Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 196i

1

Nr 58

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående märkningen
av livsmedel.

Andra lagutskottet har till behandling förehatt två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 42 i första kammaren av fru Carlqvist
m. fl. samt nr 57 i andra kammaren av herr Svenning och fru Skantz.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder för införande i
livsmedelsstadgan av bestämmelser, som reglerar frågan om användning av
främmande språk vid märkning av livsmedel».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 57.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från veterinärstyrelsen och statens institut för
konsumentfrågor. Yttranden har därjämte pa utskottets begäran avgivits
av Sveriges grossistförbund och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Gällande bestämmelser

Livsmedelsstadgan av år 1951 innehåller de huvudsakliga bestämmelserna
rörande livsmedels sammansättning, beskaffenhet och hantering samt andra
frågor som berör framställning av och handel med livsmedel. Livsmedelsstadgans
regler kompletteras i olika avseenden med föreskrifter i lokala livsmedelsordningar
efter mönster av en av Kungl. Maj :t fastställd normallivsmedelsordning.

De inledande bestämmelserna i 1 kap. livsmedelsstadgan innehåller vissa
begreppsbestämningar. Som livsmedel anses varje till förtäring av människor
avsedd vara, som tillför kroppen näringsämne samt inte är att hänföra till
läkemedel, dock inte vissa vegetabila livsmedelsråvaror. Stadgandena om
livsmedel skall även gälla bl. a. tillsatser till livsmedel, varmed förstås vara
eller ämne som är avsedd att tillföras livsmedel för att påverka dess färg,
smak, konsistens, hållbarhet eller liknande och som finns kvar i det färdiga
livsmedlet.

1 stadgans 2 kaj), har sammanförts eu del allmänna bestämmelser om
livsmedels beskaffenhet. Där ges bl. a. generella regler om vilka råvaror och
tillsatser som får användas vid framställning och beredning av livsmedel

Bihajig till riksdagens protokoll 196ft. 9 samt. 2 avd. Nr 5H

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 196i

samt ett allmänt stadgande om vilka varor som får saluhållas som livsmedel.
Dessa för alla livsmedel giltiga föreskrifter kompletteras beträffande speciella
slag av livsmedel genom detaljbestämmelser i 8 kap. Bestämmelserna
avser livsmedlens beskaffenhet och sammansättning. Bland de livsmedel för
vilka detaljerade regler givits må nämnas mjölk och mjölkprodukter, margarinvaror,
glass och köttvaror.

Beträffande de i 8 kap. angivna livsmedlen gäller även särskilda regler om
märkning. Allmänna föreskrifter i detta hänseende meddelas i 7 kap. Något
stadgande om vilket eller vilka språk, som skall användas för märkningen,
finnes icke. Som jämförelse må nämnas föreskrifterna i tillämpningskungörelserna
till giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen om att
märkningsuppgifter skall vara avfattade på svenska språket.

Livsmedelsstadgans föreskrifter om märkning gäller med vissa undantag
alla livsmedel i förpackat skick. Förpackning skall ha uppgift om innehållets
benämning, tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma
samt innehållets totala vikt vid förpackningstillfället. År livsmedel förpackat
utom riket må i stället för tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn
eller firma och hemvist å förpackningen finnas angivna exportörens eller
importörens namn eller firma och hemvist. Saluhålles i förpackat skick
sådant livsmedel, vid vars framställning eller beredning använts sackarin
eller annat konstgjort sötmedel som har högre söthetsgrad än socker men
icke sockrets näringsvärde, skall, med vissa undantag, förpackningen vara
märkt med orden »Innehåller konstgjort sötmedel» eller »Innehåller sackarin».
Då livsmedel saluhålles i förpackat skick under angivande av att varan
är särskilt lämpad för barn eller för person, vilken på grund av sjukdom,
svaghet eller av annan orsak är i behov av speciell kost, skall förpackningen
vara märkt med uppgift om samtliga i varan ingående råvaror och tillsatser.
Angives ej halten av varje råvara och tillsats, skall härvid råvara eller tillsats,
som med högre viktsandel ingår i varan, sättas före råvara eller tillsats
med lägre sådan andel. Ä förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller i
annons eller annan reklam rörande varan får uttryck, som antyder att varan
innehåller vitaminer, mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke
nämnvärt bidrager till kaloritillförseln, användas, endast om tillika arten
och halten av dylika ämnen närmare angives. Uppgift om halten behöver
dock icke lämnas beträffande mjölk, smör, ägg, oberedda eller djupfrysta
kött- och fiskvaror samt frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst
tillstånd. Skyldighet att å förpackning angiva vissa eller samtliga i varan
ingående råvaror och tillsatser föreligger också beträffande vissa .särskilda
livsmedel, t. ex. saft och sylt.

