart,
att svårigheter måste möta för överbefäl havaren att samordna mark-, sjöoch
luftoperativ verksamhet i ett antal deloperationer, samtidigt som han
— under Ivungl. Maj :t — skall leda vår samlade försvarsoperation. I fråga
om ledningen av det civila försvaret konstaterar utredningen, att det för
vissa lägen i stort sett saknas bestämmelser om uppgifter och befogenheter
för civilbefälhavarna, vilket bl. a. medför oklarhet om gränserna mellan
civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas kompetensområden.
Mot bakgrund av sålunda föreliggande svagheter i ledningssystemet har
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196b 3
utredningen föreslagit en särskilt för krigsmaktens del genomgripande omorganisation
av den regionala ledningen.
En utgångspunkt för förslagen har varit, att på den högre regionala nivån
verksamheten inom krigsmakten skall kunna ledas enhetligt av en
militär chef — av utredningen henäinnd militärbefälhavare — och den civila
försvarsverksamheten inriktas och samordnas av en civil chef — civilbefälhavare.
I indelningshänseende medför detta för krigsmaktens del,
att nuvarande uppdelning på militärområden, marinkommandon och eskaderområden
bör ersättas med en för samtliga försvarsgrenar gemensam indelning
i geografiska ansvarsområden. Dessa områden, som utredningen
benämner militärområden, föreslås bli sex till antalet. Därvid förutsättes
att Gotland skall inox-dnas i militärområde på fastlandet. Det civila försvarets
indelning på högre regional nivå bör enligt utredningen vara helt
överensstämmande med krigsmaktens. Gotland, som f. n. står utanför
civilområdesindelningen, föreslås skola ingå i ett civilonu-åde på fastlandet,
och vidare föreslår utredningen att Norrbottens och Västerbottens län
sammanföres till ett nytt civilområde.
Militärbefälhavare skall i krig under överbefälhavax-en utöva den operativa
ledningen inom sitt område. Han skall biträdas av en allsidigt sammansatt
stab. Civilbefälhavare skall liksom hittills ha till huvuduppgift att
samordna den civila försvarsverksamheten inom sitt civilomiåde. Uppgiften
anses kräva, att civilbefälhavaren får möjlighet att meddela bindande
föreskrifter till civila myndigheter inom området. I fråga om krigsorganisationen
framlägger utredningen vissa principer men förutsätter, att organisationen
i detalj skall utformas för krigsmaktens del av överbefälhavaren
och för det civila försvaret av en särskild ai’betsgrupp, allt efter givna
riktlinjer. Civilbefälhavarnas krigsorganisation anses böra förstärkas.
Den föreslagna indelningen i militär- och civilområden avses skola gälla
även i fred. Militärbefälhavare skall i fred ha uppgifter i fråga om operativt
krigsförberedelsearbete, förbandsproduktion och förvaltning. Han skall
liksom i krig biträdas av en allsidigt sammansatt stab, som ersätter nuvarande
militärbefäls-, marinkommando- och flygeskaderstaber och i vilken
de ledande befattningarna tillsättes oberoende av försvarsgren. För vissa
av de uppgifter, som nu åvilar inarinkommandochef, föreslås s. k. örlogsbaser
med stabsorgan skola inrättas. I fråga om personaluppsättningen
innebär förslagen bl. a., att cheferna för tre av militärområdena skall ges
generallöjtnants (viceamirals) ställning och att övriga militärbefälhavare
blir generalmajorer eller konteramiraler. Civilbefälhavarnas uppgifter i fred
förutsättes bli desamma som nu ankommer på dem, men uppgifterna bör
instruktionsmässigt fastställas. Vissa civilbefälhavarkanslier föreslås skola
förstärkas med sammanlagt fyra befattningar, vartill kommer ytterligare
två befattningar för fredskansliet i det nya norrländska civilområdet.
Övergång till ny — provisorisk — fred sorga ni sa tion för krigsmaktens
högre regionala ledning föreslås av utredningen i allt väsentligt skola ske
4
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196i
fr. o. m. den 1 oktober 1966. Inom det civila försvaret bör enligt utredningen
det nya civilområdet i Norrland och förstärkningen av vissa civilbefälhavares
kanslier tillkomma fr. o. m. den 1 juli 1964, medan övriga ändringar
bör ske samtidigt med att krigsmakten övergår till sin nya ledningsorganisation.
Utredningens ställningstaganden och förslag har i stort sett inte givit anledning
till erinringar från de myndigheter in. fl. som yttrat sig i ärendet.
För egen del finner jag det också klarlagt, att ökad samordning och
fastare ledning måste åstadkommas även i regional instans. Den nuvarande
organisationen är i första hand uppbyggd för att tillgodose ledningskraven
inom varje verksamhetsgren för sig. Det främsta kravet på ledningsorganisationen
måste emellertid vara, att den i krig snabbt och säkert kan bringa
totalförsvarets samlade resurser till största sammanlagda försvarseffekt.
På grund av ett nutida krigs karaktär måste det befaras, att lägen lätt kan
uppstå, då nuvarande organisation inte förmår fylla detta krav. Jag ansluter
mig därför till utredningens uppfattning, att avsaknaden av enhetlig
regional ledning utgör en så betydande svaghet att den inte längre bör
accepteras. Den regionala ledningen i krig bör alltså på både militär och
civil sida utövas av endast en militär respektive civil chef inom varje geografiskt
ansvarsområde. Att sådana regionala chefer och stommen till deras
ledningsorgan måste finnas redan i fred, finner jag självklart.
Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet redovisar jag nu mina
synpunkter och ställningstaganden beträffande utredningens förslag. Därvid
anknyter jag i huvudsak till den ordningsföljd jag tillämpat vid min
redogörelse för förslag och remissyttranden.
Som utgångspunkter och riktlinjer har försvarsledningsutredningen
redovisat vissa i det föregående återgivna principiella uttalanden
om totalförsvarets allmänna målsättning, krigsmaktens allmänna och
operativa målsättning, ett framtida krigs karaktär, militärgeografiska och
militärpolitiska förhållanden samt tillgången på kvalificerad ledningspersonal.
Jag anser, att utredningen ingående belyst dessa förhållanden och
spörsmål, och jag kan — i likhet med remissinstanserna — i allt väsentligt
ansluta mig till de uppfattningar, som därvid kommit till uttryck.
Såsom utredningen anfört, har 1963 års riksdag fastställt totalförsvarets
allmänna målsättning (prop. 108, s. 55 f.; SU 113; rskr 265) och därjämte
givit fortsatt giltighet åt den sedan 1948 för krigsmakten gällande
allmänna målsättningen. Jämlikt Kungl. Maj :ts uppdrag har överbefälhavaren
inkommit med förslag till den målsättning för krigsmakten, som enligt
1963 års riksdags beslut skall underställas riksdagen. Förslaget är under
beredning i försvarsdepartementet, och jag ämnar inom kort hemställa
att Kungl. Maj :t förelägger riksdagen förslag i ämnet.
Jag vill understryka utredningens uttalande, att krigsmaktens lednings -
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196A å
organisation för krig liksom för fred skall formas främst utifrån de krav
som invasionsförsvaret ställer.
I anslutning till utredningens uttalanden om den knappa tillgången på
kvalificerad ledningspersonal för totalförsvaret vill jag också betona, att
våra samlade personalresurser måste utnyttjas så rationellt som möjligt.
Enligt min mening har utredningen iakttagit denna grundsats, när den utformat
sina organisationsförslag.
Vad försvarsledningsutredningen anfört i fråga om kraven på totalförsvarets
regionala ledning anser jag mig i allt väsentligt
kunna biträda. I övrigt vill jag här endast framhålla, att jag i fråga
om grunderna för rikets regionala indelning helt delar utredningens uppfattning,
att ansvarsområdena för samverkande militära och civila chefer
bör vara geografiskt överensstämmande och att de bör bygga på den civiladministrativa
indelningen, såvida inte tungt vägande operativa skäl motiverar
avsteg härifrån. Min syn på dessa frågor och därmed sammanhängande
problem avser jag att utveckla närmare längre fram i samband med
behandlingen av utredningens konkreta indelningsförslag.
Mot utredningens val av huvudalternativ har vid remissbehandlingen
inte gjorts någon erinran. För egen del vill jag anföra, att de
principiella överväganden rörande regionernas storlek, ansvars- och befogenhetsfördelning
samt personaltillgångar, som föregått utredningens val av
huvudalternativ, enligt min uppfattning är välgrundade och realistiska. Detta
gäller i samma grad med avseende på det militära och det civila försvarets
förhållanden. Jag anser det inte råda någon tvekan om att utredningen, när
den på grundval av dessa överväganden tagit det s. k. modifierade sexregionsalternativet
till utgångspunkt för sina förslag, därmed givit dessa en
mera rationell inriktning än vad som skulle ha blivit fallet om något annat
av de föreliggande alternativen valts.
Som benämningar på geografiska ansvarsområden,
chefer och staber inom krigsmakten har utredningen föreslagit »militärområde»,
»militärbefälhavare» och »militärbetälsstab». Utredningen har
också föreslagit, att områdena skall numreras från söder mot norr.
Vissa remissmyndigheter har framställt erinringar mot dessa förslag. Sålunda
anser överbefälhavaren visserligen att cheferna ifråga bör benämnas
militärbefälhavare men föreslår att områdena benämnes militärregioner
och staberna militärregionstaber samt att numreringen av praktiska skäl
göres lika med den som gäller för nuvarande militärområden. Flera andra
remissmyndigheter har intagit samma ståndpunkt i fråga om numreringen
och därvid hänvisat till de praktiska omställningssvårigheter, risker för missförstånd
och onödiga kostnader, som enligt deras mening skulle följa av
ett genomförande av utredningens förslag.
För egen del vill jag framhålla, att det vid valet av benämningar och num -
6 Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1964
reringssystem är betydelsefullt att hålla i minnet, att den föreslagna ledningsorganisationen
är en helt ny organisation i förhållande till de regionala
ledningsorganisationer som nu finns. Det är således inte fråga om att
komplettera nuvarande militärbefälsstaber med ett antal beställningshavare
ur nuvarande marinkommando- och flygeskaderstaber, utan förslagen innebär
i princip att samtliga staber på högre regional nivå i nuvarande organisation
indrages och att nya, för hela krigsmakten gemensamma staber
organiseras. Att detta är vad försvarsledningsutredningen avsett, framgår
med all önskvärd tydlighet av dess motiveringar för sina förslag. Jag har
likväl funnit det angeläget att göra dessa principiella uttalanden för att
förebygga missuppfattningar, som möjligen skulle kunna uppkomma vid
ett mera ytligt betraktande av förslagen.
