Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i
1
Nr 62
Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning mot luftföroreningar.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr
Larsson, Lars, m. fl. samt nr 163 i andra kammaren av herr Björkman m.fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande av en utredning i syfte
att få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar i enlighet med vad i
motionerna anförts».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 163.
Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, inhämtat yttrande från statens luftvårdsnämnd och immissionssakkunniga.
Redogörelse för remissinstansernas gemensamma yttrande lämnas
i det följande.
Gällande bestämmelser
Regler som kan läggas till grund för åtgärder mot luftförorening finns
på flera olika rättsområden. Viktigast från praktisk synpunkt är en rad
offentligrättsliga bestämmelser, vilkas tillämpning övervakas av administrativa
myndigheter. Vid sidan härav har i domstolspraxis utbildats regler,
som innebär att enskild under vissa förutsättningar kan hos domstol utverka
sig rättsskydd mot luftförorening och andra s. k. immisioner från fast egendom.
Dessa regler, de civilrättsliga reglerna om immisioner, finns ej inskrivna
i lag utan tillhör den oskrivna rätten.
I det följande skall huvudvikten läggas vid de offentligrättsliga reglerna.
Till en början må framhållas, att de effektivaste reglerna om förebyggande
åtgärder mot luftföroreningar torde vara att finna på planlagstiftningens
område, alltså väsentligen i byggnadslagens och byggnadsstadgans
regler om bebyggelseplanering.. Själva begreppet luftförorening återfinns
visserligen icke i dessa författningar, men vid tillämpningen av reglerna
om olika slags planer m. m. spelar hygieniska, ekonomiska och sociala syn
Bihang
till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 2 avd. Nr 62
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196U
punkter och därmed också hänsyn till luftföroreningarna stor roll. I anslutning
härtill förtjänar också naturvårdslagstiftningen att nämnas.
I hälsovårdslagstiftningen och då särskilt i hälsovårdsstadgan återkommer
begreppet sanitär olägenhet på åtskilliga ställen. Luftföroreningar är
otvivelaktigt en av de vanligaste och viktigaste formerna av sanitär olägenhet.
Av intresse i förevarande sammanhang är särskilt bestämmelserna i
62—64 §§ hälsovårdsstadgan. Enligt 62 § skall anläggning för industri,
hantverk eller annan näring samt upplag av varor eller avfall vara så anordnade
och inrättade och skall så underhållas, drivas och skötas, att de
ej medför sanitär olägenhet. I 63 § stadgas tillståndstvång för vissa angivna
anläggningar och upplag, som till sin typ visat sig vara särskilt ägnade att
medföra sanitär olägenhet för grannskapet. De får icke utan tillstånd av
hälsovårdsnämnden anordnas eller inrättas och ej heller så ändras att därav
kan följa ökad sanitär olägenhet. Bestämmelsen omfattar 22 olika typer
av tillståndspliktiga fall. Redan en översiktlig genomgång ger vid handen,
att de sanitära olägenheter som man här är inriktad på i övervägande grad
är just luftföroreningar, främst kanske dålig lukt. Enligt 64 § skall ansökan
om tillstånd göras skriftligen, och vid ansökan skall fogas uppgift
om de anordningar som är avsedda att vidtas för att hindra sanitär
olägenhet.
Hälsovårdsstadgans kontrollbestämmelser innebär, att hälsovårdsnämnden
äger meddela förelägganden och förbud som finnes erforderliga för efterlevnaden
av dessa regler, eventuellt med föreskrivande av vite. Förbud
tills vidare mot verksamhet vid anläggning för industri, hantverk eller annan
näring får dock beslutas endast om av nämnden anbefalld åtgärd till undanröjande
av svår sanitär olägenhet icke iakttagits inom förelagd tid. —
Den som anordnar eller inrättar anläggning eller upplag i strid mot bestämmelserna
i 63 § straffas med dagsböter.
Frågor om skydd för arbetstagarna finns i arbetarskyddslagstiftningen.
Även om hälsovårdsstadgan i och för sig är tillämplig på företag under
denna lagstiftning, är tillsynen över sådana företag väsentligen anförtrodd
åt de särskilda arbetarskyddsorganen.
Viss anknytning till hälsovårds- och arbetarskyddslagstiftningen har
atomanläggnings- och strålskyddslagstiftningen. Luftvårdssynpunkten kommer
in som en bland flera allmänna säkerhetssynpunkter.