Beträffande livsmedelskontrollen stadgas i 9 kap. livsmedelsstadgan att
medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen, med viss fördelning mellan dem,
utövar den centrala tillsynen utom i fråga om sammansättning av charkuterivaror,
i vilket hänseende statens jordbruksnämnd centralt handhar tillsynen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 196b 3

Historik

Rörande märkning av livsmedel anförde föredragande departementschefen
vid framläggande av förslaget till livsmedelsstadga (prop. nr 63 år 1951)
bl. a.

Med den senaste tidens utveckling av livsmedelshandeln till att i allt
större utsträckning avse fabriksförpackade varor finner jag det vara ett
oavvisligt behov ur konsumentsynpunkt, att allmänna bestämmelser om
märkning av livsmedelsförpackningar intagas i livsmedelsstadgan. Bestämmelserna
böra därvid icke — såsom i 1941 års förslag — inskränkas till
hermetiskt slutna förpackningar utan böra gälla förpackade varor över
huvud taget, oavsett förpackningens art, dock med vissa undantag, till vilka
jag återkommer i det följande. Däremot synes åtminstone de generella bestämmelserna
böra inskränkas till att avse varor, som saluhållas i detaljhandeln.
Den enskilde konsumenten bör, då han i en affär köper en förpackad
vara, kunna av förpackningen utläsa vad det är han köpt — hur
långt man där skall gå är en särskild fråga — vem som med sitt namn borgar
för varans kvalitet och slutligen hur mycket han köpt. Dessa synpunkter
synas höra vara grundläggande för de allmänna märkningsbestämmclserna.

I 27 § (motsvarande 36 § i livsmedelssakkunnigas förslag) ha givits allmänna
bestämmelser om det sätt, på vilket märkning skall ske. Sålunda
föreslås, att uppgifter eller påskrifter skall vara på ett tydligt, lätt i ögonen
fallande och varaktigt sätt anbragta på livsmedlet eller förpackningen eller
på därå åsatt etikett. Det har icke ansetts lämpligt att här giva särskilda
bestämmelser om bokstävernas storlek, absolut eller i förhållande till annan
text å förpackningen, eller om deras färg. Även i de särskilda föreskrifter,
som förekomma längre fram i stadgan, ha dylika bestämmelser i allmänhet
undvikits. Däremot har man här helt allmänt velat betona, att påskriften
skall vara tydlig och lätt i ögonen fallande, alltså sådan, att uppmäiksamheten
dragés till densamma. Det kan icke anses tillräckligt att de uppgiftei,
som skola finnas anhragta på livsmedlet eller förpackningen, lämnas på ett
anslag eller på en lapp, gemensam för flera förpackningar. En sådan märkning
skulle icke fylla sitt syfte.

I flera, i anledning av propositionen väckta motioner yrkades att de i 32 8
livsmedelsstadgan intagna bestämmelserna om varudeklaration angående
barnmat måtte utsträckas till att gälla alla förpackade livsmedel.

Andra lagutskottet anförde bl. a.

Att förpackningar äro försedda med innehållsdeklaration finner utskottet
visserligen i hög grad önskvärt, men ännu så länge synas tvingande bestämmelser
därom icke böra införas. Det skulle, som departementschefen anfört,
föra för långt. Anmärkas må i samband härmed, att Kcinikontoret påtalat,
att motionärernas förslag beträffande vissa livsmedel måste anses omöjligt
att realisera och i andra fall icke skulle medföra några upplysningar av värde
för allmänheten.