När försvarsledningsutredningen nu föreslagit benämningarna militärområde,
militärbefälhavare och militärbefälsstab, har det skett därför att
dessa benämningar av skäl, som utredningen redovisat, ansetts vara de
systematiskt lämpligaste. Jag anser att utredningens bedömningar i denna
fråga är hållbara och finner det — mot bakgrunden av vad jag nyss anfört
inte böra utgöra något hinder för användningen av ifrågavarande
termer, att de förekommer även i nuvarande organisation. Benämningen
militärområde utvisar, som utredningen anfört, att det är fråga om ett område
som inte kan hänföras till någon särskild försvarsgren, och den är
samtidigt en lämplig motsvarighet till ordet civilområde. Mot benämningen
militärbefälhavare har jag inte heller något att erinra. Däremot anser jag,
att de nya staberna bör benämnas militärområdesstaber i stället för militärbefälsstaber.
Med anledning av att vissa remissmyndigheter föreslagit, att numreringen
av nuvarande militärområden skall »bibehållas», synes det mig böra
understrykas, att den principiella skillnaden mellan militärområden i den
nuvarande och i den föreslagna organisationen talar för att en ny numrering
väljes. Härtill kommer att numreringen av nuvarande militärområden är
osystematisk. Av dessa skäl har jag varit benägen att tillstyrka utredningens
förslag i frågan. Vissa motiv av praktisk natur kan emellertid anföras
för att använda numreringen av de nuvarande militärområdena, med vilka
de-nya i siort sett'' sammanfaller renft geografiskt. Sålunda bygger numreringen
av försvarsområdena på militärområdesnumren, och vissa samband
förefinnes även mellan dessa och beteckningarna på en del förband i krigs*
organisationen. Jag har övervägt dessa förhållanden och därvid funnit, att
en numrering av de nya militärområdena efter deras inbördes läge inte
skulle göra eu omnumrering av försvarsområden m. m. nödvändig. För att
emellertid misstag inte övergångsvis skall behöva inträffa, har jag sökt en
annan lösning, som har samma principiella fördelar som utredningens. Jag
töreslår att militärområdena, i stället för att numreras, benämnes Södra,
Västra och östra militärområdena samt Bergslagens, Nedre Norrlands och
Statsutskottets utlåtande nr 189 dr 1964
7
Övre Norrlands militärområden (i förkortning lämpligen milo S, V, Ö, B,
NN och ÖN). Samma system torde därvid böra införas beträffande civilområdena.
I fortsättningen av min framställning använder jag de av mig nu föreslagna
benämningarna.
Jag återkommer så till frågorna rörande rikets regionala indelning
och behandlar därvid krigsmakten och det civila försvaret i ett sammanhang.
Som jag tidigare anfört, ansluter jag mig till de av utredningen
uttalade principerna, att samverkande militära och civila chefer bör ha geografiskt
överensstämmande ansvarsområden och att dessa så långt möjligt
bör bygga på den civil administrativa indelningen.
Utredningen har emellertid funnit, att det inte låter sig göra att överallt
upprätthålla överensstämmelse mellan militärterritoriell och civiladministrativ
indelning, d. v. s. mellan å ena sidan militärområdesindelningen
(med vilken civilområdesindelningen förutsättes sammanfalla) och å andra
sidan länsindelningen. Utredningen framhåller dock uttryckligen, att avkall
på denna princip inte bör göras annat än i undantagsfall och då endast
om övertygande operativa skäl kan åberopas för åtgärden. Sådana skäl har
utredningen funnit föreligga i tre fall. Ett av de län det här gäller är Hallands
län, vars södra del enligt utredningens mening borde hänföras till
Södra militär-(civil-) området. Med hänsyn till länsindelningsutredningens
pågående arbete har utredningen dock i detta fall inte föreslagit att någon
ändring av militär- och civilområdesgräns nu skall göras. De båda övriga
fallen avser Kalmar och Gävleborgs län. Utredningen har här föreslagit en
sådan dragning av gränserna mellan berörda militär- och civilområden,
att delar av de nämnda länen hänföres till östra militär-(civil-)området.
Förslaget anges medföra, att ifrågavarande båda länsstyrelser i sin beredskapsplanläggning
får att samarbeta med vardera två civilbefälhavare.
Mot det nu nämnda förslaget har av några remissinstanser riktats eu
delvis ganska bestämd principiell kritik. Därvid har särskilt pekats på de
svårigheter och olägenheter, som kan antagas uppkomma om man i en
mobiliserings- eller krigssituation överför delar av ett län till ett angränsande.
Med anledning härav vill jag anföra följande. Ehuru det *— liksom
hittills — med all kraft bör eftersträvas att iaktta grundsatsen om överensstämmelse
mellan militärterritoriell och civiladministrativ indelning, skulle
det vara orealistiskt att förutsätta att dessa båda indelningar, för vilka
delvis olikartade faktorer ligger till grund, i alla områden skulle kunna
bringas att överensstämma. Även om det vid den militärterritorieUa indelningen
göres eftergifter i förhållande till vad som från operativa synpunkter
kunde vara önskvärt, nödgas man dock konstatera att det kan finnas fall
då det — exempelvis på grund av militärgeografiska förhållanden — inte
skulle vara försvarbart att driva sammanjämkningen hur långt som helst.
8
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196b
Det må erinras om att redan i nuläget finnes exempel på att avvikelser
befunnits nödvändiga; sålunda ingår en mindre, nordlig del av Kalmar län
i I\ . militärområdet, medan länet i övrigt tillhör I. militärområdet. Frågan
är då, om det i ett dylikt fall är mest önskvärt att militär- och civilområdesgränser
eller civilområdes- och länsgränser sammanfaller. Jag vill för
min del, i likhet med utredningen och vissa remissinstanser, ge företräde
åt kravet på sammanfallande gränser på den högre regionala nivån. Om
man intar denna ståndpunkt, kan ledningen i krig av det delade länet ordnas
på olika sätt. Antingen får ledningen av hela länet i princip kvarligga
hos vederbörande länsstyrelse, som då måste lyda under två civilbefälhavare
beträffande respektive länsdelar, eller också får en av länsdelarna — som
utredningen torde ha avsett — tillföras ett angränsande län. För min del
anser jag den sistnämnda lösningen vara att föredraga.
Med anledning av att vissa remissinstanser så bestämt hävdat, att varje
ändring av den fredsadministrativa indelningen i krig medför betydande
nackdelar, vill jag tillägga följande. Under ett krig kan det på grund av
tiendens åtgärder bli nödvändigt att ändra gränserna för de militära chelernas
ansvarsområden. Om totalförsvaret i en sådan situation skall kunna
samverka till ernående av största försvarseffekt, måste så långt möjligt eu
anpassning ske till dessa ändringar även inom det civila försvaret. Denna
anpassning måste bli lättare att genomföra, om man redan i fredstid kunnat
planlägga för den. I de fall som nu är aktuella talar operativa bedömningar
för att de fredsadministrativa gränserna inte kan bibehållas i krig, och det
svnes mig viktigt att redan i fred förbereda sig härför.
I enlighet med det anförda och under framhållande av att länsindelningsutredningen
— med hänsyn till de åberopade militära skälen — förklarat
sig inte ha något att erinra mot försvarsledningsutredningens förslag om
avgränsning av östra militär-(civil-)området i nu berörda delar tillstyrker
jag dessa förslag. Frågan om att dra en gräns mellan Södra och Västra militär-(civil-)
områdena genom Hallands län bör, såsom försvarsledningsutredningen
förutsatt, anstå i avbidan på resultaten av länsindelningsutredningens
överväganden.
Övriga konkreta indelningsförslag avser Gotland och Övre Norrland. Jag
är helt ense med utredningen och överbefälhavaren i deras bedömande, att
förutsättningar f. n. saknas för en enhetlig allmänoperativ ledning av
Gotlands försvar. Jag delar också, på de grunder utredningen angivit, uppfattningen
att gynnsammare betingelser för Gotlands försvar erhålles, om
ön i operativt hänseende lyder under militärbefälhavaren för östra militärområdet.
Jag tillstyrker således att Gotland, såvitt gäller militärterritoriell
indelning, inordnas i detta militärområde. Därvid förutsätter jag, att avvägningen
av styrkeförhållandena mellan fastlandet och Gotland alltjämt
skall göras enligt order av överbefälhavaren. Till utformningen av ledningsorganisationen
på Gotland avser jag att återkomma i det följande. Då jag
sålunda funnit, att Gotland av operativa skäl bör inordnas i östra militär
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1964
9
området, följer härav, mot bakgrunden av tidigare redovisade principiella
ståndpunkter, att Gotland bör hänföras till motsvarande civilområde, för
att samordningen av den militära och den civila planläggningen skall bli
den bästa. Enligt min mening föreligger emellertid skäl för en sådan åtgärd
även från enbart civila försvarssynpunkter. Jag instämmer i detta hänseende
i vad utredningen anfört och kan alltså inte dela den mening, som
framförts av länsstyrelsen i Gotlands län. Självfallet kan i krig sådana
situationer uppstå, att verksamheten på Gotland helt måste bedrivas med
de resurser som lokalt står till förfogande. Det måste emellertid vara av
betydande vikt för Gotland, att planläggningen i fred ordnas så att den ger
de bästa förutsättningarna för att ön i krig skall kunna tillföras olika civila
resurser av betydelse för försvarsansträngningarna. Detta sker enligt min
mening bäst om Gotland inordnas i ett civilområde.
Försvarsledningsutredningens förslag att Västerbottens och Norrbottens
län skall bilda ett civilområde har tillstyrkts vid remissbehandlingen. Erfarenheterna
under senare år har enligt min mening klart givit vid handen
att en sådan organisation behövs, och jag vill erinra om att en civilbefäl -havarinstans för Övre Norrland i praktiken redan finnes på krigssjukvårdens
område. Behovet av samverkan med det militära försvaret och av samordning
över länsgränserna även av andra civila försvarsuppgifter gör det
nödvändigt, att de två nordligaste länen sammanföres till ett civilområde.
Självfallet bör på sätt länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit civilbefälhavarfunktionen
— i detta liksom i andra fall — begränsas till de verksamhetsområden,
där en sådan samordning är nödvändig.
Innan jag lämnar indelningsfrågorna vill jag erinra om vad utredningen
anfört om svårigheterna att åstadkomma gemensamma gränser för militäroch
civilområden, å ena sidan, och särskilda indelningar inom det civila
totalförsvaret, å den andra. Trots dessa svårigheter, som t. ex. kan bottna
i driftekonomiska förhållanden, utgår jag från att totalförsvarets intressen
blir vederbörligen beaktade, när indelningsfrågor kommer under bedömande.
Jag har med tillfredsställelse konstaterat, att flera remissutlåtanden ger
uttryck för eu positiv inställning i denna fråga.
