Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196A

1

Nr 67

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående korttidsanställdas
och lågavlönades A TP-pensioner.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 220 i första kammaren av herr Jonasson
m. fl. och nr 267 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,
samt

2) motionen nr 300 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand, och
herr Bengtson.

Motionsyrkandena

I motionerna 1:220 och 11:267 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande
en sådan reformering av ATP, att kategorierna korttidsanställda och lågavlönade
på ett rättvist sätt kan få pensioner i förhållande till inbetalda
avgifter, i enlighet med vad som i motionen avses”.

I motionen 1:300 föreslås,

”dels att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring
i bestämmelserna i lagen om försäkring för allmän tilläggspension att möjlighet
beredes egna företagare med deltidsanställning hos annan att för
egenförsäkring tillgodogöra sig av arbetsgivare icke utnyttjad del av basbelopp; dels

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående
möjligheten att anställda hos arbetsgivare med högst en anställd, eventuellt
högst två anställda, skall utan kostnad för sig eller företagaren erhålla
ATP-försäkring på pensionsfondens bekostnad; ävensom

att även i övrigt vid utredningen beaktas det orimliga i att många låglöneanställda,
deltids- och korttidsanställda icke erhåller ATP-pension utan att
de av arbetsgivarna inbetalade avgifterna för dem nu endast kommer fonden
till godo”.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 267 och I: 300.

Gällande bestämmelser m. m.

Pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen för ett år utgöres
i princip av summan av den försäkrades inkomst av anställning och
Iiihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 2 avd. Nr 67

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 dr 196A

inkomst av annat förvärvsarbete för året, i den män summan överstiger
det för året gällande basbeloppet, d. v. s. ett belopp som motsvarar 4 000
kronor i 1957 års penningvärde men icke överstiger 7,5 gånger basbeloppet.
Basbeloppet avräknas i första hand mot inkomsten av anställning. På den
pensionsgrundande inkomsten beräknas pensionspoäng, som i sin tur ligger
till grund för bestämmandet av de förmåner som skall utgå från försäkringen.
För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för
försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoäng beräknas
på så sätt att den pensionsgrundande inkomsten delas med det vid
årets ingång gällande basbeloppet. Full ålderspension kan enligt huvudregeln
utgå endast om pensionspoäng för 30 år tillgodoräknats den försäkrade.
I fråga om försäkrad som är född år 1923 eller tidigare gäller övergångsbestämmelser,
som innebär att ett mindre antal år än 30 krävs för
full pension. Pensionen uträknas med utgångspunkt från medelpoängen under
ett antal år, enligt huvudregeln medelpoängen under de 15 år då
poängen varit högst.

Avgift till pensioneringen erläggs i fråga om inkomst av anställning av
arbetsgivaren och i fråga om inkomst av annat arbete av den försäkrade
själv. Avgifterna beräknas i princip på den del av inkomsten som överstiger
basbeloppet. I fråga om arbetsgivaravgifter tillämpas detta i huvudsak
så, att arbetsgivaravgiften beräknas på den sammanlagda lönesumman,
minskad med produkten av basbeloppet och antalet anställda. Därvid räknas
den som varit anställd på heltid under hela året såsom en anställd, den
som varit anställd på heltid under en månad såsom en tolftedels anställd,
den som varit anställd på halvtid under hela året såsom en halv anställd
o. s. v. — i fråga om avgifter, som skall erläggas på grund av inkomst av
annat förvärvsarbete, sker beräkningen på den pensionsgrundande inkomsten,
i vad denna härrör från annat förvärvsarbete.

De ovan angivna reglerna kan i vissa fall leda till att pensionsavgift erlägges
av arbetsgivare utan att motsvarande pensionspoäng tillgodoföres
den anställde. Såsom exempel härpå må anföras följande två fall. (I båda
fallen bär förutsatts att basbeloppet är 4 000 kronor.)

I. En person har såsom enda arbetsinkomst lön från en anställning som
varar ett halvt år. Lönen utgör för hela anställningstiden 4 000 kronor.
Arbetsgivaren erlägger arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat med halva
basbeloppet, alltså å (4 000—2 000 =) 2 000 kronor, men någon pensionsgrundande
inkomst beräknas likväl inte, eftersom arbetsinkomsten inte
överstiger basbeloppet.