Föreskrift om varudeklaration beträffande dietmat infördes i livsmedelsstadgan
år 1958. I propositionen (nr 105 år 1958) med bl. a. förslag till ändring
i stadgans 32 § anförde föredragande departementschefen:

1 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 196i

Såsom framgår av utredningen i ärendet har livsmedelsindustrin under
senare år i allt större utsträckning framställt livsmedel vilka är avsedda för
personer som på grund av sjukdom, svaghet eller av annan orsak är i behov
av speciell kost, s. k. dietlivsmedel. Bortsett från de allmänna föreskrifter
som jag tidigare berört finnes för närvarande icke några bestämmelser som
direkt syftar till att reglera beskaffenheten av eller handeln med dessa
livsmedel.

En tillfredsställande kontroll synes mig kunna uppnås om, såsom föreslagits
av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan, viss deklarationsskyldighet
föreskrives beträffande de i dietlivsmedlen ingående
ingredienserna. Denna uppfattning delas också av remissinstanserna. Den
som är i behov av dietkost kan, om sådan skyldighet stadgas, själv förvissa
sig om varans lämplighet. Att föreskriva skyldighet att angiva de exakta
eller genomsnittliga värdena med vilka viktigare beståndsdelar ingår i varan
anser jag vara att gå för långt. En följd därav skulle också med all sannolikhet
bli att livsmedlen fördyrades. Härtill kommer att det i många fall
torde vara svårt att hålla en så konstant sammansättning av de i varorna
ingående beståndsdelarna, att en procenthaltsdeklaration är genomförbar.
Därest icke halten av i varan ingående råvaror och tillsatser angives i varudeklarationen,
bör dock, i likhet med vad som gäller för barnmat, råvara
eller tillsats som med högre viktsandel ingår i varan sättas före råvara eller
tillsats med lägre sådan andel.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, anslöt sig i sitt utlåtande
nr 22 år 1958 till vad departementschefen yttrat.

I enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 19 april 1968 har tillkallats
sju sakkunniga för översyn av livsmedelslagstiftningen, livsmedelsstadgekommittén.
Bland de frågor som utredningen särskilt bör uppmärksamma
nämnes i direktiven spörsmålen om i vilken utsträckning märkning
av livsmedel, såsom genom datumstämpling och varudeklaration, bör föreskrivas
samt om livsmedelskontrollen och kontrollorganens befogenheter. I
direktiven anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson bl. a.

Som jag redan antytt tar nu gällande föreskrifter om märkning av livsmedel
framför allt sikte på att konsumenten skall få kännedom om tillverkaren
av varan samt varans sammansättning och vikt eller volym.

En annan form av konsumentupplysning är uppgift om en varas sammansättning.
Som jag nämnt inledningsvis finns detalj bestämmelser härom i
8 kap. livsmedelsstadgan rörande ett flertal skilda grupper av livsmedel.
Också dessa bestämmelser bör ses över, varvid särskilt bör undersökas om
skyldighet bör införas att i större utsträckning än nu deklarera varans beståndsdelar.
Sådan skyldighet bör givetvis i första hand kunna komma
i fråga när det gäller färdigförpackade livsmedel och livsmedel, beträffande
vilka konsumenternas möjligheter att göra ett medvetet val är begränsade.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 73 år 1963 i anledning av motioner
om bl. a. varudeklarationsplikt i fråga om livsmedel anförde andra
lagutskottet:

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 196U

5

Spörsmålet om en allmän varudeklarationsplikt beträffande livsmedel behandlas
i motionerna 1:552 och 11:669. Motionärerna menar att en varudeklaration
som bygger på frivillig anslutning icke längre är till fyllest. Särskilt
framträdande är bristen, anser motionärerna, i sådana fall då likartade
livsmedel saluföres bredvid varandra men sammansättningen är helt
fri för den ena varan. Motionerna utmynnar i ett yrkande om skyndsam utredning
och förslag till lagstiftning rörande allmän varudeklarationsplikt
beträffande livsmedel.

Även de sistnämnda motionerna tillstyrkes i princip av remissinstanserna.
Endast statens institut för konsumentfrågor intar en avvisande hållning och
menar att en intensifiering av varudeklarationsnämndens verksamhet, som
bygger på frivillig anslutning från producenternas sida, är att föredra framför
eu allmän varudeklarationsplikt.