Utom i hälsovårdslagstiftningen spelar begreppet sanitär olägenhet också
stor roll i byggnadslagstiftningens detaljbestämmelser om byggande och
byggnadslov. Dessa bestämmelser återfinns i byggnadsstadgans 5 kap., som
i första hand är tillämpligt på byggnader inom vissa planlagda eller eljest
reglerade områden men också gäller större och betydelsefullare byggnader
inom andra områden, t. ex. byggnader för industriell rörelse. Enligt 44 §
7 mom. byggnadsstadgan skall bl. a. eldstäder och andra anordningar för
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964
3
uppvärmning, rök- och ventilationskanaler, avlopp och bränsleförråd och
dylikt så anordnas, att risk för sanitär olägenhet icke uppkommer. Vilka
krav som i det särskilda fallet skall ställas på de uppräknade anordningarna
har ansetts utgöra frågor av så utpräglat teknisk karaktär, att de ej
lämpligen kunnat behandlas i byggnadsstadgan. Byggnadsstyrelsens anvisningar
— BABS — innehåller emellertid åtskilligt härom. Avsikten är att
en ny utgåva av dessa anvisningar skall föreligga under år 1965. Byggnadsnämnd
kan i samband med prövning av frågor om tillstånd till aktuella
byggnadsföretag meddela föreskrifter om skäliga skyddsåtgärder, t., ex. i
fråga om skorstenshöjd. Det förutsätts, att samarbete med hälsovårdsnämnden
skall äga rum i frågor av detta slag.
Vid sidan av industrianläggningar och uppvärmningsanordningar framträder
motorfordonstrafiken som en alltmer betydelsefull luftföroreningskälla.
I trafiklagstiftningen återspeglas detta såtillvida, att förare av motordrivet
fordon enligt 58 § vägtrafikförordningen skall i görligaste mån
tillse att fordonet icke utsläpper rök eller gas i sådan mängd att olägenhet
uppstår därav.
Även i övrigt kan den lokala ordningslagstiftningen innehålla bestämmelser,
som är av betydelse från luftföroreningssynpunkt.
Därjämte må påpekas, att allmänna strafflagens eller —- i framtiden —
brottsbalkens bestämmelser undantagsvis kan få tillämpning på fall av luftförorening.
Det är då närmast bestämmelserna om skadegörelse, allmänfarlig
vårdslöshet och spridande av gift som kommer i fråga.
Slutligen kan luftföroreningar, som har sitt upphov i vattenförorening,
angripas med stöd av vattenlagstiftningens regler om vattenförorening m. m.
Prövningen ankommer i så fall regelmässigt på vattendomstol. Av intresse
är att vattendomstolarna fungerar på en gång som tillståndsgivande administrativa
myndigheter och som domstolar i tvister om allmän och enskild
rätt — i båda fallen med ett utpräglat judiciellt förfarande,
De inledningsvis omnämnda civilrättsliga reglerna om immissioner har
huvudsakligen utbildats i de allmänna domstolarnas praxis, med ledning
av uttalanden i lagförarbeten och i den juridiska litteraturen. De former
av rättsskydd som domstol enligt dessa regler kan meddela mot immissioner
är dels förbud, dels åläggande att vidta förebyggande åtgärder, dels
skadestånd. De två förstnämnda sanktionsformerna har samma innebörd
som de åtgärder hälsovårdsnämnd kan tillgripa vid sanitär olägenhet, men
domstol kan tillgripa dem även vid sakskada. Skadestånd kan utdömas endast
av domstol..
Domstolarna har vid sin bedömning av immissionsfall tagit särskilt stort
intryck av de förslag till reglering av grannelagsrätten som lagberedningen
framlagt i sina jordabalksbetänkanden. Det senaste förslaget till jordabalk
innehåller i 3 kap. 2 § följande bestämmelse:
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964
Ej må någon nyttja fast egendom på sådant sätt att granne utsattes för
buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt utöver
vad i orten är eller kan påräknas bliva vanligt, med mindre besväret ändock
bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden
eller till dess ringa betydelse.
Dessa grundsatser anses i sina huvuddrag motsvara redan gällande rättsregler,
sådana de kommit till uttryck i praxis. Gränsen för vad granne är
skyldig att tåla — den s. k. toleranspunkten — bestäms alltså av flera olika
omständigheter. I första hand är förhållandena på orten avgörande. Men
en immission som överstiger det ortsvanliga kan vara tillåten, om man
finner att den bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under
jämförliga förhållanden. Immissioner, som endast har ringa betydelse, torde
icke föranleda någon åtgärd.