II. En person har såsom arbetsinkomst dels 4 000 kronor på grund av
verksamhet i egen rörelse, dels 4 000 kronor på grund av tre månaders anställning.
För den sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren arbetsgivaravgift,
som beräknas på lönen minskad med en fjärdedel av basbeloppet,
alltså på (4 000—% X 4 000 =) 3 000 kronor. Den försäkrade är skyldig
att själv erlägga avgift till pensioneringen på inkomsten av rörelse. Efter -

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196b

3

som avdraget för basbeloppet i första hand skall göras på inkomsten av anställning,
som i förevarande fall är lika stor som basbeloppet, beräknas avgiften
på hela inkomsten av annat förvärvsarbete. Resultatet i detta fall
kan sägas vara, att pensionsavgift beräknas även på delar av inkomsten,
som ligger inom basbeloppet, eller att de pensionsavgifter arbetsgivaren erlägger
för den försäkrade inte får någon motsvarighet i pensionspoäng för
den försäkrade.

Lagen är uppbyggd efter fördelningsprincipen. Meningen är därför inte
direkt, att en arbetsgivaravgift för en viss försäkrad skall avse just denne
försäkrades pensionsförmåner. Härom uttalades i propositionen nr 100 till
1959 års riksdag under specialmotiveringen till 33 § i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension följande.

Enligt principförslaget i propositionen 1958 A:55 skall finanseringen av
de anställdas tilläggspensionering ske med kollektiva arbetsgivaravgifter av
samma slag som arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna,
d. v. s. med en viss procent på en av arbetsgivaren utgiven lönesumma.
En arbetsgivares avgift skall sålunda bidraga till finansieringen av tilläggspensioneringen
för alla anställda, som enligt lagen omfattas av tilläggspensioneringen,
och alltså inte för just den, på vars lön avgift beräknas, eller
för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. Lagen är uppbyggd i överensstämmelse
härmed, och i denna paragrafs första stycke föreskrives, att
arbetsgivare för varje år skall erlägga avgift för vad han under året utgivit
såsom lön till hos honom anställda arbetstagare.

Särskilda svårigheter ansågs i propositionen uppkomma i fall då de försäkrade
är endast deltidsanställda eller korttidsanställda. Härom anfördes
i propositionen bland annat:

För att nå det praktiska syftet, att arbetsgivaravgift skall beräknas endast
på den del av lönesumman, som kan antagas bli pensionsgrundande
för de anställda, torde det sålunda bli nödvändigt att räkna med någon form
av basbeloppsavdrag. Att verkställa avdrag motsvarande hela basbeloppet
för var och en hos en arbetsgivare under kalenderåret anställd skulle emellertid
vara uppenbart orimligt. En arbetsgivare med många korttidsanställda
skulle då trots en hög sammanlagd lönesumma kunna helt slippa från
avgift.

De konsekvenser, som avräkningsregeln i fråga om basbeloppet kan få
för dem som har såväl löneinkomst som annan inkomst, har varit kända
vid beslutet om den allmänna tilläggspensioneringen. Detta framgår av ett
uttalande i ovannämnda proposition av föredragande departementschefen,
vari han framhåller, att det synes böra övervägas att efter vidare utredning
jämka avräkningsregeln med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan
om förctagarinkomst regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av
mindre omfattning.

I motioner till 1960 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning i
syfte att uppnå sådan ändring av förevarande bestämmelser om korttids -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196i

anställning att antingen arbetsgivaravgift inte skulle erläggas för vederlag,
som inte blir pensionsgrundande inkomst, eller inkomsten skulle bli
pensionsgrundande i den mån arbetsgivaravgift erlagts för densamma.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 hemställde andra
lagutskottet, att enär erfarenhet ännu icke vunnits av reglernas verkningar
motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Frågan om sambandet mellan avgifter och förmåner såvitt avser korttidsanställda
arbetstagare var föremål för bedömning även under 1961 års riksdag.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 56 år 1961 anförde andra
lagutskottet:

ATP-lagen bygger på ett fördelningssystem. Arbetsgivaravgifterna debiteras
och inbetalas kollektivt av arbetsgivaren för hos honom anställda.
Registrering av inbetalda avgifter sker icke individuellt för varje försäkrad.
Det är därför icke möjligt att åstadkomma absolut överensstämmelse mellan
inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng.

Det problem, som aktualiserats i förevarande motioner, sammanhänger
med dessa principer för beräkning av arbetsgivaravgifterna. Frågan har
samband med finansieringssystemet i stort inom socialförsäkringen. Detta
är för närvarande föremål för överväganden inom socialdepartementet. Enligt
vad som uppgivits har man därvid uppmärksamheten riktad på det i
motionerna aktualiserade problemet. Utskottet finner det därför icke påkallat
för riksdagen att taga något initiativ i frågan.