Mot försvarsledningsutredningens synpunkter på militärbefälhavarnas
uppgifter i krig har jag intet att erinra. Jag vill här
endast uttala, att jag fäster stort avseende vid att frågan om den luftoperativa
verksamhetens ledning genom utredningens förslag får en enligt min
mening tillfredsställande lösning.
Såsom utredningen föreslagit, torde det böra uppdragas åt överbefälhavaren
att efter vissa av Kungl. Maj :t givna riktlinjer närmare utforma
krigsmaktens regionala ledningsorganisation i krig.
Vad försvarsledningsutredningen anfört om militärbefälhavarnas
uppgift er i fred kan jag i likhet med remissinstanserna i allt
väsentligt biträda. Det operativa krigsförberedelsearbetet och förbandspro
-
1(1
Statsutskottets utlåt ande nr 189 år 196 J
dnktionen främst sådana delar därav som hänger nära samman med
ki igsförberedelsearbetet — betraktar jag som militärbefälhavarens primära
uppgifter. Beträffande ledningen av förbandsproduktion, utom mobilisering
och mobiliseringsförberedelser, vill jag emellertid understryka, att ansvar
och befogenheter bl. a. i fråga om utbildning av grundläggande art så långt
möjligt bör decentraliseras till underlydande förbands- och andra chefer,
dock utan att militärbefälhavarens ansvar inför vederbörande försvarsgrenschef
härigenom begränsas. Det operativa krigsförberedelsearbetet jämte icke
decentraliserade delar av förbandsproduktionens ledning kommer nämligen
under alla förhållanden att pålägga militärbefälhavaren en betydande
arbetsbörda, och det är därför av vikt, att han så långt möjligt kan koncentrera
sina arbetsinsatser till de nämnda verksamhetsområdena. Vad jag
nu sagt gäller inte endast militärbefälhavaren personligen utan också hans
stab.
I fråga om förvaltningen har utredningen anfört, att denna är en viktig
stödfunktion till förbandsproduktionen och har en betydelsefull uppgift i
det operativa krigsförberedelsearbetet. En enhetlig regional ledning av
operativt krigsförberedelsearbete och förbandsproduktion kräver därför
enligt utredningens mening enhetlig ledning även av förvaltningen, innebärande
att militärbefälhavaren i princip bör utöva ledningen av och uppsikten
över förvaltningen inom regionen. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning.
Med hänsyn till vad jag nyss anfört om den inriktning i stort, som
bör känneteckna militärbefälhavarens verksamhet, är jag dock angelägen om
att tillfoga att hans ledning av förvaltningen bär begränsas till att — inom
ramen för centralt utfärdade föreskrifter — planlägga, reglera och kontrollera
samt utfärda order, direktiv och anvisningar för den verkställande och
utövande förvaltningsverksamheten inom militärområdet. Denna senare
verksamhet bör således — bortsett från vad som avser militärområdesstabens
egen verksamhet — fullgöras vid särskilda från staben fristående förvaltningsorgan
och av militärbefälhavaren underställda chefer för förband
etc.
I likhet med utredningen anser jag, att nuvarande ordning för fortifikation.
%- och byggnadsförvaltningens ledning på regional nivå är behäftad med
vissa brister. Jag har därför denna dag utverkat Ivungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla en särskild utredningsman för att närmare klarlägga dessa
frågor och vissa därmed sammanhängande problem.
Med anledning av att ett par remissmyndigheter berört frågan om militärbefälhavarnas
uppgifter på personalområdet vill jag här till sist anmäla,
att denna fråga kommer att beaktas i, samband med den utredning rörande
militärområdesstabernas detaljorganisation, till vilken jag återkommer i
det följande.
Jag går nu över till frågan om militärområdesstabernas
Statsutskottets utlåtande nr 189 dr 1964
11
fredsorganisation. Som försvarsledningsutredningen framhållit,
medför den knappa tillgången på kvalificerad ledningspersonal, att den nya
organisationen i huvudsak måste byggas upp inom ramen för de personalstyrkor,
som f. n. är avsedda för tjänstgöring i regionala staber. Vissa smärre
tillskott kan måhända påräknas genom den i propositionen 1964: 31 föreslagna
omorganisationen av försvarsgrensstaberna, men de torde i så fall
knappast förslå längre än till att fylla befintliga vakanser i nuvarande regionala
staber. Utredningen har anfört att dessa staber härutöver har vissa
tidigare anmälda personalbehov, som hittills icke blivit tillgodosedda. Det
torde vara uteslutet, att dylika behov skulle kunna täckas med officerare i
aktiv tjänst utan allvarliga återverkningar inom andra delar av krigsmak
ten. Den lämpligaste lösningen av personalfrågan torde därför vara att —
såsom utredningen föreslagit —- genomföra en begränsad ökning av antalet
arvodesbefattningar för pensionsavgångna officerare. Möjligheterna att rekrytera
till sådana befattningar bör kunna bedömas som tämligen goda
med hänsyn till att ett relativt stort antal officerare avgår med pension
inom de närmaste åren.
Vid min bedömning av de olika organisationsalternativen har jag funnit,
att den av utredningen förordade lösningen är klart överlägsen alternativen
med ställföreträdande militärbefälhavare. Genom den valda lösningen, vilken
i de större staberna även innefattar särskilda armé- och flygsektioner
under chefskap av en »arméinspektör» och en »flyginspektör», säkerställes
tillgång till erforderlig fackmässig sakkunskap, samtidigt som goda förutsättningar
erhålles för en effektiv ledning av stabsarbetet. Mot bakgrunden
av nyss berörda personella förutsättningar för en omorganisation av de
regionala staberna anser jag det vidare nödvändigt att varje stab utformas
för de uppgifter, som i nuvarande militärpolitiska läge avses för densamma.
Jag förordar sålunda, att militärområdesstaberna i allt väsentligt organiseras
på sätt som framgår av de till protokollet i detta ärende fogade bilagorna
9—14. Med hänsyn till att denna organisation endast redovisar behovet av
officerare har Kuiigl. Maj :t denna dag på min hemställan uppdragit åt
överbefälhavaren att i samråd med statskontoret inkomma med förslag till
personalorganisation i övrigt. Jag förutsätter att behovet av biträdespersonal
— i vidsträckt mening därvid kommer att visa sig mindre än den
sammanlagda uppsättningen av sådan personal i nuvarande högre regionala
staber.
I fråga om den militära personalens försvarsgrenstillhörighet ansluter jag
mig till uppfattningen, att militärbefälhavare, stabschef och souschef samt
cheferna för sektionerna I och II i princip inte bör vara bundna till särskild
försvarsgren. Enligt min mening borde det emellertid vara möjligt
att tillämpa denna grundsats på ytterligare ett antal befattningar. Det bär
uppdragits åt överbefälhavaren att i samband med förutnämnda utredning
närmare undersöka förutsättningarna härför. Övriga befattningar hör tills
12
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196\
vidare besättas ur bestämda försvarsgrenar, varvid fördelningen av marinens
befattningar mellan flottan och kustartilleriet bör föreslås av överbefälhavaren.
Jag finner det vidare lämpligt, att militärbefälhavare och stabschef samt
i förekommande fall souschef i princip tillsättes ur olika försvarsgrenar.
Några förslag om inrättande av beställningar för militärbefälhavare och
stabspersonal torde inte nu böra föreläggas riksdagen. Så bör ske först när
underlag erhållits för att framlägga förslag om personaluppsättningen i sin
helhet. Inte heller tar jag nu upp frågor om lönegradsplacering och anställningsformer.
Till dessa frågor liksom till frågan om löneställning för den
militäre chefen på Gotland avser jag att återkomma i sådan tid, att förutsättningar
för en rationell planering av ledningsreformens genomförande
i personellt hänseende beräknas komma att föreligga.
Med hänsyn till svårigheterna att efter övergång till en ny organisation
omedelbart finna den rätta detalj organisationen och de mest rationella
verksamhetsformerna bör den av mig förordade organisationen av militärområdesstaberna
anses som provisorisk och prövas under en övergångstid
av ett par år, innan definitivt beslut fattas rörande stabernas inre organisation.
Som en riktlinje för verksamheten under försöksperioden vill jag i
detta sammanhang ange, att jag betraktar stabernas indelning i sektioner
som ett utgångsvärde. Sektionernas uppdelning på avdelningar bör däremot
prövas under försökstiden; särskilt gäller detta sektion I.
I anslutning till vad jag förut anfört om militärbefälhavarnas uppgifter
inom förvaltningsområdet och till innehållet i vissa remissyttranden vill
jag här i korthet beröra frågan om organisationen för den ledning av förvaltningen,
som militärbefälhavare förutsättes skola utöva. I militärområdesstabens
sektion II bör ingå förvaltningsgrenschefer — i krig tillika ledare
för motsvarande underhållstjänst — under det att huvuddelen av annan
för förvaltningsverksamheten erforderlig personal bör organiseras i särskilda
förvaltningsenheter under militärbefälhavaren. På dessa grundsatser
bygger ett förslag till försöksorganisation av tygtjänstens regionala ledning
inom armén, som nyligen avgivits av armétygförvaltningen. Förslaget avser
i huvudsak, att inom nuvarande I. militärområdet befintliga centralförråd
av tygmateriel och ammunition samt tygverkstäder skall underställas militärbefälhavaren,
att en i dennes stab ingående »militärområdestygmästare»
skall vara chef för den regionala tygledningen samt att nyssnämnda förråd
och arméverkstäder skall samordnas i två organisatoriska enheter under
ledning av en »militärområdesförrådschef» respektive en »militärområdesverkstadsdirektör».
Ärendet är under beredning i försvarsdepartementet
och torde inom kort få anmälas för Kungi. Maj :t. — Vidare har försvarets
intendenturverk i sitt yttrande, med hänvisning till pågående försök inom
vissa militärområden, tillstyrkt en regional intendenturförrådsorganisation
innebärande bl. a. att militärbefälhavaren underställda förråd organisato
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196i 13
riskt sammanföres till en förrådsgrupp, vars chef blir lokal förvaltningsmyndighet.
Sålunda föreliggande förslag ger mig anledning att uttala, att
jag finner det betydelsefullt att även förvaltningstjänstens regionala ledning
prövas genom försök och att erfarenheter såväl av dessa försök som av den
blivande provisoriska organisationen för militärområdesstaberna avvaktas,
innan slutlig ställning tages till den regionala förvaltningsledningens ordnande.
Jag vill också erinra om det inbördes beroende, som föreligger mellan
den centrala och den regionala förvaltningsorganisationen.
De av försvarsledningsutredningen angivna utgångspunkterna för val av
militärområdesstabernas förläggningsorter i fred är
enligt min mening lämpliga. Jag anser också, att utredningen från dessa
utgångspunkter funnit i stort sett godtagbara lösningar av lokaliseringsfrågorna.