Historik
Spörsmålen om lagstiftningsåtgärder mot föroreningar av luft och föroreningar
av vatten behandlades i vårt land till en början som ett gemensamt
problem.
Redan vid 1902 års riksdag väcktes en motion i ämnet, men den ledde
icke till någon åtgärd. Påföljande år togs frågan upp på nytt, denna gång i
två särskilda motioner inom andra kammaren. Vederbörande tillfälliga utskott
tillstyrkte nu bifall till motionerna. I enlighet med utskottets hemställan
anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t skulle låta utreda frågan om
lagstiftning mot luft- och vattenföroreningar från industriella verk. Emellertid
fick saken vila tills vidare.. Vid 1906 års riksdag bragtes den på tal
genom en interpellation i andra kammaren, och genom beslut den 12 juli
1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt den redan förut tillsatta s. k. dikningslagskommittén
att utreda den av riksdagen upptagna frågan såvitt angick åtgärder
till förebyggande av vattenförorening. Samtidigt angavs, att kommittén,
om den under ärendets behandling fann frågan i hela dess vidd
böra behandlas i ett sammanhang, skulle verkställa jämväl den utredning
i övrigt som riksdagen hade begärt.
Genom motioner till 1908 års riksdag kom emellertid frågorna om vattenoch
luftföroreningar på nytt under riksdagens prövning. Riksdagen hemställde
att Kungl. Maj :t skulle snarast möjligt låta, utan samband med
annan fråga, verkställa utredning rörande förebyggande av olägenheter som
industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom luftförorening.
Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t åt dikningslagskommittén att
inkomma med förslag även i detta ämne.
Trots att luftföroreningsproblemen sålunda var föremål för särskild utredning,
upptog lagberedningen i sitt år 1909 avgivna förslag till jordabalk
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i
in. m. frågan om tillåtligheten av luftföroreningar och andra s. k. immissioner
till behandling.
Enligt 1909 års jordabalksförslag (3 kap. 1 §) skulle en fastighetsägare
ej få nyttja sin fastighet på sådant sätt att granne utöver vad i orten var
vanligt kom att besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skakning, stank eller
annat dylikt och att därav för grannen uppkom märkligt men vid nyttjandet
av hans fastighet. Mot obehörig inverkan förutsattes grannfastighetens
ägare kunna påkalla rättsskydd dels i form av förbud eller åläggande för
vederbörande att vidta erforderlig åtgärd, dels i form av skadestånd.. 1 ett
särskilt stycke upptogs emellertid en hänvisning till särskilda bestämmelser
angående anläggning för industriell verksamhet, som för granne kunde
medföra men av beskaffenhet som nyss sagts. I motiven till detta särskilda
stycke framhöll beredningen (s. 175), att ett obetingat genomförande av
regeln om grannes rätt att inskrida mot immissioner av viss styrka skulle
verka i hög grad förlamande för industrien. I syfte att förebygga sådana
verkningar förordades ett koncessionsförfarande, varigenom det redan vid
anläggandet av industriellt verk skulle stå vederbörande öppet att få prövat,
om och under vilka förutsättningar det skulle vara tillåtet att driva den
avsedda verksamheten.
Beredningens lagförslag blev aldrig genomfört men har trots detta kommit
att få stor betydelse för utformningen av rättspraxis på immissionsområdet.
År 1915 redovisade dikningslagskommittén sina i det föregående behandlade
uppdrag genom att avlämna ett betänkande med förslag till lag angående
vatten- och luftförorening m. m. Förslaget blev icke framlagt för riksdagen,
sannolikt på grund av den omfattande förvaltningsapparat som det
förutsatte.
År 1919 tillkallades två sakkunniga för att verkställa en kompletterande
teknisk utredning i fråga om åtgärder mot luftförorening. Dessa sakkunniga
avgav utlåtande i november 1920. Den 12 september 1921 beslöt Kungl.
Maj :t, att dikningslagskommitténs förslag för det dåvarande icke skulle
föranleda någon åtgärd.
I anledning av två vid 1935 års riksdag väckta motioner anhöll riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t om skyndsam utredning angående åtgärder för
att undvika förorening av vattnet i sjöar och vattendrag. När den begärda
utredningen år 1936 tillkallades, angavs i dess direktiv, att man i samband
med vattenföroreningarna även borde behandla det i viss mån likartade,
ofta betydelsefulla spörsmålet om åtgärder till skydd mot förorening av
luften. Utredningen avgav i november 1939 ett betänkande angående åtgärder
till motverkande av vattenförorening m. in. (SOU 1939: 40)., Vad angick
frågan om lagstiftning mot luftföroreningar bestämde chefen för justitiedepartementet
den 23 december 1939, att de sakkunnigas uppdrag i den
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964
delen skulle vila. Genom beslut den 28 november 1946 förordnade Kungl.
