Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels stoppplikt
vid järnvägsövergång, dels varnings- och säkerhetsanordningar
vid järnvägsövergång, m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

a) nr 348 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 396 i andra
kammaren av herr Jönsson i lngemarsgården m. fl., i vilka motioner, som är
likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag senast till nästa års riksdag angående införande
av stopplikt för fordon vid plankorsning mellan väg och järnväg — endera
generellt eller vid vissa järnvägskorsningar»,

b) nr 608 i första kammaren av herr Sundin m. fl. och nr 737 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Kårby m. fl., i vilka motioner, som ävenledes är
likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning angående översyn av bestämmelserna angående
varnings- och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg
och väg samt av föreskrifterna angående vägtrafikants skyldighet vid passerande
av sådana korsningar».

Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 1: 348 och II: 737.

över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat yttrande från statspolisintendenten, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd. På begäran av
utskottet har yttrande därjämte avgivits av Motororganisationernas samarbetsdelegation
(MSD).

Gällande bestämmelser

A. Föreskrifter vid passerande av järnvägskorsning

Jämlikt 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skall
vägtrafikant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan väg och
järnväg, oavsett förekommande säkerhetsanordningar genom uppmärksamhet
på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas. Vid färd med fordon
skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.
Inom 50 meter från korsningen bör hastigheten ej överstiga 40 kilo1
— liihang till riksdagens protokoll 196b. 9 soml. 3 avd. Nr 39

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

meter i timmen. I 2 mom. stadgas, att, då av signal eller annat förhållande
framgår, att tåg nalkas, korsningen inte får passeras förrän signalen upphört
eller, om signal ej givits, tåget kört förbi. Enligt 3 mom. får omkörning
av annat fordon ej ske strax före eller i korsning av samma plan mellan väg
och järnväg. I andra fall än i 2 mom. sägs får icke jämlikt 4 mom., utan att
trafikförhållandena det föranleder, fordon på väg stannas eller uppställas
inom ett avstånd av 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena. Med
tåg likställes i paragrafen varje anordning på hjul, vilken löper på järnvägsskenor,
och bestämmelserna äger motsvarande tillämpning på plankorsning
mellan väg och spårväg med särskild banvall.

B. Föreskrifter angående kryssmärken och säkerhetsanordningar vid

j ärn vägskorsning

Enligt 1 § kungörelsen den 20 februari 1959 angående kryssmärken och
säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och väg (SFS
50/1959) åligger det innehavare av järnväg att vid korsning i samma plan
mellan järnvägen och väg (plankorsning) anbringa och underhålla kryssmärken
och säkerhetsanordningar på ömse sidor om järnvägen samt att ordna
viss i kungörelsen närmare angiven bevakning. Det nu anförda har emellertid
icke avseende å frågan, vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna
för dessa åtgärder. Med väg avses i kungörelsen även gata eller annan allmän
plats. Under beteckningen järnväg inbegripes spårväg med särskild banvall.
För innehavare av järnväg, som icke är upplåten för allmän trafik, eller
av spårväg skall enligt 2 § ovannämnda skyldighet föreligga endast i den
mån kryssmärken och säkerhetsanordningar av särskild anledning prövats
erforderliga. Detsamma gäller innehavare av annan järnväg i fråga om
plankorsning med sådan enskild väg, som icke är allmänneligen befaren. Vid
plankorsning med allmänneligen befaren enskild väg, varå trafiken är av
endast ringa omfattning, erfordras enligt 3 § icke säkerhetsanordningar, om
fri sikt finnes på ömse sidor om korsningen. Fri sikt anses föreligga om vägtrafikant,
var han än befinner sig inom ett avstånd av 25 meter, mätt längs
vägen från närmaste rälssträng, kan vid klart väder se tåg, var det än må
befinna sig inom ett avstånd från korsningen som, uttryckt i meter, är lika
med sex gånger talet för den på platsen tillåtna största tåghastigheten uttryckt
i kilometer i timmen. Om flera spår korsar vägen, skall det sistnämnda
avståndet ökas med 5 procent för varje påbörjad meter av avståndet mellan
de yttersta spårens mittlinjer, mätt längs vägen. Vid plankorsning, som
avses i 3 §, skall dock säkerhetsanordningar finnas, om vägen korsas av flera
järnvägsspår med stark trafik eller den största tåghastigheten vid korsningen
är högre än 90 kilometer i timmen eller det betingas av särskilda förhållanden
på platsen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3‘.9 år 1064 3

Beträffande hamnspår, industrispår och därmed jämförliga spår, kan efter
prövning i varje särskilt fall befrielse medges från skyldigheten att uppsätta
och underhålla kryssmärken och säkerhetsanordningar. Lämnas dylikt medgivande
i fråga om säkerhetsanordningar, skall i samband därmed föreskrivas
åtgärder, närmare angivna i kungörelsen (4 §).

Enligt § 5 skall kryssmärken vara av utseende, som framgår av en till
kungörelsen fogad bildbilaga. Säkerhetsanordningar vid plankorsning skall
enligt 6 § utgöras av

antingen helbommar jämte endera ljussignaler eller ljus- och ljudsignaler
(helbomsanläggning)

eller halvbommar jämte endera ljussignaler eller ljus- och ljudsignaler
(halvbomsanläggning)

eller enbart ljus- och ljudsignaler,

eller enbart ljussignaler,

eller ock enbart ljudsignaler.

Jämlikt andra stycket i sistnämnda paragraf skall helbomsanläggning anordnas
vid plankorsning mellan järnväg och väg med stark gång- eller cykeltrafik
samt vid sådan plankorsning där andra säkerhetsanordningar eljest
med hänsyn till vägtrafikens art och omfattning eller förhållandena i övrigt
icke lämpligen bör komma i fråga. Halvbomsanläggning skall anordnas vid
plankorsning med stark motorfordonstrafik, vid plankorsning mellan dubbelspårig
järnväg och allmän väg samt vid plankorsning på bangård, där växr
ling ofta sker, allt under förutsättning att icke helbomsanläggning anses påkallad.
I övriga fall användes enbart ljus- och ljudsignaler i förening eller
var för sig; enbart ljudsignaler må dock användas blott vid plankorsning
med ringa motorfordonstrafik.

Kungörelsen innehåller vidare utförliga bestämmelser om beskaffenheten
av de med kungörelsen avsedda säkerhetsanordningarna (7—11 §§).

Beträffande tåg som nalkas plankorsning, där säkerhetsanordning prövats
icke vara erforderlig, föreskrives att vid tillfälligt nedsatt sikt på grund av
dimma, nederbörd, rök eller dylikt upprepade signaler skall ges från annalkande
tåg med början på visst avstånd från korsningen (12 §).

Enligt 14 § får kryssmärke eller säkerhetsanordning ej utan särskilt medgivande
indragas eller ersättas med annan anordning.

Järnvägsstyrelsen samt väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen skall i samråd
vaka över tillämpningen av bestämmelserna i kungörelsen. Beslut, som påkallas
av dessa meddelas beträffande statens järnvägar av järnvägsstyrelsen
i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt beträffande enskild
järnväg av väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen. Avser frågan indragande av
befintligt kryssmärke eller befintlig säkerhetsanordning skall samråd ske
jämväl med vederbörande länsstyrelse. År järnvägsstyrelsen samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen av olika mening eller uttalar länsstyrelsen skiljaktig
mening, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t (15 ,6).

4

Tredje, lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Med ändring eller komplettering av kryssinärke eller säkerhetsanordning,
som uppsatts före ifrågavarande kungörelses ikraftträdande den 1 juli 1959
och icke står i överensstämmelse med däri meddelade föreskrifter, samt med
uppsättande av de ytterligare säkerhetsanordningar, som erfordras enligt
kungörelsen, må enligt övergångsbestämmelserna anstå längst till den 1 juli
1969, där icke annat påkallas av förhållandena eller bestämmes i den ordning,
som sägs i 15 §.

Historik

A. Föreskrifter vid passerande av järnvägskorsning

I det betänkande, som låg till grund för vägtrafikförordningen (SOU
1948: 34), övervägde 7,944 års trafikförfattningssakkunniga, huruvida i förordningen
borde upptagas generella bestämmelser om skyldighet att stanna
före järnvägskorsning. Förslag härom framlades dock inte. Till motivering
anförde de sakkunniga:

Enligt vad de sakkunniga erfarit har förekommit, att en bilförare stannat
sitt fordon före järnvägskorsning, gått upp på banan och lyssnat om tåg
kunde höras samt, då detta ej varit fallet, gått tillbaka till bilen, satt i gång
denna och då han därefter skolat korsa banan blivit påkörd av tåg. Den tid,
som åtgått för att återvända till bilen, sätta den i gång och köra in på banan,
hade varit tillräckligt lång för att tåget skulle hinna fram. Om föraren i
detta fall fortsatt över banan utan att stanna, hade han med all sannolikhet
undgått påkörningen. Hade föraren haft tillfälle sända annan tillförlitlig
person att söka utröna, huruvida tåg nalkades, kunde kanske olyckan ha
undvikits. Tillgång till sådan hjälp torde dock ej alltid finnas. Vidare må
beaktas, att om bil stannar, buller i regel uppkommer vid fordonets igångsättande,
vilket jämte förarens bestyr med manövreringen minskar hans
möjligheter att uppmärksamma annalkande tåg. I åtskilliga fall torde stannande
före järnvägskorsning ej vara erforderligt för det avsedda syftet,
,t. ex. i fall då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig på betryggande
avstånd. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas, att bestämmelser om
skyldighet att stanna bilen bliva efterlevda, varigenom respekten för bestämmelserna
kommer att avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg,
Ivan lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje fordon
skall stannas före korsningen.