Även 1962 och 1963 års riksdagar hade att taga ställning till motionsyrkanden
av samma innebörd. Motionerna avslogs med den motiveringen att
sedan frågan sist var föremål för behandling ingenting inträffat som kunde
föranleda till ändrat ställningstagande.

I motioner till 1961 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning i
syfte att borttaga 15-års- och 30-årsreglerna.

Motionärerna motiverade yrkandet med att den gällande 30-årsregeIn
missgynnade låglönegrupperna, som tidigt kommer ut i arbetslivet och får
erlägga avgifter under mer än 30 år. Genom 15-årsregeln gynnades enligt
motionärernas uppfattning de grupper, som har brant stigande inkomster
under senare delen av sin aktiva tid.

Motionerna avslogs. Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 56 år 1961:

Regeln om 30 pensionsgrundande år har sin förebild inom statstjänstemannapensioneringen,
där krav på 30 tjänsteår för rätt till oavkortad ålderspension
upprätthålles. Genom att antalet poänggivande år, som fordras
för full pension, begränsas till 30 tillgodoses sådana försäkrade, som på
grund av studier eller annan utbildning sent erhåller arbetsinkomster.
Även gifta kvinnor, som på grund av barnsbörd och omvårdnad om barnen
under ett antal år är förhindrade att ha förvärvsarbete, har fördel av att
endast 30 år kräves för rätt till full pension. Detsamma gäller personer,
som på grund av sjukdom eller arbetslöshet tvingas vara borta från
förvärvslivet under längre tid. Med hänsyn härtill finner utskottet att

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196t 5

30-årsregeln är en lämplig avvägning mellan olika arbetstagares pensionsintressen.

Regeln att pensionen beräknas med hänsyn till medelpoängen för de 15
år, då poängtalen varit högst, d. v. s. de år då den försäkrade haft de största
realinkomsterna, kan aldrig innebära nackdelar utan måste enligt vad utskottet
kan finna innebära enbart fördelar för den försäkrade så snart någon
förändring i realinkomst skett under de pensionsgrundande åren. Den
omständigheten att vissa lönegrupper har större nytta av regeln än andra
grupper motiverar enligt utskottets mening icke att regeln tas bort.

På grund av det anförda kan utskottet icke biträda motionsyrkandena.

Även 1962 och 1963 års riksdagar hade att taga ställning till motionsyrkanden
med samma innebörd. Skäl till ändrat ställningstagande ansågs ej
föreligga.

I sitt under året avgivna betänkande Nytt skattesystem anför allmänna
skatteberedningen angående avgiftsuttagets utformning vid finansering av
folkpensionerna:

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen ingår numera som delar i
ett pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Även sjukförsäkringen
har i materiellt hänseende samordnats med pensionssystemet. Pensioneringen
och sjukförsäkringen bildar en enhet jämväl i så måtto, att deras
författningsmässiga reglering i huvudsak sammanförts i ett lagverk. Mot
bakgrunden av det materiella och formella samband som sålunda föreligger
framstår en mera enhetlig finansering av de berörda socialförsäkringsgrenarna
med en om möjligt gemensam avgiftsdebitering och uppbörd som i
hög grad angelägen. En given utgångspunkt är därvid, såsom redan tidigare
understrukits, att tilläggspensioneringens finansieringssystem — med kollektivt
beräknade arbetsgivaravgifter för löntagare samt i princip motsvarande
egenavgifter för övriga förvärvsarbetande — skall ligga orubbat. En
utbyggnad av systemet med arbetsgivaravgifter kräver ett däremot svarande
uttag av egenavgifter för andra inkomsttagare än anställda, så att avgiftsbelastningen
på anställningsinkomster och övriga inkomstslag blir i princip
likformig. Att uppnå en i alla lägen fullständig likvärdighet i belastningshänseende
mellan å ena sidan de kollektivt beräknade arbetsgivaravgifterna
och å andra sidan de individuellt påförda egenavgifterna torde
dock ej vara möjligt. Praktiska men därmed också i viss mån schematiska
regler måste komma till användning.

Inom tilläggspensioneringen utgår arbetsgivaravgifter på den under året
utbetalda lönesumman, reducerad på visst sätt. Vid fastställandet av avgiftsunderlaget
avdras från lönebeloppet hl. a. ett belopp motsvarande ett
basbelopp per årsarbetare ävensom lönebelopp, som för år räknat ligger
ovanför den fastställda maximigränsen för pensionsgrundande inkomst.
Syftet med dessa avdrag är, att man generellt sett velat uppnå, att arbetsgivaravgift
skall utgå endast för sådan del av inkomsten, som grundar rätt
till tilläggspension.

