Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1964
1
Nr 37
Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatorisk stötfångare
på lastbil och släpfordon.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 226 i första kammaren av herr Jansson,
Paul, och herr Hjorth samt nr 278 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.
I motionerna, som är likalydande, föreslås »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan ändring av vägtrafikförordningen att
i denna införes bestämmelser om obligatorisk stötfångare baktill på lastbil
och släpfordon».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen I: 226,
över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens
trafiksäkerhetsråd. På begäran av utskottet har yttrande därjämte
avgivits av Svenska lasttrafikbilägareförbundet.
Gällande rätt
För att förebygga påkörning av bilar bakifrån har i vägtrafikförordningen
intagits bestämmelser om att bil och släpvagn skall baktill vara försedda
med två baklyktor och två reflexanordningar samt stopplykta. Vidare
har i förordningen föreskrivits att bil, som under mörker är uppställd på
väg annorstädes än på parkeringsplats, skall, såvida tillfredsställande vägbelysning
icke är anordnad, vara försedd med nämnda belysnings- och
reflexanordningar. Baklyktorna skall därvid vara tända.
Några bestämmelser om obligatorisk stötfångare på fordon för att förhindra
olyckor av angivet slag finns icke i vägtrafikförordningen.
Remissyttrandena
Icke något av remissorganen har tillstyrkt bifall till motionärernas hemställan.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anser dock att ytterligare undersökningar
på området bör komma till stånd. Svenska lasttrafikbilägareförbundet
finner någon ändring i vägtrafikförordningen på sätt motionärerna
yrkat ej böra ske tills vidare, medan statens trafiksäkerhetsråd avstyrker
bifall till motionsyrkandena.
llihang till riksdagens protokoll 1964. 9 saml. 3 avd. Nr 37
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1964
I fråga om förekomsten av de föreslagna anordningarna upplyser vägoch
vattenbgggnadsstyrelsen att föreskrifter härom finnes i vissa länder
bl. a. Belgien, Frankrike och USA. Frågan har enligt styrelsen även
tagits upp i ett under Förenta Nationernas ekonomiska kommission för
Europa sorterande arbetsutskott för konstruktion av motorfordon. Detta
utskott har utarbetat en rekommendation i ämnet. Denna innebär i korthet,
att lastbilar och släpfordon, som baktill har mer än 70 cm (i vissa fall 60
cm) fri markhöjd över en bredd av mer än 60 cm, skall vara utrustade med
stötfångare eller liknande anordning, vilka icke får befinna sig mer än 60
cm från fordonets bakersta del.
Beträffande statistiken över vägtrafikolyckor anför statens trafiksäkerhetsråd
följande.
Vår officiella riksstatistik rörande polisundersökta vägtrafikolyckor
redovisar icke särskilt de olyckor, som inträffat därigenom att ett fordon
bakifrån kört på ett annat, och således finns i denna statistik icke heller
uPP§ift om i hur många fall personbilar kört på lastbilar bakifrån och med
frampartiet kilats in under lastbilarnas flak.
Trafiksäkerhetsrådets arbetsgrupp TRÄD studerar sedan några år tillbaka
olika olyckstypers frekvens inom gruppens särskilda undersökningsområde
Uppsala län. En av olyckstyperna är rubricerad som påkörning
bakifrån. Av tillgängligt material från studierna under åren 1962 och 1963
kan inhämtas, att av totala antalet polisundersökta olyckor under dessa två
år i Uppsala län — 2 836 st. — olyckor av typ påkörning bakifrån (såväl
påkörning av fordon i rörelse som påkörning av uppställt eller stannat fordon)
uppgick till 427. Av dessa 427 olyckor var emellertid endast 20 sådana
olyckor, där lastbil med eller utan släp påkörts av personbil, vilket motsvarar
ett procenttal av 4,7. Av totala antalet olyckor under de nämnda åren
i Uppsala län utgjorde vidare dessa olyckor, där lastbilar med eller utan
släp påkörts bakifrån av personbil endast 7 %o. Detta »/oo-värde är lika för
tättbebyggt och icke tättbebyggt område.
I andra sammanhang inom olycksstatistiken, där jämförelser kunnat ske
mellan data för hela riket och data beträffande Uppsala län, har relativt god
överensstämmelse kunnat konstateras. Sannolikheten talar därför för, att
de nyss angivna talen i stort kan tillämpas även i rikssammanhang.
I Sverige inträffade år 1963 enligt förefintliga preliminära officiella uppgifter
i runt tal 63 000 polisundersökta trafikolyckor. Av dessa skulle enligt
vad tidigare sagts ca 450 st. vara olyckor, där lastbil med eller utan släp
påkörts bakifrån av personbil.
Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar att den officiella statistiken
över vägtrafikolyckor ej utvisar antalet olyckor av sådant slag motionerna
behandlar. Styrelsen fortsätter:
År 1951 utgjorde »körning mot stillastående fordon eller annat hinder på
körbanan» ca 12 % av totala antalet olyckor på landsbygden (10 262 st.).
1961 var motsvarande tal 3,6 %, av totalt 24 692 olyckor. Hur stor del av
dessa olyckor som utgöres av påkörning bakifrån av lastbil eller släpvagn
med personbil kan ej fastställas utan tillgång till primärmaterialet. Uppskattningsvis
torde det utgöra mindre än 1 % av totala antalet olyckor.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 196i
Samtliga remissinstanser behandlar mer eller mindre ingående de föroch
nackdelar, som kan vara förenade med den föreslagna ändringen av
vägtrafikförordningen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför härom:
Såvitt av tillgängligt statistiskt material kan bedömas skulle effekten av
den av motionärerna nu föreslagna bestämmelsen bliva relativt obetydlig.
Den kommer även att medföra vissa kostnader och olägenheter, som måste
vägas mot den förväntade vinsten i form av reducerat antal olyckor eller
minskad svårighetsgrad hos inträffade olyckor. En sådan avvägning är ej
möjlig att göra utan ytterligare undersökningar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordar att sådan undersökning kommer till stånd.
Sedan trafiksäkerhetsrådet förklarat, att de i motionerna ifrågasatta åtgärderna
skulle ha en viss säkerhetsfrämjande effekt, anföres följande:
Även om rådet i detta remissammanhang icke kunnat närmare utreda
möjligheterna att utrusta lastbilarna och dessa fordons släp med de avsedda
stötfångarna och bilda sig en uppfattning om de kostnader sådana
åtgärder skulle medföra, kan rådet utgå från att åtgärderna rent tekniskt
icke låta sig genomföras utan betydande kostnader. Vidare håller rådet före
att dessa kostnader skulle vida överstiga värdet av åtgärdernas trafiksäkerhetsfrämjande
effekt. Här bör även antecknas, att avsedd effekt av de
föreslagna åtgärderna skulle nås endast i de fall då lastbilar och släp icke
medförde överskjutande last. Vidare må anföras, att de stora moderna lastbilarna
ha en sådan »fri höjd» runtom, att de borde ha stötfångare på alla
sidor för att följdverkningarna av olyckor av den typ som avses i motionerna
skulle kunna effektivt begränsas.
Svenska lasttrafikbilägareförbundet uttalar följande.
Alla åtgärder i avsikt att förhindra trafikolyckor och nedbringa antalet
dödade och skadade bör stödjas så långt det någonsin är möjligt. Det kan
dock ibland vara tekniskt svårlösligt att konstruera en stötfångare för fordon,
utrustade med tippanordning, stenkorgar, betongblandare, o. s. v. Stora
fordonsgrupper skulle alltså behöva undantagas från en sådan förordning.
Därtill kommer nackdelarna av en svensk särlagstiftning innan denna fråga
lösts på det internationella planet. En stötfångare baktill har inte avsedd
verkan förrän man har standardiserat höjden mellan vägbanan och stötfångaren.
Frågor angående standardisering av fordonens utrustning, bl. a.
i det aktuella fallet, handlägges för närvarande av olika kommittéer inom
Sveriges Mekanförbund. Svenska lasttrafikbilägareförbundet anser därför
att någon ändring av vägtrafikförordningen ej bör ske på denna punkt tills
vidare.
Trafiksäkerhetsrådet tar slutligen upp frågan om effektiviteten av lyktor
och reflexer och säger härom följande.
Enligt trafiksäkerhetsrådets mening skulle åtskilliga av de olyckor, som
här är i fråga kunna undvikas, därest lastbilarna och deras släp — såväl vid
färd som vid stannande och uppställning på väg — under mörker eller
överhuvudtaget då siktförhållandena icke är fullgoda, var försedda med
effektiva lyktor och reflexer. Ej så sällan kan inträffandet av påkörningsolycka
tillskrivas det förhållandet att lyktorna och reflexanordningarna på
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 196i
lastbil eller dess släp varit nedsmutsade och därför icke iakttagits av föraren
av det påkörande fordonet. Åtgärder för att förmå lastbilsförarna att
städse hålla noggrann kontroll på lyktor och reflexer skulle vara av stort
värde i det här sammanhanget. Därjämte bör övervägas, om lastbilarna och
deras släp icke bör baktill förses med ytterligare reflexanordningar utöver
dem som för närvarande är i författning föreskrivna.
