Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

1

Nr 61

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående de vapenfria
värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden och behandlingen
av samvetsömma värnpliktiga.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 133 i första kammaren av herr Källqvist
och herr Peterson, Eric Gustaf, samt nr 164 av herrar Keijer och Helander,

dels motionen nr 112 i andra kammaren av herr Spångberg.

I motionerna 1:133 och 11:164 har hemställts,

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan ändring
i direktiven till utredningen om de vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden
att också möjligheter till tjänstgöring inom vidare fält än totalförsvaret
kan prövas”.

I motionen 11:112 har hemställts,

”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till regeringen anhålla om utredning
snarast möjligt av frågan om åstadkommande av lämpligare behandling
av personer som på grund av samvetsbetänkligheter vägrar utföra tjänst som
vapenfria värnpliktiga eller inom civilförsvaret”.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna 1:133 och II: 112.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från överbefälhavaren. Yttrande har därjämte på
utskottets begäran avgivits av Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Centralförbundet
Folk och försvar har beretts tillfälle yttra sig i ärendet men förklarat,
att förbundet inte ansett sig böra avgiva yttrande över motionerna.

Gällande bestämmelser m. m

Enligt 1 § värnpliktslagen den 30 december 1941 är svensk man värnpliktig
från och med det kalenderår under vilket han fyller aderton år till och med
det under vilket han fyller fyrtiosju.

Befrielse från värnpliktstjänstgöring kan meddelas av Kungl. Maj:t med stöd
av 5 § värnpliktslagen dels i vissa i paragrafen närmare angivna fall, av vilka
Bihang till riksdagens protokoll 1961/. 9 samt. Z avd. Nr 61

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

intet har avseende å sådana omständigheter, som åberopas av de i motionerna
berörda värnpliktiga, dels eljest då synnerliga skäl till befrielse föreligger.

I 27 § meddelas föreskrifter om de värnpliktigas tjänstgöring m. m., varjämte
beträffande värnpliktiga som hyser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
hänvisas till särskild lagstiftning.

För värnpliktig, som är inkallad till tjänstgöring, föreskrives i 32 § skyldighet
att verkställa den tjänsteförrättning, som anvisas honom av vederbörande befälhavare.

I 1 § lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga stadgas att värnpliktig,
för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,
må fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Med den i paragrafen
använda formuleringen föreligger möjlighet till vapenfri tjänst för
sådana värnpliktiga, vilka hyser samvetsbetänkligheter mot bruk av vapen mot
annan. Lagen är i överensstämmelse härmed icke avsedd att äga tillämpning
å dem, som anser sig berättigade att använda vapen för sina egna, sin sekts
eller grupps mål men hyser betänkligheter mot att använda vapen till försvar
för samhället. I rättstillämpningen har lagen emellertid i betydande utsträckning
kommit att tillämpas även på sistnämnda kategori värnpliktiga, bland
vilka företrädesvis medlemmar av sekten ”Jehovas vittnen” befinner sig.

Den som erhåller tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri
värnpliktig skall enligt 2 § i samma lag uttagas till sjukvårdstjänst vid krigsmakten
eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller, då omständigheterna sådant
påkallar, till expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst eller civilt arbete
vid krigsmakten eller för civilt bruk utom densamma för statens eller kommuns
räkning. Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk
och från att bära vapen eller ammunition.

Enligt 3 § är vapenfri värnpliktig skyldig att för sin utbildning tjänstgöra
en tredjedel längre tid än han skulle ha tjänstgjort, om han icke erhållit tillstånd
till vapenfri tjänst. Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden.

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut om den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas enligt 4 §
av Konungen. Möjlighet att erhålla befrielse från vapenfri tjänst föreligger
icke.