Av de båda gränsbeloppen är minimibeloppet — basbeloppet — det ojämförligt
viktigaste, eftersom det skall tillämpas beträffande praktiskt taget
alla anställda. Reglerna om basbeloppsavdrag har medfört vissa problem —
den s. k. basbeloppsproblematikcn — som det finnes anledning att i detta

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196A

sammanhang något närmare ingå på. Den problematik som avses hänför sig
dds t!11 frågan om sambandet i vissa fall mellan avgifter och förmåner inom
försäkringen, dels till vissa administrativa och kontrollmässiga spörsmål,
som uppkommer vid tillämpningen av föreskrifterna om basbelopp.

Vad först beträffar frågan om sambandet mellan förmåner och avgifter
medför tdlämpningen av basbeloppsavdrag, att full överensstämmelse ej
alltid uppnås mellan å ena sidan den individuellt beräknade pensionsgrundande
inkomsten, som skall tillgodoräknas den försäkrade, och å andra
sidan de lönedelar som ingår i arbetsgivarens avgiftsunderlag och som följaktligen
är bestämmande för avgiftens storlek. Denna bristande kongruens
mellan förmån och avgift inträder vid korttids- och deltidsanställningar
samt i fall med s. k. blandad inkomst ävensom vid dubbelanställningar.
^on<ia exemr*el torde med utgångspunkt från att basbeloppet uppgår till
4 800 kr — få illustrera innebörden av det nu sagda.

Ex. 1. Om en person såsom enda förvärvsinkomst har 4 800 kr från en
anställning, som varar ett halvt år, skall arbetsgivaren erlägga arbetsgivaravgift
på lönebeloppet minskat med ett halvt basbelopp, alltså å (4 800—
2 400=) 2 400 kr.

Någon pensionsgrundande inkomst beräknas inte i detta fall, eftersom
förvärvsinkomsten inte överstiger basbeloppet, men det oaktat har arbetsgivaren
att erlägga viss arbetsgivaravgift.

Ex. 2. Om en person såsom förvärvsinkomst har dels 4 800 kr på grund
av verksamhet i egen rörelse (eller jordbruk), dels 4 800 kr på grund avfyra
månaders anställning erlägger arbetsgivaren för den sistnämnda inkomsten
arbetsgivaravgift, som beräknas på lönen minskad med en tredjedel
av basbeloppet, dvs på (4 800—% X4 800=) 3 200 kr.

Den försäkrade är skyldig att själv erlägga avgift till tilläggspensioneringen
for pensionsgrundande inkomst som härrör från inkomsten av rörelse
(eller jordbruk). Eftersom avdraget för basbelopp i första hand skall
göras på inkomsten av anställning, vilken i förevarande fall är lika stor som
5skf^°PPet> beräknas tilläggspensionsavgift på hela inkomsten av annat
förvärvsarbete. Anställningsinkomsten motsvaras därför ej till någon del
av- pensionsgrundande inkomst, oaktat viss arbetsgivaravgift utgår därå.

tnnnn ^ Cn Person ^ar inkomst från två heltidsanställningar med

10 000 kr från vardera anställningen beräknas arbetsgivaravgift å (10 000_

4 800=) 5 200 kr för envar av dessa inkomster, dvs å sammanlagt 10 400 kr.

För den försäkrade beräknas den pensionsgrundande inkomsten i detta
fa» (10 000 + 10 000—4 800=) 15 200 kr. Här är följaktligen den pensionsgrundande
inkomsten (15 200 kr) större än den inkomst, varå arbetsgivaravgiftskall
utgå (10 400 kr).

Ex. 4. Om en person har inkomst av anställning hos en arbetsgivare med
40 000 kr, motsvarande helårsanställning, och hos en annan arbetsgivare
med 20 000 kr, motsvarande halvårsanställning, beräknas arbetsgivaravgift,
såvitt avser den förstnämnda inkomsten å (36 000_4 800=) 31 200

kr och, beträffande den sistnämnda inkomsten å (18 000_2 400=) 15 600

kr, dvs å sammanlagt 46 800 kr av den försäkrades inkomst.

För den försäkrade kan pensionsgrundande inkomst — efter avdrag för
basbelopp och med iakttagande av maximibeloppet — utgöra högst 31 200
kr. Jämväl i detta fall beräknas följaktligen arbetsgivaravgift å viss in -

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1964 7

komst, oaktat den ej motsvaras av pensionsgrundande inkomst inom till läggspensioneringen.

.