Maj :t, att utredningen ej skulle fullföljas.
Lagberedningen återkom i sitt år 1947 avgivna jordabalksförslag (SOU
1947: 38) till frågan om en reglering av immissionsproblemen. Beredningen
framhöll därvid bl. a. (s. 117), att de ändamålssynpunkter som uppbär reglerna
om vattenförorening i stor utsträckning torde göra sig gällande även
beträffande luftförorening. Av praktiska skäl ansåg sig beredningen emellertid
böra bibehålla systematiken från 1909 års förslag och alltså uppta
allmänna regler om luftförorening i jordabalken men där lämna reglerna
om vattenförorening å sido. Även det sakliga innehållet i de föreslagna
immissionsreglerna anslöt sig tämligen nära till 1909 års förslag.
Tanken på eif koncessionssystem utvecklades i 1947 års förslag närmare,
bl. a. på det sättet att lagberedningen där framlade ett utkast till en särskild
lag om grannelagskoncession. I motiven underströks den synnerliga
vikten av att rättsskyddet mot immissioner icke får medföra sådana verkningar
att industriens utveckling hämmas. Faran härför skulle undanröjas
genom koncessionsreglerna. Dessa innebar icke något tvång att söka koncession
utan endast rätt för den som kan bli ansvarig för immissioner att
söka koncession för att vinna trygghet mot opåräknade rättsanspråk med
stor räckvidd, framför allt krav på verksamhetens nedläggande.
Det av lagberedningen år 1960 avgivna förslaget till jordabalk (SOU
1960:24—26) överensstämmer i förevarande delar väsentligen med 1947
års förslag. 1963 års reviderade förslag (SOU 1963: 35) innebär över huvud
icke någon ändring i förhållande till 1960 års förslag, såvitt nu är i fråga.
I motioner till 1950 års riksdag (I: 189 och 11:231) riktades uppmärksamheten
på den skada, som kan uppkomma på mark och växtlighet genom
rök från industriella anläggningar. Under hänvisning till att det här rörde
sig om besvärliga tekniska problem hemställde allmänna beredningsutskotten
i utlåtanden (I: 18 och 11:33), vilka godkändes av riksdagen, att en
förberedande kommitté borde få i uppdrag att kartlägga problemen. Motionerna
medförde, att dåvarande chefen för handelsdepartementet hemställde
till Ingeniörsvetenskapsakademien att göra en undersökning av rökskadeproblemen
och till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse för undersökningen
och förslag till fortsatta åtgärder. År 1956 överlämnade akademien
sin utredning (IVA:s bränsletekniska meddelande nr 24) med förslag till
Kungl. Maj :t. I utredningen uttalades sammanfattningsvis bl. a., att skadegörelse
och andra störningar på grund av atmosfärens förorening genom
rökgaser och andra avgaser från industrianläggningar då endast förekommit
i mycket begränsad omfattning. Akademien ansåg det icke påkallat med
någon ny lagstiftning.
Vid 1961 års riksdag aktualiserades ånyo genom motioner (I: 162 och
II: 188 samt II: 22) frågan om luftföroreningarnas skadeverkningar, varvid
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964
bl. a. hemställdes om en utredning för införande av lagstiftning i ämnet.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 66) bl. a., att det för samhället
är en viktig och angelägen uppgift att förhindra skada på person
och egendom till följd av föroreningar i atmosfären. Emellertid syntes kunskapen
om de med luftföroreningarna förbundna problemen vara i väsentliga
avseenden alltför begränsad för att kunna läggas till grund för en lagstiftning.
Det var därför angeläget, att forskningen på området bereddes
nödiga resurser. Behovet av lagstiftning borde bedömas på grundval av de
rön, som en intensifierad forskning i ämnet kunde ställa till förfogande.
Det syntes utskottet ändamålsenligt, att utredningsarbetet i första hand
tog sikte på de tekniska problemen i sammanhanget, och utskottet föreslog
riksdagen att besluta hemställa om utredning av frågan om luftföroreningarnas
inverkan på person och egendom. Detta blev också riksdagens beslut
i ärendet.