Emellertid torde i vissa särskilda fall med hänsyn till föreliggande terräng-
och siktförhållanden kunna vara påkallat, att fordonsförare stannar
före järnvägskorsning för att förvissa sig om att denna kan passeras utan
fara. De sakkunniga anse lämpligt, att man i dylika fall genom särskilt
stopptecken, som uppsättes före korsningen, ålägger förare att iakttaga
ifrågavarande försiktighetsåtgärd.

De sakkunniga föreslog en bestämmelse av innebörd, att trafikant, som
ämnade passera plankorsning, oavsett förekommande säkerhetsanordningar
skulle vara skyldig att genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

huruvida tåg nalkades. Då av signal eller annat förhållande framgick, att
tåg nalkades, skulle trafikant stanna på betryggande avstånd före korsningen
och före ljussignal, om sådan fanns. Förelåg inte förhållande som nu
sagts, skulle korsningen passeras så skyndsamt som möjligt.

Icke heller i propositionen (nr 30) till 1951 års riksdag med förslag
till vägtrafikförordning in. m. upptogs bestämmelse om stopplikt vid
järnvägsövergång. Föredragande departementschefen anförde i ämnet, att
den av de sakkunniga förordade bestämmelsen torde innefatta även skyldighet
att helt stanna fordonet, där omständigheterna påkallade det, och att
det, med hänsyn till de många skiftande fall som förekom, borde överlämnas
åt förarens omdöme att avgöra, när han borde stanna. I det för riksdagen
framlagda förslaget till vägtrafikförordning upptogs, utöver vad de sakkunniga
föreslagit, ett stadgande av innebörd, att fordonsförare, som ämnade
passera plankorsning, skulle hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt
låg hastighet.

I motioner (I: 321 och II: 419) hemställdes, att det dessutom måtte föreskrivas,
att förare av motorfordon vid passerande av plankorsning skulle
växla ned eller stanna; i varje fall borde detta gälla, om korsningen var obevakad
och sikten där var dålig eller om dimma eller snöyra rådde.

Andra lagutskottet tog i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 30) avstånd
både från tanken på generell stopplikt vid järnvägsövergång och från
motionsförslaget samt yttrade bl. a.:

I åtskilliga fall — exempelvis då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig
på betryggande avstånd —- torde det ej vara erforderligt att växla
ned eller stanna före plankorsning. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas,
att bestämmelserna om skyldighet att växla ned eller stanna bli
efterlevda. Härigenom skulle respekten för en bestämmelse om skyldighet
härutinnan avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg, kan dessutom
''lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje motordrivet
fordon skall nedväxlas eller stannas före korsningen.

Med hänsyn härtill och då propositionens föreskrift — såsom ock föredragande
departementschefen framhållit — lärer innefatta skyldighet för
föraren att växla ned eller helt stanna fordonet, där omständigheterna det
påkalla, finner utskottet — som likväl vill betona vikten av särskilt stor försiktighet
vid plankorsningar — sig icke böra förorda någon generell regel
av det i motionerna angivna innehållet.

I vissa särskilda fall torde det emellertid med hänsyn till terräng- och
siktförhållandena kunna vara påkallat, att föraren alltid stannar framför
järnvägskorsning för att förvissa sig om att denna kan passeras utan fara.
I dylika fall bör före korsningen uppsättas särskilt stopptecken, som ålägger
föraren att iakttaga försiktighetsåtgärden i fråga.

I fortsättningen uttalade utskottet, att snabba åtgärder borde vidtagas för
åstadkommande av säkerhetsanordningar vid de obevakade plankorsningar,
där sådana anordningar saknades, och att dessutom arbetet med anordnande
av skenfria korsningar borde påskyndas i all den omfattning förhållandena
kunde medgiva.

1*

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i

1953 års trafiksäkerhetsulredning upptog frågan om stopplikt vid järnvägsövergång
till behandling i sitt första betänkande, Trafiksäkerhet I (SOU
1954:38). Inte heller denna utredning fann skäl att förorda sådan stoppplikt.
I stället förordade utredningen en regel om att fordon sförare, som
nalkades korsning, inte skulle få föra sitt fordon med högre hastighet än
45 km/tim på en kortare sträcka framför korsningen. Såsom motivering
anförde utredningen:

Det väsentliga syftet med stoppskyldigheten, vare sig den föreskrives att
gälla före infart på huvudled, före passerande av järnvägskorsning eller
annorstädes, är att tvinga föraren att besinna sig inför de trafikrisker, som
kunna uppstå, och ge honom tillfälle att övertyga sig om huruvida tåg eller
fordon nalkas. — Utredningen har icke ansett sig böra föreslå en generell
skyldighet för förarna att stanna sina fordon före järnvägskorsning och

detta har —---sin grund bland annat däri, att stannandet skulle kunna

innebära vissa riskmoment, särskilt med hänsyn till att korsningarnas profilförhållanden
ofta är sådana, att om stoppskyldighet föreskreves, fordonet
efter stannandet ofta konune att igångsättas i uppförslut, vilket kunde
leda till motorstopp, då fordonet befunne sig på spåret.

Den skärpta uppmärksamhet och försiktighet, som åsyftas med stoppskyldigheten,
hänför sig emellertid inte endast till själva stannandet. Även
den föregående insaktningen är ett incitament till större vaksamhet. En
regel om nedsatt hastighet före passerande av järnvägskorsning skulle alltså
komma att till stor del tillgodose samma syfte som en stoppskyldighet. Såväl
i den svenska som i den utländska trafiklagstiftningen finnas regler som
föreskriva särskild hastighetsanpassning vid järnvägskorsningar. I vägtrafikförordningen
stadgas sålunda, att fordonsförare, då han nalkas järnvägskorsning,
skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg
hastighet. Utredningen har emellertid, med hänsyn till betydelsen av en rätt
hastighetsanpassning i sådana situationer och med kännedom om att fordonen
ofta föras med mycket höga hastigheter, ansett sig böra förorda, att
bestämmelse meddelas om en i siffror maximerad hastighet inom viss vägsträcka
före korsningen eller med andra ord att en generellt bestämd hastighetszon
införes före varje korsning.

Förslag, utarbetade på grundval av nämnda betänkande, förelädes 19 5 5
års riksdag genom proposition (nr 172). Icke heller denna upptog förslag
om generell stopplikt vid järnvägsövergång. Propositionen tog även
avstånd från utredningens förslag om hastighetsbegränsning, och i stället
förordades en föreskrift överensstämmande med den nu gällande om att
hastigheten inom 50 meter från korsningen inte bör överstiga 40 kilometer
i timmen. Föredragande departementschefen anförde:

Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning
mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande vid passerande
av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade med dem,
som föreligger vid infart på huvudled. Fn viktig skillnad föreligger emellertid
i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänncligen befarna vägar
i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i form av signaler m. m.
Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana järnvägsövergångar får
därför väsentligen karaktären av föreskrifter om skyldighet att respektera

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

signalerna. I fråga om järnvägskorsningar utan signalanordningar är en
analogi med huvudledskorsning mera befogad. Även bär föreligger emellertid
den olikheten, att tågföraren till skillnad från eu förare av fordon på
huvudled i regel icke kan genom sitt handlande i avsevärd mån påverka en
uppkommen hotande situation.

Till grund för reglerna om vägtrafikanters uppträdande vid korsning med
järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen stadfästa
principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett
förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet åt järnvägen
samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av fordon
skall hålla eu med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.
Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling av den allmänna
regeln, att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.

Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,
vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan närmast
före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, bl. a., att en förare visserligen
bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga observationer
och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas, men att han å
andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen, sedan han
fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen borde därför strängt
taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen utan hellre en sträcka
eller en punkt på något avstånd från densamma. Det kan vidare övervägas,
om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten snarare bör taga form av en
skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig plats, varifrån god sikt råder
längs järnvägen. En föreskrift om stoppskyldighet inger emellertid ganska
stora betänkligheter eftersom den skulle leda till eu ökning av tiden för passerande
av korsningen. Därtill kommer att bestämmelsen skulle på vissa
vägar leda till besvärande trafikstockningar.