De i förevarande båda motionspar behandlade problemen, som gäller väsentliga
frågor inom livsmedelslagstiftningen, ligger inom ramen för det
uppdrag som tillagts de för översyn av livsmedelslagstiftningen tillkallade
sakkunniga. Utskottet finner därför att motionerna bör överlämnas till utredningen.

Remissyttrandena

I veterinärstyrelsens yttrande anföres:

Veterinärstyrelsen delar motionärernas uppfattning att kompletterande
bestämmelser rörande märkningen av importerade livsmedel äro erforderliga.
Behovet härav har tidigare uppmärksammats av veterinärstyrelsen
senast i samband med ett till åklagarmyndigheten i Malmö den 4 december
1963 avgivet, i avskrift bifogat yttrande rörande märkningen av från Ryssland
härrörande bitsocker. Yttrandet, som delgivits ordföranden i livsmedelsstadgekommittén,
professorn Arvid Wretlind, avhandlade närmast ansvarsfrågan
i detta speciella fall men i yttrandet framhölls även önskvärdheten
av att nuvarande bestämmelser rörande märkning av livsmedel förtydligades
i fråga om språkval.

Ifrågavarande spörsmål är av den art att detsamma bör bli föremål för
utredning och det synes därvid lämpligt att denna anförtros livsmedelsstadgekommittén,
som enligt direktiven har att verkställa en allmän och
förutsättningslös översyn av livsmedelsstadgan.

Veterinärstyrelsen tillstyrker sålunda bifall till den i motionerna gjorda
hemställan.

I huvudsak samma synpunkter framföres av statens institut för konsumentfrågor
och av Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Sveriges grossistförbund uttalar i sitt remissyttrande:

De synpunkter, som motionärerna inledningsvis anfört med avseende på
vissa förtydliganden i livsmedelsstadgan, är enligt vår uppfattning i viss
män berättigade. Den ökande konsumtionen av industritillverkade, i större
eller mindre utsträckning färdiglagade livsmedel, har nämligen fått till följd
att konsumenternas krav på förbättrad hygienisk standard och kontroll samt
— när det gäller förpackade livsmedel — tillfredsställande uppgifter om
förpackningens innehåll också ökat i motsvarande grad. Det måste därför

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1!)6i

enligt vår mening allmänt sett kunna uppställas såsom ett naturligt önskemål
att den enskilde konsumenten vid inköp i en affär av ett förpackat livsmedel
— svenskt eller importerat — av förpackningen skall kunna utläsa,
vilken vara han köper.

Då det gäller importerade livsmedel av ifrågavarande slag förekommer
naturligtvis i viss omfattning att varorna är försedda med text beträffande
innehåll endast på det exporterande landets språk, trots att detta inte kan
förstås i importörlandet. Vi vill emellertid framhålla, att flertalet exportörer
numera i växande utsträckning förser sina varor med text på något av
världsspråken engelska, tyska eller franska. Anledningen härtill är främst
den, att vederbörande eljest knappast har någon utsikt att uppnå annat än
en rätt obetydlig försäljning på de västeuropeiska marknaderna. I sammanhanget
spelar även de aktuella liberaliseringssträvandena inom den internationella
handeln en icke obetydlig roll. Det finns enligt vår uppfattning
all anledning att förvänta en fortsatt utveckling i nu nämnd riktning.

Motionärerna har i sitt förslag hemställt, att bestämmelser skall införas,
genom vilka importören i vissa fall skulle kunna åläggas ommärkning eller
kompletterande märkning på svenska språket. Vi vill i detta hänseende med
eftertryck framhålla, att de rent praktiska och ekonomiska förutsättningarna
för ett sådant förfarande endast undantagsvis föreligger. Utvecklingen
inom livsmedelsdistributionen är i dagens läge sådan, att fabrikantförpackade
varor i allt större utsträckning distribueras genom detaljhandeln.
Konsumentförpackningarna är oftast emballerade i lämpligt antal till en
lätthanterlig enhet — ej sällan i skyltkartong av s. k. rivtejp-typ — som
gör det möjligt för detaljisten att direkt exponera varan i fabrikantemballaget.
Att t. ex. vid importtillfället bryta dessa förpackningar för en ommärkning
av de enskilda enheterna skulle — i den mån det vore genomförbart
med hänsyn till rent förpackningstekniska konsekvenser — innebära
ett mycket kostnadskrävande arbete. Att låta den utländske fabrikanten
utföra en specialmärkning skulle, i det fall vederbörande över huvud åtoge
sig detta, komma att medföra motsvarande fördyring.