Jag är sålunda beredd att såsom förläggningsorter för militärområdesstaberna
i Södra och östra militärområdena samt Bergslagens och
Övre Norrlands militärområden acceptera respektive Kristianstad, Strängnäs,
Karlstad och Boden. I Karlstad krävs inga åtgärder i fråga om stabslokaler,
eftersom staben där kan inrymmas i nuvarande V. militärbefälsstabens
lokaler. Beträffande Kristianstad, Strängnäs och Boden avser jag att föreslå,
att fortifikationsförvaltningen erhåller uppdrag att utarbeta och till Kungl.
Maj :t inkomma med förslag till program för erforderliga byggnadsåtgärder.
Vad beträffar förläggningsort för Västra militärområdesstaben har utredningen
diskuterat Göteborg, Borås, Alingsås och Skövde. Den har förklarat
sig närmast vara benägen att förorda en förläggning till Göteborg
(Nya Varvet) men gjort sitt förord beroende av huruvida överbefälhavaren
komme att bedöma, att staben där kunde upprätthålla en tillräcklig mobiliserings-
och insatsberedskap. Om så inte skulle bli fallet, borde Borås
komma i fråga. Såsom framgått av redogörelsen för yttrandena, har över''
befälhavaren klart förordat Göteborg.
Några civila remissmyndigheter har av olika skäl uttalat sig för en föräggning
till Borås eller Skövde.
För egen del finner jag i likhet med utredningen, att flera betydelsefulla
skäl kan anföras till förmån för Göteborg som stabsort i fred. En väsentlig
del av militärområdesstabens uppgifter är knutna till Västkusten, den del
av militärområdet som är av störst intresse med hänsyn till det operativa
xxigsförbercdelsearbetet och där således terrängrekognosceringar, fältövlingar
och tillämpningsövningar av operativ karaktär främst torde komma
att äga rum. De flesta av de civila myndigheter, med vilka militärbefälhavaren
skall samverka, finnes i Göteborg. Även om dessa fördelar med
hänsyn till kommunikationsväsendets höga kapacitet inte kan tillmätas helt
utslagsgivande betydelse, måste dock valet av lokaliseringsort i första hand
avgöras med utgångspunkt i möjligheterna för staben att på ett rationellt
och tidsbesparande sätt bedriva sin verksamhet. Det förtjänar påpekas, att
14 Statsutskottets utlåtande nr 189 är 1901
samverkan mellan totalförsvarsmyndigheter av bl. a. sekretesskäl i betydande
utsträckning behöver ha formen av personliga sammanträffanden.
^ I Göteborg har en militärområdesstab möjlighet att vid förläggning på
Nya Varvet, intill Älvsborgs kustartilleriregemente, få service inom olika
områden samt skydd och biträde vid övergång till krigsorganisation. Förutsättningar
härför finns dock även i Borås och Skövde.
Kostnaderna för anskaffning av stabslokaler har av utredningen uppskattats
till 500 000 kr. på Nya Varvet mot 2 350 000 kr. i Borås. I alternativ
Nya Varvet har emellertid förutsatts att flottans anläggningar inom området
skall flyttas bort och att det därigenom skall bli möjligt att utnyttja befintliga
lokaler för militärområdesstaben.
I
olämplig förläggningsort av beredskapsskäl. Som jag framhållit, har emellertid
överbefälhavaren vid sin prövning av frågan inte ansett dylika skäl
utgöra hinder mot att militärområdesstaben i fred förlägges dit. Jag finner
inte anledning att göra någon annan bedömning i detta hänseende.
Efter noggrant övervägande av de olika alternativens för- och nackdelar
har jag funnit, att de starkaste skälen talar för att välja Göteborg (Nya
Varvet). Detta alternativ erbjuder fördelar för ett effektivt fullgörande av
militärområdesstabens uppgifter inom krigsmakten och totalförsvaret, som
inte är för handen vid lokalisering till någon av övriga ifrågasatta förläggningsorter.
Jag är medveten om att från allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter
erinringar kan göras mot att militärområdesstaben förlägges till
ett storstadsområde, men jag har med hänsyn till de tidigare angivna arbetstekniska
fördelarna likväl funnit mig böra förorda att så sker i detta fall.
Jag anser alltså, att Västra militärområdesstaben på sikt bör förläggas
till Göteborg. Hur denna lösning skall konkret utformas, är emellertid beroende
av frågan om utflyttning av flottans anläggningar på Nya Varvet.
For att närmare klarlägga denna fråga har jag jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 31 januari 1964 tillsatt en särskild utredning. I avvaktan
på dess resultat bör den nya staben övergångsvis vara förlagd till Skövde.
Jag avser att föreslå Kungl. Maj :t att uppdraga åt fortifikationsförvaltningen
att undersöka, hur lokalfrågan provisoriskt bör lösas där.
För militärområdesstaben i Nedre Norrlands militärområde räknar jag
med Östersund som förläggningsort. Därest fråga framdeles uppkommer
om en förflyttning till annan ort, får nya överväganden göras med hänsyn
till de förhållanden som då är för handen. Såvitt gäller lokalfrågan, avser
jag att hemställa, att fortifikationsförvaltningen erhåller motsvarande uppdrag
som beträffande Skövde.
Jag övergår härefter till fragan om civilbefälhavarnas uppgifter
och ledningsorganisation i krig. Vad försvarsledningsutredningen
i denna del uttalat och föreslagit har allmänt tillstyrkts
vid remissbehandlingen. För egen del biträder jag också utredningens för
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 19(ii 15
slag. Jag finner det angeläget att civilbefälhavarnas befogenheter och uppgifter
i krig blir instruktionsmässigt fastställda liksom att civilbefälhavarnas
krigsorganisation överses mot bakgrunden av senare års erfarenheter
och de synpunkter, som framförts av försvarsledningsutredningen. Arbetet
härmed har inletts. I enlighet med utredningens rekommendation har chefen
för inrikesdepartementet denna dag bemyndigats tillkalla särskilda sakkunniga
för att inom inrikesdepartementet biträda med arbetet. På så sätt
torde de bästa förutsättningarna skapas för bland annat samordningen med
motsvarande förberedelser på den militära sidan. Jag vill anmärka att de
sakkunniga inte enbart skall beakta civilbefälhavarnas uppgifter och organisation
i krig utan även i erforderlig utsträckning uppmärksamma frågan
om ändringar i civilbefälhavarnas fredsinstruktion och om de följdverkningar
beträffande länsstyrelsernas krigsorganisation, som kan bli ett resultat
av den föreslagna nya organisationen av totalförsvarets regionala
ledning.
Vad angår civilbefälhavarnas uppgifter och organisation
i fred har främst försvarsledningsutredningens förslag till förstärkning
av fredsorganisationen uppmärksammats i remissyttrandena. Behovet
av en förstärkning har allmänt vitsordats. Det framlagda förslaget
betecknas i många fall som otillräckligt. För närvarande finnes vid civilbefälhavarekanslierna
10 tjänstemän i lönegraderna Ag 23 och Ae 27. Utredningen
har föreslagit dels att två tjänster i A 23 och A 27 tillskapas för
det nya civilområdet i övre Norrland och dels att vissa nya tjänster inrättas
som förstärkning av befintliga kanslier.
För egen del vill jag understryka, att effekten av en ändamålsenlig militär
ledningsorganisation kan allvarligt försvagas, om de civila försvarsgrenarna
släpar efter. Erfarenheterna under senare år har alltmer bestyrkt
nödvändigheten av en vältrimmad ledningsorganisation på högre regional
nivå, för att de civila försvarsinsatserna i krig skall kunna bli effektiva och
väl samordnade. Det är mot denna bakgrund nödvändigt, att de fredstida
planläggningsresurserna är tillräckligt stora.
I det föregående har jag tillstyrkt att ett civilområde bildas för övre Norrland.
Det är enligt min mening angeläget att så sker så snart som möjligt.
Avsaknaden av ett civilområde har otvivelaktigt varit en stor brist i nuvarande
regionala ledningsorganisation inom totalförsvaret. Det för civilbcfälhavarens
kansli erforderliga personalbehovet för budgetåret 1964/65
torde få tillgodoses genom utnyttjande av tillgängliga medel för tillfällig
personal.
Vad övriga förslag till förstärkning av civilbefälhavarkanslierna angår är
jag för närvarande ej beredd att tillstyrka inrättandet av nya tjänster.
Denna fråga torde få upptagas till prövning vid budgetbehandlingen kommande
höst.
Vad angår rekryteringen av personal till civilbefälhavarnas fredskanslier
lfi
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196i
har utredningen understrukit, att ifrågavarande befattningar inte bör vara
sluttjänster, och uttalat att det förefaller naturligt, att de inordnas i den
ordinarie landsstatskarriären. För egen del finner jag det angeläget att lämpliga
karriärgångar skapas för ifrågavarande personal. Planläggningsarbete
av det slag det här gäller ställer stora krav på personalen, och befattningarna
bör bland annat av detta skäl inte betraktas som sluttjänster. Utredningen
har enligt min mening pekat på en naturlig anknytning till den ordinarie
landsstatskarriären. Flertalet befattningshavare vid en länsstyrelse
kommer i sitt fredsmässiga arbete i större eller mindre utsträckning i kontakt
med totalförsvarsfrågor, och det bör därför vara till fördel för både
länsstyrelserna och länsstyrelse^änstemännen, om dessa under viss tid arbetar
med totalförsvarsplanläggning. Tjänstgöringen bör sålunda i merithänseende
anses likvärdig med annan landsstatstjänstgöring. Rekryteringen
bör emellertid inte vara bunden enbart till landsstaten. I likhet med vissa
remissinstanser finner jag det naturligt, att man strävar efter en rekrytering
inom vidaste möjliga sektor av samhället. Jag kan däremot inte biträda
den meningen, att man bör sträva efter att skapa en särskild karriär
för tjänstemän som uteslutande sysslar med försvarsplanläggningen. I krig
kommer all personal att behövas för totalförsvaret. Det skulle mot bakgrunden
härav vara olyckligt om allt fredstida förberedelsearbete lades i
händerna på en mindre grupp specialister. Man kan vidare inte bortse från
risken att sådana specialister fjärmas från det övriga samhällsarbetet och
att därmed den nödvändiga kontakten mellan samhällets fredstida verksamhet
och försvarsförberedelserna går förlorad. Enligt min mening bör man
sträva efter att rekrytera civilbefälhavarnas fredskanslier från så stora delar
av samhället som möjligt — därvid landsstaten naturligen bör intaga en
framskjuten plats — i syfte att åstadkomma ändamålsenliga möjligheter
till utbyte av personal och en anknytning till karriärmöjligheter utanför de
utpräglade beredskapsuppgifterna.
I remissyttrandena har även berörts frågan om civilbefälhavarekansliernas
förläggningsorter. Självfallet är det önskvärt att
inte behöva flytta kansliet i samband med ombyte av civilbefälhavare. Jag
anser det emellertid inte möjligt att göra några bindande uttalanden härom.