En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr 30), som
andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de nuvarande
bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis då
klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd — ej torde vara
erforderligt att minska farten eller stanna före korsningen och att man i
sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet att
minska farten eller att stanna blir efterlevda. Respekten för bestämmelsen
skulle därigenom avtrubbas.

Efter övervägande av de nu anförda skälen har jag kommit till den slutsatsen,
att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej är att
tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen angiva viss
hastighet, vilken i regel icke bör överskridas. Jag föreslår därför att i anslutning
till det nyss omnämnda stadgandet i 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen
intages en föreskrift om att fordonsförare, som avser att passera
plankorsning med järnväg, icke bör på vägsträckan inom 50 in från korsningen
hålla högre hastighet än 40 km i timmen. Underlåtenhet att iakttaga
bestämmelsen kommer således icke alt straffbeläggas i vägtrafikförordningen
men kan uppenbarligen inverka på bedömandet om en förare jämlikt
trafikbrottslagen skall anses ha förfarit oaktsamt.

I motioner (1:507 och It: 025) föreslogs, att den fakultativa hastighetsgränsen
skulle sättas vid 50 km/tim i stället för 40 km/tim.

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

Andra lagutskottet (uti. nr 34) anslöt sig till propositionens förslag och
anförde bl. a.:

En jämförelse mellan de åtgärder en förare bör vidtaga vid infart å huvudled
och vid passerande av järnvägskorsning ligger nära till hands. På de
av departementschefen angivna skälen avvisar utskottet emellertid, att generell
stopplikt införes även vid passerande av järnvägskorsning. Ett i väsentliga
delar motsvarande resultat kan man emellertid här vinna genom att
tillse, att föraren nedbringar farten då han nalkas korsningen. En icke alltför
obetydlig minskning av hastigheten kan nämligen bidraga till att utlösa
en skärpt uppmärksamhet. Om föraren nedbringar hastigheten får han
givetvis dessutom längre tid att reagera och handla och därmed ökade möjligheter
att undvika en sammanstötning. Från dessa synpunkter tillstyrker
utskottet en regel om att hastigheten vid passerande av järnvägskorsning
skäll vara låg. Enkelheten kan synas tala för att — som i motionerna I: 507
och II: 625 föreslagits — samma hastighetsgräns väljes som vid färd inom
tättbebyggt område. A andra sidan förlorar regeln i effekt, om hastighetsgränsen
väljes så, att föraren icke tvingas nedbringa hastigheten betydligt.
För det stora antal fall där hastigheten — beroende på väg, fordon eller
förare — ligger blott något högre än 50 km i timmen, är därför en hastighet
vid passerandet av järnvägskorsning av 40 km i timmen att föredraga. Utskottet
ansluter sig till propositionens förslag och kan alltså icke tillstyrka
motionerna.

Riksdagen godtog vad utskottet anfört (skr. nr 351).

Frågan om stopplikt vid järnvägsövergång övervägdes på nytt vid 19 5 8
års A-riksdag. I proposition (nr 69) framlades förslag till vissa ändringar
i trafiklagstiftningen, grundade i huvudsak på 1953 års trafiksäkerhetsutrednings
år 1957 framlagda betänkande Trafiksäkerhet II (SOU
1957: 18). Utredningen hade icke lagt fram förslag om sådan stopplikt, men
frågan därom hade väckts i vissa remissyttranden. Även statsmakterna tog
emellertid avstånd från tanken på stopplikt. Föredragande departementschefen
anförde i ämnet:

Med avseende å s. k. bevakade övergångar gäller redan nu, jämlikt 42 §
2 mom. vägtrafikförordningen, skyldighet att stanna då av signal eller annat
förhållande framgår, att tåg nalkas. Såvitt angår denna kategori av järnvägsövergångar
torde en dylik bestämmelse vara tillfyllest. Däremot vore
det enligt min mening ägnat att gagna trafiksäkerheten, om generell stoppskyldighet,
liknande den som gäller vid infart på huvudled, kunde föreskrivas
beträffande obevakade järnvägsövergångar. Att införa en sådan bestämmelse
möter emellertid betydande svårigheter, bl. a. med hänsyn till förhållandena
vid vissa korsningar inom tätorter mellan gata eller väg och sådan
spårväg, om framgår på särskild banvall. Härtill kommer, att en stoppskyldighet,
om sådan införes, enligt internationella regler, som Sverige biträtt,
måste konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor om
järnvägsövergången. Eftersom antalet järnvägsövergångar, om vilka nu är
fråga, betydligt överstiger 30 000, skulle åtgärden medföra stora praktiska
svårigheter och draga betydande kostnader. Jag kan därför icke förorda en
generell bestämmelse i ämnet. Däremot anser jag lämpligt, att stoppskyldigliet
successivt införes genom lokala föreskrifter och stoppmärken i första

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

hand vid mera trafikerade järnvägsövergångar och i mån av tillgängliga
resurser även vid mindre trafikerade sådana. Ett sådant förfarande möj liggöres
även beträffande enskilda, icke allmänneligen befarna vägar genom de
författningsändringar, som jag nyss förordat. När huvudparten av de järnvägsövergångar,
vid vilka trafik med motorfordon förekommer, sålunda
blivit försedda med stoppmärken, kan frågan om införandet av en allmän
regel om stoppskyldighet vid järnvägsövergång måhända tagas upp till förnyad
prövning.

I motioner (I: 337 och II: 436) yrkades sådan ändring av 42 § vägtrafikförordningen,
att motorfordonets högsta hastighet vid passerande av järnvägskorsning
skulle fastställas till 30 km/tim.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 20):

Vad departementschefen uttalat till belysning av frågan om skyldighet för
fordonsförare att stanna före passerandet av järnvägsövergång kan utskottet
i stort ansluta sig till. Utskottet vill dock framhålla, att meningarna torde
vara delade om i vad mån införande av stopplikt framför järnvägsöveiv
gångar i varje enskilt fall leder till större säkerhet.

Det i motionerna I: 337 och II: 436 framförda förslaget om införande av
en absolut hastighetsgräns om 30 kilometer i timmen vid passerandet av
järnvägskorsning avstyrker utskottet redan på den grunden att ett realiserande
av förslaget skulle nödvändiggöra att hastighetsbegränsningsskyltar
uppsattes vid alla sådana korsningar.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande (skr. nr 233).

Vid 1959 års riksdag väcktes ånyo en motion, II: 84, om införande
av stopplikt vid järnvägsövergång. Andra lagutskottet avstyrkte bifall till motionen
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 och anförde till stöd
härför följande.

Utskottet kan fortfarande i huvudsak ansluta sig till vad föredragande departementschefen
yttrade i propositionen till 1958 års A-riksdag. En lämplig
väg att ytterligare nedbringa antalet olyckor vid järnvägskorsningar är
sålunda enligt utskottets mening att genom lokala föreskrifter införa stoppplikt
vid sådana korsningar, som bedömes vara farliga. Givetvis är det också
önskvärt, att arbetet med att förse järnvägskorsningar med säkerhetsanordningar
och med att åtstadkomma planskilda korsningar fortskrider.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts, att den nuvarande rådgivande
regeln om att hastigheten närmast före järnvägskorsning inte bör överstiga
40 km/tim skall bytas ut mot ett uttryckligt förbud att hålla högre hastighet.
Förslag i denna riktning har framförts tidigare, senast genom motioner till
1958 års A-riksdag, enligt vilka hastighetsgränsen dock skulle gå vid 30
km/tim. Dessa motioner behandlades av andra lagutskottet i samband med
den förut nämnda propositionen. Utskottet avstyrkte motionerna »redan
på den grunden» att ett realiserande av förslaget skulle nödvändiggöra att
hastighetsbegränsningsskyltar uppsattes vid alla järnvägskorsningar.

Vad utskottet anförde i denna fråga under fjolåret har fortfarande giltighet.
Dessutom vill utskottet ifrågasätta, om en enhetlig och obligatorisk begränsning
av hastigheten vid alla järnvägskorsningar skulle vara nämnvärt
effektivare än den nuvarande ordningen med en rådgivande regel. Större
verkan skulle troligen uppnås genom lokala, efter de särskilda förhållan -

It)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

dena anpassade fartbegränsningar. Något hinder att införa sådana finns
inte; bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lokala trafikföreskrifter
ger möjlighet för vederbörande myndigheter att förordna därom.

Genom skrivelser år 1961 föreslog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
järnvägsstyrelsen berörda myndigheter att genom lokala trafikföreskrifter
införa stoppskyldighet vid oskyddade korsningar med enskild, icke allmänneligen
befaren väg i större utsträckning än dittills varit fallet. Enligt
vad järnvägsstyrelsen uppger har stopplikt därefter införts vid ca 250 korsningar.
I skrivelserna från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekades att
det med hänsyn till risken för motorstopp och de svårigheter som i vissa
fall kunde finnas för fordon, som stannat framför korsningar att åter komma
i rörelse, exempelvis vid halt väglag, kunde vara erforderligt att hos
järn vägsförvaltningen påkalla förbättring av vägprofilen intill korsningar.

