Statsutskottets utlåtande nr 162 år 1964

13

Nr 162

Utlåtande i anledning av väckt motion om beaktande av de
arbetsetiska frågorna i kursverksamheten för statliga
befattningshavare.

(5: e avd.)

I en inom andra kammaren av herrar Wiklund och Rimmerfors väckt
motion (11:667) har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller att personalutbildningsberedningen får i uppdrag att på lämpligt
sätt i sin kursverksamhet för statliga befattningshavare ägna uppmärksamhet
åt de arbetsetiska frågorna.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen.

över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtande avgivits av personalutbildningsberedningen (PUB),
som anfört följande.

Motionärerna synes, eftersom de påyrkar ett uttalande av riksdagen i
frågan, åsyfta någon förändring i behandlingen av ämnen med arbets- och
personalledande innehåll vid PUB:s kurser för statsanställd personal. Några
tankegångar i motionen torde inledningsvis i klarhetens intresse böra
diskuteras mera principiellt, innan ställning tages till vad som kan förmodas
vara motionärernas konkreta önskemål.

En grundläggande förutsättning för att kunna bedöma vad som bör ingå
i ett utbildningsprogram för arbetsledare är att begreppen arbetsledare och
arbetsledning någorlunda klart avgränsas. I det följande avses med arbetsledare
den person som har att se till att arbetet bland ett antal honom underställda
fortgår på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna anger utan
närmare motivering att arbetsledaren till dels skall vara personalvårdare
och därmed också människovårdare. En sådan karakläristik kan väl godtagas
som en allmän, om ock mycket diffus målsättning för hur ett humant
och vidsynt arbetsledarskap skall utövas. Men om därmed skulle avses
mera konkreta arbetsledaruppgifter, torde en distinktion vara av nöden.
Personalvårdaren har att bedriva personalvård i trängre mening. Därmed
bör rimligtvis förstås åtgärder, vilka direkt syftar till att för missanpassade
anställda och andra med särskilda svårigheter i arbetet underlätta
fullgörandet av efter omständigheterna godtagbara prestationer, sålunda
merendels åtgärder som ligger utanför de normalt arbetsledande
funktionerna. Skiljer man icke klart från varandra arbetsledning och personalvård
i trängre mening kommer arbetsledningen att innefatta ytterligt
varierande och omfattande tjänsteförpliktelser, som går långt utöver vad
som enligt normalt språkbruk och gängse uppfattning bör inbegripas un -

14

Statsutskottets utlåtande nr 162 år 196b

der arbetsledaruppgifterna. En sådan vidgning och diffusion skulle för arbetsledaren
te sig synnerligen vansklig och försvåra hans uppgift att nå
bästa möjliga sammanlagda resultat med det personkollektiv vars arbete
han leder. I extremfall skulle av arbetsledaren exempelvis kunna begäras
att han skulle bedriva terapeutisk behandling med en anställd, som lider
av grava psykiska störningar. Arbetsledaren skulle kunna bli ur stånd att
låta en anställd verkställa ett uppdrag, om detta kunde förväntas väcka den
underordnades motvilja, och även ur stånd att på ett hovsamt sätt framföra
berättigade anmärkningar mot en slarver med särskilt känsligt humör.
Arbetsledaren bör ha öppen blick för de underställdas individuella
olikheter och i möjlig mån beakta dessa vid sina åtgärder, men det finns
uppenbarligen vissa gränser för individualiseringen av kraven på arbetsplatsen,
som han normalt icke kan överskrida utan att äventyra de förutsättningar
för ett gott arbetsledarskap som grundas på hänsyn till rättvisa
och effektivitet. En bestämd distinktion måste sålunda göras mellan arbetsledning
och personalvård i trängre mening.