De exemplifierade effekterna är en följd av att arbetsgivaravgiften beräknas
kollektivt under det att den pensionsgrundande inkomsten beräknas
individuellt. En arbetsgivares avgift skall sålunda bidra till finansieringen
av tilläggspensioneringen för alla anställda, som enligt lagen omfattas
av pensioneringen och alltså inte just för den, på vars lön avgift beräknas
eller för just dem som är anställda hos arbetsgivaren.

I riksdagen har vid flera tillfällen framförts krav om ändring av bestämmelserna
i nu angivet hänseende, så att bättre överensstämmelse ernas mellan
inbetalda avgifter och pensionsgrundande inkomster.

Vad härefter avser de administrativa och kontrollmässiga problem, som
uppkommer vid tillämpningen av reglerna om basbelopp, erinras om att
avdraget framräknas av riksförsäkringsverket som produkten av det for
året gällande basbeloppet samt antalet årsarbetare.. Med en årsarbetare
avses därvid den, som varit anställd hela året på heltid. För att denna räkneoperation
skall kunna utföras måste arbetsgivarna lämna uppgifter om
såväl det totala antalet arbetstimmar i rörelsen under året som det beräknade
genomsnittliga antalet arbetstimmar per år för arbetstagare med full
arbetstid (genomsnittlig årsarbetartid). Kontrollen av att de i detta hanseende
lämnade uppgifterna är riktiga är av praktiska skäl synnerligen begränsad
Anges antalet arbetstimmar vara högre än det verkliga är detta
ägnat att för arbetsgivaren medföra ett större basbeloppsavdrag och darmed
en för honom förmånligare avgiftspåföring än vad som rätteligen bort
tillämpas. Basbeloppsavdraget kan därvid komma att utnyttjas fullt ut även
för arbetskraft som ej motsvarar en hel årsarbetare.

Förekomsten jämväl av ett övre gränsbelopp medför i princip likartade
problem som basbeloppsavdraget. Jämfört med sistnämnda avdrag är emellertid
förekomsten av ett maximibelopp av den storleksordning, varom här
är fråga, av underordnad praktisk betydelse. Härtill kommer, att hänsynstagande
till maximibeloppet ej sker kollektivt utan individuellt för varje
arbetstagare. Att iaktta maximibeloppet ankommer på arbetsgivaren sa
snart denne har att redovisa mer än 10 personer.

Beträffande arbetsgivaravgifter uttalar beredningen:

När det gäller att förverkliga förslagets grundtanke om ett ökat inslag av
arbetsgivaravgifter på grundval av och med anknytning till tilläggspensioneringens
finansieringssystem är skilda praktiska lösningar möjliga.

En möjlighet är att slopa det nuvarande basbeloppsavdraget som avgiftsfri
inkomst och jämväl å dessa inkomster utta avgift efter samma procentsats
som fastställes att gälla för arbetsgivaravgifterna inom tilläggspensioneringen.
De avgiftsintäkter, som inflyter och belöper på inkomster upp
till gränsen för basbeloppet, kan avskiljas från övriga inbetalda avgifter.
Inflytande avgifter, som hänför sig till inkomster som är pensionsgrundande
inom tilläggspensioneringen, skall givetvis avse tilläggspensioneringens finansiering
och tillföras allmänna pensionsfonden. Återstoden av ifrågavarande
avgifts intäkter skall tillföras de angivna av beredningens förslag
omfattade socialförsäkringsgrenarna. Då emellertid ett avgiftsuttag, som
på angivet sätt begränsades till att avse endast inkomster upp till basbe -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196i

loppsgränsen, från avkastningssynpunkt ej skulle erbjuda en tillfredsställande
lösning av fmansieringsproblemcn, fick man utgå från, att ett på detta
satt konstruerat avgiftsuttag måste ytterligare utbyggas. Därvid kunde övervagas
att bibehålla en viss egenavgift till socialförsäkringens grundförmåner,
måhända konstruerad på i princip likartat sätt som folkpensionsavgitten
En annan möjlighet är att komplettera avgiftsuttaget å inkomster
upp till gränsen för basbeloppet med ytterligare ett avgiftsuttag av viss procentuell
storlek, som kunde fastställas att motsvara viss procent å hela
lönesumman upp till tilläggspensioneringens övre gränsbelopp. Ännu ett
alternativ är att konstruera avgiftsuttaget så, att en avgift av viss procentuell
storlek uttas å samma underlag, som ifrågakommer inom tilläggspensioneringen.
Med en konstruktion av sist antydd innebörd skulle alltså basbeloppsavdraget
bibehållas.

Det är företrädesvis dessa nu skisserade förslag till lösningar som närmare
övervägts av beredningen.