I de vid 1962 års riksdag väckta motionerna, 1: 490 och II: 568,
hemställdes att föreskriften om den i 42 § vägtrafikförordningen rekommenderade
hastigheten av högst 40 kilometer i timmen horde utgå. Motionärerna
ansåg bestämmelsen leda till en skönsmässig och skiftande bedömning från
trafikövervakande myndigheters sida och medföra osäkerhet hos trafikanterna
om vad de har att iaktta för att undgå ansvar. Genom upphävande av
den särskilda hastighetsanvisningen skulle, menade motionärerna, frågan
överlåtas till de lokala myndigheternas avgörande och därmed de fall, där
fri hastighet ej kan tillåtas vid järnvägskorsning, komma att bekantgöras
genom sedvanliga vägmärken.

Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22
följande.

Den påtalade föreskriften i 42 § vägtrafikförordningen tillkom, som tidigare
angivits, år 1955 som en regel ägnad att nedbringa antalet olyckor vid
järnvägskorsningar, sedan från såväl Kungl. Maj :ts som riksdagens sida
tanken på införandet av stopplikt eller generell fartbegränsning å sådana
platser avvisats. I anledning av vad som anförts i yttrandena från statens
trafiksäkerhetsråd och statspolisintendenten vill utskottet här ange vissa
skäl som kan tala emot införandet av en i dessa yttranden förordad allmän
hastighetsbegränsning vid järnvägskorsningar. Det säkerligen betydande
antal fall då en sådan regel med hänsyn till förhållandena på platsen skulle
framstå som omotiverad ger således anledning till antagande att respekten
för regeln ej skulle kunna upprätthållas. Med nuvarande trafikövervakningsresurser
skulle regelns efterlevnad knappast heller kunna övervakas i
erforderlig utsträckning. De starkt varierande förhållandena från plats till
plats medför vidare svårigheter att bestämma en lämplig generell hastighetsgräns.
Ett stort antal korsningar torde påkalla betydligt lägre hastighet
än den föreslagna 40 kilometer i timmen och sättes gränsen för högt
synes en allmän hastighetsbegränsning kunna skapa sämre förhållanden än
om ingen absolut regel gäller. Slutligen möter svårigheten att konstruera
en generell hastighetsregel, som ej hindrar att eu korsning passeras med
största möjliga skyndsamhet, sedan väl kurmat konstateras att banan för
tillfället är fri.

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

Den särskilda hastighetsregeln torde väl formellt sett ej utesluta att länsstyrelse
med stöd av 61 § vägtrafikförordningen föreskriver viss maximihastighet
å vägsträcka intill järnvägskorsning och därvid fastställer annan
hastighetsgräns än 40 kilometer i timmen. Sådana enbart av korsningar
betingade föreskrifter synes emellertid ej förekomma. Det torde också vara
olämpligt med sådana lokala föreskrifter annat än om bestämmelser ges
för alla korsningar, där fri hastighet ej bör tillåtas. Trafikanterna kan eljest
— åtminstone om föreskrifter utfärdas i större utsträckning — bibringas
uppfattningen att särskild fartgräns befunnits onödig i fråga om korsningar
som saknar skyltar om hastighetsbegränsning.

Ett fullt utbyggt system av lokala, med vägmärken angivna och efter de
särskilda förhållandena anpassade hastighetsbestämmelser för alla korsningar,
där sådana bestämmelser befinnes påkallade, skulle väl i och för
sig i högre grad än nuvarande regler vara ägnat att öka trafiksäkerheten
vid järnvägskorsningarna. Emot en sådan lösning av problemet har emellertid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat att kungörandet med vägmärken
av varierande lokala hastighetsbestämmelser skulle vara förenat
med kostnader av en sådan storleksordning att åtgärden även med beaktande
av fördelarna ej kan anses försvarlig. Det bör i sammanhanget anmärkas
att, såvitt kan bedömas av de tidigare redovisade statistiska uppgifterna, de
med säkerhetsanordningar av olika slag utrustade korsningarna ej torde
böra uteslutas, därest sådan bestämmelser skulle meddelas. Trots den år
1955 genomförda skärpningen av reglerna om trafikanternas skyldighet att
efterkomma ljud- och ljussignaler vid järnvägsövergångar synes nämligen
ett anmärkningsvärt stort antal olyckor alltjämt inträffa i sådana korsningar.

Prövningen huruvida underlåtenhet att iakttaga den rekommenderade
fartgränsen skall anses innebära oaktsamhet eller ej, ankommer i sista
hand på domstolarna. Argumentet att nuvarande bestämmelser utlämnar
trafikanterna åt en skönsmässig bedömning av polismyndigheterna kan därför
inte åberopas till stöd för upphävande av den påtalade regeln.

Viss kritik kan väl riktas mot en regel som den förevarande. Det torde
emellertid kunna hållas för visst att bestämmelsen har en ej obetydlig
hastighetsbegränsande effekt. I beaktande av de höga olyckssiffror som tidigare
redovisats kan utskottet ej tillstyrka en ändring i vägtrafikförordningen.
varigenom kraven på aktsamhet av motorförare vid passerande av järnvägskorsning
minskas. Ett upphävande av regeln kan därför enligt utskottets
mening ej komma i fråga, därest ej samtidigt vidtages åtgärder med
minst samma effekt för trafiksäkerheten. Som framgår av vad utskottet tidigare
redovisat kan vägande skäl anföras såväl mot att generell hastighetsbegränsning
stadgas för korsning som mot att frågan löses genom
lokala trafikföreskrifter. Utskottet är därför ej berett att förorda något av
dessa alternativ framför de nu gällande reglerna och kan således ej tillstyrka
bifall till motionerna.

Det torde emellertid vara lämpligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, motionerna överlämnas till svenska ledamöterna av
Nordisk vägtrafikkommitté, att övervägas vid kommitténs arbete på en samnordisk
vägtrafik lagstiftning.

Angående interpellationssvar vid årets riksdag om åtgärder för att minska
risken för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg, se nedan.

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

Frågor rörande bl. a. bestämmelserna vid passerandet av järnvägskorsning
är f. n. under utredning inom Mordisk vägtrafikkommitté. Enligt uppgift
räknar kommittén med att mot sommaren 1965 avge ett förslag om enhetliga
trafikregler för de nordiska länderna. Under första delen av sagda år avser
kommittén att lägga fram förslag rörande enhetliga vägmärken.

B. Varnings- och säkerhetsanordningar vid järnvägskorsning

1) Utredningar på området

Den 26 juni 1933 utfärdades en kungörelse angående varningsmärken
och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg
och väg. Icke lång tid efter utfärdandet befanns denna kungörelse vara
i behov av översyn. Redan år 1935 fick sålunda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i uppdrag att i samråd med järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägsföreningen
verkställa utredning i vissa frågor rörande trafiksäkerhetens
höjande vid plankorsningar. Utredningen, som avlämnades den 30 december
1936 (SOU 1937: 15), föranledde dock ingen åtgärd.

Problemet om trafiksäkerheten vid järnvägskorsningar upptogs av 1937
års sakkunniga rörande trafiksäkerheten till förnyad prövning. När de sakkunniga
år 1939 på egen begäran entledigades från uppdraget, förelåg från
dem en redogörelse för de frågor, som enligt deras mening i första hand
borde bli föremål för utredning och förslag, däribland frågan om säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar. De sakkunnigas sekreterare, åt vilken
uppdrogs att fortsätta utredningen, har i sitt principbetänkande i trafiksäkerhetsfragan
(SOU 1940:33) även berört hithörande problem. Hans på
grundval av de sakkunnigas program utarbetade förslag om anbringande
av säkerhetsanordningar (ljussignaler) i stor skala kom av statsfinansiella
skäl aldrig till utförande.

Frågan om förbättrad lagstiftning på området togs ånyo upp år 1948, då
Kungl. Maj :t uppdrog åt civilingenjören Bo Casten Carlberg att verkställa
utredning rörande vissa frågor beträffande säkerhetsanordningar vid plankorsningar
mellan järnväg och väg. Resultatet av denna utredning redovisades
i ett av 1948 års utredning angående järnvägskorsningar avgivet betänkande
med förslag till skyddsanordningar vid korsningar i plan mellan
järnväg och väg m. m.

Tio år senare verkställdes ytterligare en utredning i ämnet, denna gång
av delegationen för korsningar järnväg—väg. På grundval av delegationens
förslag utfärdade Kungl. Maj :t den nu gällande kungörelsen den 20 januari
1959 angående kryssmärken och säkerhetsanordningar vid plankorsningar
mellan järnväg och väg.