Kravet på ett tillfredsställande samlat resultat av en arbetsenhet medför
förvisso ett krav på att arhetsledarens instruktioner, order och kontrollmetoder
totalt sett verkar gynnsamt på de anställdas arbetslust och prestationsförmåga.
Ett avgörande kännetecken på den dugande arbetsledaren
synes många gånger vara att han både kan entusiasmera till goda insatser
och upprätthålla nödig arbetsdisciplin, innefattande rättvis arbetsfördelning,
kontroll, kritik av felaktigheter osv. Den närmare innebörden av denna
arbetsledarens dubbla roll som entusiasmerande arbetskamrat och övervakande
»myndighet» belyses efter bästa förmåga vid de på PUB:s initiativ
anordnade kurser, vari arbetsledningsfrågor ingår. Det förulsättes därvid
att arbetsledningen icke innefattar förpliktelser av sådan valör att särskild
medicinsk, psykologisk eller teologisk fackkunskap skall krävas av arbetsledaren.

Motionärerna framhåller de betydelsefulla resultat, som kan uppnås medelst
lämplig utbildningspåverkan, och lämnar i detta stycke en översikt av
vad de anser vara grundförutsättningarna för ett väl fungerande samarbete:
gruppmedvetande, uppfattandet av sig själv som medlem i arbetsgruppen,
förmågan av samordning, information i lämplig form och vid rätt tidpunkt
även beträffande personlig duglighet, stimulans till bättre arbetsinsatser,
självkritik, verksamma former för konflikters lösning m. m. Allt detta är
viktiga ting i sammanhanget och några invändningar mot motionärernas
uttalanden i dessa hänseenden finns ej anledning att göra annat än möjligen
att de torde vara självklara för dem som sysslat med arbetsledarutbildning.
Vid PUB-kurserna förekommer på olika stadier orientering i dylika
frågor i den utsträckning, som anses påkallad för de olika kurserna. I
den speciella 9-dagarskurs för arbetsledning på kontor, vars huvudsakliga
syfte är att belysa de arbetsledande funktionerna, behandlas dessa och övriga
aspekter på samarbetet relativt ingående.

I sak synes det alltså förhålla sig så, att den utbildning för att uppnå
ökad effektivitet, trivsel och kostnadsminskning, som motionärerna omförmäler
såsom önskvärd, förekommer vid på PUB:s initiativ anordnade
kurser i arbetsledning. I denna del synes motionärernas syfte redan vara
i sak tillgodosett. För PUB är det aktuella önskemålet att denna utbildning
skall kunna vidgas till alltfler grupper av statsanställda — behovet är
praktiskt taget obegränsat — och en vidgning torde komma att successivt
ske, så snart de organisatoriska förutsättningarna härför kommit till stånd.

Statsutskottets utlåtande nr 162 år 1964

15

Möjligen ligger det härutöver några speciella önskemål i motionen. Denna
återkommer upprepade gånger till uttrycket »arbetsetik». Särskild uppmärksamhet
borde, enligt motionärerna, vid PUB:s utbildning ägnas åt
»arbetsetiska frågeställningar» och »hög arbetsetik». De arbetsetiska aspekterna
sägs framträda med all tydlighet i befattningshavarens allmänna inställning
till överordnade, varvid »de personliga värderingarna» skulle vara
avgörande. Man hänvisar vidare till de gynnsamma erfarenheter av etikundervisning,
som kunnat noteras bland poliser på konstapelsnivå.

Den svävande innebörden i uttrycken »arbetsetiska frågeställningar» och
»hög arbetsetik» försvårar ett ställningstagande till vad som må vara motionärernas
önskemål. Såvitt avser frågan om befattningshavarnas allmänna
inställning till överordnade, har PUB vid uppdragandet av riktlinjerna
för utbildning i arbetsledningsfrågor icke gjort några speciella antaganden.
Utgångspunkten för en diskussion härom synes emellertid böra
vara, att man som en förutsättning för arbetsledningen normalt måste hos
den, som av fri vilja valt ett visst yrke, räkna med lojalitet och pliktkänsla.
En viktig arbetsledaruppgift synes vara att underbygga en sådan inställning
och i möjlig mån utveckla den till vad man numera ofta sammanfattar
som »god arbetskaraktär» (innefattande bl. a. ansvarskänsla, pålitlighet,
goda arbetsvanor samt positiv inställning till arbetet och företaget). Någon
filosofiskt eller religiöst grundad specialmotivering härför, under namn av
»arbetsetik» eller annat, har icke ansetts nödigt att utveckla i sammanhanget.

