Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3b år 196b
1
Nr 34
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om förfarandet i kommunal besvärsnämnd.
I motionen nr 183 i andra kammaren av herr Wiklund hemställes, »att
riksdagen beslutar antaga ett tillägg till 76 § 3 mom. kommunallagen och
78 § 3 mom. landstingslagen av följande lydelse: ''Vid handläggning av besvärsärende
skall besvärsnämnd tillämpa de för förvaltningsförfarandet
gällande allmänna grundsatserna’».
Behandlingen av motionen, vilken hänvisats till konstitutionsutskottet,
har uppskjutits till innevarande höstsession.
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionen.
Gällande rätt. Stadganden om besvärsnämnd återfinnes i 76 § 3 mom.
kommunallagen, 80 § 3 mom. kommunallagen för Stockholm och 78 § 3
inom. landstingslagen. Frånsett detaljer, som i detta sammanhang saknar
betydelse, är bestämmelserna likalydande och innehåller i huvudsak följande.
Kommun och landsting må utse en särskild nämnd med uppgift att upptaga
och avgöra besvär över beslut av kommunens styrelse eller kommunal
nämnd resp. av förvaltningsutskottet eller annan nämnd angående tillsättande
av eller förordnande på kommunal resp. landstingskommunal tjänstebefattning
eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd
mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras i
den vanliga kommunalbesvärsordningen enligt de nämnda stadgandenas
2 mom. Finns besvärsnämnd, äger den som icke nöjes med beslut, som nyss
sagts, anföra besvär hos nämnden inom den för kommunalbesvär i allmänhet
fastställda tiden. Över besvärsnämnds beslut må besvär anföras enligt
de vanliga kommunalbesvärsreglerna. Därvid må till stöd för besvären åberopas
även, att det bos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på
någon av de kommunala besvärsgrunderna. För besvärsnämnd skall reglemente
antagas av fullmäktige resp. landstinget. Beslut om antagande av sådant
reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning såvitt gäller annan
kommun än Stockholms stad, som skall underställa sitt beslut överståthållarämbetet.
Reglemente för landstings besvärsnämnd skall underställas
Kungl. Maj:ts prövning.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 31
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34 är 1964
De angivna reglerna innebär en utvidgning av besvärsmöjligheterna i
fråga om vissa beslut, som gäller den kommunala personalen. Medan besvärsrätten
i allmänhet är inskränkt till kommunens egna medlemmar och
endast öppnar möjlighet till en formell laglighetsprövning med hänsyn till
de fem kommunala besvärsgrunderna, kan hos besvärsnämnden besvär även
anföras av den som ej är kommunmedlem och en materiell prövning av
överklagat beslut vinnas utan bundenhet vid de kommunala besvärsgrunderna.
Dessa grundläggande skillnader mellan besvär hos besvärsnämnd
och hos de vanliga besvärsmyndigheterna är att betrakta mot bakgrunden
av att den förra är ett internt kommunalt organ, medan de senare är statliga
myndigheter med uppgift att utöva en statlig uppsikt över den kommunala
förvaltningen. Med avseende å disciplinärbeslut bör emellertid antecknas,
att en materiell prövning kan vinnas även i vanlig kommunalbesvärsväg,
beroende på de särskilda principer som i praxis gäller för prövningen
av den kommunala besvärsgrunden, att beslut kränker klagandens
enskilda rätt. En närmare redogörelse härför lärer i detta sammanhang icke
vara påkallad.
Historik. Ett särskilt besvärsinstitut för vissa tjänsteärenden kom tidigast
till stånd i Stockholms stad. Frågan därom hade alltsedan år 1914 varit
föremål för ingående utredningar och överläggningar, varvid ett flertal lösningar
föreslagits och förkastats, innan en besvärsnämnd slutligen inrättades
åi- 1937. Från denna tid torde det vara till fyllest att anteckna, att
frågan underställdes 1925 års riksdag. Stadsfullmäktige i Stockholm hade
då hemställt hos Kungl. Maj :t om vidtagande av åtgärder för frågans lösning
i enlighet med ett förslag av innehåll i huvudsak, att vissa beslut om
tillsättning av eller förordnande på tjänst eller om entledigande skulle få
överklagas till en särskild förtroendenämnd, sammansatt av fullmäktiges
ordförande och båda vice ordförande samt två av Kungl. Maj :l förordnade
personer, varvid vanliga kommunalbesvär skulle få anföras över nämndens
beslut men ej omedelbart över det beslut, som kunde överklagas hos nämnden.