2) Bidrag till trafiksäker hetsfrämjande åtgärder
vid järnvägskorsningar

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Enligt den i denna del av riksdagen godtagna statsverkspropositionen har
till bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid järnvägskorsningar
för budgetåret 1964/65 anvisats ett reservationsanslag av 4 250 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen. Departementschefen har medgivit
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rätt att för sagda budgetår utbetala statsbidrag
om sammanlagt högst 5 500 000 kronor.

I övrigt hänvisas beträffande sagda bidrag till statsutskottets utlåtande
nr 6 år 1964 s. 31—33.

3) Interpellation

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, besvarade
den 10 mars 1964 herr Svanströms interpellation om åtgärder för att
minska risken för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg. Statsrådet
anförde följande (riksdagens protokoll, första kammaren, nr 11/1964 sid. 13).

Olyckorna vid plankorsningar, som tyvärr ofta leder till personskador av
allvarligaste art, är ett ständigt aktuellt problem. Antalet olyckor vid korsning
mellan väg och järnväg har — trots den starkt expanderande motortrafiken
— under den senaste tioårsperioden inte ökat, detta mycket tack
vare de åtgärder som från myndigheternas sida ridtagits för att eliminera
olycksfallsriskerna. Situationen är dock långt ifrån tillfredsställande och
arbetet med att öka säkerheten måste fortgå och kommer att intensifieras.
Det sträcker sig över ett brett register — byggande av planskilda korsningar,
avstängning av trafikfarliga plankorsningar i kombination med trafikomläggning
till trafiksäkrare korsningar, förbättring av befintliga säkerhetsanordningar
och uppsättande av ytterligare sådana samt propaganda, upplysning
och undervisning, för att nu ge en liten katalog på de åtgärder som
måste vidtagas och fullföljas.

Som exempel på vad som åtgjorts kan jag nämna att säkerhetsanordningar
i någon form numera finns rid alla plankorsningar mellan järnväg
och allmän väg och allmänneligen befaren enskild väg i de fall då fri sikt
saknas. Även de korsningar vid allmänna vägar där fri sikt finnes men där
säkerhetsanordningar saknas kommer att inom de närmaste åren förses
med sådana anordningar.

Särskilt intresse ägnas f. n. plankorsningarna vid enskilda ej allmänneligen
befarna vägar, vilka i stort sett saknar säkerhetsanordningar. BI. a.
införes beträffande en del sådana korsningar obligatorisk stoppskyldighet.
Kryssmärken uppsättes i samband härmed och i många fall förbättras sikt-,
plan- och profilförhållandena.

Förhållandena vid de skyddade plankorsningarna ställer likväl stora krav
på vägtrafikanternas vaksamhet. I syfte att erinra härom har SJ och NTF
gemensamt utgivit och distribuerat broschyren »Se! Lyssna!» Vidare har
SJ och NTF låtit spela in två filmer om passage vid järnvägskorsningar,
vilka i dagarna visas i TV.

Avslutningsvis vill jag nämna att i årets statsverksproposition framlagts
förslag innebärande dels en utvidgning av möjligheterna att erhålla statsbidrag
till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar, dels enhetliga bestämmelser
för bidrag till sådana anordningar och till trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder, dels eu förenklad handläggning av bidragsärendena.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.9 år 196b

Vad i interpellationssvaret upplyses angående det arbete som f. n. bedrives
för att begränsa olycksfallsriskerna vid plankorsning mellan väg och järnväg
återfinnes i en inom kommunikationsdepartementet upprättad P.M. angående
trafiksäkerhetsarbetet under våren 1964.

4) Av statsutskottet under vårsessionen 1964 behandlad
in o t i o n i ämnet

I en vid årets riksdag inom andra kammaren av herr Börjesson i Glömminge
väckt motion (II: 642) hemställdes att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära att statens järnvägar får i uppdrag att
undersöka om genomförandet av vissa i motionen föreslagna åtgärder —- innebärande
anbringandet av dubbla alarmklockor vid järnvägsövergångar
— kan förebygga olyckor vid dessa övergångar.

I anledning av motionen anförde statsutskottet följande i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 6.

Enligt vad utskottet erfarit bär förslag av liknande beskaffenhet redan
tidigare prövats av järnvägsstyrelsen, som även till Kungl. Maj :t redovisat
sitt ställningstagande i frågan. Med hänsyn härtill och då utskottet anser
sig kunna förutsätta att styrelsen med största uppmärksamhet följer utvecklingen
på förevarande område samt vidtager i anledning därav eventuellt
erforderliga åtgärder kan utskottet icke finna det motiverat att på sätt
motionären föreslagit en särskild framställning i ämnet göres från riksdagens
sida. Motionen i fråga avstyrkes följaktligen.

Remissyttrandena
A. Statistiska uppgifter m.m.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen lämnar beträffande statens järnvägar
följande uppgifter angående plankorsningar samt vid sådana inträffade
olyckshändelser förorsakade av kollision mellan tåg och motorfordon.

Vid SJ fanns år 1963 drygt 32 000 plankorsningar med allmänna och enskilda
vägar. Av dessa var 2 299 utrustade med manuellt skötta eller automatiska
grindar, bommar eller halvbommar, 1 902 med ljus- och ljudsignaler
(ett fåtal dock med enbart ljus-eller ljudsignaler) och 2 824 med enbart kryssmärken
(vid 92 av dessa fanns s. k. fri sikt). Vid omkring 25 000 korsningar
fanns sålunda varken säkerhetsanordningar eller kryssmärken. Det bör
emellertid observeras, att det helt övervägande antalet av sådana oskyddade
korsningar utgöres av mycket obetydliga enskilda vägar med ringa trafik
till åkrar o. dyl. och huvudsakligen befares av trafikanter, som kan förmodas
vara väl förtrogna med förhållandena på platsen.

Vid plankorsningar på SJ inträffade 1963 sammanlagt 145 kollisioner
mellan vägfarande och järnvägsfordon, varvid 49 personer dödades och 20
skadades. Av kollisionerna inträffade sju vid korsningar med grindar,
bommar eller halvbommar, 34 vid ljus- och/eller ljudsignalförsedda korsningar
och 104 vid korsningar med enbart kryssmärken eller helt utan märken
och anordningar. Under tioårsperioden 1954—1963 inträffade vid korsningar
utan säkerhetsanordningar 1 154 kollisioner, vilket utgjorde ca 2/3
av samtliga vid plankorsningar under nämnda tid timade olyckor (1 683 st.).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

15

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen konstaterar därefter i anslutning till
ett vid remissyttrandet fogat diagram beträffande åren 1952—1963 att av detsamma
kan utläsas att utvecklingen i vad avser olyckshändelser vid plankorsningar
visar en relativt gynnsam bild i det att en tendens till fortgående
minskning av antalet olyckor samt dödade och skadade personer kan förmärkas.
Detta bör enligt styrelsen ses mot bakgrunden av att motorfordonsbeståndet
och vägtrafiken under nämnda tid mer än fördubblats och att antalet
vid samtliga vägtrafikolyckor dödade och skadade personer ökat med
ca 50 procent. Styrelsen fortsätter:

Antalet kollisioner mellan vägtrafikanter och järn vägsfordon har under
senare år utgjort mindre än 3 °/oo av totala antalet av polisen rapporterade
vägtrafikolyckor. Antalet vid sådan kollisioner dödade har dock utgjort
ca 4 % av totala antalet vid vägtrafikolyckor dödade, vilket belyser det allvarliga
förlopp som sådana olyckor i allmänhet får.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att antalet olyckshändelser vid
järnvägskorsningar utgör en mycket liten del av det totala antalet trafikolyckor.
Omkring två tredjedelar av plankorsningsolyckorna inträffar vid
korsningar, som saknar säkerhet sanordningar och vilkas antal är mycket
stort (ca 25 000).

Beträffande de faktiskt inträffade plankorsningsolyckorna uppger trafiksäkerhetsrådet
att, enligt preliminära uppgifter, antalet kollisioner var
1961 133, 1962 184 och 1963 143. Antalet dödade och allvarligt skadade vid
sådana kollisioner var 1961 37 respektive 22, 1962 35 respektive 24 och
1963 49 respektive 18.

B. Stopplikt vid järnvägsövergång m. m.

Motionärernas förslag i denna del har fått ett blandat mottagande av remissorganen.
Sålunda har statspolisintendenten och trafiksäkerhetsrådet
tillstyrkt utredning på området, under det att järnvägsstyrelsen och MSD
ansett skäl icke föreligga för ett införande av ifrågavarande stopplikt. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, som icke yttrat sig om behovet av den föreslagna
utredningen, har ansett att en eventuell föreskrift om stoppskyldighet
måste få ett på ett eller annat sätt begränsat giltighetsområde.

Frågan om införande av generell eller i någon form begränsad
stop plikt vid järnvägsövergång har upptagits till
diskussion av flera remissinstanser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
därvid anfört följande.