Vapenfri värnpliktig är underkastad de straffbestämmelser, som gäller för
övriga krigsmän. Vägran att utföra anvisade uppgifter i civilt arbete, till vilket
den vapenfrie uttagits, medför till följd härav ansvar för tjänstefel enligt
26 kap. 18 § strafflagen. För sådant brott är straffet disciplinstraff; är felet
grovt är straffet fängelse. Regelmässigt bedömes tjänstefel, bestående i kategorisk
vägran att utföra anvisat arbete, såsom grovt tjänstefel. Har den vapenfrie
värnpliktige uttagits till vapenfri tjänst vid krigsmakten, föranleder vägran
att utföra anbefalld uppgift ansvar för lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § straff -

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

3

lagen eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt,
för grovt lydnadsbrott jämlikt 2 § samma kapitel. För lydnadsbrott är straffet
disciplinstraff eller fängelse och för grovt lydnadsbrott fängelse eller straffarbete
i högst fyra år.

Enligt 11 § civiljörsvarslagen den 22 april 1960 är varje i riket boende svensk
medborgare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till
och med det kalenderår, varunder han fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra
sådan tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter och hälsotillstånd
medger (civilförsvarsplikt). Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot
annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av
minst två trovärdiga personer sannolikt, att hans samvetsbetänkligheter är allvarligt
grundade, må enligt 14 § nämnda lag tjänstgöring inom ordnings- och
bevakningstjänsten icke åläggas honom. Ordnings- och bevakningstjänsten är
nämligen den enda tjänstegren inom civilförsvaret, i vilken vapentjänst förekommer.
Det kan anmärkas att huvuddelen av de vapenfria värnpliktiga som
hänvisas till civilförsvaret tilldelas brandtjänsten.

I 9 kap. civilförsvarslagen finnes straffbestämmelser för sådana fall då någon
undandrager sig fullgörandet av sin civilförsvarsplikt. Den som är civilförsvarspliktig
och i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter att efter
kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen undanhåller
sig därifrån straffas med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna
är synnerligen försvårande och brottet begås under högsta civilförsvarsberedskap,
med straffarbete i högst två år. Samma straffbestämmelser gäller
även för vägran att under tjänstgöringen i civilförsvaret utföra anbefalld uppgift.

Strävandena att lämna bistånd åt de ekonomiskt mindre utvecklade länderna
har blivit ett betydelsefullt led i det mellanfolkliga samarbetet. För Sveriges
del kan konstateras att intresset för utvecklingsländerna under senare år varit
i ständigt stigande och nått allt vidare befolkningslager. Detta har återspeglats
i inrättandet 1961 av nämnden för internationellt bistånd som ett planeringsoch
samordningsorgan för hithörande frågor och i en ökad statlig bidragsgivning.
Genom anslagshöjningarna har ökade möjligheter skapats för Sverige att
aktivt medverka i strävandena att bistå de fattiga länderna.

I proposition 1962: 100 framlade regeringen de principiella riktlinjerna för
Sveriges bistånd till underutvecklade länder. Dessa godtogs av riksdagen.

Sveriges strävan att bistå de underutvecklade länderna innefattar åtgärder
på olika områden — inom handelspolitiken, genom stöd till enskilda kommersiella
insatser, i form av finansiellt och teknisk-humanitärt bistånd. Åtgärderna
på sistnämnda område avser främst fältprojekt på yrkesutbildningens, familjeplaneringens
och hälsovårdens områden samt utbildning och utsändning av
biståndsexperter. Insatserna utformas så att de så långt möjligt får en kumulativ
effekt.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

Historik

Rörande behandlingen före år 1963 av frågor om vapenfria värnpliktiga hänvisas
till andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963. I detta utlåtande i anledning
av väckta motioner om viss översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga
och om behandlingen av samvetsömma värnpliktiga anförde utskottet bl. a.

I motionerna 1:169 och II: 203 ifrågasättes om inte förhållandena efter tillkomsten
av 1943 års lag så förändrats, att en översyn av bestämmelserna både
vad gäller tjänstgöringens art och tjänstgöringstidens längd är berättigad. Enligt
motionärernas mening är tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria värnpliktiga
mindre varierande än för övriga värnpliktiga. Åtgärder borde därför
snarast vidtagas för att göra det möjligt för de vapenfria värnpliktiga att göra
en samhällsinsats där deras civila utbildning kan nyttiggöras. Motionärerna
anser vidare, att bestämmelsen om att de vapenfrias tjänstgöring skall vara
avsevärt längre än deras vapenbärande kamraters bör ändras. Den noggranna
prövning som alltid föregår besluten om befrielse från vapentjänst utgör enligt
motionärerna tillräcklig garanti mot missbruk. Att ett fysiskt eller psykiskt
påfrestande civilt arbete skulle vara mindre värt än militär tjänstgöring kan
inte med fog hävdas, anser motionärerna.