Delvis i anledning av vad andra lagutskottet anfört i detta utlåtande föreslog
Kungl. Maj it i prop. nr 77/1963 inrättandet av ett centralt luftvardsorgan,
statens luftvårdsnämnd, vilket bifölls av riksdagen (SU nr 97). Enligt
nämndens, av Kungl. Maj:t den 29 juni 1964 fastställda instruktion
har nämnden till uppgift att främja och verka för samordning av luftvårdsarbetet
i landet. Till fullgörande av sin uppgift har luftvårdsnämnden särskilt
att utreda förekomsten av luftföroreningar i landet, att följa svensk
och utländsk verksamhet på luftvårdsområdet, att främja sådan forskning
som bär stor betydelse för nämndens verksamhet, att i samarbete med
myndigheter, kommuner, företag och organisationer inom och utom landet
söka åstadkomma en lämplig samordning av olika åtgärder mot luftföroreningar,
att bedriva informationsverksamhet samt lämna råd och upplysningar
i luftvårdsfrågor, samt att i övrigt vidtaga de åtgärder till främjandet
av syftet med nämndens verksamhet som kan befinnas lämpliga. Nämnden
består av högst 20 ledamöter, vilka förordnas av Kungl. Maj :t för en tid
av högst fyra år. Av ledamöterna förordnas en efter förslag av medicinalstyrelsen,
två efter förslag av statens institut för folkhälsan, en efter förslag
av försvarets forskningsanstalt, en efter förslag av Ingeniörsvetenskapsakademien,
en efter förslag av Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, en efter förslag av forskningsrådens samarbetsdelegation samt två
efter förslag av styrelsen för Sveriges industriförbund. I luftvårdsnämnden
skall även arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen vara företrädda.
Rättslig sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.
I beslut den 26 april 1963 bemyndigades chefen för justitiedepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga, immissionssakkunniga, för utredning
angående utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande
verksamhet. Som föredragande i ärendet angav statsrådet
Kling därvid bl. a., att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete borde
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i
vara en civilrättslig grannclagsreglering av i stort sett den beskaffenhet,
som 3 kap. i lagberedningens förslag till jordabalk (SOU 1960:24—26)
utvisar, samt att vid koncessionslagstiftningens utformning ledning borde
hämtas i det utkast till lag om grannlagskoncession som fanns fogat vid
beredningens år 1947 avgivna betänkande (SOU 1948: 38).
Luftvårdsnämndens och immissionssakkunnigas remissyttrande i förevarande
ärende föranledde statsrådet Kling att den 9 september 1964 upptaga
frågan om utvidgning av direktiven för immissionssakkunniga. Statsrådet
Kling anförde därvid bl. a.
Immissionssakkunniga har, enligt vad som anförs i de sakkunnigas och
luftvårdsnämndens gemensamma utlåtande till andra lagutskottet, funnit
sig oförhindrade att till behandling upptaga spörsmålen om införande av
ett system med koncessionstvång och kontroll i fråga om immissioner av
väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Dessa överväganden har emellertid
lett till att de sakkunniga kommit att ställa flera av de grundläggande
immissionsreglerna i 3 kap. jordabalksförslaget under debatt. De sakkunniga
har sammanfattningsvis uttalat, att det för dem skulle innebära ökade
möjligheter att bidraga till en önskvärd lösning av immissionsproblemen
och då särskilt frågorna om luftföroreningar och buller från industrier
och andra större anläggningar — om de är helt obundna av lagberedningens
jordabalksförslag och kan ta upp problemen till förutsättningslös prövning.
Slutligen har de sakkunniga framhållit, att de funnit det ligga nära till
hands att i anslutning till spörsmålet, vilken myndighet som bör bli konccssionsmyndighet,
även behandla det större problemet, hur man över huvud
skall kunna åstadkomma en rationell ordning för prövning av frågor
om immissioner.
Med hänsyn till vad som framkommit vid detta lagstiftningsärendes hittillsvarande
behandling och till de synpunkter jag själv nyss anfört finner
jag lämpligt att immissionssakkunnigas uppdrag vidgas till att avse en allmän
utredning angående utformningen av en lagstiftning om immissioner.
Även om de sakkunniga därvid blir obundna av de i 3 kap. 2—6 §§ jordabalksförslaget
upptagna immissionsreglerna, kommer dessa helt naturligt
att vara en väsentlig utgångspunkt för de sakkunnigas överväganden.
I förevarande sammanhang må också nämnas, att en av Europarådets
ministerråd anordnad luftvårdskonferens hållits i Strasbourg den 24 juni
—1 juli 1964. I en av ordföranden i luftvårdsnämnden, f. d. landshövdingen
Ruben Wagnsson, till ministern för utrikes ärenden den 2 september avlåten
rapport anföres bl. a.