Ett generellt införande av stopplikt framför samtliga järnvägskorsningar
i plan torde ej vara praktiskt möjligt. En sådan föreskrift skulle på vägar
med livligare trafik kunna orsaka hastigt växande köbildningar som speciellt
under ogynnsamma siktbetingelser kunde alstra synnerligen riskabla
trafiksituationer. Det är därför troligt att en eventuell föreskrift om stoppskyldighet
måste få ett på ett eller annat sätt begränsat giltighetsområde.
Eu naturlig sådan begränsning vore att föreskriften endast skulle gälla så -

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

dana korsningar, vid vilka inga som heist säkerhetsanordningar eller vid
vilka endast kryssmärken förekommer.

Om en sådan lösning väljes blir nästa fråga huruvida sådan stoppskyldighet
skall utmärkas, på vilket sätt sådan utmärkning skall ske och vem
som skall bekosta utmärkningen. Om utmärkning med förbudsmärke (fig.
31 i bildbilagan till VMK) förutsättes, skulle ca 56 000 sådana märken behöva
sättas upp för en kostnad av storleksordningen 4 miljoner kronor.
Med tanke på att den helt övervägande delen av här ifrågavarande korsningar
är belägna på enskilda vägar med mycket ringa trafik måste det —
i beaktande av polisens begränsade resurser att på sådana vägar övervaka
föreskriftens efterlevnad — anses tveksamt om stoppskyldigheten i realiteten
skulle iakttagas av flertalet trafikanter. Det kan därför ifrågasättas
om de kostnader, som sådan utmärkning skulle medföra, kan anses försvarbara.

Järnvägsstyrelsen andrager följande i denna fråga.

Järnvägsstyrelsen anser, att nya bestämmelser i avsikt att höja trafiksäkerheten
vid plankorsningar inte bör införas, förrän bättre kännedom
vunnits om de psykologiska faktorer, som styr vägtrafikanternas beteende
vid passage av plankorsning. Det har t. ex. konstaterats, att vägmärken inte
uppmärksammas så som borde ske.

Styrelsen anser det sålunda inte vara tillrådligt att generell stopplikt införes
f. n. På sina håll föreligger också vissa svårigheter. Många korsningar
ligger nämligen på mindre vägar, vilka mynnar i en större väg, som går
parallellt med järnvägen och på mycket litet avstånd från denna. Stoppplikt
vid en sådan plankorsning skulle medföra, att ett stoppat vägfordon
skulle hindra trafiken på den större vägen och därigenom öka riskerna
för vägolyckor. Dessutom är vägprofilen vid dylika korsningar ofta otillfredsställande
och kan inte heller förbättras till rimliga kostnader på grund
av det korta avståndet mellan den större vägen och järnvägen.

Järnvägsstyrelsen säger sig slutligen nu överväga hur man lämpligen
skall kunna få närmare kännedom om det antydda problemet angående
trafikanternas reaktioner.

Sedan trafiksäkerhetsrådet framhållit, att plankorsningarna torde erbjuda
olika riskmoment med hänsyn till den varierande förekomsten av goda
eller dåliga siktförhållanden och tillfredsställande eller otillräckliga varningsanordningar,
uttalar rådet följande.

Understundom skulle det sålunda kunna anses försvarligt att tillåta
passage av en järnvägskorsning med högre hastighet än angivna 40 km/tim,
medan i andra fall en sådan hastighet kunde tänkas vara för hög.

När i de nu aktuella motionerna föreslås utredning angående möjligheten
att införa stopplikt för fordon vid plankorsning mellan väg och järnväg,
torde i stort sett motsvarande synpunkter kunna anläggas som nyss
angivits ifråga om hastigheten vid passerande av korsningen. Skäl kunna
sålunda tala för att stopplikt ej bör föreskrivas vid korsning, där goda siktförhållanden
och tillfredsställande varningsanordningar äro för handen.
A andra sidan kunna skäl tala för införande av stoppskyldighet vid korsning,
där siktförhållandena äro dåliga eller varningsanordningarna otillräckliga.

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

Trafiksäkerhetsrådet anser sig för närvarande icke böra taga ställning
till frågan, om stopplikt bör införas generellt eller ej vid plankorsningar;
bland annat borde, innan denna fråga slutgiltigt besvaras, närmare utredas
förutsättningarna för fastställande av viss högsta tillåten hastighet vid
passerande av järnvägsövergång. Rådet anser emellertid goda skäl föreligga
för verkställande av utredning och förslag -— eventuellt i samband
med sådan utredning angående hastigheten som nyss nämnts — angående
införande av stopplikt vid järnvägskorsning och biträder därför yrkandet i
nu berörda motioner.

I fråga om övervakningen av att bestämmelsen i 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen
angående hastigheten följs vid passerandet av järnvägsövergång
har statspolisintendentcn yttrat följande.

I likhet med motionärerna anser statspolisintendenten att den nuvarande
avfattningen av 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen icke är lämplig. Vid
övervakningen har den vaga formuleringen av författningsbestämmelsen
medfört stora svårigheter. Dessa består icke endast i att bedöma vilken
hastighet som i varje särskilt fall kan tillåtas med hänsyn till siktförhållandena,
vägars beskaffenhet, väglaget m. in. Det kan också vara svårt att
avgöra var hastigheten lämpligen bör mätas. I författningen angives visserligen
att hastigheten ej bör överstiga 40 kilometer i timmen inom 50 meter
från korsningen, men sedan fordonet kommit så nära korsningen att föraren
kan konstatera att inget tåg nalkas torde det i allmänhet icke kunna
påstås att föraren genom att hålla högre hastighet gjort sig skyldig till ovarsamhet.

Vid hastighetskontroll vid järnvägskorsning mäter statspolisen numera
fordonets hastighet vid den punkt på vägen, varifrån det kan bedömas
huruvida korsningen kan passeras riskfritt. Om fordonsföraren där
håller så hög hastighet att han icke kan stanna före korsningen om så skulle
erfordras rapporteras saken till åklagare som vårdslöshet i trafik jämlikt
1 § trafikbrottslagen. Det bör emellertid framhållas att samma möjlighet
att ingripa torde föreligga med stöd av de allmänna bestämmelserna om
hastighetsanpassning i 46 § VTF alldeles oavsett rekommendationen i 42 §.
Till följd av bevisningssvårigheter kommer i regel endast de mest uppenbara
fallen av bristande hastighetsanpassning att medföra rättslig åtgärd.

Enligt väg- och vattenhyggnadsstgrelsen synes en lämpligt avpassad, intensiv
upplysnings- och propagandaverksamhet vara det
bästa medlet för att åstadkomma en snabb och brett förankrad uppryckning
av vägtrafikanternas insikt om och respekt för de faror som passerandet av
eu järnvägskorsning innebär. Med en lämpligt utformad information om
dessa risker och en undervisning om de Olika metoder som kan användas
för att eliminera riskerna torde enligt styrelsen större möjlighet finnas att
nå ett verkligt resultat än genom införande av en mer eller mindre generell
föreskrift, som ej kan förutsättas vinna större anklang hos allmänheten.

C. Varnings- och säkerhetsanordningar

I denna del har statspolisintendenten, trafiksäkerhetsrådet och MSI) tillstyrkt
den i motionerna 1:608 och 11:787 begärda utredningen angående

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196t

varnings- och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och
väg. Järnvägsstyrelsen har funnit det icke vara lämpligt att nu omarbeta
eller utöka gällande bestämmelser i ämnet. Väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen
har icke direkt tagit ställning till frågan om utredning är erforderlig
eller ej.

I frågan om kostnaderna för erforderliga säkerhetsanordningar
uttalar väg- och vattenbyggnadsstyrelscn följande.

Den effektivaste åtgärden för att höja säkerheten vid en viss plankorsning
är uppsättande av signalanordningar. En ljus- och ljudsignalanläggning av
det utförande som nu tillämpas, kostar ca 30 000 kronor att anlägga, vartill
kominer årliga drifts- och underhållskostnader som i kapitaliserat värde
kan uppskattas till ca 15 000 kronor, eller sammanlagt 45 000 kronor. Om
man skulle göra antagandet att signalanordningar skulle uppsättas vid ett
mycket stort antal korsningar — säg 10 000 st. eller omkring hälften av de
nu oskyddade korsningarna — kan man räkna med att en stor del av de
olyckshändelser som annars skulle inträffa kan förebyggas. Hur stort detta
antal skulle bliva är svårt att avgöra, och möjligen kan hälften av de något
över 100 kollisioner med ca 25 dödade personer som årligen inträffar
vid korsningar av detta slag elimineras. Kostnaderna för de nya säkerhetsanordningar
som erfordras för att nå denna effekt skulle uppgå till 450
miljoner kronor.

Om motsvarande belopp i stället användes till förbättring av vägnätet hade
stora vinster i form av bl. a. minskat antal trafikolyckor kunnat erhållas.
Man hade exempelvis kunnat ombygga ca 200 km av de mest olycksfalls-
och trafikbelastade riksvägarna till motorvägsstandard och därmed
vunnit en årlig minskning av antalet olyckor av storleksordningen 500 å
1 000 och antalet döda med 10 ä 20. Härtill kommer en väsentlig förbättring
av framkomligheten och transportekonomien.