Över förevarande motioner har yttranden avgivits av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt överbefälhavaren ger
1943 års lag i ämnet tillräckliga möjligheter till olika slag av utbildning och
tjänstgöring för de vapenfria värnpliktiga, även om dessa möjligheter av olika
skäl för närvarande inte utnyttjas i full utsträckning. Överbefälhavaren anser
därför en översyn av lagen inte erforderlig men har inget att erinra mot att en
utredning göres för att klargöra i vilken utsträckning det går att inom lagens
ram vidga tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria. Han understryker
dock, att det övervägande antalet av ifrågavarande värnpliktiga även framdeles
måste tilldelas civilförsvaret och att även övriga vapenfria med hänsyn
till totalförsvarets personalbehov måste erhålla sådan utbildning, att de efter
tjänstgöringens slut kan placeras i någon krigsviktig befattning. Civilförsvarsstyrelsen
tillstyrker en förutsättningslös utredning i det av motionärerna angivna
syftet men framhåller, att utbildningsmöjligheterna för de vapenfria
inom civilförsvaret är rikt differentierade. Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker
motionerna under framhållande av att de vapenfria värnpliktiga i händelse av
krig kommer att fullgöra uppgifter inom totalförsvaret för vilka annars annan
personal, även vapenutbildade värnpliktiga, måste avdelas. I fråga om tjänstgöringstidens
längd har överbefälhavaren uttalat den bestämda uppfattningen
att den inte bör minskas. Överbefälhavaren uppger att värnpliktiga, som sökt
eller tänkt söka vapenfri tjänst, ändrat inställning när de upplysts om den
längre tjänstgöringsskyldigheten. Överbefälhavaren påpekar vidare att de värnpliktiga
som uttages till underofficerare eller special tjänst har en sammanlagd
tjänstgöringstid som överstiger de vapenfrias.

Såsom överbefälhavaren framhållit måste tjänstgöringsuppgifterna för de
vapenfria värnpliktiga väljas under hänsynstagande till totalförsvarets behov
av personal. Vad som framkommit under behandlingen av förevarande motioner
ger emellertid anledning till antagande att — även med denna utgångspunkt —
tjänstgöring för de vapenfria skulle kunna anordnas även på andra områden
än dem som nu ifrågakommer. Utskottet anser att möjligheterna att utvidga
tjänstgöringsområdet för dessa värnpliktiga bör undersökas. Beträffande tjänst -

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

5

göringstiden för ifrågavarande värnpliktiga vill utskottet framhålla, att militär
tjänstgöring vanligtvis medför större påfrestningar och även större risker än
vapenfri tjänst. Redan på grund härav är det motiverat att de vapenfria ålägges
längre tjänstgöring än de övriga värnpliktiga. Framför allt är det emellertid
antagligt att bestämmelsen om längre tjänstgöringstid har en återhållande verkan.
Det kan emellertid förtjäna övervägas om skillnaden i tjänstgöringstid
mellan vapenfria och övriga värnpliktiga för närvarande är rätt avvägd. Det
kan vidare tänkas att tiden för tjänstgöringen bör anpassas efter tjänstgöringens
art så att vapenfria värnpliktiga med mera krävande uppgifter kommer i åtnjutande
av kortare tjänstgöringstid än övriga vapenfria. Även dessa frågor
anser utskottet bör prövas när möjligheterna till nya tjänstgöringsområden för
de vapenfria värnpliktiga undersökes.