Kansliet måste enligt min mening i regel förläggas till den ort, där civilbefälhavaren
finnes, och uppdraget som civilbefälhavare kan i allmänhet
inte knytas till vasst län.
Försvarsledningsutredningen har anfört vissa synpunkter även på frågan
om samordningen mellan det militära och det civila
försvaret. Utredningens uttalanden i denna del kan jag i princip biträda.
Jag är medveten om att den nuvarande organisationen i krig inte ger
några garantier för samordnade beslut i extrema lägen. Det fortlöpande
samarbetet under planläggningsarbetet och de periodiskt återkommande
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1964
17
övningarna torde emellertid, som utredningen påpekat, vara betydelsefulla
faktorer i detta sammanhang. På så sätt grundlägges den gemensamma syn
på totalförsvarsproblemen, som torde vara den bästa grunden för en god
samverkan i krig. Med anledning av vissa uttalanden av remissinstanserna
i denna fråga liksom beträffande den militära direktivrätten vill jag framhålla,
att de tidigare omnämnda sakkunniga kommer att uppmärksamma
även dessa problem. De under remissbehandlingen framkomna synpunkterna
kommer därvid att ytterligare prövas.
Av de frågor, som avser ledning i lägre regional instans,
upptar jag först förslaget om inrättande av örlogsbas er. Inom nuvarande
marinkommandostaber fullgöres uppgifter, som är hänförliga till två
skilda ledningsnivåer, och jag finner det därför i likhet med utredningen
nödvändigt att uppgifterna särskiljes och renodlas. Utredningen har löst
denna uppgift så, att till nya ledningsorgan på lägre regional nivå, örlogsbaser,
hänförts främst bas- och underhållstjänst samt mobiliseringsförberedelser
och frivilligutbildning, örlogsbaschefernas uppgifter förutsättes
variera något olika militärområden emellan, i fred dock mindre än i krig.
Den principiella uppläggning utredningen sålunda gjort synes mig vara
rationell.
Från nu redovisade utgångspunkter tillstyrker jag dels att principorganisationen
i fred av örlogsbaserna i Södra, Västra och östra militärområdena,
vilka bör benämnas Sydkustens, Västkustens respektive Ostkustens örlogsbas,
utformas enligt bilagorna 15—17 till protokollet i detta ärende, dels
att på örlogsbaschef ankommande uppgifter i Nedre Norrlands militärområde
i fred skall fullgöras av chefen för Norrlands kustartilleriförsvar med
biträde av ett mindre antal officerare ur flottan. Jag torde i samband härmed
få meddela, att jag avser att inom kort anmäla ett förslag till fredsorganisation
av de förvaltningsorgan, som bör ingå i en blivande Sydkustens
örlogsbas. Förslaget, som utarbetats på grundval av resultatet av statskontorets
undersökningar av stabs- och förvaltningsorganisationen inom nuvarande
marinkommando Syd, torde böra föreläggas riksdagen.
Beträffande förläggningsorterna torde jag få anmäla, att chefen för marinen
i skrivelse den 12 februari 1964 motsatt sig utredningens förslag, att
Ostkustens örlogsbas förlägges till Västerhaninge, och i stället förordat
Stockholm som förläggningsort. Med anledning härav vill jag erinra om att
enligt beslut av 1960 års riksdag (prop. 120; SU 127; rskr 335) staben m. fl.
ledningsorgan vid marinkommando Ost skall förläggas till Västerhaninge
kommun. De motiv, som föranledde detta beslut, måste anses gälla även för
den blivande örlogsbasen. Denna ståndpunkt bär också intagits av överbefälhavaren
i yttrande över marinchefens skrivelse, överbefälhavaren har
vidare framhållit, att inom Västerhaninge kommun kan tänkas olika förläggningsorter,
nämligen Västerhaninge samhälle, Berga-området och Muskö.
2 Rihang till riksdagens protokoll 1964. 6 sand. Nr 189
18
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196i
Dessa alternativ bedömer överbefälhavaren vara i huvudsak likvärdiga från
beredskapssynpunkt. En förläggning till Västerhaninge samhälle bedömes
preliminärt bli kostsammare, byggnads- och driftmässigt, än de båda övriga
alternativen. Muskö anses lämna större handlingsfrihet vid val av organisationsform
för örlogsbasen än Berga-området, vilket är ett stort utbildningscentrum
och redan nu inrymmer ett flertal administrativa enheter. Överbefälhavaren
förordar således att örlogsbasstaben med förvaltningar förlägges
till Muskö. Jag ansluter mig till överbefälhavarens förslag med framhållande
av att Muskö — där förvaltningar och örlogsvarv kommer att vara
belägna — enligt min uppfattning är den naturliga fredsförläggningsplatsen
för örlogsbasstaben med hänsyn till arten av huvuddelen av de uppgifter,
som i fred skall ankomma på örlogsbasens chef. Kungl. Maj:t har
därför på min hemställan anbefallt fortifikationsförvaltningen att vid uppgörande
av byggnadsprogram för ovan jordsanläggningar på Muskö utgå
från att den blivande Ostkustens örlogsbasstab skall förläggas dit. I detta
sammanhang bör vidare nämnas, att jag inte har något att erinra mot att
en mindre del av staben — såsom utredningen föreslagit — förlägges till
annan ort. Vilken ort som därvid bör komma i fråga synes böra närmare
undersökas. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i lokaliseringsfrågan
liksom i fråga om benämningen av denna stabsdel.
Förläggningen av Västkustens örlogsbas är beroende av den framtida
dispositionen av de marina anläggningarna på Nya Varvets område i Göteborg.
Såsom tidigare nämnts vid behandlingen av frågan om Västra militärområdesstabens
förläggningsort, har jag tillkallat en särskild utredning
för att närmare klarlägga förutsättningarna för en utflyttning av dessa anläggningar.
Beträffande ledningsorganisationen på Gotland delar
jag överbefälhavarens uppfattning, att Gotland efter övergång till den nya
organisationen inte kommer att vara helt jämförbart med övriga försvarsområden.
Jag kan därför tillstyrka att de av överbefälhavaren föreslagna benämningarna
»Gotlands militärkommando» och »Chefen för Gotlands militärkommando»
införes men vill samtidigt understryka, att detta inte innebär
något avsteg från utredningens förslag, att ledningsorganisationen på
ön i fortsättningen skall hänföras till den lägre regionala nivån.
I detta sammanhang vill jag också uttala min principiella anslutning till
utredningens uppfattning, att nuvarande vakanser i personalkårernas stater
inte bör drabba Gotlands militärkommandostab. Hur den erforderliga
förstärkningen lämpligen bör genomföras, torde få uppdragas åt överbefälhavaren
att föreslå. Det bör vidare uppdragas åt honom att pröva Gotlands
kustartilleriförsvars ställning i förhållande till militärkommandochefen
och att till Kungl. Maj :t inge därav betingade förslag.
I fråga om den av försvarsledningsutredningen aktualiserade samma nslagningen
av staberna för Härnösands försvars
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196i
19
område och Norrlands kustartilleriförsvar finner jag
det angeläget, att de preliminära undersökningar som utredningen låtit
göra snarast kompletteras, så att underlag för ett beslut erhålles. Min avsikt
är att föranstalta om ett uppdrag härom till överbefälhavaren.
Vad försvarsområ desorganisationen beträffar, delar jag
utredningens uppfattning att försvarsområdesstabernas personalorganisation
är relativt svag jämfört med andra militära staber. Med tanke på de
fördelar, som en sammanslagning enligt dåvarande statens organisationsnämnds
förslag av stabs- och förvaltningstjänsten vid vissa försvarsområden
och regementen synes kunna medföra — bl. a. i fråga om bättre utnyttjande
av personalen och större elasticitet i organisationen -— avser jag
att vid ett senare tillfälle ta upp frågan om anordnande av försök i denna
riktning.
Beträffande eventuella förändringar i ledningen av den markoperativa
verksamheten på nivån under militärbefälhavare finner jag ingen anledning
att nu göra några närmare uttalanden, eftersom några konkreta förslag i frågan
inte föreligger. Jag vill endast framhålla, att man givetvis bör välja ett
system, som inte medför en dubblering av de blivande militärområdesstabernas
kapacitet för markoperativ ledning eller innebär ett underutnyttjande
av denna.
Jag övergår nu till vissa av försvarsledningsutredningen behandlade särskilda
frågor och får därvid beträffande lönegradsplacering för
försvarsstabschefen hänvisa till vad jag anfört om lönefrågor
m. m. för militärbefälhavare och personal i militärområdesstaber. Detsamma
gäller vissa av överbefälhavaren i hans remissyttrande framlagda
förslag avseende beställningen för chef för attackeskadern.
Utredningens synpunkter på frågan om en för officerare i
högre stabstjänst gemensam personalkår ansluter jag
mig till. Jag räknar med att frågan skall upptagas till närmare prövning,
sedan överbefälhavaren inkommit med förslag.
Jag delar också uppfattningen, att en översyn av insk rivning soch
personalredovisningsväsendet bör komma till stånd.
Det är min avsikt att inom den närmaste tiden hemställa om Kungl. Maj :ts
bemyndigande att tillkalla en särskild utredning för detta ändamål.
Förslaget om inrättande av särskild kassaavdelning vid militärområdesstaber
na har tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter
som uttalat sig därom. Statskontoret har emellertid ansett att det med
förslaget avsedda syftet kan tillgodoses genom att staberna tillföres en kassachefsutbildad
befattningshavare, vilken bör ingå i intendenturavdelningen.
Frågan tillhör enligt min mening dem, som bör övervägas i samband med
20
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196i
att detalj organisationen närmare utredes och prövas. Jag förutsätter att
bl. a. försvarets civilförvaltning och statskontoret därvid kommer att medverka.
Vad slutligen angår förslagens genomförande, vill jag understryka
angelägenheten av att den av 1961 och 1962 års riksdagar beslutade
omorganisationen av krigsmaktens och totalförsvarets högsta ledning
så snart sig göra låter fullföljes genom motsvarande organisationsändringar
i regional instans. Erforderliga förberedelser för övergång till ny
regional fredsorganisation för krigsmaktens del bör därför enligt min mening
påbörjas utan dröjsmål och därvid i första hand avse åtgärder för att
anskaffa stabslokaler. Jag vill här erinra om att fortifikationsförvaltningen,
såsom tidigare nämnts, redan erhållit eller kommer att erhålla uppdrag att
utarbeta lokalprogram för samtliga militärområdesstaber -—• utom den i
Bergslagens militärområde, för vilken inga åtgärder nu erfordras — samt
för Ostkustens örlogsbas. Därjämte har — såsom likaledes nämnts i det föregående
— en särskild utredning tillsatts för att klarlägga förutsättningarna
för en utflyttning av örlogsvarv m. m. från Göteborg.