Exemplet visar hur stora investeringar i säkerhetsanordningar som skulle
krävas för att någon mera djupgående effekt på antalet olyckor vid järnvägskorsningar
skulle erhållas på detta sätt. Samtidigt uppstår frågan om
det ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt är berättigat att nedlägga så stora
belopp på järnvägskorsningar, när en större påverkan på säkerheten kan
erhållas genom andra investeringar.

Såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelscn som järnvägsstyrelsen lämnar i
sina remissyttranden redogörelser för de åtgärder som vidtages
under den i 1959 års kungörelse stadgade övergångstiden
till den 1 juli 1969. Järnvägsstyrelsen andrager härutinnan följande.

När den nuvarande kungörelsen infördes medgavs en övergångstid till
den 1 juli 1969 för genomförandet av kungörelsens ändringar. En stor del
av dessa är numera genomförda.

Av frisiktskorsningar med allmänna vägar återstår 53 st, som ännu saknar
säkerhetsanordningar. För 22 st. av dem har beslut nyligen fattats om
att automatiska ljus- och ljudsignaler skall sättas upp. Återstående 31
korsningar är endera belägna på industrispår eller på sådana trafiksvaga
bandelar, som kan beräknas bli nedlagda före den 1 juli 1969.

Utbyte av ljussignaler och kryssmärken mot sådana av den nya typen,
uppsättning av reflexer och lyktor på bommar samt övriga ändringar i an -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

19

ledning av SFS 50/1959 kommer att slutföras i samband med ändringarna
för införande av högertrafik och kan därigenom beräknas vara avslutade
senast år 1967. Härigenom avkortas övergångstiden med minst två år. Ytterligare
avkortning synes inte erforderlig och torde inte heller gå att genomföra
utan att andra för trafiksäkerheten viktigare arbeten kommer att eftersättas.
Ändringar av äldre anläggningar och märken, vilka skall utföras enligt
SFS 50/1959, utgör nämligen endast en mindre del av nu pågående arbeten
för höjande av trafiksäkerheten vid plankorsningar. Av övriga åtgärder
kan följande nämnas.

1. Avstängning av korsningar.

2. Förbättring av korsningarnas plan-, profil- och siktförhållanden.

3. Undersökning av behovet av säkerhetsanordningar vid korsningar med
ej allmänneligen befarna enskilda vägar. Efter prövning förses åtskilliga
sådana korsningar härigenom fortlöpande med säkerhetsanordningar och/
eller kryssmärken.

4. Uppsättning av bommar vid sådana korsningar, där befintliga Ijusoch
ljudsignaler icke anses tillfyllest.

5. Utbyte av manuellt manövrerade helbommar och grindar mot automatiska
säkerhetsanordningar, varigenom fel på grund av den mänskliga
faktorn elimineras.

6. Effektivisering av befintliga äldre säkerhetsanordningar.

Genomförandet av alla dessa åtgärder har under de senaste åren intensifierats.
Hela bandelar inventeras i ett sammanhang, varigenom behoven vid
de olika plankorsningarna kan bedömas mera enhetligt.

Med tanke på att 1933 års kungörelse fortfarande är tillämplig under en
övergångsperiod fram till den 1 juli 1969 finner MSD att gällande bestämmelser
icke är anpassade till den moderna trafiken. MSD fortsätter:

Under de trettio år som förflutit sedan kungörelsen tillkom har vägtrafiken
undergått en enorm expansion. Utvecklingen för järnvägarnas del
har icke varit av samma storleksordning. Det kan därför ifrågasättas om
icke tiden nu är mogen att radikalt omvärdera järnvägens skyldigheter när
det gäller säkerheten vid plankorsningar. De hittillsvarande bestämmelserna
har främst syftat till att genom olika bestämmelser reglera vägtrafikanternas
uppträdande vid plankorsningarna. Järnvägen har icke varit föremål
för liknande restriktioner. Med tanke på den stora trafikvolymen på vägarna
kan det icke anses orimligt att järnvägen åläggs att antingen vidtaga erforderliga
säkerhetsanordningar vid samtliga korsningar i plan eller tågen
vid passerandet av korsningarna måste iakttaga samma försiktighet som
nu åvilar vägtrafikanten.

Järnvägsstyrelsen anser att effektivare övervakning av att vägtrafikförordningens
föreskrifter efterföljs vore önskvärt och anför som grund
härför följande.

Ett stort antal av olyckorna vid plankorsningar torde nämligen bero på
att gällande bestämmelser och vägmärken inte respekteras. Som exempel
kan nämnas, att av totalt 145 olyckshändelser år 1963 vid plankorsningar
vid SJ inträffade inte mindre än 41 st. vid korsningar försedda med säkerhetsanordningar.
I intet av dessa 41 fall har några felaktigheter i säkerhetsanordningarna
kunnat konstateras.

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Sedan trafiksäkerhetsrådet erinrat om att genom de nuvarande bestämmelserna
angående varnings- och säkerhetsanordningar vid järnvägsövergång
flera ur trafiksäkerhetssynpunkt betydelsefulla förbättringar åstadkommits,
finner rådet bestämmelserna likväl i en del avseenden ännu icke
kunna anses tillgodose trafiksäkerhetsintressena. Rådet uttalar fortsättningsvis
följande.

Trafiksäkerhetsrådet har i utlåtande den 21 oktober 1957 över ett av delegationen
för frågor rörande skyddsanordningar vid korsningar i samma
plan mellan järnväg och väg den 6 maj 1957 avlämnat förslag till kungörelse
angående kryssmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar
i samma plan mellan järnväg och väg anfört vissa synpunkter, som enligt
rådets mening ägde — och alltjämt äga — betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Vid utformningen av nu gällande kungörelse angående kryssmärken
och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och
väg ha flera av dessa synpunkter beaktats.

Bland de synpunkter, som icke beaktats, finnas åtskilliga som enligt rådets
mening äga ett aktuellt trafiksäkerhetsintresse, t. ex. förekomsten av enbart
ljussignaler på väg med motorfordonstrafik och förvarningstiden ifråga
om ljud- och ljussignaler. Även på andra punkter torde skäl kunna anföras
för en översyn av angivna bestämmelser, däribland vad i kungörelsen stadgats
angående den övergångstid, varunder äldre föreskrifter om kryssmärken
och säkerhetsanordningar må gälla.

En undersökning av möjligheterna att minska det stora antalet plankorsningar
torde icke i och för sig omfattas av yrkanden i nu ifrågavarande
motioner. Frågan om möjligheterna härtill äger dock mycket nära samband
med spörsmålet om de åtgärder i övrigt, som kunna vidtagas till höjande
av trafiksäkerheten vid passerande av järnväg. En reducering av den
stora mängden plankorsningar torde nämligen vara det enda verkligt effektiva
sättet att nedbringa antalet olyckor i följd av sammanstötningar med
järnvägsfordon. Utredning bör därför enligt rådets uppfattning komma till
stånd angående möjligheterna att på detta sätt minska antalet olyckor vid
järnvägskorsning.

På grund av det anförda tillstyrker trafiksäkerhetsrådet att en översyn
sker av bestämmelserna rörande varnings- och säkerhetsanordningar vid
plankorsningar mellan järnväg och väg, i samband varmed eventuellt även
bör utredas vilka åtgärder som kunna vidtagas för att nedbringa antalet
plankorsningar.

Trafiksäkerhetsrådet framhåller slutligen, med hänsyn till önskvärdheten
av enhetlighet i trafikreglerna beträffande särskilt de nordiska länderna,
värdet av att de nu tillstyrkta utredningarna, om sådana kommer till stånd,
sker med erforderligt beaktande av vunna erfarenheter från arbetet inom
den nordiska vägtrafikkommittén. Därest ändringar beträffande förhållandena
vid järnvägskorsningar befinnes skola vidtagas, synes dessa enligt
trafiksäkerhetsrådets mening böra ske samtidigt med åtgärder som betingas
av den förestående övergången till högertrafik.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

21

Utskottet

Såsom framgått av remissyttrandena fanns år 1963 drygt 32 000 korsningar

1 samma plan mellan järnväg och väg. Av dessa plankorsningar var cirka

2 300 utrustade med manuellt skötta eller automatiska grindar och bommar,
cirka 1 900 med ljus- och ljudsignaler samt cirka 2 800 med enbart kryssmärken.