I vissa fall förekommer det att värnpliktiga vägrar fullgöra också sådan
tjänstgöring, till vilken de uttagits såsom vapenfria värnpliktiga, och detta
även om tjänstgöringen förlagts utanför krigsmakten och inte har annan militär
anknytning än att den ålagts med stöd av värnpliktslagen. För vägran att fullgöra
värnpliktstjänstgöring utdömes regelmässigt fängelsestraff. Motionen
II: 448 tar sikte på dessa fall. I motionen begäres utredning för åstadkommande
av lämpligare behandling av ifrågavarande värnpliktiga. Motioner med enahanda
innebörd prövades såväl vid 1958 års A-riksdag som 1959 ars riksdag.
Vid det förra tillfället övervägdes särskilt möjligheterna att tillskapa en sådan
ordning att anledningen för de värnpliktiga att vägra fullgöra tjänstgöringen
föll bort. Bland annat ifrågasattes att ombilda den vapenfria tjänsten till en ren
arbetstjänst även så till vida att tjänsteplikten inte skulle grundas på värnpliktslagen
och den tjänstepliktige inte intaga ställningen av krigsman. Riksdagen
fann emellertid, med hänsyn till att arbetstjänsten inte skulle vara annat
än en ersättning för militärtjänst, att det kunde befaras att ifragavarande
värnpliktiga skulle komma att vägra att underkasta sig även en sådan arbetstjänst.
Riksdagen ansåg därför att arbete och kostnader inte borde nedläggas
på en närmare utredning om en sådan ombildning. Vid 1959 ars riksdag framhölls
att nära nog alla, som vägrar att utföra vapenfri tjänst, tillhör sekten
”Jehovas vittnen” och att det, såvitt avser dessa, torde vara ställt utom varje
tvivel att de inte kommer att frivilligt fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet
i någon form. Att helt befria värnpliktsvägrarna från tjänstgöringsskyldighet
anser utskottet icke vara möjligt. Utskottet avstyrker därför
motionen II: 448.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om
utredning av möjligheterna att utvidga området för de vapenfria värnpliktigas
tjänstgöring, därvid samtidigt frågan om tjänstgöringstidens längd för dessa
värnpliktiga borde övervägas.

Efter vad riksdagen sålunda hemställt beslöt Kungl. Maj:t den 6 december
1963 att låta utreda frågan om tjänstgöringsförhållandena för vapenfria värnpliktiga
m. m. I utredningsdirektiven uttalar chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Andersson, bl. a.

Jag vill förorda, att förevarande spörsmål upptages till utredning. En dylik
utredning bör i första hand undersöka möjligheterna att vidga området för de
vapenfria värnpliktigas tjänstgöring och framlägga förslag hur utbildningen

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

för dessa värnpliktiga bör anordnas. Utgångspunkten för utredningen skall
därvid vara, att målet för utbildningen är att de vapenfria värnpliktiga skall
kunna fylla en uppgift inom totalförsvaret. Vid sina överväganden rörande den
förlängda tjänstgöring i förhållande till övriga värnpliktiga, som vapenfria
värnpliktiga skall fullgöra, bör utredningen samråda med 1960 års värnpliktsutredning
och beakta de förslag som denna utredning kan komma att framlägga
om tjänstgöringens längd för skilda värnpliktskategorier och om sättet
för tjänstgöringsskyldighetens uttagande. Utredningen bör vidare pröva frågan
om bestridande av kostnaderna för de vapenfria värnpliktiga som tages i anspråk
av myndighet utanför krigsmakten. Slutligen bör utredningen ha att
utarbeta förslag till de ändringar i lagen om vapenfria värnpliktiga, vartill
utredningens förslag kan komma att föranleda.

I sitt utlåtande nr 19 år 1963 i anledning av väckt motion om användande
av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete eller humanitärt hjälparbete i utvecklingsländerna
anförde andra lagutskottet bl. a.

I förevarande motion föreslås sådan ändring av värnpliktslagen och lagen
om vapenfria värnpliktiga, att värnpliktig såsom alternativ till militär tjänstgöring
respektive vapenfri tjänst skall kunna välja tjänstgöring i uppbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete i utvecklingsländerna.