I konferensen medverkade deltagare från Österrike, Belgien, Danmark,
Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Island, Italien, Luxembourg, Nederländerna,
Norge, Schweiz, Sverige, Turkiet och England. Dessutom deltog
medlemmar i Europarådets konsultativa församling, en officiell delegation
från USA samt representanter för EEC, FN:s europakontor, WHO,
ECE, OECD samt den internationella meteorologiska organisationen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i
9
Konferensen hade förberetts av en särskild organisationskommitté. Enligt
av denna uppdragna riktlinjer behandlades luftföroreningsproblcmet
under 14 särskilda punkter. Dessa behandlade i huvudsak luftföroreningarnas
inverkan på människor, djur och växter, ekonomiska aspekter på
luftföroreningsproblemet, terminologiska frågor, spörsmål om standardisering
av apparater och mätmetoder m. in., meteorologiska aspekter på luftföroreningsproblemen,
terminologin, möjligheterna att reducera olika former
av luftföroreningar, stadsplaneringsfrågor sedda ur luftvårdssynpunkt,
organisationen om det framtida europeiska samarbetet på området samt
informations- och lagstiftningsfrågor. Konferensen sträckte sig alltså över
ett mycket vitt område.
Ett av de värdefullaste resultaten av konferensen är otvivelaktigt det
material som framkommit under förberedelsearbetet och under själva konferensen.
En betydelsefull del av materialet utgöres av de rapporter, som
delegationen från USA låtit utarbeta för varje särskild punkt. Dessa rapporter
förelåg först vid konferensen och hade ej behandlats av de generella
rapportörerna. Vid konferensen framlades också ett stort antal motioner
från delegaternas sida. Man har genom det förebragta materialet fått en
god kartläggning av luftföroreningsfrågans olika aspekter. Åtskilligt torde
vara av betydande praktiskt värde för det svenska luftvårdsarbetet.
De frågor av vetenskaplig och teknisk art, som avhandlades vid konferensen,
förbigås i huvudsak här. Det värdefulla i konferensen på detta område
ligger i första hand i det sammanbragta materialet.
En fråga är dock av mera allmänt intresse och är förtjänt att här särskilt
omnämnas. Delegationen från USA meddelade sålunda, att arbetet på att
konstruera effektiva avgasrenare för bilar nu fortskridit så långt, att fyra
olika märken var färdiga för marknadsföring. Detta bedömdes av de närvarande
teknikerna som ett betydelsefullt framsteg när det gäller att bekämpa
luftföroreningarna från motorfordon.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anförde
den 27 oktober 1964 i första kammaren som svar på en enkel fråga, att han
anser problemet med avgaser från motorfordon väsentligt och har sin uppmärksamhet
riktad på det arbete som pågår på området. Han upplyste vidare
att man inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utreder möjligheterna att
komma till rätta med problemet i anslutning till den effektiviserade typbesiktning
som nyligen beslutats.
Slutligen kan omtalas, att Sveriges industriförbund den 9 september 1964
hos Kungl. Maj :t anhållit om ett 50-procentigt statsbidrag för inrättande
och drivande av ett för hela industrien gemensamt forskningsorgan, Svensk
industris vatten- och luftvårdsinstitut. Vid sidan av detta institut skulle
inrättas ett serviceorgan, Svensk industris vatten- och luftvård aktiebolag,
som avses bli självfinansierande. Industriförbundets framställning övervägs
f. n. inom jordbruksdepartementet.
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964
Remissyttrandet
Statens luftvårdsnämnd och immissionssakkunniga har i ärendet avgivit
ett gemensamt yttrande, dagtecknat den 4 maj 1964.
I fråga om luftvårdsnämnden anföres i yttrandet bl. a.
Under sin hittillsvarande verksamhet har nämnden i övrigt huvudsakligen
ägnat sig åt uppgifterna att kartlägga nuvarande förhållanden, att
bedriva undersökningsverksamhet inom vissa delar av sitt avsedda verksamhetsområde
samt att upprätthålla viss internationell samverkan. Endast
i begränsad omfattning har nämnden haft anledning att ta befattning med
aktuella praktiska frågor, men det står redan klart att antalet sådana kommer
att successivt öka.
I yttrandet redovisas vissa allmänna överväganden. Luftvårdsnämnden
och immissionssakkunniga delar motionärernas grunduppfattning att det
är viktigt att luftvårdsfrågan får en tillfredsställande lösning från hälsovårdssynpunkt.