Förslag till sådan ändring av den då gällande kommunalförordningen
för Stockholm, som erfordrades för genomförande av stadsfullmäktiges
förslag, framlades av Kungl. Maj:t för riksdagen nämnda år. På hemställan
av konstitutionsutskottet (uti. nr 19) avslog riksdagen ifrågavarande proposition.
Två anmärkningar riktades av utskottet mot förslaget. Dels borde
den allmänna kommunalbesvärsrätten lämnas oinskränkt. Dels stod det
enligt utskottets mening ej i god överensstämmelse med den ledande självstyrelseprincipen
inom den svenska kommunalförvaltningen att överlåta
realprövning i kommunala tjänstefrågor åt en nämnd, som till avsevärd
del skulle bestå av medlemmar utsedda av Kungl. Maj:t. Den senare anmärkningen
men icke den förra blev iakttagen genom den lösning, som
antogs i samband med tillkomsten av 1935 års lag om kommunalstyrelse i
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3b år 196b 3
Stockholm. Om denna må antecknas, att i själva lagen ej upptogs regler om
besvärsnämnd utan endast ett slags tullmaktsstadgande av innehåll, att där
enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter beslut av stadens
styrelse eller nämnder finge överklagas hos stadskollegiet eller hos nämnd,
stod den vanliga kommunalbesvärsvägen öppen endast mot beslut, som
meddelats i anledning av sådant överklagande, varvid emellertid i kommunalbesvären
även finge åberopas, att det första beslutet varit oriktigt på
någon av de kommunala besvärsgrunderna. Dylika särskilda föreskrifter
utfärdades genom Kungl. Maj.ts stadga år 1937 angående besvär i vissa
fall över nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning
å Stockholms stads lönestat. Det besvärsinstitut, som härmed kom
till stånd, överensstämde i allt väsentligt med de nuvarande besvärsnämnderna
utom såvitt gällde kompetensen, vilken, som redan stadgans rubrik
anger, var mera begränsad.
Frågan om införande av en materiell besvärsprövning av kommunala
tjänstetillsättningar var under följande år vid flera tillfällen föremål för
överväganden i riksdagen. I motioner vid 1939 års riksdag föreslogs sålunda
både att möjlighet till sådan prövning skulle öppnas hos de statliga besvärsmyndigheterna
och att ett särskilt kommunalt besvärsinstitut skulle
inrättas efter förebild av Stockholms besvärsnämnd. Motionerna avslogs av
riksdagen på hemställan av konstitutionsutskottet (uti. nr 17), som uttalade,
att lämplighetsprövning av kommunala beslut hos statliga organ
skulle innebära ett viktigt avsteg från en av huvudprinciperna i den kommunala
förvaltningen och ett djupt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten,
vilket icke borde ifrågakomma, och att något behov av den i
Stockholm gällande ordningen för rikets kommuner i övrigt icke var för
handen. Även vid 19b6 års riksdag väcktes motioner i ämnet, vilka avstyrktes
av utskottet (uti. nr 9) och avslogs av riksdagen. Frågan aktualiserades
ånyo genom motioner vid 19b8 års riksdag. I motiveringen framhölls, att
hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten kunde tala för en besvärsnämnd,
som icke var statlig, eller i allt fall icke helt statlig, utan som
ladcs i kommunernas hand men var utrustad med den auktoritet, som en
högre prövningsinstans borde äga, exempelvis genom att ledamöter ulsågs
av kommunalförbunden eller personalorganisationerna. Konstitutionsutskottet
(uti. nr 13) förklarade sig alltjämt icke kunna förorda lämplighetsprövning
av kommunala beslut genom statliga organ. Emellertid hade den
kommunala förvaltningsapparatens alltmer vidgade omfattning gjort frågan
om ett rent kommunalt besvärsinstitut, motsvarande eller liknande
det i Stockholm befintliga, förtjänt av uppmärksamhet även för andra kommuners
vidkommande. Eu förutsättningslös omprövning av spörsmålet syntes
påkallad. Utskottet ansåg sig kunna förutsätta, att kommunallagskommittén
utan särskild skrivelse i ämnet skulle upplaga lrågan till utredning.