En avgift beräknad å inkomst inom basbeloppet på förut antytt sätt
skulle medföra, att de anställdas grundförmåner från socialförsäkringen
till en del finansierades genom avgifter av i princip samma slag som avgifterna
till tilläggspensioneringen. Systemet skulle innebära en följsamhet
till kostnadsutvecklingen såtillvida, att avkastningen automatiskt ökade i
takt med stegringen i avgiftsuttaget inom tilläggspensioneringen. I denna
mening skulle den ifrågasatta ordningen kunna sägas besitta en dynamisk
effekt och en inbyggd automatik, som måste bedömas som en fördel mot
bakgrunden av den förestående snabba kostnadsökningen på området.

EU avgiftsuttag å basbeloppsinkomsterna skulle innebära ett mera enhetligt
system för kostnadsansvaret samt en i princip rättvisande anknytning
mellan folkpensioneringens och tilläggspensioneringens finansiering.
Denna skulle kunna sägas återspegla den materiella uppbyggnaden av de
båda pensionsformerna.

En avgift även å inkomst inom ramen för basbeloppet skulle få till följd,
att frågan om en viss inkomst härrörde av anställning eller av annat förvärvsarbete
betydde mindre för den samlade avgift — i form av arbetsgivaravgift
eller egenavgift som följde med inkomsten. Den i vissa fall mindre
goda överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter inom tilläggspensioneringen,
som det nuvarande systemet inrymmer, skulle genom "reformen
tillrättaläggas såtillvida som allmänna pensionsfonden ej skulle komma
att tillföras avgiftsintäkter för inkomster, som ej tillika medförde pensionsrätt
inom tilläggspensioneringen.

För att anknyta till de i det föregående angivna exemplen skulle sålunda
i ex. 1 den å anställningsinkomsten utgående arbetsgivaravgiften ej till
någon del tillföras allmänna pensionsfonden utan i stället i sin helhet överföras
till staten och användas till bestridande av kostnaderna för socialförsäkringens
grundförmåner. Ett sådant resultat framstår som motiverat
på grund av att någon pensionsgrundande inkomst i förevarande fall ej beräknas.
Såvitt avser ex. 2 skulle allmänna pensionsfonden ej komma att
tillföras den på anställningsinkomsten belöpande arbetsgivaravgiften utan
denna kommer att på förut angivet sätt tillgodoföras staten. Jämväl i detta

praktiskt viktiga — fall skulle således ernås en riktig relation mellan
förmåner och avgifter inom tilläggspensioneringen. Vad härefter beträffar
ex. 3 skulle allmänna pensionsfonden tillföras ett belopp, motsvarande den

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196b

9

arbetsgivaravgift som skall erläggas å den pensionsgrundande inkomsten
15 200 kr, under det att återstoden av utgående arbetsgivaravgifter i enlighet
med vad förut angetts tillgodoföres statsverket. Liksom i de båda föregående
skulle också i detta exempel allmänna pensionsfonden tillföras ett
belopp motsvarande avgiften å den pensionsgrundande inkomst som beräknas
för den försäkrade. Detsamma gäller ex. 4. Jämväl i detta fall skulle
ett slopande av basbeloppsavdraget medföra, att allmänna pensionsfonden
tillfördes ett belopp motsvarande den avgift, som skall utgå å den pensionsgrundande
inkomsten, dvs å 31 200 kr.

Den ifrågasatta ordningen skulle alltså innebära, att endast sådana inkomster,
som gav pensionsrätt inom tilläggspensioneringen, medförde avgift
till densamma. Resultatet härav skulle bli att avgifterna till allmänna
pensionsfonden i vissa fall blev något lägre eller — undantagsvis — något
större än vid tillämpning av nu gällande regler. Hur dessa effekter beloppsmässigt
skulle påverka allmänna pensionsfonden lärer ej kunna kvantitativt
bestämmas.

Å andra sidan kunde inträffa, att statsverket vid ett avgiftsuttag å basbeloppsinkomster
i vissa fall erhöll för stora avgiftsbelopp — såsom i ex.
4 -—- om nämligen man jämför med vad som skall erläggas för en avgiftspliktig
med inkomst från endast en anställning. Det torde dock kunna förutsättas,
att sådana effekter inträffar endast i undantagsfall.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas problem som angår sambandet mellan
avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen.

Motionärerna kritiserar bl. a. det förhållandet att en del arbetstagare med
deltids- och korttidsanställning inte får såsom pensionsgrundande
tillgodoräkna sig den inkomst som arbetsgivaren erlagt avgift
för. Härav följer också att de pensionsavgifter arbetsgivaren erlägger för
den försäkrade inte alltid får någon motsvarighet i pensionspoäng. Motionerna
syftar till lagändring, som undanröjer dessa olägenheter.