Hjälpen till utvecklingsländerna på det teknisk-humanitära området har företrädesvis
avsett ekonomiskt bistånd till fältprojekt inom yrkesutbildningen,
familjeplaneringen och hälsovården samt utbildning och utsändning av experter.
Tillräckliga erfarenheter torde ännu inte ha vunnits huruvida behov föreligger
av personal utanför experternas krets. I den mån sådant behov kommer
att visa sig kan det förmodas att det kommer att avse yrkesfolk i arbetsledande
ställning. Att inom ramen för gällande värnpliktsordning genomföra en allmän
rekrytering av personal för arbete i utvecklingsländerna måste därför bedömas
såsom orealistiskt. En ändring av gällande regler om värnpliktstjänstgöring på
sätt motionären åsyftat, skulle även stå i strid mot de riktlinjer riksdagen antagit
för det svenska militära försvaret. Utskottet avvisar således tanken att
tjänst i utvecklingsländerna skulle uppställas såsom ett direkt alternativ till
värnpliktstj änstgöring.

Med bifall till utskottets hemställan beslöt riksdagen, att motionen icke skulle
föranleda någon åtgärd.

Motionerna

I motionerna 1:133 och 11:164 göres gällande, att de direktiv som lämnats
utredningen för översyn av tjänstgöringsförhållandena för vapenfria värnpliktiga
icke överensstämmer med de önskemål om en förutsättningslös utredning
som framkom i andra lagutskottets ovannämnda utlåtande nr 55. Utredningen
bör, enligt motionärernas uppfattning, även undersöka möjligheterna att låta
ifrågavarande värnpliktiga fullgöra civil ersättningstjänst utanför krigsmakten
eller i vissa fall specialtjänst i u-länderna.

I motionen II: 112 framföres liknande synpunkter och även sådana skäl som
framkom i den ovan omnämnda motionen II: 448 vid 1963 års riksdag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

7

Remissyttrandena

I överbefälhavarens yttrande över motionerna 1:133 och II: 164 uttalas, att
ingenting framkommit som ger skäl till ändring i de synpunkter överbefälhavaren
framförde i ämnet till fjolårets riksdag. Överbefälhavaren förklarar
vidare att insats i u-länderna av humanitär och annan karaktär icke bör ske
genom ett tvångsvist åläggande. I sitt yttrande över motionen II: 112 uttalar
överbefälhavaren bl. a.

Befrielse för totalvägrarna från varje form av tjänstgöringsskyldighet motsätter
sig överbefälhavaren bestämt. Skulle det emellertid nu, trots lagutskottets
ställningstagande 1963, bedömas lämpligt att ta upp frågan om behandlingen
av totalvägrare, har överbefälhavaren intet att erinra mot, att utredning
sker om vilka reaktionsformer som i detta sammanhang bör användas. Som
reaktionsformer för brott mot värnpliktslagen eller lagen om vapenfria värnpliktiga
bör dock — i likhet med vad som gäller andra brott mot gällande lagstiftning
— väljas någon av reaktionsformerna inom den nyligen översedda
allmänna strafflagstiftningens ram.

Svenska freds- och skiljedomsföreningen anför i sitt yttrande över motionerna
1:133 och II: 164 följande.

Det måste vara ett samhällsintresse i varje civiliserad stat att så få människor
som möjligt ställer sig utanför lagen av etiska, religiösa eller liknande skäl.
Uttalanden om att de vapenfria värnpliktiga skall kunna fylla en uppgift inom
totalförsvaret har allvarligt oroat många värnpliktiga som av samvetsskäl
vägrar bära vapen men som eljest i princip är villiga att göra vapenfri tjänst.
Därjämte har på senare tid allt flera valt fängelse i stället för att låta inordna
sig i en försvarsorganisation som de likaledes av moraliska skäl känt sig
tvingade att ta avstånd ifrån.

De flesta vapenfria värnpliktiga anser det ej tillfredsställande att de sorterar
under försvarsdepartementet. Redan om de underordnades ett annat departement
(såsom socialdepartementet eller inrikesdepartementet, i likhet med vad
fallet är i Norge, Danmark, Västtyskland och andra länder) skulle mycket vara
vunnet.

Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan, i vilken representanter
för tio fredsorganisationer ingår, har gjort en omfattande opinionsundersökning
bland de vapenfria värnpliktiga som vid årsskiftet 1963—64 var inkallade på
olika förläggningar i landet. Av 271 tillfrågade avlämnades svar av 238, alltså
87 procent. Därvid framkom bl. a. att endast 11,3 procent svarade ja, medan
62 procent svarade nej på frågan om det är tillfredsställande att de vapenfria
värnpliktiga sorterar under försvarsdepartementet. Blott 24 procent anser att
de nuvarande alternativa tjänstgöringsmöjligheterna är tillräckliga, medan
56 procent anser att de är otillräckliga. På frågan Har du andra förslag? kom
36,5 procent med förslag i någon form, och 70 procent av dessa förslag talade
om u-landstjänst. Andra förslag var: statliga verk, ordinarie yrken, civil sjukvård,
socialvård, kulturvårdande uppgifter, statlig industri med civil produktion,
Svenska livräddningssällskapets båtar. En svarade, Ej u-land. Allt detta
talar för att frågan bör utredas inom en vidare ram än de nuvarande direktiven
medger.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

Syftet med tanken att utvidga området för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring
måste vara att inom det demokratiska rättssamhällets ram ge större valmöjligheter
för dem som vägrar fullgöra vapentjänst. Det kan då inte vara
rimligt att binda utredningen vid direktiv som sätter den ur stånd att lösa den
uppgift som den har sig förelagd.

Med hänvisning till det ovan anförda vill Svenska freds- och skiljedomsföreningen
hemställa att utredningen i denna fråga blir förutsättningslös och
att motionerna I: 133 och II: 164 bifalles.

Beträffande motionen II: 112 anför föreningen bl. a., att frågan om de ”s. k.
totalvägrarna” hänger intimt samman med frågan om en utvidgning av området
för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring. Föreningen påpekar att bland
totalvägrarna finns även andra än dem som tillhör Jehovas vittnen. Vad den
sistnämnda gruppen beträffar måste man enligt föreningens uppfattning söka
en annan lösning än alternativtjänst. Föreningen tillstyrker att den tillsatta utredningen
om de vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden får möjlighet
att överväga alla alternativ, som kan bidra till en lösning av problemen,
däri inbegripet totalvägrarnas ställning och en lämpligare behandling av dem.

Utskottet

Enligt 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga kan den, för vilken bruk av
vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, erhålla tillstånd att fullgöra
sin värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Sådan värnpliktig kan
uttagas till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret.
Tjänstgöringen kan även anordnas såsom civilt arbete utom krigsmakten för
statens eller kommuns räkning. I detta avseende ifrågakommer främst tjänstgöring
vid statens vattenfalls verk och statens järnvägar. Vapenfri värnpliktig
är skyldig att tjänstgöra en tredjedel längre tid än andra värnpliktiga. Även i
fråga om civilförsvarstjänst beaktas den enskildes samvetsbetänkligheter mot
bruk av vapen mot annan. Vapenfri värnpliktig är underkastad de straffbestämmelser,
som gäller för övriga krigsmän. Vägran att utföra anvisat arbete straffas
i allmänhet med fängelse.

I motionerna I: 133 och II: 164 önskas en prövning av möjligheterna att låta de
vapenfria värnpliktiga tjänstgöra inom ett vidare fält än totalförsvaret. Motionen
II: 112 tar upp frågan om behandlingen av de värnpliktiga som vägrar fullgöra
även vapenfri tjänst.

Utskottet anser sig inte kunna ta ställning till lämpligheten av de olika förslag
som framföres i motionerna. 1964 års utredning om vapenfria värnpliktiga har
emellertid till uppgift bl. a. att undersöka möjligheterna att vidga området för de
vapenfria värnpliktigas tjänstgöring. Detta arbete kan måhända bidraga till
en lösning av de problem motionärerna aktualiserat. Utskottet förordar därför
att motionerna överlämnas till utredningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

9

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:133 och II: 164 samt

2) motionen II: 112

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att motionerna
överlämnas till 1964 års utredning om vapenfria värnpliktiga;
samt

B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 november 1964

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar
Lars Larsson, Eric Carlsson, Hiibinette och Kilsmo;

från andra kammaren: herrar Rimmerfors, Bengtsson i Varberg, Johansson i
Södertälje, Fredriksson, fru Svensson, herrar Gustavsson i Alvesta, Carlsson i
Huskvarna och Ringaby.