Om motionens syfte skulle vara att under rubriken »arbetsetik» som
kapprock införa och driva någon speciell religiös påverkan på de statsanställda,
bör ett sådant syfte enligt PUB:s mening avvisas. Religionen bör i
detta sammanhang få förbli en privatsak, och vidare bör utbildningen för
vuxna icke innefatta några av statsmakterna dirigerade suggestioner att
en religiöst funtad inställning till arbetslivet vore en förnämligare och säkrare
grund att bygga på än exempelvis en ateistisk eller skeptisk livssyn.
Det kunde få olyckliga konsekvenser om vid statliga arbetsplatser den goda
arbetskaraktären bos anställda skulle nedvärderas i den mån den icke
bygger på transcendentala motiv.

Måhända har några intentioner av dylikt slag alls icke legat bakom
motionärernas allmänt välvilliga och positiva uttalanden om arbetsledarutbildningens
värde. Oklarheten i rådande terminologi på området är emellertid
sådan, att PUB utan polemiskt syfte ansett sig böra i klarhetens intresse
göra förenämnda principiella deklarationer om arbetsledarutbildningens
innehåll och syfte vid den av beredningen drivna verksamheten.

Med hänvisning till vad sålunda anförts finner PUB motionen icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. Såsom personalutbildningsberedningen framhåller i sitt yttrande
över motionen upptar programmet vid de av beredningen anordnade
kurserna på olika stadier bland annat information och orientering i frågor
berörande effektiviteten och trivseln på arbetsplatserna. I den mån motionen
mera allmänt tar sikte på åtgärder ägnade att främja arbetsresultatet
kan syftet med densamma redan anses vara tillgodosett. Motionärerna efterlyser
emellertid en orienterande undervisning rörande frågor av »arbetselisk»
karaktär. I anledning härav vill utskottet framhålla att uttrycket ar -

16

Statsutskottets utlåtande nr 162 år 1964

betsetik ger utrymme för skiftande värderingar alltefter vars och ens personliga
inställning. Detta belyses också — om än i tillspetsad form — i yttrandet
från personalutbildningsberedningen. Att vid uppläggningen av kursverksamheten
binda undervisningen vid sådana bestämningar som motionärerna
anger synes utskottet vanskligt. Utskottet kan för sin del inte biträda
motionsyrkandet och vill i övrigt erinra om att i personalutbildningsberedningen
ingår representanter för olika intressegrupper, bl. a. personalorganisationerna,
varigenom speciella önskemål beträffande kursverksamhetens
inriktning kan väntas vinna beaktande i den mån så befinnes förenligt
med verksamhetens praktiska bedrivande.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 667 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 10 november 1964

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Boman, fröken Andersson,
herrar Birger Andersson, Axel Johannes Andersson, Virgin, Fritz Persson,
fru Wallentheim, herrar Bengtson, Per Jacobsson, Mårtensson, Bengt Gustavsson,
Rönnberg, Wååg och Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Petterson i Degerfors, Gustafsson i
Stockholm, Ståhl, Karlsson i Olofström, Svensson i Stenkyrka, Almgren,
fröken Elmén, herr Nilsson i Göingegården, fru Lewén-Eliasson, herrar
Svensson i Ljungskile, Johansson i Norrköping, Carbell, Bohman, Eskel och
Gustafsson i Kårby.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

640019