Målet för luftvården bör, anföres det, icke endast vara att
förekomma och bekämpa hälsorisker och andra former av sanitära olägenheter;
det bör omfatta att över huvud tillförsäkra befolkningen goda levnadsförhållanden
vad luften i samhället angår. Förutom att hälsovårdssynpunkterna
här spelar en grundläggande roll, är det av stor vikt att naturvårdsintresset
och friluftslivets behov tillgodoses liksom att estetiska och
kulturella värden beaktas. Emellertid bör man, framhålles det vidare, jämte
de omgivningshygieniska synpunkterna hålla i minnet de ekonomiska skadeverkningar
som luftföroreningarna medför. Här är att märka dels personskador
och hälsorisker för människor, dels sakskador. Enbart skadorna
i form av metallkorrosion uppges för vårt lands del kunna uppskattas till
betydande belopp.
Luftvårdsnämnden och immissionssakkunniga påpekar vidare, att de ekonomiska
synpunkterna på luftföroreningarna icke kan begränsas till att
avse direkta skadeverkningar för enskilda personer, företag och näringar
utan måste vidgas till att omfatta ett samhällsekonomiskt perspektiv. Åtgärder
för att förekomma luftföroreningar och sanera redan existerande
föroreningsfall kommer att kosta pengar, i första hand för industrien och
för det allmänna men i sista hand för den enskilde i form av skatter och
ökade priser. Det framhålles som särskilt angeläget att beakta konsekvenserna
i fråga om industriens investeringar och konkurrensförmåga — och
därmed också i fråga om arbetstillgång och utkomstmöjligheter för stora
befolkningsgrupper. Spörsmålet om i vilken omfattning och takt luftvården
kan förbättras är sålunda, menar man, i icke oväsentlig mån ett samhällsekonomiskt
avvägningsproblem. Erfarenheter av motsvarande problem föreligger
redan från vattenvårdens område.
Därefter anföres i utlåtandet bl. a.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i
11
Vid bedömningen av vilka åtgärder som bör vidtas är det av vikt att
framhålla, att lagstiftningsåtgärder icke i och för sig kan vara nog. Det
gäller bl. a. också att åstadkomma en lämplig myndighetsorganisation för
prövning av luftvårdsfrågor. Icke minst är det betydelsefullt att få en tillsynsmyndighet
som äger formell möjlighet och praktiska resurser att under
beaktande av teknikens utveckling och av föreliggande ekonomiska faktorer
bedöma frågor om åtgärder med hänsyn till förhållandena inom samtliga
berörda områden, bl. a. omgivningshygienen, naturskyddet, industrien och
jordbruket. Även i detta hänseende är erfarenheterna från vattenvården
belysande.
Därjämte vill vi erinra om angelägenheten av att den målinriktade forskningen
på luftvårdsområdet bedrivs i ökad takt. Bland de angelägnaste
forskningsuppgifterna synes oss vara att konstruera tillförlitliga mätmetoder
för olika slag av luftföroreningar samt att utarbeta normer för vad som
i skilda fall kan tolereras, särskilt med hänsyn till hälsoriskerna. På dessa
områden torde förutsättningarna för att åstadkomma gott utbyte genom
internationell samverkan vara särskilt gynnsamma. Den internationella
luftvårdskonferens som inom ramen för Europarådets verksamhet kommer
att anordnas i Strasbourg under sommaren 1964 kan här liksom i ett flertal
andra hänseenden väntas bli av stort intresse.
Beträffande utformningen av ett lagstiftningsprogram för luftvården åberopas
i yttrandet andra lagutskottets utlåtande 1961 att kunskapen om de
med luftföroreningarna förbundna problemen syntes vara i väsentliga avseenden
alltför begränsad för att kunna läggas till grund för en lagstiftning
samt att lagstiftningsbehovet borde bedömas på grundval av de rön som
en intensifierad forskning i ämnet kunde ställa till förfogande. Härefter
anföres:
Detta uttalande torde alltjämt äga giltighet i vad avser en samlad »luftlag»
av den typ motionärerna förordar. Däremot bör hinder icke möta att
ta upp mera begränsade lagstiftningsproblem på luftvårdsområdet till behandling,
allteftersom behov därav gör sig gällande och erforderlig utredning
kan förebringas, över huvud kan det förutses, att frågor om lagstiftningsåtgärder
mot luftförorening kommer att aktualiseras på flera skilda
lagstiftningsområden och avse problem av mycket olika karaktär. Både
från lagtekniska, organisatoriska och arbetsekonomiska synpunkter synes
skäl tala för att problemen angrips vart och ett i sitt sammanhang, förutsatt
att en samlad överblick finns hos luftvårdsnämnden samt att nämnden får
tillfälle att samordna och i övrigt påverka utvecklingen.