Motionerna avstyrktes därför och avslogs av riksdagen. Även vid 1950 års
4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34 år 1964
riksdag upptogs ifrågavarande spörsmål i motioner, varvid icke blott framhölls
önskvärdheten i att den allmänna kommunallagstiftningen öppnade
samma möjligheter till en rent kommunal besvärsinstans som den särskilda
lagen för Stockholm utan även framfördes tanken på en interkommunal
besvärsmyndighet. Konstitutionsutskottet (uti. nr 4), som framhöll, att
förevarande spörsmål dåmera upptagits till övervägande av kommunallagskommittén,
avstyrkte motionerna, vilka avslogs av riksdagen.
Kommunallag skommittén föreslog i sina båda betänkande år 1952 med
förslag till ny kommunallag (SOU 14) och ny landstingslag (SOU 48) den
lösning, som med en mindre, nedan anmärkt avvikelse sedermera blivit gällande
rätt. Kommittén framhöll, liksom vid flera tillfällen konstitutionsutskottet,
att en materiell prövning av kommunala beslut hos statliga organ
icke borde ifrågakomma med hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten.
Samma synpunkt talade enligt kommitténs mening även mot en
interkommunal besvärsinstans. De enskilda kommunernas handlingsfrihet
skulle genom en sådan anordning lida betydande inskränkningar. Med avseende
å besvärsinstitutets närmare utformning förordade kommittén i huvudsak
de avvikelserna från vad den dåvarande kommunalstyTelselagen och
stadgan för Stockholm innehöll, att kommunallagarnas bestämmelser i ämnet
borde ges ett mera konkret innehåll, att besvärsnämndernas kompetens
borde vara mera omfattande, och att, med hänsyn till de grannlaga frågor
som skulle ankomma på dessa nämnder, deras sammansättning och arbetsformer
i varje särskilt fall borde fastställas av Kungl. Maj :t i ett reglemente,
vartill förslag upprättats av vederbörande kommun. I sistnämnda hänseende
har lagstiftningen så till vida avvikit från kommitténs förslag, som
underställning enligt kommunallagen skall ske hos landsstyrelserna. Rörande
enskildheterna i övrigt i kommitténs lagförslag kan här hänvisas till
vad ovan sagts om gällande rätt. I fråga om besvärsnämndernas arbetsformer
uttalade kommittén, att i regel samma bestämmelser borde kunna tilllämpas,
som dess förslag innehöll för kommunernas enligt kommunallagarna
utsedda nämnder i allmänhet. I några hänseenden kunde emellertid
besvärsnämndernas speciella uppgifter påkalla särbestämmelser, t. ex. beträffande
beslutförhet och jäv.
Slutligen må antecknas, att den berörda frågan även upptogs till övervägande
av församlingsstgrelsekommittén i dess betänkande år 1957 med
förslag till törsamlingslag (SOU 15). Kommittén föreslog vissa ändringar
i besvär sreglerna i förhållande till då gällande rätt för att åvägabringa överensstämmelse
med de nya kommunallagarna. Bestämmelser om möjlighet
lör församling att tillsätta besvärsnämnd upptogs emellertid ej i kommitténs
lagförslag. Ett sådant institut skulle enligt kommitténs mening bli av
ringa praktisk betydelse. Endast i ett jämförelsevis ringa antal kyrkliga
kommuner hade förvaltningsorganisationen en sådan omfattning, att en
besvärsnämnd skulle kunna få någon egentlig uppgift att fylla. Några be
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34 år 1064
o
stämmelser i ämnet upptogs icke heller i 1961 års lag om för samt ingss tyrelse.