Övergång till ny fredsorganisation för krigsmakten bör — i enlighet med
utredningens förslag — ske den 1 oktober 1966. Som jag tidigare anfört,
bör den nya organisationen under en övergångstid betraktas såsom provisorisk
och definitivt beslut i organisationsfrågan inte fattas, förrän tillräckliga
erfarenheter av de nya verksamhetsformerna hunnit vinnas. För att
underlätta övergången bör militärbefälhavare och stabschefer i den nya
organisationen utnämnas redan under andra halvåret 1965. Nuvarande regionala
chefer, som inte erhåller befattningar i den kommande organisationen
eller eljest inom krigsmakten, torde få föras på övergångsstat. Även
andra särskilda personalanordningar torde kunna visa sig påkallade i samband
med övergången till ny organisation eller för att effektivt driva förberedelserna
härför. Kungl. Maj :t torde därför böra inhämta riksdagens
bemyndigande att besluta om dylika och i övrigt erforderliga övergångsanordningar.
I enlighet med tidigare redovisat förslag bör det uppdragas åt överbefälhavaren
att efter givna riktlinjer utforma ny krigsorganisation för krigsmaktens
högre regionala ledning m. m. överbefälhavaren bör även ha att
föreslå tidpunkt för övergång till denna organisation. Jag vill i detta sammanhang
betona, att övergången måste ske på sådant sätt att väsentliga
beredskapskrav inte eftersättes. Detta torde innebära, att övergången kan
fullbordas först sedan de nya ledningsorganen i fred varit i verksamhet
någon tid. Detta får emellertid inte hindra, att förberedelserna påbörjas
med det snaraste.
Såvitt gäller krigsmakten, vill jag slutligen framhålla, att kostnaderna
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196A
21
för genomförandet av den nya regionala ledningsorganisationen enligt grunderna
för gällande försvarsbeslut bör bestridas inom den fastställda kostnadsramen.
Jag kan således inte biträda överbefälhavarens avvikande uppfattning
på denna punkt.
Föreslagna ändringar i civilområdesindelningen — utom tillkomsten av
det nya civilområdet — bör som utredningen förutsatt genomföras först i
samband med ändringarna i den militärterritoriella indelningen.»
Utskottet
Till följd av det framtida krigets totala karaktär har det inbördes beroendet
mellan försvarets olika delar blivit alltmer utpräglat. Detta har medfört
ökade krav på en mera enhetlig ledning och samordning inom såväl det militära
försvaret som det totala försvaret. De av 1961 och 1962 års riksdagar
fattade besluten om omorganisation av krigsmaktens och totalförsvarets
högsta ledning få ses mot denna bakgrund.
Det i nu föreliggande proposition framlagda förslaget avser att i samma
syfte åstadkomma en omläggning av totalförsvarets ledningsorgan i vad avser
regional instans. Till grund för propositionen ligger ett av 1960 års försvarsledningsutredning
avgivet betänkande i ämnet.
Som utgångspunkter och riktlinjer för sitt förslag har utredningen redovisat
vissa principiella uttalanden om totalförsvarets allmänna målsättning,
krigsmaktens allmänna och operativa målsättning, ett framtida krigs
karaktär, militärgeografiska och militärpolitiska förhållanden samt tillgången
på kvalificerad ledningspersonal. Utredningens i anledning därav
framförda synpunkter äro i stort sett desamma, som legat till grund för
1961 och 1962 års förenämnda riksdagsbeslut. Utskottet har icke något att
erinra mot vad härutinnan anförts. I likhet med departementschefen vill
utskottet understryka, att krigsmaktens ledningsorganisation för krig liksom
för fred skall formas främst utifrån de krav, som invasionsförsvaret
ställer.
Utredningen har vid sin granskning av nuvarande ansvarsfördelning, organisation
och verksamhet inom totalförsvarets regionala ledning funnit
vissa svagheter föreligga i ledningssystemet. Sålunda framhålles hl. a. hurusom
en deloperation inom huvuddelen av landet kommer att under överbefälhavaren
ledas icke av en chef utan av fyra sidoordnade chefer, nämligen
en militärbefälhavare, en marinkommandochef och två flygeskaderchcfer.
För överbefälhavaren uppkomma härigenom svårigheter att samordna
mark-, sjö- och luftoperativ verksamhet i ett antal deloperationer,
samtidigt som han under Kungl. Maj :t skall leda den samlade försvarsoperationen.
Vidare konstateras att det för vissa lägen i stort sett saknas
bestämmelser om uppgifter och befogenheter för civilbefälhavarna, vilket
22
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1964
bl. a. medfört oklarhet om gränserna mellan civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas
kompetensområden.
Mot bakgrunden härav föreslås att totalförsvarets ledning i krig i den
högre regionala instansen utövas enhetligt inom geografiska ansvarsområden,
vilkas gränser äro gemensamma för krigsmakten och det civila försvaret.
Inom varje sådant område skall krigsmaktens verksamhet ledas av en
militär chef, militärbefälhavare, och den civila försvarsverksamheten inriktas
och samordnas av en civil chef, civilbefälhavare. För krigsmaktens
del upphör härigenom nuvarande uppdelning på militärområden, marinkommandon
och eskaderområden och ersättes med en för samtliga försvarsgrenar
gemensam indelning i militärområden. Dessa områden föreslås
bli sex till antalet. Därvid förutsättes att Gotland skall inordnas i militärområde
på fastlandet. Det civila försvarets indelning på högre regional nivå
föreslås skola helt överensstämma med krigsmaktens. Gotland skall enligt
förslaget ingå i ett civilområde på fastlandet. Norrbottens och Västerbottens
län föreslås sammanförda till ett nytt civilområde.
Enligt förslaget skall militärbefälhavare biträdas av en allsidigt sammansatt
militärområdesstab, som ersätter nuvarande militärbefäls-, marinkommando-
och flygeskaderstaber och i vilken de ledande befattningarna
skola tillsättas oberoende av försvarsgren. För vissa av de uppgifter, som
nu åvila marinkommandochef, föreslås s. k. örlogsbaser med stabsorgan
skola inrättas.
Inom det civila försvaret ges civilbefälhavarna i princip samma ledande
ställning som militärbefälhavarna inom det militära försvaret.
Såsom inledningsvis anförts innebär det föreliggande förslaget i princip
ett konsekvent fullföljande av de enhetssträvanden, som kännetecknat 1961
och 1962 års riksdagars beslut beträffande krigsmaktens och totalförsvarets
högsta ledning. Övergången även på det regionala planet till organisation i
försvarsfunktioner är att hälsa med tillfredsställelse.
Vad beträffar valet av huvudalternativ för krigsmaktens regionala ledning
och indelning anser utskottet, att de av utredningen gjorda bedömningar,
som ligga till grund härför, äro i princip hållbara.
Utskottet tillstyrker alltså förslaget, att riket med tillhörande territorialvatten
indelas i sex geografiska ansvarsområden. Vidare tillstyrkes att det
inom varje sådant geografiskt område skall finnas en militär respektive
civil chef. Den militäre chefen bör ha befäl över samtliga inom området
förekommande försvarsstyrkor oavsett dessas försvarsgrenstillhörighet och
med fullt och odelat ansvar för områdets försvar.
Genom eu enhetlig ledning av nu angivet slag i såväl fred som krig ges
förutsättningar för att de disponibla resurserna kunna utnyttjas så att den
samlade effekten av försvarsförberedelserna blir den största möjliga.
Även för den nya organisationen föreslås benämningarna militärområde
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1964
23
och militärbefälhavare. Dessa uttryck ha gammal hävd, och anledning saknas
att frångå desamma. Härvid erhålles också samordning med benämningarna
civilområde och civilbefälhavare. Förslagen i denna del tillstyrkas
alltså. Vad beträffar de nya staberna har utredningen som benämning föreslagit
»militärbefälsstab», under det att överbefälhavaren i anslutning till
sitt förslag om beteckningen region förordat »regionstab». Utskottet anser
i likhet med departementschefen, att benämningen militärområdesstab
är att föredraga. De föreslagna beteckningarna av de nya militärområdena
ge utskottet icke anledning till erinran, då en bättre systematisering härigenom
åstadkommes. Militärområdena böra i enlighet härmed benämnas
Södra, Västra och östra militärområdena samt Bergslagens, Nedre Norrlands
och övre Norrlands militärområden. Utskottet anser riktigt, att samma
system införes beträffande civilområdena. Utskottet använder ifrågavarande
benämningar i det följande.
Vid indelningen i militär- och civilområden har utredningen eftersträvat
att följa de nuvarande länsgränserna. Detta har icke lyckats i tre fall. Sålunda
föreslås att delar av Kalmar och Gävleborgs län hänföras till östra
militär-(civil-)området. Det är uppenbarligen förenat med vissa nackdelar
att på detta sätt uppdela ett län. Några remissinstanser ha också riktat bestämda
erinringar mot denna gränsdragning. Framför allt operativa skäl
synas emellertid ha varit bestämmande för densamma. Länsindelningsutredningen
har på grund härav icke haft något att erinra mot förslaget, Detsamma
tillstyrkes även av utskottet, som dock förutsätter att, om länsindeiningsutredningen
skulle resultera i en ändrad länsindelning, frågan upptages
till förnyad prövning. Det tredje fallet avser Hallands län, genom vilket
enligt utredningens mening en gräns bör dragas mellan Södra och Västra
militär-(civil-)områdena. Utskottet delar utredningens av departementschefen
biträdda uppfattning att med ställningstagande härtill bör anstå i
avbidan på resultatet av länsindelningsutredningens överväganden.
Beträffande militärbefälhavares uppgifter i krig framläggas icke nu några
detaljerade förslag. Mot de allmänna synpunkter, som framförts i propositionen,
har utskottet icke något att erinra.
Militärbefälhavares uppgifter i fred anges vara oj>erativt krigsförberedelsearbete,
förbandsproduktion och förvaltning. Beträffande ledningen av
förbandsproduktionen, utom mobilisering och mobiliseringsförberedelser,
vill utskottet i likhet med departementschefen understryka, utt ansvar och
befogenheter bl. a. i fråga om utbildning av grundläggande art så långt möjligt
bär decentraliseras till underlydande förbands- och andra chefer, dock
utan att militärbefälhavarens ansvar inför vederbörande försvarsgrenschef
härigenom begränsas. Utskottet har icke någon erinran mot förslagen under
detta avsnitt.
1 fråga om regional myndighetens organisation guller för närvarande, att
-4 Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1964
militärbefälhavaren närmast har till förfogande en fristående ställföreträdande
militärbefälhavare samt en stabschef, som enbart är chef för militärbefälsstaben.