Vad beträffar motionärernas förslag rörande de språk, som ansetts böra
kunna godkännas, vill vi starkt ifrågasätta, huruvida den enskilde svenska
konsumenten i allmänhet kan förstå italiensk, spansk eller portugisisk text.
Även franska språket torde för övervägande flertalet konsumenter vara oförståeligt.

I det fall då utländska livsmedel, t. ex. konserver, saluföres i svenska
detaljhandelsbutiker, och varornas innehåll är deklarerat på ett helt främmande
språk, anges ofta på särskilt anslag i butiken uppgifter om innehållet.
Rent allmänt gäller dessutom att handeln gentemot konsumenterna
ansvarar för att innehållet i de saluförda varorna är av sådant slag, att man
rent företagsekonomiskt såväl på kort som på lång sikt bedömer försäljningsmöjligheterna
som goda.

Sammanfattningsvis vill vi med hänvisning till vad ovan sagts framhålla,
att det i motionerna angivna syftet enligt vår uppfattning knappast kan
praktiskt genomföras på sätt som angivits av motionärerna. Då 1963 års
sakkunniga för översyn av livsmedelslagstiftningen sannolikt torde komma
att till behandling upptaga även frågor, som gäller märkningsbestämmelserna
för förpackade livsmedel, vill vi för den skull förorda, att frågan hänskjutes
till dessa sakkunniga för närmare utredning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 196i

7

Utskottet

Livsmedelsstadgan av år 1951 innehåller de huvudsakliga bestämmelserna
rörande livsmedels sammansättning och hantering samt andra frågor,
som berör framställning av och handel med livsmedel. Allmänna föreskrifter
om märkning, gällande i princip alla livsmedel som saluhålles
förpackade, lämnas i stadgans 7 kap., medan mera detaljerade regler för
vissa slag av livsmedel upptages i 8 kap. Något stadgande om vilket eller
vilka språk som skall användas för märkningen finns inte.

I förevarande motioner framhålles att utländska livsmedel i allt större
utsträckning saluföres i Sverige. De uppgifter om varorna som lämnas på
förpackningarna är ofta avfattade på ursprungslandets språk och kan
därför inte alltid förstås av den svenske konsumenten. Motionärerna påpekar
att syftet med livsmedelsstadgans märkningsföreskrifter, nämligen
att lämna köparen upplysning om varan, därmed förfelas. Det är av behovet
påkallat, menar motionärerna, att föreskrifter om användningen av
främmande språk vid märkning av livsmedel införes i livsmedelsstadgan.
Motionärerna föreslår att utredning i detta syfte uppdrages åt livsmedelsstadgekommittén,
som har att överse livsmedelsstadgan i olika avseenden.

Motionerna tillstyrkes genomgående av remissinstanserna. Sveriges grossistförbund
betonar dock de stora svårigheter av såväl teknisk som ekonomisk
art som uppkommer om importerade livsmedel måste ommärkas.

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning om det otillfredsställande
i att de uppgifter som enligt livsmedelsstadgan skall finnas på livsmedelsförpackningar
inte kan förstås av konsumenten. Emellertid får
svårigheterna att införa skärpta bestämmelser inte underskattas. Enligt
utskottets mening torde det ofta vara omöjligt att kräva svensk text på de
separata konsumentförpackningarna. Måhända får man i dylika fall nöja
sig med att detaljhandeln tillhandahåller erforderliga upplysningar. Hur
dessa och andra hithörande problem skall kunna lösas synes lämpligen
kunna överlåtas till livsmedelsstadgekommittén. Utskottet vill därför föreslå
att motionerna överlämnas till denna utredning.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:42 och 11:57, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att motionerna överlämnas till livsmedelsstadgekommittén;
samt

B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 oktober 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN It. ANDERSON

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 dr 196A

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Lars
Larsson, Hubinette, Dahlberg, Erik Filip Petersson och Kilsmo;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg*, Odhe*,
fru Ekendahl, herr VVahlund, fröken Sandell*, herrar Carlsson i Huskvarna*
och Ringaby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640820