Rättsfall. Frågan om de regler, som får anses gälla för förfarandet i en
kommunal besvärsnämnd, aktualiserades i ett besvär smål, vilket avgjordes
genom utslag av regeringsrätten den 7 november 1963. I målet, vilket avsåg
ett beslut av ett landstings besvärsnämnd att ogilla besvär över förvaltningsutskottets
beslut i ett tjänstetillsättningsärende, åberopas bl. a. att
nämnden, innan den fattade sitt beslut, inhämtat muntliga upplysningar
rörande klaganden av vissa landstingstjänstemän utan att bereda klaganden
tillfälle att yttra sig däröver. Efter anteckning härom uttalade regeringsrätten:
Såsom ett organ inom den kommunala organisationens egen ram och med
hänsyn till ärendets art måste nämnden emellertid anses ha varit lagligen
oförhindrad att på angivet sätt under hand skaffa sig dylika upplysningar.
Någon skyldighet för nämnden att bereda klaganden tillfälle att yttra sig
med anledning av upplysningarna kan icke anses ha följt av landstingslagen
eller det för nämnden antagna reglementet eller av sådana rättsregler
i övrigt, som även utan uttryckligt stadgande därom må anses ha varit i
förevarande fall tillämpliga.
Regeringsrätten fann sålunda, att vad klaganden anfört i berörda hänseende
icke medförde, att det klandrade beslutet fick anses olagligt. Till
motsatt resultat kom en ledamot, som anförde:
Besvärsnämnden är visserligen en kommunal nämnd men då nämnden
har till huvudsaklig uppgift att för åstadkommande av en grundlig, allsidig
och objektiv prövning av kommunala tjänstetillsättningsärenden upptaga
och pröva besvär i dylika ärenden, får därav anses följa att nämnden vid
prövningen av besvär har att iakttaga de regler, som gälla för processen i
administrativa mål. En stadgad rättsgrundsats härvidlag är, att avgörande
ej må grundas på omständigheter, varav part ej varit i tillfälle att taga del.
En närmare redogörelse för rättsfallet återfinnes i Regeringsrättens Årsbok
1963 (not. I 204, s. I 95).
Motionen. Kommunallagarnas stadganden om besvärsnämnder saknar
föreskrifter om det förfarande, som en sådan nämnd skall tillämpa, då den
handlägger ett besvärsärende, framhåller motionären, som antecknar, att
regeringsrätten i ett nyligen avgjort rättsfall — varmed lärer avses det
ovan anmärkta — funnit, att i brist på sådana regler en besvärsnämnd
kan handlägga ett ärende på det sätt den själv finner för gott. Därmed har
enligt motionären mycket av värdet med institutet gått förlorat. Om en
besvärsnämnd är oförhindrad att handlägga ett ärende helt efter eget gottfinnande
och icke med tillämpning av de grundsatser om objektivitet och
oväld, som gäller för behandlingen av liknande ärenden inom den statliga
förvaltningen, kan resultatet av dess prövning icke bli det avsedda, uttalar
motionären. Då enligt regeringsrätten uttryckliga regler erfordras i kom
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34 år 1964
munallagarna, för att besvärsnämnderna skall vara skyldiga att tillämpa
de för förvaltningsförfarandet gällande allmänna grundsatserna, föreslår
motionären, att sådana regler införes.