Enligt det föreliggande förslaget skall, såsom av det föregående framgått,
militärbefälhavare biträdas av en allsidigt sammansatt militärområdesstab,
organiserad efter den integrerade verksamhetens omfattning. Denna nya organisation
ersätter nuvarande militärbefäls-, inarinkommando- och flygeskaderstaber,
och samverkan i olika försvarsfunktioner säkerställes genom
att i den nya stabsorganisationen införes kvalificerad armé-, flvg- och
marinexpertis. Denna organisation medför i sin tur, att stabschefen ansetts
böra erhålla en tjänsteställning överordnad dessa befattningshavare, förslagsvis
med generalmajors grad. Härigenom kommer stabschefen att i
praktiken få ställning såsom militärbefälhavarens ställföreträdare, varför
denne befattningshavare i den hittillsvarande organisationen kunnat
utgå. Då dennes verksamhet i huvudsak varit inriktad på utbildningsfrågor
inom armén, har enligt förslaget i den nya organisationen dessa uppgifter
lagts över på chefen för armésektionen. För de tre större militärområdena
har här skisserade stabsorganisation föreslagits bli helt genomförd, medan
den i de tre övriga staberna getts en efter behovet avpassad något mindre
omfattning och med lägst regementsofficer som chef för förenämnda sektion
(motsvarande).
Militärbefälhavarens primära uppgifter i fredstid skola såsom nämnts
omfatta det operativa krigsförberedelsearbetet och förbandsproduktionen.
I sistnämnda avseende skall han inför vederbörande försvarsgrenschef åläggas
samma ansvar som nu. Såsom departementschefen framhållit kommer
det operativa krigsförberedelsearbetet jämte icke decentraliserade delar av
förbandsproduktionens ledning att under alla förhållanden pålägga militärbefälhavaren
en betydande arbetsbörda, varför det är av vikt, att han så
långt möjligt kan koncentrera sina arbetsinsatser till de nämnda verksamhetsområdena.
Mot utredningens förslag beträffande regionalmyndighetens organisation
ha från visst militärt håll gjorts bestämda erinringar. Sålunda ha sex av de
sju nuvarande militärbetälhavarna i yttranden till överbefälhavaren anmält
eu annan uppfattning än den som hävdats i utredningens betänkande och i
propositionen. Sålunda framhålles bl. a. att det föreslagna systemet kommer
att medföra allvarliga konsekvenser främst beträffande utbildningskontrollen
inklusive personalbedömning. Vid flertalet militärområden skulle denna
kontroll — i den mån den icke utföres av militärbefälhavaren — komma att
verkställas av förenämnde sektionschef. Därest militärbefälhavaren icke är
ur armén, kommer sektionschefen i praktiken att verka som högste sakkunnige
i arméutbildningsfrågor och vitsordssättning för armébefäl. Det
har ansetts icke vara rimligt, att en befattningshavare på sektionschefs
tjänstenivå i vissa områden skall svara för dessa väsentliga frågor.
Chefen för armén har i sitt remissyttrande till överbefälhavaren uttalat,
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196''v
!25
att det är tveksamt om tillräcklig hänsyn har tagits till de krav, som ett
framtida beredskaps- och utbildningssystem ställer på den regionala ledningen.
Sålunda framhålles att, om fördelarna i ett nytt utbildningssystem
med tätt återkommande särskilda befälsövningar och repetitionsövningar
skola kunna utnyttjas, det vore mycket betydelsefullt, att icke endast militärbefälhavaren
personligen utan också en äldre, erfaren officer av samma
slag som nuvarande ställföreträdaren kunde tillsammans ägna minst samma
tid som nu åt utbildningen (i vidaste bemärkelse) av arméstridskrafterna
och för den territoriella verksamheten. Enligt vad arméchefen vidare framhållit
— liksom flertalet militärbefälhavare — kommer, därest förslaget
följes, den fackmässigt armébetonade utbildningen och övningsverksamheten
icke att kunna ledas på samma sätt som nu inom huvuddelen av militärområdena.
Vidare kommer bedömningen och prövningen av arméns personal
såsom grund för beredningen av befordringsärenden icke heller att
kunna ägnas samma tid och arbetsinsats av lika kvalificerad befattningshavare
som i dagens läge. I krig synas militärbefälhavarnas möjligheter att
personligen leda viktigare markoperativ verksamhet att minska, särskilt
inom I. och IV. milo på grund av det stora antalet direkt underlydande
enheter.
Chefen för marinen har ansett, att enligt det av utredningen förordade
alternativet den fackmässiga handläggningen av mark- och sjöoperativa
ärenden icke ges samma betingelser som i nuvarande organisation.
Utredningens förslag har i allt väsentligt tillstyrkts av överbefälhavaren.
Det synes utskottet betydelsefullt, att regionalmyndighetens inre organisation
får sådan utformning, att de betydande uppgifter, som åläggas militärbefälhavarna,
kunna lösas. Vad beträffar armén, som har den ojämförligt
största utbildningsorganisationen inom krigsmakten, är det angeläget att
en befattningshavare har möjlighet att ägna denna verksamhet betydande
omsorg.
Enligt utskottets mening bör begreppet integration i vidare bemärkelse
även innefatta ett effektivt samspel mellan verksamheten inom stab och
förband ej minst beträffande utbildningen, så att ömsesidiga erfarenheter
från respektive områden på lämpligaste sätt kunna nyttiggöras. I anslutning
härtill förutsätter utskottet, att i regel befattningen som chef för armésektionen
(motsvarande) bestrides av officer med god erfarenhet av trupptjänst
även i förbandschefs ställning.
Uppenbart är att frågan om den närmare sammansättningen av dessa staber
är av svårbedömbar art ej minst med hänsyn till den ringa erfarenhet,
som i nuläget finnes beträffande integrerad verksamhet på denna nivå. Departementschefen
har också framhållit, att den föreslagna nya fredsorganisationen
bör betraktas som provisorisk och att definitivt beslut icke bör
fattas, förrän tillräckliga erfarenheter av de nya verksamhetsformerna hunnit
vinnas. Beträffande stabernas inre organisation räknar departementschefen
med eu prövningstid av ett par år. Förslag om inrättande av beställ
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196b
ningar för denna verksamhet har departementschefen ansett icke i nu förevarande
sammanhang höra föreläggas riksdagen. Ej heller upptagas frågor
rörande lönegradsplacering och anställningsformer.
Utskottet förutsätter, att vad förenämnda militära myndigheter anfört
beträffande militärområdesstabernas sammansättning m. m. kommer att
noga prövas och övervägas, innan definitiv ställning tages till den föreslagna
organisationen. Såsom framgått torde tidsutrymme finnas härför. Utskottet
förutsätter även, att under ifrågavarande provisorium sådana organisationsoch
personalåtgärder icke vidtagas, som på ett bindande sätt omöjliggöra
ett framtida reellt hänsynstagande till och utnyttjande av de erfarenheter,
som en provisoriskt tillämpad principorganisation är avsedd att ge.
Utredningen har föreslagit, att eu viss gradering sker av militärområdena.
Häremot ha från militärt håll gjorts vissa invändningar, särskilt då det gäller
topporganisationen. Utskottet vill erinra om att riksdagen framdeles
kommer att få taga ställning till frågor om lönegradsplacering och anställningsformer.
I fråga om personalens försvarsgrenstillhörighet har utredningen framhållit,
att befattningarna som militärbefälhavare, stabschef och souschef
samt chefer för sektionerna I. och II. böra i princip icke vara bundna till någon
särskild försvarsgren. Den enda förutsättningen bör vara, att befattningshavarna
ha erforderliga kvalifikationer och ha utbildats för sina uppgifter.
För att erforderlig fackkunskap skall kunna säkerställas förutsättes
dock att förstnämnda tre befattningshavare utgå ur olika försvarsgrenar.
Överbefälhavaren har i princip anslutit sig härtill. Chefen för armén har
med särskild hänsyn till allt förberedelsearbete, inklusive förbandsproduktionen,
i fred ansett att den mest kvalificerade bör avses för sådan befattning,
som icke skall vara bunden till särskild försvarsgren. Behovet av expertis
ur samtliga försvarsgrenar kunde enligt arméchefen tillgodoses på annat
sätt inom staben. Arméchefens uppfattning har även hävdats av de militärbefälhavare,
som i sina remissyttranden uttalat sig i frågan. Departementschefen
har följt utredningens förslag.
Liksom då det gällde utformningen av militärområdesstabs organisation
förutsätter utskottet, att även nu berörda spörsmål noga prövas och övervägas
innan slutlig ställning tages.
Vad beträffar den fredstida förläggningen av militäromr&desstaberna
föreslås att Västra militärområdets stab skall förläggas till Göteborg (Nya
Varvet) och allenast övergångsvis, i avvaktan på utredning om flyttning av
Göteborgs örlogsvarv, kvarligga i Skövde. I motionerna 1:725 och 11:887
förordas att Skövde tills vidare bibehålies som förläggningsort. Som ett viktigt
krav på förläggningsort för militärområdesstab har utredningen anfört,
att de allra största tätorterna böra undvikas. Utskottet vill härvid erinra
om att chefen för armén i sitt remissyttrande erinrat om att nuvarande
IV. militärbefäl sstaben förflyttats från Stockholm till Strängnäs främst av
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196i
27
den anledningen, att det var olämpligt att förlägga en så viktig stab i en
storstad med de komplikationer, som konune att uppstå vid samtidig utrymning
och mobilisering. Beträffande nuvarande III. militärbefälsstaben
måste det enligt arméchefen av samma skäl anses vara mycket olämpligt att
förflytta denna från en mindre garnisonsstad till en storstad. Såsom även
departementschefen framhållit kunna från allmänt lokaliseringspolitiska
synpunkter erinringar göras mot att militäronirådesstaben förlägges till ett
storstadsområde. Med hänsyn emellertid till de arbetstekniska fördelarna
har departementschefen dock funnit sig böra förorda, att så sker i detta fall.
Utskottet anser, att denna fråga bör ytterligare utredas för att bättre än vad
hittills skett klarlägga Skövdes förutsättningar som förläggningsort. Det
finnes även skäl att avvakta resultatet av pågående utredning om utflyttning
av flottans anläggningar på Nya Varvet. Utskottet tillstyrker därför
ifrågavarande motioner, vilket innebär att Skövde tills vidare bör vara förläggningsort
för Västra militäronirådesstaben.
Förläggningsort för nuvarande I. militärbefälsstaben är Kristianstad. Departementschefen
föreslår i likhet med utredningen, att Södra militärområdesstaben
förlägges dit. Då denna stad synes bäst uppfylla redovisade
krav på förläggningsort för denna stab och då några vägande skäl icke anförts
för en ändring härutinnan, tillstyrker utskottet departementschefens
förslag. Motionen 11:903, såvitt nu är i fråga, torde därför icke böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Departementschefens val av förläggningsorter för övriga militärbefälsstaber
har icke givit utskottet anledning till erinran.