År 1963 inträffade vid plankorsningar sammanlagt 145 kollisioner mellan
vägfarande och järnvägsfordon. Därvid dödades 49 personer och skadades
20 allvarligt. Betraktas utvecklingen under perioden 1952—1963 kan dock,
såsom framgår av ett till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens remissyttrande
fogat diagram, en tendens till fortgående minskning av antalet olyckor samt
dödade och skadade vid förevarande kollisioner konstateras, oaktat motorfordonsbeståndet
och vägtrafiken samt antalet vid samtliga vägtrafikolyckor
dödade och skadade personer visat en väsentlig ökning under denna tid.
Verkningarna av olyckorna vid järnvägskorsningar är emellertid i allmänhet
av ytterst allvarligt slag. Till belysning av detta förhållande må nämnas, att
antalet kollisioner mellan vägtrafikanter och järnvägsfordon under senare
år har utgjort mindre än 3 »/oo av antalet av polisen rapporterade vägtrafikolyckor,
under det att antalet vid sådana kollisioner dödade utgjort cirka
4 % av totala antalet vid vägtrafikolyckor dödade.

Mot bakgrund av dessa svårartade olyckor har i förevarande motioner upptagits
frågor om dels ändrade föreskrifter vid passerandet av plankorsningar,
främst genom införande av en föreskrift om stopplikt vid sådan korsning,
dels översyn av bestämmelserna om varnings- och säkerhetsanordningar vid
plankorsning. Såsom utskottet i olika sammanhang understrukit är det angeläget
att tillvarataga alla möjligheter att förebygga trafikolyckor, icke minst
olyckor av den allvarliga art det här är fråga om. Vad på sätt nedan redovisas
motionärerna i detta syfte föreslår är enligt utskottets mening förtjänt av
beaktande. Genom den pågående nedläggningen av trafiksvaga järnvägar
kommer visserligen åtskilliga av de nuvarande plankorsningarna att efter
hand försvinna, men å andra sidan tillkommer nya sådana korsningar, bl. a.
vid det under utbyggnad varande nätet av skogsbilvägar. Det är av stor vikt
att de kvarblivande korsningarna, som avser järnvägar med relativt stark
trafik, göres så trafiksäkra som möjligt.

I vägtrafikförordningens bestämmelser om vägtrafi kants skyldigheter
vid passerande av plankorsning föreskrives bl. a.
att vägtrafikant, som ämnar passera sådan korsning, skall oavsett förekommande
säkerhetsanordningar genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa
sig om huruvida tåg nalkas. Vid färd med fordon skall därvid hållas en med
hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet. Vidare gäller att hastigheten
inom 50 meter från korsningen ej hör överstiga 40 kilometer i tim -

men.

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

I motionerna 1: 608 och II: 737 ifrågasattes nu om icke trafiklagstiftningen
på detta område bör revideras, eventuellt i den riktningen att stopplikt iniöres
vid korsningar med begränsad sikt. Till stöd härför åberopas vissa av
trafiksäkerhetsrådet år 1957 redovisade undersökningar, av vilka skulle
lramgå att många vägtrafikanter sätter sig över vägtrafikförordningens
föreskrifter såvitt gäller järnvägskorsningar, och att det från trafiksäkerhetssynpunkt
vore önskvärt med bättre utformade bestämmelser och eu
effektivare övervakning av deras efterlevnad. Med anledning härav begär
motionärerna översyn av bestämmelserna om vägtrafikants skyldigheter i
förevarande hänseende.

Motionerna I: 348 och II: 396 behandlar främst frågan om införande av
stopplikt. I dessa sägs att det utan en närmare granskning av de lokala omständigheterna
i olika fall kan vara svårt att avgöra om en stopplikt bör utformas
generellt eller gälla lokalt. Under alla förhållanden bör emellertid
enligt motionärerna en utredning företas beträffande dessa frågor om stoppplikt,
och motionärerna föreslår att en sådan kommer till stånd.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har frågan om stopplikt vid
järnvägsövergång varit föremål för allsidig behandling under de sista två
decennierna i såväl betänkanden som propositioner och utskottsutlåtanden.
Skäl har dock icke vid något tillfälle ansetts föreligga för ett införande av
generell stopplikt. Det har därvid bl. a. gjorts gällande att vid tät trafik
på väg som korsar järnväg stagnation eller stockning i trafiken lätt kan
uppstå, om varje fordon skall stanna före korsning. Vidare har åberopats det
förhållandet att stoppskyldighet måste enligt av Sverige biträdda internationella
regler konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor om
övergången. Eftersom antalet aktuella järnvägsövergångar överstiger 25 000
skulle åtgärden medföra praktiska svårigheter och enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppfattning draga betydande kostnader, f. n. uppgående
till cirka 4 miljoner kronor. De nu anförda synpunkterna anser utskottet
fortfarande äga giltighet. En lämplig väg att nedbringa antalet olyckor vid
järnvägskorsningar synes emellertid utskottet vara att genom lokala föreskrifter
successivt införa stopplikt vid sådana plankorsningar, som bedömes
vara farliga och som icke på effektivare sätt kan skyddas genom andra säkerhetsanordningar.
Som av det föregående framgår ger gällande bestämmelser
möjlighet att utfärda dylika föreskrifter. Det är med tillfredsställelse utskottet
konstaterar att enligt vad kommunikationsministern uppger särskilt intresse
ägnas åt dessa korsningar och att obligatorisk stoppskyldighet införes
beträffande en del sådana. Utskottet förutsätter att arbetet härmed fortsätter
och vid behov intensifieras. Frågan om stopplikt liksom hastigheten vid passerandet
av järnvägsövergång samt övriga därmed sammanhängande spörsmål
överses emellertid av Nordisk vägtrafikkommitté inom ramen för kommitténs
uppdrag att utarbeta förslag till gemensamma nordiska trafikregler.
Mot bakgrund härav och med hänsyn till det tidigare anförda anser utskot -

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i

tet att någon riksdagens åtgärd med anledning av de förslag som framförts
i motionerna i denna del ej är påkallad.

I kungörelsen den 20 februari 1959 angående kryss märken och
säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och väg
återfinnes utförliga bestämmelser om bl. a. beskaffenheten och placeringen
av de med kungörelsen avsedda anordningarna. Dessa bestämmelser innebär
i jämförelse med tidigare gällande föreskrifter skärpta krav på anordningarnas
effektivitet och vidgad skyldighet att anbringa säkerhetsanordningar.
Enligt kungörelsen må med ändring eller komplettering av sådana anordningar,
som uppsatts före dennas ikraftträdande den 1 juli 1959 och icke
står i överensstämmelse med däri meddelade bestämmelser, samt med uppsättande
av de ytterligare säkerhetsanordningar, som erfordras enligt kungörelsen,
i princip anstå längst till den 1 juli 1969.

I motionerna I: 608 och II: 737 hemställes om översyn av förevarande bestämmelser
angående varnings- och säkerhetsanordningar, varvid enligt
motionärerna synes böra omprövas om gällande föreskrifter är tillräckliga
och om de ej bör genomföras snabbare än under den i kungörelsen medgivna
övergångstiden om tio år.

Enligt en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria
angående trafiksäkerhetsarbetet under våren 1964 ägnas särskild uppmärksamhet
åt möjligheterna att begränsa olycksfallsriskerna vid plankorsningar
mellan väg och järnväg. Såsom framgår av jämväl det ovan redovisade interpellationssvaret
samt järnvägsstyrelsens och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
remissyttranden sträcker sig arbetet över ett brett register. Det omfattar
bl. a. byggande av planskilda korsningar, avstängning av trafikfarliga plankorsningar
i kombination med trafikomläggning till trafiksäkrare korsningar
samt förbättring av korsningarnas plan-, profil- och siktförhållanden.
I anledning av bestämmelserna i 1959 års kungörelse förbättras vidare
befintliga säkerhetsanordningar och ytterligare sådana upprättas. Arbetet
med dessa anordningar avses, enligt vad järnvägsstyrelsen uppger, komma
att slutföras i samband med införandet av högertrafik i landet och kan beräknas
vara genomfört senast år 1967. Härigenom avkortas övergångstiden
med minst två år. Vad slutligen beträffar dessa anordningars effektivitet
uppges från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida, att de i detta hänseende
står på hög nivå, och att de ej kan anses vara i behov av översyn.

Utskottet, som understryker vikten av att alla rimliga åtgärder vidtages för
att utvidga skyddet vid plankorsningarna, finner det särskilt angeläget att de
mångenstädes förekommande bristfälliga sikt- och profilförhållandena vid
korsningarna i möjligaste mån förbättras. På grund av vad ovan upplysts anser
sig utskottet emellertid kunna förutsätta, att de med trafiksäkerheten på
förevarande område förenade spörsmålen ägnas erforderlig uppmärksamhet.
Vid sådant förhållande och då motionernas syfte i fråga om övergångstiden
får anses vara i huvudsak tillgodosett genom att de i kungörelsen föreskriv -

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

na åtgärderna förutskickas skola vara slutförda år 1967, finner utskottet att
någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna 1:608 och II: 737 ej
heller i denna del är påkallad.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

a) 1: 348 och II: 396 samt

b) 1:608 och II: 737,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 november 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Svante
Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Lennart Geijer*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,
fru Torbrink, herrar Grebäck, Hamrin i Kalmar och fru Ekroth.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLH M
414862

ifcflfj A