Besvärssakkunniga. I sitt nyligen avgivna slutbetänkande (SOU 1964: 27)
har besvärssakkunniga framlagt förslag till lag om förvaltningsförfarandet,
vilken avses gälla för förvaltningsmyndigheter och domstolar, då de handlägger
ärenden, som angår enskilda. De sakkunniga förordar, att lagen
skall äga tillämpning icke blott inom den statliga utan även inom den
kommunala förvaltningen, visserligen icke hos beslutande kommunal församling
men väl hos kommunernas administrativa organ inom såväl den
specialreglerade som den icke specialreglerade förvaltningen. I motiven
anför de sakkunniga härom:
Någon tvekan behöver mot bakgrund av vad förut sagts icke hysas om
att en lag om förvaltningsförfarandet bör vinna tillämpning å den handläggning
av partsärenden, som enligt författningarna äger rum hos byggnadsnämnder,
barnavårdsnämnder och andra kommunala myndigheter för
specialreglerad förvaltning. Det kan däremot vara tvivel underkastat om
lagens tillämpningsområde även bör utsträckas till handläggningen hos kommunernas
styrelser och övriga verkställande organ av partsärenden tillhörande
den s. k. oreglerade kommunalförvaltningen, t. ex. personalärenden
och ärenden rörande tillhandahållande av nyttigheter av olika slag. Såsom
närmare utvecklas i motiven till 1 kap. 2 § synes böra eftersträvas, att
handläggningen av sådana kommunala partsärenden äger rum under enahanda
garantier för materiellt riktiga resultat och rättssäkerhet i övrigt som
avses skola beredas part i motsvarande ärenden inom den statliga förvaltningen.
Besvärssakkunniga vilja här även peka på angelägenheten av att
fasta normer erhållas för de kommunala besvärsnämndernas verksamhet.
Lagen om förvaltningsförfarandet föreslås därför skola tillämpas å alla slag
av partsärenden hos de kommunala administrativa myndigheterna.
Lagförslaget innehåller, såvitt i detta sammanhang är av betydelse, bl. a.
stadganden, enligt vilka part äger taga del av vad som vid utredningen tillföres
ärendet, och myndighet utom i vissa undantagsfall skall vara skyldig
att ge part till känna vad som annorledes än genom parten själv tillföres
ärendet av betydelse för dess avgörande (8 kap. 3 och 5 §§).
Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.
Utskottet. De kommunala besvärsnämnderna utgör interna kommunala
organ för prövning av besvär i vissa tjänsteärenden. Den besvärsmöjlighet,
som därigenom öppnats, skiljer sig i väsentliga hänseenden från den som erbjudes
av det allmänna kommunalbesvärsinstitutet. Viktigast är att en materiell
omprövning av fattade beslut kan erhållas, medan de statliga besvärsmyndigheterna
med få undantag endast äger verkställa en formell laglighetsprövning.
Som den lämnade redovisningen av bakgrunden till gällande
bestämmelser i ämnet visat, har denna betydelsefulla utvidgning av be
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3b år 196b
7
svärsmöjligheten ansetts kunna införas endast genom att nämnderna getts
egenskapen av kommunernas egna organ. Förfarandet i en besvärsnämnd
innebär, att en förnyad prövning av ett fattat beslut kommer till stånd inom
kommunen själv, som ett mellanled före den vanliga besvärsprövningen hos
de statliga besvärsmyndigheterna.
Motionärens förslag, att för de kommunala besvärsnämnderna skall gälla
samma regler för förfarandet som tillämpas inom den statliga förvaltningen,
skulle medföra en ej oväsentlig förändring av nämndernas ställning.
Förslag till en allmän lag om förvaltningsförfarandet har nyligen framlagts
i besvärssakkunnigas slutbetänkande. De sakkunniga förordar, att samma
regler, som föreslås för den statliga förvaltningen, i princip skall gälla
även för den kommunala. Frågan om förfarandet i kommunal besvärsnämnd
kommer därmed att bli föremål för övervägande i samband med ett ställningstagande
till ifrågavarande förslag i dess helhet. Enligt utskottets mening
bör spörsmålet prövas förutsättningslöst i detta vidare sammanhang.
Utskottet kan därför icke tillstyrka en sådan reform, som förordas av motionären,
utan hemställer,
att motionen II: 183 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 18 november 1964
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Georg Pettersson, Dahlén och fröken Stenberg; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Braconier*,
Henningsson, Andersson i Billingslors och Wedén*.
* Ej närvarande vid justeriugen.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 6401E2