Avslutningsvis anför luftvårdsnämnden och immissionssakkunniga följande:
Utan
att ingå på ytterligare detaljer vill immissionssakkunniga som sin
uppfattning uttala, att det för de sakkunniga skulle innebära ökade möjligheter
att bidraga till en önskvärd lösning av immissionsproblcmen — och
då särskilt frågorna om luftföroreningar och buller från industrier och
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196A
andra större anläggningar — om de sakkunniga vore formellt helt obundna
av lagberedningens jordabalksförslag och kunde ta upp problemen till förutsättningslös
prövning. I sakligt hänseende innehåller jordabalksförslagen
givetvis mycket, som kan läggas till grund för de sakkunnigas arbete.
Motionärerna gör avslutningsvis gällande, att det är nödvändigt att för
prövning av frågor enligt den av dem tänkta »luftlagen» tillskapas »luftdomstolar»
som bör utgöra motsvarighet till våra vattendomstolar. Med anledning
härav må framhållas, att immissionssakkunniga funnit det ligga
nära till hands att i anslutning till spörsmålet, vilken myndighet som bör
bli koncessionsmyndighet, även behandla det större problemet, hur manöver
huvud skall kunna åstadkomma en rationell ordning för prövning av
frågor om immissioner, bl. a. sådana av luftföroreningskaraktär. Som motionärerna
antyder kan också på denna punkt en jämförelse med vattenlagstiftningen
vara belysande.
Sammanfattning
Under åberopande av det anförda vill luftvårdsnämnden och immissionssakkunniga
samstämmigt avstyrka att en särskild utredning tillsätts i syfte
att få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar men tillstyrka att immissionssakkunniga
får vidgade direktiv i nyss angivna hänseenden.
Utskottet
Stadganden som kan läggas till grund för åtgärder mot luftföroreningar
finns på flera olika rättsområden.. Här må nämnas byggnadslagen, byggnadsstadgan,
hälsovårdslagstiftningen och trafiklagstiftningen. Vid sidan härav
har i domstolspraxis utbildats regler rörande s. k. immissioner. Denna praxis
innebär att enskild under vissa förutsättningar hos domstol kan utverka
skydd mot bl. a. luftföroreningar från fast egendom. De med luftföroreningar
av olika slag sammanhängande problemen är föremål för uppmärksamhet
på många håll. År 1963 inrättades ett centralt luftvårdsorgan, statens luftvårdsnämnd,
med uppgift att främja och verka för samordning av luftvårdsarbetet
i landet. Av betydelse ur luftvårdssynpunkt är även den utredning,
immissionssakkunniga, som samma år tillkallades för att uforma en immissionslagstiftning
på grundval av tidigare framlagda förslag i ämnet.
I förevarande motioner hemställes om utredning i syfte att få till stånd
en lagstiftning mot luftföroreningar. De i motionerna framförda kraven
kan, anför motionärerna, eventuellt tillgodoses genom att immissionssakkunniga
får vidgade direktiv och utökade resurser.
Efter det att förevarande motioner väckts, har immissionssakkunnigas
uppdrag utökats till att avse en allmän utredning angående utformningen av
en immissionslagstiftning. Vidare har Kungl. Maj :t den 29 juni i år fastställt
instruktion för luftvårdsnämnden. Enligt instruktionen skall nämnden
bl. a. utreda förekomsten av luftföroreningar i landet, främja forskningen
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196A
13
och följa den utländska verksamheten på luftvårdens område samt samordna
olika åtgärder mot luftföroreningar. Den intensifiering och utvidgning av
luftvårdsarbetet som sålunda kommit till stånd genom Kungl. Maj :ts försorg
torde i stort sett motsvara motionärernas önskemål. Utskottet är också av
den meningen att något riksdagens initiativ i frågan inte erfordras för närvarande.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 134 och II: 163, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 november 1964
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Hiibinette och Kilsmo;
från andra kammaren: herrar Rimmerfors, Bengtsson i Varberg, Johansson
i Södertälje, fru Svensson, herrar Gustavsson i Alvesta, Carlsson i
Huskvarna, Ringaby och Nilsson i Göteborg*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.