Utskottet
I vägtrafikförordningen har vissa bestämmelser införts i avsikt att förebygga
påkörning av bilar bakifrån. Sålunda har föreskrivits att bil och släpvagn
skall baktill vara försedda med två baklyktor och två reflexanordningar
samt stopplykta. Vid färd under mörker skall lyktorna vara tända;
detta gäller även för bil, som under mörker är uppställd på väg annorstädes
än på parkeringsplats, om tillfredsställande vägbelysning icke är anordnad.
I motionerna göres gällande att många svåra olyckor uppstår då personbilar
bakifrån kolliderar med lastbilar på sådant sätt att personbilens framparti
inkilas under lastbilens flak. På grund av det ringa motstånd, som personbilens
överdel kan bjuda, skalar lastbilsflaken ofta med förödande kraft
bort denna del, och avsevärda skador kan uppstå även vid mycket låg hastighet.
Om lastbilar och släpfordon baktill förses med buffertanordning
eller stötdämpare i samma höjd som personbilarnas stötfångare kan enligt
motionärerna följdverkningarna vid detta slag av trafikolyckor reduceras i
hög grad med förhållandevis enkla och föga kostnadskrävande medel. Med
hänvisning till det sagda hemställer motionärerna att vägtrafikförordningen
kompletteras med bestämmelser om obligatorisk stötfångare baktill för lastbilar
och släpfordon.
Såsom framgått av den tidigare redogörelsen torde enligt av statens trafiksäkerhetsråd
gjorda uppskattningar antalet påkörningsolyckor av förevarande
slag (lastbil bakifrån påkörd av personbil) icke uppgå till mer än
7 °/oo av hela antalet vägtrafikolyckor i landet. Verkningarna av dessa påkörningsolyckor
är dock ofta sådana att allvarliga personella skador därvid
inträffar. Självfallet är det angeläget att sådana olyckor i möjligaste mån
undvikes, och syftet med motionerna är därför förtjänt av beaktande.
Enligt utskottets mening torde, såsom trafiksäkerhetsrådet påpekar, åtskilliga
olyckor av det slag varom här är fråga kunna undvikas om lastbilar
och deras släp under mörker eller eljest, då siktförhållandena icke är fullgoda,
är försedda med effektiva lyktor och reflexer. Ej så sällan kan nämligen
inträffade påkörningsolyckor tillskrivas det förhållandet att lyktorna
och reflexanordningarna på lastbilar och släp varit nedsmutsade och därför
icke iakttagits av föraren av det påkörande fordonet. Åtgärder för att förmå
lastbilsförarna att hålla noggrann kontroll på lyktor och reflexer eller som
minskar risken för nedsmutsning är därför av stor betydelse i detta sammanhang.
Dylika åtgärder, som kan förebygga trafikolyckor, är givetvis i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 196i 5
och för sig av större värde än sådana, som endast mildrar verkningarna av
olyckorna.
För att mildra verkningarna av den typ olyckor som avses med motionerna
är de av motionärerna föreslagna anordningarna av intresse. Såsom
framgått av remissyttrandena torde dock svårigheter möta vid konstruktionen
av stötfångare framför allt för fordon utrustade med tippanordningar,
stenkorgar och betongblandare. För stora fordonsgrupper skulle därför undantag
från bestämmelser i ämnet behöva föreskrivas och ett omständligt
dispensförfarande tillgripas. Avsedd säkerhetsfrämjande effekt torde vidare
enbart kunna nås i de fall då lastbilar icke medför överskjutande last, och
måhända borde stötfångare anbringas även på sidorna av lastbilarna och
släpen. Ehuru sålunda vissa olägenheter synes vara förknippade med förslaget
kan det dock från trafiksäkerhetssynpunkt icke frånkännas betydelse.
Emellertid är de grundläggande frågorna om standardisering av utrustningen
på området och om enhetliga bestämmelser rörande höjden mellan
vägbanan och stötfångaren under utredning såväl inom Sveriges mekanförbund
som inom ett under Förenta Nationernas ekonomiska kommission för
Europa sorterande arbetsutskott. Det kan förutsättas att ansvariga myndigheter
följer förevarande spörsmål med uppmärksamhet. Vid angivna förhållanden
synes någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ej vara
påkallad.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:226 och 11:278, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 november 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Ebbe
Ohlsson, Svante Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Lennart
Ge i jer*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,
fru Torbrink, herrar Grebäck, Persson i Tandö* och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.