Frågan om sambandet mellan avgifter och förmåner, såvitt avser korttidsanställda
arbetstagare, har varit föremål för riksdagens behandling under
åren 1961—1963. I sina av riksdagen godkända utlåtanden i ämnet har
andra lagutskottet inte funnit något riksdagens initiativ i frågan påkallat.
Utskottet har därvid erinrat om att tilläggspensioneringen bygger på ett
fördelningssystem, att arbetsgivaravgifterna debiteras och inbetalas kollektivt,
att registrering av inbetalda avgifter inte sker individuellt för varje
försäkrad samt att det på grund därav inte är möjligt att åstadkomma absolut
överensstämmelse mellan inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng.
Utskottet har vidare understrukit att frågan har samband med finansieringssystemet
i stort inom socialförsäkringen. Därtill koinmer att allmänna
skatteberedningen under året i sitt betänkande Nytt skattesystem framlagt

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196i

förslag bl. a. till finansiering av socialförsäkringen, som om det genomföres
kommer att lösa de i motionerna i denna del påtalade problemen.

Med hänsyn till vad utskottet tidigare uttalat och till att allmänna skatteberedningens
förslag för närvarande är föremål för överväganden anser sig
utskottet böra avstyrka motionsyrkandena.

I princip gäller för erhållande av full ålderspension inom tilläggspensioneringen
att pensionspoäng skall ha tillgodoräknats den försäkrade i 30 år.
Pensionen beräknas på genomsnittet av pensionspoängen under de 15 år då
poängen varit högst.

I motionerna 1:220 och 11:267 göres gällande att 30-årsregeln missgynnar
de låglönegrupper, som tidigt kommer ut i förvärvslivet och får erlägga
avgifter för sin pensionering under mer än 30 år och under avsevärt
längre tid än andra grupper. Genom 15-årsregeln gynnas enligt motionärernas
uppfattning de grupper som har brant stigande inkomster under senare
delen av sin aktiva tid. Därför bör enligt motionärernas mening pensionssystemet
reformeras så, att samtliga poängår göres pensionsgrundande och
pensionen beräknas efter inkomsten under samtliga dessa år.

Andra lagutskottet har under åren 1961—1963 haft att taga ställning till
motionsyrkanden av samma innebörd. I sina av riksdagen godkända utlåtanden
har utskottet avstyrkt motionerna och därvid anfört, att regeln om
30 pensionsgrundande år har sin förebild inom den statliga pensioneringen,
där det gäller ett krav på 30 tjänsteår för rätt till oavkortad ålderspension.
Genom att antalet poänggivande år, som fordras för full pension, begränsats
till 30, tillgodoses sådana försäkrade som på grund av studier eller annan
utbildning sent erhåller arbetsinkomster. Även gifta kvinnor som på
grund av barnsbörd och omvårdnad om barnen under några år är förhindrade
att ha förvärvsarbete, har fördel av 30-årsregeln. Detsamma gäller,
har utskottet vidare anfört, personer, som på grund av sjukdom eller arbetslöshet
tvingas vara borta från förvärvslivet under längre tid. Med hänsyn
till dessa omständigheter fann utskottet att nämnda regel innefattade
en lämplig avvägning mellan olika arbetstagares pensionsintressen.
Vad beträffar 15-årsregeln fann utskottet, att den måste innebära enbart
fördelar för den försäkrade, så snart någon förändring skett i realinkomsten
under de pensionsgrundande åren. Den omständigheten att vissa lönegrupper
kunde ha större nytta av regeln än andra motiverade enligt utskottets mening
inte att regeln togs bort.

Utskottet finner inte skäl till ändrat ställningstagande i denna del och
kan därför inte biträda motionsyrkandet.

I motionen 1:300 framföres förslag om att anställda hos arbetsgivare
med högst en eventuellt två anställda skall utan kostnad

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1964

11

för sig eller arbetsgivaren erhålla ATP-försäkring på pensionsfondens bekostnad.
En sådan ordning skulle emellertid, enligt utskottets mening, strida
mot den vid pensionssystemets genomförande godtagna principen att arbetsgivare
skall erlägga avgift för sina anställda. Utskottet kan inte finna att de
fördelar som eventuellt kan vara förenade med motionärernas förslag ger
anledning till avsteg från denna princip. Utskottet avstyrker därför detta
motionsyrkande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att förevarande motioner, 1:220 och 11:267 samt 1:300,
såvitt de avser deltids- och korttidsanställda, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:220 och 11:267, såvitt de avser lågavlönade,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen 1:300, såvitt den avser arbetsgivaravgifter
från arbetsgivare med högst en eventuellt två anställda,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionen 1:300, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A. och C. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 november 1964