Vad beträffar det civila försvarets regionala ledning och indelning har utskottet
i det föregående tillstyrkt, att civilområden och militärområden till
sina gränser överensstämma. Härigenom torde de bästa förutsättningarna
skapas för samverkan mellan det militära och civila försvaret.
På anförda skäl tillstyrker utskottet, att ett civilområde, omfattande
Västerbottens och Norrbottens län, bildas.
Utskottet finner skäl tala för att Gotland inlemmas i ett civilområde.
Därest Gotland i militärt avseende inordnas i Östra militärområdet synes utskottet
riktigt, att motsvarande ändring sker på det civila försvarets område.
Vad beträffar frågan om civilbefälhavarnas uppgifter och ledningsorganisation
i krig kan utskottet ansluta sig till vad utredningen anfört. I likhet
med departementschefen finner utskottet angeläget, att civilbefälhavarnas
befogenheter och uppgifter i krig bli instruktionsmässigt fastställda liksom
att civilbefälhavarnas krigsorganisation överses mot bakgrund av senare
års erfarenheter. Inom inrikesdepartementet har tillkallats särskilda sakkunniga
för arbetet härmed. Därvid kommer också att prövas frågan om
ändringar i civilbefälhavarnas fredsinstruktion och om de följdverkningar
beträffande länsstyrelsernas krigsorganisation, som kunna bli ett resultat
av den föreslagna nya organisationen av totalförsvarets regionala ledning.
28
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196''i
I motionen II: 904 har liksom från remisshåll understrukits behovet av
att civilbefälhavarnas befattning med planläggningsfrågor göres mer ledande
och inriktande än vad som är fallet. Detta spörsmål torde, vilket motionärerna
också påpekat, komma att dryftas av förenämnda inom inrikesdepartementet
tillsatta utredning. I motionen föreslås att åt sagda utredning
skall uppdragas att överväga behovet av en lednings- och inspektionsinstans
för civilförsvarets beredskap över hela landet. Härmed torde ha åsyftats en
dylik instans för hela den civila delen av totalförsvaret. Utan att taga ställning
till om behov föreligger av en sådan instans eller om den i motionen
berörda frågan lämpligare kan lösas på annat sätt har utskottet funnit skäl
tala för att spörsmålet om den centrala lednings- och inspektionsverksamheten
på det civila försvarets område närmare utredes i lämpligt sammanhang.
Med hänsyn till att utredningens förslag kommer att påverka civilbefälhavarnas
fredsorganisation har utredningen föreslagit en förstärkning av
därav berörda fredskanslier. Då därjämte enligt utredningen nuvarande
personalorganisation är snäv, åtminstone i de civilområden, som omfatta
ett större antal län, har ytterligare personalförstärkning ansetts påkallad.
Departementschefen framhöll i samband med propositionens avlämnande
i våras, att han då icke var beredd att tillstyrka inrättande av nya tjänster
men att frågan borde upptagas till prövning vid budgetbehandlingen innevarande
höst. Då sådan prövning alltså för närvarande torde pågå och utskottet
har anledning förutsätta, att Kungl. Maj :t låter tillse att fredskanslierna
erhålla personal i sådan omfattning, att de civila försvarsinsatserna
bli effektiva och väl samordnade, torde motionen I: 737 icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet övergår härefter till frågan om ledningen i lägre regional instans.
Enligt föreliggande förslag skall Gotland, som för närvarande i operativt
hänseende direkt lyder under överbefälhavaren, inordnas som en del av
Östra militärområdet. Anledningen härtill har angetts vara, att förutsättningar
för närvarande saknas för en enhetlig allmänoperativ ledning av
Gotlands försvar. Nuvarande VII. militärområdet skulle efter övergång till
ny ledningsorganisation benämnas Gotlands försvarsområde med en generalmajor
som befälhavare. I motionerna I: 736 och II: 902 föreslås att Gotlands
militära försvarsorganisation skall kvarstå med nuvarande lydnadsförhallanden
och att frågan om en eventuell ändring av dessa prövas först
sedan omorganisationen i övrigt genomförts och ytterligare erfarenheter
vunnits.
Departementschefen har med hänsyn till Gotlands särpräglade strategiska
läge föreslagit, att ledningsorganisationen i stället erhåller benämningarna
»Gotlands militärkommando» och »Chefen för Gotlands militärkommando».
I samma syfte och för att motverka olägenheterna av en nedflyttning till
lägre regional nivå ha även i övrigt föreslagits vissa avsteg från de prin
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196b
29
ciper, som gälla för försvarsområden. Sålunda må bl. a. nämnas, att den
markoperativa avvägningen av styrkeförhållandena mellan fastlandet och
Gotland alltjämt skall göras av överbefälhavaren. I fråga om arméns förbandsproduktion
föreslås att militärkommandochefen blir direkt underställd
chefen för armén. Enligt utredningen skall chefen för Gotlands kustartilleriförsvar
vara underställd militärkommandochefen, dock att i fråga
om utbildning — utom övningar av operativ karaktär — samt därmed sammanhängande
personaltjänst kustartilleriförsvarschefen bör lyda direkt
under chefen för marinen. Enligt departementschefen torde frågan, huruvida
Gotlands kustartilleriförsvar i alla avseenden bör underställas marinkommandochefen
närmare prövas av överbefälhavaren. Det förtjänar
vidare erinras om att enligt förslaget en viss personalförstärkning av militärkommandostaben
kommer att ske.
Utskottet har icke något att erinra mot vad propositionen i denna del
innehåller.
Genom bl. a. nu föreslagna åtgärder kommer den regionala ledningsorganisationen
för militärkommandot att förstärkas i förhållande till nuvarande
VII. militärbefälsstaben. Härmed ges ökade förutsättningar att tillgodose de
stora krav, som Gotlands utsatta läge ställer.
Med hänsyn till det anförda är utskottet icke berett tillstyrka det i motionerna
1:736 och 11:902 gjorda yrkandet. Det bör i anledning av detta
vrkande erinras om att överbefälhavaren med stöd av sina befogenheter kan
ställa befälhavaren på Gotland direkt under sitt befäl. Såsom framgått skall
den nya organisationen under en övergångstid betraktas som ett provisorium.
Eventuella ändringar beträffande militärkommandots föreslagna
ställning liksom i fråga om dess slutliga organisation böra bli beroende av
de erfarenheter, som kunna vinnas under provisoriet.
Det föreliggande förslaget till regional ledningsorganisation innebär, att
de uppgifter som ankomma på nuvarande marinkoinmandochefer delas på
två nivåer, högre och lägre instans. För att särskilja dessa uppgifter föreslås
att örlogsbaser organiseras för att fullgöra vissa av de uppgifter, som för
närvarande ankomma på marinkoinmandochefer med ledningsorgan. Dessa
uppgifter avse främst bas- och underhållstjänst samt mobiliseringsförbcredelser
och frivillig utbildning, örlogsbaschefernas uppgifter förutsättas variera
något olika militärområdena emellan. Utskottet har vid sin granskning
av detta förslag icke funnit något vara att invända.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att utskottet i sitt i våras avgivna
av riksdagen godkända utlåtande nr 122 tillstyrkt förslag till 1''redsorganisation
av de förvaltningsorgan, som anges skola ingå i eu blivande
Sydkustens örlogsbas. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Maj :t därvid
endast vidtoge sådana organisations- och personalförändringar, som
bedömdes icke kunna komma att föregripa riksdagens ställningstagande
under hösten till nu föreliggande proposition nr 109.
30
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196A
I motionen 11:903 har yrkats att chefen för Sydkustens örlogsbas ges
giaden konteramiral även om en beställning i lönegrad Bo 4 avses för befattningen.
Utskottet vill erinra om att detta yrkande innefattar en tjänsteställningsfråga,
varom det ankommer på Kungl. Maj:t att fatta beslut. Motionen
i denna del torde därför böra avslås.
Departementschefens val av förläggningsorter för örlogsbaserna tillstyrkes
av utskottet. Detta innebär bl. a. att beträffande Ostkustens örlogsbas,
som enligt utredningen skall förläggas till Västerhaninge och enligt chefen
för marinen till Stockholm, i stället bör få Muskö till förläggningsort. Såsom
departementschefen framhållit är detta den naturliga fredsförläggningsplatsen
för örlogsbasstaben med hänsyn till arten av huvuddelen av
de uppgifter, som i fred skola ankomma på örlogsbasens chef. Härjämte må
erinras om att förvaltningar och varv komma att vara belägna på Muskö.
Utskottet finner i likhet med departementschefen, att kostnaderna för
genomförandet av den nya regionala ledningsorganisationen böra enligt
grunderna för gällande försvarsbeslut bestridas inom den fastställda kostnadsramen.
Vad departementschefen anfört beträffande tidpunkten för övergång till
den nya organisationen liksom i fråga om de övergångsåtgärder, som kunna
komma att erfordras på grund av omorganisationen, tillstyrkes av utskottet.
Kungl. Maj :ts förslag — i de delar de icke närmare berörts av utskottet —
ha icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande.
Utskottet hemställer,
I. beträffande förläggningsorter för de blivande militärområdesstaberna
a)
att riksdagen må, med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:725 och 11:887, besluta
att fredsförläggningsort för blivande Västra militärområdesstaben
skall tills vidare vara Skövde;
b) att motionen II: 903, såvitt nu är i fråga, icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda;
II. att motionerna I: 736 och II: 902 icke må av riksdagen
bifallas;
III. att motionen 1: 737 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
IV. att motionen II: 903, i vad den icke behandlats under
I. b), icke må av riksdagen bifallas;
V. att riksdagen må, beträffande Kungl. Maj:ts förslag i
övrigt,
a) godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 6 mars 1964 angivna
riktlinjerna för organisation av totalförsvarets regionala ledning
med beaktande av vad utskottet anfört;
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 196i
31
b) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsåtgärder,
som kunna komma att erfordras på grund av omorganisationen
av totalförsvarets regionala ledning, med beaktande
av vad utskottet anfört;
VI. att riksdagen må, i anledning av motionen II: 904, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att frågan om en ledande
och inspekterande instans för det civila försvarets beredskap
utredes.
Stockholm den 1 december 1964
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. STAXÄNG
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Gillström, Einar Persson, Birger Andersson,
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson, Virgin, Fritz Persson,
fru Wallentheim, herrar Per Jacobsson, Söderberg, Mårtensson, Bengt Gustavsson,
Per Petersson, Harry Carlsson och Harald Pettersson; samt
från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Ståhl,
Karlsson i Olofström, Svensson i Stenkyrka, Almgren, fröken Elmén, herr
Mellqvist, fru Lewén-Eliasson, herrar Svensson i Ljungskile, Lassinantti,
Larsson i Hedenäset, Gustafsson i Uddevalla, Bohman och Eskel.