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru HamrinThorell,
Eric Carlsson, fru Nilsson, herrar Hiibinette, Dahlberg* och Erik
Filip Petersson*;

från andra kammaren: herrar Rimmerfors, Bengtsson i Varberg, fröken
Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson*, Jönsson i Ingemarsgården,
Gustavsson i Alvesta och Ringaby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 196i

Reservationer

I. Vid utskottets hemställan under A.

av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson, Hubinette, Erik Filip Petersson,
Rimmerfors, Jönsson i Ingmarsgården, Gustavsson i Alvesta och
Ringaby, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å sid. 9 med orden
”Frågan om sambandet” och slutar med orden ”böra avstyrka motionsyrkandena”
bort ersättas med text av följande lydelse:

”Såsom framhållits i motionerna medför den nuvarande finansieringen
av tilläggspensioneringen att betydande avgifter erlägges för korttids- och
deltidsanställda utan att de anställda erhåller någon pensionsrätt. I andra
fall erlägges avgift för anställda av den åsyftade kategorien utan att de erhåller
så stor pensionsrätt som avgiftens storlek motiverar. Utskottet finner
dessa förhållanden otillfredsställande och vill särskilt påpeka att olägenheterna
till övervägande del drabbar personer med relativt små inkomster.
Enligt utskottets mening bör åtgärder vidtagas för att skyndsamt avveckla
dessa olägenheter till förmån för en ordning, som ur de korttids- och deltidsanställdas
synpunkt är tillfredsställande, övervägandena kring det förslag
till finansiering av socialförsäkringen som föreslagits av skatteberedningen
i betänkandet Nytt skattesystem får enligt utskottet inte försena
lösandet av de korttids- och deltidsanställdas pensionsproblem.”

b) att utskottet under A. bort hemställa,

”att riksdagen med bifall till motionerna 1:220 och 11:267
samt i anledning av motionen 1:300, samtliga motioner såvitt
de avser deltids- och korttidsanställda, i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag
rörande avlägsnande inom tilläggspensioneringen av
den nu förekommande disproportionen mellan avgift och
förmån beträffande deltids- och korttidsanställda, som innebär
att avgift erlägges utan att motsvarande pensionsrätt
erhålles.”

II. Vid utskottets hemställan under B.

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å sid. 10 med orden
”Andra lagutskottet har” och slutar med orden ”inte biträda motionsyrkandet”
bort ersättas med text av följande lydelse:

”Enligt utskottets mening måste förevarande fråga bedömas från utgångspunkten
att det skall finnas en väl utbyggd folkpensionering, grundad

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1964

13

på principen att alla medborgare skall ha samma rätt till pension. Denna
pensionering måste finansieras på sådant sätt att även medborgare med liten
eller ingen inkomst erhåller en lika god grundtrygghet som andra medborgare.
Vissa inkomstöverföringar till de lägre inkomsttagarnas förmån
måste således förekomma inom folkpensioneringen. Beträffande tilläggspensioneringen
är inte inkomstöverföringar motiverade och enligt utskottets
mening måste det särskilt undvikas att inkomster genom tilläggspensioneringen
överföres från lägre inkomstgrupper till högre. Den vägledande
principen bör vara att en viss avgiftssumma skall ge samma förmån oavsett
under vilken tidrymd och fördelning på olika år m. m. den inbetalats.

Såsom framhållits i motionerna missgynnas låginkomstgrupperna av de
nuvarande reglerna för beräkning av avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen.
En sådan ordning strider mot de ovan angivna principerna
och medför att inkomster överföres från lägre inkomstgrupper till högre.
Utskottet anser det synnerligen angeläget att dessa olägenheter avvecklas
så snart det är möjligt. Det torde finnas goda möjligheter att genomföra en
sådan reformering av pensionssystemet att detta bringas i överensstämmelse
med de ovannämnda principerna. Utredning i detta syfte bör snarast igångsättas.
Utskottet tillstyrker sålunda motionerna till den del nu är i fråga.”
b) att utskottet under B. bort hemställa,

”att riksdagen med bifall till motionerna 1:220 och 11:267
samt i anledning av motionen 1:300, samtliga motioner såvitt
de avser lågavlönade, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande en
sådan reformering av allmänna tilläggspensioneringen att
den nu för låginkomstgrupperna förekommande disproportionen
mellan avgift och förmån avlägsnas.”

III. Vid utskottets hemställan under C.
av herr Eric Carlsson.